Riksdagens skrivelse Nr 158.
1
Nr 158.
Godkänd av första kammaren den 23 april 1940.
Godkänd av andra kammaren den 23 april 1940.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om
utredning rörande höjd pensionsålder för statsanställda
m. fl.
(Bankoutskottets utlåtande nr 19.)
Till Konungen.
I två likalydande motioner, 1 75 och II : 134, har hemställts, att riksdagen
ville besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville åt 1938
års pensionssakkunniga uppdraga att skyndsamt utreda frågan örn höjd pensionsålder
för statsanställda och vissa med dem likställda grupper av ''befattningshavare
samt till nästa års riksdag framlägga det förslag, vartill utredningen
kan föranleda.
Vidare har i två ävenledes likalydande motioner, I: 113 och II: 17*9, hemställts,
gtt riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl.
Majit skyt^samt måtte verkställa en omprövning av frågan om pensionsåldern
för statens befattningshavare samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill
omprövningen må föranleda.
Föreliggande förslag till utredning av frågan örn höjning av pensionsåldern
för statsanställda m. fl. motiveras huvudsakligen därmed, att de förhållanden,
som rådde vid genomförandet år 1934 av en allmän sänkning av pensionsåldrarna,
numera så väsentligt ändrats, att en omprövning av hithörande spörsmål
vöre påkallad. I motionerna framhålles, att 1934 års beslut fattades under
intryck av en då rådande stark ungdomsarbetslöshet, som ansågs sammanhänga
med den starka ökning av de arbetsföra åldrarna inom befolkningen,
vilken ägt rum under de senaste årtiondena och som i samband med en förskjutning
av åldersfördelningen kunde emotses även under de närmaste decennierna.
Ur sociala synpunkter hade det då framstått såsom önskvärt att
ernå en tidigare avkoppling av de äldsta åldersgrupperna i syfte att därigenom
bereda ökade försörjningsmöjligheter för den yngre arbetskraften. Förhållandena
ha emellertid, framhålla motionärerna, utvecklats i en annan riktning
än man år 1934 kunde förutse. En tendens till minskning av de yngre årsklasserna
har redan börjat göra sig märkbar. Ungdomsarbetslösheten har
praktiskt taget försvunnit och i stället eftertriitts av brist på yngre arbetskraft.
Samtidigt försiggår en ökning av antalet åldringar, vilken kan förutses
komma att starkt .stegra försörjningsbördan för de produktiva åldersgrupperna.
Med hänsyn härtill och då vidare de nuvarande utomordentliga förhållandena
kräva en anspänning av nationens alla krafter, måste enligt motionärernas
mening åtgärder vidtagas för att utnyttja den äldre, partiellt arbetsföra
arbetskraften. Särskilt ur statsfinansiell synpunkt är det av vikt, att de
möjligheter till avsevärda besparingar tillvaratagas, som på pensionsväsendets
område stå att vinna genom att de anställda bibehållas i tjänst till högre ålder
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 14 sami. Nr 158—164.
2
Riksdagens skrivelse Nr 158.
än för närvarande. Med hänsyn till vårt folks ökade vitalitet även vid högre
åldrar synes detta kunna ske utan att effektiviteten i statsverksamheten behöver
eftersättas. På i huvudsak nu angivna skäl förorda motionärerna, att
frågan örn en höjning av pensionsåldrarna snarast göres till föremål för utredning
genom Kungl. Maj:ts försorg.
För egen del vill riksdagen framhålla följande. Då de nuvarande pensionsåldrarna
för de statsanställda fastställdes år 1934, skedde detta efter en ingående
omprövning av Kungl. Maj :ts förslag från bankoutskottets och riksdagens
sida. Huruvida det då fattade beslutet på lång sikt var det ur alla synpunkter
bästa, är enligt riksdagens förmenande ännu för tidigt att avgöra. I
varje fall lärer man näppeligen med stöd av erfarenheterna rörande befolkningsutvecklingen
under de senare åren kunna med fog göra gällande, att beslutet
byggde på ett tillfälligt konjunkturförhållande och därför utgick från
felaktiga förutsättningar. I själva verket befinna vi oss alltjämt i samma utvecklingsskede
av befolkningsfördelningen, som utgjorde bakgrunden till de
överväganden, vilka år 1934 i väsentlig mån föranledde sänkningen av pensionsåldern,
särskilt för de lägre befattningarna. Enligt riksdagens mening
bör man icke draga alltför vittgående slutsatser av det nuvarande läget, vilket
i hög grad präglas av extraordinära förhållanden. Redan med hänsyn till
ovissheten, hur arbetsmarknaden kan komma att gestalta sig under mera normala
förhållanden, måste riksdagen ställa sig betänksam till den i motionerna
framförda tanken på en generell höjning av pensionsåldrarna för de statsanställda,
I detta sammanhang må emellertid erinras, att 1934 års beslut örn sänkning
av pensionsåldrarna motiverades icke blott av sociala hänsyn utan även av
kravet på ökad effektivitet i statsförvaltningen. I sistnämnda avseende framhölls,
att den fortskridande rationaliseringen av statsverksamheten numera
oftast torde ställa större krav på befattningshavarnas kroppsliga och andliga
vigor än vad fallet varit under tidigare rådande förhållanden. Detta uttalande
har under de gångna åren ingalunda förlorat sin giltighet utan förtjänar alltjämt
beaktande. 1938 års pensionssakkunniga hava i ett den 27 februari 1940
avgivet utlåtande påvisat, hurusom ur effektivitetssynpunkt en generell höjning
av pensionsåldrarna särskilt beträffande tjänstemän i de högre lönegraderna
skulle för statens vidkommande kunna medföra olägenheter därigenom,
att staten nödgades i sin tjänst bibehålla även mindre arbetsdugliga befattningshavare.
Enligt riksdagens mening bör frågan om en höjning av pensionsåldrarna
icke upptagas till övervägande, förrän en längre tids erfarenhet vunnits
rörande verkningarna i olika avseenden av 1934 års reform. Det synes
desto mer önskvärt att härutinnan intaga en avvaktande ståndpunkt som de
sänkta pensionsåldrarna på grund av vissa övergångsbestämmelser ännu ej
börjat tillämpas i full utsträckning. Härtill kommer, att alltför ofta återkommande
ändringar av pensionsåldrarna böra undvikas. Av det anförda framgår,
att riksdagen för sin del icke är beredd att fatta beslut örn ens åtgärder av den
förberedande art, som en utredning örn pensionsåldrarnas höjning utgör. Med
hänsyn härtill har riksdagen icke biträtt motionärernas förslag om riksdagsskrivelse
i ämnet till Kungl. Maj :t.
Den ståndpunkt, riksdagen sålunda intager till frågan örn en generell höjning
av pensionsåldrarna, bör emellertid icke föranleda, att det väckta spörsmålet
örn ett utnyttjande i ökad omfattning av äldre statstjänstemäns arbetskraft
undanskjutes. I anslutning till vad 1938 års pensionssakkunniga yttrat
anser riksdagen en lämplig lösning härvidlag vara, att tjänstedugliga befattningshavare
medgivas kvarstå i tjänst efter pensionsålderns inträde.
Härigenom möjliggöres en smidig anpassning efter det förändrade tidsläget
Riksdagens skrivelse Nr 158.
3
utan att statsmakterna fördenskull behöva binda sig för en höjning av pensionsåldrarna,
som måhända framdeles kan komma att visa sig förhastad. Enligt
gällande föreskrifter har den myndighet, som äger att från tjänsten avskeda,
befogenhet att medgiva anstånd med avskedet, därest och så länge befattningshavaren
prövas kunna på tillfredsställande sätt gagna det allmänna,
dock icke i något fall längre tid än sammanlagt två år. Såsom pensionssakkunniga
framhållit, har enligt särskilda direktiv till myndigheterna möjligheten
att medgiva anstånd med avsked hittills begagnats med stor varsamhet,
ehuru undantag från denna regel i vissa fall — t. ex. i fråga örn i statens tjänst
anställd sjuksköterskepersonal — befunnits påkallade. Möjligheten att bevilja
anstånd med avsked synes kunna utnyttjas såsom en provisorisk åtgärd för
att under nuvarande läge tillförsäkra staten erforderlig arbetskraft och samtidigt
nedbringa statsutgifterna. Härvid böra emellertid statsnyttans synpunkter
vara avgörande och sålunda anstånd med avsked medgivas endast i
den mån vederbörande prövas kunna effektivt fullgöra sina arbetsuppgifter.
Möjligheten att medgiva anstånd med avsked ur tjänst är såsom nyss erinrats
begränsad till högst två år. Denna anståndstid tolde i vissa fall särskilt för
personal med låg pensionsålder kunna visa sig vara väl knapp. En förlängning
av nämnda tid till förslagvis tre år synes riksdagen fördenskull böra övervägas.
Härför erfordras emellertid vissa ändringar i pensionsförfattningarna.
Riksdagen anser det vara lämpligt, att här berörda spörsmål tages under omprövning
i samband med den revision av gällande lagstiftning örn statstjänstemannens
pensionsförhållanden som 1938 års pensionssakkunniga hava att verkställa.
Åberopande det anförda får riksdagen dels uttala sig för en vidgad tilllämpning
av bestämmelserna örn anstånd med avsked ur tjänst efter uppnådd
pensionsålder i huvudsaklig överensstämmelse med vad riksdagen ovan förordat,
dels ock anhålla, att Eders Kungl. Maj :t ville ej mindre uppdraga åt
1938 års pensionssakkunniga att utreda frågan örn en förlängning av gällande
anståndstid för avsked ur tjänst vid uppnådd pensionsålder än även för riksdagen
framlägga det förelag, vartill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 23 april 1940.
Med undersåtlig vördnad.