Bevillningsutskottets betänkande Nr 33.
1
Nr 33.
Ankom till riksdagens kansli den 11 juni 1941 kl. 1 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder för vidmakthållande av industriens
produktionsförmåga och för främjande av nyinvesteringar
för industriella ändamål.
(2:a avd.)
I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 94 i
första kammaren av herrar Velander och Sylwan och nr 133 i andra kammaren
av herrar Lundberg i Hälsingborg och Olson i Göteborg, har hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om skyndsam
utredning och förslag rörande:
1) rätt för rörelseidkare att vid taxering åtnjuta avdrag för av prisstegring
föranledd avsättning till förnyelsefond för maskiner och andra inventarier
för stadigvarande bruk;
2) rätt till fri avskrivning vid taxering resp. väsentlig uppmjukning av de
s. k. bundna avskrivningsreglerna för driftbyggnader i rörelse och jordbruk
för sådana skattskyldiga, som föra fullständiga räkenskaper; samt
3) möjlighet för skattskyldig att erhålla auktoritativa uttalanden av för
ändamålet bildat organ rörande rätt till avdrag vid taxering för värdeminskning
å i näringsverksamhet använda tillgångar för stadigvarande bruk eventuellt
ock i andra vid taxering uppkommande frågor.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionärernas yrkanden,
får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas i det följande, hänvisa
till motionen 1:94.
Vid 1938 års riksdag beslöts i samband med den då genomförda reformen
på statsbeskattningens område vissa ändringar i de tidigare gällande bestämmelserna
om avdrag för värdeminskning å maskiner, inventarier och
liknande tillgångar, vilka användas i rörelse. De nya bestämmelserna i ämnet,
vilka återfinnas i 29 § kommunalskattelagen jämte därtill hörande anvisningar,
gå i huvudsak ut på följande.
Från bruttointäkten av rörelse får avdrag göras för kostnaderna för reparation
och underhåll av till driften hörande maskiner, inventarier och dylikt
samt för värdeminskning genom slitning, utrangering eller eljest av rörelseidkaren
tillhöriga maskiner och andra inventarier eller, om dylik tillgång
är underkastad hastig förbrukning, kostnad för anskaffning av till
Bihang
till riksdagens protokoll 1941. 7 sami. Nr 33.
1
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 33.
gången. Genom värdeminskningsavdrag fördelas en tillgångs anskaffningsvärde
såsom omkostnad på ett antal år i följd med belopp så avpassade, att
nämnda värde kan i sin helhet avdragas under den tidrymd tillgången beräknas
vara ekonomiskt användbar. Det årliga värdeminskningsavdraget bör
normalt bestämmas enligt avskrivningsplan till viss bråkdel av anskaffningsvärdet.
Om en tillgång, varom nu är fråga, avyttras eller såsom för rörelsen
obrukbar utrangeras, får avdrag ske för vad som i beskattningsavseende
återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet, i den mån detta belopp överstiger
vad som influtit vid avyttring av tillgången. Under vissa närmare angivna
villkor får jämkning av värdeminskningsavdragen med hänsyn till rörelsens
växlande resultat äga rum.
Är tillgången underkastad hastig förbrukning, vilket vanligen kan anses
vara fallet, när den beräknas hava en varaktighetstid av högst tre år, får
under anskaffningsåret avdragas hela kostnaden för tillgångens anskaffande.
De nu återgivna bestämmelserna gälla i fråga örn alla rörelseidkare. Aktiebolag,
ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank
kunna under vissa villkor medgivas rätt till avdrag för värdeminskning å
maskiner eller andra för stadgivarande bruk avsedda inventarier i enlighet
med de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna (fri avskrivning).
Frågan, huru bestämmelserna angående avdrag för värdeminskning å
byggnader skulle tillämpas, var jämväl föremål för 1938 års riksdags uppmärksamhet
i samband med prövningen av då framlagt förslag om ändrade
bestämmelser rörande avdrag för värdeminskning å maskiner m. m.
1936 års skattekommitté hade i sitt betänkande (statens off. utredn. 1937:
42) beträffande nyssnämnda fråga bland annat framhållit, att även vid bibehållande
av nuvarande avskrivningsregler skäl ofta torde föreligga att
medge större värdeminskningsavdrag beträffande byggnader än de dittills
tillämpade, därför att utvecklingen på byggnadsomrädet ginge i en så hastig
takt, att en byggnads livslängd i många fall beräknades bliva väsentligt kortare
än den nian förut ansett sig böra räkna med. Detta gällde såväl byggnader,
avsedda att användas i rörelse, som andra byggnader. Kommittén
funne för sin del lämpligt, att beskattningsnämndemas uppmärksamhet fästes
härå. Dessutom ansåg kommittén, att örn möjligt åtgärder borde vidtagas
för en likformig tillämpning hos beskattningsnämnderna.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 32 underströk 1938 års bevillningsutskott
nödvändigheten av, att gällande regler ej tillämpades på sådant
sätt att med hänsyn till byggnadernas antagliga livslängd rimliga värdeminskningsavdrag
förvägrades. Särskilt med syftning på bostadsfastigheter
hade i yttranden över skattekommitténs betänkande samt i skrivelser till utskottet
hemställts, att frågan om avskrivning å byggnader måtte göras till föremål
för ny, särskild utredning. Såvitt utskottet kunde finna åsyftades här
främst en utredning angående de skäliga avskrivningssatser, vilka borde av
beskattningsmyndigheterna tillämpas. Utskottet vore av den uppfattningen,
att lösningen av denna mångskiftande fråga tills vidare väsentligen måste
Bevillningsutskottets betänkande Nr 33.
3
anförtros åt praxis. Detta hindrade emellertid ej, att vad som kunde göras
för att giva taxeringsmyndigheterna nödig ledning vid deras bedömande av
hithörande spörsmål också borde göras samt att mera ingående överläggningar
i ämnet mellan landskamrerarna syntes böra äga rum, därvid även teknisk
och annan sakkunskap borde vara representerad.
I de föreliggande motionerna bär bland annat framhållits, att under nuvarande
förhållanden framstode det såsom en angelägenhet av största vikt att
industriens produktionsförmåga vidmakthölles och nyinvesteringar för industriellt
ändamål främjades. Med hänsyn till de risker för minskning av
det i företagen investerade kapitalet, som den alltmer ökade skattebelastningen
medförde, måste åtgärder i detta syfte i första hand och huvudsakligen
avse att åstadkomma en sådan avvägning av den å företagen vilande skattebördan,
att företagens bestånd icke äventyrades. Med hänsyn till det statsfinansiella
läget hava motionärerna icke ansett sig böra ifrågasätta några
reella skattelättnader för näringslivet, ehuru sådana utan tvivel vöre önskvärda.
Motionärernas förslag åsyfta allenast en uppmjukning av gällande
bestämmelser i fråga om avdrag för värdeminskning å maskiner och inventarier
samt å driftbyggnader i rörelse och jordbruk ävensom beredande avmöjlighet
för skattskyldig att erhålla förhandsuttalanden rörande avskrivningar
i beskattningshänseende.
Vad angår frågan om avdrag för värdeminskning å maskiner och inventarier
föreslå motionärerna, att skattskyldig bör medgivas rätt att för det beskattningsår,
varunder avsättning skett till förnyelsefond för i rörelse använda
maskiner och andra inventarier, vid taxering njuta avdrag för dylik
avsättning, utöver vad för närvarande är fallet, jämväl för den del, som avser
att täcka på grund av prisstegring beräknad merkostnad vid nyanskaffning
av motsvarande tillgångar. Om i sådan förnyelsefond ingående obeskattade
medel användes för icke avsett ändamål, skulle de givetvis upptagas
till beskattning. Såsom villkor för medgivande av avdraget borde stadgas,
att företagets räkenskaper vore så beskaffade alt trygghet förelåge, att
dylikt belopp icke undginge beskattning eller att dubbelavdrag uppstode
därigenom, att den nyanskaffade tillgången upptoges till för högt värde. Beträffande
aktiebolag, som uppfyllde villkoren för åtnjutande av fri avskrivning
vid taxering å maskiner och andra inventarier, torde tillräcklig trygghet
i berörda hänseende föreligga. Även en enskild näringsidkare, vars räkenskaper
vore av angiven beskaffenhet, syntes emellertid böra tillerkännas
ifrågavarande avdragsrätt.
Beträffande frågan örn avdrag för värdeminskning å driftbyggnader i rörelse
och jordbruk borde enligt motionärernas mening såväl sådant avdrag
som avsättning till förnyelsefond för dylika byggnader på grund av fördyrade
byggnadskostnader principiellt sett i beskattningshänseende behandlas
på samma sätt som då fråga vore örn i rörelse använda maskiner och andra
inventarier för stadigvarande bruk under förutsättning, alt vid försäljning
inflytande belopp hänfördes till skattepliktig intäkt. Motionärerna ville ej be
-
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 33.
strida, att det vore förenat med avsevärda svårigheter att komma till rätta
med denna beskattningsfråga. Om garanti icke erhölles för att vid försäljning
återbekomna avskrivningar bleve beskattade, torde en tillfredsställande lösning
av denna avskrivningsfråga knappast vara möjlig. Det läge i sakens
natur att en sådan garanti endast undantagsvis kunde presteras av det stora
flertalet enskilda villaägare och ägare av uthyrningsfastigheter. En rörelseidkare
eller jordbrukare, som förde ordentliga och fullständiga räkenskaper,
saknade emellertid icke möjlighet därtill. I varje fall måste denna möjlighet
föreligga för ett aktiebolag, vars räkenskaper vore av sådan beskaffenhet, att
fri avskrivning å maskiner och andra inventarier medgåves. Den långa varaktighetstiden
för byggnader hade åberopats såsom skäl för en begränsad avskrivningsrätt
å dessa tillgångar. Med varaktighetstid förstodes den tidsrymd,
varunder byggnaden vore ekonomiskt användbar. Den ekonomiska
varaktigheten av byggnader vore avsevärt kortare för rena industribyggnader
än för bostadsfastigheter. Utan att i någon mån vilja förringa vikten av
tillfredsställande avskrivningsmöjligheter i beskattningshänseende å byggnadsbeståndet
i dess helhet ansåge motionärerna, att behovet därav särskilt under
nuvarande förhållanden vore mest trängande för det i produktionsprocessen
direkt investerade byggnadsbeståndet, således rena industribyggnader och
driftbyggnader i jordbruk. Då vidare avskrivningsfrågan just för dessa byggnader,
i den mån de innehades av näringsidkare som förde fullständiga och
ordentliga räkenskaper, utan större svårighet borde kunna lösas inom ramen
för gällande skattesystem, vore det enligt motionärernas mening lämpligt att
en utredning i förevarande hänseende till en början begränsades till att avse
allenast rena industribyggnader och driftbyggnader i jordbruk. Med en sådan
begränsning borde man ej befara att utredningen runne ut i sanden och man
vunne åtminstone rättelse av det orimliga förhållandet att anläggningskapital,
nedlagt i industribyggnader, vilka så intimt sammanhängde med däri inmonterade
maskiner att gränsen mellan byggnaden och maskinen med svårighet
kunde fastställas, endast finge avskrivas under decennier, medan det i
maskinerna nedlagda anläggningskapitalet i enlighet med befogade affärsmässiga
krav finge avskrivas omedelbart. Motionärerna förutsatte emellertid,
att då utredningen beträffande industribyggnader och driftbyggnader i
jordbruk blivit slutförd, avskrivningsfrågan för byggnadsbeståndet i övrigt
komme att omedelbart upptagas till omprövning.
Slutligen hava motionärerna framhållit, att skattelagstiftningens prohibitiva
verkningar å nyinvesteringar på grund av vissa med taxeringsförfarandet
sammanhängande omständigheter blivit större än vad den växande skattebördan
i och för sig behövt förorsaka. Motionärerna åsyftade därvid, att det
med nuvarande taxeringsorganisation icke vore möjligt för en skattskyldig,
som planerade nyanläggning eller nyanskaffning för industriellt ändamål, att
erhålla bindande förhandsuttalanden rörande avskrivningsrätten i beskattningshänseende
å den tilltänkta anläggningen. Särskilt då fråga vore örn anläggningar,
vilka vore avsedda att uteslutande eller huvudsakligen utnyttjas
under rådande kristid, vore det av denna anledning omöjligt att med någon
Bevillningsutskottets betänkande Nr 33. 5
större grad av säkerhet beräkna de å denna produktion belöpande skatteutgifterna.
De påtalade olägenheterna sammanhängde med instansordningen
i beskattningsmål, i vilken motionärerna icke åsyftade någon rubbning. Ej
heller syntes det vara möjligt att stadga skyldighet för regeringsrätten såsom
högsta instans i beskattningsmål att avgiva bindande förhandsuttalanden.
Enligt motionärernas mening skulle emellertid mycket vara vunnet, om
möjlighet bereddes de skattskyldiga att erhålla ett auktoritativt, elmin icke
juridiskt bindande förhandsuttalande av ett sakkunnigt statligt organ, exempelvis
en central nämnd. Om däri inginge representanter för såväl landskamrerama
som skattedomstolarna, syntes det knappast kunna väcka betänkligheter
att föreskriva, att nämndens uttalande skulle vara bindande för vederbörande
landskamrerare och möjligen även för prövningsnämnden. Vissa
svagheter vore visserligen förbundna med en sådan anordning, men dessa
syntes icke vara av sådan betydelse, att de borde avhalla från att åtminstone
försöksvis och under utomordentliga förhållanden pröva en anordning, som
otvivelaktigt skulle vara till synnerligt gagn. Ej heller borde några betänkligheter
av principiell natur hindra detta förslags realiserande. Genom tillkomsten
av den centrala krigskonjunkturskattenämnden och omsättningsskattenämnden
hade lagstiftningen redan i viss mån slagit in på den ovan
anvisade vägen.
I de föreliggande motionerna hava ifrågasatts vissa ändringar i gällande
bestämmelser om avdrag för värdeminskning å maskiner och inventarier
samt å sådana byggnader, som användas i rörelse och jordbruk.
Utskottet delar motionärernas uppfattning, att det är av synnerligen stor
betydelse icke minst under nuvarande förhållanden, att näringslivets produktionsförmåga
vidmakthålles samt att nyinvesteringar för industriellt ändamål
främjas. Under de senare åren hava vid skilda tillfällen genomförts
vissa reformer på beskattningsområdet, vilka avsett att bidraga till näringslivets
konsolidering samt att öka dess motståndskraft vid påfrestningar under
dåliga konjunkturer. Bland åtgärder i sådant syfte må erinras örn de
ändringar, som år 1938 vidtogos i tidigare gällande bestämmelser örn avdrag
för värdeminskning å maskiner, inventarier och liknande tillgångar, vilka
iindringar gingo ut på en uppmjukning av sagda bestämmelser. De sålunda
gjorda ändringarna i avskrivningsreglerna äro otvivelaktigt till stort gagn
för näringsföretagen och medverka även till att åstadkomma en utjämning
av skatteunderlaget mellan olika år, ett förhållande som givetvis också är
till nytta för det allmänna. Då utvecklingen på det industriella området
går mycket raskt, finner utskottet det vara av vikt, att jämväl skattelagstiftningen
anpassas efter de ändrade förhållandena.
Vad angår förslaget, att skattskyldig, som verkställt avsättning till förnyelsefond
för i rörelse använda maskiner och andra inventarier, vid inkomsttaxering
bör medgivas rätt till avdrag för dylik avsättning jämväl för
den del, som avser afl täcka på grund av prisstegring beräknad merkostnad
vid nyanskaffning av motsvarande tillgångar, finner utskottet en så
-
Vtskottel.
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 33.
dan bestämmelse vara ägnad att bidraga till en konsolidering av näringsföretagen
samt till en utjämning av skatteunderlaget under en längre tidsperiod.
Särskilt i tider med växlande priser kan en sådan föreskrift vara till gagn.
Såsom en ovillkorlig förutsättning för rätt till dylikt avdrag måste emellertid
fordras, att företagets räkenskaper äro så beskaffade, att trygghet
föreligger för att till sådan fond avsatt belopp, som icke användes för avsett
ändamål, icke undgår beskattning eller att dubbelavdrag icke kan
verkställas.
I likhet med motionärerna anser utskottet det ur principiell synpunkt
vara riktigt, att såväl avdrag för värdeminskning å i rörelse och jordbruk
använda driftbyggnader som avsättning till förnyelsefond för dylika byggnader
på grund av fördyrade byggnadskostnader i beskattningshänseende
böra behandlas på samma sätt som då fråga är örn i rörelse använda maskiner
och andra inventarier för stadigvarande bruk. Att denna fråga hittills
icke kunnat bringas lill en tillfredsställande lösning sammanhänger
med de svårigheter, som visat sig vara förbundna med att skapa erforderliga
garantier för, att vid försäljning av byggnader återbekomna avskrivningar
bliva beskattade. Med den snabba utveckling på byggnadsområdet,
som ägt rum under de senare åren, synes numera en uppmjukning av gällande
avskrivningsregler beträffande byggnader i beskattningshänseende
vara av behovet påkallad. Då utrangering och nyanskaffning av maskiner
samt omläggningar av tillverkningsförfaranden verkställas i allt hastigare
tempo inom industriföretagen, måste omändringar och nyanläggningar av
byggnader verkställas i större omfattning än tidigare. Vid företag, som äro
underkastade stark utvidgning, erfordras även ändringar av byggnadsbeståndet
långt innan äldre byggnader blivit helt obrukbara. Om jordbrukets
driftbyggnaden gäller i viss mån detsamma som beträffande motsvarande
byggnader i rörelse. Vad angår bostadsbyggnaderna synes utvecklingen även
gå i samma riktning. För en tillfredsställande lösning av den nu föreliggande
avskrivningsfrågan måste givetvis uppställas det kravet, att betryggande
garantier skapas för, att vid försäljning av byggnader återbekomna avskrivningar
bliva beskattade samt att, därest avsättning medgives till förnyelsefond
för att täcka på grund av prisstegring beräknad merkostnad vid
en fastighets ombyggnad eller dylikt, medlen, om de icke användas för avsett
ändamål, icke undgå beskattning. I fråga om rörelseidkare och sådana
jordbrukare, som föra fullständiga och noggranna räkenskaper, torde det
vara möjligt att inom ramen för gällande skattesystem anordna reglerna beträffande
avskrivningarna för driftbyggnader på sådant sätt, att dessa regler
bättre anpassas efter byggnadernas ekonomiska livslängd än som för
närvarande är fallet. Beträffande övriga slag av byggnader torde det däremot
vara förenat med större svårigheter att åstadkomma en uppmjukning
av gällande avskrivningsregler. För en lösning av denna fråga är det oundgängligen
nödvändigt, att sådan ändring vidtages i gällande bestämmelser att
trygghet skapas för att vid avyttring av sistnämnda byggnader återbekomna
avskrivningar bliva beskattade. Huru sistnämnda fråga bör lösas, är utskottet
Bevillningsutskottets betänkande Nr 33.
7
icke berett att uttala sig om. Utskottet finner emellertid önskvärt att vid
den utredning, utskottet i det följande förordar, jämväl denna fråga ägnas
uppmärksamhet.
På grund av vad utskottet ovan anfört föreslår utskottet, att de i de föreliggande
motionerna väckta förslagen örn uppmjukning av gällande bestämmelser
i fråga om avdrag för värdeminskning å maskiner, inventarier
och liknande tillgångar ävensom å byggnader göras till föremål för närmare
utredning. Därvid förutsätter utskottet i likhet med motionärerna att betryggande
garantier skapas för att förhindra att vid avyttring av tillgångarna
återbekomna förut avskrivna belopp bliva obeskattade ävensom att till
förnyelsefond avsatta medel, vilka icke användas för avsett ändamål, undgå
beskattning.
Vad slutligen angår motionärernas förslag örn tillskapande av ett särskilt
organ med befogenhet att avgiva auktoritativa förhandsuttalanden rörande
skattskyldigas värdeminskningsavdrag i beskattningshänseende får utskottet
anföra följande. I likhet med motionärerna finner utskottet det vara av stort
värde för rörelseidkare att vid nyanläggningar eller nyanskaffningar för industriellt
ändamål erhålla bindande förhandsuttalanden i fråga om rätten
att vid taxeringen verkställa avdrag för värdeminskning å den tilltänkta anläggningen.
Utskottet anser emellertid denna fråga böra givas en större utsträckning
än som avses i de föreliggande motionerna. Under de senare åren
har utskottet haft anledning uppmärksamma, att skatteförfattningarna beträffande
frågor av mera allmänt intresse för de skattskyldiga stundom
tillämpats på olika sätt inom skilda delar av landet, samt att i följd härav
taxeringarna de skattskyldiga emellan icke blivit likformiga. En sådan ordning
är givetvis icke tillfredsställande samt förorsakar såväl de skattskyldiga
som myndigheterna olägenheter och ökat arbete. Även i sistberörda fall
skulle det vara av värde, därest ett auktoritativt organ funnes, som ägde
befogenhet att lämna bindande utfästelser angående tillämpningen av skatteförfattningarna.
Utskottet är icke berett att taga bestämd ståndpunkt till sättet för denna
frågas lösning. Emellertid vill utskottet framhålla alt, därest ett auktoritativt
organ som förut nämnts kan tillskapas, utskottet anser detta böra hava
större befogenhet än enligt motionärernas förslag. Skall nämligen en dylik
anordning bliva av någon större praktisk betydelse, synes nödvändigt, att det
särskilda organet erhåller sådan befogenhet, att dess på förhand gjorda uttalanden
bliva fullt bindande för alla parter. Huruvida det är möjligt att med
bibehållande av den nuvarande instansordningen i beskattningsmål lösa frågan
på nu antytt sätt, kan utskottet ej uttala sig örn. Skulle det emellertid
visa sig att en lösning efter denna riktlinje icke kan ske, anser utskottet det
vara av icke ringa värde, örn man åtminstone kunde tillskapa ett särskilt organ
med befogenhet att lämna taxeringsmyndigheterna vägledning beträffande
avskrivningsfrågor och andra skattefrågor av mera allmänt intresse för
de skattskyldiga. Utskottet syftar därvid närmast på de landskamrerarmöten,
som de senare åren plägat hållas för dryftande av vissa särskilda beskatt
-
8
Bevillningsutskottets betänkande Nr 33.
ningsfrågor. Skola emellertid dessa möten givas en vidgad funktion böra
de givetvis erhålla en fastare organisation än nu är fallet. Vid sagda möten
borde icke blott rikets landskamrerare och ett lämpligt antal ledamöter från
skattedomstolarna vara representerade utan även sakkunniga på näringslivets
olika områden och måhända jämväl representanter för beskattningsnämnderna.
En dylik institution skulle säkerligen med sina anvisningar
kunna verkningsfullt bidraga till avlägsnande av de av utskottet i det föregående
påtalade olägenheterna beträffrande olikformig tillämpning av skatteförfattningarna
ävensom måhända kunna fullgöra uppgiften att giva förhandsuttalanden
beträffande tillämpningen av gällande avskrivningsregler
m. m. Då utskottet finner det angeläget, att den nu berörda frågan tages under
närmare omprövning, får utskottet förorda, att en utredning härutinnan
snarast möjligt kommer till stånd.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av de likalydande motionerna
1:94 och II: 133, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning om ändring
av gällande skatteförfattningar i de delar, som berörts i detta
betänkande, och därvid beakta vad i betänkandet anförts
samt snarast möjligt för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kan föranleda.
Stockholm den 10 juni 1941.
På bevillningsutskottets vägnar:
A. J. BÄRG.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Johan Bärg, Eton Andersson, friherre Lagerfelt, Wahlmark,
Sjödahl, Ekman, Velander, Frans Ericson, Egnell och Sandström; samt
från andra kammaren: herrar Lövgren, Hagberg i Malmö, Björklund, Olsson i Gävle,
Persson i Undersvik, Lundell, Falk, Kilbom, Jonsson i Skedsbygd och Svensson i Ljungskile.
418016. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1941.