Riksdagens skrivelse Nr 344.
1
tfr 344.
Godkänd av första kammaren den 7 juni 1940.
Godkänd av andra kammaren den 7 juni 1940.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts ■proposition angående godkännande av avtal
mellan kronan och Stockholms stad rörande vissa
markfrågor i Stockholm m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.
(Statsutskottets utlåtande nr 199.)
Till Konungen.
1 en den 12 april 1940 dagtecknad proposition, nr 234, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för samma dag, framlagt förslag angående godkännande
av avtal mellan kronan och Stockholms stad rörande vissa markfrågor
i Stockholm m. m.
I förevarande sammanhang har utskottet behandlat följande motioner, nämligen
dels
två likalydande motioner, I: 209 och II: 265, i vilka hemställts, att
riksdagen i anledning av innehållet i proposition 234 och därvid fogade 1939
års markkommissions betänkande ville, i anslutning till vad riksdagens år
1939 församlade revisorer uttalat, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn påskyndande
av stadsplaneläggningen av de delar av Ladugårdsgärdet, vilka
avses i Kungl. Maj :ts i motionerna omnämnda beslut 1933, ävensom att därvid
hinder ej må möta i planer på skelettplan, friläggning eller avsättande av mark
för allmänna byggnader utav viss del av Ladugårdsgärdet;
dels ock motionen II: 266, däri hemställts, att riksdagen vid bifall till
Kungl. Maj:ts proposition nr 234 måtte uttala, att frågan om Tegelbackens
estetiska och trafiktekniska utformning och möjligheterna för gatutrafikens
ledande under järnvägen underkastas förnyad prövning, innan Kungl. Majit
för kronans räkning fattar definitivt beslut i ärendet.
Själva utgångspunkten för de inom markkommissionen genomförda förhandlingarna
har varit behovet av en nyordning av trafikförhållandena vid
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 14 sami. Nr 344—347.
13*9 40
2
Riksdagens skrivelse Nr 344.
Tegelbacken. Härutinnan har nu uppgörelse nåtts i princip. I avseende å
själva den tekniska planläggningen av den blivande trafikkorsningen har markkommissionen
föreslagit att den blivande nya gatuleden skulle genom en överbyggnad
dragas över järnvägen. Inom kommissionen har emellertid reservationsvis
påyrkats övervägande huruvida ej en vanlig trafiktunnel under järnvägen
erbjöde en utväg för frågans lösning. På sätt framgår av motionen
II: 266 har sistnämnda alternativ vunnit visst stöd inom stadsförvaltningen.
Såsom departementschefen framhållit torde det ur kronans eller närmast
statens järnvägars synpunkt vara utan större betydelse vilket alternativ som
väljes. Också för att ej försvåra och fördröja avgörandet torde ej från riksdagens
sida i frågans nuvarande läge ställning böra tagas därtill.
Uppgörelse har också kunnat nås örn vissa rätt vidsträckta markområden
kring Centralstationen liksom ock örn mark för framdragning av nord-sydliga
trafikleder förbi Riddarholmen. Även i denna del har riksdagen funnit sig
böra godkänna överenskommelsen.
Enligt överenskommelsen skulle kronan avhända sig Karolinska institutets
intill Stadshuset belägna fastighet, varvid i stället skulle från staden förvärvas
gamla rådhuset och kvartersman intill kanslihuset ävensom vissa fastigheter
på Riddarholmen. I denna del föranleder avtalet erinran endast i följande
mindre detaljavseenden.
Riksdagen har uppmärksammat att enligt § 40 av överenskommelsen »vid
avtalets ingående förutsatts» att gamla rådhuset (mellan kanslihuset och
riddarhuset) samt arkivbyggnaden, tornbyggnaden och gymnasiehuset på
Riddarholmen skola »såsom kulturhistoriskt värdefulla för framtiden bibehållas».
Ganska klart är visserligen, att gamla rådhuset bör bibehållas som en
byggnad av stort arkitektoniskt värde. Liknande synpunkter kunna måhända,
örn än i en betydligt mindre grad, anföras beträffande arkivbyggnaden och
gymnasiehuset på Riddarholmen. Tornbyggnaden på Riddarholmen (mitt emot
nya stadshuset och intill arkivbyggnaden) uppges hava tillhört huvudstadens
medeltida befästningsverk, något som starkt motiverar dess bevarande såsom
ett historiskt monument.
Ovannämnda bestämmelse örn nuvarande bebyggelsens ständiga bibehållande
kan dock i en framtid komma att mer än rimligt förhindra en rationell
användning av ifrågavarande fastigheter. Markkommissionen har sålunda påpekat
att en förändring i läget kan uppkomma »genom eldsvådor eller förstörelse
av annat slag». Men även i övrigt kunna sådana förhållanden i en
framtid tänkas inträda att den i avtalet angivna förutsättningen uppenbarligen
måste anses vara förfallen. Riksdagen har funnit angeläget framhålla detta.
Riksdagen förutsätter också, att, på sätt Djurgårdskommissionen framhållit,
bestämmelserna i § 40 tolkas så att i där avsedda byggnaders inre må vidtagas
sådana förändringar, som må finnas nödiga och ej spoliera väsentliga
kulturvärden.
I anledning av förvärvet av gamla rådhuset är det emellertid önskvärt, att i
avtalet intages en tillförsäkran örn rätt för kronan att utan särskild kostnad
Riksdagens skrivelse Nr 344. 3
för upplåtelsen med en passage mellan kanslihuset och rådhuset överbygga
Rådhusgränden.
Ett annat led i föreliggande markavtal är upplåtelserna till staden av Kungsträdgården
och Humlegården för parkändamål. Upplåtelsetiden är satt så lång
som till 50 år, och gottgörelsen har bestämts till —■ förutom ett formellt årligt
avgäldsbelopp av 100 kronor för vardera området — en engångssumma av
800,000 kronor.
Med tillfredsställelse bör visserligen fastslås, att såväl Humlegården som
Kungsträdgården sålunda alltjämt skulle förbli i kronans ägo. Villkoren för
nyttjanderättsupplåtelsen måste dock betraktas vara för staten mindre fördelaktiga,
örn man tar i betraktande de båda markområdenas omfång och deras
belägenhet mitt i eller alldeles intill huvudstadens centrum, samt dessutom
deras karaktär av tomtmark.
Då nu med allt större skärpa såsom något självklart börjat hävdas kraven
på Humlegårdens och Kungsträdgårdens bibehållande för all framtid såsom
orörda parker, fridlysta från all bebyggelse, må häremot erinras att på denna
punkt meningarna åtminstone tidfgare — och i ett läge då bristen på byggnadsmark
för statliga ändamål ej alls var så kännbar som nu — varit delade. Uttalanden,
som tidigare av tillkallade sakkunniga gjorts, kunna åberopas för
en motsatt uppfattning.
Vad Humlegården beträffar framförde sålunda visserligen på sin tid byggnadssakunniga
den förhoppningen att därvarande utomordentligt vackra och
rikt utvecklade trädbestånd icke skulle behöva tagas i anspråk för något
statens byggnadsändamål under mänskligt att döma mycket lång tid framåt.
De ansågo dock, att Humlegården borde bibehållas såsom kronan tillhörig
tomtmark, varvid påvisades att norra hälften av Humlegården (den längst
bort från Kungl. Biblioteket belägna) kunde uppdelas för bebyggelse i mindre
kvarter genom utdragande av befintliga omgivande gator.
I avseende å Kungsträdgården framhöllo de sakkunniga vikten av att
åtminstone norra delen därav (mot Hamngatan) bibehölles som tomtmark och
att några väsentliga eller dyrbarare förändringar av anläggningarna icke verkställdes,
förrän i samband med uppförande av en monumentalbyggnad i dess
fond. Innebörden av detta uttalande lärer enligt riksdagens mening ej förringas
av att staden numera anser sig — mot viss särskild gatumarksersättning
till kronan — behöva disponera en del av det hittillsvarande parkområdet
för Arsenalsgatans samt också framdeles för Hamngatans breddning.
Det är alltså endast med tvekan som riksdagen ansett sig böra godkänna
förslaget örn en avhändelse av förfoganderätten över dessa båda värdefulla
markområden för en så lång tid som 50 år. Riksdagen anser sig hava all anledning
ytterligare understryka att upplåtelsen icke får anses vara prejudicerando
för de båda områdenas användning och värdesättning i en kommando framtid.
Departementschefen har beträffande Kungsträdgården i § 37 av avtalet
påyrkat ett tillägg om rätt för kronan till temporära markupplåtelser för
serveringsändamål m. m. Även i en annan detalj har riksdagen funnit en jämk
-
4
Riksdagens skrivelse Nr 344.
liing av avtalet på delina punkt erforderlig. I nämnda § 37 av avtalsförslaget
stadgas, att upplåtelsen av Kungsträdgården icke skall innebära hinder för
kronan att vidtaga de »jämkningar» i bebyggelsen utmed Kungsträdgårdens
västra sida, vilka må befinnas påkallade. Därvarande bebyggelse omfattar
som bekant för närvarande bland annat opera-, lantmäteri- och blanchateljebyggnaderna.
Även om kronan avhänder sig förfoganderätten till själva Kungsträdgården
under 50 år, lärer detta ej behöva medföra en avsägelse av rätten
att under en lika avsevärd tid på vanligt sätt för en mera modern bebyggelse
tillgodogöra sig byggnadsmarken utmed Kungsträdgårdens västra
sida. Någon sådan inskränkning lärer ej heller vara genom avtalet avsedd.
Enligt riksdagens mening tarvas emellertid på denna punkt ett ytterligare förtydligande
så att avtalet ej framdeles må till äventyrs kunna åberopas som
ett hinder för ett ändamålsenligt nyttiggörande av denna redan nu delvis
bebyggda tomtmark.
Yad angår dispositionen av den ännu obebyggda delen av Ladugårdsgärdet
har från stadens sida uttalats önskvärdheten av att i huvudstadens omedelbara
närhet erhålla frilagt ett område, som kunde upplåtas för utställningar
eller begagnas såsom mötesplats vid utomordentliga tillfällen m. m. Därjämte
vore, enligt vad som från stadens representanter uttalats, ett bevarande
av vad som återstode av denna vackra och säregna hednatur ur naturskyddsoch
kulturhistoriskt synpunkt av stort allmänt intresse.
I anledning härav vill riksdagen erinra därom, att Ladugårdsgärdet tidigare
utgjort vanlig ängs- och betesmark, vilken efterhand avröjts och iordningställts
till övningsplats för huvudstadens garnison.
Alltsedan sekelskiftet har genom olika sakkunnigutredningar, där naturskyddets
intressen tillmätts en ganska avgörande betydelse, övervägts formerna
för den fortsatta exploateringen av Djurgården. Därvid har också — och ej
minst med tanke på huvudstadens befolkning — övervägts hur man skulle
kunna förebygga en olämplig exploatering av Södra Djurgården (med Skansen
och Rosendal) samt de stora skogs- och lövparksområdena på Norra Djurgården
mellan Djurgårdsbrunnsviken och Brunnsviken där den jämväl kronan
tillhöriga men också för allmänheten upplåtna Hagaparken ansluter. Det
förtjänar i detta sammanhang hållas i minnet, att vid förvaltningen av all
denna kronomark exploateringssynpunkterna hållits rätt strängt tillbaka medan
huvudvikten lagts på huvudstadens växande behov av närbelägna parkreservat.
Yad beträffar själva det nu närmast avsedda Ladugårdsgärdesområdet
har däremot vid ovannämnda utredningar dettas bebyggelse — och bebyggelse
med slutet byggnadssätt — betraktats som ett fullt naturligt led i huvudstadens
fortsatta utveckling och dessutom som en rätt given form för att
finansiera de stora kapitalutlägg, varmed anskaffningen av nytt övningsfält
och förflyttningen av de militära anläggningarna kring Gärdet väntades bli
förbundna. Det må omnämnas, att sakkunniga för Djurgårdens bevarande
som park i sitt år 1917 avgivna betänkande ansågo att som stadsområde
skulle av Gärdet kunna enligt då gjorda beräkningar försäljas en yta av
Riksdagens skrivelse Nr 344. 5
omkring 2,747,600 kvadratmeter med cn nettobehållning av 137,380,000
kronor.
Den del av Gärdet som nu närmast skulle bebyggas omslutes av de enligt
1928 och 1931 års Ladugårdsgärdesavtal stadsplanelagda områdena. Att märka
är, att Ladugårdsgärdet och särskilt denna del, örn vars bebyggelse nu närmast
är fråga, ej tidigare i någon mera avsevärd utsträckning tagits i anspråk för
andra ändamål än de militära. Riksdagen underskattar icke betydelsen av att
intill huvudstadens mera centrala delar hava tillgång till utrymme för friluftsmöten
även med större anslutning. Även efter en fortsatt bebyggelse av denna
del — en bebyggelse som först kan äga rum sedan garnisonen flyttats —
skulle — på sätt av handlingarna framgår — plats för dylika möten kunna
tillsvidare beredas på annan del av Gärdet, exempelvis öster om Gärdesgatan.
Också andra platser synas härför stå till förfogande.
När det gällt andra tillfälliga markbehov av olika slag har stort tillmötesgående
visats från kronan, och staden har också i detta avseende intagit en
stark förmånsställning i förhållande till andra kommuner inom riket. Större
utställningar äro på grund av kostnaderna mera sällan återkommande evenemang.
Utställningen år 1897 försiggick på Lejonslätten (vid Djursgårdsbron
och Nordiska museet), utställningen år 1909 i Friesens park intill Valdemars
udde (på Södra Djurgården) och utställningen år 1930 vid Djurgårdsbrundviken
å Norra Djurgården, i samtliga fall alltså på kronomark men på annan
mark än det egentliga Gärdet.
Kronan har för närvarande stora behov av tomtmark för offentliga byggnader,
vilka lämpligen skulle kunna förläggas till Ladugårdsgärdet. Även
bristen på tomter för bostadsändamål är stor och måste tillgodoses med tanke
på huvudstadsbefolkningens behov. Överhuvud synes denna på Gärdet befintliga
välbelägna och högst värdefulla tomtmark få en lämpligare användning
genom en sluten bebyggelse än som ett öppet markreservat med huvudsaklig
uppgift allenast att användas för eventuella utställningar och andra tillfälliga
anordningar. I den mån behov av ett dylikt mera bestående reservat för staden
föreligger, torde utrymme härför lämpligare böra säkras på annan plats av
Gärdet. Skulle staden det oaktat hava intresse av att ett markreservat kommer
till stånd torde, på sätt departementschefen angivit, det böra ankomma på
staden att genom inledande av förhandlingar med Djurgårdskommissionen
taga initiativ i detta spörsmål.
Med det anförda har riksdagen — i anslutning också till motionerna I: 209
och II: 265 — velat ytterligare understryka vad riksdagens revisorer uttalat
örn önskvärdheten av att den fortsatta stadsplaneringen av Ladugårdsgärdet
påskyndas. På sätt markkommissionen antytt bör självfallet härvid också
beaktas statliga och kommunala behov av tomtmark. Uppmärksammas måste
också, att möjligheterna till själva bebyggelsen av Gärdet — men ej den föregående
stadsplaneringen —- har ett oskiljaktigt sammanhang med förflyttningen
av de militära förband, för vilka Gärdet nu utgör övningsterräng.
Riksdagen, som alltså funnit det framlagda avtalet böra från kronans sida
godtagas med de ändringar, som av departementschefen förutsatts, och med do
6
Riksdagen skrivelse Nr 344.
jämkningar beträffande Rådhuset och Kungsträdgården, som av riksdagen
ovan angivits, får anmäla, att riksdagen bemyndigat Kungl. Majit att med de
ändringar, som i statsrådsprotokollet den 12 april 1940 förordats, å kronans
vägnar godkänna vid propositionen fogat förslag till avtal mellan Kungl. Maj:t
och kronan samt Stockholms stad rörande vissa markfrågor m. m. i Stockholm;
Kungl. Majit obetaget att dels under den i propositionen angivna förutsättningen
förklara avtalet för kronan bindande, ändock att lagakraftägande beslut
av vederbörande vattendomstol beträffande de i avtalet avsedda arbetena icke
föreligger, dels medgiva förlängning av den tid, under vilken frågan örn avtalets
bestånd är svävande samt i samband med dylik förlängning företaga
därav betingade ändringar i fråga om de i avtalet bestämda tillträdes- och
likviddagarna m. m., dels och vidtaga de smärre jämkningar i avtalet, som vid
dess tillämpning kunna visa sig erforderliga och varom överenskommelse kan
komma att träffas.
Stockholm den 7 juni 1940.
Med undersåtlig vördnad.