Bevillningsutskottets betänkande Nr 13.

3

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 28 mars 1941 kl. 9 f. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse
av 42 § 6 mom. taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379).

I en den 21 mars 1941 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 174, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga följande, vid propositionen fogade

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 42 § 6 mom. taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).|

Härigenom förordnas, att 42 § 6 mom. taxeringsförordningen den 28 september
19281 skall erhålla följande ändrade lydelse:

42 §.

6 mom. Kungl. Maj:t må, där så kan ske utan att åsyftad kontroll eftersättes
eller då eljest särskilda omständigheter därtill föranleda, förordna örn
jämkning av den i 3 mom. stadgade uppgiftsskyldigheten.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Beträffande vad föredragande departementschefen vid ärendets föredragning
inför Kungl. Maj:t anfört får utskottet, i den mån redogörelse härför
ej lämnas i det följande, hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll.

1 Senaste lydelse se SFS 1935: 255.

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 13.

I syfte att underlätta skattekontrollen infördes genom beslut av 1935 års
riksdag viss uppgiftsskyldighet beträffande bl. a. obligationsräntor. Enligt
42 § 3 mom. taxeringsförordningen åligger det sålunda envar, som här i riket
mot kupong eller kvitto utbekommit ränta å obligation, att vid mottagandet
avgiva särskild uppgift därom. Lyftes beloppet för annans räkning och
överlämnas ej därvid en av denne avgiven uppgift, skall sådan i stället avgivas
av den, som lyfter beloppet, och därvid uppgivas namn och hemvist
å den, för vars räkning beloppet lyftes. Utbekommer någon ränta mot kupong,
som han förvärvat utan den obligation, vartill kupongen hör, skall
uppgivas namn och hemvist å den, från vilken kupongen förvärvats. Uppgift
skall avfattas enligt av Kungl. Maj:t fastställt formulär och avlämnas
till den, som utbetalar räntan. Denne bör tillse att uppgift lämnas, innan
betalning sker.

Om jämkning av den sålunda stadgade uppgiftsskyldigheten må Konungen,
enligt 6 mom. i samma paragraf, förordna, därest så kan ske utan att
åsyftad kontroll eftersättes.

I skrivelse den 5 december 1940 ha fullmäktige i riksgäldskontoret hemställt,
att Kungl. Majit ville förordna om sådan begränsning av förenämnda
uppgiftsskyldighet, att uppgift icke behövde avgivas beträffande räntor
å obligationer tillhörande svenska statens försvarslån av 1940 eller eventuellt
statsobligationer i allmänhet, då de uppburna räntebeloppen sammanlagt
icke överstege 25 kronor.

Såsom skäl för sin berörda hemställan ha fullmäktige anfört bland annat
följande. Efter utgivandet av 1940 års försvarslån hade antalet obligationsägare
i riket högst väsentligt ökats. Försvarsobligationerna vore spridda över
hela landet och antalet småposter vore mycket betydande. För att bereda
obligationsägarna möjlighet att på ett bekvämt sätt utfå obligationsräntan,
som ifråga örn den lägsta obligationsvalören — 50 kronor — skulle lyftas
mot avlämnande av kupong å 1 krona, vore avsett, att utbetalning av räntan
skulle ske, förutom hos riksgäldskontoret, Sveriges riksbank och affärsbankerna,
även genom postverket och sparbankerna. Det redan i och för sig
tidsödande arbetet med tillsynen över uppgiftsskyldighetens behöriga fullgörande
måste, såvitt anginge försvarsobligationerna, bliva verkligt betungande.
Särskilt gällde detta postverket och sparbankerna, vilka finge utbetala
räntorna å huvudparten av de små obligationsinnehaven. Enligt fullmäktiges
mening vöre det därför angeläget, att uppgiftsskyldigheten begränsades,
så att smärre räntebelopp icke omfattades därav.

Över framställningen ha yttranden avgivits av kammarrätten, statskontoret,
riksräkenskapsverket, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms,
Östergötlands, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län.

De hörda myndigheterna ha i allmänhet tillstyrkt framställningen. Kammarrätten
och statskontoret lia emellertid ansett, att undantag från uppgiftsskyldigheten
borde medgivas endast beträffande räntebelopp å sammanlagt
högst 10 kronor, som utbetalas mot kuponger tillhörande 1940 års
försvarslån.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 13.

5

Till stöd för det i propositionen framlagda förslaget har departementschefen
anfört följande:

»Den i taxeringsförordningen stadgade uppgiftsskyldigheten beträffande
obligationsräntor innebär ett viktigt led i taxeringskontrollen. Tillsynen över
fullgörandet av uppgiftsskyldigheten skulle emellertid, såsom fullmäktige i
riksgäldskontoret framhållit, bliva betungade ifråga om försvarsobligationerna
med hänsyn till det betydande antal obligationer i små valörer som
här förekommer. Framställningen avser närmast 1940 års försvarslån, men
det sagda äger givetvis tillämpning även å det andra försvarslånet. En viss
begränsning av uppgiftsskyldigheten synes därför i dessa fall önskvärd och
densamma torde kunna genomföras utan att taxeringskontrollen i nämnvärd
mån äventyras. På sätt kammarrätten och statskontoret anfört torde det
dock vara för ändamålet tillfyllest, att undantag från uppgiftsskyldigheten
medgives beträffande räntebelopp, som utbetalas mot kuponger å sammanlagt
högst 10 kronor.

Då införande av en begränsning av uppgiftsskyldigheten i enlighet med
vad nu sagts icke torde innefattas i det bemyndigande, som lämnats Kungl.
Majit i 42 § 6 mom. taxeringsförordningen, erfordras för bifall till framställningen
riksdagens samtycke. Enär framdeles kunna tänkas uppkomma
fall liknande det förevarande, synes ett generellt bemyndigande böra utverkas
för Kungl. Majit att, där särskilda omständigheter därtill föranleda, förordna
om undantag från den stadgade uppgiftsskyldigheten. Ett sådant bemyndigande
torde lämpligast böra intagas i nyssnämnda författningsrum.»

Utskottet, som icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Majits förslag,
får hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Majits förevarande
proposition nr 174, antaga det vid propositionen
fogade förslag till förordning örn ändrad lydelse av 42 §
6 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr
379).

Stockholm den 27 mars 1941.

På bevillningsutskottets vägnar:

A. J. BÄRG.

Närvarande: se under betänkande nr 12.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 7 sami. Nr 12—13.

2

Utskottet.