Bankoutskottets utlåtande Nr 75.

1

Nr 75.

Ankom till riksdagens kansli den 16 juni 1941 kl. 9 f. m.

Utlåtande i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning
örn dels indragning av vissa riksbankens avdelningskontor,
dels ock avskaffande av den revision av avdelningskontoren,
som verkställes av särskilda av riksdagen utsedda
revisorer, m. m.

I skrivelse till bankoutskottet den 16 januari 1941 hava fullmäktige i riksbanken
gjort framställning angående dels indragning av riksbankens avdelningskontor
i Mariestad och Nyköping, dels ock avskaffande av den revision
av riksbankens avdelningskontor, som verkställes av särskilda av riksdagen
utsedda revisorer.

Till stöd för sin framställning hava fullmäktige till en början anfört följande.

Vid olika tillfällen under de senaste åren ha statsmakterna betonat vikten
av att de statliga utgifterna i största möjliga utsträckning minskas. Sedan
stormaktskrigets utbrott har betydelsen härav framstått med ökad skärpa. I
ett yttrande till statsrådsprotokollet den 21 juni 1940 anförde sålunda statsrådet
och chefen för finansdepartementet, att »arbetet för att nedbringa
kostnaderna för statens civila verksamhet måste med all kraft fullföljas».
Bland annat borde övervägas att nedskära förvaltningsarbetet genom nedläggande
av arbetsuppgifter, som icke voro oundgängliga.

Inom riksbanken pågår sedan några år en översyn av bankens inre organisation
för att söka förenkla verksamheten och därigenom åstadkomma
besparingar. Den ökade arbetsbelastningen under de senaste åren för de med
denna översyn sysselsatta personerna har emellertid föranlett, att detta arbete
icke kunnat fortsättas i den omfattning som från början avsetts. Förhållandena
ha emellertid medgivit, alt mera tid nu kan ägnas åt frågan.

I avvaktan på resultatet av denna revision av riksbankens inre organisation,
vilken kan vara färdig tidigast örn ett halvår, lia fullmäktige med
hänsyn till angelägenheten av ali möjliga besparingar, som icke direkt äga
samband härmed, snarast möjligt vidtagas — ansett sig böra till förnyad
prövning upptaga två frågor, vilka för några år sedan varit föremål för
framställningar till bankoutskottet. Dessa föranledde da icke någon åtgärd
men frågorna torde under de förändrade förhållanden, som nu föreligga, med
krav på alla tänkbara besparingar, böra tagas under förnyat övervägande.

Bihang tilt riksdagens protokoll 1941. 8 sami. Nr 75. 1

2

Sankoutxkottcts utlåtande Nr 75.

Indragning av avdelningskontoren i Mariestad och Nyköping.

Såsom särskild motivering för sitt förslag örn indragning av nämnda kontor
anföra fullmäktige härefter följande:

Fullmäktige ha funnit anledning att återupptaga denna fråga på grund av
bankoutskottets utlåtande den 21 maj 1940, nr 33, där det bland annat beträffande
affärsbankerna säges, att »indragning av avdelningskontor på
mindre orter, där mer än en bank har dylika kontor, torde i åtskilliga fall
kunna ske utan större olägenhet».

Vid prövning av förhållandena inom riksbankens yttre organisation lia
fullmäktige funnit, att indragning av kontoren i Mariestad och Nyköping
icke skulle medföra några nämnvärt minskade inkomster för riksbanken,
men däremot, som av det följande närmare framgår, en ganska avsevärd
nedskärning av utgifterna.

De inkomster, som hittills redovisats till nämnda båda kontor på grund
av kreditgivning till affärsbanker, sparbanker, jordbrukskasserörelsen och
dylikt, skulle fortfarande komma att inflyta till riksbanken, även sedan dessa
kontor indragits. Förändringarna skulle knappast medföra några nämnvärda
olägenheter för dessa kreditinstitutioner.

Möjligen kommer riksbankens obetydliga direkta bankmässiga utlåning
till allmänheten vid ifrågavarande kontor att något minskas, örn rörelsen
uppdelas på de närmast belägna avdelningskontoren. Detta förhållande torde
emellertid ur ekonomiska synpunkter icke få någon nämnvärd betydelse för
riksbanken.

Såväl nyssnämnda utlåning som den utlåning från avbetalnings-, bosättnings-
och övriga lånefonder, som nu skötes av dessa kontor, kan i Mariestad
och Nyköping ordnas genom lämpligt samarbete med postverket. Ett
dylikt samarbete kan tänkas utsträckt till vissa platser, där riksbanken nu
icke har något avdelningskontor.

Om avdelningskontoren i Mariestad och Nyköping indragas, kan riksbanken
omedelbart inbespara så gott som hela kostnaden för avlöningen till
personalen därstädes. Under 1941 avgå nämligen fem direktörer — om fullmäktige
ej skulle anse sig böra förlänga förordnandet för någon av dem
för ytterligare ett år — en kamrer i 24 lönegraden och en tjänsteman i 16
lönegraden vid avdelningskontoren samt dessutom vid huvudkontoret en
bankokommissarie och en tjänsteman i 18 lönegraden. Då det vid kontoren i
Mariestad och Nyköping finnes sammanlagt åtta tjänstemän, nämligen två
direktörer, två tjänstemän i 22 lönegraden, två i 20 lönegraden och två i 18
lönegraden, kan således omedelbart göras en besparing, svarande mot avlöningen
till samtliga tjänstemän vid dessa kontor. Någon vaktmästare avgår
icke förrän den 1 januari 1943. De nuvarande vaktmästarna vid de till
indragning föreslagna kontoren få följaktligen flyttas till annat kontor,
exempelvis Stockholm, Göteborg eller Malmö. Hela lönen till dem kan följaktligen
icke inbesparas utan endast den lön, som utgår till de två extra
vaktmästare, vilka icke längre bliva erforderliga.

Personalbesparingen för vartdera av kontoren i Mariestad och Nyköping
utgör cirka 45 000 kronor eller sammanlagt alltså cirka 90 000 kronor.

Till de besparingar, som göras genom minskningen av antalet tjänstemän,
komma de inkomster som riksbanken kan erhålla genom försäljning avfastigheterna
i Mariestad och Nyköping respektive genom uthyrning av de
av riksbanken disponerade lokalerna.

Bankoutskottets utlåtande Nr 75.

3

Fullmäktige hava i anslutning till det anförda hemställt, att bankoutskottet
ville utverka riksdagens bemyndigande att från och med den 1 oktober
1941 indraga kontoren i Mariestad och Nyköping, samt för riksdagen framlägga
förslag till därav föranledd ändring i § 3 bankoreglementet.

Vid fullmäktiges skrivelse var fogat utdrag av protokoll hos fullmäktige
den 16 januari 1941, utvisande att två av fullmäktige, herrar Björnsson och
Jonsson, till protokollet antecknat särskilda uttalanden.

Herr Björnssons uttalande var av följande innehåll:

Numera torde man ganska allmänt vara överens örn att riksbankens avdelningskontor
ej längre ha samma betydelse som förr för distributionen av
sedlar och andra betalningsmedel. På grund av förbättrade samfärdsmedel
och ett utvecklat postgiroväsen skulle man sannolikt utan större olägenheter
för allmänheten i detta avseende kunna indraga alla avdelningskontor, möjligen
med undantag för ett av kontoren i övre Norrland. Men kontorens uppgift
att genom kreditgivning åt allmänheten i konkurrens med andra penninginstitut
reglera kreditmarknaden har alltjämt sin stora betydelse, även
om det måste medgivas, att kontoren ur denna synpunkt äro för få och ej
heller alla förlagda på lämpligaste sätt.

Den omständigheten att affärsbankerna ha ett vitt förgrenat filialnät gör
ingalunda en konkurrens från riksbankens sida överflödig. Genom kartellöverenskommelse
är nämligen konkurrensen dem emellan väsentligt neutraliserad.
Affärsbankerna lia ett naturligt intresse att hålla räntenivån så hög
som möjligt för att få god förräntning av sina egna fonder, och för att få
god vinst på sin rörelse kunna de, örn konkurrens ej finnes, tillgodoräkna
sig en betydligt större räntemarginal å inlånade medel, än de skulle kunna,
om en verksam konkurrens funnes. Särskilt under de senaste åren med växande
åtstramning på penningmarknaden ha bankerna också tillämpat en
räntemarginal, vilken, i jämförelse med t. ex. sparbankernas, måste betecknas
som oskäligt stor.

Staten har visserligen som aktieägare avgörande inflytande på två av vart
lands större affärsbanker, men dessa synas känna sig bundna av samma
kartellbestämmelser, sorn gälla för övriga banker. Deras ekonomiska ställning,
då staten förvärvade sina aktier i dessa bankbolag, var också sådan,
att de näppeligen kunnat taga upp någon verklig konkurrens med de övriga
affärsbankerna.

Med hänsyn till den socialekonomiskt ödesdigra verkan av höga utlåningsräntor
är det på grund av berörda förhållanden nu kanske mer än eljest
angeläget att göra statsmakterna skickade att effektivt reglera kreditmarknaden,
och örn statens möjligheter härutinnan försvagas, har detta en betydelse,
mot vilken de statsfinansiella besparingar, som eventuellt kunna vinnas
genom indragning av ett antal riksbank skontor, te sig synerligen anspråkslösa.

Det kan synas ligga närmast till hands att söka vinna erforderlig statlig
kontroll över kreditmarknaden genom lämplig utbyggnad av riksbankens
organisation. Men erfarenheten har visat, hur svart det är att under statlig
ledning förena två så skilda arbetsuppgifter som att å ena sidan vårda rikets
penningväsen och å den andra genom affärsmässig kreditgivning över hela
landet reglera kreditmarknaden.

Det är därför sannolikt, att man kan nå ett bättre resultat, örn den senare
uppgiften överlåtes å en från riksbanken fristående affärsbank, och det är

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 75.

möjligt, att de av staten helt eller delvis ägda affärsbankerna kunna utnyttjas
för ändamålet. Härför fordras emellertid självfallet i första hand, att de
bli ekonomiskt tillräckligt starka och dessutom hållas utanför de enskilda
bankernas kartellinflytande. Det är vidare ingalunda uteslutet, att våra
affärsbanker genom bibehållande av icke lönande rörelsegrenar, genom ett
onödigt stort filialnät och genom kostnadsfritt tillhandagående av allmänheten
med olika tjänster ådraga sig kostnader, som i sista hand måste betalas
av deras låntagare i stället för av dem, som tagit tjänsterna i anspråk. Det
är därför enligt min mening önskvärt, att man .snarast möjligt får undersökt,
huruvida det icke skulle vara möjligt att komma fram till en förenklad
banktvp med utlåning som huvuduppgift, vilken, om den rationellt utnyttjade
våra dagars förbättrade kommunikationer och särskilt toge postverkets
bankmässiga tjänster i anspråk, skulle kunna förmedla lån till väsentligt
lägre pris, än det som kräves av nuvarande affärsbanker.

Befinnes det emellertid omöjligt att komma fram på denna väg, synes
det mig nödvändigt att stärka riksbankens organisation, så att banken verkligen
kan bedriva här åsyftad kreditgivning åt allmänheten i större skala
än hittills.

Då jag i dag anser mig kunna biträda förslaget om indragning av kontoren
i Mariestad och Nyköping, är det därför, att dessa båda kontor synas
mig vara så förlagda, att de icke ens i en förstärkt riksbanksorganisation
kunna ha en mer väsentlig uppgift att fylla, såframt riksbanken alltjämt
skall ha ett förhållandevis glest kontorsnät.

Herr Jonsson yttrade:

Jag kan biträda förslaget örn indragning av vissa kontor för att såmedelst
kunna åstadkomma besparingar. Frågan örn riksbankens verksamhet genom
avdelningskontor i landsorten torde emellertid, om också ej i detta sammanhang
så dock med det snaraste, böra upptagas till principiell behandling.
Det synes mig som om man, innan man går vidare på den inslagna vägen,
vore nödsakad att avgöra, huruvida riksbanken över huvud taget skall utöva
någon rörelse genom avdelningskontor — med undantag möjligen av sådana
i Göteborg, Malmö och någon Norrlandsstad — eller örn den skall fortsätta
med att genom minst ett kontor i varje län söka i någon mån direkt reglera
de enskilda kreditinstitutens utlåningsverksamhet. Väljes det förra alternativet,
aktualiseras frågan örn upprättande av en verkligt konkurrenskraftig
statlig affärsbank; stannar man för det senare alternativet, torde det vara
nödvändigt att åstadkomma ej blott den omorganisation av huvudkontoret,
som är å bane, utan också en rationalisering av kontorsnätet över huvud
taget. För min del är jag närmast böjd att förorda upprättandet av en statlig
affärsbank, eventuellt genom att Jordbrukarbanken och Göteborgs Handelsbank
sammanslås och bilda stommen i ett sådant kreditinstitut.

På anmodan av bankoutskottet hava fullmäktige i särskilda skrivelser till
länsstyrelserna i Skaraborgs och Södermanlands län hemställt, att länsstyrelserna
efter hörande av resp. landstings förvaltningsutskott ville avgiva och
till utskottet inkomma med yttrande över fullmäktiges förslag.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har anfört följande:

Till en början må framhållas, att avdelningskontorets i Mariestad uppgift
att för statsverkets räkning mottaga penningar och verkställa utbetalningar

Bankoutskottets utlåtande Nr 75.

5

lärer kunna överflyttas å andra kreditorgan. Vad särskilt angår länsstyrelsens
medelsdispositioner torde — i den mån hithörande uppgifter tilläventyrs
ej kunna helt tillgodoses genom postgirot — återstående in- och utbetalningsuppgifter
kunna överflyttas å något närbeläget annat riksbankskontor.
därvid dock, efter särskild överenskommelse, någon i residensstaden befintlig
enskild bank bör kunna medverka vid checkers lösande och mottagandet
av insättningar å statsverkets checkräkning.

Vad angår avdelningskontorets uppgifter i övrigt och dess betydelse för
bygden och dess ekonomiska liv vill länsstyrelsen åberopa vad landstingets
förvaltningsutskott i avgivet yttrande1 härutinnan anfört. I anslutning härtill
och då frågan örn omorganisation av riksbankens avdelningskontor över
huvud taget lärer vara förestående samt enär avdelningskontoret i Mariestad
kan antagas för närvarande lämna överskott, vill länsstyrelsen ifrågasätta,
huruvida tillräckliga skäl föreligga att nu besluta örn sagda avdelningskontors
nedläggande. Länsstyrelsen hemställer för den skull, att med frågans
avgörande måtte få anstå, tills ifrågasatt utredning örn riksbankens framtida
verksamhet och organisation blivit slutförd.

I skrivelse till bankoutskottet har vidare stadsfullmäktiges i Mariestad beredningsutskott
på anförda skäl hemställt, att förslaget om indragning av
avdelningskontoret i Mariestad åtminstone för närvarande icke måtte föranleda
till vidare åtgärd från utskottets sida.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har under instämmande i vad länets
förvaltningsutskott i avgivet yttrande1 anfört med bestämdhet avstyrkt den
föreslagna indragningen av riksbankskontoret i Nyköping. Länsstyrelsen
har därjämte i detta sammanhang framhållit, att det för länet i dess helhet
vore av viss betydelse, att inom detsamma funnes ett riksbankskontor och
detta icke minst genom den reglering av kreditmarknaden inom orten, som
därigenom åstadkommes.

Revisionen av avdelningskontorens verksamhet.

Fullmäktige motivera sitt förslag örn avskaffande av den revision av riksbankens
avdelningskontor, som verkställes av särskilda av riksdagen utsedda
revisorer, på följande sätt:

I det förslag till nytt bankoreglemente, som fullmäktige med skrivelse den
15 mars 1934 framlade för bankoutskottet, föreslogo fullmäktige, att den
revision av avdelningskontoren, som enligt § 55 morn. 1 i dåvarande (§ 20
mom. 1 i nuvarande) bankoreglemente skulle verkställas av särskilda av
riksdagen valda revisorer, skulle avskaffas.

Efter en historisk översikt över denna revision och dess organisation lämnade
fullmäktige i nyssnämnda skrivelse en kortfattad redogörelse för den
interna kontrollen över avdelningskontoren av i huvudsak följande innehåll:

Avdelningskontoren vore föremål för en omfattande och mycket ingående
granskning, verkställd dels med stöd av rapporter, dels genom undersökningar
på ort och ställe. Rapporterna avsåge dels kreditgivningen, dels ställ -

1 Här uteslutet.

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 75.

ningen och kassabehållningen. Vissa rapporter över beviljade krediter avlämnades,
så snart dylik kredit beviljats. Sammanfattande redogörelser för
kreditgivningen lämnades på bestämda tider. Rapporterna rörande ställningen
och kassabehållningen insändes på de i 27 § riksbankslagen omförmälda
tiderna. Dessutom avlämnade avdelningskontoren periodvis sammandrag av
kontorens förvaltningsutgifter.

Undersökningarna på ort och ställe omfattade dels inspektioner av fullmäktig,
vice riksbankschefen eller suppleant för fullmäktige, dels särskilda
undersökningar och inventeringar, vilka på fullmäktiges uppdrag förrättades
av därtill utsedda tjänstemän, minst två för varje kontor. Varje kontor
inspekterades minst en gång varje år, varvid granskades i första hand kontorens
kreditgivning, särskilt till andra affärsbanker, vården av kassabehållningen
och inneliggande värdehandlingar, underhållet av fastigheten samt
skötseln av kontoret i allmänhet. De särskilda undersökningarna, vilka även
ägde rum minst en gång varje år, hade karaktären av en fullständig inventering
och revision av kontoret. Härvid företogs — med undantag av en realgranskning
av kreditgivningen -— en kontroll i alla väsentliga avseenden av
rörelsen vid kontoret sedan tidpunkten för nästföregående undersökning.

Med hänsyn bland annat till denna omfattande interna kontroll ansågo fullmäktige,
att revisionen av avdelningskontoren genom särskilda av riksdagen
utsedda revisorer i fortsättningen kunde upphöra.

Bankoutskottet förklarade sig emellertid (utlåtande nr 78/1934) icke kunna
dela fullmäktiges uppfattning, att ifrågavarande särskilda revision av avdelningskontoren
vore överflödig och borde upphöra. Den revision, som förrättades
av de av. riksdagen valda revisorerna, vore enligt utskottets mening
av särskild betydelse på grund av den kännedom örn förhållandena inom
ifrågavarande kontors verksamhetsområde, som dessa revisorer kunde förutsättas
äga. Utskottet ifrågasatte en omformulering av instruktionen för
nämnda revisorer på så sätt att de uppgifter, som borde åvila revisorerna
i fråga örn den mera allmänna översynen av kontoren, komme till uttryck
däri.

Vid 1935 års riksdag antogs ett förslag till ändrad instruktion för riksdagens
revisorer vid riksbankens avdelningskontor, innebärande bland annat
att revisionen företrädesvis borde omfatta en granskning av avdelningskontorens
allmänna förvaltning och deras kreditgivning. Samtidigt uttalades, att
sifferrevisionen av kontorens räkenskaper ävensom kontrollen av kassabehållningen
borde, såsom redan förut skedde, förrättas i samband med den
interna kontrollen inom riksbanken. Denna instruktion är fortfarande gällande.

Fullmäktige ha icke kunnat finna, att den omläggning, som avsetts med
1935 års ändring av instruktionen, medfört en sådan förändring av revisionen,
att fullmäktiges uppfattning örn dess obehövlighet därigenom ändrats.
Revisorernas verksamhet är alltjämt i huvudsak av lika liten betydelse som
tidigare.

Fullmäktige vilja i detta sammanhang framhålla, att statsrevisorerna i
regel besöka något eller några av riksbankens kontor varje år.

Kostnaderna för avdelningskontorens särskilda revisorer ha linder åren
1933—1939 i medeltal uppgått till omking 13 500 kronor per år.

De synpunkter, som fullmäktige framförde i ovannämnda skrivelse den
15 mars 1934, äro fortfarande gällande. Fullmäktige vilja därför ånyo ur besparingssynpunkt
framhålla önskvärdheten av att den revision av riksban -

Bankoutskottets utlåtande Nr 75.

7

kens avdelningskontor, som verkställes av särskilda av riksdagen utsedda
revisorer, avskaffas.

Under åberopande av vad sålunda anförts hava fullmäktige hemställt, att
bankoutskottet ville föreslå riksdagen besluta,

dels att § 20 bankoreglementet skall, med omedelbar tillämpning, hava
följande ändrade lydelse:

»Styrelse för avdelningskontor skall till riksdagens bankoutskott och riksdagens
revisorer över stats-, banko- och riksgäldsverken avgiva berättelser
angående avdelningskontorets rörelse i sin helhet. Berättelserna böra till
fullmäktige inlämnas, den till bankoutskottet senast å dagen före riksdagens
början och den till revisorerna senast fjorton dagar före deras sammanträde.
Berättelserna skola av fullmäktige överlämnas till bankoutskottet
respektive revisorerna.»

dels ock att den för riksdagens revisorer vid riksbankens avdelningskontor
i orterna utfärdade instruktionen skall upphöra att gälla.

Utskottet finner sig svårligen kunna taga ställning till frågan örn riksbankens
avdelningskontor, innan ökad klarhet vunnits rörande de uppgifter,
riksbanken har att lösa i landets ekonomiska liv. Av dessa uppgifters
art beror ju i väsentlig grad den erforderliga organisationen. Valet står
bland annat mellan en centralbank, som är en ren bankernas bank utan
större behov av avdelningskontor, och en centralbank, som i betydande
utsträckning bedriver bankmässig rörelse i konkurrens med privata affärsbanker.
Vår nuvarande riksbank utgör ett mellanting mellan dessa båda
typer, ehuru den under senare år alltmera närmat sig den förstnämnda.
En lösning efter denna linje aktualiserar emellertid frågan örn de andra
medel, varöver staten behöver förfoga för att kunna trygga ur samhällssynpunkt
tillfredsställande förhållanden på kreditväsendets område.

Denna fråga har berörts i två till bankofullmäktiges protokoll antecknade
uttalanden av herrar Björnsson och Jonsson. I herr Björnssons uttalande
framhålles, att affärsbankerna tillämpa en räntemarginal, vilken
vida överstiger den vid sparbankernas kreditgivning förekommande. Enligt
vad som framgått av föredragningar rörande affärsbankernas räntesättningar,
som inom utskottet verkställts av bankinspektören S. J. Lindeberg
och bankdirektören i A.-B. Jordbrukarbanken C. Lindahl, skulle den genomsnittliga
marginal mellan in- och utlåningsräntorna, som vore erforderlig
för en affärsbank under förutsättning av normal förräntning av dess
eget kapital, ej kunna sättas lägre än 2-Va procent. Utskottet har icke haft
möjlighet att närmare undersöka grunderna för dessa beräkningar. Marginalen
förefaller dock stor. Herr Björnsson ställer sig närmast avvisande
till tanken på utbyggande av riksbanken till en affärsbank — en ståndpunkt,
för vilken starka skäl kunna anföras — och upptar till diskussion
frågan örn inrättandet av en statlig affärsbank, eventuellt genom sam -

Utskottet.

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 75.

manslagning av de två affärsbanker, som redan nu kontrolleras av staten.
Dessa båda kreditinstitut ha på grund av sin begränsade storlek och sin
lokalisering icke kunnat utöva något mera väsentligt inflytande på kreditvillkoren
i vårt land. Spörsmålet huruvida tillfredsställande förhållanden
inom kreditväsendet bäst tryggas genom en eller flera av det allmänna kontrollerade
affärsbanker, genom en utvidgning av riksbankens affärsmässiga
bankrörelse eller på andra vägar synes utskottet förtjäna närmare utredning.
En dylik utredning torde i och för sig vara motiverad med hänsyn
till att frågan örn nyssnämnda två kreditinstituts framtida ställning
kräver sin lösning.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla, att riksbankens ränte- och
kreditreglerande verksamhet, särskilt under tider av betydande statlig upplåning,
äger ett intimt samband med denna lånepolitiks skötsel. Detta förhållande
är särskilt framträdande i fråga örn den kortfristiga upplåningen,
vilken i regel till stor del sker från kreditinstituten och påverkar penningmarknadens
läge. Även i övrigt bero emellertid förutsättningarna för riksbankens
politik i hög grad av den statliga lika väl som den kommunala
låneverksamheten samt av den statliga finanspolitiken över huvud taget.
Spörsmålet om riksbankens uppgifter, ställning och organisation synes därför
böra behandlas i sammanhang med ett övervägande av frågan örn de
lämpliga formerna för samverkan mellan finansdepartementet, riksgäldskontoret
och riksbanken samt arbetsfördelningen dem emellan. Uppenbarligen
är det av största vikt, att finanspolitiken ledes på ett enhetligt sätt,
vilket förutsätter, att dess olika delar samordnas och fungera med minsta
möjliga friktion.

Med hänsyn till det ovan anförda vill utskottet förorda, att en förutsättningslös
utredning verkställes rörande riksbankens uppgifter och organisation,
tryggande av ur samhällssynpunkt tillfredsställande förhållanden på
kreditväsendets område samt formerna för uppnående av enhetlighet i den
offentliga finanspolitiken.

Vad härefter beträffar fullmäktiges förslag om avskaffande av den revision
av riksbankens avdelningskontor, som verkställes av särskilda av riksdagen
utsedda revisorer, har detta förslag icke föranlett någon erinran från
utskottets sida.

Under hänvisning till vad utskottet ovan anfört får utskottet hemställa,
att riksdagen må besluta

l:o) att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville låta verkställa en förutsättningslös utredning
rörande dels riksbankens uppgifter och organisation, dels
tryggandet av ur samhällssynpunkt tillfredsställande förhållanden
på kreditväsendets område, dels ock formerna för

Bankoutskottets utlåtande Nr 75.

9

uppnående av enhetlighet i den offentliga finanspolitiken
samt därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen må föranleda;

2:o) att § 20 bankoreglementet skall med omedelbar tilllämpning
hava den ändrade lydelse, som framgår av härvid
fogade bilaga; samt

3:o) att den för riksdagens revisorer vid riksbankens avdelningskontor
i orterna utfärdade instruktionen skall upphöra
att gälla.

Stockholm den 13 juni 1941.

På bankoutskottets vägnar;

HARALD ÅKERBERG.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerberg, Berling, Nordborg, Sandén, Friggeråker,
Nilsson i Mölndal, von Horn och Ohlin*;

från andra kammaren: herrar Paulsen, Andersson i Falkenberg, Gustavson i
Västerås, Andersson i Munkaljungby, Mattsson, Ericsson i Åtvidaberg, Wiberg och
Molander i Stockholm.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bilaga.

Förslag till ändrad lydelse av § 20 bankoreglementet.

Styrelse för avdelningskontor skall till riksdagens bankoutskott och riksdagens
revisorer över stats-, banko- och riksgäldsverken avgiva berättelser
angående avdelningskontorets rörelse i sin helhet. Berättelserna böra till
fullmäktige inlämnas, den till bankoutskottet senast å dagen före riksdagens
början och den till revisorerna senast fjorton dagar före deras sammanträde.
Berättelserna skola av fullmäktige överlämnas till bankoutskottet
respektive revisorerna.

Bihang till riksdagens protokoll 19A1. 8 sami. Nr 75.

2

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 75.

Reservation

av herrar von Horn, Nordborg, Ericsson i Åtvidaberg och Wiberg, vilka anfört
följande:

»Gentemot utskottets hemställan, att riksdagen måtte besluta föreslagen
ändring av § 20 bankoreglementet samt att den för riksbankens revisorer
vid riksbankens avdelningskontor i orterna utfärdade instruktionen skall
upphöra att gälla, ha vi ej något att erinra. Däremot anse vi, att utskottet
bort till riksdagen göra framställning i fråga om indragning av riksbankens
kontor i Mariestad och Nyköping samt därav föranledd ändring i § 3 bankoreglementet.
Alldeles oavsett den inställning man kan ha till spörsmålet örn
en eventuell framtida omläggning av riksbankens arbetsuppgifter och därav
påkallad ändring i dess organisation, synes det oss uppenbart, att anledning
icke föreligger att nu avstå från den av fullmäktige berörda förhållandevis
betydande besparing, som en indragning av avdelningskontoren skulle
innebära. I dessa tider, då statsmakterna uppmana myndigheterna iakttaga
största sparsamhet, kan det icke vara välbetänkt att lämna utan avseende
ett besparingsförslag försåvitt icke ett sådant åtgörande kan grundas på
synnerligen starka skäl. I detta fall synes så icke vara förhållandet. Tvärtom
har enligt vår åsikt en övertygande motivering lämnats för fullmäktiges
beslut, varom också samtliga ledamöter förenat sig. Även herrar Björnsson
och Jonsson, som i särskilt yttrande förordat utredning om riksbankens organisation
och verksamhet, lia förklarat sig biträda förslaget om indragning.

I likhet med utskottets majoritet anse vi, att spörsmålet örn de lämpliga
formerna för enhetlig samverkan mellan finansdepartementet, riksgäldskontoret
och riksbanken samt arbetsfördelningen dem emellan bör göras till
föremål för en utredning. Ej heller ha vi något att erinra emot att frågan
örn riksbankens organisation och verksamhet inom ramen av riksbankens
nuvarande uppgifter i samband därmed hänskjutes till särskild utredning.
Någon anledning att kombinera denna med en utredning om inrättandet
av en ny statlig affärsbank, eventuell sammanslagning och utbyggnad av de
två affärsbanker, som nu kontrolleras av staten, utvidgning av riksbankens
affärsmässiga rörelse för att åstadkomma att riksbanken i väsentlig omfattning
finge karaktär av affärsbank eller vidtagande av någon åtgärd av
annat slag, åsyftande att skapa en vidsträckt statlig affärsbanksverksamliet,
synes oss däremot icke föreligga.

För att en sådan utredning skulle kunna vara motiverad bör rimligen
förutsättas dels att kreditväsendets nuvarande organisation uppvisar ur
samhällssynpunkt sådana brister och olägenheter, att omedelbara åtgärder
till följd härav måste anses påkallade, dels ock att grundad anledning

Bankoutskottets utlåtande Nr 75.

11

finnes för antagandet, att dessa brister och olägenheter icke kunna elimineras
genom lämpliga åtgärder inom ramen för nuvarande organisation.
Det har icke gjorts sannolikt, än mindre påvisats, att någondera av dessa
förutsättningar föreligger.

Vad man synes vilja vinna genom tillskapandet av en statlig affärsbank
torde vara dels förbilligande av bankkrediterna genom ökad konkurrens och
dels ernående av ett fastare grepp över affärsbankerna från det allmännas
sida. Försöket att nå detta mål genom en utbyggnad av det nuvarande bankväsendet
med en mångfald nya kontor synes oss emellertid vara ekonomiskt
betänkligt, samtidigt som tillvägagångssättet icke torde leda till det överinseende
i allmänhet över bankväsendet, som utskottsmajoriteten synes eftersträva.
En ökning av antalet bankkontor måste förorsaka ytterligare stegring
av de totala kostnaderna för kreditväsendet och därmed även en ytterligare
fördyring av krediterna. Det är i detta sammanhang också anledning erinra
örn 1940 års bankoutskotts utlåtande nr 33, vari bland annat beträffande
affärsbankerna framliålles, att indragning av avdelningskontor på mindre
orter, där mer än en bank har dylika kontor, i åtskilliga fall torde kunna
ske utan större olägenheter.

En vida rationellare väg synes oss vara att — därest man, såsom utskottsmajoriteten
till synes åsyftar, vill skapa garantier mot befarade framtida
missförhållanden inom bankväsendet — vidga befogenheterna för det redan
existerande statliga kontrollorganet på förevarande område, nämligen bankoch
fondinspektionen. Om å ena sidan bankinspektionens uppgifter enligt
nu gällande instruktion formellt äro begränsade till att avse tillvaratagandet
av insättarnas intressen, har å andra sidan i praktiken en utvidgning av
inspektionens kompetensområde ägt rum, och såvitt känt är ha bankerna
städse lojalt efterkommit inspektionens anvisningar. Om man emellertid
önskar få fastslaget, att bankinspektionen icke endast har rättighet utan
även har skyldighet att kontrollera bankernas verksamhet jämväl ur annan
synvinkel än insättarnas intressen, synes det ligga närmast till hands att i
motsvarande mån även formellt vidga inspektionens befogenheter.

Tanken på en utvidgning i dylik riktning har redan tidigare framförts.

I det av överståthållaren Torsten Nothin, disponenten Elof Ericsson och
statssekreteraren Frans Severin den 9 december 1935 avlämnade betänkandet
örn folkförsörjning och arbetsfred (S. O. U. 1935:65), vari bl. a.
även frågan örn penning- och bankväsendet gjorts till föremål för utredning,
föreslogs nämligen, »att åt .särskilda sakkunniga uppdrages att utarbeta
förslag till riktlinjer för en utvidgning av bankinspektionens kompetensområde
och befogenheter ävensom för den förändring i bankinspektionens
organisation, som för ändamålet erfordras». Erinras må även, att
1939 års bankoutskott i sitt utlåtande nr 50 framfört tanken, att bank- och
fondinspektionens verksamhet, som för närvarande avser att främst tillvarataga
insättarnas intressen, skulle utökas till att omfatta även uppgiften att ur

12

Bankoutskottets utlåtande Nr 75.

det allmännas synpunkt beakta, att låntagarnas intressen icke otillbörligen
undertryckas.

Kungl. Majit har emellertid härutinnan icke tagit något initiativ eller
framlagt något förslag för riksdagen, synbarligen enär något behov av reform
i detta hänseende prövats icke förefinnas.

Med hänvisning till vad som ovan anförts anse vi, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte besluta

l:o) att i enlighet med bankofullmäktiges framställning indraga riksbankens
avdelningskontor i Mariestad och Nyköping samt godkänna härav
föranledd ändring i § 3 bankoreglementet;

2:o) att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta
verkställa en förutsättningslös utredning rörande dels riksbankens uppgifter
och organisation inom ramen av dess nuvarande verksamhetsområde, dels
formerna för uppnående av enhetlighet i den offentliga finanspolitiken, dels
ock utvidgning av bank- och fondinspektionens kompetensområde och befogenheter
samt därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
må föranleda;

3:o) att § 20 bankoreglementet skall med omedelbar tillämpning hava den
ändrade lydelse, som föreslagits av bankofullmäktige; samt

4:o) att den för riksdagens revisorer vid riksbankens avdelningskontor
i orterna utfärdade instruktionen skall upphöra att gälla.»

Särskilt yttrande

av herr Ohlin, som anfört:

»Frågan om den indragning av två avdelningskontor, som bankofullmäktige
föreslagit, äger enligt min mening ej ett sådant samband med resultatet
av den ovan berörda utredningen, att anledning finnes att uppskjuta denna
indragning, vilken framstår som en väl motiverad besparingsåtgärd. Det
synes mig, att riksdagen icke bör utan synnerligen vägande skäl avslå ett
förslag av denna art, varom bankofullmäktige — åt vilka riksdagen anförtrott
skötseln av riksbanken — enhälligt framlagt förslag.

Jag anser därför, att utskottet bort föreslå riksdagen att besluta indragning
av riksbankens avdelningskontor i Mariestad och Nyköping.»

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1941
117589