Riksdagens skrivelse Nr 388.
1
Nr 388.
Godkänd av första kammaren den 14 juni 1940.
Godkänd av andra kammaren den 14 juni 1940.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år
1939 församlade revisorers berättelse angående verkställd
granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1938—30 juni 1939 m. m.
(Statsutskottets utlåtande nr 196.)
Till KONUNGEN.
Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer rörande
verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1938—30 juni 1939 och i vissa fall
för kalenderåret 1939 uti avgiven berättelse anmält samt vederbörande verk
och myndigheter uti däröver avgivna förklaringar hos Kungl. Maj :t andragit,
får riksdagen i nedan nämnda ärenden anföra följande.
l:o.
Vissa upphandlingsärenden.
Under socialdepartementet, § 9, hava revisorerna behandlat visst upphandlingsärende
vid statens arbetslöshetskommission.
Enligt § 17 i förordningen den 16 januari 1920 angående upphandling
och arbeten för statens behov samt försäljning av staten tillhörig lös egendom
skall infordrande av anbud å gods för upphandling och å arbete ske
genom offentlig kungörelse. I § 18 av samma förordning är vidare föreskrivet,
att anbud i stället för genom offentlig kungörelse får infordras genom
särskilda skrivelser, när endast ett begränsat antal leverantörer eller entreprenörer
anses förfoga över den insikt eller yrkesskicklighet eller de hjälpmedel,
som erfordras för avtalets behöriga fullgörande eller finnas äga den
pålitlighet, som lämnar garanti för elt sådant fullgörande.
Vid sin granskning av statens arbetslöshetskommissions protokoll den 14
juni 1939 rörande inköp av cementrör m. m. till arbetsplatsen nr 775 Twing
Bihang
till riksdagens protokoll 19i0. 14 sami. Nr 388. 1
2
Riksdagens skrivelse Nr 388.
vägen, Alnaryd, Blekinge, hava revisorerna observerat, att platsledaren den
30 mars 1939 infordrat offert å vissa cementvaror från sex olika företag, att
fem av dem inkommit med anbud, dagtecknade den 24 mars, den 14 april,
den 19 april, den 5 maj resp. den 10 maj 1939, att någon dag ej utsatts, då
anbuden skulle vara ingivna, att protokoll vid anbudets öppnande, såvitt revisorerna
kunnat finna, ej förts och att ej heller tre man närvarit vid öppnandet.
Revisorerna hava uttalat följande.
Entreprenadförordningen åsyftar å ena sidan att garanti skall vinnas för
att billigast möjliga priser skola kunna ernås och å andra sidan att varje
leverantör skall i vederbörlig ordning beredas tillfälle att — örn han så
önskar — leverera varor till det allmänna. En uraktlåtenhet att genom
allmän kungörelse infordra anbud kan lätteligen medföra — förutom alltför
höga priser — gynnandet av vissa firmor. Det är därför av största vikt,
att de för entreprenadförfarandet föreskrivna formerna noggrant iakttagas.
Så bar uppenbarligen ej skett i det fall, som ovan relaterats. Sålunda har
exempelvis någon viss dag för inlämnandet av anbuden icke angivits och
brytandet av anbuden har ej vederbörligen kontrollerats. Härigenom har
uppstått möjlighet för arbetsledaren att successivt taga del av anbuden med
de konsekvenser, som detta kunnat medföra. Huruvida arbetsledaren också
begagnat sig av nyssberörda möjlighet är emellertid icke möjligt att på
grundval av tillgängliga handlingar bedöma. Tillvägagångssättet vid entreprenadfrågans
behandling kan i varje fall icke försvaras. Belysande härutinnan
är, bland annat, det faktum, att en av de anbudsgivande firmorna
inkommit med sitt anbud redan sex dagar innan platsledaren officiellt infordrat
offert från firman ifråga.
Revisorerna finna det vid ifrågavarande inköp tillämpade förfaringssättet
synnerligen anmärkningsvärt.
Yttranden hava avgivits av statens arbetslöshetskommission, som bifogat
en å dess tekniska avdelning utarbetad promemoria, samt av statskontoret
och riksräkenskapsverket.
Av promemorian framgår, bland annat, att offerterna förvarats oöppnade i
arbetsplatsens kassaskåp till dess de den 10 maj 1939 öppnats av platsledaren i
närvaro av vågmästaren samt att protokoll förts vid anbudens öppnande.
Statskontoret, som vid avgivande av sitt utlåtande under hand erhållit del
av kommissionens förklaring och den därvid fogade promemorian, har yttrat,
bland annat, följande.
På grund av den av arbetslöshetskommissionen sålunda förebragta utredningen
synes ådagalagt, att vissa felaktigheter begåtts i fråga om handläggningen
av förevarande upphandlingsärende. Statskontoret vill för sin del
till förebyggande av en upprepning härav förorda, att leveransanbud även i
sådana fall, då deras infordrande anförtrotts åt platsledare, insändas direkt
till kommissionen och brytas hos denna. Garanti skulle på detta sätt vinnas
för att de beträffande öppningsförfarandet föreskrivna formerna bleve
vederbörligen iakttagna och kommissionen omedelbart erhölle kännedom,
örn vid infordrandet angivits tid för anbudens avlämnande och i övrigt
tillämpats i upphandlingsförordningen med avseende å anbudsinfordrande
givna bestämmelser.
Riksdagens skrivelse Nr 388.
3
Riksdagen vill erinra därom, att riksdagens revisorer vid upprepade tillfällen
under gångna år funnit skäl föreligga till anmärkning mot skilda myndigheters
sätt att förfara i uppliandlingsärenden. Utredningen i nu föreliggande
fråga giver vid handen, att — även om revisorernas anmärkningar i
vissa stycken få anses förklarade genom vad myndigheterna i ärendet anfört
— de erinringar, som tidigare gjorts från revisorernas sida för åstadkommande
av en riktig tillämpning av uppliandlingsförordningens bestämmelser, icke
på alla håll fått avsedd verkan. I anledning härav ifrågasätter riksdagen, som
i likhet med revisorerna finner det vara av största vikt att sagda bestämmelser
noggrant iakttagas, huruvida icke särskilda åtgärder i angivna syfte böra
vidtagas. Vad angår de ärenden, som handläggas av arbetsmarknadskommissionen
(tidigare arbetslöshetskommissionen) underordnade myndigheter,
synes det av statskontoret framställda förslaget böra närmare prövas. Riksdagen
får därför anhålla, att Kungl. Majit må taga under övervägande de synpunkter,
åt vilka riksdagen sålunda givit uttryck beträffande upphandlingsförordningens
tillämpning.
2:o.
Mark- och stadsplaneförhandlingarna mellan kronan och Stockholms stad.
Under kommunikationsdepartementet, § 14, hava revisorerna framställt
vissa erinringar avseende mark- och stadsplaneförhandlingarna mellan kronan
och Stockholms stad.
1925 års riksdag anhöll i skrivelse nr 264, att Kungl. Majit måtte vidtaga
åtgärder för att få då svävande frågor rörande äganderätten till och användningen
av kronans inom Stockholms stads område belägna markområden
definitivt lösta och för att åstadkomma en revision av gällande avtal och
uppgörelser av ekonomisk innebörd mellan kronan och staden, i den mån
en sådan revision efter närmare utredning befunnes ur kronans intressesynpunkt
vara önskvärd. I anledning av denna framställning tillsatte Kungl.
Majit den 12 juni 1925 en särskild kommission — kronans fastighetskommission
av år 1925 — vars uppgifter senare övertogs av djurgårdskommissionen.
Revisorerna hava framhållit, att riksdagen tagit initiativ även ifråga om
djurgårdskommissionens sammansättning och organisation. Sålunda bär
1936 års riksdag anhållit om förslag från Kungl. Majit om vissa förändringar
i dessa avseenden. Ett av Kungl. Majit i anledning härav framlagt dylikt
förslag blev sedermera godkänt av 1937 års riksdag.
Den 31 mars 1939 tillsatte Kungl. Majit på förslag av Stockholms stadskollegium
en särskild kommission med närmaste uppgift, att efter en allmän
inventering av mellan staten och staden föreliggande markfrågor undersöka
möjligheterna att åvägabringa en plan för lösning av de svävande markfrågorna,
på vars grundval de aktuella spörsmålen kunna vinna en så snabb
4 Riksdagens skrivelse Nr 388.
lösning som möjligt utan att sammanhanget med den på längre sikt lagda
planen bry tes.
Kommissionen skulle bestå av, förutom överståthållaren såsom ordförande,
två representanter för kronan och två för staden.
Revisorerna hava i ämnet uttalat följande.
På sätt framgår av det anförda har genom statsmakternas gemensamma
beslut och i anslutning till de initiativ och direktiv, som riksdagen framfört,
på sin tid upprättats ett särskilt statligt organ — kronans fastighetskommission
av år 1925, vilkens uppgifter numera övertagits av djurgårdskommissionen
— för dels översikt över alla statliga markfrågor rörande Stockholm
och dess omgivningar, dels ock förhandlingar med Stockholms stad i
mark- och därmed sammanhängande stadsplane- samt exploateringsfrågor.
Genom att behandlingen av dessa frågor samlats hos ett enda organ, har
vunnits den av riksdagen redan 1925 såsom önskvärd framhållna garantien
för en enhetlig behandling av dessa frågor och detta organ har förvärvat
speciell erfarenhet och kunnat samla ett avsevärt utredningsmaterial inom
området.
Av redogörelsen framgår vidare, att detta organ, djurgårdskommissionen,
som med hänsyn till initiativet vid dess tillsättande och organisationen därav
i särskild grad blivit anknutet till riksdagen, tillsammans med stadens
vederbörande förhandlingsorgan genomfört ett flertal avtal mellan kronan
och staden, vilka godkänts av såväl statsmakterna som Stockholms stad.
Åtskilliga av dessa avtal äro av synnerligen betydande ekonomisk omfattning.
I enlighet med vad djurgårdskommissionen meddelat i sin senaste arbetsredogörelse,
har kommissionen i samråd med stadens förhandlingsdelegerade
avsett alt, sedan övriga mark- och sladsplanefrågor nu bringats till slutlig
lösning, koncentrera sig på de två återstående uppgifter, vilka riksdagen
vid upprepade tillfällen framhållit borde snarast möjligt slutföras, nämligen
stadsplaneläggningen av ovan angivna ytterligare delar av Ladugårdsgärdet
samt regleringen av kronans och stadens svävande markmellanhavanden
m. m. Såväl inom kommissionen som å stadens sida hava vidlyftiga
förarbeten fullgjorts för dessa båda frågors slutliga avgörande.
På sätt likaledes ovan refererats har emellertid numera för behandling av
frågor rörande kronan och Stockholms stad tillsatts ytterligare en kommission,
som antagit benämningen 1939 års markkommission. I för denna nya
kommission utfärdad instruktion saknas gränsdragning mellan å ena sidan
de uppgifter djurgårdskommissionen instruktionsenligt skall fullfölja och å
andra sidan den tillsatta markkommissionens arbetsuppgifter. Härigenom
har uppkommit en oklarhet om de båda kommissionernas kompetens, som
icke kan vara till fördel för statens intressen. Det av riksdagen uttalade
önskemålet, att berörda ärenden från statens sida böra handläggas enhetligt,
synes genom markkommissionens tillkomst hava blivit åsidosatt.
Enligt vad revisorerna erfarit har inom 1939 års markkommission ifrågasatts,
att det av djurgårdskommissionen i enlighet med statsmakternas direktiv
bedrivna arbetet rörande stadsplaneläggning skulle undanskjutas på
obestämd tid i avbidan på utredning — genom 1939 års markkommissions
försorg — om undantagande från bebyggelse av sådan ej ännu exploaterad
mark å Ladugårdsgärdet, som ej erfordrades för statliga byggnadsändamål,
preliminärt angiven till cirka 300,000 kvadratmeter, eller kommunala anläggningar,
preliminärt angiven till cirka 280,000 kvadratmeter. För den
händelse 1939 års markkommission skulle själv få avgöra, vilka mark
-
Riksdagens skrivelse Nr 388.
5
m. fl. frågor den skulle äga upptaga kunde markkommissionen komma att
övertaga även de av djurgårdskommissionen nu utövade allmänna funktioner
såsom kronans förhandlingsorgan med Stockholms stad.
Den redogörelse, som ovan lämnats rörande hittills uppnådda resultat
i fråga om överenskommelser på detta område, torde icke utvisa behov av
något nytt förhandlingsorgan för kronan. Med hänsyn härtill och till sättet
för djurgårdskommissionens tillkomst och till formerna för lämnandet av
direktiven för kommissionens arbete, bör icke, utan riksdagens hörande, ske
någon ändring, i vad statsmakterna i detta ämne enats om och som för
närvarande gäller.
Med hänsyn till denna frågas synnerliga betydelse hava revisorerna ansett
sig förpliktigade att för riksdagen anmäla vad här förekommit.
Yttranden hava avgivits av djurgårdskommissionen den 18 januari 1940
och av 1939 års markkommission den 19 i samma månad.
Riksdagen har beaktat vad revisorerna under förevarande paragraf anfört
och finner i likhet med revisorerna, att det för åstadkommande av en enhetlig
handläggning av här ifrågavarande ärenden är önskvärt, att ärendena
anförtros allenast en kommission. Riksdagen vill emellertid icke förneka,
att praktiska fördelar kunna stå att vinna, därest lösningen av vissa särskilda
mellan staten och Stockholms stad föreliggande markfrågor anförtros ett
organ, som till skillnad från djurgårdskommissionen är sammansatt av ett
fåtal representanter från båda de förhandlande parterna. Det synes dock
riksdagen i så fall vara ofrånkomligt, att en gränsdragning kommer till stånd
mellan kommissionernas uppgifter och kompetensområden.
Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit må taga under övervägande vad
riksdagen sålunda anfört rörande mark- och stadsplaneförhandlingarna mellan
kronan och Stockholms stad.
3:o.
Tiden för redovisning av utskylder, erlagda genom införsel.
Under finansdepartementet, § 31, hava revisorerna behandlat gällande
bestämmelser rörande den tid, inom vilken utskylder, som erlagts genom införsel,
skola redovisas.
Enligt bestämmelserna i lagen örn införsel i avlöning, pension eller livränta
åligger det arbetsgivare, där utmätningsman så föreskrivit, att å bestämd tid,
dock högst en gång i månaden, till utmätningsmannen med posten översända
innehållet belopp. Är sådan föreskrift ej meddelad, skall utmätningsmannen
hos arbetsgivaren låta lyfta vad som innehållits. Lagen innehåller således
väl bestämmelse om att arbetsgivare ej kan åläggas redovisning mer
än högst en gång i månaden, men däremot icke någon bestämmelse örn,
när redovisning senast skall avgivas.
Enligt vad som kommit till revisorernas kännedom har det i åtskilliga fall
inträffat, att så lång tid fått förflyta mellan den tidpunkt, då beloppen inne
-
6
Riksdagens skrivelse Nr 388.
hållits, och den, då redovisning ägt rum, att arbetsgivaren under tiden hunnit
komma på obestånd och icke längre förmått redovisa de innehållna beloppen.
Stat och kommun hava då måst vidkännas förluster, som åtminstone i vissa
fall kunnat undgås, ifall tidigare redovisning föreskrivits.
Även i annat hänseende hava olägenheter av försenad redovisning framkommit.
Den, som inom kommun har att uppbära eller bokföra kommunalutskylder,
skall årligen meddela uppgift å de personer, vilka den 10 juni i
avseende å dem påförda utskylder, vilka förfallit till betalning under de tre
sistförflutna kalenderåren, häfta för utskylder för flera än två av dessa år.
Då redovisning föreskrivits skola äga rum vid halvårsskiftet, komma de, som
visserligen genom införsel erlagt sina utskylder till arbetsgivaren, men för
vilka utskylder arbetsgivaren ej redovisat till utmätningsmannen, att bliva
upptagna i denna uppgift. De kunna i följd härav bliva upptagna i röstlängden
såsom icke röstberättigade vid kommunala val. De, som veta med
sig att utskylderna till fullo erlagts, underlåta av förståeliga skäl oftast att
granska den framlagda röstlängden och anföra besvär samt gå sin rösträtt
förlustiga.
Revisorerna hava gjort följande uttalande.
Enligt revisorernas mening är den ovan nämnda ordningen icke tillfredsställande.
Bristerna synas åtminstone delvis kunna avhjälpas, exempelvis
därigenom att i lagen örn införsel införes bestämmelse att redovisning skall
ske minst en gång i kvartalet och att denna redovisning under årets andra
kvartal skall ske senast före den 10 juni.
Yttranden hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket. Av
statskontorets yttrande framgår, att ämbetsverket delar revisorernas uppfattning,
att åtgärder böra vidtagas för säkerställande av en snabbare redovisning
av utskylder, som erlagts genom införsel. Därest en föreskrift med detta
syfte anses böra inflyta i lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta,
torde, enligt statskontorets mening, 11 § nämnda lag böra erhålla sådan ändrad
lydelse, att arbetsgivaren förpliktas att å vissa angivna tider, eller oftare,
där utmätningsmannen så föreskrivit, dock högst en gång i månaden, till utmätningsmannen
med posten översända innehållet belopp.
Riksräkenskapsverket har i sitt yttrande anfört, att redovisning kvartalsvis
givetvis skulle minska möjligheterna till förlust i de fall då arbetsgivare kommit
på obestånd. En dylik redovisning skulle även underlätta utmätningsmännens
kontroll, att arbetsgivaren fullgör sitt åliggande enligt införselbeslulet.
Med hänsyn härtill hade riksräkenskapsverket intet att erinra mot
förslaget om införandet av en bestämmelse, att redovisning från arbetsgivarens
sida skall ske minst en gång i kvartalet. Ämbetsverket ville emellertid
förorda, att till nämnda bestämmelse göres det tillägget, att arbetsgivaren, så
snart införselbeloppet blivit i sin helhet guldet, skall leverera innehållet belopp
snarast möjligt och senast under påföljande månad.
Vidkommande revisorernas förslag att arbetsgivarens redovisning under
årets andra kvartal skall ske senast före den 10 juni har riksräkenskapsverket
anfört, att en dylik bestämmelse icke torde få åsyftad verkan.
Riksdagens skrivelse Nr 388.
7
Det är enligt riksdagens mening angeläget, att de av revisorerna påtalade
bristerna i gällande bestämmelser rörande den tid, inom vilken arbetsgivare
skall hava att redovisa på grund av införselbeslut innehållna belopp, snarast
bliva avhjälpta. Frågan om på vad sätt detta skall ske synes emellertid böra
bliva föremål för särskild utredning, varvid de av statskontoret och riksräkenskapsverket
anförda synpunkterna böra beaktas.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Kungl.
Maj:t må föranstalta om utredning och till riksdagen inkomma med förslag
örn ändrade bestämmelser i fråga om den tid, inom vilken skola redovisas
sådana utskylder, som erlagts genom införsel.
4:o.
Kammarrättens arbetsbalans m. m.
Under finansdepartementet, § 32, hava revisorerna berört frågan örn kammarrättens
arbetsbalans samt lämnat vissa statistiska uppgifter rörande balansens
omfattning vid skilda tillfällen under senare år.
Vidare hava revisorerna under § 33 påpekat fall, då besvär i taxeringsmål
för sent insänts till vederbörande besvärsinstanser.
Revisorerna hava i förstnämnda fråga anfört följande.
»Den lämnade redogörelsen utvisar, att de av 1934 och 1936 års riksdagar
beslutade ökningarna av antalet assessorstjänster i så måtto lett till åsyftat
resultat — ett successivt avarbetande av kammarrättens balans — att antalet
avgjorda mål ökats och balansen väsentligt nedgått. Balansen måste
dock alltjämt anses för stor, och därtill kommer, att ett avsevärt antal mål
för sitt avgörande kräva en tid, som måste anses alltför lång.
På vad sätt sistnämnda missförhållande snabbt skall kunna undanröjas
är en fråga, som för sitt besvarande kräver närmare utredning. Revisorerna
hava likväl fått den uppfattningen, att den endast i mindre grad sammanhänger
med antalet ledamöter i kammarrätten. Snarare lärer den vara att
hänföra till vissa brister som sammanhänga med formen och organisationen
av arbetet såväl i kammarrätten som hos andra myndigheter, vilka hava att
taga befattning med målen, i första hand då länsstyrelserna, vilka stundom
synas använda en orimligt lång tid för på dem ankommande åtgärder och
vilkas befattningshavare i stor utsträckning också tagas i anspråk hos prövningsnämnderna.
I sistnämnda hänseende vilja revisorerna erinra om det av
1938 års revisorer under § 40 i deras berättelse anförda exemplet på försenat
insändande av besvär i taxeringsmål från länsstyrelse.
Kammarrätten har i avsevärd utsträckning att avgöra mål, som äro av
största ekonomiska betydelse för både de iättssökande och det allmänna,
som årligen har att vidkännas betydande räntekostnader å restituerade skattebelopp.
På grund härav är det enligt revisorernas mening angeläget, att
den redan av 1936 års riksdag begärda utredningen ofördröjligen kommer
8
Riksdagens skrivelse Nr 388.
till stånd. Densamma synes böra omfatta icke blott frågan om organisationen
och formen för arbetet i kammarrätten och hos länsstyrelserna, utan även
förhållanden utom dessa ämbetsverk, vilka kunna verka fördröjande på
processen i kammarrätten.»
I den senare frågan hava revisorerna ifrågasatt åtgärder i en eller annan
form för ernående av en snabbare handläggning av taxeringsärenden.
Yttranden i dessa frågor hava avgivits av kammarrätten.
Riksdagen vill här understryka nödvändigheten av att den redan av 1936
års riksdag begärda utredningen i fråga om kammarrättens organisation och
formerna för arbetet med prövningen av taxeringsmål ofördröjligen kommer
till stånd. Även om riksdagen utgår från att, sedan med hänsyn till
de svårigheter, som för närvarande på detta område otvivelaktigt äro för
handen, behovet av en utredning ånyo understrukits, förslag snabbt kommer
att föreläggas riksdagen, har riksdagen i allt fall med hänsyn till ärendets
stora allmänna betydelse och det dröjsmål, som här ägt rum, ansett
sig böra framhålla vikten av att den redan av 1936 års riksdag ifrågasatta
utredningen rörande organisationen och formen för arbetet i kammarrätten
kommer till stånd samt att denna må omfatta även länsstyrelserna och förhållanden
utom dessa ämbetsverk, i den mån dessa förhållanden kunna
verka fördröjande på processen i kammarrätten.
5:o.
Tillgodoräkning av ickc-ordinarie anställning för uppflyttning i högre
löneklass.
Under finansdepartementet, § 35, hava revisorerna behandlat frågan om
tillgodoräkning av icke-ordinarie anställning för uppflyttning i högre löneklass.
Revisorerna erinra om att i de nya avlöningsbestämmelsema, som
trätt i kraft från och med den 1 juli 1939, föreskrifterna angående tillgodoräkning
av föregående anställning för löneklassuppflyttning i huvudsak
uteslutits. Emellertid har i kungörelsen den 15 juni 1939 (nr 274) under
rubrik »VII. Föreskrift angående viss begränsning av tidigare löneställnings
återverkan efter övergången» stadgats, att sådan ändring av tjänstemannens
löneställning före övergången till det nya avlöningsreglementet, som vidtages
på grund av yrkande framställt senare än två år efter nämnda övergång,
icke skall inverka på tjänstemannens löneställning efter övergången. Däremot
har — framhålla revisorerna — icke någon begränsning gjorts i
tjänstemannens rätt att med stöd av tidigare gällande tillgodoräkningsregler
på framställning erhålla förmånligare löneställning för tiden före övergången
till det nya avlöningsreglementet. För befattningshavarens lönean
-
Riksdagens skrivelse Nr 388.
9
språk rörande tiden före övergången gälla alltså de allmänna föreskrifterna
örn tioårig preskription.
Revisorerna hava i ärendet gjort följande uttalande.
Den år 1922 genomförda ändringen i bestämmelserna örn rätt för befattningshavare
att för uppflyttning i högre löneklass få tillgodoräkna anställning
före tillträdet av ordinarie tjänst innebar en avsevärd skärpning av de
tidigare i ämnet gällande föreskrifterna. Under de närmast följande åren
efter denna skärpning tillämpades tillgodoräkningsbestämmelserna mycket
restriktivt. Under de senaste åren synas dock dessa bestämmelser hava tilllämpats
på ett sätt, som knappast varit avsett. Sålunda har i stor omfattning
tillgodoräknats sådan anställning, som under inga förhållanden skulle
hava fått tillgodoräknas enligt de före den 1 juli 1922 gällande bestämmelserna.
Enligt vad revisorerna iakttagit har också till följd härav befattningshavare,
som förut icke fått eller ens ifrågasatt att få tillgodoräkna icke-ordinarie
anställning för uppflyttning i högre löneklass, numera framställt anspråk
på dylikt tillgodoräknande. Såsom förut nämnts hava sålunda 1,521
tulltjänstemän, under åberopande av ett år 1936 meddelat kammarrättsutslag
angående löneklassuppflyttning, inkommit med framställningar om att
generaltullstyrelsens alltsedan 1923 meddelade beslut angående deras löneklassplacering
måtte ändras i enlighet med den förmånligare tolkning av tillgodoräkningsbestämmelserna,
som gjort sig gällande i kammarrättens utslag.
Som förut framhållits äga myndigheterna möjlighet att, därest tvekan
uppstår, vända sig till statskontoret med förfrågan angående den rätta tilllämpningen
av tillgodoräkningsbestämmelserna. De av revisorerna infordrade
uppgifterna, i vilken omfattning myndigheterna använt sig av denna
möjlighet, utvisa dock, att dylika förfrågningar förekommit i ytterst ringa
omfattning, vilket i synnerhet gäller länsstyrelserna. Att myndigheterna i så
obetydlig utsträckning inhämtat statskontorets yttrande torde ofta kunna
förklaras av den restriktiva ståndpunkt, som statskontoret med rätta intagit
i förevarande spörsmål. Den omständigheten att kammarrätten i vissa fall
ogillat den uppfattning statskontoret givit uttryck åt i sina yttranden torde
också hava bidragit till att myndigheterna icke ansett sig hava anledning att
anlita statskontorets sakkunskap på området.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att hos myndigheterna vitt skilda
uppfattningar gjort sig gällande beträffande tillämpningen av ifrågavarande
tillgodoräkningsbestämmelser. Med all sannolikhet torde man även under
de närmaste åren kunna påräkna ett stort antal ansökningar angående rätt
att få tillgodoräkna sådan anställning, som förut icke fått tillgodoräknas.
För vinnande av enhetlighet och reda på hithörande område vilja revisorerna
ifrågasätta, att frågor angående tillgodoräkning enligt före den 1 juli
1939 gällande avlöningsbestämmelser för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, böra
avgöras av Kungl. Majit.
Vad sålunda förekommit hava revisorerna ansett vara av den synnerliga
vikt, att de velat därå fästa riksdagens uppmärksamhet.
Yttranden hava avgivits av riksräkenskapsverket och allmänna lönenämnden.
Vid nämndens utlåtande har fogats ett särskilt yttrande av tre av
nämndens ledamöter.
Riksräkenskapsverket har i sill yttrande omnämnt vissa av revisorerna
ej nämnda fall ur kammarrättens praxis i frågor örn löneklassplacering
och därefter anfört följande.
10
Riksdagens skrivelse Nr 388.
I likhet med statsrevisorerna anser riksräkenskapsverket det önskvärt att
för vinnande av enhetlighet vid tillämpning av ifrågavarande tillgodoräkningsbestämmelser
beslutanderätten i dylika frågor återflyttas till Kungl.
Majit. Då det synes angeläget, att en dylik överflyttning med det snaraste
kommer till stånd, vill riksräkenskapsverket förorda utfärdande av föreskrift,
att, därest befattningshavare efter utgången av januari månad år
1940 till vederbörande myndighet inkommer med ansökan att jämlikt 11
eller 12 § i avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen den 22
juni 1921 (nr 451) för uppflyttning i löneklass få tillgodoräkna före den 1
juli 1939 fullgjord tjänstgöring, sådan ansökan skall underställas Kungl.
Maj :ts prövning. Detsamma bör gälla ifråga om tillgodoräkning enligt de
bestämmelser, som — bortsett från avlöningsreglementet för kommunikationsverken
— i anslutning till föreskrifterna i kungörelsen den 15 juni
1922 (nr 367) meddelats för andra befattningshavare i statens tjänst.
Lönenämnden har uttalat, bland annat, följande.
Den av revisorerna lämnade redogörelsen rörande tillämpningen av de
ifrågavarande tillgodoräkningsbestämmelserna synes lönenämnden giva vid
handen, att dessa under de senaste åren givits en tolkning, som knappast
kan anses överensstämma med vad som avsetts vid tillkomsten av desamma.
Likaledes framgår av revisorernas redogörelse, att myndigheterna i åtskilliga
fall av principiell betydelse givit uttryck åt helt olika uppfattningar rörande
bestämmelsernas innebörd. Sålunda har kammarrätten i mål av betydande
praktisk räckvidd funnit sig böra frångå den uppfattning, som statskontoret
hävdat i utlåtanden, som statskontoret jämlikt föreskrifterna i Kungl. Maj:ts
cirkulär den 22 december 1922 haft att avgiva till myndigheternas ledning
vid bestämmelsernas tolkning. Sistnämnda förhållande har enligt lönenämndens
mening uppenbarligen varit ägnat att motverka en konsekvent och enhetlig
tillämpning av tillgodoräkningsbestämmelserna, då vissa myndigheter
i överensstämmelse med föreskrifterna i cirkuläret i tveksamma fall inhämtat
utlåtande från statskontoret, medan andra myndigheter följt den uppfattning,
som kommit till uttryck i kammarrättens utslag.
Med hänsyn till det anförda synas lönenämnden skäl tala för, att särskilda
åtgärder vidtagas för åstadkommande av enhetlighet och reda på förevarande
område. Den av revisorerna i dylikt syfte ifrågasatta anordningen, att
frågor angående tillgodoräkning enligt före den 1 juli 1939 gällande avlöningsbestämmelser
för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra
verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, böra avgöras av Kungl.
Maj:t, synes jämväl lönenämnden vara den utväg, som härvid närmast bör
komma i fråga. En dylik åtgärd skulle sålunda innebära en återflyttning till
Kungl. Maj:t av den beslutanderätt i tillgodoräkningsfrågor, som genom kungörelsen
1921: 685 delegerades till vederbörande verk eller myndighet. Lönenämnden
vill framhålla, att därest den ifrågasatta anordningen anses böra
genomföras, jämväl frågor om tillgodoräkning för lärarpersonalen vid statens
undervisningsväsende böra avgöras av Kungl. Maj:t.
Den i ärendet förebragta utredningen giver vid handen, att särskilda
åtgärder äro erforderliga för åstadkommande av en enhetlig tillämpning
av bestämmelserna örn tillgodoräkning av icke-ordinarie anställning för
uppflyttning i högre löneklass. Såsom allmänna lönenämnden framhållit
har den omständigheten, att kammarrätten i mål av betydande praktisk räckvidd
funnit sig böra frångå den uppfattning, som statskontoret hävdat i utlåtanden,
som detta ämbetsverk haft att jämlikt cirkuläret den 22 december
Riksdagens skrivelse Nr 388-
11
1922 avgiva till myndigheternas ledning vid tolkningen av ifrågavarande
bestämmelser, uppenbarligen varit ägnad att motverka en dylik enhetlig
tillämpning.
Då de av revisorerna föreslagna åtgärderna synas vara ändamålsenliga,
anser riksdagen, att frågor angående tillgodoräkning enligt före den 1 juli
1939 gällande avlöningsbestämmelser för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den allmänna statsförvaltningen,
böra avgöras av Kungl. Majit. Vid ställningstagande till denna fråga torde
jämväl de av riksräkenskapsverket och lönenämnden framställda synpunkterna
böra beaktas.
Med hänvisning till vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Kungl.
Majit må vidtaga omedelbara åtgärder i det av riksdagen angivna syftet
i fråga örn tillgodoräkning av icke-ordinaries anställning för uppfattning
i löneklass.
6:o.
Ersättning till vissa vikarier å landsfiskalstjänster.
Under finansdepartementet, § 38, hava revisorerna behandlat frågan om
ersättning till vissa vikarier å landsfiskalstjänster.
Enligt kungl, cirkulär den 30 december 1926 och den 11 november 1927
skall avlöning till vikarie å landsfiskalstjänst utgå med belopp, motsvarande
dels lön med s. k. B-avdrag å egen befattning dels ock vissa till landsfiskalstjänsten
hörande förmåner, varom nu ej är fråga. Därvid skall,
i fråga om vikarie, som icke är befattningshavare vid länsstyrelse, så anses,
som om han vore extra befattningshavare vid den länsstyrelse, som meddelat
förordnandet, med avlöning enligt 12 löneklassen.
Enligt vad revisorerna inhämtat har i tillämpningen en viss tvekan uppkommit
rörande tolkningen av sistnämnda föreskrift. Vid beräknandet av
avlöningen hava nämligen några länsstyrelser ansett densamma böra utgå
efter den dyrortsgrupp, tjänstgöringsorten för den uppehållna tjänsten tillhör,
medan flertalet länsstyrelser låtit lönen utgå efter residensortens dyrortsgrupp.
Riksräkenskapsverkets revision har, enligt vad revisorerna uppgivit, under
budgetåret 1938/39 framställt sammanlagt 127 anmärkningar, avseende
tillhopa ett belopp om 27,836 kronor, i anledning av att ersättning till vikarie
å landsfiskalstjänst beräknats efter residensstadens dyrortsgrupp i stället
för tjänstgöringsortens.
Revisorerna hava i ämnet uttalat följande.
Revisorerna vilja erinra om, att enligt föreskrift i kungörelsen den 15 juni
1935, nr 397 (numera 1939:273) med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie
befattningshavare vid nyreglerade verk inom allmänna civilförvaltningen
extra tjänsteman utan fast stationeringsort skall åtnjuta lön enligt
den ortsgrupp tjänstgöringsorten tillhör. Nu ifrågavarande vikarier utgöras
i regel av biträden anställda hos vederbörande landsfiskal, vilka, ehuru sor
-
12
Riksdagens skrivelse Nr 388.
terande under länsstyrelsen, dock icke äro extra befattningshavare därstädes
i avlöningsreglementets mening och för vilka residensstaden således icke kan
anses såsom stationeringsort i annat fall än då residensstaden sammanfaller
med tjänstgöringsorten. Under sin tjänstgöring hos landsfiskalen åtnjuta
dessa biträden endast arvode och äro ej placerade i lönegrad enligt 26 §
ovannämnda kungörelse. Det torde under sådana förhållanden enligt revisorernas
mening ej böra råda någon som helst tvekan om att avlöningen till
nämnda vikarier skall beräknas enligt den ortsgrupp, vartill den verkliga
tjänstgöringsorten hör.
Med hänsyn till den tolkning som, enligt vad nu anförts, givits åt bestämmelserna
i omförmälda cirkulär den 11 november 1927, vill det synas revisorerna
att ett förtydligande av dessa föreskrifter snarast möjligt bör komma
till stånd.
Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och allmänna
lönenämnden.
Statskontoret har framhållit, bland annat, att numera — sedan civila avlöningsreglementet
trätt i kraft — gällande bestämmelser om löneförmåner
vid vikariat å icke reglerade tjänster vid fögderiförvaltningarna överhuvud
äro föråldrade. Vad revisorerna anfört borde enligt statskontorets mening
tagas under övervägande vid den omarbetning av dessa bestämmelser, som i
anledning härav blivit erforderlig.
Beträffande sådan vikarie å landsfiskalstjänst, som icke är befattningshavare
i länsstyrelse, kan det enligt riksdagens mening icke vara befogat
att bestämma vikariatsersättningen efter residensstadens ortsgrupp, som i
regel innefattar högre avlöning än tjänstgöringsortens. Av såväl revisorernas
utredning som inkomna yttranden framgår emellertid, att innebörden
av gällande bestämmelser i detta avseende är omstridd. I anledning härav
anser riksdagen i likhet med revisorerna, att ett förtydligande av bestämmelserna
snarast möjligt bör komma till stånd.
Såsom statskontoret i sitt yttrande framhållit äro överhuvud taget gällande
bestämmelser om löneförmåner vid vikariat å icke reglerade tjänster
vid fögderiförvaltningama numera i behov av omarbetning. Riksdagen förutsätter,
att Kungl. Maj:t ägnar denna fråga sin uppmärksamhet.
Riksdagen får under åberopande av vad sålunda anförts anhålla, att
Kungl. Majit må med beaktande av vad riksdagen anfört beträffande ersättning
till vissa vikarier å landsfiskalstjänster vidtaga erforderliga åtgärder
i avseende å detta spörsmåls ordnande.
7 :o.
överåriga depositioner.
Under finansdepartementet, § 42, hava revisorerna meddelat, att de gjort
vissa iakttagelser angående utbetalningar av överåriga depositioner.
För enskildas räkning hos länsstyrelserna gjorda depositioner — vilka icke
äro underkastade tioårig preskription — skola enligt kungl, brev den 2 ok
-
Riksdagens skrivelse Nr 388.
13
tober 1828, när de bliva tio år gamla, uppsägas till återlyftning genom kungörelse
i post- och inrikes tidningar samt från predikstolarna i länet. I
kungörelsen skall vederbörande uppfordras att inom natt och år ifrån kungörelsens
datum anmäla sig hos länsstyrelsen och därvid ej mindre förete de
utfärdade depositionsbevisen än även med domar och utslag m. m. styrka sin
äganderätt till de nedsatta medlen. Efter fordringsanspråkens prövning och
godkännande utbetalas beloppen av länsstyrelsen.
Depositioner, som icke inom den i kungörelsen föreskrivna tid återlyfts av
vederbörande, skulle enligt föreskrift i sagda kungl, brev ursprungligen insändas
till statskontoret. Rättsägare, som av gällande orsaker överskridit
den utsatta terminen, hade att anmäla sig hos statskontoret och behörigen
styrka sin rätt till de deposilionsmedel, han önskade återfå, vilka, då anspråket
befanns grundat, till honom anordnades.
Numera insändas deponerade medel i regel ej till statskontoret, utan dylika
medel, som icke inom föreskriven tid lyfts, omföras i stället i länsräkenskaperna
till riksstatstiteln »A. IV. Diverse inkomster» under beteckningen
»Överåriga depositioner». Från sagda titel sker utbetalning, när vederbörande
sedermera gör framställning örn beloppets utfående.
Revisorerna hava meddelat, att de uppmärksammat åtskilliga fall, då synnerligen
lång tid förflutit mellan depositionens nedsättande och dess lyftande.
Efter en redogörelse för vissa dylika fall hava revisorerna anfört följande.
Utan att närmare ingå på frågan, huruvida i praxis vederbörligen beaktats
föreskriften, att rättsägaren för att utfå deponerade belopp skall »av
gällande orsaker» hava överskridit den utsatta terminen, finna revisorerna
det otillfredsställande, att enskilda personer utan varje tidsbegränsning kunna
utfå deponerade belopp. Enligt revisorernas mening synes det visserligen
tveksamt, om rättsägares anspråk på att utfå i allmän vård deponerade
penningar bör vara underkastat de regler, som gälla om preskription av
fordringar i allmänhet. Å andra sidan kan hänsyn till den enskildes intresse
icke rimligen kräva, att staten skall åtaga sig en till obegränsad tid utsträckt
förvaringsskyldighet.
Då reglerna på förevarande område jämväl i övrigt äro föråldrade, anse
revisorerna, att de böra ersättas med mera tidsenliga föreskrifter, bland annat
åsyftande en skälig begränsning av den tidsperiod, under vilken staten
skall vara ansvarig för de nedsalta beloppen.
Yttranden hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket. Statskontoret
har erinrat örn bestämmelserna i 7 § lagen den 24 mars 1927 om
gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar och 43 §
gruvlagen, enligt vilka — för vissa särskilda fall — i allmänt förvar nedsatta
penningbelopp efter en viss tid, 21 respektive 11 år, kunna tillfalla
kronan örn de ej återlyftas. Statskontoret har i likhet med revisorerna ansett
önskvärt, att de av revisorerna omnämnda generella reglerna rörande
i allmänt förvar nedsatta penningbelopp ersättas med mera tidsenliga föreskrifter.
Dessa borde enligt ämbetsverkets mening lämpligen utformas i
nära anslutning lill de i förenämnda lag den 24 mars 1927 meddelade be
-
14
Riksdagens skrivelse Nr 388.
stämmelserna. Riksräkenskapsverket har i sitt yttrande tillstyrkt, att nuvarande
bestämmelser på förevarande område omarbetas i syfte att ernå ett
mindre tids- och arbetskrävande redovisningssystem.
I likhet med revisorerna finner riksdagen, att bestämmelserna rörande utbetalning
av överåriga depositioner i allmänt förvar böra ersättas med mera
tidsenliga föreskrifter, åsyftande bland annat en skälig begränsning av den
tidsperiod, under vilken staten skall vara ansvarig för de deponerade beloppen.
En dylik omarbetning har även tillstyrkts av statskontoret och riksräkenskapsverket.
Statskontorets förslag, att bestämmelserna böra utformas
i nära anslutning till de föreskrifter, som för vissa fall meddelats i lagen om
gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar, finner riksdagen
förtjäna beaktande.
Under åberopande av vad riksdagen här ovan anfört får riksdagen anhålla
örn åtgärder för ersättande av gällande generella bestämmelser rörande
i allmänt förvar nedsatta penningbelopp med mera tidsenliga föreskrifter.
8:o.
Länsstyrelsernas disposition av anslagen till folkskoleväsendet.
Under ecklesiastikdepartementet, § 50, hava revisorerna meddelat vissa
iakttagelser angående länsstyrelsernas disposition av anslagen till folkskoleväsendet.
Av redogörelsen framgår, att vissa länsstyrelser icke följt gällande föreskrifter
rörande utbetalning av förskott å provisorisk avlöningsförstärkning,
att förskott å dyrtidstillägg med tillhopa omkring 5,000,000 kronor utanordnats
för tid efter det sådant tillägg på grund av lönereglering upphört att
utgå, att byggnadsbidrag samt underhålls- och materielbidrag utanordnats
mot vederbörande folkskolinspektörs avstyrkande utan att — såvitt anordningshandlingarna
utvisat — ställning tagits till folkskolinspektörens yttrande
och att — i ett fall — anordnade medel till rektor vid ett folkskoleseminarium
avförts å anslag till tekniska läroverk.
Revisorerna hava i ärendet anfört följande.
Linder § 44 i sin berättelse anförde 1938 års revisorer, bland annat, att revisorerna
erhållit ett bestämt intryck av att utbetalandet och redovisandet
av anslag till folkskoleväsendet skedde efter mycket oenhetliga grunder. De
nu gjorda iakttagelserna synas bekräfta, att länsstyrelserna icke alltid ägna
spörsmålen rörande anslagen till folkskoleväsendet tillbörlig uppmärksamhet.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har till följd härav statsverket
fått vidkännas högst betydande utbetalningar. Svårigheterna för länsstyrelserna
att bemästra granskningen och redovisningen av utgifterna för
folkskoleväsendet torde komma att ökas under nuvarade kristid, vilken
medfört en avsevärd och måhända under lång tid bestående ökning i länsstyrelsernas
arbetsbörda inom olika områden.
Riksdagens skrivelse Nr 388.
15
Då det genom en rationellt ordnad och enhetligt genomförd handläggning
av utbetalningsärenden rörande de mycket betydande anslagen till folkskoleväsendet
kan undvikas, att statsverket åsamkas onödiga utgifter, synes, särskilt
med hänsyn till de inträdda krisförhållandena, det av de sakkunniga
för skolöverstyrelsens organisation framlagda förslaget att inrätta en särskild
kameralbyrå vid skolöverstyrelsen, dit utbetalningsärenden rörande,
bland annat, folkskoleväsendet skulle centraliseras, böra snarast möjligt genomföras.
En skyndsam behandling av frågan angående nämnda centralisering
synes så mycket mer nödvändig, som enligt vad som framgår av de sakkunnigas
utredning genomförandet av reformen måste taga viss tid i anspråk.
Yttranden hava avgivits av skolöverstyrelsen, statskontoret och riksräkenskapsverket.
I likhet med revisorerna anser riksdagen att centralisationen till skolöverstyrelsen
av utbetalningsärenden rörande folkskoleväsendet snarast möjligt
bör genomföras. Även om det av revisorerna omnämnda sakkunnigförslaget
rörande överstyrelsens omorganisation anses tills vidare icke kunna
i sin helhet genomföras, bör dock enligt riksdagens mening frågan om
en partiell reform i det av revisorerna angivna syftet nu upptagas till allvarligt
övervägande.
Riksdagen får därför anhålla, att Kungl. Maj:t må vidtaga åtgärder för
en centralisation till skolöverstyrelsen av anordningsärenden rörande folkskoleväsendet.
Vissa andra av riksdagens revisorer berörda spörsmål behandlas i samband
med i annat sammanhang upptagna frågor.
Stockholm den 14 juni 1940.
Med undersåtlig vördnad.