Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

1

Nr 9.

Ankom till riksdagens kansli den 28 mars 1941 kl. 7 f. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner
avseende förordningen om allmän omsättningsskatt.

Till bevillningsutskottet hava hänvisats följande motioner, avseende förordningen
örn allmän omsättningsskatt, nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 53 i första kammaren av herr Sandström
och nr 89 i andra kammaren av herr Svedman, i vilka hemställts, »att riksdagen
ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om förslag till
sådan ändrad lydelse av förordningen om allmän omsättningsskatt, att centrala
omsättningsskattenämnden erhåller befogenhet att meddela bindande
förklaring beträffande tolkningen av samtliga föreskrifter i 1, 2 och 4 §§ i
nämnda förordning»;

2) de likalydande motionerna nr 97 i första kammaren av herr Torsten
Ström och nr 135 i andra kammaren av herrar Sundström i Skövde och Persson
i Tidaholm, i vilka hemställts, »att riksdagen måtte besluta sådan ändring
av § 2 i förordningen om allmän omsättningsskatt att till uppräkningen
under a) på varor, som äro befriade från omsättningsskatt, lägges följande:
''apoteksvaror, som försäljas mot läkarrecept’»;

3) de likalydande motionerna nr 98 i första kammaren av herr Linderot
och nr 90 i andra kammaren av herr Senander m. fl., i vilka hemställts, »att
riksdagen måtte besluta avskaffa omsättningsskatten»;

4) de likalydande motionerna nr 149 i första kammaren av herr Björkman
m. fl. och nr 194 i andra kammaren av herr Henriksson, i vilka hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit för tillgodoseende av i motionerna
angivna syften måtte begära omedelbar omprövning av den i 19 § förordningen
örn allmän omsättningsskatt omförmälda centrala omsättningsskattenämndens
befogenheter och organisation samt skyndsamt framlägga för riksdagen
de förslag, vartill denna omprövning kan föranleda;

5) motionen nr 148 i första kammaren av herrar Fredrik Ström och
Wagnsson, vari hemställts, »att riksdagen efter skedd utredning måtte besluta
sådan ändring av § 2 mom. 1 i förordningen om allmän omsättningsskatt
av den 13 december 1940 (Sv. förf.-sami. nr 1000), att bland de i nämnda
paragraf upptagna undantagen för varor, varå omsättningsskatt ej utgår,
upptagas även böcker»;

6) motionen nr 195 i andra kammaren av herr Henriksson, varj hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att sådan kassarabatt och s. k. återbäring,
som efter generell förhandsutfästelse till köparna utbetalas till dem

niliana till riksdagens protokoll 1941. 7 sami. Nr 9.

1

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

efter viss tid, icke skall inräknas i säljarens vederlag» samt att vederbörande
utskott måtte formulera erforderlig lagtext;

7) motionen nr 196 i andra kammaren av herr Henriksson, vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att Kungl. Maj:t ville
verkställa skyndsam utredning av i motionen berörda spörsmål avseende
att i 1 § f) förordningen om allmän omsättningsskatt omförmälda företagare
icke skola hänföras till återförsäljare i förordningens mening, samt att länsstyrelserna
skola föra register, vari de skattskyldiga redovisas efter yrkesgrupper; 8)

motionen nr 197 i andra kammaren av herr Henriksson, vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta, att anteckningar i omsättningsskattelängden
rörande de skattskyldigas omsättningar och taxeringar icke få givas offentlighet»;
samt

9) motionen nr 198 i andra kammaren av herr Andersson i Vigelsbo, vari
hemställts, »att riksdagen ville besluta att jordbrukets traktorer och epatraktorer
med gengasaggregat skola vara att betrakta som ''större jordbruksmaskiner’
och sålunda undantagas från omsättningsskatt».

Beträffande de väckta förslagen i fråga örn den centrala omsättningsskattenämndens
befogenheter och organisation, tolkningen av begreppet återförsäljare
samt viss skattebefrielse för apoteksvaror lämnas i det följande särskilda
redogörelser.

Vad angår de skäl, som anförts till stöd för de i övrigt framställda yrkandena,
får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i utskottets yttrande,
hänvisa till motionerna.

I de föreliggande motionerna föreslås vissa ändringar av bestämmelserna
i 1, 2, 4 och 19 §§ förordningen om allmän omsättningsskatt. Dessa författningsrum
innehålla bestämmelser om, vad som skall utgöra skattepliktig
omsättning (1 §), vilka slag av varor som skola vara undantagna från skatteplikt
(2 §), huru skattepliktig omsättning skall beräknas (4 §) samt den centrala
omsättningsskattenämndens befogenheter och organisation (19 §).

Centrala omsättningsskattenämndens befogenheter och

organisation.

Enligt 19 § förordningen om allmän omsättningsskatt har centrala omsättningsskattenämnden
till uppgift att, efter framställning från skattskyldig eller
när anledning därtill eljest uppkommer, meddela bindande förklaring beträffande
frågan, huruvida viss vara eller visst slag av varor skall i beskattningshänseende
hänföras till butikshandelsvaror eller ej. Nämnden åligger
vidare att efter framställning från landskamrerare eller prövningsnämnd avgiva
yttranden i ärenden rörande taxering till allmän omsättningsskatt, ävensom,
när anledning därtill uppkommer, till Kungl. Majit avgiva förslag till
föreskrifter rörande tillämpning av förordningen.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

3

Nämnden består av ordförande och fyra ledamöter, av vilka en är vice ordförande.
För varje ledamot finnes en suppleant. Nämnden är beslutför, när
tre ledamöter äro tillstädes. I den utsträckning, Kungl. Majit förordnar, äger
nämnden åtnjuta biträde av sakkunniga.

I sitt av 1940 års urtima riksdag godkända utlåtande nr 10 i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag till omsättningsskatt underströk första särskilda utskottet,
att det framlagda förslaget jämväl i dess slutliga skick i åtskilliga hänseenden
och icke minst beträffande de grundläggande reglerna örn skattepliktens
avgränsning lämnade rum för tvekan rörande bestämmelsernas
rätta innebörd. Med hänsyn till lagstiftningens stora räckvidd vore det emellertid
omöjligt att ens tillnärmelsevis förutse de mångskiftande komplikationer,
som kunde uppkomma vid beskattningens tillämpning. En mångfald
spörsmål och däribland även frågor av stor principiell betydelse måste därför
överlämnas till lösning av praxis. Utskottet förutsatte emellertid att, i
den mån erfarenhet vunnes örn de med den nya beskattningsformen förknippade
problemen, det skulle bliva möjligt att senare genomföra de förbättringar
i beskattningen, som kunde finnas påkallade. Inom utskottet
övervägdes jämväl möjligheten att söka skapa en fastare och bättre ordning
än enligt det framlagda förslaget genom att utsträcka den centrala omsättningsskattenämndens
befogenhet till att meddela bindande förklaringar även
beträffande andra frågor än dem, som avsåge en varas karaktär av butikshandelsvara
eller ej, men en sådan utväg ansågs då ej vara framkomlig.

I de likalydande motionerna I: 53 och II: 89 ävensom de likalydande motionerna
I: 149 och II: 194 hava med stöd av redan vunna erfarenheter påtalats
de olägenheter, som äro förbundna med att de skattskyldiga enligt gällande
bestämmelser icke äga möjlighet att på förhand erhålla bindande besked
beträffande tillämpningen av förordningen i andra avseenden än som
gälla begreppet butikshandelsvara. Därvid har i de förstnämnda motionerna
särskilt framhållits, att åtskilliga andra tolkningsfrågor såsom begreppen
butik, yrkesmässig försäljning, återförsäljare med mera nära sammanhängde
med vad som skulle förstås med butikshandelsvara. I ett flertal fall
hade den centrala omsättningsskattenämnden nödgats göra uttalanden beträffande
tolkningen av förordningen i andra hänseenden än som tillkomme
nämnden. Dessa uttalanden vore emellertid icke bindande för beskattningsmyndigheterna
och de skattskyldiga. Då flera år kunde komma att förflyta,
innan det bleve slutligen klarlagt genom beslut av skattedomstolarna, huruvida
en skattskyldig, som följt nämndens icke bindande direktiv eller själv
tolkat författningen, förfarit riktigt, komme berörda förhållanden att medföra
högst avsevärda olägenheter för alla de parter, som därav berördes. I
syfte alt undanröja dessa olägenheter föreslås i de likalydande motionerna
I: 53 och II: 89, att centrala omsättningsskattenämnden tillerkännes befogenhet
att meddela bindande förklaring beträffande tolkningen av samtliga föreskrifter
i 1, 2 och 4 §§ i nämnda förordning, medan åter i de likalydande
motionerna I: 149 och II: 194 allenast föreslås en omprövning i allmänhet av
sagda nämnds befogenheter och sammansättning.

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

Efter därom i grundlagsenlig ordning framställd begäran har utskottet i
anledning av de likalydande motionerna I: 53 och II: 89 samt de likalydande
motionerna I: 149 och II: 194 emottagit utlåtanden från kammarrätten,
kommerskollegium, länsstyrelserna i Östei''götlands, Kristianstads, Göteborgs
och Bohus, Västmanlands och Västernorrlands län, centrala omsättningsskattenämnden
samt taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.
Vid kommerskollegii utlåtande hava fogats yttranden från samtliga handelskammare
i riket ävensom från Sveriges industriförbud, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges grossistförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges hantverksorganisation
och Icaförbundet.

Av innehållet i de vid kommerskollegii utlåtande fogade yttrandena av
näringsorganisationerna må här i korthet återgivas följande.

Samtliga näringsorganisationer hava framhållit angelägenheten av att åtgärder
snarast möjligt vidtagas för att i ökad utsträckning möjliggöra bindande
förklaringar rörande tolkningen av omsättningsskatteförordningen.

Handelskamrarna i Stockholm, Norrköping, Jönköping, Göteborg, Borås,
Karlstad och Örebro hava tillstyrkt det i motionerna I: 53 och II: 89 framlagda
förslaget. Såsom villkor har dock uppställts, av handelskammaren i
Stockholm, att konflikter med särskilt skattedomstolarnas avgöranden borde
undvikas och att nämnden bleve förstärkt med ytterligare sakkunskap från
näringslivets område, av handelskammaren i Jönköping, att nämnden bleve
reorganiserad enligt kraven i motionerna I: 149 och II: 194, samt av handelskammaren
i Karlstad, att vederbörande skulle äga anföra besvär över nämndens
beslut hos kammarrätten och regeringsrätten.

Handelskammaren i Malmö har funnit vägande skäl tala för att genom
en förstärkning av centrala nämndens befogenheter och ställning skapa
bättre förutsättningar för att avgörandena träffas inom rimlig tid och att
rättstillämpningen blir enhetlig. På vad sätt och i vilka former detta lämpligen
borde ske, har handelskammaren icke ansett sig kunna bedöma.

Handelskamrarna i Visby, Gävle, Sundsvall och Luleå hava givit sin anslutning
till båda de i motionerna 1: 53 och 11:89 samt 1:149 och 11:194
framlagda förslagen eller deras syfte, varvid handelskammaren i Gävle dels
förordat nämndens förstärkning med bland annat ett kammarrättsråd, dels
ock föreslagit upprättande av en auktoriserad förteckning över skattepliktiga
och skattefria varor.

Kooperativa förbundet har biträtt förslaget att utsträcka nämndens befogenhet
till att avgiva bindande förklaring jämväl i frågor, vilka varor, som
vöre att hänföra till de i 2 § angivna skattefria varorna, men ansett att med
omprövningen av nämndens befogenheter och organisation i övrigt borde få
anstå, tills större erfarenheter vunnits beträffande nämndens verksamhet.

Sveriges köpmannaförbund har i princip förordat förslaget i motionerna
I: 53 och II: 89.

Sveriges grossistförbund har icke haft något att erinra emot bifall till motionerna
men ansett en utvidgning av nämndens verksamhetsområde betinga,
»att nämnden tillföres vidgad kompetens på de kommersiella och skattetekniska
områdena».

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

5

Sveriges industriförbund har funnit skäl föreligga för att åtgärder vidtoges
för ernående av snabba och bindande besked rörande beskattningsreglernas
tillämpning men förklarat sig icke vara i stånd att uttala sig örn,
huru detta lämpligast borde ske. Då emellertid vissa hithörande tolkningsfrågor
vore identiska med dem, som uppkomme vid tillämpning av kommunalskattelagen,
syntes skäl tala för, att befogenhet att avgiva bindande förklaringar
i sådana frågor uppdroges åt en ordinarie beskattningsmyndighet,
förslagsvis kammarrätten.

Sveriges hantverksorganisation har förordat utredning i ämnet med tillfälle
för näringslivets organisationer att taga ställning till hithörande mångskiftande
problem och sinsemellan preliminärt komma överens örn vilka riktlinjer,
som vid förordningens praktiska tillämpning vore för näringslivets
vidkommande de ändamålsenligaste, varvid även skattemyndigheter och
andra av förordningen berörda institutioner borde beredas tillfälle att i samråd
med sagda organisationer angiva sina synpunkter.

Icaförbundet har tillstyrkt bifall till förslaget i motionerna I: 53 och II: 89.

Kommerskollegium har tillstyrkt, att centrala omsättningsskattenämnden,
sedan utredning verkställts rörande erforderlig omorganisation av nämnden,
måtte erhålla de befogenheter, som avses i motionerna I: 53 och II: 89. I avseende
å nämndens organisation har kollegium särskilt understrukit angelägenheten
av, att näringslivets olika grenar måtte bliva på ett tillfredsställande
sätt representerade i nämnden.

Av de hörda länsstyrelserna hava länsstyrelserna i Östergötlands och Kristianstads
lån förordat en utredning enligt förslaget i motionerna I: 149 och
II: 194. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förordat åtgärder i det av
motionärerna angivna syftet. Länsstyrelsen i Västmanlands län, som funnit
principiella hinder ej föreligga att låta centrala nämnden avgöra spörsmål
rörande tillämpningen av 1, 2 och 4 §§ — dock med undantag för stadgandet
i 2 § 2 mom. — har ansett, att frågor, som hade med den egentliga taxeringen
att göra, icke borde lämnas åt nämndens avgörande utan anförtros
åt förslagsvis kammarrätten, inom vilken i så fall borde inrättas en särskild
avdelning för ändamålet, efter mönster av dess fastighetsavdelning. Länsstyrelsen
i Västernorrlands län har föreslagit, att frågan måtte lösas så, att de
skattskyldiga redan innevarande år erhölle beslut om sin skattskyldighet genom
hänvändelse till särskilda prövningsnämnden, vars beslut borde få
överklagas i högre instanser med förtursrätt och inom förkortade besvärstider.

Centrala omsättningsskattenämnden har av såväl principiella som praktiska
skäl avstyrkt det i motionerna 1: 53 och II: 89 framlagda förslaget, utom
i vad detsamma gäller utvidgning av nämndens befogenhet till att avgiva bindande
förklaring angående frågor, som avses i 2 § 1 mom. a) och b).

Ur principiell synpunkt har nämnden anmärkt bland annat, att de nya
uppgifterna, där ej fråga vore örn att bestämma karaktären i beskattningsavseende
hos en viss vara, alla mer eller mindre avsåge alt fastställa, hur en
viss verksamhet borde skattcrättsligt bedömas, och sålunda ofta krävde å

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

ena sidan ett enhetligt principiellt bedömande och å den andra lika ofta en
individuell behandling från fall till fall. Spörsmål, sådana som huruvida en
rörelse kunde anses föreligga eller örn en försäljning vore av yrkesmässig
natur, skulle lösas enligt reglerna vid inkomstbeskattning. Tillämpningen av
dessa regler i det enskilda fallet kunde enligt nämndens uppfattning icke
anförtros åt en myndighet vid sidan av de vanliga beskattningsmyndigheterna.
Samma fråga skulle uppenbarligen kunna komma att bedömas olika vid tillämpningen
av omsättningsskatteförordningen samt kommunalskattelagen och förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Då syftet med motionerna
tydligen förutsatte, att nämndens beslut icke skulle få överklagas, skulle
»egenartade konsekvenser» uppkomma.

Härvid har också erinrats, att en bindande förklaring av nämnden kunde
få till följd att ett avgörande, som under alla omständigheter borde tillkomma
vederbörande beskatlningsmyndigliet, faktiskt undandroges denna, t. ex.
huruvida en företagare vore att anse som återförsäljare eller konsument.

Vidare har centrala nämnden förklarat, alt det icke borde tilläggas nämnden
befogenhet att fastställa regler för förordningens tillämpning.

Bland praktiska svårigheter, som ett genomförande av förslaget skulle
medföra, har i första hand nämnts den synnerliga ansvällning av nämndens
arbetsbörda, som skulle bliva följden. Ett stort antal frågor skulle inströmma
från alla delar av landet, och i övervägande antalet fall skulle ärendet behöva
remitteras till lokal myndighet för utredning och eget utlåtande, varefter i
många fall bleve nödvändigt att inhämta nytt yttrande av den skattskyldige.
Då härförutom motionernas syfte krävde ett snabbt avgörande, bleve en omorganisation
av nämnden nödvändig, varvid nämnden finge sammansättas av
personer, som helt kunde ägna sin tid däråt, varjämte kanslipersonal finge
nyanställas i väsentlig omfattning.

Efter vad nämnden anfört emot det i motionerna 1:53 och 11:89 fram
lagda förslaget, har nämnden funnit något särskilt yttrande ej påkallas i
anledning av motionerna I: 149 och II: 194.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har i sitt yttrande anfört följande: »Det

synes förbundet lämpligast om hela systemet med centrala nämnden
kunde undvikas och avgörandena i beskattningsärenden träffas i vanlig ordning,
men det undandrar sig förbundets bedömande, om delta är möjligt i
praktiken. En högst avsevärd förkortning av tiden, innan slutgiltigt beslut
föreligger, är givetvis en ofrånkomlig förutsättning. Låter detta sig icke göra
synes önskvärt, att det åt centralt organ uppdrages att lämna bindande direktiv
i sådana detaljspörsmål, som uteslutande ha avseende å taxeringen
till omsättningsskatt (såsom butikshandelsvara, vara för personligt bruk,
återförsäljare etc.). Förbundet vill emellertid ifrågasätta, örn den centrala
omsättningskattenämnden i sin nuvarande utformning är den lämpligaste
formen för ett sådant centralt organ. Det kan dock förefalla onödigt att införa
ytterligare en institution bland beskattningsmyndigheterna, ifall samma
syfte kan nås på enklare sätt, vilket förbundet vill hålla för troligt skulle
vara möjligt, om det åt kammarrätten, utökad med lämpligt antal sakkunniga
lekmän, såsom vid fastighetstaxering, nppdroges att handhava dessa
spörsmål. Vilken lösning som än väljes, måste emellertid detta centrala or -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9. 1

gans befogenhet rimligtvis begränsas till frågor, som uteslutande gälla omsättningsskatten.
De årliga taxeringsmyndigheternas fria prövningsrätt kan
icke gärna få beskäras i fråga örn tillämpningen av de vanliga skattelagarna.
Sådana frågor som exempelvis angående yrkesmässighet, fast driftställe
m. m., torde ostridigt bäst lösas av de lokala nämnderna, och bindande direktiv
utöver gällande lag ej få förekomma.»

Kammarrätten, som beretts tillfälle att taga del av förestående yttranden,
har förklarat sig dela motionärernas uppfattning, att i av dem berörda avseenden
mycket brister till allvarligt förfång för de skattskyldiga samt att åtgärder
skyndsamt böra övervägas för beredande av möjligheter för de skattskyldiga
att på ett tidigt stadium erhålla säker vägledning i alla de punkter
av omsättningsskatteförordningen och detaljer av dess tillämpning, där ovisshet
och tvivel kunna uppstå. Kammarrätten har emellertid icke ansett sig
kunna tillstyrka motionerna. Såsom skäl för avstyrkandet av det i motionerna
1:53 och 11:89 framlagda förslaget har kammarrätten anfört följande:

Förslaget skulle medföra, att centrala nämnden finge det avgörande ordet
i tolkningen av de på en gång betydelsefullaste och mest omtvistade
delarna av författningen, och dessa avgöranden skulle sedermera klavbinda
beskattningsnämnderna och skattedomstolarna i motsvarande utsträckning.
Fria händer skulle dessa myndigheter vid taxering och skattebesvärs avdömande
behålla egentligen blott i frågor örn den subjektiva skattskyldigheten
(5 §), det tekniska taxeringsförfarandet och uträkningen av skattebeloppen.

För överinstansernas del torde redan centrala nämndens nuvarande befogenhet
i fråga om begreppet butikshandelsvara i vissa fall komma att kännas
som ett besvärande hinder. Ett i enlighet med förslaget utsträckt beroende
av den sidoordnade nämnden skulle ovillkorligen komma att kännas
som ett onaturligt tvångsband och verka hämmande på domstolens fria bedömande.

Fara för dylika konfliktfall av konkurrensnatur bleve ock att emotse i förhållandet
mellan nämndens tolkningar och skattemyndigheternas behandling
av inkomsttaxeringsfall. Dessa tolkningar komme nämligen ej sällan att beröra
förhållanden av betydelse för båda taxeringarna.

Ett sådant sakernas tillstånd måste kammarrätten beteckna såsom processuellt
förkastligt och från allmänrättslig synpunkt icke rationellt.

Det i förevarande motioner framlagda förslaget synes å ena sidan bibehålla
rätten för varje enskild skattskyldig att direkt hänvända sig till nämnden
även i de nya frågorna, men å andra sidan lämna nämndens organisation
oförändrad. Följden måste, såsom nämnden själv framhållit, bliva en överbelastning
i arbetsbördan ej blott kvantitativt utan även i kvalitetshänseende,
som skulle praktiskt taget ställa nämndens verksamhet på huvudet och
från början omöjliggöra den skyndsamma behandling av ärendena som
eftersträvas.

Arbetet i nämnden skulle yttermera tyngas av det remissförfarande, som
bleve nödvändigt för att införskaffa den utredning angående lokala förhållanden,
utan vilken en central myndighet ej kan träffa ett exakt avgörande
i det enskilda fallet.

Kammarrätten har icke heller ansett sig kunna tillstyrka det i motionerna
1: 149 och II: 194 framlagda förslaget och har såsom skäl härför antori,
att i detsamma i princip fasthålles vid den centrala omsättningsskattenämnden,
ehuru reformerad, såsom det centrala organ, som skulle hava den

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

utvidgade lagtolkningen om hand. Vad kammarrätten anmärkt mot förslaget
i motionerna I: 53 och II: 89 hade i principiellt avseende samma giltighet
här. Ehuru kammarrätten sålunda icke tillstyrkt något av de i motionerna
framlagda förslagen, har kammarrätten ansett sig böra utstaka några
positiva grundlinjer för en blivande utredning, vilka ej vore behäftade med
de av kammarrätten anmärkta olägenheterna mot förslagen, och har kammarrätten
härom anfört följande:

Kammarrätten förutsätter, att redan besvärsmålens prövning i kammarrätten
kommer att påkalla inrättandet för ändamålet av en särskild avdelning,
tilläventyrs sammansatt efter mönster av domstolens särskilda avdelning för
handläggning av mål om fastighets- och virkestaxering (126 § taxeringsförordningen
och kungörelsen den 26 april 1929 med särskilda föreskrifter örn
handläggning i kammarrätten av sådana mål) och således i förevarande fall
förstärkt med ledamöter av speciell sakkunskap på handelns och näringslivets
område.

Med utgångspunkt härifrån har kammarrätten funnit sig böra till vederbörligt
övervägande ställa efterföljande utkast i huvuddrag till lösning av den i
motionerna framburna angelägenheten.

Centrala omsättningsskattenämnden bibehålies i sin nuvarande befattning
med frågorna om varors egenskap av butikshandelsvaror, således med bindande
förklaringar även efter direkta framställningar av enskilda skattskyldiga
eller representativa sammanslutningar av dem eller i deras intresse, en
verksamhet vari nämnden, efter framkomna uttalanden att döma, synes hava
väl fyllt sin uppgift.

Motionärernas önskemål örn tillgång till bindande förklaringar med förhandstolkning
av andra delar av författningen synes kunna tillmötesgås genom
att skyldighet att giva sådana förklaringar pålägges kammarrättens särskilda
avdelning för omsättningsskattemål och då i full utsträckning, omfattande
varje tilläventyrs omtvistad detalj i författningen, ej blott inom den
visserligen i sig rätt rymliga ramen enligt förslaget i motionerna I: 53 och
II: 89.

Till undvikande av risken av alltför stor tillströmning av dylika frågeärenden
torde den utsträckta frågerätten böra begränsas till vederbörande taxeringsmyndigheter,
landskamrerarna och prövningsnämnderna. De enskilda
skattskyldiga eller deras organisationer finge åtnöjas med att fråga de lokala
myndigheterna, taxeringsnämndsordförande eller landskamrerare, vilka i flertalet
fall torde kunna på tillfredsställande sätt giva de begärda upplysningarna,
låt vara ej i bindande form, men med hänsyn till sin lokal- och personkännedom
ofta nog lättare och snabbare än en central myndighet. Skulle
ordföranden härvid tveka om svaret eller eljest själv behöva upplysning,
finge han fråga landskamreraren. Skulle landskamreraren ej vara säker pä
sin sak, han må vara tillspord av taxeringsnämndsordförande eller enskild
skattskyldig, skulle han hava att göra framställning hos kammarrätten örn
ett bindande utlåtande i frågan.

En konsekvens av kammarrättens befogenhet att giva bindande tolkningar
av författningen synes vara, att kammarrätten också får bliva sista instans i
besvärsmålen. Endast genom att sålunda hos kammarrätten förenas den slutligt
dömande och den uttolkande befogenheten undvikas helt de kompetenskonflikter,
som befarats såsom följder av centrala nämndens ställande vid sidan
av skattedomstolarna med rätt att avgiva för dem bindande förklaringar
i tolkningsväg, ty därigenom undgår man också oegentligheten, att regeringsrätten
skulle bliva bunden av kammarrättens lagtolkning. I stället inträder

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9. 9

det regelrätta förhållandet, att högsta lagskipningsinstansen också meddelar
lagförklaring.

Enligt 19 § har centrala nämnden även två befogenheter av rådgivande
natur. Konsekvensen torde betinga, att dessa övertagas av kammarrätten. Beträffande
befogenheten att till Kungl. Maj:t avgiva förslag till tillämpningsföreskrifter
är självklart att denna blir rent konsultativ även i kammarrättens
hand. Annorlunda ställer det sig i fråga om besvarandet av framställningar
från landskamrerare eller prövningsnämnd. Denna befogenhet torde
nämligen få anses komma att uppgå i kammarrätlens nyss avhandlade befogenhet
att till samma myndigheter avgiva bindande förklaringar.

Beträffande centrala nämnden torde vara att emotse, att dess arbetsuppgift
i fråga om butikshandelsvarorna efter hand kommer att minska i omfång.
I den mån i handeln förekommande varor hinna bliva föremål för nämndens
klassificeringsarbete, det må bedrivas fall efter fall eller serievis på förfrågan
in casi! eller av nämndens eget initiativ, framkommer efter hand en verklig
varuförteckning, som, publicerad och använd som uppslagsbok, alltmera
kommer att utesluta behovet av förfrågningar hos nämnden.

Hos nämnden har emellertid hunnit samlas en betydande sakkunskap överhuvud
taget på förevarande område och dess organisation har hunnit få stadga
och rutin. Det synes rationellt och även ekonomiskt att tillvarataga och nyttiggöra
detta resultat.

Såsom ett led i det blivande handläggningsförfarandet i frågeärendena räknar
också kammarrätten med en betydelsefull medverkan från centrala nämndens
sida. Nämnden skulle nämligen få till uppgift att bereda till kammarrätten
inkommande frågeärenden. Härvid skulle så tillgå, att varje till kammarrätten
inkommet sådant ärende omedelbart överlämnas till nämnden som
verkställer utredning genom infordrande av yttranden, sakkunnigas hörande
och handlingars kompletterande samt därefter med förslag till förklaring eller
yttrande återställer ärendet till föredragning hos kammarrätten. Måhända
kan också befinnas ändamålsenligt, att föredragningen ombesörjes från nämnden,
som tilläventyrs även kunde handhava expeditionen av ärendena. Härigenom
skulle också vinnas besparing i kammarrättens arbete och kostnad
för dessa ärenden.

» Begreppet återförsäljare.

Enligt 1 § förordningen örn allmän omsättningsskatt skall sådan skatt utgå
lill staten vid yrkesmässig försäljning av varor från butik eller därmed likartat
försäljningsställe eller i restaurang-, pensionat-, kafé- och konditorirörelse
(1 § a) och b)), vid yrkesmässig försäljning av butikshandelsvaror i
andra än nu nämnda fall, dock ej när försäljningen sker till återförsäljare
(1 § c)), vid yrkesmässig försäljning av varor, som icke äro att hänföra till
butikshandelsvaror men som äro avsedda för någons personliga bruk och bekvämlighet
eller eljest ämnade att utgöra någons personliga lösegendom,
dock ej när försäljningen sker till återförsäljare (1 § d)), ävensom vid förfärdigande,
på beställning av annan än återförsäljare, av butikshandelsvaror
eller varor, som avses under 1 § d), så ock vid utförande av ändrings-, förbättrings-,
underhålls- eller rengöringsarbete å sådana varor, allt under förutsättning
att arbetet yrkesmässigt verkställes av företagare med fast drill

10

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

ställe för näringsverksamhet och att arbetet faller inom området för nämnda
verksamhet (1 § f)).

I punkt 4 c) av anvisningarna till 1 § stadgas bland annat, att vid tillämpning
av förenämnda förordning skall som återförsäljare anses endast den,
som bedriver återförsäljningen yrkesmässigt. Med återförsäljare likställes
sådan producent av varor, som inköper eller eljest anskaffar varor för bearbetning
eller förbrukning i rörelse.

Till stöd för det i motionen II: 196 framlagda förslaget har bland annai
framhållits, att i olika sammanhang den frågan uppkommit, huruvida de
i 1 § f) sagda förordning omförmälda företagarna skulle betraktas såsom
återförsäljare eller därmed likställda producenter. Delade meningar om tolkningen
av nämnda stadgande hade därvid visat sig föreligga. Detta förhållande
vore givetvis förbundet med stora olägenheter. Då enligt 1 § c) säljarens
skatteplikt vore beroende av, huruvida försäljning av butikshandelsvaror
ägde ram till återförsäljare eller icke, måste nämligen säljaren för att
kunna fullgöra sin skattskyldighet lia klart för sig, örn han hade att göra
med en köpare, som vore återförsäljare eller ej. För att åstadkomma en
effektiv kontroll över att de i 1 § f) omförmälda företagarna fullgjort sin
skattskyldighet enligt nämnda författningsbestämmelse vore även nödvändigt,
att hos länsstyrelserna fördes register, vari de skattskyldiga redovisades
efter yrkesgrupper. I detta register borde även antecknas, huruvida de skattskyldiga
författningsenligt vore att hänföra till återförsäljare eller ej.

Viss skattebefrielse för apoteksvaror.

I proposition nr 3 med förslag till förordning om allmän omsättningsskatt
hade bland de i 2 § angivna varuslagen, vilka skulle vara befriade från omsättningsskatt,
upptagits bland annat apoteksvaror. Av förslaget till anvisningar
till sagda paragraf framgick att med apoteksvaror skulle avses varor,
vilka enligt gällande apoteksvarustadga vore att hänföra till apoteksvaror.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande föreslog emellertid första särskilda utskottet,
att apoteksvaror icke skulle medtagas bland de varor, vilka skulle
vara befriade från omsättningsskatt. Såsom skäl härför anförde utskottet att,
enligt vad som för utskottet uppgivits, ett undantag av denna mycket omfattande
varugrupp i hög grad skulle försvåra arbetet på apoteken.

Till stöd för det i de likalydande motionerna 1:97 och II: 135 framlagda
förslaget, att apoteksvaror, som försäljas mot läkarrecept, måtte undantagas
från skatteplikt, har anförts bland annat, att det visserligen skulle vara förenat
med betydande svårigheter att helt befria apoteksvaror från skatt, eftersom
vissa av dessa varor salubjödes jämväl i andra affärer än apotek,
men att nämnda svårighet däremot icke förelåge beträffande medicin, som
försåldes mot läkarrecept. Det vore under sådana förhållanden icke rimligt
att betunga den sjuke med omsättningsskatt å dylik medicin.

Med anledning av motionerna har utskottet under hand inhämtat upplys -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9. H

ningar från medicinalstyrelsens apoteksbyrå samt apotekarsocietetens ordförande.

Medicinalstyrelsens apoteksbyrå har bland annat framhållit, att skäl kunde
anföras för såväl bifall till som avslag å motionerna. Inom styrelsen hade
de olika skälen vägts mot varandra, och man hade därvid kommit till den
slutsatsen, att de starkaste skälen talade för avslag. Ett bifall till motionärernas
förslag skulle, med utgångspunkt från 1939 års omsättningssiffror,
medföra en skatteminskning med i runt tal minst 700,000 kronor per år.
Den föreslagna skattelättnaden skulle icke komma de mindre bemedlade
till godo utan i stor utsträckning gynna sådana personer, som hade råd att
besöka läkare och som därvid erhölle recept å apoteksvaror. Vad beträffade
medellösa personer kunde dessa kostnadsfritt erhålla medicin genom fattigvårdens
försorg. Ur rent principiell synpunkt kunde det vidare anses betänkligt
att genom en åtgärd sådan som den föreslagna uppmuntra konsumtionen
av apoteksvaror, vilken redan för närvarande syntes vara större än
det verkliga behovet. Slutligen vore det i nuvarande läge icke önskvärt, att
förbrukningen av vissa medicinska preparat bleve för stor, då brist rådde å
dylika varor och det förelåge svårigheter att anskaffa dem från utlandet.

Apotekarsocietetens ordförande har bland annat framhållit, att motionärernas
förslag vore synnerligen belijärtansvärt. Då en åtgärd i den i motionerna
åsyftade riktningen syntes kunna genomföras utan att föranleda praktiska
svårigheter för apotekens personal, talade starka skäl för ett tillmötesgående
av förslaget. Redan för närvarande bokfördes särskilt alla läkemedel,
som av apoteken expedieras enligt recept av läkare, veterinär och tandläkare.
Vad som vore att anse såsom recept funnes noggrant angivet i medicinalstyrelsens
kungörelse den 28 december 1925 angående förordnande och
utlämnande av läkemedel enligt recept samt angående giftiga ämnens utlämnande
från apoteksinrättning. Av nämnda kungörelse framginge bland
annat, att en rekvisition av varor från ett apotek icke alltid vore att anse
såsom recept endast därför, att en läkare, veterinär eller tandläkare hade
undertecknat densamma. Å andra sidan kunde i vissa fall av annan än läkare,
veterinär eller tandläkare gjord rekvisition anses såsom »med recept
jämförlig läkemedelsformel». Även om motionärernas förslag i princip vore
förtjänt av beaktande, vore dock lämpligt med en något annan formulering
av stadgandet än enligt nämnda förslag. Stadgandet borde sålunda givas
den lydelsen, att »läkemedel, vilka jämlikt av medicinalstyrelsen utfärdade
bestämmelser örn förordnande och utlämnande av läkemedel enligt recept
försäljas från apoteksinrättning», skulle vara undantagna från omsättningsskatt.
Den föreslagna formuleringen innebure så till vida en utvidgning av
motionärernas yrkande, att även av veterinär och tandläkare enligt recept
ordinerade läkemedel skulle bliva befriade från nämnda skatt. En dylik utvidgning
vore erforderlig, därest icke redovisningen av omsättningsskatten
från apoteken skulle i väsentlig grad försvåras genom den ifrågasatta skattebefrielsen.

12

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

Utskottet.

Försäljning av varor på auktion.

Enligt 5 § av förordningen skall säljaren erlägga omsättningsskatt vid försäljning
av varor. Vid försäljning i kommission anses kommissionären såsom
säljare.

I sitt förenämnda utlåtande erinrade första särskilda utskottet i samband
med behandlingen av begreppet yrkesmässig verksamhet, att därmed även
sammanhängde frågan, huruvida försäljning av varor på auktion skulle
drabbas av omsättningsskatt. Utskottet anförde härutinnan:

»Denna fråga, vilken icke direkt berörts i propositionen, synes ha vållat
en viss tvekan. Klart är till en början, att om auktion anordnas exempelvis
av en privatperson eller dennes dödsbo för avyttring av personlig lösegendom,
transaktionen icke kan anses yrkesmässig och följaktligen blir fri från
skatt. Detsamma gäller även örn, såsom ofta sker, för ändamålet skulle anlitas
en särskild auktionsförrättare, vilken icke intar ställningen av kommissionär
utan endast är att anse såsom säljarens medhjälpare. Skulle auktionen
däremot ombesörjas av en antikvitetsfirma eller liknande företagare,
vilken i egenskap av kommissionär mottager varor för försäljning från flera
håll, är försäljningen att betrakta som yrkesmässig och underkastad skatteplikt
enligt 1 § c). Frågan om försäljningens karaktär är sålunda här att
bedöma med hänsyn till kommissionärens förhållanden; detta framgår av
5 § andra stycket. Likaså synes skatteplikt böra inträda exempelvis i det
fall, alt ett konkursbo bortauktionerar ett i boet ingående handelsvarulager.»

I de likalydande motionerna 1:98 och 11:90 föreslås, att omsättningsskatten
skall avskaffas. Då de skäl, som motiverade skattens införande, alltjämt
föreligga, får utskottet avstyrka bifall till motionerna.

De föreliggande motionerna i övrigt innefatta förslag till ändringar i olika
hänseenden av förordningen örn allmän omsättningsskatt.

I de likalydande motionerna I: 53 och II: 89 ävensom i de likalydande motionerna
I: 149 och II: 194 hava motionärerna, såsom tidigare återgivits,
påtalat de olägenheter, som visat sig vara förbundna med, att de skattskyldiga
enligt gällande bestämmelser icke äga möjlighet att på förhand erhålla
bindande besked beträffande tillämpningen av ifrågavarande förordning i
andra avseenden än som gäller tolkningen av begreppet butikshandelsvara.
I syfte att undanröja dessa olägenheter föreslås i de förstnämnda motionerna,
att centrala omsättningsskattenämnden tillerkännes befogenhet att meddela
bindande förklaring beträffande tolkningen av samtliga föreskrifter i
1, 2 och 4 §§ i förordningen, och i de likalydande motionerna I: 149 och
II: 194, att en omprövning i allmänhet av nämndens befogenheter och sammansättning
måtte äga rum.

Innan utskottet angiver sin ståndpunkt till dessa förslag, får utskottet anföra
följande.

På sätt framgår av den förut lämnade redogörelsen framhöll första särskilda
utskottet vid behandlingen av Kungl. Maj:ts förslag till allmän omsättningsskatt,
att en mångfald spörsmål, även sådana av principiell bety -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

13

eleise, måste överlämnas till lösning av praxis, samt att de brister, som kunde
vidlåda förslaget, senare finge avhjälpas, i den mån erfarenhet vunnits
om de med skattereformen förknippade problemen. Den nu föreliggande
frågan var inom första särskilda utskottet föremål för särskilt^ uppmärksamhet
och utskottet hade redan då under övervägande att söka skapa en
fastare och bättre ordning än enligt Kungl. Majds förslag genom att utsträcka
centrala omsättningsskattenämndens befogenhet till att meddela bindande
förklaringar även beträffande andra frågor än dem, som avsåge en varas
karaktär av butikshandelsvara eller ej. En lösning av frågan på detta sätt
ansågs emellertid då icke vara möjlig.

Med de redan vunna erfarenheterna har bestyrkts riktigheten av vad första
särskilda utskottet anförde om de svårigheter, som kunde förväntas uppkomma
vid tillämpningen av ifrågavarande beskattningsregler. Utskottet
delar därför motionärernas uppfattning örn nödvändigheten av att åtgärder
skyndsamt vidtagas för att bereda de skattskyldiga möjlighet att på ett
tidigt stadium erhålla vägledning i de punkter av förordningen och detaljer
i dess tillämpning, där ovisshet och tvivel kunna uppstå. Sådana åtgärder
äro av behovet desto mera påkallade, som skattskyldigheten åvilar ett mycket
stort antal rörelseidkare, vilka i regel icke äga förutsättningar att tolka
författningstext. Det förtjänar även beaktas, på sätt jämväl framhållits i
de likalydande motionerna I: 53 och II: 89, att det nuvarande osäkerhetstillståndet
på detta område kan leda till, att den enskilde näringsidkaren själv
får bära bördan av skatten eller ock, därest han uppburit skatt men beskattningsmyndigheterna
anse att sådan ej bort utgå, att näringsidkaren gör en
obehörig vinst på allmänhetens bekostnad. Ur såväl de skattskyldigas som
det allmännas synpunkt måste allvarligt eftersträvas att få till stånd en ordning,
som förebygger dylika resultat.

Ehuru de hörda myndigheterna och organisationerna visat sig vara eniga
i fråga om behovet av snara åtgärder i motionernas syfte gå likväl meningarna
i sär beträffande sättet för frågans lösning. I de avgivna yttrandena
hava i allmänhet förordats, att den centrala omsättningsskattenämnden
borde erhålla befogenhet att avgiva bindande förklaring beträffande
tolkningen av samtliga föreskrifter i 1, 2 och 4 §§ av förordningen. Av såväl
principiella som praktiska skäl har nämnden själv ställt sig avvisande
till detta förslag utom såvitt angår frågan, vilka varor som lill följd av bestämmelserna
i 2 § 1 mom. a) och b) skola anses undantagna från skatteplikt.
Då ett flertal frågor i omsättningsskatteförordningen skola lösas enligt
samma regler som gälla för den vanliga inkomstbeskattningen, hava
nämnden och kammarrätten anmärkt, att den föreslagna vidgade befogenheten
för nämnden skulle kunna leda till att samma fråga komme att bedömas
olika vid tillämpningen av förenämnda förordning och inkomstskattelörfattningarna.
Enligt kammarrättens mening vore en sådan anordning ur
processuell och allmänrättslig synpunkt icke rationell. Utskottet är för sin
del icke berett ali redan nu taga bestämd ståndpunkt till sättet för denna
frågas lösning utan anser detta spörsmål böra göras till föremål för när -

14

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

mare utredning. Då den centrala nämndens nuvarande befogenhet att avgiva
bindande förklaring närmast avser frågor av kommersiell natur men
vid bedömandet därav jämväl andra tolkningsspörsmål kunna bliva aktuella,
har inom utskottet ifragasatts, örn icke kammarrätten borde anförtros
uppgiften att avgiva bindande förklaringar beträffande tolkningen av ifrågavarande
förordning i de hänseenden, varom nu är fråga. Det torde därvid
måhända böra övervägas, örn icke nämnden alltjämt bör bibehålla sin nuvarande
uppgilt utökad med befogenhet att avgiva bindande förklaring beträffande
tolkningen av 2 § 1 mom. a) och b) i förordningen. Då nämndens
och kammarrättens verksamhetsområden i dylikt fall komme att nära beröra
varandra och det icke torde vara möjligt att uppdraga bestämda gränser
dem emellan, synes nödvändigt att särskilda åtgärder vidtagas till förhindrande
av konflikter i tolkningshän seende mellan nämnden och kammarrätten.
Vid en blivande utredning synas de av kammarrätten uppdragna
grundlinjerna böra tagas under omprövning. Utskottet ifrågasätter dock
lämpligheten av den form för samarbete med nämnden, som kammarrätten
antytt. Såvitt utskottet nu kan bedöma skulle den ifrågasatta anordningen
bland andra olägenheter även innebära att ärendenas handläggning komme
att fördröjas samt medföra större kostnader än örn kammarrätten anförtros
verksamheten i dess helhet. Utskottet har därvid icke förbisett, att
den ifrågasatta nya uppgiften för kammarrätten kan komma att föranleda
behov av förstärkning av ämbetsverkets personal. Emellertid torde kunna
förväntas, att centrala nämndens arbetsuppgift i fråga om butikshandelsvarorna
efter hand kommer att minskas i omfång, samt att sålunda en del
av nämndens personal i sinom tid måhända torde kunna tagas i anspråk
inom kammarrätten. Inom utskottet har vidare ifrågasatts, huruvida icke
den centrala nämnden, med dess nuvarande befogenhet, borde införlivas
med kammarrätten såsom en särskild avdelning av ämbetsverket eller örn
det icke skulle vara fördelaktigare att nämnden anförtros den vidgade befogenhet,
som föreslås i de likalydande motionerna 1:53 och 11:89, dock
efter viss omorganisation av nämnden i syfte att tillföra densamma ytterligare
sakkunskap på beskattningens och näringslivets områden. Utskottet
förutsätter, att jämväl sistnämnda förslag göras till föremål för närmare
överväganden. Huru frågan än löses synes angeläget, att de insikter och erfarenheter,
som nämnden förvärvat vid tillämpningen av ifrågavarande förordning,
bliva tillvaratagna samt att, därest nämnden bibehålies, en klar
avgränsning av dess befogenheter göres, så att konflikter med de ordinarie
beskattningsmyndigheterna undvikas.

På grund av det anförda och då såsom utskottet tidigare framhållit det är
synnerligen angeläget, att åtgärder snarast vidtagas för att bereda de skattskyldiga
möjlighet att vinna klara besked om tolkningen av ifrågavarande
förordning, finner utskottet det vara av vikt, att den av utskottet förordade
utredningen snarast möjligt igångsältes samt att förslag till frågans lösning
förelägges innevarande års riksdag.

I motionen II: 196 har föreslagits, att sådana företagare, som omförmälas

Bevillningsutskottets betänkande Nr

15

i 1 § f), icke skola hänföras till återförsäljare i förordningens mening. Enligt
vad utskottet erfarit hava gällande bestämmelser i ämnet vållat stora svårigheter
i tillämpningen. Detta sammanhänger otvivelaktigt med, att nämnda
företagare hedriva sin verksamhet under mycket olikartade förhållanden,
samt att frågan om deras ställning i nyssberörda hänseende därför måste
bedömas efter omständigheterna i varje särskilt fall. Den nu föreliggande
frågan äger emellertid nära samband med det av utskottet ovan berörda
spörsmålet örn införande av ett organ, som skulle äga avgiva bindande förklaringar
beträffande tolkningen av ifrågavarande förordning. Med hänsyn
härtill finner utskottet det vara lämpligt, att vid den av utskottet ovan förordade
utredningen jämväl tages under omprövning såväl nyssberörda som
även det av samma motionär väckta förslaget angående uppläggande hos
länsstyrelserna av register, vari de skattskyldiga redovisas efter yrkesgrupper.

Beträffande det i de likalydande motionerna I: 97 och II: 135 väckta förslaget,
att apoteksvaror, som försäljas mot läkarrecept, höra undantagas från
beskattningen får utskottet anföra följande.

På sätt framgår av den förut lämnade redogörelsen anförde första särskilda
utskottet i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om skattefrihet för
apoteksvaror, att ett undantagande av denna mycket omfattande varugrupp
enligt vad utskottet då inhämtat i hög grad skulle försvåra arbetet å apoteken.
Utskottet hemställde därför, att nämnda undantag borde utgå, och denna
hemställan bifölls även av 1940 års urtima riksdag. Det nu föreliggande förslaget
finner utskottet vara behäftat med i huvudsak samma olägenheter som
förenämnda förslag. Ordföranden i apotekarsocieteten har emellertid under
hand framhållit för utskottet, att en åtgärd i motionernas syfte torde kunna
genomföras utan att föranleda samma praktiska svårigheter som anfördes
mot Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet är dock icke berett att taga ställning till
motionärernas förslag utan en närmare utredning. Utskottet finner det emellertid
önskvärt, att Kungl. Majit i samband med den av utskottet tidigare
föreslagna utredningen jämväl ägnar den föreliggande frågan uppmärksamhet.
Med hänsyn till det anförda får utskottet avstyrka bifall till förevarande
motioner.

I motionen 1:148 har föreslagits skattefrihet för höcker. I likhet med
första särskilda utskottet finner utskottet det av praktiska skäl vara angeläget,
att antalet skattefria varuslag begränsas till så få varor som möjligt.
Utskottet får därför avstyrka bifall lill motionen.

Beträffande det i motionen 11:198 väckta förslaget, alt jordbrukets traktorer
och »epatraktorer» med gengasaggregat skola betraktas som större jordbruksmaskiner
och sålunda vara undantagna från omsättningsskatt, får utskottet
anföra följande. Enligt punkt 3 av anvisningarna lill 1 § skola större
lantbruksmaskiner icke hänföras till butikshandelsvaror. Centrala omsättningsskattenämnden
har förklarat de i motionen omförmälda varuslagen
utgöra sådana varor och sålunda ansett dem icke vara likställda med större
lantbruksmaskiner. Motionärens förslag innefattar alltså yrkande örn viss

16

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

ändring i tillämpningen av förenämnda anvisningar. Utskottet anser sig sakna
anledning att yttra sig om nämndens tolkning av förevarande bestämmelse.
Innan ytterligare erfarenheter vunnits örn tillämpningen av begreppet butikskandelsvara
på skilda områden torde det ej heller vara lämpligt att taga under
övervägande frågan om ändring av gällande bestämmelser i ämnet. På
grund av det anförda får utskottet avstyrka bifall till motionen.

I motionen II: 195 har yrkats, att sådan kassarabatt och s. k. återbäring,
som efter generell förhandsutfästelse utbetalas till köparna efter viss tid,
icke skall inräknas i säljarens skattepliktiga omsättning. Enligt de upplysningar,
som lämnats till ledning vid upprättande av uppgift jämlikt 7 §
omsättningsskatteförordningen, äger skattskyldig avdraga sådan å skattepliktig
försäljning belöpande återbäring, som särskilt redovisats i räkenskaperna.
Det med motionärens förslag avsedda syftet synes sålunda vara tillgodosett
genom förenämnda upplysningar. Då emellertid utskottet finner
det vara tveksamt, örn reglerna beträffande avdragsrätt i förevarande fall
skola tillämpas olika beroende på om den generella utfästelsen lämnats före
köpeavtalets ingående eller först i efterhand, förutsätter utskottet, att Kungl.
Majit kommer att ägna denna fråga närmare uppmärksamhet.

Vad slutligen angår det i motionen II: 197 väckta förslaget, att anteckningar
i omsättningsskattelängden rörande de skattskyldigas omsättningar och
taxeringar icke skola vara offentliga, förutsätter utskottet, att Kungl. Majit
kommer att ägna denna fråga närmare uppmärksamhet vid utarbetandet av
formulär till sådan längd.

I samband med behandlingen av de ovan återgivna motionerna har inom
utskottet framhållits, att tillämpningen av ifrågavarande beskattningsregler
vållat de skattskyldiga stora svårigheter även i andra fall än som ovan berörts.
Det nu anförda gäller främst frågan, huruvida och i vad mån försäljning
av varor å auktion skall omfattas av beskattningen. Såsom framgår
av den förut lämnade redogörelsen hade redan första särskilda utskottet
ägnat denna fråga uppmärksamhet. Enligt nämnda utskotts mening vore
främst avgörande för skatteplikten, huruvida auktionsförrättaren — kommissionären
— bedreve yrkesmässig verksamhet eller ej. För det fall, att
ett handelsvarulager försåldes å auktion, borde dock skatteplikten bedömas
icke med hänsyn till säljarens ställning utan efter den försålda varans natur.
Även om i nu förevarande fall i regel bör vara avgörande för skatteplikten
örn säljaren — auktionsförrättaren — bedriver yrkesmässig verksamhet,
synes dock icke riktigt, att denna omständighet skall utgöra grunden,
då fråga är om försäljning av exempelvis dödsbos tillgångar eller någons
personliga lösegendom, alldenstund avyttring av nämnda lillgångar enligt
punkt 2 av anvisningarna till 1 § icke skall anses innefatta yrkesmässig
försäljning. Därest ett auktoritativt organ i enlighet med utskottets tidigare
gjorda förslag skulle komma att tillskapas för lösande av tolkningsfrågor
enligt förordningen, ifrågasätter likväl utskottet, huruvida icke den
nu föreliggande frågan jämväl torde böra tagas under omprövning samti -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

17

digt med den av utskottet förordade utredningen. Skulle det därvid befinnas
nödvändigt att ändringar vidtagas i förordningen för att undanröja de
brister, som äro förbundna med gällande bestämmelser, förutsätter utskottet,
att Kungl. Majit i samband med andra ändringar i författningen förelägger
riksdagen förslag i nu förevarande ämne. :

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

rr;.''y. > I v •. fr _? ..V;*'' T .''*5. siv i. ** i". **• L T

1) att de likalydande motionerna 1:98 och 11:90, örn avskaffande
av omsättningsskatten, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

2) att riksdagen måtte, i anledning av motionerna nr 53
och 149 i första kammaren samt nr 89, 194 och 196 i andra
kammaren, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit ville låta verkställa utredning om ändring av förordningen
om allmän omsättningsskatt i de delar, som berörts
i detta betänkande, och därvid beakta vad i betänkandet anförts
samt snarast möjligt för årets riksdag framlägga de
förslag, vartill utredningen kan föranleda;

3) att de likalydande motionerna 1:97 och 11:135, angående
viss ändring i förordningen om allmän omsättningsskatt,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

4) att motionen 1:148, angående viss ändring i förordningen
om allmän omsättningsskatt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

5) att motionen II: 195, om viss ändring i förordningen om
allmän omsättningsskatt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

6) att motionen II: 197, om förbud mot offentliggörande
av anteckningar i omsättningsskattelängden rörande de skattskyldigas
omsättningar och taxeringar, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

7) att motionen II: 198, om viss ändring i förordningen om
allmän omsättningsskatt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 27 mars 1941.

På bevillningsutskottets vägnar:

A. J. BÄRG.

n

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 7 sami Nr 9.

18

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson, Viktor Larsson, Sköldén,
Sjödahl, Ekman, Velander, Axel Ivar Anderson, Franzon och Sandström; samt

från andra kammaren: herrar Lövgren, Björklund*, Hammarlund, Olsson i Gävle,
Eklund, Sandberg, Persson i Undersvik, Thorell, Sundström i Skövde och Henriksson.

* Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.

417518. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1941.