Riksdagens skrivelse Nr 243.
1
Nr 243.
Godkänd av första kammaren den 18 maj 1940.
Godkänd av andra kammaren den 18 maj 1940.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition angående statsförvärv av Göteborg—Bords
med flera järnvägar.
(Statsutskottets utlåtande nr 137.)
Till KONUNGEN.
I en den 8 mars 1940 dagtecknad proposition, nr 101, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bifogat utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för samma dag, framlagt förslag angående
statsförvärv av Göteborg—Borås med flera järnvägar.
Med bifall till ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag beslöt 1939 års lagtima
riksdag att det svenska järnvägsnätet skulle genom statsinköp av de enskilda
banorna enhetliggöras. Det alltjämt rådande systemet med en mängd på
olika förvaltningsenheter uppdelade, delvis jämnlöpande och sinsemellan
konkurrerande banlinjer representerade — framhöll riksdagen — ett stadium
i trafikutvecklingen, som eljest så gott som överallt i världen övervunnits.
Den förhoppningen uttalades, att arbetet med statsinköpen skulle kunna slutföras
inom den av 1936 års jämvägskommitté angivna tidrymden av fem år.
Då ett uppskov med inlösningsåtgärdema ifrågasatts, vill riksdagen erinra
därom, att nuvarande kritiska läge tvärtom kan sägas utgöra en anledning
att påskynda dem. Framhållas må, att huvudmotivet för tillkomsten av 1918
års jämvägskommitté — vars på sin tid beslutade tillsättning kan betraktas
som upptakten till de olika på varandra följande utredningar, som slutligen
år 1939 ledde till ett principbeslut i frågan — var de under världskriget
gjorda erfarenheterna om det svenska järnvägssystemets svagheter
och dess oförmåga att i sin säregna splittring fylla transportuppgifterna
under de ej minst för järnvägarna påfrestande världskrigsåren.
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 14 sami. Nr 243—246.
1
2
Riksdagens skrivelse Nr 243.
Samma olägenheter hava även i nu rådande allvarliga avspärrningsläge
gjort sig gällande. Den utjämning av godsvagnsbeståndet, som påkallats av
vagnsbristen, har endast ofullständigt kunnat genomföras, medan man på
vissa bansträckor måst gå så långt som till trafikens ransonering genom
lastningsförbud, hava vissa enskilda förvaltningar i stället haft överskott på
vagnar. Banornas uppdelning på olika ägare och gällande föreskrifter om
vagnars framdragning över vissa fastslagna samtrafiksvägar hava också försvårat
en särskilt av bränslebristen betingad intensivare utnyttjning av de
även i övrigt trafikstarkare elektriska banlinjerna.
All utländsk erfarenhet bekräftar behovet av starka statsingrepp för järnvägsväsendets
samordning, en samordning som vid krigstillfälle växer till
ett oavvisligt krav. Vid krigsutbrottet år 1914 ställdes sålunda alla engelska
järnvägar under statens förvaltning. Detsamma skedde i Amerikas förenta
stater vid dessas inträde i kriget. Efter världskrigsåren — och med ledning
av de då vunna erfarenheterna — har arbetet på järnvägssystemens förening
ytterligare flerstädes fortgått, även om man i England och Förenta
staterna därvid ej gått så långt som till förstatligande. Vid senaste krigsutbrottet
övertog emellertid engelska staten ånyo driften av landets järnvägar.
Örn bansystem i statsdrift föreligga gynnsamma erfarenheter från
Tyskland, Nederländerna, Italien och Belgien, för att nu endast nämna ett
fåtal av de länder, där järnvägarna efter hand förstatligats.
Har inom ett land föreningen av olika järnvägsenheter redan under fredstid
genomförts, kan detta även rent statsfinansiellt betraktas som värdefullt.
Härigenom undvikas tvångsingrepp i form av militära rekvisitionsförfaranden
och därmed förbundna ersättningsanspråk, som förr eller senare
måste regleras, och som även de kunna medföra statsfinansiellt rätt
vittgående konsekvenser.
Från ledande ansvarigt håll har starkt betonats, att behovet av att det
svenska järnvägsväsendet snarast enhetliggöres numera — i belysning av erfarenheterna
under nu rådande avspärrningsläge — framträder väsentligt
klarare än vid tidpunkten för 1939 års riksdagsbeslut. Ett mycket påtagligt
missförhållande har härvid angetts vara eftersatt förnyelse främst av den
rullande materielen, men även av banans överbyggnad samt underlåten rationalisering.
Det har påvisats, att de enskilda järnvägarnas godsvagnsbestånd
— med några framträdande undantag — i betydande utsträckning utgöres
av sådana vagnstyper eller är så föråldrat, att vagnarna ej kunna
inkopplas i statsbanornas fjärrgodståg utan att äventyra trafiksäkerheten.
Särskilt under en krisperiod sådan som den nuvarande med dess abnorma
omkastningar i trafikförhållandena äro dessa olägenheter framträdande. Än
mer kännbara måste de bli vid ett krigsläge.
Riksdagen anser alltså, att arbetet med de privata järnvägarnas inlösen bör
fortgå efter de riktlinjer, som statsmakterna angåvo vid 1939 års lagtima
riksdag. Den starka förändring i det allmänna tidsläget, som tvivelsutan
sedan dess inträffat, torde så långt ifrån motivera uppskov, att densamma i
stället kommer järnvägsnätens förening i statens hand att framstå som än
Riksdagens skrivelse Nr 243.
3
mer angelägen. Ej endast för den allmänna transporthushållningen utan
även för de enskilda järnvägarna och deras trafikanter är det av intresse,
att nuvarande övergångstid med dess ofördelaktiga återverkan på banornas
skötsel ej onödigt förlänges. På olika håll och särskilt genom 1936 års
järnvägskommitlé hava utförts omfattande värderingar och annat utredningsarbete.
Dessa förberedelser måste uppenbarligen förlora väsentligt i värde,
i den mån inlösningsarbetena nu avbrytas för att eventuellt ånyo framdeles
upptagas vid någon oviss tidpunkt.
Det bör visserligen ej förbises, att tidsförhållandena göra all ekonomisk
planläggning vansklig, lika litet som att ifrågavarande järnvägsförvärv kunna
te sig rätt vittutseende. Som en antydan om storleksordningen må nämnas,
att 1936 års järnvägskommitté räknat med en sammanlagd inlösningskostnad
av cirka 330,000,000 kronor. Härav utgöras emellertid cirka 180,000,000
kronor av i huvudsak bundna lån, vilka förutsättas övertagna av staten. Ej
heller återstoden skulle behöva utges kontant, utan förutsättes kunna likvideras
genom statsobligationer, förfallande till betalning först örn 10 år. Genom
denna betalningsform undvikes alltså varje omedelbar statlig upplåning
för banornas likvidering, och härigenom mildras väsentligt återverkningarna
på lånemarknaden. I stor utsträckning innehas aktierna i de privata järnvägsföretagen
av kommunala korporationer, och för dessa torde en avyttring
av eller annan spekulation med de i utbyte erhållna statsobligationerna vara
rätt främmande.
Sammanfattningsvis må erinras örn järnvägarnas utomordentliga betydelse
för samfärdsel och folkförsörjning samt också ej minst för den militära försvarsberedskapen.
Under de förra världskrigsåren framträdde tydligt svagheten
av det svenska järnvägsväsendets redan då såsom otidsenlig ansedda
splittring på en mångfald skilda bansystem, i stor utsträckning ekonomiskt
svaga och mindre rationellt skötta. Sedan med utgångspunkt från dessa erfarenheter
1918 års järnvägskommitté tillsatts och sedan förhoppningarna örn
privata fusioner genom de enskilda järnvägarna själva ej infriats samt sedan
därefter 1933 års riksdag tagit nytt initiativ i frågan åstadkoms slutligen vid
nästlidna års lagtima riksdag efter ytterligare vittomfattande utredningar
principbeslut örn det privatägda järnvägsnätets övergång på staten. Det synes
angeläget, att detta statsmakternas beslut ej nu frånträdes. Kraven på
en snar verkställighet av den sedan länge förberedda samordningen av det
svenska järnvägsnätet genom statsförvärv av de enskilda järnvägarna måste
tvärtom stegras i den mån som trafiksvårigheterna skärpas.
Vad nu närmast angår de i förevarande proposition avhandlade järnvägsinköpen,
har riksdagen funnit sig böra lämna sitt medgivande till dessa. I
viss mån höra de betraktas som för staten förpliktande konsekvenser av tidigare
gjorda förvärv. Trafiken på den nu till inköp föreslagna järnvägslinjen
Göteborg—Borås—Alvesta påverkas sålunda av att Kalmar järnvägar numera
övergått i statens hand. Så anses jämväl vara fallet med sagda linjes fortsättning
på andra sidan Alvesta, alltså järnvägen Karlskrona—Växjö—■
4
Riksdagens skrivelse Nr 243.
Alvesta, beträffande vilken förhandlingar pågå, men ännu ej kunnat slutföras.
Vad åter angår Varberg—Borås—Herrljunga järnväg är det den nya
statsbanelinjen Borås—Ulricehamn—Jönköping — vilken öppnats för trafik
från och med den 1 mars 1940 — som främst kommer i betraktande. I
fråga om den nu till inköp föreslagna Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga
järnväg hava de önskemål, vilka statens transportkommission framfört i fråga
örn transportmöjligheter över Uddevalla hamn, påskyndat försäljningsfrågan.
För ett statsförvärv av Uddevalla—Lelångens järnväg talar att den
förvaltas gemensamt med sistnämnda Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga
järnväg.
I samband med ifrågavarande banors övergång till statens järnvägar förutsättes
enligt uppgörelserna, att personalen likaledes övergår i statsbanornas
tjänst. Såsom departementschefen framhållit, erfordras ej härutinnan
något särskilt beslut av riksdagen, då personalens löneställning regleras i och
med att statsmakterna godkänna uppgörelserna. Vid själva övergången torde
dock uppkomma en del detaljspörsmål örn inplacering i löneklass, blivande
arbetsuppgifter, tjänsteställning o. s. v., vilka spörsmål måste ordnas. Rörande
dylika och andra personalen berörande frågor torde emellertid, som
1939 års riksdag redan uttalat, statens järnvägars ledning visa sig villig överlägga
med olika härav berörda personalgrupper.
Med bifall till propositionen har riksdagen ej mindre beslutat, att Göteborg—Borås,
Borås—Alvesta, Varberg—Borås, Borås—Herrljunga, Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga
och Uddevalla—Lelångens järnvägar må på
avtalade villkor förvärvas av staten och införlivas med statens järnvägar,
än även för budgetåret 1940/41 såsom kapitalinvestering i statens affärsverksfonder
under rubrik Statens järnvägar anvisat dels till statsförvärv av
Göteborg—Borås och Borås—Alvesta järnvägar ett reservationsanslag av
11,537,000 kronor, dels till statsförvärv av Varberg—Borås och Borås—Herrljunga
järnvägar ett reservationsanslag av 7,241,000 kronor, dels ock till
statsförvärv av Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga och Uddevalla—Lelångens
järnvägar ett reservationsanslag av 1,053,000 kronor.
Stockholm den 18 maj 1940.
Med undersåtlig vördnad.