Bankoutskottets utlåtande Nr 41.

1

Nr 41.

Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1941 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förbättrad pensionering
för sjöfolk i manskapsklass.

I två till bankoutskottets handläggning hänvisade likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren under nr 93 av herr Berg, Robert, och
herr Andersson, Karl, samt den andra inom andra kammaren under nr 140
av herr Lindberg i Stockholm jämte två av kammarens övriga ledamöter, har
hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit anhåller, att Kungl.
Majit snarast ville låta verkställa utredning, vad angår sjöfolk i manskapsklass,
om uttagande av höjd hyresavgift och häremot svarande redarebidrag
till förbättring av manskapets pensionering genom handelsflottans pensionsanstalt
samt därefter för riksdagen framlägga förslag, vartill utredningen
kan föranleda.»

Beträffande motiveringen för ifrågavarande förslag hänvisas till motionen.

Gällande bestämmelser rörande pensioneringen hos handelsflottans

pcnsionsanstalt.

Gällande reglemente för handelsflottans pcnsionsanstalt har av Kungl.
Majit utfärdats den 9 juni 1939 (nr 413).

Reglementet, som ehuru med åtskilliga övergångsbestämmelser trätt i
kraft den 1 juli 1939, tillerkänner med vissa inskränkningar pensionsrätt åt
varje svensk sjöman, som deltagit i utrikes fart på svenskt handelsfartyg och
därvid erlagt hyresavgift. I samband härmed har sjömanshusens utdelning
av årsunderstöd upphört, såvitt angår sjömännen själva (men icke deras efterlevande),
och utbetalningen av förut beviljade sådana understöd från och
med den 1 juli 1939 övertagits av pensionsanstalten. Bestämmelser i detta
syfte ha, förutom i reglementet, meddelats i en likaledes den 9 juni 1939 (nr
306) utfärdad kungörelse angående sjömanshusen i riket samt sjömäns påoch
avmönstring.

Till anstaltens sålunda utvidgade verksamhet, som i sin helhet får karaktären
av pensionering, stå till förfogande, utom avkastning av fonder, sjömäns
hyresavgifter, andel i tonavgifterna samt ett årligt statsanslag av
536 000 kronor. Hyresavgifterna bilda, såsom antytts, grundval för det nya
pensionssystemet. Då hyresavgifterna tillförts anstalten först från och med
år 1939 (förut tiJlföllo de sjömanshusen och användes i dessas understödsverksamhet),
kan emellertid detta nya system endast successivt bringas i tilllämpning
under en övergångstid, som tager sin början den 1 juli 1944 (d. v. s.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. S sami. Nr 41—42. 1

2

Bankoutskottets utlåtande Nr il.

för sjömän, vilka från och med nämnda dag inträda i pensionsåldern) och
sträcker sig till den 1 juli 1969, då det nya systemet alltså skulle beräknas
vara slutligt genomfört.

De övergångsbestämmelser, avseende tiden till den 1 juli 1944, vilka reglera
pensioneringen i det nu förhandenvarande utgångsläget, anknyta till de
före omläggningen gällande pensioneringsbestämmelserna. Sjömän, vilka
före den 1 juli 1944 uppnå föreskriven (i vissa fall höjd) pensionsålder, indelas
liksom tidigare efter tjänsteställning i 4 klasser (55 § reglementet). De
årliga pensionsbeloppen äro inom klasserna oförändrat respektive 240, 180,
150 och 135 kronor för sjömän, som bland annat erlagt hyresavgift för en
tid av minst 150 månader (56 § lia st.). Som viss motsvarighet till de tidigare
årsunderstöden från sjömanshusen har införts en reducerad ålderspension
för sjömän, som bland annat erlagt hyresavgift för en tid av minst 120
månader. Ärsbeloppen för reducerad pension äro inom de fyra klasserna
lägst respektive 160, 120, 100 och 90 kronor (56 § 2:a st.). Årsunderstöden
ha därjämte viss motsvarighet i särskilda invalidpensioner, även såtillvida
som i detta fall behovsprövning bibehållits. Jämväl invalidpensionerna utgå
efter klass med årligt belopp, som högst må motsvara lägsta belopp för reducerad
ålderspension inom respektive klass, minskad med vad som kan tillkomma
vederbörande såsom livränta enligt lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete (58 §, jfr 18—22 §§).

Pensionen är liksom förut livstidspension utom vad angår fjärde pensionsklassen
— sjömän i manskapsklass — där ålderspensionen i regel utgår intill
fyllda 67 år, från och med vilket år folkpension erhålles, med i motsvarande
mån förhöjt belopp, högst 222 och lägst (reducerad pension) 148 kronor
(57 §)■

De från sjömanshusen övertagna årsunderstödstagama ha, även i fall då
de jämte årsunderstöd innehaft pension från anstalten, i regel bibehållits vid
sina under stödsförmåner; årsunderstöd för sjömän, som icke därjämte åtnjuta
pension, kunna under givna förutsättningar förhöjas till belopp, varmed
pension må högst utgå inom vederbörandes pensionsklass (52 och
53§§).

I fråga om sjömän, som före den 1 juli 1939 enbart innehaft pension från
anstalten, innebära de nya bestämmelserna ej någon ändring.

En sammanställning över huru pensioneringen i enlighet med de förenämnda
bestämmelserna tedde sig den 31 december 1940 lämnas här nedan.

Pensionstagare den 31 december 19i0.

Grupp Antal

1) Pensionstagare, vilka före den 1 juli 1939 innehaft både årsunderstöd
och pension.

a) klass 1: årsbelopp 240 kr. jämte understöd.......... 145

b) »2: » 180 » » » 145

c) » 3: » 150» » » 155

d) » 4: » 135 » » » 772 1 217

2) Pensionstagare, vilka före den 1 juli 1939 innehaft enbart årsunderstöd.

a) årsbelopp över 120 kr............................. 437

b) » av 120 kr. och därunder.................. 752 i 189

Bankoutskottets utlåtande Nr Al.

3

Grupp Antal

3) Pensionstagare, vilka före den 1 juli 1939 tilldelats enbart
pension.

a) klass 1: årsbelopp 240 kr.........................228

b) » 2: » 180 » ISO

c) » 3: » 150 » 79

d) » 4: » 135 » 438 895

4) Pensionstagare med livsvarig ålderspension enligt 56 § 1 st.

a) klass 1: årsbelopp 240 kr......................... lil

b) » 2: » 180 » 102

c) » 3: » 150 » 117

d) ä 4: » 135 » 23 353

(reducerad pension).

a) klass 1: årsbelopp lägst 160 kr..................... 2

b) » 2: » » 120 » 4

c) » 3: » » 100 » 13

d) » 4: » » 90 » 14 33

6) Pensionstagare (i 4:e klass) med ålderspension intill 67 år.

a) enligt 56 § 1 st. och 57 §:

årsbelopp 222 kr............................... 39

b) enligt 56 § 2 st. och 57 § (reducerad pension):

årsbelopp lägst 148 kr........................... 13 52

7) Pensionstagare med invalidpension (58 §).

a) klass 1: årsbelopp (högst) 160 kr................... 1

b) » 2: » » 120 » .................. .

c) » 3: » » 100 » .................. 4

d) » 4: » » 90 » .................. 14 19

Summa antal pensionstagare 3 758.
Sammandrag med fördelning efter klass.

Grupp 1 2 3 4 5 6 7 Summa %

klass 1........ 145 cirka 70 228 lil 2 — 1 c:a 557 14.8

» 2....... 145 » 50 150 102 4 — — » 451 12,0

» 3....... 155 » 250 79 117 13 — 4 )) 618 16,5

» 4 772 » 819 438 23 14 52 14 » 2 132 56,7

1 217 1 1891 895 353 33 52 19 3 758 100,0

Efter den 1 juli 1944 skall som nämnts det nya pensionssystemet börja
successivt tillämpas. Sedan slutläget uppnåtts (år 1969) och reglementets huvudbestämmelser
alltså trätt i full tillämpning, skulle pensioneringen komma
att te sig i huvudsak på följande sätt.

Vid ålderspensionen skall i första hand enligt försäkringstekniska regler

1 Sjömännen äro inom denna grupp ej klassindelade. Den här gjorda fördelningen är en
approximera med ledning av pensionskorten.

4

Bankoutskottets utlåtande Nr il.

uträknas en grundpension på basis av de hyresavgifter, sjömannen erlagt,
s. k. hyresavgiftspension. Denna pension erhålles oberoende av seglationstidens
längd med den inskränkningen allenast att pensionsrätt icke skall tillkomma
sjöman, som lämnar yrket före fyllda 25 år (7—10 §§).

Härefter skall beräknas en pensionsförhöjning, som fastställes i proportion
till det antal seglationsmånader sjömannen fullgjort i svensk utrikes
fart under tiden mellan fyllda 25 år och den fastställda pensionsåldern. Förhöjningen
beräknas så att en seglationstid av 180 månader eller därutöver
medför en fördubbling, en seglationstid av 150 månader en ökning med
b/g, en seglationstid av 120 månader en ökning med 2j3 o. s. v. av den del av
hyresavgiftspensionen, som härrör från avgifter upp till ett sammanlagt
högsta belopp av 75 kronor för varje femårsperiod (11 §).

Slutligen skall utgå en tilläggspension, som dock begränsas till sjömän
med minst 120 månaders seglationstid. Tilläggspensionen utgår vid 150 månaders
seglationstid med 75 kronor (maximibelopp), vid 120 månaders seglationstid
med 50 kronor och vid mellanliggande seglationstider med belopp
utmätta i proportion därtill (12 och 13 §§).

De nya bestämmelserna angående pensionsålder ha redan trätt i tillämpning.
Pensionsåldern är (enligt 3 §) för befälhavare med sjökaptens- eller
styrmansbrev och övermaskinister 60 år, för annat befäl 57 år och för
övriga — sjömän i manskapsklass — 55 år.

Uppskjuten pension med förhöjning enligt angivna grunder (15 §) må
medgivas sjöman, som vid uppnådd pensionsålder alltjämt är i aktiv tjänst.
Temporär (förhöjd) pension mellan 55 och 67 år skall i regel utgå till sjöman
i manskapsklass (5 § jmf. 10 och 13 §§; jmf. även ovan övergångsbestämmelserna)
.

Angående invalidpensionen (jämför ovan) torde få hänvisas till bestämmelserna
i ämnet (18—23 §§). Vad angår invalidpensionen är den tidigare,
liksom fortfarande under övergångstiden allmänt tillämpade klassindelningen
efter tjänsteställning bibehållen.

Avgivna yttranden.

Över förevarande motion har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat
utlåtande från kommerskollegium, som hört direktionen över handelsflottans
pensionsanstalt ävensom Sveriges Allmänna Sjöfartsförening, Sveriges Redareförening,
Sveriges Segelfartygsförening, Sveriges Fartggsbefälsförening,
Svenska Maskinbefälsförhundet, Svenska Sjöfolksförbundet samt Ångfartggs-Befälhavare-Sällskapet.
De av ifrågavarande föreningar m. fl. avgivna
yttrandena finnas fogade såsom bilagor vid detta utlåtande (Bil. A—G).

Direktionen över handelsflottans pensionsanstalt har anfört följande:

Pensions- och understödsväsendet för sjöfolk har nyligen blivit föremål
för omorganisation. Vad angår grunderna för den härvid beslutade, men
ännu icke i praktiken genomförda nya pensioneringen hos anstalten bör
återgivas ett principuttalande ur det sakkunnigutlåtande, avgivet till Kommerskollegium
den 30 december 1937, som låg till grund för Kungl. Maj:ts
och riksdagens beslut angående omorganisationen. De sakkunniga anförde
(sid. 265 ff.) följande.

Bankoutskottets utlåtande Nr il.

b

»Då det nu gäller att upptaga till behandling frågan om den framtida
gestaltningen av pensions- och understödsväsendet för sjöfolk och framlägga
förslag rörande riktlinjerna för en reform på området, bör det av
naturliga skäl tagas sikte på att grunddragen för organisationen avpassas
på sådant sätt, att därest i framtiden — helt på frivillighetens väg eller
på annat sätt — en utvidgning av verksamheten utanför ramen för nuvarande
anordningar skulle befinnas böra komma till stånd, en dylik skall
kunna nied största möjliga lätthet äga rum i nära anslutning till redan befintliga
former. Det säger sig självt, att en sådan utvidgning icke kan ske,
utan att medelstillgångar ställas till förfogande av helt annan storleksordning
än dem, som nu stå till buds.

Det har redan förut framhållits, hurusom det enligt givna direktiv icke
fått komma i fråga att grunda det förslag, som i förevarande sammanhang
kunde komma att framläggas, på tanken att någon åtgärd i syfte att införa
särskilda bestämmelser rörande en pensionering i sist nämnda, mera vidsträckta
bemärkelse, i nuvarande läge borde företagas. I den mån som emellertid
framdeles planer skulle uppslå på att söka — i eller utan samband
med en mera allmän arbetarpensionering — lösa frågan om åstadkommande
av en verklig sjömanspensionering, måste det förslag, som här skall till sina
huvuddrag angivas, i större eller mindre grad betraktas såsom ett provisorium.
»

Av detta uttalande och utredningen i övrigt framgår väl, att syftet med
omorganisationen icke varit att åstadkomma en verklig sjömanspensionering
utan endast att »på ett rationellt och tidsenligt sätt samordna redan
befintliga anordningar på förevarande område» (Kommerskollegium 15 febr.
1938, sid. 76). Men uttalandet visar också, att omorganisationen så mycket
mindre kan utgöra hinder för ett realiserande av tanken på en verklig sjömanspensionering
som den nya organisationen just tagit sikte på möjligheten
av en sådan utveckling och därför också närmast fått karaktären av
ett provisorium.

Redan genom denna organisation, som nu befinner sig i sitt förberedande
stadium, kommer att ordnas en pensionering på rent försäkringsteknisk
grund. Den pension, som efter fullt genomförd organisation kommer att utgå,
skulle således utgöra, dels en efter försäkringstekniska regler beräknad pension
å de avgifter sjömannen erlagt, dels ock såväl en med stigande antal
anställningsår ökad procentuell förhöjning av denna pension som slutligen
också en tilläggspension, endast utgående till sjömän, som fullgjort viss
längre sjötjänst. Grundpensionen bekostas genom hyresavgifterna, pensionsförhöjningen
och tilläggspensionen genom andel i tonavgifterna, statsanslag
och övriga inkomstmedel.

Pensioneringen hos anstalten blir härigenom i överensstämmelse med förut
återgivna uttalande om syftet med omorganisationen utbyggd på ett sådant
sätt att en utvidgning av såväl de anställdas som redarnas avgiftsplikt med
tämlig lätthet låter sig inordnas i organisationen och alltså ramen för denna
vidgas till att omfatta en pensionering i verklig mening. Givetvis måste
emellertid en dylik utvidgning draga med sig konsekvenser i olika hänseenden,
såväl vad angår själva systemet pensionstekniskt sett som även vad
angår den yttre förvaltningsapparaten.

I frågans nuvarande läge finns det givetvis icke anledning att närmare
beröra den pensionstekniska sidan av spörsmålet. Direktionen vill blott antydningsvis
framlägga vissa synpunkter härutinnan.

6 Bankoutskottets utlåtande Nr 41.

\ ad de anställdas egna hyresavgifter beträffar synes det för närvarande
— inom ramen av en fristående sjöfolkspensionering, som ej utgör en detalj
av en allmännare pensionering av anställda — vara ofrånkomligt, att i princip
en försäkringstekniskt beräknad valuta lämnas den som erlagt avgift.
Annorlunda ställer det sig i fråga örn arbetsgivarens bidrag. Förfares på
samma sätt härmed, skulle det dröja alltför länge innan den avsedda förbättringen
av sjömännens pensioner bleve mera märkbar. Hela den nuvarande
stocken av något äldre sjömän skulle bli relativ! lottlös. Det synes
därför önskvärt, att — naturligtvis med modifierade bestämmelser under en
viss övergångstid — arbetsgivarbidraget ginge till förstärkning av de efter
ändringens ikraftträdande beviljade pensionerna för menigt sjöfolk efter liknande
principer som de, vilka nu tillämpas. D. v. s. en del av medlen skulle
användas till en med stigande anställningstid växande procentisk ökning
av sjömännens på egna avgifter grundade pensioner, under det att återstoden
skulle användas till att bekosta ett rikligare utmätt pensionstillägg åt
sådana sjömän, vilka fullgjort en så avsevärd sjötjänst, alt de kunna anses
ha haft sin huvudsakliga gärning intill pensionsåldern som anställda å
svenska handelsfartyg i utrikes fart. Det skulle härvid tvivelsutan bliva
möjligt, genom reglering av tilläggsbeloppet, såväl att ernå en mera kontinuerlig
övergång vid den undre sjötjänstgränsen för rätten till pensionstilläggets
åtnjutande som även ali dels höja tilläggspensionens normalbelopp, dels
ock låta progressionen för dess ökning med stigande sjötjänsttid fortgå längre
uppåt än nu är fallet.

Den typ av pensionering, som tillämpas beträffande menigt sjöfolk, nämligen
att pensionen i allmänhet utgår (med ett högre belopp) intill den ålder,
då rätten till folkpensionen (tilläggspensionen) inträder, torde fortfarande
böra vara grundläggande även efter en avgiftsförhöjning. Efter denna förhöjnings
genomförande torde det sannolikt bliva möjligt att bevilja pensioner
av sådan storlek, att de före fyllda 67 år utginge med ett belopp, som
överstiger en eventuell senare folkpension och efter denna ålder med detta
belopp, minskat med folkpensionens maximibelopp. På detta sätt skulle en
•— inklusive folkpensionen — praktiskt taget konstant pension komma att
från den pensionsålder, som gäller inom sjömanspensioneringen, utgå till
pensionären under hela hans återstående livstid.

I de fall, då den pensionsberättigades ekonomiska förhållanden äro sådana,
att han icke kan förväntas erhålla tilläggspension från folkpensioneringen,
synes det vara lämpligast att tilldela honom en livsvarig sjömanspension
på konstant belopp, i värde motsvarande den normala pensionen.

Ett problem, som jämväl torde i detta samband böra upptagas till dryftande,
är eventuell normalisering och förbättring av invalidpensioneringen
för sjömän. Denna fråga kan emellertid här icke närmare beröras.

Frågan om befälets pensionering har i motionerna lämnats å sido. Det
torde få anses naturligt, att såväl av befälet som av redarna en motsvarande
prestation bör begäras för befälets pensionering. Då emellertid befälspensioneringen
medför problem av en helt annan typ, torde det måhända vara
lämpligare, att denna frågas lösning koncentreras till den redan på enskilt
initiativ upprättade pensionskassan för befäl. Emellertid torde ett antal
frågor rörande det inbördes förhållandet mellan befälets och manskapets
pensionering samt mellan Handelsflottans pensionsanstalt och befälets pensionskassa
böra upptagas till behandling vid här avsedd utredning. Ett
sådant problem är t. ex. frågan örn eventuell befrielse från hyresavgifterna

Bankoutskottets utlåtande Nr il.

7

lor befäl ävensom rörande en gränsdragning mellan Handelsflottans pensionsanstalt
och befälets pensionskassa med därav följande konsekvenser.
Till äventyrs borde Handelsflottans pensionsanstalt sedermera, efter lämplig
övergångstid, endast omfatta menige sjömän samt sådant befäl, som ej kan
tillhöra den nyssnämnda pensionskassan för befäl.

Därest ifrågasatt utvidgning av anstaltens pensionering funnes böra
komma till stånd, måste såsom nämnts förutses en utbyggnad i någon mån
även av själva förvaltningsapparaten. Såsom denna nu är ordnad, torde
emellertid för planens realiserande knappast någon större kostnadsökning
böra befaras.

Under åberopande av det ovan anförda får direktionen tillstyrka begärd
utredning, ehuru enligt vad ovan framhållits i något mer vidgad omfattning
än vad i förevarande riksdagsmotioner avsetts. Utredningen torde för övrigt
få beräknas bliva av sådan omfattning att den bör anförtros åt särskilda
sakkunniga. • „„ j.jf

Kommerskollegium har anfört:

Såsom framgår av direktionens över Handelsflottans Pensionsanstalt yttrande,
har pensions- och understödsväsendet för sjöfolk så sent som år 1939
undergått en genomgripande omorganisation. De nya bestämmelserna innefattas
i det i direktionens yttrande åberopade, av Kungl. Majit den 9 juni
1939 utfärdade reglementet för pensionsanstalten. Huvudgrunderna för detta
reglemente liksom för sjöfolkets pensionering härleda sig från ett förslag,
som vissa jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande av Kollegium tillkallade
sakkunniga framlagt i en den 30 december 1937 avgiven promemoria.

Genom omorganisationen avsågs emellertid icke att genomföra en reell
förbättring av sjöfolkets pensionsvillkor av sådan omfattning, att därigenom
skulle kunna lämnas trygghet åt sjömännen för en nödtorftig försörjning på
ålderdomen. Syftet med densamma var, med hänsyn till givna direktiv för
de sakkunnigas arbete, närmast att på lämpligt sätt samordna de dittills
förefintliga olika formerna av understöd och pensioner till sjöfolk samt
skapa en rationellare grundval för understöds- och pensionsväsendet. Emellerlid
hava de sakkunniga, med tanke på att pensionsverksamheten framdeles
skulle kulina utvecklas till en sjöfolkspensionering i egentlig mening,
utformat sitt förslag så, att en sådan utveckling skulle kunna inordnas i den
nya organisationen. Det kan således sägas, att genomförandet av en verklig
sjöfolkspensionering underlättats genom deli verkställda omorganisationen.

Tanken på en effektiv sjöfolkspensionering har ej heller tidigare varit
främmande för myndigheterna och övriga intresserade. I själva verket har
frågan i vart fall sedan 1886 såväl offentligt som enskilt ofta varit föremål
för behandling och utredning. Omnämnas må här särskilt det av 1900 års
sjömanspensioneringskommitté år 1904 avgivna betänkande angående förbättrat
pensionssätt för sjömän, i vilket betänkande framlades förslag örn
fullständigt ordnande av sjöfolkets och dess efterlevandes försörjning vid
invaliditet, ålderdom och dödsfall. Även de s. k. skeppstjänstkommitterade
framlade i sitt den 28 februari 1923 avgivna betänkande lil: »Förslag till
lag örn särskild pensionsförsäkring av sjöfolk» (Statens off. utr. 1924: 20)
ett närmare utformat program för sjömanspensioneringen. Att frågan trots
upprepade ingående undersökningar icke bringats till en slutgiltig lösning
torde huvudsakligen .sammanhänga med att spörsmålet örn de ekonomiska

8

Bankoutskottets utlåtande Nr il.

grundvalar, varpå pensioneringen måste uppbyggas, icke kunnat på ett tillfredsställande
sätt lösas. Emellertid har i samband med utredningarna från
skilda håll städse medgivits, att sjömansyrket ägde den särart i jämförelse
med andra näringsgrenar, att särskilda åtgärder för tryggande av sjömännens
nödtorftiga försörjning på ålderdomen vore motiverade.

Då frågan om sjömanspensioneringen nu åter genom förevarande motioner
aktualiserats, har den ställts mot bakgrunden av det nuvarande krisläget
och de stora påfrestningar, som vår sjömanskår lill följd av krigsförhållandena
för närvarande måste utstå. Tvivelsutan är även behovet av en pålitlig
och erfaren sjömansstam mera kännbart under rådande allvarliga sjöfartsläge
än i normala tider. Att utsikten till en tryggad försörjning på
ålderdomen i viss mån skulle kunna bidraga till vidmakthållandet av en
god sjömanskår, torde ej heller kunna förnekas och har även framhållits
under föregående utredningar. Därjämte innebära onekligen de offer och
umbäranden, som sjöfolket, särskilt under kristider som de nuvarande, måste
underkasta sig för vår sjöfarts uppehållande, en maning för statsmakterna
att i möjligaste mån vidtaga anstalter för att tillgodose sjöfolkets anspråk på
en mera tryggad ålderdomsförsörjning än som för närvarande står dem
till buds.

Av det sagda torde framgå, att Kollegium i likhet med direktionen över
Handelsflottans Pensionsanstalt och flertalet av de i ärendet hörda sjöfartsorganisationerna
anser en förnyad allsidig utredning av förevarande spörsmål
med hänsyn till förhållandena vara motiverad och önskvärd. Att därvid
alla med frågan sammanhängande spörsmål böra tagas upp till ingående
undersökning torde ligga i öppen dag. Sålunda böra de med problemet förbundna
vanskliga ekonomiska spörsmålen vinna en allsidig belysning. Vidare
bör, såsom nämnda direktion angivit, det inbördes förhållandet mellan
befälets och manskapets pensionering tagas under behandling. Därvid bör,
såsom Segelfartygsföreningen påyrkat, bland annat befälets inom den mindre
handelsflottan ställning i pensionshänseende närmare klarläggas. Andra
frågor som jämväl tarva sin lösning vid utredningen hava berörts i yttrandet
från Pensionsanstalten.

Med hänsyn till utredningens omfattning synes densamma böra verkställas
genom särskilda sakkunniga så att bland annat de av frågan berörda intressegrupperna
kunna bliva representerade vid utredningen.

Under åberopande av vad ovan anförts hemställer Kollegium, att Utskottet
måtte föreslå Riksdagen att hos Kungl. Maj:t begära, att förevarande
spörsmål göres till föremål för en förnyad allsidig utredning genom särskilda
sakkunniga.

Utskottets yttrande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, Ilar det nuvarande pensioneringssystemet
för sjöfolket närmast karaktären av ett provisorium,
som endast i begränsad omfattning tillgodoser sjöfolkets anspråk på en
tryggad ålderdomsförsörjning. Med hänsyn härtill torde genomförandet
av en förbättrad pensionering på förevarande område framstå som ett
beaktansvärt önskemål. Såväl direktionen över handelsflottans pensionsanstalt
som kommerskollegium hava ock uttalat sin anslutning till det av

Bankoutskottets utlåtande Nr 41.

9

motionärerna framförda förslaget örn en utredning i detta syfte, varjämte
olika sammanslutningar inom den svenska sjöfartsnäringen tillstyrkt eller
förklarat sig ej vilja motsätta sig, att en sådan utredning kommer till stånd.
Från redarhåll ha härvid visserligen uttalats betänkligheter mot en vidgad
pensionering med hänsyn till att densamma skulle kunna medföra krav
på liknande åtgärder från arbetstagare inom andra yrkesgrupper. Anmärkas
må emellertid, att sjöfolket i skilda hänseenden intager en särställning,
som bland annat tagit sig uttryck i den av staten understödda pensioneringen
genom handelsflottans pensionsanstalt. En ytterligare utbyggnad
av detta pensioneringssystem synes, såsom kommerskollegium anfört, vara
ägnad att i viss mån bidraga till vidmakthållandet av en god sjömanskår.
Med hänsyn till det anförda vill utskottet för sin del uttala sig för att
den nu väckta frågan göres till föremål för utredning genom Kungl. Maj:ts
försorg.

En undersökning rörande möjligheterna att åstadkomma en vidgad pensionering
för sjöfolket torde — såsom i motionerna antytts — i första
hand böra taga sikte på en ökning av såväl de anställdas som redarnas
avgiftsplikt. Självfallet bör härvid beaktas, att arbetsgivarnas bidrag så
avväges, att risk icke uppstår för att vår sjöfartsnärings konkurrensförmåga
gentemot den utländska sjöfarten mera avsevärt försämras genom den nya
pålagan. Med hänsyn till det nära samband den föreliggande frågan äger
med spörsmålet om befälets pensioneringsförhållanden torde vidare befälets
ställning i pensionshänseende böra närmare klarläggas. På sätt framhållits
i de avgivna yttrandena torde slutligen vid utredningen även böra eftersträvas
en lösning av åtskilliga andra med pensioneringsfrågan sammanhängande
spörsmål. I vidare mån än nu skett anser sig utskottet icke
böra uppdraga några särskilda riktlinjer för utredningen, vilken synes böra
vara förutsättningslös.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner 1:93
och II: 140, måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville låta verkställa en allsidig utredning rörande
möjligheterna att åstadkomma en förbättrad pensionering
genom handelsflottans pensionsanstalt för sjöfolk i
manskapsklass samt därefter för riksdagen framlägga det
förslag, vartill utredningen må föranleda.

Stockholm den 15 maj 1941.

På bankoutskottets vägnar:
BJ. HOLMGREN.

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 41.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerberg*, Nordborg, Sandén*, Friggeråker''*,
von Horn, Ohlin*, Sundvik och Edin;

från andra kammaren: herrar Holmgren, Paulsen, Andersson i Falkenberg,
K. A. Westman, Gustavson i Västerås, Hilding, Eriksson i Sandby och Sundberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bankoutskottets utlåtande Nr 41.

11

Bilaga A.

SVERIGES ALLMÄNNA
SJÖFARTSFÖRENING.

Till Kungl. Kommerskollegium.

Genom remiss den 26 februari 1941 har Kungl*Kommerskollegium berett
tillfälle åt Sveriges Allmänna Sjöfartsförening att avgiva yttrande över ett i
Riksdagen motionsledes framfört förslag angående förbättrad pensionering
av sjöfolk i manskapsklassen (motionerna i första kammaren nr 93 och i
andra kammaren nr 140). I anledning härav får föreningen härigenom anföra
följande.

Strävandena att åvägabringa en effektiv sjömanspensionering äro i vårt
land mycket gamla. Det första resultatet av dessa strävanden blev inrättandet
på 1860-talet av Handelsflottans Pensionsanstalt. Anstalten tillkom
emellertid huvudsakligen såsom en ersättning åt sjömännen för en av dem
förut åtnjuten förmån, den s. k. föringen, vilken i Sverige liksom i andra
länder utgått under århundraden.

Föringen avlöstes sålunda av statsbidrag till sjöfolkets pensionering, men
de belopp som anslogos för detta ändamål voro alltför små för att ett —
även enligt den tidens anspråk — tillfredsställande pensioneringssystem
skulle kunna ordnas. Det dröjde sålunda icke länge förrän krav på förbättrade
pensionsförliållanden gjorde sig gällande mera allmänt och med växande
styrka. Frågan har också berörts i en hel del utredningar utan att leda
till praktiskt resultat förrän genom omorganisationen år 1938, då grunden
lades till ett nytt pensionssystem, som torde erbjuda möjlighet att påbyggas
genom ökade pensionsavgifter.

För befälets vidkommande har icke ifrågasatts utnyttjande av denna möjlighet
utan har i stället pensionsfrågan slutgiltigt ordnats genom inrättandet
på frivillighetens grund av en pensionskassa, till vilken pensionsavgifter erläggas
såväl av arbetstagarna som av arbetsgivarna. För manskapets del
ifrågasättes i de förevarande motionerna en tvångsvis reglering av pensionerna
genom ökning av hyresavgifterna liksom även av tonavgifterna eller
eventuellt, i stället för ökning av tonavgifterna, påläggandet av en helt ny
avgift å fartygen.

Ehuru föreningen anser syftet med motionerna i och för sig behjärtansvärt,
finner föreningen den av motionärerna ifrågasatta utvägen till detta
syftes ernående icke vara framkomlig, särskilt därför, att ett beträdande av
denna väg skulle innebära ett ingripande från statens sida i de fria avtalsförhållandena
parterna emellan. Örn en utredning i pensionsfrågan anses
böra komma till stånd, bör den enligt föreningens mening göras förutsättningslös
och i första hand avse ett klarläggande av kostnadsfrågan. Först
på grundval av en sådan utredning lärer frågan kunna närmare bedömas.

Under åberopande av det ovan anförda får föreningen förklara sig icke
vilja motsätta sig att en förutsättningslös utredning som nyss nämnts kommer
till utförande.

Svenska Sjöfolksförbundets representant i styrelsen, herr Sven J. Lundgren,
har i detta ärende anmält skiljaktig mening, i det han funnit sig höra

12

Bankoutskottets utlåtande Nr 41.

rörande motiveringen för en utredning åberopa de skäl som anförts i
motionen.

SVERIGES ALLMÄNNA SJÖFARTSFÖRENING
Hans Ericson.

Fritz von Schwerin.

SVERIGES REDAREFÖRENING
Göteborg.

Bilaga B.

Kungl. Kommerskollegium, Stockholm.

Genom remiss den 25 februari 1941 har Kungl. Kommerskollegium berett
Sveriges Redareförening tillfälle att avgiva yttrande över två lika lydande
motioner, nr 93 i Första Kammaren och nr 140 i Andra Kammaren, rörande
sjöfolks pensionering, i anledning varav föreningen får anföra följande.

I motionerna föreslås, att de till sjöfolk i manskapsklassen från Handelsflottans
Pensionsanstalt utgående pensionerna skulle förbättras dels genom
hyresavgiftens höjande till 5 % från nuvarande 1 % för sjöfolk av manskapsklass
och dels genom uttagande av en särskild redareavgift, vilken
skulle vara lika med den förhöjning av hyresavgiften sjöfolk av manskapsklass
finge vidkännas, d. v. s. 4 %, och vilken avgift endast skulle utgå å
de till manskapet utbetalade lönerna.

Nu gällande reglemente för Handelsflottans Pensionsanstalt fastställdes så
sent som den 9 juni 1939. Genom detta reglemente ordnades manskapets
pensionsfråga efter försäkringstekniska grunder och de gångna årens missförhållanden
eliminerades. Det är givet, att pensionsbeloppen under övergångsåren,
till dess att Pensionsanstaltens fonder vuxit i tillräcklig grad,
komma att bliva relativt blygsamma, ett förhållande, vilket som bekant är
rådande inom alla pensionskassor. Efter hand komma emellertid pensionerna
att utgå med högre belopp, vilket motionärerna ej synas hava tillräckligt
beaktat.

En annan omständighet, som man härutinnan icke kan bortse ifrån, är,
att hyresavgift för närvarande utgår å de mycket höga löneförmåner, som
manskapet under nu rådande förhållanden åtnjuter, varför man kan räkna
med, att stora inkomster härigenom komma att tillföras Pensionsanstalten.
Därigenom kommer i vart fall det sjöfolk, som nu tjänstgör å fartygen, att
kunna beredas förbättrade pensionsförmåner för gjorda uppoffringar under
krigsförhållandena.

Föreningen vill i detta sammanhang ej underlåta erinra om det förhållandet,
att en sjöman genom den ikraftvarande pensionslagstiftningen redan
vid 55 års ålder erhåller pension från Handelsflottans Pensionsanstalt, varigenom
han också kommer i ett bättre läge än övriga landets arbetstagare.
Det står ju även en sjöman fritt att genom den s. k. frivilliga pensionsförsäkringen
utöka sin vid 67 års ålder utfallande folkpension.

I övrigt torde det kunna ifrågasättas, huruvida bland sjöfolket återfinnes
ett så stort intresse för deltagande i egenpensionering genom väsentligt förhöjda
hyresavgifter som motionärerna synas antaga.

Bankoutskottets utlåtande Nr il.

13

Vad avser uttagandet av en s. k. redareavgift å 4 % av manskapslönerna
får föreningen framhålla, att, då redarna redan nu deltaga i sjöfolkets pensionering
genom inbetalandet av den s. k. tonavgiften, det icke synes rimligt,
att denna företagaregrupp ytterligare belastas. Densamma skulle även
härigenom komma i en än mera markerad särställning i förhållande till
övriga arbetsgivare, vilka icke hava lagliga skyldigheter att bidraga till sina
kollektivanställdas pensionering.

I samband härmed kan man icke heller undgå att beakta det förhållandet,
att den svenska sjöfarten genom dylika extra pålagor kommer i ett än sämre
konkurrensläge till övriga länder, där dylika förpliktelser icke åvila redarna.
Det är föreningens uppfattning, att man här i landet måste iakttaga största
försiktighet, då det gäller att genom lagstiftningsåtgärder eller i övrigt öka
omkostnaderna för näringen, helst som man torde kunna utgå ifrån, att,
när det nu pågående stormaktskriget en gång är slut, med oss konkurrerande
sjöfartsländer komma att med alla till bilds stående medel nedbringa
sina omkostnader för att på så sätt göra sina fartyg konkurrensdugliga eller
ock begära statsunderstöd för näringens upprätthållande och utveckling.

Man har i övrigt anledning hysa starka betänkligheter emot de föreslagna
åtgärderna även ur den synpunkten, att de innebära ett statligt reglerande
av ett förhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare, som staten hittills
av lätt förklarliga skäl ansett sig böra stå utanför. En sådan lagstiftning
skulle otvivelaktigt innebära en rubbning av denna principiella inställning
från det allmännas sida.

En lagstiftning angående utökad pensionering för en särskild grupp av
yrkesutövare skulle vidare helt säkert föx-anleda arbetstagare och deras organisationer
inom andra yrkesgrupper att påyrka statens ingripande för genomförande
av en allmän kroppsarbetarepensionering under motivering, att
en lagstiftning angående redares skyldighet att ytterligare bidraga till sjöfolkets
pensionering vore ett uttryck för det allmännas åsikt i denna sak.

Utan att vilja bestrida sjömansyrkets vid vissa tillfällen och för vissa kategorier
krävande natur måste man dock hysa synnerliga betänkligheter i
fråga om att mot den inställning, som allmänt hittills intagits i avseende å
detta spörsmåls allmänna reglering, genom en särlagstiftning utvidga sjöfolkets
pensionering, men skulle i trots härav en allmän och förutsättningslös
utredning i ärendet anses böra verkställas, vill föreningen icke motsätta
sig densamma.

Vid ståndpunkttagande därtill torde emellertid böra beaktas, att frågan
tidigare varit föremål för ingående behandling av de s. k. Skeppstjänstkommitterade,
som den 28 februari 1923 avgåvo förslag till lag om särskild pensionsförsäkring
av sjöfolk. Detta förslag, vilket sedermera överarbetats
under åren 1934 och 1938, har haft till följd den omläggning av sjömanspensioneringen,
som skedde genom ovannämnda reglemente för Handelsflottans
Pensionsanstalt, vilket trädde i kraft så sent som den 1 juli 1939.

Göteborg den 22 mars 1941.

SVERIGES REDAREFÖRENING
C. Carlsson.

H. F. Reuterskiöld.

14

Rankoutskottets utlåtande Nr 41.

SVERIGES SEGELFARTYGSFÖRENING
Hälsingborg.

Bilaga C.

Till Kungl. Kommerskollegium, Sjöfartsbyrån, Stockholm.

I yttrande över av Kungl. Majit till Kollegium ställd remisshandling angående
utredning örn förbättrad pensionering för sjöfolk i manskapsklassen
få vi vördsamt anföra följande.

I nu gällande reglemente för handelsflottans pensionsanstalt är sjömän,
som inträder i pensionsåldern, indelade i fyra klasser, för de två första klasserna
lär frivillig pensionering vara träffad mellan Redareföreningen och
Befälsföreningen. Den av motionärerna föreslagna utredningen avser klass 4
eller manskapsklassen, däremot har klass 3 lämnats utanför vad motionärerna
åsyftar i förbättrad pensionering.

Klass 3 andra fartygsbefälhavare, styrmän och maskinister än till kl. 1
och 2 hänförliga, bland vilka räknas befälhavare och styrmän i mindre fartyg,
som ej tillhör Redareföreningen och således icke ingår under den frivilliga
pensioneringen, samt befälhavare i motorseglare och andra mindre
fartyg.

Större delen av besättningsmännen i dessa mindre fartyg och motorseglare
utgöres av skärgårds- och kustbefolkning, söner till redarna och befälhavarna.
Sedan dessa besättningsmän och i synnerhet de senare seglat en
del år, blir de befälhavare i faderns eller eget fartyg. Under seglationstiden
såsom besättningsmän får de, om pensionsfrågan löses på sätt som motionärerna
föreslagit, erlägga 5 % på hyresbeloppet och redaren erlägga samma
avgift, efter ett tiotal år blir besättningsmännen befälhavare, men ställas då
utanför det nya pensionsreglementet och hans såväl som redarens hyresbelopp
går till pension åt andra, medan denne befälhavare får gå in under
3 klassens pensionsbelopp.

Ett stort antal dyl. fall skulle under en pensionstid intill 55 år komma
att uppstå, sjöman som kom att övergå från besättningsman till befäl i
dessa mindre fartyg skulle inte ha något större intresse av att betala den
högre hyresavgiften, när han icke kunde lia utsikt att vid 57-års åldern erhålla
högre pension än den som nu utgår i 3 klassen.

Med ovan anförda få vi lika vördsamt framhålla, att vi icke lia något att
erinra mot en utredning, under förutsättning att utredningen omfattar alla
sjömän i manskaps- och befälsklasserna för vilka icke tidigare ordnats frivillig
pensionering.

Hälsingborg den 19 mars 1941.

SVERIGES SEGELFARTYGSFÖRENING U. P. A.

B. Johansson.

Bankoutskottets utlåtande A''r 41.

15

SVERIGES FARTYGSBEFÄLSFÖRENING
Stockholm

Bilaga D.

Till Kungl. Kommerskollegium.

I skrivelse av den 26 februari 1941 har Kungl. Kommerskollegium berett
Sveriges Fartygsbefälsförening tillfälle att till Kollegium avgiva yttrande
med anledning av tvenne i riksdagen väckta motioner angående förbättrad
pensionering för sjöfolk i manskapsklassen. Föreningen vill i ärendet meddela
följande:

För fartygs- och maskinbefälets vidkommande är sedan 1937 pensionsfrågan
ordnad genom överenskommelse mellan Sveriges Redareförening å
ena sidan samt Sveriges Fartygsbefälsförening och Svenska Maskinbefälsförbundet
å den andra. Genom denna överenskommelse har tillkommit Sjöbefälets
Pensionskassa, Understödsförening, till vilken praktiskt taget allt
befäl i utrikes fart är anslutet. Till pensionskassan är även anslutet den
övervägande delen av befäl i kustfart. Då sålunda befälets pensionsfråga är
löst avtalsvägen och den av motionärerna begärda utredningen endast avser
sjöfolk i manskapsgrad, anser sig föreningen icke böra göra något uttalande
i frågan.

Stockholm den 4 april 1941.

SVERIGES FARTYGSBEFÄLSFÖRENING.

G. Osvald.

I Gösta Larsson.

Bilaga E.

SVENSKA MASKINBEFÄLSFÖRBUNDET

Till Kungl. Kommerskollegium, Sjöfartsbyrån, Stockholm.

Genom skrivelse den 26 februari har Kungl. Kommerskollegium berett
Svenska Maskinbefälsförbundet tillfälle att inkomma med yttrande över två
inom Riksdagen väckta, likalydande motioner om förbättrad pensionering
för sjöfolk av manskapsklass.

Förbundet har ingenting att erinra mot förslaget i sin helhet. Principiellt
är det likartat med den pensionsform, som avtalsvägen kommit till stånd
mellan Sveriges Redareförening å ena samt Svenska Maskinbefälsförbundet
och Sveriges Fartygsbefälsförening å andra sidan. Såväl redaren som befälet
inbetalar nämligen 6 % vardera av tarifflönen enligt avtalet till Sjöbefälets
Pensionskassa. Genom tillkomsten av denna pensionskassa har det
yngre maskinbefälets pensionsfråga ordnats. Det befäl, som vid kassans
bildande 1937 hade uppnått sådan ålder, att det vid inträde i pensionsåldern
endast inbetalat avgifter i några år, får helt naturligt — då pensionens stor -

16

Bankoutskottets utlåtande Nr il.

lek är baserad på inbetalda avgifter — endast en blygsam pension, som
det ej tillnärmelsevis kan leva på, varför befälets pensionsfråga icke ännu
på åtskilliga år är tillfredsställande löst.

Av motionerna framgår ej huru motionärerna tänkt sig frågans lösning
på den punkten beträffande manskapet, ty samma problem kommer givetvis
att uppstå även där, om pension skall utgå efter inbetalda avgifter. Speciellt
nuvarande förhållanden och omständigheterna inom sjömansyrket i
allmänhet äro sådana, att alla äldre sjömän av såväl manskaps- som befälsgrad,
vilka icke längre kunna utöva sitt yrke, borde vara berättigade till
en fullt betryggande pension. Det är helt naturligt att den pensionsform,
som numera genom Sjöbefälets Pensionskassa kommit till stånd, är bra
och örn en likartad enligt motionärernas förslag för manskapet genom Handelsflottans
Pensionsanstalt går att ordna, är mycket vunnet. Det bör dock
ifrågasättas om ej utredning även bör företagas för att ordna det äldre sjöfolkets
av såväl befäls- som manskapsgrad pension. Då detta näppeligen
kan ske på den i motionen åsyftade vägen av enbart från sjömannen och
arbetsgivaren inbetalda avgifter, utan även statsmedel böra ifrågakomma,
får förbundet som sin mening framhålla, att en sådan utredning, som motionerna
avse, bör komma till stånd, att pensionsbestämmelserna göras sådana,
att det manskap, som snart inträder i pensionsåldern, erhåller full pension,
att det äldre befälet, som ej genom Sjöbefälets Pensionskassa kan komma i
åtnjutande av full pension, genom Handelsflottans Pensionsanstalt erhåller
tilläggspension av sådan storlek, att det sammanlagda beloppet uppgår till
att trygga deras ålderdom.

Stockholm den 19 mars 1941.

SVENSKA MASKINBEFÄLSFÖRBUNDET.

Anders Söre.

Bilaga F.

Till Kungl. Kommerskollegium, Stockholm.

Genom skrivelse den 26 februari har Svenska Sjöfolksförbundet beretts
tillfälle att avgiva yttrande med anledning av i Riksdagen väckta motioner
— inom första kammaren under nr 93 och inom andra kammaren under nr
140 med förslag om förbättrad pensionering för sjöfolk i manskapsklass.
Sjöfolksförbundets styrelse får med anledning därav vördsamt anföra
följande.

Det torde få anses välberättigat att hysa den uppfattningen, att en funktionsduglig
välskött handelsflotta är ett statsintresse av första ordningen
såväl i onda tider som goda, och att en stabil, pålitlig och kunnig sjömanskår
är en av betingelserna för fartygsmaterialens handhavande och skötsel
på sådant sätt att den med full effektivitet kan tjäna det allmännas bästa.
De nutida förhållandena ha medfört, att sjömansyrket i långt högre grad
än för blott några tiotal år sedan blivit ett genomgångsyrke, vilket i sin tur
måste medföra, att den stabilitet och yrkestrohet som tidigare i stor utsräckning
utmärkte sjömanskåren nu icke längre är tillfinnandes.

Bankoutskottets utlåtande Nr il.

17

Utifrån dessa synpunkter är givetvis varje åtgärd som syftar till att åstadkomma
förbättrad stabilitet inom handelsflottans manskapskår att hälsa
med tillfredsställelse, såväl ur kårsynpunkt som med hänsyn till det allmänna.
Emellertid torde det kunna ifrågasättas, örn den av motionärerna
förslagsvis nämnda högst betydande förhöjningen av nu utgående pensionsavgift
kan tänkas åstadkomma en så verkligt effektiv ålderdomspensionering
att den ger en ekonomiskt tryggad ålderdom till resultat. Någon som
helst beräkning härom är i varje fall i motionen icke förebragt.

Med hänsyn till här anförda omständigheter får Sjöfolksförbundets styrelse
för sin del uttala den meningen, att det i motionerna framförda yrkandet
är väl förtjänt av bifall.

Göteborg den 19 mars 1941.

SVENSKA SJÖFOLKSFÖRBUNDET.

Nicklas Olsson.

Bilaga G.

Till Kungl. Kommerskollegium.

Genom skrivelse den 3 april 1941 har Kungl. Kommerskollegium berett
Ångfartygs Befälhavare Sällskapet tillfälle att avgiva yttrande över två inom
riksdagen väckta likalydande motioner, 1:93 och II: 140, angående förbättrad
pensionering för sjöfolk i manskapsklass. Med anledning härav får
Sällskapet anföra följande.

Sällskapet kan i stort sett ansluta sig till de synpunkter på frågan, som
framläggas av motionärerna. Enligt vad erfarenheten visar, möta redan
under normala förhållanden stora svårigheter att erhålla kvalificerat folk
för sjöfartens behov. Särskilt gäller detta under goda konjunkturer och
under vissa årstider. Utvecklingen har efter hand lett därhän, att sjömansyrket
blivit ett genomgångsyrke, som kanske de flesta välja av brist på
andra utkomstmöjligheter. Så snart andra utvägar för försörjning yppa
sig, övergives sjömansyrket. Följden härav blir, att behovet av besättningsmän
måste tillgodoses med folk av sämre kvalitet, och detta är självfallet
ägnat att medföra olägenheter icke minst beträffande ordningens upprätthållande
ombord.

Helt säkert skulle förhållandena härutinnan bliva väsentligen förbättrade,
därest, sjöfolkets pensionsfråga erhölle en tillfredsställande lösning, så att
sjömännen kunde känna sin ekonomiska ställning tryggad på ålderdomen.
Den omläggning av sjömanspensioneringen, som skett från och med den
1 juli 1939, kan ju icke betecknas annat än som en första etapp på vägen
till en dylik lösning. Enligt Sällskapets förmenande tala därför goda skäl
för att den av motionärerna begärda utredningen snarast kommer till stånd.
Att i frågans nuvarande läge ingå på de riktlinjer, efter vilka en lösning
bör eftersträvas, torde icke vara påkallat. Då motionärerna, vad angår
redarebidraget till pensioneringen, för sin del avvisa tanken på en höjning
av tonavgiften och i stället förorda att en helt ny avgift uttages av redarna,
må emellertid framhållas, att detta synes Sällskapet mindre välbetänkt. En

Bihang lill riksdagens protokoll 194-1. 8 sami. Nr 41—42. 2

18

Bankoutskottets utlåtande Nr il.

sådan ny avgift torde nämligen endast komma att påvila den svenska rederinäringen
och skulle därigenom lägga en tyngre börda på denna än på den
konkurrerande utländska sjöfarten på Sverige, under det att den redan nu
utgående tonavgiften drabbar utländsk sjöfart mera än den svenska, alldenstund
över hälften av sjöfarten på Sverige tyvärr bedrives med utländskt
tonnage.

Med åberopande av vad sålunda anförts får Sällskapet tillstyrka den av
motionärerna begärda utredningen.

Stockholm den 15 april 1941.

För ÅNGFARTYGS BEFÄLHAVARE SÄLLSKAPET:

E. Indebetou.