Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

1

Nr 24.

Ankom till riksdagens kansli den 7 juni 1941 kl. 11 f. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner
rörande beskattningsmyndigheternas sammansättning
och verksamhet m. m.

Till bevillningsutskottet hava hänvisats följande motioner, avseende ändringar
i fråga om beskattningsmyndigheternas sammansättning och verksamhet
m. m., nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 30 i första kammaren av herr Bondeson
och nr 43 i andra kammaren av herrar Liedberg och Staxäng, i vilka hemställts
att »riksdagen i skrivelse till Konungen ville anhålla, att en allsidig
utredning verkställes rörande ändrade grunder för beskattningsmyndigheternas
sammansättning och verksamhet»; samt

2) motionen nr 193 i andra kammaren av herr Eriksson, i Sandby, vari
hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att Kungl.
Majit ville verkställa utredning örn möjligheten och lämpligheten av en ändring
i taxeringsförordningens bestämmelser, avseende tiden för prövningsnämndernas
arbete.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionärernas yrkanden, får
utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till
motionerna 1:30 och II: 193.

Beskattningsmyndigheternas sammansättning m. m.

I de likalydande motionerna I: 30 och II: 43 har till stöd för det däri väckta
förslaget om en allsidig utredning rörande ändrade grunder för beskattningsmyndigheternas
sammansättning och verksamhet framhållits, att behov
av reformer förelåge med hänsyn huvudsakligen till dels den för de skattskyldiga
synnerligen olägliga långsamheten vid behandlingen av hithörande
ärenden efter det prövningsnämnden fattat sitt beslut och innan det slutliga
avgörandet förelåge, dels de brister i ärendenas utredning, som vore en följd
av det skriftliga förfarandet vid ärendenas handläggning och merendels verkade
till den skattskyldiges skada, dels ock, beträffande de två högsta instanserna,
brister i utbildning och erfarenhet hos ledamöterna i fråga örn
bokföring, balansteknik och näringsliv.

Rihangjill riksdagens protokoll 1941. 7 sami. Nr 24. 1

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

Frågan om tidsutdräkten vid taxeringsmålens handläggning har vid skilda
tillfällen varit föremål för uppmärksamhet av riksdagens revisorer. Sålunda
uttalade revisorerna i sina åren 1938 och 1939 avgivna berättelser bland annat,
att det vore ett rimligt krav från de skattskyldigas sida, att taxeringarna
prövades så snabbt som möjligt, och ifrågasatte därvid, om icke åtgärder borde
vidtagas i en eller annan form, exempelvis genom fastställande av bestämd
tidsfrist, inom vilken länsstyrelserna skulle hava till kammarrätten insänt
inkomna besvär. Jämväl 1940 års revisorer ha behandlat frågan om dröjsmålen
i taxeringsmål samt införskaffat uppgifter om de hos länsstyrelserna
kvarliggande besvär över 1938 och tidigare års taxeringar. Denna undersökning
bär visat, att den 26 november 1940 hos länsstyrelserna alltjämt kvarlågo
7 besvär över 1936 års taxering, 66 besvär över 1937 års taxering och
ej mindre än 596 besvär över 1938 års taxering. Hela antalet besvär under
år 1938 uppgick till 5,310. Med anledning av resultatet av den verkställda
undersökningen hava 1940 års revisorer uttalat, att de funne synnerligen anmärkningsvärt,
att trots de påpekanden revisorerna tidigare gjort i förevarande
hänseende ingen som helst förändring till det bättre syntes hava inträtt.
Revisorerna hava slutligen framhållit, att de funne införandet av en
bestämd tidsfrist påkallat. Exempelvis kunde sålunda stadgas att besvär
skulle vara till kammarrätten överlämnade senast den 30 juni året efter
taxeringsåret.

Efter därom i grundlagsenlig ordning framställd begäran har utskottet
mottagit av kammarrätten avgivet utlåtande i anledning av de likalydande
motionerna 1: 30 och II: 43.

Efter att inledningsvis hava framhållit att det läge i sakens natur, att kammarrätten
vid remissvarets avgivande haft att i huvudsak begränsa sig till
förhållandena inom verket självt samt först därnäst kunde behandla de underordnade
beskattningsorganen, i den mån de berördes av de framställda
anmärkningarna, har kammarrätten till en början upplyst om, att inom ämbetsverket
sedan någon tid tillbaka väckts till liv den tidigare förda diskussionen
om en partiell omorganisation av verket. En sådan omorganisation
skulle ske med utgångspunkt från att söka åstadkomma en ytterligare koncentration
av ledningen på de särskilda divisionerna, som i sin ordning, i
förening med anförtroende åt tjänstemän, vilka ännu icke vunnit ledamotsställning
inom verket, av ökat förberedelse- och utredningsarbete ävensom
av föredragningsskyldighet, borde verka till målens snabbare handläggning
och allsidigare belysning. Beträffande frågan om tidsutdräkten i beskattningsärendenas
handläggning inom verket har kammarrätten lämnat följande
redogörelse.

»För erhållande av ett mera rättvist resultat beträffande behandlingen av
inkomsttaxeringsmål ha tagits som utgångspunkt dels åren 1926—1928 och
dels åren 1936—1938. Tiden före 1926 hade såsom bekant såväl kammarrätten
som regeringsrätten stor känning av de föregående krisåren.

Vad kammarrätten beträffar kan som exempel nämnas, att dess balans
av beskattningsmål, vilken balans vid 1923 års ingång uppgick till 17,495

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

3

mål, utgjorde 10,148 mål vid 1927 års ingång, 8,504 mål vid 1928 års ingång
och 6,931 mål vid 1929 års ingång. I dessa balanssiffror ingå emellertid fastighetstaxeringsmål.
Sistnämnda mål, som från och med år 1929 behandlas
å kammarrättens avdelning för handläggning av mål rörande fastighets- och
virkestaxering, äro från och med ingången av år 1930 i kammarrättens arbetsbalans
skilda från inkomsttaxeringsmålen.

Kammarrättens balans av inkomsttaxeringsmål, som vid ingången av år
1930 utgjorde 6,062 mål, uppgick vid 1937 års ingång till 7,413 mål, vid
1938 års ingång till 6,008 mål och vid 1939 års ingång till 4,361 mål.

Beträffande regeringsrättens arbetsbalans kan nämnas, att för avarbetande
av nämnda balans antalet regeringsråd genom lag den 14 juni 1928 (nr 182)
skulle från och med ingången av år 1929 intill utgången av år 1931 utgöras
av elva regeringsråd samt därefter, i mån sådant i följd av inträffade ledigheter
kunde ske, nedbringas till sju. I nämnda lag bestämdes därjämte att,
i den mån så med hänsyn till regeringsrådens antal lämpligen kunde ske,
regeringsrätten skulle arbeta å avdelningar.»

Beträffande besvärsmål avseende inkomsttaxering har kammarrätten lämnat
en närmare redogörelse rörande tiden för handläggningen av sagda mål
inom kammarrätten i fråga örn taxeringarna åren 1926—1928 samt 1936—
1938. Av redogörelsen för tidsutdräkten mellan ärendenas anhängiggörande
och avgörande framgår vid jämförelse mellan förenämnda tidsperioder, att
tidsavståndet icke oväsentligt förkortats. I fråga om möjligheten att för
framtiden åstadkomma en snabbare handläggning av målen har kammarrätten
uttalat att ämbetsverket hyser förhoppning om att vid antydda omorganisation
ytterligare snabbhet skulle kunna vinnas och största resultat
ernås genom reform i fråga om ärendenas handläggning på det stadium, som
föregår deras överlämnande till kammarrätten. Kammarrätten har emellertid
anmärkt, att besvärstidens lagstadgade omfattning, vilken icke torde
kunna inskränkas, medförde en avsevärd tidsuldräkt även på detta stadium,
helst som av praktiska skäl målens överlämnande till kammarrätten ej
kunde ske annorledes än i successiv ordning.

Vad angår frågan om de olägenheter, som enligt motionärernas uppfattning
sammanhängde med att beskattningsprocessen vore skriftlig, har kammarrätten
anfört följande:

»Ifråga örn de olägenheter, som förutsättas uppstå till följd av beskattningsprocessens
skriftliga karaktär, anmärkes i motionerna att ett planmässigt
genomfört remissförfarande med frågor till den skattskyldige regelmässigt
icke förekommer, och att följaktligen utgången av ärendet oftast blir
beroende på om och i vad mån den skattskyldige förmår att förebringa den
utredning, som kan lia betydelse i ärendet. Det skulle otvivelaktigt, i överensstämmelse
med motionärernas tanke, verka till fromma för ärendenas
sakligt riktiga bedömande, örn nämndernas och överinstansernas organisation
och arbetsförhållanden medgåve, att större utrymme bereddes för vederbörande
myndighets initiativ til! utredning, vare sig denna befunnes
lämpligen kunna ske genom skriftliga frågor eller direkt muntlig kontakt
med vederbörande.

Erinras ina därom, alt i den för kammarrätten gällande instruktionen
finnes intaget ett stadgande av innehåll, att, där i något på kammarrättens
prövning beroende mål muntligt förhör med part finnes böra äga rum
eller vittnens hörande vara av omständigheterna påkallat, och förhöret ej

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

lämpligen kail ske lios kammarrätten, kammarrätten äger förordna om förhörets
hållande vid allmän underdomstol. Det måste emellertid medgivas,
att det sålunda i viss mån förutsatta muntliga förfarandet ej fått någon
praktisk användning, beroende på omständigheter som här nedan närmare
beröras.

Här möter det problem, som inom de allmänna domstolarnas verksamhetsområde
lett fram till det nu avgivna förslaget till rättegångsreform.
Samma svårigheter, som sammanbundit denna reform med vittgående organisatoriska
ändringar, göra sig gällande på beskattningsprocessens område.
Mot varandra stå här som eljest kraven på, å ena sidan, största möjliga rättssäkerhet
för den enskilde och, å den andra, rimliga proportioner i fråga
om organisationens omfattning och de därav härflytande kostnaderna för
det allmänna. Uppenbart är att en mera allmänt tillämpad muntlig förhandlingsordning
liksom en ex officio företagen ytterligare skriftlig procedur, utöver
den av parterna själva åvägabragta, verkar till förlängning av liden för
ärendenas behandling och ökar arbetsbördan hos vederbörande myndighet.
Även för de enskilda parterna framträda, särskilt i fråga örn det muntliga
förfarandet, krav på personliga uppoffringar i tid och penningar, då inställelse
skall äga rum på avlägsen ort. I fråga örn det allmänna rättegångsförfarandet
har som bekant reformen ansetts förutsätta hovrätternas uppdelning
på geografiskt spridda orter. När det gäller beskattningsprocessen är
utgångsläget ännu mindre fördelaktigt, i det den efter nämnderna närmaste
överinstansen, kammarrätten, är för hela riket gemensam.

Örn stora svårigheter av praktisk och ekonomisk art sålunda möta för
anordnandet av muntliga förhandlingar i kammarrätten, och örn graden av
dessa svårigheter måste föranleda kammarrätten till antagandet, att sådana
förhandlingar ej i större utsträckning kunna komma att äga rum inför
denna instans, kvarstå emellertid frågorna örn anordnande i förekommande
fall av särskild skriftlig procedur på kammarrättens initiativ och om möjligheten
till lokala muntliga förhör utanför kammarrätten. Beträffande den
förstnämnda frågan vill kammarrätten framhålla, att viss utredning genom
infordrande av påminnelser och förklaringar från parterna redan nu icke
sällan förekommer. En mera utvidgad skriftlig procedur, inledd och genomförd
av kammarrätten, förutsätter, såsom redan nämnts, ökad tidsutdräkt
med målens avgörande och ytterligare arbetsbelastning. Möjligt är emellertid,
att, örn en partiell omorganisation kan komma till stånd i enlighet med
ovannämnda, inom verket förda diskussioner, en väg kunde öppnas för en
skriftlig kompletteringsprocedur av nu ifrågavarande slag, som ej verkade
alltför tyngande i nyssberörda avseenden och således ej i högre grad behövde
motverka det tidigare behandlade önskemålet om snabbhet vid ärendenas
avgörande. I fråga örn muntligt förfarande av mera lokal karaktär
kan ej bortses från att i fråga om beskattningsnämnderna helt andra förutsättningar
förefinnas härför än när fråga är örn kammarrätten. I vederbörande
författningar förutsättes i överensstämmelse härmed att sådant förfarande
härvidlag kommer till användning, och vad sålunda förutsättes har
redan nu i praxis sin motsvarighet. Men även beträffande de i kammarrätten
anhängiga ärendena synes ej uteslutet, att muntliga förhör med parterna
skulle kunna anställas genom lokala organ, efter beslut av kammarrätten.
Huruvida de allmänna underrätterna äro härför lämpade, synes dock av
olika skäl tvivelaktigt.»

Vad angår det i motionerna 1:30 och 11:43 framförda önskemålet att
särskild sakkunskap skulle finnas företrädd inom de två högsta instanserna
bär kammarrätten yttrat följande:

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

5

»I fråga om önskemålet att inom de två högsta instanserna borde finnas
företrädd viss närmare angiven praktisk sakkunskap vid sidan av den juridiska
vill kammarrätten beträffande förhållandena inom ämbetsverket
framhålla, att, om än särskilda kompetenskrav på hithörande område icke
finnas uppställda för ernående av ledamotsplats inom ämbetsverket, varje
ledamot likväl genom ingående och småningom mångårigt sysslande med
ifrågavarande ting uppnår en betydande erfarenhet, vida värdefullare än
den kunskap som en teoretisk kurs i ungdomen kunnat medföra. De yngre
ledamöterna, vilka likväl redan under den tidigare tjänstgöringen inom verket
haft tillfälle och även tvungits alt vid uppsättande av föredragningspromemorior
sätta sig in i bokföringsfrågor o. d., hava, innan deras^ på erfarenhet
grundade utbildning hunnit bli mera rik och allsidig, tillgång till
äldre kollegers sakkunskap. Därtill kommer, att, då i fråga örn balansteknik
och näringslivets problem särskild specialkunskap erfordras, de skattskyldiga,
vilka i dessa fall mestadels äro mera betydande företagare, ofta
tillhandahålla sakkunniga utlåtanden. På hithörande område tar även
kammarrätten undantagsvis initiativ till sådana utredningar genom remiss
till olika myndigheter och institutioner.

Ytterligare vill kammarrätten i detta sammanhang erinra om ett fall, där
specialkunskap och praktisk erfarenhet redan bereus tillfälle att i särskild
ordning göra sig gällande vid ärendenas behandling och avgörande. Som
bekant stå nämligen vid handläggning av mål rörande fastighets- och virkestaxering
till kammarrättens förfogande särskilda sakkunniga, vilka utses av
Kungl. Majit och av vilka vid varje ärendes prövning i regel två såsom
ledamöter av kammarrätten deltaga i avgörandet.»

Kammarrätten har vidare erinrat örn, att ämbetsverket i ett särskilt yttrande
till riksdagens bevillningsutskott angående viss föreslagen ändring i
förordningen örn allmän omsättningsskatt framlagt förslag att till kammarrätten
på visst sätt anknyta den nuvarande centrala omsättningsskattenämnden,
varigenom särskilda möjligheter skulle beredas kammarrätten att
i hithörande mål och ärenden införskaffa sakkunnigutlåtanden. Enligt detta
förslag skulle särskilda sakkunniga såsom bisittare tjänstgöra i kammarrätten
vid handläggningen och avdömandet av dessa mål.

Såsom sammanfattning av kammarrättens ståndpunkt till motionärernas
förslag har kammarrätten uttalat, att ämbetsverket väl vore medvetet om,
att i flera hänseenden reformer kunde finnas önskvärda, syftande till snabbare
process och ökade garantier för beska!tningsmålens riktiga avgörande.
Den utredning, som redan ifrågasatts att äga rum inom ämbetsverket, syntes
kammarrätten tillfyllest för ett mera ingående klargörande av dess
problem, såvitt avsåge kammarrätten. Uteslutet syntes ej heller, att under
gången av en sådan utredning även förhållandena i fråga örn beskattningsnämndernas
verksamhet kunde upptagas till omprövning ur de nu omhandlade
synpunkterna. De av motionärerna väckta frågorna hade emellertid enligt
kammarrättens mening vidare räckvidd, i det de omfattade ej blott kammarrätten
och nämnderna utan även de förhållanden, varunder regeringsrätten
utövade sin verksamhet. Därest utredningen skulle finnas böra inbegripa
även sistberörda förhållanden har kammarrätten funnit sig böra tillstyrka
bifall lill motionärernas hemställan. Kammarrätten har likväl uitalat en

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

Utskottet.

förmodan, att det mesta av vad motionärerna åsyftade skulle kunna inom
rimliga gränser tillgodoses utan ändring av de former, varunder regeringsrätten
utövade Kungl. Maj:ts domsrätt på ifrågavarande område.

Beträffande av motionärerna framförda betänkligheter mot att ledamot av
prövningsnämnd och kammarrätt tjänstgjorde som ordförande i taxeringsnämnd,
har kammarrätten anmärkt att numera icke någon av ämbetsverkets
ordinarie ledamöter innehade dylikt uppdrag.

Ändrad tid för prövningsnämndens arbete.

Enligt lag om kommunalstyrelse på landet skola kommunalstämmor eller
sammanträden med kommunalfullmäktige årligen hållas under tiden den 1
oktober—15 november för fastställande av kommunens utgifts- och inkomststat.
Kommunalnämnden skall dessförinnan eller före september månads
utgång uppgöra förslag till utgifts- och inkomststat för kommande år. I statförslaget
skola på inkomstsidan bland annat upptagas inkomster, som kunna
påräknas under nästföljande året.

Enligt 97 § taxeringsförordningen skall länsprövningsnämndernas arbete
vara avslutat senast den 10 oktober och enligt 98 § samma förordning skola
nämndernas protokoll vara justerade senast den 18 oktober.

I motionen II: 193 har till stöd för det däri framlagda förslaget framhållits
de svårigheter, som vid fastställandet av kommunernas inkomst- och
utgiftsstater föranledas därav, att länsprövningsnämndernas arbeten icke avslutades
förrän efter den tidpunkt, då nämnda stater enligt lag skola vara
uppgjorda. På grund av gällande bestämmelser vore det icke möjligt att
exakt överblicka en kommuns inkomster förrän efter den 18 oktober. Mycket
ofta föranledde de av prövningsnämnden verkställda ändringarna i taxeringsnämndernas
beslut rubbningar i de statförslag, vilka författningsenligt
uPPgjorts, innan de kommunala myndigheterna erhållit del av prövningsnämndens
ändringslängd. Genom ändring av taxeringsförordningens bestämmelser
beträffande prövningsnämndernas arbete syntes möjlighet föreligga
att i nu förevarande hänseende bringa nämnda förordning i bättre överensstämmelse
med kommunallagens stadgande rörande budgetarbetet.

Vad först angår den i de likalydande motionerna I: 30 och II: 43 berörda
frågan örn tiden för handläggningen av beskattningsmålen hos de båda överinstanserna
far utskottet anföra följande. Såsom framgår av kammarrättens
ovan återgivna yttrande har ämbetsverkets balans av besvärsmål avseende
inkomsttaxering sedan början av 1920-talet avsevärt minskat samt tidsavståndet
mellan ärendenas anhängiggörande och avgörande vid jämförelse
mellan förhållandena under 1920- och 1930-talen icke oväsentligt förkortats.

I fråga om handläggningen av beskatfningsmål hos regeringsrätten har utskottet
under hand inhämtat, att någon balans av sådana mål för närvarande
praktiskt taget icke föreligger. Det nu anförda giver vid handen, att för -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

7

hållandena på förevarande område äro väsentligt bättre än tidigare. I fråga
om möjligheten att för framtiden åstadkomma en snabbare handläggning
av målen har kammarrätten anfört, att ämbetsverket har under övervägande
att igångsätta en utredning angående en partiell omorganisation av ämbetsverket,
syftande till snabbare process och ökade garantier för beskattningsmålens
riktiga avgörande. Utskottet finner det angeläget, att en förbättring
av förhållandena på detta område kommer till stånd, samt förutsätter därför,
att den av kammarrätten ifrågasatta utredningen rörande en omorganisation
av ämbetsverket snarast möjligt igångsattes. Därest det, på sätt kammarrätten
antytt, under utredningens gång skulle sisa sig erforderligt för
att åstadkomma en snabbare handläggning av besvärsmål, alt beskattningsnämndernas
verksamhet jämväl upptages till omprövning, finner utskottet
lämpligt, att utredningen jämväl gives en sådan omfattning. Då det
emellertid torde kunna befaras, att beskattningsdomstolarnas arbetsbörda
till följd av bland annat krigskonjunkturskatlen och omsättningsskatten kan
komma att ökas, innan ovanberörda utredning hunnit slutföras, anser sig
utskottet böra föreslå en åtgärd, som redan nu torde kunna leda till en snabbare
behandling av besvärsärendena hos länsstyrelserna. Enligt 122 § 2 morn.
taxeringsförordningen åligger det för närvarande länsstyrelserna att, sedan
handlingarna i dylika ärenden kompletterats och förklaringar infordrats
från vederbörande, skyndsamligen överlämna handlingarna till kammarrätten.
På sätt framgår av den tidigare redogörelsen hava riksdagens revisorer
vid skilda tillfällen fäst uppmärksamheten på, att länsstyrelserna till
kammarrätten böra översända nyssberörda handlingar snabbare än som hittills
varit fallet. På grund av de olägenheter, som förorsakas det allmänna
och de skattskyldiga till följd av den nuvarande långsamheten med handläggningen
av beskattningsmålen, får utskottet av förut anförda skäl föreslå
sådan ändring av gällande bestämmelser, att besvärsärendena av länsstyrelserna
skola vara överlämnade till kammarrätten före utgången av juni månad
året efter taxeringsåret. Utskottet förbiser icke, att denna anordning kan
komma att påkalla förstärkning av länsstyrelsernas nuvarande arbetskrafter.
Därest detta blir förhållandet, förutsätter utskottet, att länsstyrelserna komma
att erhålla den förstärkning av personalen, som befinnes erforderlig.

I likhet med kammarrätten tinner utskottet beskattningsnämndernas och
överinstansernas nuvarande organisation och arbetsförhållanden icke medgiva,
att en muntlig förhandlingsordning eller vidgad skriftlig procedur gives
större utrymme i beskattningsmålen än sorn redan nu är fallet. Såsom
kammarrätten upplyst, har det muntliga förfarandet därstädes ej fått någon
större praktisk användning. Såvitt utskottet har sig bekant torde icke heller
hos taxeringsnämnderna sagda förfarande praktiseras i någon större utsträckning,
ett förhållande som bland annat torde sammanhänga med, att
taxeringsnämnderna hava en relativt begränsad tid lill sitt förfogande för
fullgörande av det dem åvilande arbetet. Det ligger i sakens natur, att en
muntlig förhandlingsordning i större omfattning än som nu tillämpas skulle
medföra ytterligare dröjsmål med ärendenas handläggning samt ökning av

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

vederbörande myndigheters redan nu stora arbetsbörda ävensom stegring avkostnaderna
för de enskilda parterna. Även om den muntliga förhandlingsordningen
hos kammarrätten för närvarande icke synes möjlig att genomföra,
finner utskottet det likväl vara sannolikt att vid en partiell omorganisation
av ämbetsverket den redan nu praktiserade metoden med infordrande
av påminnelser och förklaringar från parterna kan komma att givas vidgat
utrymme vid målens handläggning. En sådan ordning skulle givetvis verka
till gagn för ärendenas riktiga bedömande.

Beträffande det i motionerna I: 30 och II: 43 framförda önskemålet, att
inom de båda överinstanserna borde finnas ledamöter, som vid sidan av sin
juridiska underbyggnad ägde ingående kännedom särskilt örn bokföring, balansteknik
och näringslivet, har kammarrätten erinrat om, att redan nu förekommer,
att på ämbetsverkets initiativ verkställas utredningar på nämnda
områden genom remisser till olika myndigheter och institutioner. Med hänsyn
härtill och under hänvisning till vad kammarrätten i övrigt härutinnan
anfört synes det av motionärerna avsedda syftet med deras förslag redan med
nu gällande föreskrifter kunna bliva tillgodosett i erforderlig omfattning. På
grund av det anförda finner utskottet motionärernas förslag i nu berörda
hänseenden icke böra föranleda några särskilda åtgärder.

Vad slutligen angår det i motionen II: 193 framförda förslaget om begränsning
av tiden för prövningsnämndernas arbete får utskottet framhålla, att
den tid, som dessa nämnder hava till förfogande för fullgörande av sina
uppgifter, redan nu är så begränsad, att en ändring härutinnan kan befaras
medföra försämring av prövningsnämndernas arbetsresultat till nackdel för
såväl staten som kommunerna. På grund härav och då det i regel icke torde
vara förenat med några större olägenheter för kommunerna att beräkna den
kommunala utdebiteringen på grundval av taxeringsnämndernas beslut, anser
sig utskottet böra avstyrka bifall till motionen II: 193.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen måtte, i anledning av de likalydande motionerna
I: 30 och II: 43, för sin del antaga följande

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 122 § 2 mom. taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 122 § 2 mom. taxeringsförordningen
den 28 september 19281 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives:

1 Senaste lydelse av 122 § 2 mom. se 1932:292.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

9

122 §.

2 mom. Omedelbart efter---övriga besvär.

Besvär över beslut av den mellankommunala prövningsnämnden
skola av länsstyrelsen omedelbart översändas till
allmänna ombudet hos denna nämnd; och har allmänna ombudet
att, sedan vid besvären fogats de taxeringen vidkommande
handlingarna ävensom utdrag av prövningsnämndens
protokoll samt förklaringar infordrats från vederbörande,
före utgången av juni månad året näst efter taxeringsåret till
kammarrätten överlämna samtliga handlingarna med de upplysningar
och erinringar, besvären anses påkalla.

Vid övriga besvär har länsstyrelsen att foga såväl utdrag
av taxeringslängd och beskattningsnämndemas protokoll, såvitt
den överklagade taxeringsfrågan angår, som ock de till
nämnderna i frågan ingivna handlingarna ävensom, där
fråga är örn taxering av fastighet, utdrag av taxeringslängd
beträffande närmast föregående taxering av fastigheten. Länsstyrelsen
har därefter att infordra förklaringar från vederbörande
samt före utgången av juni månad året näst efter
taxeringsåret överlämna handlingarna till kammarrätten med
erforderliga upplysningar och erinringar. Angå besvären
taxering av fastighet, böra handlingarna vara till kammarrätten
inkomna före utgången av april månad året näst efter
taxeringsåret.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1942.;

2) att de likalydande motionerna I: 30 och II: 43, i den
mån desamma icke kunna anses besvarade genom vad utskottet
under 1) hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

3) att motionen II: 193 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 6 juni 1941.

På bevillningsutskottets vägnar:

A. J. BÄRG.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 7 sami. Nr 24.

2

10

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

från första
dahl, Bengtsson,

från andra
Eklund, Lundell,

Närvarande:

kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson, friherre Lagerfelt, SjöEkman,
Velander, Frans Ericson, Egnell och Herman Ericsson; samt

kammaren: herrar Lövgren, Björklund, Hammarlund, Olsson i Gävle,
Falk, Henriksson, Bladh och Svensson i Ljungskile.

417892. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1941.