Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

1

Nr 56.

Ankom till riksdagens kansli den 28 maj 1941 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten
att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m.

I en den 9 maj 1941 dagtecknad proposition nr 244, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Majit, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att riksbanken må
för tiden från och med den 1 juli 1941 till och med den 30 juni 1942 vara
fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar
med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att, om förhållandena
därtill giva anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen
av bankens sedlar.

I skrivelse den 19 april 1941 hava fullmäktige i riksbanken hemställt, att
riksbanken måtte för tiden från och med den 1 juli 1941 till och med den 30
juni 1942 befrias från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna
sedlar med guld efter deras lydelse. I samband härmed hava fullmäktige
i huvudsak anfört:

I skrivelse den 7 mars 1940 angående penning- och valutapolitiken uttalade
fullmäktige, att huvudmålet för penningpolitiken sådant det i tidigare programuttalanden
fastställts, nämligen eftersträvandet av största möjliga stabilitet
i prisnivån, borde kvarstå orubbat. Fullmäktige underströko emellertid
i samband härmed, att de medel av penningpolitisk natur, som stodo till
förfogande, icke vöre tillräckliga för uppnående av angivna mål. De åtgärder
av allmänt ekonomisk och politisk art, som enligt fullmäktiges mening
krävdes härför, behandlades av fullmäktige i nämnda skrivelse. Enligt fullmäktiges
mening borde dessutom i det dåvarande läget penningpolitiken utformas
med tanke på nödvändigheten att skydda landets valutareserver.

Sedan denna skrivelse avlämnades, har vårt lands ekonomiska situation undergått
en avgörande förändring. Detta återspeglades redan vid behandlingen
vid 1940 års lagtima riksdag av den med anledning av fullmäktiges framställning
avgivna propositionen. I sitt utlåtande (nr 33) framhöll sålunda
bankoutskottet bland annat, att angelägenheten att skydda valutareserven
visserligen vöre av stor betydelse, men att densamma på grund av den i april
1940 inträdda handelsavspärrningen tills vidare hade kommit i bakgrunden.

Riktigheten av detta uttalande har bestyrkts av den senare utvecklingen.
Det alltjämt i huvudsak kvarstående avbrottet i våra förbindelser västerut har

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 8 samt. Nr 56. 1

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

medfört, att landets guld- och valutatillgångar endast i mycket begränsad utsträckning
kunnat utnyttjas för att tillgodose importbehoven. I själva verket
har det synliga tillflödet av valutor till landet varit större än förbrukningen
därav. Från slutet av april 1940 till och med februari månad innevarande
år har sålunda riksbankens och affärsbankernas sammanlagda guld- och valutabehållning
undergått en nettoökning med omkring 115 milj. kr., medan
inströmningen av valutor i riksbanken till följd av överflyttning från affärsbankerna
lill riksbanken under motsvarande period varit betydligt större,
nämligen omkring 295 milj. kr. Detta förhållande jämte den omständigheten
att valutamarknaden är underkastad statlig reglering har tills vidare gjort
det möjligt att utforma penningpolitiken utan att taga hänsyn till storleken
av landets valutabehållningar.

Så länge fria ekonomiska förbindelser med utlandet kunna upprätthållas,
är en allmän sänkning av växelkurserna att anse som eli effektivt medel då
det gäller alt motverka en prisstegring. Under nuvarande förhållanden, då
endast en begränsad del av varuutbytet försiggår i fria valutor, har en dylik
åtgärd ej samma betydelse för prisnivån inom landet. Hänsyn till kursbestämmelserna
i vissa av våra clearingavtal samt till de svenska exportintressena
minskar dessutom i viss mån handlingsfriheten i detta avseende.

Då sålunda en växelkurssänkning i syfte att dämpa prisstegringen för
närvarande icke torde kunna ifrågakomma, finnes det anledning att ytterligare
understryka fullmäktiges ovan berörda uttalande, nämligen att penningpolitiska
åtgärder icke ensamma äro tillräckliga för alt hålla tillbaka
en prisstegring. I själva verket synes detta uttalande lia vunnit ökad aktualitet
under det sist förflutna året. Den uppgång av den allmänna prisnivån,
sorn inträffat sedan krigsutbrottet, kunde till att börja med huvudsakligen
direkt och indirekt återföras på den starka prisstegringen på importerade
varor, som framkallades av de hastigt stigande frakt- och försäkringskostnaderna
samt i viss utsträckning av prisstegringen i utlandet. En väsentlig
del av den totala stegring av grosshandelspriserna med omkring 48 %, som
enligt kommerskollegii index inträffade från augusti 1939 till februari 1941,
förklaras sålunda av de stegrade importpriserna. Prisutvecklingen har sedermera
i ökad omfattning kommit att stå under inflytande av de statliga pris°ch
kostnadsregleringarna samt, särskilt beträffande delaljpriserna, av ökad
beskattning. Varuknappheten och ökningen av penninginkomsterna, i väsentlig
grad framkallad av de omfattande, huvudsakligen av försvarspolitiska
skäl ökade statliga utgifterna, lia även i stegrad grad verkat prishöjande. Under
sådana förhållanden blir penningpolitikens betydelse för att bekämpa
prisstegringstendenserna alltmera minskad. Penningpolitiska medel bliva
därför i rådande läge endast länkar i den kedja av i vidsträckt mening ekonomisk-politiska
åtgärder, som måste sammanfogas för att prisläget skall
kunna bindas vid en icke alltför uppdriven nivå. Härvid är även att märka,
att penningpolitiken icke kan ställas uteslutande i prispolitikens tjänst. Vid
utformningen av de penningpolitiska åtgärderna måste nämligen dessas allmänna
verkningar på samhällsekonomien beaktas.

De allmänna förutsättningarna för bibehållandet av en viss prisstabilitet
lia behandlats av fullmäktige och av bankoutskottet i nyssberörda uttalanden.
I sitt utlåtande den 13 mars 1941 över förslag till ny prisregleringslag
lia fullmäktige ånyo fäst uppmärksamheten på vissa grundläggande förutsättningar
för att prispolitiken skall kunna nå åsyftat resultat. Fullmäktige
ha härvid särskilt framhållit vikten av att statens utgifter icke tillåtas överstiga
de statliga inkomsterna med mera än som är oundgängligen nödvändigt,
att en ökning av produktionskostnaderna motverkas, varvid en begränsning
av lönestegringar och prisstegringar för jordbruks- och industri -

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

3

produkter, däribland även bränsle, är av särskild betydelse, att försörjningspolitiken
inriktas på att hålla varutillgången inom landet på en hög nivå
samt att inflationsförväntningar och tendenser till flykt till sakvärden bekämpas.
I fortsättningen vilja fullmäktige därför begränsa sig till att framlägga
vissa synpunkter med avseende på penning- och kreditpolitiken.

Bankoutskottet har i sitt utlåtande den 14 mars 1941 (nr 21) angående
verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och
förvaltning särskilt uppehållit sig vid ränte- och lånepolitiken. Utskottet
har härvid framhållit vikten av att en viss reduktion av den allmänna
räntenivån kommer till stånd, dels av hänsyn till näringslivets utveckling
och arbetslöshetens bekämpande, dels ur statsfinansiell synpunkt.

Enighet torde råda angående önskvärdheten av att räntorna inom landet
hållas på en så låg nivå som förhållandena medgiva. Den aktuella penningpolitiska
frågeställningen blir därför närmast å ena sidan hur mycket räntan
kan sänkas utan att riskerna för en kreditinflation och därmed för en från
penningsidan framkallad prisstegring bliva alltför stora, å andra sidan vilka
medel, som böra komma till användning för att åstadkomma en räntesänkning.

Vad den första frågan beträffar, är det enligt fullmäktiges mening icke
möjligt att i ett givet läge — och än mindre i förväg — på objektiva grunder
fastställa, var gränserna ligga för omfattningen av de ingripanden, som i
räntesänkande syfte kunna ske utan att alltför stora inflationsrisker uppkomma.
Förhållandena i detta avseende äro beroende av en mängd olika
faktorer av såväl ekonomisk som psykologisk art. Det är icke alltid möjligt
att med penningpolitiska medel ingripa i syfte att åstadkomma ett omslag
i en rådande marknadstendens på en kreditmarknad av en så förhållandevis
begränsad omfattning som den svenska. Däremot torde i allmänhet resultat
kunna vinnas med åtgärder som påskynda eller retardera en marknadsutveckling,
som redan börjat göra sig gällande eller för vilken i varje fall de
allmänna förutsättningarna kunna anses föreligga.

I detta sammanhang vilja fullmäktige påpeka, att det under de osäkra förhållanden,
som rådde på kreditmarknaden i slutet av år 1939 och i början
av år 1940, samt med hänsyn till omöjligheten att förutse den utrikespolitiska
utvecklingen icke ansågs lämpligt att genom omfattande marknadsoperationer
hindra den åtstramning av kreditvillkoren, som gjort sig gällande sedan
mitten av år 1939. Såsom en följd av avspärrningen inträffade emellertid
under sommaren 1940 ett omslag på kreditmarknaden, bland annat kännetecknat
av en minskad kreditefterfrågan. Härigenom ökades möjligheterna
att föra en räntesänkande penningpolitik utan skadliga biverkningar. Penningmarknaden
har därför kunnat tillföras medel genom att staten i viss
utsträckning upptagit krediter i riksbanken samt genom alt denna i begränsad
omfattning övertagit obligationer utan att riskerna för en överdriven
kreditexpansion väsentligt stegrats. Härvid lia tendenserna till räntesänkning
liven på kapitalmarknaden förstärkts.

Enligt fullmäktiges mening bör, örn betydande förändringar i landets ekonomiska
och politiska läge icke inträffa, penningpolitiken kunna bidraga till
att åstadkomma den räntereduktion, som utskottet i sill sistniimnda utlåtande
förklarat vara önskvärd. Fullmäktige anse emellertid, att detta liksom hittills
bör ske med försiktighet och under noga aktgivande på alf tendenser till
en väsentligt ökad kreditgivning icke uppstå. Detta är så mycket mera angeläget
som det av prispolitiska skid erfordras, att den köpkraft, som kan bilda
underlag för en prisuppdrivande efterfrågan på varor och tjänster, neutraliseras.
Såsom fullmäktige i sitt ovan nämnda uttalande angående förslag till
ny prisregleringslag framhållit, kan del dock krävas att prisutvecklingen be -

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

härskas genom prisreglerande åtgärder utan att dessa erhålla stöd av i utpräglad
grad restriktiva, penningpolitiska åtgärder av generell art.

Vad beträffar de medel, som kunna komma till användning för att påverka
ränteläget i sänkande riktning, har utskottet särskilt pekat på möjligheterna
att genom en samverkan mellan riksgäldskontoret och riksbanken åstadkomma
en reduktion av diskontot på skattkammarväxlar. Utskottet har även
framhållit, att villkoren för långfristiga lån bland annat äro beroende av
den penningtillgång, som riksbanken genom köp av valutor, skattkammarväxlar,
obligationer etc. ställer till marknadens förfogande.

Fullmäktige vilja i detta sammanhang anföra, att det samarbete, som sedan
lång tid ägt rum mellan riksgäldskontoret och riksbanken, starkt utvecklats
sedan de stora statliga lånebehoven uppstått i syfte att i viss utsträckning
ställa medel till statens förfogande utan att riksgäldskontoret direkt
skulle behöva anlita marknaden och därigenom påverka lånevillkoren i
åtstramande riktning. Sålunda har riksbanken genom diskontering av skattkammarväxlar,
vilken diskontering under fjolåret omlades till särskilda
växelkrediter, tillhandahållit medel icke blott såsom tidigare för reservförrådsnämndens
inköp i utlandet, utan även sedan början av år 1940 för andra
statliga likvider i utländska valutor eller guld. Vidare har genom överenskommelse
mellan riksbanken och riksgäldskontoret till det senare såsom
kassaförstärkning överlämnats i riksbanken för statliga myndigheters räkning
innestående medel. Dessutom har riksbanken vid skilda tillfällen avlämnat
bud på och övertagit skattkammarväxlar, i regel i konkurrens med
affärsbankerna.

Så länge det nuvarande läget icke undergår några avsevärda förändringar,
kommer riksbanken även i fortsättningen att påverka tillgången på penningmarknaden
huvudsakligen genom dylika, i samverkan med riksgäldskontoret
vidtagna åtgärder berörande den statliga, kortfristiga upplåningen.

Emellertid böra, såsom utskottet antyder, även direkta ingripanden på den
långfristiga marknaden övervägas. Från riksbankens sida ha dylika ingripanden
hittills skett i viss omfattning, närmast för att hindra tillfälliga utbud
att pressa marknaden samt för att utjämna spänningar mellan olika avsnitt
av den långfristiga marknaden. Det bör även framhållas, att riksbanken
sökt påverka utvecklingen genom vissa underhandsförhandlingar med
affärsbanker, sparbanker och andra kreditinstitutioner beträffande räntesatser
och kreditvillkor i övrigt. Fullmäktige anse att riksbanken bör fortsätta
på den sålunda inslagna vägen.

Såsom ovan framhållits är det icke möjligt att uppdraga några allmänna
riktlinjer beträffande de gränser, inom vilka här antydda åtgärder i räntesänkande
syfte böra hållas för att en väsentligt ökad kreditgivning från
penninginstitutens sida skall undvikas. Utskottet har uttalat, att om en
ökad kreditgivning skulle komma till stånd den ekonomiska politikens ledning
förfogade över möjligheter att motverka densamma, exempelvis genom
åtgärder, för vilkas genomförande rätten att föreskriva, att affärsbankerna
skola hålla vissa kassareserver hos riksbanken kan tjäna såsom bakgrund.
Därvid torde utskottet avse, att kreditrestriktioner skulle kunna komma i
fråga, varvid kassareservlagen om så erfordrades skulle kunna begagnas
såsom ett påtryckningsmedel vid förhandlingar med affärsbankerna.

Det är klart, att örn man är beredd att ingripa i det för närvarande fria
förhållandet mellan kreditgivarna och låntagarna, de nyss avsedda gränserna
för de räntesänkande åtgärdernas omfattning kunna siittas avsevärt vidare
än vad som eljest skulle vara fallet. Genom mer eller mindre långtgående
kreditrestriktioner, vilka enligt fullmäktiges mening i vissa situationer
kunna visa sig erforderliga, torde nämligen en överdriven kreditexpan -

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

5

sion kunna förhindras. Om en dylik kreditexpansion ej motverkas genom
kreditrestriktioner, måste åtstramande åtgärder av generell natur tillgripas,
avsedda att framkalla ett omslag i marknadssituationen. Detta skulle emellertid
medföra oro och osäkerhet på kreditmarknaden, vilket uppenbarligen
skulle leda till ogynnsamma konsekvenser för näringslivet. Under sådana
förhållanden är det enligt fullmäktiges mening av vikt att — om införandet
av kreditrestriktioner icke anses böra ifrågakomma — dirigeringen
av kreditmarknaden i riktning mot ett lättare läge icke sker för brådstörtat.

Till stöd för sin framställning om fortsatt befrielse för riksbanken från
skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse
ha bankofullmäktige uttalat, att ett återupptagande av denna skyldighet
med hänsyn till valutamarknadens allmänna läge icke syntes kunna ifrågakomma
under det kommande året.

En av fullmäktige, herr Jonsson, har enligt ett skrivelsen bifogat protokollsutdrag
anfört, att han ansåge, att fullmäktige bort mera bestämt ha uttalat
sig för kreditransonering såsom ett medel att förhindra en sådan olämplig
eller onödig kreditgivning, som kunde verka prisstegrande och öka inflationsrisken.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava, efter remiss, avgivit utlåtande i
ärendet och därvid förklarat sig icke hava något att erinra mot bifall till
bankofullmäktiges framställning.

Föredragande departementschefen har anfört följande:

I anslutning till sin hemställan om fortsatt befrielse för riksbanken från
skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld ha bankofullmäktige
framlagt vissa synpunkter på penningpolitikens utformning i nuvarande
läge. Fullmäktige ha därvid inledningsvis framhållit, att penningpolitikens
betydelse för att bekämpa prisstegringstendenserna blivit alltmera
minskad. Penningpolitiska medel vore endast länkar i den kedja av i
vidsträckt mening ekonomisk-politiska åtgärder, som måste sammanfogas
för att prisläget skulle kunna bindas vid en icke alltför uppdriven nivå.
Penningpolitiken kunde icke uteslutande ställas i prispolitikens tjänst, yid
dess utformning måste de allmänna verkningarna på samhällsekonomien
beaktas.

Med avseende på de allmänna förutsättningarna för bibehållandet av en
viss prisstabilitet lia fullmäktige hänvisat till sitt utlåtande över förslag till
ny prisregleringslag, där fullmäktige särskilt framhållit vikten av att statens
utgifter icke tillåtas överstiga de statliga inkomsterna med mera än som
är oundgängligen nödvändigt, att en ökning av produktionskostnaderna motverkas,
att försörjningspolitiken inriktas på alt hålla varulillgången moni
landet på en hög nivå samt att inflationsförväntningar och tendenser till
flykt till sakvärden bekämpas. I den nu föreliggande framställningen begränsa
sig fullmäktige till utformningen av den egentliga penning- och kreditpolitiken.
Fullmäktige lia därvid utgått från bankoutskottets nyligen gjorda
uttalande angående ränteutvecklingen, i vilket utskottet framhållit vikten
av att en viss reduktion av den allmänna räntenivån komme till stånd.

Örn betydande förändringar i landets ekonomiska och politiska läge icke
inträffa, borde penningpolitiken enligt bankofullmäktiges mening kunna
bidraga till att åstadkomma den önskvärda räntereduktionen. Detta borde
ske under noga aklgivande på att tendenser lill en väsentligt ökad kredit -

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

civiling icke uppstode, detta så mycket mera som det av prispolitiska skäl
erfordrades, att den köpkraft som kunde bilda underlag för en prisuppdrivande
efterfrågan på varor och tjänster neutraliserades. Att fullmäktige likväl
icke vilja binda räntepolitiken inom de gränser, de prispolitiska önskemålen
kunna uppdraga, framgår av att till här återgivna förklaring fogats
en erinran örn att det kunde krävas, att prisutvecklingen behärskades genom
prisreglerande åtgärder utan att dessa erhölle stöd av i utpräglad grad
restriktiva, penningpolitiska åtgärder av generell art.

Efter en översikt över de möjligheter som stöde riksbanken till buds att
genom ingripanden pa den långfristiga kreditmarknaden såväl som genom
samarbete med riksgäldskontoret vid ordnandet av statens kortfristiga upplåning
stödja räntelägets utveckling i sjunkande riktning, lia fullmäktige i
anslutning till bankoutskottets nyssnämnda uttalande framhållit, att gränserna
för de räntesänkande åtgärdernas omfattning kunde sättas avsevärt
vidare än som eljest skulle vara fallet, om man vore beredd att ingripa i
det för närvarande fria förhållandet mellan kreditgivarna och låntagarna.
Genom mer eller mindre långtgående kreditrestriktioner, vilka enligt fullmäktiges
mening i vissa situationer kunde visa sig erforderliga, borde nämligen
en överdriven kreditexpansion kunna förhindras. Örn en dylik expansion
ej motverkades genom kreditrestriktioner, måste åtstramande åtgärder
av generell natur tillgripas, vilka kunde medföra oro och osäkerhet på kreditmarknaden.
Fullmäktige lia under sådana förhållanden funnit det vara
av vikt, att — om införandet av kreditrestriktioner icke ansåges böra ifrågakomma
— dirigeringen av kreditmarknaden i riktning mot ett lättare läge
icke skedde för brådstörtat.

Vad fullmäktige anfört angående de allmänna önskemål, som nu måste
ställas på den ekonomiska politiken, innefattar ett understrykande av de
riktlinjer för denna politik åt vilka statsmakterna givit sin anslutning och
vilkas innebörd och räckvidd jag tidigare i olika sammanhang haft anledning
att närmare utveckla. Även fullmäktiges uttalanden i räntefrågan, som
utgå från nödvändigheten av att utforma penningpolitiken utan ensidigt
hänsynstagande till prispolitiska krav och under beaktande av samhällsekonomien
i dess helhet, anknyta till den avvägning av den ekonomiska politiken
som hittills eftersträvats och ansetts böra även för framtiden eftersträvas.
De påpekanden som fullmäktige göra angående utformningen av olika
åtgärder i syfte att ernå den önskvärda räntesänkningen torde på ett från
den angivna utgångspunkten riktigt och värdefullt sätt utveckla de av
bankoutskottet framlagda synpunkterna på räntepolitiken. Det synes mig sannolikt,
att riksbanken enligt av fullmäktige angivna linjer och i samarbete
med övriga kreditinstitutioner skall till båtnad för produktionen kunna utan
risk för inflatoriska konsekvenser förverkliga den lägre räntenivå, mot vilken
utvecklingen nu synes tendera.

Då jag sålunda — med anslutning till bankoutskottets synpunkter på föreliggande
spörsmål — kan i huvudsak biträda vad fullmäktige i sin framställning
anfört, saknar jag anledning att här gå närmare in på de av fullmäktige
berörda frågorna. Jag torde i övrigt få hänvisa till vad jag uttalat vid
anmäkm av förslaget till ny prisregleringslag och då särskilt till vad därvid
anförts angående målet för prispolitiken.

I likhet med bankofullmäktige finner jag det med hänsyn till valutamarknadens
allmänna läge uteslutet, att ett återupptagande av riksbankens skyldighet
att inlösa av banken utgivna sedlar med guld skall ifrågakomma under
det närmaste året.

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

7

Vid behandlingen av valutafrågan i fjol framhöll bankoutskoltet, bland
annat, att en väsentlig förutsättning för att största möjliga stabilitet i prisnivån
skulle kunna bevaras vore att så vitt möjligt undvika, att den allmänna
köpkraften i landet ökades. I sådant avseende borde en stegring av ersättningen
till de i näringslivet arbetande produktionsfaktorerna i görligaste mån
begränsas. Den ofrånkomliga prisstegring, som föranletts av fördyrad import
samt nya eller höjda skatter, medförde — framhöll utskottet — vid
oförändrad inkomstnivå en sänkning av levnadsstandarden och utgjorde en
börda, som samtliga medborgare hade att påtaga sig på grund av tidsläget.

Liknande synpunkter hava ytterligare understrukits av bankofullmäktige
i deras ovan intagna framställning ävensom i den allmänna motiveringen till
det förslag till prisregleringslag, som förelagts riksdagen i propositionen nr
217. Fullmäktige framhålla sålunda vikten av att den köpkraft, som kan
bilda underlag för en prisuppdrivande efterfrågan på varor och tjänster,
neutraliseras. I nyssnämnda proposition erinras, att man ansett sig kunna
godtaga prisstegringen såsom ett direkt uttryck för den försämrade varuförsörjningen
samt att penningpolitikens mål bör vara att förhindra en försämring
av penningvärdet genom ökning av den för efterfrågan disponerade
köpkraften. Enligt departementschefens uppfattning måste man, för att en
köpkraftsökning skall förhindras, räkna med att genom prisreglerande åtgärder
förebygga en ansvällning av köpkraft och efterfrågan, vilka åtgärder
böra lia till syfte att begränsa prisstegringarna till det minimum, som motiveras
av försämringen av försörjningsläget. Härav följer, att en förbättrad
försörjning eller sänkta kostnader skola komma till uttryck i sänkta priser.
I anslutning härtill uttalar departementschefen, att den nuvarande höga prisnivån
icke bör antagas bestående längre än hindren för den normala varuförsörjningen
kvarstå, medan å andra sidan en fortsatt väsentlig prisstegring
icke bör förutsättas annat än i händelse av en ytterligare försämring av försörjningsläget.

Departementschefen konstaterar, att den ekonomiska politiken under kriget
ställts inför en tredubbel uppgift. Den har måst syfta till att förhindra
eller försvåra en prisstegring, som innebär försämring av penningvärdet,
men samtidigt att hålla uppe sysselsättningen och att främja produktionen
av ersättningsvaror. Dessa krav äro — framhåller departementschefen —
icke alltid lätta att sinsemellan förena, och åtgärderna lia icke kunnat ensidigt
inriktas på alt tillgodose det ena eller det andra. I stället har man
fått eftersträva en inbördes avvägning mellan de olika önskemålen och en
successiv anpassning av politiken efter de krav, som vid olika tidpunkter
framstått såsom de viktigaste.

I likhet med bankofullmäktige och departementschefen anser utskottet, alt
penningpolitiken alltjämt bör inriktas på att — tillsammans med vissa andra
delar av den ekonomiska politiken och med beaktande av dennas uppgifter
i övrigt — motverka tendenserna till en fortgående allmän prisstegring, i den
mån den överstiger vad som kan anses motsvara försörjningslägets försämring
vid oförändrad inkomst- och köpkraftsnivå. Det är icke alldeles klari,

Utskottet.

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

i vad män den senaste tolvmånadersperiodens prisstegring överskridit denna
gräns. Kommerskollegii partiprisindex har från mars 1940 till mars 1941 stigit
med 20 procent. Den vida övervägande delen av denna stegring har
framkallats av importvarornas fördyring och av den prisförhöjning, som
vissa autoritärt prissatta samt priskontrollerade varor undergått. Denna stegring
synes endast till mindre del ha medfört eller framkallats av en höjning
av inkomstnivån för de i produktionen deltagande. Man saknar vidare anledning
antaga, att marginalen mellan parti- och detaljpriserna utvecklats på
ett sådant sätt, att de med varudistributionen sysselsatta folkgrupperna erhållit
en väsentlig inkomstökning under nämnda period. Någon avsevärd ökning av
den i pengar uttryckta nationalinkomsten har synbarligen ej ägt rum, även
om inkomstnivån för vissa folkgrupper något höjts utan ökning av deras
produktiva insatser. Det uppställda penningpolitiska målet har sålunda visserligen
ej helt uppnåtts, men prisstegringen avspeglar uppenbarligen till
övervägande del försörjningslägets försämring och kan alltså icke anses som
en fortskridande inflationsrörelse, innebärande en allmän höjning av penninginkomsterna.
Riktigheten av denna uppfattning finner ett visst stöd i tillgängliga
siffror rörande detaljhandelns omsättning, vilka icke tyda på någon
allmän höjning av inkomster och köpkraft.

När det gäller att bedöma förutsättningarna för den framtida penningpolitiken
och den därmed samordnade ekonomiska politiken i övrigt ur här
ifrågavarande synpunkter, kan det vara lämpligt att i korthet angiva de
faktorer, som framför andra synas ha haft en tendens att framkalla eller
motverka en allmän prisstegring. Till de prisstegrande faktorerna höra:

1. En betydande höjning av flertalet importpriser ävensom av transportkostnader.

2. En minskning av varutillgången, som framkallats dels av utebliven
import av utländska färdigfabrikat och råvaror, dels ock av ogynnsamt
skörderesultat.

3. Starkt stegrade statsutgifter, vilka föranlett avsevärda budgetunderskott.

4. En av indexlönesystemet framkallad stegring av arbetslönerna, som
för större delen av de anställda inom industri och handel för närvarande
ligga 8.7 procent högre än i mars 1940.

5. En höjning av inkomsterna för skogsägare, sammanhängande med
prisstegringen å vedbränsle.

6. En ökning av vinstmarginalen för vissa industrier m. fl. företag, vilken
höjning tillfört företagen betydande vinster.

Såsom prisstegringen motverkande faktorer kunna å andra sidan nämnas:

1. En stegring av varuproduktionen inom viktiga områden.

2. Exportens nedgång, vilken varit ägnad att åstadkomma en minskning
av köpkraften.

3. En väsentlig inskränkning av verksamheten inom vissa näringsgrenar,
främst byggnadsindustrien, varigenom köpkraften likaledes minskats.

4. Den skärpta beskattningen, vilken dels indragit köpkraft till det all -

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

9

manna och dels — vad särskilt angår krigskonjunkturskatten — motverkat
tendenser till prisuppskruvning.

5. Den statliga upplåningen och den i samband därmed bedrivna allmänna
propagandan för ökad sparsamhet.

6. Den officiella prissättningen på varor med eller utan ransonering.

7. Den statliga prisövervakningen genom priskontrollnämnden.

Helt allmänt torde det kunna sägas, att största möjliga effektivitet i kampen
mot prisstegringen uppnås, om de prisuppdrivande krafterna i görligaste
mån försvagas, medan de prissänkande förstärkas. Hänsyn till försörjningens
och sysselsättningens upprätthållande motiverar emellertid, såsom
departementschefen i sitt ovan återgivna uttalande framhållit, en politik, som
icke oväsentligt avviker från ett dylikt schema. Utskottet finner ej anledning
att här närmare ingå på dessa spörsmål, vilka delvis berörts i utskottets
utlåtande nr 21 rörande ränte- och lånepolitiken. En begränsning av importprisemas
stegring samt en ökning av varutillgången genom import och
produktionsstegring äro självfallet önskvärda. Likaså skulle en reduktion
av statsutgifter och budgetunderskott få ur penningpolitikens synpunkt gynnsamma
verkningar, och utskottet vill betona vikten av att statsmakterna vid
avvägningen av nya offentliga utgifter, som ej uppvägas av motsvarande inkomster,
beakta att därigenom de prisuppdrivande krafterna förstärkas. Den
sänkning av kompensationsgraden, som skedde i det för år 1941 fastställda
indexlöneavtalet för arbetarna, framstår som penningpolitiskt väl motiverad.
Utskottet vill framhålla det önskvärda i att parterna på arbetsmarknaden även
vid framtida avtal beakta den verkan dessa avtal kunna få på prisutvecklingen.
I god överensstämmelse med riktlinjerna för penningpolitiken står jämväl
den i propositionen nr 278 angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område förordade principen, att livsmedelspriserna göras på visst
sätt beroende av livsmedelstillgången, så att hastiga och betydande förändringar
i jordbruksbefolkningens samlade inkomst undvikas. En priskontroll,
som förhindrar uppkomsten av stora vinster, utgör icke minst ett betydelsefullt
led i arbetet på att begränsa prisstegringen. Effektiviteten i kampen
mot prisstegringen skulle avsevärt främjas, örn alla medborgargrupper
klargjorde för sig vikten av att en allmän prisstegring undvikes och att detta
endast är möjligt, örn samtliga grupper visa återhållsamhet i fråga om krav på
höjda inkomster.

Även om det i och för sig skulle framkalla en ökning av inkomsterna och
sålunda komplicera uppgifterna för penningpolitiken, framstår en ökning
av byggnadsverksamheten som önskvärd. Den sannolikt icke betydande höjning
av efterfrågan, som därav framkallas på varumarknader, där tillgången
ej kan ökas, bör motverkas med andra medel hellre än alt en onödig
arbetslöshet bibehålies. Det är bland annat av detta skäl, som utskottet ansett
en viss sänkning av den från förkrigsläget starkt höjda räntenivån motiverad
såsom ett medel att uppmuntra byggnadsverksamheten.

I den mån en begränsning av kreditgivningen anses erforderlig — en fråga
sorn för närvarande synes sakna aktualitet — framstår, såsom bankofull Rihang

till riksdagens protokoll 1941. 8 sami. Nr 56.

2

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

mäktige framhålla, användandet av kreditrestriktioner såsom ett alternativ
till räntehöjning. Sådana restriktioner kunna, särskilt när de användas med
försiktighet, vara ett smidigare instrument än räntepolitiken. Utskottet vill
i detta sammanhang påpeka, att myndigheterna äga stora möjligheter att utöva
ett betydande inflytande på kapitalanvändningen genom den kontroll
över råvarufördelningen, som särskilt industrikommissionen utövar. Härigenom
regleras nämligen ej blott prisbildningen på råvaror oell vissa andra
varor utan påverkas även nyinvesteringen i fabriksanläggningar o. dyl. Genom
förändringar i den statliga politik, som avser att reducera den med
vissa nyinvesteringar förenade risken, kan en liknande verkan erhållas. Direkta
subventioner och skattepolitiska åtgärder påverka även investeringsverksamhetens
omfattning.

En utväg att begränsa prisstegringen är ransonering av de varugrupper,
för vilka tillgången är så knapp, att eljest en betydande reduktion av köpkraftsvolymen
genom höjda skatter eller kreditåtstramning skulle bliva ofrånkomlig
för undvikande av en stark prisstegring å dessa varuslag. Metoden
att inskränka köpkraften medför den olägenheten, att efterfrågan minskas
även inom områden, där produktionsmöjligheterna äro tillräckliga och ej fullt
utnyttjade, med påföljd att i onödan arbetslöshet och konsumtionsinskränkning
framkallas. Följaktligen kan ransonering redan på ett något tidigare
stadium än då den slutligen måste tillgripas vara att föredraga framför
skattehöjningar eller kreditinskränkning, hur föga önskvärda ransoneringsåtgärder
än i och för sig äro.

Uppenbart är också, att priskontrollen har större möjligheter att uppnå
effektivitet, när varutillgångens fördelning behärskas. Oberoende härav kan
emellertid priskontroll utöva ett väsentligt inflytande på prisutvecklingen,
och utskottet anser det vara ställt utom allt tvivel, att den svenska priskontrollen
varit av mycket stor betydelse och kan bliva det ännu mera i framtiden.
Utskottet finner ej anledning att närmare ingå på principerna för priskontrollen
men vill understryka det uttalande från departementschefens sida,
i vilket han i full överensstämmelse med ovan angivna riktlinjer för penningpolitiken
framhåller, att ökad knapphet i tillgången på en viss vara icke är en
tillräcklig grund för en prishöjning samt att ej heller den ökning av kostnaderna
per enhet tillverkad vara, som uppstår, när de fasta kostnaderna slås ut
på en minskad produktionsvolym, i allmänhet kan accepteras som motiv för
en prishöjning. Å andra sidan bör, såsom departementschefen härefter anfört,
en ökning av de rörliga kostnaderna i regel utgöra ett skäligt motiv för en
prishöjning. Då den nuvarande priskontrollen ej omfattar utvecklingen på hyresmarknaden,
vill utskottet framhålla vikten av att denna följes med uppmärksamhet
och att vid behov en offentlig hyresreglering kommer till stånd.

I likhet med bankofullmäktige anser utskottet, att frågan om en höjning
av den svenska kronans yttre värde genom en sänkning av de utländska
växelkurserna för närvarande saknar aktualitet.

Till sist vill utskottet framhålla, att genom samverkan mellan de finansiella
myndigheterna och övriga ekonomiska krafter i samhället allmänhetens oro

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

11

för inflation torde kunna dämpas. Dess bättre ha i vårt land inga allvarliga
tendenser till en flykt till sakvärden framträtt, och de torde i framtiden som
hittills kunna förebyggas genom upplysning, tjänliga beskattningsåtgärder
och en efter förhållandena avpassad prispolitik och priskontroll.

Det framgår av vad utskottet här ovan uttalat, att några enhetliga penningpolitiska
handlingsnormer icke kunna angivas. Örn penningpolitiken samordnas
med den ekonomiska politiken i övrigt och med energi fullföljes efter
de linjer, varom full enighet synes råda, torde utsikter finnas att vårt land
skall undgå de sociala olägenheter och ekonomiska rubbningar, vilka följa
med en stark och inflationsbelonad prisstegring.

Vad slutligen angår den i propositionen gjorda hemställan om fortsatt befrielse
för riksbanken från sedelinlösningsskyldigheten, har densamma ej
givit utskottet anledning till erinran.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Stockholm den 6 juni 1941.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerberg, Berling, Sandén, Friggeråker, Nilsson i
Mölndal, von Horn, Ohlin och Nordenson;

från andra kammaren: herrar Holmgren, Paulsen, Andersson i Falkenberg, Ii. A.
Westman, Gustavson i Västerås, Andersson i Munkaljungby, Hilding och Sundberg.

Reservation

av lien- Nordenson mot viss del av utskottets motivering.