RIKSDAGENS REVISORERS

B E RÄTTE LSE

OM DEN ÅR 1939 AV DEM VERKSTÄLLDA GRANSKNING

8TA TS VERKETS

JÄMTE DÄRTILL HÖRANDE FONDERS TILLSTÅND,
STYRELSE OCH FÖRVALTNING

FÖR TIDEN 1 JULI 1938-30 JUNI 1939

DEL I

REVISORERNAS UTTALANDEN

STOCKHOLM 1940

ISAAC, MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
8*8241

III

Innehållsförteckning.

Sid.

Riksdagens revisorers verksamhet.................................... 2

Särskild revision av vissa krisutgifter.............................. -

Ekonomiska översikter ........................................ • • 3

Vissa tidigare av riksdagens revisorer gjorda framställningar, som föranlett
skrivelser från riksdagens sida............................ ()

Andra huvudtiteln .................................................. ^

Justitiedepartementet............................................

Statsverkets kostnader för fri rättegång........................ 13

Centralisering av fångvårdsanstalterna ........................ 21

Viss ersättning för kommittéuppdrag.......................... 22

Femte huvudtiteln .................................................. 23

Socialdepartementet ..............................................23

Anslagen till mödrahjälp...................................... 23

Vid statens sinnessjukhus anordnad hjälpverksamhet .......... 43

Visst upphandlingsärende vid statens arbetslöshetskommission .. 52

Styrelseledamöter vid sinnesslöanstalt, av styrelsen anställda såsom
befattningshavare vid anstalten ................''........ 33

Länstyrelsens i Älvsborgs län lokaler.......................... 36

Statsunderstödet till tidskrift för nykterhetsnämnderna.......... 57

Sjätte huvudtiteln .................................................. 60

Kommunikationsdepartementet .................................. 60

Byggnadsstyrelsens årsberättelse .............................. 60

Mark- och stadsplaneförhandlingarna mellan kronan och Stockholms
stad................................................ 61

Kronans exploateringsverksamhet i Stockholm.................. 73

Gatubeläggningsarbeten vid kronans exploateringsverksamhet i

Stockholm ................................................ 77

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande ............ 78

Anslaget till bidrag till vissa kommunikationsändamål .......... 82

Vissa kostnader för den allmänna väghållningen .............. 83

Vägdistriktens utgifter........................................ 35

Vissa erinringar rörande vägdistrikt .......................... 90

Resekostnader vid vägorganisationen i länen .................. 91

Iakttagelser rörande intagning av enskild väg till allmänt underhåll 02

— IV —

Vägingenjörernas sekreterararvoden ........................ 94

Missförhållanden i Vilhelmina vägdistrikt................. 94

Vissa byggnadsföretag i Ingelstads och Järrestads vägdistrikt____ 96

Vägar till vissa gruvfält..................................... 97

Sjunde huvudtiteln.......................................

Finansdepartementet.................................. jqq

Vissa iakttagelser angående restförda utskylder samt indrivning

av desamma ...................................... jqq

Indrivning ay utskylder i Norrbottenslän...................... 119

Införsel i avlöning, som utgår i form av provision ............ 123

Tiden för redovisning av utskylder, erlagda genom införsel .... 126

Kammarrättens arbetsbalans.................................. 127

Försenat insändande av besvär i taxeringsmål.................. 130

Ersättning till befattningshavare vid länsstyrelserna för arbete åt

prövningsnämnderna ...................................... 130

Tillgodoräkning av icke-ordinarie anställning för uppfattning i

högre löneklass............................................ 139

Tillgodoräkning för uppfattning i löneklass för vissa landsfogdar
.................................................... 144

Bisysslor vid vattenfallsstyrelsen samt patent- och registreringsverket
............................................... 147

Ersättning till vissa vikarier å landsfiskalstjänster.............. 148

Allmänna resereglementet .................................... 149

Vissa reseersättningar åt kommittéledamöter, som äro riksdagsmän
• • ■ • .................................................. 153

Viss ersättning hos finansdepartementets skatteberedning........ 154

Vissa iakttagelser angående utbetalningar av överåriga depositioner 155

Indrivning av kronans fordringar i balansmål.................. 157

Vissa avskrivningsfrågor...................................... 158

Statsunderstöd och statsbidrag till kommunerna................ 159

Åttonde huvudtiteln ................................................ 162

Ecklesiastikdepartementet ....................................... 162

Domkapitelshuset i Västerås.................................. 162

Utgallring av vissa handlingar ur kristidskommissionernas arkiv.. 162
Avgiftsbelagda kurser vid universiteten och karolinska instutet .. 164

Materialprovningsanstalten vid Chalmers tekniska högskola...... 167

Vissa iakttagelser angående länsstyrelsernas disposition av anslagen
till folkskoleväsendet .................................. 168

Försenat utfärdande av kungörelse angående statsbidrag till slöjdundervisning
.............................................. 171

Trädgården vid upptagningsskolan å Manilla i Stockholm ...... 172

Sid.

Nionde huvudtiteln...................................... 174

Jordbruksdepartementet......................................... 174

Bristfälligheter i vissa lokaler för lantbruksskola och folkhögskola 174
Ersättning till veterinärer under mul- och klövsjukeepizootien

1938—1939................................................ 174

Vissa kostnader vid mul- och klövsjukans bekämpande ........ 181

Understöd från anslaget till vissa åtgärder på skogshushållningens
område .................................................. 183

Elfte huvudtiteln.................................................... 186

Pensionsväsendet................................................ 186

A äldre stat kvarstående auditör vid flottans station i Karlskrona 186
Medgivande för lärare vid folk- och småskolor att kvarstå i tjänst
efter uppnådd pensionsålder................................ 187

Statens affärsverksamhet............................................ 191

Telegrafverkets besparingsreglemente.............................. 191

Vid telegrafverket tjänstgörande militärassistenter .................. 194

Förrådsbokföringen vid statens järnvägar.......................... 195

Kontoföringen av statens järnvägars utgifter........................ 198

Befordringar vid vattenfallsstyrelsen................................ 200

Vissa bokförings- och redovisningsfrågor ............................ 202

Det statliga redovisnings- och bokföringsväsendet .................. 202

Statens allmänna fastighetsfond.................................... 224

Viss redovisning ifråga om statens utlåningsfonder.................. 238

Rusdrycksmedelsfonden.......................................... 240

Vissa uppgifter rörande statsverkets kassaförlag.................... 241

Iakttagelser beträffande den ingående reservationen å egentliga statsutgifter
i sammandraget av utgifter å driftbudgeten under budgetåret
1938/39 ....................................................... 241

Ekonomiska översikter.............................................. 244

Statsverkets inkomster och utgifter................................ 244

Vissa uppgifter angående statens tillgångar och skulder.............. 246

Vissa uppgifter beträffande de affärsdrivande verkens anläggningar m. m. 247
Kostnader för visst kommittétryck m. m........................... 251

Av revisorerna avlagda besök........................................ 251

inlaga: Tabeller..................................................... 257

Riksdagens revisorer, vilka nedannämnda dag fullbordat den granskning
av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 juli 1938—30 juni 1939 samt, beträffande vissa verk, kalenderåret
1938, som jämlikt § 72 riksdagsordningen och g 2 av instruktionen
för riksdagens revisorer tagit sin början den 16 sistlidne september, få härmed
avgiva berättelse över den sålunda verkställda granskningen.

1—39924/. Rev. berättelse äng. statsverket dr 1939. I.

— 2 —

Riksdagens revisorers verksamhet.

§ l.

^nkavd r?Vi'' Innevarande ars revisorer hava genom en den 11 november 1939 till första
krisntgifter. särskilda utskottet vid urtima riksdagen avlåten skrivelse upptagit frågan
örn särskild revision av de utgifter, som föranledas av vidtagna krisåtgärder
såväl i avseende å försvarsväsendet som beträffande verksamheten hos vissa
krisorgan, som tilldelats särskilda uppgifter i förvaltningshänseende. Revisorerna
hava i en särskild promemoria anfört sina synpunkter i detta ämne
samt framhållit, att de funnit önskvärt att redan då bringa dessa synpunkter
till särskilda utskottets kännedom under hemställan att de måtte av utskottet
beaktas.

Den av revisorerna överlämnade promemorian var av följande lydelse.

Statsrevisorerna hava under sina resor innevarande år besökt förläggningsplatser
för militär personal, som fullgör tjänstgöring i anledning av den förstärkta
försvarsberedskapen, företagit resor med flottans för neutralitetsskyddet
rustade fartyg samt undersökt statens reservförråd av olika förnödenheter
ävensom tagit del av vissa myndigheters beredskapsåtgärder i anledning
av världskrisen. Därvid hava revisorerna funnit, att det är önskvärt,
att en effektiv kontroll snarast möjligt genomföres över de kostnader, som
föranledas av samtliga krisåtgärder. Detta bör ske framförallt med tanke
irå att sådana åtgärder av skilda slag, som kunna befinnas vara oriktiga eller
må anses mindre lämpliga och ändamålsenliga snarast möjligt kunna tillrättaläggas,
så att icke onödiga utgifter åsamkas det allmänna och att följaktligen
de synnerligen stora belopp, som av riksdagen beviljats till av krisen
påkallade åtgärder, verkligen komma till avsedd nytta. Tendenser till
ett mindre noggrant iakttagande av kraven på genomförd sparsamhet och
förutseende vid medlens förvaltning hava nämligen, enligt vad revisorerna
förnummit, i vissa fall kommit till synes, varjämte samarbetet mellan förvaltningsmyndigheterna
icke alltid varit på lämpligt sätt ordnat.

För den händelse den allmänna förvaltningsrevisionen eller en för vissa
krisorgan anordnad speciell revision skulle helt ombesörja ifrågavarande
uppgifter med de befogenheter, som i allmänhet anses falla under vanlig revisionsverksamhet
inom statsförvaltningen, torde — såsom fallet var ifråga
örn neutralitetskostnader och vissa andra motsvarande utgifter under världskriget
•— gjorda iakttagelser säkerligen komma att så sent bringas till veder -börandes kännedom, att fortsatta utgifter av nämnda art ej kunna undvikas
och att önskvärda besparingar därför i praktiken bliva uteslutna.
Jämväl statsrevisionen, som icke nu har att granska innevarande budgetårs
förvaltning, saknar möjlighet att med nuvarande organisationsformer åstad
komma den komplettering till den allmänna förvaltningsrevisionen, som i
åtskilliga hänseenden under senare år kommit att utgöra en av denna revi -

— 3 —

sions särskilda uppgifter. Det torde få anses nödvändigt att den granskning
av krisutgifterna, som här ifrågasättes, sker under sådana former, att
den revisionsnämnd, som synes böra omhändertaga ledningen av revisionen
sammansättes av ett relativt ringa antal för uppdraget särskilt lämpade personer,
bland vilka representanter för riksdagen och dess revision böra finnas,
samt att nämnden erhåller en så auktoritativ ställning, att den kan
skyndsamt meddela anvisningar till vinnande av rättelse genom hänvändelser
till vederbörande myndigheter, som hava medelsförvaltningen örn hand.
För den händelse icke rättelse omedelbart kan vinnas, bör nämnden äga påkalla
ingripande från Kungl. Maj:ts sida. Till riksdagens revisorer torde
nämnden böra lämna uppgift örn åtgärder, som på dess initiativ vidtagits.
Det synes icke lämpligt att i större utsträckning inskränka nämndens befogenheter
eller i detalj binda dess verksamhet, utan torde nämnden beträffande
sitt verksamhetsområde böra få intaga en ställning, som är fullt självständig
och som i vissa hänseenden är särskilt utmärkande för statsrevisionen.
Härigenom skulle också sistnämnda revisions arbete underlättas.

Beträffande utformningen av den verksamhet sorn bör utövas av nämnden,
torde böra eftersträvas ett snabbt ingripande på effektivt sätt, varvid
nämnden bör hava till sitt förfogande särskilt väl kvalificerad revisionspersonal,
som har att framför allt verkställa stickprovsgranskning. Nämndens
ledamöter och dess revisionspersonal bör, där så kan befinnas ändamålsenligt,
avlägga besök på olika platser för att taga del av verksamheten i förvaltningshänseende.
Arbetet synes böra så bedrivas, att — förutom reda och
likformighet samt ett genomfört samarbete myndigheterna emellan — här
eftersträvas all sådan sparsamhet med statsmedlen, som under rådande omständigheter
är möjlig att ernå utan eftersättande av de ändamål, som föranlett
de av världskrisen framtvingade åtgärderna.

Revisorerna vilja här meddela, att första särskilda utskottet i anledning
av revisorernas framställning i sitt utlåtande nr 57 rörande redovisningen avvissa
försvarsutgifter vid mobilisering anfört följande.

1 samband med den här ovan behandlade frågan har utskottet till behandling
upptagit en av riksdagens revisorer till utskottet gjord framställning,
i vilken revisorerna med stöd av gjorda iakttagelser framfört vissa
synpunkter på frågan om kontrollen över användningen av de statsmedel,
som av riksdagen ställts till förfogande för utgifter för försvarsväsendet
och de särskilt tillsatta kristidsorganens verksamhet. Riksdagens revisorer
hava i sin framställning understrukit önskvärdheten av att en effektiv
kontroll snarast möjligt genomföres i fråga örn de kostnader, som sammanhänga
med samtliga krisåtgärder, i syfte att oriktiga eller mindre lämpliga
dispositioner skola kunna snarast tillrättaläggas och onödiga utgifter
härigenom undvikas. Revisorerna hava ansett det nödvändigt, att den
granskning av krisutgifterna, som i framställningen ifrågasatts, skall ske genom
en särskild revisionsnämnd. Denna, som syntes böra omhändertaga
ledningen av kontrollen, skulle bestå av ett relativt ringa antal för uppdraget
särskilt lämpade personer, bland vilka representanter för riksdagen och dess
revision borde finnas. Nämnden skulle erhålla en så auktoritativ ställning,
att den kunde skyndsamt föranstalta örn rättelse genom hänvändelse lil!
vederbörande myndigheter eller, därest ändring på denna väg ej kunde åstadkommas,
påkalla ingripande frän Kungl. Maj:ts sida. Den ifrågasatta revisionsnämndens
befogenheter börtie icke i större grad inskränkas eller dess
verksamhet i detalj bindas, utan den borde få intaga en ställning, som vore
fullt självständig och i vissa hänseenden motsvarande den som är utmärkande
för statsrevisionen. Nämnden borde lill sitt förfogande hava .särskilt viii

Ali mänt
uttalande.

— 4 —

kvalificerad revisionspersonal, som framför allt hade att verkställa stickprovsgranskning,
varjämte såväl nämndens ledamöter som revisionspersonalen
borde kunna, där så befunnes ändamålsenligt, avlägga besök på olika
platser för att taga del av verksamheten i förvaltningshänseende. Överhuvud
taget borde nämndens arbete så bedrivas att all sådan sparsamhet med statsmedel
iakttages, som vöre möjlig att ernå utan eftersättande av de ändamål,
som töranlett de av krisen framtvingade åtgärderna.

Jämväl utskottet har vid övervägande av de från riksdagens revisorers sida
anförda synpunkterna funnit lämpligt, att omedelbara åtgärder vidtagas för
ernående av snabbt verkande kontroll över de utgifter, som direkt föranledas
av de utav den rådande krisen framkallade åtgärderna på olika områden.
Utskottet ansluter sig till uppfattningen att detta syfte bäst kan tillgodoses
genom ett särskilt i''evisions- och kontrollorgan. Denna särskilda revisionsnämnd
bör sammansättas av personer, som ur allmänna, praktiska och
affärsmässiga synpunkter äro särskilt väl skickade att bedöma föreliggande
frågor. Såsom riksdagens revisorer påpekat bör antalet ledamöter i nämnden
sättas ganska lågt; utskottet har ansett sig kunna räkna med att högst
fem ledamöter skola behöva ifrågakomma. Erforderlig revisionspersonal bör
stå till nämndens förfogande.

Utskottet är av deri uppfattningen att revisionsnämndens verksamhet lior
äga samma allmänna inriktning som statsrevisionen. Det är vid sådant förhållande
angeläget, att nämnden inom sig kommer att inrymma representanter
för riksdagen. Vid sidan av den nya revisionsnämnden har givetvis
den allmänna förvaltningsrevisionen att fullgöra sina granskningsuppgifter.

Den nya revisionsnämnden bör i samarbete med de statliga förvaltningsmyndigheterna
verka för att de synnerligen betydande belopp, som anvisats
för krisåtgärderna, i den praktiska tillämpningen bliva till bästa gagn. Härigenom
skulle nämnden enligt utskottets mening utgöra ett verksamt stöd
för de ledande förvaltningsmyndigheterna i deras strävan att rationellt bedriva
sin verksamhet. Även med beaktande av den ovan angivna allmänna
inriktningen av nämndens verksamhet och dess särskilda uppgifter måste
givetvis nämndens befogenheter gentemot övriga statsmyndigheter bliva underkastade
de begränsningar, som följa av dess ställning såsom ett Kungl.
Maj:t underställt organ. I den mån så befinnes nödvändigt, skulle nämnden
alltså hava att hos Kungl. Maj:t göra framställning örn vidtagande av de åtgärder,
den må finna erforderliga.

Härjämte vill utskottet understryka angelägenheten av att revisionsnämnden
skall kunna bedriva sin verksamhet i fria arbetsformer och således utan
att vara bunden av några mera detaljerade föreskrifter. Utskottet förutsätter
till slut, att ersättningen för uppdrag att vara ledamot i nämnden så bestämmes,
att den möjliggör anlitandet av de för ändamålet bäst lämpade
personerna. Härvid torde såsom ledning kunna tjäna de ersättningsgrunder,
som tillämpas för riksdagens revisorer.

De s\ npunkter, som här framlagts på frågan örn ordnandet av revisionen
och kontrollen över krisutgifterna, anser utskottet böra i detta sammanhang
bringas till Kungl. Majlis kännedom.

Urtima riksdagen har numera beslutat i skrivelse till Kungl. Majit anföra
ovan nämnda synpunkter beträffande frågan örn ordnandet av revisionen
och kontrollen över krisutgifterna.

Under erinran örn att de krisutgifter, varom här är fråga, icke ingå i de
räkenskaper, som äro föremål för granskning vid denna revisionsförrätt -

— 5 —

ning, och nied hänsyn till ilen ställning, solli riksdagen numera tagit till fragan
om särskild revision av krisutgifterna, hava revisorerna icke ansett sig
böra i sin berättelse närmare ingå på de speciella frågor, som i promemorian
berörts och som äga samband med under revisorernas resor gjorda iakttagelser
beträffande förhållanden inom försvarsväsendet och folkförsörjningen.

§ 2.

Under S 71 i sin år 1934 avgivna berättelse meddelade riksdagens reviso- Ekonomiska
rer — under hänvisning till att en omläggning av riksstatens utgiftssida i enlighet
med beslut av samma års riksdag inom kort komme att verkställas —
att upprättandet av vissa tabeller och översikter, vilka tidigare skett genom
revisorernas försorg, skulle överflyttas till riksräkenskapsverket samt att revisorerna
redan då vidtagit en beskärning av sitt tabellverk. I samband därmed
framhölle revisorerna, att de allt fortfarande hade för avsikt att dels
upprätta vissa tabeller och översikter beträffande kostnader, vilka till väsentlig
del bestriddes av fonder eller andra inkomstkällor, vilka icke vore
att hänföra till statsanslag, dels i översiktstabeller meddela sådana uppgifter,
vilka icke plägade i annan ordning förekomma och vilka kunde anses
äga ett mera allmänt intresse, dels ock göra sammanställningar i övrigt, som
vore betydelsefulla antingen ur statistisk synpunkt eller för att bevara önskvärd
kontinuitet i de genom statens försorg meddelade finansiella översikterna.

Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra därom, att 1934 års riksdag
i samband med behandlingen av propositionen nr 220 rörande viss omläggning
av riksstatens utgiftssida medgivit, att vissa årliga sammanställningar
framdeles skulle på förut angivet sätt upprättas inom riksräkenskapsverket,
samt uttalat, bland annat, att de tabeller, som skulle inom riksräkenskapsverket
uppgöras samt tillhandahållas riksdagen och statsrevisorerna borde
komma att underlätta riksdagsutskottens budgetbehandling samt vara till betydande
värde för statsrevisorerna vid deras arbete. Omnämnas må ock, att
riksräkenskapsverket i sina anslagsäskanden för budgetåret 1935/36 hemställt
om personalförstärkning bland annat av det skälet, att, såsom ämbetsverket
framhållit, avsikten var, att de genom riksdagens revisorers försorg
dittills utarbetade räkenskapssammandragen över de enskilda ämbetsverkens
och myndigheterna? medelsförvaltning skulle för framtiden upphöra och denna
arbetsuppgift i stället övertagas av riksräkenskapsverket. Viss hänsyn
lill denna riksräkenskapsverkels framställning togs också vid behandlingen
av verkets avlöningsstat för budgetåret 1935/36.

Enligt § 16 av gällande instruktion för riksdagens revisorer av stats-, banko-
och riksgäldsverken må del numera ankomma på revisorerna att i sin
berättelse över revisionen av statsverket intaga eller vid berättelsen foga sådana
tabeller och finansiella översikter, som revisorerna till belysande av
statsverkets tillstånd och förvaltning funne erforderliga eller lämpliga.

Erfarenheten under de senaste åren har givit vid handen, att de av riks -

— 6 —

Vissa tidigare
ay riksdagens
revisorer
gjorda framställningar,

som föranlett
skrivelser
från riksdagens
sida.

räkenskapsverket i dess årsbok meddelade finansiella och statistiska uppgifterna
i åtskilliga hänseenden icke fyllde samma ändamål som tidigare statsrevisorernas
tabellverk och framför allt ifråga om inkomsterna där meddelade
uppgifter — i viss mån sammanhängande med i statsbokföringen gjorda
förändringar — äro så knapphändiga, att man i allmänhet icke kan erhålla
en tillförlitlig översikt över viss gren eller viss detalj av den statliga
verksamheten, där denna till en del finansieras med bidrag av andra medel
an rena statsmedel. Jämväl med hänsyntagande till uttalade önskemål från
de budgetbehandlande riksdagsutskottens sida hava revisorerna nu med stöd
av nämnda paragraf i sin instruktion velat i sin berättelse sammanföra och
intaga vissa översikter, vilka tidigare i annat sammanhang meddelats, men
vilka icke, åtminstone för närvarande, i föreslagen uppställning lämnas av
annan myndighet.

Revisorerna hava denna gång i enlighet med framförda önskemål meddelat
uppgifter rörande ekonomien vid de statliga sjukhusen. På grund av pågående
omläggning av redovisningen ifråga om de militära sjukhusen hava
dock dessa för tillfället uteslutits. Revisorerna ämna ett följande år lämna
sammanställningar även rörande vissa ekonomiska förhållanden ifråga örn
vårdanstalter, upptagna under socialhuvudtiteln, samt beträffande institutioner
och försöksgårdar, upptagna under jordbrukshuvudtiteln, allt i den
man icke sådana uppgifter direkt kunna hämtas ur de räkenskapssammandrag,
som ingå i riksräkenskapsverkets årsbok. Jämväl ifråga örn vissa statsunderstöd
hava revisorerna för avsikt att framdeles meddela närmare uppgifter.

Revisorerna, som hava för avsikt att vid meddelandet i sin berättelse avytterligare
uppgifter av denna art inhämta de önskemål, som inom riksdagen
i sådant hänseende kunna framställas, hava velat här lämna redogörelse för
de åtgärder, som från deras sida sålunda vidtagits.

§ 3.

Med ledning av de uppgifter, som årligen av justitieombudsmannen i hans
ämbetsberättelse lämnas riksdagen, hava revisorerna undersökt i vad mån
tidigare av riksdagens revisorer gjorda framställningar, vilka föranlett skrivelser
till Kungl. Majit från riksdagens sida, icke blivit föremål för slutlig
behandling.

Revisorerna hava låtit upprätta följande sammanställning till belysande
av frågan och därvid tillika för varje ärende meddelat vad som intill mitten
av november månad 1939 blivit åtgjort.

Justitiedepartementet.

1935 års revisorers framställning angående hos Överståthållarämbetet nedsatta
fullföljdsavgifter m. m.

Riksdagens skrivelse 1936 nr 339 punkt 9.

— 7 —

Skrivelsen Ilar, med avseende å den däri berörda frågan örn ändiade bestämmelser
angående uppbörd och utbetalning av vid talan mot hovrätts utslag
eller beslut nedsatta fullföljdsavgifter och kostnadsersättningar, den lb
mars 1938 överlämnats till processlagberedningen för att tagas i beaktande
vid fullgörande av dess uppdrag.

Socialdepartementet.

1 1929 års revisorers framställning angående ändrad ordning för stäl lande

av uppbördsborgen för polis- och fjärdingsman.

Riksdagens skrivelse 1930 nr 175 punkt 2.

Frågan anmäld den 25 juli 1930, därvid statskontoret anbefalldes att avgiva
utlåtande i frågan. Sedan detta inkommit hava yttranden inhämtats
från samtliga länsstyrelser. Den 24 april 1936 har ärendet överlämnats till
1936 års uppbördskommitté för att tagas i övervägande vid fullgörandet av
det kommittén den 28 februari 1936 lämnade uppdraget. Sedan kommittén
den 19 december 1938 avlämnat betänkande, är ärendet föremål för Kungl.
Maj :ts prövning. (Jfr efterföljande ärende.)

2. 1933 års revisorers framställning angående uppbördsborgen för polis ocli

fjärdingsman.

Riksdagens skrivelse 1934 nr 307 punkt 1.

Sedan inom socialdepartementet upprättats en promemoria i ärendet, har
detsamma anmälts den 28 juni 1935, därvid statskontoret anbefalldes att
verkställa viss utredning ävensom att inkomma med förslag till de bestämmelser,
som kunde finnas påkallade. Efter det att detta uppdrag fullgjorts,
har ärendet den 24 april 1936 överlämnats till 1936 års uppbördskommitté.
Sedan kommittén den 19 december 1938 avlämnat betänkande, är ärendet
föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr föregående ärende.)

3. 1934 års revisorers framställning angående statsverkets kostnader för

gränskontrollen.

Riksdagens skrivelse 1935 nr 279 punkt 7.

Sedan statskontoret och generaltullstyrelsen den 29 november 1935 avgivit
anbefallt, gemensamt yttrande, har frågan varit föremål för övervägande
av en inom justitiedepartementet den 12 juni 1936 tillsatt kommitté för verkställande
av utredning angående revision av bestämmelserna örn utlännings
rätt att här i riket vistas jämte därmed sammanhängande spörsmål. Kommittén
har den 12 december 1936 avgivit betänkande i ämnet. Ärendet äi
fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Kommunikationsdepartementet.

1934 års revisorers framställning angående enskilda vägar intagna till allmänt
underhåll.

Riksdagens skrivelse 1935 nr 279 punkt 4.

Skrivelsen anmäld den 15 juni 1935, därvid sakkunniga (1935 års vägsak -

— 8 —

kunniga) tillkallades för utredning ifråga om ny lagstiftning beträffande enis
i da vagar m. m. Sedan de sakkunniga den 2 januari 1939 avgivit förslag
(statens offentliga utredningar 1939: 1) rörande, jämte annat, grunder för
intagning av enskilda vägar till allmänt underhåll, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. 1

Finansdepartementet.

1. 1905 års revisorers framställning angående regie liny av den till vissa
stapelstader utgående tolagsersättningen.

Riksdagens skrivelse 1906 nr 87.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. 1926 års revisorers framställning angående den rättsliga vården av
kronans fasta egendom.

Riksdagens skrivelse 1927 nr 225 punkt 5.

Ärendet laar överlämnats till generaldirektören L. Berglöf för att av honom
tagas i overvagande vid fullgörandet av det honom den 1 februari 1935
givna uppdraget att såsom sakkunnig inom finansdepartementet biträda med

utredning av frågan om den rättsliga vården och förvaltningen av kronans
fasta egendom.

, I926 års revisorers framställning angående placeringen av vissa kapi taltillgångar.

Riksdagens skrivelse 1927 nr 225 punkt 6.

Statskontoret har inkommit med utredning och förslag till åtgärder för ernående
av större enhetlighet och mera tidsenliga föreskrifter beträffande
grunderna för den olika verk och myndigheter åliggande placeringen av statsverkets
med därtill hörande fonders kapital, över statskontorets förslag (statens
offentliga utredningar 1929:35) hava utlåtanden avgivits av åtskilliga
verk och myndigheter m. fl. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Förnyat uppdrag har lämnats statskontoret jämlikt Kungl. Mai ts beslut
den 17 juni 1938.

4. 1927 års revisorers framställning angående tillämpningen vid länsstgrelserna
av vissa bestämmelser i avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen.

Riksdagens skrivelse 1928 nr 190 punkt 4.

Äiendet är beroende pa Kungl. Maj:ts prövning.

5. 1927 års revisorers framställning angående inteckningar i kronans fastigheter.

Riksdagens skrivelse 1928 nr 190 punkt 5.

Ärendet har överlämnats till generaldirektören L. Berglöf för att av honom
tagas i övervägande vid fullgörandet av det honom enligt ovan givna uppdraget.

6. 1928 års revisorers framställning angående utgifter för renhållning
m. m. å vissa av kronan för den allmänna trafiken eller till Stockholms stad
upplåtna områden.

— 9

Riksdagens skrivelse 1929 nr 175 punkt 5.

I anledning av vad riksdagen anfört uppdrog Kungl. Maj:t den 2 oktober
1931 åt kronans fastighetskommission av år 1925 att å kronans vägnar gentemot
Stockholms stad framställa anspråk på att renhållningen av kronans
till staden eller för den allmänna trafiken utan ersättning upplåtna områden
icke vidare skulle bekostas av kronan. Enligt Kungl. Maj :ts beslut den 2
december 1932 åvilar detta uppdrag numera djurgårdskommissionen.

7. 1928 års revisorers framställning angående stämpelavgifter för vissa

nya fondpapper.

Riksdagens skrivelse 1929 nr 175 punkt 6.

På grund av Kungl. Maj:ts beslut den 16 maj 1930 bär utredning igångsatts
rörande ändrade bestämmelser i fråga om stämpelavgifter, som avses i 8 §
stämpelförordningen. Resultaten av vissa förberedande undersökningar hava
överlämnats till finansdepartementet. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts

prövning. . . . ,

8. 1929 års revisorers framställning angående befattningshavares befrielse

från viss del av sin tjänstgöring samt ersättningen till vikarie under sadan
ledighet.

Riksdagens skrivelse 1930 nr 175 punkt 7.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj-.ts provning. Sedan riksräkenskapsverket
inkommit med förslag till ändrade bestämmelser angående bestridande
av avlöningskostnader vid nyreglerade verk inom allmänna civilförvaltningen,
har statskontoret den 21 juli 1939 avgivit utlåtande häröver.

9. 1930 års revisorers framställning angående ersättning till länsstyrelsernas
och fögderiförvaltningens tjänstemän för taxeringsarbete.

Riksdagens skrivelse 1931 nr 346 punkt 4.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. 1931 års revisorers framställning angående utbetalning av flyttningsersättning.

Riksdagens skrivelse 1932 nr 213 punkt 3.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. 1931 års revisorers framställning angående inköp av skrivmaskiner
för statsförvaltningens behov.

Riksdagens skrivelse 1932 nr 213 punkt 5.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj-.ts prövning.

12. 1931 års revisorers framställning angående statsliggaren.

Riksdagens skrivelse 1932 nr 213 punkt 6.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts provning.

13. 1932 års revisorers framställning angående vissa iakttagelser beträffande
avlöningsförmåner m. m. åt befattningshavare å indragningsstat och
övergångsstat.

Riksdagens skrivelse 1933 nr 276 punkt 8.

Sedan till följd av Kungl. Maj:ts remiss den 14 juli 1933 statskontoret under
år 1937 inkommit med utlåtande och förslag i anledning av vad riksdagen
anfört, är ärendet beroende på Kungl. Majrts prövning.

— 10 —

På socialdepartementets föredragning har den 30 juni 1937 meddelats beslut
angående utbetalning av sportelersättning till kronofogdar å indragningsstat.

14. 1933 års revisorers framställning angåeende dyrtidstillägg å vissa
arvoden samt Kungl. Maj:ts i 1934 års statsverksproposition gjorda framställningar
angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl.
under budgetåret 1934/35 jämte i ämnet väckta motioner.

Riksdagens skrivelse 1934 nr 284.

Ärendet är, i vad det angår dyrtidstillägg å vissa arvoden, beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

15. 1933 års revisorers framställning angående uvkortningslängder för
kronorestantier i Stockholm.

Riksdagens skrivelse 1934 nr 307 punkt 2.

Ärendet har varit föremal för utredning av 1936 års uppbördskommitté,
som den 19 december 1938 avgivit betänkande med förslag till omorganisation
av uppbördsväsendet och folkbokföringen m. m., vilket är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

16. 1933 års revisorers framställning angående utanordnandet av statsmedel
m. m.

Riksdagens skrivelse 1934 nr 307 punkt 3.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

17. 1934 ais levisorers framställning angående provision för stämpelförsäljning.

Riksdagens skrivelse 1935 nr 279 punkt 5.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. 1934 års revisorers framställning angående partiella ledigheter.

Riksdagens skrivelse 1935 nr 279 punkt 6.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. 1935 års revisorers framställning angående kassarabatter m. m.

Riksdagens skrivelse 1936 nr 339 punkt 5.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. 1935 års revisorers framställning angående anmärkningsarvode till
advokatfiskalerna vid hovrätterna.

Riksdagens skrivelse 1936 nr 339 punkt 6.

Ärendet har upptagits till behandling i 1939 års statsverksproposition (VII
huvudtiteln punkt 42), men synes fortfarande delvis vara beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

21-_ 1935 års revisorers framställning angående statsverkets provision å
uppbörden av landstingsskatt i magistratsstäder.

Riksdagens skrivelse 1936 nr 339 punkt 10.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. 1936 ars revisorers framställning angående vissa avskrivningsfrågor.

Riksdagens skrivelse 1937 nr 311 punkt 5.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

— 11 —

23. 1936 års revisorers framställning angående formerna för arbetet inom
statsförvaltningen.

Riksdagens skrivelse 1937 nr 311 punkt 6.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. 1936 års revisorers framställning angående indrivningen av kronans
fordringar i balans- och därmed jämställda mål.

Riksdagens skrivelse 1937 nr 311 punkt 7.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. 1936 års revisorers framställning angående ersättning under flygtjänstgöring
och i anledning av olycksfall under sådan tjänstgöring.

Riksdagens skrivelse 1937 nr 311 punkt 4.

Ärendet, som överlämnats från försvarsdepartementet, har behandlats i
1936 års lönekommittés betänkande den 23 december 1938 angående militärt
avlöningsreglemente. Ärendet är dock fortfarande beroende på Kungl. Maj -.ts
prövning.

Ecklesiastikdepartementet.

1936 års revisorers framställning angående vissa till efterlevande efter prästmän
utgående understöd.

Riksdagens skrivelse 1937 nr 311 punkt 8.

Genom beslut den 27 oktober 1939 har Kungl. Maj:t bemyndigat chefen
för ecklesiastikdepartementet att tillkalla sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning och avgiva förslag angående prästerskapets
familjepensionering.

Jordbruksdepartementet.

1934 års revisorers framställning angående utnyttjande av kronans fiskevatten.

Riksdagens skrivelse 1935 nr 279 punkt 9.

Kungl. Maj:t har den 21 juli 1937 bemyndigat chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla en utredningsman för att verkställa utredning och
avgiva förslag rörande möjligheterna att åvägabringa ett ändamålsenligt utnyttjande
av kronans fiskevatten. Den i anledning härav tillkallade utredningsmannen
har den 1 september 1939 avgivit betänkande med förslag
i ämnet. Betänkandet har den 25 oktober 1939 remitterats till åtskilliga
myndigheter och sammanslutningar för yttrande.

Vid genomgången av de framställningar från riksdagens revisorer, som
föranlett skrivelser från riksdagens sida, hava innevarande års revisorer,
såsom här ovan meddelats, följt de uppgifter, som årligen pläga meddelas
i justitieombudsmannens ämbetsberättelse. Det har emellertid visat sig att
ifråga örn registreringen i och avförandet ur departementens diarier av vissa
framställningar skilda principer tillämpats, vilket lett till att i åtskilliga fall
ärenden, där framställning från riksdagens sida blivit gjord, i sin helhet
under hänvisning till att viss utredning blivit igångsatt eller annan likartad

algard vidtagen slutligt avförts ur vederbörande diarium. Revisorerna hava

,a7,ld iUPPmarkSammat sädana fråK°G som exempelvis vissa inköp av enskilda
fran försvarsväsendets förråd (riksdagsskrivelse nr 204 år 1924) kvrkors
underhåH (riksdagsskrivelse nr 346, punkt 6, år 1931), donationsmedel
vid de allmänna läroverken (riksdagsskrivelse nr 175, punkt 9 år 1930)
ävensom brandförsäkring av vissa statens fastigheter (riksdagsskrivelse nr
308, punkt 6, år 1938).

Revisorernas

uttalande.

Den sålunda lämnade redogörelsen synes revisorerna giva vid handen,
att ett stort antal spörsmål — ofta av betydande ekonomisk räckvidd —
ännu icke kunnat bliva föremål för slutlig handläggning. Svårigheter synas
också, närmast med hänsyn till skilda departements olika praxis vid ärendenas
avförande ur diarierna möta att erhålla uppgift örn de åtgärder, som

! V.1SSta fa- hfVa bhVlt Vldtagna 1 anledning av riksdagens på revisorernas
initiativ gjorda framställningar.

Revisorerna vilja i anledning härav meddela, att de anse önskvärt att
inom revisionen upprättas register över framställningar av förevarande
slag samt att årligen anteckningar verkställas rörande vidtagna åtgärder.
Genom en sadan anordning kunna revisorerna för framtiden bättre överblcka
inamnda fragors fortsatta behandling, vilket måste anses vara till
fordel för deras arbete. Även för riksdagen torde det vara av värde att
tunna i förekommande fall utan större omgång erhålla kännedom om det
resultat, en hänvändelse av detta slag från dess sida kommit att föranleda.
Revisorerna vilja har meddela, att de hava för avsikt att föranstalta om vidtagande
av en dylik åtgärd för framtiden.

— IS -

ANDRA HUVUDTITELN.

Justitiedepartementet.

§ 4.

I lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång med däri sedermera s^taUverket^
vidtagna ändringar föreskrives, bland annat, att vid allmän underrätt, polis- fri rättegång.
domstol, poliskammare och krigsrätt samt första domstol i jorddelningsmål
och i vattenmål må på de villkor och i den omfattning, som i lagen närmare
stadgas, fri rättegång i visst mål beviljas den, som äger tillgång till
gäldande av de med rättegången därstädes förenade kostnader eller efter
deras utgivande skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle och för fullgörande
av honom åliggande underhållsskyldighet.

Fri rättegång må ej beviljas part, där det måste anses vara av synnerligen
ringa betydelse för honom, att hans talan vinner prövning, ej heller
part, vilkens talan grundar sig på överlåtelse, som kan antagas hava skett
i syfte att därmed vinna fri rättegång.

Part, som beviljats fri rättegång är befriad från erläggande av stämpelavgift
i målet och åtnjuter tillika förmånen, att av allmänna medel skola
gäldas expeditionslösen, kostnad för delgivning av stämning och sådant
rättens beslut, av vilket motparten skall erhålla del, samt för inkallelse av
och ersättning till sådana av parten åberopade vittnen, vilkas hörande rätten
prövar för målets utredning erforderligt, så ock ersättning till tjänsteman
för särskild förrättning eller å tjänstens vägnar förskjuten kostnad.

Av allmänna medel skall ock gäldas ersättning till sakkunnig, som utsetts
av rätten, om ersättningen enligt lag skall utgivas av parten. Har i
det slutliga utslaget förordnats att ersättning, vars gäldande ålegat båda
parterna, skall stanna å parten, skall denna kostnad, även där ersättningen
till den sakkunnige helt eller delvis utgivits av motparten, utgå av allmänna
medel.

Ilar i mål örn faderskap till barn utom äktenskap, däri den uppgivne fadern
åtnjuter fri rättegång, i statens eller kommuns tjänst anställd läkare
tagit blodprov för undersökning av faderns samt moderns och barnets
blod gruppsegenskaper, skall ersättning härför gäldas av allmänna medel.

Beslut örn fri rättegång meddelas av rätten eller, då rätten ej sitter, av
dess ordförande.

Finnes part, som beviljats fri rättegång, icke kunna själv eller genom nå -

14 —

yon som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd, behörigen
tillvarataga sina intressen vid talans anhängiggörande eller utförande, må
lämplig person förordnas att därvid biträda honom.

Rättegångsbiträde förordnas av rätten eller, då rätten ej sitter, av dess
ordförande. Till rättegångsbiträde bör, om målets beskaffenhet det fordrar,
förordnas någon som avlagt för utövande av domareämbete föreskrivna
kunskapsprov. Företrädesvis bör därvid anlitas den, som vid rätten yrkesmässigt
utövar advokatverksamhet och ej är avlägset boende; har sådan
person av parten föreslagits till biträde, bör avvikelse från förslaget ej ske,
såframt ej särskilda skäl därtill äro.

Finnes under rättegången, att parten utan intrång i de medel, som äro
nödiga för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet,
kan gälda kostnaderna för rättegången, äger rätten förordna,
att förmånen av fri rättegång skall upphöra.

Har part förklarats förlustig förmånen av fri rättegång, skall parten i
regel åläggas att till statsverket återgälda av allmänna medel guldna kostnader.
Har part, som åtnjutit fri rättegång, ej förklarats ersättningsskyldig,
men tappar motparten skall sådan skyldighet åläggas denne, där han
enligt lag är pliktig gälda vinnande parts rättegångskostnad.

Mot beslut, varigenom fri rättegång beviljas, må talan ej föras.

Har part vid underrätt åtnjutit fri rättegång, är han, då målet fullföljes
till hovrätten, berättigad att jämväl med avseende å rättegången därstädes
tillgodonjuta nu omförmälda förmåner, såframt ej under tiden partens
förmögenhetsförhållanden veterligen så ändrats, att han utan intrång i de
medel, som äro nödiga för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom
åliggande underhållsskyldighet, kan gälda kostnaderna för rättegången i
hovrätten.

Fullföljes mål till Konungen, kan fri rättegång där få åtnjutas av part
i samma utsträckning som vid hovrätt.

Part, som åtnjutit fri rättegång, må, där han efter rättegångens avslutande
finnes utan intrång i de medel, som äro nödiga för hans eget uppehälle
och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet, kunna
gälda rättegångskostnad, som enligt nu ifrågavarande lag av allmänna
medel guldits, på yrkande av kronans ombudsman i den ort, där parten har
sitt hemvist, förpliktas ersätta statsverket sådan kostnad, såframt motparten
ej i utslaget ålagts dylik ersättningsskyldighet.

Rättegångsbiträde åtnjuter efter rättens prövning skälig ersättning av
allmänna medel för det arbete, han nedlagt å rättegången, så ock för nödvändiga
utgifter, därvid hänsyn bör tagas till biträdets inställelse vid rätten
å samma rättegångsdag i annat mål.

Ej må biträde, som förordnas av rätten eller dess ordförande, av parten
förbehålla sig ytterligare ersättning; har sådant förbehåll skett, vare det
utan verkan.

Genom förordningen den 19 december 1919 (nr 790) om vad iakttagas
skall vid tillämpning av lagen om fri rättegång har därjämte föreskrivits,

15 —

att de uppgifter, som av part lämnats till styrkande av behovet av fri rättegång,
skola bestyrkas av någon av följande personer, nämligen vederbörande
kyrkoherde, häradsskrivare, stadsfogde, kronouppbördskassör, landsoch
stadsfiskal, ordförande i kommunalnämnd, fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd,
kommunalkamrerare, fattigvårds- och barnavårdsdirektör
samt fattigvårdssyssloman, fattigvårdsassistent och med dem likställd befattningshavare.

Vid varje domstol skall föras särskild bok över de personer, som i dar
anhängiga mål åtnjuta fri rättegång. I nämnda bok skola, med angivande
av datum, post för post införas alla de kostnader i rättegången, som enligt
lagen örn fri rättegång eller med stöd därav fattat beslut skola utbetalas av
allmänna medel.

Till bestridande av de utgifter, som skola gäldas genom domstolarnas försorg,
har i Stockholm statskontoret och å annan ort Konungens befallningshavande
att på vederbörandes rekvisition utanordna lämpliga förskott. Dessa
medel skola vid häradsrätt förvaltas och utbetalningar därmed ombesörjas
av förste notarien eller, där sådan ej finnes, av domhavande!!; över mottagna
medel och verkställda utbetalningar skall av medelsförvaltaren förås kassajournal.

När i mål domstol med stöd av lagen örn fri rättegång ålagt part att till
statsverket återgälda kostnad som av allmänna medel skolat gäldas, skall
inom en månad efter utslagets dag transund därav översändas till Konungens
befallningshavande i länet för utslagets verkställande i nu nämnt
avseende.

Vid tillkomsten av nu ifrågavarande lag örn fri rättegång beräknades, ntt
statsverkets nettoutgifter icke skulle komma att överstiga 75,000 kronor för
år. Denna kostnadsberäkning visade sig emellertid oriktig. Budgetåret 1927/
28 uppgingo statsverkets nettoutgifter för ändamålet till 515,579 kronor 58
öre. I 1928 års revisionsberättelse upptogs i anledning härav frågan om
den fria rättegången till närmare granskning. Revisorerna framhöllo, bland
annat, att de jämförelsevis rikliga ersättningar, som mångenstädes tillerkändes
rättegångsbiträden vid fri rättegång torde kunna antagas hava medverkat
till en ökning av rättegångarnas antal samt att möjligen även den
omständigheten inverkat, att såväl kärande som svarande på allmän bekostnad
erhållit rättegångsbiträde i en och samma process. Ersättningsbeloppen
till rättegångsbiträdena syntes revisorerna i åtskilliga fall hava varit
alltför höga nied hänsyn till den sak, varom rättegången rört sig. Vidare
påpekade revisorerna det förhållandet, att kärande i mål rörande barnuppfostringsbidrag
i mycket stor utsträckning biträtts icke endast av den jämlikt
lagen örn barn utom äktenskap särskilt förordnade barnavårdsmannen
utan jämväl av ett av rätten förordnat biträde, vilket tillerkänts ersättning
av allmänna medel.

När dessa uttalanden gjordes, hade redan inom justitiedepartementet utredning
igångsatts för att utröna, huruvida icke statsverkets kostnader för
ifrågavarande ändamål skulle kunna genom ändrade grunder för åtnjutande

— 16 —

av lii rättegång eller eljest nedbringas. Under utredningen undersöktes huruvida
antalet fria rättegångar lämpligen skulle kunna minskas genom skärpning
av den såsom villkor lör erhållande av fri rättegång stadgade lattigdomsgiaden,
genom uteslutande av vissa mål, till exempel ärekränkningsmål,
från förmånen av sådan rättegång eller genom förprövning av parternas
talan, varvid ogiundade käromål skulle avvisas. Vidare övervägdes, örn
kostnaderna skulle kunna nedbringas genom att domstolarna erhöllo möjlighet
till skärpt prövning av behovet av biträde, genom att särskild ersättningstaxa
fastställdes eller genom att det fria valet av biträden och stämningsman
inskränktes.

Utredningen hade till följd, att genom lag den 14 juni 1929 vissa ändiingar
infördes i lagen örn fri rättegång i syfte att bereda domstolen möjlighet
att erhålla tillförlitligare utredning örn sökandens fattigdomsgrad, att
vägra fri rättegång i mål av ringa betydelse och att mera effektivt pröva
behovet av rättegångsbiträde.

Genom 1929 ars lagändring hoppades man kunna åstadkomma en avsevärd
minskning av statsverkets kostnader för den fria rättegången. Dessa
förhoppningar infriades emellertid endast i ringa mån. Omedelbart efter
denna lagändring skedde visserligen en nedgång av nettoutgifterna. Efter
att under budgetåret 1929/30 hava uppgått till 522,451 kronor 38 öre minskades
nettoutgifterna under budgetåret 1930/31 till 425,222 kronor 68 öre.
Utgifterna hava emellertid sedan dess utvisat en i stort sett fortgående stegring.
I anledning härav utfärdade Kungl. Majit den 24 november 1932 cirkulär
(S. F. S. nr 513) till domstolarna angående iakttagande av största möjliga
sparsamhet vid bestämmande av vissa av statsmedel utgående ersättningar.
1 detta cirkulär har Kungl. Majit dels fäst domstolarnas synnerliga
uppmärksamhet därå, att i de fall då i rättegång ersättning av statsmedel
skall utgå till vittne, rättegångsbiträde, förundersökare eller annan, vid ersättningens
bestämmande beloppet så avväges att, utan eftersättande av kravet
på densammas skälighet i förhållande till besvärets eller uppdragets art
och omfattning samt därmed förenade utgifter och tidsspillan, minsta möjliga
kostnad uppkommer för statsverket dels ock framhållit angelägenheten
av att, i mal där jämlikt lagen den 19 juni 1919 (nr 367) örn fri rättegång
dylik förmån åtnjutes, beslut örn förordnande av biträde i rättegången eller
om inkallande av vittnen däri icke meddelas, utan att behovet av sådan åtgärd
blivit noga övervägt. Efter utfärdandet av nämnda cirkulär följde ett
tillfälligt avbrott i ökningen av nettoutgifterna. Dessa, som under budgetåret
1932/33 utgjort 498,559 kronor 83 öre minskades under närmast följande
budgetår till 454,447 kronor 50 öre, men hava sedan dess undergått en stadig
stegring.

För bestridande av kostnaderna för nu ifrågavarande ändamål är i riksstaten
under andra huvudtiteln uppfört ett förslagsanslag, vilket för budgetåret
1939/40 upptagits till 500,000 kronor (II. D. 2). Förhållandet mellan
beviljade anslag och utgiftsbelastningen under budgetåren 1930/31—1938/39
framgår av nedanstående sammanställning. För att i någon män kunna

— 17

bedöma, i vad mån ersättning bereus statsverket för av detsamma i enlighet
med lagen örn fri rättegång förskotterade kostnader, vilka skola gäldas av
den tappande parten eller ersättas av den, som erhållit fri rättegång, hava
revisorerna ansett det vara av intresse att jämväl meddela beloppen av de
uppbördsmedel, som under nämnda budgetår influtit.

Budgetår	Anvisat utgifter anslag kronor kronor	Inkomster kronor	Nettoutgift kronor	Merutgift kronor
1930/31	300,000	- 474,838:97	49,616:29	425,222: 68	125,222: 68
1931/32	400,000	— 479,117:87	54,780:96	424,336:91	24,336:91
1932/33	400,000	— 550,582:76	52,022: 93	498,559:83	98,559:83
1933/34	400,000	— 509,427:61	54,980:11	454,447:50	54,447:50
1934/35	450,000	— 556,642:45	61,513: 76	495,128: 69	45,128: 69
1935/36	450.000	— 538,768:88	51,021: 26	487,747: 62	37,747: 62
1936/37	475,000	— 554,682:17	54.522: 31	500.159: 86	25,159:86
1937/38	475,000	— 607,007:32	55,959:83	551,047:49	76,047: 49
.1938/39	475,000	660,204:51	60,124:05	600.080:46	125,080:46

Till belysande av i vilken utsträckning rättegångskostnader, som ålagts part
att återgälda statsverket, inflyta respektive avkortas, meddelas följande uppgifter
rörande i länsräkenskaperna redovisade dylika medel under budgetåren
1937/38 och 1938/39.

Utestående

. .. Uppdebitcrade Influtna Avkortade vid budgetårets

Budgetar « utgång

kronor kronor kronor kronor

1937/38 229,335:71 55,959:83 '' 80,057:06 93,318:82

1938/39 203,734:47 60,124:05 | 125,668:74 111,260:50

De mål, däri fri rättegång beviljas, äro i regel av civil natur. Det utan
jämförelse största antalet röra familjerättsliga förhållanden, framför allt
hem- och äktenskapsskillnad samt faderskap och underhållsbidrag till barn
utom äktenskapet. Ett stort antal utgöra även mål angående ärekränkning
och skadestånd samt mål rörande förande av motorfordon i av alkohol påverkat
tillstånd (s. k. rattfylleri) ävensom olovlig befattning med eller tillverkning
av spritdrycker (s. k. langning, lönnbränning).

Vid sin granskning hava revisorerna iakttagit, bland annat, att statsverkets
kostnader i vissa mål, där fri rättegång beviljats, kunna uppgå till ganska
avsevärda belopp, främst med hänsyn till de höga arvoden, som tillerkänts
de i målen förordnade rättegångsbiträdena. I ett mål angående testamentsklander
hava sålunda kostnaderna uppgått till 1,408 kronor. I ett annat fall
hava statsverkets kostnader i mål angående bedräglighet i konkurs utgjort
1,300 kronor. Vidare har i ett mål rörande förskingring motsvarande kostnader
belöpt sig till 1,812 kronor. Särskilt må framhållas att i ett mål om
ogiltigförklaring av arvskifte m. lii. i arvode till rättegångsbiträde! utbetalats
4.800 kronor. Kostnaderna för protokolls- och expeditionslösen i samma mål

2- .199241. Rev. berättelse (inf/, statsverket är 19S9. I.

— 18 —

uppgingo till 534 kronor. Jämväl kostnaderna tor delgivning kunna, särskilt
i de nordliga länen, uppgå till stora belopp.

Revisorerna hava vidare uppmärksammat, alt i stor utsträckning avkortning
skett i fråga örn rättegångskostnader, som i mål, vari fri rättegång beviljats,
tappande part ålagts att återgälda till statsverket. Detta har även
skett i flera fall, då fråga varit örn personer med mera fast anställning och
de utdömda beloppen tämligen obetydliga, exempelvis 11 kronor.

Revisorernas Såsom av utredningen framgår utvisa kostnaderna för den fria rätte e

Un! an de. gången en oavbruten stegring. Anslaget, som upprepade gånger höjts och
senast från och med innevarande budgetår fastställts till 500,000 kronor, har
årligen överskridits med avsevärda belopp. En av orsakerna härtill är uppenbarligen
den alltmera ökade omfattning, i vilken fri rättegång beviljas. Enligt
revisorernas mening torde detta i första hand bero på gällande lagstiftning
på området, vilken nied den tämligen allmänt hållna avfattning, som
utmärker den, i stort sett icke upptager några egentliga korrektiv, som kunna
förhindra missbruk.

Revisorerna inse därför till fullo de svårigheter, som kunna uppstå vid
prövandet av ansökningar örn fri rättegång. Endast i undantagsfall torde
domstolen lagenligt kulina avvisa ansökning härom under hänvisning till
käromålets art. Då någon förprövning av det berättigade i partens talan
icke får äga rum, bliver härav följden, att med stöd av fri rättegång processer
ofta komma till stånd, vilka äro av den art, att de sannolikt icke varit
avsedda att understödjas genom beviljande av en sådan förmån. För att
hålla kostnaderna för den fria rättegången inom rimliga gränser synes del
revisorerna angeläget, att restriktiva åtgärder vidtagas i förevarande hänseende.
Enligt revisorernas uppfattning böra bestämmelser införas i lagen,
som medgiva en strängare gallring av ansökningar örn fri rättegång. Innan
förmånen av fri rättegång beviljas, bör sålunda en närmare förprövning
äga rum. Genomförande av en dylik åtgärd synes revisorerna utan eftergivande
av tillbörliga krav på saklighet och objektivitet kunna ske, då det
är rätten eller dess ordförande som har att meddela beslut örn fri rättegång.
Genom en dylik förprövning skulle med säkerhet komma att utgallras
ett stort antal mål, vilka nu utan beiättigande belasta domstolarna
och på grund av att fri rättegång beviljats medföra avsevärda kostnader
för statsverket.

Ett annat medel för nedbringande av kostnaderna för den fria rättegången
vore enligt revisorernas mening införande av bestämmelser om inskränkning
i rätten att erhålla en dylik förmån i vissa mål. Såsom den föregående
utredningen utvisar utgöras de mål, i vilka fri rättegång beviljats, till stort
antal av sådana, som röra åtal för förande av motorfordon under påverkan
av starka drycker (s. k. rattfylleri) samt olovlig befattning med eller tillverkning
av spritdrycker m. m. (s. k. langning, lönnbränning), vilka mål
under senare år visa tendens till ökning. Revisorerna vilja med hänsyn till
beskaffenheten av dessa mål starkt ifrågasätta, huruvida det kan finnas an -

— 19 —

ledning att i dylika mål bevilja svarandeparten förmånen av fri rättegång.
En eventuel! målsägande bör däremot icke betagas rätten att erhålla fri
rättegång.

Förordnande av biträde åt part, som åtnjuter fri rättegång, förutsätter
enligt lagen, att parten icke kan själv eller genom någon, som i tjänsteställning
eller eljest lämnar honom bistånd, behörigen tillvarataga sina intressen
i processen. Biträde skall i regel icke förordnas för utförande av
parts talan, innan parten varit personligen tillstädes inför rätten. Revisorerna
hava emellertid icke kunnat undgå att finna, att biträde av domstolarna
förordnas även i mål av mycket enkel beskaffenhet. Det har dessutom,
enligt vad revisorerna kunnat iakttaga, inträffat ett flertal fall, där
biträde omedelbart förordnats även för talans utförande, trots att omständigheterna
icke synas hava påkallat detta. 1 mycket stor utsträckning har kärande
i mål rörande underhållsbidrag biträtts icke endast av den jämlikt
lag örn barn utom äktenskap särskilt förordnade barnavårdsmannen utan
jämväl av ett av rätten förordnat biträde, vilket tillerkänts ersättning av
allmänna medel. Biträde synes bruka förordnas, även där barnavårdsman
icke kan anses sakna kompetens att själv uppträda i rättegången. Det är
.sålunda ingalunda ovanligt, att så skett, trots att nämndeman, fjärdingsman
eller annan kommunal förtroendeman innehaft förordnande såsom barnavårdsman.
Det synes revisorerna att i många fall dessa mål icke äro av
mera invecklad beskaffenhet än att talan hör kunna utföras av vederbörande
barnavårdsman. I faderskapsmål är domstolen för övrigt enligt lag förpliktad
att sörja för fullständig utredning av målet. Barnavårdsmännen
kunna lämpligen anskaffa tryckta blanketter för stämningsansökningen, i
vilka endast behöver ifyllas parternas och barnets namn samt vad som
yrkas i underhållsbidrag och ersättning för förlossningskostnader. Härtill
kommer, att örn barnavårdsman själv utan särskilt förordnat biträde utför
talan i målet, vissa ytterligare kostnader skulle besparas .statsverket. Enligt
lagen örn barn utom äktenskap är nämligen barnavårdsman berättigad att
utan kostnad anlita polismyndighet icke blött för undérhållsskyldigs efterlorskande
eller hörande utan även för verkställande av delgivningar. Denna
förmån åtnjuter däremot icke ett av domstolen åt barnets moder särskill
förordna! rättegångsbiträde. Delgivningskostnaderna i faderskapsmål kunna
uppgå till betydande belopp, särskilt i Norrland, där avstånden äro avsevärda
och ofta svårigheter förefinnas att anträffa den eftersökte. Att märka är
även att i dessa mål vittnesbevisningen kan vara omfattande. Uppenbart
felaktigt är, såsom revisorerna i några fall uppmärksammat, alt delgivningskostnad
av allmänna medel utbetalts, då barnavårdsman eller ombud för
denne begärt delgi viii ogen.

Det är givetvis även av största vikt, att domstol icke förordnar biträde,
beträffande vilken finnes anledning antaga, att han icke på tillfredsställande
sätt skall komma att handhava det honom lämnade uppdraget. Har den
lill biträde föreslagne tidigare misskött rättegångar vid domstolen, är detta
tillräckligt skäl alt vägra honom förordnande. Genom misskötsel av måle!

— 20

eller oförstånd från biträdets sida kan rättegången i hög grad komma att
fördyras. Revisorerna hava uppmärksammat, hurusom i ett vid en häradsrätt
avdömt mål angående bättre rätt till fast egendom, däri ena parten
beviljats fri rättegång, det av domstolen förordnade biträdet framlade en på
omfattande arkivforskningar byggd, synnerligen omfattande utredning, vilken
synes hava varit delvis onödig, över huvud förefaller rättegången genom
biträdets åtgörande hava blivit avsevärt längre och kostsammare än
som varit erforderligt. Statsverkets kostnader i nämnda mål uppgingo vid
häradsrätten till 4,336 kronor 15 öre, varav 4,000 kronor utgjorde ersättning
till biträdet. Det torde därvid böra framhållas, att talan från den part,
som erhållit fri rättegång, i alla instanser ogillades.

Revisorerna hava även med ledning av tillgängliga uppgifter kommit till
den uppfattningen, att de utdömda arvodena till biträden i fri rättegång i en
del fall varit väl höga. Några enhetliga grunder för beräkning av dessa arvoden
vid de olika domstolarna synas icke heller tillämpas. Revisorerna
anse det angeläget, att för nedbringande av de dryga kostnaderna för nu
ifrågavarande ändamål åtgärder böra vidtagas för ernående av en i möjligaste
mån enhetlig reglering av ersättningen till dessa rättegångsbiträden. I
detta sammanhang torde det böra övervägas, huruvida icke uppdrag att vara
biträde i fri rättegång i större utsträckning än vad som nu är fallet bör mot
ersättning enligt lägre taxa kunna anförtros åt personal vid de statsunderstödda
rättshjälpsanstalterna. Det är därvid även förtjänt av beaktande i vad
mån det kan vara ekonomiskt fördelaktigare för statsverket att öka nu utgående
bidrag till dessa rättshjälpsanstalter eller medverka till upprättande av
nya mot skyldighet för dessa att åtaga sig uppdrag av förevarande slag.

Revisorerna hava vidare fäst sig vid att i mål, där fri rättegång beviljats,
avkortning i stor utsträckning skett ifråga örn rättegångskostnader, som den
lappande parten ålagts att återgälda till statsverket. Såsom framgår av ovan
intagna sammanställning utgjorde under budgetåret 1938/39 det uppdebiterade
beloppet 203,734 kronor 47 öre, medan avkortningarna uppgingo till
125,668 kronor 74 öre, utgörande 61.7 procent av det uppdebiterade beloppet.
Enligt vad revisorerna iakttagit hava i en del fall, där avkortning förekommit,
de ersättningsskyldiga utgjorts av personer med mera fast anställning
och sådan inkomst, att de ådömda beloppen bort kunna gäldas. Det vill
förefalla revisorerna, att avkortningsförfarandet föregåtts av en mindre noggrann
prövning, än då det gällt avkortning av skatt. Det synes revisorerna
av stor vikt att skärpt kontroll kommer till stånd på nu ifrågavarande område.
Ifrågasättas kan i detta sammanhang, huruvida icke genom ändring
av gällande bestämmelser örn införsel detta institut skulle kunna komma till
användning i fall, varom här är fråga.

Resultatet av den nu förebragta utredningen ävensom de synpunkter, som
revisorerna här ovan anfört, hava revisorerna ansett sig böra delgiva riksdagen.

— 21 —

§ 5.

Inom fångvårdsstyrelsen pågår sedan ett antal år tillbaka ett fortlöpande för utredningsarbete

rörande möjligheten att minska antalet fångvårdsanstalter vårdsani
syfte bland annat att därigenom nedbringa vårdkostnaderna. Detta arbete stätterna,
har bland annat resulterat i att enligt beslut av 1936 års riksdag, kronohäktena
i Norrtälje, Karlshamn, Ängelholm och Uddevalla fran och med den 1
juli 1936 nedlagts. Vidare hava straffängelserna i Karlskrona och örebro
förändrats till kronohäkten, det förra genom beslut av 1938 års riksdag och
det senare genom beslut av 1939 års riksdag.

Revisorerna hava ansett det vara av intresse att verkställa en närmare undersökning
av vårdkostnaderna vid de olika fångvårdsanstalterna. Med ledning
av inhämtade uppgifter hava revisorerna låtit upprätta nedanstående
sammanställning. De däri intagna uppgifterna hänföra sig till budgetaret
1938/39.

	Antal celler	Medeltalet fångar per dag	Vårdkostnad
Anstaltens namn	för egentligt fångförvar	per under* hållsdag

Centralfängelset å Långholmen......... 546

> i Malmö.............. 188

> å Härlanda ........... 165

> i Mariestad........... 79

> i Härnösand.......... 139

» i Norrköping.......... 1 85

> i Växjö............... 84

Straffängelset i Uppsala............... 50

• i Linköping............. ''1

> i Jönköping............. 80

> i Kalmar................ 72

> i Kristianstad........... *0

> i Vänersborg............ 75

> i Karlstad............... 12

> i Örebro................ 80

> i Falun................. 51

» i Gävle................. 81

> i Västerås............... °5

Kronohäktet i Nyköping.............. 37

> i Västervik.............. 40

» i Visby................. 19

> i Karlskrona............ 68

» i Ystad................. 45

» i Halmstad.............. 27

> i Hudiksvall............ 23

» i Sundsvall.............. 39

» i Östersund............. 29

> i Umeå................. 23

« i Luleå................. 33

» i Haparanda............ 15

Fångkolonien Singeshult.............

Ungdomsanstalten å Skenäs............

s å Håga.............;

442

161

139

43
51

17
63
47
22
39

18
14

8.09
6.34
7.26
8.47

7.09

7.67
6.23
9.41
6.16
6.16

10.07

6.78

5.87

7.83
21.89

9.89

6.70

5.86

6.77

7.85

10.67
12.56

7.84
11.42
10.29

7.86
11.04

7.80

9.81
17.06

5.98

8.86
7.75

7.56

(medeltal)

1 Därav 8 celler oell 77 sjukrum.

_ 22

^nttäaBde*8 ^en omständigheten ali, såsom ovanstående sammanställning utvisar,
u B an 6 vårdkostnaderna för underhållsdag högst väsentligt variera, synes revisorerna
i och för sig motivera, att det inom fångvården för närvarande pågående
arbetet med centralisering av anstalterna bedrives och fullföljes med all
skyndsamhet och i den utsträckning, som kan visa sig möjlig med hänsyn
till rådande förhållanden.

§ 0.

Vain 0r«rt Revisorerna hava vid sin granskning innevarande år av vissa kommittérä''kommitté-
kenskaper och av ersättningar som genom statskontoret eller andra verk utuppdrag.
betalts till ledamöter av kommittéer fäst sig vid, alt avsteg från de i kommittékungörelsen
stadgade grunderna i vissa fall ansetts böra äga rum. I
de fall då revisorerna gjort dessa iakttagelser har fråga varit örn högre statstjänstemän,
vilka tjänstgjort såsom ordförande i vissa kommittéer eller beredningar.

Sålunda har en kommittéordförande på grund av beslut av Kungl. Maj:t
berättigats att för viss utländsk resa uppbära ersättning efter i beslutet angivna
särskilda grunder samt har i anledning härav uppburit förskott å blivande
resekostnader. Sedermera har emellertid befrielse lämnats honom
från närmare redovisning för resekostnaderna och det lämnade förskottet
har förklarats utgöra slutlig gottgörelse för hans omkostnader. Jämlikt
kungl, brev till statskontoret den 30 september 1938 ifråga örn ersättning åt
samma person för uppdrag bland annat såsom ordförande i en annan kommitté,
huva fastställts grunder för ersättningen till honom, men .sedermera
bär genom kungl, brev den 24 februari 1939 ytterligare bestämts, att han.
utöver sedvanlig ersättning för på grund av kommittéarbete mistad avlöning
å sin tjänst, skulle under den tid, då han åtnjöt ledighet för fullgörande av
uppdrag såsom ledamot av riksdagen utan att samtidigt vara befriad från
göromålen såsom ordförande i ifrågavarande kommitté, erhålla gottgörelse
jämväl för vad han sålunda enligt avlöningsreglementet skulle avstå såsom
riksdagsman. Denna ytterligare ersättning skulle utgå av andra huvudtitelns
kommittéanslag samt utanordnas till honom månadsvis i efterskott. Genom
särskilt beslut har även bestämts, att han skulle äga under tiden för riksdagens
sammanträde i stället för i kommittékungörelsen angivet dagarvode
uppbära månadsarvode med 360 kronor.

Revisorerna hava velat i sin berättelse intaga en sammanfattande redogörelse
för innehållet av ovannämnda beslut.

— 23 —

FEMTE HUVUDTITELN.

Socialdepartementet.

§ 7.

Pä förslag av Kungl. Majit anvisade 1937 års riksdag för budgetåret 1937/Anshen till
38 ett förslagsanslag av 1,000,000 kronor till mödrahjälp. De viktigaste be- ■'' **
stämmelserna rörande denna hjälpform åro meddelade i förordningen den
11 juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp.

Enligt denna förordning kan kvinna, som i anledning av havandeskap eller
barnsbörd är i uppenbart behov av understöd, tillerkännas mödrahjälp
av statsmedel. Hjälpen lämnas i den form, som för varje särskilt fall finnes
lämpligast, i en eller flera poster, dock högst till ett sammanlagt värde av
300 kronor. Då anledning därtill finnes, må mödrahjälp helt eller delvis
lämnas såsom räntefritt lån. Mödrahjälp ma ej avse tid, som infaller senare
än sex månader efter nedkomsten.

För behandling av frågor rörande mödrahjälp skall i varje landstingsområde
och i varje stad, som icke deltager i landsting, finnas en mödrahjälpsnämnd,
som har att meddela beslut i anledning av gjorda ansökningar örn
mödrahjälp. Sådan nämnd består av ordförande och två ledamöter. Utbetalning
av beviljad mödrahjälp sker genom vederbörande barnavårdsnämnd,
som jämväl skall övervaka, att hjälpen kommer lill användning i enlighet
med givna föreskrifter.

Kompletterande bestämmelser rörande mödrahjälpen äro meddelade i kungörelsen
den 22 oktober 1937 (nr 848) med tillämpningsföreskrifter till förordningen
örn mödrahjälp ävensom i den samma dag utfärdade instruktionen
(nr 847) för mödrahjälpsnämnderna.

I kungörelsen stadgas, bland annat, att beslut, varigenom mödrahjälp beviljats,
skall av mödrahjälpsnämnden ofördröjligen delgivas länsstyrelsen,
som har att till den barnavårdsnämnd, på vilken det ankommer att verkställa
beslutet, utanordna det belopp, vartill kostnaderna för hjälpen enligt
beslutet högst må uppgå.

I instruktionen för mödrahjälpsnämnderna föreskrives, bland annat, att
mödrahjälpsnämnd skall .sammanträda minst en gång i månaden samt att
sådan nämnd må efter inhämtat medgivande av socialstyrelsen antaga sekreterare.
Enligt stadgande i instruktionen bestämmer vidare socialstyrelsen,
efter framställning av mödrahjälpsnämnd, det belopp, som nämnden
må för viss tid använda till expenser.

— 24 —

Samtliga här omförmälda författningar trädde i kraft den 1 januari 1938.

Förenämuda, för budgetåret 1937/38 anvisade anslag var avsett att täcka
kostnaderna för mödralijälpsverksamheten under första halvåret 1938. I
dessa kostnader inräknades då även organisationskostnader.

För budgetåret 1938/39 uppdelades anslaget på två särskilda förslagsanslag.
Från anslaget till mödrahjälp i form av understöd utan återbetalningsskyldighet
m. m., vilket upptogs till 1,700,000 kronor, skulle bestridas de understöd,
som icke behöva återbetalas, samt därutöver samtliga de med mödrahjälpsverksamheten
förenade organisationskostnaderna. Det andra anslaget,
rubricerat avsättning till fonden för lån till mödrahjälp och avsett för
gäldande av de understöd, som utgå såsom lån, upptogs till 300,000 kronor.

Beräkningen av anslagsbehovet grundades på en av befolkningskommissionen
gjord uppskattning. Enligt denna borde förslagsvis räknas med 10,000
hjälpfall om året och ett genomsnittsvärde av den beviljade hjälpen av 200
kronor i varje fall, vilket motsvarar en sammanlagd kostnad av 2,000.000
kronor. Föredragande departementschefen fann visserligen sannolikt, att
kommissionen räknat i underkant, men ansåg sig, i avvaktan på närmare
erfarenhet, böra biträda den av kommissionen gjorda uppskattningen.

Utgifterna för mödrahjälp under budgetåren 1937/38 och 1938/39 framgå
av nedanstående sammanställning.

Ji u rt g e t å r

Anvisat

kronor

Nettoutgift

kronor

Överskridande
respektive
besparing ( + ) i
kronor

1937/38 ....................................i 1.000,000:-

litoö/dy. Mödrahjälp utan återbetalningsskvl- l

. .di6het................................... J 1,700,000: -

Län........................................ 300,000: —

2,523,867:43 1,523,367:43

8,691,633:08
123,215:76

6,991,633:08
+ 176,784:24

Med anledning av de synnerligen stora anslagsöverskridanden som förekommit,
hava revisorerna ansett sig böra underkasta användningen av ifrågavarande
medel en noggrannare granskning. Därvid har i första hand organisationskostnaderna
undersökts. Beträffande dessa kostnader gäller i huvudsak
följande.

Enligt stadgande i instruktionen för mödrahjälpsnämnderna bestämmer
socialstyrelsen efter framställning av nämnden det belopp, som nämnden må
för viss tid använda till expenser. För tillgodoseende av detta ändamål under
budgetåret 1938/39 disponerade socialstyrelsen enligt kungl, brev den 22 april
1938 högst 30,000 kronor.

Beträffande ersättning åt ordförande och ledamöter i mödrahjälpsnämnd
föreskrives i kungl, brev den 3 december 1937, att ordförande och suppleant
för ordförande ävensom ledamot och suppleant för ledamot äger att för
varie dag, han deltager i sammanträde med nämnden, åtnjuta dagarvode,
som skall utgå med 30 kronor till ordförande och suppleant för denne samt
20 kronor till ledamot och suppleant för ledamot. Ordförande, ledamot och

suppleant, solli icke är bosatt å den ovt, där niödvahjälpsnäninden sammanträder,
eller där har sin verksamhet eller där uppehåller sig på grund av
allmänt uppdrag, äger vid resa för deltagande i nämndens sammanträden
uppbära resekostnads- och traktamentsersättning enligt rese- och traktamentsklassen
I B i gällande allmänna resereglemente.

Till sekreterare skall, enligt föreskrift i kungl, brev den 30 juni 1938, utgå
ersättning med. beträffande mödrahjälpsnämnd i landstingsområde 20 kronor
för varje sammanträdesdag och 1 krona för varje behandlad ansökning
samt beträffande mödrahjälpsnämnd i stad. som ej deltager i landsting, 20
kronor för varje sammanträdesdag och 50 öre för varje behandlad ansökning.

I fråga om mödrahjälpsnämnd, hos vilken sekreterare ej finnes anställd,
meddelar Kungl. Maj:t efter utgången av varje budgetår beslut, med vilket
belopp ersättning för sekreterargöromålens bestridande må utgå till den ledamot
av nämnden, som fullgör ifrågavarande göromål.

Revisorerna hava införskaffat uppgifter örn antalet sammanträden under
budgetåret 1938/39 med de olika mödrahjälpsnämnderna. Av uppgifterna
framgår, att sammanträdesdagarna för flertalet mödrahjälpsnämnder varit
en eller två i månaden. På vissa håll hava sammanträden hållits betydligt
oftare. Sålunda sammanträdde under sagda budgetår mödrahjälpsnämnden
i Stockholm 53 gånger och mödrahjälpsnämnden i Västernorrlands läns
landstingsområde 50 gånger. Båda dessa nämnder sammanträdde alitsa
ungefär en gång i veckan. Närmast efter dessa mödrahjälpsnämnder kommer
nämnden i Västerbottens läns landstingsområde med 46 sammanträden,
mödrahjälpsnämnderna i Älvsborgs läns landstingsområde och i Göteborgs
stad, envar med 38 sammanträden, samt mödrahjälpsnämnden i Blekinge
läns landstingsområde med 37 sammanträden. Revisorerna hava iakttagit,
att mödrahjälpsnämnder med väsentligt .större antal avgjorda ärenden kunnat
avverka dessa på betydligt färre sammanträden.

Under budgetåret 1938/39 utbetalade organisationskostnader, undantagandes
expensutgifter, framgå av nedanstående tablå.

Av tablån framgår, att traktamentsersättning utgått till ledamöter i mödrahjälpsnämnden
i Älvsborgs län med betydligt större belopp än inom någon
annan mödrahjälpsnämnd. Anledning härtill torde i främsta rummet vara.
att nämndens sammanträden hållits i Göteborg, trots att ingen av ledamöterna
varit bosatt där. Enligt vad som från nämnden uppgivits för revisorerna
skulle Göteborg hava valts till sammanträdesort, emedan en av mödrahjälpsnämndens
ledamöter varit bosatt på ort med dåliga tågförbindelser med residensstaden.
Vid av revisorerna verkställd undersökning har emellertid
konstaterats alt tågförbindelserna icke utgjort hinder för sammanträdenas
förläggande till Vänersborg, varigenom kostnaderna kunnat avsevärt nedbringas.

Beträffande sekreterarnas granskningsarvoden är till en början att märka,
att hos mödrahjälpsnämnderna i Hälsingborg och i Älvsborgs läns landstingsområde
.särskild sekreterare icke finnes anställd, utan sekreterargöromålen
i dessa nämnder bestridas av vederbörande ordförande. Revisorerna

— 26 —

Mödrahjälpsnämnden i

Resekostnader

traktamen ten -

reseersätt ningar -

i Sekreterarnas
1 Dagarvoden | granskningsLarvqden -

landstingsområde

Stockholms stad
Stockholms läns
Uppsala läns

Södermanlands läns >

Östergötlands läns >

Norrköpings stad .................

Jönköpings läns landstingsområde
Kronobergs läns »

Kalmar läns norra >

Kalmar läns södra >

Gotlands läns >

Blekinge läns >

Kristianstads läns »

Malmöhus läns >

Malmö stad.......................

Hälsingborgs stad.................

Hallands läns landstingsområde____

Göteborgs och Bohus läns landstingsom

råde............................

Göteborgs stad ...................

Älvsborgs läns landstingsområde
Skaraborgs läns >

Värmlands läns >

Örebro läns >

Västmanlands läns >

Kopparbergs läns >

Gävleborgs läns landstingsområde ocl

Gävle stad ......................

Västernorrlands läns landstingsområde
Jämtlands läns >

Västerbottens läns >

Norrbottens läns >

448

738

1,458

770

391

972

952

67:

182:

686:

317

1,683

1,095

108

294:

731:

1,167

285

1,002

562

Summa; 14,094

615:15
303:30
287:10
116: —
75:60
170: 30
239:80
267:10

148: -377:15
339:50
169: 75
178: 60
____

81:30

273: 55
342:30
566:10
826: —
66:75

77:80
227:40

367:10
347:10
126:30
193:20
317:25

7,099:50 ;

3.800
2,880
1,700

2.170
1,550
1,310
4,060,
2,344
1,030
1,660

690

4.170
1,150
3,130

1.800
1,690
1,040

2.480
4,120
3 080
2,110
3,180
1.800
1460
2,980

1,950

4,840

2,420

4,540

2,960

174.094

2,477:
1,336:
1,060:
1,281:
1,681, —

283

1,772

1,146

615

1,131

317

2,238

2,428

2,373

474

515: —

2,077: —
1,102:50

2,165

3,100

837

922

1,740

3,589

4,643

1,971

4,572

6,002:

153,848:

Tillhopa

149.135:50

vilja i löibigående ifrågasätta, om icke ett bibehållande av denna anordning''
kan äventyra ärendenas noggranna handläggning, i synnerhet inom mödrahjälpsnämnder
med större arbetsbörda. I enlighet med ovan återgivna föreskrifter
har ersättning för sekreterargöromålens bestridande i dessa två
nämnder bestämts genom särskilda Kungl. Majlis beslut, vilka emellertid
icke föranlett utbetalning under budgetåret 1938/39.

Revisorerna vilja framhålla, att sekreterararvodena med få undantag utgått
till statligt eller kommunalt anställda tjänstemän, vilka innehaft sekreteraruppdraget
såsom bisyssla. Sålunda voro icke mindre än 12 av mödrahjälpsnämndssekreterarna
tjänstemän i länsstyrelser. I betraktande av den omfattning,
som mödrahjälpen kommit att få, synes det revisorerna, som örn
mödrahjälpsarbetet måst i vissa fall i alltför hög grad inkräkta på sekreterarens
ordinarie arbetsuppgifter.

1 Då föreskrifter örn ersättning åt sekreterare lämnats först den 30 juni 1938, torde i dessa
belopp inga jämväl vissa ersättningar avseende första halvåret 1938.

Enligt socialstyrelsens räkenskaper för budgetåret 1938/39 bär till de olika
mödrahjälpsnämnderna för expensbehov utanordnats följande belopp.

Mpdrahjälpsnämnden i , Kronor

Mödrahjälpsnämnden i I Kronor

Stockholms stad ................ 1*500;"

| Stockholms läns landstingsområde j 1,700: —

i Uppsala läns » 300:

Södermanlands läns *> 1,000:

Östergötlands läns > 1,000: —

Norrköpings stad................ 400:

! Jönköpings läns landstingsområde 500: —

| Kronobergs läns >

: Kalmar läns norra > 500:

j Kalmar läns södra > 700:

] Gotlands läns > 400:

] Blekinge läns > 350:

i Kristianstads läns > 1,000:

'' Malmöhus läns » 800:

j Malmö stad .................... 800: ■

; Hälsingborgs stad............... 300: —

j Hallands läns landstingsområde .. 1,000: —

[ Göteborgs och Bohus läns lands-

tingsqmråde .................. 600:

[

Göteborgs stad..................

Älvsborgs läns landstingsområde : 1,780: —

Skaraborgs läns > F300:—

Värmlands läns > q ''

Örebro läns > 800: —

Västmanlands läns > 700:

Kopparbergs läns > 700: —

Gävleborgs läns > M''''0:

Gävle stad...................... 150:

Västernorrlands läns landstingsom-

Jämtlands läns landstingsområde —

Västerbottens läns » 1*700:

Norrbottens läns > 1,000:

Summa 26,895:18

Av tabellen framgår, att expenskostnaderna äro mycket olika inom olika
mödrahjäipsnämnder och att det vill synas, som örn skillnaden mellan de
lägsta och de högsta belopp, vilka av mödrahjälpsnämnderna disponerats för
ifrågavarande ändamål, icke läte sig förklaras enbart med skillnaden i arbets
börda.

Revisorerna övergå härefter till att redogöra för sina iakttagelser betiäffande
den omfattning, i vilken mödrahjälp kommit till användning, och få i
sådant hänseende hänvisa till nedanstående statistiska sammanställning.

Sammanställningen har gjorts särskilt för kalenderåret 1938 — det forsta
år, under vilket mödrahjälpsförordningen tillämpades — och särskilt för
förra kalenderhalvåret 1939. Av densamma framgår till en början att befolkningskonnnissionens
uppskattning av antalet hjälpfall ledan under begynnelseåret
visat sig mycket för låg. Medan kommissionen såsom nämnts
räknade med 10,000 hjälpfall örn året, utvisar sammanställningen för 1938
nära 3 V2 gånger så stort antal beviljade ansökningar. För 1939 synes detta
antal komma att ytterligare väsentligt ökas. Däremot har kommissionens
uppskattning av genomsnittskostnaden för den beviljade hjälpen visat sig i
stort sett hålla streck.

Av särskilt intresse äro de siffror, som angiva antalet beviljade ansökningar
i procent av antalet levande födda. Den omständigheten, att siffrorna
för förra halvåret 1939 undantagslöst äro högre än motsvarande tal för
1938, torde bero på ali mödrahjälpsinstitutet först under loppet av 1938 så
småningom slog igenom i del allmänna medvetandet. Även örn förstnämnda
siffror helt naturligt icke kunna anses annat än i ringa män representativa
för de förhållanden, som med en fri utveckling av mödralijälpen skulle

Vissa statistiska uppgifter angående inödrahj&lpen under tiden 1 januari—31 december 1988.

Mödruhjälpsnämmlen i	\| Antal av- gjorda ansök- ningar 1........	Bevil- jade ansök- ningar från gifta mödrar	\| Bevil-jade ansök-ningar från ogifta mödrar	Summa bevil- jade ansök- ningar	Beviljade ansök-ningar i % av antalet avgjorda ansök-ningar	Beviljade understöd kronor	1 Beviljade lån kronor	Summa beviljade understöd och lån kronor	Genom-snittligt belopp per be-viljad ansök-'' ning kronor	[ Antal levande födda (prel. siffror)	! Antal bevil-jade ansök-ningar i % av antalet levande 1 födda
Stockholms stad ............	1,774	1,043	713	1,756	98.98	384,455	22,900	407,355	! 232.54	6,928	25.35
Stockholms läns landstingsområde	994	661	260	921	92.65	200,452	4,575	205,027	222.61	3*772	24.42
Uppsala läns »	520	341	143	484	93.07	79,772		79^772	164.81	1,976	24.49
Södermanlands läns >	763	504	184	688	90.17	132,107	3,746	135,853	197.46	2^620	26.26
Östergötlands läns >,	978	698	236	934	95.60	157,315	657	157,972	169.13	3,711	25.17
Norrköpings stad..........	371	256	66	322	86.79	69,263	716	69,979	217.32	''972	33.18
Jönköpings läns landstingsområde	956	729	152	881	92.15	176,445	200	176,645	200.50	3,556	24.78
Kronobergs läns >	780	586	128	714	91.53	140,254	220	140,474	196.73	2*183	32.71
Kalmar läns norra >	396	291	77	368	92.92	66,837	580	67,417	183.19	1,429	25.75
Kalmar läns södra >	739	531	145	676	91.47	128,307	745	129j052	190.76	2424	31.88
Gotlands läns >	317	219	85	304	95.89	63,866	690	64,556	212.34	1,013	30.oo
Blekinge läns >	1,438	1,089	288	1,377	95.75	276,200	6,500	282,700	205.30	2,433
Kristianstads läns >	1,319	903	326	1,229	93.17	212,026	1,030	213,056	173.35	3,879	31.68
Malmöhus läns >	1,314	870	365	1,235	93.98	235,537	5,143	240,680	194.88	4,558	27.10
Malmö stad.................	617	357	168	525	85.08	102,487	5,281	107,768	205.27	2,129	24.66
Hälsingborgs stad...............	386	242	124	366	94.81	49,935	688	50,623	138.03	943	38.81
Hallands läns landstingsområde	515	372	95	467	90.67	89,131	1,110	90,241	193.23	2,250	20.76
Göteborgs o. Bohus läns >	1,189	939	169	1,108	93.18	228,735	2,490	231,225	208.68	2,749	40.31
Göteborgs stad..................	1,412	934	366	1,300	92.06	225,197	22,874	248,071	190.82	4,041	32.17
Älvsborgs läns landstingsområde	1,513	1,167	289	1,456	96.23	238,396	2,759	241*155	165.62	<608	31.60
Skaraborgs läns >	1,579	1,288	229	1,517	96.07	319,769	1,400	32<169	211.71	3,409	44.50
Värmlands läns »	1,880 ,	1,370	419	1,789	94.62	358,908	7,582	366,490	204.85	3,712	48.20
Örebro läns >	773 1	411	211	622	80.46	121,117	1,561	122,678	197.23 !	2.841	21.89
Västmanlands läns >	715	357	223	580	81.11	100,872	1,275	102,147	176.11 i	2,346	24.72
Kopparbergs läns >	891 !	514	296	810	90.90	167,663	7,430	175,093	216.16	<491	23.20
Gävleborgs läns >	1,535	937	557	1,494	97.32	297,425	1,993	299,418	200.41	3,566	41.90
Gävle stad......................	113	71 i	42	113	100.00 j	20,999	250	21,249	188.04	527	21.44
Västernorrl. läns landstingsområde	2,830	1,927 !	727	2,654	93.78 !	513,019	4,555	517^574	195.01 j	4,442	59.75
Jämtlands läns >	1,083	682 i	346	1,028	94.92 :	203,532	1,735	205,267	194.42 i	2,266	45.87
Västerbottens läns »	2,846	2,327 \|	384	2,711	95.26	635,915	22,740	658,655	242.94 i	<311	62.89
Norrbottens läns >	4,059	3,494	342 j	3,836	94.60	715,661	5,280	720,941	187.94 i	<714	81.87
Summa	88,595	28,110 \|	8,155 ;	84,285	98.63	8,711,507	138,705 !	6,850,802 \|	199.92 1	93,499	34.93

Vissa statistiska uppgifter artgående inUdrahjälpen .under liden 1 januari 30 juni 1939.

Mörtrahjiilpsmi runden i

Antal

av gjorda ansök ningar -

Stockholms stad ................. l>jj®l

Stockholms läns landstingsområde 772

Uppsala läns > |

Södermanlands läns >

Östergötlands läns » 718

Norrköpings stad.............177

Jönköpings läns landstingsområde 798

Kronobergs läns > j*46

Kalmar läns norra >

Kalmar läns södra > °02

Gotlands läns > o

Blekinge läns • 800

Kristianstads läns > 1,093

Malmöhus läns > 1,056

Malmö stad..................... 393

Hälsingborgs stad............... 206

Hallands läns landstingsområde 412

Göteborgs o. Bohus läns » 884

Göteborgs stad.................. 957

Älvsborgs läns landstingsområde j 1,091

Skaraborgs läns > 1,186

Värmlands läns > 1,286

örebro läns > 485

Västman!, läns landstingsområde 441

Kopparbergs läns > 774

Gävleborgs läns > 1,290

Gävle stad.................... • • 88

Västemorrl. läns landstingsområde 1,894

Jämtlands läns > 874

Västerbottens läns > 1,897

Norrbottens läns > 1,938

Summa ! 25.612

Bevil- jade ansök- ningar från gifta mödrar	Bevil- jade ansök- ningar från ogifta mödrar! 1	Summa bevil- jade ansök- ningar	Beviljade ! ansök-ningar från ogifta möd-rar i % av antalet be-viljade an-sökningar	Beviljade \| ansök-ningar i % av antalet avgjorda ansök-ningar	Beviljade under- stöd kronor	Bevil- jade lån kronor 1	Under-stöd + lån kronor	Genom-snittligt belopp per be-viljad ansök-ning kronor
772 ''	497	! 1,269	39.16	i 95.34	236,143	21,946	258,089	203.38
545	174	719 ;	24.20	93.13	147,101	2,335	149,436	207.83
295	100	395 .	25.31	91.64	67,328	235	67,563	171.04
447	128	575 !	22.26	87.78	103,772	678	104,450	181.65
515	149	664 i	22.43	92.47	104,046	—	104,046	156.69
112	30	142 ;	21.12	80.22	35,773	262	36,035	253.76
612	109	721 :	15.11	90.35	133,449	—	133,449	185.07
349	53	402	13.18	90.13	68,817	220	69,037	171.73
293	44	337	13.05	87.76	65,652	_	65,652	194.81
428	89	517	17.21	85.88	104,914	300	105,214	203.50
200	48	248	19.35	98.02	50,638	540	51,178	206.36
597	155	752	20.06	94.00	130,503	2,800	133,303	176.26
727	249	976	25.51	89.29	144,595	1,015	145,610	149.19
748	248	996	24.89	94.31	194,260	1,493	195.753	196.53
218	117	335	34.92	85.24	57,592	573	58,165	173.62
115	64	179	3575	86.89	23.985	—	23.985	133.99
303	58	361	16.06	87.62	64,213	250	64,463	178.56
658	101	759	13.30	85.85	133,866	890	134,756	177.54
558	259	817	31.70	85.37	158,223	9,150	167,373	204.86
876	152	1,028	14.78	94.22	175.507	1,120	176,627	171.81
946	153	1,099	13.92	92.66	195,974	700	196,674	178.95
907	271	1,178	23.00	91.60	245,108	960	24tt,068	208.88
263	107	370	28.91	76.28	69,655	1,117	70,772	191.27
253	113	366	30.87	82.99	67,668	—	67,668	184.88
467	237	704	33.66	90.95	152,104	4,065	156,169	221.83
809	423	1,232	34.33	95.50	! 259,188	1,719	260,907	211.77
60	27	'' 87	31.03	98.86	1 16,067	240	16,307	187.43
1 320	\| 454	1,774	25 69	93.66	355.466	270	355,736	200.52
531	265	796	33.29	90.04	139,010	525	139,535	174.03
1,598	225	1,823	12.34	96.09	392,052	14,980	407,032	223.27
1,639	190	1,829	10.38	94.37	391,310	150	391,460	214.02
18,161	5,289	28.450	1 22.65	91.65	1 4,488.979	68,583	4,552,512	194.13

Antal

evande

födda

(prel.

siffror)

Antal

beviljade

ansökningar

i % av
antalet
levande
födda

3,638

2,087

1,063

1,407

1,892

514

1,846

1.128

772

1,074

511

1.185
2,061
2,406
1,134

450

1,166

1,469

2.185
2,461
1,870
1,949
1,608
1,318
1.803
1,807

272

2,351

1,181

2,235

2,465

49.308

34.88

34.45
37.15

40.8 G

35.09

27.62
39.06
35.68

43.65
48.13

48.63

63.45
47.35

41.39
29 54 ;

39.77 i
30.96

51.66

37.39

41.77

58.77

60.44
23.00
27.76
39,04
68.17
31.98

75.45

67.40
81.56
74.19

47.55

— 30 —

komma att råda för framtiden, torde de dock giva något bättre ledning än

siffrorna för 1938.

Det är till en början påfallande, att procenttalet visar sig så mycket lägre
för de sex stora städerna än för landet i sin helhet. Medan procenttalet för
hela riket är 47.55, ligger motsvarande tal för Norrköping och Malmö under
30 och för de övriga storstäderna mellan 31.98 (Gävle) och 39.77 (Hälsingborg).

Beträffande landsbygden föreligger en markerad skillnad mellan landets
södra och mellersta delar med undantag av Blekinge och Värmland, å ena
sidan, samt sistnämnda två landskap och de fem nordligaste länen, å den
andra. För några av sistnämnda norrländska län samt jämväl för vissa
orter uti södra delarna av landet måste dock härvid beaktas där rådande
svåra arbetslöshetsförhållanden. Lägsta procenttalet i hela landet utvisar
Örebro läns landstingsområde med 23.00 och det högsta Västerbottens läns
landstingsområde med 81.56.

Revisor eina, som ansett det uppenbart att de mycket stora skillnaderna i
procenttal mellan olika mödrahjälpsnämnder icke enbart kunna bero på befolkningens
olika förmögenhetsförhållanden, hava därför sökt finna jämväl
andra förklaringsgrunder härtill.

I första hand hava revisorerna hili vid sökt få en uppfattning örn på vad
säll behovsprövningcn verkställts. Såsom ovan nämnts stadgas i mödrahjälpsförordningen
att kvinna för att kunna tillerkännas mödrahjälp skall
vara »i uppenbart behov av understöd». Beträffande tolkningen av nämnda
uttryck säges i förarbetena endast, att prövningen av behovet ej bör givas
fullt samma stränga karaktär som prövning av fattigvårdsbehov.

Att prövningen av hjälpbehovet med så vaga direktiv ej blivit ensartad torde
vara förklarligt. Vid genomgång av mödrahjälpsnämndemas korrespondens
och andra handlingar hava revisorerna också funnit, att högst betydan olikheter mellan mödrahjälpsnämndemas praxis föreligger. Mödrahjälpsnämnden
i Kopparbergs läns landstingsområde tillämpar exempelvis
regeln, att en tidigare barnlös familj i skogsbygden icke får mödrahjälp örn
inkomsten uppgår till 1,200 kronor för år, såvida inga särskilda omständigheter
föreligga. Beträffande industriarbetare har denna mödrahjälpsnämnd
satt motsvarande gräns till 1,400 kronor örn året. Andra mödrahjälpsnämnder
åter synas hava avvisat tanken på en fixerad inkomst såsom gräns för
mödrahjälpsbehovet, och åtminstone i vissa fall har hjälp beviljats vid årsinkomster
på mellan 3,000 och 4,000 kronor.

Revisorerna hava även underkastat mödrahjålpen i dess förhållande till
moderskaps penning och fattigvård en granskning. Vad först angår moderskäpspenning,
så anses enligt förordningen den 11 juni 1937 (nr 338) örn
moderskapspenning behov av sådan hjälp föreligga, om för kvinnan eller, dalhem
är gift och sammanlever med sin man, för makarna tillsammans vid senaste
taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke upptagits be -

— 31

skattningsbart belopp, uppgående till minst 3,000 kronor. Moderskapspenning
utgår till lindrande av de med barnsbörd förenade kostnaderna. Enligt
förarbetena äro kostnaderna för förlossningsvård ävensom för barnets första
utrustning avsedda att bestridas av moderskapspenningen, medan mödrahjälpen
bör givas karaktär av hjälp allenast åt modern.

Beträffande mödrahjälpen i dess förhållande till fattigvård, så äro av
fattigvården för stadigvarande försörjning omhändertagna kvinnor enligt
föreskrift i mödrahjälpsförordningen undantagna från möjlighet att erhålla
mödrahjälp. Ifråga örn andra kvinnor avsågs till en början, att fattigvård
och mödrahjälp aldrig skulle kunna utgå samtidigt, utan mödrahjälp skulle
givas sådan storlek, att den täckte kvinnans hela understödsbehov. Sedan
olägenheterna av denna regel framträtt allt starkare, anses numera i enlighet
med ett i statsverkspropositionen till 1939 års riksdag av vederbörande departementschef
gjort uttalande fattigvård och mödrahjälp kunna utgå samtidigt.

För alt vinna klarhet i frågan, huruvida gränsdragningen mellanå ena sidan
mödrahjälp och å den andra sidan moderskapspenning samt fattigvård
skett någorlunda enhetligt, hava revisorerna sökt för hela landet sammanställa
de olika utgiftsändamål, till vilka mödrahjälp utgått under budgetåret
1938/39. En sådan sammanställning har emellertid av flera skäl
ej kunnat göras under den tid, som stått revisorerna till buds. Enligt 6 §
mödrahjälpsförordningen skall i mödrahjälpsnämnds beslut, varigenom
mödrahjälp beviljas, angivas vilka huvudsakliga behov hjälpen avser att
täcka.

Denna föreskrift har av vissa mödrahjälpsnämnder tolkats så, att i besluten
angivits de belopp, sorn må användas för varje angivet utgiftsändamål.

Andra mödrahjälpsnämnder hava angivit de olika utgiftsändamål, som
må ifrågakomma, men icke huru mycket som till vart och ett av dem må
utgå, utan allenast ett klumpbelopp.

Slutligen har i vissa fall förekommit, att utgiftsändamålen icke alls specificerats,
utan endast visst belopp anvisats lill mödrahjälp, »att utgå enligt
barnavårdsnämndens bestämmande» el. dyl.

Då mödrahjälpsnämndernas protokoll på grund härav ej kunnat läggas
lill grund för ifrågavarande sammanställning, hava revisorerna måst bygga
densamma på de redovisningar, som från barnavårdsnämnderna inkommit
till länsstyrelserna och av dem överlämnats lill riksräkenskapsverket. Dessa
redovisningar hava emellertid visat sig behäftade med sådana brister — varom
mera nedan — att de ej i annat än mycket begränsad utsträckning varit
användbara för revisorernas nu ifrågavarande syfte. På grund härav hava
revisorerna måst uppgiva tanken på en sammanställning, avseende hela
landet, och inskränka sig till nedanstående tablå. Revisorerna vilja framhålla,
att på grund av ofullständigheten i barnavårdsnämndernas redovisningar
de i sammanställningen upptagna siffrorna ej lill alla delar kunna
anses fullt tillförlitliga.

Mödrahjälpsnämnden i	Personlig utrustning kronor	% ''	Kostför- ! bättring 1 ^ kronor	Tand- vård kronor	Hem- Si hjälp kronor	%
Stockholms stud.............	... 129,923	27	149.616 i 32	70,787	1 15	12,896	3
Södermanlands län ....	08,225	55	3U,187 1 19	12,989	8	15(119	9!
Jönköpings > .,	... 117,976	49	47,858 i 19	3,564	1	38(537	15
Kronobergs , ....	59,172	42	38,816 i 27	4,033	O	21,228	15
Göteborgs och Bohus » ....	82,821	32	144,595 57	5,275	2	13,315	5
Älvsborgs > ....	83,924	26	131,849 j 42	6,396	2	55(967	18
Jämtlands •„ ....	... 121,525	46	66,033 1 25	13,815	5	31,104	12
Västerbottens >	... 373,212	44	145,003 17 i	21.645	3	224,288	27

Av sammanställningen framgår, att olika utgiftsändamål av skilda mödrahjälpsnämnder
tillgodosetts i högst skiftande omfattning. Medan exempelvis
mödrahjälpsnämnden i Södermanlands läns landstingsområde anvisat ej
mindre än 55 procent av hela mödrahjälpskostnaden till personlig utrustning,
har mödrahjälpsnämnden i Älvsborgs läns landstingsområde tillgodosett
samma utgiftsändamål med allenast 26 procent av totalkostnaden. Sistnämnda
mödrahjälpsnämnd åter har till kostförbättring anvisat 57 procent
av hela mödrahjälpskostnaden under det att mödrahjälpsnämnden i Västerbottens
läns landstingsområde anvisat procentuellt lägre belopp eller 17 procent
till samma ändamål. Hjälp till tandvård har av mödrahjälpsnäinnderna
i Stockholms stad och i Södermanlands läns landstingsområde anvisats i procentuellt
väsentligt större omfattning än av övriga ifrågavarande mödrahjälpsnämnder,
och kostnaderna för hemhjälp äro inom Västerbottens mödrahjälpsnämndsområde
i det närmaste dubbelt så stora (27 procent) som
inom något amia! av ifrågavarande områden.

Beträffande de särskilda utgiftsändamålen i sammanställningen vilja revisorerna
meddela följande.

Under rubriken personlig utrustning innefattas kostnader för utrustning
av både modern och barnet. Att mödrarna erhålla nödvändig beklädnadsutrustning
står i full överensstämmelse med mödrahjälpsförordningens mening.
Men då inköpen, såsom i åtskilliga fall skett, avsett tio eller ända upp
till tolv olika slag av tyg eller 65 meter av samma klänningstyg, vilket slukat
större delen av mödrahjälpens maximibelopp, bär gränsen för det nödvändiga
överskridits. Likaså synes det vittna örn mindre gott omdöme att för
mödrahjälpsmedel inköpa bad- och gymnastikdräkter, kappor i prislägen omkring
100 kronor, dräkter i samma prislägen samt handskar och sidentyg.

En iakttagelse, som gjorts beträffande åtskilliga barnavårdsnämnder, är
att beklädnadshjälpen uppenbarligen kommit mannen eller äldre barn tillgodo.
I vissa fall har detta direkt angivits i räkningarna, i andra åter har
det framgått av sammanhanget, såsom då till en moder inköpts sju par skor,
eller fem pullovers eller två flickförkläden.

Kostnaderna för den personliga utrustningen åt modern har i stor omfattning
använts lill inköp av husgeråd. Då inköpen avsett exempelvis korkmattor
eller handdukar eller lakansväv synes man vara inne på en linje,

— 33 —

Vård- kostnad kronor	%	Hyres- bidrag kronor	%	Kontant kronor	%	Ej speci-ficerat belopp kronor	%	Inackor- dering kronor	%	Diverse kronor	%	Summa utan- ordna! kronor
) 45,728	10	18,105	4	1,390		357		43,124	9	501	_	472,427
6,077	4	275	—	630	—	3,040	2	4,828	3	447	—	161,817
12,6(''0	5	125	_	375	—	27,120	11	300	—	—	—	248,455
8,697	6	120	_	_	_	130	—	6,882	5	2,936	2	142,014
5,564	2	130	_	2,604	1	270	—	2,806	1	295	—	257,675
17,453	5	3,390	1	30	—	392	—	18,570	6	—	—	317,071
9,669	4	319	—	360	—	—	—	22,141	8	97	—	265,063
10,338	1	590	—	—	—	26,005	3	36,605	4	7,068	1	844,754

som icke överensstämmer med mödrahjälpsförordningens anda. De inköpta
partierna hava ofta varit relativt stora; omkring 40 meter lakansväv förekommer
exempelvis ofta. Inköp av sängkläder har i många fall skett i en
utsträckning, som gör det uppenbart, att hela familjens behov därav tillgodosetts,
såsom då till en moder inköpts 5 täcken och 4 filtar. Möbelinköp äro
vanliga, håde av sängar, soffor och ottomaner -— med utrustning i många
fall för två personer — och av stolar samt gardiner. Inköp av mat- och
kaffeskedar samt av strykjärn och sopkvastar hava också iakttagits.

Som exempel på utrustningskostnader, som under inga omständigheter
bort bestridas av mödrahjälpsmedel, vilja revisorerna anföra, att i en och
samma kommun till tre olika mödrar inköpts begagnade symaskiner för respektive
114, 75 och 65 kronor. På ett annat håll har inköpts en cykelslang
och på ytterligare ett annat en vridmaskin. Paraplyer hava inköpts i rätt
många fall och resväskor i åtminstone ett par samt parfym i ett fall.

Då det gäller utrustning av barnet dominera kostnaderna för inköp av
barnvagnar. Enbart i Stockholms stad har för detta ändamål utbetalts
29,238 kronor. Att märka är, att inköpskostnaden i Stockholm är ovanligt
låg; för enkelvagn betalas nästan regelmässigt 36 kronor och för tvillingvagn
55 kronor. I det övriga landet, där antalet inköpta barnvagnar är betydligt
lägre — en mödrahjälpsnämnd har med hänsyn till moderskapspenningen och
dess uppgift i princip avslagit framställningar om inköp av barnvagnar — är
i stället styckekostnaden väsentligt högre, ofta mellan 75 och 100 kronor, i
undantagsfall ännu mer.

I fråga örn utgifterna för kostförbättring ligger det i sakens natur, att svårigheten
att skilja den till mödrahjälp berättigade moderns behov från den
återstående familjens framträder särskilt starkt. Denna svårighet kan emellertid
enligt revisorernas mening näppeligen berättiga till de otta förekommande
inköpen av mjöl, gryn och socker säckvis. Icke heller synas de i ett
pär fall gjorda inköpen av levande slaktgrisar eller det i ett fall gjorda inköpet
av en ko överensstämma med en sund tillämpning av mödrahjälpsförordningen.
Huruvida inköpen av kaffe, som i vissa områden förekomma i stor
omfattning och snart sagt i alla fall, där kostförbättring beviljats, äro att ur
medicinsk synpunkt rekommendera, vilja revisorerna låta vara osagt.

Beträffande kostnaderna för hemhjälp hava revisorerna iakttagit, att dessa

3—39924/. Rev. berättelse äng. statsverket dr 1939. 1.

— 34 —

ej alltför sällan utgått till modern själv — i form av ersättning för förlorad
arbetsförtjänst och i ett fall såsom »sylön». I en socken i Norrbotten hava
ersättningarna för hemhjälp så gott som genomgående utgått till mannen. I
hela landet förekommer ofta, att sådan ersättning utgår till moderns systrar
eller mor.

Även om vårdkostnaderna i vissa fall utgått nied höga belopp — 10 kronor
för vårddag har sålunda utgivits i vissa fall — synas de i regel hava hållits
inom lämpligt avvägda gränser, beroende på att spädbarnshem i stor utsträckning
anlitats.

De i sammanställningen under rubriken »kontant» upptagna beloppen äro
i regel sådana, där särskilt utgiftsändamål ej av mödrahjälpsnämnden angivits
och ej heller framgår av barnavårdsnämndens redovisning. I åtskilliga
fall har förekommit, att modern utkvitterat mödrahjälpens maximibelopp,
300 kronor, utan att någon som helst uppgift angående medlens användning
stått att få. 1 ett par fall har kvitton företetts å restituerad fattigvård.

Vad angår inackorderingskostnaderna, så hava dessa i stor omfattning —
på vissa håll och då det gällt ogifta mödrar nästan som regel — betalts till
den hjälpberättigades föräldrar eller andra anhöriga.

Under posten diverse hava revisorerna sammanfört en del mestadels mindre
betydande kostnader, såsom steriliseringskostnader, resekostnader och
bränsleinköp. Därunder har ock hänförts inköp av guldringar och ett inköp
av rakvatten.

Revisorerna hava slutligen ansett sig böra något vidröra den formella handläggningen
av mödrahjälpsärenden.

Såsom centralmyndighet för hela landet för mödrahjälpsärenden fungerar
socialstyrelsen. Utan att underskatta svårigheterna att åstadkomma enhetlig
praxis och nödvändig sparsamhet på förevarande område hava revisorerna
likväl icke kunnat undgå att finna, att socialstyrelsen åtminstone under den
första tid, då förordningen tillämpades, kunnat med större kraft och skärpa
verka i denna riktning. Positiva och vägledande direktiv synas sålunda hava
lämnats endast i obetydlig omfattning. Revisorerna hava emellertid med
tillfredsställelse konstaterat, att socialstyrelsen, sedan det kommit till ämbetsverkets
kännedom, att mödrahjälpsfrågan var föremål för revisorernas
uppmärksamhet, synes hava tagit vissa initiativ på förevarande område. Socialstyrelsen
har sålunda under revisionens gång dels hemställt att frågan om
fastställande av enhetliga grunder för granskningen av barnavårdsnämndernas
redovisningar måtte upptagas till övervägande, dels ock hemställt om
och även erhållit Kungl. Maj :ts uppdrag att verkställa statistisk undersökning
av vissa förhållanden på området för mödrahjälp.

Vad därefter angår mödrahjälpsnämndernas formella handläggning av
ärenden, så hava revisorerna redan tidigare omnämnt brister i vissa mödrahjälpsnämnders
protokoll. I stort sett synas emellertid mödrahjälpsnämnderna
hava nedlagt ett intresserat och noggrant arbete på att sprida kännedom
om mödrahjälpen och utvidga tillämpningen av densamma. I vissa fall ha

— 35 —

genom cirkulär och promemorior till barnavårdsnämnderna regler fastställts
och anvisningar lämnats för mödrahjälpens rätta handhavande. I vissa fall
hava standardiserade utrustningsförslag tillställts barnavårdsnämnderna och
dietlistor, upptagande lämplig kost för ammande mödrar, fastställts. Slutligen
hava mödrahjälpsnämnderna flerstädes genom överläggningar och konferenser
med ombud för barnavårdsnämnderna sökt åstadkomma önskvärd
likformighet.

Om alltså arbetet med att förbättra och utvidga mödrahjälpen synes förtjänt
av ett gott vitsord, så hava revisorerna å andra sidan fått det bestämda
intrycket, att flertalet mödrahjälpsnämnder alltför litet beaktat synpunkten
av sparsamhet med det allmännas medel. Detta är så mycket mer beklagligt,
som även barnavårdsnämnderna i mycket ringa utsträckning synas hava
anlagt denna synpunkt.

Såsom exempel på barnavårdsnämndernas sätt att bandhava på dem ankommande
åtgärder vilja revisorerna anföra följande inom länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län upprättade promemoria vid granskning av redovisningar
över mödrahjälpsmedel. Revisorerna vilja framhålla, att motsvarande
promemorior i regel icke synas hava upprättats inom andra länsstyrelser,
ehuru detta enligt revisorernas mening varit önskvärt.

Härryda.

A. L. 1. K., R. H. M. B. och D. O. J:son B.

Räkningar å inköpta varor hava icke bifogats redovisningarna.

R. E. J. J. _ ..... ,

Räkningar rörande inköpta varor till kostförbättring 80 kronor och till
utrustning, 80 kronor, hava icke bifogats.

De anmärkta bristerna i redovisningarna gör det omöjligt för länsstyrelsen
att kontrollera huruvida medlen kommit till ändamålsenlig användning.

Partille. . .

I samtliga fall har barnavårdsnämnden kontant utbetalat den beviljade
mödrahjälpen. Räkningar rörande inköpta varor eller kvitton å kostnader
för hemhjälp, inackordering eiler sjukvård hava icke avlämnats. Nämnda
brist i redovisningen gör det omöjligt för länsstyrelsen att kontrollera huruvida
medlen kommit till fullt ändamålsenlig användning.

Västra Frölunda.

I samtliga fall synes barnavårdsnämnden hava kontant till sökanden utbetalat
den beviljade mödrahjälpen. Räkningar rörande inköpta varor eller
kvitton å kostnader för hemhjälp, inackordering eller sjukvård hava
icke bifogats redovisningen. Nämnda brist i redovisningen gör det omöjligt
för länsstyrelsen att kontrollera huruvida medlen kommit till fullt ändamålsenlig
användning.

Björlanda.

Nämnden har kontant utbetalat den beviljade mödrahjälpen. Räkningar
rörande inköpta varor eller kvitton å kostnader för hemhjälp eller inackordering
etc. hade bort bifogas, då det eljest är omöjligt att kontrollera huruvida
medlen blivit använda på etl fullt ändamålsenligt sätt.

Säve.

Nämnden synes hava kontant utbetalat mödrahjälpsmedlen till sökandena
A. L. P. och S. E. K. Mödrahjälpsnämnden har icke föreskrivit dy -

36 —

likt förfaringssätt. Räkningar å inköpta varor etc. hade bort bifogas, då
det eljest är omöjligt för länsstyrelsen att kontrollera huruvida medlen kommit
till ändamålsenlig användning.

Kareby.

A. L. K. har beviljats mödrahjälp med 230 kronor. Vid redovisningen
finnes fogade kvitton, utvisande att 200 kronor kontant utbetalats till K.
Föreskrift om kontantutbetalning har icke meddelats av mödrahjälpsnämnden.
Räkningar å inköpta varor etc. hade bort bifogas. Ovannämnda skiljaktighet
å 30 kronor bör förklaras.

Lycke.

Av de at L. A. J. anslagna mödrahjälpsmedlen har 150 kronor använts
till kostförbättring. Räkningar å de för kostförbättringen avsedda varorna
hava icke bifogats. Nämnda brist i redovisningen omöjliggör kontroll huruvida
medlen kommit till ändamålsenlig användning.

Hålta.

Av de åt G. A. E. K. och G. K. R. anslagna mödrahjälpsmedlen hava
120 kronor respektive 150 kronor använts till kostförbättring. Räkningar
a de för kostförbättringen avsedda varorna, som av nämnda personer inköpts,
saknas vid redovisningarna. Nämnda brist i redovisningen omöjliggör
kontroll huruvida medlen kommit till ändamålsenlig användning.
Solberga.

Av de åt L. S., O. J. L. och E. A. J. anslagna mödrahjälpsmedlen hava
resp. 120 kronor, 180 kronor och 180 kronor använts till kostförbättring.
Räkningar å de för kostförbättringen avsedda varor, som av nämnda personer
inköpts, saknas vid redovisningarna. Nämnda brist i redovisningen gör
det omöjligt att kontrollera huruvida medlen kommit till ändamålsenlig användning.

Spekeröd.

Av de åt A. M. A. och A. E. R. utbetalande mödrahjälpsmedlen hava
25 kronor 70 öre resp. 27 kronor 40 öre använts till inköp av kaffe.

Beloppen tillhopa 53 kronor 10 öre böra återbetalas till statsverket.
Ödsmål.

R. I. B.

Av de anslagna mödrahjälpsmedlen ha 7 kr. 80 öre åtgått för inköp av
rullgardiner.

A. A. A.

Baddräkt har inköpts för 3 kr. 25 öre.

Nämnda belopp tillhopa 11 kronor 5 öre böra återbetalas till statsverket.
Grinneröd.

I samtliga fall har barnavårdsnämnden kontant utbetalat den beviljade
mödrahjälpen. Detta har icke varit i överensstämmelse med mödrahjälpsnämndens
beslut. Redovisningen omfattar utdrag av dagboken över mödrahjälpsverksamheten
jämte vid utdragen fogade postgirotalonger. Räkningar
rörande de inköpta varorna hava icke bifogats. Sålunda saknas möjlighet
att kontrollera huruvida de anslagna medlen utnyttjas på ändamålsenligt
sätt.

Ljung.

V. T. A.

Mödrahjälpsnämnden har till utrustning åt moder och barn anslagit 120
kronor och till kostförbättring 180 kronor. Enligt barnavårdsnämndens re -

— 37 —

dovisning har till utrustning förbrukats allenast 66 kronor 87 öre under
det att återstoden använts till inköp av livsmedel.

Torp.

I samtliga fall (utom beträffande H. E. K.) har barnavårdsnämnden kontant
utbetalat den beviljade mödrahjälpen ehuru föreskrift örn dylikt förfaringssätt
icke lämnats av mödrahjälpsnämnden. Räkningar å inköpta
varor eller kvitton å kostnader för hemhjälp, inackordering eller sjukvård
hava icke bifogats redovisningarna. Nämnda brist i redovisningen gör det
omöjligt att kontrollera huruvida mödrahjälpen kommit till ändamålsenlig
användning.

Skaftö, Käringön, Mollösund.

Barnavårdsnämnden har kontant utbetalat den béviljade mödrahjälpen,
oaktat föreskrift om dylikt förfaringssätt icke lämnats av mödrahjälpsnämnden.
Räkningar å inköpta varor eller kvitton å kostnader för hemhjälp
etc. hava icke bifogats. Härigenom omöjliggöres kontroll huru medlen
kommit till användning.

Valla.

H. B. A.

Räkningar å varor avsedda till kostförbättring till belopp av 80 kronor
hava icke bifogats.

A. R.

Av anslagna medel till kostförbättring, 100 kronor, ha 30 kronor atgatt
till inköp av kaffe. Beloppet, 30 kronor, bör återbetalas till statsverket.

B. V. J.

Räkning å matvaror 100 kronor, är ej specificerad. Möjlighet saknas salunda
att kontrollera hur beloppet blivit använt ifråga örn inköp av dylika
varor.

Stenkyrka.

I samtliga fall har barnavårdsnämnden kontant utbetalat de beviljade
understöden. Endast kvittenser å kontanta utbetalningar eller postgirotalonger
hava bifogats redovisningarna. Räkningar rörande inköpta varor
eller kvitton å kostnader för hemhjälp eller inackordering hava icke lämnats.
Den påtalade bristen i redovisningen omöjliggör kontroll huruvida
medlen kommit till ändamålsenlig användning.

Klövedal.

S. M. J.

Räkningar beträffande inköp av till kostförbättring avsedda varor till
belopp av 120 kronor lia icke bifogats.

E. V. H.

Samma anmärkning.

E. T.

Räkningar beträffande varor, som inköpts för de erhållna medlen, ha
icke bifogats redovisningen.

Den påtalade bristen i redovisningen gör det omöjligt för länsstyrelsen
att kontrollera huruvida de anslagna medlen kommit till ändamålsenlig
användning.

Rönnäng.

J. D. E. J.

Kvitto å utgivet arvode för hemhjälp, 60 kronor, saknas.

övriga redovisningar: Räkningar rörande inköpta varor saknas.

— 38

Klädesholmen.

Barnavårdsnämnden har kontant utbetalat de beviljade understöden. Föreskrift
om dylikt förfaringssätt har icke lämnats av mödrahjälpsnämnden.
Räkningar rörande inköpta varor eller kvitton å kostnader för hemhjälp,
inackordering dier sjukvård hade i förekommande fall bort bifogas redovisningarna,
då det eljest icke är möjligt att kontrollera huruvida medlen
kommit till ändamålsenlig användning.

Lane-Ryr.

Räkningar rörande inköp av varor avsedda till kostförbättring till belopp
av 90 kronor har icke bifogats. Denna brist omöjliggör kontroll huruvida
medlen kommit till fullt ändamålsenlig användning.

Bäve.

A. M. S. M.

Räkningar rörande inköpta varor avsedda till kostförbättring till belopp
av 150 kronor saknas.

J. V. K.

Av de till kostförbättring anslagna medlen 150 kronor har 34 kronor
åtgått till inköp av kaffe. Beloppet 34 kronor bör återbetalas till statsverket
Bokenäs: Se Klädesholmen.

Lyse.

I. M. S.

Räkning å utrustningspersedlar 100 kronor saknas.

S. E. K.

Kvitto å utbetalt arvode åt hemhjälp samt räkning å inköpta utrustningspersedlar
saknas.

H. M. A.

Räkning å inköpta utrustningspersedlar, 90 kronor, ha ej bifogats.

Bro.

I redovisningarna angående I. Ch. J., H. J. K. och H. G. Å. saknas
räkningar rörande inköp av varor avsedda till kostförbättring. Denna brist
omöjliggör kontroll huruvida de anslagna medlen kommit till fullt ändamålsenlig
användning.

Malmön.

I samtliga ärenden, för vilka redovisning lämnats, saknas specificerade
räkningar a varor avsedda till kostförbättring. Möjlighet saknas sålunda
att kontrollera huruvida de anslagna medlen blivit utnyttjade på ändamålsenligt
sätt.

Askum.

H. E. E. och E. G. K.

I vardera ärendet saknas räkning å inköpta matvaror till belopp av 30
kronor.

M. L. K.

Räkning å utrustning upptager bl. a. följande poster, karaff sats Kr. 2:75,
brmgare Kr. 0:90, V2 duss. knivar Kr. 5:75, V2 duss. skedar Kr. 1:50, V2
duss. gafflar Kr. 1: 25, 1 duss. glas Kr. 1:20. De anmärkta beloppen tillhopa
Kr. 13:35 böra av barnavårdsnämnden återbetalas till statsverket.

T ossene.

R. I. H. B. och E. M. M.

Räkningar å inköpta varor saknas.

— 39 —

A. E. A. och A. E.
Räkningar å varor
icke bifogats.

T. M. A.

avsedda till kostförbättring, 150 kr. resp. 120 kr. ha

En räkning å 30 kronor saknas.

A. Ch. K.

Räkning å matvaror, 50 kronor, saknas.

Till utrustning har använts 80 kronor under det att mödrahjälpsnämnden
anslagit allenast 60 kronor för detta ändamål.

Räkningar beträffande kostförbättringen saknas.

Av de till kostförbättring anslagna medlen ha relativt stora belopp anvants
till inköp av kaffe, vilket framgår av uppställningen här nedan.

Belopp tor

Ärende: kostförbättrfng

Därav
inköp av katte

E. G.

R. O.

S. E. K

H. F. J
M. A. I
A. V. T

I. M. B

..... 150	_ 25:20
........ 120	— 12:60
....... 150	— 18: 75
........ 180	— 7:35
i..................... 150	_ 12:80
...... 150	— 18: —
....... 100	— 11:45
1,000	_ 106: 15

Beloppet, Kr. 106: 15, bör av barnavårdsnämnden återbetalas till statsverket.

Håby: Se Klädesholmen.

Krokstad.

A. K. E. S.

Av de till kostförbättring
använts till inköp av kaffe.
verket.

M. J. J.

Av de till kostförbättring
använts till inköp av kaffe.

anslagna medlen 150 kronor, ha 18 kr. 40 öre
Beloppet 18 kr. 40 öre bör återbetalas till stats -

anslagna medlen, 120 kronor, ha 21 kr. 60 öre
Beloppet 21 kr. 60 öre bör återbetalas till stats -

verket.

Mödrahjälpsnämnden har föreskrivit, att av den beviljade mödrahjalpen
150 kronor skulle användas till kostförbättring och 150 kronor till ut
ning. Enligt barnavårdsnämndens redovisning har emellertid 200 kronor förbrukats
till kostförbättring och 100 kronor till utrustning.

Kaffe har inköpts för 22 kr. 60 öre och flugfangare for en krona. Sistnämnda
tvenne belopp, tilhopa 23 kr. 60 öre, böra återbetalas till statsverket.

Mödrahjälpsnämnden har anslagit 180 kronor att användas till kostförbättring
för sökanden före förlossningen och under ammngstiden med 30 kionor
pr månad under 6 månader.

Barnavårdsnämnden har emellertid av sagda medel arvant 63 kronor till
gäldandet av sjukvård å Uddevalla lasarett under tiden /*— U J933 ^mt 3b
kronor 50 öre till betalandet av bilskjuts till och från lasarettet Sagda belopp,
tillhopa 99 kr. 50 öre anmärkas för återbetalning till statsverket.

— 40 —

E. V. D.

Räkningen över inköpta utrustningspersedlar upptager bl. a. en post gardinvav
3 kronor. 1 ö

Anslaget för utrustning 100 kronor har överskridits i det att livsmedelsraknmgen
för maj månad 1938 även upptager en post garn, flanell, tofflor
och skor till ett belopp av 16 kr. 74 öre.

i Mte Vi S^aV til!erkänts mödrahjälp med 250 kronor varav 150 kronor till
kostforbattnng och 100 kronor till komplettering av utrustning.

Rakningarna rörande kostförbättringen upptager kaffe för 31 kr. 65 öre
samt husgeråd (karottsats, omelettform och skopa för 6 kr. 5 öre). Nämnda
sfofsuerlefhOPa kl’ 7° ^ k°ra av barnavårdsnämnden återbetalas till

v,r,Vldo^orfavåldSnärmnjen-S redovisning har nämnden fogat räkningar å tillhopa
250 kronor I redovisningen uppgives emellertid att samma räkningar
verifiera en utgiftssumma a 396 kronor 82 öre. Skillnaden är 146 kronor
i * granskning av redovisningshandlingar har befunnits att skillnadsbeloppet
motsvarar a räkningarna utförda transportsummor. Flertalet
rakningar omfattar tvenne blad. Summeringen å det första bladet har av
raknmgsutstallaren transporterats till det andra bladet. Ifrågavarande transslutsummor6
°g0iaren noterat som särskilda poster, som tillagts räkningarnas

Naverstad: Se Klädesholmen.

Mo.

Barnavårdsnämnden synes kontant hava utbetalat de beviljade understöda
mnden^p1-? y ^ förfaringssätt bär icke lämnats av mödrahjälps namnden.

Rakningar rörande inköpta varor eller kvitton å kostnader för
hemhjälp, inackordering eller sjukvård hade i förekommande fall bort bi nedFn‘kornt"rn"-3?,

Ct C!-|CSt icke ar mö^ att kontrollera huruvida
medlen kommit till ändamålsenlig användning.

Svenneby.

1 arendet angående K. E. W., har hela det anslagna beloppet 150 kronor
nti^an V* kostforbattring oaktat mödrahjälpsnämnden meddelat föreskrift
barn30 kr°n°r aV beloppet skulle användas till utrustning åt moder och

Lur.

E. L. A.

5^f=^^tning fÖr,12° kronor har ei fogats vid redovisningen.

• ,A7de 111 kostforbattrmgen anslagna medlen ha 16 kr. 41 öre använts till
k/yVflkfe'' Beloppet 16 kr. 41 ore bör återbetalas till statsverket.

Räkning avseende utrustning för 120 kr. har ej bifogats.

bi,vnIjf],\r|fa''rii£li!Öriande kostförbättringen upptager kaffe, kastrull, såssked,
K" k’ gla®burk sanden post »varor enligt nota» Kr 8:07. Sistnämnda

Wl staLefkel S'' F°f husgerådsföremål utgivet belopp bör återbetalas
Skee.

D Tndf«ade’ Va^an fansstyrelsen saknar möjlighet att kontrollera huruvida
de anslagna medlen kommit till ändamålsenlig användning.

Näsinge.

Barnavårdsnämnden synes hava till sökandena kontant utbetalat de till

— 41 —

kostförbättring och utrustning anslagna medlen, ehuru föreskrift om dylikt
förfaringssätt icke lämnats av mödrahjälpsnämnden.

Då räkningar å inköpta matvaror och utrustningspersedlar icke bifogats,
saknas möjlighet att kontrollera huruvida de anslagna medlen kommit till
ändamålsenlig användning.

Mölndal.

L. M. B.

Räkning å varor avsedda till utrustning, 50 kronor, saknas.

M. L. N.

Av de till kostförbättring anslagna medlen, 120 kronor, ha 12 kronor
använts till inköp av kaffe. Sistnämnda belopp bör återbetalas till statsverket.

H. I. B.

Räkning den 17/n 1938 å 30 kronor matvaror har icke bifogats.

Kungälv.

Vid redovisningarna rörande S. M. C. A. och E. M. B. hava räkningar å
inköpta varor icke bifogats, vadan möjlighet saknas att kontrollera huruvida
mödrahjälpsmedlen kommit till ändamålsenlig användning.

Marstrand.

Vid redovisningen rörande L. V. B. saknas räkningar å inköpta varor, vadan
möjlighet saknas att kontrollera huruvida de utbetalade mödrahjälpsmedlen
kommit till ändamålsenlig användning.

Uddevalla.

T. V.M.S.

De anslagna mödrahjälpsmedlen 240 kronor hava i sin helhet använts till
kostförbättring. Enligt mödrahjälpsnämndens beslut skulle 40 kronor använts
till utrustning.

Av de till A. M. E. G. utbetalade medlen lia 3 kronor åtgått till inköp av
dricka och vichyvatten. Beloppet anmårkes till återbetalning.

Lysekil.

A. L. F.

Räkningar å inköpta varor saknas.

E. A. L. B. och A. E. N.

Räkningar å i vardera fallet inköpta varor avsedda till utrustning åt moder
och barn, 80 kronor, saknas.

E. C. A.

Räkningar å varor avsedda till kostförbättring, 80 kronor, saknas.

I. E. M. B.

Räkningar å varor avsedda till kostförbättring, 120 kronor, saknas.

De sålunda anmärkta bristerna i redovisningen gör det omöjligt för länsstyrelsen
att kontrollera huruvida de anslagna medlen kommit till fullt ändamålsenlig
användning.

De iakttagelser, som promemorian innehåller angående barnavårdsnämndernas
redovisningar i Göteborgs och Bohus län gälla enligt vad revisorerna
funnit i stort sett för hela landet. Undantag utgöra Stockholms stad samt
vissa andra större städer ävensom i nästan varje län en eller flera barnavårdsnämnder,
vilka lämnat i stort sett tillfredsställande redovisning. Den ojämförligt
vanligaste bristen är att modern själv kvitterat hela mödralijälpsbeloppet
eller de delar av detsamma, som enligt mödrahjälpsnämndens beslut
skolat utgå för visst ändamål, utan att underverifikation företetts. Mycket

— 42

ofta förekommer ock, att mannen utan företeende av fullmakt tillåtits kvittera
modern tillerkända belopp. Ej sällan saknas kvitto helt och hållet.

Revisorernas Av den lämnade redogörelsen framgår, att under förra halvåret 1939 möduttalande.
rarna till 47.55 procent av alla levande födda barn erhållit mödrahjälp. Detta
innebär, att mödrarna till i det närmaste hälften av i landet under denna tid
födda barn enligt mödrahjälpsnämndernas uppfattning skulle hava varit i
behov av hjälp från det allmänna trots då rådande goda konjunkturer. Då
emellertid enligt revisorernas uppfattning detta knappast torde stå i god
överensstämmelse med verkliga förhållandet, synes härav följa, att mödrahjälp
på många håll utgått i allt för stor omfattning och i varje fall i en
utsträckning, som tidigare ej varit beräknad. De anförda exemplen giva vid
handen, att orsaken härtill i väsentlig mån är att söka i mödrahjälpsförordningens
allmänt hållna och oklara avfattning. Den av revisorerna förebragta
utredningen giver också vid handen, att vissa mödrahjälpsnämnder
icke iakttagit tillbörlig urskillning vid beviljandet av mödrahjälp. Revisorerna
finna det därför vara en angelägenhet av största vikt att, för att mödrahjälpen
på rätt sätt skall kunna fylla de viktiga sociala behov, som därmed
avsetts, klara och för nämnderna vägledande regler fastställas för utdelandet
av densamma.

Det skulle enligt revisorernas mening kunna ifrågasättas, huruvida man
borde frångå den nu tillämpade principen om oinskränkt individuell behovsprövning
och vid tilldelande av mödrahjälp utgå från, att visst fixerat beskattningsbart
belopp annat än i undantagsfall utesluter hjälp. Erfarenheterna
från de mödrahjälpsnämndsområden, där man tillämpat gränsdragning
hava, såvitt revisorerna kunnat finna, talat för den här föreslagna lösningen.

Revisorerna hava också iakttagit, att mödrahjälp i åtskilliga fall utgått till
uppenbart asociala personer. Det synes med hänsyn till syftet med mödrahjälpen
självfallet, att omhändertagandet av dylika fall bör tillgodoses i annan
ordning än med mödralijälpsmedel.

För att mödrahjälpen skall komma till avsedd användning räcker det emellertid
icke med att begränsa klientelet på sätt här ovan föreslagits. Enligt vad
som framgår av revisorernas redogörelse erfordras därutöver regler, vilka såvitt
möjligt inskränka utgifterna till att avse ändamål, som komma modern
och barnet till verklig nytta. Den högst betydande omfattning, i vilken mödrahjälpsmedel
använts till förlossningskostnader och barnets första utrustning,
måste enligt revisorernas mening berättiga till antagandet, att moderskapspenningen
ofta icke använts för dessa ändamål, vilka den likväl är avsedd att i
första hand tillgodose. För att vinna kontroll över moderskapspenningens
användning och därjämte uppnå att densamma närmare anpassas efter behovsprincipen,
synes det revisorerna som om man borde inarbeta denna
hjälpform i mödrahjälpen.

Hittills har, såsom utredningen visar, mödrahjälp i stor omfattning använts
för tillgodoseende av behov, vilka rätteligen bort ankomma på fattigvården

— 43 —

att avhjälpa. Det ligger visserligen i sakens natur, att området för mödrahjälp
och för fattigvård delvis sammanfaller och att en gränsdragning mellan
dessa båda hjälpformer därför är förenad med vanskligheter. En uttrycklig
föreskrift av innebörd, att utrustning och kostförbättring endast må avse
modern och i förstnämnda hänseende även det nyfödda barnet, skulle emellertid
enligt revisorernas åsikt vara ägnad att åstadkomma en väsentligt bättre
ordning än den nuvarande. Jämväl beträffande bidrag till hemhjälp, inackordering
och tandvård synas tydliga och klara bestämmelser erforderliga
för att förebygga missbruk och åstadkomma försiktighet och enhetlighet
vid beviljandet.

Revisorernas utredning angående den formella handläggningen av mödrahjälpen
synes till en början hava visat behovet av en föreskrift att i beslut,
varigenom mödrahjälp beviljas, skall angivas det belopp, som ma användas
för varje huvudsakligt behov, hjälpen avser att täcka. Därutöver framgår av
utredningen, att allvarliga brister vidlåda framförallt övervakningen från
barnavårdsnämndernas sida av medlens användning ävensom dessa nämnders
redovisningar. Att så är fallet torde i första hand bero därpå, att föreskrifter
angående barnavårdsnämndernas skyldigheter i förevarande avseenden
så gott som helt saknas. Ifråga örn övervakningen av mödrahjälpsmedlens
användning synes det icke uteslutet, att det för många barnavårdsnämnder
i deras dubbla egenskap av kommunala organ och förmedlare av
den statliga mödrahjälpen ofta kan uppstå svårigheter att vid tillgodoseende
av statens intressen ifråga örn mödrahjälp alldeles bortse från kommunens
i avseende å fattigvården. Då det gäller redovisningarnas ofta otillfredsställande
skick, torde i viss mån den omständigheten hava medverkat, att kraven
på redovisningars fullständighet och noggrannhet på många håll äro mindre
inom kommunerna än inom statlig verksamhet. Samtliga nu anförda omständigheter
visa enligt revisorernas mening på nödvändigheten att ofördröjligen
utfärda föreskrifter, vilka reglera barnavårdsnämndernas skyldigheter
ifråga örn mödrahjälp. Därvid bör tydligt klarläggas, att barnavårdsnämnderna
— i likhet med andra kommunala myndigheter med likartade uppgifter
— böra vara ansvariga för sådana oriktiga och uppenbart olämpliga åtgärder,
som innefatta ekonomiska förfoganden utanför ramen för bestämmelserna
på området och i strid mot mödrahjälpsnämndens beslut i ärendet.

§ 8.

Enligt 93 § i stadgan angående sinnessjukvården i riket den 19 september
1929 skall vid de statens sinnessjukhus, som Kungl. Majit bestämmer, anordnas
hjälpverksamhet, vilken skall avse att inom upptagningsområde, som
är bestämt för sjukhuset eller avdelning därav, meddela sinnessjuka eller
personer, hos vilka utbrott av sinnessjukdom kan befaras, ävensom dem
närstående de råd och anvisningar, som i varje särskilt tall ina erfordras
rörande vården av den sjuke eller lill förekommande av det befarade sjukdomsutbrottet,
samt att bistå å sinnessjukhuset intagna eller därifrån utskrivna
i personliga och ekonomiska angelägenheter.

Vid statens
sinnessjukhus
anordnad
hjälpverksamhet.

Ändamålet
med hjälpverksamheten

vid sinnessjukhusen
och
formerna för
dess utövande.

— 44 —

Den sist omnämnda formen för hjälpverksamheten skall innefatta bland
annat att förmedla förbindelse emellan intagna och deras anhöriga, att förhjälpa
sjuka, vilka icke äro i behov av vård å sinnessjukhus, till annan
lämplig vård, att omhändertaga å sjukhuset intagnas tillhörigheter samt att
biträda från sinnessjukhuset utskrivna med anskaffande av bostad, anställning
eller arbetsredskap.

Hjälpverksamheten handhaves enligt sinnessjukstadgans 94 § av en vid
sjukhuset anställd överläkare (hjålpverksamhetsläkaren), med biträde dels,
däi det erfordras, av annan vid sjukhuset anställd läkare, dels ock av en eller
flera förestanderskor. Är hjälpverksamhetsläkaren ej tillika sjukhuschef,
skall verksamheten stå under sjukhuschefens inseende. Nämnda läkare skola
dels i den omfattning, som av medicinalstyrelsen bestämmes, vid mottagningar
å en särskild hjälpbyrå, dels ock under förekommande resor kostnadsfritt
tillhandagå allmänheten i de hänseenden, som i 93 § här ovan blivit särskilt
angivna. Vid dylika mottagningar är förestånderskan skyldig att biträda
läkaren.

Förestånderska skall enligt av sjukhuschefen godkänd resplan företaga resoi
inom området för hjälpverksamheten och därvid besöka sinnessjuka, för
vilka sadant besök pakallats, och andra, som äro föremål för nämnda verksamhet.
Hon har därvid att göra sig väl förtrogen med de besöktas förhållanden
samt giva råd och anvisningar för anordnande av så god omvårdnad,
som lörhållandena medgiva. Finner förestånderskan, att läkarundersökning
eller läkarbehandling erfordras, skall hon uppmana till anlitande av läkare.

Besök skola i allmänhet regelbundet göras hos exspektanterna till sinnessjukhuset,
från sinnessjukhuset utskrivna, beträffande vilka vederbörande
överläkare anser tillsyn erforderlig, samt andra inom området boende sinnessjuka,
vilka på grund av inkomna rapporter eller eljest kunna antagas icke
erhålla tillfredsställande vard. Efter det resa avslutats, skall förestånderskan
lämna redogörelse därför till hjälpverksamhetsläkaren.

Om hjälpverksamhetsläkaren på grund av uppgifter från förestånderska
eller eljest finner det påkallat, kan han själv avlägga besök hos den sjuke
eller, örn annan läkare biträder vid hjälpverksamheten, uppdraga åt denne
att företaga sådant besök.

De vid hjälpverksamheten sysselsatta befattningshavare skola vid dess utövande
söka samarbete med den övriga personalen å sjukhuset, med vederbörande
tjänsteläkare, med distriktssköterskor eller andra, som äro pliktiga
att biträda med åtgärder, vilka för hjälpverksamheten behöva vidtagas inom
fattigvårdssamhälle eller kommun, ävensom med föreningar och enskilda,
som utöva social verksamhet.

I sinnessjukstadgans 100 § äro meddelade föreskrifter angående den rätt
till ersättning, som vid resa, föranledd av hjälpverksamheten, tillkommer befattningshavare.
Sålunda hänvisas där till allmänna resereglementet, men
förestånderska åtnjuter traktamentsersättning för dag med allenast tre fjärdedelar
av vad i nämnda reglemente medgivits. Förestånderska skall vid
dylik resa såvitt möjligt använda sjukhusets transportmedel.

— 45 —

Riksdagens revisorer hava i enlighet med sin instruktion genom hänvän- införskaffande

delse till statsministern införskaffat uppgifter under förmedling av medicinalstyrelsen
rörande hjälpverksamhetens omfattning och arbetsformer
vid skilda sjukhus samt ifråga om dess betydelse ur såväl medicinska
som ekonomiska synpunkter. Avsikten därmed har varit att närmare
få belyst det praktiska värdet av denna enligt riksdagens beslut försöksvis
anordnade verksamhet. Därjämte hava revisorerna samtidigt begärt
yttranden i ämnet från vederbörande hjälpverksamhetsläkare och föreslånderskor
innehållande jämväl önskemål beträffande verksamhetens fortsatta
utveckling, ävensom uppgift om möjligheterna att genom hjälpverksamheter,
åstadkomma ett effektivare utnyttjande av förefintliga platser vid statens
sinnessjukhus.

Revisorerna komma i det följande att lämna redogörelse för dels de särskilda
kostnader, som äro förknippade med denna hjälpverksamhet, dels
omfattningen av verksamheten och de erfarenheter, som därvid vunnits,
dels ock de synpunkter angående en förbättrad organisation av verksamheten,
som av hjälpverksamhetsläkare och förestånderskor framförts i de till
revisorerna lämnade uppgifterna.

av vissa
uppgifter.

De särskilda kostnader, som äro förenade med denna form av hjälpverk- Kostnader,
samhet vid sinnessjukhusen, bestridas dels från dessa sjukhus avlöningsanslag,
från vilket utgå årsarvoden å i regel 600 kronor till hjälpverksamlietsläkaren
samt avlöning till en extra ordinarie förestånderska av andra
klass i 7 lönegraden samt till vikarie för henne, dels ock från sjukhusens
omkostnadsanslag, som belastas med — förutom kontanta utgifter för resor
samt traktamentsersättningar — vissa särskilda kostnader för verksamheten.

Dessa senare kostnader utgöras av utgifter för expedition samt underhåll och
drift av för hjälpverksamheten använd staten tillhörig automobil.

Av från de olika sjukhusen till revisorerna lämnade uppgifter framgår,
att samtliga kostnader för hjälpverksamheten under budgetåret 1938/39 uppgått
till ungefär 150,000 kronor.

Under det att hjälpverksamhet tidigare varit anordnad endast vid vissa
sinnessjukhus, bedrives sådan verksamhet numera från och med 1938 vid
samtliga statens sinnessjukhus med egna upptagningsområden. Verksamheten
har omfattat dels avgiftsfria mottagningar för allmänheten på särskild
hjälpbyrå, dels resor inom sjukhusets upptagningsområde för tillsyn av sjuka
och hjälpbehövande, dels ock överläggningar per brev eller telefon med de
sjuka och deras anhöriga samt med tjänsteläkare, fattigvårdsfunktionärer
och andra inom socialvården arbetande. Genom hjälpverksamheten har vidare
verkställts en inventering av klientelet av sinnessjuka, sinnesslöa och
andra psykiskt abnorma samt upprättats register över samtliga kända fall av
sinnesabnormitet inom varje kommun tillhörande sjukhusets område.

Till belysande av arten och omfattningen av hjälpverksamheten anföras
här vissa uppgifter ur det för revisorerna tillgängliga materialet.

Verksamhetens
omfattning.

Vunna erfarenheter.

— 46 —

Vid Ulleråkers sjukhus vid Uppsala har under budgetåret 1938/39 hjälpbyrån,
som haft sina mottagningar förlagda till Uppsala Akademiska sjukhus,
besökts av 194 personer och antalet hjälpverksamhetsresor uppgått till
151.

Vid Sundby sjukhus vid Strängnäs har under samma tid förekommit 164
hjälpverksamhetsresor och därvid verkställts 1,106 hembesök, varjämte 78
ålderdomshem besökts.

Från Birgittas sjukhus i Vadstena meddelas, att utöver mottagningarna,
som hållits å hjälpbyrån i Vadstena, har särskild hjälpbyrå öppnats i Linköping
med mottagningar en gång i veckan, och denna har under sitt första
verksamhetsår mottagit 368 besök.

Från S:t Sigfrids sjukhus i Växjö inrapporteras, att under budgetåret
1938/39 588 sinnesabnorma varit föremål för hjälpverksamhetens tillsyn, varjämte
118 besök avlagts å ålderdomshem och andra vårdanstalter.

Vid S:t Lars sjukhus i Lund hava under år 1938 hembesöken uppgått till
1,135 och antalet konsultationer å hjälpbyrån till 429.

Från Umedalens sjukhus vid Umeå meddelas, att där upplagts ett kortregister
över klientelet, vilket för närvarande omfattar omkring 8,400 kort.

Frågan huruvida hittills vunna erfarenheter givit vid handen, att hjälpverksamheten
varit lill fördel för sinnessjukhusen, har i inkomna yttranden
enhälligt bejakats.

Hjälpverksamhetsläkaren vid Ulleråkers sjukhus har, efter en redogörelse
för verksamheten där, sammanfattningsvis anfört.

Såsom torde framgå av vad jag anfört har hjälpverksamheten visat sig
vara till nytta för sjukhuset genom att minska olägenheterna av de tidiga
försöksutskrivningarna och långa exspektanstiderna, och för allmänheten genom
möjlighet till poliklinisk konsultation och besök för råd och anvisningar
i hemmen. Den kommunerna åvilande sinnessjukvården har kunnat göras
mer effektiv och betryggande och då intagning av någon patient blivit
nödvändig har hjälp kunnat lämnas för ordnandet av formaliteterna. Arbetet
bör utvidgas på så gott som alla redan inslagna linjer.

Hjälpverksamhetsläkaren vid Birgittas sjukhus i Vadstena uttalar.

Av den redogörelse, som ovan lämnats angående hjälpverksamheten vid
Birgittas sjukhus, torde framgå, att den varit till synnerligen stor fördel för
sjukvården och att den verksamt bidragit till ett effektivare utnyttjande av
sinnessjukhuset. Tillsynen och vården av dem, som icke kunna erhålla plats
å sjukhuset, har efter hjälpverksamhetens tillkomst i hög grad förbättrats.
Fall av vanvård äro tillfälliga och tillhöra numera sällsyntheterna. Hjälpverksamheten
har dessutom bidragit till att ute i bygderna öka förståelsen
för de psykiskt sjuka och deras behandling.

Hjälpverksamhetsläkaren vid S:t Lars sjukhus i Lund skriver.

Frågan huruvida hjälpverksamheten varit till fördel för sjukvården måste
jag obetingat besvara jakande. Genom personliga besök hos de till intagning
pa sinnessjukhuset anmälda men som på grund av platsbrist icke kunna
omedelbart intagas, kan man bilda sig mycket säkrare och bättre uppfattning
örn vilka som i första hand behöva vård och därigenom mera rättvist

fördela de platser, som bli lediga på sjukhuset. I en del fall hade sjuka genom
hjälpverksamhetens mellankomst kunnat beredas vård på vårdhem för
sinnessjuka, någon gång på hem för kroniskt sjuka eller ock utackorderats
i enskilt hem.

Allmänt framhålles, att genom hjälpverksamhetens personliga kännedom
örn de vårdsökande sjuka, kunnat för intagning på sinnessjukhus utväljas de
mest svårskötta fallen och sådana fall, där utsikterna till gynnsamma behandlingsresultat
varit störst. Vidare understrykes, att den hjälp, som hjälpverksamheten
kan giva de från sinnessjukhus utskrivna i ekonomiska och
sociala ting i samband med utskrivningen och därefter, möjliggör en tidigare
utskrivning än eljest. Allmänt vitsordas även betydelsen av den kostnadsfria
rådgivning och hjälp, som hjälpverksamheten lämnar kommunala myndigheter
och enskilda, och den kontakt, som därigenom uppehälles mellan
sinnessjukhusen och folket ute i bygderna.

Vad särskilt angår frågan, huruvida en ytterligare utveckling av hjälpverksamheten
kan anses möjliggöra ett effektivare utnyttjande av sinnessjukhusen
till förmån för sådana sjuka, åt vilka nu plats icke kan beredas därstädes,
så synes uppfattningen bland de tillfrågade vara den, att en utökning av
hjälpverksamheten icke i och för sig kan ersätta det förefintliga och mycket
kännbara behovet av ytterligare vårdplatser, och att först i och med tillkomsten
av nya vårdavdelningar hjälpverksamheten helt kan göra sina möjligheter
gällande och fylla uppgiften att tillse, att varje vårdbehövande erhåller
den vård, som med hänsyn till hans speciella behov är den mest
ändamålsenliga. Samtidigt framhålles emellertid, att hjälpverksamheten för
närvarande bidrager till att förefintliga platser i första hand komma de mest
vårdbehövande till del och att genom en tidig utskrivning vårdtiderna a
sinnessjukhus förkortas, ävensom till att tillfredsställande vård beredes sjuka
i annan form än intagning på sinnessjukhus. Förestånderskan vid S:t
Lars sjukhus skriver härom.

Genom den tillsyn över sjukhusets exspektanter, som hjälpverksamheten
utövar, erhålles närmare kännedom örn vilka bland dessa, som måste anses
vara mest trängande i behov av vård och som böra i första hand komma
ifråga till de platser, som kunna bliva lediga på sjukhuset. Särskilt betydelsefull
blir ju denna uppgift, då, som på senare tiden emellanåt varit
fallet, åt hjälpverksamheten uppdragits att skaffa de kompletterande uppgifter
angående en exspektant, som vederbörande överläkare önskar för att
kunna bedöma utsikterna för att genom omedelbar terapeutisk behandling
kunna avbryta sjukdomen och göra framtida vårdbehov överflödigt. 1 stor
utsträckning anlitas hjälpverksamheten, när det gäller att förbereda utskrivning
av patienter från sjukhuset, och genom de åtgärder, som i detta sammanhang
vidtagas — undersökning angående hemförhållandena, beredande
av arbete åt patienten etc. — torde en tidigare utskrivning än eljest ofta
möjliggöras och plaiser sålunda bliva lediga för andra vårdbehövande. Slutligen
kan framhållas, alt den hjälp, som verksamheten kan lämna de psykiskt
sjuka, som vistas i sina hem, även torde vara av betydelse för platstillgången,
i det här läkarordinationer och råd kunna åstadkomma en förbättrad
vård i hemmet, som gör sjukhusvistelse onödig, och jag har vidare icke
kunnat undgå känslan av, att många gånger också biträde och råd i person -

— 48 —

liga och ekonomiska angelägenheter samt den uppmuntran och det stöd, som
hembesöken innebära för de sjuka, bidragit till sjukdomens utveckling mot
hälsa.

I de här berörda fall, då hjälpverksamheten kunnat bidraga till en tidig
utskrivning av patienterna eller till att sjukhusvård kan undvaras, är detta
givetvis även ur andra synpunkter av samhällsekonomisk betydelse, i det patienterna
då vanligen kunna återupptaga sitt förvärvsarbete helt eller delvis till
fördel för såväl familjen som för den eljest understödsskyldiga kommunen.
Ej minst med hänsyn till den betydelse för patienternas jämvikt och självtillit
och deras fortsatta tillfrisknande, som ett lämpligt arbete äger har
hjälpverksamheten ansett det angeläget att försöka lämna patienterna bis?.
and vM sökande av anställningar, anskaffande av arbetsredskap samt vid
försäljning av tillverkade hemslöjdsalster och att genom hänvändelser till
kommunala myndigheter, arbetsgivare och fackföreningar söka för patienterna
underlätta en snabb och friktionsfri återgång till normala förhållanden
i deras naturliga sociala miljö.

Liknande synpunkter framhållas av förestånderskan vid Umedalens sjukhus
vid Umeå.

Det har visat sig, att den personliga kontakten med de myndigheter som
ha att ombesörja tillsynen och vården av de sjuka inom var sina samhällen,
varit till stort gagn och nytta. Genom att hjälpverksamheten skaffat sig en
omfattande och ingående kännedom om varje samhälles möjlighet i vårdhänseende
dels a ålderdomshem, dels ock i vårdhem eller annorstädes, har
lättskötta sjuka kunnat evakueras från sjukhuset och vårdbehövande fall
vard av lättskötta psykiskt sjuka har med hjälpverksamhetens
tillhjälp några godkända vårdhem för såväl sinnesslöa och sinnessjuka kunnat
astadkommas, vilket givetvis varit till stor lättnad för fattigvårdsmyndigheterna
som ofta ha stora svårigheter med vårdfrågan, och till fromma
för de sjuka som härigenom kunnat beredas en betryggande omvårdnad
och tillsyn, även om dessa fall endast utgjort en minoritet av det vårdbehöklientel
som förefinnes. Genom råd och anvisningar ha på många
hall fattigvårdsstyrelserna själva kunnat bereda sina sjuka godkänd vård i

inackorderingshem.--■ —. Då vissa samhällen som i sjukvårdshänseende

varit tungt belastade och där de sjukas vårdfråga många gånger varit svårlöslig,
har i flera fall genom hjälpverksamheten med dess kännedom om de
övriga samhällenas förhallanden i samma avseenden ett samarbete med annät
samhälle med större vårdmöjligheter kunnat åvägabringas, varigenom
svårlösta vardfragor kunnat tillfälligtvis finna en lösning medan utväg till
varaktig vård inväntats. Detta har i regel gällt de lättskötta sinnessjuka som
ej varit berättigade till vård å sinnessjukhus.

Hjälpverksamhetsläkaren vid Umedalens sjukhus omnämner, att det visserligen
icke varit möjligt att för hela sjukhusets vidkommande skapa förutsättningar
för beredande av plats åt s. k. exspektanter, men att det, tack
vare hjälpverksamheten, varit möjligt att hålla kvinnosidan exspektantfri,
och att under fortsatt arbete en motsvarande förbättring torde kunna åvägabringas
jämväl beträffande de manliga exspektanterna. Även hjälpverksamhetsläkaren
vid Gådeå sjukhus i Härnösand anser, att det förhållandet,
att vid sjukhuset under senare år praktiskt taget icke funnits några exspektanter,
står i samband med hjälpverksamhetens fulla utnyttjande vid sjukhuset.

— 49 —

Av den verkställda utredningen synes framgå, att hjälpverksamheten i önskemål bosin
hittillsvarande organisation fungerat i stort sett tillfredsställande och
att det särskilt ansetts vara av värde, att verksamheten ej varit bunden vid
på förhand bestämt fixerade riktlinjer utan haft möjlighet att tämligen fritt
välja sina arbetsformer och anpassa sig efter förhållandena på olika orter
och klientelets speciella behov och har kunnat utnyttja de olika resurser,
som funnits tillgängliga. Vissa brister i nuvarande organisation påtalas dock
i de inkomna yttrandena. Särskilt understrykes, att nuvarande ax*hetskrafter
äro otillräckliga med hänsyn till de mångskiftande och tidskrävande uppgifter,
som åvila hjälpverksamheten.

Hjälpverksamhetsläkaren vid Ulleråkers sjukhus anför bland annat.

Ett önskemål som på grund av bristande tid endast i ringa utsträckning
kunnat uppfyllas är atl varje försöksutskriven patient före den definitiva
utskrivningen besökes av läkaren. Ett psykiatriskt bedömande huruvida
en person skall anmälas till pastorsämbetet såsom fri eller icke fri frän symtom
på sinnessjukdom är som bekant av vikt för frågan om rätt att utbekomma
lysning. Psykiatriskt kompetent efterundersökning är också av
mycket stor vikt för bedömande av de resultats varaktighet, som uppnåtts
genom insulinbehandling och annan aktiv terapi under föregående sjukhusvistelse.
---. Verksamheten kan emellertid i längden icke uppehållas

ens i sin nuvarande omfattning, än mindre utvidgas, utan betydande lätt
nader i hjälpverksamhetsläkarens övriga arbetsplikter. Vid Ulleråkers sjukhus
är hjälpverksamhetsläkaren överläkare för en avdelning på 416 patienter
och livlig omsättning, med biträde av en enda underordnad läkare, dessutom
läkare för familjevården med nära 100 patienter. För att hjälpverksamhetsläkaren
effektivt skall kunna sköta och leda det yttre sjukvårdsarbetet, bör
på hans överläkaravdelning på sjukhuset anställas ytterligare en läkare, enligt
min åsikt i förste läkares tjänsteställning. —---. Vid Ulleråkers sjuk hus

äro sedan den 1 juli 1939 2 hjälpverksamhetsförestånderskor anställda.

Antalet torde tills vidare kunna anses tillräckligt, förutsatt att deras tid och
arbetskraft utnyttjas rationellt. En stor del av deras tid upptages nu av skrivarbete
såsom journalsammandrag, renskrivning, införning av rapporter i
såväl hjälpverksamhets- som sjukhusjournaler jämte mycket rent registreringsarbete.
Genom anställning av ett extra skrivbiträde kunde förestånderskorna
frigöras för fältarbete i större utsträckning, samtidigt som expeditionsarbetet
skulle vinna på att utföras av ett just för sådant arbete bättre
utbildat och rutinerat biträde.

Hjälpverksamhetsläkaren vid Ryhovs sjukhus i Jönköping anser, att en
läkare vid sjukhuset borde få helt ägna sig åt hjälpverksamhetsarbetet, och
utalar i detta sammanhang.

Upptagningsområdets storlek (417 kommuner) och de långa avstånden
ha omöjliggjort, att jag i tillfredsställande grad kunnat utnyttja de möjligheter,
som hjälpverksamheten erbjuder och samtidigt sköta en överläkartjänst
på sjukhuset med nära 450 sjuka.

Hjälpverksamhetsläkaren vid S:t Jörgens sjukhus vid Göteborg skriver.

Det är uppenbart, att den del av hjälpverksamheten, som täger sikte på
psykiatrisk profylax, särskilt på vissa områden av den sociala vården, har
åtskilliga arbetsuppgifter, vilka emellertid hittills endast kunnat tangeras.

De viktigaste av dessa äro väl de barnpsykiatriska uppgifterna, framför allt

4—S99241. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1939. 1.

— 50 —

rörande intellektuellt efterblivna och psykopatiska barn. Tyvärr har, vid
den till S t Jörgens sjukhus anknutna hjälpverksamheten, genom att de
direkt med sjukhusvården sammanhängande hjäipverksamhetsuppgifterna
tagit nästan ali tillgänglig tid i anspråk, arbetet med barnpsykiatrien ej ens
kunnat påbörjas; det enda förberedande arbetet härmed, som förekommit,
är, att förestånderskan, för att skaffa sig nödig erfarenhet, auskultera! vid
Göteborgs stads rådgivningsbyrå för uppfostringsfrågor. Så som hjälpverkP^.
sisi*! tiden belastats med det tidsödande arbetet för intagna och
försöksutskrivna kriminella ser jag ej heller för framtiden — med nuvarande
organisation — någon möjlighet att igångsätta den med sikte på eventuellt
samarbete med skolorna planerade barnpsykiatriska verksamhet, som
jag anser böra kunna komma till stånd.

Förestånderskan vid Umedalens sjukhus anför.

Då härvarande sjukhus rayon är den största och avstånden till de längst
bort belägna områdena uppgår till 30 å 40 mil, och enbart Västerbottens
lans areal omfattar 59,148 kvkm., måste hjälpverksamhetsresorna, för att
kunna läggas upp mest ekonomiskt, omfatta flera dagars bortovaro från
sjukhuset (hittills uppgående till 8, 10 å 11 dagar i följd). Under denna
hjälpverksamhetsförestanderskans bortovaro samlas helt naturligt en anhopning
av skrivgöromål, dagsedlar, statistiska uppgifter, förfrågningar och
ohka ärenden i övrigt. Då vid en lång tjänsteresa givetvis hopsamlats ett
omfattande arbetsmaterial som efter hemkomsten skall bearbetas och vilket
arbete delvis ofia är av brådskande karaktär, blir anhopningen av skriv*
goiomal understundom allt för omfattande för att hinna handläggas av
endast en person.

Angående löne- och utbildningsfrågor hava uttalats vissa önskemål. Sålunda
framhåller hjälpverksamhetsläkaren vid Psykiatriska sjukhuset i
Stockholm som sin mening, att det är i hög grad påkallat, att hjälpverksamhetsförestånderskornas
ställning ifråga om anställningsform och lönevillkor
sättes i bättre relation dels till de hos dem erforderliga kvalifikationerna
i personligt och utbildningshänseende, dels till den samhälleliga betydelsen
av deras arbete.

Den hjälpverksamhetsförestånderska tillkommande traktamentsersättningen,
som enligt gällande bestämmelser utgår med nedsatt belopp, beröres i
yttrande från förestånderskan vid Umedalens sjukhus.

Beträffande traktamentsbestämmelserna torde man kunna framhålla hurusom
traktamentsersättningen för hjälpverksamhetsförestånderskan understiger
tamiljevardens traktamentsersättning där inga utgifter för vare sif
rum eller uppehälle i övrigt förekomma, medan däremot hjälpverksamhetens
reducerade traktamentsersättning ofta visat sig vara ej" tillräcklig till
kost och rum å de pensionat etc. som hjälpverksamhetsförestånderskan under
sina resor nödgas bebo.

Angående verksamhetens möjligheter att lämna de sjuka hjälp i ekonomiskt
brydsamma situationer anför förestånderskan vid S:t Lars sjukhus.

En olägenhet, som under alla år gjort sig starkt gällande, har varit bristen
pa penningmedel i sådana fall, där hjälpverksamheten med ett ekonomiskt
bidrag skulle vara i stånd alf undanröja tillfälliga ekonomiska orosanledningar,
möjliggöra en förbättrad vård i hemmen eller på anani sätt åstadkomma
en verksam hjälp. De medel, som av Skyddsföreningen för sinnes -

— 51

sjuka ställas till sinnessjukhusens förfogande och där disponeras av sjukhuschefen,
uppgå för S:t Lars sjukhus vidkommande till omkring 400 kronor
per år och komma visserligen delvis hjälpverksamheten till godo, utökade
med några bidrag från privat håll, men detta kan ju endast bliva en
droppe i havet. Där ett stadigvarande behov av ekonomiskt understöd föreligger,
har ju hjälpverksamheten att fästa de kommunala myndigheternas
uppmärksamhet på förhållandena, men alltför många äro de fall, där denna
väg icke är framkomlig, därför att det antingen gäller personer, som lia
ekonomiskt bekymmersamt men icke tillhöra den kategori av helt obemedlade,
som falla under fattigvården, eller det också är fråga örn sådana fattiga
människor, som ängsligt motsätta sig tanken att behöva falla det allmänna
till last. Mycket ofta är situationen sådan, att en tillfällig ekonomisk
hjälp, även om det blir ett mycket blygsamt belopp, kan vara av stor
betydelse och hjälpa över tillfälliga svårigheter, undanröja orosanledningar
och giva patienten den uppmuntran och förtröstan, som är så viktig, när
det gäller psykiskt svaga och ömtåliga. Har man haft tillfälle att se, vilken
verkan ibland en snabb ekonomisk hjälp i det psykologiskt riktiga ögonblicket
kan hava för att lugna patienten och undvika en hotande försämring
av det psykiska hälsotillståndet, då inser man också hur mycket som
skulle åstadkommas, om en hjälpkassa ställdes till hjälpverksamhetens förfogande,
och vilken ränta dessa pengar skulle giva, sedda ur synpunkten av
de psykiska sjukdomarnas ekonomiska betydelse för samhället.

Den översikt över den vid statens sinnessjukhus anordnade hjälpverksamheten,
som erhålles genom de av revisorerna infordrade uppgifterna, synes
revisorerna visa, att denna från början som försöksverksamhet betecknade
gren av den statliga sinnessjukvården varit väl ägnad att tillgodose de
intressen, som härmed avsetts, i det den underlättat vården av de psykiskt
sjuka ur såväl medicinsk som social synpunkt, samtidigt som den kunnat
bidraga till ett ändamålsenligt utnyttjande av befintliga vårdplatser och
därigenom jämväl främja ett ur ekonomisk synpunkt rationellt utnyttjande
av sinnessjukvårdens resurser. De hittills vunna erfarenheterna synas revisorerna
tala för, att en fortsatt utveckling av verksamheten kommer att
visa sig gagnelig. Härigenom torde även — i samband med den utveckling
av sinnessjukvården på andra områden, som må vara erforderlig — de allmänt
kända svårigheter, som beredande av lämplig vård åt vissa sinnessjuka
nu innebär för de kommunala myndigheterna, kunna i väsentlig
mån minskas. De inkomna yttrandena från hjälpverksamhetsläkarna synas
även giva vid handen, att platserna på sinnessjukhusen kunna effektivare
utnyttjas, om en utveckling sker av den nu anordnade hjälpverksamheten
vid sjukhusen, en sak som ej torde vara utan betydelse, då det gäller bedömandet
av platsbehovet för framtiden. Dc önskemål, sorn framförts angående
vissa kompletteringar ifråga örn hjälpverksamheten, särskilt i form
av möjlighet för däri anställd personal att mera odelat få ägna sig åt dessa
speciella vårduppgifter, synas revisorerna därför vara förtjänta av att bliva
i lämpligt sammanhang beaktade. Vidare torde ett underlättande av verksamheten
i dess uppgift att bistå de sjuka i ekonomiska angelägenheter —
särskilt ifråga om bidrag till självhjälp genom ordnandet av arhetsnröjlig -

Revisoremas

uttalande.

Visst upphandlingsärende
vid
statens
arbetslöshets
kommission.

Eevisorernas

uttalande.

— 52 —

heter i forin av vissa medel till hjälpverksamhetens förfogande, kunna
visa sig värdefullt ur både social och medicinsk synpunkt.

Revisorerna hava ansett det äga intresse för riksdagen att erfara huru denna
verksamhet vid sinnessjukhusen utvecklats och hava därför i sin berättelse
velat lämna denna redogörelse.

§ 9.

Enligt § 17 i förordningen den 16 januari 1920 angående upphandling
och arbeten för statens behov samt försäljning av staten tillhörig lös egendom
skall infordrande av anbud å gods för upphandling och å arbete ske
genom offentlig kungörelse. I § 18 av samma förordning är vidare föreskrivet,
att anbud i stället för genom offentlig kungörelse får infordras
genom särskilda skrivelser, när endast ett begränsat antal leverantörer eller
entreprenörer anses förfoga över den insikt eller yrkesskicklighet eller de
hjälpmedel, som erfordras för avtalets behöriga fullgörande eller finnas äga
den pålitlighet, som lämnar garanti för ett sådant fullgörande.

Vid sin granskning av statens arbetslöslietskommissions protokoll den 14
juni 1939 rörande inköp av cementrör m. m. till arbetsplatsen nr 775 Twingvägen,
Alnaryd, Blekinge, hava revisorerna observerat, att platsledaren den
30 mars 1939 infordrat offert å vissa cementvaror från Bredåkra Cementgjuteri,
Bredåkra, K. Wickenbergs Cementgjuteri, Bräkne-Hoby, AB Emmaboda
Cementgjuteri, Emmaboda, A/B Skånska Cementgjuteriet, Ettebro, A/B
Langton, Karlskrona samt Bergs Cementgjuteri, Twing. Någon dag, då anbuden
skulle vara avgivna, hade ej utsatts. Vid offerternas infordrande hade
ej heller uppgivits någon exakt kvantitet av de olika varuslagen.

Revisorerna hava tagit del av de infordrade anbuden och därvid observerat,
att anbudet från Bredåkra Cementgjuteri är daterat den 24 mars
1939, från Wickenbergs Cementgjuteri den 14 april 1939, från Bergs Cementgjuteri
den 19 april 1939, från Aktiebolaget Langton den 5 maj 1939 samt
från Skånska Cementgjuteriet, vilket anbud antogs, den 10 maj 1939. Anbuden
hava således inkommit under den långa tidsrymden 24 mars—10 maj
1939. Beträffande Aktiebolaget Langtons anbud har vidare uppmärksammats,
att firman tacksamt erkänt förfrågan per telefon.

Vidare hava revisorerna tagit del av den sammanställning över de olika
anbuden som bilagts protokollet och därvid uppmärksammat, att hela beställningen
placerats hos Skånska Cementgjuteriet, ehuru priset i ett visst
fall överstigit andra anbudsgivares. Revisorerna hava från statens arbetslöshetskommission
under hand inhämtat, att priset skulle komma att öka,
därest beställningen splittrades på flera leverantörer.

Något öppningsprotokoll har, såvitt revisorerna kunnat finna, ej förts, ej
heller har tre man närvarit vid öppnandet.

Entreprenadförordningen åsyftar å ena sidan att garanti skall vinnas för
att billigast möjliga priser skola kunna ernås och å andra sidan att varje

53 —

leverantör skall i vederbörlig ordning beredas tillfälle att — om han så
önskar — leverera varor till det allmänna. En uraktlåtenhet att genom
allmän kungörelse infordra anbud kan lätteligen medföra — förutom alltför
höga priser — gynnandet av vissa ifirmor. Det är därför av största vikt,
att de för entreprenadförfarandet föreskrivna formerna noggrant iakttagas.
Så har uppenbarligen ej skett i det fall, som ovan relaterats. Sålunda har
exempelvis någon viss dag för inlämnandet av anbuden icke angivits och
brytandet av anbuden har ej vederbörligen kontrollerats. Härigenom har
uppstått möjlighet för arbetsledaren att successivt taga del av anbuden med
de konsekvenser, som detta kunnat medföra. Huruvida arbetsledaren också
begagnat sig av nyssberörda möjlighet är emellertid icke möjligt att på
grundval av tillgängliga handlingar bedöma. Tillvägagångssättet vid entreprenadfrågans
behandling kan i varje fall icke försvaras. Belysande härutinnan
är, bland annat, det faktum, att en av de anbudsgivande firmorna
inkommit med sitt anbud redan sex dagar innan platsledaren officiellt infordrat
offert från firman ifråga.

Revisorerna finna det vid ifrågavarande inköp tillämpade förfaringssättet
synnerligen anmärkningsvärt.

§ 10.

Enligt reglementet för statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa den 9
november 1922 (nr 525) i dess lydelse enligt kungörelsen den 7 maj 1926 sinnesslöan(nr
134) ledes sådan anstalts verksamhet av en styrelse, bestående av ord- st“gf’e*va®ty"
förande och fyra ledamöter, som utses av Kungl. Majit på förslag av skol- stånda såsom
överstyrelsen. Av styrelsens medlemmar bör en äga pedagogisk erfarenhet ^avlrifvia"
och en vara läkare nied psykiatrisk utbildning. Styrelsen åligger bland anstalten,
annat att under inseende av skolöverstyrelsen utöva tillsyn över anstalten och
ledning av dess förvaltning. För att styrelsen skall vara beslutför skola,
utom ordföranden eller vid förfall för honom vice ordföranden, minst två
ledamöter vara tillstädes. Vid styrelsens sammanträden skall anstaltens
föreståndare — där icke till behandling företages fråga, som rör dennes
avlöningsförmåner eller tjänstgöringsbetyg för eller disciplinär åtgärd mot
honom — närvara för att tillhandagå med erforderliga upplysningar samt
i regel tjänstgöra som föredragande.

Vid uppfostringsanstalt för sinnesslöa äro anställda föreståndare, läkare
och räkenskapsförare samt ordinarie personal enligt fastställd personalförteckning
ävensom av styrelsen antagna icke-ordinarie befattningshavare.

Beträffande föreståndarebefattning gäller, att styrelsen efter sedvanligt
kungörelseförfarande skall jämte eget yttrande insända inkomna ansökningar
till skolöverstyrelsen, som förordnar örn föreståndarens anställande.
Föreståndaren åligger, bland annat, att utöva förmanskap över samtliga befattningshavare.
Vid anstalt, där särskild räkenskapsförarbefattning finnes,
åligger det föreståndaren att vid utgången av varje månad och därjämte
minst en gång under månaden å på förhand icke bekantgjord tid hos

— 54 —

räkenskapsförare!* verkställa kassainventering och därvid även tillse att
kassaposterna äro tillfredsställande verifierade samt att inga utbetalningar
verkställts utan anordningsbeslut. Gör föreståndare sig skyldig till fel eller
försummelse i tjänsten eller till klandervärt uppförande, har anstaltens styrelse
att därom ingiva anmälan till skolöverstyrelsen, som äger tilldela honom
varning. Ar förseelsen av svårare beskaffenhet eller gör föreståndaren
vid upprepade tillfällen sig skyldig till förseelser, äger skolöverstyrelsen att
för viss tid, högst tre månader, avstänga honom från tjänst och lön eller,
om så prövas nödigt, skilja honom från befattningen.

Läkare antages av anstaltens styrelse, men hans skyldigheter fastställas
i av skolöverstyrelsen fastställd instruktion. Enligt den av skolöverstyrelsen
den 2 december 1924 fastställda instruktionen för läkare vid statens
uppfostringsanstalter för sinnesslöa å Salbohed och i Vänersborg åligger det
läkaren, bland annat, att besöka anstalten minst en gång i månaden samt
dessutom så ofta föreståndaren därom anmodar honom ävensom att årligen
före juli månads utgång till styrelsen avgiva berättelse över hälso- och
sjukvården vid anstalten. Gör läkare sig skyldig till fel eller försummelse i
tjänsten eller till klandervärt uppförande, äger styrelsen att tilldela honom
varning. Är förseelsen av svårare beskaffenhet eller gör läkaren vid upprepade
tillfällen sig skyldig till förseelser, äger styrelsen att för viss tid, högst tre
månader, avstänga honom från tjänst och lön eller, örn så prövas nödigt,
skilja honom från befattningen.

Räkenskapsförare tillsattes av anstaltens styrelse tills vidare med fyra
månaders ömsesidig uppsägning. Räkenskapsförare åligger, bland annat, att
i överensstämmelse med gällande föreskrifter upprätta avlöningslistor för
anstaltens personal. Vidare aligger det räkenskapsföraren att granska utgiftsverifikation
och ansvara för att debiterat belopp är till siffran riktigt
ävensom tillse att sådan verifikation försetts med vederbörlig attest, innan
densamma förelägges föreståndaren för anordning, att enligt föreståndarens
anordningsbeslut verkställa utbetalningar samt att föra förteckning över anstaltens
inventarier och övriga materiel samt ansvara och redovisa för anstaltens
förråd. Ytterligare har räkenskapsföraren att upprätta anstaltens
samtliga räkenskaper i enlighet med fastställt formulär, föra statistik och
självkostnadsberäkning i den utsträckning som för erhållande av en tillförlitlig
överblick över driftens räntabilitet erfordras, samt tillhandagå föreståndaren
med utredningar och uppgifter av ekonomisk art som må vara erforderliga
för honom i tjänsten. Beträffande fel eller försummelser i tjänsten
gälla för räkenskapsförare samma föreskrifter som för läkare.

Enligt föreskrift av Kungl. Maj:t åtnjuter läkaren ett årligt arvode av 1,000
kronor och räkenskapsföraren ett årligt arvode av 500 kronor.

Styrelsen för statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa flickor i Vänersborg
utgjordes under budgetåret 1938/39 av landshövdingen A. von Sneidern,
ordförande, doktor Julia von Sneidern, kaptenen B. Carlsten och ytterligare
två ledamöter. Sedan revisorerna vid granskning av anstaltens räkenskaper
iakttagit, att vissa styrelseledamöter under sagda budgetår tjänstgjort

— 55 —

jämväl såsom av styrelsen anställda befattningshavare vid anstalten, nämligen
doktor Julia von Sneidern såsom läkare och kaptenen B. Carlsten såsom
räkenskapsförare, hava revisorerna ansett sig böra något näimare undersöka
detta förhållande.

Vad först angår räkenskapsföraren, så innehade denne under ifrågavarande
tid anställning även såsom syssloman vid lasarettet i Vänersborg. Avlöningslistorna
vid anstalten hava icke underskrivits av räkenskapslöraren
utan av föreståndaren. Då utgiftsverifikationerna icke försetts med bevis
■om att de granskats av räkenskapsföraren, framgår icke, huruvida föreskriven
granskning av denne verkställts. Inventarieförteckningen har underskrivits
av föreståndaren och icke av räkenskapsföraren.

Beträffande läkaren hava revisorerna under hand inhämtat, att hon sedan
lång tid tillbaka icke sysslat med annan läkarverksamhet än den, som följt
med hennes anställning vid anstalten. I anledning av föreskriften i instruktionen
örn visst minsta antal besök om året infordrade revisorerna från anstaltsstyrelsen
uppgift om antalet läkarbesök under budgetåret 1938/39. Till
svar härå meddelade föreståndaren vid anstalten enligt styrelsens uppdrag,
att läkaren »eller hennes ställföreträdare» avlagt 15 besök, att därvid undersökts
12 elever samt att telefonkonsultationer och remittering till lasarettet
därjämte förekommit vid behov. Sedan revisorerna på grund av dessa upplysningar
infordrat vissa kompletterande uppgifter, mottogo revisorerna från
föreståndaren vid anstalten följande svar.

Då undertecknad genom styrelsens ordförande erhållit uppdrag att besvara
frågor angående läkaretjänsten vid anstalten, överlämnas härmed, som komplettering
till föregående skrivelse och som svar pa inkommen skrivelse, följande
upplysningar.

Läkarebesökens fördelning mellan läkaren och stallforetradaren kan ej
närmare angivas, då läkarebesöken å uppfostringsanstalten i dagboken mestadels
äro införda som enbart »läkarebesök».

Angående telefonkonsultation och remittering till lasarett kan nämnas att
ordinarie läkaren alltid anlitats, då hon varit anträffbar och eljest ställföreträdaren.
Närmare anteckning härom finnes ej.

Örn den ekonomiska uppgörelsen läkarna emellan har Styrelsen ingen kännedom.

Vänersborg den 15 november 1939.

Det synes revisorerna, som örn det ur flera synpunkter mäste anses olämpligt,
att ledamöter av en anstaltsstyrelse av samma styrelse antagas till underordnade
tjänstemän vid anstalten. Det torde nämligen vara uppenbart,
att styrelsen vid övervakningen av att tjänstemännen fullgöra sina åligganden
och vid avgivande av förslag lill ersättningar åt befattningshavarna svårligen
kan undgå att taga intryck av alt vissa befattningshavare tillhöra styrelsens
egen krets. Härtill kommer, all det för föreståndaren i mångå fall
kan tänkas uppkomma svårigheter alt med tillbörlig auktoritet göra sitt ansvar
gällande och fullgöra tillsynen å att arbetsuppgifterna i föreskriven omfattning
fullgöras av tjänstemän, vilka i egenskap av styrelseledamöter äro
hans överordnade.

Revisorernas

uttalande.

— 56 —

Länsstyrelsens
i Alvsborgs
län
lokaler.

De av revisorerna gjorda iakttagelserna torde giva vid handen, att härutöver
vissa särskilda omständigheter synas påkalla ett ombyte av räkenskapsförare
och läkare vid statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa flickor
i Vänersborg. Det torde sålunda ur redovisnings- och kontrollsynpunkt få
anses mindre tillfredsställande, att räkenskapsföraren, vilken, såsom nämnts,
jamval ar lasarettssyssloman, förfogar över två kassor av allmänna medel!
Vidare har räkenskapsföraren — i strid mot vedertagen praxis inom statligt
räkenskapsväsen —- icke medelst sin underskrift lämnat bevis om verkställd
granskning av utgiftsverifikationer. Då han ej heller underskrivit avlöningslistor
och inventarieförteckningar, vilka skola upprättas av honom eller på
hans ansvar, kunna revisorerna icke finna annat än att hans sätt att fullgöra
sina åligganden, sådant det kommer till uttryck i räkenskaperna, företer
anmärkningsvärda brister. Det synes icke osannolikt att dessa brister
kunnat undanröjas, örn icke föreståndaren, av skäl som revisorerna ovan
anfort, får antagas hava haft vissa faktiska svårigheter att påyrka och genomdriva
en bättre ordning.

Vad betraffar läkaren anse sig revisorerna till en början böra upptaga
spörsmålet, huruvida en person, som icke veterligen på lång tid praktiskt utövat
läkarverksamhet, skäligen kan antagas förvärva och ^ vidmakthålla erforderlig
förtrogenhet med nyare rön samt önskvärd rutin och teknisk färdighet
genom den obetydliga tjänstgöringen vid anstalten. Då det från anstalten
icke kunnat uppgivas, huru många av femton avlagda besök, som
gjorts av läkaren och huru många, som avlagts av hennes ställföreträdare,
berättigar detta enligt revisorernas förmenande till slutsatsen, att anlitandet
av ställföreträdare åtminstone icke skett endast vid något enstaka tillfälle.
Syftet med anställandet av särskild läkare vid anstalten mot ett förhållandevis
högt arvode är uppenbarligen att denne genom förvärvad personlig kännedom
örn eleverna skall kunna lämna dem den i varje fall lämpligaste behandlingen.
Då detta syfte givetvis ej kan vinnas, därest läkaren, såsom här
synes vara fallet, stundom själv gör läkarbesöken och stundom anlitar viss
eller måhända olika ställföreträdare, torde anstaltens intresse kräva anställandet
av en läkare med större möjligheter att själv omhänderhava hälsooch
sjukvården vid anstalten.

Å nu berörda förhållanden hava revisorerna velat fästa riksdagens uppmärksamhet.

§ 11.

Revisorerna hava avlagt besök vid länsstyrelsen i Älvsborgs län.

Ehuru lokalerna i och för sig voro väl underhållna och i övrigt i tillfredsställande
skick, voro de så knappt tilltagna, att de icke kunde rymma alla
tjänstemän, som synas böra hava sina tjänsterum förlagda inom länsstyrelsen.
Frågan örn lämpligaste sättet att utvidga länsstyrelsens lokaler lärer
emellertid vara under övervägande.

— 57 —

§ 12.

Från anslaget till främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet m. m.
har under en följd av år utgått understöd till utgivande av »Tidskrift för
nykterhetsnämnderna», från och med budgetåret 1933/34 med 3,000 kronor.

Understödet uppbäres av föreningen för främjande av nykterhetsnämndernas
verksamhet u. p. a. Denna förening utgör enligt stadgarna en sammanslutning
av personer, som vilja befrämja nykterhetsnämndernas lagbestämda
verksamhet, och har till ändamål att gagna strävandena för förbättrad
utövning av dessa samhällsorgans åligganden. I sådant syfte ombesörjer
föreningen utgivningen av en tidskrift, avsedd att förmedla kunskapsmaterial
av intresse för nykterhetsnämnderna.

Såsom villkor för åtnjutande av statsunderstödet har socialstyrelsen efter
samråd med kontrollstyrelsen föreskrivit

cili tidskriften utkommer första kalenderhalvåret med minst fem och under
andra kalenderhalvåret med minst fyra häften med angivet textutrymme,

att av de sålunda utkommande häftena kostnadsfritt överlämnas till socialstyrelsen
och kontrollstyrelsen vardera 7 exemplar, till statens inspektör
för fattigvård och barnavård 2 exemplar och till varje nykterhetsnämnd
1 exemplar,

samt att socialstyrelsen och kontrollstyrelsen i förekommande fall få för
officiella meddelanden o. dyl. kostnadsfritt disponera erforderligt utrymme
i tidskriften.

Styrelsen för föreningen för främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet
utgjordes under 1938 av socialstyrelsens sakkunnige för ärenden rörande
alkoholistvård, ordförande, socialstyrelsens särskilda föredragande
för alkoholistvårds- och nykterhetsärenden, sekreterare, expeditionsföreståndaren
hos Stockholms stads nykterhetsnämnd, skattmästare, samt ytterligare
ett antal personer, varav några anställda i kontrollstyrelsen och stockholmssystemet.

Tidskriften, som trycktes i 5,500 exemplar, utkom under 1938 i överensstämmelse
med de av socialstyrelsen föreskrivna villkoren med 9 häften.
Av dess sammanlagt 160 sidor utnyttjades omkring 33 sidor för kortare
meddelanden, såsom frågor och svar, redaktionella påminnelser örn prenumeration
o. dyl., inlägg från läsekretsen, erinringar angående ansökan om
statsunderstöd, uppgifter om beläggningen å alkoholistanstalterna m. m.
samt omkring 36 sidor för allmänt hållna, utförligare artiklar angående alkoholist-
och nykterhetsvårdens problem. Det återstående sidutrymmet disponerades
för artiklar, väsentligen utgörande referat av propositioner samt
av riksdagens, ämbetsverks och sakkunnigas utlåtanden ävensom av prejudikat
och förordnanden.

Annonsörerna i tidskriften utgjordes av fyra statsunderstödda alkoholisthem
och alkoholistanstalter, centralförbundet för nykterhetsundervisning, i
vars tidskrift Tirfing tidskrift för nykterhetsnämnderna annonserade för
motsvarande belopp, den statsunderstödda tidskriften Motorföraren, den

Statsunderstödet
till
tidskrift för
nykterhetsnämnderna.

58 —

landsortstidning, som verkställde tryckning av tidskrift för nykterhetsnämnderna,
en leverantör av kläder till Stockholms stads nykterhetsnämnd, systembolagens
förtroendenämnd och slutligen en skrivmaskinsfirma.

Föreningens inkomster och utgifter framgå av nedanstående avskrift av
vinst- och förlustkonto.

Inkomster.		1938
Prenumerationsavgilter ...................		4,838	: 38
Annonsinkomster .........................		1,035	l _
Blankettförsäljning .......................		1,536	: 87
Försäljning av frågesamlingen och handboken	........ »	62	: —
Statsanslag ...............................		3,000	i —
Räntor ...........................		57	: 97
	Summa kronor	10,530	: 22.
Utgifter.		1938
Tidskriften:
Tryckning, expedition och porton ..........		4,659	60
Redaktionsarvoden ................		450	—
Medarbetararvoden .....................		1,730	_
Anskaffningsprovisioner ..................		207	_
Annonser ................		140
	Summa kronor	7,186	60.
Blanketter ....... ........................		1,071	46
Expeditörs- och kassörsarvode ..............		687	53
Sekreterararvode ..........................		50	—
Revisorsarvoden ............................		50	—
Resebidrag till representanter vid Nordiska nykterhets-
kongressen i Oslo ........................		400:	—
Brevporton och telefon......................		73:	75
Diverse omkostnader ......................		89:	28
	Summa kronor	9,608:	62.
överskott under året kronor	921:	60
	Tillhopa kronor 10,530:	22.

Prenumerationspriset för helår utgjorde för nykterhetsnämnderna 3 kronor.
Däremot erlade systembolagsföreningarnas förtroendenämnd, vilken
sammanslutning prenumererade på ej mindre än 1,225 exemplar av tidskriften,
i prenumerationsavgift endast 1 krona för exemplar.

Av utgifterna uppbars redaktörsarvodet å 450 kronor av socialstyrelsens
särskilda föredragande för alkoholistvårds- och nykterhetsärenden, anskaffningsprovision
å 207 kronor för annonser av expeditionsföreståndaren hos
Stockholms stads nykterhetsnämnd samt kassörsarvodet, utgörande 10 pro -

— 59 —

cent å prenumerationsinkomsten och å inkomster av tor sålda blanketter,

637 kronor 53 öre, av samma person. Av medarbetararvodena uppbars 834
kronor av socialstyrelsens särskilda föredragande för alkoholistvårds- och
nykterhetsärenden och sammanlagt 1,274 kronor av föreningens styrelseledamöter.

Syftet med ifrågavarande understöd är att bereda nykterhetsnämnderna Revisorernas
tillgång till en publikation, som genom redogörelser för lagstiftning och tt la an e''
praxis, genom upplysningar rörande lämplig organisation och olika arbetsmetoder
samt genom besvarande av frågor o. dyl. väcker nämndernas intresse
för deras uppgifter och lämnar dem ledning därutinnan. Vid sådant
förhållande finna revisorerna det anmärkningsvärt, att systembolagsföreningarnas
förtroendenämnd erhållit närmare en fjärdedel av tidskriftens
hela upplaga för en prenumerationsavgift, som med två tredjedelar understiger
den som erlagts av nykterhetsnämnderna. Det föreligger nämligen
enligt revisorernas mening icke någon anledning att medgiva en enskild
sammanslutning lägre prenumerationsavgift än nykterhetsnämnderna.

Härtill kommer, att utgifterna för tidskriften under 1938 överstigit inkomsterna
av prenumeration och annonser med allenast 1,313 kronor 22
öre. Större delen av understödet har alltså disponerats för ändamål, som
icke sammanhänga med utgivningen av tidskriften, utan med verksamheten
inom föreningen för främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet.

Sålunda har 921 kronor 60 öre gått till ökning av föreningens kapital, vilket
den 31 december 1938 uppgick till 5,814 kronor 65 öre, 400 kronor till resebidrag
åt styrelsens ordförande och sekreterare vid en nykterhetskongress
samt återstoden av det belopp, som icke disponerats för tidskriftens utgivning
till föreningens administrationskostnader.

På grund av det anförda anse revisorerna, att villkoren för åtnjutande
av statsunderstödet böra skärpas därhän att understödet för framtiden icke
utgår med större belopp än som kan bliva erforderligt för utgivningen av
tidskriften, därest de ovan framförda erinringarna vederbörligen beaktas.

— 60 —

SJÄTTE HUVUDTITELN.

Kommunikationsdepartementet.

§ 13.

styrelsens Riksdagens år 1935 församlade revisorer framhöll det betänkliga i att
årsberättelse. Ry§§n^dsstyrelsens årsberättelse för arén 1930 och 1931 utkommit först under
år 1935, då syftet med en publikation av ifrågavarande art förfelades,
därest densamma icke bleve tillgänglig förrän åtskilliga år efter den tidsperiod,
publikationen avsåg. Därest byggnadsstyrelsens årsberättelse ansågs
vara av sadant allmänt intresse, att densamma borde i fortsättningen tryckas
— något som enligt revisorernas uppfattning borde bliva föremål för
undersökning — var det därför angeläget, att den gjordes tillgänglig inom tid,
då densamma instruktionsenligt skulle vara till vederbörande departementschef
ingiven.

I byggnadsstyrelsens yttrande i anledning av riksdagens revisorers uttalande
angående styrelsens årsberättelse, betonades bland annat, att arbetet,
saväl a de tekniska byraerna som administrativa byrån, med sammanställandet
av det för årsberättelsen erforderliga materialet och dess vidare bearbetande
var av så tidsödande beskaffenhet, att det mången gång hade visat sig
möta svårigheter för styrelsen att med sina begränsade arbetskrafter medhinna
detta arbete, utan att andra och viktigare uppgifter undanskötos.

Beträffande frågan, huruvida byggnadsstyrelsens årsberättelse i och för
sig kunde anses vara av sådant allmänt intresse, att densamma borde i fortsättningen
tryckas, framhölls av byggnadsstyrelsen i samma yttrande, att de
i samband med den däri intagna redogörelsen för styrelsens omfattande verksamhet
inom husbyggnadsväsendet, däri inbegripet stadsplaneväsendets område,
lämnade sakuppgifter och meddelade rön enligt styrelsens mening
måste anses hava intresse såväl för de statliga och kommunala institutioner,
som handlägga byggnadsfrågor, som även för den byggande allmänheten i
övrigt, givetvis under den av revisorerna angivna förutsättningen, att berättelsen
publicerades utan alltför lång tidsutdräkt. Med hänsyn härtill fann
styrelsen alltjämt för sin del önskvärt, att årsberättelsen även i fortsättningen
befordrades till trycket. I varje fall var det enligt styrelsens uppfattning
meningslöst att nedlägga det omfattande och tidsödande arbetet på årsberättelsen,
därest densamma icke skulle tryckas och sålunda icke erhöll en
allmännare spridning utan endast förelåg i maskinskrift.

Byggnadsstyrelsens årsberättelse för åren 1932—1936 utkom av trycket
först under år 1938 och då i en gemensam berättelse för samtliga dessa år.
Årsberättelsen för 1937 föreligger enligt vad revisorerna inhämtat i maskinskrift.
1938 års berättelse är ännu ej färdig.

Revisorerna, som icke heller nu tagit ställning till frågan om årsberättel- Revisorernas
sens utgivande i tryck anse sig dock, därest densamma skall tryckas, böra uttalandeytterligare
understryka vikten av att årsberättelsen blir tillgänglig inom betydligt
kortare tidsperiod än som är fallet för närvarande.

§ 14.

I riksdagens revisorers berättelse för budgetåret 1923/24 påtalade reviso- Mark- och
rerna (del I sid. 4 och 5) det förhållandet, att kostnaderna för underhåll av stadsplaneförvagar
och parker a Djurgården i Stockholm endast i ringa mån bekostades mellan kroav
staden samt ansågo att en mycket avsevärd utsträckning av Stockholms g^ckholms
stads skyldighet att bidraga till underhållet ifråga måste anses fullt befogad. stad.

Det syntes därför nödvändigt att överenskommelse i antydd riktning träffades
med staden.

I anslutning till revisorernas nämnda utredning och yttrande väcktes vid
1925 års riksdag motioner (I: 156 och II: 144 samt I: 157 och II: 145), vari
hemställdes, att riksdagen ville i skrivelser till Kungl. Maj:t anhålla om dels
åvägabringande av överenskommelse med staden om ökat bidrag till vägar
och parker å Djurgården, dels ock om utredning beträffande gällande avtal
och uppgörelser av ekonomisk innebörd mellan kronan och staden samt i vad
mån det ur statsverkets intressesynpunkt kunde vara önskvärt och möjligt
att vinna ändring i nämnda överenskommelser.

Sedan statsutskottet i ämnet avgivit utlåtanden, avlät riksdagen däri till
Kungl. Maj:t den 31 maj 1925 särskilda skrivelser, nr 264 och 265.

I den förra framhöll riksdagen bland annat följande.

Sedan mycket lång tid tillbaka förefunnes ett flertal olika frågor rörande
äganderätten till mark inom Stockholms stad, vilka icke blivit på ett definitivt
sätt avgjorda, t. ex. frågan om ägande- eller dispositionsrätten till mycket
betydande delar av Riddarholmen. Även inom andra delar av Stockholms
stad vore åtskilliga mycket omfattande markfrågor olösta.

Beträffande andra områden inom Stockholms stad, där kronans ägandeoch
dispositionsrätt vore ostridig, gällde att densamma upplåtits till begagnande
åt Stockholms stad genom särskilda överenskommelser, avseende olika
mer eller mindre långa tidsperioder, t. ex. Humlegården och Bellevueparken.

För begagnandet av dessa områden betalade staden ingen eller relativt obetydlig
ersättning.

Å såväl Kungsholmen som Norra Djurgården ägde kronan betydande
marktillgångar, vilka i en eller annan form voro avsedda att exploateras i
enlighet med särskilda, närmast av 1905 och 1915 års riksdagar därom fattade
beslut, varvid de inflytande försäljningsmedlen till en del redan i förväg
disponerats för vissa särskilda, i huvudsak militära ändamål, såsom inköp
av nytt övningsfält för Stockholms garnison vid Järva, uppförande av vissa

— G-2

kasernetablissement m. m. Exploaterandet av kronans mark i Stockholm
hade emellertid, delvis beroende på svårighet att med Stockholms stad träffa
uppgörelse, hittills kunnat ske i jämförelsevis ringa omfattning. För att kronan
skulle kunna draga behörig nytta av sina i huvudsak räntelösa markområden
vore det emellertid nödvändigt att sådana åtgärder träffades, att
den av riksdagen beslutade användningen av desamma möjliggjordes och underlättades.

Å andra sidan hade det visat sig, att åtskilliga av de områden, vilka nu
ägdes av kronan, vore behövliga för Stockholms stad.

Erfarenheten hade givit vid handen, att kronans intressen ofta icke kunnat
på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodoses, enär dess mark i Stockholm
förvaltades och disponerades av ett flertal sinsemellan ofta icke samarbetande
myndigheter. På grund härav hade också ett flertal separata
överenskommelser träffats rörande mindre markområden, vilka överenskommelser
till en del sedermera visat sig bliva för kronan oförmånliga och
även kommit att lägga hinder i vägen vid förändrad disposition från kronans
sida av marken ifråga. Därest emellertid samtliga frågor rörande det framtida
användandet av kronans mark inom Stockholms stads område handhades
av en myndighet eller åtminstone alla överenskommelser och avtal
rörande markområden och av ekonomisk innebörd i övrigt underställdes ett
härför avsett organ, torde de olägenheter, som följde av det nuvarande förvaltningssystemet,
kunna i stort sett undanröjas.

Svårigheter hade gång efter annan uppstått, då fråga varit om överenskommelse
rörande förvärvande eller disponerande för olika ändamål såväl
för kronan som för staden av för dess verksamhet erforderlig mark. Det
syntes därför vara att förvänta att även från Stockholms stads sida intresse
förefunnes för att få samtliga svävande äganderättsfrågor rörande markområden
i Stockholm såvitt möjligt definitivt ordnade. Från kronans sida borde
åtgärder vidtagas för att gentemot staden hävda kronans rätt och intressen.
Från Stockholms stads sida hade vid åtskilliga tillfällen vidtagits ett
flertal åtgärder, vilka varit för kronan mindre förmånliga eller lagt hinder i
vägen för kronan att kunna på lämpligt och ur ekonomisk synpunkt gagnelig!
sätt tillgodogöra sig sina markområden. Riksdagen utgick från den enligt
riksdagens mening självfallna förutsättningen, att några hinder icke
skulle från stadens sida resas för kronans tillgodogörande på lämpligt sätt av
dess egendomar.

Även åtskilliga andra spörsmål av ekonomisk innebörd måste underkastas
en närmare granskning och revision, t. ex. frågan örn underhåll och belysning
av viss kronans mark å Helgeandsholmen och omkring Nationalmuseum
m. m.

Intill dess svävande äganderättsfrågor blivit på ett tillfredsställande sätt
avgjorda samt överenskommelse kunnat åvägabringas mellan kronan oell staden
angående utbyte dem emellan av vissa områden samt om revision av
ovan angivna överenskommelser av ekonomisk innebörd, syntes det vara av
vikt att såväl från Kungl. Maj:ts som vederbörande ämbetsmyndigheters sida
icke några dispositioner företoges, vilka kunde anses i en eiler annan form
för framtiden binda kronan eller å annat sätt lägga hinder i vägen för en
uppgörelse mellan kronan och staden.

Då det emellertid icke kunde förväntas att samtliga berörda frågor örn utbyte
av mark och underhåll eller arrende för sådana kronans områden inom
Stockholms stad, vilka av staden disponerades, kunde på en gång träffas,
syntes det vara nödvändigt att separata överenskommelser rörande vissa områden,
vilka för endera parten i en snar framtid vore erforderliga, omedelbart
eller tid efter annan träffades. Härigenom torde också såväl kronans

63 —

som stadens intressen bäst tillvaratagas och något hinder för stadens utveckling
icke behöva uppstå.

Med hänsyn till vad riksdagen sålunda anfört, hade riksdagen ansett sig
böra biträda förslagen om att en utredning rörande samtliga icke definitivt
reglerade frågor av ekonomisk innebörd mellan kronan och Stockholms stad
måtte igångsättas. För att kunna på ett effektivt sätt tillvarataga kronans intressen
syntes emellertid ledningen av utredningen och de underhandlingar,
som därav torde bliva en följd, böra anförtros åt ett särskilt för ändamålet
sammansatt organ. Vid bildandet av detta utrednings- och förhandlingsorgan
borde det givetvis tillses att sammansättningen bleve sådan, att därigenom
kronans rätt och berättigade intressen bleve på ändamålsenligaste sätt tillvaratagna.

Under hänvisning till vad sålunda anförts anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t
måtte vidtaga åtgärder dels för att få då svävande frågor rörande^ äganderätten
till och användningen av kronans inom Stockholms stads område belägna
markområden definitivt losta, dels ock för att åstadkomma en revision av nu
gällande avtal och uppgörelser av ekonomisk innebörd mellan kronan och
staden, i den mån en sådan revision efter närmare utredning befunnes ur kronans
intressesynpunkt vara önskvärd.

I skrivelsen nr 265 anhöll riksdagen vidare om vidtagande av åtgärder för
erhållande från stadens sida av ökat bidrag till vägar och parker å Djurgården.

I anledning av riksdagens berörda skrivelser tillsatte Kungl. Maj:t (finansdepartementet
gemensamt med kommunikationsdepartementet) den 12 juni
1925 en särskild kommission — kronans fastighetskommission av år 1925 —
att omhänderhava de åsyftade uppgifterna. I enlighet med de för kommissionen
meddelade direktiven verkställde kommissionen med stöd bland annat
av från samtliga ifrågakommande statliga verk och inrättningar infordrade
uppgifter en inventering av alla hithörande frågor samt upprättade särskilda
förteckningar över

I) kronans fastigheter inom och invid Stockholm,

II) kronans mark, som allenast på vissa villkor överlämnats till staden,
lil) stadens mark, som allenast på vissa villkor överlämnats till kronan,

IV) mark, rörande vilken tvist eller ovisshet förelåge,

V) stadens mark, som kronan önskade förvärva,

VI) kronans mark, som ifrågasatts till avhändande.

Tillika förtecknades redan förefintliga och verkställdes ytterligare undan
för undan utredningar i rättsligt, ekonomiskt m. fl. hänseenden rörande ifrågavarande
markobjekt och frågor.

Utredningarna samt förhandlingarna med Stockholms stads representanter
ledde till successiva resultat.

Sedan riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit den 23 mars 1926 anhållit om
utredning jämväl rörande ökat bidrag från Stockholms stad lill vård och underhåll
av Hagaparken — belägen utom, men i gränsen vid Stockholms stad —
avslöt kommissionen med Stockholms stads representanter den 11 maj 1926
av såväl Kungl. Majit som stadsfullmäktige sedermera godkända avtal, varigenom
staden åtog sig ökade årliga bidrag till underhållet och vården av Djurgården,
Hagaparken samt de kronan tillhöriga, för allmänheten öppna platserna
vid riksdagshuset och riksbanken samt kring nationalmuseum. De öka -

de årliga bidragen motsvarade i fråga om Djurgården enligt statsverkspropositionerna
1928/32 i medeltal cirka 120,000 kronor, ifråga örn Hagaparken
7,000 kronor och för de övriga platserna cirka 5,000 kronor, allt per år.

Under år 1927 framlade kommissionen enligt särskilt uppdrag ett av samtliga
parter sedan godkänt förslag till överenskommelse mellan kronan — såsom
ägare av Humlegården — Stockholms stad och vederbörande järnvägsbolag
rörande bibehållande för Djursholmsbanan av slutstationen vid Engelbrektsplan.

Samma år avgav kommissionen till Kungl. Majit utredning, enligt vilken
Stockholms stads debitering av avgifter för renhållning av gatudelar utmed
kronans fastigheter inom Stockholm förmenades vara oriktig. Sedan i enlighet
med Kungl. Majits direktiv förhandlingar av kommissionen förts med stadens
delegerade jämväl i denna fråga, men godvillig överenskommelse ej ernåtts,
hänsköts saken till domstols avgörande. På grund av innehållet i
Kungl. Majits härutinnan den 5 oktober 1935 meddelade dom har kronans
utgifter i detta hänseende bestämts skola utgå så, att kronans utgifter minskats
med ett belopp, som i medeltal torde utgöra cirka 40,000 kronor per år.

Under år 1928 ernådde kommissionen de överenskommelser med stadens
delegerade, som föreligga i propositionen nr 247/1928 och avse, det ena vissa
markbyten inom staden mellan broarna och å Kungsholmen m. m., och det
andra grunder för exploateringen av viss del av Norra Djurgården m. m.

Genom förstnämnda avtal reglerades ett större antal mark- m. fl. frågor. Kronan
erhöll sålunda bland annat möjlighet till nybyggnad för Kungl. Maj:ts
kansli samt till försäljning av betydande områden vid Tegelbacken (»Kronprinsens
stall») och å bortre Kungsholmen, vilka i enlighet med riksdagens
beslut skulle försäljas och i avbidan varå vissa tillfälliga lån för försvarsändamål
m. m. upptagits. Staden å sin sida erhöll genom uppgörelsen möjlighet
att ordna vissa huvudtrafikleder å Kungsholmen samt att exploatera områdena
mellan Norr Mälarstrand och Hantverkargatan väster om Kungsholmstorg.
Båda parterna ernådde vidare biläggandet av betydande tvistiga markfrågor.
I avtalet ingingo fastigheter med ett uppskattat värde av cirka
11,000,000 kronor och regleringen av tvistiga markfrågor omfattade direkt
värden om cirka 835,000 kronor.

Ifråga om avtalet rörande exploatering av vissa delar av Ladugårdsgärdet
må erinras, att i följd av stadens ståndpunktstagande avtalets omedelbara
räckvidd inskränktes på sätt framgår av propositionen nr 252/1930 angående
exploatering av Ladugårdsgärdet. Efter utarbetande av stadsplan samt
fortsatta förhandlingar mellan fastighetskommissionen och stadens delegerade
m. m. träffades år 1931 sådan slutlig överenskommelse mellan kronan och
staden, att äntligen den av statsmakterna för länge sedan i princip beslutade
exploateringen av Ladugårdsgärdet kunde igångsättas och därmed inflyta
markförsäljningsmedel, vilka enligt tidigare och senare riksdagsbeslut skulle
disponeras för huvudsakligen vissa försvarsändamål.

Rörande resultatet av denna exploateringsverksamhet under tiden 1 juli
1931—30 juni 1939 inhämtas av djurgårdskommissionens senaste arbetsredo -

— 65 —

Rörelse, att brutto influtit cirka 41,500,000 kronor, varav cirka 5 Va miljoner
åtgått till exploateringskostnader. Enligt redogörelsen för senast förflutna
budgetåret hava de rena förvaltningskostnaderna — avlöningar och expenser
— då utgjort cirka 80,000 kronor, motsvarande cirka 1.15 procent av den genomsnittliga
inkomsten under perioden 1 juli 1931—30 juni 1939. Till belysande
av vad denna exploatering ekonomiskt innebär för staten må upplysas,
att den hittills försålda kvartersmarken utgör cirka 260,000 kvadratmeter
medan återstående osåld kvartersman, som omfattas av 1928 och 1931 års
Ladugårdsgärdesavtal, utgör cirka 800,000 kvadratmeter, samt att de hittillsvarande
utgifterna hänföra sig till gatumark och ledningar avsedda även för
viss hittills ej försåld mark, så att återstående gatukostnader kunna antagas
uppgå till cirka 6,000,000 kronor. Den fortsatta exploateringen av kronans
mark å Ladugårdsgärdet betyder följaktligen lösgörandet av betydande värden.
Av hittills influtna exploateringsmedel har viss del disponerats till täckandet
av tidigare utgifter för militära ändamål, medan återstoden, cirka
21,000,000 å 22,000,000 kronor jämte uppkommande nettoinkomst vid den
förutsatta fortsatta exploateringen av Ladugårdsgärdet enligt statsmakternas
finansplaner beräknats kunna tagas i anspråk för bestridandet av väntade
högst avsevärda utgifter för försvars- eller andra statsändamål.

Rörande den verksamhet, som vidare handhaves av berörda, utav Kungl.
Maj:t i samverkan med riksdagen tillskapade organ för förhandlingar med
Stockholms stad och organisering av kronans markfrågor inom och invid
Stockholm, må erinras bland annat följande.

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 14 juni 1928 uppdrogs åt fastighetskommissionen
att vid underhandlingarna med Stockholms stad jämväl upptaga
av riksdagen i skrivelse den 5 juni 1928, nr 359, behandlad fråga örn skyldighet
för staden att till kronan utgiva skälig ersättning för sådan mark inom
stadens områden, som befunnes böra med nyttjanderätt upplåtas till
staden eller eljest hållas öppen för allmänheten.

Under år 1929 träffade fastighetskommissionen överenskommelser

dels med Stockholms stad rörande upplåtelse av mark för breddning av
vägporten vid Experimentalfältets hållplats och vägen mellan vägporten och
sladsplanegränsen vid Roslagstull, samt med Stockholm—Rimbo järnvägsaktiebolag
rörande upplåtelse av mark vid Albano station (prop. 176/1930,
riksdagens skrivelse nr 145),

dels med Stockholms stad samt med nyssnämnda bolag örn marköverlåtelser
och stadsplan rörande vissa områden vid Östra stationen och Tekniska
högskolan med därtill anknutna institutioner m. m. (prop. 178/1930, riksdagens
skrivelse nr 146),

dels ock med Stockholms stad rörande kanslihusbyggnadstomten (prop.
177/1929, riksdagens skrivelse nr 76, vilken överenskommelse sedermera
ytterligare jämkats genom prop. 278/1930, riksdagens skrivelse nr 346).

Därjämte avgav kommissionen till Kungl. Majit utredning och förslag
örn åtgärder till avlyftande av den s. k. fastighetsskatten av kronans fastig 5—3992H.

Rev. berättelse äng. statsverket dr 1939. I.

66 —

heter i Stockholm, vilket förslag ledde till propositionen nr 224/1934, riksdagens
skrivelse nr 246, varigenom statsverket inbesparades årliga utgifter
om cirka 17,500 kronor, därav för fastigheter inom Stockholm cirka 12,000
kronor.

Under år 1931 träffades avtal mellan fastighetskommissionen och Stockholms
stad dels rörande biläggande av tvist om rätten till samt överlåtelse
till staden av kvarteret Bondetorpet mindre (Katarina sjukhus), dels om
överlåtelse från kronan till staden av tomterna nr 14 och 16 i kvarteret Nederland
och från staden till kronan av tomten nr 23 i kvarteret Gråberget,
dels mellan kronan och staden ävensom kronan och AB. Stockholms Bryggerier
örn reglering av vissa markförhållanden i kvarteret Asplunden (Garnisonssjukhuset;
propositionerna 170 och 171/1931, riksdagens skrivelser nr
150 och 151) — avtalen avsågo mark till värde av sammanlagt cirka
1,500,000 kronor — dels ock mellan kronan och staden om överlåtelse till
staden av viss mark å Djurgården till utvidgning av stadens gasverk till ett
värde av 450,000 kronor (prop. 42/1932, riksdagens skrivelse nr 41).

Kungl. Majit uppdrog den 2 oktober 1931 — i enlighet med riksdagens
hemställan i skrivelse den 16 maj 1929, nr 175, punkten 5:o) — åt fastighetskommissionen
att gentemot Stockholms stad framställa anspråk på att
renhållningen av kronans till staden eller för den allmänna trafiken utan ersättning
upplåtna områden icke vidare skulle bekostas av kronan.

Kungl. Majit anbefallde den 7 oktober 1932 fastighetskommissionen, i
enlighet med av kommissionen framställt förslag, att upptaga förhandlingar
med Stockholms stad rörande eventuella ändringar i stadsplanen för området
mellan Myntgatan, Västerlånggatan, Storkyrkobrinken och Riddarhustorget
ävensom beträffande förvärv för kronans räkning av mark inom
samma område.

För ernående av besparingar inom kommittéväsendet och då kommissionerna
ägde i viss mån samhörande arbetsuppgifter och samma ledamöter,
förordnade Kungl. Majit den 2 december 1932 — med anförande, att det
enligt Kungl. Majits instruktion för djurgårdskommissionen av den 12 juni
1931 (nr 236) ålåge denna kommission, förutom handhavandet av statens
exploateringsverksamhet å Norra Djurgården i Stockholm, att fullgöra de
uppgifter i övrigt, som Kungl. Majit anförtrott eller kunde komma att uppdraga
åt kommissionen — att de utredningar och underhandlingar, som av
Kungl. Majit uppdragits åt fastighetskommissionen och som då ännu icke
slutförts, i stället skulle, räknat från den 1 januari 1933, ombesörjas av
djurgårdskommissionen.

På därom av djurgårdskommissionen i skrivelse den 22 november 1933
gjord framställning har Kungl. Majit den 24 november 1933 uppdragit åt
kommissionen att med Stockholms stad upptaga skyndsamma förhandlingar
rörande dels intagande i stadsplan av det område å Ladugårdsgärdet,
som helt omramades av de delar, vilka ingingo i 1928 års förenämnda Ladugårdsgärdesavtal,
jämte sådana andra delar av Ladugårdsgärdet, som

— 67 —

prövades lämpligen böra i det sammanhanget intagas i stadsplan, samt villkoren
härför ävensom rörande viss ny avloppskulvert, dels ock angående
sådana ändringar av stadsplanen för de söder om berörda områden belägna
delarna av nuvarande stadsplaneområden, som från kronans sida funnes
böra i förevarande sammanhang påkallas.

I den av riksdagens revisorer år 1935 avgivna berättelsen anfördes under
§ 26, bland annat, följande.

Djurgårdskommissionen omhänderhar bland annat exploateringen av
Norra Djurgården. Försäljningen av de för exploatering avsedda områdena
hotar att avstanna, dels på grund av att återstående stadsplanelagda delar
antingen tills vidare disponeras för militära ändamål eller ock med hänsyn
till stadsplanens olämpliga utformning och andra därmed sammanhängande
orsaker icke för närvarande lämpligen kunna utbjudas till försäljning,
dels enär de för exploatering lämpliga öppna områdena öster örn Värtavägen
ännu icke stadsplanelagts.

Enligt vad vid besöket inhämtats har från djurgårdskommissionens sida
i enlighet med av Kungl. Majit meddelade direktiv hos Stockholms stad hemställts
om dess medverkan till såväl ändringar i redan fastställd stadsplan
som intagande i stadsplanen av ovannämnda öster om Värtavägen belägna
områden, så att exploateringen icke skulle behöva avstanna av brist på därtill
lämpliga tomter.

I enlighet med särskilda av riksdagen tagna initiativ ankommer vidare på
djurgårdskommissionen att till förhandling med Stockholms stad upptaga
dels åtskilliga för såväl kronan som Stockholms stad betydelsefulla frågor
rörande reglering av vissa tomtfrågor — exempelvis spörsmålet om stadens
övertagande av sådana kronan tillhöriga områden, som staden för närvarande
tillåter utnyttja såsom park mot ingen eller obetydlig ersättning, varvid
ifrågasatts, alt kronan i utbyte skulle förvärva vissa för kronans behov lämpliga
områden — dels ock i övrigt reglering av tvistigheter mellan kronan och
Stockholms stad rörande vissa markområden m. m.

Redan vid igångsättandet av den hittillsvarande exploateringen av Norra
Djurgården har från riksdagens sida med skärpa framhållits vikten av, att
alla erforderliga åtgärder för den avsedda exploateringens genomförande
vidtoges med största skyndsamhet. Statsverkets behov av medel för täckande
av såväl de anslag, vilka redan förutsatts skola slutligt gäldas av medel,
vilka komma att inflyta vid försäljning av mark å Djurgården, som ock för
andra ändamål, gjorde det angeläget, att den länge avsedda exploateringen
av Ladugårdsgärdet komme till stånd utan onödig tidsutdräkt.

Revisorerna vilja för sin del understryka vikten av att de sålunda gjorda
uttalandena beaktas vid ovanberörda nu pågående förhandlingar mellan
kronan och Stockholms stad rörande Ladugårdsgärdets fortsatta exploatering.

Vad från riksdagens sida uttalats angående Norra Djurgården lärer i lika
hög grad böra beaktas ifråga örn Mariebergs—Konradsbergsområdena. Jämväl
beträffande dessa är det för kronan synnerligen angeläget, att alla de för
exploaleringen av dessa områden erforderliga åtgärderna komma till stånd
snarast möjligt.

Jämväl ovanberörda förhandlingar mellan kronan och staden rörande ömsesidiga
förvärv och regleringar av vissa tvistigheler avse frågor, som det torde
vara av stor betydelse för såväl kronan som staden, att de inom snar framlid
bringas till sin lösning.

Med hänsyn lill de stora intressen, som sålunda i olika hänseenden äro

— 68 —

knutna vid den av djurgårdskommissionen bedrivna verksamheten, vil ja revisorerna
framhålla angelägenheten av, att riksdagen erhåller vidgad möjlighet
att redan på ett tidigt stadium öva inflytande på kommissionens förhandlingar
med Stockholms stad och riktlinjerna för kommissionens verksamhet
i övrigt.

I anslutning till revisorernas sålunda avgivna utlåtande anförde riksdagen
i sin skrivelse den 19 juni 1936, nr 339, i förevarande avseende bland annat
följande.

Riksdagen har här ovan nödgats konstatera, att från Stockholms stads
sida gentemot kronan och dess organ vidtagits åtgärder, som icke stå i god
övrensslämmelse med vad som kan fordras, då det gäller att i samförstånd
söka genomföra träffade uppgörelser. Även örn det icke gärna kan undgås
att vissa intressekonflikter uppstå mellan staden och kronan, då fråga är örn
ett ekenomiskt utnyttjande av kronans markområden i Stockholm och dess
omgivningar, vill riksdagen dock uttala den förväntan, att det skall lyckas
att framdeles undgå åtminstone några mera djupgående konflikter på detta
område och att riksdagen icke skall behöva ingripa till bevakande av kronans
rätt. Riksdagen har därför icke ansett sig nu böra vidtaga särskilda åtgärder
i anledning av vad revisorerna anmärkt ifråga örn vissa ekonomiska
mellanliavanden mellan kronan och staden.

Vad åter beträffar det likaledes av revisorerna berörda spörsmålet örn ändrad
sammansättning av djurgårdskommissionen och vidgad möjlighet för
riksdagen att redan på ett tidigt stadium utöva inflytande på kommissionens
förhandlingar med staden och rörande riktlinjerna för kommissionens verksamhet
i övrigt, sammanhänger detta spörsmål i viss mån med ordnandet av
de två särskilda uppgifter, vilka tillkomma den nuvarande djurgårdskommissionen,
nämligen dels handhavandet av markförsäljningen och vidtagande av
härlör erforderliga förberedande åtgärder, dels ock vissa underhandlingar med
staden rörande mark- och stadsplanefrågor, vilket uppdrag tidigare handhafts
av kronans fastighetskommission. Riksdagen är av den uppfattningen, att stor
vikt bör ägnas de ekonomiska intressen, som kronan har att här bevaka, samt
att från kommissionens sida särskild uppmärksamhet bör ägnas den ekonomiska
kontrollen. Med hänsyn till ifrågavarande intressen och betydelsen av
huru dessa för framtiden handhavas vill det — icke minst
i betraktande av vad som förekommit under behandlingen av nu ifrågavarande
ärende — förefalla riksdagen befogat, att det tages under övervägande,
huruvida och i vad mån förändringar i kommissionens sammansättning och
dess organisation äro av behovet påkallade. Enligt riksdagens mening bör
från Kungl. Maj:ts sida förslag härutinnan snarast möjligt framläggas för
riksdagen och det synes önskvärt att detta sker redan år 1937.

Med hänvisning till vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Kungl.
Majit ville taga under övervägande de synpunkter, som av riksdagen anförts.

Vad sålunda förekommit föranledde Kungl. Majit att i propositionen nr
290 till 1937 års riksdag förelägga riksdagen sådant förslag örn beredande
åt riksdagen av större inflytande på kommissionens förhandlingar och verksamhet
i övrigt, som i enlighet med det ovanstående riksdagen i likhet med
riksdagens revisorer funnit nödigt. Härom må hänvisas till innehållet i sistberörda
proposition samt vad som förekom under dess behandling i riksdagen.

Sedan riksdagen godkänt Kungl. Majits proposition i ärendet har omorga -

— 69 —

nisationen av djurgårdskommissionen jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 18
juni 1937 trätt i kraft den 1 juli samma år, varefter ny instruktion meddelats
djurgårdskommissionen den 10 december 1937 (S. F. S. nr 962 år 1937).

Genom nyssnämnda proposition nr 290/1937 förelädes riksdagen därjämte
ett mellan djurgårdskommissionen såsom kronans förhandlingsorgan samt
Stockholms stads förhandlingsdelegerade åvägabragt exploateringsavtal av
betydande räckvidd. För stadens del innebar avtalet främst en lösning av
frågan örn Västerbroledens framförande till och å Knngsholmslandet. För
kronans del återigen möjliggjordes exploateringen av Marieberg—Konradsbergsområdena,
som enligt den fastställda stadsplanen inrymma cirka 12,000
normaleldstäder å 30 kvadratmeter. Ekonomiskt sett skulle avtalet — räknat
efter förkrigsförhållanden och tomtpris å närliggande områden —- enligt
preliminära beräkningar kunna länkas medföra en inkomst för statsverket
av cirka 41,000,000 kronor brutto och 37,000,000 kronor netto.

Förhandlingarna mellan kronans och stadens förhandlingsorgan hava de
senaste åren resulterat i ett flerial ytterligare avtal. Sedan tidigare stadsplaner
för vissa områden å Ladugårdsgärdet — företrädesvis området norr om
Tessinparken ävensom vid Gustaf Adolfskyrkan — befunnits olämpliga ur
åtskilliga synpunkter, hava ett flertal avtal träffats under åren 1936—1939
rörande ändrade stadsplaner för områdena, varigenom den ovan angivna ladugårdsgärdesexploateringen
möjliggjorts. Vidare hava uppgörelser träffats
om överlåtelser eller upplåtelser till staden av olika områden för vattenreservoarer,
transformatorstationer m. fl. kommunala ändamål.

Vidare har mellan förhandlingsorganisationerna träffats den uppgörelse,
som innefattas i Kungl. Majlis proposition nr 304 till 1939 års riksdag rörande
exploatering av Jolianneshov och Kvarnängen m. fl. markområden.
Enligt inom djurgårdskommissionen verkställda preliminära beräkningar
skulle kronan här kunna räkna med en nettoinkomst av cirka 15,000,000
kronor.

Efter förhandlingar mellan förhandlingsorganisationerna har från och med
den 14 mars 1939 arrendet för det av kronan till staden upplåtna Bellevueområdet
höjts från 3,000 kronor lill 20,000 kronor årligen.

Förhandlingsarbetet har omfattat även övriga aktuella frågor d. v. s. närmast
intagande i stadsplan av ytterligare områden å Ladugårdsgärdet samt
de av fastighetskommissionen tidigare omhänderhavda markfrågorna. Härom
anföres i djurgårdskommissionens senaste årsredogörelse huvudsakligen
följande.

Under åren från och med 1933 hava förhandlingarna med Stockholms stad
koncentrerats dels, på stadens hemställan och med hänsyn till vikten av
åstadkommandet ulav broförbindelserna Västerbron samt Nya Skanstullbron,
lill de objekt, som lett till de avtal, vilka förelagts riksdagen i propositionen
nr 290/1937 angående exploatering av Konradsbergs- och Mariebergsområdena
samt i propositionen nr 304/1939 angående exploatering av
Johanneshov och Kvarnängen m. m., dels ock, på kronans hemställan, ej
mindre till vissa, för ernående av ett lämpligt exploateringsresultat nödiga
befunna ändringar i delar av stadsplanen för Ladugårdsgärdet [jfr t. ex.

70 —

Kungl. Maj:ts beslut den 6 november 1936 (kv. Knallliatlen m. fl.), den 14
januari 1938 (Smedsbaeksområdet), den 30 september 1938, propositionen
nr 129/1938, (transformatorstation och parkområde å Smedsbacken)]; än
även till sådan stadsplaneuppgörelse rörande delar av Ladugårdsgärdet, som
åsyftas i Kungl. Maj:ts ovan angivna direktiv den 24 november 1933 till
djurgårdskommissionen.

Jämsides med det ovan antydda och djurgårdskommissionen i övrigt åliggande
(s. a. s. löpande exploaterings-) arbetet hava med Stockholms stad bedrmjs
förhandlingar rörande sådana markbyten samt reglering av tvistiga
förhållanden, som avses i det av djurgårdskommissionen från kronans fastighetskommission
av år 1925 övertagna uppdraget. Ett förhandlingsprogram
har upprättats, avseende bl. a. en inventering av föreliggande frågor
samt vad en första överenskommelse borde reglera — Kungsträdgården, bangårdsförhållandena
vid centralstationen m. fl. järnvägsfrågor, Riddarholmen,
kronans förvärv av det område, som angränsas av Storkyrkobrinken—Västerlånggatan—-Myntgatan
samt eventuellt ytterligare frågor —- varjämte vidlyftiga
utredningar skett rörande rätten till de olika ifrågavarande områdena
samt dessas värde m. m.

För slutförande av sist omförmälda markbytesförliandlingar har djurgårdskommissionen
hos järnvägsstyrelsen begärt upplysning om vilka områden,
som erfordrades för statens järnvägars behov. Jämlikt de av riksdagen
år 1925 angivna grunderna för kronans förhandlingsverksamhet med Stockholms
stad borde nämligen icke särskilda kronans myndigheter avsluta separata
markavtal, utan samtliga marköverenskommelser avslutas genom kronans
därför särskilt tillskapade centrala och sammanhållande förhandlingsorgan,
d. v. s. numera djurgårdskommissionen.

Emellertid framlades hösten 1938 ett mellan järnvägsstyrelsen och särskilda
delegerade för Stockholms stad uppgjort preliminärt avtal rörande Tegelbackens
ordnande, reglering av vissa centralbangårdens markfrågor m. m.

I däröver infordrat utlåtande den 27 januari 1939 förklarade sig djurgårdskommissionen
av angivna skäl icke kunna tillstyrka det ifrågavarande preliminära
avtalet och angav tillika vissa riktlinjer, huru enligt dess förmenande
de sålunda föreliggande problemen borde i särskilda delar bringas till en
successiv lösning.

Jämväl kammarkollegium och byggnadsstyrelsen förklarade sig i avgivna
utlåtanden och i anslutning till av djurgårdskommissionen framförda synpunkter
icke kunna tillstyrka berörda preliminära s. k. Tegelbacksavtal.

Med föranledande av vad sålunda förekommit ifråga örn nyssnämnda preliminära
avtal har Stockholms stadskollegium i skrivelse den 23 februari
1939 till statsministern — vilken skrivelse för handläggning överlämnats till
kommunikationsdepartementet — framställt vissa förslag angående förhandlingar
rörande i nyssnämnda preliminära avtal omförmälda jämte vissa därmed
sammanhängande frågor. Rörande detta ärende — i vilket Kungl.
Majit icke inhämtat yttrande av djurgårdskommissionen och vilket ej handlagts
efter gemensam beredning med finansdepartementet — innehåller statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden den 31 mars 1939 bland annat
följande uttalanden av föredragande departementschefen.

— 71 —

I stadskollegiets skrivelse förutsattes, att Kungl. Majit för de nya förhandlingarna
lämnar direktiv, ägnade dels att befrämja en som önskvärd betecknad
överenskommelse rörande frågan örn Tegelbackens reglering, dels att
underlätta uppgörelser i andra svävande frågor, avseende markregleringar
mellan staten och Stockholms stad. Förhandlingarna anses av stadskollegiet
lämpligen böra, under ledning av en av Kungl. Majit utsedd ordförande, föras
genom särskilt utsedda delegerade för staten och staden.

Med hänsyn till önskvärdheten av att bringa de berörda frågorna till en
tillfredsställande lösning synas mig de från stadens sida framställda förslagen
angående fortsatta förhandlingar böra biträdas. Jag förordar salunda,
att staten medverkar vid tillsättande av en kommission, bestående av representanter
för staten och Stockholms stad, med uppgift att undersöka möjligheterna
att bringa de berörda frågorna till-en lösning.

Enär de frågor, en sådan kommission skulle få att behandla, befinna sig i
ett inre sammanhang, vilket svårligen kan överblickas, innan kommissionen
planlagt sitt arbete, synes mig för statens representanter i kommissionen icke
nu böra utfärdas några närmare direktiv, som bestämt avgränsa kommissionens
undersökningar eller eljest binda dess handlingsfrihet beträffande de
delproblem, som visa sig kunna ingå i frågekomplexet. Enligt min uppfattning
bör kommissionens uppgift närmast bliva att efter en allmän inventering
av mellan staten och staden föreliggande markfrågor undersöka möjligheterna
att åvägabringa en plan för lösning av de svävande markfrågorna,
på vars grundval de aktuella spörsmålen kunna vinna en sa snabb lösning
som möjligt utan att sammanhanget med den på längre sikt lagda planen
brytes. Med hänsyn till frågornas art och inbördes förhållande^ torde statens
representanter i kommissionen därför under förhandlingarnas gång böra upprätthålla
kontakt med chefen för kommunikationsdepartementet samt, i den
mån så kan anses erforderligt, efter hand av denne erhålla närmare direktiv.

I enlighet härmed beslöt Kungl. Majit nyssnämnda den 31 mars 1939
tillsätta en särskild kommission, bestående av, jämte överståthållaren i Stockholm
såsom ledamot och ordförande, två representanter för kronan, samtliga
tre utsedda av Kungl. Majit sagda dag, samt två representanter för
Stockholms stad, vilka senare redan den 9 mars 1939 av stadskollegiet erhållit
sitt ifrågavarande uppdrag.

På sätt framgår av det anförda har genom statsmakternas gemensamma
beslut och i anslutning till de initiativ och direktiv, som riksdagen framfört,
på sin tid upprättats ett särskilt statligt organ — kronans fastighetskommission
av år 1925, vilkens uppgifter numera övertagits av djurgårdskommissionen
— för dels översikt över alla statliga markfrågor rörande Stockholm
och dess omgivningar, dels ock förhandlingar med Stockholms stad i
mark- och därmed sammanhängande stadsplane- samt exploateringsfrågor.
Genom att behandlingen av dessa frågor samlats hos ett enda organ, har
vunnits den av riksdagen redan 1925 såsom önskvärd framhållna garantien
för en enhetlig behandling av dessa frågor och detta organ har förvärvat
speciell erfarenhet och kunnat samla ett avsevärt utredningsmaterial inom
området.

Av redogörelsen framgår vidare, att detta organ, djurgårdskommissionen,
som med hänsyn till initiativet vid dess tillsättande och organisationen där -

Revisorernas

uttalande.

72 —

av i särskild grad blivit anknutet till riksdagen, tillsammans med stadens
vederbörande förhandlingsorgan genomfört ett flertal avtal mellan kronan
och staden, vilka godkänts av såväl statsmakterna som Stockholms stad.
Åtskilliga av dessa avtal äro av synnerligen betydande ekonomisk omfattning.

I enlighet med vad djurgårdskommissionen meddelat i sin senaste arbetsredogörelse,
har kommissionen i samråd med stadens förhandlingsdelegerade
avsett att, sedan övriga mark- och stadsplanefrågor nu bringats till slutlig
lösning, koncentrera sig på de två återstående uppgifter, vilka riksdagen
vid upprepade tillfällen framhållit borde snarast möjligt slutföras, nämligen
stadsplaneläggningen av ovan angivna ytterligare delar av Ladugårdsgärdet
samt regleringen av kronans och stadens svävande markmellanhavanden
m. m. Såväl inom kommissionen som å stadens sida hava vidlyftiga
förarbeten fullgjorts för dessa båda frågors slutliga avgörande.

På sätt likaledes ovan refererats har emellertid numera för behandling av
frågor rörande kronan och Stockholms stad tillsatts ytterligare en kommission,
som antagit benämningen 1939 års markkommission. I för denna nya
kommission utfärdad instruktion saknas gränsdragning mellan å ena sidan
de uppgifter djurgårdskommissionen instruktionsenligt skall fullfölja och å
andra sidan den tillsatta markkommissionens arbetsuppgifter. Härigenom
har uppkommit en oklarhet om de båda kommissionernas kompetens, som
icke kan vara till fördel för statens intressen. Det av riksdagen uttalade
önskemålet, att berörda ärenden från statens sida böra handläggas enhetligt,
synes genom markkommissionens tillkomst hava blivit åsidosatt.

Enligt vad revisorerna erfarit har inom 1939 års markkommission ifrågasatts,
att det av djurgårdskommissionen i enlighet nied statsmakternas direktiv
bedrivna arbetet rörande stadsplaneläggning skulle undanskjutas på
obestämd tid i avbidan på utredning — genom 1939 års markkommissions
försorg — om undantagande från bebyggelse av sådan ej ännu exploaterad
mark å Ladugårdsgärdet, som ej erfordrades för statliga byggnadsändamål,
preliminärt angiven till cirka 300,000 kvadratmeter, eller kommunala anläggningar,
preliminärt angiven till cirka 280,000 kvadratmeter. För den
händelse 1939 års markkommission skulle själv få avgöra, vilka markin.
fl. frågor den skulle äga upptaga kunde markkommissionen komma att
övertaga även de av djurgårdskommissionen nu utövade allmänna funktioner
såsom kronans förhandlingsorgan med Stockholms stad.

Den redogörelse, som ovan lämnats rörande hittills uppnådda resultat
ifråga örn överenskommelser på detta område, torde icke utvisa behov av
något nytt förhandlingsorgan för kronan. Med hänsyn härtill och till sättet
för djurgårdskommissionens tillkomst och till formerna för lämnandet av
direktiven för kommissionens arbete, bör icke, utan riksdagens hörande, ske
någon ändring, i vad statsmakterna i detta ämne enats om och som för
närvarande gäller.

Med hänsyn till denna frågas synnerliga betydelse hava revisorerna ansett
sig förpliktigade att för riksdagen anmäla vad här förekommit.

— 73 —

§ 15.

I den redan fastställda planen för Ladugårdsgärdets utbyggande hava Kronan^-för offentliga byggnader upptagits områden om tillhopa cirka 425,000 kva- verksamhet
dratmeter. Enligt gällande avtal med staden äger kronan påfordra sådan i Stockholm
ändring av stadsplanen, att ifrågavarande områden kunna disponeras för
bostalsbebyggelse och försäljas. Även örn kronan kommer att använda sig
av nyssnämnda möjlighet i viss utsträckning, torde en stor del av den redan
stadsplanelagda marken komma att disponeras för statliga byggnadsändamål,
eventuellt i viss mån även kommunala.

Under näst föregående paragraf hava revisorerna omnämnt, att vid vissa
preliminära utredningar inom byggnadsstyrelsen och inom Stockholms stads
förvaltning ifrågasatts, att därjämte å de ännu icke stadsplanelagda delaina
av Ladugårdsgärdet avsevärda områden skulle reserveras för att framdeles
tagas i anspråk för statliga ändamål — cirka 300,000 kvadratmeter,
däri inräknat visst område för den redan av statsmakterna beslutade nybyggnaden
för vissa marina myndigheter — samt för kommunala ändamål cirka

280,000 kvadratmeter.

Frågan örn förläggande av statliga institutioner å Ladugårdsgärdet har
tidigare behandlats inom riksdagen, bland annat, år 1926 i samband med
ett av Kungl. Majit då framlagt förslag, prop. nr 216, rörande, jämte annat,
förläggningen av Karolinska institutet och ett därtill anknutet kliniskt sjukhus.
Kungl. Majlis förslag innebar, att sagda institutioner skulle förläggas
å Ladugårdsgärdet å ett område om cirka 300,000 kvadratmeter, beläget
omedelbart norr om Valhallavägen. I avgivna yttranden hade emellertid
bland annat djurgårdskommissionen avstyrkt en dylik förläggning med
hänsyn till dels det höga markvärdet och att statskassan genom förläggningen
av institutionerna till angivna plats skulle gå miste om högst avsevärda
belopp försäljningsmedel, dels ock det olämpliga i att, innan stads- och
exploateringsplan funnes uppgjord för de till exploatering^ avsedda delarna
av Ladugårdsgärdet, i förväg disponera ett så stort område, vilket därtill
vore beläget i exploateringsområdets centrala delar.

Vid ärendets behandling anslöt sig riksdagen till de synpunkter, som
sålunda framhållits av djurgårdskommissionen samt anförde därvid (statsutskottets
utlåtande nr 157 och memorial nr 169, riksdagens skrivelse nr
345) bland annat följande.

Departementschefen har, från förutsättningen av nybyggnader för en ny
medicinsk högskola, angivit en del tomter i Stockholms närhet, vilka varit
föremål för övervägande såsom förläggningsplatser för den nya högskolan.
Riksdagen anser, att denna fråga bör underkastas en förnyad noggrann
undersökning, och vill nu icke i annan mån uttala sig härutinnan, an att
riksdagen vill framhålla, alt den i statsrådsprotokollet omnämnda tomten a
Ladugårdsgärdet icke bör, med hänsyn till det höga försäljningsvärde marken
här betingar, under några förhållanden vidare komma i betraktande.

Däremot vill det synas riksdagen, som örn — förutom de av departementschefen
omförmälda tomterna — jämväl det område, där leir närvarande
Fältrittklubbens bana är belägen, bör vid den förnyade undersökningen

— 74 -

komma under omprövning. Vidare vill riksdagen framhålla, hurusom i
utredningen beträffande varje ifrågasatt plats bör angivas det beräknade
tomtvärdet, då ju endast härigenom klar översikt kan vinnas över de verkliga
kostnaderna för sjukhusbygget.

Under de senaste åren hava förelagts riksdagen vissa förslag örn förläggning
av militära institutioner till Ladugårdsgärdet. Sålunda föreslog Kungl.
Majit i prop. nr 315 till 1938 års riksdag förläggning av byggnader för marinens
och flygvapnets ledande organ m. m. till vissa områden norr örn respektive
söder om Valhallavägen och i prop. nr 154 till 1939 års riksdag förläggning
av nybyggnad för de militära högskolorna till visst område norr
om Valhallavägen. Förslagen godkändes av riksdagen, som därjämte anvisade
anslag för byggena ifråga.

I prop. nr 79 till 1939 års urtima riksdag har frågan örn fullgörandet av
berörda nybyggnader underställts riksdagens prövning (se bilaga 10 till
prop.).

Därvid har ifrågasatts att fullföljandet av förenämnda tre byggnadsföretag
borde göras beroende av förhållandena å arbetsmarknaden. De anslagsmedel,
varom här vore fråga, uppskattades till följande avrundade belopp,

nämligen:

Nybyggnad för marinens myndigheter .................. kronor 2,400,000

» » flygvapnets » » 2,750,000

» » de militära högskolorna.................. >, 2,000,000.

I anslutning till de synpunkter, vilka från riksdagens sida i dess berörda
skrivelse av ar 1926 gjorts gällande rörande utnyttjande av Ladugårdsgärdesmark
för statliga institutioner, hava revisorerna funnit anledning till
vissa undersökningar. Därvid hava revisorerna undersökt tomtfrågan beträffande
det enda hittills för viss institution bestämda tomtområdet å Ladugårdsgärdet,
nämligen tomtområdet för marinens nybyggnad.

Beträffande ifrågavarande nybyggnad hava revisorerna under hand hos
djurgårdskommissionen begärt vissa upplysningar, därvid meddelats bland
annat följande.

Den marina ämbetsbyggnadens tomtområde utgör cirka 19,900 kvadratmeter.

Nybyggnaden inrymmer:

första byggnadsstadiet .................... 14,700 kvm = 490 eldstäder

tillkommer i sista byggnadsstadiet.......... 3,450 » =115 »

Summa 18,150 kvm = 605 eldstäder.

Till bedömandet av värdet å marinbyggnadens tomtområde har vidare anförts.
Vid Gustaf Adolfskyrkans bostadsområde söder örn Valhallavägen
inrymmas på ett område av 18,330 kvadratmeter kvartersman enligt den
fastställda och nu exploterade stadsplanen 1,552 eldstäder. Efter ett beräknat
eldstadspris av 3,000 kronor — vid försäljningarna å det avsevärt mera
avlägset belägna Smedsbacksomradet utgjorde medelpriset vid utbuden under
budgetåret 1938/39 3,100 kronor per eldstad — blir värdet av detta område
4,650,000 kronor.

— 75 —

Om den marina nybyggnadens område utnyttjats för bostadsbebyggelse
hade erfordrats ytterligare en tvärgata med en areal om cirka 1,570 kvadratmeter,
varefter återstående kvartersmark skulle hava utgjort cirka 18,330
kvadratmeter. Värdet på denna mark kan anses vara detsamma som ovan
omförmälda område vid Gustaf Adolfskyrkan eller cirka 4,650,000 kronor.

En sammanställning visar följande:

Värdet å tomtområdet för marinens nybyggnad är cirka 4,650,000 kronor.

Antal eldstäder enligt byggnadsstyrelsens förslag totalt efter tillbyggnad
605 stycken.

Tomtvärde per eldstad utgör då cirka 7,700 kronor.

Till jämförelse har vidare meddelats, att i sådana stadens centrala delar
som t. ex. trakten av Kungsträdgården, priset per eldstad vid senaste köp
av fastigheterna i östra delen av det kvarter, vilket där begränsas av Hamngatan—Norrlandsgatan—Smålandsgatan,
varit mellan 6,000 och 7,000 kronor
per eldstad.

Vid bestämmandet av tomtområde för viss statlig institution böra givet- Revisorernas

„ ju- uttalande.

vis alla förhandenvarande omständigheter tagas i betraktande. Salunda bor
exempelvis beaktas huruvida institutionen nied hänsyn till sin verksamhet,
lokalisering av underordnade, överordnade eller ock samhöriga förvaltningsgrenar
ävensom allmänhetens berättigade krav bör förläggas å område relativt
centralt i staden eller om en placering i stadens mera avlägset belägna
delar kan anses lämplig. Vidare bör hänsyn tagas till de ekonomiska konsekvenserna
av institutionens förläggande till det ena eller andra området,
varvid tomtkostnaderna i de olika fallen böra fullständigt utredas. Såsom
skedde vid bestämmandet av plats för Karolinska institutet och sjukhuset
böra också noggrant undersökas olika möjligheter för utnyttjande av kronans
egen mark för ändamålet så att, i den mån så låter sig göra, i första
hand billigare mark tages i anspråk, medan den mark, som i följd av sin
belägenhet är mera dyrbar och på grund av sin lämplighet i övrigt av
statsmakterna avsetts för exploatering genom tomtförsäljning, icke utan vägande
skäl tages i anspråk för andra ändamål.

Det är emellertid även av vikt att utbyggnaden av den statliga institutionen
sker med iakttagande av nödig sparsamhet ifråga om dispositionen av
tomtmark. Belysande härvidlag torde få anses vara vad ovan anförts rörande
den marina nybyggnaden å Ladugårdsgärdet. Tomtområdet har utnyttjats
endast i mycket ringa omfattning, byggnaderna ligga glest kringspridda
och hava erhållit en höjd av allenast 3 å 4 våningar. Därigenom har
tomtkostnaden per eldstad blivit så hög som cirka 7,700 kronor, eller till
och med mer än vad ovan angivna fastighctskomplex med läge vid Kungsträdgården
skulle hava betingat. Framhållas må därjämte ifråga om proportionen
mellan tomtvärde och byggnadsvärde att, på sätt framgår av det
ovan anförda, värdet å tomtområdet ifraga, för närvarande beräknat med
hänsyn till bebyggelse för bostadsändamål, utgör cirka 4,650,000 kronor, medan
kostnaden för den till uppförande därå avsedda byggnaden uppgår till

2.400,000 kronor.

Ett ianspråktagande av Ladugårdsgärdesmarken för offentliga byggnader

— 76 —

i sådan omfattning, som ytterligare ifrågasättes i de på 1939 års markkommissions
initiativ gjorda preliminära utredningarna inom den statliga förvaltningen
samt Stockholms stads förvaltning, måste väcka starka betänkligheter.
Revisorerna finna sig icke övertygade om nödvändigheten att där
förlägga ett så stort antal statliga institutioner, varom här är fråga. Förutom
att det enligt revisorernas mening ur säkerhetssynpunkt alltid måste
anses mindre lämpligt att på ett enda område sammanföra ett så stort antal
offentliga byggnader, vilja revisorerna beträffande Ladugårdsgärdet särskilt
framhålla, att statsmakterna tidigare beräknat kunna för försvars- m. fl. ändamål
disponera därifrån inflytande försäljningsmedel till mycket betydande
belopp. Revisorerna anse även, att starka erinringar kunna göras
mot att, såsom i förevarande fall och nu under föreliggande omständigheter
skett, mark i så stor omfattning reserveras för allmänna ändamål, innan densamma
intagits i stadsplan. Det synes revisorerna angeläget, att dylika reservationer
icke komma till stånd utan riksdagens medverkan.

I detta sammanhang vilja revisorerna också starkt understryka, att Stockholms
stads i nästföregående paragraf omförmälda förslag om friläggande
och avsättande för kommunala ändamål av områden, vilka i köpeskilling
skulle betinga högst betydande belopp icke längre får tillåtas stå hindrande
i vägen för den avsedda stadsplaneringen och exploateringen av ytterligare
delar av Ladugårdsgärdet. Riksdagen har tidigare vid upprepade tillfällen
framhållit angelägenheten av att härvidlag komma till ett snabbt resultat.
Ytterligare uppskov torde nu icke böra medgivas, utan synes, därest hinder
mot det avsedda intagandet av ytterligare områden i stadsplan och exploateringen
av densamma, fortfarande skulle möta från stadens sida, böra tagas
under övervägande, vilka åtgärder, som i dylikt fall böra vidtagas,

Slutligen vilja revisorerna ifråga om exploateringen av Marieberg-Konradsbergsområdena
framhålla önskvärdheten av att i möjligaste mån de
hinder undanröjas, vilka nu möta för sagda exploatering. I sådant syfte
torde böra tillses, att sådana anslag upptagas i riksstaten, som utgöra en förutsättning
för att de nuvarande institutionerna å Marieberg-Konradsberg
snarast möjligt skola kunna förflyttas därifrån.

Revisorerna vilja i det sammanhanget framhålla betydelsen av att den åt
djurgårdskommissionen uppdragna exploateringsverksamheten snarast möjligt
kan ingångsättas och därefter i lämplig ordning och omfattning fullföljas
på såväl Marieberg-Konradsbergsområdena som Johanneshov-Kvarnängsområdena
samt å ytterligare delar av Ladugårdsgärdet, något som är av betydelse
ej blott med hänsyn till behovet för statsverket av blivande försäljningsmedel
utan jämväl på grund av de avsevärda arbetsmöjligheter, som
därigenom beredas och avse produktiva ändamål.

— 77 —

§ 16.

Vid den kronans exploateringsverksamhet i Stockholm, som omnämnts i Gatubeläggnärmast
föregående paragrafer, hava gatuarbeten kommit till utförande i av- vid kroijatlg
sevärd omfattning. Därvid har för gatornas ytbeläggning i körbanorna använts
delvis gatsten och delvis asfalt. Med hänsyn till att riksdagen beviljat ^ stockholm,
anslag till avsevärda belopp till stenindustrierna hava revisorerna ansett det
vara av intresse att närmare taga del av vissa ekonomiska resultat rötande utförda
beläggningsarbeten vid ovannämnda exploateringsverksamhet.

Djurgårdskommissionen ombesörjer själv genom entreprenadfirmor för
kronans exploateringsverksamhet å Ladugårdsgärdet erforderliga arbeten för
gatornas iordningställande, varvid för körbanornas beläggning smågatsten i
stor utsträckning använts. För körbanornas avgränsning mot gångbanor användes
huggen faskantsten av granit. Vid dessa djurgårdskommissionens arbeten
under åren 1933—1939 hava förbrukats bland annat cirka 80,000 kvadratmeter
smågatsten, cirka 20,000 längdmeter faskantsten och cirka 3,000
kvadratmeter storgatsten. Asfaltbeläggningar liava utförts endast i mindre
omfattning och speciellt å sådana gatudelar, som på Stockholms stads uttrydelia
begäran icke ansetts böra förses med beläggning av smågatsten, exempelvis
Valhallavägen, Banérgatan och Askrikegatan. På Valhallavägen bär sålunda
djurgårdskommissionen låtit utföra en med smågatstensbeläggning jämförbar
asfaltbeläggning, bestående av fyra centimeter tjockt lager öppen asfaltbetong
och tre centimeter tjockt slitlager av gjutasfalt. En jämförelse mellan
djurgårdskommissionens kostnader för smågatstensbeläggning och nyssnämnda
högvärdiga asfaltbeläggning utvisar följande. Kostnaderna for underbädd
_ utförd med ett cirka 30 centimeter tjockt bärlager av packsten — och
för erforderlig underberedning före ytbeläggningens utförande äro lika, oavsett
vilket beläggningsmaterial som väljes. Efter infordrande av anbud åi
1937 erbjödo sig fem firmor samt Stockholms stads gatukontor att i fullt färdigt
skick med två års garantitid utföra ifrågavarande asfaltbeläggning för ett
pris av mellan 9 kronor 15 öre och 9 kronor 40 öre per kvadratmeter. Under
samma år uppgingo kostnaderna för fullt färdig smågatstensbeläggning inkmsive
inköp av gatsten och två års garantitid till mellan 9 kronor 50 ore och 9
kronor 70 öre per kvadratmeter. Smågatstenen hade inköpts i öppna marknaden
för ett genomsnittspris av 5 kronor 17 öre per kvadrameter fritt över

reling vid Strandvägskajen i Stockholm.

Under den ansvarstid av två år, som djurgårdskommissionen enligt avtal
iklätt sig gentemot Stockholms stad, innan gatorna definitivt överlämnas till
staden för framtida vård och underhåll, hava hitintills obetydliga kostnader
för efter justeringar åsamkats kronan beträffande utförda smågatstensbeläggningar
jämfört med motsvarande kostnader för asfaltbeläggningar. El ter justeringarna
i båda fallen hava främst orsakats av mindre sättningar i undergrunden
beroende på att bcläggningsarbetena i regel inom bostadsområden
mäste komma lill utförande omedelbart efter byggnadernas färdigställande
och sålunda innan undergrunden ännu hunnit stabilisera sig.

— 78

Under åren 1933 1937 har djurgårdskommissionen utfört smågatstens beläggningar

å en sammanlagd areal av 39,900 kvadratmeter för en kostnad
av 379,000 kronor motsvarande cirka 9 kronor 50 öre för kvadratmeter. Utgifterna
för reparationer hava uppgått till 2,600 kronor, utgörande 0.7 procent
av totalkostnaden för ifrågavarande smågatstensbeläggning. Beläggning
med gjutasfalt jämförbar med smågatstensbeläggning utfördes av kommissionen
under arén 1937 och 1938 a en areal av 1,900 kvadratmeter för en kostnad
av cirka 17,000 kronor motsvarande cirka 9 kronor för kvadratmeter.
Reparationer för sättning av undergrunden hava kostat sammanlagt 1.700
kronor d. v. s. 10 procent av totalkostnaden för samma beläggning.

I detta sammanhang må framhållas, att de stora arealer gårdsutrymmen
inom kvarteren å Ladugårdsgärdet iordningställas enhetligt såsom parker av
fastighetsägarna. Erforderliga körvägar, s. k. brandgator, inom dessa gårdsutrymmen
hava utförts av natursten, varav smågatsten med en areal av melån
15,000 kvadratmeter, under det att i intet fall artificiell beläggning kommit
till användning, främst med hänsyn till de framtida underhållskostnaderna.
Som avgränsning mellan kör- och gångvägar samt gräsmattor ävensom mellan
kvartersman och gata användes kluven råkantsten med varierande bredd
aT ?T12 centimeter- Förbrukningen av sådan råkantsten har hitintills uppgått
till cirka 15,000 längdmeter.

Inom exploateringsområdena för 1928 och 1931 års Ladugårdsgärdesöverenskommelser
återstår ännu att iordningställa gator med en sammanlagd areal
av cirka 180,000 kvadratmeter. För kronans exploateringsområden å Marieberg—Konradsberg
och Johanneshov—Kvarnängen omfatta gatuarbetena en
sammanlagd gatuareal av cirka 190,000 kvadratmeter. Av dessa gatuarealer
om sammanlagt 370,000 kvadratmeter beräknas körbanorna omfatta en areal
av omkring 220,000 kvadratmeter, vilka skola förses med ytbeläggning. I beläggningsarbetena
för dessa gatuarealer beräknas åtgå cirka 60,000 längdmeter
faskantsten av granit och cirka 10,000 kvadratmeter storgatsten till rännstensbottnar.

Revisorernas Revisorerna hava velat meddela dessa uppgifter ifråga örn djurgårdskomO
a an e. missionens exploateringsverksamhet, vilka torde äga intrese vid bedömandet
av det gatubeläggningsmaterial, som lämpligen bör komma till användning,
varom för närvarande skilda uppfattningar kommit till synes.

§ 17.

National- Å sammanträde den 15 november 1934 bildades på initiativ av dåvarande
farSk0 departementschefen i kommunikationsdepartementet nationalföreningen för
säkerhetens trafiksäkerhetens främjande. I anslutning till bestämmelse i stadgarna har
främjande. Kungl. Majit till ordförande i föreningens styrelse förordnat underståthållaren.
I styrelsen finnes därjämte, förutom av föreningen valda ledamöter,
representanter för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, medicinalstyrelsen och
skolöverstyrelsen. Kungl. Majit har förordnat en revisor att jämte av före -

— 79 —

ningen valda revisorer verkställa revision av föreningens räkenskaper. I det
råd, som utgör ett organ inom föreningen och som, bland annat, har alt överlägga
om principiella frågor inom föreningens verksamhetsområde ävensom
förelägga styrelsen förslag beträffande verksamheten, äro fem ledamöter utsedda
av chefen för kommunikationsdepartementet, varjämte bland andra socialstyrelsen
har utsett en ledamot och föreningen själv ett visst antal.

Med avseende å föreningens verksamhet och förhållanden i övrigt må följande
omnämnas.

Föreningen är en ideell förening med uppgift att arbeta för ökad trafiksäkerhet
i Sverige främst å gator och vägar, och föreningen avser att vinna
sitt syftemål i första hand genom upplysningsverksamhet, för vars bedrivande
föreningen vill samarbeta med varje sammanslutning eller enskild, som
vill främja detta syftemål.

Aktiva medlemmar kunna bliva statliga och kommunala korporationer samt
stiftelser och sammanslutningar, som ej äro affärsföretag. Styrelsen äger ock,
när dess ledamöter därom äro ense, bevilja affärsföretag inträde såsom aktiv
medlem. Understödjande medlem kan envar bliva. Aktivt men icke understödjande
medlemskap berättigar till en röst vid föreningens sammanträden.
Understödjande medlem erlägger en årsavgift av minst 10 kronor eller en engångsavgift
av 200 kronor. Årsavgiften för aktiv medlem är 100 kronor, vilken
avgift enligt beslut den 30 november 1936 dock kan för ideell förening
nedsättas till lägst 25 kronor.

Till föreningen anvisades för vartdera av budgetåren 1935/36 och 1936/37
ett statsbidrag av 50,000 kronor, att utgå av automobilskattemedel. För budgetåret
1937/38 utgick anslaget med ett till 100,000 kronor förhöjt belopp, varav
hälften avsågs till föreningens stadgeenliga verksamhet och återstoden för
åtgärder i samband med införandet av trafikundervisning i rikets skolor. För
budgetåret 1938/39 utgick anslaget jämväl med 100,000 kronor.

Såsom villkor för sålunda beviljade statsbidrag har föreskrivits, att föreningen
snarast möjligt skulle till kommunikationsdepartementet ingiva redogörelse
för senast förflutna verksamhetsår samt att föreningen skulle vara
redovisningsskyldig inför riksräkenskapsverket. Enligt vad revisorerna inhämtat,
har emellertid föreningen icke efter något verksamhetsår översänt räkenskaperna
till riksräkenskapsverket för granskning.

Föreningens ekonomiska förhållanden under arbetsåret 1 juli 1938—30 juni
1939 framgår av följande uppställningar.

Vinst- och lörlusträkning.

Inkomster.

Medlemsavgifter .......................

Anslag ...............................

Räntor ...............................

Trafikveckan...........................

Trafikundervisning .....................

kronor 4,570: —

» 65,000: —

» 131:06

» 10,000: —

» 500: —

T rafiksäkerhetskongressen
Utgifter utöver inkomster

— 80 —

....... kronor 16,320: —

....... » 9,104:90

Summa kronor 105,625:96.

Utgifter.

Löner och arvoden....................

Kontorskostnader ....................

Propaganda ..........................

Diverse utgifter ......................

Trafikveckan ........................

Trafikundervisning ....................

Trafiksäkerhetskongressen ............

....... kronor 26,030: —

....... » 5,676:83

....... » 21,964:83

....... » 4,854: 12

....... » 10,000: —

....... » 21,195:46

....... 5 15,904: 72

Summa kronor 105,625:96.

	Balansräkning.
Ingående balans 1 juli 1938	Tillgångar.	Utgående balans 30 juni 1939
1,833: 36	Postgiro...............	....... 5,279: 17
15,098: 41	Checkräkning .........	....... 2,589: 15
81:60	Lilla kassan...........	....... 40: 15
17,013: 37	Summa	kronor 7,908: 47.
	Skulder.
17,013: 37	Kapitalkonto...........	....... 7,908:47.

Vid den granskning, som revisorerna verkställt med ledning av föreningens
räkenskaper och verifikationer för budgetåret 1938/39 har observerats, att
kassarabatt — i regel minst 2 procent -—■ ej avdragits, oaktat sådan angivits
i räkningarna och likvid skett inom 30 dagar samt att ofta utgiftsverifikationerna,
framför allt då fråga varit om representationskostnader, ej specificerats
så utförligt, att någon detaljgranskning varit möjlig. Under posten löner
och arvoden, som upptager en utgiftssumma av 26,030 kronor hava 24,680
kronor disponerats såsom lön och arvoden till fast anställd personal, 1,000
kronor till arbetsutskottet och 350 kronor till föreningens revisorer. Det har
vidare uppmärksammats, att för budgetåret 1937/38 såsom lön utbetalats
15,563 kronor 76 öre, såsom arvoden 21,051 kronor 25 öre, såsom traktamente
4,343 kronor 90 öre samt i reseersättningar 5,171 kronor 37 öre eller
sammanlagt 46,130 kronor 28 öre. För det senare budgetåret 1938/39 äro
motsvarande siffror: för löner 23,230 kronor, för arvoden 23,002 kronor 65
öre, för traktamenten 2,606 kronor 50 öre och för reseersättningar 1,535 kronor
95 öre eller sammanlagt 50,375 kronor 10 öre. Häri ingå ersättningarna
under vissa av föreningens verkställande ledamot förtagna resor, vilka hava
dragit betydande kostnader.

Beträffande utgifterna för propagandaverksamheten hava revisorerna lagt

— 81 —

Klärke till att till den av föreningen anlitade folkskolläraren H. under av
honom företagna resor utbetalats arvode å 45 kronor per dag samt därjämte
traktamente för dygn av 15 kronor. De av H. företagna resorna för föredragsverksamhetens
bedrivande, för vilka föreningen tillhandahållit bilar,
hava stundom omfattat månadslånga tidsperioder. I andra fall hava revisorerna
iakttagit att ersättning utgått efter lika eller högre grunder.

Revisorerna hava vidare uppmärksammat, att den första nordiska trafiksäkerhetskongress,
som ägde rum i Stockholm i juni 1939, visserligen skolat
betalas av medel, som ställts till förfogande av vissa försäkringsbolag, dock
med hänsyn till organisationsapparatens storlek kommit att indirekt föranleda
betydande kostnader för föreningen.

Föreningens förvaltning under första halvåret 1938 synes ej hava blivit
på föreningssammanträde godkänd i sedvanlig ordning.

I samband med här ovan behandlade ersättningfråga vilja revisorerna omnämna,
att riksräkenskapsverkets revision framställt vissa anmärkningar vid
granskningen av räkenskaperna för länsstyrelsen i Malmöhus län med yrkande
om återbetalning av till H. ifråga om för mycket utbetald lön under viss
tidsperiod, då denne varit tjänstledig för uppdrag såsom föredragshållare hos
föreningen. H. har nämligen åtnjutit lön allenast med avdrag såsom under
ledighet för offentligt uppdrag och har sålunda fått vidkännas avdrag med
blott 3 kronor 75 öre per dag. Enligt riksräkenskapsverkets revisions uppfattning
vore ifrågavarande uppdrag för H. hos nationalföreningen icke att
hänföra till offentligt uppdrag.

Vid sin granskning av nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande
hava revisorerna icke kunnat undgå finna att föreningens administrationskostnader
äro påfallande höga samt att av föreningens medel disponerats
ganska avsevärda belopp för avlönande av för vissa uppgifter av föreningen
anlitade och inom den verksamma personer och att detta skett i en större
utsträckning än som nied iakttagande av en försiktigare förvaltning kan anses
önskvärt. En jämförelse mellan föreningens utgifter överhuvud taget för
nyssnämnda ändamål och dess allmänna ekonomiska resurser synes revisorerna
också giva vid handen att dessa icke stå i lämplig proportion till varandra.
Då dessa förhållanden påverka behovet av statsunderstöd anse revisorerna
sig böra understryka angelägenheten av att en förändring kommer
till stånd i avsikt att söka nedbringa föreningens omkostnader.

Beträffande särskilt ersättningen till vissa av föreningen anlitade personer
vilja revisorerna framhålla, att grunderna för dylik ersättning icke lämpligen
torde böra alltför mycket avvika från vad som i regel tillämpas, då det gäller
utförande av likartade uppdrag för statens räkning. Ifråga örn den ersättning,
som tillerkänts folkskolläraren H. vid hans föredragsverksamhet
för nationalföreningens räkning, äro revisorerna av den uppfattningen att
dessa grunder varit alltför höga.

Revisorerna vilja även fästa uppmärksamheten på att enligt deras mening
en utsträckning av begreppet offentligt uppdrag på sätt som av det ovan

6—3992\1. Keit. berättelse alif), statsverket är 1939. I.

Revisorernas

uttalande.

— 82 —

Anslaget till
bidrag till
vissa kommunikationsändamål.

anförda framgår blivit ifrågasatt icke synes stå i god överensstämmelse med
gällande bestämmelser och hittills tillämpad praxis. Ett införande här av
andra grunder än som hittills gällt, synes vara ägnat att medföra mycket
vittgående konsekvenser i avlöningshänseende. Överhuvud taget torde ersättningsfrågan
till H. icke hava inom föreningen behandlats så som med iakttagande
av tillbörlig sparsamhet bort vara fallet och som bör krävas då det
gäller handhavandet av såsom understöd lämnade statsmedel.

De speciella iakttagelser som gjorts ifråga örn detaljerna av föreningens
verksamhet, synas vara ägnade att ytterligare understryka det allmänna uttalande,
som revisorerna här ovan gjort.

De iakttagelser, revisorerna gjort vid sin nu företagna granskning av föreningens
förvaltning, hava de ansett sig böra bringa till riksdagens kännedom.

§ 18.

Anslaget beviljades första gången vid 1840—1841 års riksdag under titeln
vägar och kommunikationer. Före 1923 hade under lång tid i riksstaten för
ändamålet varit uppfört ett bestämt ordinarie anslag av 12,000 kronor. Från
och med budgetåret 1923/24 höjdes anslaget till 20,000 kronor beroende på
att förslagsanslaget till gäldande av ersättningar för jordförluster genom kanal-
och väganläggningar, beräknat till 7,000 kronor, anslaget till färjor och
färjkarlar, beräknat till 380 kronor, samt anslaget till Sveriges bidrag till
den ständiga internationella föreningen för frågor rörande vägväsendet från
och med detta budgetår sammanfördes med nu ifrågavarande anslag till ett
ordinarie reservationsanslag. Från och med budgetåret 1930/31 höjdes anslaget
med 5,000 kronor till 35,000 kronor. Höjningen föranleddes därav,
att av anslaget skulle kunna beredas bidrag till broar eller andra erforderliga
anordningar å isvägar av enskild natur för övergång av isränna, som upptagits
för sjöfarten. Bidragen avsågos till anläggning samt drift och underhåll
och kunde utgå med hälften av totalkostnaden. Endast ett mindre belopp
disponerades emellertid för detta speciella ändamål. Sedan anslaget
budgetåret 1931/32 höjts till 40,000 kronor för bestridande av vissa engångskostnader
för iståndsättande av fjällstugor i översta Norrland, samt därefter
— på grund av den då rådande statsfinansiella situationen — budgetåret
1932/33 minskats till 30,000 kronor, minskades ånyo anslaget för budgetåret
1935/36 till 20,000 kronor. Sänkningen var då föranledd av att i
riksstaten uppförts ett särskilt anslag för bestridande av kostnaderna för
Sveriges bidrag till vissa internationella sammanslutningar. Dessa bidrag
hade tidigare utgått från nu ifrågavarande anslag. Anslaget höjdes sedan
för budgetåret 1937/38 med 9,000 kronor till 29,000 kronor. Höjningen företogs
för att bereda möjlighet att bevilja bidrag till anordningar för beredande
i vissa fall av skjuts och härbärge åt resande, enär skjutsstadgan
upphävts. Anslaget sänktes för budgetåret 1939/40 med 9,000 kronor till

20,000 kronor med hänsyn till att vid ingången av budgetåret 1938/39 förelåg
en reservation å närmare 17,550 kronor.

— 83 —

För år 1939 hava medel ur anslaget, varå den 30 juni 1939 funnos reserverade
i det närmaste 28,000 kronor, beviljats för nedan angivna ändamål.

Skjuts och härbärge åt resande i Norrbotten.............. kronor 1,750: —

» » » » » » Västerbotten ............ » 912:50

» » » » » » Jämtland................ » 1,350: —

Trafik å Storsjön mellan Norderön och fastlandet.......... » 2,000: —

» » sjön Torrön.................................... » 1,000: —

» » » Kultsjön .................................. » 1,200: —

» » » Laisälven.................................. » 200: —

» » » Hornavan.................................. » 1,000: —

» » » Storavan .................................. » 200: —

» » Malgomaj sjön .................................. » 250: —

» » Fättjaure ...................................... » 800: —

» » sjön Uddjaur .................................. » 500: —

» » sjöarna Övre och Nedre Vefsenvattnet............ » 400: —

» » sjön Viris jaure.................................. » 800: —

Avlöning till åbon å Strimasund.......................... » 380: —-

Avlönande av åborna å leden mellan Hornavan och riks -

gränsen .............................................. » 1,800: —

Understöd åt ångbåtsbefälhavaren G. A. Lindberg.......... » 5,000: —

Reparation av fjällstugan i Merkenis...................... » 400: —

Under budgetåret 1938/39 hava utbetalats 18,593 kronor och 42 öre, varav
enligt vissa äldre beslut följande belopp:

Ersättningar i anledning av jordförluster vid Göta kanals

anläggande............................................ kronor 2,457: 56

Gottgörelse för år 1938 till Hjälmare kanal och slussverks

aktiebolag, för avskrivna mjöl- och sågkvarnsräntor...... » 964: 81

Ersättning till Kopparbergs vägdistrikt för brounderhåll .... » 185: 55

Summa kronor 3,607: 92.

Revisorerna hava ansett det äga intresse för riksdagen att erfara huru Revisorernas
detta anslag disponerats och hava därför velat i sin berättelse lämna denna attalanderedogörelse.

§ 19.

Revisorerna hava funnit anledning företaga undersökning rörande vissa vissa kostav
kostnaderna för vägväsendets organisation. De angivna sifferuppgifter- , nad®r för
, . , 0„. , _. , , .... T,, .. den allmänna

na hava revisorerna erhållit elter direkt hänvändelse till vagdistrikten samt väghåil en

del kompletterande uppgifter dessutom från den sakkunnigutredning, ningen,
som för närvarande är sysselsatt med frågan örn vägväsendets förstatligande.

Vägstyrelsernas förvaltningskostnader uppgingo för år 1930 till 1,830,000
kronor, för 1937 till 2,780,000 kronor och för 1938 till 2,480,000 kronor. De
hava sålunda stigit icke obetydligt sedan 1930. Att förvaltningskostnaderna
för 1937 äro högre än för 1938 beror på att vägdistrikten 1937 belastats med

— 84 —

Revisorernas

uttalande.

vissa i samband med den ändrade distriktsindelningen uppkomna övergångskostnader
för avvecklingen av de gamla väghållningsdistrikten och för
anskaffande av vissa för de nyorganiserade större vägdistrikten erforderliga
inventarier.

Vid granskningen av vägstyrelsernas förvaltningskostnader hava revisorerna
konstaterat, att arvodena till vägstyrelseordförandena under 1938 uppgått
till 512,872 kronor. Da antalet vägdistrikt är 170, har i medeltal såsom
arvode till ordförandena utbetalts 3,017 kronor. Arvodenas storlek varierar
mellan lägst 50 kronor i Holmöns vägdistrikt (0.8 mil) och högst 7,000 kronor
i Stockholms läns västra vägdistrikt (61.6 mil). Vid jämförelse mellan
länen utvisar Kronobergs län med 1,483 kronor det lägsta medeltalet och
Gävleborgs län det högsta medeltalet för ordförandearvodena med 5,280 kronor.
Ordförandearvodet i Södra Vedbo vägdistrikt med en våglängd av 43.7
mil utgör 600 kronor medan i Sunnerbo vägdistrikt med en våglängd av
93.2 mil arvodet endast är 700 kronor.

Vid bedömande av vägstyrelsernas uppgifter rörande ordförandearvodenas
storlek bör emellertid uppmärksammas att ordförandena i flera vägstyrelser
tillika tjänstgjort såsom kamrerare, kassörer och sekreterare åt vägstyrelsen
och härför åtnjutit särskilda arvoden.

I ersättning till ordförandena för resor i tjänsten hava vägstyrelserna under
1938 utbetalat 256,647 kronor. Vägingenjörernas och deras biträdens resekostnader
under budgetåret 1938/39 hava uppgått till 257,999 kronor 43 öre.

Till övriga vägstyrelseledamöter har under 1938 utbetalats i arvoden
136,003 kronor och för resor 211,024 kronor eller sålunda tillhopa 347,027
kronor. Även åtskilliga av dessa ledamöter hava innehaft avlönade befattningar
hos vägstyrelserna. Bortses från löner för sådana befattningar, hava
vägdistriktens utgifter för ordförandena och övriga ledamöter i vägstyrelserna
följaktligen uppgått till 1,116,546 kronor.

I löner och arvoden till kamrerare, kassörer, sekreterare, kassakontrollanter
och skrivbiträden åt vägstyrelserna hava under år 1938 utbetalats sammanlagt
492,457 kronor.

Vid granskningen av de ovan meddelade uppgifterna hava revisorerna
funnit vissa förhållanden vara värda särskild uppmärksamhet. Kostnaderna
för vägväsendets organisation hava ställt sig synnerligen olika i skilda län.
Även om — såsom i ett fall gjorts gällande — en del av berörda olikheter
vore beroende på den omfattning, i vilken vissa läns vägarbeten utfördes
i egen regi eller utlämnades till entreprenad, synas likväl kostnaderna i
med varandra närbelägna län, där i mycket likartade förhållanden råda,
erbjuda anmärkningsvärda variationer.

Arvodena, oavsett i vissa fall utgående tillägg för arbeten som kamrer, kassör
och sekreterare, förete mycket betydande skiljaktigheter, vilka icke låta
sig förklara av endast olikhet beträffande arbetets omfattning. Revisorerna
finna det välmotiverat, att mera enhetliga grunder för arvodesbestämningen
komma till stånd.

— 85

Revisorerna hava ansett förestående redogörelse för sina iakttagelser vara
av intresse för riksdagen.

§ 20.

I sin berättelse till 1937 års riksdag framlade revisorerna vissa uppgifter J^gdiatrikfrån
de äldre vägdistrikt, som funnos före den nya lagens örn vägdistrikt
ikraftträdande den 1 januari 1937. För att möjliggöra en om än efter grova
linjer verkställd jämförelse hava revisorerna i år införskaffat motsvarande
uppgifter för år 1938, vilka återgivas i en här nedan intagen tabell.

De summor, som avse kostnaden för förvaltning och arbetsledning äro
ej för alla distrikt lika omfattande. I några fall synas nämligen bilkostnaderna
ej ingå i den lämnade uppgiften om kostnaden för arbetsledning. Vidare
påverkas givetvis kostnaden för arbetsledning av den omständigheten
huruvida entreprenader i större omfattning förekommit eller ej. Har så
varit fallet, torde den redovisade kostnaden för arbetsledning hava nedbringats,
vilket bör ihåkommas, örn man jämför med såväl de tidigare lämnade
uppgifterna som de olika distrikten emellan. De uträknade relativtalen
kunna därför endast anses approximativt riktiga.

På samma sätt bör försiktighet iakttagas vid jämförelse av kostnaderna
per kilometer väg. Dessa kostnader äro i kol. 5, som avser totalkostnaden,
givetvis beroende av, bland annat, i vilken utsträckning nybyggnader och
nyanläggningar förekommit, av förekomsten av hel- eller halvparmanentbelagda
vägar, av trafikintensitet o. dyl. Dessa båda senare faktorer spela
helt naturligt också in ifråga om kol. 9, där underhållskostnaden per kilometer
väg finnes angiven. Trots dessa tämligen oberäkneliga faktorer torde
siffrorna dock kunna giva åtskilliga upplysningar.

I kol. 6 finnas angivna kostnaderna för förvaltning och arbetsledning i
procent av totalutgifterna år 1935 inom de områden, som ingå i de nuvarande
distrikten. Summorna för de gamla distrikten, i de fall då flera äldre
distrikt sammanslagits, hava således adderats och procenttalen därefter uträknats.
På samma sätt hava i kol. 7 kostnaderna i medeltal per kilometer
väg i de äldre distrikten uträknats. I fråga om relativtalen och totalutgift
per kilometer väg kunna utgifter för amorteringar hava påverkat totalutgifternas
storlek och således också medeltalen.

Kol. 8 anger förvaltningskostnaderna år 1938 i procent av kostnaderna
för underhåll och för nybyggnad och nyanläggning.

— 86 —

Distrikt	Kostnac för för-valtning och arbets- ledning	Total- utgifter	Kol. 2 i % av kol. 3	Utgift per km väg	Motsv. % år 1935	Utgift per km väg år 1935	Förv.- kostn. i %	Under-hålls-kostnad per km väg
X	2	1 3	4	5	6	7	8	9
Stockholms län.
Norra...............	79,540	1,389,822	5.7	1,603	4.5	965	2.1	950
Östra.................	91,180	5,231,776	1.7	6,893	2.7	2,745	1.8	1,832
Västra................	90,848	2,715,059	3.3	4,408	3.4	2,484	2.3	2,399
Södra .................	118,937	3,800,401	3.1	4,256	2.8	3,189	1.4	1,505
Uppsala län.
Norra...........	58,809	1,533,568	3.8	2,434	5.6	1,565	1.9	1,314
Östra...............	38,605	802,304	4.8	2,360	3.6	1,834	2.2	1,841
Västra................	53,992	1,049,907	5.1	1,919	4.6	1,371	2.0	1491
Södra .................	56,955	1,130,725	5.0	2,034	4.0	1,254	2.3	i;602
Södermanlands län.
Norra............	45,995	1,213,199	3.8	1,881	2.9	1,779	2.0	1,180
Västra.............	40,711	1,258,901	3.2	2,017	4.5	1,238	2.4	1,013
Mellersta..............	26,167	957,471	2.7	2,137	2.9	1,299	1.4	1,068
Södra .................	54,694	1,871,006	2.9	2,353	2.9	1,464	1.5	895
Östergötlands län.
Göstrings..............	30,805	746,644	4.1	1,409	3.3	954	2.4	1,046
Valkebo...............	29,037	871,106	3.3	1,528	4.2	1,177	2.1	''717
Aska..................	38,085	984,624	3.9	1,440	3.4	1,109	2.5	734
Finspånga.............	37,086	556,105	6.7	1,318	4.4	1,861	2.3	1,212
Vikbolandet...........	25,075	302,310	8.3	909	8.8	761	3.4	717
Hammarkind..........	21,561	618,758	3.5	1,317	2.5	1,010	3.2	582
Bankekind.............	31,411	787,924	4.0	1,747	5.1	1,126	1.9	1,234
Kinda.................	22,660	311,022	6.8	615	4.8	706	3.3	421
Ydre..................	11,886	136,041	8.7	510	2.0	685	4.3	349
Jönköpings län.
Tveta.................	21,176	814,614	2.6	1,987	3.1	821	1.3	1,007
Norra Vedbo och Vista..	25,029	726.000	3.1	1,833	1.4	1,024	1.8	l’008
Visingsö...............	748	13,524	5.5	845	2.6	942	5.2	''835
Södra Vedbo...........	15,972	223,544	7.1	512	3.3	765	3.5	545
Östra.................	15,508	587,620	2.6	1,130	2.6	612	1.5	471
Västra................	21,645	637,876	3.1	880	3.6	588	1.7	475
Östbo.................	29,501	729,176	4.0	972	3.0	555	3.1	487
Västbo................	39,584	677,128	5.8 i	729	5.2	587	3.0	610
Mo...................	14,663	275,220	5.3	724	3.3	558	3.2	423
Kronobergs län.
Konga................	25,110	879,064	2.9	1,280	3.8	821	1.4	780
Uppvidinge............	34,018	726,049	4.7	1,068	8.1	422	1.8	701
Norrvidinge............	14,649	220,324	6.7 !	813	6.7	459	3.4	368
Kinnevad.............	27,565	528,842	5.2	1,511	4.1	997	2.2	970
Allbo.................	29,468	653,255	4.5	888	3.8	794	1.6	776
Sunnerbo ..............	30,225	1,003,754	3.0	1,077	4.2	728	1.3	777
Kalmar lån.			!
Norra Tjust...........	11,114	804,169	1.1	1,500	1.1	995	0.8	779
Södra Tjust ...........	28,520	699,401	4-1	1,009	2.3	1,034	2.7	494
Sevede och Aspeland .. .	30,079	732.736	4.1	957	4.1	626	1.8	627

— 87 —

Distrikt

Kostnad
för för-valtning
och
arbets-ledning

Total-

utgifter

Kol. 2
i % av
kol. 3

Utgift
per km
väg

Motsv.

år 1935

Utgift
per km
väg

år 1935

Förv.-

kostn.

i %

Under-hålls-kostnad
per km
väg

Handbörds etc.........

Södra Möre............

Öland.................

Gotlands län.

Norra.................

Södra .................

Blekinge län.

Östra.................

Medelsta..............

Bräkne ................

Lister .................

Kristianstads län.

Södra Åsbo och Bjäre ..

Norra Åsbo............

Västra Göinge.........

östra Göinge..........

Villands...............

Gärds och Albo........

Ingelstads etc..........

Malmöhus lån.

Oxie och Skytts.......

Vemmenhögs...........

Ljunits etc.............i

Färs..................

Frosta ................

Torna.................

Bara..................

Rönnebergs etc.........

Onsjö..................

Luggude...............

Ven...................i

Hallands län.

Höks..................i

Tönnersjö.............I

Halmstads.............

Årstads...............

Faurås................

Himle och Viske.......

Fjäre .................

Göteborgs och Bohus län. \

Göteborgsbygdens......

Öckerö och Styrsö.....

Inlands................

Orust och Tjörns.......

Sunnervikens etc.......

Norrvikens............

Älvsborgs län.

Kinds.................j

Marks.................

35,607	561,489	6.3	760 ;
23,261	748,743	3.1	1,269
27,138	477,752	5.7	1,025 ;
59,700	945,111	6.3	1,204 ;
53,853	756,309	7.1	1,151
14,423	529,775	2.7	1,726
17,644	524,120	3.4	1,405
18,470	737,894	2.5	2,510 !
22,512	602,325	3.7	1,339
39,753	1,089,114	3.7	2,757 i
31,355	721,929	4.3	1,823
30.208	822,139	3.7	1,051
36,307	683,052	5.3	1,260
31,704	986,960	3.2	2,964
41,838	760,034	5.5	1,372
40,474	1,005,614	4.0	2,301
46,833	1,013,236	4.6	2,068
29,569	1,038,084	2.8	2,696
27,350	339,468	8.1	1,128
18,738	616,480	3.0	1,507
35,364	1,285,127	2.8	2,291
22,282	564,766	3.9	1,569
30,753	589,260	5.2	1,877
27,639	557,958	4.6	1,676
26,238	581,248	4.5	2,047
47,122	851,801	5.5	2,626
1,635	15,028	10.7	3,757
25,951	659,512	3.9	1,827
16,106	589,801	2.7	2,398
24,454	356,605	6.9	1,243
16,344	254,432	6.4	982
22,581	265,407	8.5	647
10,972	545,038	2.0	1,657
20,042	953,290	2.1	2,804
47,409	867,974	2.1	3,046
4,820	37,830	12.7	1 1,801
43,864	1,478,896	3.0	3,160
24,460	1,083,604	2.3	3,141
66,803	1,513,665	4.4	1,994
43,145	2,382,128	1.8	4,495
31,681	638,398	5.0	674
29,180	1,045,812	2.8	1,884

2.9	1,304	2.8	665
2.5	926 S	1.8	692
4.8	852	2.6	631
9.7	728	3.5	621
7.4	792	3.6	637
3.8	1,000 l	1.8	723
4.1	915 1	1.8	509
3.8	1,900	3.5	471
3.7	1,593 j	2.3	640
3.2	2,022 i	1.8	1,713
3.2	1,677	2.5	793
2.4	1,405 1	1.5	884
2.3	1,890 !	2.3	797
2.2	2,084	1.6	1,419
4.3	1,311	2.2	926
2.1	2,690	1.9	1,720
3.2	2,336	3.5	1,282
3.2	1,993	1.5	1,613
3.7	2,414	3.2	1,084
6.5	977	2.4	1,042
2.5	2,131	3.0	806
2.6	1,846	3.1	1,424
6.0	1,501	2.7	1,565
4.3	2,003	2.9	1,180
2.1	2,614	1.9	1,663
4.3	1,735	3.1	1,171
9.7	604	6.5	3,349
	_	2.7	722
2.5	2,029	1.3	1,097
4.0	1,322	3.0	1,095
5.3	! 1,030	2.9	644
3.9	936	2.7	626
1.1	2,518	3.9	394
1.7	2,714	1.3	846
3.0	4,679	2.4	1,860
	—	1.7	1,313
4.2	1,375	2.0	1,071
2.6	1,657	1.5	978
3.7	1,394	2.7	743
2.6	2,116	2.3	666
5.5	532	1.9	461
1.2	1,246	1.7	1,012

— 88

Distrikt	Kostnad för för-valtning och arbets- ledning	Total- utgifter	Kol. i % av kol. 3	Utgift per km väg	Motsv. % år 1935	Utgift per km väg år 1935	Förv. kostn i %	Under-hålls-kostnad per km väg
1	1 2	3	4	5	6	7	8	9
Ås och Redvägs.......	24,524	413,522	5.9	853	3.5	1,032	2.8	708
Boråsbygden...........	22,348	463,113	4.8	812	1.6	1,310	2.2	478
Kullings och Vättle ....	31,135	682,493	4.6	1,602	4.9	l’021	2.6	619
Väne och Ale..........	32,567	1,050,194	3.1	2,055	2.5	1,630	1.5	1,337
östra Dals............	52,090	1,767,891	2.9	2,720	3.6	1,554	2.2	1,133
Valbo.................	15,603	223,779	7.0	772	3.5	842	3.3	625
Vedbo ...............	38,495	910,528	4.2	1,556	4.6	1,254	2.6	597
Skaraborgs län.
Södra.................	35,867	713,580	5.0	971	5.2	580	2.4	696
Östra.................	40,494	966,880	4.2	1,252	3.0	1,115	2.1	789
Norra.............	40,864	1,522,255	2.7	2,342	2.9	1,201	2.0	928
Mellersta............	32,446	561,621	5.8	1,003	3.8	1,033	4.6	613
Nordvästra............	43,388	695,913	6.2	1,243	3.6	1,214	2.7	703
Västra................	34,240	642,509	5.3	1,071	4.8	1,010	3.9	660
Värmlands län.
Östersysslet............	25,463	458,008	5.6	1,039	4.2	1,104	2.6	741
Värmlandsbergs........	24,428	606,238	4.0	1,242	4.8	817	1.7
Mellansysslet...........	23,508	881,499	2.7	2,031	2.4	2,453	1.4	1 822
Klarälvdalens..........	30,849	877,591	3.5	1,304	2.3	1,623	1.2	790
Fryksdalen............	27,600	849,447	3.2	1,498	4.3	913	1.6	879
Jösse..................	27,122	641,371	4.2	1,125	3.6	833	1.7	875
Södersysslet............	28,994	1,174,345	2.5	1,673	2.5	1,905	1.2	1 049
Nordmarks............	25,065	906,421	2.8	1,958			1.5	''693
Örebro län.
Mellersta..............	35,148	948,703	3.7	2,543	6.3	1,256	1.7	1,656
Sydöstra..............	21,566	469,613	4.6	1,242	5.3	957	1.4	749 I
Södra.................	53.368	946,098	5.6	1,870	2.9	1,622	2.4	1,249
Västra..............	48,960	1,329,051	3.7	2,621	4.0	1,353	1.9	1 138 !
Nordvästra............	42,747	672,488	6.4	1,462	3.5	1,638	2.0	1,089 \|
Nordöstra.............	41,271	549,395	7.5	1,296	7.6	905	3.4	1,061 [
Västmanlands län.
Västra................	37,775	700,670	5.4	1,568	4.1	1,124	2.4	904
Norra..............	39,059	600,347	6.5	1,053	4.0	1,228	3.7	634 1
Östra................	38,964	549,333	7.1	844	3.5	1,145	3.3	506
Södra .................	48,303	1,651,473	2.9	2,297	4.1	1,114	1.3	1,850 ;
Kopparbergs län.
Folkare...............1	47,565	778,733	6.1	1,185	2.0	2,993	3.5	812 !
Kopparbergs...........	30,938	1,110,951	2.8	2,607	3.4	1,346	2.5	949 1
I mia..................	27,362	795,247	3.4	2,008	2.4	2,094	1.9	845
Västerbergslags.........[	34,852	732,661	4.8	1,486	5.3	1,037	2.7	652
Nås..................	23,857	400,333	6.0	1,109	4.8	1,043	3.5	513
Malung................	15,067	711,893	2.1	1,480	3.1	1,226	2.2	609
Nedansiljan............	28,270	811,993	3.5	1,720	3.6	1,889	2.0	1,084
Ovansiljan............	24,703	425,945	5.8	715	2.4	2,062	3.8	483
Älvdalen..............	24,589	609,987	4.0	1,326	3.0	1,099	2.4	778
Gävleborgs län.
Gästrikland.........	73,789	1,862,704	4.0	2,394	3.1	1,714	2.2	1,260
Hälsinglands sydöstra... \|	57,185 \|	1,247,766	4.6	3,199	3.9	1,883	3.4	l\|338

— 89 —

Distrikt	Kostnad för för-valtning och arbets-ledning	Total- utgifter	Kol. 2 i % av kol. 3	Utgift per km väg	Motsv. % år 1935	Utgift per km väg år 1935	Förv.- kostn. i %	Under-hålls-kostnad per km väg
1	2	3	4	5	6	7	8	9
Hälsinglands sydvästra..	35,522	1,085,997	3.3	2,049	2.4	1,344	2.5	1,140
Hälsinglands nordöstra. .	40,559	1,047,650	3.9	1,541	4.9 \|	1,057	2.0	695
Hälsinglands nordvästra.	48,197	1,096,546	4.4	1,608	4.5	1,350	2.6	667
Västernorrlands län.
Medelpads östra........	57,165	1,917,176	3.0	4,105	2.4	3,042	2.0	1,568
Medelpads mellersta ....	37,567	729,428	5.2	1,289	2.0	1,783	2.0	629 I
Medelpads västra.......	25,105	566,930	4.4	1,138	2.8	986	2.1	688 i
Ådalens nedre.........	45,503	1,585,975	2.9	3,172	2.6	3,267	1.6	1,636
Ådalens övre..........	56,286	1,858,481	3.0	2,323	3.2	1,978	1.6	852
Ramsele...............	28,068	707,602	4.0	1,156	4.8	943	2.0	494
Nätra och Nordingrå . . .	56,909	1,301,424	4.4	1,756	5.1	1,088	1.6	840 i
Själevad och Arnäs.....	35,028	1,121,231	3.1	1,910	3.3	1,300	2.1	1,140
Jämtlands län.								l
Ragunda..............	34,143	829,222	4.1	1,462	4.6	1,063	1.5	588 !
Revsund...............	40,946	1,250,772	3.3	2,214	2.3	1,608	1.6	1,342
Berg..................	24,590	538,552	4.6	1,108	2.5	1,401	1.9	504 1
Sveg..................	18,145	691,764	2.6	2,394	5.1	889	2.9	599
Hede..................	16,929	616,456	2.7	1.803	3.4	914	0.9	684
Undersåker............	20,408	525,721	3.9	1,735	3.5	883	2.1	711
Offerdal...............	34,347	1,254,930	2.7	2,206	3.3	1,473	1.5	649
Lit...................	24,508	461,576	5.3	883	7.0	430	2.5	556
Hammerdal............	42,172	953,058	4.4	1,324	6.1	819	1.6	809
Västerbottens län.
Nordmaling............	35,415	1,002,794	3.5	2,080	3.7	913	1.3	1,055
Umebygden............	41,350	1,402,460	2.9	1,773	2.6	1,953	1.4	1,046
Holmön...............	531	38,701	1.4	4,838	11.0	94	1.5	999
Degerfors..............	18,593	636,417	2.9	1,375	2.8	854	1.9	572
Nysätra...............	49,100	1,291,287	3.8	1,582	3.1	1,190	2.0	1,012
Skelleftebygden........	51,290	1,385,393	3.7	1,379	2.3	1,706	2.1	974
\| Norsjö................	15,109	707,077	2.1	1,295	2.4	831	1.4	493
\| Lycksele...............	24,120	870,160	2.8	1,166	3.4	1,136	1.4	492 j
\| Åsele.................	26,534	1,130,318	2.3	2,117	5.G	679	1.5	617 1
1 Dorotea...............	12,816	383,502	3.3	1,598	4.0	918	2.2	750 ;
Vilhelmina.............	40,036	1,104,932	3.6	1,740	2.4	1,373	2.2	959
Stensele...............	12,840	370,133	3.5	881	4.0	877	2.6	532
Sorsele................	14,216	352,788	4.0	916	3.5	882	2.4	657
Tärna.................	6,694	210,690	3.2	920	4.0	503	2.2	650
Norrbottens län.
Pitebygden............	15,210	598,862	2.5	1,105	2.3	1,593	2.2	558
Älvsby................	18,124	768,525	2.4	2,322	5.5	738	3.4	644
Nederluleå.............	l 25,644	612,015	4.2	2,234	3.8	1,648	2.2	1,176
Överluleå..............	! 35,052	853,357	4.1	1,839	3.1	1,777	2.2	1,179
Råneå.................	17,181	444,452	3.9	1,315	4.1	1,069	1.9	630
Kalix.................	39,438	1,023,050	3.9	1,431	3.0	1,590	2.0	783 !
Torneå................	30,899	785,089	3.9	1,536	3.1	1,174	2.2	911 I
Pajala.................	28,530	688,873	4.1	981	4.G	588	2.3	642 !
Jukkasjärvi............	29,658	756,955	3.9	1,736	2.5	1,210	2.0	807 !
Gällivare..............	20,432	583,087	3.5	1,034	3.1	1,474	1.7	635 1
Jokkmokk.............	24,410	786,767	3.1	1,390	3.5	1,159	1.7	524
Arvidsjaur.............	21,732	621,102	3.5	908	3.i	1,056	2.3	503
i Arjeplog...............	18,416	524,008	3.5	1 484	4.3	814	! 1.9	420

— 90 —

Vissa erinringar
rörån
de valdistrikt.

§ 21.

Vid sin granskning av vägdistriktens räkenskaper hava revisorerna uppmärksammat
en del förhållanden, som visserligen icke kunna anses vara av
sådan betydelse, att de böra behandlas under särskilda paragrafer i berättelsen,
men som dock äro av den innebörd, att revisorerna icke ansett sig böra
underlåta att bringa dem till riksdagens kännedom.

Sålunda förekommer fortfarande, att bland vägmästarnas åligganden ingår
skyldighet att utbetala löner till arbetare ävensom att handhava andra
utbetalningar. Redan tidigare års revisorer hava framhållit såsom mindre
lämpligt, att dessa tekniska tjänstemän belastas med rent kamerala uppgifter.
I samband härmed vilja revisorerna framhålla det synnerligen anmärkningsvärda
i, att såsom i ett fall skett en ordförande underskrivit och till
vågmästaren översänt en check in blanco för att av vågmästaren ifyllas och
användas till avlöningar och andra utgifter.

Revisorerna hava vidare funnit, att vägdistrikten i många fall underlåtit
att utnyttja möjligheten att avdraga kassarabatt.

I 44 § i lag om vägdistrikt föreskrives, att vid resa för sammanträde eller
förrättning skall, enligt av vägstämman fastställda grunder, utgå resekostnads-
och traktamentsersättning med högst vad som på grund av gällande
bestämmelser utgår till vägingenjör vid resa inom tjänstgöringsområdet. I
anslutning härtill har i vissa distrikt helt generellt beslutats, att reseersättning
skall utgå med 20 eller 30 öre per kilometer. Detta belopp har sedan
debiterats av styrelseledamöter även för sådana fall då billigare fortskaffningsmedel
kunnat användas och kanske även använts. Meningen med nyssberörda
bestämmelser är emellertid givetvis, att ersättning skall utgå efter
resereglemente! med tillämpning av för vägingenjör gällande besparingsreglemente.
Med den nyss påvisade formuleringen av stämmobeslut rörande
rätten till reseersättning kan mycket väl tänkas — exempelvis i Norrland —
att en vägstyrelseledamot, som har 10 mil till sammanträdeslokalen, kommer
att bliva berättigad att för denna resa debitera 20, respektive 30 kronor,
trots att han mycket väl kunnat använda buss, som endast kostar en bråkdel
av beloppet. Ett förtydligande av dessa bestämmelser synes revisorerna
önskvärt.

Vidkommande vägstämmoombud må erinras, att enligt 24 § lagen örn vägdistrikt
är föreskrivet att sådant ombud för deltagande i vägstämma åtnjuter
gottgörelse av vägdistriktets medel i form av dagtraktamente med åtta
kronor för varje dag stämma hålles samt, där våglängden mellan ombudets
hemvist och stället för stämmans hållande är större än fem kilometer, resekostnadsersättning,
beräknad efter lägsta avgift för automobil eller hästskjuts,
där icke järnväg eller omnibus är att tillgå eller fartygslägenhet begagnas,
samt efter avgiften för tredje klass på järnväg eller plats i omnibus,
där något av dessa fortskaffningsmedel finnes, eller för salongsplats på fartyg,
där resan såmedelst sker. Någon föreskrift örn samåkning föreligger sålunda
icke ifråga om vägstämmoombud. Samma bestämmelser, som i detta

— 91 —

hänseende gälla för vägingenjör och vägstyrelseledamot böra fastställas att
gälla även om vägstämmoombud.

I ett stämmoprotokoll över andra ordinarie vägstämman har vidare icke
ens som bilaga den godkända inkomst- och utgiftsstaten intagits, ett förfaringssätt,
som revisorerna måste finna anmärkningsvärt.

Enligt revisorernas mening bör slutligen i vägstämmoprotokoll — åtminstone
i huvudsak — intagas vägstyrelsens yttranden med därvid fogade utredningar
och förslag i olika ärenden. Så har emellertid i vissa fall icke
skett.

§ 22.

Revisorerna, som verkställt en undersökning av statsverkets samtliga kost- Resekostaanader
för reseersättningar, hava funnit en specificerad sammanställning av ^g^itatiode
reseersättningar, som utgått till vägorganisationen i länen under budgetåret nea i länen.
1938/39, vara av intresse.

Län	Redovisade resekost- nader kronor	Väglängd inom länet Vi 1939 km	Kostnad per km väg-längd kronor
Stockholms....................................	10,263:55	3,100	3:31
Uppsala ......................................	11,610:70	2,073	5:60
Södermanlands ................................	10,525:53	2,514	4:19
Östergötlands ..................................	6,025:31	4,221	1:43
Jönköpings ....................................	11,670: 05	4,401	2: 65
Kronobergs....................................	11,851:95	3,629	3:27
Kalmar........................................	12,533: 77	3,778	3:32
Gotlands ......................................	4,046:06	1,440	2:81
Blekinge ......................................	7,423: 55	1,402	5:29
Kristianstads ..................................	13,951:05	3,439	4: 06
Malmöhus ....................................	5,731:35	3,949	1:45
Hallands ......................................	11,128: 05	2,235	4:98
Göteborgs o. Bohus ............................	10,858: 81	2,421	4: 49
Älvsborgs......................................	20,770: 20	5,001	4:15
Skaraborgs ....................................	15,313:40	3,837	3: 99
Värmlands ....................................	12,401: 13	4,212	2:94
Örebro........................................	9,806: 25	2,647	3:70
Västmanlands..................................	9,760: 45	2,372	4:11
Kopparbergs ..................................	13,515: 80	4,293	3:15
Gävleborgs ....................................	7,311: 54	3,077	2:38
Västernorrlands................................	10,458:10	4,728	2: 21
Jämtlands ....................................	13,036: 61	4,342	3: —
Västerbottens..................................	7,237:10	7,300	0:99
Norrbottens ...................................	10,769: 12	6,462	1:67
Summa	257,989:43	86,878	2:97 (medeltal)

Av sammanställningen framgår, att medeltalet per kilometer väglängd i
riket är 2 kronor 97 öre. Högsta siffran eller 5 kronor 60 öre framvisar
Uppsala län och lägsta eller 99 öre Västerbottens län.

En närmare undersökning visar, att på vägingenjörstjänsten i Uppsala
län kommer 186 resedagar under tiden maj 1938—april 1939, medan motsvarande
antal i Västerbottens län för samma tid uppgår till 73 dagar.

— 92 —

Revisorernas Det ligger i sakens natur, att skötseln av vägingenjörstjänsterna fordrar,
B a an e. att resor j betydande omfattning måste verkställas. Det torde dock kunna
ifrågasättas, huruvida icke antalet resedagar exempelvis i Uppsala län — som
enligt tabellen uppvisar den högsta kostnaden per kilometer väglängd — med
en bättre planläggning av resorna skulle kunnat utan försämring av arbetsresultatet
minskas i avsevärd grad.

Under erinran att statsrådet och chefen för kommunikationsrepartementet
i skrivelse till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen nyligen anmodat styrelsen
att uppmana vägstyrelserna att intensifiera ansträngningarna till förbilligande
av vägunderhållet, vilja revisorerna, under hänvisning tillika till ovanstaende
sammanställning, understryka angelägenheten av att vägingenjörerna
planlägga sina resor med största möjliga omsorg så att utan eftersättande
av tillsynens effektivitet besparingar i tillbörlig utsträckning vinnas.

§ 23.

rörande*3 hi^ 1 pr°P°sitionen nr 212 till 1939 års riksdag har behandlats frågan om statstidning
Tv bidrag till enskilda vägar och därvid även spörsmålen om åstadkommande
t ill ^allmän t &V enhetliga «runder för intagning av enskild väg till allmänt underhåll och
underhäll! om statsbidrag till enskild väghållning ävensom dessa ämnens nära sammanhang
med den pågående utredningen örn förstatligande av den allmänna väghållningen
på landet. I anledning av väckt förslag om åstadkommandet av
enhetlighet i framtida avgöranden om vägars intagning till underhåll med
därmed sammanhängande inflytande på sådana ärendens avgörande från
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sida, framhöll chefen för kommunikationsdepartementet,
att han förutsatte, att länsstyrelserna, innan nyssnämnda
utredning slutförts, skulle iakttaga återhållsamhet vid meddelande av beslut
örn intagning av enskild väg till allmänt underhåll. Vad departementschefen
sålunda anfört, lämnades av riksdagen utan erinran. Sedermera fästes
i anslutning härtill genom cirkulärskrivelser från kommunikationsdepartementet
vederbörande länsstyrelsers uppmärksamhet på departementschefens
ovan nämnda uttalande.

Vidare avlät Kungl. Maj:t den 20 januari 1939 till samtliga länsstyrelser en
cirkulärskrivelse med anledning av framställning från 1938 års sakkunniga
för utredning örn vägväsendets förstatligande, vari Kungl. Majit anbefallde
samtliga länsstyrelser i riket, var och en, såvitt dess län anginge, att till vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen insända uppgift örn de beslut, som efter den 1
januari 1939 av länsstyrelsen meddelats eller kunde komma att meddelas
angående övertagande av enskild väg till allmänt underhåll. Uppgifterna
skulle beträffande redan meddelade beslut avgivas senast den 15 februari
1939 och beträffande beslut, som framdeles kunde komma att meddelas, inom
14 dagar efter vederbörande besluts meddelande.

Revisorerna hava haft tillfälle konstatera, att i vissa fall denna vädjan från
chefen för kommunikationsdepartementet icke beaktats i så måtto att anbo -

— 93 —

falld återhållsamhet icke iakttagits och föreskrivna uppgifter ej heller i föreskriven
tid insänts till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Sålunda hava revisorerna bland annat iakttagit, att genom resolution den
25 februari 1939 länsstyrelsen i Stockholms län prövat skäligt förplikta Stockholms
läns västra vägdistrikt att övertaga enskilda vägen från Kumla brygga
till allmänna vägen Skå—Svartsjö inom Skå socken med stöd av lagen den
7 juni 1934 örn allmänna vägar, enär av förebragt utredning framginge, att
den vore nödig och nyttig för den allmänna samfärdseln. Revisorerna hava
vid granskningen av handlingarna i ärendet uppmärksammat bland annat,
att Färentuna härads vägstyrelse i maj 1936 avstyrkt framställningen om intagning,
med hänsyn till att den föreslagna vägen uteslutande vore en enskild
utfartsväg och sålunda icke kunde anses vara för den allmänna samfärdseln
nyttig och nödig, samt att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i en av vägtrafikbyrån
upprättad tjänstepromemoria anser vägen i sin helhet vara en typisk
enskild utfartsväg som icke till någon del kan anses vara för den allmänna
samfärdseln nödig.

Vidare har genom resolution den 29 april 1939 länsstyrelsen i Stockholms
län prövat skäligt, att -—- enär enskilda vägen från allmänna vägen HusbyLånghundra—Almunge
vid Lugnet förbi Sätra, Strömbolund, Riddarbol och
Abrahamsby till allmänna vägen Fasterna—Knutby vid Grändal, allt inom
Husby-Långhundra, Gottröra och Fasterna socknar vore nödig för den allmänna
samfärdseln — med stöd av lagen den 7 juni 1934 om allmänna vägar,
förplikta vartdera av Stockholms läns västra och östra vägdistrikt att till allmänt
underhåll intaga inom vederbörande vägdistrikt belägen del av sagda
väg.

Revisorerna hava vid granskningen av handlingarna rörande nämnda vägärende,
observerat, att länsstyrelsens utslag är daterat den 29 april 1939 och
att meddelande om utslag inkommit till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den
13 juni 1939, alltså först sedan utslaget vunnit laga kraft.

Av chefens för kommunikationsdepartementet ovan åberopade uttalande till
statsrådsprotokollet i samband med framläggandet av proposition om lag om
enskilda vägar framgår, att under pågående utredning rörande förstatligandet
av den allmänna väghållningen på landet, det förutsatts, att länsstyrelse
skulle — i avbidan på slutförandet av denna utredning och de resultat, vartill
densamma kunde leda — iakttaga återhållsamhet med intagandet till allmänt
underhåll av enskilda vägar. Tydligen i avsikt att redan nu på ett tidigt
stadium möjliggöra för väg- och vattenbyggnadsstyrelscn att i viss mån inverka
på berörda fråga och därvid övervaka iakttagandet av enhetligheten,
föreskrevs också av Kungl. Majit en anmälningsskyldighet inom viss begränsad
tidsrymd.

Med hänsyn till de stora statsbidrag till vägdistrikten, som utgå från det
allmännas sida, och angelägenheten av att ovanberörda vädjan till återhållsamhet
under en pågående utredning blir vederbörligen beaktad, finna revi -

Allmänt

uttalande.

94 -

sorenia de ovan nämnda besluten anmärkningsvärda, helst de fattats omedelbart
efter det vederbörandes uppmärksamhet blivit fäst på dessa spörsmål.

§ 24.

Yägingenjö- Enligt den för vägingenjörerna i riket gällande instruktionen (§ 44 i intererarvoden.
stationen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt dess tjänstemän i länen
av den 31 maj 1934, nr 206) åligger det vägingenjör bland annat att biträda
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen vid utövandet av
statens kontroll å vägundersökning, vägbyggnad, vägunderhåll och vinterväghållning
inom länet, att efter föregången kontroll och granskning av vederbörande
vägdistrikts räkenskaper beträffande vägunderhåll och vinterväghållning
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avgiva intyg om den verkliga kostnaden,
att stå vägstyrelser till tjänst med råd och upplysningar samt närvara
vid viktigare vägstämmor och vägstyrelsesammanträden.

För sin verksamhet åtnjuter vägingenjören lön enligt stat samt resekostnads-
och traktamentsersättning huvudsakligen av statsmedel.

Revisorerna hava inhämtat, att i 14 av rikets län vägingenjörerna äro sekreterare
i de sammanslutningar, länsvägföreningar, som vägstyrelserna inom ett
och samma län bilda. Vid förfrågan hava revisorerna erfarit, att arvodet är
varierande. Så har vägingenjören i ett län ett arvode av 1,000 kronor och i
ett annat län av 750 kronor, medan vägingenjören i ett tredje län uppbär ersättning
för resekostnaderna samt ett dagtraktamente av 12 kronor för varje
sammanträde. Sammanträdenas antal bruka i senare fallet vara 4 å 5 om
året.

Revisorernas Även om det sålunda utbetalta sekreterararvodet i och för sig ej är av nåuttalande.
. oj

gon större betydelse, vilja revisorerna emellertid ur principiell synpunkt ifrå gasätta

lämpligheten av att vägingenjören, vilken enligt gällande instruktion
har till uppgift att i olika avseenden kontrollera vägstyrelserna, i någon form
är beroende av dem.

§ 25.

Missför- Riksdagens revisorer hava uppmärksammat att genom avtal den 22 juli
Eilhelmina 1938 väk’styrelsen i Vilhelmina vägdistrikt till S. bortsatt visst sprängningsarTägdistrikt,
bete å ödebygdsvägen Kultsjöluspen—Grytsjön. I avtalet, som upprättades i
närvaro av tvenne vägstyrelseledamöter och vågmästaren P. bestämdes ersättningen
till 8 kronor per kubikmeter berg. Ä-priset bestämdes av de tvenne
vägstyrelseledamöterna. Jämlikt avtalet och i av arbetsledaren, vågmästaren
P., utfärdat arbetsintyg skulle massan uppgå till 241.65 kubikmeter. Den 3
september 1938 utanordnades därefter till S. för här ifrågavarande arbete
1,933 kronor 20 öre.

Emellertid synes vägstyrelsen efter utbetalningen hava fått anledning misstänka
att den i ovannämnda arbetsintyg uppgivna kubikmassan varit alltför

— 95

hög, varför vägstyrelsen sedermera föranstaltat om ny uppmätning. Enligt
denna, som utförts av civilingenjör N., skulle bergmassan uppgått till 142 kubikmeter
i stället för i intyget angivna 241.65 kubikmeter. Distriktet har sålunda
utbetalt ersättning för bortsprängning av 99.65 kubikmeter berg, som
icke funnits, vilket motsvarar en merkostnad av 797 kronor 20 öre.

Vägdistriktets revisorer hava i sin berättelse verkställt följande uträkningar.

Tiden för arbetets utförande har uppgått till 242 timmar, fördelade på tvenne
hantlangare med vardera 86 timmar och på S. nied 70 timmar. Hade arbetet
utförts i distriktets egen regi med samma antal timmar och med löner
enligt gällande avtal, skulle arbetet icke hava kostat distriktet mera än 254
kronor 10 öre. Som förut nämnts har distriktet för ifrågavarande arbete fått
vidkännas en kostnad av 1,933 kronor 20 öre eller 8 kronor per man och arbetstimme.
S. har emellertid till hantlangarna icke betalat mer än 2: 50 per
timme eller sammanlagt 470 kronor, och har således för egen del uppburit
1,463 kronor 20 öre, vilket för 70 arbetstimmar utgör 20 kronor 93 öre per
timme.

Det har vidare konstaterats, att S. icke borttransporterat den bortsprängda
stenen utan har detta skett på vägdistriktets bekostnad genom privata lastbilar
för en sammanlagd kostnad av 686 kronor 40 öre. Dessutom har S. i strid
mot vägstyrelsens uttryckliga instruktioner, men med vägmästare P:s vetskap
och gillande, för ifrågavarande arbete uttagit sprängämnen för vilka
kostnaden debiterats vägdistriktet.

Vägbyggnaden Kultsjöluspen—Grytsjön beräknades vid planläggningen
komma att kosta 68,700 kronor. Vid 1938 års utgång uppgingo redan kostnaderna
till nära 88,000 kronor, och fullt färdig kommer vägen att hava kostat
distriktet avsevärt mycket mera. Arbetslönerna hava visserligen ökats, sedan
kostnadsförslaget upprättades, men denna omständighet torde icke kunna förklara
den onormalt höga kostnadsökningen. Den verkliga orsaken är uppenbarligen,
att arbetsledare!! icke varit vuxen att leda ett vägbyggnadsarbete
av denna storleksordning.

På grund av vad vid den på vägdistriktets initiativ föranstaltade utredningen
förekommit beslöt vägstyrelsen på revisorernas förslag vid sammanträde
den 6 december 1938, »att tilldela vågmästaren P. en allvarlig varning för
andra gången för det lättsinniga sätt, varmed P. handhaft bortsättningen och
likvideringen av ifrågavarande sprängningsarbeten, jämväl dålig kontroll av
framforslat grus m. m., varigenom vägdistriktet åsamkats stora och onödiga
kostnader under hela den tid vägmästare P. varit anställd som vägmästare i
vägdistriktet». I samband med denna varning ålades P. vidare, att till distriktet
inleverera vad som utanordnats för mycket på grund av utav P. lämnade
felaktiga massauppgifter, ävensom då ännu icke utredda kostnader för sprängämnen.

Riksdagens revisorer hava vidare uppmärksammat att vägstyrelsen vid
sammanträde den 5 maj 1938 antagit ett avgivet anbud å leverans av ett avvägningsinstrument
och en avvägningsstång av tyskt fabrikat för en kostnad
av 330 kronor. Samtidigt förelåg emellertid ett annat anbud —- i detta fall
ett svenskt fabrikat -— å 210 kronor, alternativt 155 kronor. Kvalitativt sett

— 96 —

Revisorernas

uttalande.

Vissa byggnadsföretag
i
Ingelstads
och Järrestads
vägdistrikt.

torde enligt vad revisorerna å sakkunnigt håll inhämtat det svenska fabrikatet
vara överlägset det utländska, varför det torde få anses anmärkningsvärt,
att det dyrare anbudet antagits. Den omständigheten, att det tyska fabrikatets
anbudsgivare varit en vägstyrelsens ledamot, måste väl rimligtvis förutsättas
icke hava inverkat på utgången av ärendets behandling.

Vid genomläsning av vägstyrelsens protokoll hava revisorerna vidare funnit,
att vid flera tillfällen till vägstämmans avgörande hänskjutits ärenden,
vilka vägstyrelsen själv bort avgöra och bära ansvaret för. Som ett exempel
härå må omnämnas att en fråga, huru det förefintliga avtalets bestämmelser
örn övertidsarbete skola tillämpas, hänskjutits till vägstämmans avgörande.

Här berörda förhållanden utgöra allenast en exemplifiering av de missförhållanden,
revisorerna kunnat iakttaga vid granskningen av Vilhelmina vägdistrikts
protokoll och räkenskaper. I likhet med riksdagens år 1938 församlade
revisorer hava även innevarande års revisorer erhållit det allmänna intrycket
av förvaltningen i vägdistriktet, att mycket brustit i förutseende och i övervakningen
av förekommande vägarbeten samt att vägstyrelsens åtgärder i åtskilliga
hänseenden icke varit präglade av den omdömesgillhet, som man haft
rätt att kräva. Vad beträffar fallet P. framgår icke av protokollen, att vägstyrelsen
ifrågasatt P:s entledigande från sin vägmästarbefattning. Av vad som
förevarit synes det revisorerna hava varit den naturliga åtgärden, att vägstyrelsen
ersatt P. med fullt kompetent och pålitlig person för fullgörande av
tjänsten såsom vägmästare.

Vad revisorerna sålunda två år å rad kunnat konstatera, finna de synnerligen
anmärkningsvärt.

§ 26.

Enligt köpekontrakt den 1 september 1937 inköpte Ingelstads och Järrestads
vägdistrikt ett jordområde från fastigheten nr 2 5/32 mantal Hammenhög
i Hammenhögs socken i och för uppförande av kontors-, garage- och
verkstadsbyggnad med silos. Jämlikt protokoll fört vid ordinarie vägstämma
den 27 augusti 1937 uppdrog stämman åt styrelsen att söka tillstånd få
upptaga ett 10-årigt amorteringslån å 120,000 kronor. Framställningen om
upptagandet av lånet tillstyrktes av länsstyrelsen samt av vägingenjören med
motiveringen, att beslutet tillkommit efter »många och långa överläggningar».

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anförde i sitt utlåtande över vägdistriktets
hemställan att få upptaga lånet, bland annat, att beträffande garageoch
verkstadsbyggnaden väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ville framhålla,
att enligt dess mening, byggnadens storlek och planläggning gåve anledning
till åtskilliga erinringar. Därest styrelsen haft att — i analogi med vad fallet
är med vägdistriktens inköp av vägmaskiner och personmotorfordon —
lämna medgivande lill uppförande av byggnaden, hade styrelsen icke ansett
sig kunna godkänna densamma enligt föreliggande ritningar. Styrelsen ansåg
därför, att förslaget till garage- och verkstadsbyggnad borde omarbetas.

— 97 —

Vidkommande kontorsbyggnaden hade styrelsen icke funnit anledning att
framställa någon erinran mot densamma.

Under ärendets handläggning inom finansdepartementet inkom till departementet
en skrift från vägdistriktet, varav bland annat framgick, att sammanlagda
kostnaden för företaget, 121,136 kronor, fördelade sig på följande
sätt:

byggnadsentreprenadkontrakt .......................... kronor

kontrakt för värme- och sanitäranläggning ..............

kontrakt för elektrisk installation ...................... »

köpekontrakt med jordägaren.......................... *

eller tillsammans kronor 121,136.

Häri ingingo dock icke kostnader för ännu icke kontrakterade arbeten
såsom målning, planering m. m. Sedan vissa detaljer ytterligare klarlagts,
hade enligt uppgift i distriktets nyssberörda skrivelse väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
genom meddelande under hand till vägstyrelsen förklarat sig
godkänna det av vägdistriktet framlagda byggnadsförslaget. Samtidigt meddelades
emellertid i särskild skrivelse från vägstyrelsens ordförande, att
byggnadsarbetet redan framskridit så långt, att en ändring i byggnadsplanen
skulle medföra merkostnader.

Genom beslut den 3 mars 1938 biföll Kungl. Majit vägdistriktets ansökan.

Revisorerna, vilka sakna anledning att taga låneärendet såsom sådant under
bedömande, vilja — med hänsyn till vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anfört i sitt ovan anförda utlåtande — erinra om angelägenheten av
att beträffande alla utgifter av den art, varom här är fråga, iakttages största
möjliga sparsamhet. Revisorerna anse sig även böra fästa uppmärksamheten
vid, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens medgivande till uppförande av
byggnad ej är nödvändigt, medan sådant däremot förutsättes ifråga örn vägmaskiner
och personmotorfordon, och vilja revisorerna i detta hänseende
förorda kompletterande bestämmelser.

92,798

17,500

8,825

2,013

§ 27.

Genom utslag den 3 juni 1936 förpliktade länsstyrelsen i Norrbottens län
de väghållningsskyldiga i Älvsby vägdistrikt att emot åtnjutande av det statsbidrag,
som kunde utverkas, bygga vanlig bygdeväg mellan Nattberg och
Lavers gruvområde. Med en längd av 14,023 meter och 4.5 meters bredd
beräknades vägen kosta 347,680 kronor.

Samma länsstyrelse ålade vidare genom utslag den 25 september 1939 de
väghållningsskyldiga i Arjeplogs vägdistrikt att, emot åtnjutande av det
.statsbidrag, som kunde utverkas, bygga ödebygdsväg från Ewebäcken (på
vägen Marielund—Dainaksundet) över Båtsjaur till Kåtaholmen. Vägen,
sorn skulle få en längd av 10,220 meter och en bredd av 3 meter, utom vid

7 —399241. Keit. berättelse ang. statsverket är 1939. I.

Revisorernas

nttalande.

Vägar till
vissa gruvfält.

— 98 —

Revisorernas

nttalande.

Tjooloksundet och Kvicksundet, där bredden skulle bliva 4 respektive 3.5
meter, kostnadsberäknades till 298,200 kronor. Vägen är avsedd att bliva
förbindelseled från Laisvall gruvområde.

Länsstyrelsen i Västerbottens län förpliktade genom särskilda beslut den
11 februari 1937, den 16 februari 1938 och den 24 maj 1939 de väghållningsskyldiga
i Norsjö vägdistrikt att, under förutsättning av sedvanligt anslag
av statsmedel, bygga dels väg från Hornberg över Rökå till Åmliden
med en längd av 21,102 meter och en bredd av 4.5 meter för beräknad kostnad
av 413,000 kronor, dels väg från Åmliden över Brännland till Lillholmsträsk
med en längd av 5,528 meter och en bredd av 4.5 meter för en beräknad
kostnad av 124,500 kronor, dels ock väg från allmänna vägen till
Gissträsk till allmänna vägen Bjurträsk—Ö. Högkulla vid Bjurträskets nordvästra
ända med en längd av 15,837 meter och en bredd av 4.5 meter för en
beräknad kostnad av 435,900 kronor.

Genom samtliga här ovan nämnda utslag hava respektive vägdistrikt ålagts
att för framtiden jämväl ansvara för vägarnas underhåll.

Gemensamt för samtliga dessa vägar är, att de — om än icke uteslutande
— så dock till stor del kommit till stånd för att tjäna som transportvägar
för Bolidens Gruvaktiebolags malmtransporter.

Vad beträffar den förstnämnda vägen Nattberg—Laver, må framhållas att
densamma ursprungligen varit kostnadsberäknad till 196,600 kronor. I sitt
utslag den 3 juni 1936 uttalar emellertid länsstyrelsen bland annat.

Med hänsyn till den jämförelsevis tunga trafik, som genom förestående
exploaterande av Lavers gruvområde, beräknas genast från vägens färdigställande
komma att framgå från gruvområdet till Nattberg, har emellertid
densamma ansetts böra utföras till högre standard. Vägingenjören Wolff
har i anledning härav avlämnat ett den 9 april 1936 reviderat förslag till
vägens byggande med bärande makadamlager under slitbanan. Enligt sistnämnda
förslag har vägen med en längd av 14,023 meter och ovan angivna
vägbredd i anläggning beräknats kosta 347,600 kronor.

Även om vägen i övrigt varit nödvändig ur ortssynpunkt, vilket revisorerna
icke ansett sig böra närmare undersöka, synes det dock kunna ifrågasättas,
huruvida icke bolaget bort åläggas att bekosta åtminstone den merkostnad
å 151,000 kronor, som uppstått därigenom, att vägen måst byggas
av högre standard för malmtransportens skull.

Vad de inom Västerbottens län dömda vägföretagen beträffar torde dessa
till stor del få anses sakna intresse och betydelse för andra än gruvbolaget.

Beräknade kostnaderna för samtliga ovan nämnda vägar i Västerbottens
län uppgå till 973,400 kronor, av vilket belopp 80 procent åvilar statsverket
och 20 procent de väghållningsskyldiga. Den på statsverket fallande delen
av dessa byggnadskostnader skall utgå av länet tilldelad andel av bidraget
till byggande av landsvägar.

Med kännedom om det stora behovet av nybyggnader i dessa ovan nämnda
län och den mot detta behov svarande ringa tillgången på byggnadsmedel,
torde kunna beräknas, att tillfredsställandet av befolkningens legitima

— 99 _

behov av vägar kommer att förskjutas åtskilliga år framåt på grund av länsstyrelsernas
ovanberörda beslut.

Av det ovan anförda torde vidare framgå att statsverket och de väghållningsskyldiga
få ikläda sig betydande kostnader, som knappast böra åvila
det allmänna. Staten och de väghållningsskyldiga få för övrigt icke endast
svara för byggnadskostnaderna. Med den tunga trafik, som kommer att belasta
dessa vägar, komma givetvis även underhållskostnaderna att uppgå till
avsevärda belopp. Med nuvarande bestämmelser komma av dessa 85 procent
att påvila statsverket och 15 procent de väghållningsskyldiga, utom beträffande
vägen Ewebäcken—Båtsjaur—Kåtaholmen, för vilken på grund av
dess karaktär av ödebygdsväg statens bidrag utgår med 95 procent och de
väghållningsskyldiges med 5 procent.

Revisorerna hava ansett ovan påtalade förhållanden vara av den art, att
de velat fästa riksdagens uppmärksamhet på vad sålunda förekommit. Det
synes lämpligt att sättet för finansiering av vägar, vilka huvudsakligen tjäna
enskilda företags intressen, tages under särskilt övervägande.

— 100

SJUNDE HUVUDTITELN.

Finansdepartementet.

§ 28.

Vissa iakt- Revisorerna, som i sin berättelse i annat sammanhang meddelat sina iaktgåenderest-
^agelser vid granskningen av balanslängderna över restförda utskylder i
förda atskyl- Norrbottens län, hava ansett det vara av intresse att något mera ingående
indrivning §ranska sådana balanslängder även för andra län i riket. Vid granskning
av desamma, av balanslängderna för augusti månad 1939 hava revisorerna uppmärksammat
följande.

Vad först beträffar de i restlängderna lämnade uppgifterna har iakttagits,
att i vissa landsfiskalsdistrikt icke utsatts de skattskyldigas yrken eller titlar.
Vidare hava i åtskilliga fall icke i enlighet med föreskrifterna i § 27
uppbördsreglementet lämnats noggranna uppgifter rörande de åtgärder, som
vidtagits, och det hinder, som mött för indrivningen. På grund härav har
det mött svårigheter att ingå på en närmare granskning av balanslängderna
för dessa distrikt.

Granskningen har givit vid handen, att ifråga om skattskyldig med fast
anställning såsom skäl för dröjsmål eller uppskov med inbetalningen av det
restförda beloppet ofta angivits, att den skattskyldige avbetalar å äldre utskylder.
Detta förhållande torde i regel hava sin grund i att, när den skattskyldige
första gången blivit vestford, tillräckligt snabba och effektiva indrivningsåtgärder
icke vidtagits.

Dessutom har uppmärksammats, att de avbetalningar, som de skattskyldiga
på grund av frivillig överenskommelse erlagt, i många fall varit alltför
ringa och icke stått i skälig och rimlig proportion till det restförda beloppet
och den skattskyldiges inkomst. Införselförfarandet synes ej heller hava
kommit till användning i den utsträckning, som bort ske för ernående av
ett snabbt indrivningsresultat. Ifråga örn enskilda företagare, godsägare
och andra skattskyldiga, beträffande vilka införsel icke kunnat äga rum,
vill det synas som örn bestämmelsen i § 26 uppbördsreglementet rörande
framställning om den skattskyldiges försättande i konkurs icke i erforderlig
omfattning tillämpats.

I det följande hava revisorerna velat lämna exempel på otillfredsställande
skattebetalning och indrivning inom skilda län.

— 101 —

Stockholms län.

I flera distrikt redovisas påfallande stora restantiebelopp. Sålunda balanseras
den 31 augusti 1939 i nedanstående större distrikt följande belopp:

Danderyds landsfiskalsdistrikt.................. kronor 482,328:87

Sollentuna » » 283,436:59

Solna » » 544,187:74

Spånga » » 215,542:25

Tumba » » 388,670:97

Lidingö stad ................................ » 158,367:53

Sundbybergs stad ............................ » 170,975:95.

I Frötuna landsfiskalsdistrikt redovisas balanserade utskylder för år 1938
för, bland andra, en godsägare med 1,985 kronor, varvid antecknats »avbetalar
å äldre kommunalutskylder», en folkskollärare, som å ett skattebelopp
av 351 kronor avbetalat allenast 65 kronor och för vilken antecknats »avbetalar
å äldre skatter» samt en kyrkoherde, beträffande vilken antecknats
»anhållit om anstånd till sept.». Balanslängden för Spånga distrikt upptager
ett flertal fast anställda, såväl i kommunal som enskild tjänst, för vilka finnes
antecknat att visst belopp i månaden avbetalas å äldre skatt. Avbetalningarna
synas i allmänhet vara otillräckliga. I balanslängden för Sundbyberg
finnas upptagna ett stort antal poster avseende 1937 års skatt, för vilka
antecknats »avbetalar å äldre skatter». Bland dessa må nämnas en distriktsombudsman
för såväl 1937 som 1938 års skatt samt en musikfanjunkare,
en stationsskrivare, flera spårvägsmän och kommunalarbetare etc. I längden
för Sollentuna landsfiskalsdistrikt har bland restförda uppmärksammats
en fabrikör, som resterar för såväl 1937 som 1938 års utskylder med sammanlagt
7,442 kronor. Avbetalning har verkställts med endast 1,019 kronor.
Vidare må nämnas en avdelningschef, som resterar för 1937 års utskylder
med 668 kronor, varav avbetalats allenast 270 kronor. Ärlinghundra distrikt
redovisar såsom restförda, bland andra, en redaktör för åren 1936 och 1937
med 1,772 kronor. Anteckning har gjorts om avbetalning. Emellertid redovisas
såsom avbetalt allenast 400 kronor. Vidare må nämnas en kontorist
och en gipsrörare, som för nämnda båda år restera med 2,293 kronor respektive
642 kronor oell för vilka antecknats »avbetalar». Avbetalning har redovisats
för den förre med 216 kronor och den senare med allenast 50 kronor.
1 Danderyds landsfiskalsdistrikt upptages såsom restförd, bland andra, en
skattskyldig ulan angiven titel i Djursholm, vilken resterar för utskylder avseende
åren 1935—1938 med sammanlagt 3,333 kronor. Anteckning finnes,
att vederbörande saknar utmätningsbar lös egendom samt att frivillig avbetalning
äger rum. Såvitt av längden framgår har framställning örn den
skattskyldiges försättande i konkurs ej gjorts. Såsom resterande för hela
1938 års skatt upptages, bland andra, en tandläkare med 1,409 kronor oell
en banktjänsteman med 847 kronor. För båda finnes antecknat »avbetalar
å äldre skatter». Balanslängden för Solna landsfiskalsdistrikt upptager en

102

kapten såsom restförd för 1936 och 1937 års utskylder. I kolumnen för avbetalningar
finnas redovisade 625 kronor för 1936 och 86 kronor för 1937.
Enligt anteckning har handräckning begärts hos Överståthållarämbetet, dock
först den 15 juli 1938. För 1938 års utskylder restera, bland andra, en organisationschef
med 2,031 kronor, för vilken finnes antecknat »ber. i distr.,
betalas», men ingen avbetalning finnes redovisad. Vidare må nämnas en
regissör med ett utskyldsbelopp av 3,875 kronor, för vilken finnes antecknat
endast »I. D. 60/6». Ingen avbetalning har verkställts. För en byggmästare
och ett byggnadsaktiebolag, som restförts för respektive 5,037 kronor och
4,182 kronor, har antecknats allenast »ber. i distr.». Slutligen må nämnas,
att en uppbördsman restförts för 1938 års utskylder.

Beträffande längden för Lidingö stad har iakttagits, att en redaktör fortfarande
är restförd för 1932 års utskylder med 8,865 kronor. Enligt anteckning
är ärendet beroende på länsstyrelsens åtgärd. Vidare upptages en
klichémakare såsom restförd för 1934 och 1936 års utskylder med respektive
23,596 kronor och 4,423 kronor. Ifråga om sistnämnda belopp finnes redovisad
en avbetalning å 3,150 kronor. Anteckning har gjorts att månatliga
avbetalningar verkställas till K. B. enligt särskild överenskommelse. För
1938 års skatt restera bland andra en tandläkare och en arkitekt, som restförts
med respektive 2,317 kronor och 3,773 kronor. Avbetalning har gjorts
med allenast 660 kronor respektive 1,306 kronor. Längden för Nacka landsfiskalsdistrikt
upptager bland andra en vice häradshövding och en arkitekt,
som restförts med 1,704 kronor respektive 749 kronor. I kolumnen för anteckningar
finnes angivet »avbetalar å äldre utskylder». I längden för Saltsjöbadens
köping redovisas, bland andra, en professor såsom restförd för
2,209 kronor. Enligt anteckning har den 16 september avbetalats 800 kronor.
Beträffande Tumba landsfiskalsdistrikt har iakttagits, att en musikförläggare
finnes restförd för 1934 års utskylder med 604 kronor, varvid antecknats »avvaktar
besked från K. B.». I detta sammanhang må erinras, att utskylderna
för samma person för år 1935 å ett belopp av över 1,155 kronor år 1937
avkortats. I stor utsträckning förekommer för 1936—1938 års utskylder anteckning,
att den skattskyldige avbetalar eller avbetalar å äldre utskylder.
Detta gäller även personer med fast anställning. Emellertid synas avbetalningarna
vara otillräckliga. Sålunda må exempelvis nämnas en redaktör
med ett utskyldsbelopp för år 1937 av 622 kronor, som enligt anteckning avbetalar
50 kronor i månaden. Innestående avbetalning utgör dock endast
61 kronor. En folkskollärare upptages såsom resterande för 1937 och 1938
års utskylder med 220 kronor respektive 227 kronor. Anteckning har gjorts,
att avbetalning pågår. Endast 105 kronor redovisas såsom avbetalade. Vidare
må nämnas, att en taxeringsassistent å ett utskyldsbelopp av 962 kronor
avbetalat allenast 200 kronor. Beträffande en telefonföreståndare, en kontorsskrivare
och en förste expeditionsvakt med restförda belopp å respektive
435 kronor, 408 kronor och 300 kronor har antecknats »avbetalar å äldre
utskylder». Samma anteckning har gjorts ifråga örn en godsägare med ett
utskyldsbelopp för år 1938 av 3,644 kronor. För en fru med ett utskylds -

103 —

belopp av 1,106 kronor har antecknats »bet. i sept. 1939». För år 1937 upptages
en fabrikör såsom restförd med 2,783 kronor. Avbetalning har gjorts
med allenast 353 kronor. I kolumnen för anteckningar finnes angivet »skall
beg. i K.k.». I längden för Södertälje stad upptages, bland andra, en advokat
såsom restförd för 1937 års utskylder med 602 kronor. Såsom avbetalning
redovisas 361 kronor. I rätt stor utsträckning förekommer anteckningen
»avbetalar å äldre utskylder». I längden för Norrtälje stad har i allmänhet
icke angivits inom distriktet vidtagna indrivningsåtgärder. Beträffande
Vaxholms stad har uppmärksammats, bland annat, att för en major, som
resterar för 1937 och 1938 års utskylder, antecknats »bet. å äldre utskylder».

Södermanlands lån.

I balanslängderna för flera landsfiskalsdistrikt förekomma i anteckningskolumnen
genomgående endast schablonmässiga, ur granskningssynpunkt
värdelösa anteckningar sådana som »hos fjärdingsman N. N.», »beroende
på åtgärd» och dylikt. I längden för Villåttinge landsfiskalsdistrikt förekomma
ett pär poster å betydande belopp, utan att annan anteckning gjorts
än den i samma längd ständigt återkommande anteckningen örn att indrivningen
beror på »egen åtgärd». Vidare förekommer i, bland annat, Nyköpingsdistrikt
i stor utsträckning anteckningar om att avbetalning pågår, utan att
några innestående avbetalningar redovisas i den härför avsedda kolumnen.

I balanslängden för Vingåkers distrikt återfinnes en verkmästare med ett
restfört belopp av 953 kronor avseende 1937 års utskylder. Enligt anteckning
i längden har handräckning begärts hos utmätningsmannen i Katrineholm
dock först den 30 januari 1939. I samma längd återfinnes ett belopp
av 242 kronor, för vars uttagande handräckning begärts hos samme utmätningsman
den 31 augusti 1938 utan att redovisning inkommit. I längden för
Villåttinge distrikt återfinnas en ingenjör och en köpman, resterande med
respektive 687 kronor och 1,000 kronor, utan att vid posterna ifråga antecknats
annat än »egen åtgärd». Längden för Selebo distrikt upptager, bland
andra, en folkskollärare med ett restfört belopp av 188 kronor och en lantbrukare
med ett restfört belopp av 1,306 kronor. I kolumnen för anteckningar
finnes vid den förra posten endast antecknat »2%2 38 fjärdingsman» och
vid den senare posten »betalning xir kommande skörd». I längden för Strängnäs
stad redovisas, bland andra, en distriktsveterinär såsom restförd för 651
kronor. Längden för Eskilstuna stad upptager, bland andra, en direktör med
ett restfört belopp av 625 kronor. I kolumnen för innestående avbetalningar
redovisas i detta fall 100 kronor, varjämte har anmärkts att den skattskyldige
avbetalar 50 kronor i månaden. I balanslängderna för Nyköpings stad
återfinnes bland de restförda en landskanslist och i längden för Eskilstuna
stad en kronokassör. Vid granskningen har vidare uppmärksammats, att
längderna för Villåttinge och österrekarnes landsfiskalsdistrikt även upplaga
utskylder påförda domänstyrelsen.

104 —

Östergötlands län.

I balanslängderna för Ydre landsfiskalsdistrikt och Skänninge stad hava
de skattskyldigas yrken eller titlar icke utsatts.

Balanslängden för Linköpings landsfiskalsdistrikt upptager 10 skatteposter
avseende 1933 och 1934 års skatter med anteckningen »inbet. t. landsf. Wallin».
Utredningen rörande förre landsfiskalen Wallins förskingring torde
emellertid för flera år sedan vara avslutad. En fjärdingsman finnes restförd
i nämnda distrikt för 1938 års utskylder med 350 kronor. Inom Bankekinds
landsfiskalsdistrikt resterar en major för 1938 års skatt med 773 kronor, utan
att avbetalning redovisats. I anteckningskolumnen står angivet »Gör avbetalningar
varje månad». I längden för Vifolka landsfiskalsdistrikt står för 23
skatteposter, avseende 1936 och 1937 års skatter, anteckningen »införsel pågår»,
utan att något belopp redovisats såsom influtet. I nämnda distrikt
redovisas vidare en rektor såsom restförd för 1938 års utskylder med 761
kronor med anteckningen »uppskov t. sept.». Längden för Göstrings landsfiskalsdistrikt
upptager en godsägare såsom balansförd för 1938 års utskylder
med 1,520 kronor. I anteckningskolumnen står »lovat betala, utmätning
skall ske». En fjärdingsman finnes balansförd. Anteckning örn indrivningsåtgärd
saknas. Inom Vadstena landsfiskalsdistrikt redovisas en godsägare
såsom restförd med sammanlagt 4,956 kronor avseende 1938 års skatt, varvid
antecknats »skall redovisas i sept. eller okt. 1939». Ifråga örn Finspångs
och Hällestads landsfiskalsdistrikt har för ett stort antal skatteposter avseende
1937 och 1938 års utskylder antecknats endast »lovat betala». Inom
sistnämnda distrikt redovisas två restbelopp för domänfonden. Vid det ena
beloppet står antecknat »lovat betala i sept.». Dessutom återfinnes ett restfört
belopp avseende en hemmansägares stärbhus å 1,510 kronor med anteckningen
»lovat bet.».

Beträffande Bråby landsfiskalsdistrikt har uppmärksammats att ett flertal
personer stå restförda med upp till fem års utskylder påförda fast egendom,
utan att avbetalning gjorts eller — såvitt av längden framgår — utmätning
av fastigheten verkställts. Anteckningarna innehålla endast uppgifter
sådana som »fastighet, lovat betala», eller »fastighet, äldre skatter». I
övrigt förekomma i en mängd fall för skatter från och med år 1936 anteckningar
sådana som »Fjärdingsman N. N., lovat betala» och liknande. I
de fall, då anteckning örn införsel gjorts, finnas så gott som inga influtna
belopp redovisade. Bland de restförda märkes en fjärdingsman. Av anteckning
verkställd i längden synes framgå, att ärendet remitterats till samme
fjärdingsman för åtgärd. I balanslängden för Linköpings stad förekommer
i ett stort antal fall anteckningen »Utredning erforderlig». Beträffande anteckningar
örn införsel saknas år och dag för införsels meddelande. En direktör
resterar med skatter för åren 1934—1937. Vid beloppen har antecknats
»stadsfogden Linköping, avb. pågå äldre utsk ». För två skatteposter
finnes blyertsanteckning av följande lydelse: »kan ej återfinnas i handräck -ningsdagboken». En distriktschef resterar med 352 kronor. Här finnes an -

— 105 —

tecknat »2/s 38 stadsfogden Linköping» och med blyerts: »beloppet redov.
Se P. A. Johanssons redov. nr 198 för år 1938». Samme person resterar för
1938 års utskylder med 598 kronor, varvid antecknats »redov. kont. 15/s
1939». Ett belopp kvarstår oredovisat, oaktat anteckningen »bet. d. 31/7 39.
Redov. i handräckningsredovisningen». För 1938 års skatt restera bland
andra en sjukkassedirektör, beträffande vilken gjorts anteckningen »gör
godvilligt avbet.». Avbetalning finnes dock ej redovisad. Samma anteckning
har gjorts för en affärschef, en domkyrkovaktmästare, en poliskonstapel och
en kassör utan redovisad avbetalning. Anteckningen »utredning erforderlig»
har gjorts för en direktör, en f. d. riksbanksdirektör samt en kamrer. Beträffande
Norrköpings stad har uppmärksammats, att för 1936 års utskylder
redovisas såsom restförda, bland andra, en tandläkare som i avbetalning
erlagt ungefär hälften av den påförda skatten. Nämnde person resterar även
för 1937 och 1938 års skatt med respektive 365 kronor och 593 kronor. För
år 1937 har gjorts anteckningen »avbetalningar verkställes» och för år 1938
»f. n. utan arbete, utan tillg.». En kapten har redovisats restförd för såväl

1937 som 1938 års utskylder. För år 1937 står anteckningen »införsel» och
för år 1938 »avbetalningar verkställas å äldre skatter». För 1937 års utskylder
restera vidare en ingenjör med anteckningen »avbetalningar verkställas»
utan avbetalat belopp och en folkskollärare, för vilken antecknats»
»handräckning kommer att begäras». Vidare resterar med 1938 års utskylder
en ingenjör för 1,129 kronor. Anteckning har gjorts att vederbörande
avbetalar å äldre skatter. I längden för Motala stad har vid ett flertal skatteposter,
å vilka avbetalningar icke redovisats, gjorts anteckning »stadsfogden
i Motala, avbet.». Anteckningar om avbetalning å äldre skatter har gjorts för
två folkskollärare, som restera för 1937 års utskylder med respektive 332
kronor och 404 kronor. Beträffande den ene har redovisats en avbetalning
å 47 kronor. Vidare må nämnas en kassörska, som å ett skattebelopp av
380 kronor erlagt avbetalning med 67 kronor. Sistnämnda skattskyldiga
resterar även för 1938 års skatt med ett utskyldsbelopp a 375 kronor. För

1938 års skatt finnes restförd en linjemästare med 347 kronor, en tandläkare,
en distriktslantmätare, en folkskollärare samt en ingenjör. Sistnämnde
skattskyldige har å ett utskyldsbelopp av 812 kronor gjort en avbetalning
av 188 kronor. Beträffande en lantbrukare, som resterar för utskylder med
1,545 kronor, har gjorts anteckningen »verkställer månatliga avbetalningar,
äldre skatter». I längden för Skänninge stad förekommer anteckningen
»redovisas snarast» för ett stort antal utskyldsbelopp. För två skatteposter
för år 1936 och en för år 1937, avseende försäkringsavgifter, står anteckningen
»verkställer avbetalningar», utan att några avbetalningar redovisats.

Kalmar län.

I balanslängderna för Borgholms och Åkerbo landsliskalsdistrikt saknas
helt och hållet uppgifter örn de skattskyldigas yrken eller titlar. Förstnämnda
längd giver även i övrigt fog för anmärkningar ur formell synpunkt.

— 106 —

Bland de restförda i länet återfinnas personer med fast anställning, som
häfta för betydande belopp, utan att av anteckningarna i längden framgår,
att indrivningsåtgärd vidtagits. Sålunda förekommer, att en provinsialläkare
i Gamleby distrikt resterar med ett utskyldsbelopp av 1,615 kronor, utan att
någon avbetalning skett eller någon exekutiv åtgärd tillgripits. Vidare upptager
längden för Rockneby distrikt, bland andra, en folkskollärare med ett
utskyldsbelopp av 300 kronor, för vilken finnes antecknat »avbet, äldre kom.-skatter». I längden för Kalmar stad återfinnas vissa ej obetydliga belopp,
avseende äldre års utskylder, vid vilka i längden ej finnes någon anteckning
om vidtagna åtgärder eller om orsaken till att utskylderna ej kunnat uttagas.
Bland de i balanslängden för nämnda stad upptagna skattskyldiga må nämnas
en lektor, som restförts med ett belopp av 611 kronor och avbetalat 376
kronor, en länsassessor samt en stadskamrer. En civilingenjör i Oskarshamn
bar restförts med ett belopp av 1,357 kronor och avbetalat endast 250 kronor.
I längderna för såväl Kalmar som Västervik återfinnas åtskilliga befattningshavare
vid polisväsendet.

Malmöhus lån.

I balanslängden för Eslövs landsfiskalsdistrikt förekommer i stor utsträckning
beträffande 1938 års utskyldsposter endast anteckning, att ärendet överlämnats
till vederbörande exekutionsbiträde för åtgärd. Några inbetalningar
å dessa finnas ej redovisade. Bland ifrågavarande skattskyldiga må nämnas
en greve, som restförts med 521 kronor. I Höörs landsfiskalsdistrikt upptagas
såsom restförda, bland andra, en folkskollärare utan redovisad avbetalning,
för vilken antecknats »2/i fjärdingsman Höörs m:s», två handlande med
utskyldsbelopp å respektive 328 kronor och 300 kronor, för vilka gjorts samma
anteckning. I övrigt må nämnas en postmästare, som å ett utskyldsbelopp
å 468 kronor avbetalat endast 108 kronor. För en avdelningschef, som
upptages i balanslängden för Klagstorps distrikt såsom restförd för 485 kronor,
har antecknats »betalar hela beloppet i december». Bland de i balanslängden
för Rydsgårds landsfiskalsdistrikt upptagna restförda må nämnas
en disponent med ett utskyldsbelopp av sammanlagt 3,008 kronor, för vilken
antecknats »har varit å utrikes ort under juni och juli till början av augusti»,
samt ett aktiebolag, resterande för 11,688 kronor, för vilket antecknats »betalas
i sept., okt., nov.». Beträffande Malmö stad har iakttagits, att för ett
stort antal poster avseende 1938 års utskylder, däribland ett aktiebolag, antecknats
»åtgärd ej medhunnen». Bland de restförda för 1938 års utskylder
må nämnas en handelsresande med ett utskyldsbelopp av 496 kronor samt
en kapten och en direktör med utskyldsbelopp å respektive 424 kronor och
538 kronor, för vilka antecknats »avbetalar å äldre skatter», en disponent,
en musikstyckjunkare samt två ingenjörer, för vilka antecknats »anstånd
till den 15/s». I längden för Landskrona stad upptagas, bland andra, en stadsnotarie
och en folkskollärare såsom restförda för 1938 års utskylder med
respektive 408 kronor och 258 kronor, varvid antecknats endast »krävd».

107 —

Hälsingborgs stads längd redovisar, bland andra, en disponent såsom resterd
för 1938 års kronoutskylder samt förmögenhetsskatt med respektive
1,210 kronor och 308 kronor, varvid antecknats endast »h 7/7 stadsfogden
Hbg.». Beträffande längden för Ystads stad har iakttagits, bland annat, att
en kapten finnes restförd för 1938 års utskylder med 1,337 kronor, varå avbetalats
allenast 143 kronor. I längden för Trelleborgs stad förekommer i
många fall beträffande 1938 års utskyldsposter endast anteckningen »20/12
1938 stadsfogden i Trelleborg». Vidare förekommer i stor utsträckning anteckningen
»betalar å äldre skatter». Bland de sist nämnda ma nämnas en
fabrikör med utskyldsbelopp av 878 kronor. För en stadsingenjör har antecknats
»avbetalar», utan att någon avbetalning redovisats. Vad slutligen
beträffar längden för Lunds stad har iakttagits, att för många poster finnes
antecknat »utredning pågår». Bland ifrågavarande skattskyldiga märkas en
redaktör, en universitetslektor samt en distriktslantmätare, vilka restförts för
1938 års utskylder med respektive 1,078 kronor, 447 kronor och 1,112 kronor.

Göteborgs och Bohus län.

Anteckningar örn inom distriktet vidtagna åtgärder samt hinder, som mött
för indrivningen, äro ofullständiga i längden för Inlands norra landsfiskalsdistrikt,
där för ett stort antal poster endast finnes angivet »under indrivning
hos fjärdingsman», samt Göteborgs stad, vars balanslängder helt sakna sådana
anteckningar för senare år.

De skattskyldigas titlar eller yrken hava icke utsatts i balanslängderna för
Askims distrikt (1938 års längd), Hisings, Orusts västra och Vette distrikt.

Beträffande samtliga distrikt gäller, att ifråga örn handräckningsärenden
avsevärd tid synes förflyta, innan stadsfogden i Göteborg lämnar redovisning.

I Fässbergs distrikt utestå en hel del utskyldsbelopp för åren 1936 och 1937
oredovisade med anteckning, att införsel meddelats och avbetalning pågår beträffande
äldre skatter. Vidare har beträffande ett avsevärt antal poster, däribland
en byggnadsfirma, en baptistförsamling, en kammarskrivare, en avdelningschef
samt en biografdirektör endast antecknats »avkrävd». Sävedals
distrikts restlängd upptager vissa smärre belopp, vilka kvarstå oredovisade
sedan åren 1933—1935. För en maskinmästare, som finnes restförd för
år 1937 med 318 kronor, redovisas såsom innestående avbetalning endast 14
kronor. Vidare redovisas för en postassistent, som restförts för 1937 års utskylder
med 267 kronor, ett innestående belopp av endast 28 kronor. Ärendet
har överlämnats till stadsfogden i Jönköping för åtgärd törst den 28 november
1938. Ifråga örn en småskollärarinna, som resterar för 1937 års
skatt, har införsel meddelats först den 26 maj 1939. Anteckning att vederbörande
avbetalar äldre utskylder bar gjorts beträffande en kammarskrivare,
som restförts för år 1938 med 355 kronor, en posttjänsteman, en tulltjänsteman,
en direktör samt en hovrättsnotarie. Den sistnämnde har å ett skattebelopp
av 899 kronor avbetalat 25 kronor. I ett stort antal fall har i balans -

— 108 —

längden för Askims distrikt beträffande 1937 års utskylder för kommunaltjänstemän
och andra antecknats »avbetalar å äldre utskylder». Längden
för Inlands södra distrikt upptager, bland andra, en stationsmästare såsom
restförd för 317 kronor. Anteckning har gjorts, att den skattskyldige betalar
å äldre kommunalutskylder. Inlands norra distrikt redovisar, bland andra,
två lärarinnor såsom restförda för 1938 års utskylder. Anteckning har gjorts!
att beloppen äro under indrivning hos fjärdingsman. En kapten har å ett
skattebelopp av 633 kronor avbetalat allenast 150 kronor. Beträffande några
småbelopp för år 1936 i balanslängden för Orusts västra landsfiskalsdistrikt
har antecknats, att införsel meddelats i början av år 1937. utan att något belopp
redovisats. Kungshamns distrikts balanslängd upptager 240 kronor för
år 1935 för en redogörare, varå 97 kronor avbetalats. Handräckning har begärts
den 11 maj 1937 hos landsfiskalen i Orusts västra distrikt. Av i balanslängden
för Göteborgs stad upptagna poster avseende utskylder för år
1933 har handräckning begärts för ett par smärre belopp hos stadsfogden i
Jönköping den 24 augusti 1934, utan att redovisning ägt rum. Beträffande
vissa utskyldsposter finnes antecknat, att vederbörande vägrat betala. Vidare
finnas för år 1936 och 1937 restförda, bland andra, en hel del kommunal-
och statstjänstemän. För 1937 års utskylder finnes restförd en landskanslist
och för år 1938 en landskontorist och en distriktslantmätare. För en
telegrafassistent har för 1937 års utskylder antecknats: »Vägrar 13/6 1940».
Bland andra skattskyldiga må nämnas en byggnadsingenjör restförd för
1936 års utskylder med 16,430 kronor, en ingenjör, restförd för år 1937 med
1,752 kronor och för 1938 med 2,674 kronor. Vid båda beloppen ha antecknats:
»Vägrar den 24/5 1941». Enligt balanslängden för Strömstads stad kvarstå
obetalda utskylder för åren 1934—1936, varvid för flera belopp antecknats
»avbet, äldre kom.utskylder» eller »införsel i lön». Bland de restförda
1 nämnda stad må vidare nämnas exekutionsbiträdet samt stadsfiskalen,
båda för såväl 1937 som 1938 års utskylder. För ett flertal belopp avseende
1936 års utskylder har i Lysekils stads balanslängd antecknats, att införsel
meddelats redan i början av år 1937, utan att något belopp redovisats. En
brandchef har i sistnämnda stad restförts för år 1936 med 246 kronor, varvid
antecknats »har avb. å äldre rester, red.kont. i sept.», samt för år 1937 med
237 kronor med anteckning »avbet, äldre rest.». Sistnämnda anteckning har
gjorts även beträffande två folkskollärare, av vilka den ene är restförd för såväl
1937 som 1938 års utskylder samt för stadskamrerare^ Slutligen har en
stationsskrivare restförts för år 1938 med 153 kronor. I anteckningskolumnen
står endast »krävd».

Älvsborgs län.

I balanslängden för Tossbo landsfiskalsdistrikt upptagas, bland andra, en
kyrkoherde och en folkskollärare såsom restförda för 1938 års utskylder med
respektive 592 kronor och 264 kronor. Anteckning finnes, att vederbörande
avbetalar enligt överenskommelse. Avbetalning redovisas emellertid med

— 109 —

allenast 200 respektive 80 kronor. Bland de i Billingsfors distrikt balanserade
posterna märkes ett belopp å 828 kronor, påfört en veterinär år 1938. Å
beloppet har avbetalats 424 kronor. I Nordals distrikt finnes upptagen en
rektor såsom balansförd för 1937 års skatt. Anteckning finnes att införsel
meddelats, dock först den 20 januari 1939. Beträffande en bokhandlare, som
finnes upptagen i längden för Tunhems distrikt med ett utskyldsbelopp av
930 kronor, har antecknats »lovat betala». För ett flertal poster i samma
distrikt finnes antecknat endast »ej anträffad». I Flundre distrikt har beträffande
en försäljningschef, som restförts för 1938 års utskylder med 1,028
kronor, antecknats »avbetalar». Avbetalning redovisas med endast 235 kronor.
Samma anteckning har i Vättle distrikt gjorts ifråga örn en husägare,
restförd för 1,256 kronor, för vilken redovisas ett avbetalat belopp av allenast
60 kronor. I sistnämnda distrikt har beträffande tvenne handlande med utskyldsbelopp
å respektive 653 kronor och 910 kronor antecknats »lovat betala».
Vänersborgs stad redovisar ett flertal belopp avseende 1937 års utskylder,
för vilka finnes antecknat »införsel», utan att något belopp angives
såsom influtet. Bland de i balanslängden för nämnda stad upptagna må
nämnas en stadsbokhållare, för vilken finnes antecknat »handräckning skall
begäras», en landstingsdirektör och en landskanslist, för vilka redovisas avbetalningar,
samt en häradsskrivare. I längden för Alingsås stad återfinnes
en stadsfiskal, för vilken antecknats »lovat betala ‘/in 1939».

Värmlands län.

De skattskyldigas titlar saknas helt eller delvis i balanslängderna för Kristinehamns,
Järnskogs, Charlottenbergs och Arvika distrikt.

I längden för Karlstads landsfiskalsdistrikt upptages en civilingenjör såsom
resterande för 1937 och 1938 års utskylder med respektive 770 kronor
och 848 kronor och för vilken antecknats, att ärendet är beroende på fjärdingsmans
åtgärd samt att vederbörande avbetalar. Sammanlagt redovisas
avbetalning å 498 kronor. Ifråga örn Näs landsfiskalsdistrikt saknas i stor
utsträckning anteckningar örn vidtagna åtgärder samt hinder, som mött för
indrivningen. Bland de restförda märkes en folkskollärare för 456 kronor.
Anteckningar i förenämnda avseende saknas även beträffande restförda i
Järnskogs distrikt. I Charlottenbergs distrikt upptages såsom restförd för
1938 års utskylder en tullförvaltare, för vilken antecknats endast »under indrivning».
Arvika landsfiskalsdistrikt redovisar en folkskollärare såsom restförd
för 1937 och 1938 års utskylder, för vilken antecknats »avbetalar äldre
skatter». En avbetalning å allenast 75 kronor finnes upptagen i längden.
Samma distrikt upptager en postassistent flir 1938 års skatt, varvid antecknats
»ej avkrävd ännu». I Torsby distrikt finnas restförda tre folkskollärare
och en lärarinna. En av dessa resterar för tre års utskylder, för vilkas uttagande
handräckning begärts hos Överståthållarämbetet. För de (ivriga finnes
endast antecknat »vederbörande fjärdingsman», lin dylik befattningshavare
har upptagits såsom res t flir d i längden för Värmlands Sunne distrikt, varvid

Ilo

antecknats »avbetalar å äldre skatter». I längden för Karlstads stad saknas i
stor utsträckning anteckningar om vidtagna åtgärder samt hinder, som mött
för indrivningen. Bland de restförda för såväl 1937 som 1938 års utskylder
må nämnas en major med ett utskyldsbelopp av 1,714 kronor, en löjtnant,
vilken å ett utskyldsbelopp av sammanlagt 626 kronor endast avbetalat 163
kronor, samt en läroverksadjunkt, som å 996 kronor avbetalat 184 kronor.
Beträffande balanslängden för Kristinehamns stad har iakttagits, att en postmästare
upptagits såsom resterande för 1938 års utskylder med 623 kronor.
Uppgift har endast lämnats, att ärendet är beroende på stadsfogdens åtgärd.

Västmanlands län.

I Ramnäs landsfiskalsdistrikt återfinnes bland de restförda för år 1938
landsfiskalen i distriktet. I kolumnen för anteckningar har angivits »kommer
att erlägga likvid med avbetalningar». Samma distrikt upptager en
folkskollärare såsom restförd för 467 kronor. I anteckningskolumnen angives
»avbetalar». Avbetalning redovisas dock med endast 137 kronor. Kolbäcks
distrikt redovisar restförda utskylder för, bland andra, en fjärdingsman.
Vidare upptager längden en löjtnant såsom restförd för 10,377 kronor.
Anteckning har gjorts, att vederbörande verkställer avbetalningar. Intet belopp
finnes dock redovisat såsom innestående avbetalning. Längden för Västerås
landsfiskalsdistrikt upptager en järnvägstjänsteman och en furir med
skattebelopp å respektive 337 kronor och 318 kronor utan avbetalning. Beträffande
dessa skattskyldiga har antecknats »har hittills avbetalat å kommu -nalutskylder». Vidare återfinnes i nämnda längd en häradsdomare såsom
restförd för frenne belopp. Arboga stad redovisar såsom restförda, bland
andra, en extra landsfiskal, för vilken finnes antecknat »lovat betala», en
kontrollföreståndare och en poliskonstapel, vilka båda sistnämnda restera för
såväl 1937 som 1938 års utskylder och för vilka antecknats »avbetalning pågår».
Emellertid redovisas för kontrollföreståndaren ingen avbetalning och
för poliskonstapeln endast ett obetydligt belopp. För en stationsskrivare finnes
antecknat »avbetalar å äldre skatter». Längden för Västerås stad upptager,
bland andra, en advokat, en brandchef och en ingenjör med stora skattebelopp,
för vilka antecknats endast »lovat betala». Av de i nämnda längd
upptagna skattskyldiga må vidare nämnas stadsfiskalen och landssekreteraren.
För den sistnämnde finnes antecknat »lovat betala Vm». I Köpings
stads längd finnes för en läroverksadjunkt med eif utskyldsbelopp av 424
kronor antecknat »betalar å äldre skatter», medan i längden för Sala stad,
bland andra, återfinnes en rektor, för vilken antecknats »torde kunna redovisas
under året».

Kopparbergs lån.

De skattskyldigas yrken eller titlar hava ej utsatts i längderna för Domnarvets
och Malungs landsfiskalsdistrikt. Anteckningar rörande vidtagna in -

— lil —

drivningsåtgärder samt hinder, som mött för indrivningen, saknas i stor utsträckning
i längden för Torsångs distrikt.

I balanslängden för Svärdsjö landsfiskalsdistrikt förekommer i stor utsträckning
anteckningen »lovat betala snarast» för utskylder avseende såväl
1937 som 1938. Samma anteckning finnes för många restförda i Sundborns
distrikt, däribland flera hemmansägare. I längden för Stora Tuna distrikt
återfinnes ofta endast anteckningen »krävd». Sådan anteckning förekommer
för, bland andra, en småskollärarinna. För en skattskyldig i Domnarvets
distrikt med ett utskyldsbelopp av 484 kronor har antecknats »fjärdingsman
S. äldre skatter, lovat betala». För en annan person med ett utskyldsbelopp
av 221 kronor finnes angivet »avbetalning pågår». Dock redovisas endast
2 kronor såsom innestående avbetalning. Anteckningen »betalar å äldre
kommunalutskylder» förekommer i längden för Borlänge köping för, bland
andra, en färghandlare, en maskinsättare och ett handelsbiträde. Bland de
balansförda i Folkärna distrikt må nämnas en häradsdomare. I Leksands
distrikt upptages en professor såsom restförd med 497 kronor med anteckningen
»avbet, slutbet. december». Avbetalning redovisas med 182 kronor.
För en apotekare i samma distrikt har antecknats »betalat äldre skatter». Å
ett utskyldsbelopp för 1938 av 558 kronor redovisas en avbetalning av 130
kronor. Anteckningen »erlagt äldre utskylder» återfinnes dessutom för en
annan apotekare. För en bataljonsveterinär finnes angivet »red. kontant i
december». Bland de balansförda i Rättviks distrikt må nämnas en extra
landsfiskal. I längden för Kopparbergs distrikt upptagas, bland andra, en
fanjunkare och en postiljon såsom restförda med anteckningen »avbetalar».
De redovisade avbetalningarna äro dock obetydliga. Uppgiften »betalar å
äldre utskylder» förekommer i stor utsträckning i längden för Älvdalens
distrikt, däribland för en telefonföreståndare. I längden för Orsa landsfiskalsdistrikt
förekommer i stor utsträckning för 1937 och 1938 års utskylder endast
anteckningen »krävd» samt för sistnämnda års utskylder »avb. å äldre
utskylder». Bland de restförda må nämnas en folkskollärarinna, för vilken
antecknats »avb. äldre utskylder». Vidare återfinnes en maskinist med ett
utskyldsbelopp å 563 kronor, för vilken finnes antecknat »krävd, anstånd
15/s>». Särna landsfiskalsdistrikt redovisar ett stort antal restförda avseende
utskylder från och med år 1934, för vilka finnes antecknat endast »krävd,
skall betala» eller dylikt. Bland de restförda med nämnda anteckning må
nämnas en kronojägare, som på 1937 och 1938 års utskylder, tillhopa 637
kronor, har avbetalat allenast 129 kronor. En annan kronojägare, för vilken
antecknats »betalar regelbundet varje månad», bar icke verkställt någon
avbetalning å 1938 års utskylder. I längden för Mora distrikt förekommer i
stor utsträckning endast anteckningen »krävd». Beträffande Morastrands
köping bar iakttagits, bland annat, att en trävaruhandlare finnes restförd
med 500 kronor, varvid antecknats »krävd flera gånger», samt att ifråga örn
en filosofie magister med ett utskyldsbelopp av 741 kronor antecknats »gör
avbet, å äldre skatter». Sistnämnda anteckning bar liven gjorts beträffande
en järnhandlare med el t utskyldsbelopp å 384 kronor. I Norrbärke distrikt

— 112 -

finnes upptagen en ingenjör såsom restförd för 1936 och 1937 års utskylder
med tillhopa 360 kronor. Vid förstnämnda post har antecknats »fjärdingsman»
och vid 1938 års utskyldsbelopp »betalar å äldre skatt». För en annan
ingenjör med ett utskyldsbelopp å 1,034 kronor har endast antecknats
»fjärdingsman». Grangärde distrikt upptager såsom restförda, bland andra,
en bankkamrer med ett utskyldsbelopp av 551 kronor, för vilken finnes
antecknat »bet. innan årets slut». För flera statstjänare står antecknat
»bet. i sept.». Vidare må nämnas en folkskollärare, för vilken antecknats
»gör avbet.». Å ett utskyldsbelopp av 339 kronor redovisas en avbetalning
av allenast 50 kronor. För en slaktare med ett utskyldsbelopp av 289 kronor
har antecknats »bet. innan årets slut». Två fjärdingsman finnas balansförda
i Järna distrikt, varvid antecknats »lovat betala». Beträffande längden
för Falu stad har iakttagits, att ett flertal stats- eller stadsanställda restförts
för 1938 års utskylder, utan att annan anteckning gjorts än »beroende
på vidare åtgärd». Sålunda må nämnas en häradsskrivare, som å ett utskyldsbelopp
av 755 kronor avbetalat 376 kronor, en landskontorist, som å
ett utskyldsbelopp av 273 kronor avbetalat endast 67 kronor, samt en poliskonstapel
och en brandman, för vilken senare icke redovisas någon avbetalning.
I Hedemora stad finnes, bland andra, restförd en poliskonstapel för
åren 1937 och 1938. Anteckning har gjorts, att den skattskyldige betalar
å äldre utskylder. Slutligen må nämnas, att i balanslängden för Säters stad
finnes upptagen en kyrkoherde såsom restförd för 1938 års utskylder med
753 kronor, varvid antecknats »bet. äldre korn.- o. kronoutskylder».

Gävleborgs län.

Anteckning »betalar å äldre utskylder» förekommer i stor utsträckning i
längderna för Hille, Bollnäs, Hanebo, Söderala, Delsbo, Norrbo, Bergsjö samt
Färila landsfiskalsdistrikt. I Ockelbo distrikt förekommer ofta såväl ifråga
om 1937 som 1938 års utskylder anteckningen »avbetalning pågår», utan
att någon avbetalning finnes redovisad. Bland de i längden för Högbo landsfiskalsdistrikt
upptagna märkes en lärarinna, som restförts för 1938 års
skatt med 395 kronor och för vilken antecknats »avbetalar å äldre utskylder».
Avbetalning redovisas med 23 kronor. Hille landsfiskalsdistrikt redovisar,
bland andra, en hemmansägare såsom restförd för 1937 och 1938
års utskylder med 1,027 kronor respektive 584 kronor. Anteckning har
gjorts, att vederbörande avbetalar. Såsom innestående avbetalning redovisas
endast 384 kronor å förstnämnda belopp. I längden för Bollnäs distrikt må
nämnas en läroverksadjunkt, som å 1938 års utskylder, 419 kronor, avbetalt
allenast 50 kronor. Bland de i längden för Söderala distrikt upptagna återfinnes,
bland andra, en hemmansägare såsom restförd för utskylder för åren
1936—1938 med sammanlagt 641 kronor. Enligt verkställd anteckning avbetalar
den skattskyldige 30 kronor per månad. Avbetalning redovisas med
allenast 159 kronor. Vidare må nämnas en komminister, vilken enligt anteckning
gör avbetalningar, men som å utskyldsbeloppet, 541 kronor, av -

— 113 —

betalat allenast 70 kronor, en ingenjör, restförd för 1938 års utskylder, med
1,085 kronor, för vilken antecknats »skall betala i okt.», samt en hemmansägare
och en skräddare, restförda med respektive 651 kronor och 731 kronor,
för vilka antecknats »skall betala i sept.». I balanslängden för Harmångers
distrikt upptages en kronolots såsom restförd för 1938 års utskylder
med 410 kronor. Anteckning har gjorts om avbetalning å äldre utskylder.
Avbetalning redovisas med 25 kronor. Längden för Loos distrikt upptager
en hemmansägare såsom restförd för 1938 års utskylder med 1,347 kronor,
varvid antecknats »bet. å äldre kom.-utsk.». Ifråga örn balanslängden för
Gävle stad har iakttagits att en tandläkare balansförts för 1937 och 1938
års utskylder med anteckningen »avbet, å äldre utskylder». Å 1937 års skatt
hava avbetalats allenast 54 kronor. I längden för Söderhamns stad återfinnes
en köpman resterande för 1937 och 1938 års skatter med 545 kronor,
varvid antecknats »avbet, å äldre kommunalskatter». Vidare må nämnas en
handlande, som finnes balansförd för 1937 och 1938 års utskylder med tillhopa
514 kronor och för vilken finnes antecknat »avbetalar äldre kommunalutskylder».

Västernorrlands län.

Av de i längden för Torps distrikt restförda må nämnas en kommunalfullmäktigordförande
för 1938 års utskylder. Införsel har meddelats. I balanslängden
för Säbrå distrikt förekommer i påfallande stor utsträckning
anteckningen »Avbet, äldre kom.-utskylder». För ett stort antal poster i
Sköns distrikts balanslängd för åren 1935 och 1936 har handräckning begärts
under år 1937. Någon anteckning, att redovisning krävts för dessa
handräckningsärenden, finnes icke. I övrigt äro anteckningarna angående
företagna indrivningsåtgärder ofullständiga, exempelvis: »Ber. av inf.» eller
»vederbörande fjärdingsman». Den sistnämnda anteckningen har gjorts beträffande
en tullkontorist påförda utskylder för år 1937 och 1938 med respektive
391 kronor och 406 kronor. Likaledes beträffande en distriktschef påförda
utskylder för år 1938 å 431 kronor. Vid ett för en polisman för år
1938 restfört belopp står endast: »Ber.» Beträffande en hel del för år 1937
samt flertalet för år 1938 restförda belopp i Bodums distrikts balanslängd
har antecknats »avfordrad, ej bet.». Bland restförda, för vilka nämnda
anteckning gjorts, märkas flera folkskollärare, en organist, en länsskogvaktare
och en handelsföreståndare. I Gudmundrå distrikts balanslängd kvarstå
ett stort antal poster för åren 1934—1936. Bland restförda för år 1935
märkes en kommunalnämndsordförande, som gjort viss avbetalning och lovat
betala resten inom närmaste tiden. En postassistent står restförd för
år 1936 med 348 kronor. Handräckning begärdes först den 8 maj 1939.
Införselbeslut för 1935—1937 års utskylder hava i ett stort antal fall meddelats
först under år 1939. För år 1937 hava tvenne småskollärarinnor restlörts,
varvid anteckning gjorts, att vederbörande avbetala å äldre kommunalutskyldcr.
Beträffande en polisman, numera pensionerad, som restförts för
1937 års idskylder med 289 kronor, har antecknats, att införsel kommer att

8 1992H. Uev. berättelse ting. statsverket

— 114 —

meddelas. Vid en post för år 1938, avseende en riksdagsman, har antecknats,
att avbetalning pågår för äldre utskylder. Bland de restförda för år
1938 märkes vidare en komminister med 731 kronor, varvid anteckning
gjorts, att beloppet skall betalas den 1 oktober 1939. Enligt längden för
Nätra distrikt har en slöjdlärare, som restförts för såväl 1937 som 1938 års
års utskylder, beviljats anstånd tills vidare. Längden för Sollefteå stad upptager,
bland andra, en distriktslantmätare restförd för år 1937 med 657 kronor,
varvid antecknats: »15/12—39 Ö. Ä.». Vidare har en biträdande länsjägmästare
restförts med 1,003 kronor för år 1938 och en löjtnant med 442
kronor för samma år, varvid antecknats »Bet. äldre utskylder». För en
juris kandidat, som restförts år 1938 med 436 kronor, hava endast 40 kronor
redovisats såsom avbetalning. I längden för Själevads distrikt hava i stor
utsträckning alltför knapphändiga upplysningar lämnats örn företagna indrivningsåtgärder,
i de flesta fall står endast »Vederb. fjärdingsman». I
Härnösands stads balanslängd finnas för år 1938 restförda, bland andra, en
postmästare med 700 kronor, varav avbetalats 109 kronor, en lantmätare
med 860 kronor, en landskanslist med 428 kronor (införsel meddelad), en
extra landskanslist med 206 kronor, varav 96 kronor avbetalats, samt en
stadsfiskal med 377 kronor. En lektor finnes vidare restförd för år 1938
med 1,351 kronor, varvid antecknats: »Stadsfogde i H-sand 10/i2—38; avbetalar.
» Någon avbetalning redovisas icke i längden. Sundsvalls stads
balanslängd upptager en distriktslantmätare, restförd för 1935 års utskylder
med 571 kronor, varav 283 kronor avbetalats. För åren 1937 och 1938 hava
ett stort antal stats- och kommunalanställda restförts. I stor utsträckning
har härvid använts anteckningen: »ber. på verkst, inom staden». I särskild
skrivelse, som bifogats längden har meddelats, att anteckningar icke medhunnits
i andra än införsel- och handräckningsärenden. Bland de restförda
har särskilt uppmärksammats ett exekutionsbiträde, som restförts för år 1937
med 601 kronor och för år 1938 med 570 kronor. Vidare märkas en förste
postassistent, som restförts för såväl 1937 som 1938 med tillhopa 699 kronor,
varav avbetalats allenast 144 kronor, en förste stationsskrivare, som å
1937 och 1938 års utskylder, 672 kronor, avbetalat 100 kronor. En riksbankskassör
har av honom för år 1938 påförd skatt, 484 kronor, avbetalat
108 kronor. Vidare har ovanberörda anteckning om verkställighet inom
staden gjorts beträffande restförda belopp för ett flertal järnvägstjänstemän,
poliskonstaplar, postassistenter m. fl.

Jämtlands län.

I balanslängderna för Fors’ och Alsens landsfiskalsdistrikt hava de skattskyldigas
titlar icke utsatts. I Ragunda landsfiskalsdistrikt finnas restförda,
bland andra, en folkskollärare och en lärarinna, för vilka finnes angivet »avbetalar
varje månad». Någon avbetalning redovisas emellertid icke. Fors’
landsfiskalsdistrikt redovisar ett stort antal poster avseende 1937 års utskylder,
för vilka finnes antecknat »bet. å äldre skatter». I Bräcke landsfiskals -

— 115 —

distrikt finnes uppförd å restlängd en postassistent, för vilken likaledes antecknats
»bet. å äldre skatter». Samma anteckning förefinnes beträffande
en folkskollärare i Brunflo, en kyrkoherde i Hackås samt en musikstyckjunkare
i Sunne distrikt. I Undersåkers distrikt redovisas en stationsinspektor
såsom restförd för 1937 och 1938 års utskylder med tillhopa 985 kronor.
Vid 1937 års balanspost finnes antecknat »införsel skall ske». En fjärdingsman
finnes restförd i Lits och en i Svegs landsfiskalsdistrikt. I Ströms distrikt
återfinnes en föreståndarinna, påförd ett skattebelopp av 427 kronor,
för vilken redovisas en avbetalning av endast 30 kronor. I Hede distrikt redovisas
en apotekare som restförd för 536 kronor utan avbetalning. Ifråga
örn Tännäs distrikt må nämnas en häradsdomare och en kronojägare, för
vilka ingen avbetalning redovisats, samt en folkskollärare, som å 283 kronor
avbetalat allenast 50 kronor. Vad slutligen beträffar Östersunds stad
må såsom exempel framhållas, att för en folkskollärare, som resterar för utskylder
för åren 1936—1938 med 849 kronor, redovisats en avbetalning av
allenast 185 kronor. För en brandförman, som resterar för 1937 och 1938
års utskylder med 457 kronor, finnes antecknat »avb. 50 kr. i mån. på äldre
skatter». En lektor har å 1938 års kronoskatt, 682 kronor, avbetalat allenast
95 kronor. Bland de restförda märkas vidare ett exekutionsbiträde och en
landskanslist.

Västerbottens lån.

I balanslängden för Bjurholms distrikt hava de skattskyldigas yrken eller
titlar genomgående icke utsatts. Beträffande en i Umeå distrikt för åren
1937 och 1938 restförd kronojägare har antecknats vid 1937 års belopp
»31/5—39 ÖÄt», vid 1938 års skattebelopp däremot att avbetalning pågår å
äldre skatter. Vidare återfinnes en fjärdingsman restförd för år 1938 (andra
uppbördsstämman) med anteckning »ej anträffad, krävd». I längden för
Holmsunds distrikt har beträffande en del poster för åren 1936 och 1937
antecknats, att anstånd beviljats till i slutet av 1939. Bland de restförda för
år 1937 märkes en tandläkare med 1,078 kronor. För så gott som samtliga
restförda belopp i Burträsks distrikt för åren 1936—1938 har antecknats
»skall utmätas». I en hel del fall har enligt längden för Skellefteå norra
distrikt handräckning sökts först år 1939 för 1936 och 1937 års utskylder.
Vidare bar för ett avsevärt antal utskyldsbelopp för år 1938 antecknats, att
anstånd beviljats lills vidare. I längden för Byske distrikt saknas i de flesta
fall anteckning örn tidpunkten, då införsel meddelats. Såvitt framgår av de
i Norsjö distrikts balanslängd gjorda anteckningarna örn vidtagna indrivningsåtgärder,
synes införsel icke hava meddelats beträffande något enda utskyldsbelopp.
För så gott som samtliga restförda belopp för åren 1935 och
1936 bär antecknats: »Ber. på indrivning. Äldre kom. skatter». Beträffande
1937 och 1938 års restförda belopp har i många fall antecknats »Avbet,
pågår» eller »Ber. på undersökning av utmätningsbar el. införselbar egendom
finnes». Bland de restförda för år 1938, för vilka antecknats »avbet,
pågår», märkes en folkskollärare med 244 kronor. För poster, där anteckning

— 116 —

gjorts, att avbetalning pågår, finnas endast i undantagsfall avbetalningar
redovisade. Beträffande ett stärbhus, som restförts för 4,481 kronor, redovisas
en avbetalning å endast 224 kronor. I längden för Malå distrikt användes
för så gott som samtliga restförda poster anteckningen: »Ber. på
efterspaning av utmätningsbar eller införselbar tillg.». För en stor del skattskyldiga
i Lycksele södra distrikts balanslängd saknas anteckning om titel
eller yrke. I längden för Lycksele norra distrikt finnes en kronojägare restförd
för åren 1936—1938. För indrivning av de två förstnämnda årens utskylder
har handräckning begärts hos ö. Ä. och för det sistnämnda årets utskylder
hos en landsfiskal i ett annat distrikt. Balanslängden för Stensele distrikt
upptager ett par smärre belopp för åren 1934 och 1935, för vilka antecknats
»kommer att betala». Samma anteckning återfinnes vid tvenne poster för
åren 1937 och 1938 å 267 kronor respektive 626 kronor avseende en bilbesiktningsman.
I Vilhelmina distrikt förekomma anteckningar om vidtagna
indrivningsåtgärder mycket sparsamt. I stället har en av landsfiskalen uppgjord
promemoria bifogats längden, vari summariskt meddelas, att samtliga
fall, för vilka ingen anteckning gjorts, äro beroende på indrivning inom distriktet
samt alt i de flesta fall vederbörande sakna utmätningsbara tillgångar
och fast arbetsanställning. I längden för Umeå stad har uppmärksammats,
att, i den mån anteckning gjorts örn införsel, uppgift saknas om tidpunkten
härför. Vidare har uppmärksammats, att anteckning om att handräckning
skall begäras använts i stor utsträckning såväl för restförda belopp
för åren 1935 och 1936 som för senare år. Bland de restförda i nämnda stad
må nämnas en köpman, som resterar för 1937 års utskylder med 1,305 kronor,
varvid endast 52 kronor redovisas såsom innestående avbetalning, samt
en kontrollföreståndare, som för åren 1937 och 1938 resterar med 214 kronor
respektive 197 kronor. Å förstnämnda belopp har avbetalats ett belopp av
113 kronor. Vidare märkes en avdelningschef, som restförts för 1937 och
1938 års utskylder med 546 kronor respektive 578 kronor. Ingen avbetalning
har redovisats. En extra landsfiskal har balansförts för 1938 års utskylder
med 138 kronor. För en hovrättsnotarie, som restförts med 492 kronor för
1938 års utskylder, har antecknats »betalar å äldre utskylder». Slutligen har
uppmärksammats, att en länsassessor balansförts för såväl 1937 som 1938
års utskylder med respektive 540 kronor och 306 kronor. För år 1937 redovisas
avbetalning å 435 kronor.

övriga län.

Vad först beträffar Uppsala län har i balanslängden för Älvkarleö landsfiskalsdistrikt
iakttagits ett stort antal poster för åren 1936—1937, för vilka
finnes antecknat »avbetalar å äldre kommunalutskylder». Av de i nämnda
längd upptagna restförda må nämnas en bruksförvaltare, som resterar för
1938 års kronoutskylder med 1,052 kronor, varvid antecknats »avbetalar å
äldre utskylder». Samma anteckning har gjorts beträffande en i Norunda
distrikt restförd godsägare med ett skattebelopp av 1,098 kronor, en folkskol -

— 117 —

lärare i samma distrikt samt ett flertal tjänstemän, däribland 2 läroverksadjunkter
i Uppsala stad.

Ifråga om Jönköpings län må erinras att i längden för Aneby landsfiskalsdistrikt
delvis saknas anteckningar rörande vidtagna åtgärder samt hinder,
som mött för indrivning. I längderna för Jönköpings och Värnamo landsfiskalsdislrikt
förekomma i stor utsträckning anteckningar, att de skattskyldiga
betala å äldre ulskylder. Längden för Unnaryd upptager, bland andra,
en folkskollärare som restförd med 25(5 kronor. Avbetalning redovisas med
allenast 80 kronor. Slutligen har uppmärksammats, att landsfiskalen i Mo
distrikt linnes balansförd för 1938 års utskylder. Enligt anteckning i längden
synas åtgärder för beloppets indrivande hava vidtagits.

I Kronobergs län bär beträffande balanslängden för Hovmantorps landsfiskalsdistrikt,
bland annat, iakttagits att en konstruktör, som restförts för
1,106 kronor, avbetalat allenast 200 kronor. Växjö stads balanslängd upptager,
bland andra, en tandläkare med ett skattebelopp av 2,669 kronor samt
en arkitekt restförd för 563 kronor, för vilka finnes antecknat »avbetalar
äldre kommunalskatter».

Vad angår Gotlands län har i balanslängden för Visby landsfiskalsdistrikt
iakttagits, bland annat, att en löjtnant finnes restförd för utskylder med 376
kronor med anteckning att anstånd medgivits. Beträffande en hemmansägare
i Kräklingbo distrikt, som restförts för 516 kronor, finnes antecknat
»anstånd t. d. 15/0 1939». Hemse landsfiskalsdistrikt lämnar i många fall inga
uppgifter om vidtagna indrivningsåtgärder. Bland de restförda i nämnda distrikt
märkes en kyrkoherde med 533 kronors skatt. I kolumnen för anteckningar
har endast uppgivits »under indrivning».

I avseende å balanslängderna för Blekinge län må erinras, att anteckningar
rörande vidtagna åtgärder samt hinder, som mött för indrivningen, saknas
i Lyckeby, Angerums, Nättraby och Mörrums landsfiskalsdistrikt, på
grund varav icke kunnat bedömas, huruvida erforderliga indrivningsåtgärder
vidtagits i dessa distrikt. I längden för Karlskrona stad finnes, bland andra,
upptagen en drätselbokhållare såsom restförd för 1938 års skatt. Anteckning
har gjorts, att den skattskyldige betalar å äldre utskylder.

I Kristianstads län har beträffande längderna för Verums, Osby, Färlövs,
Oppmanna, Degeberga och Brösarps landsfiskalsdistrikt icke lämnats uppgifter
rörande vidtagna indrivningsåtgärder samt hinder, som mött för indrivningen.
Detsamma är delvis förhållandet med Kristianstads stad. Stadsfogdekontoret
i Kristianstad har i en särskild not meddelat, att tiden icke medgivit
redogörelse av vad anledning beloppen beträffande 1937 års handräckningsärenden
och 1938 års balanslängd icke influtit. Vid granskningen har i
övrigt uppmärksammats, alt en nämndeman i Fjälkinge distrikt balansförts
för ett belopp å 488 kronor för år 1938. Balanslängden för Kristianstads stad
upptager, bland andra, en sergeant, som å ett restfört belopp för år 1938 av
124 kronor verkställt avbetalning med endast 10 kronor. Vidare en läroverksadjunkt,
som avbetalat endast 100 kronor å restförda 1,014 kronor.

Beträffande längderna avseende Hallands län må erinras, att ett flertal

— 118

balansposter i Kungsbacka distrikt sakna uppgifter oni de skattskyldigas yrken
eller tillar. Vidare har iakttagits att en landsfiskal finnes restförd för
1938 års utskylder i Laholms stad. Anteckning har gjorts, att införsel kommer
att meddelas.

Ifråga om balanslängderna för Skaraborgs län har iakttagits, att de skattskyldigas
yrken eller titlar ej utsatts i längderna för Tidaholms, Vartofta,
Gudhems, Kinne, Leckö och Järpås landsfiskalsdistrikt. Beträffande Karlsborgs
landsfiskalsdistrikt och Lidköpings stad har i stor utsträckning icke
uppgivits vidtagna indrivningsåtgärder. I övrigt har särskilt uppmärksammats,
alt en disponent i nämnda stad restförts för 1937 års skatt med 11,265
kronor, å vilket belopp avbetalats allenast 990 kronor. I kolumnen för anteckningar
har uppgivits »ber. på stadsfogd.».

Vad angår slutligen örebro län har beträffande balanslängden för Kumla
landsfiskalsdistrikt iakttagits, att ett stort antal restförda poster avseende
1937 års utskylder endast försetts med anteckningen »krävd» eller helt sakna
uppgift örn vidtagen indrivningsåtgärd. I nämnda längd återfinnes bland
de restförda för år 1938 en kommunalnämndsordförande. Sköllersta distrikt
redovisar såsom balansförda, bland andra, en rektor för 604 kronor, varvid
finnes antecknat »krävd», en nämndeman samt en fjärdingsman. I balanslängden
för örebro stad har, bland andra, upptagits en ingenjör såsom restförd
för 1938 med 414 kronor, varvid antecknats »verkställer avbetalningar».
Såsom avbetalat belopp redovisas allenast 47 kronor.

Baruorernas Av de anförda exemplen synes det revisorerna tydligt framgå, att tillräck -vHalande ligt snabba och effektiva åtgärder ofta icke vidtagits för indrivning av restförda
kronoutskylder. Ett dröjsmål med indrivningen, när den skattskyldige
första gången uppförts på restlängd, kan — enligt vad revisorerna i ett
stort antal fall konstaterat — medföra stora svårigheter för de restförda att
å föreskriven tid fullgöra senare skatteinbetalningar och därigenom för framtiden
bättre ordna skattebetalningen. Att verkställda avbetalningar icke varit
tillräckliga har även i sin ordning bidragit till att den skattskyldige icke
kunnat komma å jour med senare skatteinbetalningar.

De av revisorerna gjorda iakttagelserna giva vid handen, att särskilda åtgärder
äro nödvändiga för ernående av skyndsammare och effektivare indrivning.
Härvid torde flera utvägar vara tänkbara. En av de verksammaste
vore enligt revisorernas mening att förstärka den centrala skattekontroll,
vilken nu utövas inom riksräkenskapsverket. Enligt vad revisorerna
inhämtat har visserligen riksräkenskapsverket under senare år vid flera tillfällen
påtalat brister, som gjort sig gällande ifråga örn skatteindrivningen,
men någon mera systematiskt ordnad kontroll har ej varit möjlig att åstadkomma.
För att jämväl bereda riksdagens revisorer tillfälle att överblicka
indrivningsarbetet vore det önskvärt, att i riksräkenskapsverkets instruktion
infördes skyldighet för ämbetsverket att årligen till revisorerna avgiva
redogörelse över senaste budgetårs skatteindrivningsresultat. Det må här
omnämnas, att restantierna av de å kronodebetsedel uppförda restskyldsbe -

— 119 —

loppen den 31 augusti 1939 uppgingo till sammanlagt omkring 35,000,000
kronor.

Vid sin granskning hava revisorerna icke kunnat undgå att uppmärksamma,
att ett stort antal personer i ansvarig ställning inom statlig och kommunal
förvaltning funnits uppförda å restlängd. Särskilt anmärkningsvärt finna
revisorerna, att bland dessa finnas åtskilliga personer, vilka i en eller
annan form hava att taga befattning med ledningen och verkställandet av
skatteindrivningen samt kontrollen däröver. Det är ägnat att hos allmänheten
undergräva respekten för statens auktoritet, att tjänstemän, som å
statens vägnar skola bevaka det allmännas rätt med avseende å utskyldemas
uttagande, själva icke fullgöra sina skyldigheter såsom skattebetalare.

Det spörsmål, som revisorerna här ovan upptagit, är ett samhälleligt intresse
av så betydande vikt, att revisorerna samtidigt som de för riksdagen
framlägga resultatet av den nu gjorda utredningen ävensom sina synpunkter
på frågan ansett sig böra påkalla direkta åtgärder från riksdagens sida
för vinnande av rättelse på detta område.

§ 29.

• Jämlikt bestämmelserna i § 27 uppbördsreglementet skall landsfiskal och
magistrat i månaderna augusti och december till landskontoret avlämna
eller insända balanslängd över alla då oredovisade kronoutskylder. Denna
längd, som bör åtföljas av intyg om hinder, som mött för indrivningen eller
verkställigheten, skall upptaga:

a) specifikt de utskylder som bero på sökt handräckning, med uppgift
för en var skattskyldig örn den eller de utmätningsman, hos vilka handräckning
blivit sökt, och dagen för varje sådan åtgärd, samt

b) likaledes specifikt, alla övriga utskylder, vilka äro beroende på åtgärd
inom distriktet eller staden, med noggrann uppgift om de åtgärder, som vidtagits,
och om det hinder, som mött för indrivningen.

Dock är ej erforderligt, att i balanslängden för augusti månad utskyldema
fördelas på utskyldstitlar, och må i balanslängden för december månad utskylder
för löpande året, vilka uppförts i restlängd för allmän uppbördstermin
eller allmän uppbördsstämma, upptagas summariskt.

Vid sin granskning av balanslängderna för Norrbottens län för december
månad 1938 hava revisorerna uppmärksammat att beträffande vissa landsfiskalsdistrikt
längderna upptaga ett påfallande stort antal restförda poster
till avsevärda belopp.

De balanserade utskylderna för åren till och med 1937 utgjorde sålunda
för nedannämnda större uppbördsdistrikt:

Nederkalix landsfiskalsdistrikt
Nederluleå »

Pajala »

Nedertorneå »

Jokkmokks »

kronor

(med Junosuando socken).. »

............. »

...... »

99,372: 16
54,354: 43
53,592: 03
44,643: 05
42,614: 75

Indrivning
av utskylder
i Norrbottens
län.

— 120 —

Överluleå landsfiskalsdistrikt............................ kronor 41,113:80

Älvsbyns » ............................ » 39io62: —

Luleå stad............................................ » 120,744:92.

Vad särskilt beträffar Nederluleå landsfiskalsdistrikt må framhållas, att
längderna upptaga omkring 2,000 restförda poster för åren 1930—1937. Av
de skattskyldiga utgöres flertalet av hemmans- och lägenhetsägare. Enligt
vad revisorerna inhämtat förefunnos i balanslängderna vid uppbördsräkenskapens
insändande till riksräkenskapsverket för granskning beträffande
samtliga fall, då handräckning icke begärts å annan ort, inga andra anteckningar
rörande vidtagna indrivningsåtgärder och hinder, som mött vid indrivningen,
än »beror på indrivning». Med anledning härav återsände riksräkenskapsverket
med skrivelse till länsstyrelsen den 25 februari 1939 balanslängderna
ifraga för komplettering beträffande de i ovannämnda författningsrum
föreskrivna uppgifter. Riksräkenskapsverket infordrade jämväl
uppgift beträffande ägare av fast egendom om huru stor del av det restförda
beloppet som avsåge utskylder, påförda den fasta egendomen. Ifråga
om sistnämnda utskylder gäller nämligen, dels att desamma utgå med förmånsrätt
enligt 17 kapitlet 6 § handelsbaden, såvida skatten ej stått inne
längre än ett år efter förfallodagen, dels att avkortning jämlikt bestämmelserna
i § 22 uppbördsreglementet icke må ske, med mindre utrett blivit, att
betalning för utskylderna icke kunnat erhållas ur egendomen. Med skrivelse
den 21 mars 1939 återställde länsstyrelsen längderna ifråga försedda
med av vederbörande landsfiskal lämnade uppgifter. Efter granskning av
landsfiskalens uppgifter framhöll riksräkenskapsverket i skrivelse till länsstyrelsen
den 11 maj 1939 att av desamma syntes framgå, att effektiva åtgärder
icke vidtagits för indrivning av balanserade utskylder avseende åren
1930—1935. Det förhållandet, att redovisning icke skett för ett stort antal
restförda belopp, som avsage utskylder, för vilka fast egendom svarade,
fann riksräkenskapsverket särskilt anmärkningsvärt. Med anledning härav
och med hänsyn till gällande preskriptionsbestämmelser anmodade ämbetsverket
länsstyrelsen vidtaga åtgärder i syfte att samtliga i ifrågavarande balanslängder
upptagna utskylder, som förfallit till betalning under åren 1930—
1935, snarast bleve redovisade, varvid å fastighet belöpande utskylder förutsattes
skola bliva inlevererade, såframt ej blivit utrett, att betalning för
utskylderna icke kunnat erhållas ur egendomen.

För utrönande av vilka åtgärder, som intill augusti månads utgång 1939
vidtagits i anledning av de sålunda påtalade förhållandena hava revisorerna
underkastat balanslängderna för nämnda månad granskning. Denna granskning
har givit vid handen, att större delen av de i balanslängderna för december
månad 1938 upptagna restantieposterna för åren 1930—1935 den 31
augusti 1939 fortfarande kvarstodo oredovisade. Beträffande uppgifterna
rörande vidtagna indrivningsåtgärder samt hinder för indrivningen har uppmärksammats,
att uppgifterna genomgående äro mycket summariska. Sålunda
förekommer i stor utsträckning endast anteckningen »beroende på ut -

— 121 —

mätning» eller »kommer att redovisas kontant». Av förstnämnda uttryck
kan icke utläsas huruvida utmätning redan verkställts eller om därmed endast
menas att dylik åtgärd kommer att vidtagas. Uppgifterna i balanslängdema
för augusti månad 1939 stå ofta icke i överensstämmelse med motsvarande
anteckningar i de kompletterade balanslängderna för december månad
1938. Sålunda finnes exempelvis i decemberlängden 1938 för två poster
antecknat »Red. kontant», medan i augustilängden 1939 antecknats i ena
fallet »Beroende på utmätn.» och i andra fallet »Okänd i Luleå». I ett annat
fall har antecknats i den tidigare avgivna balanslängden »Skall avkortas»
och i den senare »Beroende på utmätning». Vidare förekommer för ett stort
antal poster, för vilka i balanslängden för december månad 1938 antecknats
»Skall avkortas» eller »Redovisas kontant», att samma anteckning kvarstår
i balanslängden för augusti månad 1939, ehuru posterna givetvis bort
redovisas, därest förstnämnda uppgifter varit riktiga. Revisorerna hava vidare
uppmärksammat att för tvenne poster, å vilka i december månad 1938
redovisats innestående avbetalningar, i augustilängden 1939 ej upptagits några
belopp för avbetalningar.

I samband härmed må erinras örn, att riksräkenskapsverket i cirkulärskrivelse
till samtliga länsstyrelser den 5 juli 1939 — alltså i god tid före
augustilängdernas upprättande —- framhållit vikten av att landsfiskalerna
och magistraterna i balanslängder över oredovisade kronoutskylder lämna
noggranna uppgifter rörande vidtagna åtgärder och hinder, som mött för
indrivningen. I sagda skrivelse har ämbetsverket även angivit exempel på
huru uppgifterna lämpligen böra avfattas.

Aven beträffande vissa andra uppbördsdistrikt inom Norrbottens län hava
revisorerna bibringats den uppfattningen att restindrivningen icke handhaves
med tillbörlig omsorg. Sålunda har uppmärksammats, att i ett distrikt med
synnerligen stort antal restförda poster balanslängderna bland annat upptaga
flera tjänstemän med fast anställning beträffande vilka icke redovisats
någon avbetalning och — såvitt av längderna framgår — för indrivningens
påskyndande icke föranstaltats örn införsel i lön. I en socken har uppmärksammats
att av skoldistriktets 52 lärare 12 vore uppförda i restlängd.
Av de restförda hade — såvitt av balanslängderna framginge — endast beträffande
4 personer åtgärder vidtagits för utskyldernas indrivning. I en
annan socken voro motsvarande siffror för lärarpersonalen respektive 15 —
4 — 0. I balanslängden för en av städerna i länet för december månad
1938 upptages en f. d. stadsfogde såsom restförd för 1934—1937 års kronoutskylder
med 2,267 kronor 25 öre. Först efter erinran från riksräkenskapsverket
har under år 1939 verkställts avbetalning å nämnda belopp. I
augustilängden 1939 upptages nämnde skattskyldige såsom resterande för
1937 och 1938 års utskylder. Ifråga örn sistnämnda längd hava revisorerna
uppmärksammat det anmärkningsvärda förhållandet, att länsassessorn å
landskontoret resterar för kronoutskylder för år 1938. Det har konstaterats,
att nämnde befattningshavare varit balansförd även i 1936 och 1937 års
längder. 1 detta sammanhang må erinras att ifrågavarande befattnings -

— 122 —

Revisorernas
atta! ande.

havare för utfört taxeringsarbete under budgetåren 1936/37, 1937/38 och
1938/39 uppburit respektive 3,918 kronor, 8,332 kronor samt 3,898 kronor.
I balanslängden för augusti månad 1939 återfinnes vidare en läroverkslärare
såsom restförd för såväl 1937 som 1938 års kronoutskylder med sammanlagt
1,005 kronor 73 öre. Vid 1937 års restantiepost har antecknats »avbetalar
å andra utskylder» och vid 1938 års endast »beror på indrivning». Ingen
avbetalning har redovisats beträffande ifrågavarande skattskyldige. Såsom
exempel på otillfredsställande indrivning må vidare nämnas, att i ett distrikt
en kyrkoherde den 31 augusti 1939 resterade för kronoutskylder för åren
1936—1938 med sammanlagt 2,633 kronor 32 öxe. Införsel i lön beviljades
för 1936 års skatt först den 17 februari 1938 och något belopp har ännu
vid granskningstillfället icke redovisats såsom influtet till utmätningsmannen.
Vidare har uppmärksammats, att en speditör upptagits såsom restförd
för utskylder för åren 1935—1938 med 4,040 kronor 4 öre. Enligt uppgift
i balanslängden har utmätning ägt runi, dock först den 22 mars 1939. Vidare
uppgives, att nämnde skattskyldige »avbetalar enligt överenskommelse». Innestående
avbetalning uppgick emellertid den 31 augusti 1939 till allenast
132 kronor 98 öre.

I samband med granskningen av balanslängderna hava revisorerna uppmärksammat,
att beträffande en komminister avkortning ägt rum under år
1938 för 1936 och 1937 års kronoutskylder med sammanlagt 1,002 kronor 13
öre, ehuru vederbörande under året icke lidit någon minskning i inkomster.
Det har icke kunnat undgå väcka revisorernas uppmärksamhet, att även i
en del andra fall avkorlning förekommit utan att effektiva åtgärder synas
hava blivit vidtagna för utskyldemas indrivning.

Den av årets revisorer verkställda granskningen av vissa uppbördsredogörelser
har givit vid handen, att restindrivningen av kronoutskylder i Norrbottens
län ofta skötts på ett synnerligen otillfredsställande sätt.

Vad särskilt beträffar Nederluleå landsfiskalsdistrikt måste revisorerna
finna förhållandena beträffande indrivningen synnerligen anmärkningsvärda.
Förutom att restindrivningen i nämnda distrikt icke synes hava handhafts
med tillbörlig omsorg, har redovisningen i balanslängderna varit bristfällig
och de lämnade uppgifterna rörande vidtagna indrivningsåtgärder
samt hinder, som mött vid indrivningen, i många fall rent av vilseledande.

Det sätt, på vilket indrivningen av restförda utskylder i Norrbottens län
övervakats av länsstyrelsen, synes revisorerna även giva anledning till allvarliga
erinringar. Det måste vidare anses i hög grad olämpligt, att en länsassessor
på landskontoret, vilken det åligger övervaka att uppbörd, indrivning
och redovisning av kronoutskylder å rätt tid och i stadgad ordning verkställas,
under flera år restförts för icke obetydliga utskyldsbelopp. Nämnas må,
att denne tjänsteman — utöver sin fasta avlöning — uppburit avsevärda
extra inkomster, under senaste tre budgetår mellan 3,898 och 8,332 kronor
årligen, för arbete i olika beskattningsnämnder.

Vad sålunda förekommit hava revisorerna velat bringa till riksdagens
kännedom.

— 123 —

§ 30.

I 1 § lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta Införsel i
förordnas att, om någon enligt rättens eller domarens beslut eller skriftligt, “ tgår ”i8 form
av två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad av provision
underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barn, adoptivbarn, föräldrar,
adoptivföräldrar eller den, med vilken han är eller varit gift eller utom
äktenskap avlat barn, och underlåter att betala förfallet belopp, den till
underhåll berättigade äger erhålla införsel i den underhållsskyldige tillkommande
avlöning för tjänst eller annan arbetsanställning till gäldande av såväl
förfallet belopp som bidraget i övrigt, i den mån det förfaller till betalning.

I 21 § samma lag, vilket stadgande tillkom genom lag den 31 december
1918 (nr 1038) föreskrives, att, örn någon häftar för oguldna utskylder eller
allmänna avgifter, beträffande sådana utskylder och avgifter jämte stadgad
indrivningsavgift eller uppbördsprovision lagens bestämmelser örn införsel
för underhållsbidrag i tillämpliga delar med vissa i lagen närmare
angivna tillägg och undantag skola lända till efterrättelse.

Ifråga om förstnämnda stadgande rörande införsel för underhållsbidrag,
vilket finnes upptaget i det av lagberedningen den 30 november 1915 avgivna
förslaget till revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvdabalken
med i huvudsak samma lydelse, framhöll lagberedningen, bland annat, att
beredningens förslag vore avsett att tillämpas å avlöning av varje slags tjänst
eller annan arbetsanställning. Likgiltigt vore, yttrade beredningen, örn anställningen
vore av offentligrättslig eller privaträttslig karaktär, örn arbetet
vore av huvudsakligen kroppslig eller andlig art, örn det utfördes hos arbetsgivaren
eller i arbetstagarens hem, örn gottgörelsen utginge efter tid eller arbetsresultat.

Vid sin granskning hava revisorerna uppmärksammat, att riksräkenskapsverket
i skrivelse till länsstyrelsen i Norrbottens län den 15 april 1939 framhållit
att ämbetsverket vid granskning av länets uppbördsredogörelser för
år 1938 beträffande Nederkalix landsfiskalsdistrikt funnit att enligt avkortningslängderna
för april och augusti månader samma år avkortats följande
belopp, avseende handelsresanden L. i Kalix påförda kronoutskylder för åren
1932—1935 samt 1937, nämligen:

1932 års medel .................. kronor 280: 67, avkortade i april 1938

1933 » » » 468:57, » » » 1938

1934 » » » 657:85, » » » 1938

1935 » » » 482:47, » » » 1938

1937 » » .................. » 666: 47, » » augusti 1938.

L. påförda utskylder för år 1936 hade däremot blivit restförda i balanslängden
för december 1938. Av räkenskaperna bilagda rcstlängdsutdrag
framginge, yttrade riksräkenskapsverket vidare, att handräckning begärts
hos utmätningsmannen i Boden, varest L. innehaft anställning hos en han -

124 —

delsfirma, samt att den skattskyldige anträffats i nämnda stad, men att utskylderna
ej kunnat uttagas. Hindersbevisen vore underskrivna av vederbörande
exekutionsbiträde och attesterade av utmätningsmannen. Å restlängdsutdragen
rörande utskylderna för åren 1932—1935 tecknade intyg, att
L. icke anträffats i Kalix, hade samtliga daterats den 28 december 1936. I
anledning härav anhöll riksräkenskapsverket om utredning rörande orsaken
till att ifrågavarande avkortade utskylder icke kunnat uttagas genom införsel
eller utmätning samt uppgift om anledningen till alt framställning icke
jämlikt § 26 uppbördsreglementet gjorts om den skattskyldiges försättande i
konkurs. Vidare anhöll riksräkenskapsverket om förklaring till att de år
1937 påförda utskylderna avkortats, under det att 1936 års utskylder icke
blivit föremål för avkortning.

Enligt vad revisorerna inhämtat utgjorde kronoutskylderna för år 1936
695 kronor 7 öre. Under år 1935 avbetalade L. å 1932 års kronoutskylder
150 kronor.

L. häftar vidare för följande oguldna kommunalutskylder till Nederkalix
kommun, nämligen

1932 års ..........kronor 527: 28 1935 års.......... kronor 563: 73

1933 » .......... » 508:80 1936 » .......... » 805: 75

1934 » .......... » 619:72 1937 » .......... » 723:83.

Med skrivelse till riksräkenskapsverket den 11 juli 1939 överlämnade länsstyrelsen
utan eget yttrande nedanstående från vederbörande landsfiskaler infordrade
förklaringar i ärendet.

Till Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Under åberopande av länsstyrelsens skrivelse den 8 maj 1939 N:o 1150
Landskontoret, får jag härmed vördsamt avgiva i skrivelsen infordrad förklaring.

Gäldenären L. har aldrig inom detta distrikt ägt utmätningsbar egendom

eller avlöning, vari införsel kunnat beviljas. Han är anställd hos---

handel i Boden och torde därifrån uppbära avlöning.

Handräckning har härifrån begärts den 30 april 1938 för uttagande av bl. a.
1937 års kronoutskylder. Att handräckning icke samtidigt eller tidigare gjorts
för 1936 års kronoutskylder beror på förbiseende från vederbörande exekutionsbiträdes
sida. Handräckningsbegäran för dessa senare utskylders uttagande
har härifrån framställts den 16 mars 1939 och denna har av landsfiskalen
i Överluleå distrikt den 7 sistlidne april redovisats med bevis om fattigdom.
Avkortningsbegäran kommer i följd därav att insändas till Länsstyrelsen
instundande augusti månad.

Någon skada genom dröjsmålet att begära handräckning för utbekommande
av ifrågavarande 1936 års kronoutskylder kan enligt min mening icke hava
uppstått, enär handräckning för uttagande av andra utskylder, påförda samma
gäldenär, under mellantiden gång efter annan gjorts med samma negativa
resultat varje gång. Kalix i Nederkalix landsfiskalskontor den 10 mai
1939.

e. f.

Hj. Grundberg.

— 125

Till Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Åberopande Länsstyrelsens skrivelse den 8 maj 1939, varigenom jag anmodats
inkomma med utredning angående vissa kronoutskylder, påförda handelsresanden
L., får jag vördsamt i ärendet anföra följande.

Landsfiskalen i Nederkalix distrikt har vid upprepade tillfällen anhållit
örn uttagande av L. påförda krono- och kommunalutskylder. De med anledning
härav verkställda undersökningarna hava städse givit sådant resultat,
att utskylderna lagligen icke kunnat uttagas vare sig genom införsel eller utmätning.
L. åtnjuter hos —- --bolag i Boden, där han är anställd som

handelsresande, icke fast avlöning utan uppbär provision å försäljningssumman
för de varor, han försäljer åt bolaget. Han har dock i många år häftat
i skuld till bolaget, varför någon exekutiv åtgärd icke kunnat vidtagas.

Ifråga om anledningen till att framställning icke gjorts örn Lis försättande
i konkurs, anser jag att det tillkommer utmätningsmannen i den ort, där utskylderna
debiterats, att taga initiativet till en dylik ansökan.

Remisshandlingarna återgå härjämte.

Boden i Överluleå landsfiskalskontor den 10 juni 1939.

Gustaf Kristiansson.

Enligt vad revisorerna inhämtat har nu ifrågavarande lagstadgande örn införsel
i avlöning varit föremål för olika tillämpning på skilda håll. Medan
vissa utmätningsman, såsom i ovanstående fall skett, icke ansett stadgandet
medgiva beviljande av införsel i avlöning, som utgår i form av provision, har
en motsatt uppfattning gjort sig gällande hos utmätningsmyndigheterna på
andra håll. Hos Överståthållarämbetet beviljas införsel i provision, varvid bestämmes
att viss procent av utgående belopp skall av arbetsgivaren innehållas,
dock så att visst minimibelopp förbehålles gäldenären.

Revisorerna anse sig i detta sammanhang böra närmare redogöra för ett av
Göta hovrätt meddelat utslag angående införsel. Sedan rådhusrätten i Borås
i utslag den 25 februari 1937 föreskrivit — jämte det rådhusrätten dömt till
äktenskapsskillnad mellan handelsresanden X. och hans hustru Y. — att Y.
skulle hava vårdnaden örn parternas barn samt förpliktat X. att månatligen förskottsvis
utgiva till Y. och deras barn vissa underhållsbidrag, hade Y. hos
stadsfogden i Borås gjort ansökan, om erhållande av införsel i X:s avlöning
hos visst fabriksaktiebolag till gäldande av nämnda bidrag. Genom beslut den
3 november 1938 beviljade stadsfogden införsel i X. tillkommande avlöning
och provision från bolaget samt förordnade, att varje månad 50 procent av
avlöningen och provisionen skulle innehållas, därvid dock varje månad 200
kronor skulle förbehållas X., i följd varav innehållande finge äga rum allenast
i den mån avlöningen vid varje avlöningstillfälle överstege sistnämnda belopp.
Över införselbeslutet anförde X. besvär bos överexekutor med yrkande att beslutet
måtte undanröjas, överexekutor yttrade i överklagade utslaget följande.

Enär, då annat ej visats, den ersättning, som i forin av provision utgår till
X. från bolaget, måste anses som en efter arbetsresultat utgående avlöning,
samt X. eljest ej styrkt, att stadsfogden i förevarande ärende förfarit felaktigt,
prövar överexekutor lagligt ogilla besvären.

— 126 —

I utslag den 11 april 1939 prövade Göta hovrätt, varest besvär av X. anfördes
över införselbeslutet, skäligt att allenast i så måtto ändra överexekutors
utslag, att hovrätten bestämde det belopp, som med iakttagande av föreskrifterna
i 6 § i lagen den 14 juni 1917 av X. tillkommande avlöning och provision
skulle vid varje avlöningstillfälle innehållas, till 30 procent av avlöningen
och provisionen, dock att varje månad 350 kronor skulle förbehållas X., så att
innehållande finge ske endast i den mån avlöningen och provisionen översköte
sistnämnda belopp.

Eevieoremaa Såsom ovan anförts har i införsellagen begreppet »avlöning» blivit föremål
uttalande. Qijka tolkning. Enligt revisorernas uppfattning utgör emellertid provision
avlöning enligt lagens mening — vilket jämväl framgår av Göta hovrätts
ovan åberopade utslag — och bör, såvitt revisorerna kunna finna, sålunda
kunna bliva föremål för införsel. Ehuru revisorerna icke vilja förneka, att
det i vissa fall kan uppstå svårigheter vid beviljande av införsel i sådan avlöning,
särskilt då den skattskyldige äger direkt tillgodogöra sig avtalad provision
genom att uppbära viss del av likvid i anledning av genom hans förmedling
slutna avtal, måste det dock enligt revisorernas mening framstå såsom
mindre tilltalande för rättskänslan, att, såsom i föreliggande fall ägt
rum, en skattskyldig, vilken uppburit provision direkt hos arbetsgivaren, kunnat
år efter år undandraga det allmänna skatter till väsentliga belopp på
grund av att införselinstitutet icke ansetts kunna komma till användning.
Med hänsyn till de olika uppfattningar, som gjort sig gällande ifråga om möjligheten
att bevilja införsel i avlöning, som utgår i form av provision, synes
det revisorerna angeläget, att stadgandets riktiga innebörd på lämpligt sätt
bringas till utmätningsmyndigheternas kännedom.

Vad beträffar föreliggande fall i övrigt har det icke kunnat undgå att väcka
revisorernas uppmärksamhet, att länsstyrelsen i Norrbottens län icke funnit
sig böra vidtaga åtgärder jämlikt § 26 uppbördsreglementet för utskyldernas
uttagande.

§ 31.

Tiden för Enligt bestämmelserna i lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta
av''ntakylder, åliSSer det arbetsgivare, där utmätningsman så föreskrivit, att å bestämd tid,
erlanda ge- dock högst en gång i månaden, till utmätningsmannen med posten översännorn
införsel. da jnnehållet belopp. Är sådan föreskrift ej meddelad, läte utmätningsmannen
hos arbetsgivaren lyfta vad som innehållits. Lagen innehåller således väl
bestämmelse om att arbetsgivare ej kan åläggas redovisning mer än högst en
gång i månaden, men däremot icke någon bestämmelse om, när redovisning
senast skall avgivas.

Enligt vad som kommit till revisorernas kännedom har det i åtskilliga fall
inträffat, att så lång tid fått förflyta mellan den tidpunkt, då beloppen innehållits,
och den, då redovisning ägt rum, att arbetsgivaren under tiden hunnit

— 127 —

komma på obestånd och icke längre förmått redovisa de innehållna beloppen.

Stat och kommun hava då måst vidkännas förluster, som åtminstone i vissa
fall kunnat undgås, ifall tidigare redovisning föreskrivits.

Även i annat hänseende hava olägenheter av försenad redovisning framkommit.
Den, som inom kommun har att uppbära eller bokföra kommunalutskylder,
skall årligen meddela uppgift å de personer, vilka den 10 juni i avseende
å dem påförda utskylder, vilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna
kalenderåren, häfta för utskylder för flera än två av dessa år. Då redovisning
föreskrivits skola äga rum vid halvårsskiftet, komma de, som visserligen
genom införsel erlagt sina utskylder till arbetsgivaren, men för vilka utskylder
arbetsgivaren ej redovisat till utmätningsmannen, att bliva upptagna
i denna uppgift. De kunna i följd härav bliva upptagna i röstlängden såsom
icke röstberättigade vid kommunala val. De, som veta med sig att utskylderna
till fullo erlagts, underlåta av förståeliga skäl oftast att granska den framlagda
röstlängden och anföra besvär samt gå sin rösträtt förlustiga.

Enligt revisorernas mening är den ovan nämnda ordningen icke tillfreds- Revisorernas
ställande. Bristerna synas åtminstone delvis kunna avhjälpas, exempelvis uttalandedärigenom
att i lagen om införsel införes bestämmelse att redovisning skall
ske minst en gång i kvartalet och att denna redovisning under årets andra
kvartal skall ske senast före den 10 juni.

§ 32.

Å kammarrättens personalförteckning äro uppförda 18 kammarrättsråd Rammarrätå
ordinarie stat. Därjämte äro å överflyttningsstat, förutom annan befatt- ten9 arbetf>-ningshavare, upptagna en byråchef och en förste kanslisekreterare, vilka a an8''
båda innehava ledamotsställning. I övrigt utgöres ämbetsverkets ledamotspersonal
av assessorer å extra stat.

Under budgetåret 1933/34 var antalet assessorer sju. I stället för den å
överflyttningsstat uppförde förste kanslisekreteraren, vilken på grund av förordnande
å annan tjänst icke uppehållit sin befattning i kammarrätten, var
därjämte anställd ytterligare en assessor. Sammanlagda antalet ledamöter
i kammarrätten uppgick sålunda under nämnda budgetår till 27.

I syfte att i möjligaste mån undvika ökning i balansen av till fastighetstaxeringsavdelningen
icke hörande mål under tid, då ordinarie session å denna
avdelning, där vissa ledamöter under längre tid voro bundna, påginge,
ökades antalet ledamöter från och med budgetåret 1934/35 till 29 genom inrättande
av två nya assessorsbefattningar.

Med hänsyn till den alltmer ökade arbetsbalansen i kammarrätten inrättades
ytterligare två assessorsbefattningar från och med budgetåret 1936/37.

Samtidigt beslöts, att någon indragning av de båda assessorsbefattningar, som
nyinrättats för fastighetstaxeringsavdelningen, icke skulle ske vid den ordinarie
sessionens upphörande. I samband med framläggandet av sistnämnda

128 —

förslag framhöll föredragande departementschefen önskvärdheten av att
kammarrättens organisation och arbetsformer gjordes till föremål för en närmare
undersökning i syfte att utröna, örn och i vad mån ändringar i sagda
avseenden kunde anses påkallade och lämpliga. Riksdagen anslöt sig till
detta uttalande. En sådan utredning har emellertid, såvitt revisorerna kunnat
utröna, ännu icke kommit till stånd.

I enlighet med vad ovan anförts utgör sammanlagda antalet ledamöter i
kammarrätten för närvarande 31.

Revisorerna hava granskat kammarrättens arbetsberättelser för de senaste
sex åren. Vissa av de därvid gjorda iakttagelserna hava sammanfattats i
nedanstående tablå, vari för jämförelses skull införts jämväl motsvarande
siffror från vissa föregående år.

År	Ingående balans	Inkomna mål	Avgjorda mål	Utgående balans
1910	1,618	3,966	4,092	1,492
1915	3.880	5,578	5.277	4,181
1990	13,239	15,847	10.209	18.877
1995	15,285	8,123	9,587	13,821
1930	11,164	7,320	8,027	10,457
1933	9,532	8,519	7,747	10,304
1934	10,304	12,161	8,662	13,803
1935	13,803	8,972	9,653	13,123
1936	13,123	8,174	9,766	11,531
1937	11,531	7,027	10.192	8,366
1938	8,366	8,043	10,014	6,395

Tablån utvisar hurusom tillflödet av mål ännu åren 1910 och 1915 hade
relativt små proportioner. Under krisåren ökades antalet inkomna mål
starkt. Från och med år 1925 har antalet hållit sig tämligen konstant vid

7,000 å 9,000 mål. De med fem års mellanrum återkommande allmänna
fastighetstaxeringarna påverka givetvis siffrorna för inkomna mål, vilket i
tablån kommer till synes genom den starkt markerade uppgången för år
1934.

Beträffande antalet avgjorda mål framgår av tablån, att detsamma företer
en nästan jämn stegring från år 1933 till år 1938. I vad mån stegringen kan
hänföra sig till att under visst år avgjorts ett stort antal mål av enhetlig typ,
vilka, sedan tvistefrågan avgjorts, kunnat föredragas helt summariskt, har
icke kunnat av revisorerna fastslås.

Slutligen kan ur tablån utläsas, att arbetsbalansen vid början av 1939 års
ordinarie session å fastighetstaxeringsavdeiningen var väsentligt lägre än
vid början av 1934 års ordinarie session.

Vidare hava revisorerna närmare undersökt den utgående balansen av mål
under de senaste fem åren. Undersökningen har avsett att utröna, under
vilket år de i balansen ingående målen inkommit till kammarrätten. Resultatet
härav framgår av nedanstående sammanställning.

129

Utgående balans			D	ä r a v in	kom	na år
	Hela antalet
År	balanserade mål	1929	1930	1931	1932	1933	1934	1935	1936	1937	1938
1934	13,803	2	1	63	800	4,287	8,650			_
1935	13,193	—	—	11	148	848	5,061	7,055	—	—	—
1936	11,531	—	—	1	5	97	1,088	4,089	6,251	—	—
1937	8,366	—	—	—	—	3	68	579	2,821	4,895	—
1938	6,395	—	—	—	—	—	7	51	283	913	5,141

Av sammanställningen framgår, att avgörandet i kammarrätten av inkomna
mål i avsevärd omfattning kräver längre tid än två år. I viss utsträckning
förekommer ock, att mål få vänta på avgörande tre år, stundom ännu
längre.

Den lämnade redogörelsen utvisar, att de av 1934 och 1936 års riksdagar Revisorernas
beslutade ökningarna av antalet assessorstjänster i så måtto lett till åsyftat uttalande
resultat — ett successivt avarbetande av kammarrättens balans — att antalet
avgjorda mål ökats och balansen väsentligt nedgått. Balansen måste
dock alltjämt anses för stor och därtill kommer, att ett avsevärt antal mål
för sitt avgörande kräva en tid, som måste anses alltför lång.

På vad sätt sistnämnda missförhållande snabbt skall kunna undanröjas
är en fråga, som för sitt besvarande kräver närmare utredning. Revisorerna
hava likväl fått den uppfattningen, att den endast i mindre grad sammanhänger
med antalet ledamöter i kammarrätten. Snarare lärer den vara att
hänföra till vissa brister som sammanhänga med formen och organisationen
av arbetet såväl i kammarrätten som hos andra myndigheter, vilka hava att
taga befattning med målen, i första hand då länsstyrelserna, vilka stundom
synas använda en orimligt lång tid för på dem ankommande åtgärder och
vilkas befattningshavare i stor utsträckning också tagas i anspråk hos prövningsnämnderna.
I sistnämnda hänseende vilja revisorerna erinra om det av
1938 års revisorer under § 40 i deras berättelse anförda exemplet på försenat
insändande av besvär i taxeringsmål från länsstyrelse.

Kammarrätten har i avsevärd utsträckning att avgöra mål, som äro av
största ekonomiska betydelse för både de rättssökande och det allmänna,
som årligen har att vidkännas betydande räntekostnader å restituerade skattebelopp.
På grund härav är det enligt revisorernas mening angeläget, att
den redan av 1936 års riksdag begärda utredningen ofördröjligen kommer
till stånd. Densamma synes böra omfatta icke blott frågan om organisation
och formen för arbetet i kammarrätten och hos länsstyrelserna, utan även
förhållanden utom dessa ämbetsverk, vilka kunna verka fördröjande på
processen i kammarrätten.

9—399211. Rev. berättelse äng. statsverket dr 1939. I.

— 130 —

§ 33.

Försenat I sin förra året avgivna berättelse redogjorde revisorerna för tillvägagångsaySbesvär
1 besvär över ordinarie prövningsnämnds beslut och framhöllo där taxeringsmåi.

vid, att länsstyrelserna, efter att hava infordrat förklaringar, enligt taxeringsförordningen
hade att »skyndsamligen» överlämna handlingarna till
kammarrätten.

Revisorerna konstaterade vidare, att anförda besvär jämte tillhörande
handlingar den 17 november 1938 ännu ej inkommit från alla länsstyrelser
rörande 1935 års taxering, att över hundratalet besvär för detta år ännu ej
inkommit från länsstyrelsen i Kalmar län samt att för 1936 års taxering antalet
ännu ej inkomna besvär var betydligt större.

Revisorerna hava ansett sig även i år böra inhämta uppgift om antalet
hos länsstyrelserna kvarliggande besvär över taxeringarna för nämnda år
ävensom för år 1937. Det framgår av lämnad uppgift att den 5 december
innevarande år alltjämt 6 besvär över 1935 års taxering ej inkommit till
kammarrätten, varav hälften från länsstyrelsen i Kalmar län. För 1936 års
taxering hava samtliga besvär ännu ej inkommit från elva länsstyrelser. Antalet
ej inkomna dylika mål var dock jämförelsevis ringa utom från Norrbottens,
Kronobergs och Kalmar länsstyrelser, från vilken sistnämnda länsstyrelse
över hundra besvär ännu ej inkommit. För 1937 års taxering utgjorde
antalet ej inkomna besvär omkring 420, varav över 130 från länsstyrelsen
i Kalmar län. Endast från Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna
i Stockholms, Södermanlands, Gotlands, örebro och Kopparbergs län
hade samtliga besvär över taxeringar åren 1935—1937 inkommit.

Revisorernas Revisorerna uttalade förra året som sin mening, att det vore ett rimligt
uttalande. krav från de skattskyldigas sida, att taxeringarna prövades så snabbt som
möjligt samt ifrågasatte huruvida icke en preciserad tidsfrist för besvärens
insändande från länsstyrelserna till kammarrätten borde bestämmas. Revisorerna
finna det synnerligen anmärkningsvärt, att trots detta påpekande någon
nämnvärd förbättring ej synes hava inträtt och vilja — i anslutning till
vad de i annat sammanhang anfört rörande arbetsbalansen i kammarrätten,
med vilket spörsmål här berörda fråga äger samband — ånyo ifrågasätta, örn
icke åtgärder i en eller annan form böra vidtagas för ernående av en snabbare
handläggning.

§ 34.

Jämlikt 93 § i gällande taxeringsförordning har landskamreraren att ifråga
om de taxeringar, som skola handläggas av den prövningsnämnd, hos
vilken han tjänstgör, noggrant undersöka, huruvida dessa taxeringar äro
med skatteförfattningarna överensstämmande, och för sådant ändamål granska
tillgängliga handlingar rörande samma taxering. Landskamreraren åligger
vidare bland annat att sörja för införskaffandet av erforderliga yttranden
över de hos prövningsnämnden anförda besvären samt att åvägabringa

Ersättning
till befattningshavare

vid länsstyrelserna
för
arbete ät
prövningsnämnderna.

131 —

för besvärens prövning eljest erforderlig utredning. Vid fullgörandet av
nämnda åligganden må landskamreraren enligt bestämmelserna i 94 § samma
förordning åtnjuta nödigt biträde av, förutom till hans förfogande stående
tjänstemän, jämväl andra personer, som av honom tillkallas. Förandet av
prövningsnämndens protokoll och verkställandet av de utav nämndens beslut
föranledda anteckningarna i taxeringslängderna och ändringslängden handhaves
enligt 98 § av den eller de personer, som länsstyrelsen därtill förordnar.

Ifråga om fastighetsprövningsnämnderna finnas motsvarande stadganden
i 70 och 73 §§ taxeringsförordningen.

Till gäldande av de av prövningsnämnds och fastighetsprövningsnämnds
arbeten föranledda utgifter för ersättning till biträde åt landskamrerare vid
ovannämnda förberedande göromål samt arvode åt protokoll- och längdförare
m. m. må enligt stadgandet i 145 § 5 mom. taxeringsförordningen
länsstyrelse använda erforderligt belopp. Rörande dispositionen av medel,
varom nu är fråga, utfärdar Kungl. Maj:t särskilda föreskrifter.

I anledning av sistnämnda bestämmelse har finansdepartementet årligen
i skrivelse till länsstyrelserna i samtliga län meddelat, att de icke finge, innan
Kungl. Maj :t meddelat beslut angående det högsta belopp, som finge av länsstyrelsen
disponeras för gäldande av de i 145 § 5 mom. taxeringsförordningen
avsedda kostnaderna för årets ordinarie prövningsnämnd, besluta rörande er -

Län	Taxerings- nämnd kronor	Ordinarie prövnings- nämnd kronor	Fastighets- prövnings- nämnd kronor
Stockholms län..................................	106,000	22,900	6,000
Uppsala län....................................	51,0*10	9,900	2,700
Södermanlands län..............................	64,000	7.000	500
Östergötlands län................................	105.000	9,200	6,500
Jönköpings län..................................	87,000	8,900	3,700
Kronobergs län..................................	48,000	4,700	1,800
Kalmar län ....................................	70,000	10,900	4,000
Gotlands län....................................	18,000	2,500	1,000
Blekinge län....................................	43,000	9,200	1,600
Kristianstads län................................	85,000	10.400	7.700
Malmöhus län ..................................	212,000	20,400	3,500
Hallands län ..................................	49,000	7,200	3,200
Göteborgs och Bohus län........................	182,000	23,200	1.900
Älvsborgs län ..................................	108,000	15,500	4,200
Skaraborgs län..................................	82.000	6,000	4,500
Värmlands län..................................	96,000	14,600	9,500
örebro län......................................	80,000	8,100	3,1* *0
Västmanlands län ..............................	57,000	10,500	2,200
Kopparbergs län................................	87,500	10,100	2,300
Gävleborgs län..................................	87,500	11,200	3,900
Västernorrlands län ............................	97,000	13,600	4,900
Jämtlands län..................................	45,000	9,400	1,900
Västerbottens län................................	74,000	19,000	4,700
Norrbottens län ................................	56,000	6,000	3,800
Summa kronor	1,990,000	270,400	89,100

— 132 —

sättning för arbete åt nämnden. Vidare har Kungl. Majit anbefallt länsstyrelserna
att viss dag inkomma med yttrande och förslag angående den
ersättning, som borde tillkomma envar av de personer, vilka anlitats för
arbete åt årets ordinarie prövningsnämnd i enlighet med skrivelsen bilagt
formulär.

Jämlikt 20 § landshövdingsinstruktionen (1937: 902) åligger det envar befattningshavare
å landskontoret att, då han därtill anlitas, lämna landskamreraren
det biträde, som erfordras vid fullgörande av landskamreraren jämlikt
taxeringsförordningen åliggande uppgifter, ävensom att ombesörja protokoll-
och längdföring vid prövningsnämnd samt utskriftsarbete åt sådan
nämnd.

Revisorerna hava i förestående tablå gjort en sammanställning av under
budgetåret 1938/39 anvisade ersättningar, dels till ordförande och kronoombud
i taxeringsnämnder, dels ock till tjänstemän för biträde åt landskamrerare
samt protokoll- och längdföring vid prövningsnämnder samt fastighetsprövningsnämnder.
Kostnaderna för taxeringsnämnderna samt prövningsnämnderna
hava utgått från anslaget till kostnader för årlig taxering
och kostnaderna för fastighetsprövningsnämnderna från anslaget till kostnader
för allmänna fastighetstaxeringen år 1938.

För utrönande av i vilken utsträckning ifrågavarande ersättningar utgått
till tjänstemän hos länsstyrelserna hava revisorerna låtit verkställa utredning,
vars resultat framgår av följande sammanställning.

I sin år 1930 avgivna berättelse uttalade riksdagens revisorer under § 20
ifråga om ersättningen till länsstyrelsernas tjänstemän för arbete åt prövningsnämnderna,
att revisorerna funne det anmärkningsvärt, att länsstyrelsernas
tjänstemän i stor utsträckning erhållit ersättning för sådant prövningsnämndsarbete,
som enligt revisorernas mening borde tillhöra deras tjänsteåligganden.
Det vore här visserligen endast fråga om arbete, som icke medhunnits
under tjänstetid, men det syntes revisorerna, som örn, ifall övriga
löpande ärenden lade hinder i vägen för taxeringsarbetets fullgörande inom
föreskriven tid, den riktiga utvägen vore att förordna vikarie för den med taxeringsarbetet
sysselsatte tjänstemannen under den tid taxeringsarbetet krävde
hela hans arbetstid. Med anledning härav framhöll riksdagen i skrivelse
nr 346, punkt 4, bland annat, att med hänsyn till den omfattning, i vilken
länsstyrelsernas och fögderiförvaltningens tjänstemän toges i anspråk för
det årliga taxeringsarbetet, riksdagen ansåge en undersökning erforderlig
till utrönande, huruvida icke åtgärder kunde vidtagas för att på ett lämpligare
sätt ordna taexringsarbetet i avseende å dispositionen av den personal,
som härför måste anlitas. Otvivelaktigt vore nämligen, att genom de dåvarande
anordningarna kostnaderna bleve högst betydande, och det torde
även kunna befaras, att arbetet inom länsstyrelserna menligt påverkades av
gällande ordning. En omständighet, som i hög grad medverkade till att
förfaringssättet icke längre kunde anses ändamålsenligt, vore givetvis, att
taxeringsarbetets omfattning under de närmast föregående åren starkt ökats,
varjämte en mera ingående prövning behövde ägnas taxeringsuppgifterna.

— 133 —

Befattningshavare1	Taxerings- nämnd kronor	Prövningsnämnd	Fastighets- prövnings-	Summa
ordinarie kronor	särskild kronor	nämnd kronor	kronor
Stockholms län.
Länsassessorer.................	6,775	5,530	238	1,360	13,903
Länsbokhållare................	5,100	5,044	596	1,817	12,557
Landskanslister................	—	213	—	—	213
Landskontorister...............	5,850	5,115	375	1,205	12,545
Härav:
1 länsassessor................	3,690	3,640	68	1,220	8,618
1 » ................	2,095	1,830	170	140	4,235
1 länsbokhållare.............	2,295	1,520	541	200	4,556
1 » .............	1,125	1,269	—	840	3,234
1 * .............	1,680	1,162	55	180	3,077
1 landskontorist..............	2,530	967	134	595	4,226
1 » ..............	230	1,527	90	100	1,947
Uppsala län.
Länsassessorer.................	1,635	1,500	12	100	3,247
Länsbokhållare................	3,565	1,690	154	200	5,609
Landskontorister...............	6,070	2,005	36	276	8,387
Härav:
1 länsassessor...............	1,635	1,500	12	100	3,247
1 länsbokhållare.............	1,000	1,355	12	200	2,567
1 landskontorist.............	2,780	575	12	180	3,547
Södermanlands län.
Länsassessorer.................	2,730	1,337	—	—	4,067
Länsbokhållare................	820	2,315	—	143	3,278
Länsnotarier...................	420	114	—	—	534
Landskontorister...............	2,800	2,257	—	329	5,386
Härav:					4,067
1 länsassessor...............	2,730	1,337	—	—
1 länsbokhållare.............	820	1,345	—	143	2,308
Östergötlands län.
Länsassessorer.................	1,319	1,021	421	311	3,072
Länsnotarier...................	1,045	—	—	—	1,045
Länsbokhållare................	2,868	1,839	255	1,305	6,267
Landskanslister................	2,202	—	—	—	2,202
Landskontorister...............	5,511	2,982	—	796	9,289
Härav:
1 länsassessor...............	1,319	1,021	421	311	3.072
1 länsbokhållare.............	1,881	929	255	291	3,356
1 landskontorist.............	1,433	499	—	211	2,143
1 * .............	1,377	296	—	200	1,873
Jönköpings län.
Länsassessorer.................	1,900	345	—	—	2,245
Länsbokhållare................	3,500	1,847	—	343	5,690
Landskanslister................	150	356	—	980	506
Landskontorister...............	5,495	2,971	408	9,854
Härav:					2,245
1 länsassessor ...............	1,900	345	—	—
1 länsbokhållare.............	1,750	907	—	238	2,895
1 » .............	1,750	537	—	105	2,392
1 landskontorist..............	1,675	1,743	408	736	4,562

1 I de olika grupperna länsassessorer, länsbokhållare, landskanslist^ och landskontorister
ingå såväl ordinarie som icke-ordinarie och tillförordnade befattningshavare.

— 134

Befattningshavare	Taxerings- nämnd kronor	Prövningsnämnd	Fastighets- prövnings-	Summa
ordinarie kronor	särskild kronor	nämnd kronor	kronor
Kronobergs län.
Länsassessorer.................	1,600	955	—	267	2,822
Länsbokhållare................	3,600	1,249	118	398	6,365
Landskanslister................	725	—	—	_	725
Landskontorister...............	4,470	2,194	—	1,035	7,699
Härav:
1 länsassessor...............	1,600	955	—	267	2,822
1 länsbokhållare.............	2,650	1,042	118	398	4,208
Kalmar län.
Länsassessorer.................	1,690	_	_	_	1,690
Länsbokhållare................	3,360	3,521	—	1,362	8,243
Landskanslister................	2,490	91	28	—	2,609
Landskontorister...............	3,775	6,235	—	2,236	17,246
Härav:
1 länsbokhållare.............	1,665	1,918	—	1,362	4,945
1 » .............	1.695	1,388	—	_	3,083
1 landskontorist.............	2,290	433	—	_	2,723
1 » .............	1,815	1,430	—	30	3,275
1 * .............	1,600	795	—	2,206	4,601
1 » .............	1,330	853	—	—	2,183
Gotlands län.
Landssekreterare...............	1,550	_	_	_	1,550
Länsbokhållare................	450	_	_	. -	450
Landskanslister................	125	_	_	_	125
Landskontorister...............	670	1,580	40	227	2,417
Blekinge län.
Länsnotarier...................	325	_	_	48	373
Länsbokhållare................	2,280	1,742	61	275	4,358
Landskanslister................	720	_	_		720
Landskontorister...............	6,115	5,194	374	911	12,594
Härav:
1 landskontorist.............	1,245	1,012	284	190	2,731
1 * .............	1,085	946	—	270	2,301
1 » .............	990	979	10	106	2,085
Kristianstads län.
Länsassessorer.................	1,420	1,000	25	500	2,945
Länsnotarier...................	2,470	—	—	_	2.470
Länsbokhållare................	3,455	2,280	195	1,710	7,640
Landskanslister................	695	32	__	_	727
Landskontorister...............	4,020	3,270	100	3,140	10,530
Härav:
1 länsassessor ...............	1,420	1,000	25	500	2,945
1 länsbokhållare.............	1,425	1,200	108	610	3,343
1 » .............	1,290	680	57	900	2,927
1 landskontorist.............	1,360	700	75	705	2,840
Malmöhus lån.
Länsassessorer.................	2,965	2,930	59	-	5,954
Länsnotarier...................	7,135	_	128	_	7,263
Länsbokhållare................	7,015	5,915	361	1,775	15,066
Landskanslister................	1,355	—		1,355

— 135 —

Befattningshavare	Taxerings- nämnd kronor	Prövningsnämnd	Fastighets- prövnings-	Summa
ordinarie kronor	särskild kronor	nämnd kronor	kronor
'' Landskontorister...............	6,835	6,065	141	1,217	14,258
Härav:					3,315
1 länsassessor...............	1,500	1,780	35	—
1 » ...............	1,465	1,150	24	—	2,639
1 länsbokhållare.............	2,450	2,085	168	775	6,478
1 » .............	1,460	1,800	12	200	3,472
1 * .............	2,090	60	—	800	2,950
1 landskontorist.............	1,005	990	29	160	2,184
Hallands län.
Länsassessorer.................	1,779	1,414	43	300	3,536
Länsnotarier..................	1,423	—	—	240	1,663
Länsbokhållare................	1,934	1,617	40	450	4,041
Landskanslister................	1,601	129	—	—	1,730
Landskontorister...............	2,475	3,246	—	1,409	7,130
Härav:					3,135
1 länsassessor...............	1,378	1,414	43	300
1 länsbokhållare.............	1,302	939	40	270	2,551
1 landskontorist.............	862	1,129	—	376	2,367
Göteborgs och Bohus län.
Länsassessorer.................	4,470	2,400	485	700	8,055
Länsnotarier..................	3,520	—	18	440	3,538
Länsbokhållare................	8,580	4,535	18	13,573
Landskanslister................	4,150	349	74	—	4,573
Landskontorister...............	9,370	4,245	180	375	14,170
Härav: 1 länsassessor...............	1,500	1,050	485	550	3,585
1 i » ...............	1,700	1,350	—	150	3,200
1 länsbokhållare.............	2,570	1,200	18	115	3,903
; 1 * ............. 1 » .............	1,910	1,050	—	190	3,150
1,500	1,200	—	135	2,835
1 1 » .............	1,100	1,085	—	—	2,185
1 landskontorist.............	3,130	1,730	36	—	4,860
1 » .............	2,000	750	375	3,161
1 » .............	2,120	375	54	—	2,549
Älvsborgs län.
1 Länsassessorer.................	3,200	2,000	150	1,400	6,750
	6,195	5,230	377	1,030	12,832
Landskontorister...............	6,110	5,545	60	1,695	13,410
Härav: 1 länsassessor...............	3,200	2,000	150	1,400	6,750
1 länsbokhållare.............	1,750	1,460	352	190	3,752
! 1 » .............	1,950	1,400	25	285	3,660
	2,025	1,075	—	190	3,290
	1,700	1,280	—	200	3,180
t * .............	1,800	820	—	—	2,620
Skaraborgs län.
Länsassessorer.................	810	786	—	373	1,969
Länsnotarier...................	800	—	—	—	800
Länsbokhållare................	2,875	1,371	—	643	4.889
Landskontorister...............	5,120	2,465	—	2,469	10,054
Härav:				385	2,508
i 1 länsbokhållare.............	1,455	668	—
1 landskontorist.............	1,385	790	—	1,230	3,405
1 * .............	1,205	494	—	705	2,404

136

Befattningshavare	1 Taxerings-nämnd kronor	Prövningsnämnd	Fastighets- prövnings- nämnd kronor	Summa
ordinarie kronor	särskild kronor	kronor
Värmlands län.
Länsassessorer.................	1,240	1,932		804	3,976
Länsnotarier...................	480	_	_		480
Länsbokhållare..............	2,940	3,580	231	842	7,693
Landskontorister..............	10,092	4,340	_	2,308	16,740
Härav:
1 länsassessor...............	1,240	1,932	_	804	3,976
1 länsbokhållare.............	1,270	1,879	129	504	3,782
1 » .............	1,420	1,120	102	338	2,980
1 landskontorist.............	2,462	1,406	—	2,008	5,876
1 » ........	1,985	1,298	—	300	3,583
1 » .............	1,775	467	—	—	2,242
örebro län.
Länsassessorer.................	1,800	_	_		1,800
Länsbokhållare................	4,500	1,860	106	651	7,117
Landskanslister................	500	__	_		500
Landskontorister...............	8,350	1 6,764	_	1,362	16,476
Härav:
1 länsbokhållare.............	2,200	1,300	106	651	4,257
1 landskontorist.............	2,325	* 1,844	—	130	4,299
1 » .............	2,525	1,070	—	490	4,085
1 * .............	1,500	850	—	350	2,700
Västmanlands län.
Länsassessorer.................	3,723	1,657	12	569	5,961
Länsnotarier..................	200	269	16		485
Länsbokhållare................	3,184	2,934	78	363	6,559
Landskanslister................	685	579	—		1,264
Landskontorister...............	3,260	2,518	380	356	6,514
Härav:
1 länsassessor...............	1,738	1,412	12	549	3,711
1 * .............	1,985	245	—	20	2,250
1 länsbokhållare.............	1,665	969	50	143	2,827
1 » .............	1,519	1,049	28	156	2,752
Kopparbergs län.
Länsassessorer.................	1,650	1,690	460	769	4,569
Länsbokhållare................	3,420	3,380	35	760	7,595
Landskanslister................	810	_	_		810
Landskontorister...............	10,420	2,015	_	260	12,695
Härav:
1 länsassessor...............	1,650	1,690	460	769	4,569
1 länsbokhållare.............	1,150	1,780	35		2,965
1 landskontorist.............	2,350	140		240	2,730
1 » .............	1,780	540	—	_	2,320
1 » .............	1,800	480	—	—	2,280
Gävleborgs län.
Länsassessorer.................	1,920	869	_		2,789
Länsnotarier..................	960	_	_	_	960
Länsbokhållare................	3,762	5,070	202	2,071	11,105

1 Härav 1,524 kronor i särsk, mellankommunala prövningsnämnden

— 137

Befattningshavare	Taxerings- nämnd kronor	Prövningsnämnd	Fastighets- prövnings-	Summa
ordinarie kronor	särskild kronor	nämnd kronor	kronor
Landskanslister................	1,560	1,316		590	3,466
Landskontorister...............	2,300	2,324	—	755	5,379
Härav:
1 länsassessor...............	1,920	869	—	—	2,789
1 länsbokhållare.............	1,590	1,731	—	1,106	4,427
1 . .............	1,020	1,723	169	850	3,762
1 * .............	1,152	880	—	115	2,147
1 landskontorist.............	1,020	794	—	336	2,150
Västernorrlands län.
Länsassessorer.................	2,725 -	1,400	_	550	4,675
Länsnotarier..................	3,025	—	—	—	3,025
Länsbokhållare................	6,000	2,875	880	1,215	10,970
Landskontorister...............	6,250	4,973	105	2,056	13,384
Härav:
1 länsassessor...............	825	1,400	—	550	2,775
1 länsbokhållare.............	1,525	650	835	380	3,390
1 * .............	1,275	1,175	45	461	2,956
1 » .............	1,775	500	—	325	2,600
1 landskontorist.............	2,550	1,404	—	698	4,652
1 . .............	1,100	775	20	282	2,177
Jämtlands län.
Länsassessorer.................	1,510	976	_	372	2,858
Länsnotarier...................	1,526	565	—	120	2,211
Länsbokhållare................	1,876	3,018	187	361	5,442
Landskontorister...............	6,236	3,448	—	594	10,278
Härav:					2,858
1 länsassessor...............	1,510	976	—	372
1 länsbokhållare.............	1,509	1,439	—	259	3,207
1 landskontorist.............	1,648	1,266	—	243	3,157
1 * .............	1,481	1,095	—	160	2,736
Västerbottens län.
Länsassessorer.................	1,525	1,392	36	284	3,237
Länsbokhållare................	650	5,965	36	423	7,074
Landskontorister...............	1,100	4,518	372	923	6,913
Härav:					3,237
1 länsassessor...............	1,525	1,392	36	284
1 länsbokhållare1.............	—	1,880	—	375	2,255
1 * .............	—	2,015	—	—	2,015
1 landskontorist.............	1,100	1,647	372	741	3,860
Norrbottens län.
Länsassessorer.................	—	1,444	—	2,454	3,898
Länsbokhållare................	1,815	1,882	250	—	3,947
Landskontorister...............	2,766	1,363	125	1,014	5,268
Härav:
1 länsassessor ...............	—	1,444	—	2,454	3,898
1 länsbokhållare .............	1,815	788	250	—	2,853
1 landskontorist .............	2,766	—	—	—	2,766

Har dessutom uppburit 1,425 kronor för taxeringsarbete i Västernorrlands län.

— 138 —

Samtliga på ordnandet av taxeringsarbetet inverkande omständigheter syntes
därför böra i ett sammanhang göras till föremål för närmare utredning, därvid
särskilt borde beaktas frågan örn ledighet för vederbörande befattningshavare
vid fullgörandet av arbete inom taxerings- och prövningsnämnderna.
Skrivelsen utmynnade i en anhållan, att Kungl. Majit måtte verkställa utredning
rörande ett ändamålsenligt ordnande av taxeringsarbetet, närmast
med hänsyn till användningen av den personal, som för detta ändamål årligen
behövde tagas i anspråk.

Såvitt revisorerna kunnat finna är riksdagens nämnda skrivelse ännu beroende
på Kungl. Majits prövning.

I detta sammanhang vilja revisorerna erinra om bestämmelserna i civila
avlöningsreglementet ifråga örn ersättning för övertidsarbete samt särskilda
uppdrag.

I 26 § 1 mom. av nämnda reglemente stadgas att där tjänstgöring utöver
fastställd arbetstid undantagsvis måste äga rum, för dylik tjänstgöring å befattning,
tillhörande någon av lönegraderna A 1—18, må kunna utbetalas
övertidsersättning med visst belopp för timme räknat. Såsom allmänt villkor
för utbetalande av övertidsersättning gäller bland annat att mot övertidsarbetet
svarande ledighet icke lämpligen kan beredas.

I 28 § 3 mom. samma reglemente föreskrives att utöver vad i reglementet
förutsättes eller eljest enligt beslut av Kungl. Majit och riksdagen medgivits
tjänsteman icke må för tjänstgöring vid vederbörande verk åtnjuta ersättning
eller förmån, såframt ej Kungl. Majit för uppdrag eller arbete, vilket kan
anses falla utom tjänstemannens vanliga tjänstutövning, anvisat särskilda
medel eller eljest finner skäl medgiva särskild gottgörelse.

Beträffande sistnämnda bestämmelse uttalade vederbörande departementschef
i proposition nr 263 till 1938 års riksdag att han förutsatte, att införandet
av det nya avlöningsreglementet icke skulle föranleda ändring i det förfaringssätt
i avseende å bestämmande av ersättning till tjänsteman å landskontor
för biträde åt landskamreraren vid fullgörandet av på honom jämlikt
taxeringsförordningen åliggande göromål ävensom ombesörjande av vissa
andra göromål inom taxeringsväsendet, som dittills tillämpats och som grundade
sig på bestämmelser i taxeringsförordningen.

Beträffande ett län har det väckt revisorernas uppmärksamhet, att en länsassessor
under budgetåret 1938/39 uppburit ersättning för taxeringsarbete
med sammanlagt 8,618 kronor. För sådant arbete har samme befattningshavare
under budgetåret 1937/38 uppburit tillhopa icke mindre än 9,487 kronor.
Motsvarande siffror för en länsbokhållare i länet voro 4,556 kronor respektive
6,145 kronor och för en landskontorist 4,226 kronor respektive 5,335
kronor. I ett annat län har en länsassessor under vart och ett av budgetåren
1937/38 och 1938/39 uppburit 6,750 kronor.

Revisorernas Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, åtnjuter flertalet av landsuGalande,
kontorens tjänstemän avsevärd ersättning i egenskap av ordförande eller
kronoombud i taxeringsnämnder. Att dessa tjänstemän i så stor utsträckning

139 —

kommit att anlitas för dylika uppdrag har givetvis sin grund i de speciella
förutsättningar, som de med hänsyn till sin tjänstgöring å landskontoret hava
för detta arbete. I regel uppbära samma befattningshavare jämväl ersättning
för arbete åt prövningsnämnd med icke oväsentliga belopp. Såsom
emellertid framgår av utredningen är arbetet i prövningsnämnd -— i motsats
till arbetet i taxeringsnämnd — uteslutande att betrakta såsom ett tjänsteåliggande.
Såsom sådant bör det i första hand utföras å stadgad tjänstetid,
det vill säga 42 fulla arbetstimmar i veckan. Därest arbetet icke kan medhinnas
under denna tid, utan härför övertid måste tagas i anspråk, föreligger
det enligt revisorernas mening knappast skäl att ställa länsstyrelsernas
befattningshavare i gynnsammare ställning än motsvarande befattningshavare
i den övriga statsförvaltningen, vilket sannolikt icke heller varit finansministerns
avsikt med hans ovan återgivna yttrande i lönepropositionen till
1938 års riksdag. Örn ersättning i förevarande fall beräknas på sätt nu sagts,
skulle kostnaden för biträde hos prövningsnämnderna med all sannolikhet
komma att reduceras rätt avsevärt mot nu utgående belopp. Då Kungl. Maj:t
jämlikt föreskrift i taxeringsförordningen ställer medel till länsstyrelsernas
disposition för här avsett arbete, torde de av revisorerna nu framförda synpunkterna
böra komma till beaktande.

Revisorerna hava velat bringa de sålunda gjorda iakttagelserna till riksdagens
kännedom.

§ 35.

Frågan om rätt för befattningshavare att tillgodoräkna sig viss tjänstgö- Tiiigodor&kring
för åtnjutande av ålderstillägg aktualiserades under åren närmast föreoidfnarie*»*-tillkomsten av 1921 års lönereglering genom ett flertal framställningar till ställning för
riksdagen, som i anslutning därtill uttalade sig för en allmän utredning rö- j^agre Sanerande
nu berörda spörsmål. Sedan 1902 års löneregleringskommitté erhållit klass,
uppdrag att verkställa sådan utredning, avgav sagda kommitté den 13 mars
1920 betänkande i ämnet.

Betänkandet utmynnade i en hemställan, att ifråga om ålderstillägg vid
ordinarie anställning inom den civila statsförvaltningen, med undantag av
kommunikationsverken och andra förvaltningsgrenar, vilkas avlöningsförhållanden
komme att regleras enligt samma system som kommunikationsverkens,
måtte utöver redan gällande föreskrifter utfärdas bestämmelser av
innehåll, bland annat, att för erhållande av ålderstillägg vid en befattning befattningshavaren
borde tillgodoräknas den tid han i statens tjänst utfört arbete,
som finge anses likvärdigt med eller av högre värde än det, han hade
att å befattningen utföra; dock att därest nämnda tid icke varit sammanhängande
eller befattningshavaren under samma tid för arbetet åtnjutit vederlag,
som varit mindre än i allmänhet för detsamma utgående ersättning,
på Kungl. Maj:t skulle ankomma att, efter särskild prövning i varje fall, avgöra,
örn och i vilken mån sådan tid finge räknas befattningshavaren till
godo.

— 140

1 överensstämmelse med vad löneregleringskommittén sålunda föreslagit
utfärdades kungörelsen den 7 maj 1920 (nr 212) med vissa bestämmelser angående
ålderstillägg för civila befattningshavare i statens tjänst.

I avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid
statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen
infördes under 11 § bestämmelser örn tillgodoräkning av tjänstetid
lör löneklassplacering. Dessa bestämmelser, som grundade sig dels på föreskrifterna
i förenämnda kungörelse den 7 maj 1920, dels ock på ett av 1902
års löneregleringskommitté den 29 maj 1920 avgivet utlåtande ifråga om
rätt för statstjänare att för ålderstillägg och i pensionshänseende tillgodoräkna
sig verksamhet annorstädes än i statstjänst, voro av följande lydelse.

1. Om den, som tillträder ordinarie befattning, förut i statens tjänst utfört
arbete, som må anses likvärdigt med eller av högre värde än det, han
har att utföra a befattningen, må för bestämmandet av hans begynnelselön
i denna befattning och sedermera för hans uppflyttning lill högre löneklass
tillgodoräknas honom den tid, han i statens tjänst utfört sådant arbete; dock
att, därest nämnda tid icke varit sammanhängande eller befattningshavaren
under samma tid för arbetet åtnjutit vederlag, som varit mindre än i allmänhet
för detsamma utgående ersättning, på Kungl. Maj:t skall ankomma att,
efter särskild prövning i varje fall, avgöra, om och i vilken mån sådan tid
må räknas befattningshavaren till godo.

2. För samma ändamål, som avses i mom. 1, må befattningshavare, efter
prövning av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall, helt eller delvis tillgodoräknas
jämväl den tid, lian utom statens tjänst utfört sådant arbete, som ur det
allmännas synpunkt må anses likvärdigt med eller av högre värde än det,
han har att utföra å befattningen.

3. Vid sådant tillgodoräknande, varom i 1 och 2 mom. sägs, tages icke
hänsyn till tid, som infallit, innan befattningshavaren uppnått en ievnadsålder
av 21 år.

4. Därest en tjänsteman vid tillämpning av eljest gällande bestämmelser
skulle hava kommit i en högre löneklass, om han befordrats till befattningen
senare än som skett, skall tjänstemannen uppflyttas till den löneklass, som
erfordras för att nämnda förhållande må utjämnas.

De sålunda meddelade bestämmelserna, som gällde för befattningshavare
inom skilda förvaltningsområden, visade sig emellertid ganska snart vara
rätt oklart avfattade och kunde lämna rum för olika tolkningar, varför tilllämpningen
av desamma blev förenad med betydande svårigheter och i själva
verket ganska olikformig. I anslutning till ett inom allmänna civilförvaltningens
lönenämnd utarbetat förslag till ändringar i förenämnda bestämmelser
erhöll ifrågavarande paragraf genom kungörelsen den 15 juni 1922 (nr
367) följande ändrade lydelse, vilken bibehållits oförändrad under nämnda
avlöningsreglementes hela giltighetstid.

1. Om den, som från icke-ordinarie befattning vinner befordran till ordinarie
tjänst, innehar sådan anställning i statens tjänst, som i avseende å
tjänstgöringens art och omfattning finnes svara mot, vara jämförbar med
eller högre än den ifrågavarande ordinarie tjänsten, må för bestämmandet
av hans begynnelselön i denna tjänst och sedermera för hans uppflyttning
till högre löneklass tillgodoräknas honom den lid utöver tre år, under vilken
han efter fyllda 18 år i en följd innehaft dylik anställning.

— 141 —

2. För samma ändamål, som avses i 1 morn., må befattningshavare, efter
prövning av Kungl. Majit i varje särskilt fall, helt eller delvis tillgodoräknas
jämväl den tid han utom statens tjänst utfört sådant arbete av direkt allmännyttig
beskaffenhet, som i avseende å sin art och omfattning finnes ur det
allmännas synpunkt svara mot, vara jämförbart med eller av högre värde
än det arbete, han har att utföra å befattningen.

3. Vid sådant tillgodoräknande, varom i 1 och 2 mom. sägs, tages icke
hänsyn till del av kalenderkvartal.

Då samma principer för tillgodoräkning antogos även för de oreglerade
verkens del, upphävdes kungörelsen den 7 maj 1920 (nr 212) och ersattes
med kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 373) med ändrade bestämmelser angående
ålderstillägg för civila befattningshavare i statens tjänst.

Liknande föreskrifter intogos sedermera i bestämmelserna angående tillgodoräkning
för löneklassuppflyttning i extra ordinarie befattning [jfr 11 §
i kungörelserna den 26 juni 1925 (nr 356) och den 15 juni 1935 (nr 397)].

För åvägabringande av enhetlig tillämpning av de nya bestämmelserna förordnade
därefter Kungl. Majit i cirkulär den 22 december 1922, att i varje
fall, då hos ämbetsverk, myndighet, anstalt eller styrelse vid behandling av
frågor om fastställelse av löneklass jämlikt avlöningsreglementet den 22 juni
1921 (nr 451) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra
verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, sådant detta reglemente lydde
enligt kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 367) eller om tillerkännande av ålderstillägg
jämlikt kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 373) med ändrade bestämmelser
angående ålderstillägg för civila befattningshavare i statens tjänst,
tvekan uppstode angående rätta tillämpningen av de i angivna författningar
meddelade bestämmelser rörande avlöningsförhöjningar och ålderstillägg,
utlåtande skulle inhämtas från statskontoret.

Då det synts revisorerna vara av intresse att utröna, i vilken omfattning
myndigheterna ansett sig böra från statskontoret inhämta yttrande i spörsmål
rörande löneklassplacering, har från statskontoret införskaffats uppgift
angående antalet dvlika förfrågningar under tiden från och med ikraftträdandet
av ovannämnda kungl, cirkulär den 22 december 1922 till och med den 30
juni 1939. Av nämnda uppgift framgår, att statskontoret avgivit yttranden beträffande
sammanlagt 356 förfrågningar. I anledning av förfrågningar av
Överståthållarämbetet och 12 länsstyrelser har statskontoret avgivit 29 yttranden
i löneklassärenden.

Statskontoret har ifråga örn tolkningen av förenämnda 11 § i sina yttranden
till olika myndigheter vid flera tillfällen framhållit, att det vore anställningens
art, som borde anses avgörande för frågan, huruvida ett tillgodoräknande
av viss tjänstgöring för löneklassuppflyttning finge äga rum. Sålunda
har statskontoret i yttrande över framställning till vederbörande länsstyrelse
från en länsbokhållare av andra klass om rätt att tillgodoräkna tidigare anställning
såsom extra länsbokhållare uttalat, att, då extra länsbokhållare endast
vore placerad i 19 lönegraden, vederbörande icke kunde förklaras berättigad
tillgodoräkna tjänstgöring såsom extra länsbokhållare för uppflytt -

142 —

ning i högre löneklass såsom ordinarie länsbokhållare, vilken sistnämnda befattning
hänförts till högre lönegrad (21 lönegraden).

Statskontoret har även ansett, att anställning såsom förste amanuens icke
finge tillgodoräknas befattningshavare i 21 lönegraden för uppflyttning i högre
löneklass.

Vidare har statskontoret vid flera tillfällen avstyrkt, att anställning i lägre
befattning finge tillgodoräknas, oaktat vederbörande myndighet vitsordat,
att arbetet i den lägre anställningen varit likvärdigt med det arbete, som ålegat
honom i den högre befattningen.

Ifråga om tillgodoräkning av domsagotjänstgöring har statskontoret uttalat,
att anställning såsom andre notarie icke kunde anses likvärdig med anställning
såsom förste amanuens samt att anställning såsom förste notarie
icke kunde anses likvärdig med anställning i 21 lönegraden.

Revisorerna hava även i detta sammanhang tagit del av allmänna civilförvaltningens
lönenämnds yttranden i liknande löneklassfrågor, och hava
revisorerna härvid uppmärksammat följande.

Beträffande tjänstgöring i domsaga har lönenämnden ansett, att likvärdighet
icke vore förhanden mellan å ena sidan tjänstgöring såsom extra notarie
eller andre notarie och å andra sidan länsbokhållartjänstgöring. Lönenämnden
har jämväl givit uttryck åt sin betänksamhet, huruvida efter tillkomsten
av 1933 års domsagostadga tjänstgöring såsom notarie i domsaga överhuvud
taget skulle kunna betraktas såsom likvärdig med anställning i 21 lönegraden.
Vidare torde lönenämnden mera sällan hava för löneklassuppflyttning
godtagit intyg om likvärdighet av arbete i lägre anställning med arbete i
högre befattning.

Vad beträffar länsstyrelserna hava revisorerna uppmärksammat, att i regel
all anställning i lägre tjänst fått tillgodoräknas för löneklassuppflyttning
i högre tjänst, därest kunnat intygas, att likvärdighet ifråga om arbetet i de
båda tjänsterna förelegat. Sålunda hava länsstyrelserna medgivit tillgodoräkning
för uppflyttning i högre löneklass för befattningshavare i 19 och 21
lönegraderna av anställning i domsaga såsom notarie ävensom anställning i
länsstyrelse såsom icke-ordinarie tjänsteman med arvode eller lön enligt någon
av löneklasserna 4—15 och i vissa fall i ännu lägre löneställning.

Kammarrätten har vid flera tillfällen behandlat spörsmål rörande löneklassplaceringar
med anledning av såväl besvär över utbetalande myndighets
beslut som över riksräkenskapsverkets utslag i anmärkningsmål. Kammarrättens
ståndpunkt avviker dock i väsentliga delar från den tolkning statskon
loret och lönenämnden tillämpat i löneklassfrågor. Sålunda har kammarrätten
medgivit, att anställning såsom andre notarie i domsaga och såsom
extra ordinarie tjänsteman i 12 lönegraden hos länsstyrelsen finge tillgodoräknas
befattningshavare i 21 lönegraden för löneklassuppflyttning. Vidare
har kammarrätten medgivit, att revisor i 21 lönegraden finge tillgodoräkna
anställning såsom förste amanuens. Sistnämnda fråga avgjordes av kammarrätten
på besvär av befattningshavaren över vederbörande ämbetsverks
beslut, vilket fattats, sedan statskontoret i yttrande över tjänstemannens an -

— 143 —

sökning anfört, att förutsättningar för ett tillgodoräknande av nämnda anställning
författningsenligt icke förelåge. Slutligen må omnämnas, att beträffande
beräkning av den anställningstid, som befattningshavare finge tillgodoräkna
sig enligt ifrågavarande 11 §, kammarrätten ansett stadgandet i
10 § 3 mom. a) avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451), att befattningshavaren
under minst fyra femtedelar av den tjänstetid, som erfordras
för vinnande av uppflyttning, skulle hava bestritt statstjänst, böra tillämpas
och att alltså tillgodoräkningen av vederbörande icke-ordinarieanställning
skulle ske på samma sätt, som örn vederbörande under hela denna tid varit
ordinarie befattningshavare. Detta innebär, att vederbörande även skulle
få tillgodoräkna sig tid, varunder han såsom icke-ordinarie befattningshavare
åtnjutit sjukledighet. I anledning av kammarrättens nämnda medgivande
hava tjänstemän vid tullverket inkommit till generaltullstyrelsen med ansökningar
om rätt att få sin förut bestämda löneklassplacering ändrad enligt av
kammarrätten tillämpad praxis. Hittills hava 1,521 dylika ansökningar inkommit
till generaltullstyrelsen och ytterligare ett stort antal ansökningar
torde vara att förvänta. Framställningarna avse tjänstemän vid nämnda ämbetsverk,
vilka erhållit ordinarie anställning under tiden från och med den
1 januari 1923. Härvid har yrkande framställts, att anställning liggande mer
än 25 år tillbaka i tiden skulle få omräknas i enlighet med kammarrättens i
det föregående angivna beslut för erhållande av en förmånligare löneklassplacering.
Framställningarna äro för närvarande beroende på kammarrättens
prövning. Att märka är, att statskontoret och lönenämnden uti yttranden
i ärenden av liknande beskaffenhet icke ansett sig böra tillstyrka en
dylik tillämpning av tillgodoräkningsbestämmelserna.

I detta sammanhang må erinras, att i de nya avlöningsbestämmelserna,
som trätt i kraft från och med den 1 juli 1939, föreskrilterna angående tillgodoräkning
av föregående anställning för löneklassuppflyttning i huvudsak
uteslutits. Emellertid har i kungörelsen den 15 juni 1939 (nr 274) under
rubrik »VII. Föreskrift angående viss begränsning av tidigare löneställnings
återverkan efter övergången» stadgats, att sådan ändring av tjänstemannens
löneställning före övergången till det nya avlöningsreglementet, som vidtages
på grund av yrkande framställt senare än två år efter nämnda övergång, icke
skall inverka på tjänstemannens löneställning efter övergången. Däremot har
icke någon begränsning gjorts i tjänstemannens rätt att med stöd av tidigare
gällande tillgodoräkningsregler på framställning erhålla förmånligare
löneställning för tiden före övergången till det nya avlöningsreglementet. För
befattningshavarens löneanspråk rörande tiden före övergången gälla alltså
de allmänna föreskrifterna örn tioårig preskription.

Den år 1922 genomförda ändringen i bestämmelserna om rätt för befatt- Revisorerna»
ningshavare att för uppflyttning i högre löneklass få tillgodoräkna anställ- uttalande,
ning före tillträdet av ordinarie tjänst innebar en avsevärd skärpning av de
tidigare i ämnet gällande föreskrifterna. Under de närmast följande åren
efter denna skärpning tillämpades tillgodoräkningsbestämmelserna mycket

— 144 —

Tillgodoräkning
för uppfattning
i
löneklass föl
vissa landsfogdar.

restriktivt. Under de senaste åren synas dock dessa bestämmelser hava tilllämpats
på ett sätt, som knappast varit avsett. Sålunda har i stor omfattning
tillgodoräknats sådan anställning, som under inga förhållanden skulle
hava fått tillgodoräknas enligt de före den 1 juli 1922 gällande bestämmelserna.
Enligt vad revisorerna iakttagit har också till följd härav befattningshavare,
som förut icke fått eller ens ifrågasatt att få tillgodoräkna icke-ordinarie
anställning för uppflyttning i högre löneklass, numera framställt anspråk
på dylikt tillgodoräknande. Såsom förut nämnts hava sålunda 1,521
tulltjänstemän, under åberopande av ett år 1936 meddelat kammarrättsutslag
angående löneklassuppflyttning, inkommit med framställningar om att
generaltullstyrelsens alltsedan år 1923 meddelade beslut angående deras löneklassplacering
måtte ändras i enlighet med den förmånligare tolkning av tillgodoräkningsbestämmelserna,
som gjort sig gällande i kammarrättens utslag.

Som förut framhållits äga myndigheterna möjlighet att, därest tvekan
uppstår, vända sig till statskontoret med förfrågan angående den rätta tilllämpningen
av tillgodoräkningsbestämmelserna. De av revisorerna infordrade
uppgifterna, i vilken omfattning myndigheterna använt sig av denna
möjlighet, utvisa dock, att dylika förfrågningar förekommit i ytterst ringa
omfattning, vilket i synnerhet gäller länsstyrelserna. Att myndigheterna i så
obetydlig utsträckning inhämtat statskontorets yttrande torde ofta kunna
förklaras av den restriktiva ståndpunkt, som statskontoret med rätta intagit
i förevarande spörsmål. Den omständigheten att kammarrätten i vissa fall
ogillat den uppfattning statskontoret givit uttryck åt i sina yttranden torde
också hava bidragit till att myndigheterna icke ansett sig hava anledning att
anlita statskontorets sakkunskap på området.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att hos myndigheterna vitt skilda
uppfattningar gjort sig gällande beträffande tillämpningen av ifrågavarande
lillgodoräkningsbestämmelser. Med all sannolikhet torde man även under
de närmaste åren kunna påräkna ett stort antal ansökningar angående rätt
att få tillgodoräkna sådan anställning, som förut icke fått tillgodoräknas. För
vinnande av enhetlighet och reda på hithörande område vilja revisorerna
ifrågasätta, att frågor angående tillgodoräkning enligt före den 1 juli 1939
gällande avlöningsbestämmelser för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, böra avgöras
av Kungl. Majit.

Vad sålunda förekommit hava revisorerna ansett vara av den synnerliga
vikt, att de velat därå fästa riksdagens uppmärksamhet.

§ 36.

Genom beslut av 1938 års riksdag (skrivelse nr 5 punkt 130) godkändes en
av Kungl. Majit i statsverkspropositionen, femte huvudtiteln, under punkt
169 framlagd avlöningsstat för fögderiförvaltningarna. I samband med framläggandet
av nämnda stat upptog Kungl. Majit till behandling en uppkom -

145 —

men fråga om lönetursberäkning för de ordinarie landsfogdar, som den 1 juli
1936 övergingo från oreglerad till reglerad lönestat. I skrivelse den 19 december
1936 hade nämligen länsstyrelsen i Gotlands län anfört följande.

I överensstämmelse med riksdagens beslut hade Kungl. Maj:t genom kungörelse
den 26 juni 1936 (nr 389) förordnat, att avlöningsreglementet den 22
juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra
verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, skulle från och med den 1
juli 1936 äga tillämpning å landsfogdarna.

Genom brev den 24 april 1936 hade vidare lönen för landsfogdebefattningen
i Gotlands län förklarats skola utgå efter lönegraden B 28.

Då lönereglering år 1925 hade ägt rum beträffande länsstyrelsernas personal,
hade Kungl. Majit genom brev den 12 juni 1925 förklarat, att sagda
avlöningsreglemente skulle för ordinarie tjänstemän hos länsstyrelserna så
tillämpas, som om bestämmelserna däri varit gällande under vars och ens
hela tjänstetid i oavbruten följd vid något av de verk, beträffande vilka berörda
reglemente lände till efterrättelse. Några motsvarande föreskrifter rörande
lönetursberäkning för de ordinarie landsfogdar, vilka den 1 .juli 1936
övergått från oreglerad till reglerad avlöningsstat, hade icke meddelats.

Länsstyrelsen hade i anledning härav icke ansett sig befogad att placera
landsfogden G. A. Broms, som alltsedan den 29 augusti 1919 varit ordinarie
innehavare av landsfogdebefattningen i Gotlands län och den 1 juli 1936
övergått å ny stat, i högre löneklass än den 28 :e. Detta hade medfört, att
Broms’ löneinkomster genom löneregleringen minskats.

Det syntes emellertid ganska obilligt, att en befattningshavare genom en
lönereglering, som ju vore avsedd att förbättra lönevillkoren, skulle försättas
i en sämre ställning än förut. Säkerligen hade det också varit riksdagens
mening vid löneregleringens genomförande, att de landsfogdar, vilka före
löneregleringen varit innehavare av ordinarie landsfogdetjänst, skulle berättigas
att i löneturshänseende få tillgodoräkna sig före den 1 juli 1936 infallande
anställningstid.

Under hänvisning till det anförda hemställde länsstyrelsen, att Kungl.
Majit måtte inhämta riksdagens medgivande till en dylik lönetursberäkning.

I häröver den 6 februari 1937 avgivet utlåtande uttalade sig allmänna civilförvaltningens
lönenämnd på följande sätt.

Vid genomförande av löneregleringar för olika grupper av befattningshavare
hade Kungl. Majit plägat utverka riksdagens bemyndigande att utfärda
nödiga bestämmelser i fråga om övergång på ny stat för de tjänstemän, å
vilka avlöningsreglementet för de nyreglerade verken efter genomförandet
av löneregleringen skulle äga tillämpning. Med stöd av erhållet bemyndigande
hade därefter erforderliga övergångsbestämmelser brukat utfärdas.
Något dylikt bemyndigande syntes i sammanhang med den nyligen genomförda
löneregleringen för landsfogdarna icke hava lämnats av riksdagen, och
ej heller hade några övergångsbestämmelser i förevarande avseende meddelats.

Enligt vad lönenämnden inhämtat, hade den 1 juli 1936 förutom Broms
ytterligare tre ordinarie landsfogdar övergått från oreglerad till reglerad lönestat.
Då lönenämnden för sin del ansåge skäligt, att avlöningsreglementets
bestämmelser jämte till reglementet hörande tillämpnings- och tilläggsbestämmelser
skulle för samtliga ifrågavarande fyra ordinarie landsfogdar så tilllämpas,
som örn bestämmelserna varit gällande under vars och ens hela
tjänstetid i oavbruten följd, ansåge sig lönenämnden i anledning av fram 10—-399241.

Rev. berättelse (Ulff. statsverket år 1939. I.

— 146 —

ställningen böra tillstyrka, att erforderliga föreskrifter därutinnan i vederbörlig
ordning utfärdades. Lönenämnden ville emellertid framhålla, att
nämnden icke därigenom tagit ställning till frågan, huruvida landsfogdebefattningarna
före och efter den genomförda omorganisationen i princip
kunde anses likvärdiga i avseende å tjänstgöringens art och omfattning.

Statskontoret, som yttrade sig i ämnet den 22 februari 1937. gjorde följande
uttalande.

Statskontoret hade i utlåtande den 8 november 1934 angående omorganisation
av landsfogdetjänsterna givit uttryck åt den uppfattningen, att dessa
tjänster efter en omreglering — med hänsyn till den ändrade ställning de nya
landsfogdarna komme att intaga med avseende å såväl avlöning som arbetsuppgifter
— finge i löneturshänseende anses vara av högre värde än motsvarande
befattningar å då gällande stat.

Statskontoret vidhölle alltjämt denna uppfattning. Ämbetsverket funne
emellertid billighetsskäl tala för att de fyra befattningshavare, vilka före
löneregleringen varit ordinarie innehavare av landsfogdetjänst och som den 1
juli 1936 utan vidare överflyttats å ny stat, medgåves rätt att för uppfattning
i löneklass tillgodoräkna före sagda dag infallande anställningstid såsom
ordinarie landsfogde.

Statskontoret anslöte sig fördenskull till den ståndpunkt, allmänna civilförvaltningens
lönenämnd intagit i ärendet. Då emellertid, enligt statskontorets
mening, likvärdighet icke förelåge mellan de gamla och de nya landsfogdebefattningarna,
ansåge ämbetsverket, att för bifall till föreliggande framställning
riksdagens medgivande vore erforderligt.

Vederbörande departementschef förklarade sig i likhet med statskontoret
hålla före, att de nya landsfogdetjänsterna i löneturshänseende måste anses
vara av högre värde än de förutvarande. Emellertid funne departementschefen
starka billighetsskäl tala för meddelande beträffande omförmälda fyra
landsfogdar av en sådan föreskrift som den av lönenämnden föreslagna. Han
förordade därför, att riksdagens medgivande härtill inhämtades.

I ovannämnda skrivelse (nr 5, punkt 130) förklarade riksdagen, bland
annat, att riksdagen i likhet med föredragande departementschefen och de
i ärendet hörda myndigheterna funné billighetsskäl tala för att omförmälda
landsfogdar tillerkändes rätt att för uppfattning i löneklass tillgodoräkna
före den 1 juli 1936 infallande tjänstgöringstid såsom ordinarie landsfogde.

Vid granskning av vissa kassaredogörelser för Uppsala, Östergötlands,
Göteborgs och Bohus samt Örebro län hade riksräkenskapsverkets revision
framställt anmärkning mot vederbörande länsstyrelsers beslut att för uppfattning
i löneklass tillgodoräkna ordinarie landsfogde tjänstgöring såsom
tillförordnad landsfogde före den 1 juli 1936. Såsom stöd för anmärkningen
åberopade revisionen, bland annat, ovan återgivna departementschefsuttalande,
till vilket riksdagen anslutit sig. I nämnda uttalande hade
nämligen departementschefen förklarat, att de nya landsfogdetjänsterna i
löneturshänseende måste anses vara av högre värde än de förutvarande. Det
av riksdagen lämnade medgivandet för vissa landsfogdar att tillgodoräkna
före den 1 juli 1936 fullgjord tjänstgöring avsåge allenast tjänstgöring såsom
ordinarie landsfogde. Något motsvarande medgivande hade icke lämnats be -

147 —

träffande de befattningshavare, som före de nya tjänsternas inrättande förordnats
att tillsvidare uppehålla landsfogdetjänst å reglerad lönestat.

Sedan vederbörande inkommit med förklaringar och revisionen avgivit
påminnelser, fastställde riksräkenskapsverket de gjorda anmärkningarna.

Genom utslag den 20 och den 27 april, den 4 maj och den 31 augusti 1939
beslöt kammarrätten, där besvär anförts över riksräkenskapsverkets utslag,
att, då, såvitt handlingarna i de olika målen utvisade, klagandena under tiden
intill den 1 juli 1936, landsfogden i Uppsala län allt sedan den 9 maj 1929,
landsfogden i Östergötlands län allt sedan den 14 april 1927, landsfogden
i Göteborgs och Bohus län allt sedan den 1 juni 1932 och landsfogden i
örebro län allt sedan den 23 mars 1927 uppehållit med sina nuvarande
befattningar till art och omfattning likvärdiga befattningar samt vid sådant
förhållande den av vederbörande länsstyrelse företagna löneklassplaceringen
vore författningsenligt grundad, ogilla revisionens i målet förda talan.

Revisorerna hava ansett sig böra i sin berättelse meddela vad sålunda förekommit.

§ 37.

Revisorerna hava under hand införskaffat uppgifter rörande den omfattning,
i vilken tjänstemän vid vattenfallsstyrelsen samt patent- och registreringsverket
äro sysselsatta med undervisning vid olika tekniska undervisningsanstalter.
Därvid har utrönts, att sexton tjänstemän vid patent- och
registreringsverket och sju tjänstemän vid vattenfallsstyrelsen bedrivit dylik
verksamhet vid sidan av sin ordinarie tjänstgöring. Av dessa äro elva
lärare vid Stockholms tekniska institut samt tre assistenter vid tekniska högskolan.
De övriga undervisa vid navigationsskolan och andra undervisningsanstalter.
Den tid, som dessa sysslor taga i anspråk, är merendels ganska
omfattande, och enbart antalet undervisningstimmar per vecka har i ett fall
stigit till aderton, varav åtta infallit under den ordinarie tjänstgöringstiden
vid vederbörande verk.

Revisorerna förbise icke, att det även ur det allmännas synpunkt kan vara
till fördel att de hos vattenfallsstyrelsen och patent- och registreringsverket
anställda tjänstemännen i viss begränsad utsträckning bedriva undervisningsverksamhet
jämsides med sin ordinarie tjänstgöring, enär de därigenom måhända
beredas större möjligheter att hålla sig i nivå med utvecklingen inom
sitt fack än som varit fallet vid en enbart till verkets ämbetsområde begränsad
sysselsättning. Av den lämnade redogörelsen framgår emellertid, att
undervisningsverksamheten varit av stor omfattning. Revisorerna anse det
kunna ifrågasättas, huruvida ej i vissa fall undervisningsverksamheten
ifråga måst sägas hava vuxit ut till en omfattning, som sträcker sig utöver
vad som är förenligt med statens intresse.

Bisysslor vid
vattenfallsstyrelsen

samt patentoch
registreringsverket.

Revisorernas

uttalande.

— 148

Ersättning
till vissa
vikarier å
landsflskalstjänster.

§ 38.

I kungl, cirkulär den 11 november 1927 hava meddelats vissa föreskrifter
rörande ersättning till vikarie å, bland andra, landsfiskalstjänst av i huvudsak
följande innehåll. Då befattning såsom landsfiskal efter förordnande
uppehälles av sådan extra befattningshavare vid länsstyrelse, vilkens avlöning
icke bestämts att utgå enligt viss löneklass, eller ock av den, som icke
är befattningshavare vid länsstyrelse, skall ersättning till vikarien utgå på
sätt enligt de grunder, som föreskrivits i kungl, brev den 30 december 1926.
Härvid skall beträffande sådan vikarie, som är extra befattningshavare hos
länsstyrelse, iakttagas, att avlöningen å hans egen befattning skall, med
vederbörliga avdrag enligt bestämmelserna i nyssnämnda brev, utgå enligt
den löneklass i den i kungörelsen 1925: 356 (numera 1939: 273) intagna löneplanen,
som närmast motsvarar avlöningen å hans extra befattning, dock
lägst efter 12 löneklassen. Ifråga om vikarie, som icke är befattningshavare
vid länsstyrelse, skall så anses, som om han är extra befattningshavare vid
den länsstyrelse, som meddelat förordnandet, med avlöning enligt 12 löneklassen.

Enligt vad revisorerna inhämtat har vid tillämpning av förenämnda bestämmelser
en viss tvekan uppkommit rörande tolkningen av föreskriften,
att till sådan vikarie för landsfiskal, som icke är befattningshavare vid länsstyrelse,
ersättning skall utgå, som om vikarien vore extra befattningshavare
vid den länsstyrelse, som meddelat förordnandet, med avlöning enligt 12
löneklassen. Vid beräknandet av avlöningen hava några länsstyrelser ansett
densamma böra utgå efter den dyrortsgrupp, tjänstgöringsorten för den uppehållna
tjänsten tillhör, medan flertalet länsstyrelser låtit lönen utgå efter
residensortens dyrortsgrupp.

Efter granskning av länsstyrelsernas kassaredogörelser för budgetåret
1938/39 har riksräkenskapsverket beträffande ett flertal län framställt erinran
däremot, att ersättning till sådan vikarie för landsfiskal, som icke är
befattningshavare vid länsstyrelsen, beräknats efter residensstadens dyrortsgrupp
i stället för tjänstgöringsortens. Enligt kassaredogörelse för Jönköpings
län har sålunda en tillförordnad landsfiskal i Mo distrikt (ortsgrupp
A) erhållit ersättning, beräknad efter belopp, som gäller för den ortsgrupp,
residensstaden tillhör (ortsgrupp E). I följd härav anmärktes 609 kronor till
ersättande. Vidare har till en tillförordnad landsfiskal i Billesholms distrikt
(ortsgrupp B) i Malmöhus län beräknats ersättning enligt för residensstaden
Malmö (ortsgrupp F) gällande belopp. Riksräkenskapsverkets revision härpå
grund härav anmärkt 606 kronor till ersättande. Såsom ytterligare exempel
må anföras, att till en tillförordnad landsfiskal i Väddö distrikt (ortsgrupp
A) utbetalats lön beräknad enligt ortsgrupp G. Nämnda revision har
i anledning härav anmärkt till ersättande ett belopp av 93 kronor 33 öre.
Sammanlagt hava 127 liknande anmärkningar framställts mot utbetalningar
under budgetåret 1938/39 avseende tillhopa ett belopp av 27,836 kronor.

— 149 —

Revisorerna vilja erinra om, att enligt föreskrift i kungörelsen den 15 juni
1935, nr 397 (numera 1939: 273) med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie
befattningshavare vid nyreglerade verk inom allmänna civilförvaltningen
extra tjänsteman utan fast stationeringsort skall åtnjuta lön enligt
den ortsgrupp tjänstgöringsorten tillhör. Nu ifrågavarande vikarier utgöras
i regel av biträden anställda hos vederbörande landsfiskal, vilka, ehuru sorterande
under länsstyrelsen, dock icke äro extra befattningshavare därstädes
i avlöningsreglementets mening och för vilka residensstaden således icke kan
anses såsom stationeringsort i annat fall än då residensstaden sammanfaller
med tjänstgöringsorten. Under sin tjänstgöring hos landsfiskalen åtnjuta
dessa biträden endast arvode och äro ej placerade i lönegrad enligt 26 §
ovannämnda kungörelse. Det torde under sådana förhållanden enligt revisorernas
mening ej böra råda någon som helst tvekan örn att avlöningen till
nämnda vikarier skall beräknas enligt den ortsgrupp, vartill den verkliga
tjänstgöringsorten hör.

Med hänsyn till den tolkning som, enligt vad nu anförts, givits åt bestämmelserna
i omförmälda cirkulär den 11 november 1927, vill det synas revisorerna
att ett förtydligande av dessa föreskrifter snarast möjligt bör komma
till stånd.

§ 39.

Riksdagens år 1937 församlade revisorer meddelade under § 33 i sin berättelse
vissa iakttagelser angående ersättning enligt allmänna resereglementet
och påtalade därvid önskvärdheten av ändringar i reglementet i flera
hänseenden. Sålunda uttalade sig revisorerna för en utvidgning av skyldigheten
att använda omnibus samt kilometerpenningarnas borttagande vid dylika
resor. Vidare ifrågasatte revisorerna en begränsning av ersättningen vid
samåkning samt en omarbetning av gällande bestämmelser örn ersättning vid
resa i egen bil för åstadkommande av enklare och tydligare beräkningsgrunder.

I anledning av revisorernas nämnda uttalande anförde 1938 års riksdag i
skrivelse nr 308, punkt 4, följande.

De av revisorerna under förevarande paragraf berörda spörsmålen avse vidtagande
av vissa ändringar i allmänna resereglementet med avseende å skyldigheten
att vid tjänsteresor begagna omnibus samt frågorna rörande dels användandet
av egen bil, dels ock ersättning vid s. k. samåkning.

Revisorernas iakttagelser hava givit riksdagen den uppfattningen, att med
hänsyn till automobilväsendets snabba utveckling och statsverkets under senare
år avsevärt ökade utgifter för reseersättningar vissa kompletteringar i
allmänna resereglementets bestämmelser äro påkallade. Vad särskilt beträffar
de delar av resereglementet, varom revisorerna ovan uttalat sig, synes
en ändring vara av förhållandena motiverad. I likhet med de i ärendet hörda
myndigheterna finner riksdagen det föreliggande spörsmålet vara av den betydelse,
att detsamma bör av Kungl. Majit i lämpligt sammanhang upptagas
till närmare övervägande i syfle att på ifrågavarande område åstadkomma
tydligare och mera tidsenliga bestämmelser.

Revisorernas

uttalande.

Allmänna

reseregle mentet.

— 150 —

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville taga under övervägande vad
revisorerna anfört ifråga om ändringar i allmänna resereglementets bestämmelser.

Innevarande års revisorer hava jämväl ansett det vara av intresse att undersöka
i vilken omfattning tjänsteresor företagits och hava därvid låtit upprätta
en sammanställning beträffande från anslag under 2, 5—10 huvudtitlarna1
utbetald reseersättning under de senaste tre budgetåren.

	1938/39	1937/38	1936/37
II huvudtiteln................	675,995: 77	674,648:14	700,404: 80
V > ................	2,199.707: 02	2,021,390: 01	1,947,325: 37
VI » ................	382,776: 84	371,238: 50	355.658: 66
VII » ................	610,303:18	590,877: 97	440,978: 06
VIII > ................	307,598: 35	283,368: 46	267,673: 54
IX » ................	1,707,108; 89	1,664,109: 70	1,531,918: 56
X > ................	167,299: 68	143,016: 61	147,705: 41
Summa	6,050,789:73	5,748,649:39	5,891,664:40

Såsom förut framhållits uttalade sig 1937 års revisorer för en utvidgning av
skyldigheten att använda omnibus. I 4 § tredje och fjärde styckena resereglemente!
äro nämligen stadgade vissa inskränkningar i skyldigheten att använda
omnibus. Sålunda är förrättningsman icke skyldig färdas med omnibus
i annat fall än då han samma dag, han avreser från en ort, dit återkommer.
Denna inskränkning gäller dock endast under förutsättning, att ej annorlunda
av vederbörande myndighet föreskrives för viss resa eller särskilda slags resor.
Vid sin granskning hade revisorerna uppmärksammat, att omnibus fortfarande
användes i ringa utsträckning vid tjänsteresor i statens ärenden. Dylika
resor hade i regel endast förekommit på kortare sträckor samt då skyldighet
därtill förelegat. Revisorerna erinrade även om att de koncessionerade
busslinjerna sedan tillkomsten av gällande resereglemente nästan fördubblats
i såväl antal som längd, varjämte trafiksystemet i olika avseenden förbättrats.
Härtill hade statsverket avsevärt bidragit dels genom inrättande av
nya linjer, dels ock genom inköp av privata sådana. Med den bekvämlighet,
som numera utmärkte detta färdsätt, hade det i alltmer ökad omfattning kommit
att utnyttjas av allmänheten. Under sådana förhållanden kunde det enligt
revisorernas mening knappast längre anses förenligt att undantaga statens
befattningshavare från skyldighet att vid tjänsteresor, då det lämpligen
läte sig göra, använda nämnda färdsätt. Därest denna skyldighet infördes,
syntes kilometerpenningar lika litet böra utgå vid bussresa som exempelvis
vid järnvägsresa.

Även innevarande års revisorer hava icke kunnat undgå iakttaga, att i ett
stort antal fall automobil kommit till användning, oaktat resorna helt eller
delvis kunnat med betydligt mindre kostnad för statsverket ske med anlitan 1

Från anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga utbetald resekostnads- och
traktamentsersättning har här icke medtagits. Ej heller utgifterna för samma ändamål under
nionde huvudtitelns anslag till förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar
hava medtagits.

— 151 —

de av omnibus. Det lärer knappast kunna förnekas, att möjligheten att å resor
med automobil bereda sig vinst utöver de verkliga kostnaderna föranlett
eller bidragit till att detta färdsätt kommit till användning i stället för ett billigare
sådant såsom omnibus.

1937 års revisorer uttalade sig vidare för en begränsning av rätten till ersättning
vid samåkning. Enligt gällande bestämmelser i ämnet må i de fall, då
två eller flera förrättningsmän företaga gemensam färd utan att därvid använda
fortskaffningsmedel, som tillhör eller disponeras av någon av dem, resekostnadsersättning
utgå med vad som verkligen utgivits, däri inbegripet styrkta utgifter
för hämtning av resande, beställningspenningar och väntpenningar. Om
vid gemensam färd användes automobil, som tillhör eller disponeras av någon
av förrättningsmännen, äger denne därför åtnjuta gottgörelse enligt för taxeautomobil
gällande taxa. Vid gemensam färd i annat fortskaffningsmedel, som
tillhör eller disponeras av förrättningsmän, äger denne dels åtnjuta resekostnadsersättning
för egen resa enligt 2 § 1 mom. och dels uppbära 5 öre per
kilometer för varje medresande förrättningsmän. Dessutom äger i samtliga
dessa fall en var förrättningsmän uppbära ersättning av 5 öre per kilometer.

Efter att med några exempel hava påvisat, vilka avsevärda utgifter som
dylik samåkning medfört för statsverket, erinrade revisorerna örn de begränsningar,
som härutinnan vore stadgade för befattningshavare hos hushållningssällskap
och skogsvårdsstyrelser samt att beträffande statens befattningshavare
motsvarande besparingsbestämmelser endast förekomme i ett fåtal
fall. I anslutning härtill anförde revisorerna följande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, torde åtskilliga invändningar
även kunna göras mot de nuvarande föreskrifterna om ersättning vid samåkning.
Vad först angår den extra ersättning, som innehavare av automobil
vid sådan resa beredes genom rätten till gottgörelse enligt för taxeautomobil
gällande taxa jämte kilometerpenningar, torde den vara väl högt tilltagen.
Revisorerna vilja erinra därom, att i de i anledning av riksdagens beslut utfärdade
bestämmelserna om ersättning åt befattningshavare vid skogsvårdsstyrelserna
och hushållningssällskapen rätten till dylik extra ersättning reducerats
så, att ägaren endast erhåller 5 öre per kilometer för varje medresande.
Enligt revisorernas uppfattning föreligger icke något skäl att i detta
hänseende ställa statens befattningshavare i en gynnsammare ställning.

Vad beträffar kilometerpenningar till medresande förrättningsmän vid samåkning,
har denna ersättning motiverats med att förrättningsmännen därigenom
skulle bliva mera benägna att använda sig av detta färdsätt. Då
emellertid staten vid samåkning i själva verket avgiftsfritt tillhandahåller
förrättningsmännen fortskaffningsmedel — vid resa med taxeautomobil genom
ersättning till den främste av förrättningsmännen för vad han verkligen utgivit
jämte kilometerpenningar och vid resa med annan automobil genom
ersättning till den, som äger eller disponerar bilen —lärer i överensstämmelse
med vad som gäller, då förrättningsmän använder kronan tillhörigt fordon,
några kilometerpenningar till de medresande överhuvud taget icke böra
utgå.

Vid sin granskning av statsverkets kostnader under budgetåret 1938/39 för
tjänsteresor hava jämväl innevarande års revisorer uppmärksammat, att
samåkning förekommit i avsevärd omfattning.

— 152 —

Revisorernas

uttalande.

Enligt 17 § 2 moni. i resereglemente! utgår icke traktamentsersättning för
dag eller natt, varav högst 1 timme tagits i anspråk för resa eller förrättning.
För dag varav mer än 1 timme men högst 6 timmar tagits i anspråk utgår
traktamentsersättning med hälften av det i 2 § 2 mom. i resereglemente! upptagna
beloppet. Under § 29 i sin berättelse anförde 1932 års revisorer beträffande
nämnda stadgande följande.

Vad angår resor eller förrättningar, som taga mindre tid än 6 timmar i
anspråk, vill det förefalla att de därmed förenade utgifterna för mat och logi,
om sådana utgifter överhuvud taget förekomma, äro så obetydliga, att särskild
traktamentsersättning icke bör ifrågakomma. Som en jämförelse må
erinras om, att tjänstemän vid ämbetsverken i Stockholm hava sig ålagda 7
timmars tjänstgöring å tjänsterummet. Örn de, som ofta är fallet, äro bosatta
på längre avstånd från arbetsplatsen, hava de därför icke möjlighet att intaga
sin frukostmåltid (lunch) i hemmet utan äro nödsakade vidkännas särskild
kostnad för detta mål utan att ersättning i någon form härför utgår.
Vidare torde böra beaktas att redan nu stora grupper befattningshavare icke
äro berättigade till traktamentsersättning vid resor eller förrättningar, som
omfatta mindre tid än sex timmar.

Någon ändring beträffande traktamentsersättningen blev emellertid icke
beslutad av 1933 års riksdag. Bestämmelser om att traktamentsersättning
icke utgår för dag, varav högst 6 timmar tagits i anspråk för resa eller förrättning,
hava emellertid utfärdats i senare tillkomna besparingsreglementen
för ett stort antal förvaltningsgrenar såsom befattningshavare vid yrkesinspektionen,
statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, lappfogdar och
deras biträden, vägingenjörer m. fl., folkskolinspektörer, lantbruksingenjör!-och deras biträden, tjänstemän vid statens lokala fiskeriadministration,
distriktslantmätare och extra lantmätare m. fl., befattningshavare inom statens
elektriska inspektion, befattningshavare vid fartygsinspektionen.

Enligt vad som framgår av propositionen nr 40 till 1929 års riksdag med
förslag till allmänt resereglemente uppgick statsverkets utgifter för resekostnads-
och traktamentsersättning för budgetåret 1927/28 under 2 och 5—10
huvudtitlarna till sammanlagt 4,753,211 kronor. Den av revisorerna verkställda
utredningen utvisar att motsvarande kostnad under budgetåret 1936/37
uppgått till 5,391,664 kronor samt under budgetåren 1937/38 och 1938/39
till respektive 5,748,649 och 6,050,789 kronor. I detta sammanhang må framhållas
att statsverkets samtliga kostnader för rese- och traktamentsersättning
torde uppgå till omkring 12,000,000 kronor.

Förskjutningen i kostnaderna torde mången gång vara att hänföra till förändringar
ifråga om antalet befattningshavare, ändrad tjänstgöringsskyldighet
m. m. Frånsett dessa omständigheter utvisar dock statsverkets kostnader
för tjänsteresor en allmän tendens till ökning. Det synes därför revisorerna
angeläget, att åtgärder vidtagas för hållande av dessa kostnader inom rimliga
gränser. Såsom förut framhållits föreslogo 1937 års revisorer vissa åtgärder
i dylikt syfte. I likhet med de myndigheter, som yttrat sig över de av revisorerna
föreslagna åtgärderna, ansåg 1938 års riksdag det föreliggande spörs -

— 153 —

målet vara av den betydelse, att detsamma borde av Kungl. Maj:t i lämpligt
sammanhang upptagas till närmare övervägande i syfte att på ifrågavarande
område åstadkomma tydligare och mera tidsenliga bestämmelser. Enligt
vad revisorerna inhämtat är frågan om ändring av vissa bestämmelser i allmänna
resereglementet för närvarande föremål för särskild utredning, varför
revisorerna nu endast velat understryka nödvändigheten att åtgärder i angivet
syfte snarast möjligt vidtagas.

§ 40.

Då ersättning för kommittéuppdrag bestämts i form av dagarvode, skall Vissa reseenligt
§ 4 kungörelsen den 28 augusti 1921 (nr 517) med vissa bestämmelser
angående kommittéer detta arvode utgå med aderton kronor till den, som ledamöter,
icke är bosatt eller har sin verksamhet å sammanträdesorten. Därest emel- so™agg^anks
lertid sådan kommittéledamot uppehåller sig å sammanträdesorten i följd
av allmänt uppdrag, för vilket ersättning åtnjutes, såsom riksdagsmannaskap,
statsrevisorsskap eller dylikt, skall dagarvodet enligt samma paragraf
utgå med endast sex kronor. Enligt § 3 i kungörelsen må icke utan vederbörande
departementschefs medgivande på statens bekostnad företagas andra
resor än från och till hemorten vid arbetets början och slut samt vid dess
ajournering. Under resa för kommittés räkning äger ledamot uppbära resekostnads-
och traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet. För
dag, då traktamentsersättning utgår, må icke beräknas arvode enligt § 4.

Frågan om storleken av det kommittéarvode, som bör tillkomma riksdagsman
för tid, då riksdagen varit samlad, men vederbörande av någon anledning
ej deltagit i dess arbete, har i viss mån avgjorts genom ett utslag av
kammarrätten den 1 februari 1934. Sedan riksdagsmannen A. hos nämnda
ämbetsverk anfört besvär över att statskontoret till honom utanordnat dagarvode,
beräknat efter sex kronor för dag och icke, såsom enligt A:s uppfattning
bort ske, efter 18 kronor för dag, anförde statskontoret i utlåtande
över besvären följande.

Beträffande frågan, huruvida riksdagsman skulle anses åtnjuta ersättning
för sitt riksdagsmannaskap under den tid av riksdagen, som förflöte efter
det sista delen av hans arvode utbetalats jämlikt 1 § av stadgan örn ersättnings
utgående för riksdagsmannauppdragets fullgörande, hade något uttalande
varken av konstitutionsutskottet vid 1932 års riksdag eller av riksdagen
i dess skrivelse i ämnet gjoi-ts. Överhuvud sades intet annat om övergången
från det dåvarande systemet med dagtraktamenten till fast arvode än
att det ansetts önskvärt, att riksdagsmannaarvode! beräknades, ej i form av
dagtraktamente utan i likhet med vad som gällde före 1918 års grundlagsändring,
i form av fast arvode för lagtima riksdag. Emellertid torde det
ligga i sakens natur, att detta fasta arvode, om än till beloppet bestämt efter
en beräknad riksdagstid av normalt 150 dagar, likväl måste anses utgöra
ersättning för hela riksdagstiden, även örn denna överstege nämnda antal
dagar. Den omständigheten, att själva utbetalningen av arvodet bestämts
till en tiondel var femtonde dag, kunde givetvis icke inverka på detta förhållande.
AU denna uppfattning vore riktig torde bäst framgå därav, att

— 154 -

under den tid, då ersättningen utgick i form av dagtraktamente, men var
maximerad till visst belopp, ersättningen vid riksdagens avslutande, innan
detta maximibelopp var uppnått, icke utgick med mer än de då intjänta dagtraktamentena
under det att nu i motsvarande fall hela återstoden av det
fasta arvodet utbetalades.

Kammarrätten fann ej skäl göra ändring i statskontorets beslut.

Vid granskning av statskontorets räkenskaper hava revisorerna iakttagit
åtskilliga fall, där kommittéledamöter, som tillika varit riksdagsmän, erhållit
ersättning för resor från och till hemorten för deltagande i kommittésammanträden
i Stockholm efter den normala riksdagstidens utgång men före
riksdagens slut. För själva sammanträdesdagarna har emellertid i enlighet
med kammarrättens ovannämnda utslag utbetalats endast det lägre dagarvodet
eller 6 kronor för dag.

Revisorernas Orsaken till att kommittéarvodet i fall, varom nu är fråga, utgår med allenttalande.
Iiast g kronor för dag är uppenbarligen, att vederbörande förutsättes uppehålla
sig på sammanträdesorten i följd av riksdagsmannauppdraget. Det synes
revisorerna, som om av detta betraktelsesätt måste följa, att reseersättning
i sådana fall ej kan utgå från kommittéanslagen för resor till och från
hemorten. Av statskontoret i förevarande avseende tillämpad praxis torde
därför ej stå i överensstämmelse med nämnda betraktelsesätt. För den händelse
det befinnes önskvärt, att det högre dagarvodet och reseersättning i
vissa av nu ifrågavarande fall må utgå, torde en uttrycklig föreskrift härom
böra utfärdas.

§41.

Viss ersätt- I likhet med vad som ägt rum vid närmast föregående års revisionsförfinansdepar-
rättningar hava innevarande års revisorer granskat vissa kommittéräkenskatementets
per. Härvid hava de ifråga om de expensmedel som ställts till förfogande
akaUeljered ^t finansdepartementets skatteberedning fäst sig vid en av vederbörande revisor
gjord anmärkning beträffande gottgörelse till en av beredningen för
statistiskt arbete anlitad person. Av revisorns anmärkning framgår, att ersättningsfrågan
underställts vederbörande för utbetalningen ansvarige tjänsteman.

Den av beredningen anlitade här ifrågavarande personen bär under en
följd av år anlitats för arbete av nämnda slag och har under budgetåret''
1938/39 uppburit gottgörelse med tillhopa 8,444 kronor för skattestatistiskt
arbete under elva och en halv månader, varvid å räkningarna upptagits timersättning
å 2 kronor för 4,222 timmar. Därjämte har för en halv månad
lämnats ersättning i form av semesterarvode med 275 kronor. Sammanlagt
har alltså nämnde person för sitt arbete erhållit 8,719 kronor. Andra hos
beredningen anställda personer hava fått sin ersättning fastställd i form av
avlöning per månad samt i förekommande fall övertidsersättning. Skatteberedningens
samtliga omkostnader, hava för budgetåret 1938/39 med un -

— 155 —

dantag av ersättningen till den, som lett arbetet, uppgått till ungefär 26,350
kronor.

Då i regel ersättningar av den storlek, varom här är fråga, inom kommit- Eevisoremas
téer pläga fastställas i form av arvode eller av avlöning för månad och icke a ta an e
i form av gottgörelse för timme, hava revisorerna måst finna det tillvägagångssätt
som inom skatteberedningen kommit till användning ganska egendomligt.
Revisorerna hava även ansett den angivna arbetstiden, uppgående
till ungefär 14 timmar per dygn anmärkningsvärt hög, och dessutom knappast
möjlig att effektivt kontrollera. Spörsmålet om anledningen till att ersättningen
bestämts på angivet sätt anse sig revisorerna icke vilja närmare
ingå på, men det bör emellertid i detta sammanhang påpekas, att denna
form för avlöning försvårar myndigheternas åtgärder att genom införsel inkassera
skattemedel. Tjänstemannen ifraga har nämligen tidigare varit och
är även för närvarande restförd för oguldna utskylder.

Särskilt med hänsyn till att ovan nämnda inom riksräkenskapsverket
framställda anmärkning ej synes hava föranlett till någon åtgärd och då det
här använda tillvägagångssättet ej bör få fortsätta, hava revisorerna velat
fästa uppmärksamheten på att skärpt kontroll bör utövas a det sätt på vilket
beredningen handhaver anvisade medel.

§ 42.

I § 20 förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om Vi^iaktkallelse
å okända borgenärer stadgas, att förordningens bestämmelser icke ^fndTutb!''"
skola äga tillämpning å bland annat medel, som blivit insatta i rikets stärn tainingar av
ders bank eller riksgäldskontor eller under annan allmän vård. Angående deJ0esritf0ner.
dylika medel skall i stället lända till efterrättelse vad därom särskilt är
stadgat.

Enligt kungl, brev till statskontoret den 2 oktober 1828 skola för enskildas
räkning hos länsstyrelserna gjorda depositioner, som bliva tio år gamla,
uppsägas till återlyftning genom kungörelse i post- och inrikes tidningar
samt från predikstolarna i länet. I kungörelsen skall vederbörande uppfordras
att inom natt och år ifrån kungörelsens datum anmäla sig hos länsstyrelsen
och därvid ej mindre förete de utfärdade depositionsbevisen än även
med domar och utslag m. m. styrka sin äganderätt till de nedsatta medlen.

Efter fordringsanspråkens prövning och godkännande utbetalas beloppen av
länsstyrelsen.

Depositioner, som icke inom den i kungörelsen föreskrivna tid återlyfts av
vederbörande, skulle enligt föreskrift i sagda kungl, brev ursprungligen insändas
till statskontoret. Rättsägare, som av gällande orsaker överskridit
den utsatta terminen, hade alt anmäla sig hos statskontoret och behörigen
styrka sin rätt till de depositionsmedel, han önskade återfå, vilka, da anspråket
befanns grundat, till honom anordnades.

Beträffande förvaltningen av de till statskontoret insända depositionsmed -

— 156 —

len föreskrevs i brevet den 2 oktober 1828 att dessa skulle av ämbetsverket
insättas på särskild räkning i riksbanken. Genom beslut den 27 juli 1836
uppdrog Kungl. Majit åt särskilda kommitterade att förvalta medlen genom
utlåning emot behörig säkerhet och fem procents årlig ränta. Sedan rikets
ständers år 1839 församlade revisorer framställt vissa erinringar mot de
kommitterades sätt alt handhava utlåningen, överflyttades medlen genom
Kungl. Majrts beslut den 2 mars 1842 ånyo till statskontoret. Under 1840-talet beslutade rikets ständer vid skilda tillfällen, att större delen av de för
varje gång befintliga depositionsmedelsbehållningarna skulle av statskontoret
levereras till riksgäldskontoret. Sedan ständerna därefter bifallit en
proposition om fortfarande leverering från statskontoret till riksgäldskontoret
av såväl dåvarande som blivande depositionsmedel, meddelade Kungl.
Maj.t i brev till statskontoret den 1 augusti 1851 närmare föreskrifter i
ämnet.

Numera insändas deponerade medel i regel ej till statskontoret, utan dylika
medel, som icke inom föreskriven tid lyfts, omföras i stället i länsräkenskaperna
till riksstatstiteln »A. IV Diverse inkomster» under beteckningen
»Överåriga depositioner». Från sagda titel sker utbetalning, när vederbörande
sedermera gör framställning om beloppets utfående.

Depositioner hos länsstyrelserna verkställas alltjämt i ej obetydlig omfattning.
Av nedanstående sammanställning framgå de belopp, som under
de senaste fem budgetåren omförts till »Överåriga depositioner».

Budgetår

1934/35 .................. kronor 119,245: 98

1935 36 » 36,143:51

1936/37 » 20,547: 77

1937 38 .................. » 162,665:41

1938/39 » 22,024: 45

Summa kronor 360,627: 12.

Vid granskning av de under senare år verkställda utbetalningarna av
överåriga depositioner hava revisorerna uppmärksammat åtskilliga fall, då
synnerligen lång tid förflutit mellan depositionens nedsättande och lyftandet
av densamma. Sålunda framhöllo 1935 års revisorer under § 34 i sin berättelsesätt
de vid granskning av räkenskaperna från överståthållarämbetets
kansli uppmärksammat, att under tiden november 1934—februari 1935 till
en person utbetalats depositioner i 28 olika fall till ett sammanlagt belopp av
4,050 kronor. Förordnande om rätt att lyfta beloppen hade meddelats under
1919 — eller alltså femton år före lyftandet — i tre fall, under år 1920 i ett
fall, under år 1921 i sex fall, under år 1922 i ett fall och under år 1923 i ett
fall. Såsom exempel pa liknande iakttagelser vid den fortsatta granskningen
vilja revisorerna anföra följande.

För tretton å fastigheten 51/1000 mantal Torsbo skog litt. Ga eller Ludvika
gård 82 i Ludvika socken belägna gruvor samt åtta andra gruvor nedsattes
de vederbörande jordägare jämlikt 41 § i gruvestadgan den 16 maj

— 157 —

1884 tillkommande andelar av gruvförsvarsavgifter för vissa år under tiden
1899—1905 hos länsstyrelsen i Kopparbergs län. De vederbörande ägare till
fastigheten tillkommande beloppen utgjorde tillhopa 496 kronor 49 öre. För
samma gravor nedsattes de jordägarna tillkommande andelarna av sådana
avgifter för vissa år under tiden 1906—1921 hos länsstyrelsen med sammanlagt
977 kronor 4 öre.

Ägare till fastigheten var under tiden 1899—1 juli 1906 Trävaruaktiebolaget
Dalarne och under tiden från och med sistnämnda dag till och med
den 30 juni 1925 aktiebolaget Ludvika bruksägare, vilket bolag den 2 mars
1925 försattes i konkurs, som avslutades genom slututdelning den 4 september
1926.

De ovan angivna hos länsstyrelsen i Kopparbergs län nedsatta avgifterna
omfördes såsom överåriga depositioner vid särskilda tillfällen under åren
1911—1933 i landskontorets räkenskaper till riksstatstiteln »Diverse inkomster».

Trävaruaktiebolaget Dalarne och förvaltarna i aktiebolaget Ludvika
bruksägares avslutade konkurs anhöllo under hösten 1934 med företeende
av vederbörliga behörighetshandlingar om utbekommande av de nedsatta
beloppen. Trots att i ansökningshandlingarna ingen som helst förklaring
lämnades till att vederbörande först 35 år efter den tidigast skedda och 13
år efter den senast skedda depositionen gjorde sin rätt gällande, utbetalades
beloppen till sökandena.

Utan att närmare ingå på frågan, huruvida i praxis vederbörligen beaktatats
föreskriften, att rättsägaren för att utfå deponerade belopp skall »av
gällande orsaker» hava överskridit den utsatta terminen, finna revisorerna
det otillfredsställande, att enskilda personer utan varje tidsbegränsning
kunna utfå deponerade belopp. Enligt revisorernas mening synes det visserligen
tveksamt, om rättsägares anspråk på att utfå i allmän vård deponerade
penningar bör vara underkastat de regler, som gälla örn preskription
av fordringar i allmänhet. Å andra sidan kan hänsyn till den enskildes intresse
icke rimligen kräva, att staten skall åtaga sig en till obegränsad tid
utsträckt förvaringsskyldighet.

Då reglerna på förevarande område jämväl i övrigt äro föråldrade, anse
revisorerna, att de böra ersättas med mera tidsenliga föreskrifter, bland annat
åsyftande en skälig begränsning av den tidsperiod, under vilken staten
skall vara ansvarig för de nedsatta beloppen.

§ 43.

Såsom revisorerna i annat sammanhang omnämnt har frågan örn bevakning
av kronans fordringar i balans- och därmed jämställda mål varit föremål
för uppmärksamhet av 1936 års revisorer. 1937 års riksdag har sedermera
i sin skrivelse nr 311 under punkt 7 framhållit, att indrivningen av kronans
fordringar i dylika mål skedde efter mycket växlande principer inom
olika förvaltningsområden ävensom att indrivningen i stort sett icke kunde

Revisorernas

uttalande.

Indrivning
av kronans
fordringar i
balansmål.

— 158

anses vara ordnad på ett tillfredsställande sätt. Riksdagen delade revisorernas
uppfattning, till vilken såväl statskontoret som riksräkenskapsverket anslutit
sig, att åtgärder snarast borde vidtagas för ett avhjälpande av de av
revisorerna påtalade missförhållandena. Riksdagen ansåg sig därför böra
hos Kungl. Majit göra framställning örn närmare utredning i ärendet. I samband
med denna utredning syntes enligt riksdagens mening till övervägande
böra upptagas jämväl den av revisorerna berörda frågan, huruvida icke beträffande
uttagandet av de fordringar, varom här vore fråga, införselinstilutet
lämpligen kunde begagnas. Därest detta bleve fallet skulle nämligen i
indrivningshänseende nämnda fordringar bliva jämställda med skattemedel.

Revisorernas Enligt gällande instruktion och arbetsordning för riksräkenskapsverket
uttalande. åligger (jet verkets budgetbyrå att kontrollera att kronans utestående fordringar
i behörig ordning indrivas. Det synes önskvärt, att till riksdagens revisorer
från riksräkenskapsverket årligen lämnas uppgifter rörande de av
verkets budgetbyrå vidtagna åtgärderna i nämnda hänseende under närmast
föregående budgetår beträffande samtliga sådana kronans fordringar i balans-
och därmed jämställda mål i anledning av vilka åtgärd från verkets
sida påkallats. Detta synes revisorerna böra ske av den anledningen, att
riksräkenskapsverkets åtgärder i regel äro undandragna den kontroll på detta
område, som av verket utövas gent emot andra myndigheter. Revisorerna
vilja därför föreslå, att en komplettering av verkets instruktion och eventuellt
dess arbetsordning sker, så att revisorerna framdeles kunna i detta avseende
utöva fortlöpande granskning.

44.

Vissa avskrivningsfrågor.

Revisorerna hava i annat sammanhang omnämnt, att frågan om avskrivning
av statens fordringar varit föremål för behandling av 1936 års revisorer.
1937 års riksdag har sedermera i sin skrivelse nr 311 under punkt 5 i anledning
av revisorernas framställning gjort följande uttalande.

Såsom revisorerna under § 39 framhållit, äro nuvarande bestämmelser örn
allmänna verks och myndigheters rätt till extra ordinarie avskrivningar fastställda
i 1830 års förordning i ämnet. Dessa bestämmelser äro i flera hänseenden
föråldrade, varjämte bristen på kompletterande föreskrifter haft till
följd, att olika förfaringssätt tillämpats. Vidkommande Kungl. Majits rätt
att göra avskrivningar saknas, såsom revisorerna framhållit, bestämmelser i
ämnet, vilket medfört osäkerhet vid behandlingen av avskrivningsfrågor.
Även ifråga örn bokföringen av avskrivna belopp hava växlande principer
följts. Uppenbart är, att dessa förhållanden äro i hög grad otillfredsställande.
Såväl statskontoret som riksräkenskapsverket hava också ansett en utredning
böra komma till stånd angående de åtgärder, som måste vidtagas för
att åstadkomma en bättre ordning på detta område. Riksdagen, som delar
den sålunda uttalade uppfattningen örn önskvärdheten av en utredning i
nämnda hänseende, har ansett sig böra hos Kungl. Majit göra framställning
härom. Jämväl frågan örn Kungl. Majits rätt att göra avskrivningar synes
lämpligen böra i samband därmed bliva föremål för närmare övervägande.

159 —

Vidkommande revisorernas under § 22 framställda anmärkning vill riksdagen
uttala, alt jämväl enligt riksdagens mening det måste ur principiell
synpunkt anses riktigast, alt, då det gäller ersättning för förskingrade statsoch
andra allmänna medel, framställning göres av vederbörande myndighet
till Kungl. Majit, som därigenom blir satt i tillfälle att fatta ståndpunkt till
såväl ersättningsfrågan som ansvarsfrågan. Vid den utredning rörande omarbetning
av bestämmelserna angående avskrivning av statens fordringar,
som riksdagen ovan begärt, synes jämväl den av revisorerna nu berörda frågan
böra närmare klarläggas.

Revisorerna hava uppmärksammat, att avskrivning av sådana fordringar,
varom här är fråga, i ganska stor utsträckning verkställes av vederbörande
myndigheter. Intill dess den av riksdagen begärda utredningen kunnat verkställas
och föranlett vidtagande av erforderliga åtgärder, torde det vara önskvärt
att till riksräkenskapsverket från vederbörande myndigheter -— möjligen
med undantag för affärsverken — i samband med årsräkenskapernas avlämnande
lämnas en specificerad uppgift å under budgetåret verkställda avskrivningar
av detta slag. Härigenom skulle en bättre ordning kunna ernås
och även riksdagens revisorer bliva i tillfälle att här utöva närmare granskning.

§ 45.

Innevarande års revisorer hava påbörjat en undersökning av de former,
under vilka statsunderstöd och statsbidrag numera utgå till kommunerna
och den inverkan, dessa bidrag kunna anses hava på kommunernas ekonomiska
förvaltning. För att erfara i vad mån den kommunala bokföringen
kan anses utgöra ett någorlunda tillförlitligt underlag för den kommunala
finansstalistiken och för prövningen av ansökningar örn understöd åt skattetyngda
kommuner, hava revisorerna därvid i första hand sökt verkställa
en jämförelse av de ekonomiska uppgifter, grundade på vederbörande kommuns
stater och räkenskaper, som i dessa hänseenden lämnas dels till statistiska
centralbyrån i form av finansstatistiska siffersammanställningar,
dels ock de uppgifter, som bifogats ingivna ansökningar om bidrag till vissa
kommuner med särskilt högt skattetryck.

Revisorerna hava därvid funnit hurusom de mångskiftande former, i vilka
den kommunala bokföringen sker, medfört åtskilliga olikformigheter, som
enligt revisorernas mening måste anses menligt inverka på den kommunala
finansstatistikens tillförlitlighet och försvåra granskningen av ansökningar
om understöd lill skatteutjämning.

Den av revisorerna verkställda granskningen har med hänsyn till materialets
omfång måst inskränkas till en ganska begränsad stickprovsundersökning.
Av denna har dock klart framgått, att i åtskilliga fall utgifter av kommuner
bokförts på sådant sätt, att de statistiskt kommit att felaktigt påverka
vissa anslagsposter, som ur skatteutjämningssynpunkt äro av särskild betydelse
enligt för närvarande i sådant biinseende tillämpade allmänna grun -

Revisorernas

uttalande.

Statsunderstöd
och "
statsbidrag
till kommunerna.

— 160 —

der. De framkomna slutsummorna kunna därför ej tillmätas den grad av
noggrannhet, som är önskvärd och dessutom möjlig att uppnå vid en mera
enhetlig bokföring i de olika kommunerna.

Revisorerna hava vidare uppmärksammat, att en tidsödande granskning
av ansökningarna örn understöd åt skattetyngda kommuner föranledes av
ovannämnda olikformighet, vartill kommer att uppgifterna i finansslatistiken
och i ansökningarna ej alltid stämma överens. Särskilt då understödet
åt skattetyngda kommuner är beroende av vissa bestämda slag av kommunala
utgifter, är det av vikt, att bland dessa utgifter ej bokföras sådana, vilka
avse andra ändamål, men givetvis å andra sidan också, att samtliga utgifter,
som kunna berättiga till understöd, bliva upptagna under riktiga rubriker
och redovisas på sådant sätt, att detta såväl bokföringsmässigt som
statistiskt tydligt kommer till synes. Det torde nämligen vid granskningen
av lämnade uppgifter icke vara möjligt att rätta alla felaktigheter och utjämna
olikformigheterna. Bedömningen av siffrornas reella betydelse måste
i icke ringa grad påverkas av det sammanställda materialet.

Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra om att de förändringar, som
följt av statens utvidgning av sin understödjande verksamhet och kommunernas
biträde vid ordnandet av nya allmänna uppgifter, i väsentlig grad påverkat
de ekonomiska förhållandena inom kommunerna. I främsta rummet
gäller detta inom det sociala verksamhetsområdet, varvid särskilt arbetslöshetshjälpen
till kommunerna i form av arbeten av olika slag spelat en betydande
roll. Dessutom tillkomma numera de förändringar, som i avseende å
skolväsendet skett och vilka föranlett att staten i utgiftshänseende svarar för
huvudparten av dessa kostnader. De nu verkställda undersökningarna hava
visat, att såväl statistiskt som bokföringsmässigt enhetliga principer saknas
vid redovisningen av utgifter på dessa områden. Revisorerna vilja även
framhålla, att en sådan omständighet som huru uppkomna överskott och
brister vid den kommunala förvaltningen redovisas — i en post eller fördelade
å särskilda specialstater — mången gång påverkar de siffror, som ligga
till grund för bedömningen i utjämningshänseende.

Revisorerna vilja ifrågasätta, om icke en i viss mån standardiserad bokföring
skulle kunna medföra betydande fördelar för kommunerna och samtidigt
möjliggöra en mera tillförlitlig statistik samt underlätta granskningen
av ansökningar om understöd åt skattetyngda kommuner. För kommunernas
del bör en enhetlig bokföring medföra en effektivare kontroll av bokföringen
och för övrigt även underlätta denna. Uppenbart är att härigenom
jämväl förutsättningar skapas för ett riktigt ifyllande av de formulär, som
ligga till grund för finansstatistiken. För granskningen av ansökningar örn
bidrag och deras ensartade bedömande synes en sådan enhetlig bokföring
kunna bliva av särskilt stort värde.

Av praktiska och naturliga skäl bör en standardisering av bokföringen
dock icke drivas för långt. Kommunerna skilja sig högst väsentligt från varandra
ej blott ifråga om antalet invånare och ytvidd utan även beträffande
förvaltningsorganisation och allmän karaktär. En liten kommun med tärn -

— 161 -

ligen begränsad kommunal verksamhet har icke behov av samma detaljerade
bokföring som en folkrik kommun med synnerligen differentierade uppgifter.
Det torde emellertid vara möjligt att fastställa ett fåtal enkla formulärtyper
för redovisningen, så avpassade att de lämpa sig för olika kommuner.
Revisorerna äro av den uppfattningen, att en sådan mera enhetlig kommunal
bokföring bör snarast införas icke minst med hänsyn till de alltmera
ökade uppgifter, som åläggas kommunerna eller som de frivilligt åtaga sig.

Även om härigenom granskningsarbetet för beviljande av understöd åt
skattetyngda kommuner säkerligen skulle i hög grad underlättas, kan det
dock ifrågasättas, örn icke ytterligare åtgärder kunna vara erforderliga för
att göra detta granskningsarbete effektivare. Man kan näppeligen begära,
att Kungl. Maj :t skall kunna centralt bedöma alla de skiftande faktorer, som
måste spela in vid bestämmandet av den kommunala uttaxering, som ligger
till grund för understödens utmätande. Kommuner, som ingiva ansökningar
om understöd, torde ock böra få möjlighet att taga del av huru bedömningen
skett samt eventuellt genom besvär få beräkningarna av understödens storlek
underställda ytterligare prövning. Detta är icke möjligt med nuvarande
former för skatteutjämningsbidragens fördelande men torde kunna vinnas,
om granskningen av ingivna ansökningar skedde exempelvis av en särskild
nämnd, inneslutande personer med erfarenhet i kommunal verksamhet och
ekonomiska angelägenheter överhuvud taget, samt örn de understödssökande
kommunerna gåves möjlighet att framföra erinringar mot nämndens beslut.
En annan utväg vore att förlägga granskningen till ett centralt ämbetsverk
t. ex. statskontoret, som vid dessa ärendens behandling skulle kunna äga tillkalla
några personer med nyss angivna kvalifikationer att deltaga i avgörandet.
Såvitt revisorerna kunna finna skulle ett sådant förfaringssätt vara
ägnat att i hög grad underlätta granskningen samt giva en större effektivitet
utan att öka kostnaderna.

Revisorernas nu verkställda undersökningar hava föranlett dem att i sin
berättelse mera allmänt upptaga dessa frågor, som torde böra vinna beaktande,
då det gäller att inom den arbetande kommunalskatteberedningen söka
en lösning av skatteutjämningsspörsmålen.

Allmänt

uttalande.

11 - 399241. liep. berättelse ang. statsver ket dr 1939. I.

— 162 —

Domkapitelshuset
i
Västerås.

Allmänt

uttalande.

Utgallring av
vissa handlingar
ur
kristidskommissionernas

arkiv.

ÅTTONDE HUVUDTITELN.

Ecklesiastikdepartementet.

§ 46.

Revisorerna hava avlagt besök vid domkapitlet i Västerås.

Domkapitelshuset, som är mycket gammalt, är uppfört av sten och delvis
av tegel i två våningar. På nedre botten ligga arkiv och vaktmästarbostad,
på övre botten domkapitlets övriga lokaler, nämligen sessionssal, expeditionsrum,
stiftssekreterarens rum och ett rum där stiftsnotarien och kansliskrivaren
hava plats.

Huset reparerades senast år 1909, varvid centralvärme infördes. Erforderligt
underhåll synes därefter hava eftersatts. Revisorerna konstaterade
vid sitt besök allvarliga brister i byggnadens beskaffenhet. I de tjocka stenväggarna
funnos talrika sprickor. Lokalerna voro dragiga. Tak och väggar
voro svartnade och golven, som bestå av bräder, voro hårt slitna.

Lokalerna voro även trånga och otillräckliga. Sålunda hade stiftsjägmästarens
expedition måst inrymmas i förhyrda lokaler på annan plats i
staden, ungefär tio minuters väg från domkapitlets expedition. Detta medför,
utom direkta kostnader för hyra, vissa olägenheter till följd av att arbetskrafterna
å de bägge expeditionerna icke kunna rationellt utnyttjas.

De av revisorerna konstaterade bristerna synas vara av så allvarlig beskaffenhet,
att frågan om sättet för deras avhjälpande ofördröjligen bör upptagas
till närmare undersökning.

§ 47.

Under § 43 av sin berättelse lämnade 1938 års revisorer en redogörelse för
arkiveringen av statsmyndigheternas handlingar och uttalade i samband därmed,
bland annat, att en omfattande utgallring av arkivalier ur de statliga
arkiven i åtskilliga fall borde komma till stånd. Jämväl innevarande års
revisorer hava verkställt vissa undersökningar angående möjligheterna att,
för nedbringande av de ständigt växande kostnaderna för de statliga arkiven,
ur dessa utgallra handlingar i större omfattning än som hittills skett.
Revisorerna hava därvid särskilt uppmärksammat kristidskommissionernas
av riksarkivet förvarade arkiv.

— 163 —

Nuvarande förvaringsplatser för och omfattningen av kristidskommissionernas
handlingar framgår av nedanstående sammanställning.

Kommissioner m. fl.

F olkhushållningskommissionen

Industrikommissionen

Handelskommissionen

Krigsförsäkringskommissionen

Läkemedelskommissionen

Råvaruimportföreningarna

Bränslekommissionen

Antal hyll Förvaringsplats

meter

(i runt tal)

G:a bankohuset vid Skeppsbron 1,600

Valvet under kungl, slottet 300

» » » » 400

» » » »

» » » » } 100

» » » » J

Riksarkivets huvudlokal, Arkivgatan
3 800

Summa 3,200

För att utröna huruvida och i så fall i vilken omfattning utgallring i nu
ifrågavarande arkiv skulle kunna tänkas ske, hava revisorerna under hand
från riksarkivet inhämtat vissa uppgifter. Dessa grunda sig på en del stickprovsundersökningar,
vilka verkställts i de olika arkiven. Sålunda har handelskommissionens
arkiv undersökts, varvid bland annat konstaterats, att
omkring 36 hyllmeter upptogos av byråavskrifter av koncept till beslut om
beviljade och avslagna licenser. I industrikommissionens arkiv har fettbyrån
och i folkhushållningskommissionens arkiv centralförvaltningens handelsavdelning
utvalts för undersökning. Härvid har, bland annat, påträffats sådana
till synes utgallringsbara handlingar som fakturor (omkring 8 hyllmeter)
och leveranslistor (omkring 12 hyllmeter). Vad härefter angår folkhushållningskommissionens
lokala avdelningar torde med all sannolikhet ur
dessa avdelningars arkiv utgallringar kunna verkställas i en ännu större omfattning
än i centralavdelningens arkiv. Lokalavdelningarnas handlingar
torde nämligen till icke oväsentlig del utgöras av dels koncept till skrivelser
till centralavdelningen, dels ock skrivelser från sistnämnda avdelning.

Kostnaderna för förvaring av arkivalier av den omfattning, varom här
är fråga, måste givetvis bliva betydande. Även om de för ifrågavarande arkivalier
disponerade utrymmena, som i stor utsträckning utgöras av för andra
ändamål tämligen otjänliga källarlokaler, draga förhållandevis låga lokalkostnader,
vore det givetvis med hänsyn till den ansvällning av arkivbeståndet,
som pågår i allt snabbare takt, av betydelse, därest nämnda utrymmen
skulle kunna göras disponibla för de nya leveranser av arkivalier, som riksarkivet
varje år har att emottaga. Emellertid medför förvaringen av arkivalierna
utöver kostnaderna för lokaler även åtskilliga andra utgifter, och revisorerna
hava funnit det vara av intresse att i något avseende närmare undersöka
storleken av dessa. För detta ändamål hava revisorerna från riksarkivet
under hand införskaffat uppgifter rörande kostnader för de, givetvis
understundom nödvändiga, omflyttningar av kristidskommissionernas handlingar,
som hittills verkställts av riksarkivet. Av dessa uppgifter hava fram -

Revisorernas

uttalande.

Avgiftsbelagda
kurser
vid universiteten
och
karolinska
institutet.

— 164 —

gått, att flyttningar av kristidskommissionernas arkivalier i åtskilliga fall
medfört icke oväsentliga kostnader. Sålunda beviljades genom kungl, brev
den 20 oktober 1937 ett belopp å 6,375 kronor för flyttning a\ folkhushållningskommissionens
arkiv från den tidigare förvaringsplatsen i fastigheten
Storkyrkobrinken 7 till gamla bankohuset. Genom kungl, brev den 16 juli

1937 anslogs 2,925 kronor för flyttning av bränslekommissionens arkiv från
fastigheten Gråmunkegränd 6 till Arkivgatan 3. Vidare har induslrikommissionens,
handelskommissionens, krigsförsäkringskommissionens, läkemedelskommissionens
och råvaruimportföreningarnas arkiv flyttats från Östermalmsgatan
26 till de nuvarande förvaringslokalerna i valvet under Stockholms
slott, vilket sammanlagt dragit en kostnad av omkring 700 kronor.
Utöver nu nämnda kostnader hava omflyttningarna medfört utgifter för vissa
inredningsarbeten i de lokaler, dit arkivalierna flyttats.

De undersökningar, som utförts rörande arkiveringen av kristidskommissionernas
handlingar och de därav föranledda kostnaderna, hava enligt revisorernas
mening givit ytterligare belägg för nödvändigheten av, att den av

1938 års revisorer föreslagna utredningen angående, bland annat, utgallring
av handlingarna ur de statliga arkiven utan dröjsmål kommer till stånd. En
sådan utredning torde nämligen komma att giva vid handen, att åtskilligt
arkivmaterial, vars förvaring nu medför betydande utgifter, kommer att utgallras.
Ett uppskjutande av utredningen skulle sålunda för statsverket medföra
skäligen onödiga kostnader.

Revisorerna anse sig i förevarande sammanhang även böra beröra frågan
om arkivering av de nyligen tillsatta kriskommissionernas handlingar.
Riksarkivet har i cirkulärskrivelse uppmanat kommissionerna att uppgöra
erforderliga arkiveringsplaner för underlättande av framtida gallringsåtgärder.
Med hänsyn till de betydande kostnader, som en förvaring av gallringsbart
arkivmaterial visat sig draga, vilja revisorerna framhålla vikten av, att
vederbörande myndigheter tillse, att dylika gallringsplaner uppgöras och att
erforderliga föreskrifter för underlättande av det framtida gallringsarbetet
snarast möjligt utfärdas.

§ 48.

I sin år 1927 avgivna berättelse upptogo revisorerna till behandling frågan
om avgiftsbelagda kurser vid universiteten och karolinska institutet. Efter
att hava lämnat en redogörelse för sina iakttagelser anförde revisorerna därvid
följande.

Revisorerna vilja på grund av vad sålunda upplysts betona angelägenheten
av att vid utkrävande av särskilda avgifter för åtnjutandet av undervisning
vid ovannämnda statliga inrättningar den största hänsyn tages till att de
studerande icke över hövan betungas med kostnader för sin utbildning. Särskilt
må framhållas, att avgifter av mindre bemedlade studenter icke böra
få ifrågakomma. Av de inkomna uppgifterna vill det synas, som örn flertalet
av de betalda kurserna omfattat vederbörande ämnes allmänna delar

— 165 —

och ej avsetts för ett inträngande i mera speciella grenar av detsamma. Detta
förhållande har givit revisorerna anledning ifrågasätta, huruvida ej en
undersökning borde verkställas rörande möjligheterna att på ett sådant
sätt anordna undervisningen i de obligatoriska delarna av ämnena,
att de studerande icke behövde betungas med extra kostnader för sin utbildning
av det slag, varom här är fråga.

I skrivelse den 6 juni 1935 anmodade chefen för ecklesiastikdepartementet
juris professorerna Å. Holmbäck i Uppsala och R. Bergendal i Lund att
verkställa en preliminär utredning angående kursavgifter vid universitetens
juridiska fakulteter. Sedan Holmbäck och Bergendal den 11 juni 1936 till
departementschefen överlämnat en promemoria med åtföljande förslag i ämnet,
avgav universitetskanslern efter hörande av de juridiska fakulteterna
den 30 augusti 1938 utlåtande över densamma. Därefter har promemorian
ej föranlett ytterligare åtgärd från Kungl. Maj:ts sida.

Då en lösning av frågan örn avgiftsbelagda kurser vid universiteten alltså
ännu icke kommit till stånd, hava revisorerna ansett det vara av intresse att
genom en närmare utredning få belyst, huru förhållandena på förevarande
område för närvarande gestalta sig. I sådant syfte hava revisorerna med
stöd av den för dem gällande instruktionen genom hänvändelse till statsministern
införskaffat upplysningar från universiteten och karolinska institutet
angående samtliga de vid nämnda institutioner under läsåret 1938/39
hållna kurser, som belagts med avgift till vederbörande lärare.

De inkomna uppgifterna utvisa, att dylika avgiftsbelagda kurser alltjämt
förekomma i rätt betydande omfattning. Beloppen av de utav vederbörande
lärare uppburna kursavgifterna uppgå för ifrågavarande läsår vid
universitetet i Uppsala till omkring 35,000 kronor, vid universitetet i Lund
till omkring 32,000 kronor och vid karolinska institutet till omkring 24,000
kronor. Det är väsentligen inom de juridiska och medicinska fakulteterna
samt de humanistiska sektionerna av filosofiska fakulteterna, som avgifter
utgått. Medan kursavgifterna inom den medicinska fakulteten i Lund uppgått
till endast 1,440 kronor och inom samma fakultet i Uppsala till 7,690
kronor, hava kursavgifterna vid karolinska institutet uppgått till omkring

24,000 kronor. Även om studentantalet vid karolinska institutet är väsentligt
större än vid universiteten, synes skillnaden likväl påfallande stor. Det
högsta sammanlagda avgiftsbelopp, som av en och samma lärare uppburits
under läsåret 1938/39, utgör vid universitetet i Uppsala 6,520 kronor, vid
universitetet i Lund 8,880 kronor och vid karolinska institutet 9,400 kronor.
Avgifternas storlek har, bortsett från kompletteringskursen i latin för realstudenter,
växlat vid universitetet i Uppsala mellan 10—50 kronor, vid universitetet
i Lund mellan 10—45 kronor och vid karolinska institutet mellan
25—60 kronor. Avgiften överstiger 25 kronor för deltagare vid universitetet
i Uppsala i samtliga 24 uppgivna fall utom 5, vid universitetet i Lund —
bortsett från av vederbörande universitetslektorer givna stilskrivningskurser
— i samtliga 13 fall utom 1 och vid karolinska institutet i samtliga 18 fall
utom 4.

166 —

Revisorernas

uttalande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår förekommer alltjämt i avsevärd
omfattning, att de studerande vid universiteten och karolinska institutet
till vederbörande lärare erlägga avgifter för av honom hållna kurser.

Vad först angår behovet av kurser av mera vetenskaplig karaktär, synas
i regel ämnena inom den juridiska fakulteten i detta avseende intaga en
annan ställning än ämnena inom övriga fakulteter och sektioner, inom vilka
avgiftsbelagda kurser förekommit. I den juridiska fakulteten torde ändringar
av lagstiftning och praxis, vilka på kort tid göra läroböcker och kompendier
i viktiga delar föråldrade, ofta påkalla fortlöpande muntliga redogörelser och
kommentarer. Sådana torde i många fall lämpligast kunna lämnas av vederbörande
ämneslärare. Örn sålunda kursundervisning inom de juridiska fakulteterna
kan anses i viss mån påkallad av undervisningens krav, bör det
ej heller förbises, att den för dessa fakulteter kan äga viss betydelse även
i ett annat hänseende. Genom att kursundervisningen bereder lärarna tillfällen
till extrainkomster kunna nämligen universiteten i konkurrensen med
de praktiskt juridiska yrkena vid sig knyta eller kvarhålla högt kvalificerade
jurister. Detta bör uppmärksammas, enär det är bekant, att de juridiska
fakulteterna lidit av svårigheter att besätta sina lärostolar.

Beträffande övriga fakulteter och sektioner föreligger ingen utredning angående
behovet av kurser eller sättet för avgifternas erläggande. Enligt revisorernas
mening bör en sådan utredning även för dessa ämnesområden
komma till stånd.

Vid Stockholms högskola har under en följd av år beträffande de juridiska
ämnena tillämpats ett system, som synes revisorerna värt beaktande.
Detta system innebär, att de studerande erlägga viss terminsavgift under ett
bestämt antal terminer mot att de få fritt bevista den enskilda undervisning,
som anordnas. På grundval av de medel, som inflyta i terminsavgifter, anordnar
fakulteten undervisning i den utsträckning, att varje student får fullständiga
undervisningskurser till sin disposition.

Beträffande mera elementär undervisning förefaller det revisorerna, som
om sådan undervisning i den utsträckning som är möjlig borde meddelas
av underordnade lärare. Inom medicinska fakulteten och humanistiska sektionen
av filosofiska fakulteten synes också ifrågavarande undervisning redan
nu i stor utsträckning meddelas av docenter, universitetslektorer, prosektorer,
biträdande lärare, underläkare och amanuenser.

Mot den nuvarande anordningen av kompletteringskurser i latin för realstudenter
synes någon berättigad invändning icke kunna göras.

Även om det måste erkännas, att det icke är lätt att komma till rätta med
spörsmålet om befrielse för de studerande vid universiteten och karolinska
institutet från kursavgifter synes det revisorerna, som örn en ändring av nu
gällande ordning av både principiella och praktiska skäl borde komma till
stånd. Utan att framlägga definitiva förslag vilja revisorerna likväl ifrågasätta,
huruvida icke den lyckligaste vägen vore, om för ändamålet anvisades
statsanslag. Hela detta spörsmål torde emellertid böra upptagas i samband

— 167 —

med en blivande lönereglering för universitetsprofessorerna. I varje fall
torde vad här anförts utvisa, att frågan är i behov av en allsidig undersökning.

§ 49.

Styrelsen för Chalmers tekniska institut anhöll år 1885 hos stadsfullmäktige
i Göteborg att 35,000 kronor ur den s. k. Renströmska fonden måtte
anslås till upprättandet av en i sammanhang med nämnda institut stående
materialprovningsanstalt. Denna framställning bifölls den 30 december
1885 under villkor, bland andra, att styrelsen för läroanstalten, utan vidare
bidrag av staden, skulle ansvara för framtida skötsel och underhåll av anstalten.
Den 21 december 1888 började anstalten sin verksamhet i det
anstaltens nämnd genom cirkulär inbjöd allmänheten att mot taxa begagna
anstalten för vanliga hållfasthetsprov. Sedan år 1906 hava kurser i materialprovning
för högskolans elever varit anordnade vid anstalten.

Under en följd av år har Kungl. Maj:t beviljat bidrag till upprätthållande
av ifrågavarande materialprovningsanstalt. Senast genom kungl, brev
den 8 september 1939 anbefalldes sålunda kommerskollegium att från manufakturförlagslånefondens
räntemedel till styrelsen för Chalmers tekniska
högskola utbetala ett belopp av 3,000 kronor att av styrelsen användas såsom
bidrag till fortsatt upprätthållande under budgetåret 1939/40 av anstalten,
under villkor att avgifterna för särskilda slag av provningar utginge
efter en, på förslag av styrelsen för högskolan, av kommerskollegium
fastställd taxa.

Anstaltens inkomster och utgifter av verksamheten under tiden 1 juli
1938—30 juni 1939 framgå av nedanstående till handelsdepartementet ingivna
redogörelse:

Inkomster.

Saldo från föregående budgetår .................... kronor 12,117:61

Statsanslag ...................................... » 3,000: —

Uppburit av anslaget ur Röhsska fonden ............ » 8,950: 50

Avgifter för utförda provningar .............. » 139,140: 38

Summa kronor 163,208: 49.

Utgifter.

Löner och arvoden .............................. kronor 102,648: 83

Avsatt till pensionsfonden .......................... » 10,800: —

Komplettering av maskin- och apparatutrustningen .... » 17,230: 05

Diverse utgifter .................................. » 20,436:24

Saldo till kommande år .......................... » 12,093:37

Summa kronor 163,208: 49.

Ovannämnda bidrag å 8,950 kronor 50 öre från Röhsska fonden har beviljats
av stadsfullmäktige i Göteborg.

Enligt vad revisorerna inhämtat, utgår till envar av föreståndaren för

MaterialprovningsauBtalten
vid
Chalmers tekniska
högskola.

— 168 _

Revisorernas

uttalande.

Vissa iakttagelser
angående
länsstyrelsernas

disposition
av anslagen
till folkskoleväsendet.

anstalten samt två anställningshavare därstädes en fast årslön av 2,500
kronor jämte till den förstnämnda 10 procent å bruttoinkomsten å samtliga
verkställda provningar samt till envar av de båda övriga 25 procent
å bruttoinkomsten å provningar, utförda å respektive avdelningar. För
särskilda utredningar eller teoretiska bearbetningar samt förrättningar utanför
anstalten beräknas dessutom särskilt arvode till förrättningsmannen.

Enligt vad räkenskaperna för anstalten utvisa, hava till föreståndaren,
som samtidigt varit professor vid Chalmers tekniska högskola eller efter
uppnådd pensionsålder varit förordnad uppehålla viss professur därstädes,
utbetalats följande lönebelopp, nämligen

för budgetåret 1936/37.................. kronor 10,291:81

» » 1937/38.................. » 17,023:30

» » 1938/39.................. » 12,677:64

Till den ene av de båda övriga tjänstemännen hava för nämnda år utbetalats
respektive 18,085 kronor 5 öre, 33,334 kronor 65 öre och 32,900
kronor samt till den andre respektive 8,229 kronor 3 öre, 6,326 kronor 57
öre och 5,764 kronor 35 öre. Den sistnämnde har därjämte uppburit avlöning
i egenskap av ordinarie lektor vid tekniska gymnasiet i Göteborg.

övrig personal, som avlönas antingen per månad eller per timme, uppgick
under juni månad 1939 till 17 personer. I pension utbetalas till en
förutvarande tjänsteman vid anstalten 140 kronor för månad.

Revisorerna hava vid sin granskning icke kunnat undgå att fästa sig vid
att av materialprovningsanstaltens utgifter en oproportionerligt stor del utgöres
av löner och arvoden till vid anstalten anställd personal. Särskilt höga
hava revisorerna funnit de avlöningsförmåner, som utgått till föreståndaren
samt de två befattningshavare, som uppburit fast årslön jämte provision
å bruttoinkomsten av provningsavgifter. Det synes revisorerna som
en högst väsentlig beskärning av dessa löneförmåner bort kunna ske, i synnerhet
som anstalten åtnjuter statsunderstöd.

§ 50.

Jämlikt kungörelsen den 17 juni 1938 (nr 430) angående provisorisk avlöningsförstärkning
åt lärare vid folk- och småskolor m. fl. åtnjöt befattningshavare,
å vilken avlöningsreglementet den 30 september 1937 (nr 868)
för lärare vid folk- och småskolor ägde tillämpning under budgetåret 1938/
39 av statsmedel utgående provisorisk avlöningsförstärkning med i kungörelsen
närmare angivna belopp. Avlöningsförstärkningen utanordnades
från anslaget »VIII N 20, Provisorisk avlöningsförstärkning åt vissa befattningshavare
vid folkskoleväsendet m. m.».

Beträffande utanordnande av den provisoriska avlöningsförstärkningen
gällde enligt 4 § i ovannämnda kungörelse, bland annat, att vederbörande
skolmyndighet ägde efter rekvisition hos statskontoret eller länsstyrelsen så -

— 169 —

som förskott uppbära, dels efter ingången av juli 1938 ett belopp, motsvarande
90 procent av de beräknade kostnaderna för den provisoriska avlöningsförstärkningen
under tiden 1 juli—31 december 1938, dels ock efter
ingången av januari 1939 ett belopp, motsvarande 90 procent av de beräknade
kostnaderna för den provisoriska avlöningsförstärkningen under tiden
1 januari—30 juni 1939. Sedan det visat sig att rekvisitioner av förskott
å nu ifrågavarande medel icke angivits i större utsträckning och det på
grund härav kunde befaras, att statsverkets kostnader för ifrågavarande
ändamål skulle komma att överflyttas till ett senare budgetår, föreskrevs
genom kungörelsen den 15 juni 1939 (nr 243) att statskontoret eller länsstyrelsen
skulle utan särskild rekvisition till vederbörande skolmyndighet
före utgången av juni månad 1939 förskottsvis utbetala ett så stort belopp,
att detta tillsammans med de förskottsbelopp, som tidigare under budgetåret
1938/39 kunde hava utbetalats till vederbörande, komme att uppgå till
180 procent av det belopp, som på grund av gjord rekvisition för ifrågavarande
ändamål utbetalats till vederbörande för tiden 1 januari—30 juni
1938.

Emellertid hava vissa länsstyrelser underlåtit att utanordna förskott inom
den i sistnämnda kungörelse fastställda tiden. Först efter direktiv från
riksräkenskapsverket hava dessa länsstyrelser efter ingången av budget^
året 1939/40 utbetalat förskott å provisorisk avlöningsförstärkning, vilka utgått
med följande belopp:

länsstyrelsen i Östergötlands län........ kronor 4,800

» » Skaraborgs » ........ » 166,800

» » Jämtlands » ........ » 135,000

» » Västerbottens » ........ » 181,300

Summa kronor 487,900

I och med ikraftträdandet av kungörelserna den 15 juni 1939 (nr 469
och 471) med vissa bestämmelser angående avlöning under budgetåret 1939/
40 åt lärare vid folk- och småskolor m. fl. samt högre kommunala skolor
skall från och med den 1 juli 1939 dyrtidstillägg icke utgå till sådana lärare
vid nämnda skolor, vilka åtnjuta lön enligt de nya avlöningsbestämmelserna.
I stället skall till sådan personal utgå rörligt tillägg enligt de i civila
avlöningsreglementet bestämda grunderna. Barntillägg må däremot övergångsvis
åtnjutas av lärare för varje barn, för vilket läraren omedelbart
före den 1 juli 1939 ägt uppbära dylikt tillägg. Enligt de före nämnda
tidpunkt gällande föreskrifterna skulle förskott å dyrtidstillägg av statskontoret
och länsstyrelserna utan särskild rekvisition utbetalas med viss
procent av kostnaderna för dyrtidstillägget. Enär det procentuella dyrtidstillägg
och barntillägg, som efter den nya löneregleringens genomförande
den 1 juli 1939 kommer att utbetalas av statsmedel, uppgår till förhållandevis
obetydliga belopp har i förberörda kungörelser den 15 juni
1939 (nr 469 och 471) samt kungörelserna den 22 juni 1939 (nr 512 och

— 170 —

513) stadgats, att förskott å ersättning för ifrågavarande utgifter icke skall
utanordnas.

Emellertid har ett flertal länsstyrelser efter ingången av innevarande budgetår
fortfarande utanordna! förskott å dyrtidstillägg med tillhopa ej mindre
än 5,106,500 kronor.

Enligt kungörelsen den 6 mars 1936 (nr 45) utgår byggnadsbidrag för redan
befintliga undervisningslokaler till skoldistrikt för bland annat varje den
1 juli 1936 befintligt, skoldistriktet tillhörigt klassrum och gymnastikrum,
som icke tagits i bruk före den 1 juli 1912, med 150 kronor årligen. Såsom
villkor för utgående av ifrågavarande byggnadsbidrag gäller, att folkskolinspektören
vitsordat, att lokalen är behövlig och tjänlig för sitt ändamål samt
försedd med erforderliga inventarier.

Vidare må enligt samma kungörelse statsbidrag utgå till underhåll av undervisningslokaler
ävensom för tillhandahållande av skolmöbler och undervisningsmateriel
med 50 kronor för varje lokal, som tillhör distriktet och
med 25 kronor för varje av distriktet förhyrd lokal. Här ifrågavarande underhålls-
och materielbidrag utgår allenast för sådan lokal, som användes för
sitt ändamål, dock att, örn lokalen varit i bruk endast under en del av redovisningsåret,
bidrag för det året utgår oavkortat. Såsom villkor för bidragets
utgående gäller, att lokalen hålles i ett tillfredsställande skick, och att inventarier,
skolmöbler och undervisningsmateriel äro av beskaffenhet, som folkskolinspektören
godkänner.

Rekvisition av bidrag, varom här är fråga, skall ställas till vederbörande
länsstyrelse och avfattas i enlighet med formulär, som fastställts av skolöverstyrelsen,
samt under oktober månad det redovisningsår, för vilket bidrag
sökes, avlämnas till folkskolinspektören. Denne skall granska inkomna
rekvisitioner och därvid tillse, att de för statsbidrags utgående stadgade villkoren
äro uppfyllda och de lämnade uppgifterna riktiga. Efter sålunda verkställd
granskning skall inspektören snarast möjligt med eget yttrande insända
ett exemplar av rekvisitionen till länsstyrelsen. I den mån folkskolinspektörens
yttrande eller andra på länsstyrelsens beslut inverkande särskilda omständigheter
icke prövas annat föranleda, skall statsbidraget, så snart ske
kan, av länsstyrelsen utbetalas till skoldistriktet.

Enligt vad revisorerna iakttagit hava fall förekommit, då vederbörande
folkskolinspektör vid sin granskning av inkomna rekvisitioner på anförda
skäl avstyrkt utbetalande av såväl byggnadsbidrag som underhålls- och materielbidrag.
Det oaktat har länsstyrelsen — såvitt anordningshandlingarna
utvisa utan att taga ställning till folkskolinspektörens yttrande — utanordna!
de rekvirerade beloppen. Förfarandet har givetvis gjorts till föremål för
anmärkning av vederbörande revisionsmyndighet.

Å riksstaten för budgetåret 1938/39 funnos under den gemensamma rubriken
Folkskoleseminarier upptagna dels ett förslagsanslag av 265,900 kronor
till omkostnader, dels ock ett reservationsanslag av 74,000 kronor till materiel,
böcker m. m. Dessa båda anslag skulle enligt föreskrift i kungl, brev
den 13 maj 1938 utbetalas av statskontoret och vederbörande länsstyrelser.

171 —

Vid granskning av länsstyrelsens i Östergötlands läns räkenskaper hava revisorerna
iakttagit, att rektor vid folkskoleseminariet i Linköping i en den
7 juli 1938 dagtecknad rekvisition hemställt om 7,000 kronor från anslaget
»Folkskoleseminarier: Omkostnader» samt 3,000 kronor från anslaget »Folkskoleseminarier:
Materiel, böcker m. m.». Trots att rekvisitionen ifråga örn
tydligt angivande av anslagsbeteckningar icke lämnar något övrigt att önska,
hava de rekvirerade beloppen av länsstyrelsen utanordnats från förslagsanslaget
till »Tekniska läroverk: Omkostnader», respektive reservationsanslaget
»Tekniska läroverk: Materiel, böcker m. m.» Då, såsom nämnts, ifrågavarande
anslag till materiel, böcker m. m. äro reservationsanslag, har länsstyrelsens
oriktiga förfaringssätt medfört bland annat, att i budgetredovisningen
å anslaget till materiel, böcker m. m. till folkskoleseminarier upptagits en
i själva verket obefintlig reservation på 3,000 kronor, medan motsvarande
anslag till tekniska läroverk belastats med 3,000 kronor högre belopp än som
rätteligen bort redovisas därå.

Under § 44 i sin berättelse anförde 1938 års revisorer, bland annat, att revisorerna
erhållit ett bestämt intryck av att utbetalandet och redovisandet
av anslag till folkskoleväsendet skedde efter mycket oenhetliga grunder. De
nu gjorda iakttagelserna synas bekräfta, att länsstyrelserna icke alltid ägna
spörsmålen rörande anslagen till folkskoleväsendet tillbörlig uppmärksamhet.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har till följd härav statsverket
fått vidkännas högst betydande utbetalningar. Svårigheterna för länsstyrelserna
att bemästra granskningen och redovisningen av utgifterna för
folkskoleväsendet torde komma att ökas under nuvarande kristid, vilken
medfört en avsevärd och måhända under lång tid bestående ökning i länsstyrelsernas
arbetsbörda inom olika områden.

Då det genom en rationellt ordnad och enhetligt genomförd handläggning
av utbetalningsärenden rörande de mycket betydande anslagen till folkskoleväsendet
kan undvikas, att statsverket åsamkas onödiga utgifter, synes särskilt
med hänsyn till de inträdda krisförhållandena, det av de sakkunniga
för skolöverstyrelsens organisation framlagda förslaget att inrätta en särskild
kameralbyrå vid skolöverstyrelsen, dit utbetalningsärenden rörande,
bland annat, folkskoleväsendet skulle centraliseras, böra snarast möjligt genomföras.
En skyndsam behandling av frågan angående nämnda centralisering
synes så mycket mer nödvändig, som enligt vad som framgår av de sakkunnigas
utredning genomförandet av reformen måste taga viss tid i anspråk.

§ 51.

I kungörelsen den 30 juni 1920 (nr 572) angående statsbidrag för undervisning
i slöjd vid folkskola, mindre folkskola eller särskild slöjdskola med
däri senare vidtagna ändringar stadgades, att lärare, som av skoldistrikt vore
anställd för undervisning i slöjd för gossar eller för flickor vid folkskola,
mindre folkskola eller särskild slöjdskola, skulle, därest statsbidrag utginge

Revisorernaä

uttalande.

Försenat utfärdande
av
kungörelse
angående
statsbidrag
till slöjdundervisning.

— 172 —

Revisorernas

uttalande.

Trädgården
vid upptagningsskolan

å Manilla i
Stockholm.

till lärarens avlöning, i arvode erhålla minst 1 krona 20 öre för varje under -visningstimme. Skoldistrikt, som i folkskola, mindre folkskola eller särskild
slöjdskola anordnat undervisning i slöjd, finge, på sätt i kungörelsen närmare
bestämdes, av statsmedel erhålla bidrag till lärarens avlöning, beräknat efter
1 krona 20 öre för undervisningstimme, dock att i intet fall statsbidraget
linge utgå med högre belopp för slöjdavdelning under eli redovisningsår än
153 kronor 60 öre, motsvarande statsbidrag för 128 timmar.

Genom beslut av 1939 års riksdag vidtogs bland annat sådan ändring i
ovannämnda bestämmelser, att statsbidraget finge utgå allenast för de slöjdtimmar,
med vilka den för lärare i avlöningsreglementet stadgade maximitjänstgöringen
eller i förekommande fall det antal veckotimmar till vilket lärares
undervisningsskyldighet av vederbörande folkskolinspektör eller skolöverstyrelsen
nedsatts, överskrides. Den sålunda genomförda ändringen innebär
alltså en begränsning i skoldistriktens rätt till statsbidrag för slöjdundervisningen.
Ifrågavarande författningsändring har intagits i kungörelsen
den 6 oktober 1939 (nr 693), vilken utkom från trycket den 9 i samma månad.
Kungörelsen skall emellertid lända till efterrättelse från och med den
1 juli 1939.

Enligt vad som uppgivits för revisorerna hade arvode till slöjdlärare för
månaderna juli, augusti och september 1939 av skoldistrikten i de flesta fall
utbetalats redan innan kungörelsen utkom av trycket. Till följd härav hava
svårigheter uppkommit för skoldistrikten att i efterhand återfordra den del
av dessa slöjdarvoden, som, därest kungörelsen utkommit vid ingången av
redovisningsåret 1939/40, icke hade kommit att utbetalas.

Revisorerna hava ansett sig böra fästa uppmärksamheten på att genom
den omständigheten att ifrågavarande kungörelse utfärdats mer än tre månader
efter den dag, från och med vilken den skolat lända till efterrättelse,
olägenheter uppstått för skoldistrikten, som torde bliva skyldiga att kräva
återbetalning av viss del av dessa avlöningsmedel.

§ 52.

Sedan 1937 års riksdag beslutat, att staten skulle övertaga ansvaret för
dövstumundervisningsväsendets fortsatta uppehållande, genomfördes förstatligandet
av dövstumundervisningen från och med den 1 juli 1938. Härvid
anordnades bland annat fyra upptagningsskolor, av vilka en är förlagd
till Manilla i Stockholm. Till rektor för sagda skola utgår numera lön enligt
lönegrad E 3 i civila avlöningsreglementet, varjämte till rektor upplåtits
tjänstebostad inom skolans område, för vilken under budgetåret 1938/39 erlagts
en hyi-a av 2,400 kronor.

Vid besök å skolan konstaterade revisorerna, att till rektor förutom ovannämnda
tjänstebostad upplåtits jämväl trädgård. Denna var av avsevärd
storlek, omkring 2,500 kvadratmeter och innehöll, utom ett femtontal fruktträd,
övervägande odlad jord. Den av skolan brukade trädgårdsjorden ut -

— 173 —

gör endast omkring 400 kvadratmeter. En närmare undersökning av förhållandet
gav vid handen, att rektor år 1936 av den icke statliga styrelsen för
skolan tillerkänts »planteringsland». Något beslut om att samma förmån
skulle tillkomma honom efter skolans förstatligande har icke meddelats, men
hans nyttjanderätt har ansetts följa av att 1938 års riksdag förutsatt, att ordinarie
befattningshavare vid dövstumskola icke genom övergång till statlig
tjänst skulle lida minskning i löneförmånerna vid den ordinarie tjänst, som
av vederbörande innehades vid övergången i statstjänst. Enligt vad som för
revisorerna uppgavs sköttes rektors trädgård av den vid skolan anställda
gårdskarlen utan att särskild ersättning härför av rektor erlades. Med hänsyn
till trädgårdens storlek får det antagas, att ifrågavarande göromål under
vissa tider måste taga en stor del av gårdskarlens tid i anspråk. Den
årliga nettoinkomsten av trädgården har av rektor själv beräknats till 300
kronor. Från rektors trädgård har under budgetåret 1938,39 till upptagningsskolan
försålts rätt stora partier grönsaker. Den vid skolan anställde
befattningshavaren har utskrivit räkningarna för såväl dessa leveranser som
vissa andra inköp på sig själv och rektor har därefter attesterat räkningarna.

Det synes revisorerna kunna ifrågasättas, huruvida icke den till rektor
upplåtna trädgården helt eller delvis lämpligen kan utnyttjas för skolans
räkning. Den omständigheten, att den före statens övertagande av dövstumundervisningen
varit upplåten åt rektor, bör givetvis, om trädgården eller en
del därav numera lämpligen skulle kunna utnyttjas, icke utgöra hinder för
att densamma härför tages i bruk. Revisorerna finna det hittills tillämpade
förfaringssättet att skolans gårdskarl handhaft skötseln av rektors trädgård
anmärkningsvärt. På grund härav torde i varje fall — i likhet med vad som
gäller inom andra förvaltningsgrenar, exempelvis fångvården och sinnessjukvården
— såsom villkor för fortsatt upplåtelse åt rektorn böra föreskrivas,
att han själv skall bruka och vårda jorden.

Revisorernas

uttalande.

Bristfälligheter
i vissa
lokaler för
lantbruksskola
och
folkhögskola.

Allmänt

uttalande.

Ersättning
till veterinärer
under
mul- och
klövsjukeepizootien

1938—1939.

174 —

NIONDE HUVUDTITELN.
Jordbruksdepartementet.

§ 53.

Revisorerna hava avlagt besök vid lantbruksskolan i Vassbo samt vid Dalslands
folkhögskola i Färgelanda ävensom den i samma lokaler inrymda lantmanna-
och lanthushållsskolan och konstaterade revisorerna därvid, såsom
framgår av det följande, vissa bristfälligheter ifråga örn nämnda skolors
lokaler.

Lantbruksskolans i Vassbo lokaler voro dåligt underhållna och även i
vissa andra avseenden mindre tillfredsställande. Alldeles särskilt gällde
detta elevbostaden. Även Dalslands folkhögskolas lokaler, vilka såsom
nämnts jämväl inrymma lantmanna- och lanthushållsskolan i Färgelanda,
syntes revisorerna vara otidsenliga.

Revisorerna hava velat fästa uppmärksamheten på de bristfälligheter, som
vidlåda de i den lämnade redogörelsen omnämnda skollokalerna.

§ 54.

De grundläggande bestämmelserna om bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdomar
äro givna i lagen den 12 april 1935 (nr 105) om bekämpande
av smittsamma husdjursjukdomar (epizootilagen). Däri fastställas de
allmänna skyldigheter, som vid utbruten smittsam husdjurssjukdom åvila
medicinalstyrelsen, länsstyrelser, veterinärer, offentliga eller under offentlig
kontroll stående slakthus, djurägare och andra berörda personer. Till smittsamma
husdjurssjukdomar hava i epizootilagen hänförts 12 närmare angivna
sjukdomar, varibland mul- och klövsjuka hos klövbärande djur.
Högsta tillsynen över åtgärder till bekämpande av sjukdom, som avses i
lagen, skall tillkomma medicinalstyrelsen. Ersättning av allmänna medel
för kostnad eller förlust, som föranletts av lagens stadganden, utgår enligt
av Konungen utfärdade föreskrifter. Konungen meddelar jämväl i övrigt de
närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpning av epizootilagen.

Sådana närmare föreskrifter angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar
hava utfärdats i kungörelsen den 12 apri) 1935 (nr 106). I

175 —

denna kungörelse, sådan den lyder enligt kungörelsen den 15 augusti 1938
(nr 545), hava intagits dels gemensamma bestämmelser för i epizootilagen
angivna sjukdomar, dels ock särskilda bestämmelser för de olika sjukdomarna.
Enligt de förra bestämmelserna åligger det medicinalstyrelsen bland
annat att i lämplig utsträckning förordna överveterinärer att inom för dem
bestämda distrikt och under tid, som medicinalstyrelsen bestämmer, biträda
med diagnostiserandet av sjukdomen samt ledande av kampen mot densamma.
Därjämte må medicinalstyrelsen, då fara för utbrott av smittsam husdjurssjukdom
föreligger, förordna lämpliga veterinärer att vid utbrott av
sjukdomen tjänstgöra såsom extra tjänsleveterinärer. För överveterinär och
extra veterinär skall styrelsen utfärda instruktioner. Av allmänna medel gäldas
ersättning för av veterinär företagen förrättning enligt ifrågavarande
kungörelse eller eljest i vederbörlig ordning givna föreskrifter för bekämpandet,
vilken ersättning utgår jämlikt gällande taxa för veterinärs tjänsteförrättning
(nr 630/1933).

Enligt 13 § i veterinärtaxan äger veterinär för tjänsteförrättning, som utföres
på grund av gällande instruktion eller myndighets uppdrag åtnjuta ett
arvode av 8 kronor för första förrättningen under ett dygn samt 4 kronor för
envar av övriga förrättningar under dygnet. Är förrättningsstället beläget
mer än 2 kilometer från veterinärens bostad, skall resekostnadsersättning
utgå enligt allmänna resereglementet. Vid resa, som kräver veterinärens
bortovaro från bostadsorten mer än 6 timmar, skall jämväl traktamentsersättning
enligt sistnämnda reglemente utgå för tid överstigande 6 timmar.

Enligt kungl, brev den 26 januari 1934 gäller, att veterinär, som förordnats
till fortlöpande tjänstgöring å ställe, där smittsam kreaturssjukdom utbrutit,
skall, om han är distriktsveterinär eller civil veterinärstipendiat, under tiden
åtnjuta dagarvode av 15 kronor, men eljest av 20 kronor. Genom beslut av
Kungl. Maj:t den 20 januari 1939 ändrades denna föreskrift i så måtto att
dagarvodet bestämdes till högst 15 kronor, respektive högst 20 kronor. Medicinalstyrelsen
äger därjämte för överveterinär fastställa ett arvode av högst
30 kronor örn dagen under tjänstgöringstiden.

Under den svåra mul- och klövsjukeepizootin inom södra delen av Sverige
under åren 1938—1939 förordnades av medicinalstyrelsen ett stort antal
överveterinärer och extraveterinärer för tjänstgöring vid sjukdomens bekämpande
inom hemsökta områden. Ersättning av statsmedel för av sagda
veterinärer i samband med epizootin utförda förrättningar utbetalades till
största delen av vederbörande länsstyrelser enligt överenskommelser med
medicinalstyrelsen. En av revisorerna företagen närmare undersökning av
hithörande förhållanden har givit vid handen, att på området synes hava
rått en betänklig oreda.

Till överveterinärer förordnade medicinalstyrelsen länsveterinärer, envar
inom sitt län. 1 enlighet med bestämmelserna i kungörelsen den 12 april
1935 (nr 106) förordnades därjämte ett avsevärt antal veterinärer, huvudsakligen
distriktsveterinärer, att inom vissa angivna områden tjänstgöra såsom
överveterinärer. "Piil extra tjänsteveterinärer förordnades yngre vete -

— 176 —

rinärer, företrädesvis assistentveterinärer vid hushållningssällskap eller legitimerade
veterinärer utan fast anställning eller sålunda i stort sett sådana
veterinärer, vilka vanligen ifrågakomma till förordnanden såsom vikarier å
läns- eller distriktveterinärtjänster.

I av medicinalstyrelsen för över- eller extra veterinärer utfärdade förordnanden
angavs dels den tid förordnandet avsåg, dels ock den ersättning vederbörande
ägde uppbära. Sagda förordnanden meddelades under tiden
från sjukdomens utbrott sommaren 1938 intill den 14 november samma år
av medicinalstyrelsens veterinärbyrå. Sedan Kungl. Majit den 11 november
1938 medgivit, att en befattningshavare med stationeringsort i Skåne såsom
byråchef finge handlägga mul- och klövsjukeärenden samt —- utan hinder av
bestämmelserna i instruktionen för medicinalstyrelsen —- utan föregående
föredragning inför styrelsens chef besluta i förevarande ärenden, inrättades
emellertid från och med den 15 november 1938 medicinalstyrelsens mul- och
klövsjukeavdelning i Malmö. Sistnämnda avdelning övertog jämväl ansvaret
för förordnandet av de över- och extraveterinärer, som ytterligare erfordrades
vid mul- och klövsjukebekämpandet över hela landet.

överveterinär tillerkändes under tjänstgöring rese- och traktamentsersättning
enligt allmänna resereglemente! samt ett arvode av 30 kronor för varje
till förrättning använd dag.

Extra veterinär åter tillerkändes till en början arvode av 20 kronor för
tjänstgöringsdag samt resekostnadsersättning för av tjänstgöringen betingade
resor.

Ersättningen till extra veterinär utökades emellertid i januari 1939 till att
omfatta även förrättningsarvode enligt den ovannämnda 13 § i veterinärtaxan.

I mars 1939 utökades den extra veterinär tillkommande ersättningen ytterligare
genom föreskrift i vederbörande förordnanden att även traktamentsersättning
skulle utgå.

Utan att de av Kungl. Majit utfärdade föreskrifter, enligt vilka förevarande
ersättningar bestämmas, undergått andra förändringar än den ovan
berörda maximeringsföreskriften örn »högst» 15, respektive »högst» 20 kronor,
har medicinalstyrelsen alltså tillämpat icke mindre än tre olika typer
av ersättningsföreskrifter. Den tveksamhet, som till följd härav uppstått hos
länsstyrelserna angående tolkningen av de i medicinalstyrelsens förordnanden
meddelade föreskrifterna, synes — såsom framgår av nedanstående fyra
.skrivelser från medicinalstyrelsen till länstsyrelsen i Malmöhus län och till
medicinalstyrelsens mul- och klövsjukeavdelning i Malmö — hava delats av
medicinalstyrelsen själv.

Till Länsstyrelsen i Malmöhus län.

Till svar å Eder skrivelse den 10 innevarande december får Medicinalstyrelsen
anföra, att styrelsen — i likhet med Eder uppfattning -—- anser,
att överveterinär vid mul- och klövsjukans bekämpande skall uppbära sitt
arvode av 30 kronor endast för förrättningsdag, men extra veterinär åtnjuta
sitt arvode av 20 kronor under hela den tid, för vilken hans förordnande
gäller.

— 177 —

Något arvode enligt 13 § 1 mom. första stycket i veterinärtaxan tillkommer
ingendera, då ju båda äro tillgodosedda med arvoden för av dem fullgjorda
förrättningar.

Beträffande såväl överveterinär som extra veterinär gäller att de ej äga
under tjänstgöringstiden uppbära dag- eller nattraktamente, men att de därunder
skola åtnjuta resekostnadsersättning enligt gällande resereglemente.

Stockholm den 13 december 1938.

På Kungl. Medicinalstyrelsens vägnar:

Till Länsstyrelsen i Malmöhus län.

På förekommen anledning får Medicinalstyrelsen härigenom framhålla, att
styrelsen, med ändring av vad styrelsen uttalat i sista stycket av sin skrivelse
den 13 innevarande december, angående avlöningsförmånerna för överveterinär
och extra veterinär vid smittsam kreaturssjukdom (mul- och klövsjuka),
anser, att överveterinär men ej extra veterinär äger under tjänstgöringstiden
uppbära dag- och nattraktamente, men att båda därunder skola
åtnjuta resekostnadsersättning enligt gällande resereglemente. Stockholm den
16 december 1938.

På Kungl. Medicinalstyrelsens vägnar:

Till Medicinalstyrelsens mul- och klövsjukeavdelning, Malmö.

Medicinalstyrelsen får med ändring av vad styrelsen i ämnet anfört i skrivelser
till länsstyrelsen i Malmöhus län den 13 och den 16 december 1938
härmed meddela, att styrelsen anser bestämmelserna örn ersättning till tjänstgörande
veterinär vid smittsam husdjurssjukdom (mul- och klövsjuka) böra
tydas på följande sätt.

Till överveterinär och extra veterinär må, förutom fastställda dagarvoden
— till överveterinär för förrättningsdag, och till extra veterinär för varje dag
under förordnandet — utgå ersättning enligt veterinärtaxan 13 § för förrättningar
enligt kungörelsen den 12 april 1935 (nr 106) med närmare föreskrifter
angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar.

Enligt bestämmelserna i denna § äger således ovannämnda veterinärer erhålla
arvode av åtta kronor för första förrättningen under ett dygn och med
fyra kronor för varje följande förrättning under samma dygn ävensom resekostnadsersättning
för förrättningsresor.

Stockholm den 4 januari 1939.

På Kungl. Medicinalstyrelsens vägnar:

Till Medicinalstyrelsens mul- och klövsjukeavdelning, Malmö.

I skrivelse till Eder den 4 januari 1939 har Medicinalstyrelsen uttalat sir.
uppfattning rörande utbetalandet av ersättning till för bekämpandet av muloch
klövsjukan förordnade överveterinärer och extra veterinärer. Sådan ersättning
bör enligt Medicinalstyrelsens förmenande utgå jämlikt föreskrift
i 13 § veterinärtaxan den 8 december 1933.

Har en förrättningsresa krävt veterinärens bortovaro från bostaden under
längre tid än sex timmar är veterinären självfallet berättigad att uppbära
jämväl traktamentsersättning enligt bestämmelserna i allmänna resereglementet
med den inskränkning som omförmäles i nämnda 13 § 1 mom. tredje
stycket; vilket härigenom meddelas Eder till besvarande av till undertecknad

---den 2 februari 1939 ställd skrivelse i ärendet. Stockholm den 6

februari 1939.

På Kungl. Medicinalstyrelsens vägnar:

1 - -39924/. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1939. 1.

— 178 —

Att ovissheten om de av Kungl. Majit utfärdade föreskrifternas rätta innebörd
alltjämt kvarstår inom medicinalstyrelsen synes framgå av nedanstående
till kammarrätten avgivna utlåtande.

Utlåtande.

Extra veterinär för mul- och klövsjukans bekämpande förordnades av Medicinalstyrelsen
jämlikt Kungl, brevet den 26 januari 1934 angående föreskrifter
rörande ersättning vid uppehållande av läns- och distriktsveterinärbefattningar
m. m. punkt 4) till fortsatt tjänstgöring å ställe, där sjukdomen
utbrutit, nied ett dagarvode av 20, eller under viss förutsättning 15 kronor
under hela tjänstgöringstiden.

Har extra veterinären tillagts tjänstgöring å två eller flera gårdar, såsom
förhållandena tvungo till under 1938—39 års epizooti, tillerkändes han dessutom
med stöd av 13 § veterinärtaxan den 8 december 1933 (nr 630) reseersättning
enligt allmänna resereglementet, varemot traktamentsersättning ej
ansågs böra utgå. Däremot skulle traktamentsersättning utgå till överveterinär,
vars dagarvode endast utgick per förrättningsdag (medicinalstyrelsens
beslut den 16 december 1938).

Till följd av framställningar från medicinalstyrelsens mul- och klövsjukeavdelning
i Malmö fann sig medicinalstyrelsen föranlåten att medgiva såväl
överveterinär som extra veterinär förutom i Kungl, brevet den 26 januari
1934 fastställda dagarvoden, förrättningsarvode enligt 13 § veterinärtaxan
(medicinalstyrelsens beslut den 4 januari 1939).

Sistnämnda beslut av medicinalstyrelsen, rörande vars tillkomst styrelsen
saknar varje kännedom om någon »korrigering från vederbörande departement
av en felaktig uppfattning hos medicinalstyrelsen», innehåller fortfarande
icke något medgivande till erhållande av traktamentsersättning åt extra
veterinär.

Uttalandet i medicinalstyrelsens skrivelse till mul- och klövsjukeavdelningen
den 6 februari 1939 är ej att fatta som något beslut av styrelsen, utan
endast som en författningstolkning »enligt medicinalstyrelsens förmenande».
Däri åsyftas ock närmast överveterinär. Denne ägde placera extra veterinärerna
så att resekostnaderna sålunda även resetiden bleve de lägst respektive
kortast möjliga.

Anses medicinalstyrelsen rörande ersättningen till extra veterinärer hava
gjort något avsteg från bestämmelserna i 13 § veterinärtaxan av den 8 december
1933, torde få erinras om föreskriften i ovannämnda kungl, brev den
26 januari 1934 genom vilket samtliga dessförinnan gällande bestämmelser i
ämnet upphävas. Stockholm den 8 november 1939.

På Kungl. Medicinalstyrelsens vägnar:

Till närmare belysande av de olika ersättningsprinciper, som medicinalstyrelsen
tillämpat vid förordnandet av över- och extra veterinärer vid muloch
klövsjukebekämpandet vilja revisorerna anföra följande exempel.

En veterinär A. förordnades den 8 november 1938 såsom extra veterinär
under tiden den 10/u 1938—31/i 1939 samt tillerkändes för denna tid dagarvode
samt resekostnadsersättning. Den 30 januari 1939 utfärdades för A.
nytt förordnande, vilket fullgjordes den V2—19/2, den 14/3—17/''s och den 7/4—
7/0 1939. Enligt sagda förordnande skulle förutom dagarvode och resekostnadsersättning
jämväl förrättningsarvoden utgå. Den 9 juni 1939 ändrades
sistnämnda förordnande därhän, att även traktamentsersättning finge utgå

— 179 —

under tiden från och med den 13 april 1939. Ehuru A. under samtliga förordnanden
haft att fullgöra samma tjänstgöring, har således ersättningen utgått
efter tre olika system.

För legitimerade veterinären B. utfärdades den 17 november 1938 förordnande
att från och med den 9 november 1938 tjänstgöra såsom extra veterinär.
B. skulle därvid åtnjuta dagarvode av 20 kronor samt resekostnadsersättning
vid förrättningsresor. Sedan vederbörande länsstyrelse vägrat utbetala
dagarvode och ersättningar för tiden den 9—16 november 1938, emedan
enligt länsstyrelsens åsikt förordnandet icke kunde avse tiden före dagen
för dess utfärdande eller den 17 november 1938, utställde medicinalstyrelsen
den 28 februari 1939 nytt förordnande för B. omfattande tiden den 9—16
november 1938. Härvid tillerkändes B. jämväl traktamentsersättning och
kom därigenom att uppbära högre ersättning för utförda förrättningar under
den tidigare tjänstgöringsperioden än under den senare, vartill kommer att
hans ersättning beräknades enligt förmånligare grunder än ersättningen till
övriga under den tidigare perioden tjänstgörande extra veterinärer.

En distriktsveterinär C. utsågs till överveterinär inom ett visst härad av
Malmöhus län från och med den 1 september 1938. Genom medicinalstyrelsens
beslut den 22 november 1938 förordnades samma veterinär att såsom
överveterinär tjänstgöra å styrelsens avdelning för mul- och klövsjukans bekämpande
i Malmö med skyldighet för honom att verkställa de inspektionsresor,
vartill han kunde beordras. Tjänstgöringsområde för sistnämnda
tjänstgöring har icke angivits. Det föregående överveterinärförordnandet
upphävdes icke, ej heller erhöll vederböx-ande tjänstledighet från sin distriktsveterinärtjänst.
I viss utsträckning har sagde veterinär företagit förrättningar
under en och samma dag dels såsom distriktsveterinär, dels såsom
överveterinär inom häradet, dels ock såsom överveterinär vid medicinalstyrelsens
avdelning i Malmö. Då tjänsteförrättningar företagits i samband
med resor mellan bostadsorten och Malmö — ett avstånd av ungefär 4 mil
■— eller mellan Malmö och bostadsorten har sålunda reseersättning kunnat
i strid med 16 § allmänna resereglemente! uppbäras för resor till och från
stationeringsorten Malmö.

Vid granskning av de utbetalade ersättningarna till överveterinärer och
extra veterinärer inom Malmöhus, Hallands och Kristianstads län har framgått,
att de två förstnämnda länsstyrelserna tillämpat snävare principer än
länsstyrelsen i Kristianstads län ifråga om traktamentsersättningen. I de förra
länen har på grund av föreskrifterna i 13 § veterinärtaxan traktamentsersättning
icke ansetts böra utgå, försåvitt under dygnet icke utförts en förrättningsresa,
som tagit minst sju timmar i anspråk. I det senare länet har emellertid
traktamente utbetalats, därest sammanlagda tiden för samtliga förrättningsresor
under dygnet överstigit sex timmar. Medicinalstyrelsen har, såsom
framgår av ovanstående skrivelse till länsstyrelsen i Malmöhus län den
6 februari 1939, biträtt sagda länsstyrelses uppfattning. De av länsstyrelsen
i Kristianstads län verkställda utbetalningarna av traktamentsersättning
hava blivit föremål för anmärkning från riksräkenskapsverkets sida

— 180 —

Revisorernas

uttalande.

De belopp, som inom Malmöhus, Kristianstads och Hallands län utbetalats
till veterintärer för mul- och klövsjukeförrättningar under epizootien 1938—
1939 framgå av nedanstående tablå.

Län

Resekost-

nader

Trakta-

mentsersätt-

ning

Förrättnings-

arvode

Dagarvode

Summa

Malmöhus län ..........

111,106: 82
47,683: 71
15,016: 27

173,806: 80

5,838: —
4,806: —
398:-

11,042: -

167,641: 60
55,476: —
9,440: —

232,057: 60

86,531: -30,021: —
12,071: —

128,623: —

371.117: 42
137,986: 71
36,925: 27

546,029: 40

Kristianstads län ........

Hallands län ............

Summa

En undersökning av de utbetalda ersättningarna har visat, att i ett flertal
fall veterinärer vid mul- och klövsjukebekämpandet uppnått synnerligen höga
inkomster. Sålunda har en överveterinär, tillika distriktsveterinär, inom
Malmöhus län under en tjänstgöringsperiod om 303 dagar i ersättning för
mul- och klövsjukeförrättningar uppburit 20,977 kronor 40 öre, varav 7,577
kronor 40 öre resekostnadsersättning, samt en överveterinär, likaledes distriktsveterinär,
under 344 dagars tjänstgöring 18,825 kronor 10 öre, varav
4,915 kronor 10 öre resekostnadsersättning. Det torde böra framhållas, att
i samtliga fall, då distriktsveterinär förordnats till överveterinär, vederbörande
icke åtnjutit tjänstledighet från distriktsveterinärtjänsten, varför ersättningarna
för mul- och klövsjukearbetet utgått samtidigt med och utöver vederbörandes
vanliga lön ävensom hans praktikinkomst.

Även för extra veterinärer synas inkomsterna i många fall hava uppgått
till uppenbart oskäliga belopp. Sålunda hava tre extra veterinärer, vilka
tjänstgjort 35, 44 och 40 dagar, uppburit respektive 2,350, 3,965 och 3,415
kronor. En assistentveterinär har under ett förordnande örn 9 dagar uppburit
över 1,000 kronor.

Revisorerna kunna icke undgå att finna medicinalstyrelsens sätt att handlägga
ärenden angående ersättningar åt de veterinärer, vilka tjänstgjort vid
ifrågavarande mul- och klövsjukeepizooti, synnerligen anmärkningsvärt. Det
torde icke råda någon tvekan örn, att de utbetalda ersättningarna i många
fall framstå såsom uppenbart oskäliga. Härtill kommer att ersättningarna
icke bestämts enligt enhetlig grund utan efter principer, som gång efter annan
förändrats. På förfrågningar från de utbetalande myndigheterna angående
innebörden av medicinalstyrelsens ersättningsbeslut har styrelsen icke
lämnat klara och entydiga svar, vilket medfört, att även vid utbetalandet
helt olika ersättningsgrunder kommit att tillämpas. Då de anförda omständigheterna
föranlett icke blott slöseri med statens medel utan även orättvisa
gentemot de olika i mul- och klövsjukebekämpandet sysselsatta veterinärerna
inbördes, synes det revisorerna ofrånkomligt, att åtgärder vidtagas för
åstadkommande för framtiden av en bättre ordning på förevarande område.

_ 181 —

§ 55.

Sedan mul- och klövsjukan under hösten 1938 erhållit ökad spridning inom
Skåne och Halland, erhöll medicinalstyrelsen den 11 november 1938
Kungl. Maj:ts bemyndigande att dels meddela chefen för styrelsens veterinärbyrå
befrielse från handläggandet av övriga ärenden under den tid han
med stationeringsort i Skåne handlade ärenden rörande bekämpandet av
epizootien, dels ock medgiva annan befattningshavare, som av styrelsen därtill
förordnades, att med stationeringsort i Skåne såsom byråchef handlägga
mul- och klövsjukeärenden samt utan föredragning inför styrelsens chef besluta
i sådana ärenden. Därjämte medgav Kungl. Maj:!, att ersättning till
högst åtta personer, som av medicinalstyrelsen tillkallats att biträda styrelsen
vid behandlingen av mul- och klövsjukefrågor, finge utgå enligt kommit
tékungör el sen. På grund härav organiserades i Malmö från den 15 november
1938 medicinalstyrelsens mul- och klövsjukeavdelning samt en rådgivande
nämnd om fyra ordinarie, varav en verkställande, och fyra extra ledamöter.
Till tjänstgöring å mul- och klövsjukeavdelningen förordnades en
byråchef, en sekreterare, en kansliskrivare samt tillfällig skriv- och vaktpersonal.

Såsom amanuens vid mul- och klövsjukeavdelningen i Malmö under tiden
den 15—29 november 1938 samt såsom sekreterare från och med den 30
november 1938 intill tidpunkten för avdelningens upphörande den 11 juli
1939 tjänstgjorde tillfälliga tjänstemannen B. Enligt beslut av medicinalstyrelsen
den 13 december 1938 tillerkändes B. från och med den 30 november
1938 avlöning såsom extra tjänsteman i 24 lönegraden jämte tjänstgöringstraktamente.
Lönen beräknades efter för Stockholm gällande dyrortsgrupp.

Till ledamöterna i den rådgivande nämnden för mul- och klövsjukeärenden
skulle, enligt vad som ovan angivits, utgå ersättning jämlikt kommittékungörelsen
eller sålunda rese- och traktamentsersättning vid resor till och
från sammanträdesorten samt dagarvode, vilket för de ledamöter, som icke
voro bosatta eller stationerade i Malmö, utgjorde 18 kronor. I en till medicinalstyrelsen
i Stockholm ingiven rese- och arvodesräkning debiterade emellertid
nämndens verkställande ledamot arvode med 30 kronor för dag. På
begäran av medicinalstyrelsen i Stockholm tillerkände mul- och klövsjukeavdelningen
i Malmö nämnde ledamot, ehuru ersättningen redan av Kungl.
Maj:t bestämts, genom beslut den 9 januari 1939 ett dagarvode om 30 kronor.
Medicinalstyrelsen fann sig emellertid icke kunna utanordna högre
ersättning än 18 kronor för dag.

Från Elektrolux Svenska försäljnings A/B inköpte medicinalstyrelsen 36
dammsugare för en kostnad av 5,556 kronor 60 öre eller 154 kronor 35 öre
per styck. Vid inköpet erhölls 30 procent rabatt och 2 procent kassarabatt å
kalalogpriset. Ifrågavarande dammsugare voro avsedda alt användas vid
den desinfektion av resande från Danmark, som under liden den 14 novem -

VisBa kostnader
vid
mul- och
klövsjukans
bekämpande.

— 182 —

Revisorernas

uttalande.

ber—den 6 december 1938 ägde rum i Malmö, Landskrona och Hälsingborg
för att förhindra mul- och klövsjukans spridning genom att smittan överfördes
med de resande.

Sedan ifrågavarande desinfektionsåtgärder upphört, försåldes dammsugarna
av medicinalstyrelsens mill- och klövsjukeavdelning i Malmö till ett pris
av 100 kronor för styck, varvid 16 dammsugare inköptes av Föreningen
Skånska Andelsslakterier i Malmö och 5 dammsugare inköptes av Hallands
Slaktboskapsförening i Halmstad. Verkställande direktörerna för nämnda
slakteriföreningar hava båda tillika —- den förre såsom extra och den senare
såsom verkställande ledamot — tillhört den ovannämnda rådgivande nämnden.
Inköp och försäljning av ifrågavarande dammsugare har enligt vad
revisorerna under hand inhämtat ombesörjts närmast av nämnde verkställande
ledamot. Enligt likaledes under hand lämnad uppgift skulle åtskilliga
av dammsugarna icke hava kommit till användning utan försålts i obrutet
skick. Likvid för dammsugarna till Elektrolux Svenska försäljnings A/B
erlades av medicinalstyrelsen i Stockholm den 24 januari 1939, under det
likvid för desamma vid försäljningen inflöt till medicinalstyrelsen från
Skånska Andelsslakterier den 21 december 1938, från Hallands Slaktboskapsförening
den 8 februari 1939 samt för återstående 15 dammsugare den 1
februari 1939. De till Skånska Andelsslakterier försålda dammsugarna hava
således avyttrats av mul- och klövsjukeavdelningen i Malmö, innan likvid
för desamma erlagts av medicinalstyrelsen.

Enligt epizootilagen skall djurägare erhålla ersättning av statsmedel för
djur, som nedslaktats till följd av lagens bestämmelser. Värdering av djur
skall, innan nedslaktning sker, jämlikt de närmare föreskrifter angående bekämpande
av smittsamma husdjurssjukdomar verkställas av vederbörande
tjänsteveterinär eller av länsstyrelsen förordnad veterinär jämte en värderingsman
eller — ifråga om större besättningar — två värderingsman.

En granskning av utbetalade ersättningar för under epizootien åren 1938
—1939 nedslaktade djur ger vid handen, att i de flesta fall läns- eller överveterinär
ingått i sagda nämnder. Beträffande ersättningsbeloppen hava revisorerna
iakttagit, att desamma dels i genomsnitt varit högre inom de sydliga
än inom de nordliga av mul- och klövsjukan berörda länen, dels ock
varierat inom länen, beroende på vilken överveterinär som verkställt värderingen.
Såvitt revisorerna kunnat finna hava de utbetalda ersättningarna i
åtskilliga fall legat betydligt över de normala saluvärdena vid ifrågavarande
lid. Vissa normer för värdering synas under nu ifrågavarande epizooti hava
givits av medicinalstyrelsen, i det exempelvis stambokföring och avelsvärde,
mjölksiffror och smörfett, förekomst av tuberkulos och näringstillstånd finnas
angivna i blanketterna till värderingsinstrument.

Bevisorerna,’ som i annat sammanhang i sin berättelse redogjort för vissa
iakttagelser angående till veterinärer i mul- och klövsjukebekämpandet utbetalda
ersättningar, hava ansett sig icke kunna underlåta att något beröra
även de här ovan skildrade iakttagelserna.

183 —

Vad först angår avlöningsförmånerna för den vid mul- och klövsjukeavdelningen
i Malmö förordnade sekreteraren är att märka, att denne vid förordnandets
början icke varit antagen till extra tjänsteman i medicinalstyrelsen.
Då stationeringsorten för tillfälligt anställd personal, vartill den tillförordnade
sekreteraren i löneteknisk mening är att hänföra, sammanfaller med tjänstgöringsorten,
följer därav, att lönen bort beräknas efter den för Malmö fastställda
dyrortsgruppen samt att tjänstgöringstraktamente ej författningsenligt
kunnat utgå. Anmärkning mot utbetalningarna torde komma att framställas
av riksräkenskapsverket.

Vidkommande beslutet om dagarvode till verkställande ledamoten i den
rådgivande nämnden liava revisorerna, ehuru felaktig utbetalning förhindrats
genom ingripanden från medicinalstyrelsens kameralbyrå, ansett sig böra omnämna,
att mul- och klövsjukeavdelningen i Malmö funnit sig oförhindrad
att förordna om högre ersättning än Kungl. Maj:t uttryckligen föreskrivit.

Den korta tid, som torde hava stått till buds för inköpet av dammsugarna
för desinfektion av resande från Danmark, synes i viss mån kunna förklara,
att de inköpts till större antal än som sedermera visat sig erforderligt. Däremot
synes det sätt, på vilket försäljningen av dammsugarna ägt rum, ur flera
synpunkter ganska märkligt.

Vad slutligen angår värderingen av djur, vilka nedslaktats, torde de av
revisorerna gjorda iakttagelserna ådagalägga nödvändigheten av att de å medicinalstyrelsens
blankett till värderingsinstrument lämnade anvisningarna
givas formen av uttryckliga föreskrifter, varigenom så vitt möjligt skapas
garantier för att såväl djurägarens rätt som statens intressen behörigen tillgodoses.

§ 56.

Den 11 december 1936 fann Kungl. Majit gott att såsom understöd för till- Understöd
verkning och försäljning av trugor (snöskor för hästar) tilldela Robert Svanström,
Gäddede, ett belopp av högst 10,000 kronor, under villkor, att sökanden gärder på
till statskontoret avlämnade förbindelse att återbära understödet jämte 4J/2 XnTngTns
procent ränta därå, om och i den mån Kungl. Majit framdeles kunde komma område,
att föreskriva detta, samt att sökanden årligen till jordbruksdepartementet
och kommerskollegium inkom med en redogörelse rörande det ekonomiska
utfallet av tillverkningen ävensom till kommerskollegium avlämnade redovisning
för användningen av understödet. Såsom förutsättning för understödets
utbetalande föreskrevs därjämte att Svanström styrkte, att lämplig verkstadslokal
anskaffats och att i ansökningshandlingarna omnämnda maskiner och
verktyg inköpts samt maskinerna inmonterats i verkstadslokalen.

Sedan Robert Svanström den 15 januari 1937 å sin son Lars Olov Svanström
överlåtit hela sin rätt att i Sverige söka patent på av honom gjord uppfinning,
avseende truga eller snösko för hästar, så att övertagaren finge med
full äganderätt innehava därå beviljat patent, samt den 29 april 1937 patent
(nr 89600) meddelats å uppfinningen för Robert Svanström, har i nådigt brev

— 184

den 21 maj 1937 medgivits, att det Robert Svanström beviljade understödet i
stället finge avse Lars Olov Svanström, att till denne utanordnas under iakttagande
av de i beslutet den 11 december 1936 meddelade villkor och bestämmelser
samt under villkor i övrigt, att, därest vid tillverkningen av ifrågavarande
trugor använd lokal förhyrdes, hyresrätten till lokalen skulle innehavas
för tiden intill den 1 maj 1940.

Hos Kungl. Maj:t hade Lars Olov Svanström i en den 9 oktober 1937 dagtecknad
skrift, med förmälan att han såge sig ur stånd att anskaffa erforderligt
startkapital, anhållit att för inköp av materialier för tillverkning av trugorna
och till avlöningar under första tiden måtte tilldelas honom ett statsunderstöd
av 10,000 kronor eller, om betänkligheter skulle möta mot beviljande av så
stort belopp, åtminstone 5,000 kronor.

Den 19 november 1937 tilldelade Kungl. Maj:t Lars Olov Svanström ett
belopp av högst 4,500 kronor för inköp av materialier för tillverkning av
ifrågavarande trugor, under villkor att sökanden till statskontoret avlämnade
förbindelse att återbära understödet jämte 4x/2 procent ränta därå, och i den
mån Kungl. Maj:t framdeles kunde komma att föreskriva detta. Kungl. Maj:t
anbefallde statskontoret att under iakttagande av ovannämnda villkor samt
under beprövande att medlen komme till användning för avsett ändamål utanordna
4,500 kronor.

Ifrågakommande belopp hava till vederbörande utbetalats från det å riksstaten
för budgetåret 1934/35 bland utgifter för kapitalökning under rubriken
»Fonden för förlag till statsverket» anvisade reservationsanslaget till vissa
åtgärder på skogshushållningens område m. m., nämligen den 7 september
1937 10,000 kronor till Lars Olov Svanström mot en den 1 maj 1937 dagtecknad
skuldförbindelse och den 17 februari 1938 4,500 kronor likaledes för
Lars Olov Svanströms räkning mot en den 17 december 1937 dagtecknad
skuldförbindelse.

I skrivelse till Kungl. Majit den 7 oktober 1938 anhöll en broder till ovannämnde
Lars Olov Svanström vid namn Gunnar Svanström att i förberörda
Kungl. Maj :ts beslut den 11 december 1936, den 21 maj 1937 och den 19
november 1937 beviljade statsunderstöd måtte få överlåtas på honom samt
meddelade, att Lars Olov Svanströms rätt dels i patentet nr 343/36, dels ock
i tilläggspatent nr 1333/36 avseende tillverkning av trugor överlåtits på honom.

I beslut den 12 januari 1939 medgav Kungl. Majit, att ovanberörda den
11 december 1936 och den 19 november 1937 beviljade statsunderstöd å tillhopa
högst 14,500 kronor fick avse ovannämnde Gunnar Svanström under ovan
meddelade villkor samt under villkor i övrigt, att Gunnar Svanström till statskontoret
avlämnade av statskontoret godkända skuldförbindelser för understöden
samt visade, att han blivit hos patent- och registreringsverket antecknad
såsom innehavare av förutnämnda patent. I samband härmed anbefallde
Kungl. Majit kommerskollegium att före utgången av år 1939 till Kungl. Majit
inkomma med anmälan huruvida och i vilken utsträckning återbetalningsskyldighet
för ifrågavarande understöd borde åläggas Gunnar Svanström.

185 —

Revisorerna, som funnit det vara av intresse att få klarlagt i vilken omfattning
trugtillverkningen för närvarande bedrives, hava vid verkställd utredning
inhämtat bland annat följande.

Tillverkningen har tidigare i huvudsak handhafts av Gunnar Svanström,
medan den ekonomiska delen av rörelsen samt handhavandet av influtna
medel hela tiden ombesörjts av Robert Svanström. Under den tid, då tillverkningen
pågått, hava två till tre personer varit sysselsatta därmed. I slutet
av mars månad innevarande år upphörde emellertid rörelsen. I fabrikslokalerna,
som städse hållits i mönstergillt skick, finnas numera vissa maskiner,
vilka genom lösöreköpskontrakt den 9 september 1937 försålts till leverantören,
en stockholmsfirma. Vidare finnes i fabriken en hel uppsats verktyg
av olika typer ävensom några mindre maskiner och omkring 1,000 färdigsmidda
järnringar till trugor. Slutligen förvaras i fabriken sju färdiga truggångar,
värderade till 30 kronor stycket. Järnringarna kunna ej för närvarande
färdigställas, enär erforderliga remmar och kedjor ej finnas i lager.

Huruvida ett upptagande av driften kan komma att framdeles ske kan icke
för närvarande avgöras, enär detta förutsätter anskaffande av ytterligare
rörelsekapital.

Revisorerna hava velat meddela riksdagen sina sålunda gjorda iaktta- Revisorernas
, uttalande,

gelser.

186 —

Å äldre stat
kvarstående
auditör vid
flottans
station i
Karlskrona.

ELFTE HUVUDTITELN.

Pensionsväsendet.

§ 57.

Under avlöningsstaten för civil personal vid krigsrätterna finnes uppförd
en anslagspost till avlöning till å äldre stat kvarstående auditör, i vilken anslagspost
beräknats följande utgiftssummor:

a) Lön ................................................ kronor 3,000

b) Ålderstillägg, förslagsvis .............................. » 1,000

c) Tjänstgöringspenningar .............................. » 1,000

d) Vikariatsersättning, förslagsvis ........................ » 100

Summa kronor 5,100.

Dessutom ingår i nämnda stat en anslagspost å 900 kronor, utgörande tillfällig
löneförbättring till ifrågavarande auditör, av vilket belopp 600 kronor
skola anses såsom lön och 300 kronor såsom tjänstgöringspenningar. Enligt
kungl, brev den 31 mars och den 22 juni 1939 skall dyrtidstillägg jämlikt
kungörelsen den 15 juni 1923 (nr 265) fortfarande utgå till nyssnämnda
auditör.

Nu angivna löneförmåner uppbäres av auditören vid flottans station i
Karlskrona, M., vilken, född den 19 april 1871, den 26 mars 1904 utnämndes
till advokatfiskal vid nämnda station samt den 26 april 1905 till innehavande
befattning. Intill utgången av år 1915 åtnjöt M. sina avlöningsförmåner
från anslag till flottans marinintendenturkår, varmed följde pensionsrätt
och skyldighet att erlägga pensionsavgift enligt reglementet för flottans
pensionskassa den 17 november 1899 (nr 92). M. blev från och med den

I april 1904 delägare i nämnda kassa.

Sedan Kungl. Majit i proposition till 1915 års riksdag (statsverksprop.,

II huvudtiteln, punkt 16) föreslagit, att med fullmakt försedd auditör å
äldre stat skulle, såvida han icke före den 1 oktober 1915 anmälde, att han
ville övergå till den då föreslagna nya lönestaten för den civila personalen vid
regements- och stationskrigsrätterna och underkasta sig därvid fästade villkor
och bestämmelser, bibehållas vid avlöningen å den äldre staten ävensom
vid honom förut tillkommande rätt till pension, uppförde riksdagen (skrivelse
nr 2, punkt 16 och nr 43), som lämnade Kungl. Maj:ts förslag utan erinran,
från och med år 1916 ifrågavarande auditörstjänst på övergångsstat
å anslag under II huvudtiteln. Någon anmälan om övergång till den nya
lönestaten har icke gjorts av M.

— 187 —

Enligt vad som framgår av direktionens över flottans pensionskassa protokoll
den 21 december 1915 har direktionen, vid det förhållandet att M. från
och med år 1916 års ingång överflyttats från stat till flottan till en nyupprättad
stat under II huvudtiteln, jämlikt § 2 mom. 1 av pensionskassans
ovannämnda reglemente, icke funnit honom berättigad att utan Kungl. Maj :ts
medgivande kvarstå såsom delägare i kassan från och med den 1 januari
1916. M. har efter nämnda tidpunkt icke erlagt vare sig tjänste- eller familjepensionsavgifter.
Beträffande de av honom tidigare erlagda familjepensionsavgifterna
utbetalades till honom under år 1920 ett belopp motsvarande
matematiska värdet av till pensionskassan erlagda dylika avgifter.

Enligt vad revisorerna inhämtat har numera inom riksräkenskapsverket
framställts anmärkning mot att pensionsavgifter icke erlagts.

Förhållandena i förevarande fall synas revisorerna högst märkliga. Såsom
ovan framhållits skulle auditör å äldre stat, vilken icke önskade övergå
till den nya lönestaten, bibehållas vid avlöningen å förstnämnda stat ävensom
vid honom förut tillkommande rätt till pension. Den omständigheten
att M. tillkommande löneförmåner enligt riksdagens beslut överflyttats från
flottans stat till övergångsstat under riksstatens II huvudtitel bör enligt revisorernas
mening icke såsom skett hava utgjort skäl för hans uteslutande
från delägarskap i flottans pensionskassa. Han hade alltjämt bort där kvarstå
med skyldighet för honom att vara underkastad bestämmelserna i nämnda
kassas reglemente, i avseende å erläggande av pensionsavgifter m. m.,
men med rätt för honom att vid fyllda 65 år och efter en tjänstetid av 35 .år
komma i åtnjutande av pension och fyllnadspension. Revisorerna hava icke
kunnat undgå alt fästa sig vid, att länsstyrelsen i Blekinge län, som efter M:s
överflyttning till övergångsstat haft att utbetala honom tillkommande löneförmåner,
icke under den långa tid det här är fråga om observerat, att pensionsavgifter
icke blivit av honom i egenskap av ordinarie befattningshavare
erlagda. Utan att taga ställning till frågan om den pensionsrätt, som numera
kan tillkomma M., och därmed sammanhängande spörsmål vilja revisorerna
emellertid framhålla, att M. nu uppnått en levnadsålder av 68 år och sålunda,
därest han alltjämt kvarstått såsom delägare i flottans pensionskassa
varit skyldig att avgå med pension enligt nämnda kassas reglemente.

Å vad sålunda förekommit hava revisorerna velat fästa riksdagens uppmärksamhet,
i avsikt att vinna rättelse uti ifrågavarande fall.

§ 58.

I § 18 reglementet den 31 december 1919 (nr 878) för statens pensionsanstalt,
vilket reglemente intill den 1 juli 1938 var tillämpligt å i anstalten delaktiga
lärare vid folk- och småskolor, föreskrevs skyldighet för befattningshavare
att avgå, när han uppnått den levnadsålder (pensionsålder), som
stadgades i de för befattningen gällande särskilda bestämmelserna. Jämlikt
stadgande i § 46 samma reglemente var pensionsåldern för dylik lärarperso -

Revisorernas

uttalande.

Medgivande
för lärare vid
folk- och småskolor
att.
kvarstå i
tjänst efter
uppnådd pensionsålder.

- 188

nal 60 år. I ovannämnda § 18 föreskrevs därjämte, att befattningshavare,
som uppnått pensionsålder, kunde av huvudmannen tillåtas kvarstå i befattningen,
därest och så länge han prövades kunna på ett tillfredsställande
sätt sköta tjänsten, dock icke längre än under fem år. Dylikt tillstånd att
kvarstå i befattningen kunde enligt § 50 av huvudmannen heviljas nu ifrågavarande
personal endast under förutsättning, att det tillstyrkts av vederbörande
folkskolinspektör.

Genom beslut av 1937 års riksdag genomfördes lönereglering för lärare
vid folk- och småskolor. Med anledning härav utfärdade Kungl. Maj:t den
30 september 1937 avlöningsreglemente (nr 868) för nämnda personal, vilket
reglemente skulle lända till efterrättelse från och med den 1 januari
1938. I kungörelsen den 4 januari 1938 (nr 5) förordnade Kungl. Majit sedermera,
att för den, å vilken nyssnämnda avlöningsreglemente vore tilllämpligt
och som åtnjöte pensionsrätt enligt reglementet den 31 december
1919 (nr 878) för statens pensionsanstalt, intill den 1 juli 1938 vissa i kungörelsen
närmare angivna bestämmelser skulle lända till efterrättelse i stället
för vad däremot vore stridande i berörda pensionsreglemente. Dessa provisoriska
bestämmelser innebure, för lärare vid folk- och småskolor, bland annat,
att i anslutning till det nya avlöningsreglementet högre tjänstepensionsunderlag
samt tjänste- och familjepensionsavgifter skulle tillämpas. Omförmälda
kungörelse den 4 januari 1938 (nr 5) ersattes sedermera av reglementet
den 17 juni 1938 (nr 423) angående tjänstepension för lärare vid
folk- och småskolor m. fl. (tjänstepensionsreglementet för folkskollärare
m. fl.), som trädde i kraft den 1 juli 1938.

I kungörelsen den 26 november 1937 (nr 901) med vissa bestämmelser i
anledning av ny lönereglering från och med den 1 januari 1938 för lärare
vid folk- och småskolor föreskrives, att lärare, å vilken avlöningsreglementet
från och med sistnämnda tidpunkt skall äga tillämpning och som omedelbart
före samma dag innehar befattning såsom ordinarie folk- eller småskollärare
eller i 4 § avlöningsreglementet omnämnd annan befattning, äger
vid ingången av januari 1938 uppbära ett belopp, motsvarande de kontanta
löneförmåner — såväl enligt statliga bestämmelser utgående avlöning samt
provisorisk avlöningsförbättring, hyresersättning, ersättning för bränsle och
gottgörelse för övertidsläsning som i förekommande fall kommunala lönetillägg
— läraren skulle hava att i förskott uppbära för januari 1938, om
dittillsvarande statliga och kommunala avlöningsbestämmelser då fortfarande
vore för honom gällande. I nämnda belopp må dock gottgörelse för
övertidsläsning icke inräknas med högre belopp än det som skulle hava utgått
enligt för läsåret 1936/37 tillämpade grunder och med hänsyn till den
årliga lästid, som då varit gällande för ifrågavarande skola.

Vid sin granskning hava revisorerna uppmärksammat att i flera fall lärare
vid folk- och småskolor, som under år 1937 uppnått föreskriven pensionsålder,
medgivits rätt att kvarstå intill utgången av januari månad 1938 och
därigenom kommit att övergå på det nya avlöningsreglementet, i samband
varmed de erhållit övergångsavlöning samt fått de nya fördelaktigare pen -

— 189

sionsbestämmelserna på sig tillämpade. Det torde därvid särskilt böra framhållas,
att med hänsyn till tidpunkten för vårterminens början obetydlig eller
i vissa fall ingen tjänstgöringsskyldighet ålegat dem efter ingången av år
1938. Så har exempelvis varit förhållandet i nedanstående fall.

Inspektionsområde	Befattningshavare	Född	Terminen började
Södermanlands västra	1 folkskollärare ....................	V* 1877	14/s 1938
	1 folkskollärarinna..................	30A» 1877	14/i 1938
Nordsmålands västra	1 d:o ..................	Vs 1877	2V i 1938
	1 småskollärarinna..................	®/t 1877	ls/a 1938
	1 d:o ..................	18/j 1877	16/, 1938
	1 folkskollärarinna..................	6/4 1877	10/i 1938
	1 folkskollärare ....................	10/e 1877	''°/i 1938 1
	1 d:o ....................	6/u 1877	I0/i 1938 1
Närkes	1 d:o ....................	10/n 1877	14A 1938
Hälsinglands södra	1 bitr. folkskollärarinna..............	Vs 1877	!6/i 1938

Enligt vad revisorerna inhämtat har riksräkenskapsverket, som jämväl
uppmärksammat förenämnda fall, ansett sig författningsenligt icke kunna
framställa anmärkning mot att, på sätt som skett, anstånd med avsked beviljats
ifrågavarande lärare. I av riksräkenskapsverket infordrad förklaring
har i ett fall vederbörande skolrådsordförande anfört följande.

Folkskoleinspektören kom själv till sammanträdet med skolrådet samt
framställde personligen yrkandet att lärarinnan T. P. skulle få kvarstå i
tjänst till den 1 februari 1938.

Skolrådet blev något överraskat men hade ingen anledning tvivla på att
förslaget var lagligt. Skolrådet, som förstod meningen med inspektörens
yrkande, nämligen att den väl meriterade trotjänarinnan skulle få bli med
örn den förbättrade pension, som skulle börja med 1938, biföll därför hans
yrkande.

Sedan lärarinnan K. H. fått kännedom om detta, begärde hon på samma
grund av sitt skolråd samma medgivande, som bifölls.

Skolråden äro i detta fall fullkomligt oskyldiga. De skulle aldrig kommit
fram med detta örn ej inspektören yrkat härpå. Skolråden äro numera intet
annat än lydiga redskap åt inspektören. Varje beslut som rådet försökt
fatta mot honom har blivit om intet.

Örn länsstyrelsen vill kräva tillbaka lönerna för den omtvistade månaden
så bör kravet ställas på inspektören eller hans huvudman staten.

Skolråden äro fullkomligt oskyldiga. Att avslå inspektörens yrkande
skulle gjort dem brottsliga i lärarinnornas och allmänhetens ögon.

I ett annat fall har till riksräkenskapsverket ingivits nedanstående protokollsutdrag: Utdrag

ur protokoll vid sammanträde med H. folkskolestyrelse den 2
juli 1937.

§ 13.

Folkskolläraren R. E., som inträder i pensionsåldern den 10 september,
hade i skrivelse begärt att få kvarstå i sin befattning som lärare vid H.

1 Tjänstledig för enskilda angelägenheter 10—31 januari 1938.

— 190

Revisorernas

uttalande.

folkskola under nästkommande läsår eller, om folkskolstyrelsen så skulle
anse lämpligare, till och med den dag under 1938, som erfordras för tjänstepensionering
enligt de nya grunder, som väntas bli en följd av riksdagens
beslut örn ny lönereglering för folkskolans lärare.

över denna ansökan förelåg yttrande från folkskolinspektören, som tillstyrkt
densamma tills vidare »endast för tiden intill den 31 december 1937».
Foikskolinspektören hade vidare uttalat som sin mening, att om berörda
pensionsfråga ej dessförinnan skulle vara reglerad, borde föreliggande ansökan
upptagas till förnyad behandling.

Undervisningsnämnden hade tillstyrkt, att ansökan skulle beviljas för tiden
intill den 31 december 1937, och detta blev folkskolstyrelsens beslut.

Utdrag ur protokoll vid sammanträde med H. folkskolestyrelse den 11
november 1937.

§ 2.

Folkskollärarna R. E. och K. S. hade inkommit med förnyade framställningar
att få kvarstå i tjänsten inpå nästa år.

Undervisningsnämnden hade tillstyrkt, att herrar E. och S. skulle få
kvarstå t. o. m. den 31 januari 1938, och detta blev folkskolstyrelsens enhälliga
beslut.

Revisorerna vilja icke förneka, att det i vissa fall kan vara till fördel
för det allmänna att låta en befattningshavare eller lärare kvarstå i tjänst
någon tid efter uppnådd pensionsålder. Särskilt gäller detta, då avgången
eljest skulle hava ägt rum under pågående läsår, vilket kunnat medföra olägenheter
för undervisningen. Det torde emellertid icke vara förenligt vare sig
med statens eller kommunens intressen att, såsom här skett, låta lärare
kvarstå i tjänst efter uppnådd pensionsålder allenast i syfte att bereda dem
fördelaktigare pensionsförmåner. Det framstår i förevarande fall så mycket
anmärkningsvärdare som de lärare, varom här är fråga, efter ingången
av år 1938 — såsom av de anförda exemplen tydligt framgår —- icke alls
eller endast i obetydlig omfattning uppehållit undervisningen vid vederbörande
skola. Härtill kommer att staten i samtliga fall förorsakats en direkt
merutgift till icke oväsentligt belopp genom att dessa lärare uppburit övergångsavlöning.
Det har icke kunnat undgå att väcka revisorernas synnerliga
uppmärksamhet att skolstyrelsernas beslut fattats efter tillstyrkan och
i vissa fall, såsom handlingarna utvisa, på tillskyndan av vederbörande
folkskolinspektörer, som det ålegat att tillvarataga det allmännas intressen på
hithörande område.

Vad sålunda förekommit hava revisorerna funnit vara av den anmärkningsvärda
beskaffenhet, att de velat härå fästa riksdagens uppmärksamhet.

— 191 —

Statens affärsverksamhet.

§ 59.

I 1929 års allmänna resereglemente har i första paragrafen andra stycket
stadgats, att, där resekostnads- och traktamentsersättning för vissa grupper
av befattningshavare finnes böra utgå med lägre belopp än i reglementet
sägs, Kungl. Majit äger förordna därom. Med anledning av nämnda stadgande
hava för åtskilliga grupper av befattningshavare fastställts särskilda
s. k. besparingsreglementen. Dessa reglementen avse i huvudsak en inskränkning
av traktamentsersättning vid tjänsteförrättningar inom eget
tjänstgöringsområde. Vidare har för vissa resor stadgats, att något traktamente
icke skall utgå vid resor av kortare varaktighet. I detta avseende
förefinnes dock en olikhet beträffande de reglementen, som fastställts inom
allmänna civilförvaltningen (jämför efterföljande tabell) och vissa kommunikationsverk.
Enligt inom allmänna civilförvaltningen gällande besparingsreglementen
erhålles icke ersättning vid resor av kortare varaktighet än 6
timmar. Telegrafverkets besparingsreglemente medgiver däremot ersättning
för resor, som övrstiga 1 timma. För detta verks del är fortfarande gällande
ett den 10 juli 1929 utfärdat provisoriskt besparingsreglemente, som tilllämpats
från och med den 1 juli 1929.

För att närmare belysa verkningarna av ovanstående reglemente läto
1934 års revisorer verkställa en undersökning. Av denna framgick bland
annat, att vid fjärde linjedistriktet under ett kvartal utbetalats 4,787 kronor
i traktamentsersättning vid resor, för vilka högst 6 timmar tagits i anspråk
för resa och förrättning. Vidare hade vid första linjedistriktet under en
månad utbetalats traktamentsersättning nied 2,361 kronor för resor av nyss
nämnda slag. Med anledning av den verkställda utredningen gjorde revisorerna
följande uttalande.

Revisorerna finna det angeläget att ifrågavarande förvaltningskostnader,
såvitt möjligt är nedbringas. Med hänsyn härtill och då det dessutom synes
lämpligt, att i möjligaste mån likartade besparingsbestämmelser bliva
gällande för samtliga statliga myndigheter, är det av vikt att vissa ändringar
vidtagas i det av telegrafstyrelsen utfärdade provisoriska besparingsreglementet.
Det torde icke kunna anses obilligt, att traktamentsersättning icke
utgår för dag, varav högst 6 timmar tagits i anspråk för resa eller förrättning.
Vidare torde kunna ifrågasättas, om icke jämväl linjeingenjörernas
resor äro av karaktär att böra i besparingsreglementet intagas.

I sitt yttrande över detta revisorernas uttalande framhöll telegrafstyrelsen
bland annat, att riksdagens revisorers förslag innebar, att ingen som helst

Telegrafverkets
besparings
reglemente.

— 192 —

traktamentsersättning skulle utgå vid resor av kortare varaktighet än 6 timmar.
Det var dock obestridligt, att även dylika kortare resor medförde
extra kostnader för befattningshavarna, på grund varav styrelsen ej ansåg
sig böra förorda ändring i gällande föreskrifter.

Vidare hade vid upprättandet av särskilt besparingsreglemente för telegrafverkets
personal överläggningar ägt rum mellan representanter för telegrafstyrelsen
och telegrafverkets personalförbund, varvid man, utgående
från att traktamente skulle utgå även för resor av kortare varaktighet än 6
timmar, enats om, att beträffande förste reparatörer och reparatörer, övertid
och övertidsersättning icke måtte beräknas för dag, då traktamentsersättning
uppbars. Dessutom framhöll telegrafstyrelsen, att en ändring i
detta avseende medförde minskning i arbetsintensiteten.

I detta sammanhang vilja revisorerna nämna, att i ett av generaldirektören
E. Stridsberg avgivet sakkunnigutlåtande angående planläggning av
tjänsteresor och besparingsreglementen m. m. framhölls bland annat, att
beträffande traktamentsersättningen, besparingsreglementet omfattar endast
reparatörer, förste reparatörer, linjeförmän, linjemästare och ingenjörsassistenter
av ordinarie personal. För samtliga dessa befattningshavare utginge
vid resa eller förrättning inom det distrikt, där tjänstemannen är stationerad,
eller i och för det arbete, vid vilket han är anställd, traktamentet
för 6 dagtimmar eller därunder enligt allmänna resereglementet. För tid
över 6 dagtimmar låg traktamentet för de tre första befattningshavaregrupperna
3 kronor samt för de båda senare grupperna 2 kronor lägre än enligt
allmänna resereglementet. Traktamentet för natt (utöver 1 timme) vore
för den första gruppen 2 kronor och för de båda nästa 1 krona lägre än
enligt resereglementet. För de två sista grupperna göres beträffande natttraktamentet
ingen reduktion i förhållande till allmänna resereglementet.
Sammanlades ersättningarna för hel dag och hel natt, komme ersättningen
för dygn att bliva respektive 8, 9, 9, 11 och 14 kronor, vilket jämfört med
allmänna resereglementet betydde en nedsättning med respektive 5, 4, 4, 2
och 2 kronor. I detta sammanhang påpekade den sakkunnige, att — jämfört
med motsvarande befattningshavare vid övriga affärsverk —- telegrafverkets
lägre linjepersonal kommit i en särskilt gynnad ställning. Beträffande
resor, avseende tid från en till 6 timmar, framhöll den sakkunnige vidare,
att mycket korta resor icke medföra någon nämnvärd merutgift utöver de
vanliga levnadskostnaderna —- det vore endast merutgiften det här gällde
för en förrättningsman. Bortsett från utgifterna för logi under nattresor
vore kostnader för resor å exempelvis 6 timmar föga betydande. Matkostnaderna
syntes oftast ej vara avsevärt större än dem, som en tjänsteman i
huvudstaden med 7 timmars normaltjänstgöring å ämbetsrummet finge vidkännas
för intagande av lunch eller motsvarande mellanmål utom hemmet.

Revisorerna hava vid sin granskning funnit att dessa korta resor förekommit
i ungefär samma omfattning som framgått vid 1934 års undersökning.

Hur reglementet kan verka torde några exempel tydligast utvisa.

En reparatör har under en månad företagit 26 resor och har för dessa

— 193 —

uppburit traktamenten å sammanlagt 104 kronor. Resornas varaktighet
framgår av nedanstående uppställning.

9 resor från 21/* t- o. m. 3 timmar

6 » »3 » 4 »

8 » »4 » 5 »

3 » »5 » 6 »

Ingen av dessa resor har sålunda överstigit 6 timmar, och samtliga resor
hava ägt rum mellan kl. 7 och 17.30. Som fordon har i ett fall anlitats järnväg
och i ett annat fall cykel samt i alla övriga fall telegrafverkets bil.

En linjeförman har under tre och en halv vecka företagit 19 resor och för
dessa uppburit 76 kronor i traktamenten. Resornas varaktighet framgår av
nedanstående sammanställning.

10 resor från 31/* t. o. m. 4 timmar

7 » »4 » 5 »

2 » »5 » 5V2 »

Resorna, som företagits i telegrafverkets bil, hava ägt rum mellan kl. 7.40
och 15.20.

En ingenjörsassistent har under en månad företagit 18 resor och för dessa
uppburit 108 kronor i traktamenten. Resornas varaktighet framgår av nedanstående
sammanställning.

5 resor från 21/a t. o. m. 3 timmar

3 » » 3 »4

4 » » 4 » 6 »

6 » » 6 » 9 »

Samtliga resor, som avse mer än 6 timmar hava, utom i ett fall, avsett
tvenne resor samma dag, varvid uppehåll gjorts i hemorten mitt på dagen
minst 1 timma. Resorna, som avse förrättningar upp till 6 timmar hava ägt
rum mellan kl. 9.30 och 18.

Innevarande års revisorer finna i likhet med 1934 års revisorer det an-Revisorernaä
geläget, att ifrågavarande förvaltningskostnader, så vitt möjligt är, nedbring- uttalande,
as och ifrågasätta, huruvida icke besparingsreglementet jämväl bör omfatta
andra tjänstemän, som tjänstgöra inom linjedistrikten, exempelvis linjeingenjörer,
ritare och kontorister. Det finnes enligt revisorernas mening ingen
anledning att försätta telegrafverkets lägre linjepersonal i en särskilt gynnad
ställning jämfört med motsvarande befattningshavare vid övriga affärsverk,
något som även påpekats av den sakkunnige.

Enligt vad revisorerna hava inhämtat är frågan örn ändring av vissa bestämmelser
i allmänna resereglemente! för närvarande föremål för särskild
utredning. Revisorerna vilja framhålla önskvärdheten av att i samband härmed
jämväl innehållet i telegrafverkets besparingsreglemente göres till föremål
för en närmare omprövning.

13—399241. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1939. I.

— 194 —

Vid telegrafverket
tjänstgörande
militärassistenter.

Traktamentsersättning enligt av Kungl. Majit utfärdade besparingsreglementen.

	Allmänna rese-	Besparingsbestämmel-
	reglementet		serna
	trakta-	traktaments-	traktamentsersättning
	ments-	ersättning
	klass	för dygn	för dag1	för natt	lillliupa för dygn
Yrkesinspektör............................	C	19	10	6	16
Y rkesinspektörsassistent....................	D	16	8	6	14
Underinspektör............................	E	13	7	5	12
Fattigvårds- och barnavårdskonsulent......	D	16	8	5	13
Landsfogde ..............................	G	19	9	6	15
Lappfogde................................	C	19	9	6	15
Biträde åt lappfogde ......................	E	13	7	5	12
Lapptillsvningsman........................	E	13	6	4	10
Vägingenjör ..............................	C	isr	9	6	15
Biträdande vägingenjör....................	D	16	8	5	13
Vägingenjörsassistent ......................	E	13	7	4	11
Folkskolinspektör ........................	C	19	9	6	15
Stiftsjägmästare ..........................	C	19	9	4	13
Biträdande stiftsjägmästare ................	D	16	6	3	9
Lantbruksingenjör ........................	C	19	8	5	13
Extra lantbruksingenjör...................	D	16	7	4	11
Lantbruksstipendiat, förste assistent, assistent
och tekniskt biträde ....................	E	13	6	4	10
Distriktslantmätare........................	C	19	8	5	13
Extra lantmätare ........................	D	16	7	4	11
Aspirant och tekniskt biträde..............	E	13	6	4	10
Fiskeriintendent ..........................	G	19	10	6	16
Fiskeristipendiat ..........................	E	13	7	5	12
Jägmästare ..............................	C	19	8	3	11
Överjägmästarassistent ....................	D	16	7	3	10
Kronojägare ..............................	E	13	4	2	6
Statsinsp. o. särsk, förordnad tillsyn.-man
vid statens elektr. inspektion ............	C	19	10	6	16
Assistent vid d:o..........................	D	16	8	6	14
Förste fartygsinsp.........................	G	19	10	6	16
Andre d:o o. extra funktionär vid fartygs-
inspektionen............................	D	16	8	6	14

§ 60.

Riksdagens år 1935 församlade revisorer hade vid sin då företagna granskning
av statsverkets räkenskaper och förvaltning uppmärksammat, att militärassistenterna
vid statens järnvägar icke uppburo avlöning utan ersättning
i form av tjänstgöringsreglementen. Revisorerna framställde i anledning härav
förslag örn ändring i nämnda förhållande. 1936 års riksdag beslöt i anledning
av revisorernas förslag att hos Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit
ville taga under förnyat övervägande frågan om reglering av militärassistenternas
vid statens järnvägar löneförhållanden.

Numera erhålla militärassistenterna vid statens järnvägar enligt Kungl.
Majits beslut den 4 juni 1937 arvoden med för förste militärassistenten 1,500

1 Till i tabellen uppräknade förrättningsmän och tjänstebiträden utgår icke traktamentsersättning
för dag, varav högst 6 timmar tagits i anspråk för resa eller förrättning.

— 195 —

kronor, för andre militärassistenten 1,320 kronor och för övriga militärassistenter
900 kronor.

Vid årets granskning hava revisorerna funnit sig böra undersöka huru
motsvarande förhållanden äro ordnade vid övriga verk och myndigheter, där
befattningshavare av ifrågavarande slag äro anställda.

I generalpoststyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, telegrafstyrelsen
och vattenfallsstyrelsen tjänstgöra officerare i egenskap av militärassistenter
vid behandlingen av vissa ärenden. I väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
finnas från och med innevarande år en militäravdelning, organiserad enligt
beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen. Generalpoststyrelsen och vattenfallsstyrelsen
hava militärassistenter, vilkas arvoden bestämts av Kungl. Majit.

Förhållandena i telegrafstyrelsen avvika däremot väsentligt från dem som
råda i ovannämnda verk. Sålunda må anföras, att telegrafstyrelsen i skrivelse
den 16 mars 1909 till chefen för lantförsvarsdepartementet meddelat,
att styrelsen icke hade något att erinra mot att — såsom chefen för generalstaben
föreslagit — vid varje års slut av telegrafverkets medel utbetalades
viss gratifikation till den i verket tjänstgörande militärassistenten. Telegrafstyrelsen
har sedan år 1915 därjämte utbetalat av styrelsen bestämt arvode
till en marinassistent och sedan år 1937 till en flygassistent. Enligt den för
telegrafstyrelsen gällande instruktionen (S. F. S. 1934:355 och 1937:172,

§13) äro nämligen för biträde vid handläggning av frågor, som röra telefon-
och telegrafväsendets förhållande till försvarsväsendet, hos styrelsen anställda
en militärassistent, en marinassistent samt en flygassistent, vilka tillsammans
bilda en militäravdelning, vilken står under befäl och ledning av
den till tjänsteåren främste assistenten och tillföres viss byrå. För år 1938
har telegrafstyrelsen från anslaget till gratifikationer utbetalat 1,800 kronor
till militärassistenten, 1,200 kronor till marinassistenten och 900 kronor till
flygassistenten.

Revisorerna hava funnit sättet för avlönande och de i telegrafstyrelsen Revisorernas
tjänstgörande officerarna mindre tillfredsställande. Under åberopande i till- “Galande,
lämpliga delar av vad riksdagen år 1936 anfört ifråga om militärassistenternas
vid statens järnvägar löneförhållanden, vilja revisorerna här framhålla
angelägenheten av att jämväl nu ifrågavarande militära befattningshavares
löneförhållanden regleras på ett mera tillfredsställande sätt.

§ 61.

För persedlar, som utlämnas från statens järnvägars förråd, debiteras ve- tförrådsbokderbörande
rörelsegren ett förbrukningspris, som avser alt täcka förrådets ^tpna^ärn*1
anskaffnings- och förvaringskostnader. Priserna beräknas något i överkant * ''''vägiiT™
och det överskott, som därigenom uppkommer, regleras i vissa fall i efterhand
genom ett rabattförfarande. Vad som därefter återstår av överskottet
bokföres emellertid icke såsom överskott. I stället sker en nedskrivning med
motsvarande belopp av det inneliggande lagrets bokförda värde. Örn över -

196 —

Revisorernas

uttalande.

skottet blir tillräckligt stort (»nedskrivningarna» tillräckligt omfattande)
bokföres det inneliggande förrådet med ett minus-värde. Detta var vid 1938
års utgång fallet med förrådsavdelningen i Göteborg, vars bokförda värde
(— 337,800 kronor) egentligen betyder, att driftmedel hopsamlats i förrådsrörelsen
till sådan omfattning, att dels lagret kunnat bokföras utan värde
och dels en tillgång om 337,800 kronor i likvida medel uppkommit.

Här intagen tablå visar bokfört värde och beräknat anskaffningsvärde av
inneliggande lager hos statens järnvägars olika förrådsavdelningar per den
31 december 1938.

Förrådsavdelningen i	Beräknat värde Kronor	Bokfört värde Kronor	Bokfört värde i % av beräknat värde
Örebro ..........................................	8,129,300	1,267,000	15.69
Göteborg ........................................	1,858,600	—	—
Malmö ..........................................	2,074,500	651,200	31.39
Östersund ........................................	2,407,600	1,369,500	56.88
Luleå ............................................	2,458,300	881,800	35.87
Summa	16,928,800	4,169,500	—
Avgår för förrådsavdelningen i Göteborg..........		337,800	_
Samtliga avdelningar	16,928,300	3,831,700	22.64

Tablån utvisar, att förråden bokförts till ett värde som understiger det
beräknade anskaffningsvärdet med (16,928,300 — 3,831,700 =) 13,096,600
kronor.

Ifråga örn bokföringen av kollagret, som icke inbegripes i förrådsbokföringen,
hava statens järnvägars överrevisorer i sin i oktober 1939 avgivna
berättelse å sid. 11 och 12 lämnat en översikt rörande lagrets storlek, bokföringsvärde,
bokföringspris, inköpspris samt beloppet av avsatta medel för
kolinköp under tiden den 1 januari 1923—den 1 juli 1939. Under hänvisning
i övrigt till dessa uppgifter må här från dem antecknas, att kollagret
vid årsskiftet 1938/39 uppgått till 231,900 ton och bokförts till ett värde om
908,600 kronor, att medelinköpspriset för sista kvartalet 1938 uppgått till
22 kronor 55 öre och för de fyra närmast föregående kvartalen till 24 kronor
5 öre, 22 kronor 95 öre, 21 kronor 90 öre och 21 kronor 15 öre för
respektive kvartal. Normalt motsvarar kollagret ungefär 12 månaders förbrukning.
Skulle lagret bokföras till ovannämnda medelinköpspris för sista
kvartalet 1938 hade det fått uppskrivas med 4,320,700 kronor till 5,229,300
kronor.

Revisorerna vilja erinra om, att lagren vid domänfondens sågverk, virkesmagasin
och i skogarna — på motsvarande sätt som här ifrågavarande
förråd och lager vid statens järnvägar — tidigare bokförts till värden, som
legat väsentligt under beräknade självkostnadsvärden. 1937 års revisorer,
som uttalade sig i denna fråga, anförde därvid, bland annat, att det intresse,

- 197 —

i vilket vissa enskilda företagare hålla sina tillgångar bokförda till låga värden
för att därigenom skapa »dolda fonder» icke förelåge ifråga om domänverket.

Detta omdöme bär lika stor giltighet beträffande statens järnvägar som
beträffande domänverket. Måhända har den dolda fondering av vinstmedel
inom statens järnvägar, som ovan påtalade bokföringsförfarande innebär,
främst företagits i syfte att kunna utjämna eventuella fluktuationer i anskaffningskostnaderna
och därmed i statens järnvägars till statsverket inlevererade
årliga överskott. Revisorerna vilja emellertid framhålla, att förutsättningarna
för en fortsatt dylik fondering torde hava helt bortfallit genom
den år 1938 genomförda nya riksstatsuppställningen. En fondering av
inkomstmedel i ovan angivet syfte torde nämligen numera böra centraliseras
till budgetutjämningsfonden.

Revisorerna vilja även erinra om den fortsatta behandlingen av frågan
om bokföringen av domänverkets inneliggande lager. Med hänsyn till framställda
anmärkningar skrev domänstyrelsen i bokslutet för år 1937 upp
hela virkeslagret till självkostnadsvärde, men reserverade den härigenom
uppkomma ökningen i överskottet — 7,510,000 kronor — genom att överföra
detta belopp till ett nyupplagt lagerregleringskonto. Tillkomsten av
nämnda konto medförde tydligen — såsom föredragande departementschefen
anmärkt i proposition nr 321/1938 — att för framtiden en viss del
av överskottet reserverades och disponerades såsom rörelsekapital. Med anslutning
till denna uppfattning om lagerregleringskontots uppgift anvisade
1939 års riksdag i enlighet med Kungl. Maj-.ts förslag (statsverkspropositionen,
kapitalbudgeten, bilaga 7, punkt 1) till rörelsekapital för domänverket
ett investeringsanslag å 7,500,000 kronor, i samband varmed å lagerregleringskontot
reserverade medel skulle inlevereras till statsverket.

Enligt revisorernas mening bör frågan om statens järnvägars bokföring
av förråd och lager bedömas på ett motsvarande sätt. Uppenbart torde
vara, att en konsekvent genomförd nedskrivning av förråd och lager väsentligt
under deras nuvärden har samma innebörd vare sig nedskrivningen
— såsom vid statens järnvägar — verkställes direkt å det bokförda lagret
eller — såsom vid domänverket vid 1937 års bokslut — indirekt genom överföring
av mot avskrivningarna svarande belopp till ett lagerregleringskonto.
Innebörden är med andra ord, att viss del av statens järnvägars överskott
reserveras och disponeras såsom rörelsekapital.

Med hänvisning till vad sålunda anförts få revisorerna ifrågasätta, huruvida
icke bokförda värden å statens järnvägars förråd och kollager böra
helt eller devis uppskrivas till vid tiden för respektive bokslut gällande inköpsvärden
och driftmedel, som härigenom frigöras, tillföras statsregleringen.
Storleken av det belopp, varom här är fråga för lagret i dess helhet utgör
med användande av ovan angivna bokslutssiffror för år 1938 (13,096,600 +
4,320,700 =) 17,417,300 kronor. Måhända blir då ett investeringsanslag
till rörelsekapital för statens järnvägar erforderligt för transaktionens genomförande.
Enligt vad revisorerna inhämtat är emellertid tillgången på
likvida medel vid statens järnvägar för närvarande synnerligen riklig.

— 198 —

Kontoföringen
av
statens järnvägars

utgifter.

§ 62.

En stat för statens järnvägars driftkostnader fastställes årligen av Kungl.
Majit (se statsliggaren). Övriga kostnader vid statens järnvägar bestridas
med förnyelsefondsmedel eller medel, som anvisats å riksstatens kapitalbudget.

För bestridande av utgifterna vid distrikten tilldelar järnvägsstyrelsen
distriktskanslierna, ban-, maskin- och trafiksektionerna samt billinjerna anslag
såväl av driftmedel som, i förekommande fall, av berörda förnyelsefonds-
och kapitalmedel med ett för varje konto bestämt belopp. Distriktschefen
är styrelsen närmast ansvarig för att de lill distriktets disposition
lämnade anslagen icke överskridas.

På statens järnvägar utställd räkning granskas i det kansli, respektive den
sektionsledningsexpedition, där utgiften skall redovisas och förses därvid
med notering rörande, bland annat, numret å det konto, å vilket beloppet
skall avföras. Till utbetalning godkända räkningar insändas därefter till
distriktskansliet för likvidering. Även här underkastas räkningarna en viss
granskning, varom gällande föreskrifter innehålla följande.

De till distriktskansliet för likvidering insända räkningarna skola genom
distriktskamrerarens försorg granskas i avseende å riktigheten av dem
åsätta kontonummer m. m. örn vid denna granskning befinnes, att tiden
för åtnjutande av eventuell kassarabatt försuttits, skall förklaring infordras
från vederbörande bokföringsställe.

Sedan utbetalning ägt rum insändas verifikationerna (»allegaten») genom
kammarkontoret till ekonomibyråns kalkylationsavdelning i Stockholm, där
vissa rapporter m. m. till distriktskanslierna m. fl. tjänsteställen upprättas
och utsändas i månaden näst efter den, som utgifterna avse. Dessa uppgifter
från kalkylationsavdelningen ligga till grund för primärbokföringen vid
distrikten.

Av de rapporter, listor och specifikationer, som utsändas från kalkylationsavdelningen
må den s. k. »rapport 3» i detta sammanhang närmare omnämnas.
Den innehåller en specificerad uppgift över månadens samtliga
inkomster och utgifter för distriktskanslierna, ban-, maskin- och trafiksektionerna,
billinjerna samt elektrifieringen. Varje bokföringspost med tillhörande
data (bokförande tjänsteställe, allegatnummer, konto- och kalkylnummer,
materialnummer eller personallittera) återfinnes i densamma. Rapporten
utsändes till bokförande tjänsteställen omkring den 20.

De samlingslistor, som ligga till grund för huvudbokföringen å järnvägsstyrelsens
kammarkontor giva vid handen de belopp, som avförts respektive
uppförts å de särskilda räkenskapstitlarna i statens järnvägars räkenskap.
Uppgift röjande de slag av utgifter, som påförts olika konti, kan
däremot icke direkt erhållas ur kammarkontorets bokföring.

Å styrelsens revisionskontor siffergranskas räkenskaperna med tillhörande
verifikationer samt kontrolleras författningsenhetligheten av de gjorda ut -

— 199 —

betalningarna och av de förvaltningsåtgärder, som föranlett desamma.
Granskningen avser däremot icke frågan, huruvida en utgift påförts vederbörligt
konto.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen beslutas kontoföringen Revisorernas
av de utgifter, som förekomma å, exempelvis, en bansektion, av sektions- nttalandeföreståndaren
— i regel en förste baningenjör — eller samma person, som
haft att svara för de till grund för medelstilldelningen liggande kostnadsberäkningarna.
Då denne icke är och icke bör vara berättigad att använda
möjligen uppkommande besparing å ett konto till täckande av brist å ett
annat, synes en kontroll över att så likväl icke sker önskvärd. I den mån
möjligheten att utöva sådan kontroll förringas synes det kunna befaras, att
bestämmelsen ifråga skall förlora i praktisk betydelse.

Den ovan omnämnda skyldigheten för distriktskamreraren att granska
inkommande räkningar i avseende å riktigheten av dem åsätta kontonummer
har nyligen införts. Vad angår möjligheterna för den centrala revisionen
att utföra en motsvarande granskning vilja revisorerna framhålla, att man
icke kan omedelbart ur statens järnvägars räkenskap erhålla en samlad
uppställning av de utgifter, som avses med, exempelvis, den för ett visst
å riksstaten anvisat anslag redovisade belastningssiffran. För erhållande av
en dylik uppställning skulle fordras en särskild utredning. Vart och ett av
de tjänsteställen, som tilldelats medel från anslaget, skulle hava att genomgå
sina från kakylationsavdelningen mottagna månadsrapporter och från dem
anteckna de allegatnummer, som där finnas angivna för de utgifter, som
påförts anslaget. Med ledning av dessa anteckningar kunde allegaten
hopsamlas och dessa sedan läggas till grund för uppställningen.

Med hänsyn till den betydande omgång, som alltså är förenad med erhållande
av en dylik uppställning torde kunna sägas, att kontoföringen av
statens järnvägars utgifter praktiskt taget är undandragen all central granskning.
Denna brist i kontrollmöjligheterna finna revisorerna påfallande, särskilt
ifråga om utgifter, som bestritts med fömyelsefondsmedel och å riksstaten
anvisade kapitalmedel.

Revisorerna vilja emellertid framhålla, att en i här ifrågavarande avseende
förbättrad bokföring knappast synes vara tillfyllest för erhållande
av nöjaktig kontroll över kontoföringen. Endast beträffande vissa slag av
utgifter synas distriktskamreraren och den centrala revisionen hava möjlighet
att utöva den önskvärda kontrollen. Det kan med anledning härav ifrågasättas,
huruvida icke tjänsteman inom järnvägsstyrelsen bör hava till åliggande,
att genom besök å olika tjänsteställen och arbetsplatser stickprovsvis
följa kontoföringen av utgifterna.

— 200 —

Befordringar
vid vattenfallsstyrelsen.

§ 63.

Revisorerna, som under sin granskning av vattenfallsstyrelsens räkenskaper
och förvaltning bland annat tagit del av de olika byråernas uppgifter
å tjänstledigheter och förordnanden under kalenderåren 1937 och 1938, hava
därvid bland annat uppmärksammat, att den 8 oktober 1937 förordnats ett
kanslibiträde att tills vidare bestrida en extra ordinarie kontoristbefattning.
Förordnandet gällde från och med den 1 januari 1937. I ett annat fall
hava revisorerna konstaterat, att genom beslut den 31 januari 1938 (föredraget
inför generaldirektören den 11 maj 1938), förordnats en ordinarie
ingenjör i 20 lönegraden att innehava en nyinrättad extra ordinarie ingenjörsbefattning
i 22 lönegraden från och med den 1 januari 1938.

Jämväl överrevisorerna för granskning av statens vattenfallsverks förvaltning
och räkenskaper för år 1938 hava i sin den 18 september 1939 avgivna
berättelse fäst uppmärksamheten därå, att beslut om befordringar och avlöningsförhöjningar
utan stöd i gällande författningar fattats med retroaktiv
verkan från och med dag långt före besluten. I ett fall hade sålunda den 11
maj 1938 beslutats, att befordringen skulle gälla från och med årets början.
Samma tendens har även kunnat konstateras ifråga om vikarieförordnanden.
Sålunda hade styrelsen den 30 september 1938 förordnat en byråingenjör
att som vikarie uppehålla en förste byråingenjörstjänst under tiden
10 september—30 oktober samma år.

I sitt häröver den 12 oktober 1939 avgivna utlåtande anförde vattenfallsstyrelsen
följande.

överrevisoremas anmärkning ifråga om retroaktiva befordringar och därmed
sammanhängande avlöningsförhöjningar för tjänstemän måste vattenfallsstyrelsen
erkänna vara befogad, ehuru dylika befordringar enligt styrelsens
mening icke kunde sägas strida mot några författningsbestämmelser.
Vattenfallsstyrelsen ville emellertid därutinnan meddela följande förklaringar.
I de fall, då beslut om befordran av tjänsteman fattats med retroaktiv
verkan, hade tillträdet till den högre befattningen i allmänhet icke bestämts
till tidigare tidpunkt än ingången av den månad, varunder beslutet
fattats. Längre retroaktiv verkan av befordringsbeslut hade förekommit i
undantagsfall och då endast avsett icke-ordinarie befattningar samt föranletts
av särskilda omständigheter. I intet fall hade retroaktiv befordran av
tjänsteman beslutats att gälla från tidigare tidpunkt än som varit motiverat
med hänsyn till de honom faktiskt åliggande arbetsuppgifterna. De retroaktiva
befordringarna av tjänstemän berodde därpå, att handläggningen av
befordringsärendena hos vattenfallsstyrelsen varit splittrad på flera byråer
med huvudsakligen helt andra arbetsuppgifter. Detta hade medfört, att
beträffande förslag till befordringar, som man redan på ett tidigt stadium
funnit motiverade, den formella behandlingen ofta blivit fördröjd genom
anhopning av andra brådskande göromål. Sedan, genom den under innevarande
år ikraftträdda omorganisationen av vattenfallsstyrelsen, befordringsärendenas
handläggning blivit koncentrerad till en enda byrå, kansli -

— 201 —

byrån, med huvudsaklig uppgift att behandla personalfrågor, bomme styrelsen
att tillse, att några retroaktiva befordringar icke vidare bleve beslutade.
Beträffande vikariatsförordnanden vore att märka, att vederbörande
befäl ofta kunde vara nödgat att med omedelbar verkan under hand
uppdraga åt en tjänsteman att såsom vikarie uppehålla en högre befattning.
För den händelse ärendet formellt skulle avgöras av styrelsen, vore det efterföljande
styrelsebeslutet, även om det hade formen av ett vikariatsförordnande,
i vad anginge den förflutna tiden att betrakta som ett konstaterande
av att vederbörande tjänsteman uppehållit den högre befattningen och därför
vore berättigad till vikariatsersättning.

Ovanberörda av vattenfallsstyrelsen i stor utsträckning tillämpade förfaringssätt
finner icke stöd i gällande bestämmelser och står i bestämd strid
med inom den övriga förvaltningen tillämpad praxis. Vattenfallsstyrelsens
försvar för sitt förfaringssätt kan icke godtagas. Det ligger i sakens natur,
att statens tjänstemän böra på förhand få kännedom om sina arbetsuppgifter
och det ansvar, som är därmed förenat, ävensom den ersättning vartill de
äro berättigade. Särskilt ur ansvarets synpunkt ligger det vikt vid att vederbörande
tjänstemän hava klart för sig vad staten kräver av dem. I annat
fall uppstår lätt situationer, där tjänstemännen med ett visst fog kunna
skylla från sig ansvaret på andra, med påföljd att den personliga och ekonomiska
säkerheten kan bliva lidande.

Då det är av stor vikt att vattenfallsstyrelsens ovan påtalade förfaringssätt
icke vinner tillämpning även vid andra förvaltningsgrenar hava revisorerna
ansett sig böra fästa riksdagens uppmärksamhet på vad i sådant hänseende
förekommit.

Revisorernas
atta) ande.

— 202

Vissa bokförings- och redovisningsfrågor.

§ 64.

Genom 1911 års budgetreform, varom förslag i oktober 1910 avgivits av
inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga, gavs åt riksstaten från
och med år 1912 det innehåll och den uppställning, som för densamma
sedermera i allt väsentligt bibehölls till dess under 1930-talet genomförda nya
reformer, för vilka längre fram i denna översikt kommer att redogöras, på
1911 års nytt ändrade dess utseende.

budgetreform. 1911 års budgetreform avsåg att göra riksstaten, och därmed även budgetredovisningen
till en i det väsentliga fullständig sammanställning av statens
inkomster och utgifter under budgetåret. Vidare åsyftades att enhetligt
ordna de affärsdrivande verkens ställning i statens finansväsende på det
sätt, att inkomsterna av postverket, telegrafverket, statens vattenfallsverk och
statens domäner skulle, liksom statens järnvägars inkomster, ingå netto i
riksstaten till skillnad mot förhållandet före 1912, då de affärsdrivande verkens
inkomster, med undantag för statens järnvägars, uppfördes brutto i
riksstaten och anslag för deras driftkostnader anvisades å riksstatens utgiftssida.
Som en följd av detta nya redovisningssätt skulle vart och ett av
dessa verk, i likhet med statens järnvägar, i rikshuvudboken upptagas under
en särskild fond, varifrån nettoavkastningen överfördes till statsregleringsfonden.
Kapitalökning för de affärsdrivande verken skulle i enlighet
med en av budgetreformens grundprinciper icke få förekomma under form
av överskottsmedels innehållande utan skulle ske genom anslag å riksstaten.
Före reformens genomförande tillgodosågs de affärsdrivande verkens behov
av rörelsekapital i viss utsträckning genom innehållande av uppkomna överskottsmedel.

Genom regleringen av de affärsdrivande verkens ställning och genom den
i samband med reformen vidtagna åtgärden att under rubriken statens produktiva
fonder redovisa även statens utlåningsfonder och statens aktieinnehav
kunde i riksstaten och i följd härav även i budgetredovisningen de
egentliga statsinkomsterna avskiljas från inkomsterna av statens produktiva
fonder. Härigenom möjliggjordes å andra sidan att skapa en fast grund
för redovisningen av statens verkliga kapital och i rikshuvudboken kunde i
anslutning härtill konton för de olika delarna av statskapitalet, de olika
statsfonderna, uppläggas och sammanbindas, samt den verkliga storleken
av detta kapital uppvisas utan den tidsödande utredning, som härför tidigare
erfordrats.

Det statliga
redovisningsoch
bokföringsväsendet.

Allmänna
innebörden av

203 —

I rikshuvudboken hade ditintills redovisats och med kapital- och budgetredovisningen
sammanknutits ett stort antal fonder, vilka icke hade annat
gemensamt med budgeten och statskapitalet än att de, helt eller delvis, förvaltades
av statskontoret. Vid genomförandet av den nya riksstatsuppställningen
förutsattes emellertid, att rikshuvudboken skulle för framtiden till
innehållet begränsas att bliva en redovisning för budgeten och för de statsroder,
det statskapital, som hade omedelbart inflytande på budgeten.

Med budgetreformen åsyftades vidare att genom ändring av riksgäldskontorets
ställning i redovisningshänseende och i samband härmed lånebudgetens
inryckande i riksstaten skilja de utgifter, som avsage kapitalökning,
respektive avbetalning av skuld, från statens verkliga utgifter, att i anslutning
härtill å riksstatens inkomstsida upptaga det belopp, som riksgäldskontoret
hade att tillhandahålla statsverket samt att i riksstatsuppställningen
ernå en ny rationell klassificering av statens inkomster ur finansiella synpunkter.

I samband med de vidtagna ändringarna av riksstaten och i redovisningen
i övrigt skulle i rikshuvudboken fonden för reserverade medel sammanföras
med kassaförlagsfonden till en »statsverkets kassafond», till vilken för framtiden
skulle föras alla överskott i statsregleringarna och från vilken medel
skulle tagas till täckande av eventuella brister i statsregleringarna. Något
anslag i riksstaten till täckande av brist i statsregleringen skulle därför icke
behöva ifrågakomma, liksom heller aldrig överskott från statsregleringarna
skulle kunna, i motsats mot vad tidigare varit fallet, påräknas som tillgång
i riksstaten.

De förändringar, som i anledning av budgetreformen påkallades i rikshuvudboken,
blevo föremål för övervägande av statsbokföringskommittén, som
redan år 1902 av Kungl. Maj:t tillsatts för utarbetande av förslag till den
sedermera genomförda allmänna reformen av den statliga bokföringen och
redovisningen. Ledamöter i kommittén under de sista aren av dess verksamhet
voro presidenten friherre A. L. E. Åkerhielm, generaldirektören greve
H. H:son Wachtmeister, friherre B. K. J. Laugenskiöld samt statskommissarien
Chr. L. Tenow.

Förslag till formulär till förändrad rikshuvudbok avgavs av statsbokföringskommittén
den 10 december 1912 och blev av Kungl. Maj:t i allt väsentligt
fastställt den 9 maj 1913. Enligt detsamma skulle rikshuvudboken
i anslutning till principerna för budgetreformen innefatta redovisning icke
blott för kassafonden utan även för de av budgetreformen berörda produktiva
fonderna och dess huvudsyfte bliva att redovisa budgeten. Ur rikshuvudboken
skulle uteslutas alla konti för sådana statsverket tillhöriga fonder,
som icke hade något direkt samband med budgeten.

I enlighet med de sålunda fastställda riktlinjerna redovisades i rikshuvudboken
från och med år 1912 den största och statsfinansiellt viktigaste delen
av statskapitalet, nämligen statens produktiva fonder, vilkas tillgångar omfattade
— förutom statens järnvägar med därtill hörande byggnader, mate -

Åv 1911 års
reform föranledda
ändringar
i rikshnvndboken.

— 204 —

Ändringar i
statsbokföringen,
föreslagna
av
statsbokföringskommittén.

riel och förlag, vilka redan tidigare redovisats i rikshuvudboken — statens
jordbruks- och skogsdomäner, telegraf- och vattenfallsverkens fastigheter,
materiel och förlag samt det i fonden för statens aktier och i statens utlåningsfonder
placerade kapitalet.

Till de af färsdrivande verken hänfördes från och med den 1 juli 1926
statens reproduktionsanstalt. I anslutning härtill redovisades överskotten
å anstaltens verksamhet i riksstaten från och med budgetåret 1926/27 under
inkomster av statens produktiva fonder och rubriken statens affärsverksamhet
varjämte redovisningen i rikshuvudboken för reproduktionsanstaltens
verksamhet ordnades på samma sätt som redovisningen för statens produktiva
fonder i övrigt.

Vid statsbokföringsreformens genomförande uppdelades de administrativa
ämbetsverken och myndigheterna i två grupper, nämligen huvudförvaltningar
respektive i budgethänseende under dessa inordnade verk och myndigheter.
De senare erhöllo på rekvisition från vederbörlig huvudförvaltning de för
dem i riksstaten uppförda anslagsmedlen. Huvudförvaltningarna redovisade
dessa medel jämte de för dem själva anslagna gentemot budgeten. De särskilda
under huvudförvaltningarna i kassahänseende inordnade verken
och myndigheterna hade emellertid att å sin sida avgiva självständiga specialredovisningar
för de av dem förvaltade medlen.

De centrala huvudförvaltningarna utgjorde tillsammans »statsverket» i
motsats till de »affärsdrivande verken». De till statsverket hörande huvudförvaltningarna
och de under dem i kassahänseende lydande ämbetsverken
och myndigheterna upptogos i riksstaten efter bruttoprincipen under det att
de affärsdrivande verken efter budgetreformens genomförande endast avlämnade
sitt netto (överskott) till budgeten.

I enlighet med av statsbokföringskommitterade framlagda förslag till ändrad
statsbokföring, vilka av Kungl. Majit genom en rad av nådiga beslut
gillats, utarbetades under årens lopp successivt för olika ämbetsverk och
myndigheter nya räkenskapsformulär och genomfördes genomgripande förändringar
i kassa- och bokföringsorganisationen. Den perifera bokföringen
ordnades därvid efter kassabokföringsprincipen och möjliggjorde därför i
enlighet med bokföringsreformens syftemål central kassakontroll. Samtidigt
tillrättalädes bokföringen på sådant sätt, att densamma automatiskt lämnade
materiel för budgetredovisningen i rikshuvudboken. I anslutning härtill genomfördes,
att de primära räkenskaperna, med undantag för de affärsdrivande
verkens, månatligen avslutades och månatligen gjordes till föremål
för central kassakontroll och revision samt att budgetredovisningen i rikshuvudboken
genom att grundas på månatliga kassarapporter från de förvaltande
myndigheterna blev i motsats mot vad tidigare varit fallet, oberoende
av dessas årsräkenskaper. Genom att rikshuvudboken sålunda kom att uppbyggas
på månatliga rapporter från myndigheterna möjliggjorde densamma
en under året fortlöpande ständig kontroll över olika anslags och medels
ställning.

— 205 —

Det förhållandet, att budgetredovisningen ingick i rikshuvudboken sora en
elei av denna och att budgetredovisningen snarast möjligt borde avgivas, utgjorde
ett hinder för fullständigbeten av kapitalredovisningen i rikshuvudboken.
Å andra sidan kunde av hänsyn till kapitalbokslutet i rikshuvudboken
de möjligheter, som på grund av kassabokslutet förefunnos, att på
ett mycket tidigt stadium efter räkenskapsårets utgång framlägga budgetredovisningen,
icke till fullo utnyttjas. Först sedan budgetredovisningen och
rikshuvudboken jämlikt instruktion den 17 december 1920 för det nyinrättade
riksräkenskapsverket blivit åtskilda, möjliggjordes ett framläggande av
dessa redovisningshandlingar med sådant innehåll och form och vid sådan
tidpunkt, som bäst motsvarade varderas ändamål. För rikshuvudbokens
vidkommande innebar detta, att det blev möjligt att, sedan statsbokföringsreformen
slutförts, låta denna undergå en sådan utvidgning, att i densamma
statens samtliga tillgångar blevo kapitalbokslutmässigt sammanförda.

Genom statsbokföringsreformen gavs, för underlättande av räkenskapsgranskning
och erforderliga utredningar och statistiska sammanställningar,
åt statsförvaltningens olika räkenskaper en i möjligaste mån enhetlig uppställning,
vilken samtidigt anpassades efter den centrala bokföringens krav
på det sätt, att räkenskapsposterna redan i primärräkenskaperna erhöllo sin
slutgiltiga plats. Riksbokslutet blev härigenom beträffande budgetredovisningen
endast ett sammandrag av poster ur de enhetligt uppställda räkenskaperna.
Tidigare hade räkenskaperna varit uppställda efter varierande principer
samt därtill avgivits endast årsvis såsom årsräkenskaper. Detta hade
medfört, att desamma måst för sammanställningen i rikshuvudboken underkastas
ett tidsödande omslutsarbete och att rikshuvudboken, vari statsregleringens
resultat utvisades, icke hade kunnat framläggas tidigare än nio månader
efter utgången av förvaltningsåret. Det nya systemet med dess månatliga
kassarapporter möjliggjorde icke blott att inom kort tid efter förvaltningsårets
slut resultatet för året kunde i budgetredovisningen framläggas
utan även att under hela årets lopp månad för månad samtliga inkomsttitlars
och utgiftsanslags ställning kunde kontrolleras.

Hos det centrala bokföringsorganet — från och med år 1921 riksräkenskapsverket
— infördes de månatliga kassarapporternas poster i en liggare,
och på densamma grundades efter årets slut budgetredovisningen. I liggaren
fördes särskilt konto för varje riksstatens inkomsttitel och utgiftsanslag,
varigenom möjlighet bereddes att vinna en ständig översikt över samtliga
dessa inkomsttitlars och utgiftsanslags ställning. Varje månad upprättades
på grundval av liggaren belastningstabeller för inkomst- och utgiftstitlarna,
av vilka inhämtades, hur budgeten realiserades månad efter månad.

Rikshuvudbokföringen skulle jämväl innefatta kassakontroll. För detta
ändamål öppnades såsom ett lod i statsbokföringsreformen en statsverkets
gemensamma giroräkning i riksbanken, lill vilken samtliga huvudförvaltningar,
alli efter som statsbokföringsreformen framskred, anslötos. Detta
innehar, alt statsverkets huvudförvaltningar erhöllo en gemensam kassaorga -

Kassa kontrollen.

— 206 —

nisation i denna giroräkning och att räkenskapsorganisationen blev till såväl
utgifter som inkomster koncentrerad omkring giroräkningen. Inflytande inkomster
och dragna checkar bokfördes hos huvudförvaltningen som insättning
respektive uttag å giroräkningen och uppdebiterades respektive avfördes
å vederbörlig räkenskapstitel.

Ämbetsverket eller myndigheten hade att avlämna dels varje dag, då en
dragning eller insättning å giroräkningen förekommit, specifik uppgift därom
till den centrala kontrollen i statskontoret, dels ock månatligen till budgetbokföringen
i riksräkenskapsverket i och genom kassarapporten en uppgift
om dragningarna och insättningarna för varje dag under månaden. Genom
kombineringen med statsverkets giroräkning (numera »statsverkets
checkräkning») och därigenom att inkomster och utgifter för de särskilda
förvaltningarna passera denna räkning, verkar rikshuvudbokföringen efter
det nya systemet såsom en kassakontroll.

Till statsverkets giro (check-) räkning anslötos under årens lopp efter hand
allt flera myndigheter, vilka tidigare i kassaavseende sorterat under en huvudförvaltning.
Dessa myndigheter kommo härigenom själva att i organisationen
intaga ställning såsom huvudförvaltning med skyldighet att genom kassarapporter
redovisa sin förvaltning gent emot budgeten.

Bokföringen skulle i enlighet med ett av statsbokföringsreformens principiella
syftemål avse verkligen inbetalda och utbetalda belopp för att på detta
sätt möjliggöra den centrala kassakontrollen. Detta innebar, att de särskilda
beloppen i regel icke fingo bokföras vid annan tid än då de till kassan inflöto
eller därifrån utbetalades. Tidigare grundade sig bokföringen förutom
på de verkliga kassaposterna även på besluten om uppdebitering eller anordning
utan hänsyn till tiden för den följande in- och utbetalningen. Kassans
ställning framgick därför icke då direkt av bokföringen, vilket förhållande
försvårade kontrollen av kassabeståndet. Genom att bokföringen i och med
statsbokföringsreformen omlades efter kassabokföringsprincipen blev även
budgetredovisningen en kassaredovisning.

Alla beslut örn utbetalning skulle enligt de nya principerna omedelbart
verkställas, varav följde att under årets lopp i det allra närmaste all skillnad
mellan anordnade belopp och utbetalda försvann.

Enär statsbokföringens huvuduppgift är att redovisa budgeten, sådan den
blivit av riksdagen detaljerad, statskapitalet och den omhänderhavda kassan,
avsågs, att de till statsverket hörande huvudförvaltningarna skulle i sina
till den centrala statsbokföringen ingående räkenskaper endast avgiva en för
dem häremot svarande redovisning och att de följaktligen icke skulle låta
i dessa räkenskaper inflyta ovidkommande statistiska uppgifter m. m., av
natur att i många fall enbart göra bokföringen invecklad och svårförståelig.
Därest det emellertid vid sidan av denna redovisningsbokföring för de förvaltande
myndigheterna vore erforderligt att för statistik och räntabilitetskalkyler
anordna ett annat slag av bokföring, borde detta lämpligast verkställas
genom fria sammanställningar och icke genom användande av systematisk
bokföring. Från den systematiska bokföringen avsågs nämligen böra

— 207 —

avskiljas alla moment, som icke med nödvändighet borde göras till föremål
för en systematisk bokföring.

På grund av statsbokföringsreformen upprättades i statskontoret en särskild
avdelning för den centrala fortlöpande kontrollen över dragningar och
insättningar å statsverkets giroräkning. Hos de särskilda förvaltningarna
ordnades, som ovan nämnts, en bokföring per kassa och infördes ett enhetligt
checksystem, samt ett dagligt rapportsystem beträffande dragna checkar
och å giroräkningen för respektive förvaltningar skeende insättningar. Dessa
rapporter utväxlades regelbundet emellan förvaltningarna, riksbanken och
statskontoret, i vilket sistnämnda ämbetsverk en automatisk kontrollbokföring
organiserades.

Med statsbokföringens omläggande följde även en revisionsreform samt,
genom sammanslagning av statskontorets riksbokslutsbyrå med kammarrättens
revisionsavdelning, upprättandet av det för den centrala bokföringen
och för räkenskapsgranskningen avsedda riksräkenskapsverket.

Revisionsreformens innebörd var i korthet följande.

För möjliggörande av en med den centrala bokföringen jämsides fortlöpande
granskning av räkenskapsverifikationerna skulle dessa jämte till desamma
hörande räkenskapshandlingar åtfölja de månatliga kassarapporter,
vilka lågo till grund för den centrala bokföringen och de månatliga översikterna.
Härigenom ernåddes, att räkenskapsposterna kunde under årets
lopp efter granskningen av nämnda verifikationer underkastas erforderlig
justering, så att rikshuvudboken, då den kort efter årets utgång sammanfattades,
blev i det väsentliga rättvisande. Genom att revisionen enligt detta
system kunde verkställas redan månaden efter det förvaltningsåtgärderna
vidtagits kunde riksräkenskapsverket i tid förekomma felaktigheter och
oriktiga författningstolkningar m. m. samt under granskningens fortgång
avfatta revisionsberättelse att framläggas samtidigt med budgetredovisningen.

Även ur den synpunkten att de förvaltande ämbets- och tjänstemännen
genom revisionens anordnande, på sätt reformen avsåg, kunna inom rimlig
tid erhålla decharge för sina åtgärder, blev revisionsreformen av betydelse.

Enligt den för riksräkenskapsverket gällande instruktionen skulle ämbetsverket
utöva ständig tillsyn därå, att statens räkenskapsväsen funktionerade
ändamålsenligt och att erforderliga förbättringar vidtogos inom detsamma.
I detta syfte ägde riksräkenskapsverket att i samråd med vederbörande ämbetsverk
eller myndigheter fastställa formulär för deras räkenskaper och
övriga redovisningshandlingar samt meddela föreskrifter örn sättet för räkenskapsposternas
behöriga bokföring och verificerande. Därest samförstånd
icke kunde ernås emellan riksräkenskapsverket och vederbörande verk
eller myndighet, skulle ärendet underställas Kungl. Maj:ts prövning. På
grund av denna riksräkenskapsverkets befogenhet utarbetade ämbetsverket
under årens lopp för myndighet efter myndighet nya räkenskapsformulär
och omlade dessas räkenskapsväsen i övrigt efter statsbokföringsreformens
principer.

Visa omläggniDg
av förvaltningsrevisionen
m. m.

Räkenskapsformulär
och
redovisningsföreskrifter.

— 208 —

Kassabokföringsprincipens
genomförande.

Vid omläggning av länsstyrelsernas redovisningsväsen, genomförd från
och med år 1918, utbröts debiterings- och uppbördsbokföringen ur länens
huvudböcker och lades vid sidan om själva huvudbokföringen. Denna utbrytning
hade till följd, att de statsverkets tillgångar och skulder, som innefattades
i debiterings-, uppbörds- och bötesbokföringen, icke kommo till
synes i rikshuvudboken. I och för vinnande av en fullständigare redovisning
i rikshuvudboken, i vad avsåge utestående restantier m. m. utarbetades
sedermera inom riksräkenskapsverket ett förslag till ändring av länsstyrelsernas
bokföring, vilket genom beslut den 19 juni 1931 av Kungl. Majit i huvudsak
fastställdes. I anslutning härtill utfärdades av riksräkenskapsverket
föreskrifter rörande de titlar, vilka skulle ingå i den uppbörds- och bötesbokföring,
som i enlighet med förslaget skulle för länsstyrelserna anordnas.
Genom denna omläggning av länsstyrelsernas bokföring har en fullständig
redovisning i rikshuvudboken för samtliga debiterade riksstatsmedel kunnat
lämnas.

Ett avsteg från den med statsbokföringsreformen genomförda kassabokföringsprincipen
inneburo de omföringsåtgärder, avseende titlarna »inkomstrester»
och »utgiftsrester», som vid varje årsskifte vidtogos beträffande
till det förflutna året hänförliga inkomster och utgifter, vilka under nämnda
år icke hunnit inflyta respektive utbetalas. Dylika inkomster och utgifter
för riksstatstitlar ansågos nämligen böra redovisas mot budgeten det förflutna
året.

Dessa omföringar — särskilt av utgiftsresterna — måste ofta föregås av
tidsödande utredningar för fastställande av de belopp, som skulle ifrågakomma,
varför i många fall kassarapporterna för årets sista månad på
grund av desamma fördröjdes. Detta medförde i sin ordning svårigheter för
riksbokslutsbyrån att färdigställa budgetredovisning inom önskvärd tid efter
budgetårets utgång.

I syfte att möjliggöra ett tidigare avslutande av räkenskaperna och därmed
även ett tidigare avlämnande av budgetredovisningen, hemställde därför
statskontoret, till vilket ämbetsverk riksbokslutsbyrån då var förlagd, i
underdånig skrivelse den 15 januari 1920 om bemyndigande att, när utgifter,
tillhörande ett visst budgetår, icke hunne under samma år utbetalas och
bokföras, få avföra dem i nästkommande års räkenskaper, nämligen

dels beträffande »förslagsanslag, högst», och sådana förslagsanslag, vilka
icke funnos i det nya årets riksstat (tilläggsstat) upptagna, från ett konto
för det föregående årets anslagstitel,
dels beträffande bestämda anslag från vederbörande besparingsfond,
varvid ifråga om »förslagsanslag, högst», och bestämda anslag skulle
iakttagas, att summan av de under bägge åren avförda utgifterna för ett
och samma anslag icke överskrede det anvisade beloppet.

Sedan denna statskontorets hemställan genom kungl, brev den 13 februari
1920 bifallits, blev det tidigare i vissa fall i stor utsträckning anlitade utgiftsrestförfarandet,
örn icke helt, så dock till väsentlig del ersatt av en med

— 209 —

kassabokföringsprincipen helt överensstämmande bokföringsmetod. Nämnda
pxincip kan också härigenom anses hava blivit helt genomförd beträffande
statsverkets utgiftstitlar.

Ifråga örn statsverkets inkomsttitlar hade emellertid kassabokföringsprincipen
vid samma tidpunkt icke hunnit i motsvarande omfattning genomföras.

Med undantag för krigskonjunkturskatten, den genom Överståthållarämbetet,
som då ännu icke hunnit anslutas till det nya redovisningssystemet,
inflytande delen av uppbörden för de övriga skattetitlarna, den genom generaltullstyrelsen
inflytande uppbörden av lastpenningar, tullmedel, sockerskatt
samt fyr- och båkmedel ävensom mynt- och justeringsverkets uppbörd för
titeln inkomst av myntning och justering uppdebiterades emellertid de egentliga
statsinkomsterna efter kassabokföringsprincipen.

Efter hand genomfördes emellertid kassabokföringsprincipen även beträffande
här ovan särskilt angivna inkomster.

För inkomsterna av statens produktiva fonder tillämpades kassabokföringsprincipen
före år 1919 endast beträffande avkastningen av statens aktier
samt inkomsterna från de under riksgäldskontorets förvaltning stående
produktiva fonderna, nämligen allmänna järnvägslånefonden och allmänna
byggnadslånefonden.

Under den i och med 1911 års budgetreforms genomförande å riksstatens
inkomstsida införda avdelningen för inkomster av statens produktiva fonder
ställdes överskotten å dessa fonder till disposition för statsregleringen.
Frågan om, huruvida med överskott skulle avses det överskott, som respektive
fonds bokslut utvisade, oavsett örn detsamma under året verkligen kommit
statsregleringen till godo eller icke, eller endast vad som verkligen blivit
för statsregleringen disponibelt, orsakade redan från början meningsskiljaktighet.

I praktiken anslöt man sig emellertid till förstnämnda alternativ till och
med räkenskapsåret 1918. Vid riksbokslutet för år 1919 övergavs emellertid
detsamma och gavs sistnämnda alternativ företräde av, bland andra, det
skäl att kassabokföringsprincipen borde, som en naturlig konsekvens av dess
genomförande beträffande utgiftssidan, tillämpas även ifråga om statsverkets
inkomster.

Sedan kassabokföringsprincipen beträffande överskotten från statens av
statskontoret förvaltade utlåningsfonder av Kungl. Maj:t genom beslut den
3 mars 1922 godtagits för tillämpning från och med år 1921 genomfördes
även den ändringen, att de till statsverket verkligen influtna räntorna från
dessa fonder i stället för, såsom tidigare, de uträknade räntorna, tillgodofördes
statsregleringen.

I den mån statsbokföringsreformen genomfördes och dess tekniska utformning
vunnit i stadga fick den redan i samband med budgetreformen
väckta frågan örn budgetårets framflyttande närmare intill tiden för riksstalens
fastställande av riksdagen ökad aktualitet. Sedan Kungl. Majit på

14—399241. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1939. 1.

Omläggning
av budgetåret
år 1928.

— 210 —

framställning av riksdagen den 16 maj 1919 uppdragit åt särskilda sakkunniga
att verkställa utredning i ärendet, föreslogo dessa i skrivelse den 3
oktober samma år att budgetåret borde fastställas att omfatta tiden 1 juli—
30 juni. Sedan kommitterade därefter i skrivelse den 26 februari 1920
framlagt förslag till för reformens genomförande erforderliga ändringar i
grundlagarna i syfte att reglera förhållandena för det fall, att den nya budgeten
icke hunnit fastställas till den tid, då den skolat träda i tillämpning,
blev nämnda ändringsförslag i proposition den 12 mars 1920 (nr 254) förelagt
riksdagens prövning och sedermera, sedan detsamma av nämnda års
riksdag antagits såsom vilande i grundlagsenlig ordning, av 1921 års riksdag
enligt dess skrivelse den 27 januari (nr 25) slutligen godkänt.

Efter avlämnandet av förslaget till grundlagsändringarna fullföljde budgetårskommittén
sitt arbete enligt givna direktiv och framlade det slutliga
resultatet av detta i betänkande den 30 november 1920, vari tillstyrktes att
budgetåret snarast möjligt omlades till såsom kommittén tidigare föreslagit,
tiden 1 juli—30 juni. Genom förläggande av budgåret till denna tid kunde
budgetredovisningen färdigställas i så god tid, att den hunne föreläggas riksdagens
revisorer vid deras sammanträde på hösten efter budgetårets utgång.

Genom budgetårets omläggning vunnes den fördelen, att förskott å anslag
i ett påföljande års riksstat skulle kunna undvikas, utan att tilläggsstater
skulle behöva — åtminstone ej i den omfattning som ditintills — komma
till användning. Behovet av förskott av nämnda slag komme att minskas
ju noggrannare utgifterna i en riksstat kunde beräknas. Och ju närmare i
tiden riksstaten läge icke blott riksdagens beslut om densamma, utan även
alla de utredningar, som måste föregå uppgörande av förslag därtill, desto
säkrare kunde den bliva och desto större utsikter hade man, att de i densamma
upptagna anslagsposterna skulle motsvara verklighetens krav.

En begränsning av användningen av tilläggsstat hade framstått för kommittén
såsom ett av de viktigaste önskemålen, som vore att vinna med budgetårets
omläggning, detta så mycket mera som tilläggsstaterna kommit att
erhålla en omfattning, som näppeligen varit vid deras införande åsyftad.

Även inkomstberäkningen skulle vinna i tillförlitlighet om den tidsperiod,
som skulle överskådas, minskades med ett halvt år genom budgetårets omläggning.

I enlighet med kommitténs förslag och proposition därom den 11 mars
1921 (nr 201) beslöt sedermera riksdagen enligt skrivelse den 15 juni 1921
(nr 338) att budgetåret skulle från och med den 1 juli 1923 omläggas till
tiden 1 juli—30 juni.

Härvid förutsattes att kalenderåret fortfarande skulle vara räkenskapsår
för kapitalbokslutet och alt endast budgetredovisningsåret skulle sammanfalla
med budgetåret.

I proposition den 9 mars 1923 (nr 182) anhöll Kungl. Maj:t sedermera örn
riksdagens yttrande rörande omläggning av räkenskapsåret för statens verk
och myndigheter, med undantag för de affärsdrivande verken, till att omfatta
tiden 1 juli—30 juni.

— 211 —

Beträffande de affärsdrivande verken framhölls i propositionen, att desamma
intoge en särställning till statsregleringen, i det att de till densamma
endast avbördade sina nettoöverskott och från densamma mottoge vissa
kapitalökningsanslag medan deras bruttoinkomster och utgiftsstater läge helt
vid sidan av statsbudgeten. Vid en omläggning av statens räkenskapsår kunde
därför affärsverkens räkenskaper bibehållas vid kalenderår under den
förutsättningen, att summariska räkenskapsavslutningar för dessa verk verkställdes
vid budgetårets utgång i de delar, som för riksräkenslcapsverket erfordrades
för uppbyggande av affärsverkens och deras fonders konti i rikshuvudboken.

i skrivelse den 30 maj 1923 meddelade riksdagen, att riksdagen ansett
sig böra för sin del antaga det framlagda förslaget.

I anslutning till riksdagens sålunda gjorda uttalande utfärdades därefter
den 8 juni 1923 kungl, kungörelse angående omläggning av statsverkets
räkenskapsår (nr 176), vari stadgades, att statens årsräkenskaper skulle —
med undantag för postverkets, telegrafverkets, statens järnvägars, statens
vattenfallsverks och statens domänverks räkenskaper, vilka fortfarande skulle
avslutas för kalenderår — från och med den 1 juni 1923 upprättas för
budgetår.

Till skillnad från vad tidigare varit fallet, då budgetredovisningen intogs
i det till trycket befordrade utdraget ur rikshuvudboken, hava budgetredovisningarna
för åren från och med 1920 avgivits såsom fristående redovisningshandlingar.
1920 års budgetredovisning erhöll samma uppställning
som under närmast föregående år och utgjordes av en jämförande redogörelse
för de beräknade och de verkliga inkomsterna och utgifterna för de olika
inkomsttitlarna och utgiftsanslagen under året, varjämte denna redogörelse
och de följande sammanknötos i en uppställning över statsverkets kassafond
med hänsyn såväl till fondens uppgift att mottaga statsregleringens överskott
och fylla dess brister, som till den ytterligare betydelse för statsregleringen
fonden erhållit därigenom, att den under de närmast föregående åren i stor
utsträckning redan vid riksstaternas och tilläggsstaternas upprättande tagits
i anspråk för budgetens finansiering. Även för huvudtitlarnas allmänna besparingsfonder
inrymdes i budgetredovisningen en tabell, ehuru desamma
icke på annat sätt hade något gemensamt med budgeten än att de från riksstatens
bestämda anslag tillfördes uppkomna besparingar.

Budgetredovisningen i dess helhet utgjorde en specifik redovisning för ett
i rikshuvudboken för statsregleringens ordinarie rörelsekapital upplagt konto,
benämnt statsmedelsfonden. Tidigare redovisades detta rörelsekapital, i den
mån det var bundet vid eller reserverat för någon av riksstatens specialtitlar,
på ett konto för vederbörande titel och, örn det var reserverat för
någon huvudtitel, på ett konto för denna huvudtitels allmänna besparingsfond,
men eljest på ett konto för kassafonden. Statsmedelsfondens konto
avsågs skola vara det bokföringsmässiga uttrycket för en gemensam statsreglering,
vid vilken i regel statsmedlen, d. v. s. statsförvaltningens rörliga

Budgetredovisningen
och
förändringar
ifråga örn
densamma.
Besparingsfonderna
m.m.

— 212 —

Ruset ry ekemedlen.

driftkapital, flyta in genom riksstatens inkomsttitlar och ut genom dess anslagstitlar.

Sambandet mellan statsmedelsfondens konto i rikshuvudboken och specifikationen
i budgetredovisningen klarlades genom en särskilt tabell i rikshuvudboken,
återgiven i det tryckta utdraget ur densamma.

Kassafonden var den del av statsmedelsfonden, som var särskilt avsedd
till upprätthållande av sistnämnda fonds likviditet. För likviditetens upprätthållande
togos dock i anspråk jämväl andra medel.

Kassafonden tillfördes uppkommande inkomstöverskott och behållningar
å bestämda anslag och förslagsanslag samt togs i anspråk för täckande av
inkomstunderskott och brister å utgiftsanslagen. Till kassafonden överfördes
även icke erforderliga behållningar å reservationsanslag. Ändring härutinnan
genomfördes emellertid i och med att dylika reservationer, så vitt
de icke voro allt för obetydliga, efter hand uppfördes i rik sstaten såsom i
anspråk tagen kapitaltillgång.

Från och med budgetåret 1925/26 redovisades automobilskattemedlen
över riksstaten. Före detta budgetår behandlades hithörande skatteinkomster
såsom diverse medel under statskontorets förvaltning. På utgiftssidan
upptogs särskilda mot automobilskattemedlen korresponderande utgiftsanslag.

Med budgetåret 1926/27 tillämpades nya regler beträffande dispositionen
av acciserna å tillverkning och försäljning av spritdrycker. Enligt av 1926
års riksdag antagna bestämmelser rörande statsverkets fond av rusdrycksmedel
skulle av statsverkets behållna inkomster av brännvinstillverkningsskatt,
rusdrycksförsäljningsmedel, omsättnings- och utskänkningsskatt å
spritdrycker samt maltskatt för varje statsregleringsår till nämnda fond avsättas
så stort belopp, att detta, jämte till fonden för samma tid ingående
ränteavkastning, uppginge till 5,000,000 kronor. Under statsregleringsåren
1926/27—1931/32 skulle vidare till fonden för statsskuldens amortering överföras
den del av nämnda inkomster, som efter den stadgade avsättningen till
rusdrycksmedelsfonden överstege för det förstnämnda budgetåret 85,000,000
kronor och för de följande ett för varje år med 2,000,000 kronor sänkt
belopp.

Enär statsverkets fond av rusdrycksmedel och fonden för statsskuldens
amortering tjänade som uppsamlingskonton för vissa för allmänna budgetändamål
icke avsedda statsinkomster, erhöllo desso fonder, vilkas behållningar
delvis togos i anspråk antingen för särskilda utgiftsäpdamål eller för
finansiering av budgeten i allmänhet, i budgettekniskt hänseende karaktären
av regleringsfonder, vilka i vissa avseenden voro att jämställa med kassafonden.

Enligt beslut av 1932 års riksdag fastställdes nya bestämmelser rörande
dispositionen av den behållna inkomsten å rusdrycksmedelstitlarna att gälla
för budgetåret 1932/33. Till rusdrycksmedelsfonden avsattes i enlighet härmed
dels fondens ränteavkastning, dels därutöver av inflytande rusdrycks -

— 213 —

medel så stort belopp, att den totala årliga avsättningen till fonden uppgick
till 5,000,000 kronor, varjämte av ifrågavarande medel för avbetalning
av statsskulden disponerades 8,000,000 kronor. Återstoden av rusdrycksmedlen
togs i anspråk för allmänna budgeten i övrigt. På grund av
samma års riksdags beslut rörande dispositionen av inflytande rusdrycksmedel
skulle rusdrycksmedelstitlarna avslutas mot kassafonden.

Av förutnämnda båda fonder förbrukades fonden för statsskuldens amortering
i sin helhet under budgetåret 1935/36. Under budgetåret 1937/38 togs
sedermera även statsverkets fond av rusdrycksmedel helt i anspråk för finan
sieringsändamål.

Beträffande riksstatens inkomst- och utgiftssida och i följd härav även i L&nebndget och
budgetredovisningen vidtogs vidare för budgetåret 1927/28 den ändringen, 8kattebndge •
att lånebudgeten tydligt avgränsades från budgeten i övrigt, skattebudgeten.

Före nämnda budgetår avsågo de i riksstaten under rubriken »lånemedel»
upptagna inkomsterna allenast ny upplåning, och i överensstämmelse härmed
omfattade å utgiftssidan utgifter för kapitalökning »att täckas av lånemedel»
endast sådana kapitalökningsanslag, som skulle bestridas av nya
lånemedel. Tidigare å riksstaten anvisade men för sitt ursprungliga ändamål
icke vidare behövliga och därför för budgeten tillgängliga lånemedel
redovisades däremot å inkomstsidan under särskild till huvudrubriken »i
anspråk tagna kapitaltillgångar» hörande underrubrik medan å utgiftssidan
kapitalökningsanslag att täckas av dylika äldre lånemedel vörö sammanförda
med sådana utgifter för kapitalökning, som skulle bestridas av »andra statsinkomster
än lånemedel», d. v. s. av verkliga inkomster eller i anspråk tagna
kapitaltillgångar uppkomna av verkliga inkomster.

Enligt den från och med budgetåret 1927/28 tillämpade uppställningen av
riksstaten uppfördes å inkomstsidan under rubriken »i anspråk tågna kapitaltillgångar»
endast de kapitaltillgångar, som uppkommit av andra statsinkomster
än lånemedel. I anspråk tagna kapitaltillgångar, uppkomna av
äldre för budgeten tillgängliga lånemedel, redovisades däremot vid sidan av
nya lånemedel under den gemensamma huvudrubriken »lånemedel» och å riksstatens
utgiftssida upptogs i konsekvens härmed samtliga anslag, avsedda
att täckas genom ny upplåning eller med äldre lånemedel utan åtskillnad
i kolumnen för anslag att täckas av lånemedel.

Under huvudrubriken »lånemedel» i dess nya omfattning och uppdelade
•å olika inkomsttitlar redovisades var för sig dels fasta lånemedel, dels tillfälliga.
Vid 1929 års riksdag vidtogs emellertid den ändringen att de fasta
oell tillfälliga lånemedlen sammanfördes i riksstaten för budgetåret 1929/

30 och redovisades gemensamt under rubrikerna »i anspråk tagna reservationer»
(ej använd upplåningsrätt), »återbetalningar» och »övriga lånemedel».

Även beträffande skattebudgeten vidtogos vid samma års riksdag vissa
omläggningar. Ändrade regler fastställdes sålunda för redovisningen av
vissa inkomsttitlar, vilka korresponderade mot särskilda utgiftsanslag. Be -

— 214 —

träffande inkomstitlarna inkomst av myntning och justering och avgifter
för granskning av biografbilder bröts det dittiilsvarande sambandet med
motsvarande utgiftsanslag.

Dispositionen Vid 1928 års riksdag fastställdes ändrade regler rörande dispositionen av
” T«t/oné“er reservationsanslag. Enligt desamma får reservationsanslag disponeras endast
till och med andra budgetåret efter riksstatsåret för anslaget. Kungl. Maj:t
äger dock medgiva fortsatt anlitande av ifrågavarande så kallade äldre reservationsanslag
under ytterligare ett år.

Ovan berörda särskiljande av lånebudgeten från budgeten i övrigt, skattebudgeten,
fullföljdes sedermera i budgetredovisningen, i det att för kapitalökningsanslag,
anvisade att täckas av såväl lånemedel som andra statsinkomster,
särskilda uppgifter meddelades för å ena sidan till lånemedel och
å andra sidan till andra statsinkomster hänförliga utgifter och kvarstående
reservationer m. m.

spocuibndgeter Vid sidan av en allmän budget, beträffande vilken inkomsterna enligt
"* riksstaten solidariskt utgjorde täckning för utgiftsanslagen, ingick i skattebudgeten
en rad specialstater med korresponderande inkomsttitlar och utgiftsanslag
nämligen automobilskattemedel, bidrag till bankinspektionen,
bidrag till fondinspektionen, bidrag till sparbanksinspektionen, patent-
och varumärkes- samt registreringsavgifter ävensom bidrag till försäkringsinspektionen.
En motsvarande anordning kom sedermera till användning
jämväl för totalisatormedel och tipsmedel.

Allmänna budgeten omfattade samtliga mot kassafonden korresponderande
inkomsttitlar. Av utgiftsanslagen hänfördes till allmänna budgeten dels alla
förslagsanslag och obetecknade anslag, vilka avräknades mot kassafonden,
dels ock reservationsanslag, vilka icke anvisats att utgå från bestämda inkomsttitlar.
Återstående inkomsttitlar och utgiftsanslag voro uppdelade på
från allmänna budgeten fristående och sinsemellan oberoende specialbudgeter.

I riksstaten inrycktes från och med budgetåret 1932/33 under rubriken
statens utlåningsfonder fonden för låneunderstöd, vilken fond tidigare upptagits
under egen rubrik, och från och med nämnda budgetår lill och med
budgetåret 1936/37 upptogs likaledes under särskild titel riksgäldskontorets
inkomstmedel, vilka tidigare redovisats bland diverse inkomster. Fonden för
låneunderstöd har emellertid i riksstaterna för budgetåren 1938/39 och 1939/
40 på nytt upptagits såsom fristående titel.

»84 ira reform I enlighet med av Kungl. Majit framlagt förslag till 1934 års riksdag
**tateu»°ntgiftsS-" genomfördes i riksstaten för budgetåret 1935/36 den förändringen i avseende
å uppställningen av anslagen till verkliga utgifter, att den förutvarande uppdelningen
i ordinarie och extra anslag slopades. Vidare systematiserades
uppställningen inom de olika huvudtitlarna i syfte dels att tydligt skilja utgifter
för statens egen verksamhet från bidrag eller understöd till icke statlig

— 215 —

verksamhet, dels ock att uppdela statens egna förvaltningsutgifter — med
undantag för utgifterna för dyrtidstillägg — å anslag för varje särskild myndighet
eller myndighetsgrupp. Medelsanvisningen för de olika myndigheterna
anordnades härvid på sådant sätt, att de olika huvudslagen utgifter — i
främsta rummet personalkostnader och sakliga kostnader — höllos isär.
Som regel skulle härvid för varje myndighet eller grupp av myndigheter
anvisas två anslag, ett avlöningsanslag och ett omkostnadsanslag. I särskilda
fall borde dock ytterligare uppdelning ske av såväl avlöningsutgifter som
omkostnader på olika anslag. Å andra sidan befanns det ifråga om vissa
myndigheter lämpligt uppföra allenast ett riksstatsanslag, avseende både avlöningar
och omkostnader.

Fördelningen på självständiga riksstatsanslag av utgifterna för statens egen
verksamhet fullföljdes genom en likformig uppställning av staterna för avlönings-
och omkostnadsanslagen, varigenom avsågs att ernå en enhetlig
fast uppdelning av personalkostnaderna på olika slag av avlöningsutgifter
och av de sakliga kostnaderna likaledes efter olika utgiftsslag. Genom anslutning
av de medelsförvaltande myndigheternas redovisning till den för
avlönings- och omkostnadsanslagen upprättade fasta statuppdelningen förutsattes
det skola bliva möjligt, att i samband med riksbokföringen genomföra
en systematisk redovisning av statens utgifter för dess egen verksamhet,
med fördelning av utgifterna såväl efter myndigheter som efter
utgiftsslag. Nämnda redovisning avsågs skola årligen utarbetas inom riksräkenskapsverket
för att — delvis såsom ersättning för vissa räkenskapssammandrag,
vilka tidigare intagits i riksdagens revisorers berättelse —
publiceras i riksräkenskapsverkets årsbok i form av särskilda tabeller. Dessa
tabeller beräknades för ett visst budgetår kunna föreligga i korrektur redan
under nästföljande oktober och i denna form kunna tillhandahållas såväl
riksdagens revisorer som statsdepartementen, för vilka senare de förutsattes
bliva av värde vid budgetarbetet.

Jämlikt beslut vid 1935 års låksdag örn inrättande av statens allmänna
fastighetsfond uppfördes denna fond under budgetåret 1935/36 i rikshuvudboken.
Fonden, vars begynnelsekapital per den 1 juli 1935 bokförts till

256,730,000 kronor, varav markvärde 82,750,000, omfattade vid denna tidpunkt
av fångvårdsstyrelsen, utrikesdepartementet, medicinalstyrelsen och
byggnadsstyrelsen förvaltade fastigheter och uppdelades på fyra delfonder, en
för en var av nämnda myndigheter.

Såsom ersättning för till statsmyndigheter upplåtna lokaler avsågs skola
överföras till fonden i riksstaten från och med nämnda budgetår under olika
huvudtitlar för ändamålet anvisade anslagsmedel. Beräknat överskott från
fonden upptogs i riksstaten under inkomster av statens produktiva fonder
och rubriken »Statens allmänna fastighetsfond». Anslagsmedel för nybyggnader
och för ombyggnadsarbeten m. m. av natur att höja värdet av
fondens fastighetsbestånd upptogs samtidigt å riksstatens utgiftssida under

Statens allmänna
fastig*
hetsfond.

216 —

A Tekn Yllin gsfrågor.

utgifter för kapitalökning och samma titel »Statens allmänna fastighetsfond».

Fastighetsfonden utvidgades den 30 juni 1938 till att omfatta även universitetens
fastigheter, varvid emellertid endast de fastighetsvärden, som tillkommit
genom riksstatsanslag, ansågos böra öka fastighetsfondens kapitalbehållning.
Mot övriga fastigheter — till universiteten donerade byggnader
m. m. — svarande värden upptogos till redovisning å särskilda på fastighetsfondens
konto uppförda diversemedelstitlar. För redovisning av de båda
universitetens fastigheter inrättades under fastighetsfonden särskilda delfonder.
I dessa ingå emellertid icke universitetens jord- och skogsegendomar,
vilka upptagits till redovisning bland universitetens donations- m. fl.
medel.

Under budgetåret 1937/38 upptogos vidare såsom en särskild delfond under
fastighetsfonden karolinska sjukhusets byggnader genom överföring från
byggnadsstyrelsens delfond.

I anslutning till den från och med budgetåret 1938/39 genomförda nya
riksstatsuppställningen, för vilken här nedan redogöres, intogs i riksstaten
från och med nämnda budgetår en fullständig inkomst- och utgiftsstat för
fastighetsfonden såsom bilaga till driftbudgetens inkomstspecifikation.

Beträffande fastighetsfonden vilja revisorerna i övrigt hänvisa till den särskilda
redogörelsen i detta ämne, som inflyter i berättelsen.

För reglering av direkta förluster å lånemedelsplaceringar under statskontorets
och riksgäldskontorets förvaltning tillämpades före budgetåret 1935/
36 det förfaringssättet, att statskontoret och riksgäldskontoret årligen före
den 1 november till Kungl. Maid inkommo med särskilda redogörelser över
sådana förluster å statens utlåningsfonder, låneunderstöd och andra lånemedelsplaceringar,
vilka bokförts i statskontorets och riksgäldskontorets räkenskaper
för det senast förflutna räkenskapsåret, varefter Kungl. Majd i
den mån sålunda rapporterade förluster hänförde sig till lånemedel, utverkade
medgivande av riksdagen att för deras täckande disponera erforderliga
medel av fonden för statsskuldens amortering.

Från och med budgetåret 1935/36 genomfördes jämlikt fullmäktiges i riksgäldskontoret
under år 1935 fattade beslut viss omläggning av riksgäldskontorets
bokföring. Omläggningen, vilken bland annat åsyftade en fullständig
redovisning av de av staten upplånade medlen, innebar i sistnämnda avseende,
att de i de olika statsfonderna placerade lånemedlen skulle redovisas
såsom tillgångar i riksgäldskontorets huvudbok och alltså balansera mot
nettoskulden å riksgäldsverkets fond. För ernående av ett sålunda balanserande
bokslut blev det emellertid nödvändigt att upplägga ett särskilt konto,
benämnt avskrivningskonto, under riksgäldsverkets fond. Härigenom
möjliggjordes även en mera rationell redovisning av uppkomna lånemedelsförluster
ävensom ett förenklat förfarande för förlusttäckningen.

I anslutning till de i riksgäldskontoret sålunda vidtagna åtgärderna uppfördes
i rikshuvudboken under budgetåret 1935/36 bland de i riksgäldsver -

— 217 —

kets fond redovisade tillgångarna ett riksgäldskontorets avskrivningskonto.
Till nämnda konto omfördes därjämte i enlighet med riksdagens beslut och
i anslutning till nyssnämnda åtgärder, fonden för statsskuldens amortering.

Enligt det för riksgäldskontoret genomförda nya bokföringssystemet skulle
avskrivningskontot belastas med uppkommande förluster å lånemedelskapital,
kapitalrabatter vid riksgäldskontorets upplåning samt kursförluster i
samband med upptagande och inlösen av statslån. Å andra sidan skulle avskrivningskontot
gottskrivas dels de belopp, med vilka statsskulden nedbringades
genom anslag för amortering å vissa lån, dels de anslagsmedel,
som därutöver kunde ställas till förfogande för nedbringande av avskrivningskontots
förlustsaldo, dels uppgäld vid riksgäldskontorets upplåning,
dels ock kursvinster i samband med upptagande och inlösen av statslån.

Efter beslut därom vid 1938 års riksdag övertogos emellertid sedermera i
samband med budgetreformen av år 1938 avskrivningskontots funktioner
av en per den 30 juni 1938 för redovisning av förluster, uppkommande å
statens kapitalfonder, upprättad fond, benämnd »fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster»,
med vars upprättande bland annat avsetts att giva ökad
klarhet åt avskrivningsförfarandet, samtidigt som redovisningen av riksgäldsfonden
därigenom skulle förenklas. Sedan ett av samma års riksdag å övergångsstat
för budgetåret 1937/38 anvisat anslag å 34,906,400 kronor till täckande
av lånemedelsförluster, bokförda å riksgäldskontorets avskrivningskonto,
tillförts nämnda konto, överfördes i anslutning till riksdagens beslut det å
avskrivningskontot därefter kvarstående beloppet till den nyinrättade fonden
för oreglerade kapitalmedelsförluster.

Den i anslutning till 1938 års budgetreform omlagda kapitalredovisningen
innebar för riksgäldskontorets del, att dess huvudbok måste kompletteras
till att omfatta kapitalfondernas samtliga kapitaltillgångar med undantag
för ej inlevererade överskottsmedel. Balansen i riksgäldskontorets bokföring
upprälthålles genom införande på skuldsidan av en post utanför kapitalfonderna,
motsvarande statens eget kapital till skillnad mot det upplånade kapitalet
(nettoskulden å riksgäldsfonden). Ur riksgäldskontorets balansräkning
utläses därför numera det egna och det upplånade kapitalets relativa
betydelse för samtliga kapitalfonders finansiering.

De i riksstatsuppställningen före budgetåret 1938/39 uppförda två huvudtitlarna
inkomsttiteln »Riksgäldskontorets inkomsttitel», liksom utgiftstiteln
»räntor å statsskulden m. m.» strökos i och med 1938 års budgetreforms
genomförande. I stället upptogs deras saldo, d. v. s. statsverkets mot
nämnda huvudtitlar svarande nettokostnader för statsskuldens förräntning
i riksstaten från och med förut nämnda budgetår till redovisning å en under
huvudrubriken »Utgifter för statens kapitalfonder» uppförd ny huvudtitel,
benämnd »Riksgäldsfonden». Sedan de i riksliuvudboken tidigare redovisade
två kapitalfonderna »Fonderade statslånen» och »Tillfälliga statslån» i
riksbokföringen inordnats under riksgäldsverkets fond, motsvara nettokostnaderna
för statsskuldens förräntning det å den gemensamma fonden upp -

RiksgäldBfonden
m. fl.
fonder.

— 218 —

kommande förlustsaldot, för vars täckning anslag anvisas å den nya utgiftshuvudtiteln,
riksgäldsfonden. Enär denna utgiftstitel uppföres i riksstaten
med odelat anslagsbelopp närslutes en fullständig inkomst- och utgiftsstat
för riksgäldsfonden riksstaten såsom bilaga till densamma. Motsvarande
gäller även beträffande den här nedan omnämnda luftfartsfonden, för vilken
fond ävenledes från och med nämnda budgetår anslag för täckande av uppkommet
underskott upptages å särskild utgiftshuvudtitel i riksstaten under
utgifter för statens kapitalfonder.

I riksstaten för budgetåret 1935/36 infördes ett flertal nya inkomsttitlar
för redovisning av inkomster, vilka tidigare behandlats såsom särskilda uppbördsmedel
för vederbörande anslag. I nästföljande budgetårs riksstat tillkom
en inkomsttitel för bidrag från folkpensioneringsfonden. I enlighet
med av riksdagen godkända riktlinjer skulle från och med år 1937 den årliga
tillväxten av folkpensioneringsfonden begränsas till högst 20,000,000 kronor
och fondens maximibelopp till 1,000,000,000 kronor. De fondens inkomster,
som beräknats under ett budgetår icke åtgå till den sålunda föreskrivna
fondökningen och till bestridande av fondens löpande utgifter, skulle
successivt inlevereras till statsverket samt tillgodoföras nämnda inkomsttitel.

I sistnämnda budgetårs (1936/37) riksstat uppdelades vidare den förutvarande
inkomsttiteln diverse inkomster i tre undertitlar, varjämte till denna
rubrik överfördes de ditintills såsom uppbörd i statens verksamhet redovisade
totalisatormedlen och tipsmedlen.

De under årens lopp vidtagna omläggningarna beträffande riksstaten medförde
motsvarande ändringar av såväl budgelredovisningen och kapitalbokslutet
som riksräkenskapsverkets årsboks uppställning och innehåll.

Den 30 juni 1938 upptogs i enlighet med riksdagens beslut statens i flygfält
och belysningsanläggningar vid lufttrafikleder investerade medel till redovisning
å en ny kapitalfond benämnd luftfartsfonden. Samtidigt uppfördes
som tillgång i rikshuvudboken även riksbanksfonden, vars i rikshuvudboken
redovisade kapital består av grundfondens behållning, 50,000,000 kronor,
som bildats av bankens vinstmedel, och avbetalningslånefondens kapital,
50,000,000 kronor, som tillförts fonden från å övergångsstaten för
budgetåret 1937/38 anvisade lånemedel. Genom överföringen av dessa lånemedel
ökades nettoskulden å riksgäldsfonden med motsvarande belopp,
50,000,000 kronor. Det å riksbankens avbetalningslånefond redan förefintliga
av vinstmedel uppkomna kapitalet å 44,000,000 kronor överfördes å nämnda
övergångsstat lill statsverkets kassafond för att möjliggöra att denna i
motsvarande utsträckning kunde tagas i anspråk å övergångsstaten för täckande
av därå upptagna avskrivningsanslag.

Beträffande riksbankens (enligt lagen den 30 juni 1934 för Sveriges riksbank
till 20,000,000 kronor uppgående) reservfond vidtogs ingen ändring
i de gällande redovisnings- och dispositionsbestämmelserna. Fonden upptogs
följaktligen icke till redovisning i rikshuvudboken såsom en del av riksbanksfonden
utan kvarstår såsom en reserv, avsedd för täckande av eventu -

219 —

ellt uppkommande förluster å riksbankens rörelse. Dylika förluster kunna
på detta sätt i viss utsträckning mötas av riksbanken utan att dess i rikshuvudboken
redovisade tillgångar påverkas därav.

I riksstaten redovisades riksbankens vinstmedel till och med budgetåret
1937/38 under särskild huvudrubrik närmast efter huvudrubriken för statens
produktiva fonder. Denna anordning sammanhängde med det förhållandet,
att riksbankens tillgångar icke funnos uppförda bland statens i rikshuvudboken
redovisade kapitaltillgångar. I och med 1938 ars budgetreforms genomförande
och riksbanksfondens upptagande i rikshuvudboken hava dessa
vinstmedel från och med budgetåret 1938/39 i riksstaten redovisats å en under
huvudrubriken »inkomster av statens kapitalfonder» uppförd, mot riksbanksfonden
svarande inkomsttitel.

Genom beslut den 20 mars 1936 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för 193e8tr^^d''
finansdepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga att för överläggning r®rarbeten ^
och för biträde i övrigt stå till departementschefens förfogande vid fortsatt genom»r«uu.
beredning av den på grund av den statsfinansiella utvecklingen från och
med budgetåret 1931/32 aktualiserade frågan, hur regler för balansering av
budgeten skulle kunna så utformas, att de gåve finanspolitiken en under
växlande konjunkturer nödvändig rörlighet men samtidigt innebure garantier
mot en lånepolitik, som medförde ett försvagande av statens förmögenhetsställning.
Olika utvägar hade redan prövats att inom den tillämpade
riksstatsuppställningens ram uppmjuka de balanseringsregler, som ansågos
i princip gälla. Under första delen av den senast förflutna depressionsperioden
täcktes sålunda löpande utgifter i viss utsträckning med anlitande av
fondmedel. I riksstaterna för budgetåren 1933/34 och 1934/35 åter finansierades
vissa utgifter, som normalt skulle hava bestritts av skattemedel,
med hjälp av lånemedel, varvid emellertid anstalter dock träffades för en
snabb avskrivning av de härvid uppstående lånemedelsförlusterna. Intet av
dessa tillvägagångssätt hade synts tillfredsställande, emedan de icke medgivit
en redovisning av de företagna finansieringsatgärderna, som skapade
tillräcklig garanti mot missbruk av möjligheten till avvikelser från jämn balansering,
ägnade att försämra statens förmögenhetsställning.

Som de största svagheterna i riksstatsuppställningen för de fall, då avsteg
från jämn balansering vore erforderliga, betecknades å ena sidan den
likartade behandlingen av fonddisposition och av disposition av verkliga
inkomster samt å andra sidan den oklarhet och de redovisningssvårigheter,
som vörö oundvikliga, örn budgeten formellt balanserades genom överförande
av verkliga utgifter till kapitalbudgeten. Att nödvändigheten av avskrivningar
vid sistnämnda fonn för underbalansering klart framträdde,
innebure visserligen en fördel vid jämförelse med underbalansering med
hjälp av fondmedel, men den kunde likväl göras till föremal för berättigade
invändningar ur här ifrågavarande synpunkter. Med hänsyn till önskvärdheten
av en klar redovisning av de framlagda riksstatsförslagens innebörd
och fördelarna av att i budgettekniskt hänseende åtgärder vidtogos för mö -

— 220 —

tande av en ny ekonomisk kris hade därför frågan blivit väckt om ändamålsenlig
omläggning av riksstatens uppställning.

I en den 19 december 1936 dagtecknad promemoria framlade de av chefen
för finansdepartementet tillkallade sakkunniga sedermera resultaten av
den anbefallda utredningen. Vid utarbetande av sina förslag utgingo de
budgetsakkunniga från det sedan gammalt uppställda kravet på budgetens
balansering, vilket krav ansetts innebära, att utgifter för i finansiell mening
icke räntabla ändamål borde täckas av verkliga inkomster, varemot förefintliga
kapitaltillgångar eller lånemedel icke borde anlitas för utgifter av
denna art. På detta sätt skulle statens förmögenhetsställning vidmakthållas.
Beträffande perioden för budgetens balansering ansågo de sakkunniga det
vara av underordnad betydelse, om densamma erhölle större eller mindre
längd. I den praktiska tillämpningen syntes det dock medföra uppenbara
fördelar med ettårig budgetbalansering, enär statsmakterna därigenom varje
år ställdes inför tvånget att pressa in utgifterna inom ramen av enligt oförändrade
grunder påräkneliga inkomster eller ock att genom ändring av
nämnda grunder öka de verkliga inkomsterna. Den med flerårsbalansering
förbundna risken, att för täckande av löpande utgifter upptagna lån icke
sedermera återbetalades, förelåg icke heller vid ettårig budgetbalansering.
De sakkunniga ansågo sig likväl böra förorda medgivande av flerårig budgetbalansering
i sådana finanslägen, då under krisartade förhållanden inom
näringslivet klyftan mellan utgifter och inkomster plötsligt och kraftigt
ökades vid oförändrade regler för uttagande av statens inkomster, eller örn
starka utgiftsökningar vore ofrånkomliga eller av konjunkturpolitiska skäl
påkallade. Kraftiga inkomstökningar och budgetöverskott vid oförändrade
skattesatser under en uppgångsperiod angåve å andra sidan den lämpliga
tidpunkten för skuldavbetalningar eller fonderingar, varigenom statens förmögenhetsställning
återställdes. Garanti mot missbruk av den vid flerårsbalansering
inträdda större rörelsefriheten skapades enligt budgetsakkunniga
därigenom, att sådana budgettekniska anordningar träffades, att omfattningen
av föreliggande underbalansering och därav följande lånefinansiering
vid varje tidpunkt helt kunde överblickas. Örn härtill från början fogades
klara riktlinjer rörande storleken och ordningen för den återbetalning av
lånemedel, som vore en ofrånkomlig del av ett system med fleråriga balansperioder,
syntes den trygghet mot missbruk vara uppnådd, som på det
statsfinansiella området överhuvudtaget stöde att vinna.

Från här angivna synpunkter funno de sakkunniga vissa i promemorian
närmare angivna förändringar böra vidtagas i riksstatsuppställningen och,
i samband därmed, även i bland annat kapitalredovisningen i rikshuvudboken.

Sedan Kungl. Majit i anledning av de sakkunnigas utredning sedermera
i proposition till riksdagen den 5 mars 1937 angående ändrad uppställning
av riksstaten m. m. inhämtat riksdagens yttrande i ärendet och frågan förevarit
vid riksdagen, godkände riksdagen (skrivelse nr 382) det sålunda framlagda
förslaget örn ny riksstatsuppställning. Den nya riksstatsuppställningen

— 221 —

tillämpades därefter första gången i riksstaten för budgetåret 1938/39 och
har följaktligen här benämnts 1938 års budgetreform.

Innebörden av den från och med nämnda budgetår tillämpade riksstatsuppställningen
är i korthet följande.

Statsbudgeten uppdelas i riksstaten i två fristående delbudgeter, driftbudgeten
och kapitalbudgeten, vilken uppdelning ersätter den förutvarande
uppdelningen i skattebudget och lånebudget. Ifråga om såväl inkomsternas
som utgifternas fördelning mellan de båda nya delbudgeterna tillämpas
härvid för olika budgetår en och samma fördelningsprincip. Följaktligen
har en med hänsyn till inkomsternas och utgifternas natur fast gränsdragning
genomförts mellan å ena sidan driftbudgetens inkomster och utgifter
samt å andra sidan kapitalbudgetens inkomster och utgifter.

Driftbudgeten motsvarar närmast det enskilda företagets vinst- och förlusträkning
och utgör en så vitt möjligt fullständig inkomst- och utgiftsplan,
utvisande samtliga till statsverket inflytande löpande inkomster och
samtliga med statsverksamheten förbundna direkta och indirekta löpande
kostnader.

Skillnaden mellan driftbudgetens å riksstaten beräknade inkomster och
anvisade anslag representerar driftbudgetens beräknade överskott respektive
underskott och upptages såsom ett saldobelopp, varvid överskott redovisas
å driftbudgetens utgiftssida och underskott å dess inkomstsida.

Statsverkets kassafond har ombildats till statens budgetutjämningsfond.
Denna nya fond har övertagit kassafondens funktion såsom regulator av
budgetutfallet, varjämte den — i vidare mån än kassafonden — reglerar
driftbudgetens under olika budgetår å riksstaten beräknade överskott och
underskott. Berörda överskott tillföras budgetutjämningsfonden och underskott
avföras å densamma. I den sålunda utformade budgetordningen fungerar
den nya budgetutjämningsfonden närmast såsom en allmän bokföringstitel
för redovisning av dels nämnda överskott och underskott, dels utfallet
av driftbudgetens mot budgetutjämningsfonden korresponderande inkomst-
och utgiftstitlar. Förändringarna beträffande storleken av budgetutjämningsfondens
(positiva eller negativa) behållning avspegla däremot
ej — lika litet som förändringarna i kassafondens behållning — utvecklingen
av statsverkets kassaställning. Med budgetutjämningsfondens sålunda
angivna karaktär har ansetts väl förenligt, att fonden tidvis redovisar negativ
behållning. För upprätthållande i det långa loppet av statens förmögenhetsställning
är allenast erforderligt, att fondens behållning vid inträdd
nedgång efter hand uppbringas till det valda utgångsläget.

Därest i samband med budgetens underbalansering med åtföljande belastning
av budgetutjämningsfonden statsverkets kassaställning skulle så försämras,
att tillgängliga likvida tillgångar ej förslå till täckande av det löpande
utgiftsbehovet, måste — liksom i vissa lägen redan med den förutvarande
budgetordningen avsetts skola ske — erforderliga kassamedel ställas
till förfogande genom riksgäldskontoret.

Reformen*

innebörd.

— 222 —

Den nya kapitalbudgeten har erhållit en från driftbudgeten helt artskild
karaktär. Medan den sistnämnda budgetens uppgift är att reglera statens
löpande hushållning, avser kapitalbudgeten uteslutande statens investeringsverksamhet.
Kapitalbudgetens utgiftssida upptager i enlighet härmed samtliga
anslagsmedel, som anvisas till kapitalökning å statens kapitalfonder och
dess inkomstsida de för kapitalinvesteringen tillgängliga medlen, nämligen
å driftbudgeten anvisade avskrivningsmedel och från tidigare investeringar
frigjorda kapitalmedel samt härutöver erforderliga lånemedel.

Driftbudgetens såväl inkomster som utgifter uppdelas i två huvudgrupper.
Den första huvudgruppen, vilken redovisas under huvudrubrikerna »Egentliga
statsinkomster» och »Egentliga statsutgifter», omfattar statsregleringsfondens
egna direkta inkomster (skatter, avgifter m. m.) respektive dess
egna direkta utgifter (huvudtitlarna I—XIII). Den andra huvudgruppen,
vilken redovisas under huvudrubrikerna »Inkomster av statens kapitalfonder»
och »Utgifter för statens kapitalfonder», omfattar till statsregleringsfonden
från statens kapitalfonder m. m. överförda vinstmedel respektive från
statsregleringsfonden täckta kostnader för statsskuldens förräntning m. m.
och för avskrivningar å statens kapitalfonder. Till statens kapitalfonder
hänföras härvid samtliga statens fonder, vilka hava eget konto i rikshuvudboken,
med undantag av statsregleringsfonden.

För den inverkan den ändrade riksstatsuppställningen utövat på redovisningen
av riksbankens vinstmedel, räntorna å statsskulden samt riksgäldskontorets
inkomstmedel bär här ovan redogjorts i annat sammanhang.

Å riksstatens driftbudget upptagas under utgifter för statens kapitalfonder
anslag för avskrivning av icke räntabla kapitaltillgångar. Avse avskrivningsanslagen
kapitaltillgångar, vilka i omedelbart sammanhang med deras tillkomst
skola avskrivas, upptagas de å driftbudgeten under utgiftshuvudtiteln
»Avskrivning av nya kapitalinvesteringar». Avse de däremot kapitaltillgångar,
vilka redan före riksstatsårets ingång finnas uppförda å rikshuvudbokens
kapitalkonto, upptagas de under utgiftstiteln »Avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster».

De under utgiftshuvudtiteln »Avskrivning av nya kapitalinvesteringar»
uppförda anslagsmedlen motsvara summan av de enligt den tidigare riksstatsuppställningen
för icke räntabla kapitalinvesteringar av andra statsinkomster
än lånemedel anvisade anslagen till utgifter för kapitalökning.
Medan enligt den förutvarande budgetordningen de under utgifter för kapitalökning
anvisade anslagen gåvo upphov till ur budgetteknisk synpunkt
två skilda slag av kapitaltillgångar, nämligen å ena sidan kapitaltillgångar
uppkomna av lånemedel och å andra sidan kapitaltillgångar uppkomna
av andra statsinkomster än lånemedel, äro enligt det nya systemet
för anvisning av anslag till kapitalinvestering de tillkomna nya kapitaltillgångarna
av ensartad beskaffenhet. I den mån dessa kapitaltillgångar
emellertid beräknas icke vara räntabla, skola genom disponerandet av de
under driftbudgeten för avskrivning av nya kapitalinvesteringar anvisade
anslagsmedlen kapitaltillgångarna i motsvarande mån avskrivas, varav följer,

— 223 —

att de i riksbokföringen slutligt uppförda kapitaltillgångarna i sin helhet
utgöras av räntabla dylika tillgångar.

I anslutning till de vid 1938 års riksdag beslutade finansieringsreglerna
och de framlagda riktlinjerna för rikshuvudbokens ordnande nedskrevos i
samband med riksbokslutet för budgetåret 1937/38 fondernas kapitalbehållningar,
enär i desamma i stor utsträckning ingått medel, vilka enligt grunderna
för den genomförda nya uppställningen av riksstaten bort avskrivas.
Samtidigt genomfördes en genomgripande konsolidering av statens förmögenhetsställning,
varvid samtliga konstaterade avskrivningsbehov blevo reglerade.
I den mån täckningsmedel härför erfordrats, hava dessa anvisats
å en vid sidan av riksstaten fastställd särskild övergångsstat för budgetåret
1937/38.

I anledning av de genomgripande förändringar beträffande riksstatens
uppställning m. m., som beslötos vid 1937 och 1938 års riksdagar och genomförts
från och med budgetåret 1938/39, hava revisorerna här velat lämna en
översikt av de allmänna gruderna för den statliga bokföringen och redovisningen,
sådana de framträdde i 1911 års budgetreform och därefter vidare
utvecklats.

Vid genomgång av detta ärende hava revisorerna funnit anledning ägna
vissa med den statliga bokföringen och redovisningen sammanhängande frågor
särskild uppmärksamhet. Sålunda hava revisorerna till behandling i
annat sammanhang upptagit vissa spörsmål beträffande statens allmänna
fastighetsfond.

Behandlingen av vissa andra detaljfrågor har icke kunnat ske vid årets
revisionsförrättning. Hit hör redovisningen av inkomster vid verk och inrättningar,
vilkas verksamhet helt eller delvis bestridas med å riksstaten
anvisade medel. Det har förefallit revisorerna, att ökad överskådlighet skulle
stå att vinna genom ändrat redovisningsförfarande i vissa fall beträffande dylika
inkomster. Även frågan örn bokföring av utgifter å förskottstitel och
därmed sammanhängande spörsmål har synts revisorerna böra beaktas Bokföringen
av utgifter å förskottstitel medför att utgiften upptages bland statsregleringsfondens
tillgångar. Redan föregående års revisorer hava framhållit,
att resultatet i förekommande fall för budgetutjämningsfondens del blir,
att densamma tillföres en skenbar besparing och att dylika besparingar kunna
stiga till avsevärda belopp.

Till nu angivna frågor torde riksdagens revisorer finna anledning återkomma.
I sin nu avgivna berättelse hava revisorerna endast berört spörsmålet
om fastighetsfonden jämte några smärre detaljfrågor beträffande bokföringsväsendet.

Den av revisorerna gjorda allmänna sammanställningen, som åskådliggör
utvecklingen på detta område under senaste 30 år, synes kunna tjäna till
vägledning vid behandling av de nu ej upptagna spörsmålen inom det statliga
redovisnings- och bokföringsväsendet.

Revisorernas

uttalande.

— 224 —

Statens allmänna
fastighetsfond.

§ 65.

Statens allmänna fastighetsfond inrättades från och med den 1 juli 1935
enligt beslut av 1935 års riksdag (skrivelse nr 121, prop. nr 114).

Den tidigare redovisningen i rikshuvudboken av statens fasta egendom
var i stort sett inskränkt till att omfatta endast den åt affärsverken upplåtna
egendomen. Varje sammanfattande översikt av statens fastighetsbestånd
och dess värde saknades dock icke. Alltsedan år 1868 hade vart nionde år
upprättats tablåer över ungefärliga värdet av statsverkets fasta och lösa
egendom, vilka tablåer publicerats genom att i tryck bifogas ett av statsutskottet
avgivet memorial. De senaste tablåerna, upprättade av riksräkenskapsverket,
avse förhållandena den 30 juni 1928 och finnas fogade vid 1929
års statsutskotts memorial nr 131. Bland däri upptagna tillgångar ingå
fastigheter till ett värde av 2,538,800,000 kronor, varav 697,100,000 kronor
avse egendom, som icke redovisats i rikshuvudboken.

Med beslutet örn inrättande av en fastighetsfond åsyftades en fullständigare
redovisning i rikshuvudboken av statens i fast egendom nedlagda kapital
och därjämte en i själva riksbokföringen inordnad redovisning av
detta kapitals avkastning i vidsträckt bemärkelse. För vinnande av dessa
syften skulle fonden anordnas såsom en produktiv fond och i budgettekniskt
hänseende behandlas på samma sätt som de affärsdrivande verkens
fonder. Såsom inkomst för fonden skulle upptagas — förutom faktiskt influtna
hyror och arrenden för till enskilda upplåten, fonden tillhörig fast
egendom — belopp, motsvarande hyresersättning till fonden för åt statliga
verk och inrättningar upplåtna lokaler antingen i fondens egna hus eller
ock i enskilda tillhöriga fastigheter, som förhyrts med anlitande av fondens
medel. Ersättningar för i fondens hus upplåtna lokaler skulle därvid motsvara
vad staten hade nödgats utbetala örn den icke själv ägt de upplåtna
fastigheterna. Uppdebiterandet på fonden av dylika -— verkliga eller beräknade
— hyres- och arrendebelopp skulle möjliggöras genom att motsvarande
belopp anvisades före budgetåret 1938/39 under verkliga utgifter,
sedermera å riksstatens driftbudget såsom anslag till ersättning till statens
allmänna fastighetsfond. Antalet dylika anslag uppgingo i riksstaten för
budgetåret 1935/36 till tio, ett för envar av II—X samt XIII huvudtitlarna.

Nu nämnda inkomstmedel — verkliga hyres- och arrendemedel samt å
riksstaten anvisade ersättningsbelopp — skulle täcka fondens utgifter, bestående
av dels å fondegendomen belöpande kostnader för onera, underhåll,
reparationer m. m. ävensom avsättning till en förnyelsefond, dels ock kostnader
för förhyrning av lokaler i enskilda tillhöriga fastigheter. Det inkomstöverskott,
som uppstode sedan här berörda utgifter blivit täckta, skulle
tillföras riksstatens inkomstsida. För att detta bokföringssystem icke skulle
medföra någon saklig ändring ifråga örn dispositionen av de för fastigheternas
underhåll avsedda medlen — vilka tidigare anvisats å riksstaten —
skulle årligen för riksdagen framläggas specificerat förslag till inkomst- och
utgiftsstat för fonden.

— 225 —

Fonden skulle ursprungligen vara uppdelad i fyra så kallade delfonder,
allt efter de myndigheter som förvaltade desamma, nämligen fångvårdsstyrelsens,
utrikesdepartementets, medicinalstyrelsens och byggnadsstyrelsens
delfond, sedermera har tillkommit Uppsala universitets, Lunds universitets
och Karolinska sjukhusets delfonder.

Dessa ursprungligen antagna normer för fondredovisningen gälla alltjämt
i huvudsak oförändrade. I riksstaten för innevarande år har dock den
ändringen vidtagits, att dels för envar av huvudtitlarna II—X och XIII uppförts
ett anslag för ersättning till byggnadsstyrelsens delfond, dels ock under
huvudtitlarna II, III, V och VIII därjämte uppförts särskilda anslag för
ersättning till andra till huvudtitelns förvaltningsområde hörande delfonder.
Antalet ersättningsanslag har därigenom vuxit till sexton. Vidare har beräkningsgrunden
för vissa av ersättningsanslagens storlek undergått en viss
jämkning. Sålunda skall ersättningen till envar delfond utom byggnadsstyrelsens
delfond numera fastställas till det belopp, som erfordras för att
kapitalbehållningen för delfonden skall lämna en nettoavkastning av 4 procent.
Slutligen har förnyelsefonden ersatts med ett värdeminskningskonto.

Beträffande omfattningen av det fastighetsbestånd, som vid fullständigt
genomförande av den föreslagna anordningen borde upplagas å fonden gjorde
föredragande departementschefen i propositionen 114/1935 vissa principuttalanden,
vilka riksdagen lämnade utan erinran. I enlighet härmed hör
som regel redovisningen omfatta den egendom, som lämnar en i penningar
uppskattningsbar avkastning eller representerar ett nyttjande- eller avyttringsvärde,
som kan evalveras i penningar. Med utgångspunkt från denna
regel borde i varje särskilt fall prövas, huruvida en ifrågasatt överflyttning
till fonden av viss fastighet eller viss grupp av fastigheter med hänsyn
lill förhandenvarande förhållanden kan anses lämplig eller ej. Med tillämpning
av den angivna regeln skulle från redovisning å fonden vara uteslutna
sådana rent improduktiva fastighetsobjekt som fästningsruiner, historiska
minnesmärken och dylikt. Skulle det framdeles befinnas lämpligt att till
londén hänföra även dylik egendom borde vid uppförande å fonden egendomens
värde nedskrivas till ett allenast formellt belopp.

Överförandet av fastigheter till fonden skulle emellertid ske först successivt.
Från början (per 1 juli 1935) överfördes de av byggnadsstyrelsen förvaltade
fastigheterna, fångvårdsanstalten^ under fångvårdsstyrelsens förvaltning,
beskicknings- och konsulatsfastigheter under utrikesdepartemenlets
förvaltning och sinnessjukhusen under medicinalstyrelsens förvaltning.
Vissa fastigheter överflyttades i samband med fondens inrättande till byggnadsstyrelsens
förvaltning och blevo på så sätt redovisade å fonden. Av de
lill redovisning å fonden av myndigheterna ursprungligen föreslagna fastigheterna
undantogos riksdagshuset och mynt- och justeringsverkets fastighet
Ise härom prop. 114/1935 sid. 20 f. och 32 f.).

Senare har det å fonden redovisade fastighetsbeståndet vuxit, dels genom
överföring av äldre eller nya fastigheter till förvaltning av några av förut

15-3i)02i1. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1930. I.

226

nämnda myndigheter, dels ock därigenom att den vid fondens tillkomst avsedda
successiva utvidgningen av fastighetsredovisningen å fonden fortskridit.

Sålunda upptogs per den 1 juli 1938 till redovisning å fonden vissa av
Uppsala och Lunds universitet samt direktionen för Karolinska sjukhuset
disponerade fastigheter varjämte de fastigheter, som tillföllo staten i samband
med övertagandet av ansvaret för dövstumundervisningens fortsatta
uppehållande, den planerade byggnaden för svenska institutet i Rom samt de
av statens växtskyddsanstalt disponerade byggnaderna skulle ställas under
byggnadsstyrelsens förvaltning och redovisas å fonden. Vidare har 1939 års
riksdag (skrivelse nr 245) i princip godkänt ett förslag örn utsträckning från
och med budgetåret 1940/41 av fondredovisningen till att omfatta de fastigheter,
som stå under arméförvaltningens, marinförvaltningens, flygförvaltningens,
generaltullstyrelsens och lotsstyrelsens förvaltning. Frågan, huruvida
de militära förvaltningsgrenarnas fastigheter skola redovisas å statens
allmänna fastighetsfond eller sammanföras inom ramen av en särskild försvarsväsendets
fastighetsfond, lämnades dock vid detta beslut öppen. Frågan
örn redovisning av mynt- och justeringsverkets fastighet har beräknats
kunna underställas 1940 års riksdag. Sedan nu nämnda fastighetsfrågor
definitivt reglerats, komma utanför riksbokföringen att stå den fasta egendom,
som sorterar under ståthållarämbetena för de kungl, slotten, samt
riksdagens hus.

Redan vid fondens tillkomst uttalade riksräkenskapsverket med instämmande
av statskontoret, att till administrativ myndighet upplåtna jordegendomar
böra — i den mån så utan olägenhet låter sig göra — överföras till
statens domäners fond för att av domänstyrelsen utarrenderas till vederbörande
myndigheter. En sådan regel har också börjat tillämpas vid fondredovisningen.
I samband med behandling av denna fråga vid innevarande
års lagtima riksdag har emellertid föredragande departementschefen erinrat
om, att vissa på jordegendomar belägna, för särskilt ändamål avsedda anstaltsbyggnader
eventuellt borde upptagas å statens allmänna fastighetsfond
samt anfört, att vid framläggande av stat för fonden för budgetåret 1940/41
torde komma att anmälas, i vad mån en sådan redovisning befunnits lämplig.
En annan inskränkning i redovisningen av fastigheter å domänfoden
framgår av föreliggande förslag rörande fondredovisningen av försvarsväsendets
fastigheter, enligt vilket jämväl jordbruksegendomarna skulle
redovisas å fastighetsfonden.

Såsom tidigare nämnts, var antalet delfonder under fastighetsfonden ursprungligen
fyra. De utgjordes av fångvårdsstyrelsens, utrikesdepartementets,
medicinalstyrelsens och byggnadsstyrelsens delfonder. Antalet ökades
per den 1 juli 1938 till sju, nämligen med Uppsala universitets, Lunds universitets
och Karolinska sjukhusets delfonder. På grund av 1939 års riksdags
ovannämnda beslut kommer antalet delfonder att per den 1 juli 1940
ytterligare ökas. Skulle försvarsväsendets fastigheter komma att redovisas
å statens allmänna fastighetsfond kommer antalet delfonder att ökas till

— 227 —

tolv, nämligen med annéförvaltningens, marinförvaltningens, flygförvaltningens,
generaltullstyrelsens och lotsslyrelsens dellonder.

Ifråga om väldesättningen av fondens fastigheter är att skilja mellan å
ena sidan de fastigheter, som ursprungligen upptogs till redovisning å fonden
eller efter fondens tillkomst överflyttats till fondell vid sidan av budgeten
och å andra sidan fastigheter, för vilkas nybyggande eller förvärvande medel
under tiden efter fondens inrättande anvisats å kapitalbudgeten. I sistnämnda
fall upptagas fastigheterna till värden motsvarande å kapitalbudgeten
redovisade anskaffningskostnader. 1 förstnämnda fall upptagas fastigheterna
med sina vid överflyttningen till fonden gällande värden, vilka beräknats
med ledning av taxeringsvärdena eller — när sådant icke funnits
åsatt eller befunnits otillfredsställande avvägt — anskaffningsvärdet och
värdeminskningen efter byggnadstiden.

Med sitt nu angivna »ingångsvärde» skall varje fastighet kvarstå å fondens
lillgångssida till dess den helt avföres därifrån. Någon direkt avskrivning
på grund av värdeminskning genom ålder och förslitning skall sålunda icke
äga runi. Däremot skall en indirekt avskrivning äga rum, något som här
nedan ytterligare behandlas.

Ovan angivna värdesättningsregler hava tillämpats även beträffande sådan
till fonden överförd fastighet i statens och dess organs hand, som helt eller
delvis uppförts eller förvärvats med andra medel än statens. I dylika fall
hava emellertid särskilda åtgärder vidtagits för begränsning av fastighetens
å fonden bokförda nettotillgång. Sålunda hava till exempel de universitetsfastigheter,
vilka överförts till fonden (fastigheter, tillhörande universitetens
»förvaltningsförmögenhet»), med hela värdet redovisats å fondens tillgångssida
medan å fondens skuldsida uppförts — utom å fastigheterna
belöpande egentliga skulder — särskilda diversemedelstitlar, svarande mot
sådana fastighetsvärden, vilka icke äro att återföra till å riksstaten anvisade
anslag. Sådana värden komma därigenom icke att ingå i statens, i rikshuvudboken
bokförda nettoförmögenhet.

Såsom ovan nämnts, äger en indirekt avskrivning ruin av de värden, med
vilka fastigheterna äro upptagna å fastighetsfondens tillgångssida. Ursprungligen
skedde denna genom årliga avsättningar till en förnyelsefond
med belopp motsvarande 1 1U procent av den del av fastigheternas ingångsvärde
å fonden, som belöpte å byggnaden. Riksräkenskapsverket förutsatte
i den utredning, som låg till grund för förslaget örn inrättande av en fastighetsfond,
att dessa avsättningar teoretiskt borde vara så avvägda, att den
totala avsättningen för en viss fastighet vid dennas utrangering täckte slopningskostnaden,
det vill säga det bokförda värdet nied avdrag av eventuelli
realisationsvärde. En dylik individuell avsättning syntes emellertid ämbetsverket
av praktiska skäl knappast kunna helt genomföras. Vid förslagets
framläggande för riksdagen anförde departementschefen, ali ovan angivna
procentsats för avsättningarnas storlek syntes kunna godtagas intill dess
erforderliga överväganden angående avskrivningsbehovet för olika slag av
fastigheter kommit lill stånd.

— 228 —

Sedermera har förnyelsefonden förändrats till ett värdeminskningskonto
och i samband därmed hava grunderna för beräkningen av avsättningarna
lill kontot undergått en genomgripande förvandling.

I en inom riksräkenskapsverkets budgetbyrå upprättad promemoria, bilagd
propositionen nr 199/1938 angående allmänna grunder för avskrivning av
å statens allmänna fastighetsfond bokförda tillgångar m. m. framhålles, att
förnyelsefond enligt allmänna bokföringstekniska grunder icke är att anse
såsom en fond i detta ords egentliga bemärkelse, utan som ett konto avsett
att utvisa de belopp, varmed de bokförda tillgångarnas värden avskrivits.
Genom denna form för avskrivning, heter det vidare i promemorian, vinnes
den fördelen, att tillgångarnas anskaffningsvärde, alltså det värde, varå
avskrivning skall ske, klart framgår ur bokföringen. Vill man ur bokföringen
utläsa tillgångarnas verkliga bokförda värde, bör man alltså minska del
å tillgångssidan uppförda värdet med å förnyelsefonden redovisat belopp.
För att klart uttrycka förnyelsefondens verkliga karaktär har därför ordet
förnyelsefond, vilket användes i 1910 års aktiebolagslag, enligt 1929 års
bokföringslag ersatts med benämningen värdeminskningskonto. Det framhålles
vidare, att avsättningarna utgöra ersättning för det belopp, varmed
tillgångarnas värde minskats och hava till ändamål att bibehålla kapitalet
oförändrat. De likvida medel, som uppkomma genom dylika avsättningar,
kunna, enligt promemorian, alltså icke behandlas såsom tillgångar för kontot
eller förnyelsefonden och kunna följaktligen disponeras för investering
i nya anläggningar. Det påpekas, att avskrivningen icke behöver avse, att
medel anskaffas för ersättande av just de avskrivna tillgångarnas värde -—
ett förfaringssätt, som av praktiska skäl vore omöjligt att tillämpa — utan
endast att medel anskaffas för bibehållande av kapitalvärdet.

Genom de av 1938 års riksdag godkända allmänna grunderna för avsättning
till värdeminskningskontot (förnyelsefonden) har emellertid storleken
av denna avsättning bestämts till det belopp, varmed det i fondens fastigheter
nedlagda lånemedelskapitalet skall täckas med skattemedel. I anledning
härav skall fastigheternas beräknade värdeminskning framdeles icke inverka
på avsättningarnas storlek i annan mån än vad som följer därav, att
täckningen med skattemedel — enligt vid samma års riksdag antagna grunder
för finansiering av fastighetsanskaffning under fastighetsfonden — skall
slutföras inom jämförelsevis kort tid beträffande byggnader, vilkas värdeminskning
beräknas bliva förhållandevis stor.

Ifråga örn tidigare tillämpade principer för finansieringen av statens kostnader
för fastighetsanskaffning torde här böra erinras örn att dessa kostnader
före fastighetsfondens tillkomst regelmässigt bestritts med skattemedel,
att ett avsteg från denna princip av statsfinansiella skäl gjordes under
budgetåren 1933/34 och 1934/35, då anslag för sådant ändamål i stor utsträckning
anvisades av lånemedel, samt att efter fastighetsfondens tillkomst
fram till budgetåret 1938/39 dylika anslag vanligen anvisats av lånemedel,
varunder dock avsättning till förnyelsefond ägt rum. Med en dylik avsätt -

229

ning om IV2 procent av byggnadsvärdet skulle detta värde vara avskrivet
efter 67, (66, 67) år.

I propositionen nr 199/1938 angående allmänna grunder för avskrivning
av å statens allmänna fastighetsfond bokförda tillgångar m. m. erinrade föredragande
departementschefen, att riksdagen vid fondens tillkomst uttalat,
att nybyggnaderna, när så med hänsyn till det finansiella läget kunde
ske, även för framtiden skulle finansieras med löpande inkomster, det vill
säga omedelbart avskrivas med 100 procent. Departementschefen påpekade
därvid, att därest finansieringssättet ställdes i beroende av det statsfinansiella
läget, detta i praktiken skulle innebära, att man i genomsnitt för en längre
tidsperiod genomförde en viss grundavskrivning, som emellertid skulle
komma att visa en för olika byggnader mycket ojämn tidsfördelning. Riksdagen
beslöt i stället enligt Kungl. Maj:ts förslag, att grundavskrivning skulle
— oberoende av det statsfinansiella läget — verkställas genom anvisande
å driftbudgeten av ett avskrivningsanslag om i regel 25 procent av det å kapitalbudgeten
anvisade anslaget i vad det avsåge byggnadskostnad. Då riksdagen
samtidigt beslöt, att årlig avskrivning skulle ske å fastighetsfonden
med l1/* procent av varje fastighets byggnadsvärde till dess avskrivningarna
uppgått till sammanlagt detta värde — vid vilken tid avskrivningarna skulle
upphöra — innebär beslutet att avskrivningsperioden skulle bestämmas till
i regel 60 år. Där ett extraordinärt avskrivningsbehov avsåges föreligga skulle
avskrivningsperioden bestämmas till 40 år och grundavskrivningens belopp
i anledning härav uppgå till 50 procent av kapitalanvisningen. Av berörda
proposition ävensom av propositionen nr 184/1939 angående redovisningen
av vissa av försvarsväsendet, tullverket och lotsverket disponerade
fastigheter m. m. framgår, att avskrivning av fängelser, sjukhus, forskningsinstitutioner,
rent militära etablissement samt lotsverkets byggnader skall ske
på 40 år (grundavskrivning 50 procent) samt avskrivning av övriga fastigheter
på 60 år (grundavskrivning 25 procent) med det undantaget likväl, att
hamn- och fyranläggningar skola avskrivas omedelbart vid anskaffandet
(grundavskrivning 100 procent).

Till belysning av hur dessa avskrivningsgrunder verka i praktiken må ett
sifferexempel tagas. Därest å kapitalbudgeten under statens allmänna fastighetsfond
anvisas 100,000 kronor för uppförande av viss byggnad och avskrivningsperioden
bestämmes till 60 år, utgöres det kapital örn 100,000 kronor,
som i anledning härav uppföres å fondens tillgångssida, till 25,000 kronor
av skattemedel och i övrigt av lånemedel. I anledning härav föras 25,000
kronor omedelbart lill värdeminskningskontot. Därefter sker årligen i 60 år
avsättning till värdeminskningskontot med D/4 procent av 100,000 kronor
eller med 1,250 kronor. Efter de 60 åren upphöra avsättningarna. Fastighetens
å fonden redovisade byggnadsvärde, som ursprungligen uppgick till
(100,000 — 25,000 =) 75,000 kronor, har då nått nollpunkten.

Såsom förut nämnts, skulle enligt tidigare gällande grunder direkt avskrivning
av en fastighets å tillgångssidan uppförda värde allenast ske i samband
med all fastigheten avfördes från fonden. 1938 års beslut innehåller härid -

— 230 —

innan allenast den jämkningen, att detta värde vid ombyggnad bör nedskrivas
med ett belopp, som svarar mot den verkställda förnyelsen, varvid nedskrivningen
täckes genom motsvarande nedskrivning av värdeminskningskontot.

Ifrågavarande avskrivningsregler erhöllo per den 1 juli 1938 retroaktiv
tillämpning i avseende å det lånemedelskapital, som före nämnda dag anvisats
till å fastighetsfonden samma dag redovisade byggnader. För genomförande
av denna retroaktiva avskrivning anvisades ett anslag om 21,000,000
kronor.

Vidkommande de å fastighetsfonden redovisade byggnader, som uppförts
med skattemedelskapital, framhölls av byggnadsstyrelsen och riksräkenskapsverket,
att nämnda byggnader enligt de nya reglerna för kapitalbokföringen
borde redovisas såsom helt avskrivna. Det å fonden redovisade skattemedelskapitalet
skulle med andra ord överföras till värdeminskningskontot. Ämbetsverken
framhöllo, att såväl fondens bokförda nettotillgångar som de årliga
avskrivningsbeloppen i händelse av en sådan nedskrivning till en början
bleve mycket obetydliga för att sedan växa i den mån fastighetsbeståndet
ökade eller ersattes med nya byggnader. En så stark nedskrivning av
fastighetsfondens kapitalvärde funno ämbetsverken emellertid icke nödvändig.
I stället föreslogo ämbetsverken, att till värdeminskningskontot skulle
överföras allenast det belopp, som skulle hava erhållits, därest ovan angivna
avskrivningsregler hade kommit till användning för fastigheternas å fonden
upptagna ingångsvärden från tiden för byggnadernas tillkomst. Föredragande
departementschefen, som biträdde förslaget, anförde beträffande det räntabla
skattekapital, som skulle kvarstå å fonden, att det vore tänkbart, atl
intill motsvarande belopp underlåta löpande avskrivningen å fonden. Han
ansåge sig emellertid icke kunna tillstyrka ett sådant förfarande, vars innebörd
ytterst .skulle vara, att nian successivt tillgodogjorde sig beloppet såsom
inkomst.

Byggnadsstyrelsen och riksräkenskapsverket hava i utredningen rörande
ändrade avskrivningsgrunder även skisserat vissa riktlinjer för dispositionen
av de genom avsättningarna till värdeminskningskonto erhållna likvida medlen.
I enlighet härmed skulle riksdagen fatta beslut för varje särskilt fall
angående användningen av dylika medel för investering under fonden. Det
för investering erforderliga kapitaltillskottet till fonden förutsattes skola ske
under ett enda anslag, som till beloppet motsvarade de sammanlagda kostnaderna
för beslutade investeringar, minskade med för investering disponibla
likvida medel å fonden. Skulle beloppet av sistnämnda medel överstiga
det för nyinvestering erforderliga beloppet, borde de till denna del användas
till återbetalning av till fonden tidigare anvisade kapitalmedel.

Utan att taga slutlig ställning till detta förslag har föredragande departementschefen
påpekat, att den föreslagna anordningen icke skulle tillgodose
önskemålet att i kapitalbudgetens slutsumma erhålla ett mått på investeringsverksamhetens
omfattning. Ur denna synpunkt vore att föredraga, att likvida
medel alltid disponerades för återbetalning, varefter beslutade anläggningsarbeten
till hela sitt belopp bomme att belasta budgeten.

— 231 —

Slutligen må här meddelas följande uppgifter rörande fondens inkomster
och utgifter för de två senaste budgetåren. (Siffrorna hämtade beträffande
det förra året ur riksräkenskapsverkets årsbok för samma budgetår och beträffande
det senare ur budgetredovisningen.)

Inkomster.

1937/38

I staten
upptagna
belopp

Redovisade

belopp

Ersättning för till statsmyndigheter upplåtna
lokaler:

Fångvårdsstyrelsens deltond....... 586,400: —

Utrikesdepartementets > ...... 449,200: —

Medicinalstyrelsens > ......i 4,272,000: —

Byggnadsstyrelsens > ...... 7,846,800: —

Uppsala universitets > ......; —

Lunds universitets > ...... —

Karolinska sjukhusets » ......i —

586,400: —
463,580: —
4,188,041:39
8,089,034: 83

Säger 13,154,400: —''13,327,056:22

Hyror och arrenden för till enskilda upplåtna
lokaler och markområden:

Fångvårdsstyrelsens delfond
Utrikesdepartementets >

Medicinalstyrelsens >

Byggnadsstyrelsens >

Uppsala universitets »

Lunds universitets >

Karolinska sjukhusets >

147,900: — 154,746:84
43,800: - 53,611:42

798,ii00:—| 783,544:80

422,000: -! 457,703: 22

Säger ! 1,411,700: —j 1,449,606: 28

Diverse inkomster:

Fångvårdsstyrelsens delfond......

Utrikesdepartementets > ......

Medicinalstyrelsens » ......

Byggnadsstyrelsens » ......

Uppsala universitets delfond:

a. Bidrag från universitetets egen doms-

och skogsförvaltning ..

b. Bidrag frän Uppsala läns landsting
........................

c. Övriga diverse inkomster......

Lunds universitets delfond:

a. Bidrag från universitetets egen domsförvaltning

............

b. Övriga diverse inkomster......

Karolinska sjukhusets delfond......

Säger

Summa

Utgifter.

10,900: —! 12,112:18

10,200: — 5,748: 66

80,000: — 73,955: 95

127,300: - 163,771:12

228,400:

14,794,500:

—! 255,587:91 ii

— 15,032,250:41

Reparations- och underhållskostnader
m. ni.:

Fångvårdsstyrelsens delfond
Utrikesdepartementets >

Medicinalstyrelsens »

Byggnadsstyrelsens >

300,000: —! 298,625:82

181,400:—! 209,591:74

1,100,000:—! 1,130,159:31
1,700,000: —I 1,971,533:56II

1938/39

I staten upptagna belopp	Redovisade belopp
465,900: — 573,000: — 2,955,800: — 8,575,900: — 690,900: — 346,100: — 294,200: —	472,065: 98 541.855: 68 3,010,225: 84 8,944,891: 98 714,366: 49 335,116: 81 251,004:87
13,901,800: —	14,269,527: 65
160,000: — 47,000: — 798,000: — 438,000: — 15,700: — 6,000: — 61,300: —	156,849:90 37,813:95 773,516:39 571,533:98 19,080: — 9,414:37 61,488:33
1,526,000: —	1,629,696: 92
15,600: — 12.000: — 120,700: — 182,100: —	15,970:31 8,808:42 112,702:46! 162,130:80
220,000: —	220,000:-
15,000: — 7,500: —	15,000: — 7,500: — \|
50,800: — 100: — 500: —	50,900: — \| 21: 60; 820: 80;
624,300: —	593,854:39
10,052,100: —	16,498,078:96
300,000: — 200,000: — 1,250,"00: — 2,084,000: —	302,268:14 188,405: 63 1,194,334: 93 1,747,731:52

232

i	1937/38	1938/39
	I staten upptagna belopp	Redovisade belopp	I staten upptagna belopp	Redovisade belopp
Uppsala universitets (leifond:			\|
a. Akademiska sjukhuset........	—	—	136,000: —	120,889: 64
b. Övriga fastigheter............	—	—	250,000: —	202,480:13
Lunds universitets delfond......... Karolinska sjukhusets delfond:	—	—	169,000: -	160,699: 63
a. Karolinska sjukhuset..........	—	—	j 11,000: -	10,094: 66
b. Serafimerlasarettet............ 1 Minskning (—) resp. ökning ( + ) av	—	—	50,000: — i	46,245: 66
reserverade medel ..............	—	- 327,932:86		+ 476,850: 06;
Säger	3,881,400: —	3,281,977: 57	4,450,000: —	4,450,000: —
: Avsättning till värdeminskningskonto
(förnyelsefond): Fångvårdsstyrelsens delfond, förslags-
vis ............................	141,400: -	141,358:50	53,000: —	47,188: 75
Utrikesdepartementets delfond, för-
slagsvis.........................	88,300: —	88,305: -	80,000: —	70,364:05
Medicinalstyrelsens delfond, förslags-
vis.............................	1,181,800: —	1,172,664:39	975,000: -	989,056:82
Byggnadsstyrelsens delfond, förslags-
vis............................. Uppsala universitets delfond:	1,432,200: —	1,358,407: 98	852,000: —	790,231:49
a. Akademiska sjukhuset, förslags-
vis.........................		—	156,000: —	161,878:39
b. Övriga fastigheter, förslagsvis..		—	263,0(10: —	262,845: 31
Lunds universitets delfond, förslagsvis Karolinska sjukhusets delfond, för-	- •	—	103,000: —	85,075: —
slagsvis.........................			48,000: — 2,530,000: —
Säger	2,843,700: —	2,760,735: 87	2,406,639:81
\| Hyres- och arrendeutgifter m. m. för av
fonden förhyrda lokaler och arrende-rade markområden:
Fångvårdsstyrelsens delfond, förslags-
vis.............................	8,000: -	7,418: 73	8,500: —	7,598: 27j
Utrikesdepartementets delfond, för-
slagsvis.........................	61,000: —	55,918: 58	44,000: -	74,049:90
Medicinalstyrelsens delfond, förslags-
vis.............................	14,000: -	14,513: 83	24,500: -	23,613: 74
Byggnadsstyrelsens delfond, förslags-
vis.............................	550,000: -	858,167:44	760,000: -	1,031,793:48
Uppsala universitets delfond, förslags-
vis.............................			100: -	1,382:32
Lunds universitets delfond, förslags-		\|
vis.............................			3,000: —	5,329: 67
Karolinska sjukhusets delfond, för-
slagsvis.........................			47,000: - 887,100: —	43,710: -1,187,477:38
Säger	636,000: —	936,018: 58
Avskrivning av vissa ä byggnadsanslag be-
stridda kostnader för inventarier m. m.: Medicinalstyrelsens delfond, förslags-vis ............................. Byggnadsstyrelsens delfond, förslags-	10,000: -	11,470: —	25,000: —	7,338:—!
vis.............................	85,000: - 95,000: —	73,473: 50 84,943: 50 ;	10,000: — 35,000: —
Säger	7,338:

— 233 —

	1937/38	1938/39
	I staten upptagna belopp	Redovisade belopp	I staten upptagna belopp	Redovisade belopp
Överskott att tillföras riksslalens drift-budget :
Fångvårdsstyrelsens delfond...... Utrikesdepartementets > ...... Medicinalstyrelsens > ...... Byggnadsstyrelsens » ...... Uppsala universitets > ...... Lunds universitets > ...... Karolinska sjukhusets > ......	295,800: -169,500: — 2,844,200: — 4,628,900: —	304,481:79 196,738: 93 2,746,893: 92 4,720,460: 25	280,000: — 308,000: — 1,600,000: — 5,490,000: -144,000: — 128,000: — 200,000: —	290,099:17 244,064:10 1,626,436:13 5,772,531: 79 163,840:47 136,048:11 208,604: —
Säger	7,938,400: —	7,968,574: 89	8,150,000: —	8,441,623: 77
Summa	14,794,500: —	15,032,250: 41	10,052,100: —	16,493,078:96

Fastighetsfondens överskott i procent av i medeltal disponerat icke avskrivet
kapital uppgick för budgetåret 1937/38 till 5.1 procent. Behållningen av reserverade
medel för reparations- och underhållskostnader uppgick vid utgången
av budgetåret 1938/39 till 1,042,304 kronor 19 öre, varav å byggnadsstyrelsens
delfond 569,296 kronor 16 öre.

Genom 1937 års beslut örn ändrade grunder för riksstatens uppställning
m. m. uppdelades riksstaten å en driftbudget och en kapitalbudget. Å kapitalbudgeten
skola anvisas för kapitalanläggningar erforderliga medel. Anses
emellertid en kapitalanläggning, som kostar 100,000 kronor, till ett belopp
om 25,000 kronor böra finansieras med skattemedel, anvisas — utöver anslaget
å 100,000 kronor å kapitalbudgeten — ett avskrivningsanslag å driftbudgeten
om 25,000 kronor. Den anläggning, som därefter utföres för det
å kapitalbudgeten anvisade beloppet, kommer i anledning härav att ingå i
statens i rikshuvudboken redovisade nettoförmögenhet med ett nedskrivet
värde örn (100,000 — 25,000 =) 75,000 kronor. Det budgettekniska förfarandet
medför med andra ord, att kapitalanläggning, som hädanefter kommer
till stånd, icke kommer att ingå i statens nettoförmögenhet med högre
värde än det, som motsvarar det i anläggningen investerade lånemedelskapitalet.

1938 års beslut angående allmänna grunder för avskrivning av å statens
allmänna fastighetsfond bokförda tillgångar innebar en tillämpning av de
grunder för redovisningen av statens nettoförmögenhet, som genomfördes i
anledning av 1937 års ovannämnda beslut. Beträffande de skattemedel, som
ingingo i det å fonden redovisade behållna kapitalet, skulle emellertid icke
samtliga bliva föremål för omedelbar avskrivning. Sålunda skulle icke några
markvärden avskrivas och icke heller skulle byggnadsvärdena avskrivas
med större belopp än det, som skulle hava avskrivits därest de nya avskrivningsreglerna
hade kommit till användning å nämnda byggnadsvärden under
tiden efter det staten uppfört eller förvärvat byggnaderna. Det återstående å

Revisorernas

uttalande.

byggnader belöpande av skattemedel bildade kapitalet skulle avskrivas successivt
i vanlig ordning genom årlig avsättning ur fondens inkomstmedel med
ett belopp, motsvarande 1J/4 procent av byggnadernas ingångsvärde. Dessa
undantag innebära, att skattemedelskapital i viss utsträckning alltfort kommer
att ingå i fondens nettobehållning. Enligt huvudregeln skola emellertid

— i överensstämmelse med 1937 års beslut -— allenast i fonden investerade
lånemedel redovisas såsom fondens behållna kapital.

Ä fonden upptagas fastigheterna alltså numera icke såsom förr med sina
verkliga värden. Förhållandet mellan deras verkliga värden och deras numera
bokförda värden må belysas med några siffror ur riksräkenskapsverkets
årsbok för budgetåret 1937/38. Fondens behållna kapital den 1 juli
1937 utgjorde 285,800,000 kronor. Per den 30 juni 1938 sjönk detta kapital
-— trots en samtidigt inträdd ökning av det å fonden redovisade fastighetsbeståndet,
föranledande en höjning av de å tillgångssidan bokförda fastighetsvärdena
från 288,300,000 till 332,600,000 kronor — med 115,400,000
kronor till 170,400,000 kronor. Av sistnämnda behållning belöpte 85,600,000
kronor på markvärden, vilka icke berördes av 1938 års beslut. Förhållandet
mellan verkligt värde och bokfört värde kan även belysas genom exemplifiering.
I detta syfte må här nämnas, att Gamla riksdagshuset å Riddarholmen,
Arvfurstens palats, Utrikesministerhotellet, Nationalmuseibyggnaden,
Karolinska institutets byggnader, Garnisonssjukhusets byggnader och Kungl,
bibliotekets byggnad samtliga tillhöra den stora grupp byggnader, som å
fonden redovisas utan något behållet kapitalvärde. Fem fastigheter intaga
enligt årsboken en egendomlig särställning ifråga om deras bokförda värden
i det att envar av dem avskrivits med belopp, som är högre än det värde,
med vilket fastigheten är upptagen å fondens tillgångssida.

Ur siffrorna i fastighetsfondens kapitalredovisning framgår följaktligen
icke numera fondegendomens uppskattade (»verkliga») värde. Detta beror
på, att endast en förhållandevis liten del av det skattemedelskapital, som
representeras av fondegendomens nuvärde, blir redovisad såsom kapital å
fonden. Att denna del — mot principerna i 1937 års ovannämnda beslut

— bibehålies i redovisningen medför å andra sidan, att värdet av den siffra,
som i balansräkningen anger fondens kapital, synes kunna ifrågasättas. Avskreves
däremot skaltekapitalet helt och hållet skulle siffran åtminstone
ange beloppet av å fonden efter verkställda avskrivningar kvarstående lånemedelskapital,
örn vilket belopp upplysning icke nu kan erhållas ur balansräkningen.
Det ovannämnda budgettekniska förfarandet vid anvisande av
medel för fastighets anskaffning under fastighetsfonden utesluter möjligheten
av att å fonden redovisa ett kapitalvärde för fastighet, som anskaffas
med skattemedel. Att detta förfaringssätt icke tidigare tillämpats, synes icke
böra inverka på redovisningen å fonden av tidigare investerade skattemedel.

Även vissa andra ändringar beträffande fastighetsfonden synas påkallade,
närmast med anledning av 1938 års beslut. Revisorerna redogöra här för
vissa åtgärder, som enligt revisorernas mening synas önskvärda.

1) Värdeminskningskontot torde böra erhålla annan beteckning, som när -

— 235 —

mare motsvarar dess uppgift. Denna är icke att angiva storleken av den
genom ålder och förslitning trots löpande underhåll efter investeringen inträdda
värdeminskningen, utan allenast att angiva storleken av genom avskrivningar
frigjorda kapitalmedel. Därför synes det revisorerna, att dess
nuvarande beteckning kan bliva direkt vilseledande.

2) De genom avsättning till värdeminskningskonto erhållna likvida medlen
synas böra komma till användning i det med avsättningarna förenade syftet
och alltså, såsom departementschefen i propositionen nr 199/1938 ifrågasatt,
aterbetalas till rikgäldskontoret och därvid redovisas såsom inkomst å riksgäldsfonden
eller — i anslutning till budgetsakkunnigas förslag — upptagas
å kapitalbudgetens inkomstsida under exempelvis en rubrik »frigjorda kapitalmedel».
Riksräkenskapsverkets förslag, att å kapitalbudgeten hädanefter
skulle för investering under statens allmänna fastighetsfond anvisas
allenast ett anslag, som till beloppet motsvarade skillnaden mellan behovet
av medel för investering å fonden och de genom avsättning erhållna likvida
medlen, finna revisorerna knappast böra genomföras, även om vissa skäl
kunna anföras till förmån för detsamma. Vid eventuellt bifall till nämnda
förslag torde i varje fall de avskrivningsanslag å driftbudgeten, som föranledas
av nya investeringar, böra beräknas ej allenast å det å kapitalbudgeten
anvisade anslaget, utan å hela det för investering avsedda beloppet.

Med hänsyn emellertid till att ifrågavarande medel icke utan riksdagens
medgivande böra få disponeras, synes lämpligt, att de hållas skilda från fondens
övriga tillgångar och bilda en mot ett särskilt konto svarande fond.
Storleken av ifrågavarande likvida tillgångar synes under alla förhållanden
böra framgå av bokföringen, vilket för närvarande icke är fallet. Då — såvitt
revisorerna kunna förstå — endast årsavskrivningarna tillföra fonden
likvida medel, torde avsättningskontot böra med hänsyn till nämnda önskemål
även i balansräkningen redovisas under två rubriker, upptagande den
ena grundavskrivningarnas och den andra årsavskrivningarnas belopp. Ävenså
torde böra angivas hur stor del av sistnämnda belopp, som tagits i anspråk
och hur stor del, som kvarstår å fonden.

3) För var och en av fondens fastigheter avstanna avsättningarna till
värdem diskning skontot, när de sammanlagt uppgå lill fastighetens såsom
1 ingång å fonden redovisade byggnadsvärde. Emellertid tjäna dessa avsättningar
icke alltid samma ändamål. När en byggnad — på sätt numera alltid
sker —- anskaffas med medel, som anvisats å kapitalbudgeten, är ändamålet
det ovan under 2) angivna (alt frigöra i byggnaden investerade lånemedel).
Men är byggnaden uppförd med skattemedel, säger det sig självt, att ändamålet
måste vara ett annat, nämligen att inom fonden bilda ett kapital av skattemedel,
motsvarande byggnadens ingångsvärde å fonden. Skulle avsättningar
lör byggnad, uppförd med lånemedel, hava samma ändamål, borde de icke
avstanna förr än de uppgått till byggnadens dubbla ingångsvärde å fonden
(i vilket fall endast kalva beloppet av dessa avsättningar skulle återbetalas
lill riksgäldskontoret). En dylik hopsamling av driftmedel å fonden anse
revisorerna emellertid onödig och föga överensstämmande med av riksda -

236 —

gen antagna grunder för bestridande av kostnader för fastighetsanskalfning
under fastighetsfonden. Då det emellertid synes revisorerna angeläget, att
avsättningarna verkställas i ett enhetligt syfte, få revisorerna förorda, att
de avsättningar, som avse med skattemedel finansierade byggnader, upphöra
och att ett belopp, motsvarande redan verkställda dylika avsättningar, avföres
från fonden och tillföres driftbudgetens inkomstsida. Skulle sålunda
ifrågasatt ändring anses icke lämpligen böra genomföras, torde de böra
bokföras för sig å ett särskilt konto, då för dem måste gälla andra dispositionsföreskrifter
än för de ovan under 2) avsedda medlen.

4) Vad ovan under 3) anförts rörande byggnader, uppförda med skattemedel,
har även giltighet för byggnader, vilka delvis uppförts med donationsmedel
eller andra, icke till anslag å riksstatens kapitalbudget hänförliga
medel. En begränsning av sådan byggnads å fonden redovisade behållna
kapital har erhållits därigenom, att en mot det främmande kapitalet svarande
diverscmedelstitel upplagts å fondens skuldsida. Avsättningar till
värdeminskningskontot avse emellertid hela byggnadens å tillgångssidan bokförda
värde. Då det här vanligen gäller institutionsbyggnader, för vilka en
avskrivningsperiod av 40 år ansetts lämplig, och någon grundavskrivning
beträffande dem icke kunnat företagas, hava de årliga avsättningarna i stället
fördubblats och utgöra 2.5 procent av byggnadens nämnda värde. Under
budgetåret 1938/39 hava sålunda årsavskrivningarna inom Uppsala universitets
delfond stigit till 424,723 kronor 70 öre, vilket belopp motsvarar 10.37
procent av delfondens den 30 juni 1938 behållna kapital. Det framhölls i
den utredning, som låg till grund för beslutet örn dessa avsättningsregler,
bland annat, att de i universitetsbyggnader investerade universitetsmedlen
tidigare — på samma sätt som i statens byggnader investerade skattemedel
— förbrukats i den mån byggnaderna slopats eller förslitits och att avskrivningarna
avsågo att hädanefter bibehålla det i byggnader investerade universitetskapitalet.
Beslutet synes alltså innebära, att av skattemedel skall,
såsom en följd av att en institutionsbyggnad, vars uppförande kostat 500,000
kronor, doneras till staten, inom loppet av 40 år inom fastighetsfonden hopsamlas
likvida medel till ett belopp av 500,000 kronor, vilka skola betraktas
såsom donationsmedel. Det synes revisorerna, att denna fråga bör tagas
under förnyat övervägande. I vart fall synes avsättningar av skattemedel
till donationsändamål icke böra äga rum inom statens allmänna fastighetsfond,
varför jämväl i nu ifrågavarande fall avsättningarna böra inskränkas
till att avse allenast de till anslag å kapitalbudgeten hänförliga, i
byggnaderna investerade medlen.

5) De ändringar i bokföringen som revisorerna ifrågasatt ovan under 3)
och 4) skulle kunna genomföras på olika vägar. Vad angår de fastighetsvärden,
vilka på skuldsidan nu motsvaras av diversemedelstitlar vilja revisorerna
ifrågasätta, huruvida de icke höra helt bortskrivas, varvid även respektive
diversemedelstitlar skulle avföras från fonden. Den — direkta eller
indirekta -— totala avskrivning av fondens nu i markvärde och byggnadsvärde
redovisade skattemedelskapital, som torde böra verkställas, kan vid -

— 237 —

lagas vid sidan av budgeten. I händelse av indirekt avskrivning torde skattemedelskapitalet
böra betraktas såsom kapitalmedel i detta ords nuvarande
betydelse, vilka blivit föremål för grundavskrivning med 100 procent.

Därest bokföringen ordnas på det sätt här ovan förordats skulle fastighetsfondens
tillgångssida hädanefter utvisa det totala beloppet av kapilalmedel,
som investerats i de fastigheter, som redovisas å statens allmänna fastighetsfond
och kontot för frigjorda kapitalmedel (»värdeminskningskontot») utvisa
i vad mån de investerade kapitalmedlen genom dels avskrivningsanslag
å driftbudgeten (grundavskrivningar) och dels avsättning av fondens inkomstmedel
(årsavskrivningar) blivit frigjorda. Att avskrivningar av skatlemedelskapital
i sin helhet redovisas såsom grundavskrivning och icke, såsom
nu är fallet, till någon del betraktas såsom årsavskrivning, är av betydelse
även för vinnande av det ovan vid 2) framställda önskemålet.

Vad härefter angår redovisningen av fondens inkomster och utgifter vilja
revisorerna först erinra örn, att värdet av en fullständig redovisning av fondegendomens
totala inkomster och utgifter enligt föredragande departementschefens
uttalande vid fondens inrättande skulle bestå bland annat däri, att
lokalkostnaderna för olika förvaltningsgrenar huvudtitelvis skulle komma
att framgå av riksstaten och budgetredovisningen och att en fullständig specifikation
av dessa kostnaders fördelning på olika myndigheter skulle kunna
lämnas i samband med den systematiska utgiftsredovisningen.

Revisorerna vilja framhålla, att den av departementschefen åsyftade specifikationen,
som skulle vara av stort intresse, hittills icke lämnats i utgiftsredovisningen.
I övrigt synes den av departementschefen angivna fördelen
med anordningen ifråga i viss mån hava gått förlorad genom 1938 års beslut.
I ersättningsanslagens belopp ingår nämligen icke den del av lokalkostnaderna,
som belöpa å grundavskrivningarna å byggnaderna, vilka täckas
genom särskilda å driftbudgeten anvisade avskrivningsanslag. Nackdelen
härav blir givetvis särskilt framträdande i de fall, då ett extra ordinärt avskrivningsbehov
föranlett en så hög grundavskrivning som med 50 eller 100
procent av de investerade medlen. Här uppkommer också den olyckliga följden
av 1938 års beslut att hyresersättningen blir lägre för anläggningar, som
beräknas vara utsatta för stark värdeminskning. Det naturliga hade ju varit,
att ersättningen i dylika fall beräknats till ett högre belopp.

Vidkommande grunderna för beräkning av ersättningsanslagens storlek,
framgår av förestående redogörelse, att dessa äro olika beträffande anslagen
till byggnadsstyrelsens delfond, å ena, och övriga delfonder å andra sidan.
Anslagen till byggnadsstyrelsens delfond bestämmas på grundval av en uppskattning
av de till fonden hörande fastigheternas hyresvärden, övriga ersättningsanslag
belastas med så stort belopp som erfordras för att den å respektive
delfond vid budgetårets ingång redovisade kapitalbehållningen skall
lämna en avkastning av 4 procent. Revisorerna mäste ifrågasätta möjligheten
av att med någon större grad av tillförlitlighet beräkna hyresvärdet
även i vad angår de å byggnadsstyrelsens delfond redovisade fastigheterna,

— 238 —

och anse det tveksamt, huruvida det må anses ur alla synpunkter lämpligt,
att för särskilda delfonder tillämpa olika beräkningsgrunder. Med hänsyn
lill sältet för bestämmande av det kapital, varå avkastningsprocenten beräknas,
bör denna procent vid en riktig hyresberäkning bliva alltför hög. För
budgetåret 1938/39 utgör byggnadsstyrelsens delfonds överskott — enligt
budgetredovisningen uppgående till 5,772,531 kronor 79 öre — 5.57 procent
av dellondens vid budgetårets ingång redovisade kapitalbehållning. Det är
emellertid att förvänta, att motsvarande procenttal beträffande de särskilda
i fonden ingående byggnaderna skall visa starka variationer. För exempelvis
Gamla riksdagshuset, torde nettoavkastningen, när den uttryckes i procent
av fastighetens å fonden bokförda värde, i detta fall endast markvärdet, bliva
tämligen hög.

Revisorerna vilja även ifrågasätta lämpligheten av att bibehålla fonden såsom
en produktiv fond. Vill man erhålla ett belopp, som ungefärligen uttrycker
den med statens fastighetsrörelse förenade vinsten, såvitt angår allmänna
fastighetsfonden, synes det revisorerna, att 4 procent å det i fastigheterna
investerade lånemedelskapitalet ger ett missvisande resultat. Revisorerna
vilja fördenskull för sin del ifrågasätta, huruvida icke ersättningsanslagen
böra belastas allenast med de för täckande av de .skilda delfondernas
utgifter erforderliga beloppen.

Förestående av revisorerna anförda synpunkter synas i lämpliga sammanhang
böra tagas under övervägande. Även om revisorerna funnit den nuvarande
redovisningen av statens allmänna fastghetsfond behäftad med brister
av beskaffenhet att böra avhjälpas, förutsätta dock revisorerna, att därmed
skall få anstå till dess den enhetliga reglering, som revisorerna finna
önskvärd, kan vidtagas.

§ 66.

Viss redovisning

ifråga om
statens ntl&ningsfonder.

De statliga utlåningsfonderna förvaltas antingen av statskontoret eller av
riksgäldskontoret och riksbanken. Medel till dem anvisas under kapitalbudgeten
å riksstaten successivt så, att fonderna skola kunna fylla de ändamål
till understödjande av näringar och andra mera speciella ändamål, vartill de
av riksdagen avsetts. För fondernas användning hava särskilda grunder av
Kungl. Majit och riksdagen blivit fastställda och i regel har samtidigt viss
x’äntefot bestämts, efter vilken i varje särskilt fall utlåning för viss fond reglerats.
För den händelse förräntningen icke beräknas komma att uppgå till 4
procent och fondens ändamål av statsmakterna är att anse såsom av i viss
mån direkt understödjande art, har genom avskrivningsförfarande så ordnats
att den del av fondens kapital, som icke kan förräntas efter nyssnämnda
räntefot, avskrives genom anvisande av särskilda anslag, avsedda att täcka
de förluster, som härigenom kunna beräknas å fondmedlen, vilka — borisett
från anvisningarna genom avskrivningsanslag — i regel utgöras av lånemedel.
Dessa lånemedel ställas lill förfogande genom riksgäldskontoret och

— 239 —

i vad avser statskontoret rekvireras kapitalmedlen av nämnda ämbetsverk
från riksgäldskontoret, när utlåningen kräver ökning av disponibla fondmedel,
allt inom ramen av det av riksdagen för respektive fonder fastställda
kapitalet.

Under de senaste åren har inträffat, att vissa fonders kapital endast i begränsad
omfattning tagits i anspråk, ett förhållande som sammanhänger med
då i vårt land rådande låga ntlåningsränta. Statskontoret har också i sina
räkenskaper redovisat såsom kontant tillgång odisponerade delar av fondkapitalet,
som icke behövt för utlåningsverksamheten disponeras. I medeltal
uppgick linder budgetåret 1937/38 nämnda odisponerade delar av utlåningsfondernas
kapital till cirka 50,000,000 kronor, och förhållandet har varit
i viss mån enahanda under senast förflutna budgetår. Genom det samarbete,
som äger rum mellan statskontoret och riksgäldskontoret, disponerar emellertid
det senare till minskning av sin upplåning de medel, som icke hos
statskontoret erfordras för täckande av omedelbart förestående utgifter.
Statskontorets allmänna kassaförlag, i vilket nyssnämnda odisponerade delar
av utlåningsfondernas kapital ingå, står alltså till riksgäldskontorets disposition
och under dess förvaltning. För budgetåret 1937/38 uppgick sålunda
det av statskontoret till riksgäldskontoret för förvaltning överlämnade kapitalet
till i medeltal omkring 350,000,000 kronor. Denna summa har kunnat
av riksgäldskontoret till huvudsaklig del disponeras för minskning av
den statliga upplåningen.

Av riksräkenskapsverkets årsbok för budgetåret 1937/38 framgår överskottet
i procent av i medeltal disponerat, icke avskrivet kapital för de särskilda
utlåningsfonderna (tabell 16, sid. 164—167). Emellertid har riksräkenskapsverket
rörande utfallet av statsregleringen för budgetåret 1937/38 (årsboken
sid. 58) meddelat, att förräntningen av utlåningsfondernas kapital i medeltal
uppgått till 3.68 procent samt att den för ett flertal fonder understigit 2
procent. Ämbetsverket har i samband härmed lämnat den uppgiften, att den
med avskrivningen avsedda förräntningen å 4 procent alltså icke kunnat
uppnås. Detta sammanhängde enligt vad ämbetsverket anfört med, att de i
ett flertal fonder investerade medlen under dåvarande låga ränteläge delvis
icke kommit till användning.

Då riksräkenskapsverkets ovan lämnade uppgift kan vara ägnad att in- Revisorurnas
giva den uppfattningen, att den av statsmakterna under budgetåret 1937/38 llttalani1egenomförda
avskrivningspolitiken icke lett till avsett resultat och alt ytterligare
betydande avskrivningar med anlitande av skattemedel kunna visa sig
behövliga för all nämnda ändamål skall fyllas och förräntningen bliva den
avsedda, laiva revisorerna icke ansett sig böra underlåta att fästa uppmärksamheten
på alt, enär hänsyn skäligen bort lagas lill atl utlåningsfondernas
odisponerade kapitaltillgångar i själva verket kommit till användning för atl
minska riksgäldskonlorets upplåning, den i årsboken meddelade förräntningssiffran
borde undergå justering. Utgår nian nämligen från det lägsta räntebolopp.
eller vil kol lån utanför riksbanken kunnat av riksgäldskontoret er -

— 240 —

Rusdrycks raedels fonden.

Revisorernas

uttalande.

liållas, torde den eftersträvade förräntningen av 4 procent hava nåtts och i
varje fall torde viss hänsyn hava bort tagas till anförda omständigheter. Det
förefaller för övrigt revisorerna anmäi’kningsvärt, att vid beräkningen av utlåningsfondernas
förräntning över huvud taget medräknats odisponerade
medelstillgångar, som faktiskt disponerats för minskning av upplåningen och
i varje fall icke erfordrats för de ändamål, vartill utlåningsfondernas kapital
står till förfogande. I motsats till vad som gäller för de statliga affärsverken,
vilka skola förränta till dem anvisat och utbetalt lånemedelskapital, som icke
avskrivits, skall nämligen statskontoret, såsom den myndighet, vilken främst
har att förvalta utlåningsfonderna, till riksgäldskontorets förvaltning, på
sätt ovan omnämnts, överlämna sådana medel, som icke erfordras, såsom
omedelbart tillgängligt kassaförlag.

Revisorerna anse önskvärt, att i riksräkenskapsverkets årsbok, vilken numera
i åtskilliga hänseenden ersätter riksdagens revisorers tabellverk, sådana
jämkningar vidtagas i ovan berörda uppgifter, att en mot verkliga förhållandena
mera svarande bild av läget beträffande förräntningen av utlåningsfonderna
och där verkställda kapitalavskrivningar framkommer.

§ 67.

Rusdrycksmedelsfonden har med utgången av budgetåret 1937/38 upphört
att existera i och med att dess medel tagits i anspråk för avskrivningsändamål.
Endast ett mindre belopp 25,000 kronor utgörande lånefordran
mot hypotek av inteckningar i fastigheten Kurön 1, vilket lån utlämnats till
Frälsningsarméns aktiebolag, har överförts till fonden för låneunderstöd. Enligt
vad som framgår av den tabell rörande statens kapitalfonder, som finnes
intagen i riksräkenskapsverkets årsbok för budgetåret 1937/38 sid. 164—
167 har beträffande rusdrycksmedelsfonden såsom överskott i procent av
i medeltal disponerat icke avskrivet kapital redovisats 8.59 procent. Ifrågavarande
procentbelopp, vilket enligt årsbokens text skulle vara att betrakta
såsom förräntning av det i medeltal disponerade, icke avskrivna kapitalet
för rusdrycksmedelsfonden, har uträknats genom att ställa det i ovannämnda
tabell upptagna överskottet 1,060,621 kronor i relation till det i
fonden nedlagda kapitalet, till den del detsamma tagits i anspråk, eller i
detta fall 12,204,800 kronor. Nämnda överskott består emellertid enligt vad
som framgår av statskontorets räkenskaper icke av enbart räntemedel. Å
fonden redovisade räntemedel uppgår nämligen till endast 407,590 kronor
20 öre medan återstoden av uppbördsmedlen eller den större delen hänför
sig till kapitalvinst. Av statskontorets räkenskaper framgår att denna kapitalvinst
uppstått vid försäljning av de obligationer, i vilka fondens medel
varit placerade. Denna kapitalvinst uppgår till 654,916 kronor 32 öre
eller med avdrag för courtage 1,885 kronor 53 öre till 653,030 kronor 79 öre.

Det förefaller revisorerna egendomligt, att riksräkenskapsverket i sin årsbok
redovisat såsom överskott i procent av det disponerade icke avskrivna

— 241

kapitalet eller såsom nämnda procentöverskott i annat sammanhang benämnes
förräntning av fondkapitalet en siffra, vilken uppkommit icke genom
att ställa fondens räntemedel i förhållande till det i medeltal disponerade
kapitalet utan i stället ett överskott, vilket till större delen hänför sig till
en uppkommen kapitalvinst. Den omständigheten, att nämnda procentsiffra
medtagits i de allmänna i årsbokens text intagna uppgifterna örn förräntningen
av statens kapitalfonder, måste verka vilseledande, något som revisorerna
ansett sig icke kunna underlåta att fästa uppmärksamheten vid.

§ 68.

Beträffande statsverkets kassaförlag och behållningen å statsverkets checkräkning
i riksbanken under de senare åren hava i riksräkenskapsverkets
årsbok för budgetåret 1937/38 å sidan 184 lämnats vissa sammanställningar.
Att döma av dessa sammanställningar har behållningen å statsverkets checkräkning
i riksbaken för sistnämnda budgetår i icke ringa grad stegrats
under de särskilda tidsperioder, sammanställningarna avse. Detta torde i
någon mån sammanhänga med att vid uppgörandet av sammanställningarna
hänsyn icke tagits till att åtskilliga ämbetsverk, vilka enligt beslut av 1937
års riksdag blivit egna huvudförvaltningar och därmed fått dragningsrätt å
statsverkets checkräkning, tidigare haft egna checkräkningar i riksbanken, å
vilka innestått icke obetydliga belopp. Behållningarna å sistnämnda checkräkningar
hava i sammanställningarna icke medtagits. Ej heller hava några
upplysningar om nämnda förhållanden lämnats, något som kan giva en oriktig
uppfattning rörande det verkliga kassaförlaget, till den del det innestår
i riksbanken.

Revisorerna hava ansett sig böra fästa uppmärksamheten på nämnda förhållande
under uttalande av önskemålet, att för framtiden sådan komplettering
sker av ifrågavarande sammanställningar, att en direkt jämförelse mellan
olika år och tidsperioder låter sig göra.

§ 69.

I budgetredovisningen för budgetåret 1938/39 upptages å sammandraget av
utgifterna å driftbudgeten (sid. 8 och 9) såsom reservation från föregående
budgetår under egentliga statsutgifter 99,653,578 kronor 98 öre. Den utgående
reservationen från föregående budgetår beträffande verkliga utgifter,
vilken reservation borde korrespondera mot förutnämnda belopp, uppgår
emellertid till 103,294,756 kronor 76 öre. Skillnaden mellan nu angivna
reservationer har uppkommit på grund av, alt vid den förändrade uppställning
av riksstaten, som genomförts från och med budgetåret 1938/39, behållningarna
å fem anslag, vilka förut upptagits under verkliga utgifter, hell
eller delvis måst överföras till kapitalbudgeten. Sålunda har från I huvudtiteln
av reservationen 153,387 kronor 24 öre å anslaget »B 16, Bidrag lill

16—399211. liev. berättelse ang. statsverket är 1939. I.

Vissa uppgifter
rörande
statsverkets
kassaförlag.

Revisorernas

uttalande.

Iakttagelser
beträffande
den ingående
reservationen
å egentliga
statsutgifter
i sammandraget
av
utgifter å
driftbudgeten
under budgetåret 1938/39.

Revisorernas

uttalande.

— 242 —

vissa forsknings- och undersökningsarbeten» 129,375 kronor överförts till
statens allmänna fastighetsfond: Nybyggnad för statens väginstitut, och reservationen
å anslaget »D 5, Utvidgning av belysningsanläggningen å Bulltofta
flygplats» överförts till luftfartsfonden. Vidare har under statens allmänna
fastighetsfond upptagits 122,072 kronor 21 öre, vilka förut redovisats
under VIII huvudtitelns anslag »E 9, Fullföljande av universitetsbibliotekets
om- och tillbyggnad m. m.», samt 65,901 kronor 41 öre, vilka förut
redovisats under IX huvudtitelns anslag »C 9, Statens växtskyddsanstalt:
Byggnadsarbeten». Slutligen har från IX huvudtiteln 3,224,597 kronor
76 öre, utgörande reservation å anslaget »G 28 1936/37, Ackordslån åt jordbrukare
m. m.» uppförts under fonden för låneunderstöd.

Inom såväl statsbokföring som bokföring i allmänhet är en av grundprinciperna,
att den ingående balansen för ett räkenskapsår alltid skall till siffran
överensstämma med den utgående balansen för närmast föregående räkenskapsår.
På grund härav hava revisorerna funnit det anmärkningsvärt,
att riksräkenskapsverket vid uppgörande av budgetredovisningen ej företagit
sådana åtgärder, att i förevarande fall förklaringen till skillnaden klart kommit
att framgå.

Utgifterna å kapitalbudgeten.

	Anvisat i riksstat och tilläggsstat för bugetåret 1938/39	Reservation från föregående budgetår	Utgifter	Inkomster	Nettoutgift	Reservation till nästföljande budgetår	Besparing, som regleras inom riks-gäldsfonden
Kapitalinvestering............	258,147,600: -	144,418,213:24	229,864,439:07	548,774:30	229,315,664:77	143,661,024: 47	29,589,124: —

Utfallet av kapitalbudgeten. to

		I riksstat och tilläggsstat upptagna belopp	Redovisade belopp		I riksstat och tilläggsstat upptagna belopp	Redovisade belopp
					258,147,600: —	229,315,664:77 143,661,024: 47
Inkomster:
Kapitalmedel ...........		258,147,600: -	258,147,600: -144,418,213:24 402,565,813: 24	Besparing, som regleras inom riksgälds-
Reservation från föregående			29,589,124: -402,565,813:24
Summa	258,147,600: —	Summa	258,147,600: —

— 244

Ekonomiska

Statsverkets inkomster

§ 70.

I enlighet med gällande instruktion § 16 få revisorerna för budgetåret 1938/39

budgetredovisningen för

Inkomsterna å

Egentliga statsinkomster...............

Inkomster av statens kapitalfonder.....

Summa

I riksstaten
och tilläggs-staten beräknad
inkomst

Inkomster

Utgifter

1,153,438,000: —
164,512,600: -

1,317,950,600: -

1,286,828,736:26
189,458,390: 74

1,476,287,127: —

32,117,312:65
2,323,624:19

34,440,936:84

Utgifterna å

Egentliga statsinkomster
Utgifter för statens
kapitalfonder.......

Summa

Anvisat å riks-stat och till-läggsstat för bud-getåret 1938/39

Reservation
från föregående
budgetår

Utgifter

Inkomster

1,191,966,400: —

124,671,900: —
1,316,638,300: —

99,653,578: 98

33,664,501:37
133,318,080:35

1,371,770,686:17

126,527,321: 32
1,498,298,007:49

148,545,233: 54

1,089,998:60
149,635,232:14

Utfallet av

Inkomster.....................

Reservation från föregående år ,

Summa

I riksstat och
tilläggsstat upptagna
belopp

1,317,950,600: —

1,817,950,600:

Redovisade

belopp

1,441,846,190:16
133,318,080:35

1,575,164,270:51

översikter,
och utgifter.

— 245 —

avlämna följande tablåer, grundade på den av riksräkenskapsverket upprättade
ifrågavarande budgetår.

driftbudgeten.

B r i

s t

Merin

k o m s t

Nettoinkomst

som ersättes
av budget-utjämnings-fonden

som regleras
över special-budget

som tillföres
budget-utjämnings-fonden

som regleras
över special-budget

1,254,711,423:61
187,134,766:55

1,441,846,190: 16

1,096,158:30
1,839,173: 58

2,935,331: 88

5,076,377: 36

5,076,377:36

63,100,128:30
24,461,340:13

87,561,468: 43

44,345,830:97

driftbudgeten.

	Reservation till näst-följande budgetår	M e r u	t g i f t	Besparing
Nettoutgift	som ersättes av budget-utjämnings-fonden	som regleras över special-budget	som tillföres budget-utjämnings-fonden	som regleras över special-budget
1,223,225,452: 63	151,832,986:42	75,269,182:32	39,372,911:90	31,100,175:86	103,458: 29
125,437,322:72 1,348,662,775: 35	28,508,368:74 180,341,355:16	75,269,182: 32	39,372,911:90	4,390,709: 91 35,490,885:77	103,458:29

driftbudgeten.

Utgifter.......................................

Reservation till nästföljande budgetår...........

Överskott att tillföras statens budgetutjämningsfond
........................................

Summa

I riksstat och tilläggsstat upp-tagna belopp	Redovisade belopp
1,316,638,300: —	1,348,662,775:35 180,341.355:16
1,312,300: —	46,160,140: —
1,317 950,600: —	1,575,164,270:51

— 246 —

Vissa uppgifter
angående
statens
tillgångar
och skulder.

§ 71.

Under de sistförflutna revisionsåren hava revisorerna i sin revisionsberättelse
intagit en sammanställning av statens tillgångar och skulder grundad,
vad angår statsverket, på det tryckta utdraget ur rikshuvudboken samt angående
riksbanken på från densamma lämnade uppgifter i berörda hänseende.
Även för budgetåret 1938/39 har följande likalydande sammanställning
uppgjorts.

Statsverket:

Tillgångar:

Fast egendom......		2,800,696,170: 96
Rullande järnvägsmateriel och fartyg	309,036,220: —
Inventarier och förråd.. .		121,149,808: 33
Aktier		220,599,030: 42
Riksbankens kapital......		100,000,000: —
Utlånta medel.. . .		2,422,791,920: 58
Förskott ....		296,969,099: 21
Myndigheters fordringar hos	andra
myndigheter.................		893,703,520: 11
Övriga fordringar......		343,904,575: 69
Kontant behållning och i bank	inne-
stående medel ......		634,859,843:54 8.143.710.188:84
Skulder:
Diverse medel .....		2,794,814,513: 04
Myndigheters skulder till andra	myn-
digheter ...........		893,703,520: 11
övriga skulder .............		3,301,037,341: 72 6.989,555,374: 87

Säger statsverkets tillgångar utöver skulder kronorl, 154,154,813:97

riksbankens bokslut den 30 juni 1939:

Tillgångar:

Kassa ...........................

Statspapper och obligationer .......

Lånerörelsen .....................

Utrikesrörelsen ...................

Kursdifferenskonto ...............

Guldregleringskonto ...............

Övriga tillgångar och fordringar ...

Skulder:

Utlöpande sedlar .................... 1,058,869,368:23

» postväxlar ................ 4,942,530:02

Checkräkning........................ 863,050,137:62

Utrikesrörelsen ...................... 63,021,071: 96

788,481,944: 14
201,768,658: 92
116,135,340:91
599,891,158: 87
247,703,019: 41
181,966,216: 86

12,496,374: 54 2,148,442.713: 65

— 247 —

Upphörda lånegrenar ................ 184,654: 31

Övriga skulder .......................30,827,270: 36 2,020,895,032: 50

Säger riksbankens tillgångar utöver skulder kronor 127,547,681:15

Avgår riksbankens kapital, vilket redovisats bland statsver verkets

tillgångar ......................................

Återstå kronor

100,000,000: —
27,547,681: 15

Summa statsverkets och riksbankens tillgångar utöver

skulder kronor........................................ 1,181,702,495: 12.

Då statsverkets nettotillgångar under föregående budgetår uppgingo till
1,036,000,000 kronor, har under det gångna budgetåret statsverkets nettoförmögenhet
ökats med cirka 117,000,000 kronor. Nämnda förhållande beror
till största delen på den ökning, som ägt rum inom statsregleringsfonden,
vars behållning vuxit från 305,000,000 kronor till 407,000,000 kronor
eller med 102,000,000 kronor. Denna tillväxt fördelar sig med 46,000,000
kronor å budgetutjämningsfonden, 47,000,000 kronor å kvarstående reservationer
å driftbudgetens anslag samt 9,000,000 kronor å utestående debiterade
riksstatsmedel. Den återstående ökningen 15,000,000 kronor hänför
sig huvudsakligen till flertalet av statens kapitalfonder och består av inom
nämnda fonder balanserade vinstmedel, vilka ökats med 12,000,000 kronor.
Beträffande statens kapitalfonder hava å desamma utöver förutnämnda ökning
redovisats en ytterligare nettoökning av 180,000,000 kronor, utgörande
i nämnda fonder under budgetåret investerade kapitalmedel efter avdrag
av avskrivningar och återbetalda kapitalmedel. Sistnämnda kapitalökning
motsvaras emellertid av en ökning av nettoskulden a riksgäldsfonden. Av
ovan omtalade ökning å 15,000,000 kronor utgör slutligen cirka 1,000,000
kronor uppkommen nettoökning i domänverkets fonds kapital i samband
med inköp och försäljning av fast egendom m. m. samt 2,000,000 kronor
under det gångna budgetåret till redovisning i rikshuvudboken upptagna tillgångar
(pensionsfonder för vissa riksdagens verk samt vissa i statens allmänna
fastighetsfond invärderade fastigheter).

§ 72.

Med stöd av uppgifter, införskaffade från statens affär sdrivande verk,
har upprättats följande tablå över av riksdagen för affärsverken beslutade
anläggningar, företag och anordningar, för vilka erforderliga anslag icke
den 1 oktober 1939 i sin helhet beviljats av riksdagen, anvisats av Kungl.
Majit eller disponerats av vederbörande verk.

För fullföljande av i tablån upptagna anläggningar, företag och anordningar
i överensstämmelse med före den 1 oktober 1939 uppgjorda planer
och kostnadsberäkningar skulle erfordras, att riksdagen beviljade ytterligare
56,865,000 kronor.

Vissa uppgifter
beträffande
de
affärsdrivande
verkens
anläggningar
in. m.

— 248 —

		Bevilja	t
	Beräknad	Beviljat av	Därav anvi-sat av Kungl	Därav dispo-	Återstod
	kostnad	riksdagen till	nerat genom beslut av	att bevilja
		s% 1940	Maj:t	vederbö-rande verk
	kronor	kronor	kronor	kronor	kronor
Postverket.
Posthusbyggnad i Kalmar Om- och tillbyggnad av	775,000	775,000	775,000	275,000	—
posthuset i Umeå .... Örn- och tillbyggnad av	412,500	327,500	327,500	—	85,000
posthuset i Kristine-hamn ...............	468,600	468,600	468,600	268,600
Inköp för postverkets räk-
ning av fastigheter . . . Om- och tillbyggnad av	—	1 197,000	—	—	—
posthuset i Hälsingborg	477,000	2 477,000	477,000	200,000	—
Säger					85,000
Telegrafverket.
Telefonstationsbyggnad i Mälarhöjden i Stockholm Telefonstationsbyggnad i	163,000	163,000	163,000	—	—
Örby i Stockholm . . . Telefonstationsbyggnad i	186,000	186,000	186,000	—	—
Ängby i Stockholm .. Påbyggnad av telefon-	148,000	148,000	148,000	—	—
stationsbyggnaden å Kungsholmen i Stock-holm ................	83,500	83,500	83,500
Telefonstationsbyggnad i
Skellefteå............ Telefonstationsbyggnad	331,000	331,000	331,000	131,000	—
i Mölndal............	130,000	130,000	130,000	14,240
Telefonstationsbyggnad i
Sävedalen........... Telefonstationsbyggnad i	94,200	94,200	94,200	6,105	—
Klippan............. Telefonstationsbyggnad i	290,000	290,000	290,000	—	—
Piteå................ Tillbyggnad till telefon-	265,000	265,000	265,000	—	—
stationsbyggnaden i Uppsala.............	645,000	645,000	645,000	230,000
Telefonstationsbyggnad i
Ronneby............ Tillbyggnad till telefon-	275,000	275,000	275,000	—	—
stationsbyggnaden i Västerås.............	250,000	3 250,000	250,000
Inköp för telegrafverkets
räkning av fastigheter-na nr 11, 12, 13 och 20
i kvarteret Jericho i
Stockholm........... Inköp för telegrafverkets	2,170,000	4 1,725,000	1,725,000	1,725,000	—
räkning av tomt i Salt-sjöbaden ............	16,000	16,000	15,612	-	_

1 Med hänsyn till anslagets ändamål har detsamma upptagits med allenast det belopp, som
den 1 oktober 1939 kvarstod olyftat.

2 Härav hava anvisats kr. 302,000 att utgå ur postverkets förnyelsefond.

2 Härav hava anvisats kr. 25,000 att utgå ur telegrafverkets förnyelsefond.

4 Till täckande av återstående kostnad skola erforderliga belopp disponeras av anslaget till
inköp och bebyggande för telegrafverkets räkning av fastigheter.

— 249

		Bevilja	t
	Beräknad kostnad	Beviljat av riksdagen till och med den «o/( ] C1411	Därav anvi-sat av Kungl. Maj:t	Därav dispo-nerat genom beslut av vederbö-	Återstod att bevilja
				rande verk
	kronor	kronor	kronor	kronor	kronor
Fortsatt utveckling av
statens telefon- och tele-grafväsende ..........	—	1 32,200,000	32,200,000	—	—
Inköp och bebyggande för
telegrafverkets räkning av fastigheter........	300,000	300,000	238,757	143,675	—
Statens järnvägar.
Utvidgning av sparsyste-met vid Hagalund övre Utvidgning av spårsyste-	325,000	325,000	325,000	—	—

met vid Göteborgs cen-tralstation ...........	125,000	125,000	125,000	_	_
Gångbanor och gångtunn-lar .................. Dubbelspåranläggning	—	2 550,000	550,000	—	—

mellan Göteborg och Almedal.............	3 755,000	755,000	755,000	650,000	_
Fortsatt anläggning av dubbelspår........... Fortlöpande förstärkning	—	3 4,000,000	4,000,000	—	—

av spåröverbyggna-den .................	_	3 8,900,000	8,900,000	_	_
Skenfria vägkorsningar			600,000
	_	3 600,000	—	—
Utvidgning av tvättin-
rättningen vid Haga-lund övre...........	130,000	130,000	130,000	_	_
Tillbyggnad till stations-
huset i Malmö.......	100,000	100,000	100,000	—	—
Stationshus i Malung . .. Växel- och signalsäker-	180,000	180,000	. 180,000	—	—
hetsanläggningar..... Telefonledningar och ka-	—	3 3,300,000 3 600,000	3,300,000 600,000
belarbeten...........	—	—	—
Anläggningar för elektrisk tågdrift............. Elektrifiering av banan	—	3 1,100,000	1,100,000	—	25,610,000
Långsele—Boden..... Försvarsberedskap vid	33,610,000	8,000,000	8,000,000 4,700,000

statens järnvägar .... Anordnande av cisterner	4,700,000	4,700,000

för flytande bränsle vid statens järnvägar.....	3,000,000	3,000,000	3,000,000	—	—
Dispositionsanslag för
oförutsedda och mindre arbeten ..............	_	3 1,750,000	1,750,000	_	—
Person- och resgodsvag-
nar.................	—	1 4,800,000	4,800,000	—	—

1 Med hänsyn till anslagets ändamål har detsamma upptagits med allenast det belopp, som den
1 oktober 1939 kvarstod olyltat.

2 linar ifrågavarande anslag är avsett för ett flertal anläggningar, vilka successivt fullbordas,
har detsamma i denna tablå upptagits med allenast det belopp, som den 1 oktober 1939 kvarstod
olyftat.

3 Kostnaden ursprungligen beräknad till kronor 650,000.

— 250

Anläggningar och förlag
för automobiltrafik . ..
Förvärv av Skåne—Smålands
järnväg........

Förstärkningsarbeten å

dito.................

Godsvagnar............

Elektrifiering av banorna
Ånge—Bräcke—Långsele,
Bräcke—Öster sund

och Göteborg—

Uddevalla...........

Elektriska lokomotiv . . .

Motorvagnar...........

Elektriska belysningsan ordningar.

...........

Postvagnar............

Säger

Statens vattenfallsverk.

Ny kraftstation i Trollhättan
..............

Kraftstation vid Stadsforsen
i Indalsälven . .
Påbyggnad av regleringsdammen
vid Suorva ..
Ett åttonde maskinaggregat
vid Porjus kraftstation
..............

Kraftstation vid Torpshammar
.............

Reglering av Holmsjön i
Ljungans vattensystem
Reglering av sjöar inom
Indalsälvens flodområde
Mindre utvidgningar av
förefintliga kraftsta tionsanläggningar.

....

Stamlinjesystem Porjus—

Västerås m. m.......

Distributionsanläggningar
och därmed sammanhängande
arbeten vid

statens kraftverk.....

Utvidgning av Nykvarns
kraftstation..........

Säger

Summa

	Bevilja	t
Beräknad kostnad kronor	Beviljat av riksdagen till och med den so/« 1940 kronor	Därav anvi-sat av Kungl. Maj:t kronor	Därav dispo-nerat genom beslut av vederbö-rande verk kronor	Återstod att bevilja kronor
11,600,000	11,600,000	10,874,215	8,754,325
880,000	880,000	880,000	—	—
130,000	130,000	130,000	_
	1 3,800,000	3,800,000		”
20,900,000	20,900,000	20,900,000	12,000,000
—	1 1,400,000	1,400,000	_	■
700,000	700,000	700,000	—	—
_	1 50,000	50,000
210,000	210,000	210,000		25,610,000
3 14,720,000	5,000,000	5,000,000	3,500,000	9,720,000
3 23,800,000	22,300,000	22,300,000	15,800,000	1,500,000
4,200,000	3,950,000	3,950,000	2,700,000	250,000
3,050,000	1,900,000	1,900,000	600,000	1,150,000
20,000,000	1,800,000	1,800,000	800,000	18,200,000
900,000	900,000	900,000	400,000	—
1,175,000	825,000	825,000	—	350,000
—	1 580,000	580,000	—	—
4 21,816,000	21,816,000	21,816,000	16,870,000	—
—	1 9,700,000	9,700,000	_	_
525,000	‘ 525,000	525,000	525,000	31.170.000 66.865.000

1 Med hänsyn till anslagets ändamål har detsamma upptagits med allenast det belopp, som
den 1 oktober 1939 kvarstod olyftat.

‘ Kostnaden ursprungligen beräknad till kronor 14,000,000.

3 Kostnaden ursprungligen beräknad till kronor 15,000,000.

4 Kostnaden ursprungligen beräknad till kronor 10,975,000.

5 Härav hava anvisats kronor 80,000 att utgå ur statens vattenfallsverks förnyelsefond.

— 251 —

§ 73.

Revisorerna hava under innevarande års revisionsförrättning företagit en Kostnader
granskning av tryckningskostnaderna för kommittébetänkanden, som under kommittébudgetåret
1938/39 utgivits inom området för justitiedepartementets, socialde- tryck m. m.
partementets, finansdepartementets och ecklesiastikdepartementets verksamhetsområden.
Närmare uppgifter rörande kostnaderna för dessa betänkanden,
med särskild fördelning å utgifter för sättning, papper, korrigering och
övertid, återfinnas i tabellbilagan vid revisorernas berättelse.

Jämväl i avseende å vissa årsböcker och statistiska m. fl. publikationer har
granskning skett och revisorerna vilja här nedan i detta avseende meddela
uppgifter å totala tryckningskostnader ävensom utgifter för korrigeringar och
korrekturavdrag.

	Totala	Korrigerings-
	trycknings-	och avdrags-
	kostnader	kostnader
Statistisk årsbok för Sverige 1939 ..........................	20,159: 66	454: 25
Årsbok för Sveriges kommuner 1939 ........................	10,489: 81	105:25
Socialstyrelsens årsberättelse 1937............................	525: —	23: —
Domänstvrelsens årsberättelse 1938 ..........................	3,520:81	188:50
Vattenfallsstyrelsens årsberättelse 1938 ......................	1,194:58	113: 50
Pensionsstyrelsens årsberättelse 1937 ........................	615: —	32: —
Kungl, bibliotekets årsberättelse 1938........................	553: 25	29:50
Riksdagsbibliotekets årsberättelse 1938 ......................	112: 0	3: —
Riksräkenskapsverkets årsbok 1937/38 ......................	4,741:88	303: 92
> budgetredovisning 1937/38 ............	3,997: 49	141: >5
» > 1938/39 ............	5,224: 97	551: 55
Riksförsäkringsanstaltens årsberättelse 1937 ..................	635: —	6: 25
Yrkesinspektionens årsberättelse 1937 ........................	3,948: 75	148:75
Riksgäldskontorets årsbok 1937/38 ..........................	4,235; 42	643:10
Utdrag ur fonders och diverse medels räkenskaper för år 1937/38	1.895:50	76: 50
Sociala meddelanden nr 1—12, 1938 ........................	20,755:10	1,406: 50

Även om i vissa fall korrigeringskostnadema måste anses höga, hava revi- Revisorernas
sorerna icke ansett den företagna granskningen giva anledning till särskild uttalandeerinran.

Av revisorerna avlagda besök.

§ 74.

Efterföljande sammanställning utvisar vilka institutioner m. m., som besökts
av revisorerna, utan att besöken föranlett särskilt uttalande från revisorernas
sida.

Storlien: turiststationen Högfjället, tullkammaren, järnvägsstationen.

Åre: Fjällkuranstalten, järnvägsstationen.

Duved: skolhemmet, skolhusbyggnad.

Östersund: kronohäktet, Norrlands artilleriregemente, Jämtlands fältjägar -

— 252 —

regemente, ingenjörsförrådsbyggnaden, förplägnadsanstalten, lands tormsforrådet,
arbetsförmedlingen, Jämtlands läns sanatorium Solliden, länsstyrelsen,
vägingenjörsexpeditionen, postkontoret, telegraf- och centraltelefonstationen,
tullkammaren, järnvägsstationen, högre allmänna läroverket, kommunala
flickskolan, länsarkivet, föreningen Heimbygda, hushållningssällskapet, egnahemsnämnden,
varmbadhuset, Oscarsbron, småbåtshamnen, statens järnvägars
huvudverkstad och förråd, Jämtlands läns museum.

Frösö: Jämtlands flygflottilj, Frösö sjukhus.

Grytans skjutfält.

Täng: lantmannaskolan å Torsta, lokal frökontrollanstalt å Torsta, Sveriges
utsädesförenings filial å Torsta, lanthushållsskolan å Birka, folkhögskolan å
Birka, barnhemmet å Birka.

Vången: hingstuppfödningsanstalten.

Sveg: järnvägsstationen, poststationen, telefonstationen, kyrkan.

Turistvägen Ljungdalen—Storvallen.

Särna: järnvägsstationen.

Klövsjö socken: arbetarsmåbruk i Skålan.

Hede socken: arbetarsmåbruk i Storsjön.

Orsa: arbetsförmedlingen, vårdhemmet »Lidero», järnvägsstationen, postkontoret,
telefonstationen, kommunala mellanskolan.

Hörnstrand: arbetsförmedlingen, järnvägsstationen, postkontoret, telegrafoch
centraltelefonstationen, samrealskolan, folkhögskolan, lantmannaskolan,
lanthushållsskolan.

Rättvik: postkontoret, telefonstationen, kommunala mellanskolan.

Leksand: bygdesanatoriet, telegraf- och centraltelefonstationen, postkontoret,
samrealskolan.

Ovanmyra: bostadsförbättringar, badhuset.

Borlänge: Dalarnas folkhögskola i Fornby.

Domnarvet: Bergebo bygdesanatorium, samrealskolan.

Falun: straffängelset, landstormsförrådet, dalregementet, arbetsförmedlingen,
länsstyrelsen, lantmäterikontoret, Högbo sanatorium, vägingenjörsexpeditionen,
länsarkitektsexpeditionen, tullkammaren, postkontoret, telegraf-
och centraltelefonstationen, högre allmänna läroverket, folkskoleseminariet,
stadsbiblioteket, kommunala flickskolan, hushållningssällskapet, egnahemsnämnden,
skogsvårdsstyrelsen, överjägmästarexpeditionen.

Korsnäs: Skogsuddens epilektikerhem.

Säter: Säters sjukhus, postkontoret, kommunala mellanskolan, telefonstationen,
skolhusbyggnaden.

Solvarbo: skolhusbyggnad.

Torsång: skolhusbyggnad.

Hedemora: Hemmet Älvgården, Dalarnas sinnesslöasyl Haggården, postkontoret,
telefonstationen.

Långmora arbetshem.

Smedjebacken: postkontoret, skenfri korsning.

Norrbärke: kommunala mellanskolan, kommunalhuset.

— 253 —

Ludvika: landstormsförrådet, postkontoret, samrealskolan.

Brunnsvik: folkhögskolan (vid Sörvik).

Grangärde: kyrkan, f. d. gästgivaregården i kyrkbyn.

Karlstad: straffängelset jämte interneringsanstalten, Värmlands regemente,
arbetsförmedlingen, yrkesinspektionen, länsstyrelsen, Karlstads centralstation,
postkontoret, telegraf- oell centraltelefonstationen, tullkammaren,
gränstullkammaren, folkskoleseminariet, centralbiblioteket, lantmäterikonloret,
hushållningssällskapet, egnahemsnämnden, skogsvårdsstyrelsen, fartygsinspektionen,
sjömanshuset, Värmlands läns museum, krematoriet.

Stavsnäs: ombyggt skolhus i Avelsbol.

Skogshalls kommunala mellanskola.

Arvika: rullföringsexpeditionen, landstormsförrådet, arbetsförmedlingen,
Värmlands läns sanatorium, postkontoret, järnvägsstationen, telegraf- och
centraltelefonstationen, samrealskolan, Västra Värmlands folkhögskola, folkliga
musikskolan, verkstadsskolan, kontrollslakteriet.

Eda: glas- och lerkärlsfabriken, gränstullstationen.

Torsby: landstormsförrådet, arbetsförmedlingen, postkontoret, kommunala
mellanskolan.

Sunne: arbetsförmedlingen, postkontoret, telegraf- och centraltelefonstationen,
samrealskolan.

Norra Råda: slaktstationen, kommunalhuset.

Bro över Klarälven vid Myra.

Molkom: Värmlands läns folkhögskola, lantmannaskolan, kommunala mellanskolan.

Filipstad: samrealskolan, Bergsskolan.

Älvsbacka: verkstadsskolan i Älvåsen.

Kristinehamn: Mariebergs sjukhus, bygdesanatoriet, telegraf- och centraltelefonstationen,
järnvägsstationen, hantverksskolan för blinda, postkontoret,
Kristinehamns praktiska skola, lantmannaskolan.

Åmål: arbetsförmedlingen, postkontoret, samrealskolan, hamnen, Forsbacka
kronopark.

Laxarby: skolhusbyggnad i Skåpafors.

Bengtsfors köping: skolhusbyggnad, kommunalhuset.

A.-K.-förläggning vid Hultvägen.

Steneby hemslöjdsförening u. p. a. och skolor för yrkesundervisning.

Dals Eds postkontor.

Mellerud: kommunala mellanskolan, postkontoret.

Kroppefjälls sanatorium.

Österråda: arrendeegnahem.

Järns socken: arrendeegnahem i Stommen.

Högsäter: skolhusbyggnad.

Skållerud: skolhusbyggnad.

Eriksstad: Västergårdens arbetshem.

Forsane yrkeshem.

Vänersborg: straffängelset, landstormsförråden, Restads sjukhus, Källsha -

— 254 —

gens sjukhus, Dalbobergens barnsanatorium, arbetsförmedlingen, statens uppfostringsanstalt
för sinnesslöa flickor, vägingenjörsexpeditionen, postkontoret,
telegraf- och centraltelefonstationen, dövstumskolan, högre allmänna läroverket,
kommunala flickskolan, Älvsborgs läns norra hushållningssällskap,
egnahemsnämnden.

Brattegårdens skolhem för flickor.

Göteborg: nya varvet, Oscar Ilis fort.

Borås: rullföringsexpeditionen, Älvsborgs regemente, arbetsförmedlingen,
Västeråsens sanatorium, Solhems barnsjukhus, postkontoret, telegraf- och
centraltelefonstationen, högre allmänna läroverket, tekniska gymnasiet, kommunala
flickskolan, högre folkskolan, vävskolan, stadsbiblioteket, bostäder
åt barnrika familjer.

Fristad: Älvsborgs läns folkhögskola, lantmannaskolan, skolhusbyggnad.

Kinna: kommunala mellanskolan, postkontoret, arrendeegnahem.

Brännared: Västkusthemmet.

Rävlanda: Härsjögårdens skyddshem för flickor.

Sätila: lantmanna- och lanthushållsskolan.

Viskadalens folkhögskola.

Hyssna socken: premierat jordbruk i Brunnsberg.

Alingsås: arbetsförmedlingen, tuberkulossjukstugan vid Bolltorp, postkontoret,
telegraf- och centraltelefonstationen, samrealskolan.

Hemsjö: skolhusbyggnad.

Näs: slöjdseminariet.

Ulricehamn: postkontoret, telegraf- och centraltelefonstationen, samrealskolan,
varmbadhus och brandstationen.

Åsunden: Sjö Gunnarsbo sanatorium.

Herrljunga: arbetshemmet för kvinnor, postkontoret, telefonstationen.

Hårsfjärden: depån.

Mälstens kustartilleriförläggning.

Arkö lotsplats.

Inomskärsfarleden genom Östergötlands skärgård.

Harstena: folkskolan.

Jagaren »Clas Uggla».

Hjälpfartyg i Norrköpings hamn.

Valdemarsvik: postkontoret, telefonstationen, tullstationen, kommunala
mellanskolan.

örebro: kronohäktet, rättshjälpsanstalten, livregementets grenadjärer,
Västra Marks sjukhus, länsstyrelsen, arbetsförmedlingen, vägingenjörsexpeditionen,
postkontoret, telegraf- och centraltelefonstationen, örebro centralstation,
statens järnvägars huvudverkstad, statens järnvägars centralförråd. Örebro
läns museum, konserthuset, karolinska läroverket, högre allmänna läroverket
för flickor, örebro handelsgymnasium, tekniska gymnasiet, dövstumskolan,
stadsbiblioteket, lantmäterikontoret, frökontrollanstalten, hushållningssällskapet,
egnahemsnämnden.

Knista socken: arrendeegnahem i Fjugesta.

— 255 —

Ervalla: epileptikerhem för män.

Hålahults sanatorium.

Garphytte sanatorium.

Hidingebro: arbetshemmet Brotorp.

Nora: Åkerby skolhem för gossar, arbetsförmedlingen, postkontoret, telegraf-
och centraltelefonstationen, kommunala mellanskolan.

Lindesberg: tuberkulossjukstugan, postkontoret, telegraf- och centraltelefonstationen,
kommunala mellanskolan.

Hällefors: postkontoret, bostadshus för åldringar.

Kopparberg: tuberkulossjukstugan, postkontoret, telegraf- och centraltelefonstationen,
kommunala mellanskolan.

Sköllersta: vårdhemmet Norrtorp, örebro läns folkhögskola i Kävesta, lantmannaskolan
i Kävesta, lanthushållsskolan i Kävesta.

Åsbro: Åsbrohemmet.

Hallsberg: postkontoret, järnvägsstationen, telefonstationen, samrealskolan,
spannmålslagerhuset, centralanstaltens för försökväsendet på jordbruksområdet
försöksstation.

Askersund: örebro läns sinnesslöanstalt, vårdhemmet Marieborg, postkontoret.

Karlskoga: landstormsförrådet, arbetsförmedlingen, postkontoret, telegrafoch
centraltelefonstationen, samrealskolan.

Valåsen: domänverkets såg.

Villingsbergs revirexpedition.

Värmdö: minsvepningsskolan vid Stavsnäs.

Västerås: Västmanlands flygflottilj, centrala flygverkstaden, Västerås kraftverk,
länsstyrelsen, straffängelset, postkontoret, telegraf- och centraltelefonstationen,
arbetsförmedlingen, högre allmänna läroverket, hushållningssällskapet,
statens reservförråd.

Irsta och Kärrbo socken: arrendeegnahem.

Sofielund: Västmanlands läns sinnesslöanstalt.

Strömsholm: ridskolan, hingstdepån.

Hammargårdens skolhem.

Stora Sköndal: diakonanstaltens vårdhem för epileptiska.

Stockholm med omnejd: generalpoststyrelsen, telegrafverkets undervisningsanstalt,
statens järnvägars kameralbyrå, Karolinska sjukhuset, Järvafältet.

Lidingö: idrottsgården på Boson.

Stockholm den 15 december 1939.

ALGOT TÖRNKVIST.
GOTTFRID KARLSSON.
A. DANIELSSON.
EWALD LINDMARK.

GUSTAF TAMM.
HARALD HALLÉN.

P. GRANATH.

JONES ERIK ANDERSSON.

J. G. WALLES.
CARL LOVÉN.
GUNNAR BODIN.
CARL BENGTSSON.

Karl II. Tottie.

♦i

I f

I.”''!. r f f

. ’

>1.4 :

!«“• • ! • »

fiV'':

'' t> ■

Bilaga.

TABELLER.

17—399241. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1939. I.

258 —

Kungl.

	Stockholms slott	Drottningholms slott	Grips-
Debet.	Enligt anslag	Enligt räken- skap	Enligt stat	Enligt räken- skap	Enligt stat
Balans den 1 juli 1938: Tillgångar................................							2	41
Inkomster: Första huvudtiteln: B. 1. Reparationer å Stockholms slott m. fl. för de kungl, hoven upplåtna bygg-nader .............................	63,000: —	63,000: —
2. Förstärkning av anslaget till reparationer å Stockholms slott m. fl. för de kungl, hoven upplåtna byggnader.........	50,000: —	50,000:-
3. Polis-, lys- och renhållning samt brand-väsendet vid Stockholms slott......	33,750: —	33,750: —	_	_	_	_	_;_
4. Förstärkning av anslaget till polis-, lys-och renhållning samt brandväsendet vid Stockholms slott...............	24,350: —	24,350: —
4. a. Ersättande av vissa personalkostnader m. m. vid Stockholms slott.........	3,200: —	3,200: —	_	_	_	_	_j -
5. Underhåll m. m. av Drottningholms m. fl. kungl, slott..................	_	_	_	_	82,500	_	82,500: —	40,000: —
6. Ny- och ombyggnader saint större repara-tioner vid Drottningholms m. fl. kungl, slott................................							13,600
Förevisningsmedel.........................	—	—	—	—	—	—	—	—	3,500: -
Arrenden, hyror och tomtören..............	—	—	—	—	75,000	—	80,453	—	10,800: —
Jordbruket och skogen ....................	—	—	—	—	8,000	—	17,235	36	17,000: —
Parken och trädgården ....................	—	—	—	—	12,000	—	21,438	67	7,600: —
Inkomster av vatten, elektrisk energi och värme	—	—	—	—	—	—	7,419	84	—: —
Tillskott från Ulriksdals slotts försäljningsme-delsfond..................................	_	_	_	__	_	_	_	_	_;_
Intressemedel.............................	—	—	—	—	—	—	—	—	} 500:-
Diverse inkomstmedel.....................	—	—	339	36	—	—	200	—
Säger	174,300	—	174,639	36	177,500	—	222,846	87	79,400: —
Från hovförvaltningen.....................	_	_	15,000	_	_	_	_	_	—: —
Balans den 30 juni 1939: Skulder: övriga skulder..........................							91,200
Summa	—:	—	189,639:36	—:	—	314,049:28	—: —

slotten,

holms slott	Ulriksdals slott	Haga slott	Strömsholms slott	Rosersbergs slott	Total- summa
Enligt räken- skap	Enligt stat	Enligt räken- skap	Enligt stat	Enligt räken- skap	Enligt stat	Enligt räken- skap	Enligt stat	Enligt räken- skap	enligt räken- skap
1,183:75		24,091:39		90,210:45		1,155:27		14,313: 80	130,957:07
	—: —	—: —	—: —	—: —	—: —	—: —	—: —	—: —	63,000: — 50,000: —
—: —	—: —	—: —	—: —	—: —	—: —	—: —	—: —	—: —	33,750: — 24,350: — 3,200: — 167,500: —
40,000: —	26,500: —	26,500: —	9,500: —	9,500: —	6,000: —	6,000: —	3,000: —	3,000: -
4,892? 66 10,458: — 23,254:32 36,133: 20	36,780? — 3,000? -	37,555? — 3,381? 68	44,925? — 2,000? —	45,000? — 3,832? 17	3,500? —	2,000: — 2,037? 50 • _• _	13,160? — 5,040: —	13,310? — 5,652: 54	15,600: — 4,892: 66 188,813:50 46,142: 22 57,571: 87 14,633: 69
/ 472? 34 \ 1,270: —	4,000: — 500? —	4,000: — 1,275:99	10,100? —	11,796? 10 477:93	80? — 20: —	14? 06 54: —		-- -	4,000: — 12,282: 50 3,617:28
116,480: 52	70,780: -	72,712:67 66,525: —	70,606: 2019,600: —	10,105:56	21,200: —	21,962:64	689,353: 72
. _	_• _	_j _	_; _	_:_		_:_		_:_	15,000: —
		5,146: 01		88,388: —					184,734: 01
117,664:27	—: —	101,950: 07	—: —	249,204:65	—: —	11,260: 83	-:-	36,276:34	1,020,044: 80

— 260 _

Kredit. Balans den 1 juli 1938: Skulder.................................. Utgifter: Avlöningar och pensioner m. m............. Värme, lyse, vatten och renhållning m. m. ... Byggnaders underhåll m. m................. Fastighetsförvaltningen.................... Jordbruket och skogen.................... Parkens, trädgårdens och vägars underhåll m. m. Nyanskaffning och underhåll av inventarier .. Diverse omkostnader...................... Amortering å lån..........................	Stockholms slott	Drottningholms slott	Grips-
Enligt anslag	Enligt räken- skap	Enligt stat	Enligt räken- skap	Enligt stat
			80,000: —
MINIMI II II 1 II II	60,436:25 13,292:89 100,838:11 2,812! — 12,260:11	39,500: — 25,000! — 43,500:— 52,500! — 1,000: — 16,000: —	38,443:57 43,886! 76 88,014:19 51,136! 36 540: 50 12,004:63	15,200: — 4,000: — 18,000: — 13,200: — 11,000: — 13,000: — 2,000: — 3,000: —
Säger	—: —	189,639:36	177,500: —	234,026:01	79,400: —
Till hovförvaltningen.......................	_; _	_; _	_; _	_; _	_; _
Balans den 30 juni 1939:
Tillgångar:
Kassabehållning.........................	—: —	—: —	—: —	21:23	—: —
Förskott.................................	—: —	—:_	_: —	_:_	—:_
Innestående i bank......................	—:_	_:_	_:_	2:04	_:_
Obligationer............................	—: —	—: —	—: —	—: —	—: —
Säger	—: —		—: —	23: 27	—: —
Summa		189,639:36	—: —	314,049:28	—: —

— 261 —

holms slott	Ulriksdals slott	Haga slott	Strömsholms slott	Rosersbergs slott	Total- summa
Enligt räken- skap	Enligt stat	Enligt räken- skap	Enligt stat	Enligt räken- skap	Enligt stat	Enligt räken- skap	Enligt stat	Enligt räken- skap	enligt räken- skap
		18,462:36		90,714: —				4,199: 25	193,375:61
15,075: — 8,439:83 19,412: 86 8,904:42 20,866:01 28,718: 42 4,747: 51 583: 31	16,690: — 5,000: — 19,490: — 1,000: — 16,600: — 3,000: — 9,100: —	16,693: 75 5,122: 74 21,426:67 1,047! 35 17,234:80 1,876: 70 7,493: 27	20,572: — 5,700: — 17,739: — 10,000: — 2,500: — 7,688: — 2,326: —	20,727:40 5,963:13 26,135: 42 9,903:64 1,638: 05 6,409:15	4,390: — 400: — 3,200: — 400'': — 600: — 610: —	4,490: — 440:03 4,886:43 396! 02 612! 87	9,200: — 5,500''! — 3,800: — 400: — 2,300: —	8,827: 50 57:60 3,009: 96 7,246! 76 306: 50 1,213:84	164,693:47 33,316:22 219,596: 21 96,918:61 21,913:36 117,448: — 9,109:26 40,577:18
106,747:36	70,780: —	70,890: 28	66,525: —	70,776: 79	9,600: —	10,825:35	21,200: —	20,662:16	703,572:31
1,000: —	_:_	_:_	_;_	_;_	-•_	_• _	_• _		1,000: —
336:69 3,680:22 5,900: —	—: —	10: 67 12,581: 76	—: —	0:73 24ö! 63 87,467:50	—: —	405:08 30! 40	—: —	529:91 10,885:02	1,304:31 3,680:22 29,644:85 87,467:50
9,916: 91	—: —	12,592:43	—: —	87,713:86	—: —	435:48	—: —	11,414:93	122,096:88
117,664:27		101,950: 07	—249,204:65	—: —	11,260:83	—: —	36,276:34\|l,020,044:80

— 262 -

Djurgårdskassan.

Debet.

Balans den 1 juli 1938:

Tillgångar.

1,430,662: 27

Inkomster:

Tomt-, hyres- och arrendeavgifter.................

Tillfälliga avgifter................................

Räntor.........................................

Försäljning av virke och ved.....................

Parkskötsel och försäljning av hö.................

Rosendals trädgård...............................

Djurgårdens ladugård.........v..................

Diverse inkomster................................

Ersättning från Stockholms stad för viss väghållning

å Kungl. Djurgården............................

Av tillgängliga överskottsmedel...................

Enligt

stat

274,600: —
24,800: —
65,500: —
8,300: —
2,700: —
12,000: —
3,000: —
2,600: —

103,525: —
99,575: —

Enligt
räkenskap
283,465: 80
25,275: 95
77,936: 41
17,694: 59
2,952: 68
16,521: 03
4,275: 69
4,234: 87

87,678:28

520,035: 30

Summa 1,950,697: 57

Kredit.

Utgifter:

Avlöningar och pensioner.........................

Expenser........................................

Vägarna.........................................

Renhållning.....................................

Skogen och sågen................................

Byggnader......................................

Inventarier......................................

Vatten- och avloppsledningar.....................

Vattenavgifter...................................

Brandförsäkringar................................

Strandskoning...................................

Parken och jordbruk.............................

Stallet..........................................

Djurgårdens ladugård ............................

Rosendals trädgård..............................

Elektriska ledningar..............................

Kungl, begravningsplatsen vid Haga...............

Skatter.........................................

Diverse och oförutsedda utgifter..................

Till förräntning och amortering av Djurgårdskassan
åvilande lån ur Djurgårdsfonden enligt kungl, brev

den «/, 1924....................................

^leverering till statskontoret.....................

Avskrivning å inventarier.........................

» » fordringar...........................

Enligt

stat

58,100: —
10,800: —
66,400: —
46,500: —
9,800: —
78,000: —
5,000: —1
10,500: —
4,500: —
3,000: —
1,000: —
49,000: —
8,800: —
3,000: —
13,600: —
4,300: —
2,300: —
25,000: —
27,000: —

45,000: —
125,000: —

Enligt
räkenskap
59,699: —
9,421: 94
46,059: 69
42,780: 48
14,539: 17
76,438: 51

4,818: 28
3,401: 06
2,592: 53
461: 84
39,501: 56
7,933: 19
4,076: 53
15,012: 04
3,695: 01
2,078: 11
19,921: 14
26,775: 30

45,000: —
125,000: —
5,133: 77
7,286:08

561,625: 23

1 För inventarier hava utgivits 2,673 kronor 7 öre. Efter avdrag av verkställda avskrivningar
5,133 kronor 77 öre, uppgår inventariebehållningen till 9,175 kronor 7 öre.

— 263 —

Balans den 30 juni 1939:

Tillgångar:

Kassabehållning........................................

Innestående i bank....................................

Byggnader............................................

Inventarier............................................

Förråd................................................

Fordringar............................................

96: 15
129,973: 02
1,208,120: —

9,175: 07
11,986: 81

29,721: 29 1,389,072: 34
Summa 1,950,697:57

Av riksförsäkringsanstalten förvaltade fonder.1

A. Olycksfallsförsäkringsfonden.

Kassasammandrag för år 1938:

Inkomster:

Innestående i bank och å postgiroräkning den 1 januari 1938..............

Försäkringsavgifter enligt 15 och 35 §§ i olycksfallsförsäkringslagen2.........

Tilläggsavgifter enligt 16 § i samma lag3..................................

Engångspremier för inköpta livräntor.....................................

Statsbidrag för förhöjning av livräntor åt i statens tjänst skadade arbetare,

jämlikt kungl, brev 10/e 1921.............................................

Statsbidrag för livräntetillägg åt vissa livräntetagare enligt 1901 års olycks fallsersättningslag,

jämlikt k. förordning s/„ 1938...........................

Skadestånd enligt 12 § i olycksfallsförsäkringslagen........................

Bötesmedel enligt 34 § i samma lag......................................

Räntor.................................................................

Inlösta och försålda obligationer samt återbetalda lån.....................

Av ombud redovisade förskott...........................................

Summa 35,070,548: 50

1,863,512: 68
18,449,511: 34
1,008,462: 42
554,255: 40

1,943: 25

180,028: 32
190,629: 29
540: —
4,325,734: 42
7,276,382: 16
1,219,549: 22

Utgifter:

Utbetalda ersättningar...................................................

Återreglerade försäkringsavgifter4.........................................

Till statsverket inlevererade tilläggsavgifter................................

Återreglerade tilläggsavgifter5 *............................................

Fasta placeringar.......................................................

Vid obligationsköp utgivna räntor m. ....................................

Courtage m. ...........................................................

Olycksfallsförsäkringsfondens förvaltningskostnader.........................

Till ombud utlämnade förskott...........................................

Innestående i bank och å postgiroräkning den 31 december 1938...........

Summa

17,372,206: 66
190,749: 65
1,022,586: 98
9,498: 75
13,907,116: 25
52,370: 03
12,774: 35
22,000: —
1,197,349: 22
1,283,896: 61

35,070,548: 50

Fondens ställning den 31 december 1938:

Tillgångar:

Innestående å postgiroräkning.................................

» i bank...........................................

Förskott.....................................................

Obligationer..................................................

Utlånta medel................................................

Fordringar...................................................

272,012: 89
1,011,883: 72
32,800: —
71,447,030: 76
40,630,392: 75
12,928,038: 17

Summa 126,322,158: 29

1 Tabellerna upprättade inom riksförsäkringsanstalten.

3 Häri ingå av statsverket förskjutna medel enligt 19 § med kr. 1,124,389: 20

, , , , » , > ..... 56,236:90

* Häri ingå till statsverket återbetalda, förskjutna medel enligt 19 § med kr. 28,746: 82

5,,» t, > » » »»»»» 1,437: 33

— 264 —

Skulder:

Till statsverket ej inlevererade tilläggsavgifter........................... 82,732: 07

I förskott inbetalda räntor m. m....................................... 2,729: 35

Livräntereserv........................................................ 105,532,636: —

Ersättningsreserv..................................................... 11,000,000: —

Reserv för förstärkning av livräntereserven.............................. 5,200,000: —

Kursregleringskonto................................................... 700,000:_

Premieutjämnings- och säkerhetsfond................................... 3,804,060:87

Summa 126,322,158: 29

B. Fonden för olycksfallsförsäkring för fiskare.
Kassasammandrag för år 1938:

Inkomster:

Innestående i bank och å postgiroräkning den 1 januari 1938................ 21,228: 78

Försäkringsavgifter........................................................ 108,703: 50

Skadestånd............................................................... 1,401: 89

Räntor................................................................... 41*460: 84

Inlösta och försålda obligationer........................................... 70,279: —

Statsbidrag....................................................... 96,230: 41

Summa 339,304:42

Utgifter:

Utbetalda ersättningar..................................................... 170,178: 42

Återreglerade försäkringsavgifter............................................ 40: 50

Fasta placeringar......................................................... 143,832: 50

Vid obligationsköp utgivna räntor.......................................... 446: 48

Courtage m. m............................................................ 210: 76

Innestående i bank och å postgiroräkning den 31 december 1938 ............. 24,595: 76

Summa 339,304: 42

Fondens ställning den 31 december 1938:

Tillgångar:

Innestående å postgiroräkning............................................ 1,556: 91

* i bank..................................................... 23,038:85

Obligationer............................................................ 1,142,779:87

Fordringar............................................................. 12,816:31

Brist att täckas av statsmedel........................................... 62,285: 64

Skulder:

I förskott inbetalda försäkringsavgifter.................................... 2,107: 50

Premiereserv............................................................ 48,800: —

Livräntereserv.......................................................... 1,000,555: —

Ersättningsreserv........................................................ 105,000: —

Reserv för förstärkning av livräntereserven.................................. 42,589: 53

Säkerhetsfond........................................................... 43,425: 55

Summa 1,242,477: 58

C. Fonden för livräntor till barn utom äktenskap.

Kassasammandrag för år 1938:

Inkomster:

Innestående i bank och å postgiroräkning den 1 januari 1938................ 40,616: 97

Engångspremier för inköpta livräntor....................................... 74,215: 93

Räntor................................................................... 27,021: 78

Inlösta obligationer och återbetalda lån...................................... 10,808:41

Summa 152,663:09

— 265 —

Utgifter:

Utbetalda livräntebelopp................................................... 101,276: 29

Fasta placeringar......................................................... 15,262:50

Vid obligationsköp utgivna räntor.......................................... 147: 50

Courtage m. ............................................................. 15: 26

Innestående i bank och å postgiroräkning den 31 december 1938..... 35,961: 54

Summa 152,663: 09

Fondens ställning den 31 december 1938:

Tillgångar:

Innestående å postgiroräkning............................................ 2,825: 94

» i bank..................................................... 33,135: 60

Obligationer............................................................ 637,668:10

Utlånta medel.............................................................. 113,485:77

Fordringar..................................................... 7,663: 72

Summa 794,779: 13

Skulder:

Upplupna, ej förfallna livräntebelopp..................................... 259: 91

Livräntereserv.......................................................... 600,978: —

Säkerhetsfond................................................... 193,541: 22

Summa 794,779: 13

D. Fonden för livförsäkring i samband med egnahemslån.
Kassasammandrag för år 1938:

Inkomster:

Innestående i bank och å postgiroräkning den 1 januari 1938 ................ 6,973: 40

Försäkringsavgifter....................................................... 28,230: 38

Räntor.......................................................... 6,065: 34

Summa 41,269: 12

Utgifter:

Utbetalda dödsfallsersättningar............................................ 24,270: 39

Återbetalda försäkringsavgifter............................................. 218: 35

Innestående i bank och å postgiroräkning den 31 december 1938 ..... 16,780: 38

Summa 41,269: 12

Fondens ställning den 31 december 1938:

Tillgångar:

Innestående å postgiroräkning........................................... 129: 51

» i bank..................................................... 16,650: 87

Obligationer............................................................ 159,425: 40

Fordringar..................................................... 30,429: 92

Summa 206,635: 70

Skulder:

Ersättningsreserv....................................................... 2,424: 70

Premiereserv ........................................................... 44,471: —-

Säkerhetsfond .................................................. 159,740: —

Summa 206,635: 70

— 266 —

E. Fonden för livräntor enligt lagen om trafikförsäkring å motorfordon.

Kassasammandrag för år 1938:

Inkomster:

Innestående i bank och å postgiroräkning den 1 januari 1938 ................ 19,936: 38

Engångspremier för inköpta livräntor....................................... 157,106: 91

Räntor................................................................... 22,309: 17

Inlösta och försålda obligationer samt återbetalda lån......................... 58,534: 29

Summa 257,886: 75

Utgifter:

Utbetalda livräntebelopp.................................................. 53,187: 80

Utbetalt kapitalbelopp i stället för livräntor................................. 2,451: 08

Förvaltningskostnader..................................................... 2,273: 05

Fasta placeringar......................................................... 178,140:02

Vid obligationsköp utgivna räntor.......................................... 589: 86

Courtage m. m............................................................ 188: 05

Innestående i bank och å postgiroräkning den 31 december 1938 ............. 21,056: 89

Summa 257,886: 75

Fondens ställning den 31 december 1938:

Tillgångar:

Innestående å postgiroräkning........................................... 2,636: 95

* i bank..................................................... 18,419: 94

Obligationer............................................................ 532,930: —

Utlånta medel.......................................................... 160,365: 58

Fordringar..................................................... 6,831: 57

Summa 721,184: 04

Skulder:

Upplupna, oguldna livräntebelopp........................................ 102: 50

> » förvaltningskostnader.................................. 882: 32

Livräntereserv.......................................................... 703,016: —

Reserverade medel................................................ 17,183: 22

Summa 721,184: 04

Folkpensioneringsfonden.1

(Jämte gemensamt med denna förvaltade fonder.)

Kassasammandrag för budgetåret 1938/39:

Inkomster:

Innestående å statsverkets checkräkning, i bank samt å postgiroräkning den

1 juli 1938 .......................................................... 12,190,885: 33

Obligatoriska pensionsavgifter........................................... 45,317,792: 06

Frivilliga pensionsavgifter, 2.75 % fonden................................ 4,373,485: —

Statsbidrag till den frivilliga försäkringen................................ 3,779: 40

Räntor och utdelningar ................................................ 33,231,295: —

Återbetalda lån samt utlottade, och konverterade obligationer............. 38,987,841: 82

Summa 134,105,078: 61

Utgifter:

Fasta placeringar:

nyplaceringar......................................... 53,192,706: 62

omplaceringar......................................... 10,397,900: — 63,590,606: 62

Bidrag till staten för budgetåret 1938/39.................................. 55,586,525:79

1 Tabellen upprättad inom pensionsstyrelsen.

— 267 —

Utbetalda frivilliga pensioner:

från 4.3 % fonden...................................................

» 3.25 » » ....................................................

> 2.75 » > ......................................................

Restituerade obligatoriska pensionsavgifter................................

Restituerade frivilliga pensionsavgifter:

4.3 % fonden.........................................................

3.25 » * ..........................................................

Bidrag ur Nils Jönssons donationsfond...................................

Inlevererat till statsverket:

A. II. 5. Bidrag till pensionsstyrelsen.................•...............

Ersättning till postverket för verkets kostnader för den frivilliga försäkringen
Innestående å statsverkets checkräkning, i banker samt å postgiroräkning den

30 juni 1939...........................................................

Summa

819,323: 15
210,793: 40
23,207:43
56,155: —

14,034: —
18,722: 75
600: —

34,714: 60
12,091:90

13,738,303: 97
134,105,078: 61

Fondernas ställning den 30 juni 1939:

Tillgångar:

Svenska statens obligationer............................................

Sveriges Allmänna Hypoteksbanks och Konungariket Sveriges Stadshypoteks kassas

obligationer...................................................

Obligationer, utfärdade eller garanterade av landsting eller kommuner.....

Övriga obligationer....................................................

Innestående i riksgäldskontoret:

fast placering på lång sikt...........................................

mot statsskuldförbindelser............................................

Statsgaranterade lån...................................................

Lån till landsting, kommuner o. dyl. eller mot kommunal garanti.........

Lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom.........................

Lån till Svenska Jordbrukskreditkassan.................................

Övriga lån...................................................... • • •

Aktier, därav preferensaktier i Aktiebolaget Vin- och Spritcentralen å nominellt
14,600,000: — kronor samt aktier i Aktiebolaget Kurortsverksamhet å nominellt
500,000: — kronor..............................................

Fastigheter:

Nynäs kuranstalt..................''

Åre fjällkuranstalt...................

Innestående å statsverkets checkräkning

» » postgiroräkning.........

» » enskilda banker.........

Upplupna, oguldna räntor.............

1,853,500: —
557,500: —
5,075,572: 85
2,825,023: 40
5,837,707: 72

Summa

207,410,404: 51

58,938,262: —
10,327,000: —
16,629,648: 50

44,000,000: —
26,500,000: —
2,639,768: 59
373,712,918: 72
32,633,230: 01
8,500,000: —
18,356,089: 71

15,100,000: —

2,411,000: —

13,738,303: 97
8,827,573: 84

839,724,199: 85

Fonder:

Frivilliga försäkringens 4.3 % fond.............

3 » 3.25 3 » ..............

> > 2.75 » » .............

Särskilda till förvaltning överlämnade fonder.....

Folkpensioneringsfonden........................

34,794,529: 08
12,967,584: 58
4,930,155: 18
31,931: 01
787,000,000: —

Summa 839,724,199: 85

— 268

Statens sinnes Jfr

revisions -

(Saramanställningen verkställd med ledning

	Sjukhus	Fast- ställt plats- antal	Driftbudgeten Utgifter	Driftbudgeten Inkomster
Personal- utgifter	Omkost- nader	Summa	Patient- avgifter	Vinst å rörelse
	1	2	3	4	5	6	7
1	Psykiatriska sjukhuset i Stockholm..	265	532,720	162,530	695,250	191,696	31,487
2	Ulleråkers sjukhus vid Uppsala ....	1,282	1,497,997	706,081	2,204,078	804,151	54,425
3	S:ta Annas sjukhus i Nyköping ....	206	292,822	148,100	440,922	144,392	4,802
4	Sundby sjukhus vid Strängnäs ....	850	958,361	427,652	1,386,013	502,741	46,023
5	Birgittas sjukhus i Vadstena ......	800	793,089	357,131	1,150,220	469,504	31,106
6	Ryhovs sjukhus i Jönköping ......	1,220	1,248,132	564,786	1,812,918	693,444	21,757
7	S:t Sigfrids sjukhus vid Växjö......	910	1,085,459	533,333	1,618,792	571,503	26,079
8	S:ta Gertruds sjukhus i Västervik ..	986	1,278,555	485,770	1,764,325	616,138	38,855
9	S:t Olofs sjukhus i Visby..........	216	272,658	153,025	425,683	133,385	6,806
L0	S:t Lars sjukhus i Lund ..........	1,306	1,360,790	601,973	1,962,763	769,056	37,308
11	Vipeholms sjukhus................	750	625,498	336,027	961,525	380,650	6,699
12	S:ta Marias sjukhus i Hälsingborg..	1,200	1,207,631	511,117	1,718,748	730,071	35,444
13	S:t Jörgens sjukhus vid Göteborg ..	365	702,069	267,827	969,896	333,900	23,359
14	Restads sjukhus vid Vänersborg....	1,080	1,153,713	425,780	1,579,493	610,607	43,816
15	Källshagens sjukhus vid Vänersborg	870	718,065	359,177	1,077,242	463,574	25,279
16	Mariebergs sjukhus vid Kristinehamn	800	1,008,372	477,026	1,485,398	513,099	34,606
17	Västra Marks sjukhus i Örebro ....	350	331,953	148,955	480,908	167,638	6,938
18	Salberga sjukhus i Sala............	374	398,609	225,179	623,788	199,230	1,831
19	Säters sjukhus ....................	984	1,258,997	568,052	1,827,049	604,549	29,674
20	Gådeå sjukhus i Härnösand........	279	415,307	146,486	561,793	171,271	5,077
21	Frösö sjukhus vid Östersund ......	700	949,473	421,216	1,370,689	433,597	21,888
22	Umedalens sjukhus vid Umeå......	918	921,304	538,736	1,460,040	550,515	13,448
23	Furunäsets sjukhus vid Piteå......	540	785,638	378,438	1,164,076	380,412	18,916
24	Korsberga lantbrukskoloni med fa-
	miljevård ......................	—	—	—	—	—	—
	Summa	17,251	19,797,212	8,944,897	28,741,609	10,485,123	565,623

Svenska akademien.

Debet.

Balans den 1 juli 1938:

Tillgångar............................................................... 1,516,450: 10

Inkomster:

Åttonde huvudtiteln:

D. 1. Bidrag till svenska akademien....................... 8,300: —

Arrendemedel för Post- och inrikes tidningar.................. 259,154:25

Intressemedel............................................... 67,287: 34

Försäljningsmedel för svenska akademiens ordbok.............. 11,060:58 345 802-17 1

1 Här redovisas enligt erhållen uppgift andra kostnader för verksamheten än egentliga avlöningar
och resetraktamenten.

sjukhus år 1938.

berättelsen § 8.

av uppgifter från medicinalstyrelsen.)

269 —

Fastighetsfonden

Ekonomiska uppgifter i övrigt

Utgifter	Inkom- ster	Netto-utgif-ter — Netto-inkom-ster +	Medeltal vårdade per dag	Underhålls- dagar	Totalkostnad per dag i medeltal	Por-tions-kostnad per dag för sals-patient	Total- kostnad för hjälp-verk-sam-heten1
å sjuk-husen	i fa-milje-vård	vid sjuk-husen	i fa-milje-vård	för sjuk- hus- vården	för fa-milje-vården
8	9	10	11	12	13	14	15	16	17	18
22,900	54,375	+ 31,475	270		98,558		6: 73		68.9	4,944	1
66,648	87,482	+ 20,834	1,452	78	530,078	28,494	3: 92	—	65.4	12,235	2
29,391	13,679	- 15,712	273	12	99,531	4,445	4: 27	1:91	61.2	2,156	3
61,027	65,734	+ 4,707	991	—	361,783	—	3:67	—	61.7	11,849	4
63,841	31,013	- 32,828	877	53	320,240	19,142	3: 34	2:02	54.1	10,879	5
79,523	73,439	- 6,084	1,335	—	487,088	—	3: 66	—	64.9	6,612	6
71,443	62,024	- 9,419	932	—	340,181	—	4: 32	—	58.5	7,160	7
107,187	67,509	- 39,678	1,225	1	447,267	149	3:84	1:93	53.6	5,413	8
21,564	19,056	- 2,508	225	39	82,283	14,139	4: 70	2: 01	61.4	4,199	9
121,283	57,958	- 63,325	1,393	29	508,396	10,531	3: 74	1:75	60.0	6,969	10
28,546	36,170	+ 7,624	783	—	286,060	—	3: 34	—	55.0	—	11
133,274	88,409	- 44,865	1,423	1	519,257	378	3: 22	1:05	48.1	11,049	12
72,176	43,443	- 28,733	481	—	175,607	—	5: 35	—	64.4	7,701	13
76,520	62,032	- 14,488	1,249	—	456,018	—	3:37	—	49.4	5,218	14
48,690	41,262	- 7,428	905	52	330,359	18,920	3: 09	1: 66	51.9	—	15
78,629	58,508	- 20,121	982	55	358,621	19,943	3: 92	1: 66	62.3	8,976	16
25,973	22,382	- 3.591	351	—	128,095	—	3:70	—	60.0	—	17
17,572	21,980	+ 4,408	380	36	138,954	13,331	4: 26	2:21	70.5	—	18
74,794	51,740	- 23,054	1,202	21	438,673	7,666	4: 04	2: 23	69.4	6,450	19
30,251	21,270	- 8,981	348	—	126,909	—	4:34	—	65.8	6,329	20
56,619	48,442	- 8,177	809	41	295,390	15,114	4: 44	—	57.7	11,082	21
38,139	54,386	+ 16,247	1,080	28	394,499	10,495	3:59	—	71.6	8,698	22
82,090	41,287	- 40,803	667	109	243,498	39,757	4:37	—	65.8	13,137	23
—	—	—	—	215	—	78,708	—	1: 65	—	—	24
1,408,080	1,123,580	- 284,500	19,633	770	7,167,345	281,212	8:84	1:80	60.9	151,056

Skulder:

I allmänhet.

Balans den 30 juni 1939:

34,725: 62

Summa 1,896,977: 89

Kredit.

Balans den 1 juli 1938:

Skulder.

22,908: 39

Utgifter:

För ordboksarbetet.......................................... 209,742: 26

» Post- och inrikes tidningar.............................. 6,219: 60

Pensioner, understöd m. m................................... 62,142: —

Omkostnader för högtidsdagen m. m.......................... 8,169: 06

286,272: 92

— 270 —

Balans den 30 juni 1939:

Tillgångar:

Xnnestående i bank ...................................... 135,016: 61

Obligationer.............................................. 1,034,582: 15

Utlånta medel............................................ 70,000: —

Aktier................................................... 323,730: —

Fordringar .............................................. 24,467: 82

1,587,796: 58

Summa 1,896,977: 89

Arrendemedel för almanacksprivilegiet m. m.; under vetenskapsakademiens
omedelbara förvaltning.

Debet.

Balans frän dr 1937:

Tillgångar.............................................................. 11,719,393: 53

Inkomster:

Almanacksarrendet....................................

Intressemedel m. m...................................

Hyresmedel m. m.....................................

Gåvomedel............................................

Bidrag till föreläsningar från Stockholms högskola........

Diverse inkomstmedel.................................

ökade värden å fastigheter och inventarier m. m........

Balans till dr 1939:

Skulder:

Fonder.............................................

övriga skulder.....................................

Skulder

Kredit.

Balans frän dr 1937:

Utgifter:

Förvaltningskostnader.................................

Akademiens publikationer..............................

* sammankomster...........................

Observatorium........................................

Fysiska kabinettet....................................

Biblioteket...........................................

Zoologiska stationen Kristineberg.......................

Fastigheterna.........................................

Diverse understöd m. m...............................

Diverse omkostnader..................................

Fondema tillgodoförda ................................

Avskrivningar å fastigheter och inventarier.............

Balans till dr 1939:

Tillgångar:

Innestående i bank.................................

Fastigheter.........................................

Inventarier.........................................

Obligationer och förlagsbevis.........................

Utlånta medel......................................

Aktier.............................................

Fordringar.........................................

330,280: —

208,156: 90
1,550: —
19,000: —
9,200: —
4,155: 07
56,877: 08	629,219: 05

. 4,846,198:24

799,286: 01

5,645,484: 25

Summa

17,994,096: 83

		5,488,824: 17
52,713:	12
57,050:	—
4,100:	—
63,810:	03
14,000:	—
79,394:	26
23,262:	—
23,782:	50
181,935:	76
7,949:	53
58,000:	—
9,658:	36	575,655: 56
519,219:	07
. 3,721,742:	84
. 3,012,390:	01
. 3,418,933:	54
693,349:	55
550,134:	—
13,848:	09	11,929,617: 10

Summa 17,994,096: 83

— 271 —

Karolinska sjukhuset.

Budgetåret 1938/39.

Inkomster:

Vårdavgifter för å klinikerna intagna patienter:

a) för enskilt betalande.......................................... 193,037:50

b) från Stockholms stad enligt avtal ............................ 50,752:22

c) > > län » > ............................ 16,425:28

Vårdavgifter för poliklinikpatienter ............................................

Ersättningsmedel:

Gottgörelse för naturaförmåner för personalen, privatpatienter m. m...........

övriga inkomster..............................................................

Statsverkets kostnader för sjukhuset............................................

Summa

Utgifter:

260,215: —
55,579: -

74,564:85
336:88
1 528,577: 01

919,272: 74

Avlöningar (inklusive dyrtidstillägg och avlöningsförstärkning) .................. 563,683:43

Resekostnader ................................................................ 456: 70

Expenser: Bränsle, lyse och vatten ................................ 74,386:20

> I övrigt................................................ 20,488:90 94,875:10

Övriga utgifter:

Inventariers underhåll och komplettering.......................... 16,058:98

Tvätt och renhållning .......................................... 17,834:39

Kosthåll........................................................ 100,043:30

Läkemedel...................................................... 17,985: 04

Förbrukningsartiklar m. m. för sjukvården........................ 91,759:26

Diverse ........................................................ 15,681:28 259,362:25

Utgifter å^vissa inkomsttitlar...................................................895:26

Summa 919,272:74

Ekonomiska uppgifter i övrigt för budgetåret 1938/39.

Medeltal vårdade per dag.................................................... 109

Totala antalet underhållsdagar .............................................. 39,769

Totalkostnad per underhållsdag beräknad enligt medicinalstyrelsens formulär .. 1,935: 66 öre

Utgifter för kosthållet per dag och patient (häri inbegripes personalens kost).. 251:56 >

örn utgifterna för kosthållet fördelas på antalet kostdagar, patienter (39,300) och
personal (35,900) blir utgiften per kostdag.................................. 133:36 >

Karolinska sjukhusets delfond av statens allmänna fastighetsfond.

Debet.

Balans den 1 juli 1938:

Tillgångar:

Fast egendom.......................................... 16,709,965: 44

Kontant behållning och i bank innestående medel......... 905,234: 56 17,615,200:_

Inkomster:

Ersättning för till statsmyndigheter upplåtna lokaler........ 251,004: 87

Hyror och arrenden för till enskilda upplåtna lokaler och markområden
............................................... 61,488:33

Diverse inkomster...........................................820: 80 313,314: —

1 Häri ingår icke ersättning till statens allmänna fastighetsfond kr. 251,004:87 samt kostnader
för utrustning kr. 466,791: 05, för vilka särskilt anslag beviljats.

— 272 —

Från riksgäldskontoret erhållna medel:

För kapitalinvesteringar:

Uppförande av byggnader för Karolinska sjukhuset..... 3,200,000: —•

Konstnärlig utsmyckning av Karolinska sjukhuset.........75,000: — 3,275,000: —-

Skulder:

Diverse medel:
Värdeminskningskonto
Övriga diverse medel

Balans den 30 juni 1939:

6,403,100: —

8,995,659: 68 15,398.759: 68
Summa 36,602,273: 68

Kredit.

Skulder:

Diverse medel:

Värdeminskningskonto
Övriga diverse medel

Balans den 1 juli 1938:

4,803,100: —
7,597,000: —

12,400,100: —

Utgifter:

Reparations- och underhållskostnader m. m.:

Karolinska sjukhuset......................... 10,094: 66

Serafimerlasarettet............................ 46,245: 66

Hyres- och arrendeutgifter m. m. för av fonden förhyrda lokaler

och arrenderade områden................................

Till budgetåret 1940/41 reserverade medel för reparations- och
underhållskostnader:

Karolinska sjukhuset......................... 905: 34

Serafimerlasarettet............................ 3,754: 34

Kapitalminskning:

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar:

Direkt avskrivning motsvarande å driftbudgeten uppfört
avskrivningsanslag till konstnärlig utsmyckning av Karolinska
sjukhuset.................................... 75,000: —

Avsättning till värdeminskningskonto motsvarande 50 procents
grundavskrivning.............................. 1,600,000: — 1,675,000: —

Omföringar:

Överskott att tillföra riksstatens driftbudget............................ 208,604: —

56,340: 32
43,710: —

4,659: 68 104,710: —

Balans den 30 juni 1939:

Tillgångar:

Fast egendom.......................................... 21,832,653: 84

Fordran å Karolinska sjukhusets byggnadskommitté....... 301,546:16

Fordringar i övrigt......................................79,659: 68 22,213,859:68

Summa 36,602,273: 68

Serafimerlasarettet,

Budgetåret 1938/39.

Inkomster:

Vårdavgifter för å kliniken intagna patienter:

a) för enskilda betalande................................

b) från Stockholms stad enligt avtal ....................

c) > > län > > ....................

d) extra avgifter å kirurgiska klinikens enskilda rum......

e) förut icke redovisade medel ..........................

533,800: —

395,932:83
327,784: 24
16,082: -

495= 50 1,274,094:57

— 273 —

Vårdavgifter för poliklinikpatienter:

a) för olycksfall i arbete ........................................ 72,406: 50

b) i övrigt...................................................... 274,107:50

Ersättningsmedel:

Gottgörelse för naturaförmåner för personalen samt anslag från andra myndigheter
....................................................................

Räntemedel samt ersättning från stiftelsen Serafimerlasarettet....................

övriga inkomster..............................................................

Statsverkets kostnader för lasarettet............................................

346,514: —

330,032:09
36,000: —
6,276:13
848,017:38

Utgifter:

Summa 2,840,934:17

Avlöningar (inkl. dyrtidstillägg och avlöningsförstärkning) ...................... 1,375,056:25

Resekostnader ................................................................ 133: 45

Expenser: Bränsle, lyse och vatten ................................ 116,112:17

> I övrigt................................................ 46,333:21 162,445:38

Övriga utgifter:

Inventariers underhåll och komplettering, löpande utgifter ........ 150,241:18

Utgifter av engångskaraktär ...................................... 21,500: —

Tvätt och renhållning ............................................ 20,853:15

Kosthåll.......................................................... 440,695:81

Läkemedel........................................................ 137,909: 02

Förbrukningsartiklar m. m. för sjukvården.......................... 305,530:53

Sjukgymnastikutbildning .......................................... 6,555:36

Ränta och amortering å lån hos pensionsstyrelsen .................. 198,770: 51

Byggnadsarbeten.................................................. 1,440: 65

Diverse .......................................................... 6,933:67 1,290,429:88

Utgifter å vissa inkomsttitlar.................................................. 12,869: 21

Summa 2,840,934:17

Ekonomiska uppgifter i övrigt för budgetåret 193 8j39.

Medeltal vårdade per dag.................................................... 427

Totala antalet underhållsdagar .............................................. 155,817

Totalkostnad per underhållsdag beräknad enligt medicinalstyrelsens formulär,

dock med inräknande av hyresutgifter...................................... 1 1,509: 81 öre

Utgifter för kosthållet per dag och patient (häri inbegripen personalens kost) .. 221:04 >

Örn utgifterna för kosthållet fördelas på antalet kostdagar för patienter (155,817)
och personal (113,131) blir utgiften per kostdag ............................ 128:06 >

Allmänna barnbördshuset med asylen för fattiga barnaföderskor
och deras barn i Stockholm.

Antalet av de å allmänna barnbördshuset och
Renter har utgjort 5,082.

Debet.

asylen under räkenskapsåret vårdade paAsylen
för

Allmänna fattiga barnabarnbörds-
föderskor och Summa
huset deras barn

i Stockholm

Balans den 1 juli 1938:

Tillgångar

2,244,675: 84 1,026,099: 69

3,270,775: 53

Inkomster:

Åttonde huvudtiteln:

E. 31. Bidrag till allmänna barnbördshuset i

Stockholm.......................... 306,500: — — 306,500: —

Oförutsedda utgifter ........................... 30,350: — — 30,350: —

'' Häri ingår kostnaden för den stora polikliniken. Örn inkomsterna från polikliniken kr.
377,918: 85 fördelas på underhållsdagarna (155,817) blir det 242: 54 öre per underhållsdag.

18—39924/. Rev. berättelse äng. statsverket dr 1939. I.

— 274

Bidrag från Stockholms stad............. » * » län.............. Intressemedel.......................... Ersättning för kost, städning m. m....... Legosångsavgifter....................... Diverse inkomstmedel................... Från fonderna överförda................		1 85,490: 38 83,469: 38 12,275: 22 150,373: 08 75,542: 50	2 35,889: 14 1,000: — 2,757: 71	3 85,490: 38 83,469: 38 48,164: 36 150,373: 08 75,542: 50 1,000: — 2,757: 71
	Säger	744,000: 56	39,646: 85	783,647: 41
Balans den 30 juni 1939: Skulder: Utgiftsrester.......................... Fonder m. m.........................		102,448: 19 2,206,885: 42	5,155: 01 1,019,768: 54	107,603: 20 3,226,653: 96
	Säger	2,309,333: 61	1,024,923: 55	3,334,257: 16

Summa 5,298,010: 01 2,090,670: 09 7,388,680: 10

Kredit.

Balans den 1 juli 1938:
Skulder..............................

2,298,321:— 1,026,099: 69 3,324,420:69

Utgifter:

Avlöningar...............................		10,041: 30	329,638:	44
Förplägning..............................		15,513: 79	186,625:	25
Tvätt och renhållning.....................		3,495: 72	23,285:	76
Inventarier och instrument m. m...........	..... 33,037:73	1,844: 02	34,881:	75
Omkostnader för fastigheten...............	..... 27,277: 60	621: 38	27,898:	98
Värme och lyse...........................		1,640: 23	43,571:	06
Medikamenter och förbandsartiklar.........		552: 65	88,551:	21
Hyreskostnad.............................		2,500: —	2,500:
Skrivmaterialier och expenser m. m.........	..... 17,674:61	3,137: 76	20,812:	37
Fonderna tillgodoförda....................		300: —	12,285:	57
	Säger 730,403:54	39,646: 85	770,050: 39

Balans den 30 juni 1939:

Tillgångar:

Innestående i bank......................... 49,384: 32 25,796: 43 75,180: 75

Förskott.................................... 1,500:— 1,000:— 2,500: —

Fastigheter.................................. 1,769,222: 94 103,448: 44 1,872,671: 38

Inventarier.................................. 7,500: — — 7,500: —

Obligationer................................. 362,690:30 764,780:— 1,127,470:30

Utlånta medel................''................ — 120,000:— 120,000: —

Fordringar............................ 78,987: 91 9,898: 68 88,886: 59

Säger 2,269,285:47 1,024,923:55 3,294,209:02
Summa 5,298,010:01 2,090,670: 09 7,388,680: 10

Lantbruksakademien.

Debet.

Balans den 1 juli 1938:

Tillgångar............................................................... 1,970,524:26

Inkomster:

Enligt Enligt

Nionde huvudtiteln: stat räkenskap

Lantbruksakademien:

C. 1. Avlöningar ........................... 19,400: — 18,707: 76

2. Bidrag till museum, bibliotek m. m..... 14,200: — 14,200: —

— 275 —

Enligt Enligt

stat räkenskap

2. Internationella lantbruksinstitutet i Rom — 800: —

13. Provisorisk avlöningsförstärkning åt vissa

befattningshavare i statens tjänst..... — 264: —

14. Dyrtidstillägg åt befattningshavare i sta tens

tjänst......................... — 2,691: —

Intressemedel..................................... 36,500: — 36,777: 84

Hyresmedel....................................... 11,600:— 21,540: —

Uppdebiteras.avlösning av rätten till tomtören...... — 15,000: —

Balans den 30 juni 1939:

Skulder:

Utgiftsrester............................................... 29,327:14

Diverse medel............................................. 786,000: —

övriga skulder............................................ 5,146: 45

Summa

Skulder

Kredit.

Balans den 1 juli 1938:

Utgifter:

Avlöningar.......................................

Reseersättningar...................................

Museet...........................................

Tidskriften.......................................

Biblioteket.......................................

Akademiens hus..................................

Expenser.........................................

Silverjetonger.....................................

Inventarier.......................................

Av akademien eller dess förvaltningskommitté beslutade
utredningar................................

Avsättning till kapitalfonden.......................

► enligt donationsförbehåll................

Oförutsedda utgifter...............................

Internationella lantbruksinstitutet i Rom............

Kostnader för bensinstationen vid Experimentalfältet

Akademinens bostadsvilla...........................

Avskrivning å obligationer........................

Avsättning till disponibla medel....................

^leverering till statskontoret av akademiens bidrag
till sekreterarens, kamrerarens och notariens avlöningar
.........................................

Till statskontoret återlevererade anslagsmedel........

Enligt	Enligt
stat	räkenskap
31,300: —	34,316: 23
1,000: —	153: 20
9,000: —	1,937: 18
9,000: —	13,238: 79
6,000: —	9,750: 38
3,700: —	3,775: 72
8,000: —	7,002: 93
1,000: —	828: —
1,000: —	147: 67
4,000: —	4,000: —
1,000: —	1,000: —
3,500: —	3,500: —
700: —	685: 88
—	64: 25
—	349: 99
—	1,048: 14
—	737: 57
—	3,445: 98

6,500: —
735: 75

Balans den 30 juni 1939:

Tillgångar:

Innestående i bank........................................ 613,484: 38

Förskott..................................................... 5,464: —

Fastigheter................................................ 599,610: —

Inventarier och samlingar m. m............................. 154,083: 96

Förråd (jetonger).......................................... 12: —

Obligationer............................................... 593,856: 22

Utlånta medel............................................. 35,000: —

Fordringar................................................ 1,227: —

109,980: 60

820,473: 59
2,900,978: 45

805,023: 23

93,217: 66

2,002.737: 56

Summa 2,900,978: 45

— 276 —

Statliga och statsunder -

	Nettobehållning vid		I n-
	räkenskapsårets
			Statsbidrag eller därmed
	ingång	utgång	■ jämförlig förmån in-klusive pen-sions- o. dyr-	Delägarnas tillskott
			tidstillägg
Hovkapellets pensionsinrättning1 *.....	1,867,357:19	1,858,358: 46	2,500:-	3,346: —
Lärarinnornas pensionsanstalt*....... Pensionsinrättningen för lärarinnor vid	10,003,226:88	10,363,202:90	765,769: 40	112,560: 80
Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom, understödsförening*.......	2,702,564: 46	2,655,709:09	8,380: —	2,293: 92
Svenska lärarinnornas pensionsför-
ening, understödsförening*.........	4,574,064: 04	4,529,601: 75	5,963: 30	28,373: -
Statens pensionsanstalt*.............	188,644,722: 98	190,508,370:82	12,508,696: 98	5,572,421:96
Prästerskapets änke- och pupillkassa*	25,370,312: 60	26,432,501: 69	1,083,289:81	459,813: 60
Lotsverkets enskilda pensionskassa3 * 5..	2,327,629: 60	2,361,527:86	54,939: 70	32,088:48
Handelsflottans pensionsanstalt*.....	1,633,944: 67	1,920,752:68	626,140: —

1 Räkenskaperna omfatta tiden 1 Januari—30 juni 1938.

* > > » 1 juli—30 juni.

3 » » kalenderåret 1938.

1 Till statens pensionsanstalt överlämnad gottgörelse enligt § 11 mom. 3 i reglementet för

5 Härav 1,849,363 kronor 76 öre från hovkapellets pensionsinrättning övertagen kapitalbe -

277

stödda pensionsanstalter.

k o m s t e r		U t g i	f t e r	'' .
Intresse-medel, av-kastning av fastighet m. m.	Andra inkomster	Summa	Förvalt- nings- kostnader	Pensioner inklusive pensions-och dyrtids-tillägg m. m.	Andra utgifter	Summa \|
31,403:13 390,930: 70	757:13 162:50	38,006: 26 1,269,423: 40	3,199:27 12,733:02	36,700: 72 882,430: 28	7,105: -414,284:08	47,004: 99 909,447:38
113,000:16	702: 50	124,376:58	5,278: 63	165,953:32		171,231:95
190,171:53 6,837,368:18 1,012,062: 65 103,044: 77 61,658:15	1,269: — 51,865,907:01 2,970: — 632:96 3,914:97	225,776:83 26,784,394:13 2,558,136:06 190,705:91 691,713:12	11,769:27 148,023: 28 82,628:54 13,625: 46 11,240:05	242,437: 39 24,772,723:01 1,413,318:43 143,182:19 393,047:09	16,032:46 617:97	270,239:12 24,920,746: 29 1,495,946: 97 156,807: 65 404,905:11

lärarinnornas pensionsanstalt.

hållning samt 14,284 kronor 8 öre av lärarinnornas pensionsanstalt överlämnad gottgörelse.

Tryckningskostnader för kommittébetänkanden.

Jfr revisionsberättelsen § 73.

	Sättningskostnad	Tryck-	Pappers- kostnad	Omslag och bok-binderi	Korrige- rings- kostnader	Korrige-rings-kostnader i % av ordinarie		Extra kostnad	Total- summa
	Ordi- narie	Extra	nings- kostnad	Övertid
	kronor	kronor	kronor	kronor	kronor	kronor	sättnings- kostnader	kronor	kronor	kronor \|
J ustitiedepartementet.
1938
11. Riktlinjer för en lagstiftning om ägareför-
behåll och avbetalningsköp.............	432: —	10: 20	160: —	94: —	108: —	32: 25	7.5			836: 45
18. Betänkande med förslag till lag om frivillig
pensionering av i enskild tjänst anställda
m. m..........................	812: 25	119: 47	474: 30	400:32	343: 95	175: 40	21.6			2,325: 69
22. Betänkande med förslag till reformerad

hyreslagstiftning...................	2,119: 75	233:19	805: 25	569: 25	438: —	193: 25	9.1			4,358: 69
25. Betänkande med förslag till lag örn villkor-
lig frigivning m. m..................	594: 75	107: 85	200: —	123: 75	140: 50	307: 40	51.7			1,474: 25

27. Betänkande med förslag till trafikförsäk-
Tingslag jämte därmed sammanhängande författningar.......................	1,067: 50	147: 60	360: —	222: 75	215: 50	583: 85	54.7	61:50
36. Betänkande med förslag rörande djur-
skyddslagstiftning.................	1,174: 25	63: 25	381: 40	206: 47	203: 50	208: 90	17.8
1 43. Processlagberedningens förslag till rätte-
gångsbalk. 1. Lagtext................	1,126: 25	3:30	660: —	742: 50	590: 50					q 199.
44. Processlagberedningens förslag till rätte-
gångsbalk. 2. Motiv m. m.............	4,418: 50	105: 03	2,574: —	2,895: 75	1,926: 50	3,317: 40	59.8	323: —	1,794: 20	17,354: 38
1939
4. Svensk namnbok till vägledning vid val av nya släktnamn........................ 7. Betänkande angående justitiekanslerns,	854: —		420: —	448: —	408: —	13:50	1.6			2,143: 50
justitieombudsmannens och militieombuds-mannens allmänna ämbetsställning m. m.	976: —	75:73	280: —	125: 60	132: 45	178: 50	18.3		28: —	1,796: 28
9. 1937 års landsfiskals- och stadsfiskalsut-
redning. Betänkande med förslag till om-organisation av landsfiskals- och stads-fiskalsbefattningarna m. m..............	2,607: 75	390: 63	1,086: —	843: 90	639:15	561: 25	21.5	36:50	24: —	6,189:18
21. Betänkande med förslag till ändringar i
vissa delar av sjömanslagen m. m.......	305: —	16: 80	99:60	47:15	85: —	25: 25	8.3			578:80
25. Betänkande med'' förslag till lag örn arbets-
fostran m. m..........................	2,290: —	441: 071	1,336: —	1,040: 13	865: 50	1,703: 38	74.4		155: 80	7,831:88

Socialdepartementet.

1938

1. Betänkande angående omorganisation av
polisskolan i Stockholm m. m...........

3. Byggnadsindustrien i Sverige. 2. Arbetsgivares
och löntagares inkomster.......

4. Byggnadsindustrien i Sverige. 3. Arbetslöshetens
omfattning och växlingar.....

10. Byggnadsindustrien i Sverige. 1. Allmän
översikt, yttranden och förslag.........

6. Betänkande i näringsfrågan............

7. Betänkande angående barnbeklädnads bidrag

m. m..........................

13. Betänkande angående förvärvsarbetande
kvinnors rättsliga ställning vid äktenskap
och barnsbörd ........................

15. Betänkande angående »landsbygdens avfolkning*
.............................

19. Yttrande med socialetiska synpunkter på

befolkningsfrågan......................

20. Betänkande angående barnkrubbor och

sommarkolonier m. m..................

21. Arbetslöshetsräkningen den 31 augusti

1937. Del 1..........................

24. Betänkande med vissa demografiska utredningar
...............................

40. Betänkande med utredning och förslag
rörande statsbidrag till anordnande av
bostäder åt åldringar och änkor i s. k. pensionärshem
...........................

45. Betänkande med förslag angående reglering
av strandbebyggelsen m. m........

56. Betänkande med förslag till lag örn förhandlingsrätt
för kommunala tjänstemän

57. Slutbetänkande avgivet av befolknings kommissionen.

........................

1939

13. Rationaliseringsutredningens betänkande.

Del 1. Motiv och förslag..............

14. Rationaliseringsutredningens betänkande.

Del 2. Verkställda undersökningar.....

15. Hembiträdesutredningens betänkande. 2.

Betänkande med förslag till lag om reglering
av anställnings- och arbetsförhållandena
inom det husliga arbetet..........

756: —	92:56	229: 25	115: 50	112: 25
1,390: 50	2,068: 56	612: 95	471: 90	336: 05
1,417: 50	1,878: 43	630: 30	476: 44	355: 85
5,109: 75 2,875: 50	1,067: 47 1,437:97	2,247: — 1,209: —	1,724: 25 878: 63	1,029:05 577: 75
1,026: —	499: 63	432: —	313: 50	153: 75
351: —	59:94	133: —	80: 45	102: 75
2,004: 75	810: 80	621: —	307:32	229: 25
418: 50	54:13	131: —	66: —	85: 25
634: 50	180: 44	381: —	148: 50	142: 50
1,866: 60	2,105: 91	609: 60	648: —	462:65
2,029: 25	1,928: 93	646: —	301:13	243: —
747: 25	305: 36	286: 50	202:13	218: —
503: 25	37: 35	196: 50	136: 14	178: —
655: 75	26: 84	257: —	181: 50	198: —
1,220: —	164: 89	450: —	330: —	278: —
1,967: 25	53:53	819: —	632: 91	515:50
4,193: 75	2,207: 44	1,736: —	1,354:13	965: 50
1,479: 25	285:50	619: —	475:91	415:50

300:10	39.6			1,605: 66
537: 68	38.7		52:50	5,470:14
441: —	31.1		52: 50	5,252: 02
1,013: 50	19.8		2,412: 60	14,603: 62
2,314:10	80.5	1,161: 45		10,454: 40
985: 65	97.0	432: 75		3,843:28
153:10	43.4			880:24
619:89	30.9	84:38	80: 22	4,757: 61
164: 31	39.3			949:19
706:12	111.2	47: 25		2,240:31
996: 95	53.4	251: —	133:65	7,074:36
480:65	23.7		350: 56	5,979: 52
79: —	10.6		86:64	1,924: 88
52: 20	10.4			1,103: 44
82: 75	12.6			1,401: 84
1,115: 53	91.6	86: 25		3,644: 67
				3,988:19
2,734: 23	44.4		710: 34	13,901: 39
175:30	11.9			3,450:46

lss

		Sättningskostnad	Tryck-	Pappers- kostnad	Omslag	Korrige-	Korrige- rings-		Extra kostnad	Total- summa
		Ordi-	Extra	nings- kostnad	och bok-binderi	rings- kostnader	kostnader i % av ordinarie	Övertid
		kronor	kronor	kronor	kronor	kronor	kronor	sättnings- kostnader	kronor	kronor	kronor
20.	Betänkande nied förslag till vissa ändringar i beklädnadsreglementet för polispersona-	213: 50	10:18	109: —	44: 96	138: —				55: —	570: 64
23.	Ledningen av landstingens hälso- och sjuk-	271:15	34.1		94:90	1,733: 77
796: 25	32:55	260:10	124: 82	154: —
24.	Arbetslöshetsräkningen den 31 augusti	26.0		117: 42	2,916: 27
	1937. Del 2. Arbetsförhet m. m........	915: —	675: 22	386: —	294: 38	290: 50	237: 75
1938 Finansdepartementet.
12.	Undersökning av taxeringsutfallet beträf-fande jordbruksfastighet å landsbygden enligt beredningsnämndernas förslag vid 1938 års allmänna fastighetstaxering ....	594: —	244: 32	205: 95	148: 50	157: 18	133: 40	22.5			1,483: 35
41.	1936 års uppbördskommitté. Betänkande med förslag till omorganisation av upp-bördsväsendet och folkbokföringen m. m.	3,004: 25	200:43	1,255: —	1,015: 79	890: 50				578: 42	6,944: 39
46.	1936 års uppbördskommitté. Betänkande med förslag till omorganisation av upp-bördsväsendet och folkbokföringen m. m.				1,314:19
					8,317: 02
2,973: 75	566: 95	1,236: —	1,010: 63	1,215: 50
48.	1936 års uppbördskommitté. Betänkande med förslag till omorganisation av upp-bördsväsendet och folkbokföringen m. m.	3,556: 89	49.0

1,281: —	385: 52	536: —	433:13	365: 50	136: 50	6,694: 54
47.	Betänkande angående gift kvinnas för-	54.5		110: 94	9,555: 15
		3,549: — 259: 25	1,423: 92 14: 74	1,240: —	767: 25	530: 50	1,933: 54
S 51.	Uppbörds- och folkbokföringsreformen ..	125: —	92: 81	142: 75	134: 82	52.0			769:37
52.	1936 års lönekommitté. Betänkande med förslag till civilt icke-ordinariereglemente .	701: 50	87: 73	279: —	189: —	218: —	284: 45	40.6	59:50		1,819: 18
\| 55.	1936 års lönekommitté. Betänkande med förslag till militärt avlöningsreglemente ..	3,347:37	1,093: 84	1,386: —	1,134: 38	790:50	977: 20	29.2	532: 50	100: —	9,361: 79
1939
1 5. .	Betänkande angående revision av tjänste-förteckningen i vad avser statens affärs-							24.8	31: 75		2,674: 45
		1,250: 50	179: 50	419: —	253: 70	230: —	310: —
10.	1936 års lönekommitté. Betänkande med				156: 25	70: —	2,609:15
	förslag till militärt icke-ordinariereglemente	991: 25	154: 43	334: —	191: 34	200: 50	511:38	51.6

280

19—3992-}/. Rev. berättelse anti. statsverket dr 1939.

\ 18. 1938 års arvsskattekommitté. Betänkande
med förslag till förordning om arvs- och

gåvoskatt m. m.......................

19. Betänkande om statstjänstemäns ställning
vid arbetskonflikter...................

1938 Ecklesiastikdepartementet.

2. Förslag till revision av den svenska kyrkohandboken
...........................

j 8. 1936 års yrkesskolsakkunniga. Betänkande
med förslag rörande omorganisation av
vissa delar av tekniska skolan i Stockholm
14. Betänkande och förslag angående skolöverstyrelsens
organisation.................

16. Betänkande och förslag angående verksamheten
vid kungl, dramatiska teatern, dess

förvaltning och ledning................

( 26. Betänkande med utredning och förslag angående
centrala verkstadsskolor m. m. . .
29. Betänkande med utredning och förslag angående
intagning av elever i första klassen
av de allmänna läroverken och med dem

jämförliga läroanstalter................

I 32. Betänkande med utredning och förslag angående
begynnelsespråket i realskolan . ..

! 35. Betänkande och förslag angående utsträckning
av den årliga lästiden vid folkskolan

m. m.................................

49. 1936 års yrkesskolsakkunniga. Betänkande
med förslag angående utbildningen av
lärare i teckning och i slöjd samt för yrkesundervisningen
........................

'' 50. Betänkande angående utbildningen av
lärare vid de allmänna läroverken och med

dem jämförliga läroanstalter...........

54. Betänkande med utredning och förslag
angående överstyrelse för yrkesutbildning
! 60. Betänkande med förslag till reviderad fornminneslagstiftning
m. m................

1939

16. Utredning och förslag angående fortsatt
förstatligande av kommunala mellanskolor
| 17. Utredning och förslag rörande fri undervisningsmateriel
för folk- och fortsätt ningsskolor.

..........................

i 27. Betänkande med utredning och förslag angående
rätt för folkskollärare m. fl. att inskrivas
vid universitet och där avlägga
examina..............................

2,013: —	174:39	836: —	647:63	515: 50
625: 25	16: 16	241: 50	160:93	198: —
2,334: —	116: 80	740: 50	643:50	478: 50
3,240: 75	717: 20	826: 50	478: 50	291: —
2,766: 75	210: 30	699: 30	336: 60	213: 42
530: 50	47:90	125: —	41: 25	61: 50
2,357: 25	1,055: 94	670: 50	265: 65	216: —
1,647: —	850: 33	617: —	445: 50	358: —
1,738: 50	560:20	652: —	470:25	378: —
777: 75	101: 45	268: —	160: 88	170: 50
1,708: —	513:15	448: —	161: 70	143: 50
2,753: 75	343: —	1,200: —	990: —	690: 50
1,204: 75	238:12	330: —	132: —	128: —
373: 25	4: 41	116: 50	51:57	93: —
1,265:76	423: —	395:60	197:82	190: —
1,692: 75	325: —	574: —	351: 68	292: —
610:-	154: 22	i 175: -	78: 50	103: —

1,072: 74	53.3	312:15	60: —	5,631: 41
143: 37	22.9			1,385: 21
322: 20	13.8			4,635: 50
473: 70	14.6		503: 85	6,531: 50
1,737: 95	62.8		24:50	5,988: 82
129: 50	24.4			935: 65
545: —	23.1			5,110:34
52: —	3.2		0:90	3,970: 73
127: 25	7.3		28: —	3,954: 20
116: 50	15.0			1,595: 08
391: 25	22.9		66: —	3,431: 60
2,343: 85	85.1		12: 25	8,333:35
217: —	18.0			2,249: 87
90: 10	24.1		55: —	783:83
189:50	15.0			2,661:67
441: —	26.1			3,676:43
51:50	\| 8.4	23:-		1,195:22

RIKSDAGENS REVISORERS

B E RÄTTE LSE

OM DEN ÄR 1939 AV DEM VERKSTÄLLDA GRANSKNING

S TA TS VERKE T8

JÄMTE DÄRTILL HÖRANDE FONDERS TILLSTÅND,
STYRELSE OCH FÖRVALTNING

FÖR TIDEN 1 JULI 1938-30 JUNI 1939

DEL II

FöRKLARINGAR

STOCKHOLM 1940

ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
407286

-•X

•»" ;

V :

lil

Innehållsförteckning.

Sid.

Andra huvudtiteln.

Justitiedepartementet.

Centralisering av fångvårdsanstalterna.................... 1

Femte huvudtiteln.

Socialdepartementet.

Anslagen till mödralijälp ................................ 3—129

Visst upphandlingsärende vid statens arbetslöshetskommission 129—134
Styrelseledamöter vid sinnesslöanstalt, av styrelsen anställda

såsom befattningshavare vid anstalten.................. 134—138

Statsunderstödet till tidskrift för nykterhetsnämnderna .... 138—147

Sjätte huvudtiteln.

Kommunikationsdepartementet.

Missförhållanden i Vilhelmina vägdistrikt ................ 147—151

Vägar till vissa gruvfält ................................ 152

Sjunde huvudtiteln.

Finansdepartementet.

Vissa iakttagelser angående restförda utskylder samt indrivning
av desamma .................................... 153

Indrivning av utskylder i Norrbottens län................ 154—163

Införsel i avlöning, som utgår i form av provision........ 163, 165

Tiden för redovisning av utskylder, erlagda genom införsel 164, 167

Kammarrättens arbetsbalans ............................ 168

Försenat insändande av besvär i taxeringsmål ............ 173

Ersättning till befattningshavare vid länsstyrelserna för arbete

åt prövningsnämnderna .............................. 176—228

Tillgodoräkning av icke-ordinarie anställning för uppflytt ning

i högre löneklass................................ 229—232

Tillgodoräkning för uppfattning i löneklass för vissa landsfogdar
.............................................. 173

Ersättning till vissa vikarier å landsfiskalstjänster .... 164, 233—236
Vissa iakttagelser angående utbetalningar av överåriga depositioner.
............................................... 164, 236

Indrivning av kronans fordringar i balansmål ............ 237

Vissa avskrivningsfrågor ................................ 165, 237

— ly -

sie!.

Ät lande huvudtiteln.

E c kl esiastikdepart emen! e t.

Domkapitelshuset i Västerås............................. 240—243

Utgallra^ av vissa handlingar nr kristidskommissionernas

arkiv................................................ 243

Materialprovningsanstalten vid Chalmers tekniska högskola 245—248
Vissa iakttagelser angående länsstyrelsernas disposition av

anslagen till folkskoleväsendet......................... 248—250

Trädgården vid upptagningsskolan å Manilla i Stockholm.. 251—254

Nionde huvudtiteln.

Jordbruksdepartementet.

Bristfälligheter i vissa lokaler för lantbruksskola och folkhögskola.
............................................ 254—257

Ersättning till veterinärer under mill- och klövsjukeepizootien

1938—1939 .......................................... 257

Vissa kostnader vid mul- och klövsjukans bekämpande.... 259

Understöd från anslaget till vissa åtgärder på skogshushållningens
område...................................... 262

Elfte huvudtiteln.

Pensionsväsendet.

A äldre stat kvarstående auditör vid flottans station i Karlskrona.
............................................... 190

Medgivande för lärare vid folk- och småskolor att kvarsta i

tjänst efter uppnådd pensionsålder .................... 262

Statens affärsverksamhet.

Telegrafverkets besparingsreglemente......................... 265

Vissa bokförings- och redovisningsfrågor.

Statens allmänna fastighetsfond ........ 267

— 1 —

Fångvårdsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 21, § 5.

Till Konungen.

I riksdagens år 1939 församlade revisorers berättelse, § 5, har intagits en
sammanställning utvisande vårdkostnaderna vid de olika fångvårdsanstalterna
i riket för budgetåret 1938/39. Revisorerna lia uttalat, alt den omständigheten,
att vårdkostnaderna för underhållsdag högst väsentligt varierade,
syntes revisorerna i och för sig motivera, att det inom fångvården pågående
arbetet med centralisering av anstalterna bedreves och fullföljdes
med all skyndsamhet och i den utsträckning, som kunde visa sig möjlig med
hänsyn till rådande förhållanden. Sedan fångvårdsstyrelsen anbefallts att
till finansdepartementet avgiva yttrande över revisorernas berättelse i denna
del, får styrelsen anföra följande.

Vad beträffar de uppgifter, som lämnas i den av revisorerna uppgjorda
sammanställningen, vill styrelsen påpeka, att två av de anstalter, som enligt
sammanställningen ha de högsta vårdkostnaderna, nämligen anstalterna i
örebro och Karlskrona, nedflyttats till kronohäkten, Örebro den 1 juli 1939
och Karlskrona den 1 juli 1938. De besparingar, som härigenom skulle
utvinnas, ha av olika anledningar ännu ej kunnat uttagas i hela sin omfattning.
Sålunda belastas kronohäktet i Örebro alltjämt med avlöningen för en
å övergångsstat uppförd direktörsbefattning.

I fråga om fångvårdens anstaltsväsende må framhållas, att detta innesluter
ett flertal spörsmål och att det sedan länge varit föremål för särskilda undersökningar
och utredningar. Landshövdingen S. Hagströmer framhöll i sin
utredning rörande koncentration inom det svenska fångvårdsväsendet, att en
koncentration medförde icke endast fördelar. Han pekade på den ökade
kostnaden för transporter av fångar m. fl. samt på den omständigheten att
fångarna genom sammanförande i större anstalter komme att i större utsträckning
avtjäna sina straff på fängelser, som vore belägna långt ifrån deras
hemorter. Jämväl organisationsnämnden, som så sent som år 1933 prövade
frågan om fångvårdens framtida ordnande, framhöll enahanda synpunkter.
Nämnden betonade särskilt, att önskemålet att begränsa fångvårdsanstalterna
till allenast ett fåtal med hänsyn till vårt lands stora geografiska
utsträckning icke läte sig göra, enär behov av ortsfängelser här vore kännbarare
än i länder med mera begränsade områden och tätare befolkning.

Fångvårdsstyrelsen har vid olika tillfällen haft anledning upptaga frågan
om fångvårdens organisation. Sålunda må framhållas, alt styrelsen både
i skrivelse år 1938 angående anslagsäskanden till 1939 års riksdag och i .skrivelse
år 1939 angående anslagsäskanden till 1940 års riksdag berört fångvårdsanstalternas
beläggning samt spörsmålet örn fångvårdens rätta organisation.
Av vad styrelsen sålunda anfört må erinras om följande.

Fångantalet med därav föranlett utrymmesbehov företer stora växlingar
vid olika tidpunkter och vid olika anstalter ävensom beträffande olika grup 1—407256.

Rev. berättelse aruj. statsverket dr 1939. II.

— 2 —

per av intagna. Härav följer, att det vid ett givet tillfälle kan råda brist på
platser i en del av landet och överskott på platser i en annan, liksom att
platsutrymmet kan vara fullt tillräckligt för den ena fångkategorien men för
knappt för en annan. Att genom överflyttningar utjämna dessa olikheter
är, när det gäller för specialvård omhändertagna, endast i ringa utsträckning
genomförbart. Beträffande de till tidsbestämt straff dömda fångarna
är det i många fall olämpligt och oekonomiskt att förflytta exempelvis fångar
med korta strafftider från en anstalt till en annan; i fråga örn häktade är
det med hänsyn till polisens undersökningsarbete ofta nog omöjligt. Vidare
måste fångvårdsanstalterna äga en kapacitet, som svarar mot icke ett tillfälligt
lågt fångantal eller en beräknad medelbeläggning utan mot en maximalbeläggning
av någorlunda normal art. Annu så sent som år 1933 var
utrymmet vid fångvårdsanstalterna icke tillräckligt för det vid denna tid rätt
höga fångantalet. — Frågan örn fångvårdens organisation torde kunna i korthet
uttryckas så, att behovet av platser för vanligt fångförvar sjunker, medan
behovet av platser för särbehandling av brottslingar — ungdomsfängelse,
förvaring och internering — samt för straffriförklarade befinner sig i stigande.
På grund av dessa tendenser ha strävandena under senaste år gått
ut på att beskära anstaltsorganisationen såvitt angår andra anstalter än
specialanstalter.

En sådan beskärning av organisationen har ock redan vidtagits, såsom
statsrevisorerna i sin berättelse påpeka. Emellertid kräves ytterligare utredning
för att vidtaga vidare åtgärder i detta hänseende. Den av Kungl.
Majit år 1938 tillsatta sträf!lagberedningen hade till uppgift bl. a. att verkställa
utredning och framlägga förslag om anstaltsväsendets reformering,
varvid beträffande de allmänna fångvårdsanstalterna skulle utredas i vad
mån en centralisering av deras förläggning med fördel läte sig genomföra.
Emellertid har chefen för justitiedepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 23 december 1939 förordnat, att med den inom strafflagberedningen
pågående utredningen härutinnan skulle anstå, till dess departementschefen
annorlunda förordnade. Departementschefen har emellertid den
3 januari 1940 uppdragit åt fångvårdsstyrelsen att rörande de i direktiven
för strafflagberedningen angivna spörsmålen örn fångvårdens organisation
och vad därmed sammanhängde verkställa sådan förberedande utredning,
som kunde tjäna till ledning vid återupptagande inom beredningen av prövningen
av dessa spörsmål.

Styrelsen, som är väl medveten örn sin förpliktelse att i nuvarande tider
i möjligaste mån vidtaga inskränkningar och göra besparingar, söker för
närvarande i möjligaste mån göra nedskärningar inom den nuvarande organisationen.
Härvid liksom vid den utredning, som styrelsen på grund av förutnämnda
uppdrag kommer att företaga, komma givetvis de synpunkter,
som revisorerna framfört i sin berättelse, att noggrant beaktas.

Remissakten återgår.

I ärendets handläggning lia deltagit överdirektören Göransson och byråchefen
Wijkmark samt tillförordnade byråchefen Wennerholm, den sistnämnde
föredragande.

Stockholm den 18 januari 1940.

Underdånigst
HARDY GÖRANSSON.

Einar Ruda.

— 3 —

Socialstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 23, § 7.

Till Konungen.

Genom remiss den 30 december 1939 har socialstyrelsen anmodats att
inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört beträffande
anslagen till mödrahjälp. Socialstyrelsen får i ärendet anföra följande.

Den genom beslut vid 1937 års riksdag införda hjälpformen för nyblivna
mödrar, mödrahjälpen, måste anses såsom ett mycket stort framsteg på socialvårdens
område. Mödrahjälpen har av alla, som haft att syssla med
dess administrering eller eljest kunnat studera dess verkningar, betecknats
såsom välsignelsebringande. Frikostigare hjälp än som varit möjligt att
lämna genom fattigvården har genom mödrahjälpen utdelats i tusentals
hem. Statsmakterna ha också vid reformens förberedande^ uttalat, att behovsprövningen
skulle bliva mindre sträng än inom fattigvården. Att de i
riksstaten beräknade kostnaderna för mödrahjälpen så avsevärt överstigits,
som fallet blivit, kan därför i och för sig icke anses vara överraskande; i
själva verket uttalades redan i propositionen, att det vöre sannolikt, att de
av befolkningskommissionen gjorda och av Kungl. Majit följda beräkningarna
icke skulle visa sig vara hållbara.

Det visar sig emellertid nu vid den undersökning, som riksdagens revisorer
ägnat mödrahjälpen och dess administrering, att allvarliga anmärkningar
kunnat framställas i olika avseenden. Vad revisorerna anfört ger
tydligt belägg för att denna hjälpform icke i alla avseenden handhaves på
sådant sätt, som statsmakterna ha anspråk på, ja, att rena missbruk av
hjälpen i vissa fall ägt rum. Vad som blottats vid revisorernas mera stickprovsvis
utförda undersökning ger vid handen, att en ingående omprövning
av mödrahjälpens organisation och de materiella bestämmelserna angående
hjälpen snarast bör företagas.

Revisorernas huvudanmärkningar rikta sig mot två olika delar av mödrahjälpens
organisation och i samband därmed mot vissa materiella bestämmelser
i förordningen. Den viktigaste anmärkningen torde vara den, som
riktar sig mot mödrahjälpsnämndernas handläggning av dessa ärenden. Revisorerna
hävda härvidlag, att vissa mödrahjälpsnämnder icke iakttagit tillbörlig
urskillning vid beviljandet av mödrahjälp och att man i olika delar
av landet tydligen utgått från skilda förutsättningar vid beliovsprövningen.
Den andra huvudanmärkningen riktar sig mot barnavårdsnämndernas handhavande
av mödrahjälpsärendena. Revisorerna anse sålunda, att allvarliga
brister vidlåda övervakningen från barnavårdsnämndernas sida av medlens
användning ävensom dessa nämnders redovisningar.

Innan socialstyrelsen närmare går in på dessa revisorernas anmärkningar,
vill styrelsen först upptaga, vad revisorerna i sin utredning yttra angående
socialstyrelsens ställning till mödrahjälpen och styrelsens handhavande av
dessa frågor.

Socialstyrelsens ställning.

Revisorerna inleda sin redogörelse för den formella handläggningen av
mödrahjälpsärenden med en förklaring, att socialstyrelsen fungerar såsom
centralmyndighet för hela landet för dessa ärenden. Revisorerna uttala här -

— 4 —

efter, att de, utan att underskatta svårigheterna att åstadkomma enhetlig
praxis och nödvändig sparsamhet på förevarande område, likväl icke kunnat
undgå att finna, alt socialstyrelsen åtminstone under den första tid, då
förordningen tillämpades, kunnat med större kraft och skärpa verka i denna
riktning. De uttala härefter, att positiva och vägledande direktiv endast
syntes hava lämnats i obetydlig omfattning, samt konstatera med tillfredsställelse,
att »socialstyrelsen, sedan det kommit till ämbetsverkets kännedom,
att mödrahjälpsfrågan var föremål för revisorernas uppmärksamhet,
synes hava tagit vissa initiativ på förevarande område».

De allvarliga anmärkningar, som revisorerna sålunda riktat mot socialstyrelsen
och dess befattning med mödrahjälpsärendena, nödga styrelsen
att här lämna en redogörelse såväl för ämbetsverkets ställning till mödrahjälpsärendena
enligt gällande bestämmelser som ock för de åtgärder, som
styrelsen härutinnan i skilda hänseenden föx-etagit.

Det måste till en början slås fast, att revisorernas uttalande om att socialstyrelsen
är centralmyndighet för mödrahjälpsärendena är felaktigt, i varje
fall örn man med en centralmyndighet för vissa ärenden avser en myndighet,
åt vilken uppdragits alt utöva tillsynen över dessa ärenden och som också
erhållit befogenhet att sätta makt bakom orden. Så är ingalunda fallet
i fråga om socialstyrelsens ställning till denna hjälpform. I förordningen
om mödrahjälp stadgas i detta hänseende endast, att klagan över mödrahjälpsnämnds
beslut i ärende enligt förordningen skall föras hos socialstyrelsen.
I kungörelsen med tillämpningsföreskrifter till förordningen örn
mödrahjälp finnes icke någon bestämmelse, som berör socialstyrelsen. Vad
som i övrigt finnes stadgat beträffande socialstyrelsens handhavande av
mödrahjälpsärendena är allenast vad som återfinnes i styrelsens instruktion.
Där stadgas i 1 § punkt 1, att det åligger socialstyrelsen alt i enlighet med
instruktionen och i övrigt gällande föreskrifter handlägga ärenden av social
natur, nämligen bland annat åtgärder för social omvårdnad såsom fattigvård,
barnavård, ungdomsskydd, mödrahjälp, alkoholistvård och nykterhetsverksamhet.
I punkt 2 av samma paragraf föreskrives, att styrelsen med
uppmärksamhet hör följa företeelserna på sitt verksamhetsområde samt
efter omständigheterna företaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder,
vilka styrelsen i anledning härav finner påkallade. Av de sålunda anförda
bestämmelserna i mödrahjälpsförordningen och i styrelsens instruktion torde
klart framgå, att styrelsen icke kan betecknas såsom tillsynsmyndighet för
mödrahjälpen med därav följande rätt att giva anvisningar til! mödrahjälpsnämnderna
men att det åligger styrelsen att på detta område liksom i andra
till styrelsens verksamhetsområde hörande frågor följa verksamheten och
till Konungen anmäla, då denna befinnes behäftad nied fel i något avseende
eller då de bestämmelser, som reglera lijälpformen, enligt styrelsens uppfattning
i något avsende äro i behov av ändring. En sådan ställning ger
väsentligt mindre möjligheter till ingripande mot mödrahjälpsnämnderna
och barnavårdsnämnderna än vad som framgår av revisorernas uttalande.
Styrelsen vill också i detta sammanhang hänvisa till åtskilliga uttalanden
under förarbetena till mödrahjälpens införande, vilka tydligt giva vid handen,
att avsikten då icke var, att socialstyrelsen skulle stå såsom en kontrollerande
centralmyndighet för verksamheten. Sålunda har bland annat
uttalats, att särskilda föreskrifter rörande verksamhetens övervakande icke
då erfordrades.

Det är emellertid ej endast i fråga örn bedömandet av socialstyrelsens
möjligheter och skyldigheter att ingripa i mödrahjälpsärendenas skötsel
sorn revisorernas uttalanden ge en felaktig bild av verkligheten. Socialstyrelsen
bär nämligen under den gångna tiden tagit ett flertal initiativ i syfte

5 —

att inom måttet av sina befogenheter påverka mödrahjälpens utformning
och dess skötsel, utan att revisorerna i samband med de mot ämbetsverket
framställda anmärkningarna funnit skäl att omnämna mer än ett fåtal av
de åtgärder, som styrelsen sålunda vidtagit.

Socialstyrelsen vill xiii lämna en redogörelse för de viktigaste av de initiativ
och åtgärder, som styrelsen vidtagit beträffande mödrahjälpen. De äro
i huvudsak följande.

1) Redan från första stund stod det klart för socialstyrelsen, att det var
nödvändigt att söka verka för enhetlighet i fråga om mödrahjälpsnämndernas
tillämpning av dessa ärenden. Styrelsen fann sålunda angeläget att
genom sin inspektör för fattigvård och barnavård eller genom hans assistent
låta representera sig vid mödrahjälpsnämndernas sammanträden för att
laga del av deras uppfattning i skilda frågor berörande denna hjälpform
och genom råd söka verka för en enhetlig tillämpning. De arbetskrafter, som
för detta ändamål stodo till styrelsens förfogande, lia tyvärr icke möjliggjort,
att detta program kunnat fullföljas i ilen utsträckning, som tydligen
varit av behovet påkallat. Såsom tidigare anförts, har styrelsen i varje fall
icke ansett sig vara befogad att giva anvisningar till mödrahjälpsnämnderna.

2) I en den 9 maj 1938 — alltså endast några få månader efter verksamhetens
påbörjande — till Konungen avlåten skrivelse hemställde socialstyrelsen
om tillstånd att samma år 1''å kalla representanter för mödrahjälpsnämnderna
till en konferens i Stockholm. Styrelsen motiverade denna framställning
nied att det ur åtskilliga synpunkter, icke minst ur statsfinansiell synpunkt,
skulle vax-a av värde, om överläggningar rörande nämndernas verksamhet
kunde leda till större enhetlighet vid behandlingen av ansökningar örn mödrahjälp.
Sedan styrelsens hemställan bifallits av Kungl. Majit, ägde konferensen
rum i oktober 1938. I konferensen deltogo omkring 90 ledamöter
och sekreterare i mödrahjälpsnämnderna. Den bevistades även av chefen
för socialdepartementet och av statssekreteraren i departementet. Styrelsen
lät sedermera trycka och till nämndernas ledamöter och andra intresserade
utdela ett stenografiskt referat av förhandlingarna. Ett exemplar av det
tryckta referatet fogas vid detta utlåtande.1

3) 1 cirkulärskrivelse den 29 april 1939 till mödrahjälpsnämnderna anföx--de styrelsen, att nämnderna vid beviljande av hjälp till en i och för sig
önskvärd tandvård borde noga övervaka, att denna hjälp icke inkräktade
på möjligheten att tillgodose andra mera trängande hjälpbehov, varjämte
även uppenbart understödsbehov alltid måste hava konstaterats. Styrelsen
fäste jämväl uppmärksamheten på att det, i den mån folktandvårdsorganisationen
genomfördes och vederbörande kommuner ställde medel till förfogande
för tandvård åt obemedlade och mindre bemedlade, kunde ifrågasättas,
örn mödrahjälp för tandvård över huvud borde utgå, och att i vart fall
hänsyn lill sådant förhållande måste tagas vid mödrahjälpsverksamheten.

4) I skrivelse den 3 juni 1939 till Konungen föreslog socialstyrelsen vissa
bestämmelser beträffande kostnaden för intyg, som avses i 4 § andra stycket
förordningen örn mödrahjälp.

5) I cirkulärskrivelse den 5 juli 1939 lili mödrahjälpsnämnderna fäste
styrelsen, under hänvisning lill en av statens inspektör för fattigvård och
barnavård i nr 7(1 av meddelanden från styrelsens fattigvårilsbyrå intagen
uppsats rörande fattigvård och mödrahjälp, nämndernas uppmärksamhet
på all de vid beviljande av mödrahjälp hade att taga hänsyn lill alla de
omständigheter, som inverkade på behovet av detta särskilda understöd, sålunda
även lill den fattigvård, som utginge. Vid beviljande av mödrahjälp
åt kvinna, sorn åtnjöte fattigvård, borde mödrahjälpsnämnd därför som

1 lij bär avtryckt.

— 6 —

regel räkna nied — och kunde även, om detta skulle visa sig erforderligt,
uppställa som villkor — att redan utgående fattigvårdsunderstöd icke finge
indragas eller minskas i anledning av den beviljade mödrahjälpen, enär
denna ju hädanefter endast borde avse att täcka det speciella behov eller
merbehov, som uppstod genom havandeskapet eller barnsbörden. Ett exemplar
av berörda nummer av meddelanden från styrelsens fattigvårdsbyrå
bilägges detta utlåtande.* 1

6) I skrivelse den 30 november 1939 till Konungen framhöll socialstyrelsen
bland annat, att svårigheter uppstodo för en del mödrar, som erhållit
mödrahjälp till tandvård, särskilt vid sjukdom eller lång och i andra avseenden
besvärlig väg till tandläkare, att få tandvården avslutad inom sex
månader efter nedkomsten. Styrelsen hemställde därför, att Kungl. Majit
måtte framlägga förslag för riksdagen örn sådan ändring i förordningen om
mödrahjälp, att styrelsen erhölle befogenhet att, när särskilda skäl därtill
vore, på ansökan av kvinna, som beviljats mödrahjälp, medgiva, att den tid,
hjälpen finge avse efter nedkomsten, måtte kunna utsträckas.

7) Den 4 oktober 1939 framhöll socialstyrelsen i en till statsrådet och
chefen för socialdepartementet avlåten skrivelse, att styrelsen inhämtat, att
den granskning av barnavårdsnämndernas redovisning, som skulle äga rum
i vederbörande länsstyrelse eller i statskontoret, företoges efter olika principer.
Skiljaktigheten vid denna granskning hade särskilt kommit fram i
fråga om kravet på specifikation av hjälpens användning och verifikationernas
omfattning. Socialstyrelsen förklarade sig finna det önskvärt, att
granskningen gjordes sådan, att en verklig kontroll därigenom erhölles över
mödrahjälpens användning, samt hemställde, att herr statsrådet ville taga
upp frågan örn fastställande av vissa enhetliga grunder för berörda granskningsskyldighet.

Denna framställning gjordes helt kort tid efter det styrelsen erfarit, att
länsstyrelserna tillämpade skilda principer vid granskningen av barnavårdsnämndernas
redovisningar. Skrivelsen har på intet sätt haft något samband
med den uppmärksamhet, revisorerna ägnat mödrahjälpsfrågan.

8) På grundval av uppgifter från mödrahjälpsnämnderna uppgjorde socialstyrelsen
i början av år 1939 en statistisk sammanställning angående
mödrahjälpen under år 1938. Sammanställningen, som intagits i revisorernas
berättelse, utvisade, att mödrahjälpsverksamheten nått en långt större
omfattning och dragit väsentligt större kostnader än som antagits vid fastställandet
av anslaget i budgeten. Med kännedom om verksamhetens utveckling
ansåg styrelsen likväl anledning föreligga att antaga, att verksamheten
under år 1939 skulle bliva ännu mera omfattande. Styrelsen räknade därför
med att en statistisk undersökning grundad på det första årets material
icke kunde bliva rättvisande för verksamheten, när denna hunnit fullt utbildas.
En mera djupgående statistisk undersökning av mödrahjälpen borde
vid sådant förhållande enligt styrelsens mening icke verkställas förrän efter
utgången av första halvåret 1939. I anslutning härtill infordrade styrelsen
i mitten av juli 1939 uppgifter från mödrahjälpsnämnderna örn mödrahjälpens
omfattning och fördelning under första halvåret 1939. Den 15 augusti
1939 hade de begärda uppgifterna inkommit från samtliga mödrahjälpsnämnder.
På grundval av uppgifterna uppgjordes därefter den i revisorernas
berättelse likaledes intagna statistiska sammanställningen angående
mödrahjälpen under första halvåret 1939. Sammanställningen bekräftade
styrelsens antagande, att mödrahjälpsverksamheten skulle komma att bliva
ännu mera omfattande under 1939 än under 1938.

9) Under hösten 1939 uppgjordes härefter inom socialstyrelsen en plan till

1 Ej )uir avtryckt.

— 7 —

en gjupgående statistisk undersökning av mödrahjälpen. I skrivelse den 3
november 1939 till Konungen hemställde styrelsen örn uppdrag att utföra
undersökningen samt om härför erforderliga medel. Den 10 november 1939
biföll Kungl. Maj :t framställningen. Undersökningen, som för närvarande
pågår, omfattar dels en enquete bland mödrahjälpsnämndema rörande tilllämpade
principer och erfarenheter från verksamheten, dels en statistisk
bearbetning av ett representativt urval av inkomna ansökningar samt mödrahjälpsnämndernas
på grund härav fattade beslut. Undersökningen avser salunda
uteslutande själva ansökningarna samt mödrahjälpsnämndernas åtgärder,
och beslut, däremot icke barnavårdsnämndernas verkställighetsåtgärder
och redovisning.

Av vad styrelsen under punkt 8 anfört om de av styrelsen vidtagna förberedande
åtgärderna för denna undersökning Damgar klart, att den icke,
såsom revisorerna antyda, haft något samband med att styrelsen under
hösten 1939 erhöll kännedom örn att revisorerna ägnade sin uppmärksamhet
åt mödrahjälpen.

10) I en den 9 januari 1940 till samtliga länsstyrelser avlåten skrivelse
hemställde socialstyrelsen, att länsstyrelsen ville lämna socialstyrelsen upplysningar
dels angående av länsstyrelsen eventuellt till barnavårdsnämnderna
utfärdade uppgifter beträffande redovisningen av mödrahjälpsmedel, dels
angående de allmänna grunder, som inom länsstyrelsen följdes vid granskningen
av nämndernas redovisning, och det sätt, på vilket denna granskning
vore ordnad. Därjämte hemställde socialstyrelsen om sifferuppgifter angående
verksamhetens omfattning i vissa avseenden, bland annat antalet fall,
i vilka belopp anmärkts till återbetalning av barnavårdsnämnd, samt summan
av till återbetalning anmärkta belopp. Enahanda skrivelse avläts till
statskontoret.

11) För att erhålla en komplettering till den pågående undersökningen av
mödrahjälpsnämndernas åtgärder och beslut och av det material, som kunde
förväntas inkomma såsom svar å socialstyrelsens skrivelse till länsstyrelserna
och statskontoret, hemställde socialstyrelsen i skrivelse den 13 januari
1940 till Konungen, att visst belopp måtte ställas till riksräkenskapsverkets
förfogande för utförande av en kompletterande undersökning av
de från länsstyrelserna till riksräkenskapsverket inkomna redovisningshandlingarna
rörande barnavårdsnämndernas omhänderhavande av mödrahjälpsmedlen.
Styrelsen framhöll särskilt, att denna undersökning, till vilken styrelsen
själv tagit initiativet och för vilken plan upprättats i samråd med
riksräkenskapsverket, icke vore avsedd att erhålla en revisionstcknisk karaktär,
utan att det avsåges att med densamma belysa det sätt, varpå beviljad
mödrahjälp använts.

Statsrevisorernas kritik mot mödrahjälpsnämndema.

I revisorernas berättelse finnas intagna de av socialstyrelsen upprättade
statistiska sammanställningarna angående mödrahjälpen, avseende dels tiden
den 1 januari—den 31 december 1938, dels tiden den 1 januari—den 30
juni 1939. Revisorerna framhålla i anslutning härtill, att nära tre och en
halv gånger flera ansökningar beviljats under 1938 än vad befolkningskommissionen
antagit (10,000 lijälpfall örn året). För år 1939 syntes de beviljade
ansökningarna komma att ytterligare väsentligt ökas. Däremot hade kommissionens
uppskattning av genomsnittskostnaden för den beviljade hjälpen
eller omkring 200 kronor visat sig i stort sett hålla streck.

Revisorerna uppehålla sig särskilt vid de siffror, som inom de olika mödrahjälpsnämndernas
verksamhetsområden angiva antalet beviljade ansök -

- 8 —

»ingar i procent av antalet levande födda. Av sammanställningarna framgår,
att dessa procenttal variera, för år 1938 mellan 20.76 och 81.37 procent
samt för törsta halvåret 1939 23.00 och 81.56 procent. Revisorerna uttala
i anslutning härtill sin uppfattning, att de mycket stora skillnaderna i detta
procenttal mellan olika mödrahjälpsnämnder icke enbart kunde bero på befolkningens
olika förmögenhetsförhållanden, varför de sökt finna jämväl
andra förklaringsgrunder härtill. I första hand hava revisorerna härvid sökt
få en uppfattning örn på vad sätt behovsprövningen verkställts. Revisorerna
yttra, att de vid genomgång av mödrahjälpsnämndernas korrespondens och
andra handlingar funnit, att högst betydande olikheter mellan nämndernas
praxis förelåge. Exempel angivas i berättelsen på sådan skiljaktig praxis,
därav det framgår, att vissa mödrahjälpsnämnder tillämpade en fixerad
inkomst såsom gräns för meddelande av hjälp, medan andra nämnder avvis:d
tanken på en sådan gräns och åtminstone i vissa fall beviljat hjälp
vid årsinkomster på mellan 3,000 och 4,000 kronor. Sammanfattningsvis
antora revisorerna, att det knappast torde stå i god överensstämmelse med
verkliga förhållandet, att i det närmaste hälften av mödrarna lill alla i landet
under första halvard 1939 födda barn varit i behov av hjälp från det
allmänna, trots då radande goda konjunkturer. Det syntes härav följa, att
mödrahjälp på många håll utgått i alltför stor omfattning och i varje fall
i en utsträckning, som tidigare ej varit beräknad. Den förebragta utredningen
gåve vid handen, att vissa mödrahjälpsnämnder icke iakttagit tillbörlig
urskilning vid beviljande av mödrahjälp.

Såsom socialstyrelsen inledningsvis anfört, kan den omständigheten, atl
det under förarbetena beräknade antalet hjälpfall i avsevärd grad överskridits,
icke i och för sig anses giva belägg för en felaktig tillämpning av gällande
bestämmelser. Däremot måste styrelsen instämma i revisorernas uppfattning
örn att den mycket kraftiga skillnaden mellan relativa antalet mödrar,
som erhållit hjälp inom olika mödrahjälpsnämnders verksamhetsområden,
måste tyda på att allt för skiftande principer tillämpas vid bedömningen
av hjälpbehovet. Visserligen föreligger icke någon större skillnad i fråga
örn relativa antalet beviljade och avslagna ansökningar för de olika nämnderna.
Detta skulle vid första påsyn kunna tänkas giva vid handen, att så
stora skiljaktigheter i fråga örn hjälpbehovet verkligen förelåge inom olika
landsdelar, som kommit till uttryck i variationerna i det relativa antalet
mödrar, som sökt och erhållit hjälp. Styrelsen utgår emellertid från att antalet
ansökningar örn mödrahjälp måste antagas bland annat starkt påverkas
av den allmänna uppfattningen — såväl hos den enskilde medborgaren som
hos de kommunala organen — inom vederbörande landsdel av strängheten
respektive mildheten i behovsprövningen inom socialvården. Örn det kommer
till allmän kännedom — och detta torde alltid vara fallet — att mödrahjälpsnämnden
varit mycket välvillig vid sin bedömning av hjälpbehovet,
ligger det nära till hands att antaga, att antalet ansökningar omedelbart
växer. Denna uppfattning örn att en i hög grad skiftande behovsprövning
föiskommer pa olika hall finner stöd i vad som anfördes vid mödrahjälpskonferensen
i Stockholm i oktober 1938. I samma riktning peka de erfarenheter,
som socialstyrelsen i övrigt gjort under den hittills förflutna tiden.

Det lärer emellertid icke vara möjligt att enbart på det material, som sålunda
föreligger, avgiva något slutgiltigt omdöme örn graden av skiftningarna
i behovsprövningen. Däremot torde ett tillräckligt material erhållas för frågans
bedömande genom den statistiska undersökning rörande mödrahjälpsnämndernas
åtgärder och beslut, som för närvarande pågår inom socialstyrelsen.
Styrelsen vill alltså återkomma till denna fråga i samband med redogörelsen
för undersökningen.

— 9 —

Revisorerna hava jämväl undersökt på vad sätt den i 6 § förordningen om
mödrahjälp givna bestämmelsen örn att i beslut örn mödrabjälp skall angivas,
vilka huvudsakliga behov hjälpen avser att täcka, tillämpats av olika
mödrahjälpsnämnder. De hava i sådant hänseende funnit, att vissa nämnder
i besluten antecknat de belopp, som må användas för varje angivet utgiftsändamål,
medan andra nämnder angivit de olika utgiftsändamål, som
må ifrågakomma, men icke hur mycket som till vart och ett av dem må
utgå utan allenast ett klumpbelopp. Slutligen har i vissa fall förekommit,
att utgiftsändamålet icke alls specificerats utan endast visst belopp anvisats
till mödrahjälp »att utgå enligt barnavårdsnämndens bestämmande» eller
dylikt.

Den i 6 § mödrahjälpsförordningen angivna bestämmelsen är så pass vagt
formulerad, att det enligt socialstyrelsens uppfattning icke kan anses vara
märkligt, att en skiftande praxis härvidlag utbildat sig. Styrelsen finner det
likväl vara olämpligt, att vissa mödrahjälpsnämnder icke närmare specificerat
de belopp, som må användas för olika hjälpbehov.

Revisorerna anmärka vidare på att olika utgiftsändamål av skilda mödrahjälpsnämnder
tillgodosetts i högst skiftande omfattning. Exempel härå angivas
i berättelsen. Medan sålunda en mödrahjälpsnämnd till kostförbättring
anvisat 57 procent av hela mödrahjälpskostnaden, har en annan nämnd
härtill endast anvisat 17 procent. Liknande skiftningar framträda i fråga
om andra utgiftsändamål.

Socialstyrelsen vill i denna punkt inskränka sig till ett uttalande örn att
dessa olikheter måste anses vara ganska naturliga inom en hjälpverksamhet,
där olika organ fatta beslut om hjälpen, i synnerhet som några direkta anvisningar
från en central tillsynsmyndighet icke kunnat givas. För övrigt
torde mödrahjälpsnämndernas varierande praxis härvidlag i stor utsträckning
vara ett uttryck för .skiftande behov i olika landsdelar.

Statsrevisorernas kritik mot barnavårdsnämnderna.

Revisorernas kritik mot barnavårdsnämnderna är av en mycket allvarlig
innebörd. Revisorerna uttala sålunda, att allvarliga brister vidlåda framför
allt övervakningen från barnavårdsnämndernas sida av medlens användning
ävensom dessa nämnders redovisningar. I berättelsen angivas
åtskilliga fall, då mödrahjälp använts till rent ovidkommande saker. Vid
undersökningen hade redovisningarna visat sig behäftade med sådana brister,
att de ej i annat än mycket begränsad utsträckning varit användbara för revisorernas
syfte. Revisorerna framhålla också, att de på grund av dessa
brister måste uppgiva tanken på en sammanställning över mödrahjälpens
användning för olika utgiftsändamål, avseende hela landet. De inskränka
sig i stället till en tablå för vissa mödrahjälpsnämnders verksamhetsområden
men framhålla, att de däri upptagna siffrorna på grund av ofullständigheten
i barnavårdsnämndernas redovisningar ej till alla delar kunde anses
fullt tillförlitliga.

I fråga örn anledningen till de sålunda anmärkta missförhållandena uttala
revisorerna, atl det i första hand torde bero på att föreskrifter angående
barnavårdsnämndernas skyldigheter i förevarande avseenden så gott som
helt saknas. Revisorerna uttala vidare, att det i fråga örn övervakningen av
mödrahjälpsmedlens användning icke syntes uteslutet, alt det för många
barnavårdsnämnder i deras dubbla egenskap av kommunala organ och
förmedlare av den statliga mödrahjälpen ofta kunde uppstå svårigheter att
vid tillgodoseende av statens intressen i fråga örn mödrahjälp alldeles bortse
från kommunens i avseende å fattigvården.

— 10 —

Det är genom revisorernas stickprovsvis gjorda undersökning tydligt,
att kontrollen från barnavårdsnämndernas sida i fråga örn mödrahjälpsmedlens
användning i många fall varit bristfällig. Det kan under inga omständigheter
försvaras, att allmänna medel i åtskilliga fall faktiskt använts
för ändamål, som icke lia något att göra med vare sig de särskilda genom
barnsbörden eller nedkomsten uppkomna hjälpbehoven eller med tillgodoseendet
av de behov, som eljest avhjälpas genom någon av de i övrigt förekommande
hjälpformerna. Det är vidare tydligt, att barnavårdsnämndernas
redovisningar i många fall lidit av ofullständighet och oklarhet. Ä andra
sidan synes det icke vara möjligt att nu slutgiltigt bedöma, hur stor allmän
räckvidd som man måste tillmäta revisorernas anmärkningar i dessa hänseenden.
Först genom de mera fullständiga statistiska undersökningar, som
socialstyrelsen igångsatt, torde man kunna erhålla ett tillräckligt omfattande
material för bedömande av denna fråga. Styrelsen vill emellertid icke
underlåta att redan nu anföra, att styrelsen likväl genom vad som i övrigt
framkommit under verksamhetens bedrivande erhållit den uppfattningen,
att de flesta barnavårdsnämnder samvetsgrant fullgjort vad som ålegat dem
enligt gällande bestämmelser.

I detta sammanhang vill styrelsen något närmare redogöra för de olika
vägar, på vilka för närvarande kontroll av barnavårdsnämndernas verksamhet
kan äga rum.

Bestämmelserna angående barnavårdsnämndernas redovisning av mödrahjälpsmedlen
och granskningen därav återfinnas i 6 och 8 §§ kungörelsen
den 22 oktober 1937 med tillämpningsföreskrifter till förordningen om
mödrahjälp. Där stadgas, att granskningen skall göras av vederbörande
länsstyrelse utom beträffande Stockholms stad, där granskningen handhaves
av statskontoret.

Några andra bestämmelser angående kontroll å eller inspektion av barnavårdsnämnderna
finnas icke. I instruktionen den 8 maj 1925 för statens
fattigvårds- och bamavårdskonsulenter har sålunda icke i § 1, som avser
konsulenternas inspektionsrätt, intagits någon föreskrift om att konsulent
jämväl skulle kontrollera barnavårdsnämndernas befattning med mödrahjälpsärendena.
Där stadgas sålunda alltfort endast, att fattigvårds- och
barnavårdskonsulent har att å länsstyrelsens vägnar utöva sådan uppsikt
över kommunernas fattigvård, barnavård och ungdomsskydd, som avses i
43 § lagen örn fattigvård och 20 § barnavårdslagen. Däremot föreskrives i
§ 2 av instruktionen för konsulenterna, sådan denna lyder enligt kungörelsen
den 23 december 1937, att det åligger dem att med upplysningar och
råd tillhandagå barnavårdsnämnderna inom distriktet beträffande de förpliktelser,
som åligga dem enligt bland annat förordningen örn mödrahjälp.
Vid utövande av denna upplysande och rådgivande verksamhet har konsulent
att följa de anvisningar och föreskrifter, som av socialstyrelsen eller
statens inspektör för fattigvård och barnavård meddelas.

Socialstyrelsen vill i detta sammanhang icke underlåta att anmärka, att
fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna, även om de enligt gällande bestämmelser
icke äga inspektionsrätt beträffande barnavårdsnämndernas
handhavande av mödrahjälpsverksamheten, likväl i betydligt större omfattning
än vad som varit fallet skulle hava kunnat tillhandagå nämnderna
med hjälp i olika avseenden, örn konsulenternas tid medgivit detta. Konsulenterna
hava emellertid så stora distrikt, och så omfattande arbetsuppgifter
i övrigt åvila dem, att det icke kan vara anledning till förundran, att
de icke medhunnit att beträffande mödrahjälpen lämna råd och anvisningar
till de särskilda barnavårdsnämnderna, åtminstone icke i någon större omfattning.
Socialstyrelsen erinrar om att styrelsen under de senaste åren i

åtskilliga sammanhang fäst statsmakternas uppmärksamhet på nödvändigheten
av att utbygga konsulentorganisationen.

Vissa andra anmärkningar av statsrevisorerna.

Revisorerna hava uppmärksammat, att särskild sekreterare under budgetåret
1938/1939 icke funnits anställd hos mödrahjälpsnämnderna i Hälsingborg
och i Älvsborgs läns landstingsområde, utan att sekreterargöromålen
i dessa nämnder bestridits av vederbörande ordförande. Revisorerna hava
ifrågasatt, örn icke ett bibehållande av denna anordning kunde äventyra
ärendenas noggranna handläggning, i synnerhet inom mödrahjälpsnämnder
med större arbetsbörda.

I instruktionen för mödrahjälpsnämnderna föreskrives bland annat, att
mödrahjälpsnämnd må, efter inhämtat medgivande av socialstyrelsen,^ antaga
sekreterare. Av bestämmelsen framgår, att det icke föreligger någon
skyldighet för mödrahjälpsnämnd att hava särskild sekreterare. Även om
medgivande lämnats, står det mödrahjälpsnämnd fritt att begagna sig eller
att underlåta att begagna sig av medgivandet.

Socialstyrelsen har alltid bifallit framställningar om tillstånd att antaga
sekreterare. Styrelsen kan nämligen i likhet med revisorerna icke anse det
vara lämpligt, att ärendena skola beredas och föredragas av ordföranden,
som har att leda mödrahjälpsnämndens överläggningar. Därigenom skulle
övriga ledamöter lätt kunna faktiskt sättas åt sidan. Beredning av ärendena
och deras föredragning torde böra ske antingen av en sekreterare eller ock,
såsom tillämpas i Stockholm, av ledamot i nämnden.

Styrelsen vill emellertid meddela, att mödrahjälpsnämnden i Hälsingborg
begärt och erhållit tillstånd att antaga sekreterare från och med år 1940.
Det torde sålunda numera endast vara mödrahjälpsnämnden i Älvsborgs läns
landstingsområde, som icke har särskild sekreterare.

Revisorerna hava undersökt antalet sammanträden under budgetåret 1938/
1939 med de olika mödrahjälpsnämnderna. De hava funnit, att antalet sammanträden
per nämnd ställt sig mycket olika på olika håll. Revisorerna uttala
härom, att de iakttagit, att mödrahjälpsnämnder med väsentligt större
antal avgjorda ärenden, än vad fallet varit inom vissa angivna nämnder,
kunnat avverka dessa på betydligt färre sammanträden.

Socialstyrelsen vill för sin del i denna fråga endast anföra, att styrelsen
med gällande bestämmelser saknat befogenhet att ingripa reglerande i
fråga örn mödrahjälpsnämndernas arbete, så snart blott deras expenskostnader
hållit sig inom den av styrelsen fastställda ramen. Till denna fråga
återkommer styrelsen nedan.

Vid granskningen av resekostnader och traktamentsersättningar åt mödrahjälpsnämndernas
ledamöter hava revisorerna uppmärksammat, att en av
nämnderna haft speciellt stora utgifter härför. Enligt till revisorerna lämnad
uppgift skulle delta i främsta rummet vara beroende på alt nämndens
sammanträden hållits på olämplig plats.

Socialstyrelsen har saknat befogenhet att ingripa mot mödrahjälpsnämnd
i förevarande avseende.

Revisorerna hava granskat de belopp, som av mödrahjälpsnämnderna använts
för expenser för budgetåret 1938/1939. Revisorerna uttala härom, att
expenskostnaderna vore mycket olika inom olika mödrahjälpsnämnder och
att det ville synas, som om skillnaden mellan de lägsta och högsta belopp,
vilka av mödrahjälpsnämnderna disponerats för ifrågavarande ändamål,
icke läte sig förklaras enbart med skillnaden i arbetsbörda.

17 instruktionen den 22 oktober 1937 leir mödrahjälpsnämnderna stad -

— 12—

gas, att socialstyrelsen efter framställning av mödrahjälpsnämnd äger bestämma
det belopp, som nämnden må för viss tid använda till expenser.
Det för budgetåret 1938/1939 för sådana expenser anvisade beloppet utgjorde
30,000 kronor. Av detta belopp ha av nämnderna tillhopa disponerats
26,895: 18 kronor.

Socialstyrelsen har vid sin prövning av mödrahjälpsnämndernas framställningar
om expensmedel icke funnit, att någon nämnd varit för anspråksfull
i fråga om kraven på dylika medel. Däremot har styrelsen väl funnit,
att åtskilliga nämnder hemställt örn expensmedel till så ringa belopp, att
styrelsen härtill icke kunnat finna annan förklaring än att expensutgifterna
till viss del bestridits på annat sätt.

Förslag från statsrevisorerna om vissa ändringar i bestämmelserna rörande

mödrahjälpen.

På grundval av de erfarenheter, som revisorerna vunnit vid sin undersökning
av mödrahjälpsverksamheten, hava de framställt förslag till ändringar
i åtskilliga avseenden av bestämmelserna såväl i fråga om del materiella
innehållet som i fråga om verksamhetens organisation. I flera fall beröra
ändringsförslagen de grundläggande principerna för mödrahjälpens konstruktion.
Socialstyrelsen vill nu gå in på en granskning av dessa förslag men
vill samtidigt förutskicka, att det icke torde vara möjligt att för närvarande
taga slutlig ställning till åtskilliga av förslagen, då kännedomen örn de faktiska
förhållandena i många hänseenden ännu är alltför bristfällig. De
statistiska undersökningar, som ovan berörts, torde, då de blivit slutförda,
möjliggöra en samlad överblick över hela verksamheten. Styrelsen avser
att därefter upptaga problemet i hela dess vidd och för Kungl. Majit framlägga
de förslag till ändringar av gällande bestämmelser, som enligt styrelsens
uppfattning äro erforderliga. Det må emellertid redan nu utsägas,
att socialstyrelsen för sin del anser, att sådana ändringar, som beröra de
mera grundläggande principerna, icke böra företagas för närvarande, utan
att man därvidlag bör avvakta resultatet av socialvårdskommitténs arbete.
Denna kommitté lärer nämligen bland sina uppgifter jämväl hava att till
provning upptaga frågan örn mödrahjälpens inpassning i det blivande socialvårdssystemet.

Revisorernas ändringsförslag torde kunna sammanfattas under följande
huvudpunkter.

1) Revisorerna framhålla, att orsaken till mödrahjälpsnämndernas skiftande
praxis i fråga om tilldelningen av hjälp i väsentlig mån vore att söka
i mödrahjälpsförordningens allmänt hållna och oklara avfattning. Revisorerna
finna det därför vara en angelägenhet av största vikt att, för att
mödrahjälpen på ett rätt sätt skall kunna fylla de viktiga behov, som därmed
avsetts, klara och för nämnderna vägledande regler fastställas för utdelandet
av densamma.

Vad revisorerna sålunda anfört, är otvivelaktigt riktigt. Socialstyrelsen
har för sin del funnit, att behov av sådana bestämmelser yppat sig i åtskilliga
förhållanden, berörande mödrahjälpsverksamheten. Det visade sig
också vid den diskussion, som fördes å konferensen med ledamöter och
sekreterare i mödrahjälpsnämnderna i oktober 1938, att uppfattningarna
vörö skiftande i fråga om hart när alla frågor, som kommo under diskussion.
Det har med de nu gällande bestämmelserna icke tillkommit socialstyrelsen
och ej heller varit för styrelsen möjligt att leda utvecklingen. Detta
förhållande sammanhänger även med de principer, efter vilka mödrahjälpsnämndernas
ordförande utvalts. Vid utseendet av dem ansågs det vara ange -

— 13 —

läget att förvärva personer i auktoritativ och ledande ställning inom respektive
län. Det torde icke kunna råda delade meningar om att detta även
lyckats, men ett av resultaten härav har också blivit, att det för socialstyrelsen,
som icke haft tillräckliga befogenheter till sitt förfogande, icke varit
möjligt att gentemot personer i framskjuten och i administrativt hänseende
självständig ställning få fram en enhetlig praxis i olika avseenden. Det har
nämligen visat sig, att mödrahjälpsnämndernas ordförande i stor utsträckning
vidhålla en var sin uppfattning.

Det är för socialstyrelsen redan i nuvarande läge, då alltså de statistiska
undersökningarna ännu icke äro slutförda, fullt klart, att man för en central
ledning av mödrahjälpsverksamheten bör tillskapa en gemensam tillsynsmyndighet
med befogenhet att giva råd och anvisningar åt mödrahjälpsnämnderna.
Någon annan lämplig myndighet än socialstyrelsen torde icke finnas
för detta ändamål.

2) Revisorerna ifrågasätta, huruvida man borde frångå den nu tillämpade
principen om oinskränkt individuell behovsprövning och vid tilldelande av
mödrahjälp utgå från att visst fixerat beskattningsbart belopp annat än i
undantagsfall uteslöte hjälp. Erfarenheterna från de mödrahjälpsområden,
där man tillämpat gränsdragning, hade, såvitt revisorerna funne, talat för
den sålunda föreslagna lösningen.

Socialstyrelsen är av den bestämda uppfattningen, att en individuell behovsprövning
icke är lämplig i en hjälpform, där prövningen skall handhavas
av en central nämnd, som måste grunda sina beslut på uppgifter från
kommunala organ, i synnerhet om primärkommunerna ej alls skola bära
något ekonomiskt ansvar för hjälpen. Denna omständighet måste för de
kommunala organen verka såsom en faktor av betydelse vid bedömandet av
hjälpbehovet. Om barnavårdsnämnden tillstyrker en ansökan om mödrahjälp
och sådan hjälp beviljas, tillföres ju kommunen medel från staten.
Trots numera utfärdade bestämmelser skulle det också kunna vara möjligt
att på denna väg övervälta fattigvårdskostnader på staten. Att revisorerna
dela denna socialstyrelsens uppfattning om faran av den nuvarande kommunala
inkopplingen i mödrahjälpsverksamheten framgår av det uttalande,
som styrelsen tidigare återgivit i detta utlåtande.

Socialstyrelsen tvekar icke att för sin del uttala, att den nuvarande organisationen
av mödrahjälpen är felaktig. Det lärer emellertid icke vara möjligt
att råda bot på denna grundväsentliga brist, innan socialvårdskommittén
fått överväga frågan och inpassa mödrahjälpen i det blivande systemet. Styrelsen
är sålunda för sin del nu icke beredd att förorda en delaktighet från
kommunernas sida i den ekonomiska bördan av mödrahjälpen. Ej heller
vill styrelsen förorda en övergång från behovsprövning till inkomstprövning.
Styrelsen återkommer till denna fråga efter slutförandet av de statistiska undersökningarna.

Örn man alltså tills vidare bibehåller den individuella behovsprövningen,
verkställd av mödrahjälpsnämnderna på uppgifter från barnavårdsnämnderna,
har man emellertid alt till prövning upptaga frågan, örn det kan anses
vara tillräckligt med att vägledande anvisningar lämnas mödrahjälpsnämnderna
i fråga örn behovsprövningens företagande eller örn det ej erfordras,
att nian vidtager en ändring av det i mödrahjälpsförordningen förekommande
uttrycket »uppenbart behov». Befolkningskommissionen hade
i detta hänseende föreslagit en bestämmelse örn all »trängande behov» måste
anses föreligga, för alt mödrahjälp skulle kunna utgå. Ändringen till uppenbart
behov gjordes i propositionen och departementschefen uttalade därvid,
att man vid behovsprövningen icke borde förfara så strängt som vid prövningen
av fråga om fattigvård. Detta och liknande uttalanden linder förar -

14 —

betena till lagstiftningen lia givetvis starkt påverkat mödrahjälpsnämndernas
och barnavårdsnämndernas på sina håll ganska vidsträckta tolkning av begreppet
uppenbart behov. Statsmakterna torde nu böra uttryckligen förklara,
huruvida de önska erhålla en annan och strängare inställning från
mödrahjälpsnämndernas sida vid behovsprövningen.

3) I samband med frågan om en ändring av de nuvarande bestämmelserna
örn behovsprövningen hava revisorerna upptagit frågan om förhållandet
mellan moderskapspenningen och mödrahjälpen. Revisorerna uttala,
att den högst betydande omfattning, i vilken mödrahjälpsmedel använts
till förlossningskostnader och harnets första utrustning, måste berättiga till
antagandet av att moderskapspenningen ofta icke använts till dessa ändamål,
vilka den likväl vore avsedd att i första hand tillgodose. För att vinna
kontroll över moderskapspenningens användning och därjämte uppnå, atl
densamma närmare anpassades efter behovsprövningen, syntes det revisorerna,
sorn örn man borde inarbeta denna hjälpform i mödrahjälpen.

Tveksamhet kan givetvis råda, örn den nuvarande uppdelningen på olika
hjälpformer av de behov, som uppkomma i samband med barnsbörd, är
lämplig. Den är enligt socialstyrelsens mening betecknande för den nuvarande
splittringen i socialvården. Det påstående om de faktiska förhållandena.
som revisorerna gjort angående mödrahjälpsmedlens användande
för ändamål, som borde tillgodoses genom moderskapspenningen, torde kunna
bliva belyst genom de pågående statistiska undersökningarna. Det synes
därför nu icke vara möjligt att slutgiltigt yttra sig i denna fråga. Såvitt socialstyrelsen
för närvarande kan bedöma, torde man dock böra överlåta prövningen
av en förändring eller sammanslagning av de olika hjälpformerna
på förevarande område till social vårdskommittén.

4) I revisorernas allmänna uttalande anföres, att mödrahjälp hittills i
stor omfattning använts för tillgodoseende av behov, vilka rättsligen bort
ankomma på fattigvården att avhjälpa. Revisorerna yttra väl, att en gränsdragning
mellan dessa håda hjälpformer vore förenad med vanskligheter,
men föreslå dock en uttrycklig föreskrift av innebörd, att utrustning och
kostförbättring endast må avse modern och i förstnämnda avseende även
det nyfödda barnet. Jämväl beträffande bidrag till hemhjälp, inackordering
och tandvård syntes tydliga och klara bestämmelser erforderliga för atl
förebygga missbruk och åstadkomma försiktighet och enhetlighet vid beviljandet.

Socialstyrelsen vill till en början framhålla, att det icke torde vaja möjligt
att genomföra en fullständig gränsdragning mellan fattigvården och
mödrahjälpen, så lill vida att mödrahjälpen icke skulle kunna användas för
något ändamål, som enligt gällande bestämmelser borde täckas av fattigvården.
Att detta icke kan vara möjligt ligger redan i del förhållandet, att man
här har att göra med två hjälpformer, vilka båda äro grundade på individuell
behovsprövning men som avse att giva hjälp efter en olikartad standard. Om
kostförbättring beviljas till modern, exempelvis i form av grönsaker eller
andra lämpliga skyddsfödoämnen, torde det vara omöjligt att förhindra,
att familjens övriga medlemmar, som måhända få sina behov tillgodosedda
av fattigvården efter en strängare behovsprövning, icke skulle jämte modern
få del av dessa livsmedel. Det enda som man härvidlag kan söka uppnå är.
att medel, som beviljats för kostförbättring endast må utgå in natura och i
form av lämpliga livsmedel. Däremot är det givet, att belopp, som avses för
utrustning åt modern, icke må användas till exempelvis en rock åt familjefadern.
Vad som här erfordras är icke så mycket nya bestämmelser som en
bättre kontroll från barnavårdsnämndernas sida. Styrelsen måste likaledes
beteckna det såsom missbruk av mödrahjälpen, örn belopp till hemhjälp ut -

15 —

betalas till vare sig familjefadern eller modern såsom ersättning för av dem
utfört arbete. I detta hänseende bör en tydlig föreskrift utfärdas. Detta synes
likaledes vara fallet beträffande vad revisorerna erinrat i fråga om
mödrahjälp till inackordering och tandvård. I sistnämnda hänseende vill
styrelsen hänvisa till det cirkulär till mödrahjälpsnämnderna, för vilket styrelsen
tidigare redogjort.

5) Under erinran örn vad som förekommit vid revisorernas undersökning
av mödrahjälpsnämndernas protokoll, förorda revisorerna utfärdandet av en
föreskrift, att i beslut, varigenom mödrahjälp beviljas, skall intagas det belopp,
som må användas för varje huvudsakligt behov hjälpen avser att täcka.

Socialstyrelsen anser detta revisorernas förslag vara uttryck för en riktig
princip men vill framhålla önskvärdheten av att en viss marginal medgives
för förskjutning mellan olika hjälpbehov.

6) Vad som förekommit vid undersökningen av barnavårdsnämndernas
sätt att handhava mödralijälpsverksamheten visar enligt revisorernas mening
på nödvändigheten att ofördröjligen utfärda föreskrifter, vilka reglera
barnavårdsnämndernas skyldigheter i fråga om mödrahjälp. Därvid bör, anföra
revisorerna, tydligt klarläggas, att barnavårdsnämnderna — i likhet med
andra kommunala myndigheter med likartade uppgifter — böra vara ansvariga
för sådana oriktiga och uppenbart olämpliga åtgärder, som innefatta
ekonomiska förfoganden utanför ramen för bestämmelserna på området och
i strid mot mödrahjälpsnämndernas beslut i ärendet.

Jämväl i detta viktiga hänseende delar socialstyrelsen den uppfattning, åt
vilken revisorerna givit uttryck. Vad beträffar kommunernas ekonomiska
ansvarighet tillämpas det, såsom framgår av revisorernas undersökning, redan
på sina håll, att länsstyrelserna till återbetalning anmärka sådana belopp,
som icke utgivits för avsett ändamål. Huruvida detta förfaringssätt
allmänt tillämpas, kan man däremot icke för närvarande bedöma, men
klarhet härutinnan torde nås genom den enquéte, som socialstyrelsen riktat
till länsstyrelserna. Huru än härmed torde förhålla sig, lärer det få anses
vara lämpligt, att en uttrycklig bestämmelse härom utfärdas.

Sammanfattande uttalande av socialstyrelsen.

Statsrevisorernas anmärkningar mot mödrahjälpens liandhavande giva
tydligt vid handen, att allvarliga missförhållanden råda, vilka böra botas.
Huruvida dessa äro så allmänna, som man skulle kunna tro av revisorernas
utredning, torde icke vara möjligt att bedöma på det material, som för närvarande
står till buds. De pågående och föreslagna statistiska utredningarna
hira härvidlag giva tillräckligt klart besked. I vart fall är det tydligt, att
vissa ändringar av de nuvarande bestämmelserna snarast böra genomföras.
Härigenom skulle man säkerligen även kunna minska de nuvarande höga
kostnaderna tor mödrahjälpen utan att denna hjälpforms effektivitet skulle
minskas i någon större utsträckning. Denna uppfattning synes även hysas av
chefen för socialdepartementet, som i statsverkspropositionen för budgetåret
1940/1941 uttalat, alt man, sedan genom utredningen erforderligt material
för frågans närmare bedömande erhållits, skulle kunna — utan eftersättande
av de sociala krav och synpunkter, vilka motiverade tillkomsten av ifrågavarande
hjälpform — vidtaga vissa åtgärder i syfte att begränsa de med
denna hjälp förenade kostnaderna. Med ändring i mera grundväsentliga delar
av bestämmelserna rörande mödrahjälpen och dess organisation torde
böra anstå i avbidan på socialvårdskommitténs arbete.

Vad socialstyrelsens ställning till mödrahjälpsverksambeten beträffar framgår
av det ovan anförda, alt styrelsen tagit åtskilliga initiativ till förbättring

— 16 —

av de nuvarande förhållandena. Styrelsens åtgärder härutinnan hava i de
flesta fall vidtagits före statsrevisorernas ingripande. Ett direkt inskridande
från socialstyrelsens sida gentemot mödrahjälpsnämnderna har icke varit
möjligt med nuvarande organisation, då styrelsen icke, såsom revisorerna
antagit, är centralmyndighet för mödrahjälpen, i vart fall icke med den befogenhet,
som tillkommer en tillsynsmyndighet, och då styrelsen icke alls ägt inspektionsrätt
gentemot barnavårdsnämnderna. Måhända kan det ändock sägas
ligga socialstyrelsen till last, att styrelsen icke tidigare fäst statsmakternas
uppmärksamhet på omöjligheten av att verksamheten omhänderhaves på ett
ändamålsenligt sätt med den nuvarande organisationen. Detta gäller särskilt i
två hänseenden. Sålunda kan man kanske säga, att styrelsen tidigare bort
för Kungl. Maj :t framhålla nödvändigheten av en central ledning med starka
befogenheter gentemot mödrahjälpsnämnderna. Att styrelsen härvidlag ännu
icke skridit till en sådan åtgärd får dock anses vara förklarligt med hänsyn
till att styrelsen först velat avvakta färdigställandet av de statistiska undersökningarna,
innan slutlig ståndpunkt tagits till frågan. Därtill kommer, att
verksamheten ännu icke pågått mer än en mycket kort tid; det kan skäligen
icke påfordras, att förslag om ändring av en organisation skall framställas,
innan den ännu fungerat mer än något år. Vidare kan man, i varje fall
numera sedan det blivit klarlagt, att barnavårdsnämnderna i flera hänseenden
brustit i handhavandet av sina uppgifter, säga sig, att socialstyrelsen bort
för Kungl. Maj:t framhålla behovet av att fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna
erhålla direkt inspektionsrätt över barnavårdsnämnderna samt att
konsulentorganisationen i samband därmed bort utbyggas. Sistnämnda behov
har dock vid fyrfaldiga tillfällen framhållits av socialstyrelsen.

I detta ärendes handläggning hava, förutom undertecknade, deltagit byråcheferna
Hagman, Bexelius och Nyström, e. o. byråchefen Johansson samt
t. f. byråchefen Drougge.

Stockholm den 17 januari 1940.

Underdånigst
KARL J. HÖJER.

NILS MOUREAU.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 23, § 7.

Till Konungen.

Sedan statskontoret genom remiss den 30 december 1939 anbefallts avgiva
utlåtande över av riksdagens år 1939 församlade revisorer gjorda uttalande
i fråga om anslagen till mödrahjälp, får ämbetverket anföra följande.

Statskontoret finner det uppenbart, att det ekonomiska stöd i form av moderskapspenning
och mödrahjälp, som staten alltsedan ingången av år 1938
lämnar därtill berättigade barnaföderskor, har en ur olika synpunkter synnerligen
viktig samhällelig uppgift. Genom moderskapspenningen gives ett
mycket stort antal mödrar i vårt land hjälp till bestridande av vissa av barns -

— 17

börden normalt föranledda utgifter. Genom mödrahjälpen lämnas därutöver
ytterligare bistånd åt de kvinnor, som på grund av havandeskapet och
barnsbörden råkat i nödställd belägenhet. De erinringar, som i 1939 års berättelse
framförts av riksdagens revisorer, böra fördenskull enligt statskontorets
mening icke föranleda lill vidtagande av sådana åtgärder, vilkas genomförande
skulle medföra svårigheter att på lämpligt sätt och i erforderlig
omfattning uppehålla ifrågavarande understödsverksamhet. Såvitt statskontoret
kan finna, rikta sig revisorernas anmärkningar icke heller mot verksamheten
såsom sådan utan främst mot det sätt, på vilket densamma handhafts
av de härför ansvariga organen. Den av revisorerna lämnade redogörelsen
giver nämligen otvivelaktigt vid handen, att de till mödrahjälp anvisade
riksstatsanslagen använts på sätt och i en utsträckning, som icke varit
avsedd. Även om anledningen härtill måhända i första hand varit att söka i den
omständigheten, att prövningen av de behov, mödrahjälpen avser att tillgodose,
icke verkställts med tillbörlig urskiljning och omsorg, lärer en stor
del av de av revisorerna påtalade missförhållandena kunnat undvikas, därest
barnavårdsnämnderna utövat en strängare kontroll med avseende å mödrahjälpsmedlens
användning och mödrahjälpsnämnderna konsekvent meddelat
föreskrifter rörande hjälpens disposition. I likhet med revisorerna finner
statskontoret det därför angeläget, att kompletterande föreskrifter meddelas
i syfte att dels begränsa utgifterna för mödrahjälpen, dels ock så långt görligt
säkerställa en riktig användning av mödrahjälpsmedlen. Enligt statskontorets
uppfattning böra dessa föreskrifter i första hand vara av vägledande karaktär.
För att i möjligaste mån söka undvika framtida anslagsöverskridanden lärer
det emellertid dessutom vara nödvändigt att vidtaga en skärpning av nu gällande
bestämmelser på området. Statskontoret återkommer härtill i det följande.

Revisorerna hava till en början lämnat en redogörelse för den av dem
verkställda granskningen av kostnaderna för själva organisationen. Revisorerna
hava därvid med ledning av införskaffade uppgifter, bland annat,
konstaterat, att antalet sammanträdesdagar för flertalet mödrahjälpsnämnder
under budgetåret 1938/39 uppgått till ett å två i månaden, men att på
vissa håll dylika sammanträden hållits betydligt oftare. Revisorerna huva i
samband därmed gjort den iakttagelsen, alt mödralijälpsnämnder med relativt
stort antal avgjorda ärenden kunnat avverka dessa på betydligt färre
sammanträden än vad fallet varit beträffande nämnder med väsentligt mindre
antal ärenden. Av den lämnade redogörelsen framgår vidare, att expenskostnaderna
varit mycket olika för olika mödralijälpsnämnder och alt skillnaden
mellan de lägsta och de högsta belopp, som av nämnderna disponerats
för ifrågavarande ändamål, icke synts kunna förklaras enbart med .skillnaden
i arbetsbörda. Något förslag till åtgärder för åstadkommande av en begränsning
av administrationskostnaderna har emellertid icke framlagts av revisorerna.

Med hänsyn till att mödrahjälpsverksamheten numera pågått under mer
än tvä år, föreställer sig statskontoret, all mödrahjälpsnämnderna böra hava
kunnat förvärva sig en sådan allsidig erfarenhet på området, alt viss förenkling
av organisationen bör kunna komma till stånd. Kostnaderna för
själva organisationen böra härigenom kunna nedbringas, utan att syftet
med verksamheten skulle behöva eftersättas. Statskontoret vill i sådant avseende1
ifrågasätta, huruvida icke antalet mödralijälpsnämnder skulle kunna
begränsas. Detta synes statskontoret lämpligen kunna ske genom att de
ärenden, vilkas handläggning för närvarande ankommer på mödrahjälpsnämnderna
i vissa i landsting icke deltagande städer, överflyttas på nämnderna
i vederbörande landstingsområden. Statskontoret får fördenskull före -

/i()72!>6. Itel), berättelse ang. statsverket år 1939. II.

18 —

slå, att mödrahjälpsnämndema i Norrköping, Malmö, Hälsingborg och Gävle
indragas samt att den av nämnderna i dessa städer handhavda verksamheten
i fortsättningen övertages av mödrahjälpsnämndema i respektive Östergötlands,
Malmöhus och Gävleborgs läns landstingsområden. För alt erfarenheterna
från mödrahjälpsverksamheten i dessa städer efter en dylik omläggning
skall kunna bliva tillgodosedd i behörig utsträckning, torde emellertid
nämnderna i sagda landstingsområden böra förstärkas, rnödrah jälpsnämnderna
i Östergötlands och Gävleborgs läns landstingsområden med vardera
en ledamot såsom representanter för Norrköping, respektive Gävle och mödrahjälpsnämnden
i Malmöhus läns landstingsområde med två ledamöter, varav
den ene skulle företräda Malmö och den andre Hälsingborg. Det synes
statskontoret jämväl kunna ifrågasättas, huruvida icke mödrahjälpsnämnderna
i Kalmar läns norra och i Kalmar läns södra landstingsområden utan
olägenhet skulle kunna sammanföras till en nämnd, varvid dock förutsättes.
att denna innesluter landstingsrepresentanter för båda områdena.

Med den stabilisering, som verksamheten på nu förevarande område torde
hava erhållit, synes hinder icke heller böra föreligga att maximera antalet
sammanträdesdagar för mödrahjälpsnämndema till högst två per månad.
Möjlighet torde likväl böra lämnas öppen för socialstyrelsen att -— där omständigheterna
det påkalla — medgiva rätt för nämnd att sammanträda oftare
än nu sagts.

Enligt meddelade föreskrifter äger sekreterare i mödrahjälpsnämnd uppbära,
förutom annat, ersättning med vissi belopp för varje behandlad ansökning.
För sekreterare hos mödrahjälpsnämnd i landstingsområde utgår denna
ersättning med en krona, och beträffande mödrahjälpsnämnd i stad, som
ej deltager i landsting, med femtio öre. Det synes statskontoret, som om anledning
saknades att i fortsättningen bibehålla denna skillnad i fråga örn ersättningens
storlek. Ämbetsverket, som för sin del finner en gottgörelse med
femtio öre för varje behandlad ansökning fullt tillräcklig, får fördenskull
föreslå, att ersättningen fixeras till högst nämnda belopp.

Även örn vid ett bifall till statskontorets nyssnämnda förslag statsverkets
kostnader för mödrahjälpens administration skulle kunna nedbringas, torde
det vara uppenbart, att någon mera väsentlig besparing härigenom icke komme
att vinnas. Av revisorernas redogörelse torde klart framgå, att, därest
anslagsöverskridanden i den avsevärda omfattning, som hittills ägt rum, för
framtiden skola undvikas, det är nödvändigt, att en skärpning av behovsprövningen
kommer till stånd. Redan den omständigheten, att under första halvåret
1939 mödrarna till i del närmaste hälften av i landet under denna tid
födda barn kommit i åtnjutande av mödrahjälp, torde tillfullo visa, att dylik
hjälp på många håll lämnats i allt för stor omfattning och i vart fall i en
väsentligt större utsträckning än från början avsells. De av revisorerna
anförda exemplen på olika slag av utgifter, som bestritts med anlitande av
mödrahjälpsmedel, synas — såsom statskontoret tidigare berört ■— giva vid
handen, att mödrahjälpsnämndema i många fall icke verkställt prövningen
av hjälpbehoven nied tillräcklig urskiljning samt i allt för ringa grad beaktat
angelägenheten av sparsamhet med allmänna medel. Jämväl barnavårdsnämnderna
synas i för ringa utsträckning hava anlagt denna synpunkt.
Att såsom revisorerna gjort gällande söka den väsentliga orsaken till de antydda
missförhållandena i »mödrahjälpsförordningens allmänt hållna och
oklara avfattning» kan statskontoret dock icke finna riktigt. Då behovet
av mödrahjälp skall prövas i varje särskilt fall och detta behov självfallet
växlar högst väsentligt, synes det i själva verket icke stå i överensstämmelse
med de grundläggande principerna för mödrahjälpen, att i sagda förordning

19 —

— därest det överhuvud läte sig göra — uppdraga några mera detaljerade
riktlinjer för hjälpbehovets bedömande.

Det förefaller emellertid statskontoret, som örn den nu vunna erfarenheten
rörande tillämpningen gör en viss skärpning av mödrahjälpsförordningens
bestämmelser av behovet påkallad i syfte att hålla hjälpverksamheten
inom de gränser, som vid de förberedande arbetena åsyftats. I det
förslag till dylika bestämmelser, som befolkningskommissionen på sin tid
framlade, förutsattes, att för erhållande av mödralijälp skulle krävas, att
»trängande behov» därav förelåge. Vid anmälan för Kungl. Majit av kommissionens
förslag framhöll emellertid chefen för socialdepartementet, att
det enligt hans mening läge i sakens natur, att om mödrahjälp icke blott
formellt utan även reellt skulle medföra en förbättring i mödrarnas ställning,
behovsprövningen ej borde givas fullt samma stränga karaktär, som
vid prövning av fattigvårdsbehov. Med hänsyn härtill ansåg departementschefen
det icke lämpligt att stadga, att hjälpbehovet skulle vara »trängande»,
utan föreslog i stället, att »uppenbart behov» av hjälp skulle föreligga.
Departementschefens förslag föranledde ej erinran från Kungl. Maj:ts
eller riksdagens sida.

Statskontoret finner visserligen motivet lill mödrahjälpsförordningens
stadgande på denna punkt i och för sig fullt vägande. Då det emellertid
visat sig, att under den tid, förordningen varit i kraft, mödrahjälp beviljats
i en utsträckning, som näppeligen varit avsedd, synes det dock kunna
ifrågasättas, huruvida icke en mera restriktiv formulering bör komma till
stånd. Ämbetsverket får fördenskull föreslå, att uttrycket »uppenbart behov»
i förordningens 1 § ersättes med »trängande behov».

Revisorerna hava uppmärksammat, att mödrahjälp i vissa fall anvisats i
mycket stor utsträckning för bestridande av kostnader för tandvård. Så
har exempelvis det av mödrahjälpsnämnden i Stockholms stad härför anvisade
beloppet uppgått till i runt tal 15% av hela hjälpen. Motsvarande
tal för Södermanlands läns landstingsområde utgör enligt revisorernas uppskattning
7 %. Vid den granskning, som inom statskontoret verkställts av
barnavårdsnämndens i Stockholm redovisningar, har ämbetsverket funnit,
att i en del fall praktiskt taget hela mödrahjälpen tagits i anspråk för gäldande
av tandvårdskostnader. Statskontoret har för sin del mycket svårt
att föreställa sig, att avsikten med mödrahjälpen varit att täcka dylika
kostnader i sådan omfattning, som här skett. Och därtill kommer, att
statsmakterna efter mödrahjälpsförordningens tillkomst anvisat särskilda
vägar för alt tillgodose de obemedlades och mindre bemedlades tandvård
och med allmänna medel bidraga till bestridande av kostnaderna för densamma.
Det synes ämbetsverket fördenskull vara förtjänt att tagas under
övervägande, huruvida icke ett stadgande borde meddelas av den innebörd,
att mödrahjälp i form av tandvård icke må utgå till kvinna i kommun, där
bidrag till tandvård lämnas i enlighet med föreskrifterna i förordningen den
3 juni 1938 (nr 360) örn lindring i obemedlade och mindre bemedlades tandvårdskostnader.
Och beträffande kvinnor i andra kommuner bör hjälpen
under alla omständigheter begränsas till att avse allenast vårdbehov, som
täckes av berörda förordning.

De av revisorerna lämnade exemplen på hjälpbehov, för vilkas täckande
mödrahjälpsmedel tagits i anspråk, torde visa, att dylika medel i mycket
stor utsträckning använts för ändamål, vilka i första hand skolat lillgodoses
genom moderskapspenning. För att vinna kontroll över moderskapspenningens
användning och därjämte uppnå, afl densamma närmare anpassas
efter behovsprincipen, har det synts revisorerna önskvärt, att denna
hjälpform inarbetades i mödrahjälpen.

- 20 —

I syfte att undvika de av revisorerna anmärkta svårigheterna beträffande
gränsdragningen mellan de ändamål, som skola tillgodoses genom moderskapspenningen
och genom mödrahjälp, och samtidigt nedbringa statsverkets
kostnader för understöd åt hjälpbehövande mödrar finner statskontoret
den ifrågasatta utvägen förtjäna övervägas. Hela ifrågavarande
hjälpbehov skulle sålunda tillgodoses enligt mödrahjälpsförordningen.
Då genomsnittet av enligt denna förordning meddelat understöd
utgör omkring 200 kronor, bör en dylik åtgärd kunna vidtagas utan
förhöjning av mödrahjälpens maximibelopp. Därest åtgärder av sådan
innebörd finnas genomförbara, bör emellertid motsvarande jämkning
komma till stånd i fråga om moderskapshjälpens belopp. Jämlikt
32 § sjukkasseförordningen (S. F. S. nr 280/1931) skall centralsjukkassa
vid barnsbörd utgiva s. k. moderskapshjälp åt kvinnlig medlem, som
omedelbart före barnsbörden varit medlem av erkänd sjukkassa under viss
angiven tid. Dylik hjäll) utgår med ett belopp av 110 kronor. För varje
barnsbörd, vid vilken centralsjukkassa i enlighet med bestämmelserna i
nyssnämnda förordning utgivit moderskapshjälp, äger kassan erhålla statsbidrag
med 75 kronor eller således med samma belopp som moderskapspenning.
Den del av den kvinnan tillkommande hjälpen, för vilken hon
själv har att erlägga försäkringsavgifter, utgör alltså i regel 35 kronor.
Kvinna, som är berättigad till moderskapshjälp, äger icke utfå moderskapspenning,
men hinder föreligger icke för henne att komma i åtnjutande av
mödrahjälp, därest förutsättningarna härför i övrigt äro för handen. Moderskapshjälp
skulle alltså i nu åsyftade fall uppbäras med allenast så stort
belopp, som motsvarar erlagda försäkringsavgifter.

Revisorerna hava vidare föreslagit, att den nu tillämpade principen örn
oinskränkt individuell behovsprövning skulle övergivas. Vid tilldelandet av
mödrahjälp borde man i stället enligt revisorernas mening utgå från att
visst fixerat beskattningsbart belo])]) i regel skulle utesluta hjälp. Statskontoret
vill med anledning härav framhålla, att genomförandet av ett förslag
av dylik innebörd skulle innebära ett väsentligt avsteg från nu gällande
principer för mödrahjälpens beviljande och sannolikt vara ägnat att i
avsevärd mån inskränka hjälpens effektivitet. Därest åtgärder vidtagas i
enlighet med vad statskontoret här förut förordat, synes tillräcklig anledning
saknas för den av revisorerna föreslagna ändringen av grunderna för
helio vsprövningen.

Revisorerna hava vidare framhållit nödvändigheten av att föreskrifter
utfärdades, vilka reglerade barnavårdsnämndernas skyldigheter beträffande
mödrahjälpen, så att klart framginge, att nämnderna voro ansvariga för
sådana oriktiga åtgärder, som innefattade ekonomiska förfoganden utanför
ramen för meddelade bestämmelser eller beslut.

Statskontoret vill med anledning härav allenast erinra, att jämlikt 13 §
barnavårdslagen en var ledamot av barnavårdsnämnd ansvarar gemensamt
med de övriga för de kommunala medel, som till nämnden överlämnats.
Att detsamma gäller även statsmedel, som överlämnats till barnavårdsnämnd
för ändamål, med vilka det åligger nämnden att taga befattning,
kan visserligen icke utläsas av nyssnämnda författningsrum, men att så är
förhållandet torde kunna slutas av allmänna rättsregler. Statskontoret ifrågasätter
fördenskull, huruvida några särskilda bestämmelser i av revisorerna
angivet avseende äro av behovet påkallade.

Statskontoret vill slutligen framhålla, att det uppenbarligen är av vikt,
att en mera enhetlig praxis vid tillämpningen av mödrahjälpsförordningen
kommer till stånd. Ur denna synpunkt kan fördenskull sättas i fråga, huruvida
icke utöver i förordningen intagna bestämmelser sådana föreskrif -

21 —

ter eller direktiv böra meddelas, vilka kunna tjäna till ledning för mödrahjälpsnämndemas
prövning. Det torde härutinnan ligga närmast till hands,
att socialstyrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet beträffande mödrahjälpsverksamheten
erhåller i uppdrag antingen att själv meddela nödiga anvisningar
i ämnet eller att för Kungl. Maj:t framlägga förslag till föreskrifter
i sådant hänseende. Statskontoret vill i detta sammanhang bringa i erinran,
att socialstyrelsen med anledning av den bristande enhetligheten i mödrahjälpsförordningens
tillämpning genom beslut den 10 november 1939 anbefallts
verkställa en statistisk undersökning beträffande ifrågavarande förhållanden.
Då ett större material för frågans bedömande härigenom torde
kunna erhållas, synes det sannolikt, alt ytterligare åtgärder skola kunna
vidtagas i syfte att begränsa de med mödrahjälpen förenade kostnaderna.
Särskilt vill statskontoret understryka vikten av att nämnderna i sina beslut
konsekvent angiva de belopp, som må användas för varje huvudsakligt
behov. Att mödrahjälp icke må utgå till asociala individer synes ämbetsverket
uppenbart. Därutöver skulle en föreskrift om tillhandahållande
in natura av materiell hjälp otvivelaktigt vara ägnad att förekomma missbruk.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Nissen.

Stockholm den 8 januari 1940.

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.

NILS A. F. ODÉN.

Richard Munthe.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 23, § 7.

Till Konungen.

Genom remiss den 30 december 1939 har Kungl. Majit anbefallt riksräkenskapsverket
alt avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1939 församlade
revisorer under § 7 i sin berättelse anfört angående anslagen till
mödrahjälp. Till åtlydnad härav får riksräkenskapsverket i underdånighet
anföra följande.

Enligt bestämmelserna i kungörelsen den 22 oktober 1937 (nr 848) med tilllämpningsföreskrifter
till förordningen om mödrahjälp (1937: 339) åligger
det barnavårdsnämnd, som har alt verkställa beslut örn mödrahjälp, dels
att föra dagbok över de åtgärder, som i varje ärende av nämnden vidtagas,
samt de utbetalningar, som göras, dels ock att årligen före den 1 mars och
den 1 september till länsstyrelsen och mödrahjälpsnämnden insända utdrag
ur dagboken över sådana ärenden, i vilka hjälpverksamheten avslutats under
nästföregående kalenderhalvår, varvid de till länstyrelsen insända utdragen
skola åtföljas av vederbörliga verifikationer i huvudskrift. Därest de till
barnavårdsnämndens förfogande för ifrågavarande ärenden ställda medlen

— 22 —

icke i sin helhet tagits i anspråk, skola samtidigt till länsstyrelsen återlevereras
sålunda odisponerade belopp. Vid avgivande av redovisning skall barnavårdsnämnden
jämväl till länsstyrelsen inleverera belopp, som under kalenderhalvåret
återbetalats å utlämnade lån. Förteckning över de verkställda
återbetalningarna skall bifogas de dagboksutdrag, som tillställas mödrahjälpsnämnden.
På anmodan är barnavårdsnämnd pliktig att tillställa länsstyrelsen
eller mödrahjälpsnämnden utdrag ur dagboken över mödrahjälpsverksamheten
inom kommunen även å annan tid och i andra fall än ovan sagts.
Vad i kungörelsen sägs örn länsstyrelsen skall i fråga om Stockholms stad
gälla statskontoret.

Riksräkenskapsverket har vid sin granskning av länsstyrelsernas räkenskaper
att kontrollera att utanordningsbeslulen rörande mödrahjälpsmedel styrkts
med mödrahjälpsnämndernas protokoll, samt att medel, som utanordnats av
länslyrelserna men ej av barnavårdsnämnderna redovisats med verifikationer,
återbetalts till länsstyrelserna.

Några särskilda bestämmelser angående granskning och kontroll av barnavårdsnämndernas
redovisningar över mödrahjälpsverksamheten hava icke
meddelats i ovannämnda kungörelse, och det torde ej heller åligga ämbetsverket
att verkställa sådan granskning.

Då emellertid riksräkenskapsverket ansett det vara av intresse att göra jämförelser
mellan mödrahjälpsnämndernas protokoll samt barnavårdsnämndernas
redovisningar, infordrade ämbetsverket i cirkulärskrivelse den 13 april
1939 barnavårdsnämndernas dagboksutdrag jämte verifikationer avseende
mödrahjälpsverksamheten under första kalenderhalvåret 1938 samt föreskrev,
att redovisningar för tiden därefter skulle insändas till riksräkenskapsverket
senast den 1 november näst efter budgetårets utgång. På grund av materialets
stora omfattning har ämbetsverket dock nödgats inskränka sig till stickprovsgranskning.

Enligt vad riksräkenskapsverket erfarit, råder inom länsstyrelserna till följd
av avsaknaden på bestämmelser i ämnet stor tveksamhet angående sättet för
bedrivande av granskningen utav barnavårdsnämndernas redovisningar. En
del länsstyrelser liava sålunda ifrågasatt, huruvida ansvarighet för barnavårdsnämndernas
utbetalningar överhuvud taget ålåge länsstyrelse.

För vinnande av enhetlighet i länsstyrelsernas granskning och för klarläggande
av ansvarigheten, synes det av vikt, att bestämmelser utfärdas angående
länsstyrelsens granskningsskyldighet beträffande ifrågavarande utgifter.

Statsrevisorernas anmärkningar mot mödrahjälpens handhavande giva tydligt
vid handen, att allvarliga missförhållanden råda, vilka böra botas. Det
synes uppenbart, att en mera enhetlig praxis vid tillämpningen av mödrahjälpsförordningen
bör komma till stånd, och det torde härutinnan ligga närmast
till hands, att socialstyrelsen erhåller i uppdrag att antingen själv meddela
nödiga anvisningar eller för Kungl. Majit framlägga förslag till föreskrifter
i sådant hänseende.

Stockholm den 30 januari 1940.

Underdånigst
P. S. RUNEMARK.

V. ARVIDSSON.

I. d’Aubigné.

— 23 —

Överståthållarämbetets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 23, § 7.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 30 december 1939 har överslåthållarämbetet anbefallts
att, efter hörande av mödrahjälpsnämnden i Stockholms stad, till socialdepartementet
inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
i sin den 15 december 1939 avgivna berättelse anfört i fråga örn anslagen
till mödrahjälp.

Till åtlydnad härav får Överståthållarämbetet, med överlämnande av bifogade
yttrande från mödrahjälpsnämnden i Stockholm, i underdånighet anföra
följande:

Såsom revisorerna framhållit, hava kostnaderna för mödrahjälpen varit
avsevärt större, än vad som beräknats vid införandet av denna understödsform.
Enligt revisorernas förmenande har detta, åtminstone i viss utsträckning,
sin orsak däruti, att mödrahjälpsnämnderna, vars praxis vid beviljandet
av understöd varit mycket olika, åtminstone i en del fall icke iakttagit
tillbörlig urskillning, i följd varav mödrahjälp kommit att utgå i allt för stor
omfattning.

För att åstadkomma enhetlighet i fråga om mödrahjälpens utdelande samt
förhindra att dylik hjälp beviljades i sådana fall, där understöd rätteligen
icke borde utgå, hava revisorerna ifrågasatt, huruvida man icke borde frångå
den nu tillämpade principen örn oinskränkt individuell behovsprövning
och vid tilldelande av mödrahjälp utgå från, att visst fixerat beskattningsbart
belopp såsom regel uteslöte hjälp.

Överståthållarämbetet delar revisorernas uppfattning angående det önskvärda
i att enhetliga regler följas vid mödrahjälpens beviljande. Emellertid
torde man icke kunna i allt för stor utsträckning fråntaga mödrahjälpsnämnderna
dess fria prövningsrätt. I den mån som rätten att erhålla mödrahjälp
ställes beroende av den beskattningsbara inkomsten måste gränsen sättas jämförelsevis
högt, för att en därpå grundad bortgallring icke skall verka obillig.
Men i många fall kommer även vid en lägre inkomstsiffra behov av hjälp
icke att vara för handen. Bortsett från att den senaste taxeringen i allmänhet
avser inkomsten under en lid, som ligger mer än ett år tillbaka, må som
skäl för bibehållande av en viss prövningsrätt anföras, att de beskattningsbara
beloppen hos olika inkomsttagare icke äro fullt jämförbara, särskilt i de
fall, då i inkomsten ingå naturaförmåner. Vidare hava vid de beskattningsbara
beloppens fastställande taxeringsnämnderna i allmänhet endast i begränsad
omfattning kunnat taga hänsyn till de särskilda omständigheter, exempelvis
sjukdom eller skuldsättning, som kunna påverka vederbörandes betalningsförmåga.

En önskvärd enhetlighet i praxis synes ämbetet kunna främjas även därigenom
att, på sätt mödrahjälpsnämnden i Stockholm föreslår, socialstyrelsen
i sina råd och anvisningar till mödrahjälpsnämnderna angiver vissa normer
som vägledning för nämndernas prövning i det särskilda fallet.

Revisorerna hava också ansett, att kontrollen från barnavårdsnämndernas
sida över de beviljade understödens användning icke varit tillräckligt effektiv
samt framhållit, att det vore nödvändigt med föreskrifter beträffande barnavårdsnämndernas
skyldigheter i detta avseende saini ifråga om granskningen
av deras till länsstyrelserna avgivna redovisningar.

De exempel, som statsrevisorerna i detta sammanhang anfört, synas enligt

— 24 —

ämbetets förmenande giva belägg för riktigheten av denna uppfattning, även
om inom Stockholms stad något behov av föreskrifter i detta avseende icke
visat sig.

Stockholm den 24 januari 1940.

Underdånigst
TORSTEN NOTHIN.

STEN WALLER.

Mödrahjälpsnämndens i
Stockholms stad

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 23, § 7.

Till Konungen.

Med anledning av vad riksdagens revisorer i sin berättelse år 1939 anfört
i fråga om anslagen till mödrahjälp får mödrahjälpsnämnden i Stockholms
stad anföra följande.

Det torde icke råda någon tvekan örn att mödrahjälp kommit att utgå i
en utsträckning, som man tidigare ej räknat med. Därmed är dock ej sagt,
att hjälp — såsom revisorerna anföra — utgått i alltför stor omfattning.
Ett sådant påstående måste grundas på en undersökning av barnaföderskornas
ekonomiska ställning. Någon statistik häröver finnes emellertid ännu
icke men kommer möjligen till stånd i samband med den bearbetning av
material från mödrahjälpsnämnderna, som för närvarande pågår inom socialstyrelsen.
Åtskilliga skäl tala dock för sannolikheten av att barnaföderskornas
ekonomiska ställning ligger betydligt under genomsnittet för befolkningen
i dess helhet. Frånräknas Norrland blir detta ännu mera påtagligt.
Nämnden vill sålunda ej vitsorda revisorernas uttalande på denna
punkt.

Då i den offentliga debatten om mödrahjälpen ofta fästs stort avseende
vid att kostnaderna för hjälpverksamheten överstigit de anvisade förslagsanslagen,
vill mödrahjälpsnämnden erinra om att någon beräkning i verklig
mening av de erforderliga anslagen icke förekommit, emedan det — såsom
nyss nämnts — icke funnits någon statistik över barnaföderskornas ekonomi,
på vilken man kunnat grunda en sådan beräkning. Anslagen ha därför
fixerats endast efter en uppskattning av kostnaderna såsom ock såväl
vederbörande sakkunnigkommité som departementschef uttryckligen angivit.
Det synes därför oegentligt att av anslagens överskridande draga sådana
slutsatser, som ofta skett.

Nämnden vill för sin del bestämt motsätta sig, att stadgande om maximiinkomst
för mödrahjälps erhållande intages i mödrahjälpsförordningen eller
att den obegränsade individuella behovsprövningen eljest inskränkes genom
bestämmelser i förordningen. Den fria prövningen är enligt nämndens mening
en av de största fördelarna med mödrahjälpen. Däremot har nämnden
intet att erinra mot att socialstyrelsen i sina råd och anvisningar meddelar
ett visst schema för beviljande av hjälp i normalfall inom olika inkomstgrupper
och dyrorter och med olika barnantal. Detta schema, som i och

— 25 —

för sig bör innehålla rätt stora marginaler, böra nämnderna äga frångå, så
snart omständigheterna avvika från normalfallet. Härigenom vunnes, att
tolkningen av begreppet »uppenbart behov» i större utsträckning än hittills
kommc att läggas i en myndighets — socialstyrelsens — hand. De svårigheter,
som måste vara förenade med upprättandet av ett sådant schema,
torde dock vara betydande.

Med hänsyn till att moderskapspemiingen är avsedd för förlossningskostnader
och barnets första utrustning brukar nämnden som regel icke bevilja
mödrahjälp för dessa ändamål. Undantag härifrån plägar göras endast
i de fall, då modern varit i ett sådant nödläge, att hon måst tillgripa
moderskapspenningen för sitt uppehälle, och endast i fråga örn barnets
första utrustning.

Även örn författningsändringar i besparingssyfte icke göras, anser nämnden
det vara naturligt, att mödrahjälpsnämnderna i den nu inträdda situationen,
då såväl staten som den enskilde nödgas beskära sina normala utgifter,
ålägga sig större återhållsamhet och större försiktighet vid prövning
av hjälpbehov. En anmaning från socialstyrelsen i detta syfte bomme säkerligen
att mötas med den största förståelse och lojalitet från nämndernas
sida. Det synes också lyckligare att på denna väg söka få till stånd någon
begränsning av utgifterna än att med utgångspunkt från dagens onormala
förhållanden genomföra definitiva och för framtiden bestående författningsändringar.

Därest emellertid den ekonomiska situationen anses vara sådan, att även
härutöver besparingar måste göras å anslagen för omvårdnad av mödrar
och späda barn, vill nämnden förorda, att detta sker genom en nedsättning
av moderskapspenningen eller sänkning av inkomstgränsen för erhållande
av denna. Den begränsning av statsutgifterna, som härigenom skulle vinnas,
toi''de komma att drabba de mest behövande mödrarna mindre tungt
än örn en ändring skedde i fråga örn mödrahjälpen.

Beträffande de personer, som statsrevisorerna beteckna såsom uppenbart
asociala, vill mödrahjälpsnämnden framhålla, att nämnden starkt känt vikten
av alt icke genom hjälpåtgärder borttaga de återhållande faktorer i
fråga om deras barnafödande, som möjligen kunna förefinnas. Nämnden
har också vid sidan av sin verksamhet funnit erforderligt att i tillämpliga
fall tillråda rådfrågning angående sterilisering och födelsekontroll.

Statsrevisorerna uppehålla sig i särskilt hög grad vid mödrahjälp ens användning
och kontrollen däröver. Revisorerna lia därvid återgivit en del
fall av iner eller mindre påtagliga missbruk. Utan att på något sätt vilja
förneka, alt missbruk förekommit, vill mödrahjälpsnämnden dock framhålla,
att det i och för sig väl ej torde vara ägnat att väcka förvåning, att
missbruk kunnat förekomma, då det såsom här rör sig örn en fullständigt
ny och oprövad verksamhet, som omsluter inemot 50,000 personer.

Då man sätter sig till doms över verksamheten i lin berörda hänseenden,
är det två faktorer, som man särskilt bör hålla i minnet. Den ena att beslutens
verkställighet och kontrollen över användningen lagts i händerna
på så okvalificerade organ, som barnavårdsnämnderna åtminstone på landsbygden
ofta liro. Man får ej begära, att dessa enkla organ skola fungera och
fylla sina uppgifter på samma perfekta sätt som en statsmyndighet med
väl utbildad och heltidsanställd personal. Vill man ifrån statsmakternas
sida få till stånd en kontroll, som skulle kunna motsvara statsrevisorernas
anspråk, bör verksamheten otvivelaktigt omläggas, så att särskilda statsorgan
få dessa uppgifter om hand. De medel, som detta skulle kräva, torde
dock kunna användas bättre. — Den andra faktorn, som nian bör minnas,
är det klientel, man bär har att göra med. Det är fråga örn enkla mödrar,

— 26

som i allmänhet ha svårt att inse, att de göra sig skyldiga till något klandervärt,
då de av mödrahjälpsmedel skaffa något som icke uteslutande kommer
dem själva utan familjen i dess helhet till godo. Detta torde vara synnerligen
naturligt och torde för övrigt ofta bottna i en av mödrarnas vackraste
egenskaper — deras osjälviskhet.

I mångå fall är det också rätt meningslöst att tala örn kontroll i egentlig
mening. Detta gäller framför allt kostbidragen. Ingen torde på allvar vilja
göra gällande, att det kan eller bör kontrolleras, att modern verkligen själv
och utan att dela med sig åt andra familjemedlemmar äter av den med
mödrahjälp inköpta kosten. Detta synes nämnden även mindre betydelsefullt
än att söka förmå mödrarna att köpa den kost, som de i eget intresse
böra köpa. Detta torde dock icke kunna ske på annat sätt än genom fortsatt
och ökad upplysning. Mödrahjälpsnämnden vill varna för att föreskrifter
utfärdas, vari alltför mycket tryckes på att endast modern får förtära
mödrahjälpskosten, enär detta lätt skulle kunna draga löje över mödrahjälpen.

Den garanti, som man vill ha för att hjälpen kommer till avsedd användning,
kan emellertid — utom beträffande kosten -—- vinnas genom att låta
hjälpen komma vederbörande till godo in natura i stället för kontant. Vid
en väl genomförd naturahjälp — därvid nämnden hit hänför även hjälp
i form av varurekvisitioner med viss begränsad valfrihet — blir den efterföljade
övervakningen praktiskt taget överflödig och svårigheter med redovisningarna
torde också komma att undvikas. Inom Stockholms stad är
naturahjälpen genomförd såsom huvudregel — för närvarande göres dock
i allmänhet undantag beträffande den mödrahjälp som utgår till kostförbättring.
Otvivelaktigt är detta även enklare än att genom detaljföreskrifter
av olika slag söka bota de brister, som följa av verksamhetens organisation
och natur. Ett påpekande från socialstyrelsen om att naturaformen i ökad
omfattning bör komma till användning torde vara allt som i detta hänseende
skulle vara erforderligt.

I fråga om hjälpverksamheten inom Stockholms stad vill mödrahjälpsnämnden
slutligen framhålla, att nämnden under de gångna två åren icke
kunnat finna något behov av nya eller utförligare föreskrifter i något av de
hänseenden statsrevisorerna berört.

Av revisorernas berättelse framgår, att mödrahjälpsnämnden i Stockholms
stad har haft det största antalet sammanträden men icke det största antalet
ärenden. Antalet avgjorda ansökningar uppgår numera till i medeltal omkring
75 per sammanträde. Detta vill synas nämnden vara en betydande
arbetsbörda. Med barnavårdsnämndens nuvarande organisation och arbetssätt
kan någon minskning av nämndens sammanträden heller icke genomföras.
Skulle en nedskärning göras, kunde denna nämligen endast ske genom
minskning av antalet sammanträden till hälften och följaktligen innebärande
en ökning av antalet ärenden per sammanträde till 150. Det torde utan
vidare inses, att en sådan ordning icke är möjlig.

Stockholm den 19 januari 1940.

Underdånigst

Mödrahjälpsnämnden i Stockholms stad:

ANDREA ANDREEN.

håkan rahm.

— 27 —

Länsstyrelsens i Stockholms
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 23, § 7.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 30 december 1939 har länsstyrelsen anbefallts
att, efter hörande av inom länet verksam mödrahjälpsnämnd, inkomma med
utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer i sin
berättelse anfört i fråga om anslagen till mödrahjälp.

Med anledning härav har länsstyrelsen införskaffat yttrande från mödrahjälpsnämnden
i länet, vilket yttrande här bifogas, samt får för egen del
anföra följande.

Vad revisorerna anfört i fråga örn organisationskostnaderna torde icke påkalla
något uttalande från länsstyrelsens sida.

Beträffande den omfattning, i vilken mödrahjälp kommit till användning,
konstatera revisorerna, att mycket stora skillnader mellan olika rnödrahjälpsnämnder
föreligga i fråga om antalet beviljade ansökningar i procent
av antalet levande födda inom verksamhetsområdet samt göra gällande, att
dessa skillnader icke enbart kunna bero på befolkningens olika förmögenhetsförhållanden.
Revisorerna ifrågasätta, huruvida man bör frångå den
nu tillämpade principen om oinskränkt individuell behovsprövning och vid
tilldelande av mödrahjälp utgå från att visst fixerat beskattningsbart belopp
utesluter hjälp.

Mödrahjälpsnämnden i länet framhåller häremot med bestämdhet att individuell
behovsprövning — riktigt tillämpad — är den enda lämpliga metoden.
Länsstyrelsen anser, att anvisningar böra utfärdas för behovsprövningen
så att enhetligare bedömning uppnås. Att därvid binda prövningen
vid senast fastställda taxering, som ju avser inkomsten under året före taxeringsåret,
synes knappast lämpligt även om möjlighet till undantag stadgas,
men noggrann utredning angående den ekonomiska ställningen under det
löpande året torde böra föreskrivas. Det synes icke orimligt att föreskriva att
mödrahjälp icke bör lämnas, då den löpande inkomsten för året överstiger
visst belopp.

För att bedöma huruvida moderskapspenningen, på sätt revisorerna föreslå,
bör inarbetas i mödrahjälpen, torde ytterligare utredning erfordras.
Länsstyrelsen tillstyrker att dylik utredning verkställes.

För att avgränsa mödrahjälpen från behov, som rätteligen böra tillgodoses
av fattigvården, föreslå revisorerna särskilda föreskrifter. Häremot synes
intet vara att erinra.

I fråga örn ärendenas formella handläggning uttala revisorerna, att behov
föreligger av stadgande att i beslut, varigenom mödrahjälp beviljas, skall angivas
det belopp, som må användas för varje huvudsakligt behov, som hjälpen
avser att meddela. Mödrahjälpsnämnden i Stockholms län har i regel
meddelat dylik föreskrift. Länsstyrelsen finner lämpligt att bestämmelser
i angivet hänseende meddelas.

Behovet av föreskrifter angående barnavårdsnämndernas skyldigheter i
fråga örn medlens användning och redovisning vill länsstyrelsen vitsorda.
Möjligen vore lämpligt att barnavårdsnämndernas redovisningar först lämnades
till vederbörande mödrahjälpsnämnd för granskning, så att mödrahjälpsnämnden
skulle få tillfälle att bilda sig en uppfattning örn de olika
barnavårdsnämndernas siitt att handhava de beviljade medlen.

— 28

Länsstyrelsen ifrågasätter vidare, huruvida icke med hänsyn till numera
vunna erfarenheter närmare anvisningar böra meddelas i fråga örn de särskilda^
ändamål, för vilka mödrahjälp må anvisas.

o 1 fråga om länsstyrelsernas befattningstagande med ifrågavarande ärenden
får länsstyrelsen framhålla följande.

Vid härvarande länsstyrelse lia samtliga mödrahjälpsärenden införts i en
särskild liggare, vari kommunvis angivits mödrarnas namn, det belopp, som
beviljats för var och en, samt huruvida bidraget beviljats med eller utan
återbetalningsskyldighet. I denna liggare antecknas dagen för barnavårdsnämndens
redovisning, återlevererade belopp ävensom i förekommande fall
de brister, som häftat vid redovisningen. Då brist konstateras anmärkes
delta och komplettering infordras, i regel genom telefonsamtal med barnavårdsnämndens
ordförande men i mera grava fall skriftligen. Genom att
på detta sätt vägleda och lämna barnavårdsnämnderna anvisningar om redovisningsskyldighetens
innebörd har det lyckats länsstyrelsen att i flertalet
fall erhålla en fullständig redovisning. Sådana anvisningar ha även lämnats
i den länsstyrelsens promemoria, som bilagts mödrahjälpsnämndens yttrande.
I några fall, där medlen av vederbörande barnavårdsnämnd utlämnats
kontant till modern och denna ej kunnat förete kvitton å samtliga inköp,
har denna brist fått fyllas genom en på heder och samvete avgiven försäkran
från modern, vari hon fått redogöra för medlens användning. Barnavårdsnämnderna
torde hava utlämnat kontanter endast till sådana mödrar,
som haft nämndens särskilda förtroende. Enligt länsstyrelsens uppfattning
hava de beviljade medlen i Stockholms län i stort sett använts på av mödrahjälpsnämnden
föreskrivet sätt. Att till kostförbättring anvisade belopp i en
del fall använts till inköp av något kilogram kaffe har förekommit, men
detta kan väl knappast anses utgöra sådant avsteg från givna direktiv att
länsstyrelsen bort fordra att de för sådant ändamål använda beloppen skulle
återbetalas.

Revisorerna framhålla såsom önskvärt, att länsstyrelserna — i likhet med
vad som skett hos länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län — vid granskningen
av barnavårdsnämndernas redovisningar upprätta promemorior om
vad som iakttagits. Ordnas granskningen såsom i Stockholms län, synes
värdet av en dylik promemoria skäligen ringa.

Stockholm å landskontoret den 18 januari 1940.

Underdånigst
KARL LEVINSON.

ALARIK WIGERT.

Länsstyrelsens i Uppsala län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 23, § 7.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 30 december 1939 har Länsstyrelsen anbefallts
att efter hörande av inom länet verksam mödrahjälpsnämnd avgiva utlåtande
över vad riksdagens revisorer i berättelse den 15 december 1939 anfört
rörande anslagen till mödrahjälp.

29 —

I anledning härav får länsstyrelsen härmed i underdånighet överlämna
från mödrahjälpsnämnden i Uppsala läns landstingsområde infordrat yttrande
samt såsom eget utlåtande åberopa, vad nämnden anfört.

Uppsala slott i landskansliet den 17 .januari 1940.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

S. LINNÉR.

ELIAS STENIUS.

Bilaga.

Till länsstyrelsen i Uppsala län.

Genom beslut den 2 januari 1940 har länsstyrelsen anmodat mödrahjälpsnämnden
inom länet att avgiva yttrande med anledning av vad riksdagens
revisorer i sin berättelse den 15 december 1939 yttrat angående anslagen till
mödrahjälp. 1 anledning härav får mödrahjälpsnämnden anföra följande.

Beträffande organisationskostnaderna må nämnas, att för första halvåret
1938 till mödrahjälpsnämnden utanordnades ett expensanslag av 300 kronor,
varav emellertid allenast 80 kronor förbrukades. För budgetåret 1938/1939
utanordnades för samma ändamål jämväl 300 kronor, varav 30 kronor återlevererades.
De verkliga expenskostnaderna för mödrahjälpsnämnden äro
enligt nämndens uppfattning mycket måttliga.

Beträffande sammanträdenas antal, som inverkar på resekostnaderna, sökte
mödrahjälpsnämnden till en början arbeta med ett sammanträde i månaden.
Det visade sig emellertid, när hjälpformen blivit mera bekant, att denna
begränsning ledde till sådana dröjsmål med mödrahjälpen att nämnden fann
sig nödsakad hålla sammanträden två gånger i månaden. Denna anordning
har sedan fortgått, ehuru anhopningen av ärenden understundom blivit väl
stor.

Beträffande sekreterararvodet har detta inom länet utgått efter av socialstyrelsen
fastställda grunder och innebär enligt nämndens uppfattning ingalunda
för hög ersättning i förhållande till arbetet. Då riksdagens revisorer
anmärkt, att sekreterararvodena i regel utgått till statligt eller kommunalt
anställda tjänstemän må erinras, att det är nödvändigt för mödrahjälpsnämnden
att såsom sekreterare äga tillgång till en person, vilken har vana att handlägga
fattigvårds- och barnavårdsärenden enligt därom gällande lagar. Valet
av sekreterare har därigenom måst bliva begränsat till en ganska liten krets.
Arbetet med mödrahjälpsärendena har till stor del kunnat utföras på annat
än tjänstetid.

Beträffande mödrahjälpens omfattning har mödrahjälpsnämnden från början
låtit sig angeläget vara att begränsa mödrahjälpen till sådana fall då uppenbart
behov av understöd föreligger, men också att i dylika fall lämna hjälp
i den omfattning mödrahjälpen medger. Det har varit oundvikligt att på grund
av förordningens myckel summariska avfattning och de ofullständiga direktiv.
som i övrigt erhållits, mödrahjälpsnämnden till en början i sin handläggning
av ärendena lidit av en viss osäkerhet. Numera anser dock nämnden
sig hava skapat en ganska fast praxis på samma gång som barnavårds -

— 30 —

nämnderna kommit mera till insikt örn vilka utredningar de böra förebringa.
Det torde icke vara möjligt att bedöma behovet av mödrahjälp endast på
grund av förhållandet till levande födda, ehuru väl relationssiffrorna kunna
ge anvisning på tillämpningar, som icke gärna kunna förklaras annat än genom
praxis avvikande från den normala. Beträffande utdelningen av mödrahjälp
inom Uppsala län skulle av siffrorna icke kunna dragas annan slutsats
än att hjälpformen handhafts med en viss försiktighet. Detta resultat
överensstämmer med nämndens egen uppfattning, i den män nämnden kunnat
bilda sig ett omdöme örn resultaten av dess praxis.

Beträffande den av revisorerna anmärkta omständigheten att siffrorna för
förra halvåret 1939 äro högre än för kalenderåret 1938 vill mödrahjälpsnämnden
bekräfta antagandet att i början av år 1938 mödrahjälpen icke i
full utsträckning kommit till allmänhetens kännedom, oaktat de upplysningsmöten
och cirkulär som anordnades av mödrahjälpsnämnden.

Beträffande den viktiga frågan om en viss inkomstgräns för mödrahjälpen
har denna varit föremål för överläggning den 4 januari 1940 med ett flertal
representanter för länets barnavårdsnämnder. Därvid frainkommo delade
meningar. Från vissa ledamöter av barnavårdsnämnderna uttalades att barnavårdsnämndernas
arbete skulle i hög grad underlättas och medföra större
jämnhet i tilldelningen örn nämnderna hade att utgå från en viss inkomstgräns.
Denna borde dock icke utgöra en fastställd summa utan en i förhållande
till barnantal och dyrorten beräknad kvot. Från andra ledamöter av
barnavårdsnämnderna framhölls däremot, att endast undersökning i varje
särskilt fall kunde leda till ett rättvist resultat. Förhållandena inom de särskilda
familjerna vore så olika att de icke kunde uttryckas genom en siffra
vare sig denna sattes såsom ett absolut tal eller såsom en kvot av flera faktorer
på nyss föreslaget sätt. Genom mödrahjälpsnämndens praxis hade numera
riktlinjer framkommit, vilka vore barnavårdsnämnderna till god ledning.
Och det vore bäst att fortgå på denna väg.

För egen del vill mödrahjälpsnämnden meddela, att då nämnden började
sin verksamhet, tog nämnden under övervägande huruvida del vore lämpligt
att uppställa vissa inkomstgränser vid vilka mödrahjälp icke borde utgå.
Nämnden var därvid medveten örn att ett sådant system skulle i hög grad
förenkla nämndens prövning och leda till en formell jämnhet i tilldelningen.
Nämnden ansåg dock afl metoden icke skulle stå i god överensstämmelse med
förordningen örn mödrahjälp, vilken förutsätter individuell prövning och i
motsats till förordningen örn moderskapspenning icke innehåller föreskrifter
om inkomstgräns. Den i sistnämnda förordning stadgade gränsen 3,000 kronors
beskattningsbar inkomst skulle enligt mödrahjälpsnämndens uppfattning
i ett flertal fall ligga för högt. Nämndens erfarenhet från de numera
prövade ansökningarna har också visat att icke del beskattningsbara beloppet
står i direkt proportion till förmågan afl tillgodose de primära behov för modern,
som mödrahjälpen avser. En närmare granskning av de vanligaste behov,
som nämnden tillgodoser genom sin tilldelning av mödrahjälp bekräftar
detta förhållande.

De vanligaste behovsslagen äro följande.

a) Kost till modern (för ogift moder inackordering), eller kostförbättring.

b) Hemhjälp.

c) Kostnad för sjukvård (i undantagsfall förlossningskostnad).

d) Kostnad för kläder och sängutrustning till modern.

a) Mödrahjälp till kost och kostförbättring kan icke bedömas endast efter
inkomstsiffran utan beror i hög grad på familjens naturaförmåner. En familj
med naturahushållning kan bättre tillgodose moderns behov av närande

- 31 —

kost än en annan familj med ren kontanthushållning även örn den sistnämndas
inkomstsiffra är högre. Familjens storlek måste också tillmätas stor betydelse
i detta fall.

b) Frågan örn hemhjälp beror huvudsakligen dels på barnantalet, dels på
moderns hälsotillstånd, dels på frågan örn modern har att sköta lanthushåll
eller icke. Behovet måste också bedömas med hänsyn till möjlighet att anskaffa
hemhjälp och därav beroende kostnader för hemhjälp.

c) Sjukvårdskostnad m. m. torde bero på familjens inkomst. ^

d) Behovet av kläder och sängutrustning beror icke endast på inkomstbeloppet
utan även på frågan om förhållandena i familjen, exempelvis stort
barnantal, äro sådana att moderns personliga behov påtagligen blivit eftersatta.

Det bör också anmärkas, att mödralijälpsnämnden i ett par fall, då den
taxerade inkomsten varit relativt hög, funnit sig nödsakad meddela mödrahjälp
på grund av att familjen sedermera råkat ut för arbetslöshet eller sjukdom,
så att fattigvård måst anlitas.

Resultatet av dessa erfarenheter har blivit alt mödralijälpsnämnden icke
tror det vara möjligt att fastställa en viss inkomstsiffra såsom förutsättning
för mödrahjälpen. En sådan gräns skulle sannolikt leda till att barnavårdsnämnderna
skulle anse mödrahjälp alltid böra utgå för de fall som ligga innom
gränsen. Dessutom skulle mödralijälpsnämnden behöva avvika från
gränssiffran i ett stort antal undantagsfall. Mödralijälpsnämnden anser det
sålunda icke tillrådligt att fastställa en viss inkomstgräns.

Beträffande tillämpningen av 6 § i mödrahjälpsförordningen må nämnas
att mödrahjälpsnämnden alltid specificerat de olika ändamålen med mödrahjälpen
och angivit de särskilda belopp, som anslagits för varje ändamål. Numera
bär genom denna praxis mödrahjälpsnämnden även förmått barnavårdsnämnderna
att i de allra flesta fall framlägga en sådan specifikation.
För vissa poster, särskilt kost, kostförbättring, vissa klädesplagg och sängutrustning
har mödrahjälpsnämnden efter verkställda utredningar fastställt
normalbelopp, vilka tillämpas såvida icke särskild anledning till avvikelse påvisas.
Beträffande exempelvis en sådan kostnad som hemhjälp har det icke
varit möjligt att fastställa ett standardbelopp, vare sig efter gällande dyrortsgruppering,
skillnad mellan land och stad eller dylik grund. Det har nämligen
visat sig att tillgången på arbetskraft till hemhjälp och därmed även
kostnaden i hög grad varierat under olika tider och på olika platser.

Mödrahjälpsnämnden har alltid sökt — understundom genom utredningar
av barnavårdsförbundets barnavårdsombud eller genom inhämtande av muntliga
upplysningar — att skaffa sig en så levande bild som möjligt av varje
särskilt fall för alt utröna den sökandes behov.

Beträffande de särskilda utgiftsändamålen må härutöver framhållas att utrustning
åt barnet har av mödrahjälpsnämnden beviljats endast då det ansetts
visat, att moderskapspenningen (respektive moderskapshjälpen) icke
räckt lill även för delta ändamål. 1 ett stort antal fall har i beskedet angivits,
att »kostnad för utrustning åt barnet skall i första hand bestridas ur moderskapspenningen
(-hjälpen)».

Bidrag till korkmatta har givits i ett par fall, men endast då behov därav
förelegat av hygieniska skäl. — Påståendet att bidrag till handdukar eller
lakansväv icke. skulle överensstämma med mödrahjälpsförordningens anda
torde vara diskutabelt. Givet är alt storleken av sådana bidrag måste vara
rimlig. — Bidrag till inköp av andra möbler än säng till modern eller till
barnet lia icke förekommit bär. — Bidrag till barnvagn — utom i något alldeles
speciellt fall — ha icke givits förrän Socialstyrelsen elter besvär ändra -

— 32 —

de ett mödralijälpsnämndens avslagsbeslut. Kostnaden har då varit 35 kronor
för enkelvagn och 70 kronor för tvillingvagn.

Att bidrag till hemhjälp utgått till sökandens systrar eller mor synes vara
naturligt, då dessa åsidosatt annat arbete för att kunna hjälpa sökanden och
utan detta bidrag ej skulle kunnat biträda.

Berättigad erinran synes icke kunna göras mot att inackorderingskostnaden
utbetalts till den hjälpberättigades föräldrar eller andra anhöriga, då
detta ansetts lämpligt och ett verkligt behov för hemmet ansetts föreligga av
bidrag. Mödrahjälpsnämnden vill framhålla, att tillgången på lämpliga hem
för ogifta mödrar med barn är mycket begränsad.

Beträffande redovisningen av mödrahjälpsmedlens användning föreligger
den svagheten att barnavårdsnämndernas redovisningar ingalunda alltid äro
försedda med verifikationer. Anledningen härtill torde oftast vara att barnavårdsnämndernas
ordförande äro alltför betungade för att medhinna en specificerad
räkenskapsbokföring och ha för lite skrivhjälp för att kopiera verifikationerna.

o I fråga om revisorernas förslag att fixera ett visst beskattningsbart belopp
såsom förutsättning för mödrahjälp hänvisar mödrahjälpsnämnden till sitt
uttalande härovan.

Beträffande moderskapspenningen har mödrahjälpsnämnden haft den erfarenheten,
att densamma ofta torde förbrukas för andra ändamål än som
vid tillkomsten av nämnda hjälpform varit avsett. Moderskapspenningen är
för närvarande helt och hållet undandragen kontroll. I ansökningarna angående
mödrahjälp kan sällan tillfredsställande utredning angående moderskapspenningens
användning förebringas. Mycket ofta bär mödrahjälpsnämnden
endast att konstatera att moderskapspenningen är förbrukad. Följden
härav har blivit att understundom sådana behov som exempelvis spädbarnsutrustning
eller förlossningshjälp skjutas över på mödrahjälpen. En
ändring i detta avseende är påkallad.

Beträffande de viktigaste behovsgrupper, som mödrahjälpen bör avse, torde
det numera vara möjligt att med ledning av praxis fastställa vissa regler.
I fråga om tandvården, för vilken mödrahjälpsnämnden utdelat understöd
till jämförelsevis stort antal mödrar, har mödrahjälpsnämnden kommit till
den uppfattningen, att hjälpen varit till stort gagn. Dock synas kostnaderna
per fall tendera till stegring. Det skulle därför vara önskvärt, örn i detta avseende
jen standardkostnad kunde uppställas till mödrahjälpsnämndernas ledning
på samma sätt som av pensionsstyrelsen lär hava genomförts. Härvid
bör hänsyn tagas såväl till proteser som till andra vanliga former av lagning.

Uppsala den 16 januari 1940.

På mödralijälpsnämndens vägnar:

S. LINNÉR.

Yngve Mattsson.

— 33

Länsstyrelsens i Södermanlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. <23, § 7.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 30 december 1939 har länsstyrelsen anbefallts
att, efter hörande av inom länet verksam mödrahjälpsnämnd, avgiva utlåtande
i anledning av vad riksdagens revisorer enligt ett remissen bilagt utdrag
av riksdagens revisorers berättelse den 15 december 1939, under § 7 i
berättelsen, anfört angående anslagen till mödrahjälp.

Till åtlydnad härav får länsstyrelsen med överlämnande av från mödrahjälpsnämnden
i Södermanlands läns landstingsområde infordrat yttrande
i underdånighet anföra följande.

Vad först beträffar organisationskostnaderna för mödrahjälpsverksamheten
ha revisorerna bland annat anmärkt därpå, att det förekommit, att
mödrahjälpsnämnder hållit flera sammanträden än som varit erforderligt,
varigenom statsverket förorsakats onödiga utgifter för rese-, traktaments- och
arvodeskostnader. Då mödrahjälpsnämnden i länet under budgetåret 193S—
1939 hållit tolv sammanträden med tjugotre sammanträdesdagar, torde
emellertid anmärkningen icke avse detta län.

Av den i revisionsberättelsen intagna tablån över organisationskostnaderna
för budgetåret 1938—1939 framgår otvivelaktigt, att dessa kostnader hava
uppgått till belopp, som måste anses vara betydande. Enligt kungl, brev
den 3 december 1937 äger emellertid ledamot i mödrahjälpsnämnd eller
suppleant för ledamot att för varje sammanträdesdag uppbära ett dagarvode
å 20 kronor varjämte sådan ledamot eller suppleant, som icke är bosatt å
den ort, där mödrahjälpsnämnden sammanträder, äger uppbära rese- och
traktamentsersättning enligt rese- och traktamentsklass I B i allmänna resereglementet,
vilket så vitt gäller traktamentet betyder en ersättning av 14
kronor per dag och 8 kronor per natt. Då för ledamotskap i mödrahjälpsnämnd
icke finnes några särskilda kvalifikationer föreskrivna, utan varje
redlig, allmänt aktad person med erfarenhet och gott omdöme torde kunna
komma ifråga till dylikt förordnande, anser länsstyrelsen, att det icke finnes
bärande skäl för att placera ledamöter i mödrahjälpsnämnd i högre reseoch
traktamentsklass än II D. Vidare synes ett arvode å 10 eller 12 kronor
per sammanträdesdag böra vara fullt tillräckligt. Till jämförelse må nämnas
att ledamöter i prövningsnämnd äga att för inställelsen åtnjuta dels resekostnadsersättning
enligt reseklass II i allmänna resereglemente!, dels arvode
med belopp, som för dygn varunder sammanträde ägt rum utgör 12 kronor
om dagen örn de äro bosatta å sammanträdesorten och 16 kronor, om de ej
äro bosatta å sammanträdesorten, samt för dygn, varunder sammanträde
ej ägt rum, motsvarar traktamentsersättning enligt traktamentsklass D i allmänna
resereglementet. Genom nu antydd ändring i berörda bestämmelser
.skulle en årlig besparing å omkring 20,000 kronor för samtliga mödrahjälpsnämnder
räknat kunna göras å utgifterna för ifrågavarande rese- och
traktamentsersättningar samt dagarvoden.

Statsrevisorerna hava genom den i revisionsberättelsen intagna statistiska
utredningen beträffande meddelad mödrahjälp påvisat, att det sätt på vilket
beliovsprövningen verkställts av olika mödrahjälpsnämnder lett till högst
betydande olikheter i mödrahjälpsnämndernas praxis, varjämte den fria bchovsprövningen
synts revisorerna hava haft till följd att mödrahjälp kom 3—407256.

Ilev. berättelse ang. statsverket dr 1939. II.

— 34 —

mit att utgå i större omfattning än som varit avsett. För att råda bot å dessa
brister i mödrahjälpsverksamheten anse revisorerna det vara av vikt att
klara och för mödrahjälpsnämnderna vägledande regler fastställas för utdelande
av mödrahjälpen samt ifrågasätta, huruvida det icke vore lämpligt
att vid tilldelande av mödrahjälp utgå ifrån, att visst bestämt beskattningsbart
belopp skulle utesluta från möjlighet att erhålla mödrahjälp, såvida ej
alldeles särskilda förhållanden visats föreligga.

Beträffande nu berörda förhållanden vill länsstyrelsen ansluta sig till vad
länets mödrahjälpsnämnd i sitt avgivna yttrande härom anfört men särskilt
understryka vikten av att klara föreskrifter om hur ifrågavarande verksamhet
bör handhavas utarbetas och tillställas nämnderna.

Statsrevisorerna hava jämväl ifrågasatt, huruvida icke hjälpformen moderskapspenning
borde inarbetas i mödrahjälpen för vinnande av kontroll
beträffande moderskapspenningens användning samt till förhindrande av att
mödrahjälpsmedel, vilket i vissa fall synes hava skett, anslås till ändamål,
som borde täckas av moderskapspenningen. Då en sammanslagning av
hjälpformerna icke torde medföra några nackdelar men väl de av revisorerna
påvisade fördelarna samt besparing i organisationskostnaderna, ansluter
sig länsstyrelsen till revisorernas ställningstagande i denna fråga.

Vad till sist angår redovisningen av mödrahjälpsmedlen framhålla revisorerna,
att allvarliga brister vidlåda framför allt övervakningen från barnavårdsnämndernas
sida av medlens användning ävensom dessa nämnders redovisningar.
Att så varit fallet torde enligt revisorernas mening i första hand
bero på att föreskrifter angående barnavårdsnämndernas skyldigheter i förevarande
avseenden så gott som helt saknas.

Vid granskningen å länsstyrelsen av mödrahjälpsredovisningarna har det
också visat sig att dessa oftast varit mycket ofullständiga, samt att övervakningen
över mödrahjälpsmedlens användning varit bristfällig. Det är för
länsstyrelsen emellertid förståeligt, att så blivit förhållandet då, som revisorerna
påpekat, några vägledande bestämmelser angående hur barnavårdsnämnderna
skulle förfara icke meddelats, vilket torde få betecknas såsom
en anmärkningsvärd brist i de författningar, som reglera mödrahjälpen. Att
denna brist snarast torde böra avhjälpas anser länsstyrelsen uppenbart.

För egen del har länsstyrelsen genom promemorier till barnavårdsnämnderna
i länet den 20 december 1938 och den 15 juni 1939, vilka fogas såsom
bilagor1 till detta utlåtande, sökt giva barnavårdsnämnderna anvisning om
det förfaringssätt, som länsstyrelsen ansett böra tillämpas vid mödrahjälpsredovisningen.
Anvisningarna har i allmänhet följts av barnavårdsnämnderna,
vilket också resulterat i mera fullständiga och anmärkningsfria redo
visningar. Det må emellertid nämnas att fall förekommit, då barnavårdsnämnder
till försvar för en redovisning, som enligt länsstyrelsens åsikt befunnits
bristfällig, anfört, att andra länsstyrelser vid granskningen vore
mindre restriktiva. Det synes därför länsstyrelsen angeläget, att för hela
riket gemensamma föreskrifter om barnavårdsnämndernas skyldigheter
ifråga örn mödrahjälpen snarast möjligt bliva utfärdade av central myndighet.

I övrigt ansluter sig länsstyrelsen till vad mödrahjälpsnämnden i länet i
avgivet yttrande anfört.

Nyköping i landskontoret den 20 januari 1940.

Underdånigst
På länsstvrelsens vägnar:

C. M. FLEETWOOD. S. LJUNGSTEDT.

Ej här avtryckta.

— 35 —

Bilaga.

Till länsstyrelsen i Södermanlands län.

Genom remiss den 3 januari 1940 har mödrahjälpsnämnden i Södermanlands
läns landstingsområde anbefallts avgiva yttrande med anledning av
vad riksdagens revisorer, på sätt ett remissen bilagt utdrag ur revisorernas
berättelse den 15 december 1939 utvisade, under § 7 i berättelsen anfört angående
anslagen till mödrahjälp.

Med anledning härav får mödrahjälpsnämnden efter granskning av revisorernas
anmärkningar och förslag anföra följande. Den föreliggande utredningen
synes utvisa, att handhavandet av mödrahjälpsverksamheten på
sina håll lämnat en del övrigt att önska. Såvitt mödrahjälpsnämnden kunnat
finna, synas dock de av revisorerna framställda anmärkningarna icke i nämnvärd
grad gälla verksamheten inom detta länet. Vad sålunda till en början
angår uttalandet, att flertalet mödrahjälpsnämnder alltför litet beaktat synpunkten
av sparsamhet med det allmännas medel, må framhållas att, enligt
vad som framgår av i revisionsberättelsen intagna statistiska sammanställningar,
vare sig av mödrahjälpsnämnden för expensutgifter och övriga organisationskostnader
förbrukat belopp, det genomsnittliga beloppet per beviljad
ansökan eller antalet beviljade ansökningar i procent av antalet levande
födda kan anses anmärkningsvärt högt. Ej heller torde de påtalade bristerna
i vissa mödrahjälpsnämnders protokoll beröra denna nämnd, då nämnden
alltid i besluten angivit de belopp, som finge användas för varje i beslutet
omförmält ändamål, samt dessutom i besluten lämnat noggranna föreskrifter
angående sättet för hjälpens utbetalande. Huruvida revisorernas påpekande,
att mödrahjälpsnämnden i Södermanlands läns landstingsområde använt
ej minde än 55 % av hela mödrahjälpskostnaden till personlig utrustning
åt sökanden och det nyfödda barnet samt dessutom anvisat hjälp till
tandvård i procentuellt väsentligt större omfattning än övriga mödrahjälpsnämnder
med undantag av Stockholms stads mödrahjälpsnämnd, är avsett
som en anmärkning framgår ej klart. Såvitt mödrahjälpsnämnden kan förstå,
kan väl emellertid knappast så vara fallet. Just personlig utrustning
och tandvård är nog nämligen sådant, som en mor, särskilt i barnrika familjer,
sist får tänka nå. I fråga örn tandvård tillkommer dessutom den synpunkten,
att tandskadorna mycket ofta uppkommit just i anledning av havandeskapet
samt att, även om så icke skulle vara fallet, tandskadornas avhjälpande
enligt läkares utsago är av stor betydelse såväl för sökandens hälsa
som för hennes amningsförmåga. Det bör därför enligt mödrahjälpsnämndens
mening stå i god överensstämmelse med mödrahjälpsförordningens anda
att bevilja mödrahjälp i första hand för ifrågavarande båda ändamål. Delta
vitsordas för övrigt av revisorerna i vad gäller nödvändig beklädningsutrustning
åt sökanden. Beträffande säng med utrustning samt lakansväv åt sökanden
synas revisorerna däremot hava en annan uppfattning. Denna uppfattning
kan ej delas av mödrahjälpsnämnden, som tvärtom i många fall
funnit det högst behjärtansvärt att förhjälpa mödrarna till en egen sängplats.
Påståendet att taxan för barnvagnar, som i Stockholm är 3(5 kronor
för enkelvagn och 55 kronor för tvillingvagn, i det övriga landet vore väsentligt
högre, ofta mellan 75 oell 100 kronor, i undantagsfall ännu högre,
kan väl heller knappast gälla della länet, där mödrahjälpsnämnden ej beviljar
mera än 45 kronor för enkelvagn oell 60 kronor för tvillingvagn men
väl ofta betydligt lägre belopp för inköp av en begagnad vagn. Uttalandet
att sekreteraruppdraget, som i regel innehaves såsom bisyssla av statligt eller

— 36 —

kommunalt anställda tjänstemän, med den omfattning mödrahjälpen kommit
att få, måst i vissa fall i alltför hög grad inkräkta på sekreterarens
ordinarie arbetsuppgifter, kan givetvis icke avse de städer eller landstingsområden,
där mödrahjälpsverksamheten icke är av större omfattning, än
vad här i länet är fallet. Några svårigheter att utan förfång för det ordinarie
arbetet utföra de sekreteraren åvilande arbetsuppgifterna torde nämligen
i sådana fall ej kunna påvisas. Med de arvodesbestämmelser, som gälla för
sekreterarna, skulle väl för övrigt beträffande det övervägande flertalet
mödrahjälpsnämnder kompetent innehavare av sekreteraruppdraget icke
kunna erhållas, därest ej uppdraget finge innehavas såsom bisyssla. Vad
slutligen angår de av revisorerna påtalade bristerna i fråga om övervakningen
från barnavårdsnämndernas sida av den beviljade hjälpens användning,
torde väl några sådana uppenbara missförhållanden, som i revisionsberättelsen
omnämnts, knappast kunnat påvisas här i länet.

I sitt med anledning av de konstaterade bristerna i handhavandet av mödrahjälpsverksamheten
gjorda uttalande framhålla revisorerna till en början,
att orsaken till att mödrahjälp på många håll utgått i alltför stor omfattning
och i varje fall i en utsträckning, som tidigare ej varit beräknad, i väsentlig
mån vore att söka i mödrahjälpsförordningens allmänt hållna och
oklara avfattning, ävensom i den omständigheten, att vissa mödrahjälpsnämnder
icke iakttagit tillbörlig urskillning vid beviljandet av mödrahjälp.

Att mödrahjälp faktiskt kommit att utgå i en utsträckning, som tidigare
ej varit beräknad, behöver emellertid ej med nödvändighet bero på
bristande urskillning från mödrahjälpsnämndernas sida, utan torde väl anledningen
i första hand få sökas däri, att befolkningskommissionen, när den
uppskattade årliga antalet hjälpfall till cirka 10,000, uppenbarligen räknade
i underkant. Att märka är dessutom, att befolkningskommissionen vid sin
beräkning utgick från alt mödrahjälp endast .skulle kunna utgå till sökande,
som vore i trängande behov av understöd. När sedan på föredragande departementschefens
förslag i stället stadgades, att mödrahjälp kunde utgå till
kvinna, som vore i uppenbart behov av understöd, måste givetvis befolkningskommissionens
från annan utgångspunkt gjorda beräkning av antalet
hjälpfall bliva fullkomligt ohållbar.

Vad så beträffar mödrahjälpsförordningens allmänt hållna avfattning,
måste denna enligt mödrahjälpsnämndens uppfattning snarare anses som en
styrka än som en svaghet. Därigenom har nämligen möjlighet skapats för
de organ, som satts att handhava mödrahjälpsverksamheten, att, obundna
av en mängd på förhand uppställda normer, pröva de olika fallen under
beaktande av alla i det speciella fallet föreliggande, ofta vitt skiftande omständigheterna.
Denna möjlighet till individuell behovsprövning är enligt
mödrahjälpsnämndens mening av mycket stort värde och utgör en av förutsättningarna
för att mödrahjälpen skall kunna rätt fylla sitt syfte, som ju
ytterst är att begränsa aborternas antal och stimulera till ökat barnafödande.
Vissa normer har visserligen mödrahjälpsnämnden, såsom av bifogad avskrift
av skrivelse1 till kungl, socialstyrelsen framgår, funnit lämpligt att uppställa,
men även örn erfarenheterna härav varit goda, bör likväl enligt mödrahjälpsnämndens
bestämda uppfattning principen om individuell behovsprövning
icke, såsom revisorerna ifrågasatt, frångås och ersättas med ett stadgande, att
elt visst fixerat beskattningsbart belopp annat än i undantagsfall utesluter
hjälp. Undantagsfallen äro nämligen alltför talrika och skiftande för att lämpligen
kunna angivas i lag. Vidare äro levnadsförhållandena i skilda delar av
landet så pass olika, alt ett beskattningsbart belopp, som kunde anses som
lämplig gräns i en landsända, i en annan landsända måste te sig oskäligt lågt

1 Ej här avtryckt.

— 37 —

och i ännu en annan del av landet onödigt högt. För att söka uppnå största
möjliga enhetlighet i mödrahjälpsverksamheten torde däremot vara lämpligt,
att klara och för nämnderna vägledande föreskrifter utarbetas och tillställas
nämnderna exempelvis genom socialstyrelsens försorg, sedan den av
styrelsen igångsatta statistiska undersökningen slutförts.

I likhet med revisorerna anser mödrahjälpsnämnden, att mödrahjälp ej
bör utgå till uppenbart asociala personer. Någon uttrycklig föreskrift härom,
utöver vad som stadgas i 2 § andra stycket av mödrahjälpsförordningen,
synes dock ej vara erforderlig, utan torde det vara tillräckligt, att påpekande
härom göres i de vägledande föreskrifter, som enligt vad ovan sagts
böra utfärdas av socialstyrelsen.

Revisorerna hava vidare ifrågasatt, huruvida icke moderskapspenningen
borde inarbetas i mödrahjälpen. Syftet därmed skulle vara att vinna kontroll
över moderskapspenningens användning. Då, enligt vad mödrahjälpsnämnden
ofta kunnat konstatera, moderskapspenningen, utom i vad angår
den del av densamma, som av sjukkassan jämlikt 7 § i förordningen om moderskapspenning
skall innehållas för gäldande av förlossningskostnaderna,
många gånger använts för helt ovidkommande ändamål och behov av mödrahjälp
därför förelegat för sådana ändamål, vartill moderskapspenningen
egentligen varit avsedd, vore det önskvärt att bestämmelserna örn moderskapspenningen
ändrades på sådant sätt, att kontroll vunnes över densammas
användning.

För förebyggande att mödrahjälp kommer till användning för tillgodoseende
av behov, vilka det rätteligen bort ankomma på fattigvården att avhjälpa,
föreslå revisorerna en uttrycklig föreskrift av innebörd att utrustning
endast må avse modern och det nyfödda barnet och kostförbättring endast
modern. En sådan uttrycklig föreskrift bör enligt mödrahjälpsnämndens
förmenande ej intagas i mödrahjälpsförordningen, enär detta i så fall
skulle bliva en föreskrift, vars efterlevnad, åtminstone i vad anginge kostbidrag,
icke funnes någon möjlighet att kontrollera. Beträffande utrustning
torde för övrigt knappast något missbruk behöva befaras, när i mödrahjälpsnämndernas
beslut utsättes, att densamma skall utgå till sökanden respektive
till det nyfödda barnet. Därest det oaktat vid redovisningen skulle visa
sig, att inköp skett för annan familjemedlems räkning, komme säkert rättelse
att påfordras av länsstyrelsen. De tydliga och klara bestämmelser, som revisorerna
anse erforderliga för att förebygga missbruk och åstadkomma enhetlighet
vid beviljandet av bidrag till hemhjälp, inackordering och tandvård,
böra på sätt ovan föreslagits utfärdas genom socialstyrelsens försorg.

Mot revisorernas förslag örn införande av en föreskrift, att i beslut, varigenom
mödrahjälp beviljas, skall angivas det belopp, som må användas för
varje huvudsakligt behov, som hjälpen avser att täcka, synes intet vara alt
erinra.

Vad revisorerna anfört angående nödvändigheten att ofördröjligen utfärda
föreskrifter, vilka reglera barnavårdsnämndernas skyldigheter i fråga örn
mödrahjälp, vill mödrahjälpsnämnden för sin del kraftigt understryka. Uppenbart
är nämligen att värdet av mödrahjälpsverksamheten måste vara i
högsta grad beroende av det sätt, på vilket barnavårdsnämnderna utföra på
dem ankommande åtgärder. Delta gäller i lika hög grad örn verkställandet
av de utredningar, som skola läggas till grund för mödrahjälpsnämndernas
beslut i mödrahjälpsärendena, som även örn övervakningen av de beviljade
medlens användning. En synpunkt, som bör beaktas vid utfärdandet av föreskrifter
rörande barnavårdsnämnds skyldigheter iir kostnadsfrågan. För
att en utredning skall bliva så fullständig och belysande som möjligt, måste
den företagas vid besök i sökandens hein och icke, som nu tyvärr ofta sker,

— 38 —

på barnavårdsnämndens expedition. Vad som ille i landskommunerna
ofta torde avhålla utredningsmannen från att besöka hemmen är nog de
stundom rätt så långa och kostsamma resorna, för vilka ersättning som regel
ej kan påräknas från kommunen. Även för övervakningen av de beviljade
medlens användning vore det önskvärt med ett och annat hembesök,
som nu av nyss angiven orsak sällan blir av.

Slutligen vill mödrahjälpsnämnden framhålla, att nämnden under sin
verksamhet funnit, att mödrahjälpen såsom social hjälpform visat sig synnerligen
värdefull, varför nämnden vill uttala den förhoppningen, att de
missförhållanden, som under de båda första verksamhetsåren synas hava
förekommit, ej måtte föranleda någon sådan nedskärning av verksamheten,
att syftet med denna behjärtansvärda hjälpform äventyras.

Vid avgivandet av detta yttrande har mödrahjälpsnämnden samrått med
sin förutvarande ordförande, landshövding Bo Hammarskjöld, som förklarat
sig till alla delar instämma i vad nämnden anfört.

Nyköping den 10 januari 1940.

På mödrahjälpsnämndens vägnar:

Fredrik Sebardt.

Länsstyrelsens i Östergötlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 23, § 7.

Till Konungen.

Sedan genom nådig remissresolution den 30 december 1939 blivit länsstyrelsen
anbefallt att efter hörande av inom länet verksam mödrahjälpsnämnd
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört rörande
mödrahjälpsverksamheten, får länsstyrelsen, med överlämnande av
infordrade yttranden från mödrahjälpsnämnderna inom länet, i underdånighet
anföra följande.

Gällande författningar rörande mödrahjälp sakna bestämmelser, som
klart och otvetydigt angiva, huruvida och i vilken utsträckning länsstyrelsen
har att verkställa granskning av redovisningar över mödrahjälpsmedel.
Länsstyrelsen har vid sådant förhållande ansett sig böra begränsa sin verksamhet
i nu nämnt hänseende till kontroll av att dagboksutdragen insänts
i rätt tid samt att desamma åtföljts av verifikationer i huvudskrift, utvisande
att de anvisade medlen använts på sätt, som stått i överensstämmelse
med mödrahjälpsnämndens beslut. Den hittills verkställda granskningen
av insända redovisningar har givit vid handen, att den vanligaste bristen
bestått däri, att utdraget åtföljts av allenast ett kvitto, utvisande att mödrahjälpsbeloppet
kommit vårdtagaren till godo, varemot underverifikationer
helt eller delvis saknats. I ett stort antal fall hava sådana verifikationer
av barnavårdsnämnd efter anfordran sedermera kunnat företes och biläggas
handlingarna.^ Vid bedömande, huruvida mödrahjälpsmedel kommit till
användning på sätt, mödrahjälpsnämnden beslutat, kunna givetvis olika synpunkter
anläggas. Länsstyrelsen har emellertid icke ansett sig böra sträcka

— 39 —

sin granskning därhän, att länsstyrelsen exempelvis ingått å den detaljerade
användningen av anvisad kostförbättring. Även med tillämpande av ett
icke alltför rigoröst betraktelsesätt bar länsstyrelsen dock måst konstatera,
att en del barnavårdsnämnder ibland åsidosatt de av mödrahjälpsnämnden
lämnade anvisningarna. Dessa fall hava dock ej varit särskilt talrika. Länsstyrelsen
vill framhålla, att särskilt mödrahjälpsnämnden i länets landstingsområde
i sina beslut lämnar synnerligen detaljerade anvisningar till
förekommande av att medlen användas på olämpligt sätt. Länsstyrelsen
har därjämte nied anledning av de erfarenheter, som vunnits vid den hittills
verkställda granskningen, för ernående av fullständigare redovisningar,
upprättat och till samtliga barnavårdsnämnders ordförande översänt en
promemoria, vilken jämväl inskärper vikten av att mödrahjälpsnämndens
anvisningar följas.

Vad angår frågan om återkrävande av medel, vilka disponerats i uppenbar
strid mot mödrahjälpsnämndens anvisningar, vill länsstyrelsen framhålla,
att stora svårigheter måste möta vid anställande av ett dylikt krav.
Praktiska skäl utesluta möjligheten att vända sig mot vårdtagaren. Barnavårdsnämnden
som sådan saknar medel, vilka skulle kunna tagas i anspråk.
Att man med utsikt till framgång skulle kunna vända sig mot de enskilda
ledamöterna i nämnden torde kunna dragas i tvivelsmål.

De vunna erfarenheterna visa otvivelaktigt bland annat nödvändigheten
av att närmare föreskrifter lämnas angående barnavårdsnämnds skyldigheter
beträffande övervakande av mödrahjälpsmedels användning. Likaså
erfordras bestämmelser, vilka reglera de åtgärder, som skola ankomma å
länsstyrelsen med avseende å granskningen av redovisningen över dessa
medel.

Revisorernas anmärkning, att mödrahjälpsarbetet måst i vissa fall i alltför
hög grad inkräkta på sekreterarens i mödrahjälpsnämnden ordinarie
arbetsuppgifter föranleder från länsstyrelsens sida endast det uttalandet, att
de arbetsuppgifter, som i tjänsten åvilat länsnotarien G. A. Wallén, vilken
är förordnad såsom sekreterare i mödrahjälpsnämnden för länets landstingsområde,
ej blivit av honom eftersatta.

Linköpings slott i landskontoret den 19 januari 1940.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

E. STÅRCK. B. CARLING.

Bilaga 1.

Till länsstyrelsen i Östergötlands län.

Genom remiss den 3 innevarande januari har länsstyrelsen anmodat mödrahjälpsnämnden
att avgiva det yttrande, vartill nämnden kunde finna anledning,
över riksdagens revisionsberättelse rörande anslagen till mödrahjälp.

Till åtlydnad härav får mödrahjälpsnämnden med remisshandlingarnas
återställande vördsamt anföra följande.

Nämnden anser sig icke höra närmare ingå på de förhållanden, som kunna
hava föranlett det av revisorerna påtalade överskridandet av anslaget

— 40 —

till mödrahjälpen. Emot de av revisorerna ifrågasatta åtgärderna för vinnande
av rättelse härutinnan synes emellertid i vissa avseenden erinringar
kunna framställas. Ett avskaffande eller allt för kraftigt beskärande av
den individuella behovsprövningen skulle vara olyckligt och ägnat att i betänklig
grad icke blott minska mödrahjälpsnämndernas intresse för sitt
arbete utan framför allt äventyra hjälpformens effektivitet. Ty enligt
nämndens uppfattning är mödrahjälpens nytta och betydelse beroende av
en noggrann individuell behovsprövning. För övrigt skulle med hänsyn
till de stora skiljaktigheter i livsbetingelser och levnadsstandard, som äro
tillfinnandes inom olika delar av landet, möta oöverstigliga svårigheter att
fastställa en för hela riket tillämplig siffermässigt bestämd norm för tilldelning
av mödrahjälp. Nämnden har genom egen erfarenhet funnit att
det redan inom ett så pass litet distrikt som ett landstingsområde är svårt
att åstadkomma en enhetlig behovsprövning, men har så långt det varit
möjligt sökt nå detta syfte genom kontakt med barnavårdsnämnderna vid
möten och personliga hänvändelser och framför allt genom utredningar på
ort och ställe, vilka för nämndens räkning verkställts av barnavårdsombudet
i länet i samband med egna tjänsteresor. Möjlighet för mödrahjälpsnämnderna
att vid behov göra egna utredningar är enligt nämndens uppfattning
icke endast av praktisk betydelse när det gäller medlens rätta disponerande
utan också ägnad att medföra — förutom önskvärd likformighet
vid behovsprövningen — jämväl besparing för det allmänna. Genom
den av revisorerna föreslagna omredigeringen av mödrahjälpsförordningen
och en klar definition av begreppet »uppenbart behov» torde de största
missförhållandena med avseende å behovsprövningen kunna undvikas.

I fråga örn moderskapspenningens förhållande till mödrahjälpen anser
nämnden, som alltid tagit hänsyn till densamma och de behov den är avsedd
att avhjälpa, att det kan vara tillfyllest med ett uttryckligt stadgande
i förordningen, att ett sådant hänsynstagande skall äga rum. Ett inarbetande
av bestämmelserna om moderskapspenning och moderskapshjälp i
förordningen örn mödrahjälp synes icke tillrådlig av praktiska skäl, dels
emedan en stor del av det klientel som är berättigat till moderskapspenning
icke kan ifrågakomma till mödrahjälp, dels ock emedan det i fråga
om moderskapspenningen är önskvärt med en tidigare och snabbare prövning
och utbetalning än vad i regel kan bli fallet när det gäller mödrahjälp.

Beträffande mödrahjälpens förhållande till fattigvården torde med den
nu gällande uppfattningen, att dessa båda hjälpformer kunna ifrågakomma
jämsides, ett stadgande vara påkallat att med mödrahjälpsmedel skola avhjälpas
endast sådana behov, vilka regelmässigt icke avhjälpas av fattigvården.

I fråga om nämndens behovsprövning och formella behandling av ärendena
vill nämnden hänvisa till följande utdrag ur sitt svar till Kungl. Socialstyrelsen
på vissa av nämnda myndighet framställda frågor i bl. a.
dessa avseenden.

»Nämnden har icke velat binda och schematisera sin behovsprövning
genom att uttryckligen angiva vissa inkomststreck över vilka mödrahjälp
icke borde beviljas. I tillämpningen torde dock hava iakttagits, där fråga
varit örn första barnet, att bidrag icke beviljats om familjens inkomst, som
utgått kontant, överstigit 150 kr. i månaden i städer och större samhällen
och 130 kr. på landsbygden samt, i fråga örn jordbruksarbetare med normalstat,
där kontantlönen överstigit 75 kr. i månaden. Med stigande barnantal
har inkomststrecket givetvis satts högre. Så har exempelvis bidrag
icke^ ansetts böra ifrågakomma åt en statare med en kontantlön av 100 kr.
i manaden och 2 barn eller i stad vid en inkomst av 170 kr. i månaden

— 41

och 2 barn, 190 kr. i månaden oell 3 barn o. s. v. Vid en kontant inkomst
av 250 kr. i månaden och däröver har bidrag beviljats endast i undantagsfall
oberoende av antalet barn.

Givetvis hava sådana omständigheter som sjukdom eller klenhet hos modern,
tungarbetad bostad, arbete med skötsel av ladugård, som normalt
åvilat husmodern, flera barn i späd ålder o. s. v., vilka nödvändiggjort
hemhjälp i större utsträckning, kunnat föranleda en relativ ökning av bidraget.
Så torde nog stundom varit fallet även beträffande tandvård —
en hjälphjon, som ligger nämnden varmt om hjärtat —- särskilt där det
gällt att skaffa modern en nödvändig helprotes och av utredningen framgått
att något bidrag för ändamålet icke varit att påräkna från familjeförsörjarens
sida.

Omständigheter ägnade att medföra en förskjutning av bidraget i motsatt
riktning såsom arbetsovillighet hos mannen, asocial inställning, vanskötsel
av hem och barn samt psykisk undermålighet har nämnden med
hänsyn till de synpunkter i frågan, som framfördes vid nämndernas möte
inför socialstyrelsen och i avsaknad av lagbestämmelser i ämnet icke avsiktligt
låtit påverka sina beslut. Det är dock nämndens uppfattning, att
reglerande bestämmelser härutinnan äro av behovet väl påkallade.

Överhuvud taget har nämnden iakttagit stor försiktighet vid bidragstilldelningen
till mödrar med första barnet, där hjälpen endast i undantagsfall
torde överskridit 50 å 60 kronor. Såsom regel har barnantalet varit
avgörande vid differentieringen i bidragets storlek och beträffande den här
i länet ojämförligt största kategorien sökande, stataren med en kontantlön
av 70 å 75 kr. i månaden, torde bidragen såsom regel hava bestämts till
omkring 100 kr. vid 2:a barnet, 125 vid 3:e barnet, 150 till 175 kr. vid 4:e
barnet o. s. v. upp till 300 kr. vid 7:e å 8:e barnet under 16 år. Med utgångspunkt
från att en statares naturaförmåner torde kunna uppskattas till
ett värde av omkring 50 kr. i månaden hava andra inkomsttagare — naturligtvis
med viss hänsyn till dyrortsförhållandena i bostadsorten — behandlats
efter motsvarande norm. Ett undantag från denna regel utgöra
dock de ogifta mödrarna, antingen dessa mottagits för vård å mödrahem
eller ej. 1 förra fallet har i regel 300 kr. tagits i anspråk under det att i
senare fallet bidraget, vilket vanligtvis utgått till inackorderingsbidrag och
kläder till barnet, plägat uppgå till emellan 75 och 100 kr. Inackorderingsbidrag
utbetalas aldrig utan undersökning av hemmets lämplighet för moder
och barn.

Nämnden har praktiskt taget från starten gått helt in för hjälp in natura.
Kontanlbidrag förekomma endast i något enstaka fall såsom ersättning för
lidstad arbetsförtjänst eller redan av sökanden anlitad och betald hemhjälp.
Nämnden anger alltid i sina beslut de ändamål, till vilka hjälpen
avses, med angivande av belopp i varje särskilt fall. I fråga örn utrustningspersedlar
och matvaror föreskrives att de skola tillhandahållas genom
vederbörande barnavårdsnämnds försorg. 1 fråga örn inackorderingsbidrag
och hemhjälp stadgas att detta skall direkt tillhandahållas den som
lämnat hjälpen, beträffande tandvård, alt den skall betalas direkt till tandläkaren
o. s. v. Som regel gives ej kostförbättring till jordbruksarbetare
med full stat, örn ej familjemedlemmarnas antal är anmärkningsvärt stort,
utan största delen av mödrahjälpen anslås här till kläder åt modern, modersängsutrustning
och ev. hemhjälp. Där familjeförsörjaren har regelbunden
men knapp kontant inkomst, lägges huvudvikten på diet- eller kostförbättring
åt modern under amningstiden. Till de behov, för vilka moderskapspenning
eller moderskapshjälp enligt författningen äro avsedda,
beviljas mödrahjälp allenast i särskilt ömmande undantagsfall. Icke heller

— 42

Ilar barnvagnar ansetts vara ett sådant behov, för vilket mödrahjälpsmedel
skola tagas i anspråk. Kunde några normerande grunder angående tandvårdens
art och omfattning angivas, vore detta säkerligen till god ledning.
I fråga om tandläkarens ersättning följer nämnden riksförsäkringsanstaltens
taxa och där distriktstandvårdskliniker kommit till stånd skola dessa,
där tandvård utgår av mödrahjälpsmedel, anlitas. Till kostbarare lagningar
såsom stifttänder och guldarbeten m. m. beviljas ej mödrahjälp. Kravet
på att arbetet skall vara utfört inom 6 månader efter barnsbörden vållar
svårigheter i en del särskilt behjärtansvärda fall, där modern ej kunnat
eller orkat få erforderliga extraktioner gjorda i så god tid att utläkning och
insättning av protes medhunnits inom den föreskrivna tiden. I sådana fall
synes det kunna uppdragas åt nämnden att lämna dispens från villkoret i
fråga.

Bidrag till inackordering och kost förbindes alltid med villkoret att modern
ammar barnet. Vid oförmåga har undantag medgivits. I övrigt har
denna fordran icke uppställts såsom villkor. I de trakter, där barnavårdscentral
eller station finnes, uppställes besök där såsom villkor och beviljas
alltid ett mindre bidrag till resor, där så erfordras med hänsyn till avståndet.
»

Till sist vill nämnden påpeka, att revisorernas uppgifter rörande organisationskostnaderna
under budgetåret 1938/1939 åtminstone vad denna mödrahjälpsnämnd
beträffar, äro beklagligt missvisande. Sålunda angivas resekostnader
och traktamentsersättningar tillhopa hava uppgått till 1,574
kr., under det att samma kostnader enligt länsstyrelsens räkenskaper stannat
vid 531 kr. 80 öre, vartill dock torde komma kostnaderna för ordförandens
och sekreterarens resa till konferens i Stockholm i november 1938,
som utbetalas direkt av socialstyrelsen.

Linköping den 18 januari 1940.

På mödrahjälpsnämndens vägnar:

Ellen Tiselius.

Bilaga 2.

Till länsstyrelsen i Östergötlands län.

Med anledning av länsstyrelsens remiss den 3 innevarande januari av utdrag
av statsrevisorernas berättelse avseende mödrahjälpverksamheten får
mödrahjälpsnämnden för Norrköpings stad härmed anföra följande.

Av statsrevisorernas statistik framgår bl. a., att mödrahjälpsnämnderna
för Örebro län och Norrköpings stad under första halvåret 1939 avslagit
procentuellt flera ansökningar än övriga nämnder i landet och beviljat
lägsta procent ansökningar per levande födda barn. Denna effektiva utgallring
av icke uppenbart hjälpbehövande liänför nämnden till barnavårdsnämndens
i staden noggranna utredningsarbete.

Vid bedömande av kol. »Genomsnittligt belopp per beviljad ansökan»,
där° Norrköping intager en hög plats, bör bemärkas, att det genomsnittligen
utgående totala beloppet är icke oväsentligt lägre än det beviljade. En undersökning
utav ett 100-tal fall i följd har visat, att det totalt utbetalade
beloppet är cirka 10 °/o lägre än det ursprungligen beviljade. Detta förhållande
torde vara utmärkande för Norrköping, där mödrahjälpen i reia -

— 43 —

tivt stor utsträckning utgår i form av successiva bidrag till kostförbättring.
Sådan hjälp utgår för vecka och blir i många fall föremål för indragning,
föranledd exempelvis av familjens ökade inkomster, barnets död, amningens
upphörande e. d.

De normer, som för mödrahjälpsnämnden tjänat som grundval vid behovsprövningen,
framgå av följande tabell.

Barnantal	Mödrahjälp kan beviljas om	Barnantal	Mödrahjälp kan beviljas örn
inkomsten understiger	inkomsten understiger
0	40 kronor	3	59 kronor
1	45	4	66 »
2	52	5	73 > o. s. v.

Enligt denna norm får en textilarbetares hustru (såvitt icke särskilda omständigheter
föreligga) ej mödrahjälp, om mannen har lägsta avtalsenliga
lön och de ej ha några barn förut.

Inga av de fall, i vilka enligt revisorernas berättelse mödrahjälp kommit
till olämplig användning, återfinnas i nämndens handlingar.

Nämnden uttalar sin anslutning till revisorernas uttalande att klara och
för nämnderna vägledande regler för utdelande av mödrahjälp fastställas
ävensom att frågan om eventuellt hoparbetande av moderskapspenning och
mödrahjälp utredes.

Remisshandlingen återgår.

Norrköping den 10 januari 1940.

L. Simon.

M. Friis.

Länsstyrelsens i Jönköpings
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 23, § 7.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 30 december 1939 har länsstyrelsen anbefallts
att efter hörande av inom länet verksam mödrahjälpsnämnd avgiva utlåtande
i anledning av vad riksdagens revisorer under § 7 i sin den 15 december
1939 avgivna berättelse anfört i fråga om anslagen till mödrahjälp.

I anledning härav får länsstyrelsen med överlämnande av utdrag av protokoll,
hållet vid sammanträde med mödrahjälpsnämnden i länets landstingsområde
den 10 januari 1940, innefattande nämndens yttrande i frågan,
i underdånighet anföra följande.

1 sitt yttrande gör mödrahjälpsnämnden erinringar i två avseenden mot
de sifferuppgifter angående nämndens verksamhet, som revisorerna framlagt.
Sålunda uppger nämnden dels att dess kostnader för sammanträden
avsevärt understigit av revisorerna uppgivna belopp, dels ock att beloppet
av mödrahjälp, som beviljats av nämnden utan angivande av ändamål, icke
tillnärmelsevis uppgår till det procenttal, som revisorerna angivit.

Vad först beträffar för sammanträden utgående dagarvoden, traktamenten
och reseersättningar är alt märka, att revisorernas tabelluppgift härom av -

44 _

ser under budgetåret 1938/39 utanordnade belopp och icke å sammanträden
under budgetåret belöpande ersättningar. De av revisorerna lämnade uppgifterna
äro därför missvisande, enär länsstyrelsen först efter ingången av
juli månad år 1938 utbetalt dagarvoden och övriga ersättningar till nämndens
ordförande och sekreterare för första halvåret 1938 samt till dess
ledamöter för andra kvartalet år 1938. Länsstyrelsen vitsordar mödrahjälpsnämndens
uppgift, att dagarvoden för sammanträdena under budgetåret
1938/39, utgörande 34 stycken, varav ett i Nässjö och övriga i Jönköping,
utbetalts med 3,060 kronor. Sammanlagda beloppet av för deltagande i
sammanträdena ifråga utanordnade traktamenten utgör 504 kronor och reseersättningarna
uppgå till 116 kronor. Särskilt sekreterararvode, belöpande
å budgetåret 1938/39, har utbetalts med endast 1,383 kronor.

Vad angår den statistiska sammanställningen rörande de ändamål, varför
mödrahjälp anvisats, har mödrahjälpsnämnden anmärkt, att den i sina
protokoll så gott som undantagslöst angivit ändamålen samt att revisorerna
det oaktat uppgivit, att mödrahjälpen i länet till 11 °/o skulle hava anvisats
utan angivande av ändamålet. Länsstyrelsen, som vid sin granskning
av barnavårdsnämndernas redovisningar haft tillgång till mödrahjälpsnämndens
protokoll, kan vitsorda nämndens uppgift örn avfattningen av
dess protokoll. Det i förhållande till andra i sammanställningen angivna
län höga procenttalet för icke specifikt anvisad mödrahjälp kan icke vara
riktigt. Som länsstyrelsen icke förrän den 6 december 1939 kunnat till
riksräkenskapsverket insända barnavårdsnämndernas redovisningar, kan
sammanställningen för länets del icke vara grundad å det material, som
dessa redovisningar utgöra. Det vill därför synas, som om den statistiska
bearbetningen av nämndens protokoll icke blivit utförd med önskvärd noggrannhet,
vilket så mycket mera är att beklaga som länets mödrahjälpsnämnd
i sammanställningen därför måste anses hava kommit i särskilt
ogynnsam dager.

Vidkommande härefter revisorernas uttalanden i övriga delar får länsstyrelsen
i allt väsentligt ansluta sig till mödrahjälpsnämndens uttalanden.

Emellertid får länsstyrelsen i fråga om den kontroll, som antages kunna
utövas i samband med granskningen av barnavårdsnämndernas redovisningar
framhålla, att några tvångsmedel mot barnavårdsnämnderna icke
stå till länsstyrelsens förfogande. Detta är beklagligt eftersom länsstyrelsen
vid sagda granskning i icke obetydlig omfattning iakttagit, att mödrahjälp
använts för andra ändamål än vad mödrahjälpsnämndens beslut
åsyftat. I ett mycket stort antal fall har redovisningen från barnavårdsnämnderna
åtföljts allenast av kvitton å kontant utbetalade belopp
utan att utredning lämnats, att beloppen disponerats för avsett ändamål.
Länsstyrelsen har därför för avsikt att med ledning av de erfarenheter,
som vunnits vid granskningen av barnavårdsnämndernas redovisningar,
utfärda direktiv angående verifieringen av dessa till vinnande av
större fullständighet. Utan särskilda föreskrifter torde länsstyrelsen likväl
icke hos barnavårdsnämnd kunna utkräva belopp, som av nämnden felaktigt
disponerats. Emellertid torde kunna ifrågasättas om det icke vore
mera ändamålsenligt, att redovisningarna underkastades saklig granskning
av mödrahjälpsnämnden.

Jönköping i landskontoret den 18 januari 1940.

Underdånigst

O. EKBLOM.

C. RICH. LUNDBERG.

— 45 —

Bilaga.

Utdrag ur protokoll, hållet vid sammanträde i Jönköping
den 10 januari 1940 med mödrahjålpsnåmnden
i Jönköpings läns landstingsområde.

Närvarande: Ordförande Martin Forssberg i Nässjö, ledamöterna
fru Elin Neuman och fru Anna Lindman, båda i Jönköping, samt suppleanterna
friherrinnan Jane Hermelin i Gripenberg och fröken Karin Fingal i
Jönköping.

Vid protokollet nämndens sekreterare, Bengt H. Skantze.

§ 1.

Enligt länsstyrelsens i Jönköpings län resolution den 2 januari 1940 hade
mödrahjälpsnämnden anmodats att avgiva yttrande över vad riksdagens
revisorer i berättelse den 15 december 1939 anfört beträffande statsanslagen
till mödrahjälp samt att därmed och med remisshandlingarna inkomma till
länsstyrelsen senast den 13 januari 1940.

Nämnden beslöt att såsom infordrat yttrande anföra följande:

Av de till revisorernas berättelse hörande statistiska sammanställningarna
har nämnden inhämtat, att såväl antalet av nämnden beviljade ansökningar
i procent av antalet gjorda ansökningar som av nämnden genomsnittligt beviljat
belopp per bifallen ansökning ungefär motsvarar och till och med
något understiger de i ifrågavarande hänseenden för hela riket gällande
genomsnittssiffrorna. Antalet beviljade ansökningar i procent av antalet
levande födda understiger icke oväsentligt för riket gällande genomsnittssiffrorna.

Nämnden konstaterar också, att mödrahjälpsverksamheten inom nämndens
verksamhetsområde icke blivit föremål för någon direkt anmärkning
från revisorerna.

Beträffande de olika delarna av revisorernas allmänna anmärkningar och
utlåtande får nämnden anföra följande.

A. Revisorernas redogörelse.

1. Anslagsöversk rida lidet i och för sig.

Anslagsöverskridandet torde till sin väsentliga del icke kunna tillskrivas
bristande sparsamhet hos mödrahjälpsnämnderna utan fastmer vara att
tillskriva en från början felaktig kalkyl. Särskilt torde härutinnan kunna
hänvisas därtill att anslaget ursprungligen hade beräknats efter en tilldelning
i fall av »trängande behov». Antalet hjälpfall hade därvid beräknats
till 10,000 per år. Oaktat den föreslagna bestämmelsen »trängande behov»
slutligen uppmjukades till »uppenbart behov», varigenom klientelet uppenbarligen
ökades högst väsentligt, beräknades antalet hjälpfall per år till samma
siffror, som vid »trängande behov».

2. Organisationskostnaderna.

Nämnden har funnit det nödvändigt att underkasta varje ansökan en
grundlig, individuell prövning. Ärendena avgöras sålunda icke efter på förhand
uppgjorda förslag. En dylik individuell prövning är uppenbarligen
tidsödande. Nämndens sammanträden vara i regel bortåt sex timmar. Un -

- 46 —

der ett sammanträde kan det oaktat icke medhinnas mera än högst 50 å 60
ärenden.

Beträffande tablån över under budgetåret 1938/39 utbetalade organisationskostnader
får nämnden göra följande anmärkningar.

I traktamenten har under budgetåret icke utbetalats mera än högst 546
kronor i stället för i tablån angivna 770 kronor.

I reseersättningar har under budgetåret icke utbetalats mer än högst 120
kronor i stället för i tablån angivna 170 ki-onor 30 öre.

För under budgetåret hållna 34 sammanträden har i dagarvoden icke
utbetalats mera än 3,060 i stället för i tablån angivna 4,060.

3. Behovspr övningen.

Nämnden har i sin verksamhet icke funnit lämpligt att fixera någon viss
inkomst såsom absolut gräns för mödrahjälpsbehovet. Däremot brukar
nämnden normalt icke bevilja mödrahjälp i de fall, då inkomsten överstiger
vad som skäligen kan betecknas såsom existensminimum å sökandens boningsort
och för hennes levnadsförhållanden. För familj med ett barn bär
existensminimum av nämnden ansetts ligga i Jönköping vid c:a 175 kronor
per månad, i länets övriga städer samt samhällen och rena landsbygden med
variationer nedåt till cirka 125 kronor per månad. Fast anställda med avtalsenlig
lön — resp. familjer med en i förhållande till omständigheterna
på orten i övrigt normal inkomst hava normalt icke erhållit mödrahjälp.

Åtskilliga omständigheter såsom sjukdom i familjen, särskilt svåra havandeskapsbesvär,
relativt stort barnantal, relativt stor skuldbörda, nyligen
genomgången period av arbetslöshet, osedvanligt stora, nödvändiga kostnader
i samband med barnsbörden, s. k. tvångsäktenskap (under förutsättning
att moder, om äktenskapet ej kommit till stånd, ansetts berättigad till
mödrahjälp), hava understundom föranlett nämnden att bevilja mödrahjälp
oaktat inkomsten överstigit vad som normalt ansetts utgöra existensminimum.
Å andra sidan har nämnden understundom föranletts att icke bevilja
mödrahjälp, oaktat inkomsten varit lägre än den normala gränsen,
såsom då fråga varit om asociala individer eller verkliga fattigvårdsfall
samt ogifta mödrar, som, utan att på annat sätt lämpligen kunna ordna
för sig och barnet, vägra att söka inträde å spädbarns- och mödrahem eller
av någon anledning ovillkorligen skola utackordera barnet.

Att större antal mödrar från rena landsbygden än från städer och samhällen
erhålla mödrahjälp synes ganska naturligt, då — i vart fall inom
Jönköpings län — de förra genomsnittligt leva i torftigare och mera arbetskrävande
förhållanden jämförda med stadsborna, så att mödrahjälpsbehovet
oftare synes vara uppenbart.

4. Mod r ahjälpen i dess förhållande till moderskap spenning
och fattigvård. I

I den av revisorerna under nämnda rubrik åberopade statistiska sammanställningen
finnes -— med utgågspunkt från barnavårdsnämndernas redovisningar
— angivet, att ungefär 11 % av det av nämnden under perioden
beviljade beloppet skulle ha utgått till icke specificerade ändamål. Nämnden
är i anledning härav angelägen att framhålla, att nämnden städse, utom
då fråga är om försörjningsbidrag till ensamstående mödrar, i besluten bestämmer
de belopp, som må användas för varje angivet utgiftsändamål. Resultatet
av den statistiska sammanställningen torde sålunda få tillskrivas
ofullständig redovisning från barnavårdsnämndernas sida.

— 47 —

I nämndens beslut föreskrives därjämte, då hjälpen avser anskaffande av
varor, att varorna skola anskaffas antingen genom vederbörande barnavårdsnämnds
försorg eller — vanligast — under dess kontroll. Hjälp till
hemhjälp och kostförbättring beviljas oftast utan uttrycklig föreskrift i beslutet
om kontroll, varvid mödrahjälpsnämnden i beslutet dock fastställer
lämpliga utbetalningsterminer och, beträffande kostförbättring, därjämte bifogar
tryckta anvisningar å lämplig kost. Nämnden har icke förmärkt några
olägenheter av dessa metoder.

Vid mödrahjälpsnämndens behandling tager nämnden givetvis hänsyn
till sökandens möjlighet att erhålla moderskapspenning resp. moderskapshjälp
ävensom därtill att nämnda hjälpformer enligt ifrågavarande förordnings
förarbeten äro avsedda att i första hand täcka kostnaderna för förlossningsvård
samt för barnets första utrustning. Med utgångspunkt härifrån
prövar nämnden huruvida och till vad ändamål »uppenbart behov»
av mödrahjälp kan anses föreligga.

Såsom redan ovan vidrörts tager nämnden hänsyn till huruvida sökanden
är att hänföra till fattigvårdsklientelet eller icke. Då fallet är ett s. k. genuint
fattigvårdsfall, beviljas mödrahjälp högst ogärna. Kan fallet icke
hänföras till nämnda kategori men sökanden eller hennes make likväl åtnjuter
fattigvård (tillfälligt), beviljas i allmänhet mödrahjälp men med hänsyn
tagen till fattigvårdsunderstödet och numera, då så finnes erforderligt,
med det uttryckligen angivna villkoret, att beviljad mödrahjälp icke i och
för sig får föranleda indragning eller minskning av fattigvårdsunderstödet.
Det kan nämligen enligt nämndens uppfattning icke vara meningen, att
mödrahjälp skall täcka något av annan orsak än havandeskap eller barnsbörd
inträffat hjälpbehov, som redan föranlett hjälpåtgärd från vederbörande
kommuns sida. I de fall åter då vederbörande kommun icke redan
anlitats men tillfälligt hjälpbehov, föranlett av annan orsak än havandeskap
resp. barnsbörd, uppkommit, söker nämnden gärna att genom beviljande
av mödrahjälp förhindra att sökanden drives till att bliva fattigvårdstagare.

5. Den formella handläggningen av mödrahjälp s ärenden.

Därest något av de av revisorerna exemplifierade missbruken av beviljad
mödrahjälp möjligen kan ha inträffat inom nämndens verksamhetsområde
— något varom nämnden emellertid saknar kännedom — synes mödrahjälpnämnden
icke rimligen kunna lastas härför, enär, såsom ovan framhållits,
nämndens beslut städse äro specificerade med hänsyn till beloppets
fördelning till olika ändamål. Nämnden har icke möjlighet att utöva någon
verklig kontroll över att beviljade belopp disponeras enligt nämndens beslut
utan åvilar denna kontroll helt och hållet barnavårdsnämnderna och länsstyrelsen.

B. Revisorernas utlåtande.

Det vore enligt nämndens uppfattning absolut förkastligt att lägga något
taxerat eller beskattningsbart belopp till måttstock vid beviljandet av mödrahjälp.
läll belysning härav önskar nämnden referera två fall, som nämnden
haft att handlägga sistlidne december månad.

Det ena fallet gällde ansökan örn mödrahjälp från en kvinna, som var
gift med en kontorist i en mindre stad. Makarna hade tidigare icke något
barn.

— 48 —

Mannen var ägare till en jordbruksfastighet i en närliggande socken,
vilken fastighet var åsatt ett taxeringsvärde av 32,000 kronor och intecknad
för 6,500 kronor. Mannens inkomst uppgavs vara 100 kronor och hans sista
årsinkomst 2,600 kronor.

Det andra fallet gällde ansökan om mödrahjälp från en kvinna, vars man
var arrendator. Gårdens areal utgjorde 20 hektar och gården födde 5
hästar, 22 nötkreatur, 6 svin och 16 får. Det årliga arrendet utgjorde
1,200 kronor. Mannens skuldsättning var 5,700 kronor inklusive löpande
varuskulder. Dessa uppgifter gåvo ju otvivelaktigt vid handen, att sökandens
make var en relativt välbärgad arrendator. Inkomsten uppgavs emellertid
icke utgöra mera än 100 kronor per månad och 1,200 kronor per år.

I intetdera fallet återspeglar uppenbarligen den uppgivna inkomsten makarnas
verkliga ekonomiska ställning. Samma torde förhållandet i allmänhet
— om än icke alltid lika utpräglat — vara beträffande större delen
av den jordbrukande befolkningen och egna företagare överhuvud taget,
ävensom beträffande sådana personer, som åtnjuta dels fast inkomst dels
ock provisioner, sportler etc.

De anförda exemplen torde med önskvärd tydlighet ådagalägga nödvändigheten
av en noggrann individuell prövning i varje särskilt fall och omöjligheten
att kunna följa någon taxerad eller uppgiven inkomst. Därest den
taxerade inkomsten skulle lagts till grund för beviljandet av mödrahjälp
hade mödrahjälp inom nämndens verksamhetsområde kommit att beviljas
i en oerhört mycket större utsträckning än vad som hittills varit fallet, då
lämnade uppgifter i mycket stor utsträckning äro absolut otillförlitliga.

Kategorien småbrukare har överhuvud taget vållat nämnden stora svårigheter
icke blott på grund av de otillförlitliga inkomstsuppgifterna utan
även till följd av den relativt stora ojämnheten beträffande fastigheternas
taxeringsvärden, som också enligt nämndens uppfattning äro olämpliga såsom
avgörande för frågan huruvida uppenbart behov av mödrahjälp föreligger
eller icke.

^ I de refererade fallen hade sökandena erhållit moderskapspenning. Då
så skett, synes starka skäl föreligga för att i enlighet med revisorernas förslag
låta inarbeta den hjälp, som nu lämnas i form av moderskapspenning
resp. moderskapshjälp, i mödrahjälpsorganisationen, så att även där en
behovsprövning och kontroll kunde komma till stånd.

Nämnden hyser den uppfattningen, att mödrahjälpen — rätt använd —
hör till det allra bästa och mest behjärtansvärda i den sociala hjälpverksamheten.
Ett riktigt och rättvist utövande av denna hjälpverksamhet förutsätter
emellertid, att mödrahjälpnämnderna erhålla ett fullständigt utredningsmaterial
från barnavårdsnämnderna med utförliga och absolut tillförlitliga
uppgifter såväl beträffande sökandens och mannens inkomst- och förmögenhetsförhållanden
som beträffande vederbörandes allmänna livsföring
och skötsamhet. Tyvärr har nämnden en känsla av att det från kommunernas
sida ofta föreligger en stark strävan att tillföra den egna kommunen
så mycket som möjligt av denna statliga hjälpform, vilket möjligen kan
vara en bidragande orsak till att det utredningsmaterial, som framlägges för
mödrahjälpsnämnden icke alltid blir så exakt som vore önskvärt. Utredningsmaterialets
mindre tillförlitlighet torde säkerligen till stor del också få
tillskrivas den omständigheten, alt utredningen — åtminstone på landsbygden
— utföres såsom ett kommunalt, ofta oavlönat förtroendeuppdrag. Det
ligger givetvis även den allra största vikt därpå att barnavårdsnämndernas
kontroll över den beviljade hjälpens användande är effektiv. Även i detta
avseende inverkar i icke önskvärd riktning den omständigheten att kontrollen
handhaves såsom ett kommunalt förtroendeuppdrag.

— 49 —

Såväl för erhållande av en verkligt fullständig och tillförlitlig utredning
som för åstadkommande av en effektiv kontroll över den beviljade hjälpens
användande vore det enligt nämndens uppfattning mycket önskvärt, örn
närliggande kommuner kunde förmås att för handhavande av den verksamhet,
som nu ankommer på barnavårdsnämnderna, sammansluta sig till
kommunalförbund, eller åtminstone att anställa en gemensam barnavårdsman,
som även kunde handlägga mödrahjälpsärendena. Utan en dylik radikal
åtgärd skulle säkerligen också mycket kunna vinnas, örn dels mödrahjälpsnämnderna
bereddes tillfälle att låta någon eller några av dess ledamöter
besöka barnavårdsnämnderna och göra sig underrättade örn vederbörandes
sätt att handhava mödrahjälpsverksamheten och lämna dem erforderliga
råd och anvisningar, vilket hittills icke varit möjligt i brist på
anslag, varför upplysningsverksamhet bland barnavårdsnämnderna endast
kunnat utövas i samarbete med länets barnavårdsförbund och dess barnavårdsombud,
dels ock länsstyrelserna kunde åläggas eller alternativt det
kunde överlämnas till mödrahjälpsnämnderna att utöva en mera detaljerad
kontroll över den beviljade hjälpens användande.

Vid protokollet

Bengt H. Skantze.

Länsstyrelsens i Kronobergs
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 23, § 7.

Till kungl, socialdepartementet.

Genom nådig remiss den 30 december 1939 bär länsstyrelsen anbefallts att
efter hörande av inom länet verksam mödrahjälpsnämnd avgiva utlåtande i
anledning av vad riksdagens revisorer i remissen bifogat utdrag av revisorernas
berättelse den 15 december 1939 anfört.

Till åtlydnad härav får länsstyrelsen, som mottagit yttrande den 17 innevarande
januari från mödrahjälpsnämnden i Kronobergs läns landstingsområde,
härmed vördsamt överlämna detta yttrande och för egen del anföra
följande.

Mödrahjälpsnämnden framhåller till en början i sitt yttrande, att, såvitt
mödrahjälpsnämnden kunnat finna statsrevisorernas anmärkningar icke i
något väsentligt avseende träffa mödrahjälpsnämndens i Kronobergs läns
landstingsområde verksamhet.

Länsstyrelsen delar denna mödrahjälpsnämndens uppfattning, och har
länsstyrelsens befattning med mödrahjälpsverksamheten icke givit länsstyrelsen
anledning att i fråga om vad mödrahjälpsnämnden för övrigt i sitt
yttrande anfört framställa någon erinran. De riktlinjer för mödrahjälpsverksamheten
och synpunkter, som i yttrandet förordas, finner länsstyrelsen
beaktansvärda.

På grundval av den undersökning, som statsrevisorerna verkställt beträffande
mödrabjälpsverksamheten i riket, och de fakta, som därvid framkommit,
synes fastslaget, att mödrahjälp på många håll utgått i betydligt större
omfattning än som varit beräknad.

Det är säkerligen riktigt, som statsrevisorerna uttala, att orsaken härtill i

4—407256. Itev. berättelse ang. statsverket dr 1939. II.

— 50 —

väsentlig mån är att söka i mödrahjälpsförordningens allmänt hållna och
oklara avfattning.

I likhet med revisorerna anser länsstyrelsen det därför vara en angelägenhet
av vikt, att klara och vägledande regler fastställas för utdelandet av
mödrahjälpen. Av största vikt är enligt länsstyrelsens mening utfärdande i
sådant avseende av föreskrifter, vilka reglera barnavårdsnämndernas skyldigheter
i fråga om mödrahjälp.

Växjö, i landskontoret, den 18 januari 1940.

På länsstyrelsens vägnar:

PER MALMER. MORTIMER JOHANSSON.

Bilaga.

Till länsstyrelsen i Kronobergs län.

Såsom yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer uti den 15 december
1939 avgiven berättelse anfört rörande anslagen till mödrahjälp får
mödrahjälpsnämnden i Kronobergs läns landstingsområde anföra:

Såvitt mödrahjälpsnämnden kunnat finna träffa revisorernas anmärkningar
icke i något väsentligt avseende mödrahjälpsnämndens i Kronobergs
läns landstingsområde verksamhet. Mödrahjälpsnämnden anser sig därför
icke böra ingå på något utförligt bemötande av vad revisorerna anfört utan
inskränker sig till att framhålla vissa på erfarenheten grundade synpunkter
på mödrahjälpsverksamheten.

Efter två års verksamhet har mödrahjälpsnämnden blivit fullt övertygad
om att genom mödrahjälpen ett länge försummat men synnerligen trängande
hjälpbehov blivit på ett i stort sett tillfredsställande sätt avhjälpt. Väl kan
man hysa delade meningar om på vad sätt mödrahjälpsverksamheten bör
vara organiserad eller i vilka former mödrahjälp bör utgå, men mödrahjälpsnämnden
skulle anse det mycket beklagligt om på grund av revisorernas anmärkningar
rörande vissa påvisade missförhållanden eller den statsfinansiella
situationen det understöd, som genom mödrahjälpen bringas behövande
barnaföderskor, skulle nedskäras. Att mödrar och deras nyfödda barn
bistås är redan under goda tider av synnerlig vikt. Under kristider blir betydelsen
av hjälp åt detta klientel ännu större. Mödrahjälpen måste därför
enligt mödrahjälpsnämndens mening ställas i främsta ledet av åtgärder för
social omvårdnad under kristid.

Inom detta län hava 33—34 % av barnaföderskorna erhållit mödrahjälp
medan medelprocenttalet för hela riket utgör närmare 50 °/o. Med hänsyn
till länets struktur, övervägande landsbygd med större delen av befolkningen
levande under små omständigheter, torde det icke kunna göras gällande, att
mödrahjälpen här fått en alltför stor utbredning. Revisorerna påpeka, att
medelprocenttalet av beviljade fall för de sex största städerna är påfallande
lägre (30—39 °/o) än för landet i sin helhet. Enligt mödrahjälpsnämndens
uppfattning torde det ej blott vara de stora städerna, som kunna uppvisa
mindre behov av mödrahjälp, utan så torde vara förhållandet med städerna
i allmänhet. Så t. ex. erhöllo av barnaföderskorna inom Växjö under åren
1938 och 1939 21 respektive 12 % mödrahjälp.

För vinnande av största möjliga garanti för att mödrahjälpen skall komma
den behövande modern och hennes nyfödda barn till godo har mödrahjälpsnämnden
tillämpat följande regler:

— 51 —

Mödrahjälp beviljas till i huvudsak följande ändamål: kläder, sängkläder
och sängar till modern och barnet; kostförstärkning; hemhjälp; anstaltsvård
och tandvård. I besluten om beviljad hjälp intages följande föreskrifter:
Till varje angivet ändamål skall utgå ett bestämt belopp. Kläder, sängkläder,
sängar och dylikt inköpas av barnavårdsnämnden eller i samråd med av
barnavårdsnämnden utsedd person. Kostbidraget uppdelas med visst belopp
per månad. I vissa fall föreskrives, att kosten skall tillhandahållas in natura,
medan det i andra fall får ankomma på barnavårdsnämnden att bestämma,
örn kostbidraget skall utgå kontant eller in natura. Lämnas kostbidraget
kontant får dock icke mer än det för månad bestämda beloppet utbetalas åt
gången. Avlöning till hemhjälp skall utbetalas direkt till anlitad hjälp.
Kostnad för anstaltsvård och tandvård betalas direkt till anstalten respektive
tandläkaren.

Med iakttagande av dessa regler och effektiv kontroll från barnavårdsnämndernas
sida torde av revisorerna påvisade missbruk i allmänhet kunna
undvikas.

Mödrahjälpsnämnden försöker vidare tillse att mödrahjälp icke beviljas
till ändamål, som skola avhjälpas av moderskapspenningen.

Gentemot revisorernas hänsyftning på behovet av för hela riket gemensamma
riktlinjer för bedömande av behov av mödrahjälp vill mödrahjälpsnämnden
uttala sina farhågor för att dylika riktlinjer lätt skulle kunna medföra
att den i dessa fall synnerligen viktiga individuella prövningen eftersattes.
Särskilt beklagligt skulle det vara, om den taxerade inkomsten, som hänför
sig till en långt tidigare tidpunkt än barnsbörden, skulle läggas till grund
för behovsprövningen.

Vad sedan angår kontrollen av att beviljad hjälp kommer till rätt användning
är ju denna beroende av att det verkställande organet, d. v. s. barnavårdsnämnderna,
verkligen ser till att mödrahjälpen utgår enligt givna riktlinjer.
Härutinnan har det, enligt vad av revisorernas berättelse framgår,
brustit på åtskilliga håll, men utan att barnavårdsnämnderna fullgöra sin
uppgift kan man icke uppnå ett gott resultat på detta område. Det torde därför
bliva nödvändigt att uttryckligt fastslå, att barnavårdsnämnderna äro
ansvariga för att mödrahjälpen utgår enligt givna direktiv. Vidare torde
länsstyrelsernas granskningsskyldighet böra utformas på sådant sätt, att
länsstyrelse bemyndigas ålägga barnavårdsnämnd återbetalningsskyldighet
för belopp, som, på grund av bristande övervakning från barnavårdsnämnds
sida, icke utgått enligt mödrahjälpsnämnds föreskrifter.

Mödrahjälpsnämnden vill ytterligare framhålla vikten av att det organiseras
central upphandling — länsvis eller för hela riket — av standardiserade
artiklar, särskilt kläder, sängkläder, barnsängar o. dyl. Härigenom skulle
man vinna ej blott lägre inköpspriser oell kontroll över att endast lämpliga
persedlar komma till användning utan även att under rådande kristid tillgången
på vissa nödvändighetsartiklar för barnaföderskorna säkerställdes.

Till slut vill mödrahjälpsnämnden beträffande Kronobergs län uttala att,
såvitt mödrahjälpsnämnden kunnat finna, länets barnavårdsnämnder efter
någon lids erfarenhet fullgjort sin verksamhet rörande mödrahjälpens liandhavande
på ett i allmänhet tillfredsställande sätt. Enstaka undantag få härvid
icke förminska det goda intryck, mödrahjälpsnämnden fått av barnavårdsnämndernas
arbete på detta område.

Växjö den 17 januari 1940.

På mödrahjälpsnämndens vägnar:

]ildegerd Beskow.

Robert Magnusson.

52 —

Länsstyrelsens i Kalmar län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 23, § 7.

Till Konungen.

Genom remiss den 30 december 1939 har länsstyrelsen anbefallts att efter
hörande av de inom länet verksamma mödrahjälpsnämnderna avgiva utlåtande
i anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer anfört
ifråga om användningen av anslaget till mödrahjälp. Till åtlydnad härav får
länsstyrelsen, med överlämnande av yttrande i ärendet från mödrahjälpsnämnderna
i Kalmar läns norra och södra landstingsområden, i underdånighet
anföra följande.

Den granskning, som revisorerna underkastat mödrahjälpsverksamheten,
har onekligen blottat ett förhållandevis stort antal fall inom sagda område,
vilka giva vid handen, att den del av verksamheten, som påvilar barnavårdsnämnderna,
icke ägnats den omsorg, som vederbort. Dess bättre hava förefintliga
missförhållanden uppmärksammats på ett så tidigt stadium, att det
icke bör möta större svårigheter att tillrättalägga missförhållandena till båtnad
för den fortsatta verksamheten på detta ur olika synpunkter förvisso
betydelsefulla område.

Om man söker klarlägga anledningen till den av revisorerna påtalade användningen
av beviljad mödrahjälp för sådana ändamål, som finge anses
vara för verksamheten ovidkommande eller som i varje fall icke kunde stå
i god överensstämmelse med vad som avsetts med hjälpen, så torde man åtminstone
delvis få söka denna anledning däri, att den övervakande verksamhet
ifråga om beviljade medels användning för avsett ändamål, som
författningsenligt påvilar barnavårdsnämnderna, icke med tillräcklig skärpa
framhållits för dem. Möjligt är också att avsaknaden av bestämmelser om
ansvarighet för oriktigt använda medels återbetalning till statsverket medverkat
till att kontrollen från barnavårdsnämndernas sida brustit i noggrannhet.
Då någon efterföljande granskning av barnavårdsnämndernas redovisning
över de till dess förfogande ställda mödrahjälpsmedlen icke finnes
formligen stadgad, kan detta möjligen också hava bidragit till den bristande
omsikten från dessa nämnders sida vid här ifrågavarande ärendens handläggning.

Genom nu gällande bestämmelser på området har mödrahjälpsnämnd
ålagts att bland annat lämna barnavårdsnämnderna råd och anvisningar i
avseende å spörsmål, som sammanhänga med mödrahjälpsverksamheten
(1 § c i instruktionen) varjämte det åligger barnavårdsnämnd att bland
annat vaka över, att hjälpen kommer till användning i enlighet
med givna föreskrifter (7 § av förordningen om mödrahjälp). Genom vad
som framkommit vid revisorernas granskning av mödrahjälpsverksamheten
torde hos vederbörande hava inskärpts vikten av att dessa bestämmelser
noggrant iakttagas, och föreskrifter därutöver till förebyggande av att
mödrahjälpen användes på olämpligt sätt synas näppeligen erforderliga. I
den mån detta kan anses behövligt, anser sig länsstyrelsen dock böra föreslå,
att skyldighet stadgas för mödrahjälpsnämnd alt granska barnavårdsnämndernas
redovisningar över användningen av de till dessa nämnders
förfogande ställda mödrahjälpsmedlen. Någon granskning härvidlag finnes,
såsom lässtyrelsen tidigare antytt, för närvarande icke formligen stadgad,
vilket synes vara en brist, och den granskning, som givetvis bör företagas,
torde lämpligast böra anförtros åt mödrahjälpsnämnd, som får anses vara

— 53 —

mest kvalificerad att bedöma, huruvida och i vad mån barnavårdsnämnderna
vid sitt handhavande av de åt dem anförtrodda arbetsuppgifterna på detta
område förverkligat de avsikter, som mödrahjälpsnämnden haft med den
beviljade mödrahjälpen.

I fråga om vad revisorerna i övrigt anfört får länsstyrelsen hänvisa till
mödrahjälpsnämndernas i länet ovanberörda yttrande.

Kalmar i landskontoret den 19 januari 1940.

Underdånigst
ARVID LIDÉN.

H. GLIMSTEDT.

Bilaga.

Till länsstyrelsen i Kalmar län.

I anledning av länsstyrelsens resolution den 3 innevarande januari, vari
begärts mödrahjälpsnämndernas i Kalmar läns norra och södra landstingsområden
utlåtande över vad riksdagens revisorer anfört rörande mödrahjälpsverksamhetens
handhavande, få mödrahjälpsnämndema härmed anföra
följande:

Mödrahjälpsnämndema vilja till en början något uppehålla sig vid vad
riksdagens revisorer anfört rörande organisationskostnaderna för mödrahjälpsverksamheten.
Av den av revisorerna uppgjorda sammanställningen
rörande under budgetåret 1938/1939 utbetalade organisationskostnader, undantagandes
expensutgifter, framgår, att beträffande mödrahjälpsnämnden i
Kaimar läns norra landstingsområde under budgetåret utbetalats i resekostnader,
innefattande traktamenten och reseersättningar, tillhopa 658 kronor
10 öre samt i dagarvoden 1,030 kronor. Beträffande mödrahjälpsnämnden i
Kalmar läns södra landstingsområde hava under nämnda budgetår inga resekostnader
utbetalats, beroende på att samtliga ordinarie ledamöter i sistnämnda
mödrahjälpsnämnd äro bosatta i Kalmar. Dagarvoden till ledamöterna
i samma mödrahjälpsnämnd hava under sagda budgetår uppgått till
ett belopp av 1,660 kronor. I samband härmed må nämnas, att antalet sammanträden
under budgetåret 1938/1939 utgjort, för mödrahjälpsnämnden i
Kalmar läns norra landstingsområde 13 och för mödrahjälpsnämnden i Kalmar
läns södra landstingsområde 20. Att flera sammanträden måst hållas
för sistnämnda mödrahjälpsnämnds vidkommande beror på att antalet avgjorda
ansökningar inom södra länsdelen varit nära dubbelt så stort som
antalet dylika ansökningar inom norra länsdelen. Antalet hållna sammanträden
får anses normalt för mödrahjälpsnämndernas vidkommande och
har icke föranlett någon erinran från revisorernas sida. Under budgetåret
1938/1939 utgående expensanslag hava utgjort för mödrahjälpsnämnden i
Kalmar läns norra landstingsområde 500 kronor och för mödrahjälpsnämnden
i Kalmar läns södra landstingsområde 700 kronor.

Revisorerna hava framhållit, att sekreterarearvodena med få undantag utgått
till statligt eller kommunalt anställda tjänstemän, vilka innehaft sekreterareuppdraget
såsom bisyssla. Sålunda vore icke mindre än 12 av mödrahjälpsnämndssekreterarna
tjänstemän i länsstyrelser. I anledning härav
vilja mödrahjälpsnämndema vitsorda nyttan och fördelen av att såsom

— 54 —

sekreterare anlita sådan tjänsteman, som på grund av sin verksamhet inom
länsstyrelse har praktisk förfarenhet vid tillämpningen av den omfattande
lagstiftningen å barnavårdens område.

För utredning av frågan rörande den omfattning, i vilken mödrahjålp
kommit till användning, hava revisorerna uppgjort vissa statistiska sammanställningar.
Av dessa sammanställningar framgår, bland annat, att
under tiden 1 januari—31 december 1938 det genomsnittliga beloppet per beviljad
ansökning för bela riket utgjorde kronor 199: 92 samt att under samma
tid antalet beviljade ansökningar i procent av antalet levande födda för
riket utgjorde 34.93. I jämförelse med dessa för hela riket gemensamma siffror
ina framhållas, att under nu sagda tid det genomsnittliga beloppet per
beviljad ansökning utgjorde för Kalmar läns norra landstingsområdes del
kronor 183: 19 och för Kalmar läns södra landstingsområdes vidkommande
kronor 190: 75. Antalet beviljade ansökningar i procent av antalet levande
födda utgjorde under samma tid för Kalmar läns norra landstingsområde
25.75 och för Kalmars läns södra landstingsområde 31.83. Som av dessa uppgifter
framgår hava de inom Kalmar län verksamma mödrahjälpsnämnder -na under år 1938 vid utdelningen av mödrahjälp iakttagit en relativ återhållsamhet.

För tiden 1 januari—30 juni 1939 utgjorde för hela rikets vidkommande
det genomsnittliga beloppet per beviljad ansökning kronor 194: 13 och antalet
beviljade ansökningar i procent av antalet födda 47.55. Under sistnämnda
tid visar omfattningen av den av länets båda mödrahjälpsnämnder
beviljade mödrahjälpen någon ökning. Sålunda utgjorde under samma tid
genomsnittliga beloppet per beviljad ansökning för Kalmar läns norra landstingsområde
kronor 194: 81 och för Kalmar läns södra landstingsområde
kronor 203: 50. Under nämnda tid utgjorde antalet beviljade ansökningar i
procent av antalet levande födda i Kalmars läns norra landstingsområde 43.65
och för Kalmar läns södra landstingsområde 48.13. Den här påvisade ökningen
av mödrabjälpens omfattning kan delvis förklaras därav att mödrahjälpsinstitutet
först mot slutet av år 1938 kan sägas helt hava slagit igenom i det
allmänna medvetandet samt att detta i sin tur föranlett att en större procent av
barnaföderskorna gjort ansökan om mödrahjälp. Härigenom har antalet beviljade
ansökningar i procent av antalet levande födda givetvis stigit åtskilligt.
På grund av den under förra halvåret 1939 inträdande starka ökningen
av inkomna ansökningar hava mödrahjälpsnämnderna sedan åtskillig tid
tillbaka tillämpat strängare grunder vid behovsprövningen, vilket torde komma
att föranleda att ovan för länets mödrahjälpsnämnders del anförda siffror,
avseende första halvåret 1939, under tiden därefter sjunka. Av det ovan
anförda anse sig länets mödrahjälpsnämnder i tillbörlig grad hava beaktat
synpunkten av sparsamhet med det allmännas medel.

I samband med det förut sagda vilja mödrahjälpsnämnderna förklara orsaken
till att genomsnittliga beloppet per beviljad ansökning inom södra
länsdelen genomgående uppgått till något högre belopp än för norra länsdelen.
Orsaken är att söka i den omständigheten, att inom södra länsdelen
en procentuellt större del av ansökningarna än inom norra länsdelen härrör
från i stad bosatta mödrar. I stad äro vissa kostnader högre än på landsbygden.
Detta är i regel fallet beträffande sådana utgifter som hemhjälp,
inackordering i enskilt hem och i förekommande fall hyresbidrag. Även kostförbättring
beträffande i stad bosatta mödrar utgår oftast med ett något
högre belopp än beträffande mödrar på landet, beroende på att i stad bosatta
mödrar i regel icke äga den förmån av kostprodukter från jordbruket,
som hustrur till t. ex. småbrukare och statare hava.

Revisorerna hava framhållit, att antalet beviljade ansökningar i procent av

— 55 —

antalet levande födda visat sig vara påfallande mycket lägre för de sex stora
städerna än för landet i sin helhet. Orsaken till detta förhållande torde enligt
mödrahjälpsnämndernas mening vara att söka däri att i de sex stora städerna
den genomsnittliga inkomsten för de mödrahjälpssökande eller därest
de mödrahjälpssökande äro gifta för dem och deras män måste vara högre
än för landet i sin helhet. För mödrahjälpsnämndernas i de sex stora städerna
bedömande torde sålunda lia förelegat ett mer eller mindre stort antal
fall, där inkomsten under de sistförflutna 12 månaderna legat över det inkomststreck,
som mödrahjälpsnämnderna i allmänhet kan hava tillämpat vid
behovsprövningen.

Revisorerna, som ansett det uppenbart att de mycket stora skillnaderna i
procenttal mellan olika mödrahjälpsnämnder icke enbart kunnat bero på
befolkningens olika förmögenhetsförhållanden, hava därför sökt finna jämväl
andra förklaringsgrunder härtill. I första hand hava revisorerna härvid
sökt få en uppfattning om på vad sätt behovsprövningen verkställts. Revisorerna
hava därvid efter föregången undersökning funnit, att högst betydande
olikheter mellan mödrahjälpsnämndernas praxis föreligger och hava
revisorerna anfört olika exempel härå. Beträffande de grunder, som mödrahjälpsnämnderna
i Kalmar läns norra och södra landstingsområden tilllämpat
med avseende å behovsprövningen, få mödrahjälpsnämnderna hänvisa
till en av dem till kungl, socialstyrelsen den 9 januari 1940 avlåten skrivelse,
som här i avskrift bifogas (Bilaga).1

I samband med sin undersökning på vad sätt mödrahjälpsnämnderna
handhaft behovsprövningen hava revisorerna påtalat, att vissa mödrahjälpsnämnder
i sina protokoll visserligen angivit de olika utgiftsändamål, som
finge ifrågakomma, men icke huru mycket som till vart och ett av dem finge
utgå, utan allenast ett klumpbelopp. Slutligen uppgiva revisorerna, att det
i vissa fall förekommit, att utgiftsändamålen icke alls specificerats utan
endast visst belopp anvisats till mödrahjälp »att utgå enligt barnavårdsnämndens
bestämmande» eller dylikt. I anledning härav få mödrahjälpsnämnderna
meddela, att mödrahjälpsnämnderna alltid i sina protokoll angivit
de belopp, som må användas för varje angivet utgiftsändamål.

Beträffande de särskilda utgiftsändamålen hava revisorerna genom granskning
av barnavårdsnämndernas redovisningsräkningar underkastat de olika
utgiftsbeloppens användning en omfattande undersökning. Därvid hava
flera exempel anförts på medelsanvändning, som uppenbarligen måste anses
främmande för mödrahjälpens syfte. Anmärkningarna synas drabba vederbörande
barnavårdsnämnder i deras handhavandc av verkställigheten av
mödrahjälpsnämndernas beslut. Såvitt av handlingarna framgår, synes
emellertid icke någon barnavårdsnämnd inom Kalmar län hava avsetts med
anmärkningarna. I sammanhang med det nu anförda vilja mödrahjälpsnämnderna
ifrågasätta huruvida icke för riket enhetliga närmare föreskrifter
lämpligen snarast borde utfärdas rörande sältet för mödrahjälpens användning
ävensom med avseende å övervakningen från barnavårdsnämndernas
sida av medlens användning.

I sitt utlåtande hava revisorerna påtalat, att mödrahjälp i många fall utgått
i alltför stor omfattning och i varje fall i en utsträckning, sorn tidigare
ej varit beräknad. Orsaken härtill vore enligt revisorernas uppfattning att
söka i mödralijälpsförordningens allmänt hållna och oklara avfattning. Revisorerna
hava därför funnit det vara en angelägenhet av största vikt att,
för att mödrahjälpen på rätt sätt skall kunna fylla de viktiga sociala behov,
som därmed avsetts, klara och för nämnderna vägledande regler fastställdes
för utdelandet av densamma. Revisorerna hava därvid ifrågasatt, luiru 1

Ej Ilin- avtryckt.

— 56

vida man borde frångå den nu tillämpade principen örn oinskränkt individuell
behovsprövning och vid tilldelande av mödrahjälp utgå från att visst
fixerat beskattningsbart belopp annat än i undantagsfall uteslöte mödrahjälp.
Mödrahjälpsnämnderna kunna icke ansluta sig till denna av revisorerna
framförda mening. Det beskattningsbara beloppet, som årligen fastställes
av taxeringsnämnderna, avspeglar icke sökandenas ekonomiska ställning
vid tidpunkten för behovsprövningen, enär sökandenas ekonomiska
ställning då kan hava ändrats. Mödrahjälpsnämnderna anse, att den mödrahjälpsnämnderna
nu tillerkända fria behovsprövningen bör bibehållas, enär
man på den vägen lättast kan på bästa sätt hjälpa de verkligt behövande.

Emellertid hava som bekant synnerligen stora anslagsöverskridanden skett
å de under budgetåren 1937/1938 och 1938/1939 givna förslagsanslagen till
mödrahjälpsverksamheten. Mödrahjälpsnämnderna inse väl, att utdelning
av mödrahjälp icke i nuvarande statsfinansiella läge kan ske i hur stor omfattning
som helst. Mödrahjälpsnämnderna vilja därför ifrågasätta lämpligheten
av att varje mödrahjälpsnämnd finge ett visst förslagsanslag till sitt
förfogande att därav bestämma utgivande av mödrahjälp. Genom den statistiska
undersökning rörande mödrahjälpsverksamheten under förra halvåret
1939, som kungl, socialstyrelsen påbörjat, synes möjlighet finnas att
avväga de för de olika mödrahjälpsnämnderna erforderliga beloppen.

Mödrahjälpsnämnderna behöva här icke närmare framhålla mödrahjälpens
ovärderliga betydelse för del stora antal mödrar, som befinna sig i ett
mindre väl lottat ekonomiskt läge. Örn mödrahjälpen även i fortsättningen
skall få behålla sin stora betydelse, kräves att de för mödrahjälpen för närvarande
utgående anslagen icke beskäras. De ha varit till stor nytta under
den gångna tiden och komma att än mer behövas under de brydsamma och
svåra tider, som måhända stunda. Man behöver därvid icke blott tänka
på de många ömmande individuella fall, som genom mödrahjälpen bliva
tillgodosedda. Lika viktigt är att hålla i minnet att samhället genom mödrahjälpen
vetat icke blott i ord utan även i gärning visa sin uppskattning av
moderskapets höga betydelse. Mödrahjälpen blir på så sätt ett betydelsefullt
led i en positiv befolkningspolitik, som ytterst syftar till att förhindra
en framtida och för nationen ödesdiger nedgång i befolkningssiffran.

Kalmar den 18 januari 1940.

För mödrahjälpsnämnderna i Kalmar läns norra och södra landstingsområden: Hj.

Nilsson.

Torsten Allard.

Länsstyrelsens i Gotlands län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 23, § 7.

Till Konungen.

Uti remiss den 30 sistlidne december har länsstyrelsen anbefallts att efter
hörande av mödrahjälpsnämnden i länet inkomma med utlåtande i anledning
av vad i riksdagens senast församlade revisorers berättelse under § 7
yttrats angående anslagen till mödrahjälp.

— 57 —

Med anledning härav får länsstyrelsen, med överlämnande av från mödrahjälpsnämnden
denna dag inkommet yttrande i ärendet, i underdånighet
meddela, att, alldenstund de av revisorerna påtalade missförhållandena med
avseende å användningen av anslagen till mödrahjälp och de med mödrahjälpsverksamheten
förenade organisationskostnaderna icke synas avse Gotlands
läns landstingsområde, länsstyrelsen finner sig kunna inskränka sig
till att såsom eget utlåtande åberopa vad mödrahjälpsnämnden i ärendet anfört.

Visby i landskontoret den 25 januari 1940.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

NILS ÅHGREN. ABR- LÖF -

Bilaga.

Till Konungens befallningshavande i Gotlands län.

Mödrahjälpsnämnden i Gotlands län vill i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört i fråga om anslagen till mödrahjälp och dessas fördelning anföra:
_ _ .....

I fråga om organisationskostnader anser sig mödrahjälpsnämnden icke
hava överskridit, vad som kan anses vara normalt. Sammanträden hava
hållits en gång i månaden i Visby stad, där förutom ordföranden den ena
ordinarie ledamoten och alla suppleanterna äro bosatta, vilket medfört att
resekostnaderna blivit jämförelsevis låga. Inga resetraktamenten hava utbetalats.
Expenskostnaderna höra likaledes till de lägsta i hela landet.

Nämnden har icke ansett det vara lämpligt bestämma en maximiinkomst,
som skulle utgöra hinder för erhållande av mödrahjälp. Endast genom individuell
prövning från fall lill fall, där vederbörande barnavårdsnämnd
dessförinnan rätt förstått sin prövande uppgift, skapas enligt vårt förmenande
rättvisa.

Så snart sökanden varit medlem av sjukkassa och således erhållit 125
kronor i moderskapshjälp, har nämnden ej lämnat bidrag till de med barnsbörden
förenade kostnaderna eller till barnets utrustning i annat fall än
då t. ex. ovanligt lång sjukhusvistelse varit en följd av barnsbörden, och
då moderskapspenning erhållits, har, först där bevisligen denna ej varit till
fyllest, bidrag lämnats till barnets utrustning liksom till kostnader i samband
med förlossningen.

I så stor utsträckning som möjligt har mödrahjälp lämnats in natura —
endast i undantagsfall har sökanden erhållit kontantbidrag — och alltid
hava i besluten angivits de belopp, som fått användas till varje angivet
utgiftsändamål.

Nämnden fordrar numera: att kvinnlig ledamot i barnavårdsnämnden
skall vara sökanden behjälplig med inköp, och ledamot skall därvid tillse
att lämpliga inköp göras,

att bidrag till hemhjälp skall kvitteras av den verkligt anstallde, och att
»kostförbältring» får med ett bestämt belopp — vanligen 1 krona per dag
.—. användas för inköp i sökandens vanliga affärer, som i specilicerad räkning
skall klargöra inköpen. Av sökande, som begär bidrag till inackorde -

— 58 —

ring, fordras, att hon, så länge mödrahjälp utgår, själv skall vårda och
om möjligt amma sitt barn.

Likaså har mödrahjälpsnämnden oftast försökt kräva, att först ett andra
barn i familjen skall berättiga till mödrahjälp i någon större omfattning.

Angående revisorernas kritik av kostnader för den personliga utrustningen
till moder och barn har nämnden sig icke bekant att sådana missbruk
förekommit pa Gotland. Bidrag till inköp av barnvagn erhålles endast där
sökanden själv anskaffat babysäng med utrustning och utgår i sådana fall
med högst 45 kronor.

Mödrahjälpsnämnden vill slutligen på det varmaste betyga, att mödrahjälpen
varit till stor välsignelse för många mödrar, som tidigare kanske
icke sett någon utväg att ordna för sitt väntade barn, och att numera endast
i enstaka fall enskilda och barnavårdsnämnder lia svårt att förstå det
berättigade i den individuella behovsprövning, vilken kan medföra avslag
på ansökningen eller som giver upphov till divergerande mödrahjälpsbidrag.

Visby den 22 januari 1940.

För mödrahjälpsnämnden i Gotlands läns landstingsområde:

Enligt uppdrag
Kerstin Carlson,

sekreterare.

Länsstyrelsens i Blekinge län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 23, § 7.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 15 december 1939 har länsstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer
i sin berättelse under femte huvudtiteln anfört rörande handläggningen
av mödrahjälpsärenden; och får länsstyrelsen med överlämnande av
yttrande från mödrahjälpsnämnden i länet i underdånighet anföra följande.

De av mödrahjälpsnämnden i länet tillämpade principerna för tilldelandet
av hjälp ha närmare angivits i nämndens yttrande. Med stöd av vad
däri anförts anser länsstyrelsen, att det av revisorerna anmärkta här i länet
förhållandevis stora antalet beviljade ansökningar i procent av antalet
födda, 56.58, beror mindre på den fria behovprövningens oriktiga tillämpning
än på de i länet rådande arbetslöshetsförhållandena, vilka även antyttsLav
revisorerna. Att märka är även att ■— alldeles frånsett arbetslöshetsförhallandena
stora delar av den blekingska befolkningen torde få
räknas till de minst burgna i hela riket, i vilket hänseende kan åberopas,
att enligt en för några år sedan verkställd utredning skattekronan per invanare
var lägst i Blekinge län. Med anledning av vad mödrahjälpsnämnden
anfört därom, att behovet av sådan hjälp, som utgår enligt förordningen
örn moderspenning, anses föreligga örn för kvinna, eller där hon är gift
tor makarna tillsammans, vid senaste taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
icke upptagits beskattningsbart belopp av minst 3,000 kronor,
vill emellertid länsstyrelsen framhålla, att en något strängare gräns -

— 59

dragning möjligen kan anses ha fog för sig med avseende på de fran och
med år 1939 avsevärt höjda skattefria avdragen för familjeförsörjare. Därest
den fria behovsprövningen vid tilldelandet av mödrahjälp, på sätt av
revisorerna ifrågasatts, för framtiden skall upphävas, vill länsstyrelsen biträda
vad revisorerna anfört därom, att man vid bestämmandet av reglerna
för behovsprövningen bör utgå från att visst fixerat beskattningsbart belopp
utom i rena undantagsfall utesluter hjälp. Enligt länsstyrelsens mening
borde därjämte ett uttryckligt stadgande, att vid prövning av behovet av
mödrahjälp hänsyn skall tågås såväl till inkomstens storlek som till veder -börandes förmögenhetsställning, få anses erforderligt.

I fråga örn den formella handläggningen av mödrahjälpsärendena = kan
meddelas, att länsstyrelsen genom skrivelser till vederbörande barnavårdsnämnder
anmärkt brister i redovisningarna beträffande sammanlagt 176
ärenden, därav 97 ärenden, som avslutats kalenderåret 1938, och har länsstyrelsen
därvid infordrat verifikationer, där desamma ej bifogats redovisningarna,
vederbörande mödrars egenhändiga kvitton å mottagna belopp
och varor, kvitton från vederbörande räkningsutställare m. m. Dessutom
har länsstyrelsen återställt en del ärenden med anledning av att desamma
icke avslutats under det kalenderhalvår, insänd redovisning avsett.

I fråga örn mödrahjälpens rätta användning ha närmare föreskrifter härutinnan
meddelats av mödrahjälpsnämnden i samband med nämndens beslut
om tilldelning av hjälp. Dessa föreskrifter torde ha kraftigt bidragit
till en likformig användning av anvisade medel, och har länsstyrelsen för
sin del icke funnit anledning att i något fall ifrågasätta återbetalningsskyldighet
för barnavårdsnämnd. Med stöd av den erfarenhet, som härvid
vunnits, får länsstyrelsen för sin del förorda utfärdandet i enlighet med
revisorernas förslag av närmare allmänna tillämpningsföreskrifter för mödrahjälps-
och barnavårdsnämnderna.

Karlskrona i landskontoret den 19 januari 1940.

Underdånigst
SVEN HAGSTRÖMER.

J. G. RUNDQVIST.

Länsstyrelsens i Kristianstads
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 23, § 7.

Till Konungen.

Genom remiss den 30 december 1939 har länsstyrelsen anbefallts att -efter hörande av länets mödrahjälpsnämnd avgiva utlåtande i anledning
av vad riksdagens revisorer under § 7 i sin berättelse för år 1939 anfört
angående anslagen till mödrahjälp. ..... ,

Med överlämnande av infordrat yttrande av mödrahjälpsnämnden i länet
får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Av revisorernas utredning framgår, att mödrahjälp utgått i en utsträckning,
som icke varit beräknad vid anslagens fastställande. Därest en änd -

— 60

ring härutinnan anses önskvärd, synes detta kunna ske genom en strängare
formulering av villkoren för erhållande av mödrahjälp. Under alla förhållanden
bör ett tillägg göras till formulären om ansökan om mödrahjälp av
innehåll, att barnavårdsnämnderna vid ansökans tillstyrkande skola lämna
ett bestämt uttalande angående vederbörandes behov av understöd i enlighet
med lagens formulering.

I likhet med mödrahjälpsnämnden i länet anser länsstyrelsen skäl tala
för att fortfarande fri behovsprövning bibehålies och att således en avgränsning
efter visst beskattningsbart belopp icke bör ske.

Det torde vara givet, att en social lagstiftning av förevarande art icke kan
genomföras utan skärpt översyn och kontroll. Mödrahjälpsnämnden i länet
har genom utfärdade cirkulär1, till vilka hänvisas, givit barnavårdsnämnderna
erforderliga direktiv i syfte att mödrahjälp skall komma dem till
hjälp och nytta, som avses med denna lagstiftning. Åtskilligt skulle emellertid
vara vunnet, därest mödrahjälpsnämndens ordförande eller annan
ledamot kunde beredas tillfälle att närvara vid ärendenas behandling i
barnavårdsnämnderna. Självfallet avses icke, att mödrahjälpsnämnden skulla
vara representerad vid varje sammanträde, utan endast att möjlighet
skulle förefinnas, att i vissa fall — exempelvis på kallelse av barnavårdsnämnd
eller eljest där anledning därtill förelåge ■— kunna personligen lämna
råd och upplysningar. En begränsning av kostnaderna skulle kunna ske
genom att socialstyrelsen på ansökan ställer visst mindre reseanslag till
mödrahjälpsnämndernas förfogande för detta ändamål.

Barnavårdsnämnderna skola årligen före den 1 mars och den 1 september
till länsstyrelsen och mödrahjälpsnämnderna insända utdrag av dagbok
över sådana ärenden, i vilka hjälpverksamheten avslutats under nästföregående
halvår. Till länsstyrelsen insända utdrag skola därvid vara åtföljda
av vederbörliga verifikationer i huvudskrift. Av många skäl synes det länsstyrelsen
lämpligare, att verifikationerna ingivas till och granskas av mödrahjälpsnämnden,
som därigenom blir i tillfälle att efter jämförelse med ansökningshandlingarna
granska och kontrollera, huru mödrahjälpsnämndens direktiv
efterföljts av barnavårdsnämnderna och i vilken form understöd utgivits
till därtill berättigade. Anmärkning, som föranleder återbäring av utbetald
mödrahjälp, bör delgivas länsstyrelsen för vederbörlig åtgärd.

Kristianstad i landskontoret den 17 januari 1940.

Underdånigst
A. E. RODHE.

ALLAN RIETZ.

Bilaga.

Till länsstyrelsen i Kristianstads län.

Mödrahjälpsnämnden i Kristianstads län finner statsrevisorernas anmärkningar
mot handhavandet av mödrahjälpsmedlen i viss män berättigade.
Nämnden vill dock framhålla, att den nytta, denna hjälpform innebär,
mäste anses mångå gånger uppväga de missbruk, som otvivelaktigt förekommit,
men som ej böra få givas för stor vikt i det allmänna medvetan -

1 EJ här avtryckt.

-61-

det. Genom ganska enkla åtgärder — särskilt i fråga om redovisningskontrollen
— böra missbruken kunna reduceras till ett minimum.

Om det anses lämpligt att beloppet av utgående mödrahjälp sänkes, kan
så ske genom en strängare formulering av villkoret för hjälp. Lagens ord
»uppenbart behov av understöd» eller den ändrade formulering, texten kan
få, borde ingå i den mening i barnavårdsnämndens yttrande över sökt
mödrahjälp, där ansökningen till- eller avstyrkes. Möjligen kunde det ställas
som en direkt fråga örn sådant behov föreligger. Lagtexten skulle på
detta sätt kunna bliva av större betydelse för det praktiska avgörandet i
varje fall.

Angående statsrevisorernas förslag till åtgärder får mödrahjälpsnämnden
framhålla följande:

Enligt mödrahjälpsnämndens mening är den fria individuella behovsprövningen
en av mödrahjälpens värdefullaste tillgångar. Inom områden, där
hem finnas av så olika struktur som skuldsatta småbrukare, statare, jordbruks-
och industriarbetare m. fl., måste den fria behovsprövningen utgöra
en långt säkrare garanti för en i stort sett rättvis prövning, än om man
skulle lägga en under förfluten tid deklarerad inkomst till grund för bedömningen.
Erfarenheter från bidragsförskotten visa avigsidorna av detta
system. —- Ett maximibelopp i taxerad inkomst skulle behöva sättas olika
för land och stad, för dyrortsgrader och för olika befolkningsgrupper. Ett
sådant system bleve alltså mycket komplicerat. Frågan örn behandlingen
av asociala fall, torde ännu ej vara löst, och mödrahjälpsnämnden skulle
med tacksamhet se om problemet toges upp till behandling. Till dess anser
sig nämnden ej kunna neka mödrahjälp i sådana fall, när omständigheterna
i övrigt visa uppenbart behov av understöd.

I frågan om kontroll över moderskapspenningen och denna hjälpforms
eventuella inarbetande i mödrahjälpen, anser nämnden att sjukkassornas
handhavande av moderskapsunderstöd hittills fungerat väl, och att dessa
också böra kunna, som hittills, taga hand om moderskapspenningen. De
få härigenom möjlighet till en propaganda för sin verksamhet som måste
anses önskvärd. För att minska missbruk av moderskapspenningen fordras
upplysning, kanske helst i form av tryckta anvisningar, som lämnas till
alla sökande, möjligen också på så vis, att å det kvitto, som sökandena få
lämna, uppställes som villkor viss användning av medlen.

Då mödrahjälp sökes för ändamål, som bort bestridas med moderskapspenning,
bör uppgift begäras om vartill denna senare använts eller skall användas.

Ett inarbetande av moderskapspenningen i mödrahjälpen, som statsrevisorerna
föreslå, skulle innebära att behovsprövning infördes även för moderskapspenningen,
samt att denna utlämnades endera in natura eller mot
kontrollerbara räkningar för vissa godkända ändamål. En gränsdragning
för mödrahjälp — nära fattigvårds behov — är möjlig, men en högre liggande
behovsgräns, anpassad för moderskapspenningen, vore synnerligen
svår att draga.

Förslaget, att inom mödrahjälpen några hjälpformer — såsom hemhjälp,
tandvård o. d. — skola ges med vissa bestämda villkor i fråga om ändamål
och kontroll, finner nämnden synnerligen lämpligt. Nämndens egna formulär
innehålla flera sådana villkor (Bil. I).1

Ett blad med »Underrättelse för havande och ammande kvinnor» örn
lämplig kost, vilket utsändes med mödrahjälpsnämndens beslut till varje
sökande, närslutes (Bil. 2).1

Angående önskvärdheten av bättre kontroll och redovisning från barna 1

lij här avtryckt.

— 62 —

vårdsnämndemas sida hänvisar nämnden till en av nämnden under den
gångna hösten utfärdad P. M. till barnavårdsnämnderna i Kristianstads län,
vari framställts vissa riktlinjer för verksamheten (Bil. 3).

Kristianstad den 12 januari 1940.

För mödrahjälpsnämnden i Kristianstads län:

Gertrud Rodhe.

E. Blomgren.

Bilaga 3.

P. M. till barnavårdsnämnderna i Kristianstads län angående Mödrahjälp.

Med anledning av under den gångna tiden gjorda erfarenheter i fråga om
barnavårdsnämndernas olika sätt att behandla mödrahjälpsärenden, får
mödrahjälpsnämnden meddela följande:

1. Angående utredning örn behov av mödrahjälp.

Mödrahjälpsnämndens uppgift är att på grundval av den genom barnavårdsnämnden
gjorda undersökningen av varje fall och barnavårdsnämndens
yttrande om fallet avgöra om uppenbart behov av hjälp föreligger,
samt till vilka ändamål en eventuell hjälp skall lämnas. Härvid måste
mödrahjälpsnämnden tillse att en viss likformig praxis följes, dock med
hänsyn fägen till de särskilda omständigheterna i varje fall. För att detta
skall bli möjligt är det synnerligen önskvärt att barnavårdsnämndens yttrande
grundas på en noggrann personlig undersökning vid varje begäran
om hjälp. Undersökningen bör — i enlighet med formuläret — omfatta
sökandens ekonomiska omständigheter, tillgångar och skulder, arbetstillgång
m. m., vid behov kontrollerat på lämpligt vis, vidare sökandens påtagliga
behov i avseende på de hjälpformer som begäras, och kostnaden
för var och en av dessa. Undersökaren bör som regel genom ett besök i
sökandens hem taga reda på sökandens uppenbara behov, och i utredningen
klart motivera den begäran örn hjälp, som framställes. Ett gott stöd vid
mödrahjälpsnämndens avgörande angående hjälpen är ett allmänt omdöme
om sökandens förhållanden (se formulärets sista sida).

I avseende på ogifta mödrar är det nödvändigt att faderskapet så fort
ske kan fastställes, om möjligt redan före barnets födelse. Avtal, som därvid
träffats, om underhåll till modern och underhållsbidrag till barnet bör
meddelas i utredningen. Faderns ekonomiska förhållanden böra också där
angivas så tydligt som möjligt.

Om hjälp till inackordering åt ogift moder begäres, bör meddelas hos
vem denna avses, samt om vistelsen där kan anses lämplig för sökanden.

Ansökan om mödrahjälp bör så vitt möjligt ingivas i god tid före barnets
födelse, så att vård, hemhjälp m. m. skall kunna säkerställas på förhand.
Hjälpen bör som regel avse tid efter beslutet.

— 63 —

2. Angående redovisning av lämnad hjälp.

Med hänsyn till att barnavårdsnämnden ansvarar för att hjälpen kommer
till användning i enlighet med givna föreskrifter, och att specificerat
kvitto på varje inköp eller utbetalning skall som verifikation i original vid
redovisningen inlämnas till länsstyrelsen, måste den hjäp, som begäres,
täcka de verkliga behoven och kunna redovisas för uppgivet ändamål.

Om hjälpen ej lämnas direkt in natura, böra inköpen som regel göras
av modern och barnavårdsnämndens representant tillsammans, och kvittona
behållas av den sistnämnda för redovisningen.

Vid ändrade förhållanden för sökanden, som föranleda att hjälpen bör
utbetalas för annat ändamål än i mödrahjälpsnämndens beslut avses, bör
barnavårdsnämnden omedelbart vända sig till mödrahjälpsnämndens ordförande
eller sekreterare för lämpliga åtgärder.

3. Angående de olika hjälpformerna meddelas.

Hjälp till både barnvagn och barnsäng lämnas ej samtidigt. Barnets
senare utrustning avser de kläder, barnet behöver vid ungefär fyra månaders
ålder, eller material till dessa. Anslag till kostförbättring lämnas sålunda
att av barnavårdsnämnden betalas räkningar från leverantören på
mat, som är att hänföra till s. k. stödkost: mjölk, smör, ost, ägg, kött och
lever, saltsjöfisk (även sill, färsk eller saltad), grovt bröd, färska grönsaker.

Utbetalningar göras med visst belopp pr vecka.

Inackordering utbetalas pr månad, och endast i den mån sökanden vistas
på uppgiven plats och själv sköter och, om möjligt, ammar sitt barn.

Moderns utrustning nied kläder avser enkla och nödvändiga plagg.

Sängutrustning avser endast moderns personliga behov, ej familjens i
övrigt.

Anslag till hemhjälp skall kvitteras av den person, som utfört hemhjälpen.
Vid begäran om tandvård skall bifogas kostnadsförslag från legitimerad
tandläkare. Betalningen sker till denne. Arbetet skall vara utfört inom
sex månader efter barnsbörden för att mödrahjälp skall kunna utgå.

Mödrahjälpsnämnden sammanträder i regel andra tisdagen i varje månad.
Ansökningar torde insändas i god tid, helst en vecka före sammanträdet,
för granskning och eventuell komplettering.

Mödrahjälpsnämnden inser klart, att dess önskan om en detaljerad utredning
i varje fall och en klarare motivering av de tillstyrkta hjälpformerna
i de insända handlingarna, lägger en vidgad uppgift på barnavårdsnämnderna.
En utförligare motivering än nu ofta förekommer skulle dock
underlätta mödrahjälpsnämndens uppgift att väga mot varandra de olika
barnavårdsnämndernas ibland ganska skilda uppfattningar örn de förhållanden,
under vilka hjälp bör utgå. Genom den effektivare kontrollen över
medlens användning får barnavårdsnämnden möjlighet alt giva ett säkrare
stöd åt många mödrar genom att hjälpa dem med att ordna praktiska
och billiga inköp. — Det kan vara önskvärt att barnavårdsnämnden, i enlighet
med socialstyrelsens anvisningar, anförtror den praktiska delen av
mödrahjälpsärendena åt någon bestämd ledamot eller någon av nämnden
därtill utsedd person. På många håll har nian fått den erfarenheten att en
kvinna bäst kan sätta sig in i mödrarnas behov, och att hon vid sidan örn
den utredning, som skall göras, kan giva dem råd, anvisningar och personligt
stöd i skilda hänseenden. I händelse en sådan person utses, vore mödrahjälpsnämnden
tacksam för ett meddelande härom. —- Barnavårdsnämn -

64 —

den och särskilt dess ordförande svara dock alltid för nämndens yttrande
i dessa frågor.

Då barnavårdsnämnderna och mödrahjälpsnämnden ha ett gemensamt
intresse i att mödrahjälpen kommer till största möjliga nytta för dem som
bäst behöva den, hoppas mödrahjälpsnämnden på ett gott och intresserat
samarbete enligt här uppdragna riktlinjer.

Kristianstad den 19 oktober 1939.

För mödrahjälpsnämnden i Kristianstads län:

Gertrud Rodhe,
ordförande.

Länsstyrelsens i Malmöhus
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 23, § 7.

Till kungl, socialdepartementet.

Under åberopande av kungl, socialdepartementets remiss den 30 december
1939 får länsstyrelsen, med överlämnande av från mödrahjälpsnämnderna
i länet till länsstyrelsen inkomna yttranden, såsom eget utlåtande i
anledning av vad riksdagens revisorer uttalat angående mödrahjälpsverksamheten
anföra följande.

Länsstyrelsen finner de utav riksdagens revisorer framställda anmärkningarna,
vilka i huvudsak synas beröra mödrahjälps- och barnavårdsnämnderna,
vara befogade. Länsstyrelsen har själv tidigare uppmärksammat
vissa av berörda missförhållanden, men funnit gällande lagstiftning utgöra
hinder mot desammas upptagande till behandling från länsstyrelsens
sida. I stor utsträckning torde nämnda förhållanden emellertid, såsom även
av revisorerna framhållits, hava uppstått genom förefintliga brister i lagstiftningen.

Vidkommande den av revisorerna påtalade önskvärdheten att promemorior
utarbetats vid granskningen av redovisningar över mödrahjälpsmedel,
vill länsstyrelsen framhålla, att vid översändandet till riksräkenskapsverket
av redovisningarna för sistförflutna budgetår, promemoria medföljt.
Innehåll och uppställning av densamma ansluter sig till de grundsatser,
länsstyrelsen funnit sig böra tillämpa vid ifrågavarande granskningar.

I det följande skola dessa grundsatser närmare utvecklas.

Jämlikt 6 § i Kungl. Majrts kungörelse den 22 oktober 1937 med tillIämpningsföreskrifter
till förordningen örn mödrahjälp har barnavårdsnämnd
att årligen före den 1 mars och 1 september till länsstyrelsen insända
av verifikationer i huvudskrift åtföljda utdrag ur dagboken över
sådana ärenden, i vilka hjälpverksamheten avslutats under nästföregående
kalenderhalvår. Samtidigt skola till länsstyrelsen återlevereras odisponerade
belopp samt inleverering ske av belopp, som under kalenderhalvåret återbetalats
å utlämnade lån.

Vid den granskning, som länsstyrelsen underkastat sålunda inkomna redovisningar,
har länsstyrelsen sett som sin huvudsakliga uppgift att undersöka,
huruvida utanordnade mödrahjälpsmedel blivit av barnavårdsnämnden
till modern utbetalade. Däremot har det, i avsaknad av närmare direk -

65 —

tiv, icke ansetts åligga länsstyrelsen att dessutom undersöka, huruvida beslutad
mödrahjälp kommit till användning för avsett ändamål. Till denna
sin uppfattning har länsstyrelsen kommit på grundval av gällande lagstiftning
på området. Enligt Kungl. Maj:ts instruktion den 22 oktober 1937
för mödrahjälpsnämnderna, i 1 § mom. e, åligger det mödrahjälpsnämnd
»att i övrigt inom nämndens verksamhetsområde övervaka efterlevnaden
av nyssnämnda förordning». I förordningen om mödrahjälp föreskrives uti
7 §, att barnavårdsnämnd skall vaka över att hjälpen kommer till användning
i enlighet med givna föreskrifter. Då det sålunda åligger mödrahjälpsnämnderna
att övervaka barnavårdsnämndernas fullgörande av stadgad
kontrollskyldighet, bör det enligt länsstyrelsens förmenande rimligtvis även
åligga mödrahjälpsnämnderna att genom granskning av barnavårdsnämndernas
redovisningar förvissa sig örn att sagda skyldighet verkligen fullgjorts
och därmed att erhållen mödrahjälp kommit till föreskriven användning.
Att, såsom av mödrahjälpsnämnden för Malmöhus läns landstingsområde
framhållits, exakta upplysningar örn de enskilda inköpen endast
kunna erhållas genom granskning av verifikationerna, och att dessa
icke skola insändas till mödrahjälpsnämnden, torde icke behöva hava utgjort
något hinder för genomförandet av en granskning i sagda hänseende.
Visserligen skola enligt föreskrift i kungl, kungörelsen den 22 oktober 1937
med tillämpningsföreskrifter till mödrahjälpsförordningen endast de av
barnavårdsnämnd till länsstyrelsen insända dagboksutdragen åtföljas av
verifikationer i huvudskrift, men detta utesluter ej, att de till mödrahjälpsnämnden
enligt samma föreskrift samtidigt insända dagboksutdragen kunna
åtföljas av exempelvis duplettverifikationer. Det förefaller länsstyrelsen
naturligt, att mödrahjälpsnämnderna för att kunna genomföra den granskning,
som uppenbarligen ålegat dem, hade givit barnavårdsnämnderna
lämpliga instruktioner härutinnan. Möjligen skulle dock kunna ifrågasättas,
huruvida icke här en ändring av gällande föreskrifter vore lämplig,
varigenom mödrahjälpsnämnderna bereddes möjlighet att under viss tid
före länsstyrelsernas granskning förfoga över de till redovisningarna hörande
verifikationer i huvudskrift.

Har länsstyrelsen sålunda ansett sig i princip böra stanna vid en mera
formell granskning, så hava likväl försök gjorts att i någon mån beakta
även frågan örn mödrahjälpsmedlens närmare användning. Härvid har det
för länsstyrelsen tett sig anmärkningsvärt, att barnavårdsnämnderna i ett
stort antal fall på förfrågan, huruvida underverifikationer till insända kvitton
å hela den erhållna summan eller större del därav funnes, upplyst, att
sådana icke existerade. Då det emellertid för den länsstyrelsen åliggande
granskningen kunde anses vara tillfyllest att erhålla verifikation i huvudskrift
å utanordnat belopp, har länsstyrelsen låtit vid den givna upplysningen
bero.

Vad beträffar den av revisorerna ifrågasatta ändringen av villkoren för
erhållande av mödrahjälp, vilken ändring skulle innebära att viss fixerat
beskattningsbart belopp annat än i undantagsfall uteslöte hjälp, så synes,
såvitt länsstyrelsen kan bedöma, en sådan ändring vara motiverad. Med
hänsyn till de både skiftande och ömtåliga förhållanden, som på detta område
skola beaktas, synes det emellertid länsstyrelsen icke tillrådligt, att
möjligheten till behovsprövning helt uteslutes.

Malmö i landskontoret den 20 januari 1940.

På länsstyrelsens vägnar:

GUNNAR ANDERSSON. H.J. KJÄLL.

.''>—40725B. Kcv. berättelse äng. statsverket är 1939. II.

— 66 —

Bilaga.

Till länsstyrelsen i Malmöhus län.

Under översändande av inneliggande remisshandlingar får mödrahjälpsnämnden
i Malmöhus läns landstingsområde för sin del härom anföra följande.
4:

Ang. anmärkningarna rörande organisationskostnaderna: Anmärkningarna
rörande antalet sammanträden torde i vissa fall vara berättigade. Dock bör
det ej förbises, att bestämmelserna i Kungl. Maj:ts instruktion för mödrahjälpsnämnderna
direkt uppmana mödrahjälpsnämnderna att sammanträda
relativt ofta, och det är därför helt naturligt, om de flesta mödrahjälpsnämnderna
i regel sammanträtt minst 2 gånger i månaden. Därest man, som många
mödrahjälpsnämnder säkerligen gjort, i regel anser sig böra begränsa tilldelningen
av mödrahjälp till tiden efter mödrahjälpsnämndens sammanträde,
skulle det också ofta leda till obillighet mot sökandena, om relativt lång tid
får förflyta mellan nämndens sammanträden.

Vad expensmedlen beträffar, så torde det ej kunna bestridas, att dessa
kostnader ökas i förhållande till antalet barnavårdsnämnder inom mödrahjälpsnämnds
verksamhetsområde. Den mödrahjälpsnämnd, som i regel har
att behandla ansökningar från ungefär ett femtiotal barnavårdsnämnder får
givetvis betydligt högre såväl porto- som telefon- och skrivhjälpskostnader
än den, som endast har en barnavårdsnämnd inom sitt verksamhetsområde.
Det är därför intet anmärkningsvärt, om expenskostnaderna variera högst
väsentligt för olika mödrahjälpsnämnder.

När statsrevisorerna övergå till en granskning av själva mödrahjålpsverksamheten
förefaller det nämnden, som örn dess anmärkningar, även i de fall
där de äro sakligt befogade, i främsta rummet träffa andra myndigheter än
mödrahjälpsnämnderna.

Att samtliga landets mödrahjälpsnämnder ej tillämpa enhetliga grunder för
bedömandet av behovet av mödrahjälp är helt naturligt, örn man betänker,
att mödrahjälpsförordningens bestämmelser medföra en individuell behovsprövning
utan några i lagen angivna normer annat än maximeringen av hjälpen
till 300 kronor, och att de olika mödrahjälpsnämnderna arbeta fullt självständigt
utan något samarbete sinsemellan. En sådan bristande överensstämmelse
i bedömningsgrunderna skulle givetvis kunna i väsentlig mån avhjälpas,
därest en central myndighet med erfarenheter från de olika mödrahjälpsnämndernas
arbete gåve mödrahjälpsnämnderna direktiv eller upplysningar.
Socialstyrelsen skulle här kunnat giva mödrahjälpsnämnderna ledning och
råd, som medfört en större enhetlighet. Av förhandlingarna vid mödrahjälpsnämndernas
konferens i Stockholm hösten 1938 framgår, att mödrahjälpsnämnderna
med glädje skulle sett, att socialstyrelsen givit örn ej direktiv så
åtminstone råd och upplysningar i dessa frågor, och säkerligen skulle mödrahjälpsnämnderna
sökt anpassa inte endast behovsprövningen utan också fastställandet
av hjälpens storlek efter de vunna upplysningarna. — Socialstyrelsen
har även möjlighet att genom sina beslut på besvär av klagandena kraftigt
påverka mödrahjälpsnämndernas allmänna inställning till frågan örn bedömandet
av hjälpbehovets förefintlighet och storlek. Då en mödrahjälpsnämnd
upprepade gånger finner, att socialstyrelsen höjer det av mödrahjälpsnämnden
beviljade beloppet, är det självklart, att detta medför, att en nämnd, som
tidigare ansett sig böra bedöma ansökningarna mera restriktivt, fattar detta
som ett direktiv att bedöma dem mera frikostigt. När statistiken sedan visar,
att samma mödrahjälpsnämnd ligger relativt högt såväl beträffande antalet
beviljade ansökningar i °/o av antalet avgjorda ansökningar som belräffan -

— 67

de det genomsnittliga beloppet per beviljad ansökan, så är detta mera ägnat
att förvåna nämnden än att av densamma uppfattas som ett bevis på att den
förfarit tadelvärt.

Statsrevisorerna anmärka även på missbruk vid användningen av mödralijälpsmedel.
Därest man får fatta deras yttrande örn ersättning för förlorad
arbetsförtjänst som ett klander, vill mödrahjälpsnämnden påpeka, att det i
vissa fall kan vara den bästa hjälpformen för att uppehålla det naturliga
sambandet mellan mor och barn. Det har sålunda hänt, att barnavårdsnämnder
i Malmöhus läns landstingsområde upplyst mödrahjälpsnämnden
om att modern vägrat avstå från yrkesarbete för att kunna amma sitt barn
även örn hon kunnat få mödrahjälp i form av kostförbättring eller utrustning,
men att hon avstått från yrkesarbetet under några månader, därest hon
kontant utfått viss ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Del förhåller sig
med denna hjälphjon som med en hel del andra, att man först i de enskilda
fallen blir ställd inför nödvändigheten av att i viss mån falla undan från sina
vanliga principer för att kunna vinna det huvudsakliga ändamålet.

Statsrevisorernas huvudsakliga anmärkning rörande användandet av mödrahjälpsmedel
synes dock ej riktas mot de av mödrahjälpsnämnderna föreskrivna
utgiftsändamålen utan mot det sätt, varpå sökandena använda de utanordnade
medlen. Kontrollen över denna användning handhas i första hand
av barnavårdsnämnderna. Mödrahjälpsnämnderna söka givetvis påverka
barnavårdsnämndernas utövande av denna kontroll. Så har mödrahjälpsnämnden
i Malmöhus läns landstingsområde försökt förebygga missbruk inte
endast genom att i regel meddela all mödrahjälp in natura utan även genom
att direkt uppmana barnavårdsnämnderna att kontrollera att inköpen verkställas
på för moder och barn bästa sätt, så att exempelvis kaffe och andra
varor, mer avsedda som njutnings- än näringsmedel, ej få inköpas för mödrahjälpsmedel.
De flesta upplysningar lia därvid givits vid personliga samtal
mellan nämndens sekreterare och representanter för barnavårdsnämnderna,
enär nämnden gjort den erfarenheten, att dess cirkulärskrivelser till barnavårdsnämnderna
inte så sällan hamnat hos barnavårdsnämndens ordförande
utan att dess kassör eller den person, som särskilt utsetts att hjälpa sökanden
att verkställa inköp, fått del därav. — Även om mödrahjälpsnämnderna sålunda
söka påverka barnavårdsnämnderna lill en mer effektiv kontroll, så
sakna de möjlighet att undersöka, om denna kontroll verkställes eller ej.
Barnavårdsnämndernas dagboksutdrag i mödrahjälpsärenden giva ej en tillförlitlig
uppgift örn vilka varor, som inköpts. Exakta upplysningar om de
enskilda inköpen kan endast erhållas genom en granskning av verifikationerna,
vilka ej skola insändas till mödrahjälpsnämnden. Anmärkningar om
bristande kontroll över barnavårdsnämnderna i mödrahjälpsärenden böra
därför, som statsrevisorerna även antyda, riktas mot länsstyrelserna och ej
mot mödrahjälpsnämnderna. Kontrollen över barnavårdsnämndernas handhavande
av mödrahjälpsärendena är ett betungande arbete, som dessutom
för alt bliva effektivt .säkerligen helst borde handhavas av personer med tidigart;
erfarenheter från socialt undcrstödsarbetc, örn barnavårdsnämnderna
som önskvärt är även skola få hjälp och ledning genom kontrollen. Mödrahjälpsnämnden
vill därför ifrågasätta, örn det ej vöre bättre att inte begära
eller vänta annai än en rent formell granskning av länsstyrelserna, under det
att man uppdrog åt en därtill .särskilt utsedd person att genom revision på
platsen inte bara uppdaga de fel, barnavårdsnämnderna begått, utan också
hjälpa dem till rätta i deras handhavande av mödrahjälpsärendena i övrigt.
Därest en sådan person — t. ex. ett barnavårdsombud med någon bokföringskunnighet
— kunde medhinna eli större distrikt, .skulle man liven underlätta
möjligheterna för en större enhetlighet i bedömningsgrunderna mödrahjälps -

— 68

nämnderna emellan. De kostnader, anställandet av dessa personer skulle
medföra, skulle troligen uppvägas av den minskning i kostnader, som den
minskade arbetsbördan för länsstyrelsens tjänstemän måste medföra.

Lund den 9 januari 1940.

För mödrahjälpsnämnden i Malmöhus läns landstingsområde:

Axel Westman.

G. Hjelm-Elovson.

Länsstyrelsens i Hallands län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 23, § 7.

Till kungl, socialdepartementet.

Genom remiss den 30 december 1939 har länsstyrelsen anbefallts att efter
hörande av inom länet verksam mödrahjälpsnämnd inkomma med utlåtande
över vad riksdagens herrar revisorer under § 7 anfört rörande anslagen till
mödrahjälp. I anledning härav får länstyrelsen med bifogande av Hallands
läns landstingsområdes mödrahjälpsnämnds yttrande för egen del anföra
följande.

Revisorernas erinringar rörande sammanträdenas antal inom vissa landstingsområden,
rese- och traktamentsersättningar till ledamöter i mödrahjälpsnämnden
m. m. torde icke avse länets mödrahjälpsnämnd. Av nämndens
yttrande framgår att utöver de i instruktionen föreskrivna sammanträdena en
gång i månaden av särskilda orsaker endast ett enda sammanträde förekommit.
Utom vid tre tillfällen hava nämndens övriga sammanträden hållits
i residensstaden, där förutom ordföranden en ledamot är bosatt. Såsom den
upprättade tablån utvisar hava nämndens organisationskostnader härigenom
blivit jämförelsevis låga.

Beträffande den omfattning, i vilken mödrahjälp kommit till användning,
torde ej heller anmärkning kunna framställas mot nämnden. Procenttalet
för beviljade ansökningar i förhållande till antalet levande födda barn inom
landstingsområdet utgör nämligen år 1938 det lägsta för riket och under
första halvåret 1939 ett bland de lägsta. Båda procenttalen understiga avsevärt
medeltalen för riket i sin helhet under nämnda tidsperioder.

Länsstyrelsen kan vitsorda, att nämndens protokoll städse klart och tydligt
utvisat den av nämnden beslutade fördelningen av det beviljade mödrahjälpsbeloppet
på särskilda utgiftsändamål med angivande av delposter för
varje sådant ändamål. Då gällande författningar i ämnet icke innehålla några
bestämmelser om skyldighet för länsstyrelsen att verkställa granskning angående
medlens användning, har sådan granskning ej skett härstädes. Länsstyrelsen
har med stöd av 6 § i kungörelsen den 22 oktober 1937 med tilllämpningsföreskrifter
till förordningen den 11 juni 1937 (nr 339) örn mödrahjälp
ansett sig endast böra tillse att vederbörliga dagboksutdrag insändas
av barnavårdsnämnderna samt att dessa utdrag åtföljas av verifikationer i
huvudskrift ävensom att odisponerade belopp återlevereras. Den sakliga
granskningen har länsstyrelsen ansett åvila riksräkenskapsverket, som i skrivelse
den 13 april 1939 till länsstyrelserna i samtliga län föreskrivit tider för
insändande dit av nämnda dagboksutdrag och verifikationer.

69 —

Av revisorernas berättelse framgår, att allvarliga brister vidlåda övervakningen
från barnavårdsnämndernas sida av mödrahjälpsmedlens användning.
Till rättelse härav synes en granskning av verifikationerna genom lokal myndighet
vara att anbefalla och skulle det vara till stor fördel om denna granskning,
såsom länets mödrahjälpsnämnd i sitt yttrande framhållit, verkställdes
av vederbörande mödrahjälpsnämnd, i vilket fall någon granskning från länsstyrelsens
sida icke skulle vara behövlig. Länsstyrelsen vill därför föreslå
sådan ändring i förenämnda § 6 att i densamma stadgas, att granskning skall
verkställas av mödrahjälpsnämnden, som har större förutsättningar än länsstyrelsen
att effektivt övervaka barnavårdsnämnderna. Efter granskningens
verkställande bör mödrahjälpsnämnden inom viss föreskriven tid översända
handlingarna till länsstyrelsen, som har att kontrollera att odisponerade belopp
återlevereras till länsstyrelsen. Därjämte bör i paragrafen intagas en föreskrift
om att länsstyrelsen skall inom viss tid översända redovisningarna
till riksräkenskapsverket.

Slutligen vill länsstyrelsen tillstyrka revisorernas förslag att, för vinnande
av kontroll över moderskapspenningens användning och uppnående av att
densamma närmare anpassas efter behovsprincipen, denna hjälpform inarbetas
i mödrahjälpen.

Halmstads slott i landskontoret den 19 januari 1940.

På länsstyrelsens vägnar:

BIRGER KARLBERG. PER KJELLMAN.

Bilaga.

Till länsstyrelsen i Hallands län.

På grund av genom länsstyrelsens remiss den 2 innevarande januari erhållen
anmodan att avgiva yttrande över vad riksdagens herrar revisorer i
sin berättelse den 15 december 1939 yttrat rörande mödrahjälpsnämnderna
och deras verksamhet får mödrahjälpsnämnden i Hallands läns landstingsområde
anföra följande.

De av statsrevisorerna gjorda påpekandena och framställda anmärkningarna
rörande sammanträdenas antal inom vissa landstingsområden, rese- och
traktamentsersättningar till ledamöter i mödrahjälpsnämnder, nämndsprotokollens
avfattning m. m. synas icke drabba denna mödrahjälpsnämnd. Under
hela den tid, nämnden hittills varit i verksamhet, har utöver de i författningen
föreskrivna sammanträdena en gång i månaden förekommit blott
ett enda sammanträde, vilket påkallats dels av stor anhopning av ansökningar
örn mödrahjälp och dels av nämndsbeslut att sammankalla barnavårdsnämnderna
inom viss del av länet till en informationssammankomst i samband
med mödrahjälpsnämndens eget sammanträde. Vidare hava, med undantag
av 3 sammanträden, som förlagts till olika platser i länet i samband
med dylika informationssammankomster med barnavårdsnämnder inom länets
olika delar, alla sammanträden med nämnden hållits i länsresidensstaden,
där förutom ordföranden en ledamot av nämnden är bosatt. Slutligen
har nämndens protokoll i mödrahjälpsärenden i överensstämmelse med
nämndens beslut lill ledning för såväl vederbörande barnavårdsnämnd som
den sedermera kontrollerande statliga myndigheten städse klart och tydligt

— 70 —

utvisat den av nämnden beslutade fördelningen av det beviljade mödrahjälpsbeloppet
på särskilda utgiftsändamål med angivande av särskilda delposter
för varje särskilt utgiftsändamål.

Ej heller torde, åtminstone vid jämförelse med rikets övriga mödrahjälpsnämnder,
anmärkning kunna drabba nämnden med avseende å den omfattning,
i vilken mödrahjälp inom länet på grund av nämndens beslut kommit
till användning. Statsrevisorerna hava själva framhållit att i av dem upprättade
2 särskilda siffersammanställningar angående inom särskilda områden
utdelad hjälp m. m. de siffror äro av särskilt intresse, som angiva beviljade
ansökningar i procent av antalet levande födda barn. Då det i nämnda
sammanställningar redovisade medeltalet för år 1938 uppgår till 34.93
procent för riket i dess helhet, utgör procenttalet ifråga för Hallands läns
vidkommande blott 20.76, vilket är absolut minimum för riket. För tiden
ij1—■10/6 1939 äro resp. siffror 47.55 procent och 30.96 procent, vilken sistnämnda
siffra är för landstingsområdenas vidkommande den näst lägsta.
Ifråga om genomsnittligt belopp per beviljad ansökning har härvarande
mödahjälpsnämnd hållit sig under genomsnittstalet för riket i dess helhet
eller ligger närmare bestämt på platssiffran 10 från bottenplatsen räknat.

I ett avseende nödgas nämnden göra ett påpekande om en oriktig uppgift
i berättelsen, då i den på sid. 7 intagna tablån över för expensbehov verkställda
anordningar från socialstyrelsen uppgivits att till härvarande mödrahjälpsnämnd
för budgetåret 1938/1939 utlämnats 1,000 kronor. Rätteligen
har bekommits blott 200 kronor, vilket innebär, att nämnden uti ifrågavavarande
avseende bland landstingsområdenas mödrahjälpsnämnder erhållit
och förbrukat det lägsta beloppet.

Beträffande det sätt, varpå nämnden verkställt behovsprövningen, hänvisas
till bilagda avskrift1 av nämndens yttrande till socialstyrelsen på en av
sagda styrelse anordnad frågeenquéte.

Vidkommande de olika utgiftsändamål, vartill medel här anslagits, vill
nämnden framhålla, att den ofta uttryckt den uppfattningen att beklädnadshjälp
till modern synes vara en särskilt behjärtansvärd hjälpform, men vill
ej bestrida, att mycket ofta medel anslagits jämväl till utrustning och kläder
åt det nyfödda barnet, dock icke för inköp av barnvagnar, till vilket ändamål
mera undantagsvis anslag utgått och i de flesta fall då allenast till i stad eller
stadsliknande samhälle bosatta mödrar. Nämnden kan ansluta sig till statsrevisorernas
tanke, att moderskapspenningen bör i en eller annan form inarbetas
i mödrahjälpen.

Statsrevisorerna hava anmärkt, att allvarliga brister vidlåda framförallt
övervakningen från barnavårdsnämndernas sida av mödrahjälpsmedlens användning
ävensom dessa nämnders redovisningar. Mödrahjälpsnämnden kan
efter tagen del av de i berättelsen lämnade exemplen icke bestrida, att allvarliga
sådana brister förelegat och kanske ännu föreligga här och var, möjlign
även i detta län, ehuru nämnden ofta och med skärpa framhållit för
barnavårdsnämnderna nödvändigheten av att utöva personlig kontroll och
att kunna medelst behöriga verifikationer styrka alla utbetalningar. Vid
mödrahjälpsinstitutionens start och under dess första verksamhetstid var
tillföljd av författningsbestämmelsernas allmänt hållna avfattning stor oklarhet
rådande angående dessas rätta tillämpning, varför då, medan man ännu
i viss mån måste pröva sig fram, många misstag säkerligen begingos, vilka
man emellertid sedan både från mödrahjälpsnämndernas och barnavårdsnämndernas
sida sökt undvika och för framtiden förebygga. I detta sammanhang
måste nämnden framhålla, att det otvivelaktigt skulle i detta avseende
för hela mödrahjälpsinstitutet varit och alltjämt vara till fördel om
, 1 Ej här avtryckt.

— 71

lagstiftningen åt mödrahjälpsnämnderna överlåtit att taga befattning med
granskningen av barnavårdsnämndernas redovisningar mera ingående än
vad som lämpligen kan ske med tillgång allenast till de till mödrahjälpsnämnderna
insända dagboksutdragen, vilka i avsaknad av därtill hörande räkningar
och andra verifikationer äro tämligen intetsägande. För mödrahjälpsnämnderna
skulle det vara en stor fördel och möjliggöra ett effektivt stödjande och
tillrättaläggande av barnavårdsnämndernas arbete vid verkställighet av beslut
i mödrahjälpsärenden, om åt dem uppdroges att vid sidan av länsstyrelsens
granskning såsom en lokal kontrollmyndighet granska barnavårdsnämndernas
redovisningar i dessa ärenden eller om åtminstone föreskreves, att
bestyrkta avskrifter av verifikationerna skulle samtidigt med dagboksutdragen
överlämnas. Möjligen borde redovisningsskyldighet kvartalsvis föreskrivas
och omfatta alla ärenden, såväl avslutade som pågående, varigenom åtskilliga
oriktigheter borde till allmän nytta kunna förebyggas.

Halmstad den 9 januari 1940.

På mödrahjälpsnämndens vägnar:

Hilding Kjellman.

Einar Restad.

Bilaga.

Cirkulär från mödrahjälpsnämnden till barnavårdsnämnderna
i Hallands läns landstingsområde att
föredragas vid sammanträde med barnavårdsnämnderna
och delges nämndernas särskilda undersökare
i mödrahjälpsärenden.

Vid de sammankomster för instruktion och utbytande av ömsesidiga uppfattningar
rörande mödrahjälpen och dess handhavande, som på mödrahjälpsnämndens
initiativ hållits på olika ställen i länet under förra delen av
detta år, har från mödrahjälpsnämndens sida med eftertryck framhållits
nödvändigheten av att mödrahjälpsnämndens bestämmelser om dispositionen
av beviljad mödrahjälp i detalj iakttages. Samtidigt har inskärpts dels att
mödrahjälpen är avsedd för mödrarna och i förekommande fall direkt eller
indirekt för det nyfödda barnet -—- ej för vederbörande familj i dess helhet —
dels ock nödvändigheten av att alla medelst beviljad mödrahjälp verkställda
utgifter kunna verifieras med originala kvitton, som vid redovisningen till
länsstyrelsen av ärendet skola biläggas dagboksutdraget. Även om efter
nyssnämnda sammankomster en påtaglig förbättring i allmänhet kunnat
spåras i barnavårdsnämndernas behandling av berörda angelägenheter, är
dock icke allestädes inom länet härutinnan gott beställt. Det förekommer
tyvärr ännu här och var att man redovisar beviljad mödrahjälp med kvitton
enbart från mödrarna att de bekommit hjälpen. Möjligen hava de av blankettförlagen
tillhandahållna kvittoblanketterna ingivit till den oriktiga föreställningen
att detta redovisningssätt kan godtagas. Så är emellertid icke
förhållandet. Barnavårdsnämndernas åliggande att i detalj kontrollera
mödrahjälpens användande enligt av mödrahjälpsnämnden givna föreskrifter
är klart och otvetydigt, och en sådan kontroll kan ej ske annorledes än
örn nämnden vid medlens disponerande direkt deltager. Denna kontrollskyldighet
omfattar även skyldigheten tillse att vad som inköpes lämpar sig för

— 72 —

det avsedda ändamålet och att medlen ifråga icke åtgå till lyxinköp eller inköp
av varukvantiteter, som avse att möta behov för andra än modern, eventuellt
den nyfödde. Inköp av kläder få alltså icke avse andra familjemedlemmar
och de inköpta artiklarna böra vara av god beskaffenhet men ej lyxbetonade.
Likaledes böra matvaruinköp få ske blott genom anvisningar å
affär, som uppgives av modern, och böra därvid anvisningarna begränsas
till att avse »stärkande och för amningen viktiga livsmedel» till angivna
kvantiteter per tidsperiod. Vad som här främst avses äro skyddsfödoämnena:
frukt, mjölk, smör, ost, ägg, kött o. s. v., icke mjöl och gryn, tvättmedel etc.
i stora kvantiteter, för att icke nämna tändstickor, kokkärl o. dyl. annat, som
man stundom ser i redovisningarna förekomma.

Riksdagens revisorer hava i sin nu avgivna, i dagspressen delvis återgivna
berättelse framhållit, att mödrahjälpen i stor utsträckning kommit till annan
användning än vad vid dess tillkomst avsetts och givit en mångfald
exempel på oriktigt disponerade mödrahjälpsmedel. Ansvaret härför lärer
till avsevärd del falla på resp. barnavårdsnämnd, som tagit sin uppgift att
kontrollera medlens användande alltför lätt.

I en för statsfinanserna särskilt ansvarsfylld tid erfordras i högre grad än
eljest kraftanspänning av alla, som disponera allmänna medel, till möjliggörande
av att anslagna medel, för vilket ändamål de än avsetts, komma till
bästa och av myndigheterna förutsatt användning. Mödrahjälpsnämnden lägger
därför ånyo barnavårdsnämnderna på hjärtat deras ansvar att beträffande
utredningen av mödrahjälpsärenden framgå med största noggrannhet
och icke tillstyrka mödrahjälp i annat än uppenbara fall eller till belopp, som
icke kunna uppenbart försvaras, samt deras ansvarighet för den rätta verkställigheten
av beslut i mödrahjälpsärenden.

Halmstad den 21 december 1939.

På mödrahjälpsnämndens vägnar:

Hilding Kjellman.

Einar Restad.

Länsstyrelsens i Göteborgs
och Bohus län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 23, § 7.

Till Konungen.

I enlighet med föreskrift i nådig remiss den 30 december 1939 får länsstyrelsen
härmed överlämna från mödrahjälpsnämnderna inom Göteborgs och
Bohus län införskaffade yttranden över vad riksdagens revisorer anfört om
tillämpningen av bestämmelserna angående mödrahjälp.

Länsstyrelsen vill till en början framhålla att återgivandet i revisorernas
berättelse av den vid länsstyrelsens granskning av redovisningarna för detta
län upprättade promemorian kommit att rikta pressens och allmänhetens
ögon på förhållandena inom just detta län utan att anledning finnes att antaga
att förhållandena här äro särskilt anmärkningsvärda. Tvärtom torde,
såsom revisorerna även framhållit, anmärkningspromemorians iakttagelser i
stort sett gälla hela landet.

— 73 —

Vad mödrahjälpsnämndernas organisationskostnader beträffar har länsstyrelsen
inhämtat att sammanträdena med landstingsområdets mödrahjälpsnämnd
endast i undantagsfall pågått kortare tid än 5 timmar, medan sammanträdena
med Göteborgs stads mödrahjälpsnämnd varat i genomsnitt
3''A timma. En minskning i antalet sammanträden skulle möjligen kunna
vinnas genom en förlängning av sammanträdestiden. För mödrahjälpsnämnden
i landstingsområdet torde dock en förlängning knappast kunna ifrågasättas,
då man måste taga hänsyn till att ledamöterna jämväl haft att resa
till och från sammanträdesorten. I detta sammanhang förtjänar även uppmärksammas
håde vad mödrahjälpsnämnden i Göteborg anfört om behovet
av täta sammanträden för ärendenas snabba avgörande samt att barnavårdsnämnden
i Göteborg nödgats förskottera medel i fall, där mödrahjälpsnämnden
ej hunnit fatta beslut. Det torde dock kunna ifrågasättas om ej behovet
av snabbt avgörande kunde avhjälpas genom att ansökningarna på ett
tidigare stadium ingåves till nämnden.

Vad resekostnaderna beträffar torde dessa för landstingsområdet få anses
normala. För Göteborg avse de uteslutande kostnader för resa till sammanträde
i Stockholm och liava enligt vad från mödrahjälpsnämnden upplyses,
uppgått till endast cirka 220 kronor i stället för 659 kronor 30 öre, som angles
i den av revisorerna upprättade tabellen.

Rörande den omfattning i vilken mödrahjälp kommit till användning saknar
länsstyrelsen nödig kännedom örn behandlade fall för att kunna yttra
sig. Sammanställningen av antalet beviljade fall i förhållande till antalet
födda barn visar emellertid variationer, som icke enbart kunna förklaras av
de skiljaktiga ekonomiska förhållandena inom olika län utan även torde
hava sin grund i olika tillämpning av bestämmelserna. Enligt länsstyrelsens
förmenande skulle kravet på enhetlig behandling av alla ärenden tillgodoses
genom att behovsprövningen på något sätt anknötes till inkomsten, dock med
möjlighet för mödrahjälpsnämnden att i särskilda fall avvika från den fastställda
normen.

Länsstyrelsen kan icke avvisa tanken, att den utgivna mödrahjälpen i
många fall kommit att användas på ett mindre lyckligt sätt. De faktiska
missförhållandena lära dock ej vara så stora, som av anmärkningspromemorian
framgår. På grund av bristande föreskrifter i saken torde vederbörande
till en början ej haft klart för sig att vid redovisningarna skulle fogas vederbörliga
verifikationer; att sedan i efterhand skaffa verifikationer har säkerligen
i många fall ställt sig svårt och torde i viss mån kunna förklara att i
räkningarna kommit att upptagas utgiftsposter, som ej äro hänförliga till
vad som avsetts med mödrahjälpen. Länsstyrelsen vill emellertid framhålla
de stränga direktiv, som mödrahjälpsnämnden i Göteborg den 2 maj 1939
ansett sig höra utfärda och som återfinnes i bilaga till mödrahjälpsnämndens
härvid fogade yttrande. Jämväl överlämnas en av länsstyrelsen den 8
maj 1939 utsänd promemoria avseende kontrollen över medlens användning
samt redovisningen. Det är tydligt att dessa direktiv endast i ringa mån
kunnat inverka på de granskade redovisningarna, som avse tiden fram till
den 30 juni 1939. Länsstyrelsen anser sig emellertid hava grundad anledning
förmoda att genom dessa anvisningar missförhållanden i framtiden i
stor utsträckning skola förebyggas.

Slutligen må beträffande den granskning av ingivna rekvisitioner, som
verkställes av länsstyrelserna, framhållas de svårigheter, sorn möta i sak fölen
länsstyrelse alt avgöra, örn mödrahjälpsnämnds beslut blivit rätt tillämpat.
I många fall hava medlen använts på sådant sätt alt endast mödrahjälpsnämnden
själv torde kunna avgöra, örn det varit i enlighet med beslutet.
I andra fall åter kanske medlen använts på annat sätt än mödrahjälps -

— 74 —

nämnden avsett men dock på sådant sätt att nämnden skulle kunna sanktionera
användningen. De anmärkningar, som i sådana fall måste bliva en
följd av granskningen hos länsstyrelsen, skulle såsom sakligt omotiverade
dock kunna undvikas, därest granskningen i stället verkställdes av mödrahjälpsnämnden.
Länsstyrelsen vill understryka fördelen av att den beslutande
myndigheten även kunde i detalj tillse, huru besluten verkställas.
Samarbetet mellan mödrahjälpsnämnd och barnavårdsnämnd skulle säkerligen
vinna på en sådan ordning. Länsstyrelsen önskar därför fästa uppmärksamheten
på att ändamålsenligheten möjligen kan i hög grad tillgodoses
genom att den ifrågavarande granskningen av barnavårdsnämnds redovisning
överflyttas från länsstyrelsen till mödrahjälpsnämnden. Vid utfärdande
av ändrade tillämpningsföreskrifter för barnavårds- och mödrahjälpsnämndernas
handläggning av ärenden örn mödrahjälp torde denna synpunkt
förtjäna att beaktas.

Göteborg i landskontoret den 16 januari 1940.

Underdånigst
MALTE JACOBSSON.

BIRGER GILLNER.

Bilaga 1.

Till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

I skrivelse den 3 januari 1940 har länsstyrelsen anmodat mödrahjälpsnämnden
för Göteborgs stad att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer i sin berättelse anfört beträffande mödrahjälpen.

Med återställande av remissakten får mödrahjälpsnämnden härmed anföra
följande.

Revisorerna erinra till en början om att mödrahjälpsnämnden för Göteborgs
stad under budgetåret 1938/39 hållit 38 sammanträden och göra härvidlag
den iakttagelsen, att mödrahjälpsnämnder med väsentligt större antal
avgjorda ärenden kunnat avverka dessa på betydligt färre sammanträden.
Härtill vill mödrahjälpsnämnden för sin del framhålla, att nämnden
ansett det oundgängligen nödvändigt att sammanträda så ofta som skett,
detta bl. a. därför att de hjälpsökande icke onödigtvis skolat behöva gå i
väntan på hjälpens erhållande. Det oaktat har — med den sammanträdesordning,
som tillämpats — barnavårdsnämnden i Göteborg i ett flertal fall
funnit sig föranlåten att, innan mödrahjälpsnämnden fattat beslut i ärendet,
bispringa den hjälpsökande genom förskottering av stadens medel. Nämnden
anser dock att ett sådant förfaringssätt icke kan påfordras av staden i
större utsträckning än som hittills skett. Nämnden vill även erinra om att
själva författningsbestämmelserna lämna ett visst stöd för uppfattningen om
minsta möjliga tidsutdräkt emellan sammanträdena.

Föreskrifter om ärendenas skyndsamma behandling återfinnas nämligen
i § 6 Kungl. Maj:ts förordning om mödrahjälp och i 5 § Kungl. Maj:ts instruktion
för mödrahjälpsnämnderna. I förstnämnda författningsrum stadgas
att mödrahjälpsnämndens beslut skall ofördröjligen expedieras. Det andra
författningsrummet innehåller den bestämmelsen att protokollet för varje
sammanträde skall genast justeras.

— 75 —

Ett uppskjutande av sammanträdena måste givetvis ha till följd att handläggningen
av ärendena fördröjes på ett sätt, som icke synes stå i full överensstämmelse
med de av lagstiftaren i ovannämnda författningsbestämmelser
givna föreskrifter om skyndsam expediering av ärendena.

I detta sammanhang vill nämnden jämväl framhålla, att det torde ligga
i sakens natur, att principen örn den fria behovsprövningen måste leda till
att föredragningen av ärendena blir tidsödande, vilket i sin tur medför, att
nämnden måste sammanträda ofta. En summarisk behandling av ärendena
— blott och bart för att nedbringa sammanträdenas antal — anser nämnden
vara ur alla synpunkter olycklig.

Det under budgetåret 1938/39 beviljade anslaget till expenser 1,500 kronor
har för innevarande budgetår minskats till 1,300.

De kostnader, som under första verksamhetsåret voro förbundna med inköp
av skåp, pärmar m. m., förekomma icke numera.

Beträffande revisorernas granskning av mödrahjälpen i dess förhållande
till moderskapspenning får mödrahjälpsnämnden hänvisa till här i avskrift
bifogade skrivelse den 10 oktober 1939 från nämnden till statens inspektör
för fattigvård och barnavård, bil. A.1

För att i någon mån belysa hur mödrahjälpsnämnden i Göteborg bedriver
sin verksamhet tillåter sig nämnden att överlämna i transund en skrivelse
från barnavårdsnämnden till länsstyrelsen den 13 oktober 1939, bil. B.1

I fråga örn revisorernas allmänna uttalande, att de fått det bestämda intrycket,
att flertalet mödrahjälpsnämnder alltför litet beaktat synpunkten
av sparsamhet nied det allmännas medel, vill nämnden för sin del allenast
framhålla att mödrahjälpsnämnden — nied bistånd av barnavårdsnämnden
i Göteborgs stad — genom omsorgsfulla utredningar, genom en noggrann
övervakning av medlens användning trott sig hava väl sörjt för saväl nödig
sparsamhet nied statens medel som ock för att mödrahjälpen skolat fylla
sitt av lagstiftaren avsedda ändamål.

Vad särskilt barnavårdsnämnden beträffar har den enligt mödrahjälpsnämndens
uppfattning nedlagt ett mycket fruktbart arbete på verksamhetens
rätta bedrivande särskilt avseende utredningar, föreskrifter och kontroll.
De uppgifter, som författningsbestämmelserna ålagt barnavårdsnämnden, ha
givetvis icke kunnat fullgöras utan betydande anslag av medel från kommunens
sida för täckande av de ingalunda blygsamma kostnader, som åsamkats
för anställande av personal — ett flertal assistenter och skrivbiträden
(häri icke inberäknat de barnavårdsmän, som verkställa utredningar i de
fall, då barnet födes utom äktenskapet) — samt för hyrande av lokaler, bestående
av fem rum. Barnavårdsnämndens sammanlagda administrationskostnader
för mödrahjälpsverksamheten uppgingo under år 1939 till 28,122
kronor 27 öre.

Revisorernas berättelse, i vad den avser mödrahjälpen, utmynnar bl. a. i
förslag om att klara och för nämnderna vägledande regler fastställas för
hjälpens utbetalande. Förvisso skulle dylika regler vara önskvärda icke
minst ur den synpunkten att härigenom kunde skapas en för riket enhetlig
tillämpning av bestämmelserna i ämnet. Revisorernas berättelse visar ju
oförtydbart de nu rådande bristerna i förevarande hänseende. Emellertid
ha ju dylika direktiv icke helt saknats. Beträffande exempelvis hjälp till
tandvård har socialstyrelsen utfärdat utförliga direktiv.

Då det sedan gäller frågan huru dessa regler skola utformas, torde olika
möjligheter erbjuda sig. Revisorerna säga sig ifrågasätta, huruvida man
borde frångå den nu tillämpade principen örn oinskränkt individuel! behovsprövning
och vid tilldelande av mödrahjälp utgå fran, att visst fixerat

1 Ej har avtryckt.

— 76 —

beskattningsbart belopp annat än i undantagsfall utesluter hjälp. Erfarenheterna
från de mödrahjälpsnämndsområden, där man tillämpat gränsdragning
hava, så vitt revisorerna kunnat finna, talat för den här föreslagna lösningen.

Härvidlag vill mödrahjälpsnämnden bestämt avråda från att man slår in
på den väg, som antydes av revisorerna. Nämnden hyser nämligen den
åsikten, att de direktiv och regler, som må komma att utfärdas, icke böra
erhålla en sådan gestaltning, att mödrahjälpsinstitutionens karaktär, manifesterad
i den fria behovsprövningen, går förlorad. I principen örn den fria
behovsprövningen ligger nämligen enligt nämndens — och uppenbarligen
även enligt lagstiftarens förmenande — själva styrkan och smidigheten vid
mödrahjälpsinstitutionens praktiska utformning. Nämnden har i sin verksamhet
funnit det synnerligen värdefullt att kunna behandla ansökningarna
individuellt med oinskränkt hänsynstagande till omständigheterna i det enskilda
fallet. Att binda utdelandet av hjälp vid vissa inkomstnormer förefaller
nämnden vara olyckligt. Därest sådana regler skulle uppställas, måste
undantagen med nödvändighet bli flera än reglerna. De i det enskilda fallet
föreliggande omständigheterna, barnantal, sjukdom, arbetslöshet m. m. äro
ock till sin natur så växlande och mångskiftande, att de svårligen låta sig
inrymmas i författningsbestämmelser av tabellarisk natur. Däremot skulle
en viss reglering av återhållande verkan kunna ske genom direktiv av innehåll
exempelvis att till olika hjälpbehov finge i varje särskilt fall utanordna
ett visst maximerat belopp såsom för tandvård, kostförbättring, utrustning
o. s. v., givetvis lämpligt avpassat efter olika dyrortsgrupper. Mödrahjälpsnämnden
anser sålunda för sin del att principen örn fri behovsprövning
bör bibehållas. Helt annorlunda förhåller det sig med en lag av sådan
natur som lagen om förskottering av underhållsbidrag till barn, vars grunder
äro av sådan beskaffenhet, att bestämmelserna lämpligen kunnat givas
en tabellarisk avfattning.

Beträffande revisorernas uttalande, att syftet med mödrahjälpen självfallet
fordrar, att omhändertagande av asociala personer bör tillgodoses i
annan ordning än med mödrahjälpsmedel, vill nämnden erinra om att vid
den konferens, som under hösten 1938 hölls i Stockholm rörande mödrahjälpsnämndernas
verksamhet på initiativ av mödrahjälpsnämnden för Göteborgs
stad, till behandling upptogs frågan örn i vad mån vid mödrahjälps
beviljande böra beaktas hos modern eller eljest i barnets släkt förefintliga
egenskaper av mer eller mindre utpräglad asocial natur. Nämnden ansluter
sig i denna fråga helt till det av revisorerna gjorda uttalandet. I avsaknad
av klara direktiv härutinnan har nämnden emellertid icke ansett sig helt böra
utesluta personer, tillhörande denna kategori, från mödrahjälp utan i dylika
fall inskränkt sig till en allmänt restriktiv tillämpning.

Göteborg den 9 januari 1940.

På mödrahjälpsnämndens vägnar:

Ernst Jungen.

Gustaf Hedqvist.

77 —

P. M. till samtliga barnavårdsnämnder i Göteborgs och
Bohus län, angående användande och redovisning av

mödrahjälp smedel.

Jämlikt kungl, kungörelsen den 22 oktober 1937 (S. F. S. 848) med tilllämpningsföreskrifter
till förordningen den 11 juni 1937 (S. F. S. 339) örn
mödrahjälp har förordnats örn verkställande av beslut om beviljad mödrahjälp
samt om sättet för redovisning av dylika medel.

Barnavårdsnämnd, som har att verkställa beslut om mödrahjälp, skall föra
dagbok över de åtgärder, som i varje ärende av nämnden vidtagas, samt de
utbetalningar, som göras. Dagbok skall föras med särskilt upplägg för varje
ärende och må utgöras av lösblad — eller kortsystem. Blanketter till dagbok
kunna erhållas bland annat hos Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets
blankettexpedition, Drottninggatan 108, Stockholm, samt hos
Landskommunernas blankett och bokförlag, Stockholm.

Barnavårdsnämnden har att årligen före den 1 mars och den 1 september
till länsstyrelsen och mödrahjälpsnämnden insända utdrag ur dagboken över
sådana ärenden, i vilka hjälpverksamheten avslutats under nästföregående
kalenderhalvår. Om exempelvis sista utbetalningen i ett ärende verkställts
under juni månad 1938 — alltså under halvåret Vi—30/o 1938 — skall redovisning
lämnas eller sistnämnda datum dock före den 1 september 1938.
Om ärendet däremot avslutats under juli månad 1938, och således under
halvåret V?—31/i2 1938, skall redovisning ske först efter utgången av nämnda
halvår, men före den 1 mars 1939.

De till länsstyrelsen insända dagboksutdragen skola åtföljas av vederbörliga
verifikationer, som lämpligen böra ordnas och häftas vid respektive
utdrag. Därest mödrahjälpen i något fall icke i sin helhet tagits i anspråk
skall samtidigt till länsstyrelsen återlevereras sålunda odisponerat belopp.

Ilar mödrahjälpen utgivits i form av lån åligger det barnavårdsnämnden
att tillse, att lånet inom föreskriven tid återbetalas. Återbetalningen skall
ske till barnavårdsnämnden. Dylika belopp skola inlevereras till länsstyrelsen
samtidigt som redovisning lämnas. Förteckning över eventuell återbetalning
skall bifogas de dagboksutclrag, som tillställas mödrahjälpsnämnden.

Å dagboksutclrag bör antecknas numret å den paragraf i mödrahjälpsnämndens
protokoll under vilket nämndens beslut återfinnes.

I 7 § i kungl, förordningen den 11 juni 1937 örn mödrahjälp (nr 339)
finnes stadgat, alt det åligger barnavårdsnämnden, att verkställa beslut, varigenom
mödrahjälp beviljats, ävensom att vaka över, att hjälpen kommer
till användning i enlighet med givna föreskrifter. Länsstyrelsen vill särskilt
fästa uppmärksaihlieten å vikten av att mödrahjälpsnämndens beslut i vad
det avser sättet för användningen av de beviljade medlen kommer att noggrant
efterföljas.

Medlen skola till sökandena ulanordnas kontant endast i de fall då nämnden
uttryckligen föreskrivit sådant tillvägagångssätt. Därest mödrahjälpsnämndens
beslut innebär, att medel anvisats för ett bestämt ändamål, till
exempel til! kostförbättring, till utrustning åt moder och barn, till tandvård
etc., får ej beloppet kontant utbetalas till den bidragsberättigade utan böra
dessa naturaprestationer anskaffas genom barnavårdsnämndens förmedling.
Barnavårdsnämnden kan därvid lämna sökanden anvisning för inköp av
livsmedel och utrustningspersedlar etc. Räkningarna å utlämnade varor
böra av vederbörande handlande tillställas barnavårdsnämnden, som efter
granskning av däri upptagna poster likviderar desamma. Därvid måste
ovillkorligen iakttagas, alt betalning icke lämnas för varor, som uppenbar -

— 78 —

ligen icke äro att hänföra till kostförbättring eller utrustning åt moder och
barn m. m. Av barnavårdsnämndernas hittills lämnade redovisningar framgår
exmpelvis att på vissa håll kaffe för relativt stora belopp inköpts för erhållna
mödrahjälpsmedel. Ett dylikt användande av mödrahjälpsmedlen
torde stå i strid mot författningens syfte och barnavårdsnämnd torde böra
räkna med att nödgas återbetala dylika belopp till statsverket. I fråga örn
rätta användandet av medel, som anslagits till kostförbättring och utrustning
hänvisas för övrigt till mödrahjälpsnämndens för länet cirkulär härom.
Däri meddelade råd och anvisningar skola noggrant iakttagas.

De sålunda godkända och betalda räkningarna skola bifogas redovisningen
till länsstyrelsen. Därest mödrahjälpen helt eller delvis utgått i form av
vård å sjukhus eller mödrahem skall räkning å vårdkostnaden jämväl bifogas.
Därest medel anslagits till hemhjälp, skall räkning från den person
som utfört hemhjälpen biläggas. Ett flertal barnavårdsnämnder hava vid
de redovisningar som hittills avgivits underlåtit att bifoga dylika räkningar,
utan allenast kvittenser från sökandena å emottagna belopp. Detta redovisningssätt
måste anses otillfredsställande, då länsstyrelsen under sådana förhållanden
icke kan erhålla önskad uppfattning om huru medlen i varje särskilt
fall använts.

Vad ovan sagts ifråga om redovisning med räkningar gäller givetvis icke,
som ovan framhållits, därest föreskrift lämnats att medlen skola utbetalas
i kontanter.

Göteborg, i landskontoret, den 8 maj 1939.

LÄNSSTYRELSEN.

Bilaga 2.

Till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Anmodad att avgiva yttrande över anmärkningar rörande användandet av
anslagen till mödrahjälp framställda av riksdagens revisorer får mödrahjälpsnämnden
för Göteborgs och Bohus läns landstingsområde härmed
vördsamt anföra följande:

Mödrahjälpsnämnden har vid beviljandet av mödrahjälp tillämpat gränsdragning,
med hänsyn tagen till sökandens inkomster i förhållande till barnantal
och dyrort. Mödrahjälp har icke beviljats, när utredningen givit vid
handen, att det rört sig om uppenbart asociala personer. Beviljad hjälp har
endast avsett ändamål ägnade att komma moder och barn till verklig nytta.
I besluten ha angivits de belopp, som skulle användas för täckande av olika
behov. De få undantag, som gjorts från denna regel, hava varit väl motiverade.

Mödrahjälpsnämnden har gjort sig underrättad om, huru beviljade medel
använts genom att ordföranden vid ett besök å länsstyrelsen tagit del
av inkomna redovisningar och härvid meddelat i vad mån nämndens intentioner
och beslut icke blivit följda. Länsstyrelsen har sedermera i en promemoria,
varav avskrift ingår i det av revisorerna författade aktstycket, gjort
anmärkning i de fall, då mödrahjälpen icke utanordnats i enlighet med
nämndens beslut samt har återfordrat oriktigt använda medel. Genom detta
förfaringssätt har missbruk av mödrahjälpen kommit i dagen i Göteborgs
och Bohus län, vars mödrahjälpsverksamhet synes ha kommit i skottlinjen

— 79 —

i särskilt hög grad vid den presskritik, som med anledning av revisorernas
berättelse riktats mot verksamheten i allmänhet. Det är väl sannolikt, att
missbruket varit lika stort på andra håll, där kontroll i så hög grad icke
synes hava förekommit och icke minst i fall, där kontant understöd beviljats
utan att någon som helst redovisning kommit till stånd.

Då såsom ovan antytts de anmärkningar, som framställts av riksdagens
revisorer, icke synes drabba det sätt varpå mödrahjälpsnämnden i Göteborgs
och Bohus län handhaft det uppdrag, som anförtrotts densamma, har
nämnden icke något ytterligare att andraga.

Remisshandlingarna närslutas.

Svenshögen den 10 januari 1940.

Mödrahjälpsnämnden i Göteborgs och Bohus läns landstingsområde:

Enl. uppdrag

Erik Forsgren.

Ordförande.

Arthur Sandberg.
Sekreterare.

Länsstyrelsens i Älvsborgs
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 23, § 7.

Till Konungen.

Genom remiss den 30 december 1939 har länsstyrelsen anbefallts att, efter
hörande av länets mödrahjälpsnämnd, avgiva utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers den 15 december 1939 avlämnade berättelse i vad angår
anslagen till mödrahjälp. Med överlämnande av mödrahjälpsnämndens yttrande
får länsstyrelsen för egen del anföra följande.

Revisorernas uppmärksamhet har väckts av det betydliga överskridandet
av förslagsanslaget till mödrahjälp och det påvisade förhållandet, att hjälpen
i vissa fall använts till ändamål, för vilka den ej varit avsedd. I den mån
den statsfinansiella ställningen kräver en åtstramning av villkoren för lämnande
av denna högst behjärtansvärda hjälp, kan och måste en sådan naturligtvis
företagas. Men att hjälpen tagit den omfattning, som skett, behöver ej
betyda, att behov ej förelegat. Tvärtom är sannolikt, att den ekonomiska
ställningen för en avsevärd del av vårt folk ej är starkare, än att ett handtag
av det allmänna är välbehövligt vid de extra krav, som en barnsbörd medför
eller bör medföra. Av de mycket uppmärksammade fall, då den lämnade
hjälpen kommit till obehörig användning, får ej heller dragas förhastade eller
vittgående slutsatser. Ofullständig utredning har påtagligen i viss utsträckning
förekommit från barnavårdsnämndernas sida och uteslutet är naturligtvis
ej heller, att fall förekommit, då barnavårds- eller mödrahjälpsnämnd
visat alltför stort tillmötesgående. Men sannolikheten talar för, att endast i
sällsynta fall hjälp beviljats, då ej verkligt behov förelegat. När olämplig

— 80 —

användning av mödrahjälpen åter förekommit, har det verkliga behovet ej
blivit tillgodosett. Den olämpliga användningen kan emellertid vara ett avsiktligt
missbruk från vederbörandes sida, men den kan lika ofta vara ett
utslag av en felaktig och missriktad, men på samma gång rörande självuppoffring.
Det har ej tidigare förekommit, att en så relativt stor penningsumma
ställts till en medellös barnaföderskas disposition. Vad är då naturligare
— all upplysning till trots — än misstaget, att hon tror sig kunna disponera
beloppet efter eget gottfinnande och att hon därmed söker bota det fattiga
hemmets brister och även består familjen något, som skiljer sig från vardagens
enahanda.

Huru som helst -— motiven till missbruken må vara goda eller dåliga —
man måste söka på lämpligt sätt förebygga dem. Därvidlag har man i främsta
rummet att tänka på barnavårdsnämndernas arbete med mödrahjälpen. På
barnavårdsnämndens utredning av det enskilda fallet (S. F. S. nr 329/1937
§ 5) måste mödrahjälpsnämnden stödja sina beslut. Denna utrednings omsorgsfullhet
och vederhäftighet är av grundläggande betydelse för hela verksamheten.
Vidare tillkommer det barnavårdsnämnden att verkställa mödrahjälpsnämndens
beslut och »att vaka över att hjälpen kommer till användning i
enlighet med givna föreskrifter» (S. F. S. nr 339/1937 § 7). Det är således
nya betydande och svåra arbetsuppgifter, som anförtrotts rikets barnavårdsnämnder.
Att man ej kan beräkna att erhålla detta arbete kostnadsfritt vare
sig det utföres av nämndsledamot eller anställd personal är påtagligt. Då
mödrahjälpen är till stor fördel för kommunen, synes statsbidrag för ändamålet
omotiverat. Något författningsenligt hinder synes ej heller föreligga för
kommunen att för ändamålet ställa medel till barnavårdsnämndens förfogande.
Ett påpekande av Kungl. Majit eller central myndighet att så bör ske,
synes länsstyrelsen vara lämpligt.

Enligt tillämpningsföreskrifter till ovan omnämnda förordning örn mödrahjälp
(S. F. S. nr 848/1937 §§ 2 o. 8.) skall vederbörande barnavårdsnämnd
föra dagbok över varje mödrahjälpsärende rörande åtgärd, varefter två
gånger örn året utdrag av dagboken skall tillställas såväl mödrahjälpsnämnden
som länsstyrelsen. Det till länsstyrelsen insända utdraget skall »åtföljas
av vederbörliga verifikationer i huvudskrift». Anser mödrahjälpsnämnd anledning
finnas till sådan anmärkning mot barnavårdsnämnd, som kan leda
till återbetalningskrav mot denna — nu förda dagböcker torde emellertid
sällan göra detta •—• torde anmälan därom böra göras hos länsstyrelsen, som
med ledning härav och egna iakttagelser från barnavårdsnämnden bör infordra
vad i redovisningen brister.

För närvarande äro flertalet av de verifikationer, som insändas till länsstyrelsen,
kvitton från modern eller hennes ombud på mottagna kontantbelopp.
Gällande författning ger ej vid handen, att sådana verifikationer icke
skola godtagas av länsstyrelsen.

Säkraste utvägen att förekomma missbruk är, att barnavårdsnämnden helt
fördelar hjälpen in natura och insänder vederbörliga verifikationer till länsstyrelsen,
som sedan har att med eventuella återbetalningskrav vända sig
mot barnavårdsnämnden. Länsstyrelsen bör i tvivelaktiga fall härom samråda
med mödrahjälpsnämnden eller underställa ärendet dess yttrande. Att
avkräva mödrarna redovisning med verifikationer för mottagen kontanthjälp
och sedan med återbetalningskrav vända sig mot dem bör ej förekomma.
Hjälpen kan då bli en väg att stjälpa. Lämpligast torde vara att barnavårdsnämnderna
tillämpa en mycket restriktiv kontanttilldelning vid sidan av naturahjälpen
och göra kontanttilldelningen på eget ansvar med redovisning
genom mödrarnas verifikationer å gjorda inköp och utlägg. Tillämpningsför -

— 81 —

ordningen bör kompletteras med bestämmelser om nu antydda förfaringssätt.

Revisorerna lia även gjort vissa erinringar i anledning av vid detta läns
mödrahjälpsnämnd tillämpat arbetssätt. Länsstyrelsen vill till bemötande
härav, dels åberopa mödrahjälpsnämndens eget bifogade yttrande, dels för
egen del anföra följande.

Enligt instruktion för mödrahjälpsnämnd (S. F. S. 847/1937 § 4) må mödrahjälpsnämnd
»efter inhämtat medgivande av socialstyrelsen antaga sekreterare».
Kungl. Majit har således betraktat antagandet av sekreterare som en
förmån för nämnden, som denna emellertid ej får använda sig utav utan medgivande
av central myndighet. Revisorerna åter uttala som sin mening, att
samtliga nämnder borde söka få använda sig av detta medgivande, varmed
följer ett klander mot Kungl. Majit att ej ha gjort anställandet av sekreterare
obligatoriskt. För flertalet av de av Kungl. Majit utsedda ordförandena i
mödrahjälpsnämnderna torde på grund av deras arbetsbörda tillgången till
sekreterare vara nödvändig. När emellertid i enstaka fall Kungl. Majlis val
till ordförande fallit på person, som ägt tid, förmåga och lust att själv utföra
sekreteraregöromålen, kan den intimare kännedom, som ordföranden
härigenom vinner i nämndens alla arbetsdetaljer, påtagligen endast vara till
fördel för nämndens arbete. Anordningen innebär dessutom en besparing.
Revisorernas anmärkning synes länsstyrelsen därför obefogad.

Revisorerna lia vidare anmärkt på att länsstyrelsetjänstemän i rätt stor omfattning
blivit utsedda till sekreterare. Naturligtvis bör det stå mödrahjälpsnämnd
fritt att utse sekreterare bland socialt verksamma personer utom länsstyrelsen,
där lämplig sådan person finnes att tillgå. Samtidigt vill emellertid
länsstyrelsen framhålla, att styrelsen på grund av sin befattning med fattigvårds-,
barnavårds- och ej minst mödrahjälpsärenden uppfattar det som en
fördel för sitt arbete, örn någon av dess tjänstemän erhåller den inblick i
mödrahjälpsnämndens arbete, som sekreterareskapet skänker.

Revisorerna lia vidare i besparingssyfte anmärkt på sammanträdeskostnaderna
för länets mödrahjälpsnämnd och anfört, att nämnden ej vid varje
sammanträde avverkat lika många ärenden, som förekommit i vissa andra
län. Enligt länsstyrelsens förmenande är ärendenas individuella handläggning
av avgörande betydelse för att hjälpverksamheten skall fylla sitt ändamål.
En sådan handläggning är givetvis mera tidsödande. Av revisorernas
statistik framgår, alt lämnat bidrag å beviljad ansökan i detta län ligger avsevärt
under medeltalet för riket. Detta förhållande kan möjligen sammanhänga
med nämndens kanske något mera tidskrävande, men omsorgsfulla
handläggning av ärendena. Vad revisorerna lägger nämnden till last, kan därför
enligt länsstyrelsens mening snarare vara en förtjänst.

I besparingssyfte anmärka revisorerna vidare på, att nämndens sammanträden
i regel hållas i Göteborg. Nämnden har själv utförligt bemött denna
anmärkning. Då frågan emellertid är av principiell betydelse, vill länsstyrelsen
anföra följande. Vare sig Kungl. Maj:t, som nu är fallet, länsstyrelsen
eller annan myndighet tillsätter en förtroendenämnd är det av vikt att olika
delar av nämndens verksamhetsområde bli representerade. Likaledes är ofta
nödvändigt att få med personer, som ej fritt kunna disponera sin tid. Det
har då varit vanligt att genom ömsesidigt tillmötesgående mellan ordförande
och nämndsledamöter sammanträdesort valts, som med hänsyn till sammanträdets
tid på dagen och längd bäst passat nämnden i dess helhet, även örn
rese- och dagtraktamentskostnader för sammanträdet därigenom blivit något
högre. Landstingets och frivilliga sammanslutningars nämnder och kommittéer
i detta län lia av denna anledning ofta använt sig av Göteborg som

6—407256. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1039. II.

— 82 —

sammanträdesort. Det skulle vara beklagligt, om de statliga myndigheterna
på grund av byråkratisk stelhet skulle förmenas möjligheten att, när så lämpar
sig, ta hänsyn till dessa praktiska och humana synpunkter.

Vänersborg i landskontoret den 17 januari 1940.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

CARL MALM. UNO HENTZ.

föredragande.

Bilaga.

Till revisorernas berättelse sid. 4 och Tabell 9.

Sammanställning av vissa uppgifter ur revisorernas berättelse sid. 4 och
tabell 9 angående mödralijälpsnämndens antal sammanträden inom nedannämnda
län samt inom vårt grannlän Skaraborgs län jämte folkmängd.

	Folk- mängd	Antal samman- träden	Antal ansök- ningar	Beviljade ansök- ningar	Under- stöd	Genom- snittligt belopp	Antal i * av levande födda
Stockholms stad ....	570,771	53	1,774	1,043	407,355	232.54	25.35
Västernorrlands län ..	278,548	50	2,830	2,654	517.574	195.01	59.75
Västerbottens län ....	217,740	46	2.846	2,711	658.655	242.94	62.89
Älvsborgs län ........	325,857	38	1,513	1,456	241.155	165.62	31.60
Göteborgs stad ......	275,753	38	1,412	1,300	248.071	190.82	32.17
Blekinge län ........	144,509	37	1,438	1,377	2» 2,700	205.30	56.58
Skaraborgs län ......	237,091	24	1,579	l,2e8	321,169	211.71	44.50
			Medelsiffror för hela landet	199.92	34.93

Motsvarande siffror för första halvåret 1939 — tabell sid. 10 — visa motsvarande
förhållanden.

Lägre belopp inom Älvsborgs län än medeltalen för hela landet och lägre
än inom Skaraborgs län.

Till revisorernas berättelse sid. 4.

Revisorerna hava sålunda iakttagit, att mödrahjälpsnämnder med väsentligt
större antal avgjorda ärenden kunnat »avverka» dessa på betydligt färre
sammanträden.

Bland de av revisorerna uppräknade har Blekinge län haft det minsta
antalet sammanträden. Jämför man siffrorna ovan från Blekinge med motsvarande
från de övriga länen, visar den hastiga avverkningen att inom detta
län med en befolkning som ej är hälften av Älvsborgs läns har lika många
ansökningar — minus 79 — beviljats till ett totalbelopp som med 41,545
kronor överstiger Älvsborgs läns, till ett genomsnittligt belopp som med
39.69 överstiger Älvsborgs läns och med 24.98 överstiger procenttalet av levande
födda barn inom Älvsborgs län.

Härav framgår den omständigheten att många ansökningar kunna »avverkas»
på mindre antal sammanträden än i Älvsborgs län i och för sig icke
inverkar förminskande på en mödrahjälpsnämnds bidragskostnader — snarare
tvärtom.

— 83 —

Antal sammanträden i Älvsborgs län avhänger bl. a. och främst därav att
nämndens medlemmar önska sin rätt och plikt likmätigt ta del av alla ansökningshandlingar
och alla deras uppgifter för att därefter fatta beslut.

Där medlemmarna nöja sig med att endast få ett kortaste sammandrag
av handlingarna och därefter utan diskussion godta även här förut uppgjort
förslag till beslut, kan naturligtvis vida större antal ansökningar »avverkas»
på mycket kortare tid. Mer än 200 landskommuners barnavårdsnämnders
utredningar kunna likvisst både på grund av för mycket onödigt skrivande
men mestadels på grund av allt för ofullständiga meddelanden kräva tid.
Trots under åren tillsända cirkulärskrivelser med riktlinjer för dessa utredningar,
anvisningar för kostförbättring att medsändas till varje sökande,
liksom förteckning på vad som kan erhållas för ett spädbarns utstyrsel inom
ramen av 55 kronor (av därför avsedd moderskapspenning) och uppmaning
att söka få en behjärtad människa att särskilt ta hand om dessa ansökningar,
enkannerligen kontrollen över medlens användning enligt mödrahjålpsnåmndens
beslut.

I mödrah jälpsnämndens sista cirkulärskrivelse (se bilaga 5 d)1 anhåller
nämnden att barnavårdsnämnderna behagade göra sina utredningar enligt
medsända Sv. Fattigvårdsförbundets nya, av socialstyrelsen auktoriserade
formulär. Säkerligen bli därigenom ansökningshandlingarna lättare att överblicka
och mindre tidsödande. För närvarande har dessutom en barnavårdsnämnd
— Borås — sitt alldeles egna formulär för ansökningshandlingar.
Denna omständighet och deras därigenom ofta en smula onödiga mångordighet
göra dess ansökningar till de mest tidskrävande av alla.

Det är dessutom ej blott ansökningar som under sammanträden skola avverkas.
Nämnden har också skyldighet att samfällt genomgå och diskutera
inkomna skrivelser och förfrågningar från socialstyrelsen, barnavårdsnämnder
och enskilda.

Slutligen vill mödrahjälpsnämnden i denna punkt påminna örn Kungl.
Maj:ts instruktion för mödrahjälpsnämnderna — S. F. S. 847— § 2: Ansökningar
om mödrahjälp skola av mödrahjälpsnämnd behandlas med
största möjliga skyndsamhet.

Till revisorernas berättelse sid. 6.

»att traktamentsersättning utgått till ledamöter i mödrahjälpsnämnden i
Älvsborgs län med betydligt större belopp än inom någon annan mödrahjälpsnämnd.
Anledningen härtill torde i främsta rummet vara, att nämndens
sammanträden hålits i Göteborg, trots att ingen av ledamöterna varit
bosatt där. Enligt vad som från nämnden uppgivits för revisorerna skulle
Göteborg hava valts till sammanträdesort, emedan en av mödrahjälpsnämndens
ledamöter varit bosatt på ort med dåliga tågförbindelser med residensstaden.
Vid av revisorerna verkställd undersökning har emellertid konstaterats
att tågförbindelserna icke utgjort hinder för sammanträdenas förläggande
lill Vänersborg, varigenom kostnaderna kunnat avsevärt nedbringas.»

Mödrahjälpsnämndens första sammanträden ägde rum i Vänersborg under
den tid av dagen som vållade dess medlemmar från Trollhättan och Borås
minsta rubbningar i deras dagliga arbetsuppgifter. På särskild anhållan
från nämndens medlem i Borås och efter samtal härom med hennes arbetschef,
föreståndaren för socialvårdsbyrån, som uttalade samma önskemål,
diskuterades möjligheten att förlägga sammanträdena till Göteborg i enlighet
med andra länets nämndssammanträden ur samma synpunkter, även
länsnykterhetsnämndens efter dess tillkomst.

1 Ej bär avtryckt.

— 84 —

Nämndens sammanträden ta en tid av minst tre — vanligen fem timmar,
beroende på antalet ansökningar och övriga ärenden. För sammanträde i
Vänersborg på förmiddagen måste medlem från Borås resa därifrån kl. 8.55
för att ej kunna vara hemma förrän kl. 10 på kvällen. Vid sammanträde på
eftermiddagen, som för medlem även från Trollhättan var lämpligast för
att ej för mycket av det dagliga arbetet skulle försummas, måste boråsaren
vara borta över natten för att ändå ej kunna inträda i sitt arbete vid arbetstidens
början följande morgon. Alltså: vid eftermiddagssammanträde i
Vänersborg tillkommer ett natt-traktamente och ett halvt dagtraktamente för
borås-medlem. Vid sammanträde i Göteborg ett dagtraktamente för medlem
från Vänersborg. Av dessa skäl förlädes sammanträdena tills vidare till
Göteborg. När borås-medlems suppleant från Trollhättan tjänstgör, sammanträder
nämnden i Vänersborg. Ordföranden slipper då att sitta flera
timmar på tåg varje sammanträdesdag.

Till revisorernas berättelse sid. 6.

»Revisorerna vilja i förbigående ifrågasätta, om icke ett bibehållande av
denna anordning kan äventyra ärendenas noggranna handläggning, i synnerhet
inom mödrahjälpsnämnder med större arbetsbörda.»

För sekreterarens uppgifter fordras vissa kvalifikationer och tid. Erfarenhet
inom socialhygieniskt arbete måste ha en viss gagnelig betydelse. Ordföranden,
som utför dessa, är läkare, kallades till och arbetade som läkare
vid Brännkyrka folkskolor, ett av Stockholms fattigaste skoldistrikt, i mer
än tio år. Stockholms Folkskoledirektion anställde här sin första skolsköterska.
Instruktion för skolsköterska utarbetades av dåvarande skolläkare
och följes alltjämt. Sveriges — Nordens — första poliklinik för nervöst
sjuka skolbarn, barn med nervösa rubbningar (psykopatiska barn) anordnades
av Stockholms Folkskoledirektion under samma läkares ledning i
Stockholm. Organiserade »Brännkyrke Mjölkdroppe» år 1913, från dess
början, våra dagars Barnavårdscentral. Ordföranden disponerar fritt över
sin tid.

Alla skrivelser och ansökningar äro genomgångna före varje sammanträde,
nödiga och möjliga kompletteringar ha skett per post, telefon och muntligen
och framläggas med förslag till svar och beslut. Sekreterare uppbär i
arvode 1:— per ansökan och 20:— per sammanträde. Inom Älvsborgs län
med dess 1,513 ansökningar och 38 sammanträden sålunda 2,273:—. Under
budgetåret 1938/1939 slutbehandlades 2,057 ansökningar under 38 sammanträden.
Särskild anställd sekreterare hade härför uppburit 2,817 kronor.
Ordföranden tillerkändes 2,000 kronor. Sammanträdesarvode för sekreteraren
bortföll. En besparing på 760 kronor.

Till revisorernas berättelse tabell sid. 7.

Mödrahjälpsnämnden har i expensmedel uppburit 1,780 kronor. Därav
har återlämnats 308: 34. Medlens användning framgår av medföljande bilaga
l.1 Alla utgifter ha med verifikationer i Jaga lid överlämnats till socialstyrelsen.

1 Ej här avtryckt.

85 —

Länsstyrelsens i Skaraborgs
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 23, § 7.

Till Konungen.

Genom remiss den 30 december 1939 har länsstyrelsen i Skaraborgs län
anbefallts att, efter hörande av inom länet verksam mödrahjälpsnämnd, avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i remissen bifogad
handling anfört beträffande anslagen till mödrahjälp.

I anledning härav får länsstyrelsen, som infordrat och här bifogar yttrande
från mödrahjälpsnämnden i länet, anföra följande, därvid länsstyrelsen
först vill beröra de frågor, som tillhöra landskansliets handläggning.

Vad revisorerna anfört angående mödrahjälpsnämndens organisation, synes
länsstyrelsen vara bemött av mödrahjälpsnämnden. Såsom nämnden
framhållit, torde det stöta på praktiska svårigheter att fast anställa viss person
med uppdrag att sköta löpande ärenden. Med anledning därav och då
nuvarande ordning, såvitt länsstyrelsen kunnat finna, fungerat tillfredsställande,
synes revisorernas anmärkning i detta hänseende icke böra föranleda
till någon åtgärd.

Beträffande de erinringar, som gjorts mot mödrahjälpsnämndens verksamhet
såsom sådan och speciellt användandet av anslagna medel och beviljande
av bidrag, synes det länsstyrelsen, som om dessa anmärkningar icke
kunna anses hava avseende å verksamheten i detta län. Uppenbart är emellertid,
att mödrahjälpsnämnderna i sin verksamhet böra sträva efter att på
ett enhetligt och praktiskt sätt tillämpa givna föreskrifter och sålunda tillgodose
syftemålet med bidragsverksamheten. Det förefaller därför, särskilt
med hänsyn till förfarandet och tillämpningen i vissa andra län, lämpligt, att
vissa normerande bestämmelser om verksamheten och kontroll över densamma
utfärdas. Närmare utredning härutinnan synes länsstyrelsen vara
önskvärd.

I avseende å landskontorets befattning med hithörande ärenden må följande
anföras.

En förklaring till de jämförelsevis höga resekostnaderna beträffande
mödrahjälpsnämnden här i länet är, att en av ledamöterna i nämnden är
ledamot i riksdagen, varför vissa av dennes resor varit företagna från Stockholm
till sammanträden i Mariestad.

Utbetalningen av mödrahjälpsmedlen är för landskontoret endast en verkställighetsåtgärd
av mödrahjälpsnämndens beslut.

På grund av den ställning landskontoret härigenom intager liksom även
på grund av barnavårdsnämndernas mellanställning emellan landskontoret
och de understödsberättigade mödrarna äger landskontoret icke möjlighet
att utöva den effektivare kontroll över handhavandet av de för mödrahjälpsnämndernas
verksamhet anslagna medel, vilken är tillförsäkrad medelsförvaltning,
underställd landskontorets normala kontrollutövning.

Det får antagas, att de friare former, som ansetts böra tillämpas under
handhavandet av dessa medel, varit ägnade att i någon mån bereda jordmånen
för den »understödstagaranda», som plägar tendera att växa fram, när
en systematiskt genomförd kontroll får vika för ett mera personligt övervakande.

- 86

Det behöver emellertid ej påpekas, att medelsförvaltningen först och
främst är beroende av vederbörandes samvetsgrannhet och allmänanda.

Mariestad å landskansliet och i landskontoret den 18 januari 1940.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

G. LUNDAHL. ELIAS BRANDEL.

Bilaga.

Till Kungl. Maj:ts befallnings havan de i Skaraborgs

1 ä n.

Genom remiss den 2 januari 1940 har mödrahjälpsnämnden anmodats att
avgiva utlåtande över riksdagens revisorers den 15 december 1939 avgivna
berättelse rörande anslagen till mödrahjälp.

I anledning därav får mödrahjälpsnämnden anföra följande.

Mödrahjälpsnämnden vill till en början något uppehålla sig vid vad av revisorerna
anförts rörande organisationskostnaderna.

Med hänsyn till det betydande antal ansökningar örn mödrahjälp, som
mödrahjälpsnämnden i Skaraborgs län haft att behandla, torde de i revisorernas
berättelse upptagna organisationskostnaderna för nämndens verksamhet
ingalunda kunna anses anmärkningsvärt höga och någon erinran beträffande
dessa har ju ej heller framställts. Nämnden anser sig emellertid ändock
böra omnämna, att av resekostnadsersättningarna ett belopp på cirka 300
kronor avser resor för nämndens samtliga ledamöter och sekreteraren för instruktionsmöten
å fyra skilda platser i länet, vilka nämnden jämlikt Kungl.
Maj:ts medgivande hållit för barnavårdsnämnderna. Beträffande expenskostnaderna
vill mödrahjälpsnämnden framhålla, att dessa måste röna inverkan
av det mycket stora antal barnavårdsnämnder, med vilka mödrahjälpsnämnden
har att samarbeta. Av ifrågavarande expensanslag å 1,300 kronor utgjordes
sålunda över 350 kronor av portokostnader. Givetvis är mödrahjälpsnämnden
fullt införstådd med nödvändigheten att framför allt under
nuvarande förhållanden hålla organisationskostnaden så långt nere som möjligt.
Mödrahjälpsnämnden ser emellertid för sitt vidkommande icke någon
annan möjlighet att minska dessa kostnader än genom den ganska diskutabla
åtgärden att nedbringa antalet sammanträden, vilka för närvarande utgöra
två i månaden. Mödrahjälpsnämnden överväger för närvarande en sådan
åtgärd.

Revisorerna synas anse det mindre önskvärt, att sekreterareuppdragen innehavas
som bisyssla av statliga eller kommunala befattningshavare. De
hava emellertid icke givit någon antydan örn hur de anse saken böra ordnas.
Såvitt mödrahjälpsnämnden kan finna kunna dessa uppdrag näppeligen
innehavas annat än som bisyssla — att anställa en person uteslutande
för detta arbete bleve mångdubbelt dyrare — och för mödrahjälpsnämnden
låter det sig svårligen göra att erhålla för uppdraget lämplig person på annat
sätt än hittills. Det skulle kunna tänkas att ifrågavarande uppdrag infogades
som ett åliggande för viss befattningshavare vid länsstyrelsen. En
sådan anordning kan emellertid antagas medföra behov av ökad arbetskraft
för länsstyrelserna.

— 87 -

Mödrahjälpsnämnden övergår därefter att behandla revisorernas redogörelse
för mödrahjälpsverksamhetens utövande av mödrahjälpsnämnderna och
de uttalanden vari berörda redogörelse utmynna, därvid mödrahjälpsnämnden
till en början vill i korthet angiva de principer, efter vilka mödrahjälp
av nämnden beviljas.

1 stad bosatt sökande plägar icke beviljas mödrahjälp, om mannens inkomst
överstiger 200 kronor i månaden, familjen icke tidigare har några
barn och några särskilda förhållanden som i högre grad kunna anstränga
ekonomin, exempelvis sjukdom, icke föreligga. För sökande, bosatt på landsbygden,
är berörda maximibelopp cirka 20 kronor lägre. I den mån barnantalet
är större eller särskilda förhållanden föreligga, har efter noggrann
prövning i vart fall del inkomstmaximum, inom vilket mödrahjälpsnämnden
anser sig kunna bevilja mödrahjälp, understundom höjts. Mödrahjälpsnämnden
torde dock knappast någon gång hava beviljat mödrahjälp, då mannens
månadsinkomst överstigit 250 kronor. Örn sökandens man är jordbrukare,
anser sig nämnden hava relativt ringa vägledning för hjälpbehovets
bestämmande av mannens uppgivna inkomst. I sådana fall sker bedömandet
närmast med stöd av uppgifterna rörande gårdens taxeringsvärde och
areal, kreatursbesättningens storlek och skuldbördan. Sökande, vars man
äger en gård, som till storleken överskrider ett s. k. familjejordbruk, plägar
icke beviljas mödrahjälp, annat än möjligen i sådana fall där skuldbördan
och ekonomin är särskilt tyngande eller barnskaran är stor. Är sökanden
ogift tages hänsyn till såväl sökandens föräldrars som barnafaderns ekonomiska
förhållanden. Överstiger föräldrarnas inkomst 225 å 250 kronor i månaden,
beviljas endast undantagsvis mödrahjälp. Därest vederbörandes inkomst
uppgår till ungefär det högsta belopp, inom vilket mödrahjälp anses
böra beviljas, plägar mödrahjälp beviljas med 50 kronor eller därunder. I
den mån inkomsten är mindre eller barnantalet större eller sjukdom eller
andra särskilda förhållanden föreligga ökas bidraget. Till statarehustru, vars
man har en inkomst av ungefär 60 kronor i månaden jämte stat och som icke
har tidigare barn, plägar exempelvis mödrahjälp utgå med cirka 160 kronor.
Därvid är emellertid att märka att mödrahjälpsnämnden beviljar högre
bidrag än som av vederbörande barnavårdsnämnd föreslagits, allenast undantagsvis
och då det finnes påtagligt, att den föreslagna hjälpen är för lågt
beräknad. Högsta medgivna understöd beviljas endast då inkomsten är låg
och barnantalet mycket stort eller då eljest på grund av långvarig sjukdom
eller andra omständigheter hjälpbehovet är särskilt starkt framträdande.
Därutöver vill mödrahjälpsnämnden understryka, att mödrahjälpsnämnden
vid mödrahjälpens bestämmande givetvis fäster stort avseende vid de speciella
omständigheterna i varje särskilt fall.

Det är mödrahjälpsnämndens bestämda uppfattning, att de av nämnden
sålunda tillämpade principerna icke utsträcka mödrahjälpen till befolkningsgrupper,
för vilka sådan hjälp icke behöver ifrågakomma. Mödrahjälpen
avser ju icke att tillgodose de mest trängande behoven av föda, bostad och
kläder, utan att bereda modern och det nyfödda barnet möjlighet att leva
under så gynnsamma förhållanden, som under den kritiska liden omkring
nedkomsten, är särskilt önskvärt. Att halva antalet mödrar icke utan del allmännas
hjälp kan beredas vila utom hemmet eller hemhjälp, mera stärkande
kost och bättre klädesutrustning än vanligt, tandvård o. d., kan icke anses
överraskande och orimligt. Det är att hoppas, att de betydande medel, som
åtgå lill mödrahjälpen, inom en icke avlägsen framtid skola visa sig hava varit
även ur samhällsekonomisk synpunkt viii använda genom alt medverka
till skapande av ett friskare och starkare släklc med minskad barnadödlighet
och sjuklighet.

— 88 —

Av revisorernas berättelse framgår emellertid, att mödrahjälpsnämnderna
tillämpa olika principer för bedömande huruvida och under vilka förutsättningar
mödrahjälp skall utgå. Önskvärt är givetvis örn större enhetlighet i
bedömandet kunde utan avsevärd olägenhet ernås. Med hänsyn till de
mångå skiftande omständigheter, förutom den beskattningsbara inkomsten,
till vilka skäligen bör tagas hänsyn vid prövning av föreliggande hjälpbehov
ävensom med hänsyn till de olika förhållandena mellan olika län samt mellan
stad, speciellt storstad, och landsbygd ställer sig mödrahjälpsnämnden
betänksam mot att, såsom av revisorerna ifrågasatts, visst fixerat beskattningsbart
belopp som regel skulle utesluta hjälp. En sådan anordning kan
antagas medföra, att hjälp icke kan lämnas i många fall, då sådan varit påkallad,
och att å andra sidan hjälp komme att lämnas även då sådan icke
varit uppenbart erforderlig. Däremot torde enligt mödrahjälpsnämndens
mening meddelandet av vissa för genomsnittsfall avsedda, icke bindande anvisningar
på de ungefärliga belopp, som med hänsyn till familjens storlek
kunna anses skäliga i olika inkomstlägen och dyrorlsgrupper, kunna utan
alltför stor olägenhet bidraga till åvägabringande av större enhetlighet i mödrahjälpsverksamheten.

Vid bedömande av behovet av mödrahjälp är mödrahjälpsnämnd i hög
grad beroende av den utredning och det förslag, som framlagts av vederbörande
barnavårdsnämnd. För undvikande av att mödrahjälp icke beviljas
i andra fall än då sådan är erforderlig, är det angeläget, alt alla på hjälpbehovet
inverkande omständigheter upptagas i utredningarna och att barnavårdsnämnderna
icke, såsom nog understundom sker, låta sina förslag influeras
av önskan att tillföra den egna kommunen så mycket som möjligt
av mödrahjälpsmedlen. Med hänsyn härtill och även för att öka barnavårdsnämndernas
intresse av en tillfredsställande kontroll över andvändningen av
beviljad mödrahjälp har den tanken framförts, örn icke vederbörande kommun
borde få vidkännas någon mindre del av beviljad mödrahjälp. Denna
fråga tarvar emellertid belysning från olika sidor, och lärer ej kunna lösas
utan efter allsidig utredning.

Det är givetvis angeläget att beviljad mödrahjälp användes för avhjälpande
av utav havandeskapet eller barnsbörden föranlett behov, på sätt av vederbörande
mödrahjälpsnämnd bestämts, samt att hjälpen användes endast
för modern och det nyfödda barnet. Kontroll över att så sker åligger det ju
barnavårdsnämnderna att utöva, och vikten av en tillfredsställande kontroll
från barnavårdsnämndernas sida torde ligga i öppen dag. Å andra sidan
kan mödrahjälpsnämnden dock icke underlåta framhålla, att kontrollen icke
bör få ske på sådant sätt, att den kommer mödrahjälpen att kännas nedsättande
och förödmjukande och därigenom motverkar mödrahjälpens syfte.
Hur ingående kontrollen än är kan den också ändock bliva illusorisk då ju
icke endast mödrahjälpen utan även familjens sedvanliga inkomster äro avsedda
för moderns och barnets behov. Örn berörda inkomster på grund av
den beviljade mödrahjälpen undandragas modern och barnet, blir det således
icke dessa ulan familjen i övrigt, som i verkligheten få gagn av mödrahjälpen.
Missbruk torde därför i enstaka fall vara ofrånkomliga inom mödrahjälpsverksamheten
liksom på andra områden av den sociala hjälpverksamheten,
men åtminstone inom Skaraborgs län torde fallen härav vara så
sparsamma, att de måste hänföras till sällan förekommande undantag. Givetvis
äro emellertid åtgärder, som kunna försvåra missbruk, synnerligen
önskvärda. Till revisorernas förslag att för sådant ändamål införa en föreskrift
därom, att i beslut örn mödrahjälp skall angivas del belopp, som må
användas för varje huvudsakligt behov, hjälpen avser alt täcka, ställer sig
dock mödrahjälpsnämnden betänksam. Mödrahjälpsnämnden har för sin

— 89

del ansett, att en dylik specifikation skulle onödigtvis försvåra hjälpens utnyttjande
på det i den föreliggande situtationen bästa sättet. Om exempelvis
sökande, som beviljats mödrahjälp till hemhjälp och klädesutrustning,
finner sig vara i behov av hemhjälp under längre tid än som vid tiden för
utredningen ansetts erforderlig, bör enligt mödrahjälpsnämndens mening
mödrahjälpen kunna användas till ytterligare hemhjälp genom minskning
av det belopp, som eljest stått till förfogande för anskaffande av klädesutrustning.
Det är den hjälpbehövandes bästa och icke kontrollsynpunkter,
som i första hand torde böra bestämma sättet för mödrahjälpens utgående.
Med denna sin inställning har mödrahjälpsnämnden också, där så funnits
lämpligt, medgivit att mödrahjälpen finge utbetalas kontant till sökanden.

De redovisningar, som för närvarande lämnas av barnavårdsnämnderna
äro ofta ofullständiga och lämna icke klarhet om sättet för mödrahjälpens
användande och övervakningens utövande. Mödrahjälpsnämnden har icke
något att erinra mot att föreskrifter meddelas, som kunna föranleda, att
redovisningarna bliva mera uttömmande.

Mariestad den 9 januari 1940.

För Skaraborgs läns mödrahjälpsnämnd:

Carl Mannerfelt.

Länsstyrelsens i Värmlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 513, § 7.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 30 december 1939 har länsstyrelsen anbefallts
att avgiva underdånigt utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört angående anslagen till mödrahjälp.

Med anledning härav får länsstyrelsen överlämna och för egen del åberopa
innehållet i av mödrahjälpsnämnden i länet och e. länsbokliållaren Sten
Neikter avgivna yttranden.

Karlstad i landskansliet den 27 januari 1940.

R. SUNDELIUS.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

K. HOLMBERG.

— 90 —

Bilaga 1.

Till länsstyrelsen i Värmlands län.

Med anledning av vad riksdagens revisorer i sin berättelse uttalat rörande
anslagen till mödrahjälp vill mödrahjälpsnämnden i Värmlands län anföra
följande.

Statsrevisorernas erinringar om mödrahjälpsnämndernas organisationskostnader,
om antalet beviljade ansökningar i procent av antalet avgjorda
ansökningar, och om det genomsnittliga beloppet per beviljad ansökning
föranleder intet yttrande från mödrahjälpsnämndens sida. I samtliga dessa
avseenden befinner sig Värmlands mödrahjälpsområde i närheten av riksmedeltalet.
I fråga om antalet beviljade ansökningar i procent av antalet
födda kommer Värmland, såsom revisorerna påvisa, i linje med nordligaste
länen, alltså relativt högt. Att så sker är rätt naturligt, eftersom de ekonomiska
förhållandena i de typiska skogsbygdsområdena äro rätt likartade,
vartill kommer att den talrika skogsarbetarebefolkningen i Värmland har
en lägre inkomststandard än i de övriga skogsprovinserna och att den likaledes
talrika småbrukarebefolkningen på grund av den ytterligt långt drivna
jorduppdelningen har en mycket låg inkomststandard.

Statsrevisorernas rikhaltiga exempelsamling på missbruk av mödrahjälp,
vartill mödrahjälpsnämnder eller barnavårdsnämnder eller mödrar gjort sig
skyldiga, ger icke heller anledning till något nämnvärt yttrande från mödrahjälpsnänmden
i Värmlands län. Då statsrevisorerna icke uppgivit var dessa
missbruk skulle lia försiggått, saknar mödrahjälpsnämnden möjlighet att
yttra sig härutinnan. De anmärkta fallen äro på något enstaka undantag
när okända för mödrahjälpsnämnden. Att missbruk förekommit, framförallt
i början av mödrahjälpsverksamheten, synes emellertid nämnden vara
dokumenterat. Därför är statsrevisorernas exempelsamling en hälsosam
varning till sträng aktsamhet, även örn å andra sidan en varning kan vara
på sin plats mot överdriven generalisering av enstaka fall och mot förstoring
av undantagsfallens ekonomiska betydelse.

Statsrevisorerna ge sitt erkännande åt mödrahjälpsnämndernas intresserade
och noggranna arbete, men ha fått det intrycket, att mödrahjälpsnämnderna
liksom barnavårdsnämnderna alltför litet beaktat nödvändigheten av
sparsamhet med statens medel. Som ett belägg för denna uppfattning anföra
statsrevisorerna med en viss förvåning, att under förra halvåret 1939
mödrarna till närmare hälften av alla levande födda barn erhållit mödrahjälp.
Förvåningen blir mindre örn man drar sig till minnes, att två tredjedelar
av landets alla inkomsttagare befinna sig under 2,000 kronorsstrecket,
och att, örn man håller sig till Värmlands län, småbrukare-, skogsarbetareoch
lantarbetarebefolkningen i de flesta fall knappast når upp till 1,000-kronorsstrecket eller föga däröver. Den detaljerade beskrivning av tillståndet
i de individuella hemmen, som åstadkommits genom mödrahjälpsverksamheten,
visar att bakom folkhemmets vackra fasad alltjämnt döljer sig
en fattigdom och ett elände av mer upprörande omfattning än man kunnat
förmoda. För mödrahjälpsnämndernas utmätande av mödrahjälpen ha
barnavårdsnämndernas undersökning örn hjälpbehovet och därpå grundade
förslag varit den givna utgångspunkten. Då mödrahjälpsnämnderna saknat
personlig kännedom om de individuella fallen, ha de naturligen icke kunnat
underlåta att ta väsentlig hänsyn till barnavårdsnämndernas förundersökning.
I ytterst få undantagsfall har mödrahjälpsnämnden i Värmland beslutat
högre belopp än vederbörande barnavårdsnämnd föreslagit. Men i ett
mycket stort antal fall har mödrahjälpsnämnden sänkt de föreslagna belop -

91 —

pen. Antalet förslag från barnavårdsnämnderna, som på delta sätt av mödrahjälpsnämnden
korrigerats nedåt, torde uppgå lill åtminstone 25—30 %.
Detta synes icke vittna örn bristande sinne hos mödrahjälpsnämnden för
sparsamhetens betydelse.

1 sina förslag till åstadkommande av en bättre tingens ordning ifrågasätta
statsrevisorerna, huruvida man icke borde frångå den nu tillämpade
principen örn oinskränkt individuell behovsprövning och i stället stadga, att
ett visst beskattningsbart belopp uteslöte tilldelande av mödrahjälp, annat
än i undantagsfall. Mödrahjälpsnämnden avstyrker detta förslag. Ett stelt
och obligatoriskt bindande system nied fixa inkomstgränser skulle helt visst
i praktiken verka mera godtyckligt oell orättfärdigt än den nuvarande visserligen
något osäkra individuella behovsprövningen, där den personliga kunskapen
örn det levande livets otaliga variationer kan komma till sin rätt.
Möjligen kan man tänka sig vissa allmänna riktlinjer, dock icke obligatoriskt
bindande, i det syfte statsrevisorerna angivit. 1 den riktningen har mödrahjälpsnämnden
uttalat sig i skrivelse till socialstyrelsen. Men mödrahjälpsnämnden
befarar, att mycket stora praktiska svårigheter skola resa sig mot
ett försök att i vårt stora land med högst olika lönestandard och levnadsstandard
inom olika yrken och landsdelar fixera de maximala beskattningsbara
beloppen på ett över hela riket något så när rättvist sätt, ens i form av
allmänna direktiv.

Mödrahjälpsnämnden instämmer i statsrevisorernas uppfattning, att i
mödrahjälpsbestämmelserna bör klart sägas ut att mödrahjälp icke må tillkomma
uppenbart asociala personer. Likaledes instämmer nämnden i statsrevisorernas
förslag, att moderskapspenningen inarbetas i mödrahjälpen. I
likhet med revisorerna har nämnden trott sig förmärka, att moderskapspenningen
ofta använts till andra ändamål än de avsedda. Ävenledes vill mödrahjälpsnämnden
understödja statsrevisorernas önskemål, att bestämmelser
utfärdas, varigenom en klarare gränsdragning kan ske mellan fattigvårdens
och mödrahjälpens hjälpformer.

Statsrevisorerna hemställa örn en föreskrift, att i mödrahjälpsnämndernas
beslut örn mödrahjälp städse skall angivas det belopp, som må användas för
varje huvudsakligt behov, hjälpen avser att täcka. Mödrahjälpsnämnden i
Värmland tillstyrker en sådan föreskrift. För sin del har nämnden alltid
klart angivit det belopp, som bör utgå för varje behov. Emedan statsrevisorerna
funnit allvarliga brister vidlåda barnavårdsnämndernas övervakning
av mödrahjälpsmedlens användning ävensom dessa nämnders redovisningar,
lia de ansett det nödvändigt, att föreskrifter ofördröjligen utfärdas, vilka
reglera barnavårdsnämndernas skyldigheter i fråga örn mödrahjälpen. I sin
dubbla egenskap av kommunala organ och förmedlare av den statliga mödrahjälpen
ha otvivelaktigt många barnavårdsnämnder fallit för den närliggande
frestelsen att mera se på kommunens än på statens intressen. Särskilt
under mödralijälpsverksamhetens första, mera experimentella skede
funnos icke sällan starka skäl för misstanken, att en och annan barnavårdsnämnd
utan närmare behovsprövning föreslog mödrahjälp till maximibelopp,
tydligen i den meningen att det icke var så noga med kostnaderna,
eftersom staten och icke kommunen betalade. Mödrahjälpsnämnden i Värmlands
län har av denna anledning gång efter annan uppmanat barnavårdsnämnderna
att icke föreslå hjälpbelopp med prutmån utan noga hålla sig
till det faktiska behovet samt att även omsorgsfullt kontrollera att mödrahjälpen
verkligen användes i överensstämmelse med mödrahjälpsnämndens
beslut. Ett i mars 1939 utfärdat cirkulär innehöll bl. a. en uppmaning i detta
syfte. Och hösten 1939 utfärdade mödrahjälpsnämnden, emedan en del fall
av slapp kontroll och bristfällig redovisning yppat sig, eli nytt, utförligt cir -

- 92 —

kulär, som allvarligt inskärpte barnavårdsnämndernas skyldighet att utöva
noggrann kontroll över att medlen endast användes i enlighet med gällande
bestämmelser och fattade beslut, och som gav detaljerade anvisningar rörande
kontroll och redovisning. Statsrevisorernas yrkande på föreskrifter
om barnavårdsnämndernas skyldigheter i fråga örn kontroll och redovisning
överensstämmer sålunda med mödrahjälpsnämndens erfarenheter och uppfattning.

Karlstad den 27 januari 1940.

För mödrahjälpsnämnden i Värmlands län:

Ivar Vennerström.

Ordförande.

Bilaga 2.

Till landskansliet i Värmlands län.

Genom skrivelse från landskansliet den 18 innevarande månad anmodad
inkomma med yttrande rörande de erfarenheter, som jag gjort i avseende
å tillämpningen av kungl, kungörelsen den 22 oktober 1937 med tillämpningsföreskrifter
till förordningen den 11 juni 1937 örn mödrahjälp, får jag
härmed vördsamt anföra följande.

Enligt 6 § i ovannämnda kungörelse har barnavårdsnämnd att årligen före
den 1 mars och den 1 september till länsstyrelsen och mödrahjälpsnämnden
insända utdrag ur dagboken över sådana ärenden, i vilka hjälpverksamheten
avslutats under sist föregående kalenderhalvår. Till länsstyrelsen insända
utdrag skola åtföljas av vederbörliga verifikationer i huvudskrift. Samtidigt
med denna redovisning skall barnavårdsnämnden till länsstyrelsen dels återleverera
de till dess förfogande ställda medel, vilka icke helt tagits i anspråk,
dels ock inleverera belopp, som under kalenderhalvåret återbetalats
å utlämnade lån. Enligt nämnda bestämmelse torde åvila länsstyrelsen att
granska inkomna redovisningshandlingar. Vid denna granskning liar i första
hand tillsetts att de medel, som ställts till barnavårdsnämndens förfogande,
verkligen kommit vederbörande moder till godo. För utövande av denna
kontroll har såsom ett oeftergivligt krav måst sättas, att vederbörliga verifikationer
för samtliga utgifter bifogats redovisningen, som i många fall visat
sig vara mindre tillfredsställande. 1 den mån så varit förhållandet ha redovisningshandlingarna
antingen återsänts till barnavårdsnämnden för komplettering
eller nämnden skriftligen eller per telefon anmodats insända felande
verifikationer. I de flesta fall ha dessa utgjorts av kvitterade räkningar
från vederbörande leverantörer. Därvid har uppställts som fordran, att dessa
kvitton på något sätt utvisade, att varorna levererats till vederbörande moder,
antingen så att räkningen utställts på henne eller av henne vederbörligen
attesterats. En del nämnder ha emellertid bifogat allenast ett eller flera av
modern undertecknade kvitton å direkt till henne utlämnade kontanta belopp.
I dylika fall ha de flesta barnavårdsnämnderna, vilka i regel tillsports
om anledningen härtill, upplyst antingen att specifika kvitton humös
hos nämnden inneliggande för att vid den kommunala revisionen tjäna som
bevis för gjorda utbetalningar eller att nämnden visserligen utbetalt beloppen
kontant till modern utan erhållande av underverifikationer men därefter

— 93 —

övervakat, att hennes inköp skett i enlighet med mödrahjälpsnämndens protokoll
och anvisningar. I de enstaka fall, då kvitto bifogats ehuru detta varit
undertecknat av den understödsberättigade moderns make eller någon
gång barnavårdsmannen, dock utan att vederbörlig fullmakt bifogats, har,
vanligen per telefon, erhållits den upplysningen, att så endast skett i de
fall, då modern på grund av sjukdom varit förhindrad att själv lyfta understödet
och nämnden med fullt förtroende kunnat lämna medlen till ombudet.
I den mån avgiven förklaring visat sig mindre tillfredsställande, ha kompletterande
handlingar infordrats.

I samband med granskningen lia barnavårdsnämnderna även kontrollerats
så tillvida, att de verkligen avgivit redovisning för samtliga de mödrahjälpsärenden,
i vilka medel ställts till deras förfogande, samt att redovisningen
icke verkställts senare än ske bort. I ett par fall har redovisning
alldeles uteblivit, helt enkelt beroende på att vederbörande ordförande i nämnden
icke haft vetskap om att redovisning skulle till länsstyrelsen ingivas. I
ytterligare några fall har nämnden insänt dagboksutdrag allenast till endera
länsstyrelsen eller mödrahjälpsnämnden men icke haft kännedom örn att
dylikt utdrag skulle insändas till bådadera. Dylika brister i barnavårdsnämndernas
författningskännedom torde numera vara avhjälpta.

Barnavårdsnämndernas insändande till länsstyrelsen av dagboksutdrag
jämte verifikationer i original har i lagtexten betecknats såsom redovisning
(6 § 2 st.). Det torde med anledning härav få anses uppenbart, att länsstyrelsen
har att granska dessa i enlighet med här ovan avgivna redogörelse.
Uttrycket redovisning torde däremot knappast kunna tolkas så vidsträckt,
att häri kan inbegripas en skyldighet för länsstyrelsen att vid granskningen
av redovisningarna även ingå i saklig prövning, huruvida barnavårdsnämnderna
verkställt utbetalningarna i enlighet med den ändamålsenliga användning,
som av mödrahjälpsnämnden föreskrivits. Någon direkt föreskrift
härom saknas i lagtexten, under det att sådan finnes för barnavårdsnämnderna
i 7 § kungl, förordningen om mödrahjälp särskilt angiven, nämligen
att dessa ha att »vaka över att hjälpen kommer till användning i enlighet
med givna föreskrifter». I 4 § ovannämnda kungörelse med tillämpningsföreskrifter
till förordningen om mödrahjälp föreskrives, att därest sådana
omständigheter inträffa, att mödrahjälp enligt barnavårdsnämndens
mening bör lämnas i annan form eller på andra villkor än i beslutet föreskrivits,
det åligger mödrahjälpsnämnden att besluta örn den åtgärd, nämnden
finner påkallad. Detta gäller närmast sådana fall, då medlen ännu icke utbetalats,
men torde bestämmelsen även lämna mödrahjälpsnämnden befogenhet
att på begäran av barnavårdsnämnden, därest denna redan disponerat
medlen ehuru på annat sätt än föreskrivits, genom nytt beslut lämna sitt
medgivande till barnavårdsnämndens åtgärd. Om denna möjlighet alltså
står barnavårdsnämnden till buds och skyldighet för länsstyrelsen anses föreligga
att sakligt pröva ingiven redovisning, torde det likväl få anses svnnerligen
tveksamt, huruvida länsstyrelsen i de fall, då ingiven redovisning befunnits
i berörda avseende otillfredsställande, skulle kunna ålägga barnavårdsnämnden
återbetalningsskyldighet, innan mödrahjälpsnämnden fattat
ståndpunkt till den ändrade medelsdispositionen. Det torde överhuvud taget
kunna ifrågasättas, huruvida länsstyrelsen ens därefter kan besluta örn dylik
återbetalning, innan föreskrifter utfärdats rörande barnavårdsnämndernas
ansvar för utbetalningar i strid mot mödrahjälpsnämndens beslut i ärendet.
Då lagtexten icke synes lämna full klarhet angående omfattningen av länsstyrelsens
granskningsskyldighet, och möjlighet för länsstyrelsen att ålägga
barnavårdsnämnden återbetalningsskyldighet icke heller synes förefinnas,
torde närmare föreskrifter härom vara synnerligen önskvärda.

— 94 —

Beträffande slutligen de av mödrahjälpsnämnden beviljade lånen, saknas
uttrycklig föreskrift för kontroll av de åtgärder, som barnavårdsnämnderna
böra vidtaga för dessas indrivning. Enär mödrahjälpsnämnden icke synes
hava möjlighet att utöva effektiv kontroll över verkställda inbetalningar på
annat sätt än genom erhållande av uppgift härå från landskontoret, synes
uttrycklig bestämmelse önskvärd, därest berörda kontroll skall anses åvila
länsstyrelsen.

Karlstad i länsbokhållareexpeditionen den 20 januari 1940.

På tjänstens vägnar
Sten Neikter,

e. länsbokhållare.

Länsstyrelsens i örebro län

yttrande 1 anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 23, § 7.

Till Konungen.

Uti remissresolution den 30 december 1939 har länsstyrelsen anmodats att
efter hörande av inom länet verksam mödrahjälpsnämnd avgiva utlåtande i
anledning av vad riksdagens revisorer i sin den 15 december 1939 avgivna berättelse
anfört rörande användandet av anslagen till mödrahjälp.

Till åtlydnad härav får länsstyrelsen härmed överlämna bilagda av mödrahjälpsnämnden
för örebro läns landstingsområde till länsstyrelsen avgivna
yttrande och får länsstyrelsen såsom eget utlåtande i ärendet i underdånighet
åberopa innehållet i nämnda yttrande samt därutöver allenast tillägga följande.

Det torde ankomma på länsstyrelserna att övervaka att barnavårdsnämnderna
rätt handhava mödrahjälpsmedlen samt avgiva tillfredsställande redovisningar
ävensom att verka för en riktig utveckling av barnavårdsnämndernas
verksamhet i dessa avseenden genom att ingripa mot begångna felaktigheter.
Detta har länsstyrelsen sökt iakttaga genom att — förutom i åtskilliga
fall infordrade kompletteringar och förklaringar — antingen förplikta
barnavårdsnämnderna att till statsverket återgälda belopp, som länsstyrelsen
funnit vara felaktigt utgivna, eller ock i skrivelser till barnavårdsnämnderna
framställa erinringar emot nämndernas handhavande av ärendena. Vidare
fann länsstyrelsen efter slutförd granskning av redovisningarna för
andra halvåret 1938 anledning att i cirkulärskrivelse till barnavårdsnämnderna
giva samtliga nämnder del av vissa av länsstyrelsen påtalade missförhållanden.
En avskrift av denna cirkulärskrivelse bifogas härjämte.

Av länsstyrelsen framställda anmärkningar och erinringar hava städse beaktats
och länsstyrelsen kunde vid granskningen av redovisningarna för första
halvåret 1939 konstatera en avsevärd förbättring i barnavårdsnämndernas
handhavande av dessa ärenden. Under det att länsstyrelsen sålunda vid
granskningen av ärendena för andra halvåret 1938 i 23 fall ålade 17 barnavårdsnämnder
återbetalningsskyldighet samt i 13 fall framställde erinringar
av skilda slag mot 8 nämnder, fann länsstyrelsen vid granskningen av ärendena
för första halvåret 1939 allenast anledning att i 4 fall ålägga 3 barnavårdsnämnder
återbetalningsskyldighet samt att i 14 fall framställa erin -

— 95 —

ringar mot 7 nämnder. Antalet för de båda halvåren redovisade ärenden utgjorde
308 respektive 355.

örebro slott i landskontoret den 17 janauri 1940.

Underdånigst
BROR C. HASSELROT.

KJELL EDSTRÖM.

Bilaga.

Till länets samtliga barnavårdsnämnder.

Vid den verkställda granskningen av de redovisningar över av nämnderna
handhavda mödrahjälpsärenden, vilka inkommit till länsstyrelsen under
detta år, har länsstyrelsen i åtskilliga fall nödgats göra vissa erinringar, vilka
länsstyrelsen funnit vara av sådan beskaffenhet att länsstyrelsen ansett dem
böra komma till samtliga barnavårdsnämnders kännedom.

Sålunda har länsstyrelsen i några fall nödgats anmärka mot verkställda
inköp av onödigt dyra klädespersedlar, särskilt kappor. Länsstyrelsen har
visserligen icke för närvarande ansett sig kunna förelägga barnavårdsnämnderna
någon återbetalningsskyldighet men har dock erinrat nämnderna om
deras skyldighet att tillse, att lämnad mödrahjälp i enlighet med av mödrahjälpsnämnden
givna föreskrifter användes på rätt sätt. Så kan icke anses
ske genom inköp av klädespersedlar eller andra artiklar till onödigt höga
priser.

Vidare hava några barnavårdsnämnder i sådana fall, där mödrahjälpsnämnden
anslagit belopp för sängutrustning åt modern, medgivit inköp av
dubbla uppsättningar täcken, filtar och madrasser. Då mödrahjälpen endast
är avsedd för modern och hon ensam icke kan anses vara i behov av
dubbla täcken eller madrasser, måste sådana inköp anses stå i strid mot syftet
med hjälpen.

I några fall hava barnavårdsnämnderna till den vårdbehövande kontant utbetalat
överskott som uppstått, sedan inköp i enlighet med mödrahjälpsnämndens
beslut ägt rum. Länsstyrelsen vill erinra örn 6 § i kungörelsen
med tillämpningsföreskrifter till förordningen om mödrahjälp, där det heter:
»Därest de till barnavårdsnämndens förfogande för ifrågavarande ärenden
ställda medlen icke i sin helhet tagits i anspråk, skola samtidigt med redovisningen
till länsstyrelsen återlevereras sålunda odisponerade belopp.»

I åtskilliga fall hava barnavårdsnämnderna icke strikt följt mödrahjälpsnämndernas
beslut angående användande av mödrahjälp till inköp av kläder
och sängutrustning eller dylikt utan låtit hjälpen användas för inköp av jämväl
andra förnödenheter, t. ex. anslag till kläder åt modern jämväl för inköp
av sängutrustning eller till kläder åt barnet eller tvärtom. Länsstyrelsen
får i detta sammanhang erinra dels örn 7 § i gällande förordning örn mödrahjälp,
däri det heter: »Det åligger barnavårdsnämnden att verkställa beslut,
varigenom mödrahjälp beviljats, ävensom att vaka över, att hjälpen kommer
till användning i enlighet med givna föreskrifter», dels ock örn 4 § i tillämpningskungörelsen,
som har följande lydelse: »Inträffa sådana omständigheter,
att mödrahjälp, varom beslut meddelats, enligt barnavårdsnämndens mening
ej bör vidare utgå eller bör lämnas i annan form eller på andra villkor än i

— 96 -

beslutet föreskrivits, åligger det barnavårdsnämnden att därom lämna meddelande
till mödrahjälpsnämnden för den åtgärd mödrahjälpsnämnden finner
påkallad.»

Örebro slott i landskontoret den 1 juli 1939.

BROR C. HASSELROT.

KJELL EDSTRÖM.

Bilaga.

Till länsstyrelsen i örebro län.

örebro läns mödrahjälpsnämnd får avgiva följande yttrande över till
nämnden remitterat utdrag av riksdagens revisorers berättelse.

Den av revisorerna verkställda utredningen måste anses giva vid handen,
att mödrahjälp på sina håll utgått i icke avsedd omfattning. Denna anmärkning
kan, såsom av de åberopade sifferuppställningarna och jämväl revisorernas
uttalande framgår, dock icke gälla Örebro län.

Nämnden kan emellertid icke dela revisorernas mening om orsaken till
mödrahjälpens alltför stora utsträckning. Man kan rättvisligen icke, såsom
revisorerna göra, lägga skulden å förordningens allmänt hållna och oklara
avfattning. Det skulle enligt nämndens mening vara högst beklagligt, om
man, såsom revisorerna förorda, frånginge principen örn oinskränkt individuell
behovsprövning och fixerade visst beskattningsbart belopp såsom gräns
utom i särskilda undantagsfall. Förhållandena äro nämligen så olika i skilda
trakter av landet och mellan olika yrkesgrupper, att detta icke låter sig praktiskt
genomföra. Även inom samma yrke å samma ort och för familjer om
lika antal medlemmar kan samma beskattningsbara inkomst ge högst olika
levnadsstandard, beroende exempelvis på om det ena boet är nystartat och
belastat med skulder för uppsättning.

Skall det, såsom torde hava varit statsmakternas mening vid förordningens
antagande, vara möjligt att hjälpa i alla fall, då uppenbart behov föreligger,
måste förordningens avfattning bli så allmänt hållen som riksdagen på
Kungl. Maj:ts förslag antagit. Motsatsen skulle komma att leda till uteslutning
på formella skäl av verkligt hjälpbehövande.

Nämnden förmenar för sin del, att grunden till den på sina håll för vida
omfattningen är att söka i bristande utredning om behovet. Såsom bekant
åligger det vederbörande barnavårdsnämnd att genom särskild person utreda
behovet och på grund därav angiva förslag till mödrahjälpsnämnden.
Det torde på sätt även revisorerna framhållit ligga i öppen dager, att barnavårdsnämnderna
äro i viss mån obenägna för att avstyrka bidrag av statsmedel
till en sockenbo och att därför även deras förslag till hjälp gärna
kommer i överkant. De formulär, som skola för utredningen ifyllas, böra
därför vara så uppställda, att sökanden själv liksom utredaren tvingas att
lämna så utförliga sakuppgifter, att mödrahjälpsnämnden icke behöver lita
till utredarens eller barnavårdsnämndens omdöme i behovsfrågan, utan själv
kan på de lämnade uppgifterna bilda sig en uppfattning därom.

Hur fullständiga formulären än må göras är det dock i många fall nödvändigt
att kontrollera och komplettera uppgifterna genom förfrågningar
per telefon och i vissa fall, om tiden det medgiver, även genom personliga
besök.

— 97 —

Undertecknad, Hasselrot, tillika ordförande i kungl, direktionen över allmänna
barnhuset, anser sig i detta sammanhang höra meddela följande.
Barnhuset lämnar till harnavårdsförhund i rikets alla län medel, bland annat,
för avlönande av barnavårdsombud med uppgift, jämte mycket annat,
att tillhandagå ensamställda mödrar, således en del av mödrahjälpsnämndernas
klientel. Då mödrahjälpsnämnderna började sitt arbete, utsände barnhuset
ett cirkulär, däri förklarades, att nämnderna kunde för utredning av
ofullständiga ansökningar anlita barnavårdsombuden, vilka under sina resor
i länet kunde av vederbörande barnavårdsnämnds ordförande eller eventuellt
av sökanden själv inhämta upplysningar. I några nämnder hava dessa
barnavårdsombud utsetts till sekreterare och, därest så i allmänhet skett,
lärer mödrahjälpsnämnderna på grund av dessa ombuds nära samarbete
med barnavårdsnämndernas ordförande och kännedom örn barnavårdsförhållandena
i länet kunnat få en god hjälp i utredningsarbetet.

I örebro län är barnavårdsombudet av landstinget utsedd till ledamot i
mödrahjälpsnämnden och hennes assistent sekreterare åt nämnden. Barnavårdsombudets
expedition tjänstgör såsom sådan jämväl åt mödrahjälpsnämnden,
dit all post inkommer och där alla förfrågningar besvaras. I alla
ärenden uppsättes förslag av sekreteraren, varefter några dagar före sammanträdet
alla ärenden cirkulera mellan ledamöterna för läsning. De kompletterande
uppgifter, som med anledning därav kunna påfordras, införskaffas
före sammanträdet, vadan ärendena då, med få undantag, äro i skick
att omedelbart kunna avgöras. Den kännedom, som å barnavårdsombudets
expedition finnes örn länet i förevarande avseenden ävensom ombudets och
assistentens möjligheter till inhämtande av upplysningar såväl från av dem
i orten kända personer som ock vid personliga besök, har för mödrahjälpsnämnden
varit av stort värde. Åtskilliga ärenden, som av handlingarna att
döma förefallit böra bifallas, hava efter undersökning från barnavårdsombudets
expedition befunnits vara av beskaffenhet att böra avslås. Särskilt
vill nämnden påpeka betydelsen av att löneuppgifter, då de verka mindre
tillförlitliga, kontrolleras hos arbetsgivaren.

Mödrahjälpsnämnden håller före att, därest utredningen sålunda i möjligaste
man kompletteras, behovsprövningen kan på ett från statens sida fullt
tillförlitligt sätt verkställas utan ändring av förordningen, blott de i motiven
givna direktiven följas.

Vad härefter angår revisorernas anmärkning å att mödrahjälp i »högst
betydande omfattning» använts till förlossningskostnader och barnets första
utrustning, så anser sig nämnden böra framhålla, att detta icke skett i örebro
län. I de få fall, då mödrahjälpsmedel anvisats för förlossningskostnad
eller utrustning åt barnet, har nämnden fordrat utredning, visande att moderskaps
penn ingen av särskilda omständigheter icke kunnat förslå härtill.
Nämnden vill för sin del livligt tillstyrka revisorernas förslag, att även moderskaps
[lenn ingea) blir beroende å behovsprövning och framför allt att den
utdelas på sådant sätt, att kontroll kan övas å dess användning.

Nämnden vill än vidare understryka vikten av att, såsom revisorerna påyrka,
i beslut, varigenom mödrahjälp beviljas, angives det belo])]), som må
användas för varje huvudsakligt behov, hjälpen avser att täcka. Därutöver
bör enligt nämndens mening för varje ändamål angivas, vad barnavårdsnämnden
bär att iakttaga för kontroll å att hjälpen kommer till avsett ändamål.
Om så i allmänhet skett, skulle ej revisorerna kunnat finna så många
fall, då olämpliga inköp förekommit. Då mödrahjälpsnämnden i örebro län
beviljar bidrag till kläder eller annan utrustning, föreskrives sålunda, att det
skall åligga barnavårdsnämnden att i samråd med sökanden för hennes räk 7—407259.

Rev. berättelse äng. statsverket dr 1939. II.

— 98 —

ning inköpa angivna förnödenheter av för ändamålet lämpligt slag och vaka
över, att de komma till föreskriven användning.

Med anledning av revisorernas anmärkning mot inköp av handdukar och
lakansväv tillåter sig mödrahjälpsnämnden framhålla, att revisorerna torde
förbisett, att särskilt vid förlossning i hemmet, men även eljest, modern för
skötsel av sig och barnet kräver tillgång på rena handdukar, lakan och linne.
Saknas detta i ett hem, torde det vara bland de första behov som måste tillgodoses.
Att därvid icke stort parti lakansväv behöver köpas är en annan
sak.

Beträffande hemhjälp föreskriver mödrahjälpsnämnden i örebro län att
det skall åligga barnavårdsnämnden att till lämplig person för lämnad hjälp
i hemmet under viss i beslutet angiven tid utbetala högst därför anslaget belopp.
Därigenom förmenar mödrahjälpsnämnden, att säkerhet vinnes för
att medlen komma till rätt användning. Revisorernas anmärkning å att
hemhjälp utgått till sökandes systrar eller mor lärer icke få så fattas, att
dylikt alltid skulle vara oriktigt, örn exempelvis en syster, som själv har
avlönad plats, för någon tid lämnar denna för att biträda i en barnaföderskas
hem, bör givetvis ersättning till systern kunna utgå i form av hemhjälp.

För att inackorderingsavgift för sökandes vistelse i föräldrahem skall kunna
beviljas, har mödrahjälpsnämnden i örebro län fordrat, i första hand att
hemmet icke varit så ekonomiskt situerat, att hjälp avgiftsfritt bort lämnas,
och än vidare att sökanden antingen haft egen bostad å annat håll, som hon
på grund av havandeskapet lämnat, eller ock att hon väl förut bott i föräldrahemmet
men betalt inackorderingsavgift, som hon på grund av havandeskapet
och därmed förlorad anställning icke vidare förmått betala.

Även om, såsom revisorerna tillstyrka, det i författningen skulle givas en
uttrycklig föreskrift om att kostförbättring endast må avse sökanden, torde
säkerhet för att den icke tillgodokommer även annan familjemedlen ingalunda
vinnas. Mödrahjälpsnämnden i örebro län har trott sig, i den mån
det är möjligt, vinna detta syfte genom att bevilja visst belonn »för kostförbättring
till sökanden matvaror — smör, mjölk, ost, kött, fisk, ägg, grönsaker
eller frukt — för .... kronor i veckan under .... veckor, räknat
från och med den ................, dock allenast så länge sökanden am made

barnet» samt att än vidare i beslutet ålägga barnavårdsnämnden att
»till sökanden för en eller högst två veckor i sänder i förskott kontant utbetala
det för kostförbättring beviljade bidraget, dock att för utbetalning av
varje belopp utom det första skulle erfordras, att sökanden med räkningar
visade, att det föregående kontantbeloppet använts för inköp av matvaror
av angivna slag».

örn på sätt ovan exemplifierats rnödrahjälpsnämnd till beviljandet av medel
även knyter föreskrifter för barnavårdsnämnden örn hur användningen
skall övervakas, blir den slutliga kontroll, som det åligger landskontoret, väsentligt
lättare att utföra. De från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
åberopade granskningspromemoriorna giva vid handen, att barnavårdsnämnderna
där givits alltför fritt handlingssätt.

Vederbörande föredragande i härvarande länsstyrelse har i ett stort antal
fall, under år 1938 i 33 av 149 redovisade mödrahjälpsärenden och under
år 1939 i 88 av 663 redovisade ärenden, avfordrat barnavårdsnämnder kompletteringar
och förklaringar över bristfällig redovisning. Tveksamma fall hava
genomgåtts i samråd med nämnden. I fall, där barnavårdsnämnd funnits hava
använt mödrahjälpsmedel i strid mot gällande bestämmelser eller mot nämndens
beslut vid beviljandet, har länsstyrelsen ålagt barnavårdsnämnden att till
länsstyrelsen återleverera oriktigt utbetalat belopp. Barnavårdsnämnd har
i tre av dessa fall klagat till Kungl. Majit, som emellertid ogillat besvären

— 99 —

(utslag den 1 december 1939 på besvär av Axbergs sockens barnavårdsnämnd).
På tillstyrkan av länsstyrelsen har Kungl. Majit i ett fall av nåd
efterskänkt återbetalningsskyldigheten och därvid ersatt beloppet av femte
huvudtitelns anslag till extra utgifter. Ehuruväl sålunda den av statsrevisorerna
efterlysta ansvarigheten för barnavårdsnämnderna för oriktiga utbetalningar
redan med nuvarande stadganden kunnat utkrävas, vill mödrahjälpsnämnden
tillstyrka, att denna ansvarighet kommer till uttryck i förfaltningen.

örebro den 17 januari 1940.

På mödrahjälpsnämndens vägnar:

Bror C. Hasselrot.

Länsstyrelsens i Västmanlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 23, § 7.

Till Konungen.

Såsom infordrat utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
rörande anslagen till mödrahjälp i sin den 15 december 1939 avgivna berättelse
får länsstyrelsen med överlämnande av infordrat yttrande i saken från
länets mödrahjälpsnämnd i underdånighet anföra följande.

Länsstyrelsen finner sig kunna instämma i de av statsrevisorerna gjorda
uttalanden och framställda förslag i följande hänseenden, nämligen

att klara och för mödrahjälpsnämnderna vägledande regler böra fastställas
för utdelandet av mödrahjälpen;

att mödrahjälpsinstitutet icke må komma till användning beträffande
uppenbart asociala personer;

att uttrycklig föreskrift bör utfärdas av innebörd, att utrustning och kostförbättring
endast må avse modern och i förstnämnda hänseende även det
nyfödda barnet;

att föreskrift bör meddelas om att i beslut, varigenom mödrahjälp beviljas,
skall angivas det belopp, som må användas för varje huvudsakligt behov,
som hjälpen avser att täcka;

att föreskrifter böra lämnas vilka reglera barnavårdsnämndernas skyldigheter
ifråga om övervakning från dessa nämnders sida av de beviljade
medlens användning;

samt att det bör fastslås, att barnavårdsnämnderna böra vara ansvariga för
sådana oriktiga och uppenbart olämpliga åtgärder, som innefatta ekonomiska
förfoganden utanför ramen för bestämmelserna på området och i strid mot
mödrahjälpsnämndens beslut i ärendet.

I likhet med mödrahjälpsnämnden i länet vill länsstyrelsen däremot uttala
sig mot det av revisorerna ifrågasatta förfarandet att med frångående av
principen örn oinskränkt individuell behovsprövning utgå från, att visst fixerat
beskattningsbart belopp annat än i undantagsfall bör utestänga från åtnjutande
av mödrahjälp.

Utöver de av mödrahjälpsnämnden för dess ställningstagande anförda
skäl, till vilka länsstyrelsen tillåter sig hänvisa, vill länsstyrelsen erinra örn

— 100 —

penningens olika köpkraft å olika orter, vilken i varje fall skulle nödvändiggöra,
att olika minimibelopp fastställdes för olika dyrortsgrupper.

Till förslaget örn, att moderskapspenningen skulle inarbetas i mödrahjälpen
ställer sig länsstyrelsen på skäl, som anförts av mödrahjälpsnämnden,
till vilka torde få hänvisas, tveksam.

Uppenbart sinnesslöa personer synas liksom de uppenbart ascociala individerna
böra vara uteslutna från mödrahjälpen.

Vad slutligen beträffar kostnaderna för mödrahjälpsnämndernas arbeten
har länsstyrelsen frågat sig om icke möjligen dagarvoden samt rese- och
traktamentsersättningarna till ledamöter och suppleanter för ledamöter i
nämnderna kunde tåla någon nedsättning.

Västerås slott i landskontoret den 17 januari 1940.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

AXEL RUDBERG. E. HOLMQVIST.

Bilaga.

Till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västmanlands
län.

Såsom infordrat yttrande över riksdagens revisorers berättelse den 15 december
1939 rörande mödrahjälpsverksamheten tiden */i 1938—3% 1939, får
Västmanlands läns mödrahjälpsnämnd anföra.

Berättigade erinringar mot nämndens verksamhet i vad densamma återspeglas
i revisorernas statistiska uppgifter torde näppeligen kunna göras.
Nämnden har sökt att i görligaste mån med förverkligandet av mödrahjälpsförordningens
syften förena största möjliga sparsamhet. I de fall dessa syften
eventuellt icke blivit förverkligade eller den beviljade hjälpen icke kommit
till behörig användning, har detta sin grund i förhållanden, varöver det
icke varit nämnden möjligt att råda.

Beträffande vissa speciella erinringar i revisionsberättelsen, vill nämnden
uttala följande.

Vad angår mödrahjälpens förhållande till moderskapspenningen, så är
den senare i regel tillräcklig för täckandet av kostnaderna för förlossningsvården
och barnets första utrustning med kläder, säng och sängkläder. I
vissa fall kan den dock bliva otillräcklig för detta ändamål, på grund av långa
och kostsamma resor till och från barnbördshuset eller längre tids vistelse
å detsamma. Det kan därför bliva nödvändigt med anslag av mödrahjälpsmedel
för hel eller delvis utrustning åt barnet. Såsom regel har i övervägande
antal fall, då anslag härför kommit i fråga, hjälpen erhållit kompletterande
karaktär.

I en del fall har det kunnat antagas, att moderskapspenningen icke kommit
till avsedd användning. Nämnden ställer sig dock mycket tveksam till
frågan örn lämpligheten att inarbeta moderskapspenningen i mödrahjälpen,
främst av den anledningen att ett stort antal mödrar, som icke äro behöriga
till mödrahjälp, samtidigt med ansökan om moderskapspenning skulle frestas
att jämväl söka mödrahjälp.

I fråga om mödrahjälpens förhållande till fattigvård, så har det i nämn -

— 101 —

dens verksamhet sällan förekommit att kvinna åtnjutit fattigvård, men väl
enstaka fall, där familjen i övrigt åtnjutit understöd från fattigvården. Ur
dessa båda förutsättningar har mödrahjälpen givetvis fått olika omfattning
och karaktär. Då fattigvård utgått jämväl till sökanden, har mödrahjälpen
självfallet endast beräknats såsom tillskott för ernående av en något bättre
levnadsstandard för modern under havandeskapet och amningstiden. Det
har sålunda i nämndens verksamhet icke förekommit några principiella svårigheter
att draga gränsen mellan mödrahjälp och fattigvård.

Allt ifrån början av sin verksamhet, har nämnden funnit det mest ändamålsenligt,
icke blott att angiva de hjälpformer, som i varje särskilt fall beviljats,
utan jämväl fixerat det belopp, som finge användas för varje ändamål.
Särskild av läkare uppgjord förteckning å lämpliga födoämnen bifogas
varje protokollsutdrag angående beviljad hjälp. Nämnden har härigenom
trott sig förebygga missbruk i görligaste mån. Ha sådana trots detta förekommit,
bottna desamma i bristande efterlevnad och övervakning från barnavårdsnämndernas
sida. Ytterligare åtgärder för att trygga^ bättre överensstämmelse
mellan mödrahjälpsnämndens beslut och barnavårdsnämndernas
verkställighet komma att vidtagas genom införande av ett enhetligt utanordnings-
och kvittensförfarande.

I fråga om barnavårdsnämndernas redovisningar är nämnden medveten
om, att åtskilliga brister vidlåda desamma. Rättelse härutinnan torde i viss
utsträckning kunna ernås allt efter vunnen erfarenhet och lämnade anvisningar.
Men likformighet i redovisningsförfarandet synes ändock böra
åstadkommas genom åtgärd från central myndighet.

Revisorerna säga sig ha fått det bestämda intrycket att, även om nämndernas
arbete från viss synpunkt förtjänar vitsord, flertalet nämnder allt
för litet beaktat synpunkten av sparsamhet med det allmännas medel. Såsom
inledningsvis antyddes har nämnden sökt att förena strävandet för en
god utveckling av mödrahjälpen med en sund sparsamhet. Nämnden har
emellertid att bygga sina beslut på utredningar, som icke blott aro ofullständiga
utan även mången gång missvisande. Enstaka barnavårdsnämnder
syfta till att utfå högsta möjliga hjälp i samtliga fall, även örn behov av
hjälp uppenbarligen icke föreligger. Självfallet möta här svårigheter att anpassa
hjälpen i rätt relation till det faktiska hjälpbehovet, även örn rätt omfattande
kompletterande utredning verkställes. Det kan på grundvalen av
dessa omständigheter icke kategoriskt bestridas, att nämnden icke alltid lyckats
i sina strävanden i förevarande hänseende.

I syfte att uppnå effektiv sparsamhet och likformighet i hjälptilldelningen,
ha revisorerna ifrågasatt, huruvida icke de nu tillämpade principerna
om oinskränkt individuell behovsprövning borde frångås och vissa på förhand
fastställda regler vid beviljande av mödrahjälp införas. Nämnden är
emellertid av den bestämda uppfattningen, att den i förordningen givna möjligheten
till individuell behovsprövning är av så fundamental betydelse, att
den bör bibehållas i obeskuret skick. Fastställda regler baserade på inkomstoch
förmögenhetsförhållanden kunna nämligen bl. a. lätt leda till schematisering
och hjälpens fastlåsande vid vissa linjer. En sådan ordning torde
för övrigt näppeligen befordra önskvärd sparsamhet, snarare tvärtom. För
att mödrahjälpen skall kunna på rätt sätt fylla sin viktiga sociala uppgift,
bör den sålunda i görligaste mån anpassas efter värjo faktiskt föreliggande
behov. I den män erfarenhet vinnes på området, kan förutsättas en bättre
anpassning härutinnan. Vad nu sagts behöver givetvis icke utesluta centralt
givna, mera allmänt utformade regler och anvisningar till ledning vid utdelande
av mödrahjälp.

— 102 —

I likhet med revisorerna är nämnden av den uppfattningen, att uppenbart
asociala personer icke böra komma i åtnjutande av mödrahjälp. För en
konsekvent tillämpning av denna princip, är det nödvändigt, att skyldighet
stadgas för barnavårdsnämnderna, att i utredningarna tydligt uppgives att
asocialitet föreligger. Samma princip bör tillämpas jämväl i fråga om uppenbart
sinnesslöa personer.

Beträffande frågan örn bestridande av kostnader för tandvård av mödrahjälpsmedel,
anser nämnden denna hjälpform vara av betydelse i detta sammanhang,
intill dess folktandvårdsorganisationen träder i funktion. Det kan
dock ifrågasättas, huruvida tandvård bör utgå till kvinnor, som nått sådan
ålder, att havandeskap är mindre vanligt. Vid beviljandet av hjälp till tandvård
har nämnden alltid infordrat intyg om behovet samt kostnadsförslag
å densamma.

Nämnden ställer sig obetingat på revisorernas sida beträffande uppfattningen
att, vid beviljande av mödrahjälp, såväl de särskilda ändamålen som
jämväl de belopp, som hänföra sig till varje ändamål, böra specifikt angivas.
Denna ordning har nämnden tillämpat ända från början av sin verksamhet,
främst i syfte att på ett betryggande sätt tillgodose mödrarnas och
barnens rätt och bästa, men även för ätt därigenom skapa en så effektiv
kontroll som möjligt.

Nämnden har även funnit lämpligt att i samma syfte meddela hjälpen in
natura. Beträffande ogifta mödrar uppställes alltid det villkoret, att beviljad
hjälp utgår endast så länge modern ammar sitt barn.

I fråga örn barnavårdsnämndernas utredningar och övervakningar av beviljad
mödrahjälp finnes åtskilligt övrigt att önska. Det synes därför av
behovet påkallat, att tydligare föreskrifter beträffande barnavårdsnämndernas
skyldigheter i förevarande hänseende utfärdas. Det är angeläget att
mödrahjälpen handhaves på ett sådant sätt, att missbruk i görligaste mån
uteslutes samt en så rättvis utdelning som möjligt åstadkommes.

Västerås den 12 januari 1940.

För Västmanlands läns mödrahjälpsnämnd:

Alb. Lundkvist.

Axel Norén.

Länsstyrelsens i Kopparbergs
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 23, § 7.

Till kungl, socialdepartementet.

Genom nådig remiss den 30 sistlidne december har länsstyrelsen anbefallts,
att, efter hörande av länets mödrahjälpsnämnd, före den 19 januari
1940 till kungl, socialdepartementet inkomma med utlåtande i anledning
av vad riksdagens revisorer i remissen bifogad handling anfört i fråga
örn anslagen till mödrahjälp.

Till åtlydnad härav får länsstyrelsen, med överlämnande av från länets

— 103 —

mödrahjälpsnämnd infordrat yttrande i ärendet, såsom eget utlåtande åberopa
vad mödrahjälpsnämnden i sitt yttrande anfort.

Remisshandlingarna återgå.

Falun i landskansliet den 19 januari 1940.

På länsstyrelsens vägnar:

EMIL LINDSTRÖM. HARALD LINDELL.

Bilaga.

Till länsstyrelsen i Kopparbergs län.

Mödrahjälpsnämnden inom Kopparbergs län får härmed avgiva anbefallt
yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer i sin den 15 december
1939 avgivna berättelse anfört angående anslagen till mödrahjälp.

Till en början vill nämnden som allmänt omdöme om denna hjälpverksamhet
uttala, att mödrahjälpen, enligt nämndens erfarenhet, är av mycket
stor betydelse för lindrande av de svårigheter och ekonomiska bekymmer,
som för fattiga eller ekonomiskt betryckta mödrar äro förenade med barnsbörden.
Icke endast från hjälpbehövande mödrar utan även från kommunala
förtroendemän, läkare, barnmorskor och enskilt socialt intresserade
personer har uttalats att denna hjälpverksamhet är av verkligt behov påkallad.
......

Av de i statsrevisorernas yttrande intagna tabellerna med vissa statistiska
uppgifter angående mödrahjälpen 1 januari—31 december 1938 och 1 januari—30
juni 1939 framgår, alt det råder mycket stora skillnader i procenttalen
mellan de olika mödrahjälpsnämnderna beträffande antalet beviljade
ansökningar i procent av antalet levande födda barn. Som i berättelsen
framhålles torde detta förhållande delvis bero pa olika tolkning av
mödrahjälpsförordningen och från varandra avvikande principer vid beviljande
av mödrahjälp, men, enligt mödrahjälpsnämndens förmenande,
torde den huvudsakliga anledningen vara den, att behovet bland dem, som
erhålla mödrahjälp, är så avsevärt olika inom skilda delar av landet. Denna
omständighet belyses vid en jämförelse mellan hjälpbehovet inom de olika
kommunerna inom Kopparbergs län. I statsrevisorernas tabell angives att
antalet beviljade ansökningar i %> av antalet levande födda barn för hela
länet under år 1938 utgjorde 23.2 %. Inom länets olika kommuner varierar
dock detta procenttal i mycket hög grad beroende på befolkningens levnadsförhållanden.
Som exempel kan anföras procenttalet för gifta barnaföderskor
inom följande kommuner, som under 1938 erhållit mödrahjälp:
Studer och större industrisamhällen: Avesta stad 6.1 %>, Ludvika stad 9.3 °/o,
Falu stad 10.1 %>, Smedjebackens köping 11.8 %, Grangärde med Grängesberg
12.9 % samt Domnarvet 16.2 %>. Kommuner med småbönder och
skogsarbetare: Våmhus 35.7 %, Orsa 39.4 %>, Venjan 40.0 %>, Transtrand
42.1 %, Älvdalen 46.1 %, Särna 48.6 %>.

Den skiftande uppfattning, som råder på olika orter och inom skilda
befolkningsgrupper örn vad som kan anses vara »uppenbart behov av understöd»
måste även i detta sammanhang beaktas. Det kan icke heller förnekas,
att de kommunala organen ofta äro mera frikostiga vid prövning
av bidrags- och anslagsfrågor, då kostnaden icke skall täckas av kommunen.
Denna på andra kommunala verksamhetsområden vunna erfarenhet

— 104 —

har otvivelaktigt sin tillämpning även å förevarande verksamhet. Med förordningens
vaga formulering av direktiven för behovsprövningen är det
förklarligt örn direktiven av barnvårds- och mödrahjälpsnämnderna givits
en mera vidsträckt tolkning än vad som av statsmakterna åsyftats och om
x vissa fall understöd lämnats till sådana behov, som icke varit avsedda.
Det skall icke förnekas att såväl barnavårds- som mödrahjälpsnämnderna
i början av verksamheten voro famlande och behov förelegat av mera klara
riktlinjer för arbetet. Sedan verksamheten numera fortgått under två år, hava
dock dessa svårigheter i allmänhet övervunnits, och inom de skilda mödrahjälpsnämndernas
verksamhetsområden har vägledande praxis utbildats
Detta förhållande utesluter dock icke att behov föreligger av normerande
principer, vilket syftemål icke kan ernås på annat sätt än genom att vägledande
regler fastställas av en central myndighet. Då mödrahjälpsnämnden
tillstyrker statsrevisorernas förslag i detta avseende, vill nämnden samtidigt
framhålla, att de förhållanden, som motivera hjälpbehovet, äro så
skötande bland de hjälpbehövande, att det är av vikt, om mödrahjälpen
skall kunna fylla avsett ändamål, att mödrahjälpsnämndernas frihet att
avvaga behovet och besluta om hjälpens omfattning och art icke allt för
starkt bcskäres.

Statsrevisorerna ifrågasätta, huruvida icke vid prövning av ansökan örn
modrahjälp visst fixerat beskattningsbart belopp annat än i undantagsfall
borde utesluta fran erhållande av hjälp. Som i yttrandet omnämnes, har
modrahjalpsnämnden tillämpat den regeln, att om icke särskilda skäl, t. ex.
långvarig sjukdom i familjen, mannen varit eller är arbetslös, hustrun före
nedkomsten haft lönearbete, förelegat, lia vissa inkomstgränser uteslutit
Iran erhållande av modrahjälp. Nämnden har därvid sökt komplettera sökandens
inkomstuppgifter genom jämförelse med den för föregående år
taxerade inkomsten. Enligt nämndens erfarenhet lia dessa inkomstgränser
underlättat prövningen av inkomna ansökningar samt medverkat till en
mera rättvis avvägning av hjälpen. En svårighet med att angiva viss beskattningsbar
inkomst som fixerad gräns, är att den taxerade inkomsten
av.s7 e}} föregående års inkomst, och sökandens eller makarnas ekonoimska
förhållanden kunna vara helt förändrade, då frågan örn mödrahjälp
skall provas. Mödrahjälpsnämnden, som visserligen funnit det vara ändamålsenligt
att tillämpa vissa inkomstregler, anser dock att sökandens inkomst
bor beraknas av nämnden med ledning av sökandens egen inkomstuppgut
och de upplysningar, som barnavårdsnämnden kan lämna. I allmänhet
kunna även taxeringsuppgifterna därvid vara en god ledning

Statsrevisorerna framhålla, att mödrahjälp i stor omfattning använts för
u-i°Seen^e- aX ^ehov, vilka rätteligen bort ankomma på fattigvården att
avhjalpa. Principiellt borde dessa tvenne hjälpformer icke samtidigt komma
i tillämpning, men en sådan regel är i praktiken omöjlig att tillämpa,
km gdt kvinna med flera minderåriga barn söker mödrahjälp. Familjen
ar fattig och mannen är måhända sjuklig eller vanför, varför familjen under
flera ar erhållit månatlig hjälp från fattigvården. I ett sådant fall är
modrahjälp av större behov än eljest. Den omständigheten att en familj är
sa fattig, att den behöver ständig hjälp av fattigvården för sin försörjning
kan icke fa utgöra anledning till att en säkerligen både dåligt klädd och
undernärd hustru skulle gå miste örn mödrahjälp. Enligt motiven till förordningen
skulle i ett sådant fall fattigvården till familjen minskas i den
man densamma avsåg hjälp till hustrun. Denna regel medförde ett omotiverat
luftande av kommunens fattigvårdskostnader. Mödrahjälpsnämnden
i Kopparbergs län har alltifrån verksamhetens början tillämpat den regeln,
att da fattigvård förut utgår till modern eller till familjen, mådra -

105

hjälpens storlek avpassats med hänsyn till att fattigvård fortfarande kommer
att utgå och i beslutet har intagits det förbehåll att mödrahjälp utgår
endast under förutsättning att, örn icke av annan anledning fattigvårdsbehovet
förändrats, någon minskning av den utgående fattigvården icke
får ske.

Statsrevisorerna påpeka att mödrahjälpsmedel i högst betydlig omfattning
använts till förlossningskostnader och barnets första utrustning och
det synes revisorerna som örn moderskapspenningen borde inarbetas i mödrahjälpen.
Det stora flertalet gifta barnaföderskor tillhöra icke sjukkassa

— antalet gifta kvinnor, som under 1938 inom Kopparbergs län erhöllo
mödrahjälp, uppgick till 514, av dessa voro endast 71 sjukkassemedlemmar

— och erhålla sålunda i moderskapspenning endast 75 kronor. En gift
kvinna med minderåriga barn, som icke har hembiträde eller vuxna döttrar,
är vid förlossningen och under en tid därefter nödsakad att avlöna särskild
hjälp för skötseln av hemmet. Moderskapspenningen räcker i många
fall icke till de extra kostnader, som äro förenade med förlossning och barnets
första utrustning samt till avlöning och kost till i hemmet anlitad hjälp.
Det bör vidare erinras om att barnaföderskor, bosatta inom glest befolkade
och vidsträckta kommuner, ofta genom de långa avstånden till barnmorska
eber förlossningsanstalt hava betydande kostnader för resor. Enligt mödrahjälpsnämndens
mening är det därför i vissa fall väl motiverat att mödrahjälp
utgår för dessa ändamål. Nämnden anser att det skulle vara synnerligen
olyckligt örn moderskapspenningen och mödrahjälpen sammansloges
till en hjälpform. Därigenom skulle de barnaföderskor, som nu erhålla
moderskapspenning men icke mödrahjälp, berövas denna för många mödrar
mycket behövliga hjälp. Dessa mödrar skulle för erhållande av moderskapspenning
sammanföras med mödrahjälpsnämndens klientel. Detta
skulle utan tvivel komma att medföra, att kretsen av dem, som nu ansöka
örn mödrahjälp, komme att väsentligt ökas.

Enligt nämndens mening kunna icke berättigade anmärkningar göras mot
att ersättning för vårdkostnad av mödrahjälpsmedel utgår i vissa fall till
barnaföderskas systrar eller moder och då det gäller ogifta mödrar till den
hjälpberättigades föräldrar eller andra anhöriga. Förhållandena kunna
vara sådana, att någon annan hjälp, än den en syster eller moder kan
lämna, icke är möjlig att erhålla. Örn en gift barnaföderska har en ogift
syster, som är villig att avstå annat inkomstbringande arbete för att bistå
sin gifta syster, bör väl hon vara lika berättigad till ersättning för arbetet
som en oskyld person. Det är möjligt att mödrahjälpen i en del antydda
fall missbrukats, varför det kan vara erforderligt med en mera ingående
prövning och starkare kontroll, men sådana förhållanden kunna föreligga,
att det vore stridande^ mot syftet med hjälpverksamheten, örn icke bidrag i
dylika fall kunde erhållas. Frågan om vården av ogifta mödrar har vållat
barnavårds- och mödrahjälpsnämnderna vissa bekymmer. Mödrahjälpsnämnden
bär, då hjälpen avsett ogifta mödrar utan föräldrar, eller mödrar
från hem, där lämplig vård icke kunnat erhållas, så långt utrymmet räckt
lämnat bidrag för inackordering å länets spädbarnshem. Örn icke plats
kunnat beredas pa detta hem, har i sådana fall nämnden vid lämnande av
mödrahjälp föreskrivit, att barnavårdsnämnden skulle anskaffa vård i passande
enskilt hem. I de flesta fall hava dock de ogifta mödrarna lämpliga
föräldrahem oell föräldrarna hava förklarat sig villiga mottaga dottern. Då
den ogifta barnaföderskan förut försörjt sig med arbete utom föräldrahemmet
och föräldrarna liro fattiga eller lia en mycket svag ekonomisk ställning,
föreligger enligt nämndens mening bärande skäl för att inackorderingsbidrag
utgår av mödrahjälpsmedel till föräldrarna.

— 106 —

I anledning av statsrevisorernas anmärkning angående den formella behandlingen
av mödrahjälpen vill mödrahjälpsnämnden meddela, att nämnden
alltifrån verksamhetens början vid beviljande av mödrahjälp i protokollet
angivit det belopp, som må användas för varje huvudsakligt behov
och nämnden har funnit att barnavårdsnämnderna i stort sett tillsett att
dessa föreskrifter iakttagits.

Att vissa brister från barnavårdsnämndernas sida hittills förelegat beträffande
övervakning av medlens användning och redovisning är fullt förklarligt.
Vid bedömande av nämndernas verksamhet bör nämligen hänsyn tagas
till de svårigheter barnavårdsnämnderna haft att bemästra. Samtidigt
med mödrahjälpsförordningen trädde i kraft förordningen om bidragsförskott.
I dessa två förordningar stadgades, att var för sig mycket arbetskrävande
nya uppgifter skulle samtidigt omhändertagas. Inom många kommuner
är ordförandeskapet i barnavårdsnämnden ett oavlönat förtroendeuppdrag
och inom andra kommuner är arvodet jämförelsevis ringa. Därtill
kommer att inom de stora landsbygdskommunerna de långa avstånden
lägga besvärande hinder i vägen för ordföranden att avlägga inspekterande
besök i en hjälpsökandes hem och icke sällan är förhållandet att
personliga besök i hemmen av denna anledning falla sig besvärligt även för
nämndens övriga ledamöter. Enligt mödrahjälpsnämndens uppfattning
hava barnavårdsnämnderna med nit och intresse tagit sig an den uppgift,
som mödrahjälpsförordningen ålägger dem och i stort sett hava de på för
det allmänna tillfredsställande sätt handhaft verksamheten. Därav följer
dock icke att statsrevisorernas förslag om utfärdande av föreskrifter, vilka
närmare reglera barnavårdsnämndernas verksamhet, kunna anses vara
obehövliga.

Falun den 19 januari 1940.

Å Kopparbergs läns mödrahjälpsnämnds vägnar:

Bernh. Eriksson.
ordf.

Länsstyrelsens i Gävleborgs
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 23, § 7.

Till Konungen.

Genom remissresolution den 30 december 1939 har länsstyrelsen anbefallts
att, efter hörande av inom länet verksam mödrahjälpsnämnd, avgiva utlåtande
i anledning av vad riksdagens revisorer i sin berättelse anfört angående
anslagen till mödrahjälp.

I anledning härav får länsstyrelsen dels överlämna från länets mödrahjälpsnämnder
infordrat yttrande i ärendet dels ock för egen del anföra
följande.

De svårigheter, som uppstått för mödrahjälpsnämnderna vid handhavandet
av sin verksamhet, samt de missbruk av mödrahjälpsmedlen, som enligt
revisorernas berättelse skett på vissa håll i landet, torde till stor del hava
berott på de kortfattade och stundom vaga bestämmelser, som reglera ifrå -

_ 107

gavarande hjälpverksamhet. Vad de inom detta län verksamma nämnderna
angår synas emellertid dessa icke hava begått missgrepp av den art, revisorerna
påtala. Vid utövandet av sin verksamhet synas de tvärtom med framgång
hava bemödat sig om att vidtaga åtgärder för undvikande av missbruk
med mödrahjälpsmedlen. Jämväl länets barnavårdsnämnder torde i stort
sett få anses hava på ett nöjaktigt sätt skött sitt uppdrag. Felaktigheter och
misstag, som från deras sida förekommit, synas hava blivit rättade. Beträffande
det stora antalet mödrahjälpsfall samt det relativt höga genomsnittliga
beloppet per beviljad ansökan kan länsstyrelsen vitsorda, att befolkningen
i vissa delar av länet befinner sig i sådan ekonomisk ställning,
att detta resultat torde vara förklarligt.

Ehuru sålunda för detta läns vidkommande inga befogade anmärkningar
numera torde kunna framställas mot handhavandet av ifrågavarande hjälpverksamhet,
vill länsstyrelsen emellertid för sin del förorda, att utförligare
och mera bestämda direktiv utfärdas för verksamhetens bedrivande. Felaktigheter
och missförhållanden av det slag, revisorerna påtala, skulle därigenom
för framtiden kunna undanröjas, och en önskvärd moderation vid
beviljandet av mödrahjälpen kunna åstadkommas.

Gävle slott å landskansliet den 18 januari 1940.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

GÖSTA FINNGÅRD. ERIK O. A. HELLMAN.

Bilaga.

Till länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Med återställande av bilagda remisshandlingar, innefattande statsrevisorernas
berättelse i anledning av granskningen av mödrahjälpsverksamheten
i vårt land, få mödrahjälpsnämnderna i Gävleborgs läns landstingsområde
och Gävle stad såsom gemensamt yttrande anföra följande:

De hjälpformer, som kommit till användning inom Gävleborgs län, ha
varit:

1) Bidrag till hemhjälp. Dylikt bidrag har dock, efter särskild föreskrift
från kungl, socialstyrelsen, på senare tid icke utgått, då det gällt första barnet,
såvida ej alldeles särskilda orsaker till behov av hemhjälp förelegat,
såsom långvarig sjukdom hos sökanden eller dylikt. Med undantag av något
enda fall under de första månaderna av 1938, då principerna för mödrahjälpsverksamheten
ännu icke voro rikligt klara för en och annan av de
mindre kommunerna, och då det därför kunde hända, att sökandens make
ansåg sig vara berättigad till ersättningen för hemhjälp, utan att detta väckte
gensaga från vederbörande barnavårdsnämnd, har dylik ersättning alltid
utbetalats till särskild, lejd kraft. Att därvid vid åtskilliga tillfällen denna
ersättning fått uppbäras av en vuxen dotter till sökanden, vilken lämnat
annan avlönad tjänst för att biträda sin egen moder, ha nämnderna icke
kunnat finna oriktigt, då sökanden varit i sådana ekonomiska omständigheter,
alt hon eljest icke skulle haft råd att låta sin dotter vara hemma. Det
måste dock anses, att en så nära släkting kan lämna ömmare och mer osjälvisk
omvårdnad, än vad en fullkomligt främmande arbetskraft ofta är mäktig''- -

— 108 —

2) Klädes- och sängutrustningar åt mor och barn.

3) Kostförbättring åt modern, varvid med något enda undantag för sökande,
bosatt å dyrort, aldrig mer än kr. 30:— pr månad utgått. Därvid
har jämväl tagits i betraktande, att, då det gällt ogift sökande, som ej sammanbott
med barnafadern, kostförbättringsbidraget sänkts något för tid
efter barnets födelse, enär nämnderna ansett, att barnafadern vore skyldig
att, eventuellt genom beviljande av bidragsförskott, bidraga till sökandens
underhåll genom sitt avtalade underhållsbidrag. Endast i sådana fall, då
faderskapet icke kunnat fastställas inom tiden för mödrahjälpens utgående,
har för dylik ogift sökande samma belopp utgått före som efter barnets
födelse.

4) Bidrag till resa för barnmorska eller för sökandens resa till och från
B.B. Detta har dock huvudsakligen förekommit i Hälsingland, där avstånden
ofta äro synnerligen stora. Det förtjänar måhända påpekas, att fall
förekommit, då barnmorskeskjutsarna eller skjutsarna till B.B. kunnat uppgå
till 40:— kr., varvid ersättning för bil aldrig utgått med högre belopp än
efter länsstyrelsens fastställda taxa.

5) Läkar- och sjukvård i vissa fall, då det tillfredsställande styrkts, att
behovet därav varit en direkt följd av havandeskapet eller barnsbörden.

6) Inackordering av mor och barn å mödra- och spädbarnshem, varav
Gävle stad har ett och landstinget ett — det senare drivet av länets barnavårdsförbund
med understöd av allm. barnhuset — eller i vissa fall enskilda
hem, då barnavårdsnämnden i sökandens kommun funnit detta lämpligt.

7) Hyresbidrag, vilket dock mycket sparsamt förekommit.

8) Tandvård, då alltid intyg krävts av leg. tandläkare, innan ersättning
därför beviljats.

Bidrag till inköp av möbler, utom säng till modern eller barnet, ha aldrig
lämnats. Även då det gällt sänginköp för modern ha mödrahjälpsnämnderna
varit angelägna att tillse, att behovet därav varit direkt framkallat av
havandeskapet eller barnsbörden och ej t. ex. för en tillämnad bosättning.
I senare fallet har begäran örn bidrag till sänginköp avslagits.

Bidrag till inköp av barnvagnar ha huvudsakligen utgått, då vederbörande
barnavårdsnämnd kunnat särskilt motivera behovet därav, såsom för besök
vid mödra- och barnavårdsstationer, eller därför att modern eljest icke kunnat
komma ut med sitt barn. Bidragen, som i början någon gång kunde uppgå
till 50:— kr., sänktes sedan till 45:—. Nyssnämnda belopp har dock betraktats
såsom maximum, och ofta ha bidragen varit vida lägre.

Vid något enstaka tillfälle — måhända 5 å 6 gånger tillsammans under
åren 1938—1939 — har ett visst bidrag, c:a 50 kronor, beviljats för inköp av
korkmatta. Detta har dock skett endast, då det av vederbörande barnavårdsnämnd
kunnat styrkas, att sökandens bostad varit så kall och dragig, att
den måst anses direkt hälsovådlig, och någon möjlighet att erhålla annan bostad
icke förefunnits. Då framställning örn inköp av korkmatta skett »för
att underlätta sökandens arbete», har den alltid avslagits. Det må härvid
dessutom framhållas, att bidragen till dessa korkmattor, som beviljats, lämnats
först, sedan själva den ovannämnda principen godkänts av representanter
för kungl, socialstyrelsen.

Vad den personliga utrustningen till modern beträffar, lia mödrahjälpsnämnderna
städse varit angelägna att tillse, att denna icke på något sätt
gjorts oskäligt omfattande eller kostsam. Missbruk av det slag, som omnämndes
å sid. 16 i statsrevisorernas betänkande, ha aldrig förekommit i länet.
Att likväl den personliga utrustningen vid åtskilliga tillfällen kunnat uppgå
till c:a 100 kronor, torde vara förståeligt, örn man betänker, att det här gällt
sökande, som kanske varit gifta i ett tiotal år och på grund av hemmets fat -

- 109 —

tigdom aldrig förr efter giftermålets ingående kunnat skaffa sig något egentligt
nytt. Med vilken utomordentlig glädje och tacksamhet mödrahjälpen vid
dylika tillfällen tagits emot, torde icke ens behöva antydas.

Ifråga om tandvården må erinras örn att den svällt ut på ett sådant sätt,
som mödrahjälpsnämnderna icke kunnat föreslälla sig; men nämnderna lia
därvid icke kunnat göra annat än bevilja anslag därtill, då det från tillsynsmyndighetens
sida tydligen framgått, att så holde ske. Och även örn lagstiftarnas
mening från början näppeligen varit, att mödralijälp i så hög grad,
som fallet blivit, skulle användas till tandvård, måste dock erkännas, att denna
är en hjälpform av högst behjärtansvärd karaktär, då den har sin stora
betydelse för moderns hälsa och amningsförmåga. I den mån tolktandvården
hinner genomföras, torde väl också mödrahjälpen mindre komma att belastas
av tandvårdsutgilter, än vad hittills varit fallet.

Då det gällt själva formen för de båda mödrahjälpsnämndernas beslut
ifråga örn beviljade understöd, må framhållas, att i besluten alltid noga angivits,
till vilka ändamål och med vilken summa för varje särskilt ändamål
hjälpen utginge. Det har därvid från början noga framhållits för barnavårdsnämnderna,
att dessa icke haft rätt att på eget bevåg ändra de sålunda fattade
besluten, utan måste i varje särskilt fall framställning därom ske till resp.
mödrahjälpsnämnd. Detta har förorsakat, att landstingsområdets nämnd vid
varje sammanträde haft ett 20-tal, ibland ännu mera, framställningar om
ändring av redan givna direktiv, något som visserligen vållat nämnden ökat
arbete, men å andra sidan gjort, att nämnden kunnat få en mer betryggande
kontroll över att varje beviljat understöd verkligen fått den bästa och mest
effektiva användningen.

Den granskning av barnavårdsnämndernas mödrahjälpsverksamhet, som
de båda mödrahjälpsnämnderna utfört, har varit synnerligen grundlig och
noggrann. Med undantag för det första halvårets av år 1938 verksamhet har
granskningen skett i samarbete med länsstyrelsen på följande sätt:

Sedan de till länsstyrelsen insända dagboksutdragen och räkenskaperna
där underkastats en första granskning och sifferkontroll skett, samt det tillsetts,
att icke förbrukade medel återredovisats, ha samtliga handlingar översänts
till mödrahjälpsnämndens sekreterare. Denne har därefter i samband
med mödrahjälpsnämndens egen granskning genomgått varje räkning och annan
verifikation och tillsett, att de beviljade medlen helt använts i enlighet
med mödrahjälpsnämndens direktiv. Alla fall, som kunnat godkännas, lia försetts
med stämpel, utvisande dylikt godkännande; beträffande de övriga har
en kort P. M. upprättats, och har, enligt vad mödrahjälpsnämnderna har sig
bekant, av länsstyrelsen sedan förklaring infordrats, varefter rättelser skett.

Vid nyssnämnda granskning har tydligt framgått, att missbruk av mödrahjälpsmedel,
på sätt som synes lia skett på vissa andra håll inom landet här
icke förekommit. I några fall lia dock för mödralijälpsmedel felaktigt inköpts
smärre husgerådsartiklar, såsom i ett fall kaffegods, vidare strykjärn,
vispar, en bordduk etc., nion därvid har vederbörande barnavårdsnämnd
ålagts återbetalning av de sålunda felaktigt använda medlen. Dylika inköp
skedde dessutom huvudsakligen under den första tiden av verksamhetens bedrivande,
innan barnavårdsnämnderna ännu kommit till full klarhet örn den
nya hjälpformens egentliga uppgift och karaktär, och då många sökande
trodde, alt del gällde en slags allmän premiering framför allt av barnrika
familjer.

Att antalet mödrahjälpsfall i förhållande till antalet födda harn liksom genomsnittliga
beloppet per beviljad ansökning inom Gävleborgs läns landstingsområde
kommit att ligga över landets medeltal, i likhet med vad fallet
är för övriga Norrlandslän — utom ett — samt vissa andra mellan- och syd -

— Ilo —

svenska niödrahjälpsnämnders verksamhetsområden, beror helt oell hållet
på de trånga ekonomiska villkor, varunder en stor del av befolkningen i vissa
socknar här lever. Mödrahjälpsnämnden har mer än en gång från dessa stora
skogssocknar lått in ansökningar, där på ett tiotal fall knappast något enda
förekommit, där familjefadern haft högre inkomst än 1,200 kronor — ofta
vida lägre — och det kan då ha gällt familjer med många små barn och
stor skuldsättning.

Mödrahjälpsnämnderna kunna sålunda icke finna annat än, att deras verksamhet
varit av sådant slag, att de icke kunna anses träffade av statsrevisorernas
anmärkningar i deras betänkande om mödrahjälpsverksamheten. Även
barnavårdsnämnderna inom länet torde i stort sett kunna undgå allvarligare
kritik för sitt sätt alt handha den lokala verksamheten. I detta sammanhang
må erinras örn att redan sommaren 1937, sedan författningarna örn mödrahjälp
och bidragsförskott m. m. utkommit, anordnade länets barnavårdsförbund
en serie möten med barnavårdsnämnderna i och för föredrag och diskussioner
om de nya verksamhetsformerna. Detta upprepades jämväl sommaren
1938, båda åren under 100-procentig anslutning från barnavårdsnämndernas
sida. Sistnämnda år anordnades mötena gemensamt av mödrahjälpsnämnderna
och barnavårdsförbundet. Detta torde i sin mån lia bidragit
till att de flesta barnavårdsnämnder redan från början voro relativt väl beredda
inför de nya arbetsuppgifterna.

Statsrevisorerna ha i sitt betänkande jämväl framhållit, att sekreterarearvodena
»med få undantag utgått till statligt eller kommunalt anställda
tjänstemän, vilka innehaft sekrelerareuppdraget såsom bisyssla». Härav ha
icke mindre än 12 varit tjänstemän i länsstyrelser. Även örn sekreteraren
inom Gävleborgs län icke är tjänsteman i länsstyrelsen, skulle dock nämnderna
måhända kunna känna sig träffade av anmärkningen i så måtto, att sekreteraren
är präst med ordinarie anställning i en av länets landsförsamlingar.
Härvid är dock att märka, att han alltsedan länets barnavårdsförbunds
bildande år 1930 varit dess sekreterare och därigenom förvärvat sig en så
pass grundlig kännedom örn länets barnavårdsnämnder och barnavårdsförhållanden
i allmänhet, att mödrahjälpsnämnderna ansågo detta vara till fördel
jämväl för mödrahjälpsverksamheten inom länet. Det torde icke heller
kunna förnekas, att det mången gång kan underlätta mödrahjälpsnämndens
arbete, vad landstingsområdet beträffar, örn en dylik personlig kontakt mellan
mödrahjälpsverksamheten och de av barnavårdsförbunden drivna upptagningshemmen
förefinnes, som onekligen här varit fallet.

I detta sammanhang har sekreteraren anhållit att få rätta en uppgift i
statsrevisorernas betänkande. Å sid. 5 däri uppges nämligen, att det tili sekreteraren
i länets båda nämnder i granskningsarvode tillsammans utgått en
ersättning av kronor 3,589. I själva verket har dock under budgetåret V?
1938—3% 1939 i dylikt arvode utgått endast kronor 2,534: 50. Örn även det
första halvåret 1938 medräknas, uppgår summan till kronor 3,139. Detta enligt
de uppgifter, sekreteraren lämnat mödrahjälpsnämnderna. I ovanstående
ingår icke ersättningen för sammanträdena, vilken av statsrevisorerna
torde redovisas under rubriken »dagarvoden».

Till sist vilja mödrahjälpsnämnderna betona de synnerliga svårigheter, som
förelegat för mödrahjälpsverksamheten på grund av de ytterst kortfattade
författningsbestämmelser, som gälla ifråga örn denna, och som gjort, att
nämnderna måst handla praktiskt taget helt på egen hand utan andra klarläggande
riktlinjer än de prejudikat, som så småningom, efter besvär hos
kungl, socialstyrelsen, kunnat skapas samt vissa uttalanden, som gjordes på
ett av kungl, socialstyrelsen sammankallat möte med representanter för

— lil

mödrahjälpsnämnderna i Stockholm hösten 1938. Vad Gävleborgs läns båda
mödrahjälpsnämnder beträffar, ha de dock i mera tveksamma fall alltid
stått i kontakt med vederbörande inom kungl, socialstyrelsen, innan eventuell
hjälp beviljats, och nämnderna ha därvid varit angelägna örn att icke
tillmäta annat eller rikligare understöd, än vad som på detta sätt under hand
kunnat betecknas såsom varande skäligt.

Självklart är dock, att mödrahjälpsnämnderna med glädje skulle hälsa
fastare direktiv från statsmakternas sida. Hade från början dylika direktiv
och klara författningsbestämmelser förefunnits, skulle säkerligen många av
de missförhållanden, som nu av statsrevisorerna påtalats, aldrig ha uppstått.

Gävle den 15 januari 1940.

På mödrahjälpsnämndernas vägnar:

Sven Lubeck.

Algot Törnquist.

Länsstyrelsens i Västernorrlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 23, § 7.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 30 december 1939 har länsstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens revisorer i sin berättelse
den 15 december 1939 anfört ifråga om mödrahjälpsverksamheten. I anledning
härav får länsstyrelsen med överlämnande av från mödrahjälpsnämnden
i länet infordrat yttrande i underdånighet anföra.

Av den redogörelse revisorerna lämnat liksom även av länsstyrelsens egen
granskning av barnavårdsnämndernas redovisningar inom detta län har
länsstyrelsen funnit behov föreligga av att denna form av statlig hjälpverksamhet
erhåller en klarare utformning. De brister, som för närvarande vidlåda
verksamheten, synas lätt kunna avhjälpas genom utfärdande av direktiv
för ernående av dels större sparsamhet och enhetlighet vid beviljande av ansökningar
om mödrahjälp, dels bättre vägledning för och kontroll av barnavårdsnämnderna
i fråga om handläggningen av mödrahjälpsärenden. De
senast lämnade redovisningarna av barnavårdsnämnderna utvisa emellertid
betydade framsteg såväl tekniskt som materiellt vid jämförelse med de tidigare,
men större likformighet borde kunna uppnås utan att hänsynen till de
särskilda förhållandena i varje enskilt fall eftersättes. Länsstyrelsen vill i
detta sammanhang framhålla, att verifikationerna till redovisningarna icke
alltid lämna en riktig bild av hur verksamheten bedrivits och kontrollerats.
I de fall t. ex. där utbetalningarna verifierats allenast med kvitton från modern
å kontant uppburen mödrahjälp har länsstyrelsen vid granskningen inhämtat,
att kontroll likväl i regel utövats i en eller annan form, ofta genom
av barnavårdsnämnden utsedda ortsombud, som kontrollerat medlens användning
eller biträtt modern med råd och anvisningar. Endast i undantagsfall
har kontroll underlåtits, varvid länsstyrelsen åvägabragt rättelse.

— 112 —

Länsstyrelsernas befattning med granskning av redovisningarna synes
även böra närmare angivas.

Härnösand i landskontoret den 17 januari 1940.

Underdånigst
ARTHUR ENGBERG.

JOEL LIND.

Bilaga.

Till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västernorrlands
län.

Såsom infordrat yttrande över riksdagens revisorers berättelse över granskningen
av mödrahjälpsverksamheten får mödrahjälpsnämnden i Västernorrlands
läns landstingsområde anföra följande.

Beträffande antalet sammanträden: Om behovsprövningen — såsom förutsättes
i mödrahjälpslagstiftningen — skall ske på grund av omständigheterna
i varje särskilt fall och göras så, att den får något värde, är det icke
möjligt att behandla mer än cirka 80 ansökningar per sammanträdesdag.
Förutom ansökningar om mödrahjälp förekomma till handläggning även
andra ärenden, såsom yttrande över besvär och ändring av föreskrifter rörande
hjälpens användning. Eftersom även dessa ärenden måste handläggas
med omsorg och noggrannhet, taga de avsevärd tid, helst som de förekomma
i stort antal. Under första verksamhetsåret tillkom dessutom organisationsfrågor,
som det även tog tid att behandla. Mödrahjälpsnämnden hävdar bestämt,
att revisorernas anmärkning beträffande sammanträdenas antal icke
i något avseende drabbar densamma.

Beträffande expenserna: Denna nämnd har ej liksom övriga nämnder
med motsvarande arbetsbörda möjlighet att få begagna statens lokaler, inventarier,
telefoner och tjänstemän för sin verksamhet, och därför måste dess
omkostnader helt naturligt bliva avsevärt större än de nämnders, vilka hava
nämnda förmåner. Nämnden kan icke finna, att dess omkostnader kunna
nedbringas i något avseende.

Beträffande de beviljade beloppen: Socialstyrelsen håller ju för närvarande
på med en statistisk undersökning i detta avseende, och av denna torde
komma att framgå i vad mån mödrahjälpsnämndema kunna anses hava varit
för generösa vid beviljandet av hjälp. Nämnden vill emellertid framhålla,
att det måste anses otvivelaktigt, att förmögenhets- och levnadsförhållandena
i de norrländska länen äro sämre än i de sydligare länen. Belysande i detta
avseende torde den redogörelse vara, som nämnden avlämnat till socialstyrelsen
över mödrahjälpsverksamheten 1938.

Beträffande mödrahjälpens förhållande till moderskapspenningen: Nämnden
har ingenting att erinra mot den av revisorerna uttalade uppfattningen
att moderskapspenningen bör utdelas efter samma grunder som mödrahjälpen.

Beträffande kontrollen över utlämnad mödrahjälp: Detta är en mycket
svår sak att komma till rätta med, ty den föreskrivna kontrollen måste ju
utövas så, att den icke blir för besvärande för den som får hjälpen. Mödrahjälpsnämnden
har den uppfattningen, att det i detta avseende skulle vara

— 113 —

mycket värdefullt, om det funnes möjlighet för nämnden att verkställa inspektioner
hos några barnavårdsnämnder varje år.

Sundsvall den 10 januari 1940.

För mödrahjälpsnämnden:

Gideon Gustafsson,
ordförande.

Länsstyrelsens i Jämtlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 23, § 7.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 30 nästlidne december har länsstyrelsen anbefallts
att, efter hörande av inom länet verksam mödrahjälpsnämnd, avgiva utlåtande
med anledning av vad riksdagens revisorer anfört rörande anslagen till
mödrahjälp. I anledning härav får länsstyrelsen, med överlämnande av infordrat
yttrande från mödrahjälpsnämnden i Jämtlands läns landstingsområde,
i underdånighet anföra följande.

Av revisorernas undersökning rörande användningen av anslagen till mödrahjälp
framgår, att hjälpbehovet prövats efter olika grunder av olika mödrahjälpsnämnder.
Revisorerna hava ifrågasatt, huruvida icke en bestämmelse
borde införas, enligt vilken visst fixerat beskattningsbart belopp annat än i
undantagsfall uteslöte hjälp. Mödrahjälpsnämnden i Jämtlands läns landstingsområde
har avstyrkt berörda förslag. Vad nämnden därvid anfört synes
länsstyrelsen tala för, att den nu tillämpade principen om oinskränkt
individuell behovsprövning bör bibehållas. För åstadkommande av en i görligaste
mån enhetlig praxis är det emellertid av vikt, att mödrahjälpsnämnderna
erhålla direktiv för tillämpningen av mödrahjälpsförordningens bestämmelser.

Enligt § 7 i mödrahjälpsförordningen åligger det barnavårdsnämnd att
verkställa beslut, varigenom mödrahjälp beviljats ävensom att vaka över,
att hjälpen kommer till användning i enlighet med givna föreskrifter. På
grund av detta stadgande torde barnavårdsnämnd kunna åläggas att till statsverket
återgälda beviljade belopp, då dessa genom fel eller försummelse från
barnavårdsnämndens sida använts för ovidkommande ändamål.

I fråga örn granskningen av barnavårdsnämndernas redovisningar får
länsstyrelsen hänvisa till bilagda, av t. f. länsbokhållaren i länet Bengt Liedholm
lämnade redogörelse.

Östersund i landskontoret den 19 januari 1940.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

GUNNAR LEKANDER. ERLAND MONTELL.

Till Konungen.

Bilaga 1.

Sedan mödrahjälpsnämnden i Jämtlands läns landstingsområde anbefallts
att avgiva yttrande i anledning av riksdagens revisorers berättelse den 15
december 1939, får nämnden i underdånighet anföra följande.

8—407256. Rev. berättelse äng. statsverket är 1939. 11.

114 —

I berättelsen finnes icke uppgivet att några där omnämnda eller anmälda
förhållanden avse speciellt Jämtlands län. Nämnden kommer fördenskull
att i anslutning till revisorernas principiella uttalanden lämna upplysningar
rörande nämndens arbetssätt och erfarenheter under de två år, mödrahjälpsverksamheten
pågått, ävensom göra de erinringar, nämnden finner erforderliga.

Revisorerna hava funnit det förvånande att mödrarna till närmare hälften
av i landet födda barn »enligt mödrahjälpsnämndernas uppfattning» varit
i behov av hjälp från det allmänna. Detta förhållande torde emellertid vid
tiden för lagens tillkomst icke hava varit alldeles oförutsett. Visserligen
beräknade befolkningskommissionen antalet mödrahjälpsfall till c:a 10,000
per år. 1 propositionen till 1937 års riksdag utsäges, att detta antal torde
vara i underkant. Det är dock att märka, att en person med så stor kännedom
örn hithörande förhållanden som statens inspektör för fattigvård och
barnavård ansett sig i yttrandet över kommissionens förslag böra beräkna,
att c:a 40,000 barnaföderskor årligen skulle vara i behov av mödrahjälp. -—
Av tillgänglig statistik (avseende år 1931) finner man, att av landets c:a
2,630,000 inkomsttagare ej mindre än 1,073,000 hade en inkomst understigande
1,000 per år, medan 785,000 hade en inkomst av mellan 1,000 och 2,000
kronor. Med dessa siffror för ögonen svnes det ingalunda förvånande, att
mödrahjälp tagits i anspråk i så stor omfattning som skett.

Beträffande det förhållande, att mödrahjälp utnyttjats i procentuellt så
mycket större omfattning i Norrland än i huvuddelen av landet i övrigt,
ifrågasätta revisorerna örn detta kan bero enbart på befolkningens olika
förmögenhetsförhållanden. I vad detta avser Jämtlands län är mödrahjälpsnämnden
övertygad örn, att så är fallet. I länet finnes ett alldeles utomordentligt
stort antal skogsarbetare, småbrukare och arrendatorer, som lever
så nära existensminimum som det överhuvud taget är möjligt. Nämndens
ledamöter, som ej heller tidigare stått främmande för socialt arbete inom
länet, ha i hög grad frapperats av de låga inkomsterna och fyllts av beundran
inför de människor, som på sina ytterligt knappa inkomster lyckats
försörja sig själva och — ofta nog — en stor barnskara. Det har för nämnden
stått klart, att i dessa fall ett uppenbart behov av mödrahjälp förelegat,
och att hjälpen haft alla möjligheter att -— rätt använd — fylla den
uppgift, som därmed avsetts. Mödrahjälpsnämnden vill därför för sin del
bestämt tillbakavisa påståendet, att synpunkten av sparsamhet med statens
medel alltför litet beaktats. Det har tvärtom städse stått för nämnden såsom
i högsta grad eftersträvansvärt, att all möjlig sparsamhet med allmänna
medel iakttages, men samtidigt att denna sparsamhet icke finge drivas därhän,
att syftet med mödrahjälpen förfelades.

Nämnden vill i detta sammanhang beröra en detalj i revisorernas berättelse.
Å sid. 16 och 17 omnämnes den personliga utrustningen. Revisorerna
äro av den åsikten, att beviljande av beklädnadsutrustning står i överensstämmelse
med mödrahjälpsförordningens anda, liksom att behovet av
täcke och filt för moderns sängbädd kan tillgodoses av mödrahjälpsmedel.
Däremot anse revisorerna, att man vid beviljande av medel till inköp av
handdukar och lakansväv är »inne på en linje, som icke överensstämmer
med mödrahjälpsförordningens anda». Detta sista uttalande är för mödrahjälpsnämnden
svårförståeligt. Vid och omkring nedkomsten måste väl modern
anses mer än någonsin vara i behov av en ordentlig sängbädd för eget
behov. Till en sängbädd hör, enligt nämndens mening, icke blott täcke och
filt utan även lakan och t. o. m. mer än ett sådant. Nämnden har ansett det
vara av stor betydelse, att en moder vid ett sådant tillfälle även har tillgång

— 115 —

till ordentliga handdukar. Nämndens ledamöter, som var för sig under
många års tid deltagit i socialt arbete inom länet, har funnit ett av de största
behoven vara just ordentliga sängbäddar. Medicinskt och socialt kunniga
personer äro väl alla övertygade örn den utomordentliga vikten, för såväl
mor som barn, av en god hygien i samband med barnsbörd. Till god
hygien kan icke hänföras, när modern saknar egen sängbädd eller har endast
en fäll i stället för sängkläder, ej heller vill nämnden hit hänföra
att modern är försedd med filt och täcke, men saknar lakan. — Nämnden
har därför i ett mycket stort antal fall tilldelat mödrahjälp i form av sängutrustning,
innehållande bl. a. täcke, filt, lakansväv och handdukar. Genom
noggrann registrering har nämnden sörjt för, alt utrustningen icke utdelas
med endast något eller några års mellanrum. — Nämnden har tilldelat denna
utrustning endast åt sådan person, som bär eget hushåll.

Revisorerna ifrågasätta, om icke nuvarande systemet med oinskränkt individuell
behovsprövning borde frångås och i stället fixerade gränser införas.
Nämnden är av den bestämda uppfattningen, att en sådan ändring
vore synnerligen olycklig. En samvetsgrann behovsprövning framstår för
nämnden såsom den enda framkomliga vägen. I förarbetena till mödrahjälpsförordningen
har framhållits att ingen skulle äga en ovillkorlig rätt
till mödrahjälp. Det av revisorerna tilltänkta förfarandet skulle leda därhän
att personer i viss ekonomisk ställning skulle anse sig äga sådan rätt. Mödrahjälpsnämnden
skulle med säkerhet bliva tvungen att bevilja mödrahjälp
i fall, då enligt nämndens egen och vederbörande barnavårdsnämnds uppfattning
något uppenbart behov icke kunde anses föreligga, och å andra
sidan skulle nämnden nödgas vägra hjälp i fall, då sådan synts vara erforderlig.

Revisorerna hava såsom föredömlig framhållit den gränsdragning som
mödrahjälpsnämnden i Kopperbergs län tillämpat. Mödrahjälpsnämnden
har gjort sammanställningar (Bil. A—D) avseende mödrahjälp under senare
halvåret 1939 till gifta kvinnor och kvinnor, som stadigvarande sammanlevt
nied barnafadern. För nämnden synas de siffror, som här framkommit, tyda
på att en såvitt möjligt samvetsgrann prövning i det individuella behovet
slagit väl ut. Det är att märka, att sammanställningen omfattar såväl landsbygden
som länets stad och dess övriga tättbebyggda samhällen. Den stora
huvudmassan av fall håller sig visserligen inom ungefär samma gränser
som i fråga örn Kopparbergs län, men mödrahjälpsnämnden vill försäkra
att de fall, då nämnden beviljat hjälp utom dessa gränser, prövats så ingående
som möjligt och att nämnden — såvitt den själv är i stånd att bedöma
— icke härvid förfallit till något lättsinnigt handskande med allmänna
medel. I sammanställningen har inom parentes angivits de fall, där
invaliditet oller långvarig sjukdom hos sökanden eller familjeförsörjaren
förelegat. Emellertid föreligger så många andra omständigheter, som här
spela in -— arbetslöshet, tidigare sjukdom, täta barnsbörder, försörjningsplikt
mot föräldrar och överåriga barn eller andra omständigheter, sorn icke
låta sig särskilt specificeras, och varom därför ej heller några särskilda
siffror kunnat uppgivas.

För mödrahjälpsnämnden i Jämtlands län står det fullt klart, att en avsevärd
försämring av möjligheterna ali lämna hjälp, där den bäst behövs,
skulle inträda, örn mödrahjälp skulle tilldelas enligt flir hela riket fastställda
tabeller och kurvor — dessa må vid första påseendet verka hur
bestickande som helst. Nämnden anser sig också lia anledning befara, att
ett sådant system — åtminstone för detta läns vidkommande — icke skulle
komma att sänka kostnaderna utan hellre medföra en ökning av dem.

Att från mödrahjälp utestänga uppenbart asociala individer är givetvis ett

— 116 —

önskemål, men ett tämligen svårrealiserbart sådant. Gränsdragningen stöter
på stora svårigheter. Nämnden har emellertid i den omfattning det varit
möjligt sökt genomföra en sådan.

Beträffande de ändamål, vartill mödrahjälp användes, och de föreskrifter
härom, som mödrahjälpsnämnden givit, hänvisas till en skrivelse (Bil. E),1
som nämnden i ärendet avlåtit till Socialstyrelsen.

Nämnden delar tillfullo revisorernas uppfattning, att moderskapspenningen
med nuvarande system för dess utbetalning i alltför många fall kommer att
användas för helt ovidkommande ändamål. Det ligger så nära till hands
att använda det förskott, som utbetalas å moderskapspenningen, för något
behov, som visserligen kan vara överhängande, men dock helt främmande
för den ursprungliga idén med moderskapspenningen. Det synes vara alla
skäl att överväga en ändring i dessa förhållanden, därvid den av revisorerna
framkastade tanken på ett inarbetande av moderskapspenningen i mödrahjälpen
—och därmed en övergång till behovsprövning och eventuellt naturaprincipens
genomförande — synes värd beaktande.

Enligt nämndens uppfattning synes 6 § mödrah jälpsförordningen böra tolkas
på det sätt, att i beslut om mödrahjälp särskilt angives det belopp, som
må användas för varje ändamål, och nämnden har sökt konsekvent tilllämpa
detta system. Som revisorerna påpekat, är det emellertid icke nog
med detta, utan det ankommer sedan på vederbörande barnavårdsnämnd att
verkligen tillse, att beloppet användes för avsett ändamål. Nämnden har i de
protokollsutdrag, som tillställas barnsvårdsnämnden och sökanden, intagit
en erinran härom (Bil. F).1 Just på denna punkt blir det av sådan utomordentlig
vikt, att vederbörande barnavårdsnämnder verkligen fullgör allt,
vad på dem ankommer. En barnavårdsnämnd, som rätt fattat sin uppgift,
skall givetvis i första hand tillse, att mödrahjälpen icke missbrukas, men
barnavårdsnämnden skall därutöver bistå sökandena, och i de fall, då de
lia anledning förmoda, att beviljade belopp komma att användas oförnuftigt,
taga sådant initiativ, att detta undvikes. Föreskrifter i lag örn skyldighet
för barnavårdsnämnd att till statsverket återgälda beviljade belopp,
då dessa genom försummelse från barnavårdsnämndens sida använts till
ovidkommande ändamål, synas påkallade. Vid bedömande av barnavårdsnämndernas
skyldigheter får emellertid icke bortses från det förhållande, att
barnavårdsnämndernas arbete i denna del är tidsödande. Hänsyn måste
tagas till det förhållande, att barnavårdsnämndernas arbete genom lagen om
mödrahjälp och bidragsförskott i stora flertalet fall blivit åtminstone fördubblat.
Barnavårdsnämndernas skyldigheter måste därför avvägas på sådant
sätt, att icke ordförande- och ledamotskap däri blir så betungande, att
kvalificerade och intresserade krafter ej stå att uppbringa och därmed den
utomordentliga tillgång försvinner, som den frivilliga kraften i barnavårdsnämnden
utgör.

Alldeles oavsett vilka bestämmelser, som komma att givas för mödrahjälpen
och vilka riktlinjer för densamma som komma att uppdragas, lär
det bli ofrånkomligt att någon del av de belopp, som av statsmakterna anslås
för ändamålet, kommer att förbrukas för annat ändamål eller på annat sätt,
än vad som ursprungligen avsetts. Mödrahjälpsnämnder och barnavårdsnämnder
kunna naturligtvis — även om de äro besjälade av de bästa uppsåt
— icke undvika att göra större eller mindre fel. Vidare måste, hur ingående
bestämmelserna än göras, alltid finnas ett visst utrymme för subjektivt
bedömande och för olika tolkning av givna bestämmelser. Slutligen
torde icke kunna undvikas, att försök även i framtiden kommer att göras
av mindre nogräknade individer att mer eller mindre öppet kringgå givna

1 Ej Ilar avtryckt."

— 117 —

bestämmelser. Det sistnämnda skall naturligtvis beivras och allt göras för
att rätta förelupna fel. Härvid måste dock missförhållandena givas sina
rätta proportioner och de — i synnerhet med hänsynstagande till de svårigheter,
som alltid måste finnas i början av en verksamhet — tämligen fåtaliga
felaktigheterna få icke skymma målet eller verka hämmande på en
verksamhet, som enligt nämndens uppfattning är så utomordentligt betydelsefull
och välsignelsebringande.

Östersund den 12 januari 1940.

Underdånigst

För mödrahjälpsnämnden i Jämtlands läns landstingsområde:

Ebba Johansson.

Åke Odén.

Bil. A.

Sammanställning,

avseende av mödrahjälpsnämnden i Jämtlands län under tiden V?—31/i2 1939
beviljad mödrahjälp åt gifta kvinnor och ogifta kvinnor, som stadigvarande
sammanbo med barnafadern.

Inom parentes angivas de fall, där ansökningen motiverats med invaliditet
eller långvarig sjukdom hos sökanden eller familjeförsörjaren.

Familjens årliga inkomst kronor	Antal barn tidigare	Mödrahjälp beviljad med kronor	Summa beviljade ansökningar
1-80	81-160	161—240	241—300
		0	12	56	36 (2)	6 (5)	110 (7)
		1	9	43	52 (4)	7 (3)	lil (7)
Intill 1,200 ......		2	3 (1)	20	36 (3)	14 (8)	73 (12)
		3	4	7	21 (3)	15 (2)	47 (5)
		4 och flera	4	11	29 (2)	45 (4)	99 (6)
Summa		32 (1)	137	174 (14)	87 (22)	440 (37)
		0	8	10 (1)	4 (2)		22 (3)
		1	2	12 (1)	2	1	17 (1)
1,201-1,600 .....		2	3	8 (1)	11		22 (1)
		3		1	6		7
		4 och flera	1	2	8	12 (1)	23 (1)
Summa		14	83 (3)	31 (2)	13 (1)	91 (6)
		0	3	9 (5)	3		15 (5)
		1	2	8 (2)	1 (1)	1 (1)	12 (4)
1,601-2,400 .....		2		6	4 (1)		10 (1)
		3	1		3		4
		4 och flera	1	2	6	5 (1)	14 (1)
Summa		7	25 (7)	17 (2)	6 (2)	65 (11)
		0	1 (1)				1 (1)
Över 2,400 ......		2		4 (3)			4 (3)
		3	1	1			2
		4 och flera	3				3
Summa		5 (1)	5 (3)	—	—	10 (4)
Summa summarum		58 (2)	200 (13)	222 (18)	106 (25)	696 (58)

— 118

Bil. B.

Sammanställning,

avseende av mödrahjälpsnämnden i Jämtlands län under tiden 1 juli—31
december 1939 beviljad mödrahjälp åt gifta kvinnor och ogifta kvinnor, som
stadigvarande sammanbo med barnafadern.

Fördelning efter inkomster och barnantal.

Antal barn tidigare	Familjens årliga inkomst, kronor
Under 1,200	1,200—1,600	1,600-2,400	över 2,400
0	110 (7)	22(3)	15 (5)	1(D
1	lil (7)	17 (1)	12 (4)
2	73 (12)	22 (1)	10 (1)	4(3)
3	47 (5)	7	4	2
4 och flera	89 (6)	23(1)	14 (1)	3
Summa	430 (37)	91 (6)	55 (11)	10 (4)

Inom parentes angivna siffror avse fall, där ansökningen motiverats med
invaliditet eller långvarig sjukdom hos sökanden eller familjeförsörjaren.

Bil. C.

Sammanställning,

avseende av mödrahjälpsnämnden i Jämtlands län under tiden 1 juli—31
december 1939 beviljad mödrahjälp åt gifta kvinnor och ogifta kvinnor, som
stadigvarande sammanbo med barnafadern.

Tillerkända belopp i de fall, då familjens inkomst icke uppgått till 1,200
kronor om året.

Antal barn tidigare	Tillerkänd mödrahjälp, kronor
1-80	81-160	161—240	241—300
0	12	56	36	6
1	9	43	52	7
2	3	20	36	14
3	4	7	21	15
4 och flera	4	11	29	45
Summa	32	137	174	87

Bil. D.

Sammanställning,

avseende av mödrahjälpsnämnden i Jämtlands län under tiden 1 juli—31
december 1939 beviljad mödrahjälp åt gifta kvinnor och ogifta kvinnor, som
stadigvarande sammanbo med barnafadern.

— 119 —

Fördelning efter inkomstbelopp och barnantal av de fall, då mödrahjälp
beviljats med 241—300 kronor.

Antal barn tidigare	Familjens årliga inkomst, kronor
Under 1,200	1,200—1,600	1,600—2,400	Över 2,400
0	6 (5)	_	_	_
1	7 (3)	1	1(1)	—
2	14 (8)	—	—	—
3	15 (2)	—	—	—
4 och flera	45 (4)	12 (1)	5(1)	—
Summa	87 (22)	13(1)	6(2)	—

Bilaga 2.

Vördsam P. M.

angående vid länsstyrelsen i Jämtlands län verkställd granskning av barnavårdsnämndernas
i länet dagböcker över mödrahjälpsärenden jämte därtill
hörande verifikationer, vilka barnavårdsnämnderna jämlikt 6 § i K. K. med
tillämpningsföreskrifter till förordningen den 11 juni 1937 örn mödrahjälp
årligen skola insända till länsstyrelsen.

Dagböckerna hava kollationerats med mödrahjälpsnämndens protokoll.
Kontroll har skett, att gjorda utbetalningar varit verificerade. I de fall där
den bidragsberättigade själv lyft beloppet har jämväl tillsetts att underverifikationer
företetts. Ifall verifikationerna icke varit specificerade, har specifikation
infordrats.

Enligt mödrahjälpsnämndens protokoll har beviljat bidrag bestämts att
utgå med vissa belopp att »huvudsakligen» användas för vissa ändamål,
exempelvis till »hemhjälp 20 kr.», »kostförbättring 30 kr.», »sängutrustning
80 kr.», »kläder åt sökanden 40 kr.». Vid granskningen har i anledning
härav kontrollerats, att bidraget använts för vad som ansetts falla inom ramen
för anvisat ändamål och högst intill sålunda föreskrivet belopp. På
grund av protokollets ordalydelse har emellertid smärre avvikelser därifrån
icke ansetts böra föranleda anmärkning.

Av samma anledning har anmärkning icke heller gjorts då i ett antal fall
beviljat bidrag icke till fullo utnyttjats för sitt ändamål utan återstoden
kontant överlämnats till den bidragsberättigade. Har denna återstod överstigit
cirka 4 kronor har barnavårdsnämnden anmodats leverera in densamma
till länsstyrelsen.

I några fall då av specifikationerna framgått, att varor inköpts till visst
belopp, vilka uppenbarligen icke avsett modern eller barnet, exempelvis klädesplagg
för mannen, har efter anmärkning företetts kvitterad räkning, utvisande
att varor till motsvarande belopp inköpts för hustruns del. I dessa
fall har anmärkningen icke avsett högre belopp än cirka 10 kronor.

I övriga fall, då beviljat bidrag ansetts hava använts i strid mot lämnade
föreskrifter, har sålunda utbetalat belopp anmärkts till återbetalning.

Östersund i landskontoret den 17 januari 1940.

På tjänstens vägnar:

Bengt Liedholm.

— 120 —

Länsstyrelsens i Västerbottens
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 23, § 7.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 30 december 1939 har länsstyrelsen anbefallts
att efter hörande av vederbörande mödrahjälpsnämnd avgiva utlåtande i anledning
av vad riksdagens senast församlade revisorer anfört rörande anslagen
till mödrahjälp.

Till åtlydnad härav får länsstyrelsen med överlämnande av infordrat yttrande
i ärendet av Västerbottens läns mödrahjälpsnämnd i underdånighet
anföra följande.

Av revisorernas berättelse framgår, att de anslag, som under budgetåren
1937/38 och 1938/39 anvisats för mödrahjälp utan återbetalningsskyldighet,
överskridits med synnerligen stora belopp. Anledningen härtill synes till
en del hava varit, att organisationskoslnaderna blivit högre än man räknat
med, men huvudsakligen synas överskridandena hava berott på att mödrahjälpen
kommit till användning i betydligt större omfattning än som beräknats.
^ Länsstyrelsen vill emellertid framhålla, att redan från början detta
förhållande synts uppenbart. Sålunda anförde länsstyrelsen i sitt yttrande
över befolkningskommissionens betänkande i ämnet år 1936, att dess beräkning
av antalet mödrahjälpsbehövande vore alldeles för låg och borde höjas
med minst 50 procent.

I fråga om organisationskostnaderna anser länsstyrelsen, att dessa, åtminstone
i viss mån, skulle kunna minskas, utan att mödralijälpsverksamheten bleve
lidande därav. Sålunda borde föreskrifterna om ersättning för bestyret
med mödrahjälpen kunna revideras. Nu äger ordförande och ledamöter
samt deras suppleanter i mödrahjälpsnämnd att för varje dag, de deltaga i
sammanträde med nämnden, åtnjuta dagarvode, som utgår med 30 kronor till
ordförande och suppleant för denne samt 20 kronor till ledamot och suppleant
för ledamot. Vid resa för deltagande i nämndens sammanträde utgår
därjämte resekostnads- och traktamentsersättning enligt rese- och traktamentsklassen
I B i gällande allmänna resereglemente. Enligt kungörelsen den
29 augusti 1921 (nr 517) med vissa bestämmelser angående kommittéer uppbär
ordförande och ledamot i sådan kommitté, varom där är fråga, i regel
— då ersättningen bestämts i form av dagarvode — 18 kronor respektive
12 kronor, om vederbörande är bosatt å sammanträdesorten, eljest 24 kronor
respektive 18 kronor. Men sådant arvode utgår icke, då vid resa, som
föranletts av sammanträde, vederbörande är berättigad till särskild traktamentsersättning.
I taxeringsförordningen föreskrives, att ledamot, som deltager
i länsprövningsnämnds sammanträde, äger åtnjuta, förutom resekostnadsersättning
enligt reseklass II, arvode med 12 kronor för sammanträdesdygn,
om han är bosatt å sammanträdesorten, eljest med 16 kronor. För
dygn, varunder sammanträde ej ägt rum, utgår arvode, motsvarande traktamentsersättning
enligt traktamentsklass D. Med hänsyn till mödrahjälpsnämndens
ordförande åvilande arbete även mellan sammanträdena, föreligger,
enligt länsstyrelsens mening, icke skäl att reducera den honom tillkommande
ersättningen. Däremot synes knappast motiverat, att ledamöterna i
mödrahjälpsnämnd skola i nu berörda hänseende inlaga en gynnsammare
ställning än t. ex. prövningsnämndsledamöterna. Länsstyrelsen föreslår där -

— 121 —

för, att ersättningen till ledamöterna i mödrahjälpsnämnd bestämmes att utgå
efter i huvudsak samma grunder, som gälla för ledamöter i prövningsnämnd.

Sekreterararvodena, vilka äro bestämda till 20 kronor för varje sammanträdesdag
jämte visst belopp för varje behandlad ansökning, hava enligt revisorernas
uppgift med få undantag utgått till statligt eller kommunalt anställda
tjänstemän, vilka innehaft sekreteraruppdraget såsom bisyssla. Då sammanträdena
med vederbörande mödrahjälpsnämnd i regel torde hållas å den
ort, där sekreteraren är bosatt, kanske också på samma lokal, där han har sitt
dagliga arbete, samt något avdrag å sekreterarens ordinarie löneförmåner sannolikt
icke äger runi för de timmar, han deltager i dessa sammanträden, kan
det näppeligen vara påkallat, att sekreteraren, utöver den gottgörelse, som utgår
för varje behandlad ansökning, skall uppbära särskild ersättning för
sammanlrädesdagarna.

Huvudorsaken till anslagsöverskridandena synes, såsom förut nämnts, hava
varit, att mödrahjälpen kommit till användning i betydligt större omfattning
än som beräknats. Av revisorernas berättelse framgår, att under förra
halvåret 1939 mödrarna till 47.55 procent eller nära hälften av alla levande
födda barn erhållit mödrahjälp. Det kan möjligen på grund härav antagas,
att mödrahjälp i en del fall beviljats, utan alt förutsättningar för sådan hjälp
förelegat

Revisorerna hava även i sin berättelse framhållit, att understöden icke sällan
använts till inköp av icke nödvändiga varor eller ock förbrukats på andra
mindre lämpliga sätt. För att råda bot på ett sådant missförhållande är
skärpt kontroll nödvändig. Sålunda borde förbud meddelas barnavårdsnämnd
alt kontant utbetala understödet eller del därav. Vidare borde inom
varje kommun finnas erforderligt antal av barnavårdsnämnd utsedda ombud
med uppgift all å nämndens vägnar kontrollera att utgivna understöd endast
komme moder och barn till del, och att medlen användes allenast för av
mödrahjälpsnämnden beslutat ändamål. Samtliga utgifter, vare sig de avsåge
inköp av varor, kostnad för hemhjälp eller vård m. m., skulle likvideras
genom barnavårdsnämndens försorg, efter attest av vederbörande ombud.

Men ytterligare tillsyn är nödvändig. Redovisningen och granskningen av
mödrahjälpen, såsom den nu är ordnad, kan icke sägas ske på tillfredsställande
sätt. Enligt gällande bestämmelser skall barnavårdsnämnd årligen före
den 1 mars och den 1 september avgiva redovisning till länsstyrelsen, som
det åligger att inom viss tid översända redovisningshandlingarna till riksräkenskapsverket.
Tydliga bestämmelser om länsstyrelsens skyldighet och befogenhet
med avseende å granskningen av redovisningarna saknas. Mödrahjälpsnämnden
beviljar mödrahjälp, och länsstyrelsen har endast att utanordna
det belopp, vartill kostnaderna för hjälpen högst må utgå. Det är emellertid
tydligt, att nian icke enbart kan förlita sig på barnavårdsnämndernas intresse
som drivfjäder till medlens utnyttjande på rätt sätt. Kontroll över
mödrahjälpens användning och barnavårdsnämndernas åtgärder måste därför
ske. Såsom Västerbottens läns mödrahjälpsnämnd i sitt yttrande framhållit
lärer det dock knappast kunna begäras, alt tjänstemän, som ej sysslat
med fördelningen av medlen, skola fullt känna lill vad mödrahjälpsnämnderna
i de olika fallen i detalj avsett. På grund härav och med hänsyn jämväl
lill den synnerligen stora och tillsynes alltjämt växande arbetsbörda, som
åvilar länsstyrelserna, hyser länsstyrelsen vissa betänkligheter mot alt detaljgranskningen
av mödrahjälpsredovisningarna hell pålägges länsstyrelserna.
Ur principiell synpunkt anser länsstyrelsen det rikligare, ali redovisningen
sker lill den myndighet, som har ledningen av hjälpverksamheten örn hand,
d. v. s. mödrahjälpsnämnden. Full effektivitet i avseende å kontrollen av

— 122 —

mödrahjälpen skulle enligt länsstyrelsens mening uppnås, därest barnavårdsnämnderna
ålades att exempelvis kvartalsvis till vederbörande mödrahjälpsnämnd
avlämna redovisning av alla ärenden, vare sig de avslutats eller icke.
Genom att redovisning skedde så ofta skulle mödrahjälpsnämnden lätt kunna
meddela direktiv och rättelse i fall, där barnavårdsnämnd eller ombud förfarit
felaktigt.

Länsstyrelsen åberopar i övrigt vad mödrahjälpsnämnden i länet i sitt yttrande
anfört.

Umeå i landskontoret den 18 januari 1940.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

DAVID WILÉN. ELIS ALMGREN.

Bilaga.

Till länsstyrelsen i Västerbottens län.

Genom resolution den 2 januari 1940 har länsstyrelsen anmodat Västerbottens
läns mödrahjälpsnämnd att avgiva yttrande i anledning av vad riksdagens
revisorer anfört angående anslagen till mödrahjälp.

På grund härav får mödrahjälpsnämnden anföra följande.

Mödrahjälpsnämnden stod vid verksamhetens början tämligen främmande
för arbetet, och de anvisningar och råd som givits voro icke och kunde
icke vara tillräckligt vägledande, då obekantskapen på området torde lia
varit ganska allmän. Nämnden var emellertid hänvisad att omedelbart
handla.

Mödrahjälpsnämnden kunde till en början bl. a. icke bedöma, huru krävande
dess arbete skulle bli. Nämnden visste blott att den skulle sammanträda
minst en gång i månaden och att enligt befolkningskommissionens
uttalande arbetet ej kunde bli omfattande. Någon antydan örn sekreterarens
ersättning hade ej lämnats. Att på sådan grundval anställa en sekreterare
som icke innehade annan tjänst kunde knappast komma ifråga. Mödrahjälpsnämnden
utsåg därför till denna befattning en länsnotarie, som under
några år varit föredragande i ärenden rörande barnavård och fattigvård, och
då denne dessutom är sekreterare i länets barnavårdsförbund syntes nämden
genom detta val kunna erhålla god hjälp i arbetet. Detta val har visat
sig lämpligt.

Kostnaderna för nämnden bestämmes till en del av ledamöternas bostadsort.
Det är därför naturligt att dessa bli lägst i storstäderna och i de län,
där samtliga ledamöter bo på samma ort. Härvidlag saknar mödrahjälpsnämnden
inflytande. Däremot beror det rätt mycket på ordföranden, huru
ofta sammanträden hållas. Revisorerna framhålla, att nämnden i Västerbottens
läns landstingsområde under budgetåret 1938/39 sammanträtt 46
gånger, vilket anses vara för högt. Då revisorernas utredning i denna del
är mycket ofullständig, är ett jämförande uteslutet. Nämnden vill emellertid
ifrågasätta, huruvida inte arbetsmetoderna i de olika nämnderna möjligen
kunna vara något olika. I denna nämnd förekommer aldrig någon
summarisk behandling. Ordföranden föredrager varje ärende. Med undan -

— 123 —

tåg för första tiden hålles i regel intet sammanträde utan att minst 80
mödrahjälpsärenden kunna behandlas. Revisorerna synas förbise att utom
dessa frågor även behandlas besvärsärenden, låneärenden och andra med
verksamheten sammanhängande spörsmål. Då mödrahjälpsärenden ej sällan
återremitteras till barnavårdsnämnderna för ytterligare utredning eller
komplettering, handläggas många ärenden minst två gånger. Frågor rörande
varuinköp och barnavårdsnämndernas kontroll över inköpen lia också
förekommit. Arbetet inskränltes alltså icke lill beviljandet av ansökningar
örn mödrahjälp. Det bitr framhållas att mångå ansökningar avslås, och
då en del kunna vara tveksamma äro de ej alltid de minst tidsödande ärendena.

Lämpligast synes ha varit, örn de beviljade beloppen fördelats på alla avgjorda
ansökningar och ej blott på de bifallna. Det kan nämligen tänkas
att procenten avslagna ansökningar ej är lika inom mödrahjälpsnämnderna.
Örn någon nämnd hellre än att avslå tveksamma ansökningar beviljar ett
obetydligt bidrag blir genomsnittsbeloppet avsevärt sänkt, varigenom nämnden
alldeles oförskyllt kan komma att ådagalägga sparsamhet med statens
medel, medan en i verkligheten sparsammare nämnd kan komma att framstå
i annan dager.

Mödrahjälpsnämnden vill ej bestrida att ett större antal ärenden än 82,
som utgjorde medeltalet avgjorda ansökningar örn mödrahjälp vid nämndens
sammanträden under år 1939, kan behandlas. Men däremot ställer sig nämnden
mycket tveksam till frågan, huruvida en ökning av antalet ärenden är
rälta vägen att nå den av revisorerna åsyftade ökade sparsamheten.

Mödrahjälp har i hela riket utgått med i genomsnitt 199 kronor 92 öre
pr beviljad ansökan. Befolkningskommissionen hade räknat med 200 kronor,
och emot denna beräkning torde erinringar ej lia gjorts. I fråga örn de
hjälpbehövandes antal voro kalkylerna mindre goda, kanske närmast beroende
på kommissionens oriktiga uppfattning att huvudsakligen ogifta mödrar
vore i behov av ekonomiskt stöd. Då genomsnittliga hjälpen i Västerbotten
under år 1938 utgått med 242 kronor 94 öre per beviljad ansökan vill
nämnden framhålla följande. I de västerbottniska hemmen är barnrikedomen
ej sällan mycket stor. Då inkomsterna ofta äro ytterligt små är
armodet i många fall starkt framträdande. I stor utsträckning vägra familjeförsörjare
i denna ställning att anlita fattigvården. Nämnden har ansett
hemhjälp synnerligen behövlig särskilt i hem med många minderåriga. Till
inköp av barnvagnar ha medel beviljats endast där det varit fråga örn
tvillingar eller, såsom i ett fall, tidningar. Nämnden anser att moderskapspenningen
bör kunna tillgodose detta behov. Däremot har nämnden i rätt
stor utsträckning beviljat medel till kläder och sängutrustning åt modern,
vilket behov ofta är skriande. Dessa bidrag minskas emellertid vid förnyad
ansökan örn mödrahjälp. Trångboddheten och den ej .sällan glesa bebyggelsen
giir det ofta nödvändigt alt modern intages på förlossningshem eller
inackorderas. De långa avstånden medföra i sådana fall stora avbränningar
för resekostnader. De hjälpbehövande inom dessa områden äro därför i
många fall sämre lottade än mödrar sorn bo å orter med goda förbindelser
och små avstånd, där inödralijälpen utan avdrag för resekostnader helt
kan användas till moderns bästa. Alt mödrahjälpen fördenskull måste bli
genomsnittligt större i detta län, där befolkningen är mera spridd än i något
annat län, finner nämnden naturligt. Men hårt och orättvist vore det,
om denna omständighet skulle medföra en allmän minskning av mödrahjälpen.
Detta kommer att hårdast drabba ödemarkernas mindre bemedlade
befolkning.

Till en början tillmötesgick nämnden barnavårdsnämndernas förslag örn

— 124 —

ett ej obetydligt bidrag till kostförbättring åt modern, i regel dock ej
mer än Vs-del av mödrahjälpen. Det blev emellertid uppenbart att denna
förmån i stor utsträckning kom familjens övriga medlemmar till godo.
Mödrahjälpsnämnden har fördenskull högst avsevärt minskat bidragen till
kostförbättring. Denna omständighet jämte hl. a. den beskärning av bidragen
till kläder och sängutrustning som vidtagits då mödrahjälp andra
gången beviljas har fört med sig, att under år 1939 genomsnittshjälpen per
avgjord ansökan inom Västerbottens län uppgick till 201 kronor 12 öre och
för senare halvåret till 187 kronor 90 öre.

Med anledning av revisorernas uttalande att mödrahjälpsnämnderna alltför
litet beaktat synpunkten av sparsamhet med det allmännas medel vill
nämnden framhålla, att det av barnavårdsnämnderna i länet under år 1939
föreslagna sammanlagda beloppet av mödrahjälpsnämnden minskats med
något över 10 procent. Av de båda städernas samt en industrikommuns barnavårdsnämnder
hade under samma år tillstyrkts 210 ansökningar med
40,755 kronor. Mödrahjälpsnämnden beviljade 188 ansökningar med 32,006
kronor. Förslagen beskuros här med omkring en tredjedel.

Mödrahjälpsnämnden insåg snart att en överläggning med barnavårdsnämnderna
vore nödvändig och begärde för ändamålet ett statsanslag av
750 kronor. Denna framställning blev emellertid avslagen. Nämnden har
likväl ordnat ett sammanträffande med barnavårdsnämnderna i samband
med barnavårdsförbundets årsmöte och utan statens stöd, men då ej alla
kommuner tillhöra förbundet, voro ej samtliga barnavårdsnämnder representerade.

Den exempelsamling rörande missbruk av mödrahjälp, som revisorerna
framlagt, saknar i allmänhet uppgift om, inom vilka landstingsområden
dessa förekommit. Revisorerna ha därmed berövat mödrahjälpsnämnderna
möjlighet att kunna ingå på uttalandet i denna del. Mödrahjälpsnämnden
vill emellertid framhålla att det vid många tillfällen framstått som högst
önskvärt att nämnden kunnat utöva kontroll över medlens användning. Befogenhet
i detta avseende har emellertid icke meddelats mödrahjälpsnämnderna.
Granskningsskyldigheten har förlagts hos vederbörande länsstyrelser.
Det lärer emellertid knappast kunna begäras att tjänstemän, som ej
sysslat med fördelningen av medlen, skola fullt känna till vad mödrahjälpsnämnderna
i de olika fallen i detalj kunna lia avsett. Emellertid har mödrahjälpsnämndens
ordförande likväl verkställt begränsade stickprovsgranskningar
av räkenskaperna och därvid även gjort vissa anmärkningar. Att
barnavårdsnämndernas kontroll i vissa fall varit bristfällig, uppenbarligen
beroende på bristande erfarenhet och i vissa fall bristande intresse, känner
mödrahjälpsnämnden väl till. I ett fall ansåg sig nämnden böra föranstalta
örn utredning genom polismyndighetens försorg rörande medelsdispositionen,
och i ett annat fall har utbetald mödrahjälp återfordrats enär missbruk kunnat
av mödrahjälpsnämnden konstateras.

Mödrahjälpsnämnden kan icke finna sig lia underlåtit att söka göra vad
på denna ankommit, och därvid har ingalunda förbisetts de ekonomiska
synpunkter, som revisorerna uteslutande lagt på frågan, önskvärt är att
det icke heller må förbises, att för denna nya och oprövade verksamhet
ali erfarenhet på varje håll saknats. Var och en, som haft att taga befattning
med detta arbete, torde lia känt sin oförmåga att vid varje tillfälle kunna
rätt bedöma dessa otaliga och .starkt skiftande fall. Efteråt och nied
hela det samlade materialet framför sig är det givetvis lättare att kunna
bedöma, huruvida icke mödrahjälpsnämnderna i åtskilliga fall hort handla
annorlunda än de gjort. Säkert är emellertid att mödrahjälpsverksamheten
är till stor välsignelse och kommer helt visst att lända till allmänt gagn.

— 125 —

Om en besparingsåtgärd är nödvändig, synes denna böra gå ut över moderskapspenningen,
vilken enligt mödrahjälpsnämndens mening icke varit till
samma nytta som mödrahjälpen. Då användningen av dessa medel ej kontrolleras,
och då lämpligheten av utbetalning av medel från två olika håll
för samma ändamål kan ifrågasättas, synes ett inarbetande av moderskapspenningen
i mödrahjälpen böra ske.

Umeå den 17 januari 1940.

För Västerbottens län mödrahjälpsnämnd:

G. ROSÉN.

Länsstyrelsens i Norrbottens
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 23, § 7.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 30 december 1939 har länsstyrelsen anbefallts,
att, efter hörande av länets mödrahjälpsnämnd, före den 19 januari 1940
avgiva underdånigt utlåtande i anledning av riksdagens revisorers berättelse
i vad avser anslagen till mödrahjälp.

Till åtlydnad härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Länsstyrelsens befattning med mödrahjälpsärenden inskränker sig till
granskning av barnavårdsnämndernas redovisningar över mödrahjälpsverksamheten.
Jämlikt 7 § Kungl. Maj ris förordning örn mödrahjälp åligger det
barnavårdsnämnd att vaka över, att beviljad mödrahjälp kommer till användning
i enlighet med givna föreskrifter, och samma skyldighet får även
anses åvila länsstyrelsen vid dess granskning av barnavårdsnämnds redovisning.
I enlighet härmed har även länsstyrelsen i görligaste mån vid ifrågavarande
granskning tillsett, att barnavårdsnämndernas utbetalningar stått
i överensstämmelse med mödrahjälpsnämndens direktiv.

Vad beträffar revisorernas anmärkning, att barnavårdsnämnder i vissa
fall för mödrahjälpsmedel inköpt kappor och dräkter i prislägen omkring
100 kronor, vilket beträffande kappor inträffat i något enstaka fall även i
detta län, har länsstyrelsen icke ansett sig kunna ingripa, om det av mödrahjälpsnämnden
beviljade anslaget till kläder icke överskridits. Något inköp
för mödrahjälpsmedel av bad- och gymnastikdräkter, handskar eller sidentyg
har, länsstyrelsen veterligt, icke skett inom Norrbottens län.

Revisorerna påtala vidare,-att anslagen för inköp av personlig utrustning
i stor omfattning använts för inköp av exempelvis handdukar eller lakansväv.
Huruvida ifrågavarande persedlar kunna betraktas såsom ingående i
personlig utrustning eller icke torde kunna diskuteras; länsstyrelsen har emellertid
ansett sig kunna godtaga nyssnämnda inköp, så mycket hellre som
dessa nödvändiga persedlar i stor utsträckning saknas. De av revisorerna
påtalade inköpen av sängar torde enligt länsstyrelsens mening icke strida
mot mödrahjälpsförordningens anda. Inköp för mödrahjälpsmedel av soffor,
ottomaner och stolar torde, såvitt länsstyrelsen har sig bekant, icke ha förekommit
inom länet. Symaskiner, paraplyer, resväskor och parfym ha icke
i något fall inköpts för av mödrahjälpsnämnden beviljade medel.

— 126 —

Inköp av barnvagn har inom länet förekommit i ett enda fall, varvid
vederbörande barnavårdsnämnd av länsstyrelsen ålades att återbetala kostnaden
för densamma. Beträffande revisorernas anmärkning att inköp för
mödrahjälpsmedel av mjöl, gryn och socker ofta skett säckvis, torde detta
för Norrbottens läns vidkommande förklaras därav att befolkningen här,
som ofta bor långt från handelsbodar, är van att köpa större kvantiteter
livsmedel på en gång. Revisorerna anmärka vidare, att kostnaderna för
hemhjälp ej sällan utgått till modern själv och i en socken i Norrbotten så
gott som genomgående utgått till mannen. I fråga om denna anmärkning
får länsstyrelsen hänvisa till vad mödrahjälpsnämnden anfört.

Två barnavårdsnämnder inom länet har låtit modern utkvittera hela den
beviljade mödrahjälpen, utan att någon som helst uppgift angående medlens
användning lämnats. Då länsstyrelsen hos nämnderna i fråga påtalat detta
förhållande, ha dessa uppgivit, att barnavårdsombuden ute i orterna noggrant
övervakat, att mödrahjälpen använts i enlighet med mödrahjälpsnämndens
direktiv. För framtiden ha ifrågavarande barnavårdsnämnder tillhållits
att noga redovisa mödrahjälpsmedlens användning i enlighet med mödrahjälpsnämndens
föreskrifter.

Infordrade yttranden i ärendet från länets mödrahjälpsnämnd och barnavårdsnämnden
i Nederkalix socken närslutas.

Luleå i landskontoret den 17 januari 1940.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

N. W. NILSSON. R. SUNDBERG.

Bilaga 1.

Till länsstyrelsen i Norrbottens län.

Mödrahjälpsnämnden får härmed avgiva infordrat yttrande med anledning
av riksdagens revisorers berättelse i vad avser anslagen till mödrahjälp.

Organisationskostnaderna.

Enligt instruktionen för mödrahjälpsnämnderna skall mödrahjälpsnämnd
sammanträda å bestämd veckodag minst en gång varje månad. Mödrahjälpsnämnden
i Norrbottens län har icke hållit mer än det föreskrivna
minimiantalet sammanträden. På grund av det stora antalet ärenden har
sammanträdena dock måst pågå två eller tre dagar. Endast vid ett sammanträde
varade förhandlingarna 4 dagar. Vid detta sammanträde behandlades
utom andra ärenden 563 nya mödrahjälpsansökningar.

Av mödrahjälpsnämnden förbrukade expensmedel utgöra för tiden

Vi—3Ve 1938 .......................... kronor 488: 02

Vt 1938—30/e 1939 .................... » 864:62

eller icke fullt 23 öre per ärende.

Endast ytterlig sparsamhet har gjort det möjligt att begränsa expenskostnaderna
till dessa belopp.

Statsrevisorerna anmärka, att sekreterararvodena med få undantag Utgått
till statligt eller kommunalt anställda tjänstemän, vilka innehaft sekreterar -

— 127 —

uppdraget såsom bisyssla. Häremot vill mödrahjälpsnämnden framhålla att
det torde vara omöjligt alt uppdriva en kompetent sekreterare, som är villig
att betrakta uppdraget såsom huvudsyssla. Då landshövdingen är ordförande
i mödrahjälpsnämnden i detta län är det av väsentlig fördel för arbetet
att sekreteraren är tjänsteman i länsstyrelsen.

Behovsprövningen.

Beträffande antalet beviljade ansökningar i förhållande till antalet levande
födda utvisar den av statsrevisorerna uppgjorda statistiken att Norrbottens
län för år 1938 utvisar den högsta siffran och för första halvåret 1939
är nummer 3 i ordningen efter Västerbottens och Västernorrlands län. I
fråga om beloppet av beviljad hjälp ligger detta läns siffra för år 1938 under
medeltalet för riket. År 1939 har siffran stigit men överträffas dock av tre
mödrahjälpsnämnder.

Enligt mödrahjälpsnämndens mening hade det med hänsyn till befolkningens
fattigdom och svårigheter i försörjningsavseende varit naturligt om
detta län beträffande såväl procenttalet beviljade ansökningar som beloppens
storlek varit främst.

Mödrahjälpsnämndens behovsprövning har för övrigt rönt inverkan av
den besvärsprövande myndighetens — kungl, socialstyrelsen — beslut i besvärsärenden.
Vid de tre första sammanträdena avslogos resp. 8.6 °/o, 12.5 %
och 8.5 % av de gjorda ansökningarna. Medeltalet per beviljad ansökan
utgjorde resp. kr. 162:46, 145:92 och 167:92. Vid det fjärde sammanträdet
förelågo kungl, socialstyrelsens beslut i åtta besvärsärenden. Av dessa beslut
inneburo 5 ändring i mödrahjälpsnämndens beslut såtillvida att klagandena
tillerkänts förhöjt understöd med belopp, varierande mellan 25 till
90 kronor eller sammanlagt 250 kronor, ett besvärsärende hade förklarats
desert och endast två besvär hade ogillats. Det är naturligt att mödrahjälpsnämnden
härav fann sig föranlåten att börja tillämpa en mindre restriktiv
behovsprövning. Sålunda sjönk vid detta sammanträde procenttalet för
avslagna ansökningar till 3.4 under det att medelbeloppet per beviljad ansökan
steg till 185: 68 kronor. Att mödrahjälpsnämnden icke överskridit vad kungl,
socialstyrelsen ansett skäligt torde framgå av det förhållandet att kungl,
socialstyrelsen därefter och intill 1939 års utgång i 29 fall ändrat mödrahjälpsnämndens
beslut och därvid beviljat ytterligare mödrahjälp med tillhopa
1,917 kronor.

Vad som i hög grad bidragit till att beloppen av de beviljade understöden
ökat är att kungl, socialstyrelsen gentemot mödrahjälpsnämndens bestämt
hävdade mening auktoriserat moders rätt att av mödrahjälpsmedel erhålla
tandvård. Då denna ej .sällan betingar en kostnad av 100 kronor och däröver
har detta inverkat i avsevärd mån.

Handläggningen av mödrahjälpsärendena.

Mödrahjälpsnämnden har i enlighet med 6 § mödrahjälpsförordningen
alltid i sina beslut angivit vilka huvudsakliga behov hjälpen avsett att täcka
samt de belopp, som må användas för varje angivet utgiftsändamål. I
cirkulär den 28 januari 1938 till barnavårdsnämnderna i länet har mödrahjälpsnämnden
erinrat örn deras skyldighet alt tillse att anslagna medel komma
till användning enbart för de hjälpåtgärder, som mödrahjälpsnämnden
beslutat. Huruvida så har skott har mödrahjälpsnämnden icke haft anledning
att närmare övervaka, då det ankommer på landskontoret att granska
barnavårdsnämndernas redovisningar med tillhörande verifikationer och
jämföra dessa med mödrahjälpsnämndens beslut. Då emellertid några fall
av missbruk inberättats, har mödrahjälpsnämnden genom cirkulär till bar -

— 128 —

navårdsnämnderna den 25 oktober 1939 föreskrivit att mödrahjälp icke må
utlämnas annorledes än in natura eller i form av anvisning, så specificerad
att dess utbytande mot förnödenheter icke undandroges barnavårdsnämndens
kontroll.

För att i möjligaste mån medverka till att moderskapspenningen kommer
till avsedd användning har mödrahjälpsnämnden i regel icke beviljat mödrahjälp
till barnets första utrustning.

I fråga om kostförbättring har mödrahjälpsnämnden i avsikt att i någon
mån undvika missbruk hållit beloppen låga — i regel 25 å 30 kronor
per månad.

Beträffande hemhjälp anmärka statsrevisorerna att kostnaderna härför
ej alltför sällan utgått till modern själv och i en socken i Norrbotten så gott
som genomgående utgått till mannen. Mödrahjälpsnämnden vill med anledning
härav framhålla att ett sådant förhållande endast behöver betyda att
hjälpen utlämnats kontant. Någon föreskrift i författning om att mödrahjälp
skall utgå in natura finnes ej. Mödrahjälpsnämnden har under hand
inhämtat att den socken, som åsyftats, är Nederkalix. Barnavårdsnämnden
därstädes har upplyst att hemhjälpsersättning visserligen i många fall utanordnats
till sökandens man. Detta berodde emellertid på att det för hustrun
av naturliga skäl mött svårigheter att själv inställa sig för att avhämta beloppet.
Innan utbetalning skett hade dock kontrollerats att hemhjälp anställts,
varvid vederbörande fått redogöra för hembiträdets namn och anställningstiden
m. m. Skriftlig förklaring av barnavårdsnämnden har infordrats
och kommer att överlämnas så snart ske kan.

Efter det mödrahjälpsnämnden utsänt sitt ovanberörda cirkulär den 25
oktober 1939 kommer dock utlämnande av kontant hemhjälpsersättning att
upphöra.

Av det anförda torde framgå att statsrevisorernas omdöme att flertalet
mödrahjälpsnämnder alltför litet beaktat synpunkten av sparsamhet med
det allmännas medel icke äger tillämpning beträffande denna mödrahjälpsnämnd.
Likaså torde framgå att denna mödrahjälpsnämnd sökt att i den
utsträckning som varit möjlig förmå barnavårdsnämnderna att handha utlämnandet
av mödrahjälpen på ett sådant sätt att denna kommer till avsedd
användning.

Luleå den 11 januari 1939.

För mödrahjälpsnämnden:

D. Hansén.

G. Wik.

Bilaga 2.

Till mödrahjälpsnämnden i Norrbottens län.

Sedan statsrevisorerna enligt uppgift framställt anmärkning emot, att beviljat
bidrag till avlönande av hemhjälp i många fall inom vår kommun
utbetalats till mannen, får jag vördsamt avgiva begärd förklaring i ärendet.

Av det förhållandet, att sökandens man i en del fall tillåtits utkvittera
hemhjälpsbidraget, får man naturligtvis icke dra den felaktiga slutsatsen,
att mannen själv fungerat som hembiträde eller att han av annat skäl fått
lägga beslag på pengarna för egen del.

— 129 —

Det väsentliga måste väl under alla förhållanden vara, att hembiträde varit
anställt under tiden för nedkomsten och under minst så lång tid, som
svarat mot bidragsbeloppets storlek, samt att den anställda bekommit henne
tillkommande lön. Att så varit förhållandet och att så skett ha vi i görligaste
mån kontrollerat. Vem som sedan hos barnavårdsnämnden utkvitterat
bidraget (mannen, hustrun eller hembiträdet) har synts oss vara av
mindre vikt.

I många fall har det varit mannen, som inställt sig på barnavårdsnämndens
expedition och framfört hustruns önskemål. Har vederbörande därvid
visat sig vara berättigad att uppbära hemhjälpsbidraget eller någon del
av detsamma, har ^anordning verkställts, varvid kommunalkassören genom
särskild anteckning på utanordningen meddelats, att mannen berättigats
kvittera det utanordnade beloppet. Detta för att inbespara besväret med
eljest erforderlig fullmakt.

Det torde vara denna särskilda anteckning, som kommit herrar statsrevisorer
att befara, att bidraget ej använts för avsett ändamål.

Efter det barnavårdsnämnden fått del av mödrahjälpsnämndens cirkulärskrivelse
av den 25 oktober 1939 utbetalas hemhjälpsbidraget direkt till den
anställda hemhjälpen efter företeende av intyg enligt närslutet formulär1 och
till mannen endast i de fall, denne styrker sig redan hava utgivit avlöning
motsvarande beviljat bidrag.

Kalix den 13 januari 1940.

För Nederkalix kommuns barnavårdsnämnd:

Gustaf Solberg.

Ordförande.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 52, § 9.

Underdånigt utlåtande.

Riksdagens revisorer hava beträffande den i förevarande ärende omförmälda
upphandlingen hos statens arbetslöshetskommission av cementrör
m. m. till ett i kommissionens regi utfört vägbyggnadsföretag i Tvings socken
anmärkt, att anbud infordrats genom särskilda skrivelser — avlåtna
av platsledaren den 30 mars 1939 efter en tidigare telefonförfrågan hos en
av leverantörerna — i stället för, såsom enligt revisorernas mening bort
ske, genom offentlig kungörelse, att vid anbudens infordrande icke angivits
någon exakt kvantitet av de för upphandling avsedda varuslagen, att vid
anbudens infordrande ej heller bestämts, när anbuden — vilka befunnits
dagtecknade under tiden 24 mars—10 maj 1939 — senast skolat vara inkomna,
att vid öppnandet av anbuden protokoll ej blivit fört, samt att vid
öppnandet icke närvarit tre personer. Revisorerna hava uttalat, att genom
ett dylikt tillvägagångssätt möjlighet uppstått för platsledaren att successivt
taga del av anbuden, ehuru det på grundval av tillgängliga handlingar icke
kunde bedömas, huruvida han verkligen begagnat sig av sagda möjlighet.

1 Ej här avtryckt.

9—407256. Itcv. berättelse ang. statsverket dr 1939. 11.

— 130 —

Statskontoret har bereus tillfälle att under hand taga del av innehållet i
av arbetslöshetskommissionen den 12 januari 1940 avgivet remissyttrande
med anledning av revisorernas anmärkningar jämte en till detsamma fogad,
av kommissionens arbetschefsassistent upprättad promemoria i ärendet. Av
dessa handlingar inhämtas, att kommissionen, med hänsyn till såväl de på
priserna å ifrågavarande varor inverkande transportförhållandena som ock
fordringarna ur teknisk synpunkt på varorna, ansett det i själva verket kunna
hava varit motiverat att —- i enlighet med 18 § 1 d) i gällande upphandlingsförordning
— infordra anbud genom särskilda skrivelser i stället för
genom offentlig kungörelse. Det framgår vidare av omförmälda handlingar,
att protokoll förts vid anbudens öppnande — vilket ägt rum den 10 maj
1939 —- vadan alltså förklaring rörande revisorernas anmärkningar i förevarande
avseenden synes hava förebragts. Vad åter angår vederbörande
platsledares underlåtenhet att vid anbudens infordrande angiva exakt kvantitet
å de för upphandling avsedda varuslagen, har kommissionen vidgått
riktigheten av den härutinnan framställda anmärkningen. I promemorian,
till vilken kommissionen anslutit sig, uttalas emellertid, att det icke varit
möjligt för platsledaren att fastställa kvantiteten, enär dels omfattningen av
ett tillämnat utbyte av vägtrummor .skulle bestämmas i mån av arbetets
fortgång dels ock antalet sidotrummor vore beroende av den utsträckning,
i vilken markägarnas anspråk på överfarter och dylikt komme att bifallas
vid senare besiktningar, måhända först när arbetet vore i det närmaste färdigt.
Kommissionen har vidare medgivit, att anbuden öppnats, utan att tre
personer därvid varit tillstädes, men har därjämte framhållit, att, förutom
platsledaren, närvarit en biträdande arbetsledare, att annan ledarpersonal
vid tidpunkten i fråga icke varit tillgänglig på arbetsplatsen, samt att intill
tiden för öppnandet den 10 maj 1939 anbuden — obrutna — förvarats i ett
låst kassaskåp. I utlåtandet eller promemorian har icke berörts revisorernas
erinran, att vid anbudens infordrande icke angivits någon tid, då anbuden
senast skolat vara inkomna. Sammanfattningsvis har anförts, att,
även örn upphandlingsförordningens föreskrifter i förevarande fall icke i
alla hänseenden tillämpats, den av kommissionen företagna undersökningen
likväl visat, att varken för höga priser eller obehörigt gynnande av viss leverantör
därav blivit följden.

På grund av den av arbetslöshetskommissionen sålunda förebragta utredningen
synes ådagalagt, att vissa felaktigheter begåtts i fråga örn handläggningen
av förevarande upphandlingsärende. Statskontoret vill för sin del
till förebyggande av en upprepning härav förorda, att leveransanbud även i
sådana fall, då deras infordrande anförtrotts åt platsledare, insändas direkt
till kommissionen och brytas hos denna. Garanti skulle på detta sätt vinnas
för att de beträffande öppningsförfarandet föreskrivna formerna bleve
vederbörligen iakttagna och kommissionen omedelbart erhölle kännedom,
om vid infordrandet angivits tid för anbudens avlämnande och i övrigt
tillämpats i upphandlingsförordningen med avseende å anbudsinfordrande
givna bestämmelser.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Nissen.

Stockholm den 15 januari 1940.

F. E. HOLMQVIST.

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.

Richard Munthe.

131

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 52, § 9.

Till Konungen.

Genom remiss den 3 januari 1940 har Kungl. Majit anbefallt riksräkenskapsverket
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1939
församlade revisorer under § 9 i sin berättelse anfört beträffande visst upphandlingsärende
vid statens arbetslöshetskommission. Till åtlydnad härav
får riksräkenskapsverket anföra följande.

Underlåtenhet att vid infordrande av anbud angiva viss dag för inlämnandet
ävensom åsidosättande av vederbörliga former vid anbudens brytande
finner riksräkenskapsverket otillfredsställande. Emellertid vill riksräkenskapverket
erinra, att arbetslöshetskommissionens räkenskaper icke
ingå till riksräkenskapsverket för granskning utan äro underkastade revision
av särskilda av Kungl. Majit utsedda revisorer, varför riksräkenskapsverket
icke varit i tillfälle att undersöka de närmare omständigheter, som
må ha varit förknippade med det påtalade upphandlingsärendet.

Stockholm den 13 januari 1940.

E. NORBERG.

Underdånigst
P. S. RUNEMARK.

Statens arbetslöshetskommissions yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 52, § 9.

Till Konungen.

Sedan Kungl. Majit genom remiss den 3 innevarande januari anbefallt
statens arbetslöshetskommission att före den 19 januari 1940 inkomma med
utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört beträffande visst
av kommissionen handlagt upphandlingsärende får kommissionen, med remisshandlingens
återställande, härmed överlämna närslutna å dess tekniska
avdelning utarbetade promemoria, varuti meddelas vissa uppgifter rörande
de av statsrevisorerna anmärkta förhållandena. Kommissionen, som alltid
varit angelägen om att ställa sig upphandlingsförordningens bestämmelser
till efterrättelse och jämväl icke underlåtit anmana sina tjänstemän att noga
följa nämnda förordnings föreskrifter, anser sig — under framhållande
av att det beträffande förevarande revisionsanmärkning måste anses vara
fråga om ett undantagsfall — böra för egen del ansluta sig till den i promemorian
avgivna förklaringen.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit, förutom underteck -

132

nml Thomson, ordförande, ledamöterna Valsinger, Hagman, Carell, Falk,
Brodén och Larsson.

Stockholm den 12 januari 1940.

Underdånigst

På statens arbetslöshetskommissions vägnar:

A. Thomson.

G. H. Norström.

Bilaga.

P. M.

angående riksdagens revisorers anmärkningar beträffande visst upphandlingsårende
vid statens arbetslöshetskommission.

Vid granskning av statens arbetslöshetskommissions protokoll den 14 juni
1939 angående inköp av cementrör m. m. till arbetsplatsen nr 775 Tvingvägen
hava statsrevisorerna funnit tillvägagångssättet vid upphandlingen icke
stå i överensstämmelse med upphandlingsförordningens föreskrifter utan betecknat
det vid ifrågavarande inköp tillämpade förfaringssättet såsom synnerligen
anmärkningsvärt. I anledning härav har vidtagits en närmare undersökning
rörande vad som ifrågakommit i denna sak och har härvid konstaterats
följande.

Vid en inspektion av ifrågavarande vägarbete våren 1939 diskuterades möjligheten
av att vägtrummor av sten, som skulle utföras enligt den till
kommissionens kontrakt hörande arbetsplanen, skulle kunna få utbytas mot
sådana av betongrör. Anledningen härtill var svårigheten att anskaffa
lämplig sten ävensom i viss mån bristen på yrkeskunnigt folk bland de till
arbetsplatsen hänvisade reservarbetarna. Principiellt ansågs av vägingenjören-kontrollanten
att stentrummor skulle äga företräde, men att hinder
icke borde föreligga för utbyte av sådana mot cementrör, därest detta av
tekniska skäl kunde av honom i varje särskilt fall godkännas och i övrigt
med hänsyn till bristen på kunniga stenarbetare kunde anses motiverat. Givetvis
hade även kostnaden inverkan på frågan om ett utbyte. Det gällde
här trummor under själva vägkroppen. Trummor av betongrör med en diameter
av 9" skulle härförutom användas till sidotrummor, d. v. s. som överfarter
från vägen till åkrar, infarter till gårdar o. dyl.

Någon exakt uppgift på kvantiteten av de olika varuslagen kunde icke
erhållas, då dels vägtrummornas utbyte skulle bestämmas i mån av arbetets
fortgång, dels sidotrummornas antal är beroende av den utsträckning, i vilken
markägarnes anspråk på överfarter o. dyl. komme att vid senare besiktningar
— oftast då arbetet är i det närmaste färdigt — tillmötesgås av vederbörande
vägdistrikt och kontrollant. Av denna orsak synes platsledaren
icke hava uppfattat ifrågavarande upphandling såsom något annat än ett
successivt köp efter hand som rören behövdes och avsåg han närmast att
med sin förfrågan hos olika firmor erhålla ett begrepp om prisläget. Han
har vid infordrandet av offerterna särskilt betonat, att de olika kvantiteterna
icke kunde exakt fastställas på grund av ovan nämnda skäl samt att leverans
endast skulle komma att ske i den mån arbetsplatsen var i behov av rören.

— 133

Telefonledes begärd prisuppgift har platsledaren skriftligen bekräftat den 30
mars 1939. För att icke röja innehållet i inkomna offerter har platsledaren
förvarat dessa i låst kassaskåp och icke öppnat försändelserna med offerterna
förrän den 10 maj 1939, sedan samtliga tillfrågade inkommit med anbud,
samt därvid fört protokoll enligt bilagda avskrift. Vid detta tillfälle har
förutom platsledaren närvarit en biträdande arbetsledare. Annan ledningspersonal
fanns vid denna tidpunkt icke tillgänglig på arbetsplatsen. Anbudshandlingarna
ha sedermera insänts till arbetslöshetskommissionen, vars
tekniska avdelning träffat uppgörelse med den av anbudsgivarna, som med
hänsyn till att leveransen icke ansågs böra delas på olika varuslag, befanns
kunna verkställa denna på för kommissionen fördelaktigaste sätt.

Sammanfattningsvis må i anslutning till ovanstående förklaringar följande
anföras.

Något fel torde icke få anses begånget genom att i stället för offentlig
kungörelse hänvändelse i detta fall skett till ett begränsat antal leverantörer.
Såväl med hänsyn till de på prisläget inverkande transportförhållandena
som till fordringarna på ifrågavarande varuslag ur teknisk synpunkt synes
detta kunna vara motiverat.

Någon exakt kvantitet av de olika varuslagen, som under arbetets gång
ansågs komma att behövas, kunde av ovan nämnda skäl icke uppgivas. I
detta sammanhang må anföras, att tills dato endast uttagits 19 meter 1,500
mm. vägrör samt 76 meter 9" rör jämte tillhörande 10 st. trumögon till
sidotrummor.

Offerterna — även den, som inkommit sex dagar innan telefonledes gjord
förfrågan skriftligen bekräftats — ha hela tiden på betryggande sätt och
oöppnade förvarats i arbetsplatsens kassaskåp. Vid öppnandet har särskilt
protokoll förts, varvid samtlig å arbetsplatsen tillgänglig ledningspersonal
— 2 st. — varit närvarande.

Även om brister av formell natur i detta fall måste anses föreligga genom
att upphandlingsförordningens föreskrifter icke i alla hänseenden tillämpats,
har den företagna undersökningen dock visat, att varken för höga priser eller
obehörigt gynnande av viss firma eller person härav blivit följden.

Stockholm den 12 januari 1940.

För statens arbetslöshetskommission.

Tekniska avdelningen,

E. Blomquist.

Avskrift.

Protokoll

fört vid öppnadet av inkomna anbud å div. cementvaror.
Anbuden öppnade den 10. 5. 1939.

Närvarande: plåtsl. B. E. Ahnér och vägmäst. F. Lönnquist.

Följande anbud öppnades:

1. Bredåkra Cementgjuteri, Bredåkra.

— 134 —

2. Wickenbergs Cementgjuteri, Bräkne-Hoby.

3. Bergs Cementgjuteri, Tving.

4. Aktiebolaget Langton, Tving.

5. Skånska Cementgjuteriet, Ettebro.

Diam	eter	■ 1	2	3	4	5
Tum	m/m
Flans- och mu/frör.
4"			1: —	1:25		1:-
6''''		1:25	1:10			1:25
9''''		1:65	1:75	2:75	2:-	1:55
12"		2: 65	2:85			2:25
15"		3:50	4: —			3:50
18"						5: —
21"			7:-	12: —	10: —	9:30
	600			15: —	11:-	11:75
	750					17:-
	900					21: —
	1,000			26: —	28: —	24:-
	1,500			36: —	40:-	48:50
Brunnsringar.
	600		10:-
	800		13: -			13:25
	900		17: —	16: —		14:50
	1,000					17: —
	900 x 600		13: —
Trumögon.
9"		3:50				3: 70
12"						5:50
15"						7:50
18"						10:-

Alnaryd den 10. 5.1939.

B. E. Ahnér. Folke Lönnquist.

Skolöverstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del X, sid. 53, § 10.

Till Konungen.

I anledning av härmed återgående nådiga remiss och sedan skolöverstyrelsen
från styrelsen för statens uppfostringsanstalt i Vänersborg för sinnesslöa
flickor i ärendet infordrat yttrande, som denna dag inkommit och härjämte
överlämnas, får överstyrelsen i underdånighet anföra följande.

I likhet med statsrevisorerna finner överstyrelsen, att det i allmänhet icke
kan anses lämpligt, att ledamöter av anstaltsstyrelse av samma styrelse antagas
till underordnade tjänstemän vid anstalten. I vad mån en dylik anordning
mera allmänt tillämpas inom anstaltsstyrelser av olika slag, är dock
överstyrelsen icke bekant. Skall en reglering av denna fråga ske, torde detta

— 135 —

böra komma till uttryck i särskilda reglementsbestämmelser, vilkas utfärdande
dock bör föregås av en mera ingående undersökning än den av statsrevisorerna
nu förebragta. Vissa praktiska skäl synas emellertid motivera, att
bestämmelserna ej göras så generella, att icke i enskilda fall undantag må
kunna medgivas.

Beträffande det fall, som statsrevisorerna speciellt uppmärksammat, och
som har avseende på statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa flickor, har
anstaltens styrelse avgivit förklaring, innebärande, bland annat, en del
kompletterande upplysningar. Av yttrandet framgår jämväl, att av de båda
styrelseledamöter, vilka styrelsen utsett till innehavare av befattningar inom
anstalten, den ene som räkenskapsförare och den andre som läkare, och mot
vilka revisorernas anmärkning riktar sig, den förra redan lämnat och den
senare inom kort kommer att lämna ifrågavarande uppdrag. Utöver vad
styrelsen sålunda anfört, har överstyrelsen intet att tillägga.

I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören
Holmdahl, avdelningschefen undervisningsrådet Engvall samt undervisningsrådet
Falck och t. f. undervisningsrådet Björkman, den sistnämnde
föredragande.

Stockholm den 19 januari 1940.

Underdånigst
OTTO HOLMDAHL.

GOTTFRID BJÖRKMAN.

Gustaf Titz.

Styrelsens för statens uppfostringsanstalt
för sinnesslöa
flickor i Vänersborg

yttrande 1 anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 53, § 10.

Till kungl, skolöverstyrelsen.

Genom remiss den 5 januari 1940 har styrelsen för statens uppfostringsanstalt
för sinnesslöa flickor, Vänersborg, anmodats yttra sig över 1939 års
statsrevisores uttalande angående anstalten.

I anledning härav får styrelsen med återställande av remissakten anföra
följande.

Anstalten är en mindre anstalt med plats för 40 elever. Den tillkom genom
beslut av 1921 års riksdag. För anstaltens bruk överlämnades den byggnad
i Vänersborg, som använts av den till Lund överflyttade vårdanstalten för
blinda med komplicerat lyte. Anstaltens styrelse förordnades av Kungl. Majit
den 13 oktober 1922. Dess första uppgift blev att reparera och iordningställa
den gamla byggnaden för sitt nya ändamål. Verksamheten tog sedan sin
början under år 1924.

Den nya styrelsen utgjordes av landshövding Axel von Sneidern, ordf.,
folkskolinspektör David Andersson, rcgementsintendenten, kapten Bengt Carlsten,
borgmästaren Nils Linell och landshövdingskan med. lic. Julia von
Sncidern. Så sammansatt var inom styrelsen administrativ, pedagogisk, eko -

136 —

nomisk och medicinsk erfarenhet företrädd. Efter Lindis död utsåg Kungl.
Majit år 1927 till ledamot i styrelsen förste provinsialläkaren, doktor Gustaf
Halldén. Förordnandena för nämnda personer har av Kungl. Majit alltjämt
förnyats så att under styrelsens 17-åriga verksamhet fyra ledamöter tillhört
densamma hela tiden och doktor Halldén under 12 år.

Då styrelsens samtliga ledamöter varit bosatta i Vänersborg har styrelsens
arbete ej medfört några kostnader för staten. Mot anstaltens skötsel har från
inspektören för sinnesslövården liksom från inspektrisen för sinnesslöundervisningen
ej förekommit anmärkning.

Någon sådan anmärkning bär ej heller framställts och har ej heller kunnat
framställas av statsrevisorerna vid detta eller tidigare besök. Icke förty ha
herrar statsrevisorer nu efter ett kort besök på anstalten förklarat att vid
denna vissa särskilda omständigheter synas påkalla ett ombyte av räkenskapsförare
och läkare.

Anstaltsstyrelsens första sammanträde var den 4 dec. 1922. »Till kassaförvaltare
utsågs kapten Carlsten» lyder § 4 av vid detta sammanträde fört
protokoll. Kapten Carlsten var intendent vid dåvarande Västgöta regemente
och ledamot av direktionen för Restads sinnessjukhus och denna direktions
kassakontrollant. Han är numera syssloman vid Vänersborgs lasarett, medlem
av direktionen för Restads och Källshagens sjukhus samt ordförande i
styrelsen för riksbankens avdelningskontor i Vänersborg. Det innebar för
styrelsen en betydande trygghet att för översyn och kontroll av ekonomien,
ombyggnads- och reparationsarbetena, inköp m. m. äga tillgång till en erfaren
och villig kraft som kapten Carlsten. När skolöverstyrelsen sedermera
under våren 1923 tillsatte föreståndarinna föll valet på en äldre och välmeriterad
sökande, vars hälsa dock snart visade sig vacklande. Hon avgick 1 nov.
1934, men hade då under fyra år åtnjutit tjänstledighet. Under denna period
var kapten Carlstens tjänster lika välbehövliga. Med stöd av reglementets
bestämmelse om rätt för styrelsen att befria föreståndarinnan från skyldigheten
att föra anstaltens räkenskaper om »föreståndarens åligganden bliva
för denne över hövan betungande» har kapten Carlsten alltjämt fortsatt sin
befattning med anstaltens ekonomiska angelägenheter och har styrelsen åt
honom härför av Kungl. Majit utverkat ett mindre årligt arvode av 500
kronor.

Att kapten Carlsten härigenom skulle bli diskvalificerad som ledamot av
styrelsen har aldrig fallit styrelsen in och styrelsen anser fortfarande detta
orimligt och opraktiskt. Däremot har inom styrelsen under senare tid övervägts,
huruvida kapten Carlstens hittillsvarande befattning med anstaltens
räkenskaper vore erforderlig, sedan anstalten förvärvat en kraftig föreståndarinna,
som så småningom väl satt sig in i alla vid anstalten förekommande
ärenden. Vissa av revisorernas anmärkningar ge även vid handen att i anledning
av välförtjänt förtroende för föreståndarinnan en arbetsfördelning
mellan föreståndarinnan och kapten Carlsten företagits, som till äventyrs
i detalj ej står i sträng formell överensstämmelse med reglementet, om kapten
Carlstens arbetsuppgifter likställas med en räkenskapsförares. Frågan om tillsättande
av räkenskapsförare blir emellertid nu för styrelsen aktuell, sedan
kapten Carlsten naturligt nog efter revisorernas anmärkningar efter den 1
januari ej, som tidigare varit fallet, står till styrelsens förfogande.

Vid anstalten för gossar på Salbohed, där elevantalet är föga större än i
Vänersborg och driftskostnaderna ungefär dubbelt så stora som i Vänersborg,
har städse funnits en räkenskapsförare, som nu har tjänst enligt e. o. 14
d. v. s. cirka 4,000 kronor. Detta tyder på nödvändigheten av en avlastning
även av härvarande föreståndarinnas arbetsbörda och då sannolikt till en
kostnad, som kan komma att vida överstiga hittillsvarande avlöning.

— 137 —

Beträffande statsrevisorernas anmärkningar mot anstaltens läkare, vill styrelsen
anföra följande.

Vid tillsättande av anstaltens styrelse hade Kungl. Maj:t som den ledamot,
vilken enligt reglementet skall vara läkare med psykiatrisk utbildning utsett
med. lic. Julia von Sneidern. Då härmed med. lic. von Sneidern dokumenterats
äga för anstalten värdefulla medicinska fackkunskaper, låg det för styrelsen
nära till hands att söka draga nytta av dessa ej blott i styrelsen utan
även som anstaltens läkare. Emellertid saknade styrelsen utan sin läkarmedlem
förmåga — på samma sätt som är fallet med statsrevisorerna —
att bedöma läkarefackkunskaper och då dessutom jävsförhållande förelåg
mellan von Sneidern och styrelsens ordförande, förfrågade sig styrelsen hos
dåvarande inspektören för sinnesslövården professor Alfred Petrén. Utlåtande
av professor Petrén bifogas. Styrelsen utsåg sedan med. lic. von Sneidern
till anstaltens läkare den 19 sept. 1924. Vid förfall för henne vikarierade
under många år doktor G. Halldén, som sedan år 1922 varit förste provinsialläkare
i länet. Sedan ökad arbetsbörda ej medgivit för Halldén att
vikariera har vid behov vikarierat förste läkaren vid Källshagens sjukhus,
doktor Sven Wiking, sedermera gift med föreståndarinnan. Någon annan vikarie
har ej funnits, men naturligtvis har något enstaka sjukbesök av annan
läkare under årens lopp förekommit. På grund av avflyttning från Vänersborg
kommer doktor von Sneidern att lämna läkarebefattningen senast den
1 juli i år.

Styrelsen har således inom sin egen krets funnit de lämpligaste personerna
för de medicinska och ekonomiska specialuppgifterna vid anstalten och genom
dessa båda styrelseledamöters möjlighet att intimare än styrelsen i övrigt
följa anstaltens verksamhet, blev styrelsens egen förmåga att fylla sitt uppdrag
väsentligt ökad. Den långa följd av år, som anstalten med Kungl. Maj:ts
kännedom fortlevt under denna regim och därunder enligt inspekterande fackmäns
omdöme väl fyllt sin uppgift, talar för, att även vid handhavandet av
en statlig anstalt praktiska synpunkter böra få göra sig gällande.

I beslut om avfattningen av olika delar av detta yttrande ha däri jäviga
styrelseledamöter ej deltagit.

Vänersborg den 18 januari 1940.

AXEL VON SNEIDERN.

GUSTAV A. HALLDÉN. JULIA v. SNEIDERN.

B. CARLSTEN. DAVID ANDERSSON.

Anna Lefwerth-Wiking.

Bilaga.

I anledning av statsrevisorernas mig delgivna anmärkning mot att doktor
Julia von Sneidern innehar tjänsten som läkare vid statens år 1924 öppnade
skolhem i Vänersborg för vanartade sinnesslöa flickor, fastän hon ej sysslar
med annan läkarverksamhet, anser jag mig böra framhålla, det vid tillsättande
av läkare vid sådan anstalt i första hand bör tagas hänsyn till psykiatrisk
och barnpsykiatrisk utbildning. Då doktor Julia von Sneidern hade förskaffat
sig denna dubbla utbildning — i det hon dels hade haft förordnande

— 138 —

som läkare vid Långbro sjukhus dels tjänstgjort sorn läkare vid Slagsta sinnesslöskola
-— ansåg jag mig såsom inspektör för sinnesslövården böra förorda
att hon utsågs till läkare vid ifrågavarande abnormanstalt, i all synnerhet
som det då icke fanns någon annan läkare i Vänersborg med ens vanlig
psykiatrisk utbildning och än mindre med barnpsykiatrisk utbildning. Enligt
mitt förmenande har det därför varit till stor fördel, att statens skolhem
i Vänersborg för vanartade sinnesslöa flickor fick doktor Julia von Sneidern
till läkare.

Vad åter beträffar anmärkningen att en och samma person är både läkare
och ledamot av styrelsen, må nämnas att det även finnes exempel på att läkare
vid statsunderstödd sinnesslöanstalt jämväl är ledamot av styrelsen för
densamma och att detta visat sig vara till gagn för anstalten.

Stockholm den 13 januari 1940.

Alfred Petrén.

F. d. inspektör för sinnesslövården.

Socialstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 57, § 12.

Till Konungen.

Genom remiss den 3 januari 1940 har socialstyrelsen anmodats att avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i sin berättelse över budgetåret
1938/39 anfört angående statsunderstödet till Tidskrift för nykterhetsnämnderna.
I anledning härav har socialstyrelsen berett föreningen för
främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet u. p. a., vilken utgiver
nämnda tidskrift, tillfälle att avgiva yttrande i ärendet. Från föreningen inkommet
yttrande bilägges detta utlåtande. Socialstyrelsen får i ärendet anföra
följande.

Revisorernas anmärkning riktar sig huvudsakligen mot det förhållandet,
att anslaget utgått med ett belopp, som överskridit föreningens direkta kostnader
för tidskriften. Dessa kostnader hava under år 1938 utgjort 7,186: 60
kronor, medan föreningens inkomster av prenumerationsavgifter och annonser
uppgått till sammanlagt 5,873: 38 kronor. Örn statsbidraget, 3,000 kronor,
skulle anses i sin helhet belöpa å tidskriften, har alltså å denna uppstått
ett överskott av 1,686: 78 kronor. Föreningens räkenskaper för 1938
utvisa ett nettoöverskott av 921: 60 kronor, vilket överskott uppkommit sedan
bland annat i resebidrag till representanter vid nordiska nykterhetskongressen
i Oslo använts ett belopp av 400 kronor. Revisorerna framställa vidare
anmärkning mot att systembolagsföreningarnas förtroendenämnd erhållit
närmare en fjärdedel av tidskriftens hela upplaga för en prenumerationsavgift
av en krona per årsexemplar, medan motsvarande belopp för
övriga prenumeranter utgjort tre kronor. Revisorerna framhålla, att det
icke förelåge någon anledning att medgiva en enskild sammanslutning lägre
prenumerationsavgift än nykterhetsnämnderna.

Revisorernas kritik utmynnar i ett förslag, att villkoren för åtnjutande av
statsunderstöd borde skärpas därhän, att understödet för framtiden icke
utginge med större belopp, än som kunde bliva erforderligt för utgivningen

— 139 —

av tidskriften, därest de av revisorerna framförda erinringarna vederbörligen
beaktades.

Socialstyrelsen vill till en början framhålla, att föreningens verksamhet
måste anses vara synnerligen värdefull ur den samhälleliga nykterhetsvårdens
synpunkt, varför den är väl förtjänt av statligt understöd. Enligt styrelsens
uppfattning lärer någon anmärkning mot föreningens hittillsvarande
disposition av de till förfogande stående medlen icke kunna framställas. Det
är sålunda, såsom framgår av den till föreningens yttrande fogade promemorian,
icke möjligt att vidhålla en anmärkning mot det lägre prenumerationspris,
som systembolagsföreningarnas förtroendenämnd erlagt. Vad angår
det understöd om 400 kronor, som utgivits till två representanter vid nordiska
nykterhetskongressen i Oslo, må beaktas, att direkt statligt understöd
för nämnda ändamål med all sannolikhet utgått, för den händelse framställning
härom gjorts. I vart fall hade socialstyrelsen för sin del funnit sig
böra livligt understödja en dylik framställning.

Det nuvarande statsbidraget om 3,000 kronor utgår, såsom namnet å anslagstiteln
utvisar, huvudsakligen till utgivning av Tidskrift för nykterhetsnämndema.
Socialstyrelsen anser för sin del, att föreningens verksamhet
i sin helhet är i hög grad förtjänt av understöd från det allmänna. Rubriken
på anslaget torde därför böra ändras i sådant syfte. Styrelsen kan vid
sådant förhållande ej tillstyrka revisorernas förslag, att statsbidraget borde
inskränkas till att utgå endast med så stort belopp, som kan bliva erforderligt
för utgivningen av tidskriften. Styrelsen vill särskilt understryka,
att föreningens arbete med blankettryck och en frågesamling måste anses
vara särskilt betydelsefull. För den händelse planerna på utgivande av en
ny upplaga av den numera föråldrade publikationen Råd och anvisningar
till nykterhetsnämnderna skulle kunna realiseras, kan man säga, att föreningen
därigenom påtagit sig en direkt statsuppgift.

Statsbidraget till föreningen torde enligt socialstyrelsens uppfattning alltfort
böra utgå med ett fixerat belopp. Det nuvarande anslaget om 3,000
kronor synes i och för sig vara skäligt. Under nuvarande statsfinansiella
läge lärer man dock böra ompröva, huruvida icke anslaget tills vidare kan
nedsättas till förslagsvis 2,000 kronor.

Socialstyrelsen vill slutligen vitsorda, att föreningens sekreterare, vilken
är föredragande inom styrelsen för ärenden rörande alkoholistvården, icke
under tjänstgöringstid haft möjlighet att ägna sig åt uppgifter, tillhörande
tidskriftens redigering. Det har nämligen sedan lång tid stått klart, att arbetskrafterna
å fattigvårdsbyråns avdelning för alkoholistvård varit otillräckliga.
Styrelsen tiar ock vid åtskilliga tillfällen gjort framställning om
utökning av dessa arbetskrafter.

I detta ärendes handläggning hava, förutom undertecknade, deltagit byråchefen
Nyström och t. f. byråchefen Moureau.

Stockholm den 17 januari 1940.

Underdånigst
KARL J. HÖJER.

ERNST BEXELIUS.

— 140 —

Bilaga. 7.

Till kungl, socialstyrelsen.

Genom ämbetsskrivelse den 8 januari 1940 har socialstyrelsen berett föreningen
för främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet u. p. a. tillfälle
att avgiva yttrande i anledning av vad i riksdagens revisorers berättelse
den 15 december 1939 finnes anfört rörande statsunderstödet till Tidskrift
för nykterhetsnämnderna. Föreningen får på grund härav anföra
följande.

Angående de faktiska omständigheterna i ärendet hänvisas till bilagda
promemoria av föreningens sekreterare. Såsom framgår av denna promemoria
avser anslagsposten Understöd för utgivande av Tidskrift för nykterhetsnämnderna
m. m. icke enbart utgivandet av nämnda tidskrift utan även
andra åtgärder till gagn för nykterhetsnämndernas verksamhet. Sålunda
har föreningen utarbetat en samling formulär och utgivit en samling frågor
och svar rörande praktiska nykterhetsnämndsangelägenheter. På grund av
bristen på en tidsenlig handbok för nykterhetsnämnderna — den nu förefintliga
publikationen Råd och anvisningar lill nykterhetsnämnderna har blivit
alldeles föråldrad genom de under senare år vidtagna ändringarna i alkoholistlagen
— har föreningen även beslutat utgiva en ny kommentar till alkoholistlagen.

Det är enligt föreningens mening obestridligt, att både utgivningen av Tidskrift
för nykterhetsnämnderna och föreningens övriga informationsverksamhet
är av stor betydelse för nykterhetsnämndernas arbete. Mången nykterhetsnämnd
har också meddelat föreningen, att den haft stor hjälp av
föreningens publikationer. En begränsning av anslaget till föreningen så,
att detta allenast omfattade nettoutgifterna för utgivningen av Tidskrift för
nykterhetsnämnderna, skulle ha till följd att föreningen finge inskränka,
eventuellt helt upphöra med, sin övriga verksamhet.

Stockholm den 15 januari 1940.

Olof Kinberg.

För styrelsen för Föreningen för främjande
av nykterhetsnämndernas verksamhet u. p. a.

Bilaga 2.

P. M.

angående § 12 i riksdagens revisorers berättelse den 15 december 1939
rörande statsunderstödet till Tidskrift för nykterhetsnämnderna.

Tidskriften har alltsedan starten år 1922 åtnjutit statsunderstöd, nämligen
med 2,000 kronor per år från och med år 1922 t. o. m. budgetåret 1926/27,
med 3,000 kronor under budgetåret 1927/28, med 4,000 kronor under budgetåren
1929/30—1932/33 samt med 3,000 kronor under budgetåren 1933/34—
1939/40. Tidskriften utgick t. o. m. 1927 med sex 12-sidiga häften årligen
och har sedan år 1928 utgått med nio häften om året med ett sidoantal per
häfte, som varierat mellan 12 och 56. Under senare år har det årliga sidoantalet
för samtliga häften varierat mellan 148 och 180. Det huvudsakligaste

141 —

villkoret för understödets tillgodonjutande har varit, att ett ex. av varje häfte
utgått kostnadsfritt till varje nykterhetsnämnd i riket, inklusive fattigvårdsstyrelse,
som utgör sådan nämnd.

Till en början ombesörjdes utgivningen av tidskriften av en fristående redaktionskommitté,
bestående av representanter för socialstyrelsen, kontrollstyrelsen,
fattigvårdsinspektionen, centralförbundet för nykterhetsundervisning
och Stockholms stads nykterhetsnämnd. Denna ombildades år 1928 till
Föreningen för främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet u. p. a.
Denna ombildning föranleddes huvudsakligen av önskemålet, att utgivaren
av tidskriften skulle inneha full rättskapacitet. Till följd av detta begränsade
syfte med föreningens bildande har denna icke sökt vinna något större
medlemsantal. Föreningens styrelse består av tre representanter för socialstyrelsen,
en för kontrollstyrelsen, en för A.B. Stockholmssystemet, två för
Stockholms stads nykterhetsnämnd — varav den ene även är ledamot av
Venngarnsanstaltens styrelse —• samt en för centralförbundet för nykterhetsundervisning;
halva antalet styrelseledamöter äro därjämte anslutna till den
organiserade nykterhetsrörelsen, inom vilken de intaga framskjutna ställningar.
Mot denna sammansättning av styrelsen torde inga anmärkningar
vara att rikta från de utgångspunkter, som på sin tid föranledde statsmakterna
att igångsätta den statliga understöds- och upplysningsverksamheten bland
nykterlietsnämnderna (jämför härom Riksdagens skrivelse nr 382, år 1921).

Föreningens verksamhet är icke inskränkt till utgivandet av Tidskrift för
nykterlietsnämnderna utan föreningen har även ombesörjt en formulärsamling
och en frågesamling till nykterhetsnämndernas tjänst. I enlighet med
det syfte, som föreningen söker fullfölja, håller den priserna å sina publikationer
så låga som möjligt. I åtskilliga fall har det förekommit, att en nykterhetsnämnd,
som saknat erforderliga medel för sin verksamhet, erhållit
föreningens publikationer utan någon kostnad. Då formulär- och frågesamlingarna
kommo till stånd, vilket skedde i samband med ikraftträdandet av
1931 års alkoholistlag, blev också föreningens ekonomiska ställning så försvagad,
att dess kapitalbehållning sjönk till ett par hundra kronor.

Under de senare åren har föreningens publiceringsverksamhet varit begränsad
till utgivningen av Tidskrift för nykterlietsnämnderna. Till följd
härav har föreningens ekonomiska ställning avsevärt förbättrats. På grund
av de nyligen genomförda ändringarna i alkoholist- och försäljningslagstiftningarna
har det emellertid nu blivit nödvändigt att underkasta de nämnda
publikationerna en betydande omarbetning. Sedan någon tid tillhaka pågår
revision av formulärsamlingen. Omtryckningen av denna torde dock icke
komma att medföra några nämnvärda utgifter för föreningen, enär denna
beslutat att överlämna förläggandet av formulären till vederbörande tryckeri.
De hittills tryckta upplagorna av frågesamlingen har nu gått ut. Då denna
publikation även, som nämnts, blivit föråldrad, har föreningen beslutat utgiva
en ny, utvidgad och grundligt omarbetad upplaga härav. Arbetet härmed
pågår. Genom förläggandet av denna publikation kommer föreningens
ekonomiska ställning helt visst att betydligt försvagas, åtminstone övergående,
enär föreningen måste åsätta sina publikationer ett mycket lågt lagervärde,
bland annat av del skälet att den som nämnts i viss omfattning överlämnar
exemplar kostnadsfritt till nykterhetsnämnder, som äro i behov av
sådan hjälp.

Handboken Råd och anvisningar är numera, lill följd av de senare årens
lagändringar, i hög grad föråldrad och någon ny upplaga av densamma kan
icke komma till stånd på socialstyrelsens föranstaltande under de närmaste
åren, enär styrelsen saknar medel härför. Bristen på en tidsenlig handbok
är mycket kännbar. Ett belysande exempel härpå omnämnas i sista häftet

— 142 —

år 1939 av Tidskrift för nykterhetsnämnderna. (Vid ifrågasatt tillämpning
i ett visst fall av kvarhållningsinstitutet i 37 § alkoholistlagen inhämtades
yttrande från vederbörande nykterhetsnämnd — nämnden i en medelstor
småstad — vilken emellertid helt troskyldigt svarade, att det ex. av alkoholistlagen,
som nämnden förfogade över, icke innehölle mer än 28 paragrafer!
Nämnden rörde sig tydligen fortfarande med 1913 års alkoholistlag).
Föreningen torde därför icke kunna undandraga sig att föranstalta örn utgivandet
av en till nykterhetsnämndernas tjänst utarbetad kommentar till
alkoholistlagen. Även denna åtgärd kommer att ställa icke obetydliga krav
på föreningens ekonomi.

Det understöd, som utgår till föreningen, avser numera icke uteslutande
utgivningen av Tidskrift för nykterhetsnämnderna utan gäller även föreningens
övriga informationsverksamhet. Detta antydes också i rubriceringen av
ifrågavarande anslagspost, nämligen »Understöd för utgivande av Tidskrift
för nykterhetsnämnderna m. m.».

Riksdagens revisorer ha i sitt yttrande gjort en uppdelning av tidskriftens
innehåll under år 1938. Enligt denna uppdelning skulle 36 sidor innehålla
kortare meddelanden av olika slag, frågor och svar, tabeller o. d., 36 sidor
innehålla artiklar rörande alkoholist- och nykterhetsvårdens problem, medan
det övriga textutrymmet, sålunda 88 sidor, innehölle »referat av propositioner
samt av riksdagens, ämbetsverks och sakkunnigas uttalande ävensom av
prejudikat och förordnanden». Det är givetvis i mångt och mycket en smakfråga
hur en dylik uppdelning skall göras och vilket resultat densamma ger.
Till artiklar om alkoholist- och nykterhetsvårdens problem — eller, för att
använda en något annan formulering, artiklar i ämnen, som direkt beröra
nykterhetsnämndernas och alkoholistanstaltemas verksamhet — synas dock
rimligen böra hänföras följande.

1. Ökade möjligheter till statsbidrag för alkoholistvårdskostnader (2

2. En alkoholist och några ref lektioner ...................... (5VS

3. Funderingar örn återfallens orsaker och botemedel .......... (3

4. 1932 års ordningsstadga i praktiken ...................... (4

5. Handläggning av fall rörande alkoholist .................. (4

6. Nykterhetsnämndernas handläggning av körkortsärenden .... (4Vs

7. Ändringar i alkoholistlagen .............................. (6

8. Idrott å alkoholistanstalterna ........................... (3

9. Alkoholistanstalternas funktion inom den samhälleliga nykter hetsvården

............................................ (2

10. Polisen släpper farlig alkoholist .......................... (2

11. Tandvård åt alkoholister ................................ (3

12. Ett intressant uppslag .................................... (1

13. Vem bör ha körkort? .................................... (4

14. Nya bestämmelser angående skyldighet för nykterhetsnämnden

att meddela uppgifter till utminuteringskontrollen .......... (2

15. Promemoria angående nykterhetsnämnds befogenhet att besluta

indragning av motbok .................................. (1V2 s.)

16. Olycksfallsersättning åt alkoholister . .................... (4 s.)

17. Statens understöd till nykterhetsnämnderna under år 1938 .... (4 s.)

18. Det gäller att dämma i danspalatset ...................... (1V2 s.)

19. Länsnykterhetsnämnden, dess uppgift och organisation ...... (25 s.)

s.)

S.)

S.r

s.)

Tillhopa 82 s.

i stället för 36 enligt revisorernas sammanställning.

Till referat av propositioner samt av riksdagens, ämbetsverks och sakkunnigas
utlåtande synas böra hänföras följande artiklar:

— 143

20. Förslag om förbättringar i alkoholistlagstiftningen .......... (12 s.)

21. Ökat rättsskydd åt hustru mot misshandel i hemmet ........ (3 s.)

22. Alkoholistvården inför 1938 års riksdag .................... (4‘/2 s.)

23. Nykterhetsanslagen inför 1938 års riksdag ................ (21/* s.)

24. »Slutet bord» (Kommentar till en detalj i pilsnerdricksförord ningen)

................................................ (5 s.)

25. Den samhälleliga nykterhetsvårdens hittillsvarande oell framtida
utveckling ..................................... .. .. . (6 s.)

Tillhopa 33 sidor.

i stället för 88 enligt revisorernas sammanställning.

Av återstående 45 sidor upptagas 12, petittryckta, av frågor och svar i olika
tolkningsspörsmål, 4% av redogörelser för rättsfall av betydelse för nykterhetsnämndernas
verksamhet samt 12 av redogörelser från sammanslutningarnas
sammankomster.

Revisorerna omnämna, att redaktörsarvodet å 450 kronor uppburits av
socialstyrelsens särskilda föredragande för alkoholistvårds- och nykterhetsnämndsärenden,
men göra icke någon anmärkning häremot i sitt slututtalande.
Med avseende härå må endast framhållas, att redigeringsbestyren
helt och hållet fullgöras utom tjänstetiden. Belastningen av ärenden å socialstyrelsens
alkoholistvårds- och nykterhetsnämndsavdelning medgiver
icke något som helst undantag från denna regel. I fråga om redaktörsarvodets
storlek kan anföras, att det tidigare var dubbelt så stort men nedsattes
för några år sedan då föreningen, som ovan nämnts, erhöll försvagad ekonomisk
ställning.

Revisorerna omnämna även, att socialstyrelsens föredragande för ovannämnda
ärendesgrupper under år 1938 uppburet 834 kronor i medarbetararvoden
samt att övriga styrelseledamöter tillhopa uppburit 440 kronor. Någon
anmärkning häremot riktas dock icke i slututtalandet. Med avseende
härå måste framhållas, att det visat sig vara mycket svårt att erhålla lämpliga
bidrag till tidskriften från nykterhetsnämndsledamöter och tjänstemän
ute på linjen. Omnämnas kan i detta sammanhang, att de få inlägg, som
förekommit under rubriken Från läsekretsen, tarvat mycket grundlig formell
överarbetning, innan de överhuvud taget kunnat presenteras i tidskriften.
Det har därför hittills varit ofrånkomligt, att huvudparten av tidskriftens
textinnehåll lämnats av ledamöterna i föreningens styrelse. Vad särskilt
nämnde föredragande beträffar har han under år 1938 levererat manuskript
till drygt 90 sidor, eller mer än halva textutrymmet. Av ovan angivna
artiklar äro sålunda nr 1, 2, 5, 9, 11, 12, 15, 10, 17, 19, 20, 21 och 25 skrivna
av honom, vartill komma bland annat sex petittryckta sidor Frågor och
svar, ett stort antal notiser, m. m. Det torde knappast behöva framhållas att
ifrågavarande skriftställarverksamhct helt och hållet bedrivits utom tjänstetid.

Enligt föreningens räkenskaper lia 400 kronor lämnats såsom resebidrag
till två representanter för föreningen, nämligen dess ordförande och sekreterare,
för deltagande i den 16:e nordiska nykterhetskongressen i Oslo i
augusti 1938. I sitt slututtalande anmärka revisorerna härpå, under framhållande
att detta vore ett ändamål, som icke sammanhängde med utgivningen
av tidskriften.

Beträffande ifrågavarande resebidrag må följande framhållas. Under år
1937 gästade en studiedelegation från det norska statsorganet Statens Edruelighetsråd
Stockholm för att i grund studera den svenska alkoholistvårdens
organisation. Delegationen besökte härvid bland annat socialstyrelsen och
blev under större delen av en arbetsdag i detalj insatt i den svenska nykter -

— 144 —

hetsvården. Delegationens ordförande, förre statsrådet Erikssen, framhöll
härvid med stort eftertryck att Edruelighetsrådet förväntade, att representanter
för socialstyrelsen komme att bevista den till följande år planerade
kongressen i Oslo, där man komme att upptaga till behandling alkoholistvårdsproblem.
Sedermera erhöllo socialstyrelsens expert för alkoholistvårdsärenden,
professorn Kinberg, samt nämnde föredragande i styrelsen uttrycklig
anmodan att deltaga i kongressen, den förre för att hålla inledningsanförandet
i ett alkoholistvårdsspörsmål och den senare för att deltaga i överläggningar
och biträda nied visst organisationsarbete. Det är väl under sådana
förhållanden icke osannolikt, att dessa båda ämbetsmän hade kunnat
erhålla resebidrag av Kungl. Maj:t för deltagande i denna kongress, örn de
hade gjort framställning härom. Då emellertid föreningens medel lämnade
tillgång härtill, ansågs det lämpligare att icke besvära Kungl. Maj:t härmed.

Revisorerna göra gällande, att dessa bidrag å tillhopa 400 kronor utgått
av statsunderstödet till föreningen. Detta är uppenbarligen ett alldeles godtyckligt
påstående, eftersom statsunderstödet dock icke utgör mer än knappa
30 procent av föreningens inkomster.

Huvudanmärkningen mot föreningen är, att systembolagens förtroendenämnd
medgivits prenumerera på ett stort antal ex. av tidskriften till det
nedsatta priset av 1 krona per år, mot eljest gällande prenumerationspris
å 3 kronor. Med hänsyn till syftet med ifrågavarande statsunderstöd föreligger
det enligt revisorernas mening »icke någon anledning att medgiva en
enskild sammanslutning lägre prenumerationspris än nykterhetsnämnderna».

Denna anmärkning utgår från att föreningen haft något val mellan alternativen
prenumeration för nämnda organisations räkning å 1,225 ex. av
tidskriften mot en avgift av a) 3 kronor eller av b) 1 krona. I verkligheten
har föreningens alternativ varit a) prenumeration å angivna antal ex. mot
en avgift av 1 krona eller ock b) ingen prenumeration alls av sagda organisation.
Örn man undersöker dessa båda alternativ, befinnes det, att det av
föreningen valda medfört en ekonomisk vinst för föreningen av omkring
820 kronor. Föreningens kostnader för tidskriften skulle nämligen under
år 1938 lia minskats allenast med omkring 405 kronor, därest upplagan
hade varit 1,225 ex. mindre, enligt inhämtade upplysningar från tryckeriet,
medan föreningens inkomster under samma förutsättning skulle lia reducerats
med 1,225 kronor (1,225—405 = 820).

Revisorerna avsluta sitt uttalande med den rekommendationen »att villkoren
för åtnjutande av statsunderstödet böra skärpas därhän att understödet
för framtiden icke utgår med större belopp än som kan vara erforderligt
för utgivningen av tidskriften, därest de ovan (av revisorerna) framförda
erinringarna vederbörligen beaktas».

Därest detta färslag skulle innebära, att eventuell vinst å föreningens övriga
verksamhet skulle medföra motsvarande minskning av statens understöd
för utgivandet av Tidskrift för nykterhetsnämnderna, torde föreningen
böra söka få till stånd en sådan modifikation i detsamma, att föreningens
övriga verksamhet helt lämnades åsido. Eljest finge föreningen tydligen
upphöra med all annan verksamhet än utgivningen av Tidskrift för nykterhetsnämnderna.
Ty i den mån som dylik annan verksamhet visade ekonomiskt
underskott, finge föreningen själv bära detta, medan eventuell vinst
komme att medföra en motsvarande minskning av statsunderstödet till tidskriften.

Stockholm den 10 januari 1940.

A. Åman.

145 -

Kontrollstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 57, § 12.

Till Konungen.

Genom remiss den 3 januari 1940 har Kungl. Majit anbefallt kontrollstyrelsen
att avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer i sin den 15
december 1939 avgivna berättelse anfört beträffande statsunderstödet till
Tidskrift för nykterhetsnämnderna m. m.

Kontrollstyrelsen får i anledning bärav anföra följande.

Erfarenheterna av nykterhetsnämndsverksamheten i landet under de år,
som förflutit efter ikraftträdandet av 1913 års alkoholistlag, ha enligt kontrollstyrelsens
uppfattning visat, att utvecklandet av denna verksamhet försiggått
långsamt och mött betydande svårigheter, främst till följd av brist
på tillräckliga anslag och tillräckligt intresse. Att arbetet likväl nått den
omfattning och den relativa effektivitet, det numera dess bättre äger, får
enligt koiitrollstyrelsens mening i hög grad tillskrivas enskildas ur personligt
intresse framsprungna insatser. Dessa måste fördenskull enligt styrelsens
åsikt tillmätas ett högt värde för möjligheten att på förevarande område
förverkliga lagstiftarnas syftemål.

Behovet av enskilda insatser till den samhälleliga nykterhetsvårdens främjande
har gett upphov till ett flertal sammanslutningar och organisationer,
inom vilka utrymme skapats för dylika insatser. Dessa organisationers betydelse
från allmän synpunkt har vid upprepade tillfällen vitsordats av
sakkunniga instanser. Detta erkännande har även tagit sig uttryck däri,
att statsbidrag i viss omfattning beviljats vissa dylika sammanslutningar.
Bland här avsedda sammanslutningar märkes även den förening, vilken
under en följd av år utgivit Tidskrift för nykterhetsnämnderna och härför
åtnjutit det statsanslag, vars användande nu föranlett erinringar från
riksdagens revisorers sida.

Med hänsyn till kontrollstyrelsens här förut uttalade allmänna uppfattning
rörande värdet av en verksamhet sådan som den av ifrågavarande förening
bedrivna är det naturligt, att kontrollstyrelsen finner ett understödjande
av denna verksamhet med allmänna medel välmotiverat. Vad beträffar
den av föreningen utgivna tidskriften, har styrelsen funnit denna
förtjänstfullt redigerad och väl ägnad att fylla sin uppgift.

Riksdagens revisorer ha till en början funnit det anmärkningsvärt, att
systembolagsföreningarnas (numera systembolagens) förtroendenämnd erhållit
en upplaga av 1,225 exemplar till ett pris av allenast 1 krona för
exemplar, medan tidskriftens prenumerationspris eljest varit 3 kronor för
exemplar, allt för år räknat. I betraktande av att tidskriftens upplaga härigenom
ökats med mera än en fjärdedel tack vare en enda bestiillare, finner
kontrollstyrelsen det påpekade förhållandet föga anmärkningsvärt. Det torde
icke vara ovanligt, att en tidningsutgivare, vid ställningstagandet till en
offert å en större extra upplaga, till grund för prissättningen lägger merkostnaden
för denna särskilda upplaga jämte viss mindre vinst härå, och
några avgörande invändningar mot ett sådant förfarande torde näppeligen
kunna anföras. Ett dylikt beräkningssätt synes också hava tillämpats i

10—407256. Rev. berättelse ane/, statsverket dr 1939. 11.

- 146 —

förevarande fall. Det torde nämligen kunna antagas, alt föreningens merkostnad
för utökningen av tidskriftens upplaga med de av förtroendenämnden
beställda exemplaren avsevärt understigit den ersältning, förtroendenämnden
erlagt för dessa. Vid en jämförelse mellan den i förhållande
till förtroendenämnden tillämpade prissättningen och det pris, nykterhetsnämnderna
haft att erlägga, torde dessutom hänsyn böra tagas till det förhållandet,
att varje nykterhetsnämnd kostnadsfritt erhållit ett exemplar av
tidskriften. Under antagande att tidskriftens samtliga prenumerationsmedel
med undantag av likviden för de till förtroendenämnden levererade
exemplaren influtit från nykterhetsnämnder — ett antagande som tolde vara
i huvudsak riktigt — synas de till nykterhetsnämnderna levererade exemplaren
hava betingat ett pris, statsanslaget inräknat, av cai 1 krona 75 öre
för exemplar. Prisskillnaden för olika delar av tidskriftens upplaga är
alltså avsevärt mindre, än vad revisorerna angivit, och synes tillfredsställande
förklarad med vad ovan anförts.

Revisorerna lia vidare framhållit, att skillnaden mellan tidsskriftens inkomster
— exklusive statsbidraget — och dess utgifter endast utgjorde en
mindre del av statsunderstödet, vars huvuddel sålunda använts för andra
föreningens ändamål. Huruvida det kan vara berättigat att härvidlag med
revisorerna anse, att visst belopp av statsanslaget använts för ökning av
föreningarnas kapitalbehållning, visst annat för tvenne styrelseledamöters
deltagande i en utländsk kongress, vill kontrollstyrelsen lämna därhän, med
hänsyn till att föreningens samlade inkomster under det år, revisorernas
granskning avser, uppgått till 3 V2 gånger statsanslaget. Det för spörsmålets
bedömande betydelsefulla synes vara, huruvida statsanslagets användning
av riksdagen uttryckligen begränsats till bestridande av kostnader för
tidskriftens utgivande. Så synes icke hava varit fallet. I de propositioner,
som ligga till grund för ifrågavarande anslag, har detta begärts till Tidskrift
för nykterhetsnämnderna och vissa andra publikationer, som utgivas
av föreningen för främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet, och
i statsliggarna för budgetåren 1937/1938 och 1938/39 angives bidraget
avse utgivande av Tidskrift för nykterhetsnämnderna m. m. För uppehållande
av denna övriga verksamhet, omfattande utgivning av blankettmaterial,
frågesamlingar o. dyl. för nämnderna, erfordras att föreningens organ
äro av stadigvarande natur, äga vissa ekonomiska förutsättningar för
sitt arbete och icke uteslutande engageras för tidskriftens utgivande. Det
synes följaktligen icke hava varit avsett, att icke statsbidraget till någon
del skulle få komma denna förenings övriga upplysningsverksamhet till
godo, och några skäl för vidtagande av ändring härutinnan synas icke hava
blivit anförda. Det är att märha, att kostnaderna för ifrågavarande verksamhet,
i högre grad än kostnaderna för tidskriften, torde fördela sig olika
på olika år, varför den omständigheten, att verksamheten under ett enstaka
år dragit endast mindre kostnader, icke bör tillmätas alltför stor betydelse.
Med den av revisorerna förordade begränsningen av statsbidragets medgivna
användning skulle föreningens verksamhet, i den mån den icke direkt hänför
sig till tidskriftens utgivande, helt undandragas allmänt stöd, vilket
kontrollstyrelsen icke finner motiverat, i annan mån än statsfinansiella hänsyn
kräva nedsättning av andra anslag för likartade ändamål.

Med hänvisning till vad sålunda anförts får kontrollstyrelsen hemställa,
att Kungl. Majit därest icke statsfinansiella skäl annat föranleda, måtte -—
såsom skett i innevarande års statsverksproposition — föreslå riksdagen att
för nästkommande budgetår anvisa ifrågavarande anslag med oförändrat
belopp och under oförändrade villkor.

147 —

I behandlingen av detta ärende har byråchefen Thulin deltagit och därvid
varit föredragande.

Stockholm den 18 januari 1940.

Underdånigst
För Överdirektören:

E. THULIN.

I. Skantze.

Länsstyrelsens i Västerbottens
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 91, § 25.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 22 december 1939 har länsstyrelsen i Västerbottens
län anbefallts att, efter hörande av vägstyrelsen i Vilhelmina vägdistrikt,
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1939 församlade
revisorer anfört angående missförhållanden i Vilhelmina vägdistrikt.

I anledning härav får länsstyrelsen överlämna infordrade yttranden från
vägstyrelsen i vägdistriktet1 och vägingenjören i länet ävensom en från vissa
av vägdistriktets revisorer inkommen skrift samt för egen del anföra följande: Ehuru

av vad som förekommit och ej minst genom den avgivna förklaringen
uppenbart framgår att vägstyrelsen i Vilhelmina vägdistrikt ej kan
anses vuxen sin uppgift, har länsstyrelsen dock ej funnit sådana felaktigheter
förelupna att särskilda åtgärder jämlikt 51 § lagen om vägdistrikt
bort vidtagas.

Vad beträffar vågmästaren P. har denne tidigare under en följd av år
varit anställd vid statliga vägbyggnader och visat sig användbar, då han
stått under kraftig ledning och övervakning. Då sådan ledning och övervakning
icke utövats från vägstyrelsens sida, har han hemfallit åt rena godtycket
i sin tjänsteutövning. På grund av de upprepade anledningar till
anmärkning om P:s sätt att sköta sin tjänst, som tid efter annan framkommit,
har vägingenjören i länet under hand sökt förmå vägstyrelsen att ersätta
P. med kompetent och pålitlig person, dock hittills utan resultat. Då
revisorernas uppfattning rörande önskvärdheten av P:s avlägsnande från
befattningen delas av länsstyrelsen, kommer framställning att göras till vägstyrelsen
örn skyndsamma åtgärder för hans ersättande med kompetent
person.

Umeå i landskansliet den 24 januari 1940.

G. ROSÉN.

ELIS ALMGREN.

Ej här avtryckt.

— 148 —

Bilaga 2.

Till länsstyrelsen i Västerbottens län.

Angående av statsrevisorerna anmärkta missförhållanden i Vilhelmina

vågdistrikt.

Vid länsstyrelsens godkännande den 15 november 1934 av arbetsplanen
till anläggning av ödebygdsväg från Kultsjöluspen till Grytsjö beräknades
kostnaden, förutom jordlösen, till 68,700 kronor enligt en den 11 juli 1932
av dåvarande vägingenjören K. Kinch upprättad arbetsplan. Arbetsplanen
upptog 3 st. smärre brobyggnader, varav två st. dock kommit till utförande
såsom trummor. Kostnaden för företaget per meter väg räknat utgjorde
9: 10 kronor. Förutom broar men med barack och stall utgjorde kostnaden
8: 22 kronor per m. väg. På företaget, som numera är färdigt och avsynat,
har nedlagts en byggnadskostnad av enligt vägstyrelsens uppgift
92,704: 86 kronor eller 12: 63 kronor per m. väg.

Vid arbetets utförande har det emellertid visat sig, att såväl bergsprängning
som schaktning, bankfyllning och pinnmofyllning uppgått till väsentligt
större kvantiteter än de i arbetsplanen upptagna och beräknade massorna.
Därjämte har bron över Fort järnbäcken, som var beräknad att utföras
helt av trä, utförts med landfästen av sten och överbyggnad av betongplatta.
På grund härav har civilingenjören A. Nordström, Umeå, enligt därom av
länsstyrelsen på vägstyrelsens begäran utfärdat förordnande, upprättat ett
den 13 mars 1939 dagtecknat reviderat kostnadsförslag. Till grund för förslagets
upprättande hava enligt gällande bestämmelser lagts det fastställda
förslagets enhetspriser och de i verkligheten utförda arbetskvantiteterna.
Kostnadssumman enligt det av mig granskade och rättade förslaget slutar på
82,400 kronor eller 11:22 kronor per m. väg med bro och 10:48 kronor
per m. väg för enbart vägen. I förslag till reviderad flerårsplan för år 1940
bär tilläggsbidrag föreslagits utgå till företaget efter en beräknad kostnad
av 82,400 kronor. Företagets verkliga kostnad överstiger den sålunda beräknade
kostnaden med i runt tal 10,300 kronor, vilken merkostnad helt
drabbar vägdistriktet. Räkenskaperna till företaget har vägstyrelsen ännu
ej insänt för granskning.

Då vägbyggnadsföretag inom andra vägdistrikt i länet, för vilka de beräknade
kostnaderna godkändes vid samma tidpunkt, kunnat utföras till
eller omkring de ursprungligen beräknade eller sedermera reviderade kostnaderna,
måste man få den uppfattningen att arbetena å denna vägbyggnad
ej bedrivits på ändamålsenligt sätt, vilket i främsta rummet är att tillskriva
arbetsledningen och den jämförelsevis långa byggnadstiden med åtföljande
prisstegringar. Vad vägstyrelsen i sitt yttrande anfört örn vägförslaget
Kultsjöluspen—Grytsjö är sålunda till stor del felaktigt eller missvisande,
varom vissa anteckningar gjorts i marginalen till vägstyrelsens yttrande.

Beträffande omskrivna bergsprängningsarbeten vill jag — huru det än
förhåller sig med vissa omtvistade transportkostnader m. m. — understryka
att statsbidrag givetvis endast kommer att utgå å de för vägens framdragande
enligt normalprofilen erforderliga verkliga bergsprängningarna efter det
fastställda förslagets enhetspris av 7:— kronor per kbm., som även inkluderar
transportkostnaden. Då arbetet bortsatts för 8: — kronor per kbm., är
det sålunda vägdistriktet. som har att helt svara för merkostnaden. I det
förenämnda av ingenjör Nordström reviderade kostnadsförslaget ingår av
ifrågavarande bergsprängning 142 kbm. berg ä 7:— kronor per kbm. De

— 149 —

av vägstyrelsen uppgivna bergkvantite terna enligt Nordströms utredning
vitsordas. Att i förevarande fall verkställa sådan bergsprängning utöver
normalprofilen, som blivit utförd enligt vad jag vid besiktning på ort och
ställe kunnat konstatera, har icke varit erforderligt för vägens motorplogning
såsom vägmästare Persson låtit påskina. Härutöver vill jag gentemot
ett av vägstyrelsen gjort uttalande endast påpeka att uppgörelse om ackordsarbete
skall enligt såväl äldre som nu gällande kollektivavtal träffas genom
förhandling mellan arbetsledningen och vederbörande arbetare eller arbetslag.
Avtalet förutsätter sålunda icke att vägstyrelseledamöter skola uppträda
och förhandla vid prissättning av vägarbeten, när tvist ej föreligger.

I fråga örn anmärkta inköpet av avvägningsinstrument jämte stång av
tyskt fabrikat har jag före köpets avslutande ej varit tillfrågad härom. Hade
detta skett, hade jag säkerligen förordat inköp av det billigare instrumentet
av svenskt fabrikat.

Vad slutligen beträffar det sätt på vilket vägmästare Persson skött sin
tjänst fanns grundad anledning tro, att han efter sin långvariga tjänstgöring
som schaktmästare vid statliga vägbyggnader i Vilhelmina vägdistrikt
skulle på ett tillfredsställande sätt kunna sköta en vägmästaretjänst i samma
distrikt. Denna förhoppning har emellertid ej infriats. Jag har därför
ett par gånger vid samtal med vägstyrelsens ordförande ifrågasatt, att
vågmästaren Persson skulle entledigas från sin tjänst. Vägstyrelsen har
emellertid ännu ej vidtagit någon åtgärd härutinnan.

Remisshandlingarna återgå härjämte.

Umeå den 22 januari 1940.

O. H. Grcihnén.

Bilaga 3.

Till länsstyrelsen i Västerbottens län.

Med anledning av Vilhelmina vägdistrikts vägstyrelses yttrande i anledning
av vad riksdagens år 1939 församlade revisorer under § 25 i sin berättelse
anfört angående missförhållanden i Vilhelmina vägdistrikt, anhålla
vi vördsamt få anföra följande angående vägbyggnaden Kultsjöluspen—
Grytsjö.

Vad som gav oss revisorer anledning att på arbetsplatsen närmare granska
ifrågavarande sprängningsarbeten var felaktiga tidsuppgifter i tvenne av vägmästare
P. utfärdade arbetsintyg, avseende samma person. Ett av intygen
omfattade tiden V?—''"7? och ett andra intyg avsåg tiden den 2%—31/s. Likvid
för ifrågavarande stensprängning erhöll S. den 3 september 1938. När undertecknade
revisorer den 12 september besökte arbetsplatsen fanns ett upplag
utsprängd sten kvarliggande i vägbanan. 1 anledning härav ingåvo vi
till vägstyrelsen en P. M., daterad den 23 september 1938, däri vi gjorde
vägstyrelsen uppmärksam på, att den av S. utsprängda stenmassan icke
kunde slå i rimlig proportion till den i arbetsintyget angivna samt framhöll,
att vägstyrelsen borde ägna särskild uppmärksamhet och kontroll över vägmästare
P:s åtgärder, enär samtliga arbeten synas utföras planlöst och utan
hänsyn till verkställda kostnadsberäkningar.

Redan på ett så tidigt stadium var det uppenbart, att vågmästaren med
åsidosättande av utfärdade instruktioner överträtt sin befogenhet och utbetalt
full avlöning, innan arbetet blivit slutfört, genom att redan den 3 sep -

- 150

tember utfärda arbetsintyg å hela ackordssumman, fastän den utsprängda
stenmassan kvartåg å arbetsplatsen och blockerade vägbanan.

Hade vägstyrelsen omedelbart efter anmälan från revisorerna förrättat
besiktning å arbetsplatsen, hade den då ännu kvarliggande stenmassan exakt
kunnat uppmätas. Först den 19 oktober uppdrog vägstyrelsen till civilingenjören
Algot Nordström, Umeå, att verkställa uppmätning av bortsprängda
bergmassan. De av vägdistriktets revisorer vidtagna åtgärderna hade emellertid
väckt allmän uppmärksamhet, ej minst hos dem, som berördes av anmärkningarna,
och det ligger ju i sakens natur, att alla för bevisningen viktiga
faktorer undanröjdes under den långa tiden från första anmälan den
23 september till tidpunkten för undersökningen, som dateras den 29 november,
då c:a en halv meter snö täckte marken.

I sitt yttrande anför vägstyrelsen, att bortsättningen ej skett godtyckligt,
nian i närvaro av tvenne vägstyrelseledamöter, som därtill erhållit vägstyrelsens
uppdrag. Anmärkningsvärt är, att sådant beslut ej återfinnes i styrelsens
protokoll, men däremot erkände vägstyrelseledamöterna Severin
Jonsson och K. A. Peterson vid vägstyrelsens sammanträde den 6 december
1938, § 5, att de av vägmästare P. blivit anmodade närvara vid bortsättningen
av stensprängningsarbetena i fråga och på den grund varit närvarande.
Det är riktigt, att vägstyrelsen vid sammanträde den 15 augusti 1938
beslutat ett pris av 8: — kronor per kbm. berg för ifrågavarande sprängningsarbete.
Avtalet mellan vägmästare P. och S. var emellertid upprättat
redan den 20 juli 1938 enligt anteckning å arbetsintyget. Vidare anför vägstyrelsen,
att vid bortsättningen, som skedde i närvaro av tvenne vägstyrelseledamöter,
uppgjordes en approximativ uppskattning av den bergmassa,
som skulle sprängas bort och att vägmästare P. sedan skulle göra erforderliga
avvägningar och uträkningar, som skulle ligga till grund för avtalet. Vid
sammanträdet den 6 december kunde ifrågavarande ledamöter icke uppgiva
den approximativt beräknade massan och vägmästare P. har helt underlåtit
förrätta sektionering, ej ens visat några siffror rörande den approximativa
beräkningen.

Med anledning av revisorernas anmärkningar och civilingenjör N:s kontrollmätning,
beslöt vägstyrelsen den 6 december avgiva följande utlåtande:

»Då alltså enligt civilingenjören Nordströms uppmätning och på grund
därav avgivna utlåtande med åtföljande sektionering, vägdistriktet genom att
vägmästare P. vid anvisningens utfärdande lämnat felaktiga massauppgifter,
åsamkats en förlust på 792: — kronor, nämligen skillnaden mellan av
P. uppgivna 241.65 kbm. och vid kontrollmätningen erhållna 142 kbm. och
att det vidare finge anses ostridigt, alt entreprenören S. mot vägstyrelsens
instruktioner och med vågmästarens vetskap och gillande utbekommit
sprängämnen från Seth Persson i Stalon på vägdistriktets bekostnad, beslöt
vägstyrelsen alt avfordra vägmästare P. återbetalning till vägdistriktet av
sålunda angivna 792:— kronor plus kostnaderna för sprängämnena, vilken
summa efter av revisorerna hos köpman Persson i Stalon verkställda undersökningar
senare skulle fixeras.»

I sitt nu med anledning av statsrevisorernas anmärkning avgivna yttrande
framhåller vägstyrelsen, att de vitsordar av vägmästare P. framförda synpunkterna
och fastslår, att den felaktigt beräknade bergmassan icke rört
sig örn 99.65 kbm., som vägstyrelsen genom beslut den 6 december 1938 ålagt
vägmästare P. återbetala till vägdistriktet.

Styrelsen anför vidare: »Vägdistriktets revisorers uppgift att arbetstiden

lör ifrågavarande ackord skulle utgöra 242 timmar betvivlas starkt av vägstyrelsen.
Revisorernas uppgifter grunda sig nämligen icke på ingivna dagsverkslistor
utan på beräkning enligt utsagor från olika personer.»

— 151

Det förhåller sig verkligen, som vägstyrelsen anfört, att några dagsverkslistor
icke utfärdats vid likvideringen av arbetet, vilket i och för sig självt
måste anses anmärkningsvärt. Vid sammanträde med vägstyrelsen den 6
december 1938 företedde emellertid vägmästare P. dagsverkslistor, avseende
ifrågavarande arbete, varvid arbetstiden kunde fastslås till den av revisorerna
tidigare angivna och vilka tidsuppgifter lämnats av vid sprängningens utförande
deltagande arbetare.

Vägdistriktets revisorers påstående, att den bortsprängda stenen bortfraktats
på vägdistriktets bekostnad, förklarar vägstyrelsen vara helt gripen ur
luften. Det är emellertid fastslaget, att S. erhöll full likvid för arbetet den 3
september 1938. Det är vidare fastslaget, att utsprängd sten kvarlåg å arbetsplatsen
den 12 september och att entreprenören S. eller någon hans ställföreträdare
icke bortfraktat stenmassan. Det har ju då legat vägstyrelsen
närmast till hands, att undersöka, vilka som utfört transporten. I stället
bar vägstyrelsen gått in för att bortförklara och konstruera motbevis, liksom
i sin förklaring över statsrevisorernas anmärkning, där vägstyrelsen
påstår sig kunna icke endast bestrida utan även bevisa, att vägdistriktet
icke betalat något för transport av sten från den förutnämnda stensprängningen.
Bevisningen uteblir emellertid.

Av vägstyrelsens i yttrandet omnämnda intyg, som utfärdats av en vid
transporten anställd chaufför, tillkom sålunda, att intyget utfärdades utan
påverkan och innan dess intygsgivaren blivit påverkad av personer, som anmärkningen
rörde. När intyget utfärdades lämnades plats för sektionsnummer,
enär den vid tillfället var okänd av både intygsgivaren och den, som
avhämtade intyget. Ej heller chauffören visste om S. varit där och utfört
stensprängningen. Av beskrivningen av arbetsplatsen rådde icke någon tvekan
om, att den av chauffören utkörda stenmassan härledde sig just från
den bergsprängning, som S. utfört. Intygstagaren fick därför i uppdrag, att
ifylla sektionsnumret vid framkomsten till Vilhelmina.

Om vi revisorer icke kunna uttala oss örn vägmästar P:s sinnesbeskaffenhet
så som vägstyrelsen gjort, kunna vi emellertid framhålla, att P. är opålitlig,
lögnaktig och i många avseenden ganska bristfällig i de kunskaper
vilka böra fordras av en vägmästare. Detta med hänsyn till vägstyrelsens
här ovan nämnda uttalande angående P. borde givit vägstyrelsen anledning
reflektera över P:s lämplighet som vägmästare.

Av vägstyrelsens yttrande få vi den uppfattningen, att vägmästare P. är
den förföljda oskulden och vi revisorer äro mindre nogräknade med medlen
för att komma åt arbetsledning och vägstyrelse. Slikt äro vi vana att få
av dessa institutioner inom vägväsendet i Vilhelmina.

Vilhelmina den 18 januari 1940.

Adolf No,ren. J. A. Brunberg.

Av vägstämman utsedda revisorer.

— 152 —

Sveriges geologiska undersöknings yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 97, § 27.

Till statsutskottet.

I riksdagens revisorers berättelse för år 1939, av vilken Sveriges geologiska
undersökning nyss tagit del, förekommer en punkt, som, ehuru icke åsyftande
ämbetsverket själv, så nära berör en sida av dess verksamhet, att undersökningen
tillåter sig att vördsamt framställa följande erinringar.

I § 27 framställa riksdagens revisorer anmärkningar rörande vissa vägbyggnader
till åtskilliga gruvområden inom Västerbottens och Norrbottens
län. Det uppgives, att de anmärkta vägarna inom Västerbottens län »till stor
del torde få anses sakna intresse och betydelse för andra än gruvbolaget»
(Bolidens gruvaktiebolag) och synbarligen avses detta gälla även för vägarna
till Lavers koppargruva och Laisvall gruvområde.

Geologiska undersökningen vill först påpeka, att de åsyftade vägföretagen
inom Västerbottens län äro behövliga icke blott för Bolidenbolagets malmfält
vid Kristineberg utan i lika hög grad för statens gruvfält Bävliden samt den
intill denna liggande Bävlidmyran, vilka äro belägna endast c:a 5 km väster
och västsydväst från Kristineberg. Samtliga dessa gruvområden skola producera
koppar, bly och zink. Malmer hållande särskilt de båda förstnämnda viktiga
metallerna förekomma inom landet i övrigt i otillräcklig mängd. Därest
krigsförhållandena bliva rådande någon längre tid, torde snar produktion
från även statsfyndigheterna ifråga bliva nödvändig. Den ifrågavarande väganläggningen
är då lika behövlig för dessa som för det av Bolidenbolaget ägda
Kristinebergsfältet.

Beträffande vägen till Lavers koppargruva i Norrbottens län får geologiska
undersökningen framhålla, att staten i sin egenskap av jordägare är hälftendelägare
i sagda fyndighet. Den kopparproduktion som baserar sig på densamma
är, i synnerhet under nuvarande förhållanden, ett synnerligen viktigt
tillskott till Sveriges kopparbehov.

Vad slutligen angår vägen till malmfyndigheterna omkring Laisan (Laisvall)
må framhållas, att staten även här i stor utsträckning är hälftendelägare i inmutningarna.
Dessa inmutningar hålla blymalm av sådan beskaffenhet, att
det för täckandet av landets blybehov synes i hög grad önskvärt, att en produktion
härifrån med det allra snaraste kan igångsättas. Framför allt på
grund härav men även från synpunkten av statens direkta meddelägarskap
i fyndigheterna torde det vara av stort allmänt intresse att den åsyftade väganläggningen
med det snaraste kommer till stånd.

Av det anförda torde framgå att de ifrågavarande väganläggningarna enligt
geologiska undersökningens förmenande samtliga äro ur allmän synpunkt
synnerligen betydelsefulla samt att staten antingen genom meddelägarskap
eller såsom ensam gruvägare har behov av desamma likaväl som Bolidens
gruvaktiebolag.

Stockholm den 6 februari 1940.

AXEL GAVELIN.

K. E. Sahlström.

— 153 —

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 100, § 28.

Till Konungen.

Till åtlydnad av remiss den 15 december 1939 får riksräkenskapsverket
härmed avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer
under § 28 av berättelsen anfört rörande vissa iakttagelser angående
restförda utskylder samt indrivning av desamma.

I likhet med revisorerna anser riksräkenskapsverket, att en skärpning av
den centrala skattekontrollen bör vara ett av de verksammaste medlen för ernående
av en skyndsammare och effektivare indrivning.

Såsom statsrevisorerna framhållit, har riksräkenskapsverket under senare
år vid flera tillfällen påtalat brister, som gjort sig gällande i fråga om skatteindrivningen.
Ämbetsverket har dels i ett stort antal fall framställt anmärkningar,
dels ock genom cirkulärskrivelser till länsstyrelserna påtalat, att föreskrifterna
i uppbördsreglementet i fråga om redovisningen av restförda utskylder
ofta icke iakttagits. Sålunda har i sistnämnda hänseende framhållits
vikten av att landsfiskalerna och magistraterna i längderna över oredovisade
kronoutskylder angiva yrken eller titlar på de i längderna förekommande
personerna samt lämna noggranna uppgifter rörande vidtagna åtgärder och
hinder, som mött för indrivningen. Vidare har riksräkenskapsverket föreskrivit,
att då befattningshavare, som handhar indrivning av utskylder, finnes
uppförd å restlängd, uppgift därom skall lämnas i vederbörande inventeringsprotokoll.
De hittills vidtagna åtgärderna hava bland annat givit till resultat,
att indrivningen av åtskilliga äldre skatterestantier påskyndats. På
grund av den begränsade personal, som ämbetsverket haft att tillgå för övervakningen
av skatteindrivningens effektivitet — förutom ett kvinnligt biträde
en revisor, som endast delvis kunnat disponeras för undersökningar i sådant
hänseende — har emellertid någon systematisk granskning av längderna icke
kunnat ske.

Riksräkenskapsverket har tidigare i underdånigt utlåtande den 23 februari
1938 i anledning av en av ledamoten av riksdagens första kammare J. F. Domö
till statsrådet och chefen för finansdepartementet framställd interpellation
rörande åvägabringande av ett effektivare indrivningsväsende framhållit, att
en skärpning av kontrollen över skatteindrivningen vore önskvärd. Härför
krävdes emellertid bland annat utökning av gransknings- och inventeringsverksamheten
genom riksräkenskapsverket, vilken förutsatte en personalförstärkning,
som ämbetsverket dittills ansett sig sakna utsikt att kunna erhålla.
Någon förstärkning av den personal, som stått till förfogande för övervakningen
av skatteindrivningen, har sedan nämnda utlåtande avgavs icke ägt
rum.

I det förslag till omorganisation av riksräkenskapsverket, som ämbetsverket
i underdånig skrivelse den 3 november 1938 framlade i samband med
anslagsäskande för budgetåret 1939/40, framhölls beträffande frågan om inrättande
av en förste revisorstjänst å skattekontoret, att med hänsyn till det
ovissa läge, i vilket skattekontoret befunne sig på grund av den förestående
uppbördsreformen, riksräkenskapsverket ansåg sig böra avvakta denna reform,
innan dylik personalförstärkning begärdes. Sedermera har 1936 års
uppbördskommitté avgivit sitt betänkande med förslag till omorganisation
av uppbördsväsendet och folkbokföringen m. m. Då emellertid den föreslagna
uppbördsreformen icke torde komma att genomföras inom de när -

— 154 —

mäste åren, bör enligt riksräkenskapsverkets förmenande denna reform icke
längre avvaktas, utan en behövlig förstärkning av personalen å skattekontoret
omedelbart komma till stånd. I detta sammanhang vill riksräkenskapsverket
framhålla, att det inträdda krisläget och tillskapandet av nya statliga skatter
givetvis medför ett ökat behov av kontroll över indrivningens effektivitet.

Enligt riksräkenskapsverkets mening bör den skärpta kontrollen innebära
att samtliga avkortningar samt balanserade poster underkastas en specifik
granskning. Såsom riksräkenskapsverket framhållit i ovannämnda utlåtande
den 23 februari 1938 låter det sig icke göra att enbart av balanslängdernas
uppgifter bilda sig en bestämd uppfattning, huruvida indrivningen skötts på
ett tillfredsställande sätt. I sådana fall, då balanslängderna upptaga huvudsakligen
skattskyldiga med låga inkomster, är sålunda det knappast möjligt
att utan närmare kännedom om förhållandena på platsen bedöma, huruvida
indrivningsverksamheten eftersatts eller icke. Det torde därför vara erforderligt
att i dylika fall genom verkställande av inventering bilda sig en uppfattning
om indrivningens effektivitet. För att kunna få en riktig bild av indrivningsverksamhetens
bedrivande inom ett visst landsfiskalsdistrikt torde
vidare erfordras, att en jämförelse göres dels mellan å ena sidan den debiterade
skatten och å andra sidan influtna, avkortade och avskrivna samt restförda
belopp inom distriktet, dels ock mellan det sålunda framkomna resultatet
och motsvarande förhållanden inom andra jämförbara distrikt. En
skärpning av kontrollen torde fördenskull förutsätta upprättande av en fortlöpande
statistik över indrivningsverksamheten.

En ändamålsenlig organisation av skattekontrollen kräver såsom förut framhållits
i första hand en förstärkning av personalen på riksräkenskapsverkets
skattekontor. Innan en dylik förstärkning kommer till stånd, kan någon
effektiv skattekontroll icke utövas av riksräkenskapsverket.

Stockholm den 31 januari 1940.

V. ARVIDSSON.

Underdånigst
P. S. RUNEMARK.

1. d’Aubigné.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 119, § 99.

Till Konungen.

Till åtlydnad av remiss den 15 december 1939 får riksräkenskapsverket härmed
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer
under § 29 av sin berättelse anfört rörande indrivningen av utskylder i
Norrbottens län.

Indrivningsförliållandena i Norrbottens län hava under de senaste åren varit
föremål för riksräkenskapsverkets särskilda uppmärksamhet. Av revisorernas
utredning framgår, vilka åtgärder riksräkenskapsverket vidtagit för
påskyndande av indrivningen i Nederluleå landsfiskalsdistrikt. Riksräkenskapsverket
vill emellertid framhålla, att ämbetsverket efter granskning av

- 155 —

länets övriga balanslängder för december 1938 genom skrivelser till länsstyrelsen
framställt förfrågningar beträffande ett flertal uppbördsdistrikt om vidtagna
åtgärder för indrivning av vissa angivna resta ntiebelopp. Förfrågningarna
hava givit till resultat, att avsevärda belopp äldre utskylder inlevererats.
Av de inkomna svaren synes även framgå, att vederbörande i många fall underlåtit
att i god tid vidtaga effektiva indrivningsåtgärder.

Riksräkenskapsverket kommer givetvis att även i fortsättningen — i den
mån den begränsade personaltillgången det medgiver — med uppmärksamhet
följa restindrivningen i Norrbottens län.

Stockholm den 31 januari 1940.

Underdånigst
P. S. RUNEMARK.

V. ARVIDSSON.

/. d’Aubigné.

Länsstyrelsens i Norrbottens
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 119, § 29.

Till Körninge n.

Genom nådig remiss den 15 december 1939 har länsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av vad i riksdagens senast församlade revisorers
berättelse yttrats angående indrivning av utskylder i Norrbottens län (§ 29).

Till åtlydnad härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

1. Till en början framhålla revisorerna, att de vid sin granskning av balanslängderna
för december månad 1938 uppmärksammat, att beträffande;
vissa landsf iskalsdistrikt längderna upptaga ett påfallande stort antal reslförda
poster till avsevärda belopp. Revisorerna angiva därvid för vissa uppbördsdistrikt
de balanserade utskylderna för åren till och med 1937.

Enligt länsstyrelsens mening är det emellertid klart att inga bestämda slutsatser
kunna dragas av de av revisorerna angivna siffrorna. De utgöra endast
absoluta tal och hava icke på något sätt ställts i relation till de belopp, vartill
respektive restlängder uppgå. Siffrorna kunna i och för sig mycket väl
betyda att indrivningsresultatet varit utmärkt, men de kunna också betyda
att det varit dåligt. Ett sakligt bedömande av indrivningsverksamheten förutsätter
att hänsyn tages till storleken av de utskylder, som från början skolat
indrivas.

Det bör vidare framhållas, att avseende också måste fästas vid förekomsten
av äldre eller yngre utskylder, och i vilken relation desamma kunna ingå i
de balanserade utslcyldernas summa. Man kan nämligen icke omedelbart
indriva restförda utskylder; en viss tid måste alltid förflyta innan indrivningsresultatet
kommer till synes. Utgöra de yngre utskylderna en relativt
stor del av summan av de balanserade utskylderna, kan man icke av den
balanserade utskyldssummans storlek bilda sig någon uppfattning örn intensiteten
i indrivningsverksamheten.

Varken till den ena eller andra av de härovan angivna och för bedömandet

156 —

av indrivningsverksamheten så betydelsefulla faktorerna synas revisorerna
hava tagit någon som helst hänsyn.

Att finna en metod, genom vilken man kan avläsa huruvida försumlighet
föreligger från vederbörandes sida beträffande sättet att sköta restindrivningen
är helt visst icke lätt. Så mycket är emellertid säkert att man icke
kan gå tillväga så som revisorerna gjort. Det har ovan framhållits att balanslängdernas
summa icke i och för sig giver något besked i berörda avseende;
förefalla balanslängdernas summor vara för höga, är detta på sin höjd ett
tecken på att försumlighet kan föreligga men det utgör icke något bevis för
att så verkligen är fallet.

Enligt länsstyrelsens mening bör vid en undersökning angående restindrivningens
effektivitet den metod användas, som 1936 års uppbördskommitté
begagnat sig av i sitt avgivna betänkande med förslag till omorganisation av
uppbördsväsendet och folkbokföringen m. m. De kommitterade hava därvid
tagit hänsyn till antalet utskyldsposter och det belopp, som indrivits, samt
ställt de siffror, som därvid erhållits, i relation till de utskyldsposter och
belopp, som restlängderna från början innehållit. Med en sådan metod erhålles
säkrare grund för bedömandet av indrivningsverksamheten, ehuru väl
icke heller de siffror, som därvid erhållas, kunna anses utslagsgivande. Undersökningar
måste nämligen göras angående orsakerna till att indrivningsverksamheten
icke varit bättre än siffrorna utvisa, innan man kan uttala sig
om, huruvida försumlighet föreligger från indrivningsmyndigheternas sida.
Länsstyrelsen har haft för avsikt att för åren från och med 1930 framlägga
en redogörelse enligt nu angivna riktlinjer för indrivningsverksamhet inom
länet, en avsikt, som länsstyrelsen på grund av bristande tid emellertid varit
tvungen att övergiva. Länsstyrelsen har emellertid undersökt resultatet av
indrivningen för 1933, 1935, 1937 och 1938 års kronoutskylder; undersökningen
har därvid emellertid icke kunnat fullföljas annat än beträffande de
indrivna beloppens storlek.

Undersökningen utvisar att i stort sett någon anmärkning mot indrivningen
för närvarande icke kan göras. I de fall där, så med hänsyn till siffror
synes vara förhållandet, finnes förklaringar, som enligt länsstyrelsens mening
måste godtagas och som fria vederbörande från anklagelsen örn försumlighet.
Att emellertid här diskutera indrivningsverksamheten inom varje distrikt torde
icke vara erforderligt, eftersom revisorerna anmärkt på blott vissa distrikt.
För dessa distrikt skall härnedan lämnas en summarisk redogörelse angående
de inom distrikten rådande förhållandena.

Nederkalix landsfiskalsdistrikt.

Vissa anmärkningar mot indrivningen inom detta distrikt hava tidigare
kunnat göras. Länsstyrelsen har emellertid i skrivelse den 26 november 1937
till vederbörande fjärdingsman erinrat honom om vikten av, att indrivningen
av utskylder och böter för framtiden bedreves på ett snabbare och mera
energiskt sätt.

Balanslängdens summa utgjorde:

år 1936 .......................................... kronor 111,059: —

år 1937 .......................................... » 106,884:96

år 1938 .......................................... » 99,372: 16

år 1939 .......................................... » 91,861:67.

Balanslängdens summa kan betydligt nedbringas, därest avkortningar i
större omfattning vidtagas. De formella förutsättningarna för avkortning
föreligga i ett stort antal fall men vederbörande landsfiskal — liksom också
länsstyrelsen — har den uppfattningen, att det i det längsta är bättre att icke

— 157 —

omedelbart avkorta utskylderna — etter avkortning få utskylderna icke indrivas
—• utan avvakta och se tiden an i förhoppning om att tillfälle skall
erbjuda sig att sedermera 1''å utskylderna betalda. Det medgives att räkenskapsmässigt
det icke ser tilltalande ut att i böckerna stora belopp balansera,
men det bör också framhållas att det icke kan vara ett statsintresse, att avkortning
vidtages —- även örn detta formellt kunnat ske tidigare -— förrän
varje utsikt att erhålla betalning är utesluten. Det har också visat sig
att betalning — i många fall frivilligt — erlagts för utskylder, som tidigare
hade kunnat avkortas.

Länsstyrelsen anser sig jämväl böra påpeka att de personer, som förekomma
i restlängden! a för kronoutskylder, oftast även återfinnas i de kommunala
rostlängderna. Den kommunala utdebiteringen håller sig omkring 20 kronor
och denna höga kommunalskatt måste givetvis inverka även på indrivningen
av restförda kronoutskylder. Därjämte kan framhållas att stor arbetslöshet
varit rådande inom distriktet.

Av de härovan lämnade siffrorna för balanslängderna framgår, att balansen
år från år avsevärt nedbringats. Länsstyrelsen har också grundad anledning
antaga att densamma skall kunna ytterligare minskas genom den skärpning
i indrivningsarbetet, som under senaste året kommit till stånd och den slutliga
utgallring för avkortning, som så småningom kommer att vidtagas.

Nederluleå landsfiskalsdistrikt.

Av den undersökning länsstyrelsen verkställt framgår, att hittills influtit
av kronoutskylderna:

95.76 °/o för år 1933, varav 81.92 °/o vid uppbörd,

94.62 % för år 1935, varav 83.65 % vid uppbörd,

91.33 % för år 1937, varav 84.22 % vid uppbörd,

88.63 % för år 1938, varav 83.16 °/o vid uppbörd.

Resultatet av indrivningen, sådant detsamma slutligen giver sig till känna,
torde icke med hänsyn till nu angivna siffror böra föranleda någon större
anmärkning. Däremot torde indrivningen något kunna påskyndas, därest
ytterligare biträde kan beredas åt landsfiskalen.

Såsom framgår av fjärdingsmännens yttrande och av vad länsstyrelsen i
övrigt inhämtat hava särskilda åtgärder vidtagits för att inom närmaste framliden
kunna redovisa de äldsta längderna samt överhuvud taget intensifiera
indrivningsarbetet.

1 detta sammanhang vill länsstyrelsen framhålla att bestämmelsen örn
förmånsrätt för fastighetsskatt som bekant förutsätter att utmätning sker inom
1 år efter förfallodagen. Det må emellertid vara förklarligt att vederbörande
utmätningsman — och till och med länsstyrelsen -— mången gång kan stå
tveksam inför valet att genom en dylik åtgärd indriva ett relativt obetydligt
skattebelopp och därmed exekutivt försälja en fattig småbrukares eller lägenhetsägares
hem eller att i stället vänta och söka med lämpor utfå beloppet.
Visserligen kan detta i åtskilliga fall misslyckas, men det kan också vara
minst sagt diskutabelt om den verkliga fördelen för det allmänna, sett i hela
dess vidd, infrias genom det exekutiva förfarandet.

I övrigt får länsstyrelsen hänvisa till de yttranden, som i denna fråga avgivits
av vederbörande landsfiskal och fjärdingsman. Länsstyrelsen anser sig
emellertid i anledning av en av landsfiskalen lämnad uppgift böra påpeka,
att länsstyrelsen icke föreslagit, att anteckning örn indrivningsåtgärder skulle
företagas av vederbörande fjärdingsman, men väl att länsstyrelsen framhållit,
att anteckning borde ske efter samråd med vederbörande fjärdings -

— 158 —

män, som hava den bästa personkännedomen. Den av landsfiskalen lämnade
uppgiften torde sålunda hava berott på ett missförstånd från hans sida.

Pajala landsfiskalsdistrikt.

Distriktet omfattar en areal av 48.75 kvadratmil. Den kommunala utdebiteringen
utgör omkring 20 kronor.

Indrivningen är synnerligen svår att verkställa i detta distrikt. Befolkningen,
som lever av skogsbruk, är mycket fattig. Den jämförelsevis höga
procenten för influtna skatter beror på att staten och skogsbolagen äro de
största skattebetalarna inom distriktet, vartill kommer att Pajala allmänning
betalar de landstingsmedel, som debiterats för enskilda personer tillhöriga
jordbruksfastigheter.

Nedertorneå landsfiskalsdistrikt.

Den kommunala utdebiteringen håller sig omkring 25 kronor. Förutom
denna höga utdebitering för kommunalulskylder bar på indrivningsresultatet
inverkat, att landsfiskalstjänsten före år 1938 varit vakant eller uppehållits
av tjänsteinnehavare, som icke räknat med att stanna kvar inom distriktet.
Sedan år 1937 har indrivningsverksamheten emellertid förbättrats; länsstyrelsen
har oavlåtligen sin uppmärksamhet riktad på indrivningen i detta distrikt.

Beträffande den påtalade balanssummans storlek tillåter länsstyrelsen sig
citera följande ur landsfiskalens yttrande i ärendet: »Balanserade beloppet
skulle kunna nedbringas avsevärt, därest jag redovisat samtliga fall, där ett
eller flera indrivningsförsök misslyckats, med bevis om hinder. Inom härvarande,
liksom flera andra norrlandsdistrikt, där befolkningen till stor del
lever av tillfälliga arbeten av mycket skilda slag, kan det knappast anses
ändamålsenligt, att så omedelbart anmäla utskylderna till avkortning. Vad
som icke kan indrivas ena året kan ofta utan större svårighet uttagas ett
annat år. Med ständigt återkommande avkortningar avtrubbas de skattskyldigas
ambition så till den grad att de mesta utskylderna slutligen måste uttagas
tvångsvis och få vederbörande den inställningen att betalning av utskylder
bör förekomma i sista hand eller om möjligt icke alls. Jag kan sålunda icke
förstå, att summan av de balanserade utskylderna skulle spela någon avgörande
roll vid bedömandet av indrivningsverksamheten.»

Jokkmokks landsfiskalsdistrikt.

Detta distrikt har en areal av 194.74 kvadratmil. Denna stora omfattningav
distriktet medför givetvis svårigheter för indrivningen. År från år har
emellertid indrivningen förbättrats och någon berättigad anmärkning kan
icke göras mot densamma. Detta framgår med all tydlighet av en jämförelse
mellan antalet debiterade och redovisade utskyldsposter, vilka enligt landsfiskalens
uppgift uppgå till:

Utskylder för år	Debiterade poster	Summa	Oredovisat 31/xa 1939
1936, l:a uppbörden ..................	1,712
1936, 2:a > ..................	334	2,046	10
1937, l:a >	2,139
1937, 2: a	204	2,343	95
1938, l:a * ..................	2,079
1938, 2:a » ..................	259	2,338	692
Summa		6,727	797

— 159 —

Under de tre år denna uppställning avser, hava sålunda redovisats icke
mindre än 5,930 utskyldsposter.

Överluleå landsfiskalsdistrikt.

Av den undersökning, länsstyrelsen verkställt, framgår att kronoutskylder
influtit med

95.20 °/o för år 1933, varav vid ordinarie uppbörd 85.39 °/o,

94.51 % för år 1935, varav vid ordinarie uppbörd 85.02 %>,

94.79 %> för år 1937, varav vid ordinarie uppbörd 84.99 %,

92.33 °/o för år 1938, varav vid ordinarie uppbörd 85.13 %.

Av dessa siffror synes framgå att indrivningsresultatet som helhet betraktat
kan anses vara tämligen gott. Beträffande vissa poster har länsstyrelsen
emellertid i skrivelser den 24 februari 1937 och den 22 februari 1938 för
landsfiskalen framhållit angelägenheten av att desamma slutredovisades ävensom
infordrat förklaring angående orsaken till att redovisning icke tidigare
inkommit.

Älvsby landsfiskalsdistrikt.

Resultatet av indrivningen av detta distrikt har varit mindre tillfredsställande.
Detta beror framförallt på befolkningens stora svårigheter att överhuvud
taget kunna erlägga några utskylder. Inom distriktet utgöra nämligen
skogs- och flottningsarbetare det största antalet av de skattskyldiga, och då
dessa arbetare endast periodiskt hava några inkomster, är det tämligen klart,
att indrivningsarbetet måste vara tungt och tidsödande och icke kan lämna
så gott resultat. Därtill kommer att den ordinarie innehavaren av landsfiskalstjänsten
varit sjuklig, och att antalet exekutionsbiträden inom distriktet, som
omfattar 18 kvadratmil, förut varit för litet. Tillkomsten av gruvsamhället
i Laver, torde också i icke ringa grad hava föranlett ökat arbete för landsfiskalen.

Luleå stad.

Trots revisorernas anmärkning vågar länsstyrelsen hävda att indrivningen
av utskylder är god. Detta torde framgå av följande siffror för hittills erlagda
utskylder:

Å r	Erlagt vid ordinarie uppbörd i procent av debiterat beiopp	Summa influtet i procent av debiterat belopp
1933	86.fi	95.7
1934	87 9	96.7
1935	88.3	98.8
1936	89.0	96.5
1937	88 8	95.4
1938	88.3	91.7

Såsom en normal förlustsiffra i genomsnitt för hela landet torde man få
räkna med omkring 4 procent av debiterat belopp. Förlustsiffran i denna
stad håller sig omkring den normala förlustsiffran och därmed torde revisorernas
anmärkning få anses nöjaktigt besvarad.

Det på restlängd uppförda beloppet har utgjort för år:

— 160 —

1929 .................................... kronor 94,058:21

1930 .................................... » 95,519: 58

1931 » 113,473:01

1932 » 119,603:45

1933 .................................... » 127,583: 17

1934 » 106,072:56

1935 » 106,496:87

1936 » 109,746:85

1937 » 137,049: 10.

Enligt länsstyrelsens mening är det med hänsyn till restlängdernas belopp
icke särskilt anmärkningsvärt att i balanslängden för december månad 1938
balanserar 120,744 kronor 92 öre. Denna summa är ,ju icke större än att den
motsvarar restförda utskylder för en tidsperiod av blott omkring ett år samt
till och med för 1937 understiger det då restförda beloppet. Det kan i detta
sammanhang påpekas att för de övriga distrikt, mot vilka anmärkning gjorts,
balanslängdens summa icke väsentligt överstiger en restlängdssumma för en
beräknad tidsperiod av ett och ett halvt år.

II. Revisorerna uttala vidare, att de även beträffande vissa andra uppbördsdistrikt
inom länet bibragts den uppfattningen, att restindrivningen icke
handhafts med tillbörlig omsorg. De anmärkningar, revisorerna gjort i detta
hänseende, tillåter sig länsstyrelsen bärnedan behandla punkt för punkt.

1. Revisorernas anmärkning att »i ett distrikt med synnerligen stort antal
restförda poster» icke föranstaltats om införsel i lön för tjänstemän med fast
anställning kan länsstyrelsen till följd av revisorernas diskretion att icke
namngiva det distrikt, som avses, icke närmare avhandla. Av samma anledning
kan länsstyrelsen icke heller bemöta revisorernas anmärkning mot
indrivningen av utskylder bos lärarpersonalen i tvenne socknar. Länsstyrelsen
kan endast i detta avseende hänvisa till de av vederbörande landsfiskaler
och magistrater avgivna yttrandena, i den mån dessa kunna innehålla något,
som kan beröra den nu föreliggande frågan.

2. Anmärkning har vidare riktats mot indrivningen av utskylder hos f. d.
stadsfogden i Luleå, vilken i balanslängden för december månad 1938 finns
restförd för 1934—1937 års kronoutskylder med 2,267 kronor 25 öre.

Till upplysning i ärendet får länsstyrelsen meddela, att ifrågavarande skattskyldige
avgick från sin tjänst såsom stadsfogde med utgången av mars månad
1934. Från och med denna månad har den skattskyldige restförts för
skatter till stat och kommun med 7,900 kronor 63 öre samt å uppbördsstämmor
erlagt kommunalutskylder med ett sammanlagt belopp av 455 kronor.
Från mars månad 1934 har betalts 5,678 kronor 86 öre; de obetalda restförda
skatterna uppgå nu till 2,676 kronor 77 öre.

Ifrågavarande pensionär är nu 71 år gammal och uppbär en pension av
3,600 kronor. För länsstyrelsen är det känt att denne skattskyldige är hårt
skuldsatt. Det har därför för länsstyrelsen snarare varit anledning till förvåning
att utskylder till så stort belopp influtit än skäl att mot magistraten göra
anmärkning för försummad indrivning.

3. Beträffande anmärkningen mot indrivningen av utskylder hos en läroverkslärare,
som enligt balanslängden för augusti månad 1939 restförts för
såväl 1937 som 1938 års kronoutskylder med sammanlagt 1,005 kronor 73
öre, får länsstyrelsen anföra följande.

Den skattskyldige har å restförda kommunal- och kronoutskylder erlagt
1.484 kronor 55 öre under år 1938 och 1,533 kronor 53 öre under år 1939.

Enligt överenskommelse skall avbetalning erläggas med 150 kronor i månaden,
vilken överenskommelse emellertid jämkats med hänsyn till att den

161

skattskyldig varit sjukledig under nästan hela vårterminen 1939 oell tjänstgjort
endast partiellt under hösten samma år.

Enligt länsstyrelsens mening har den träffade överenskommelsen örn frivillig
avbetalning varit lika så god som ett tvångsförfarande genom införsel.

4. Såsom exempel på otillfredsställande indrivning hava revisorerna vidare
omnämnt, att i ett distrikt en kyrkoherde den 31 augusti 1939 resterade för
kronoutskylder för åren 1936—1938 med sammanlagt 2,633 kronor 32 öre.
Införsel i lön för 1936 års skatt beviljades försl den 17 februari 1938.

Härom har vederbörande landsfiskal bland annat meddelat följande.

»I slutet av år 1937 ifrågasattes införselbeslut, varemot kommunalnämnden
bestämt protesterade under förmälan, att den skattskyldige uppburit ett halvt
års lön i förskott. Ehuru det knappast kan bestridas att kommunalnämnden
haft rätt att i första hand tillgodogöra sig sin fordran av kyrkoherdens lön utfärdades
den 17 februari 1938 beslut om införsel av 250 kronor i månaden.
Slutligen träffades med nämnden den överenskommelsen att tvåhundra kronor
i månaden skulle innehållas lill den 1j1 1940, under vilken tid kommunalnämnden
därjämte skulle innehålla eller uttaga sin fordran och skulle därefter
till skattebetalningen utgå 250 kronor i månaden. I samband härmed
kan nämnas, att kyrkoherden i fråga har stor familj.»

5. Anmärkning har vidare riktats mot indrivningen av utskylder hos en
speditör, som varit restförd för utskylder för åren 1935—1938 med 4,040 kronor
4 öre.

I avgiven förklaring har vederbörande landsfiskal bland annat anfört att
den skattskyldige haft undergrävd ekonomi men att han så småningom upparbetat
sitt företag (huvudsakligen åkeri) så att det numera kan anses ekonomiskt
bärande. Landsfiskalen fortsätter vidare:

»På grund av försummelse att fullgöra deklarationsplikten har han blivit
hårt beskattad och i vissa fall fått betala dubbla utskylder. För att tvinga
vederbörande till avbetalningar har i början av år 1938 verkställts utmätning
av lös egendom och har utmätningen sedermera förnyats var sjätte månad.
Den utmätta egendomen har den skattskyldige behövt för sin rörelse och därest
egendomen försålts hade hela rörelsen till föga båtnad för det allmänna
blivit strypt. Under hot örn exekutiv försäljning har emellertid avsevärda belopp
kunnat framtvingas. Sålunda har exempelvis under år 1939 i kronooch
kommunalutskylder erlagts kronor 3,691: 36, därav kronor 1,760: 06 utgör
restförda kronoutskylder för åren 1934 och 1935. Därjämte har han erlagt
kronor 800: — utgörande avgifter till riksförsäkringsanstalten med mera.
Så vitt nu kan bedömas har den skattskyldige i framtiden förutsättning att
göra lika stora avbetalningar, vilket innebär att hans utskylder utan ekonomisk
katastrof för honom själv inom en icke alltför avlägsen framtid bliva
betalda. Såvitt det för mig iir känt äro hans övriga skulder så ordnade, att
de icke behöva inkräkta å den egendom, som utmätts till säkerhet för utskylderna.
»

6. Revisorerna hava vidare funnit det anmärkningsvärt att länsassessorn
å landskontoret resterat för kronoutskylder för åren 1936—1938.

I anledning härav får länsstyrelsen meddela att orsaken därtill iir alt söka
i den sjukdom, som drabbat länsassessorn. Införsel har varit beviljad i lönen
och månatligen har erlagts 300 kronor; samtliga lill betalning förfallna utskylder
äro nu erlagda. Betalningen har skett redan i november 1939 eller
sålunda innan revisorernas anmärkning blivit känd.

III. 1 fråga örn avkortning av utskylder hava revisorerna anmärkt »att
beträffande en komminister avkortning ägt rum under år 1938 för 1936 och
1937 års kronoutskylder med sammanlagt 1,002 kronor 13 öre, ehuru vederbörande
under året icke lidil av någon minskning i sina inkomster».

II—40725C. Rev. berättelse emy. statsverket år 1039. II.

— 162 —

Att revisorerna framställt en anmärkning av dylikt innehåll är ägnat att
förvåna och kan endast förklaras av att de icke gjort någon närmare undersökning
i ärendet.

Ifrågavarande skattskyldiges löneförmåner hava under avsedda år utgjort
8,100 kronor 95 öre, varav 500 kronor fast reseanslag. Med tjänsten har därjämte
varit förenad rätt till hyresfri bostad.

Den skattskyldige, som på grund av sjukdom varit tjänstledig enligt domkapitlets
beslut den 22 april 1936 återinträdde icke vidare i tjänst. Han skulle

av sina kontanta löneförmåner bestrida:

avlöning åt vikarie................................... kronor 2,641: 44

pensionsavgifter .................................... » 270:96

underhållsbidrag åt hustru och fyra barn .............. »

enligt införselbeslut den 1 maj och den 26 juni 1936 .... » 2,800: —

utgifter för uppvärmning av bostad .................. » 400: —

utgifter för lyse..................................... »__200: —

kronor 6,312:40.

I runt tal hade sålunda komministern av sina kontanta löneförmåner kvar
endast ett belopp av 1,800 kronor per år eller 150 kronor i månaden, vilkel
måste anses hava åtgått för honom själv och anställd husföreståndarinna.

Till följd av boskillnad i samband med tidigare inträffad konkurs saknade
komministern utmätningsbar såväl fast som lös egendom.

Den skattskyldige avled den 12 oktober 1938 under tragiska omständigheter
och dödsboet avträddes till konkurs den 30 mars 1939.

I samband med anmärkningen mot avkortningen av komministerns utskylder
hava revisorerna uttalat att det »icke kunnat undgå väcka revisorernas
uppmärksamhet, att även i en del andra fall avkortning förekommit utan
att effektiva åtgärder synas hava blivit vidtagna för utskyldernas indrivning».

Det torde vara självklart att länsstyrelsen icke kan ingå på någon diskussion
av denna punkt, eftersom revisorerna icke angivit i vilka fall, revisorerna
skulle hava bibragts en dylik uppfattning. Länsstyrelsen har endast att i
detta sammanhang uttala sitt beklagande över att revisorerna begagnat en sådan
form för framställandet av sina anmärkningar i berörda avseende, att
den undandrager vederbörande myndighet möjligheten att försvara sig.

IV. På grund av de under denna paragraf i revisorernas berättelse gjorda
iakttagelserna hava revisorerna kommit till det resultatet, att restindrivningen
av kronoutskylder i Norrbottens län ofta skötts på ett synnerligen otillfredsställande
sätt. Allvarliga erinringar riktas även mot det sätt, på vilket
indrivningen av restförda utskvlder övervakats av länsstyrelsen.

Den tidsperiod för vilken riksdagens revisorer verkställt sin granskning och
på vars resultat de byggt upp sina anmärkningar omspänner även den lågkonjunktur,
som måhända är den hårdaste, som på långliga tider drabbat
vårt land och för vilken Norrbottens län, som allom är bekant, blev särskilt
hårt utsatt. Om länsstyrelsen och indrivningsmyndigheterna följt riksdagens
revisorers anvisning att skyndsammast möjligt slutredovisa restlängderna, hade
detta, såsom förut framhållits, ovillkorligen medfört ett försämrat resultat
av skaf teindrivningarna. I Norrbottens län hava de underordnade indrivningsmyndigheterna
i fullt samförstånd med länsstyrelsen, såväl då det gällt
kronoskatt som kommunala utskvlder, hellre låtit slutredovisning av restlängderna
anstå, för att avvakta möjligheten att, då bättre tider inträda, få in
mesta möjliga skattemedel, än att gå den betydligt bekvämare vägen att hastigt
slutredovisa längderna och konstatera oförmågan att betala. Genom det
använda förfarandet kan det självfallet icke helt undgås, att en viss förskjut -

— 163 —

ning i indrivningen av efterföljande års skatter inträffar, då det givetvis är
indrivningsmannen angeläget att först få de äldsta posterna betalda, men detta
har heller icke medfört någon förlust för statsverket. Det förefaller länsstyrelsen,
som om revisorerna vid framställning av sin anmärkning icke ägnat
någon uppmärksamhet åt, att det gällt Sveriges fattigaste län och att de icke
heller beaktat, att tiden för anmärkningarna, såsom nyss framhållits, omspänner
de ytterst svåra lågkonjunkturåren. Icke ens för den över hela landet
kända arbetslöshetsorten Kalix hava revisorerna haft ett ord till övers
örn de speciella svårigheter, som drabbat denna befolkning. Länsstyrelsen
anför icke detta till försvar för egen del, men den känner det vara sin plikt
att anföra det såsom försvar för länets befolkning, som i så stor utsträckning
endast under stora umbäranden kan fullgöra sin skatteplikt och dess värre i
många fall saknar varje möjlighet därtill. Länsstyrelsen vill till sist tillägga
att den städse känt sitt ansvar att på det sätt, som enligt dess mening bäst
gagnat det allmänna, även i detta hänseende fullgör sina åligganden, och det
förefaller som komme kärnan i revisorernas anmärkningar ytterst att vila på
olika uppfattningar örn vilka former för skatteindrivningen, som giva de bästa
resultaten.

Med det anförda har länsstyrelsen självfallet ingalunda velat bestrida att i
detta vidsträckta län, där mångfaldiga svårigheter för indrivningsmännen föreligga,
fel eller försummelser i ett eller annat fall förekommit, men länsstyrelsen
har icke fattat de framställda anmärkningarna såsom åsyftande enstaka
fall; snarare synes revisorernas formulering avse att generalisera förhållandena
på detta område i Norrbottens län. Det är mot denna form för anmärkning,
som länsstyrelsen vänder sig, och som länsstyrelsen av vad som förekommit
icke kan anse berättigad.

Av vederbörande magistrater och landsfiskaler infordrade yttranden ävensom
upprättade tablåer angående indrivningen av 1933, 1935, 1937 och 1938
års kronoutskylder bifogas.1

Luleå i landskontoret den 23 januari 1940.

Underdånigst
D. HANSÉN.

B. ALVIN.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 123, 126,

148, 155, 158, §§ 30, 31, 38, 42, 41.

Till Konungen.

Genom remiss den 15 december 1939 har statskontoret anbefallts avgiva
utlåtande med anledning av vad i rksdagens senast församlade revisorers
berättelse yttrats angående införsel i avlöning, som utgår i form av provision
(§ 30), tiden för redovisning av utskylder, erlagda genom införsel (§ 31),
ersättning till vissa vikarier å landsfiskalstjänster (§ 38), vissa iakttagelser
angående utbetalningar av överåriga depositioner (§ 42) och vissa avskrivningsfrågor
(§ 44). I anledning härav får statskontoret anföra följande.

1 Ej här avtryckta.

— 164 —

§ 30.

Den av revisorerna förebragta utredningen synes giva vid handen, att
införsel kan beviljas i jämväl sådan avlöning, som utgår i form av provision.
Med hänsyn till att en avvikande uppfattning i denna fråga gjort sig
gällande i tillämpningen synes lämpligt, att revisorernas utredning bringas
till utmätningsmyndigheternas kännedom. Statskontoret förutsätter emellertid,
att riksräkenskapsverket, inom vars ämbetsområde frågan närmast hör,
med anledning av revisorernas påpekande kommer att vidtaga erforderliga
åtgärder.

§ 31.

Statskontoret delar revisorernas uppfattning, att åtgärder böra vidtagas
för säkerställande av en snabbare redovisning av utskylder, som erlagts genom
införsel. Därest en föreskrift med detta syfte anses böra inflyta i lagen
om införsel i avlöning, pension eller livränta, torde 11 § nämnda lag
böra erhålla sådan ändrad lydelse, att arbetsgivaren förpliktas att å vissa
angivna tider, eller oftare, där utmätningsmannen så föreskrivit, dock högst
en gång i månaden, till utmätningsmannen med posten översända innehållet
belopp.

§ 38.

I remissutlåtande den 27 januari 1939 över en framställning den 28 oktober
1938 av länsstyrelsen i Västmanlands län rörande tillämpningen av det
av revisorerna under förevarande paragraf omnämnda cirkuläret har statskontoret
uttalat sig för den av revisorerna angivna tolkningen och samtidigt
ifrågasatt, huruvida icke anledning förelåge att förtydliga cirkuläret.
Numera äro — sedan civila avlöningsreglementet trätt i kraft — gällande
bestämmelser om löneförmåner vid vikariat å icke reglerade tjänster vid
fögderiförvaltningarna överhuvud föråldrade. Vad revisorerna anfört torde
böra tagas under övervägande vid den omarbetning av dessa bestämmelser,
som i anledning härav blivit erforderlig.

I detta sammanhang vill statskontoret erinra örn att 1939 års lagtima riksdag
(skrivelse nr 219, punkt 1) anhållit om utredning rörande stationeringsort
för ordinarie tjänsteman vid förordnande att uppehålla tjänst å annan
ort än den, till vilken hans tjänstgöring å den ordinarie befattningen varit
förlagd.

§ 42.

Beträffande i allmänt förvar nedsatta penningbelopp hava för vissa speciella
fall föreskrifter meddelats i det av revisorerna angivna syftet. Så har
i 7 § lagen den 24 mars 1927 örn gälds betalning genom penningars nedsättande
i allmänt förvar stadgats, att nedsatt, efter 20 år från nedsättningen
innestående belopp må — om ej anledning finnes till antagande, att fråga
om rätt till beloppet är beroende på prövning — lyftas av gäldenären, där
han därtill anmäler sig inom natt och år, samt att beloppet eljest tillfaller
kronan. Även 43 § gruvlagen innehåller en bestämmelse med motsvarande
innebörd. Den tid, efter vilken det nedsatta beloppet kan tillfalla kronan,
har emellertid här bestämts till 11 år.

I likhet med revisorerna anser statskontoret önskvärt, att nu gällande generella
regler rörande i allmänt förvar nedsatta penningbelopp ersättas med
mera tidsenliga föreskrifter. Dessa torde lämpligen böra utformas i nära
anslutning till de i förenämnda lag den 24 mars 1927 meddelade bestämmelserna.

— 165 —

§ U.

Enligt kungörelsen den 12 december 1924 (nr 530) med vissa bestämmelser
angående handläggningen av avkortnings-, avskrivnings-, restitutionsoch
reskontreringsmål skola förvaltningsmyndigheternas beslut i dylika mål
jämte handlingarna i målen biläggas vederbörliga räkenskaper för att undergå
granskning i riksräkenskapsverket. I anledning härav torde särskild
åtgärd i det av revisorerna under förevarande paragraf angivna syftet icke

vara erforderlig. ,

I handläggningen av dessa ärenden hava, förutom undertecknade, deltagit
statskommissariema Nissen och Johnsson samt t. f. statskommissarierna
Elfving, Britth och Dyberg.

Stockholm den 4 januari 1940.

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.

E. BERGMAN.

Karl. G. Hallström.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 123, § 30.

Till Konungen.

Till åtlydnad av remiss den 15 december 1939 får riksräkenskapsverket
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer
under § 30 av berättelsen anfört rörande införsel i avlöning, som utgår i
form av provision. ... ...

Såsom revisorerna uppmärksammat har riksräkenskapsverket i skrivelse
till länsstyrelsen i Norrbottens län den 15 april 1939 framhållit, att ämbetsverket
vid sin granskning av länets uppbördsredogörelser för år 1938 beträffande
Nederkalix landsfiskalsdistrikt funnit, att enligt avkortningslängderna
för april och augusti månader samma år vissa belopp, avseende handelsresanden
L. i Kalix påförda kronoutskylder för åren 1932—1935 samt
1937 avkortats. Med skrivelse den 11 juli 1939 överlämnade länsstyrelsen
till riksräkenskapsverket utan eget yttrande från vederbörande landsfiskaler
infordrade förklaringar i ärendet.

I anledning av att länsstyrelsen icke avgivit något eget yttrande i ärendet
avlät riksräkenskapsverket den 9 november 1939 följande skrivelse till länsstyrelsen
i Norrbottens län.

I skrivelse den 15 april 1939 anhöll riksräkenskapsverket i fråga örn för
handelsresanden L. i Kalix avkortade kronoutskylder för åren 1932—1935
samt 1937 bland annat örn uppgift beträffande anledningen till, att framställning
icke jämlikt § 26 uppbördsreglementet gjorts örn den skattskyldiges
försättande i konkurs.

Med skrivelse den 11 juli 1939 har Ni till riksräkenskapsverket överlämnat
från vederbörande landsfiskaler infordrade förklaringar i ärendet. Däremot
har Ni icke för egen del avgivit något yttrande.

— 166

Då det jämlikt ovanberörda stadgande i § 26 uppbördsreglementet ankommer
på Konungens befallningshavande att eventuellt förordna örn framställning
rörande skattskyldigs försättande i konkurs, får riksräkenskapsverket
— med översändande av handlingarna i ärendet — anhålla örn Edert
yttrande rörande anledningen till att i fråga örn L. sådan framställning icke
gjorts.

Å nämnda skrivelse svarade länsstyrelsen den 29 december 1939 följande.

I skrivelse den 9 november 1939 har Ni — med återställande av viss genom
länsstyrelsens försorg införskaffad utredning angående vidtagna åtgärder
för indrivning av vissa handelsresanden L. i Kalix påfölja utskylder, som
avkortats — anhållit om uppgift angående anledningen till att länsstyrelsen
icke förordnat örn framställning angående Lis försättande i konkurs.

Med anledning härav får länsstyrelsen anföra följande.

De av landsfiskalen i Överluleå distrikt och tillförordnade landsfiskalen i
Nederkalix distrikt i ärendet avgivna yttrandena utvisa, att L. icke ägt utmätningsbar
egendom eller avlöning, vari införsel kunnat beviljas inom
något av dessa landsfiskalsdistrikt och att han sedan många år tillbaka
häftar i skuld till sin arbetsgivare. Såvitt länsstyrelsen kan finna skulle en
konkursansökan emot L. endast hava medfört, att kronan åsamkats kostnader
för konkursförfarandet, då eventuell konkurs säkerligen blivit avskriven
på grund av brist på tillgångar för konkurskostnadernas gäldande. Med
hänsyn härtill anser länsstyrelsen, att konkursförfarande i förevarande fall
icke borde tillämpas. Därjämte vill länsstyrelsen framhålla, att medel icke
torde stå till länsstyrelsens förfogande för gäldande av de konkurskostnader,
som kronan kunde bliva skyldig ersätta.

Såsom det av revisorerna återgivna rättsfallet utvisar, är provision enligt
införselförordningens mening avlöning och kan således bliva föremål för
införsel. Av prejudicerande utslag av Svea hovrätt framgår emellertid, aU
i det fall löntagare häftar i skuld hos arbetsgivaren den sistnämnde är berättigad
att, i den mån fordran uppkommit innan beslut örn införsel meddelats,
utan hinder av införselbeslutet verkställa den kvittning för nämnda
genfordring, vartill arbetsgivaren eljest äger rätt. I följd härav skall införselbeslutet
träda i tillämpning endast i den mån avlöning, sedan arbetsgivaren
verkställt dylik kvittning, finnes att lyfta hos arbetsgivaren.

Enligt länsstyrelsens uppgift häftar L. sedan många år tillbaka i skuld
till sin arbetsgivare. På grund härav torde det kunna ifrågasättas, huruvida
det hittills varit möjligt att genom införsel i L. tillkommande avlöning erhålla
någon avbetalning å L:s skatteskuld. Enligt vad riksräkenskapsverket
under hand inhämtat, synes det numera sannolikt att L., vars skuld till arbetsgivaren
avsevärt nedgått, kommer att ordna sina skatteförhållanden.

Med hänsyn till de olika uppfattningar, som gjort sig gällande i fråga
örn möjligheten att bevilja införsel i avlöning, som utgår i form av provision,
syntes det revisorerna angeläget, att stadgandets rätta innebörd på
lämpligt sätt bringades till utmätningsmyndigheternas kännedom. I anledning
av revisorernas nu gjorda uttalande har ämbetsverket för avsikt att i
cirkulärskrivelse till samtliga länsstyrelser erinra örn stadgandets riktiga
innebörd.

Stockholm den 29 januari 1940.

V. ARVIDSSON.

Underdånigst
P. S. RUNEMARK.

I. d’Aubigné.

— 167 —

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 126, § 31.

Till Konungen.

Till åtlydnad av remiss den 15 december 1939 får riksräkenskapsverket
härmed avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade
revisorer under 31 § av sin berättelse anfört rörande tiden för tedovisning
av utskylder, erlagda genom införsel. o .

Utmätningsmannen torde såsom regel föreskriva att innehalina mlorselmedel
skola av arbetsgivaren redovisas först sedan hela skattebeloppet gäldats.
Detta redovisningssätt torde även vara fördelaktigast för såväl arbetsgivaren
som utmätningsmannen.

Redovisning kvartalsvis skulle givetvis minska möjligheterna till förlust
i de fall då arbetsgivare kommit på obestånd. En dylik redovisning skulle
även underlätta utmätningsmännens kontroll, att arbetsgivaren fullgör sitt
åliggande enligt införselbeslutet. Med hänsyn härtill har riksräkenskapsverket
intet att erinra mot förslaget om införandet av en bestämmelse, att
redovisning från arbetsgivarens sida skall ske minst en gång i kvartalet.
Ämbetsverket vill emellertid förorda, att till nämnda bestämmelse göres det
tillägget, att arbetsgivaren så snart införselbeloppet blivit i sin helhet guldet,
skall leverera innehållet belopp snarast möjligt och senast under påföljande

månad. . . .

Med anledning av revisorernas förslag att arbetsgivarens redovisning under
årets andra kvartal skall ske senast före den 10 juni får riksräkenskapsverket
framhålla, att enligt restindrivningsförordningen utmätningsman skall
redovisa å kommunal restlängd influtna medel under senare hälften av varje
månad, såframt medlen uppgå till minst 100 kronor. Utskyldsbelopp, som
av arbetsgivare levereras till utmätningsman efter det denne avgivit redovisning
under maj månad, komma alltså icke att bliva redovisade till kommunalnämnden
förrän efter den 15 juni och till dessa belopp kunna sålunda
icke tagas hänsyn vid uppgörandet av röstlängderna. Den föreslagna bestämmelsen
torde därför icke få åsyftad verkan. Däremot torde ovannämnda
av riksräkenskapsverket föreslagna tillägg medföra, att de röstberättigades
intressen i största möjliga utsträckning bliva tillgodosedda.

Stockholm den 31 januari 1940.

Underdånigst
P. S. RUNEMARK.

V. ARVIDSSON.

S. Hedenfeldt.

— 168

Kammarrättens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 127, 130,
144, §§ 32, 33, 36.

Till Konungen.

Genom remiss den 15 december 1939 har Kungl. Majit anbefallt kammarrätten
att avgiva utlåtande nied anledning av vad under §§ 32, 33 och 36 i
riksdagens senast församlade revisorers berättelse yttrats angående kammarrättens
arbetsbalans m. m.

Under § 32 i berättelsen hava revisorerna framhållit, hurusom 1936 års
riksdag — i samband därmed att på förslag av Kungl. Majit beslut fattats
om inrättande av två nya assessorsbefattningar i kammarrätten — anslutit
sig till föredragande departementschefens uttalande om önskvärdheten av att
kammarrättens organisation och arbetsformer gjordes till föremål för en närmare
undersökning för utrönande, örn och i vad mån ändringar i sagda avseenden
kunde anses påkallade och lämpliga. En sådan utredning hade emellertid
ännu icke kommit till stånd. Av revisorerna verkställd granskning av
kammarrättens arbetsberättelser för senare år gåve visserligen vid handen,
att kammarrättens arbetsbalans efter år 1936 väsentligt nedgått. Balansen’
som vid 1938 års utgång omfattade 6,395 mål, måste dock alltjämt anses för
stor. Därtill komme, att ett avsevärt antal mål för sitt avgörande krävde
alltför lång tid. Revisorerna hade fått den uppfattningen att detta missförhållande
berodde å vissa brister, som sammanhängde med formen och organisationen
av arbetet såväl i kammarrätten som hos andra myndigheter, vilka
hade att taga befattning med målen, i första hand länsstyrelserna, som
stundom syntes använda en orimligt lång tid för på dem ankommande åtgärder.
Med hänsyn därtill att kammarrätten i avsevärd utsträckning hade
att avgöra mål, som vore av största ekonomiska betydelse för både de rättssokande
och det allmänna, som årligen finge vidkännas betydande räntekostnader
a restituerade skattebelopp, vore det enligt revisorernas mening
angeläget, att den av 1936 ars riksdag begärda utredningen ofördröjligen
komme till stånd. Denna utredning syntes böra omfatta icke blott frågan
örn organisation och formen för arbetet i kammarrätten och hos länsstyrelserna
utan även förhållanden utom dessa ämbetsverk, vilka kunde verka fördröjande
på processen i kammarrätten.

Vad sålunda av revisorerna anförts torde böra föranleda yttrande av kammarrätten
i främsta rummet såvitt angår den ifrågasatta utredningen, örn
och i vad mån ändringar beträffande kammarrättens organisation och arbetsformer
kunna anses påkallade för åstadkommande av ett snabbare avgörande
av de till kammarrättens handläggning hörande mål. Kammarrätten
får härutinnan anföra följande.

Till en början må erinras, att de mål, vilka det tillkommer kammarrätten
att avgöra, äro huvudsakligen följande:

1) mål angående fastighetstaxering och virkestaxering;

2) andra beskattningsmal samt debiterings- och restitutionsmål:

3) fattigvårds-, barnavårds-, mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsmål;
samt

4) anmärknings- och avlöningsmal jämte vissa andra med de sistnämnda
närbesläktade mål (angående resekostnads- och traktamentsersättning, angående
pensionsförmåner, angående understöd i vissa fall åt värnpliktigs

— 169 —

familj m. m.). Till denna grupp kunna även hänföras de relativt sällan förekommande
avkortnings-, avskrivnings- och reskontreringsmålen.

I vissa av de ovan upptagna målen utgör kammarrätten sista instans.
Detta gäller beträffande fastighetstaxeringsmål i den mån fråga är örn uppskattning
av fastighets värde, alla virkestaxeringsmål, alla de under 3) angivna
målen samt, med visst undantag, de till fjärde gruppen hänförda målen.

Kammarrättens dömande verksamhet utövas av 31 ledamöter (18 kammarrättsråd,
1 byråchef och 12 assessorer) varjämte presidenten äger och i
vissa fall är skyldig att deltaga i behandling och avgörande av mål. Ledamöterna
äro fördelade på avdelningar (divisioner), vilka var tor sig besluta
å kammarrättens vägnar. Endast beträffande sammansättningen av den
avdelning, som har att handlägga mål angående fastighetstaxering och virkestaxering,
äro föreskrifter givna i en av Kungl. Majit utfärdad författning.

I övrigt bestämmes antalet divisioner och dessas sammansättning av presidenten,
som därvid har att taga hänsyn bland annat till de enligt kammarrättens
instruktion gällande reglerna örn domförhet, varom mera här nedan.

Å fastighetstaxeringsavdelningen föredragas målen av de å avdelningen
placerade assessorerna. På övriga divisioner verkställes föredragning av
samtliga där indelade ledamöter ävensom i viss omfattning av sekreteraren
och en extra föredragande.

Till kammarrätten inkomna mål fördelas mellan de föredragningsskyldiga
genom lottning eller enligt bestämmelse av presidenten. För vinnande av arbetsbesparing
iakttages vid målens fördelning, dels att alla sådana av viss beskaffenhet
(mål som äro att hänföra till den ovan angivna fjärde gruppen,
mål angående ersättning av staten för viss fattigvård, automobilskattemål,
restitutionsmål m. fl.) tilldelas allenast viss eller vissa av presidenten bestämda
föredragningsrotlar och dels att mål, som äga samband nied varandra
eller som med hänsyn till särskild i desamma förekommande fråga kunna
anses vara av huvudsakligen lika beskaffenhet, överlämnas till samma rotel.

Föredragningsskyldigheten för assessorerna å fastighetstaxeringsavdelningen
är ordnad så. att envar av dem föredrager i genomsnitt 5 timmar i veckan.
Dessa assessorer deltaga i avgörandet endast av de mål, som av dem
föredragas. De å övriga divisioner indelade ledamöterna äro skyldiga att
fullgöra föredragning under minst 372 timmar varje vecka och skola därutöver
tjänstgöra såsom bisittare å divisionen i den utsträckning, som erfordras
för ernående av domfört antal i övriga därstädes under veckan förekommande
mål. Under liden från och med den 16 juni till och med den 13
september, då var och en av ledamöterna i den ordning presidenten bestämmer
äger åtnjuta 45 dagars ferier, kan för de tjänstgörande ledamöterna föredragningsskyldigheten
inskränkas med en halv timme i veckan.

Divisionstjänstgöringen ordnas i detalj genom indelningslistor, som uppgöras
av presidenten eller i enlighet med hans föreskrifter. Vid denna reglering
måste tillses, att för varje mål, som avses skola förekomma till behandling,
den enligt domförhctsreglerna nödiga sammansättningen erhålles.

Nyssnämnda regler, vilka återfinnas i instruktionen för kammarrätten, innehålla
följande. I handläggningen av anmärknings- och avlönings- samt
likställda mål (grupp 4 ovan) skola — utom såvitt angår mål örn familjeunderstöd
— deltaga fem eller, då tre äro ense örn slutet, fyra ledamöter, därav
minst tre kammarrättsråd och i regel minst två med rotel, vilken tilldelas
mål av förevarande slag. beträffande övriga mål utgöra tre ledamöter domfört
antal. Enligt nyligen vidtagen ändring i instruktionen gäller detta även
i fråga örn famil jeunders t Ödsm ålen, dock med det tillägg att minst en av de
deltagande ledamöterna skall vara kammarrättsråd. Av de tre ledamöter.

— 170 —

som deltaga i handläggning av fattigvårds-, barnavårds-, mantalsskrivningseller
kyrkobokföringsmål, skola minst två vara kammarrättsråd.

Innan kammarrätten avslutar förevarande översikt beträffande det sätt,
varpå kammarrättens dömande verksamhet är anordnad, må erinras, att besvär
till kammarrätten i fattigvårds-, barnavårds- och mantalsskrivningsmål
alltid samt i beskattningsmål merendels ingivas till vederbörande länsstyrelse,
som har att över besvären infordra förklaring från vederbörande och därefter
med eget utlåtande insända handlingarna till kammarrätten. Det är
till följd av denna ordning icke ovanligt, att besvärshandlingarna inkomma
till kammarrätten långt efter besvärstidens utgång. Härutinnan hänvisas till
vad av riksdagens revisorer anförts under 8 33 samt till kammarrättens i anledning
därav bär nedan avgivna yttrande. Beträffande sådana besvär i beskattningsmål,
som ingivas direkt till kammarrätten, gäller att desamma skola
omedelbart överlämnas till vederbörande länsstyrelse för förklarings infordrande
och utlåtandes avgivande. Sedan till länsstyrelse ingivna besvär inkommit
till kammarrätten eller besvär, som enligt vad nyss sagts remitterats
till länsstyrelse, återkommit, befinnes det vid den behandling, som därefter
ägnas målet, synnerligen ofta erforderligt, att påminnelser infordras i anledning
av vad i förklaring anförts eller att ytterligare utredning i målet införskaffas
genom länsstyrelse. Följden av detta oundvikliga remissförfarande
är, att handlingarna i en stor del av de bos kammarrätten balanserade målen
för längre eller kortare tid icke äro bos kammarrätten tillgängliga. Det
må nämnas, att vid utgången av år 1939 så var förhållandet med över 500
av de balanserade inkomstskattemålen, i sin helhet utgörande cirka 3,800.

Kammarrätten vill slutligen framhålla, att det åligger ämbetsverket att vid
sidan av sin dömande verksamhet avgiva utlåtanden i de årligen till omkring
ett hundratal uppgående ärenden, som av Kungl. Majit eller vederbörande
statsdepartement remitteras till kammarrätten. 1 den mån dylika ärenden
avse kommittébetänkanden eller eljest utarbetade författningsförslag o. d.,
behandlas de å den s. k. lagavdelningen, bestående av presidenten och 6 ledamöter.
Sistnämnda ärenden äro ofta av den vidlyftighet och beskaffenhet
i övrigt, att ledamöterna å lagavdelningen, särskilt föredraganden i ärendet,
nödgas därå nedlägga arbete i sådan utsträckning, att målföredragningen
måste i viss mån skjutas åt sidan.

Emot den organisation av kammarrättens dömande verksamhet, för vilken
här ovan i korthet redogjorts, torde icke med fog kunna riktas anmärkningar
av den betydenhet, att en förändring därutinnan kan anses erforderlig.
I det föregående har framhållits, att till vinnande av arbetsbesparing och
(kinned åstadkommande av snabbare behandling av mål, som inkommit till
kammarrätten, sådan anordning införts, att mål av visst slag icke lottas utan
direkt överlämnas till någon eller några av presidenten bestämda rotlar ävensom
att mål av huvudsakligen lika beskaffenhet tilldelas samma rotel. Därest
det skulle befinnas lämpligt, att en utsträckning av denna anordning sker —
såsom fället kan väntas bliva exempelvis i fråga örn besvär rörande skattebefrielse
jämlikt 3 § förordningen örn värnskatt — tolde intet hinder möta
att, utan rubbning av organisationen i övrigt, föreskrift härom meddelas av
presidenten, efter det överläggning i frågan hållits i kammarrättens plenum.

De förut återgivna för kammarrätten gällande domförhetsreglerna förefalla
vid ett ytligt betraktande vara alltför växlande i fråga örn de olika slag av
mål, som tillhöra ämbetsverkets handläggning. Förnekas kan icke heller, att
dessa växlande regler vid tjänstgöringsindelningen vålla vissa besvärligheter,
vilka skulle falla bort, därest enhetliga föreskrifter i avseende å domförhet
gåves för alla mål hos kammarrätten. Att märka är emellertid, att kammarrätten
i regel dömer såsom högsta instans i alla de mål, beträffande vil -

— 171

kas avgörande andra domförhetsregler gälla än de. som avse den största
gruppen av de till kammarrättens behandling hörande målen. Det torde vara
uppenbart, att i förstnämnda mål villkoren för beslutmässighet böra för rättssäkerhetens
betryggande vara reglerade på ett strängare sätt än då det gäller
mål, i vilka talan mot kammarrättens utslag må förås. Vid sådant förhållande
kan en förändring i de nuvarande domförhetsreglerna icke förordas. Detta
så mycket mindre som en dylik förändring i ytterst ringa, örn ens någon
mån skulle bidraga till en snabbare avverkning av kammarrättens arbetsbalans.

Såsom förut nämnts skola i handläggning och avgörande hos kammarrätten
av de talrikast där förekommande målen eller dem, som röra taxering till
kommunal inkomstskatt, statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller särskild
skatt å förmögenhet, deltaga tre ledamöter. Röster hava emellertid icke saknats
för det domföra antalets minskning till två. Sålunda yttrades i en
motion vid 1921 års riksdag (I: 161), att då i taxeringsmålen i regel funnes
fyra instanser, nämligen taxeringsnämnd, prövningsnämnd, kammarrätt och
regeringsrätt, det syntes vara tillräckligt att dessa mål i kammarrätten avgjordes
av två personer och att, där olika mening mellan dem lörekomme, en
tredje ledamot tillkallades. Sedan kammarrätten i anledning av motionen
avgivit utlåtande och däri bland annat framhållit, att — bortsett från det
principiellt oriktiga i att för mål, som skulle avgöras kollegialt, bestämma
domföra antalet till endast två ledamöter — en dylik anordning knappast
skulle nöjaktigt tillgodose den rättsskipningens säkerhet, som främst måste
anses åsyftad genom en kollegial behandlingsform, blev motionen avslagen.
Sedermera bar, kammarätten veterligt, frågan örn nedsättning av det domföra
antalet ledamöter i laxeringsmål icke såsom offentligen framlagt förslag ånyo
bragts på tal, men vid privata överläggningar inom kammarrätten har det
stundom blivit ifrågasatt, att — med bibehållande av huvudregeln örn tre
ledamöter såsom domfört antal i taxeringsmål — undantag därifrån skulle
göras beträffande sådana mål av enklare beskaffenhet, i det att dessa linge
efter föredragning av någon tjänsteman i kammarrätten avgöras av allenast
ett kammarrättsråd eller, där föredraganden vore assessor, av kammarrättsrådet
och föredraganden gemensamt. Därest i sistnämnda tall ledamöterna
icke bleve ense, skulle målet överlämnas till lottning i vanlig ordning. Den
sålunda förenklade formen för behandlingen skulle komma till användning i
främsta rummet beträffande sådana mål, däri besvären endast åsyltade rättelse
i taxering, som på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart
förbiseende blivit felaktig, saint besvär, som ingivits för sent och därför
uppenbarligen icke kunde upptagas till prövning, men dessutom även i fråga
örn mål av den beskaffenhet, att någon tvekan örn utgången icke borde
kunna råda.

Emot den sålunda ifrågasatta anordningen — vilken obestridligen skulle
innebära, att i avseende å vissa mål kammarrättens karaktär av kollegial
skattedomstol skulle uppgivas, och redan därför är ägnad atl ingiva betänkligheter
— kunna i övrigt följande anmärkningar göras. Ett genomförande
av förslaget synes förutsätta, att det på förhand kan avgöras, vilka
mål skola hänskjutas lill bedömande av allenast en eller två ledamöter. Ät
vem skulle avgörandet i detta hänseende anförtros? Presidenten lärer icke
hava lid alt verkställa den granskning av målen, som erfordrades för avgörande,
örn det förenklade förfarandet borde användas. Och av olika skäl
torde det icke gå för sig att åt akluarien, som å kammarrättens vägnar mottager
besvären och har att i lörsta hand granska, huruvida desamma äga
samband med annat mål, eller åt den tjänsteman, som skulle verkställa föredragningen,
överlämna avgörandet i det nämnda hänseendet. Det förefaller
som om det mången gång icke skulle linnas annan utväg än att godtyckligt

— 172 —

utvälja målen med hänsyn tagen endast till sådana yttre omständigheter som
besvärsaktens tunnhet e. d. På vilket sätt utväljandet än skedde, skulle det
säkerligen för den rättssökande framstå såsom obegripligt och som en orättvisa,
att hans besvär gjordes till föremål för en prövning, som från hans synpunkt
sett måste förefalla mindre tillfredsställande än den i andra mål av
tre ledamöter verkställda. Det kan med skill befaras, att följden härav skulle
bliva, att den rättssökande allmänhetens tilltro till kammarrätten såsom domstol
komme att minskas och att detta i sin ordning skulle medföra, att antalet
besvär över kammarrättens utslag komme att avsevärt ökas till förfång
för arbetsbördan hos regeringsrätten. Slutligen kan det erinras, att det knappast
kan antagas, att genom användande av det ifrågasatta förenklade förfarandet
någon nämnvärd nedgång i kammarrättens arhetshalans skulle
vinnas. De enkla taxeringsmålens borttagande från föredragningsrotlarna
skulle medföra, att å divisionerna komme att handläggas allenast de mera
vidlyftiga eller svårbedömda målen, vilket i sin ordning skulle hava till följd,
att färre mål än nu komme att ur rohama föredragas.

I det föregående har nämnts, att den föredragningsskyldighet, som å andra
divisioner än fastighetstaxeringsavdelningen åligger var och en av kammarrättens
ledamöter, numera såvitt angår den ordinarie sessionstiden, är bestämd
till minst 3U2 timmar i varje vecka. Då det måhända från utomstående
håll skulle kunna ifrågasättas, att till vinnande av större skyndsamhet
med målens avgörande föredragningsskyldigheten för ledamöterna borde i
någon mån ökas, vill kammarrätten betona, att genom utsträckning av föredragningstiden,
vilken ursprungligen omfattade allenast 2 timmar i veckan,
till 3V2 timmar den yttersta gränsen blivit nådd för vad som skäligen och
utan fara för rättssäkerheten kan fordras av ledamöterna. Det bör ihågkommas,
att ledamöternas tyngsta arbete icke är föredragningen såsom
sådan utan beredningen till föredragning och uppsättningen av beslut samt
att beredningen av ett mål ofta kan kräva ett synnerligen tidsödande arbete,
under det att föredragningen av målet kan medhinnas på helt kort tid. Det
sistnämnda gäller framför allt en stor del av taxeringsmålen, däri ofta besvärliga
räkneoperationer måste företagas. Erinras må vidare, att en ledamot
under tid, som icke upptages av tjänstgöring å sessionsrummet, har
att ägna ett betydande arbete åt granskning av handlingarna, justering
av utslag och avfattande av eventuellt skiljaktigt yttrande i mål, som i hans
närvaro föredragits av annan ledamot, sekreteraren eller extra föredraganden.
Den arbetsbörda, som åvilar kammarrättens ledamöter, är i själva verket
så stor, att en utökning av densamma skulle medföra en allvarlig fara
för rättssäkerheten på de i ekonomiskt avseende viktiga områden, där domsrätt
tillkommer kammarrätten. Utan åsidosättande av rättssäkerheten kan
enligt kammarrättens bestämda övertygelse en utökning av tiden för fullgörande
av ledamöternas föredragning icke komma i fråga.

Av vad här ovan anförts framgår, alt enligt kammarrättens mening större
skyndsamhet i avseende å de hos kammarrätten fullföljda målens avgörande
icke utan fara för rättssäkerheten kan åstadkommas genom en omläggning
av ämbetsverkets organisation eller dess arbetsformer. Liksom hittills kommer
kammarrätten även framdeles att ägna en oavlåtlig uppmärksamhet åt
frågan, örn inom ramen för den nuvarande organisationen sådana anordningar
kunna vidtagas, varigenom en snabbare behandling av målen skulle
främjas.

Därest åt särskilda utredningsmän skulle uppdragas att verkställa en närmare
undersökning beträffande kammarrättens organisation och arbetsformer,
är det av synnerlig vikt, att kammarrätten vid undersökningens verkställande
blir representerad av en eller flera med kammarrättens förhållanden
fullt förtrogna personer.

— 173 -

Revisorernas förslag om utredning angående förhållanden utom kammarrätten
och länsstyrelserna, »vilka kunna verka fördröjande på processen i
kammarrätten», föranleder icke annat yttrande av kammarrätten än att det
synes i hög grad önskvärt, att frågan örn prövningsnämndernas organisation
och arbetssätt så snart det lämpligen kan ske göres till föremål för undersökning.
Det torde nämligen kunna förväntas, att lämpliga förändringar
härutinnan skulle åstadkomma en minskning av antalet till kammarrätten
inströmmande taxeringsmål och därmed på ett fördelaktigt sätt inverka
på kammarrättens arbetsbalans.

Under § 33 hava revisorerna — efter framhållande att av de till vederbörande
länsstyrelser ingivna taxeringsbesvären ännu ej till kammarrätten inkommit
6 besvär över 1935 års taxering, mer än ett hundratal besvär över
1936 års och omkring 420 besvär över 1937 års taxering — erinrat om att
revisorerna i 1938 års berättelse dels uttalat, att det vore ett rimligt krav
från de skattskyldigas sida, att taxeringarna prövades så snabbt som möjligt,
och dels ifrågasatt, huruvida icke en preciserad tidsfrist för besvärens
insändande från länsstyrelserna till kammarrätten borde bestämmas. Med
åberopande härav hava revisorerna nu ånyo ifrågasatt, örn icke åtgärder i
en eller annan form borde vidtagas för ernående av en snabbare handläggning.

I anledning härav får kammarrätten erinra, hurusom i 122 § 2 mom.
taxeringsförordningen föreskrivits att, där besvär, som ingivits till länsstyrelse,
angå taxering av fastighet, handlingarna böra vara till kammarrätten
inkomna före utgången av april månad året näst efter taxeringsåret. Det
synes kammarrätten lämpligt att — för den händelse arbetsförhållandena
hos länsstyrelserna icke lägga hinder i vägen därför — samma föreskrift
gives beträffande insändandet till kammarrätten av andra till länsstyrelse ingivna
besvär, därvid dock tiden torde kunna något utsträckas, exempelvis
tiH sex månader efter besvärstidens utgång.

Kammarrätten vill i detta sammanhang framhålla, att i de fall, då taxeringsbesvär
ingivits eller insänts direkt till kammarrätten och handlingarna
därefter överlämnats till vederbörande länsstyrelse för behandling i föreskriven
ordning likasom då kammarrätten översänt handlingarna i besvärsmål
till länsstyrelse för infordrande av påminnelser e. d., det ofta dröjer
oskäligt lång tid innan handlingarna till kammarrätten återkomma. I anledning
härav anser sig kammarrätten böra ifrågasätta, att åt ämbetsverket
lämnas rätt att i samband med besvärshandlingarnas remitterande till länsstyrelse
föreskriva viss tid, inom vilken desamma skola vara till kammarrätten
återkomna. Detta synes lämpligen kunna ske genom införande av
bestämmelse därom i § 12 av den för kammarrätten gällande instruktionen.

Under § 36 i sin berättelse hava revisorerna lämnat redogörelse för viss
fråga, som varit föremål för bedömande i fyra av kammarrätten under år
1939 avgjorda anmärkningsmål. I anledning av vad revisorerna härutinnan
anfört åberopar kammarrätten innehållet i bifogade, av föredraganden i
nämnda mål uppsatta p. m. med tillhörande bilagor.

Av bifogat protokollsutdrag framgår vilka ledamöter som deltagit i behandlingen
av förevarande ärende ävensom därvid yttrade särskilda meningar.

Stockholm den 26 januari 1940.

Underdånigst
K. II. HÖGSTEDT.

A. Orfelius.

— 174 —

Hildan t.

P. M.

med anledning av riksdagens revisorers yttrande under § 36 i deras berättelse
år 1939.

Utan att åsidosätta stadgandet i domareeden om förbud att yppa »de rådslag,
som rätten inom lyckta dörrar håller» bör följande kunna meddelas.

Redan långt tidigare än de mål, vilka angivits i ovannämnda paragraf,
behandlades i kammarrätten, hade kammarrätten att taga ståndpunkt till
frågan, huruvida landsfogdebefattning före omorganisationen den 1 juli 1936
vore lägre befattning än landsfogdebefattning från och med samma dag.

Den 7 maj 1936 meddelades nämligen utslag på besvär av t. f. landsfogden
T. G. Eveland över länsstyrelsens i Jämtlands län beslut den 28 februari
1936 i fråga om avlöningsförmåner under ledighet för genomgående
av den s. k. landsfogdekursen. För klarläggande av den fråga, det då gällde,
medfölja såsom bilagor1 utslaget, Evelands besvär och länsstyrelsens utlåtande.

Vad man alltså hade att i detta mål avgöra var samma fråga, som avgjordes
uti de i paragrafen angivna målen eller frågan, huruvida landsfogdebefattning
före omorganisationen skulle betraktas såsom likvärdig med dylik
befattning efter omorganisationen. Därest befattningarna kunde betraktas
såsom likvärdiga, kunde för Evelands vidkommande ej utgå någon som
helst avlöningsförmån under den tid, han genomgick omförmälda utbildningskurs,
men i annat fall ägde han att under samma tid utfå viss del av
avlöningen.

Vid behandlingen vid 1935 års riksdag av propositionen angående omorganisationen
av landsfogdebefattningarna komma statsmakternas synpunkter
i denna fråga till synes. Hänvisning kan göras till proposition nr 185 sid.
69; motion nr 299 i första kammaren; med denna motion lika lydande motion
nr 526 i andra kammaren; första kammarens protokoll den 25 maj 1935
nr 35 sid. 3 herr von Mxihlenfels yttrande och sid. 4 nederst herr Åkermans
yttrande; sammansatta stats- och första lagutskottets betänkande nr
3 sid. 19.

Av det, som kan inhämtas i ovan angivna riksdagstryck, måste man draga
den slutsatsen, att statsmakterna år 1935 varit av den uppfattningen, att
landsfogdebefattning efter omorganisationen icke vore att betrakta såsom
högre befattning i förhållande till dylik befattning före omorganisationen.

Efter meddelandet av utslaget den 7 maj 1936 har kammarrätten meddelat
ett flertal utslag i anmärkningsmål av likartad beskaffenhet. Särskilt
belysande är det mål, som avgjordes genom utslag den 19 maj 1938 på besvär
av revisorn O. Backlund. Avskrift av utslaget medföljer såsom bilaga.1
Vidare hänvisas till referat nr 8 i årgång 1938 av kammarrättens årsbok
avdelning I, däri målet refererats.

I avlöningsförfattningarna har icke införts någon bestämmelse, som
omöjliggör landsfogdes tillgodoräknande av tjänstetid såsom landsfogde före
den 1 juli 1936 för placering i löneklass. Ej heller har i den författning,
varigenom landsfogdetjänsterna inordnats under det civila avlöningsreglementet,
införts någon övergångsbestämmelse, som omöjliggör ett dylikt tillgodoräknande.

Med hänsyn till vad sålunda anförts är det uppenbart, att en domstol vid
bedömandet av frågan om tillgodoräknande av tjänstetid för landsfogde för
placering i löneklass ej kan eller får anlägga andra synpunkter än vid be 1

Ej här avtryckt.

— 175 —

dömandet av frågan örn rätt för landsfogde till avlöning under tid, han genomgått
omförmälda utbildningskurs.

För belysande av nu omhandlade fråga vidfogas såsom bilaga1 jämväl avskrift
av de besvär, landshövdingen Hasselrot m. fl. anfört hos kammarrätten
i det uti paragrafen angivna mål, vari kammarrätten meddelat utslag
den 27 april 1939.

Stockholm den 26 januari 1940.

Nils von Sydow.

Bilaga 2.

Utdrag av protokoll, hållet hos Kungl. Maj.ts och
rikets kammarrätt den 26 januari 1940.

Närvarande:

Presidenten Högstedt,

Kammarrättsråden Waldenström, Hallberg, Erici, Afzelius, Ekenberg,
Asplund, von Sydow,

Byråchefen Ripe,

Kammarrättsråden Wahlberg, Sivert, Wikström, Rosenqvist, Engblom.

S. D. Sedan Kungl. Maj:t genom remiss den 15 december 1939 anbefallt
kammarrätten att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens revisorers
nyssnämnda år avgivna berättelse yttrats angående kammarrättens
arbetsbalans m. m., föredrogs nu ärendet av presidenten; varefter beslöts
underdånigt utlåtande; se registraturet.

Kammarrättsrådet Sivert, med vilken kammarrättsrådet Afzelius och
byråchefen Ripe instämde, anförde:

»Jag anser, att kammarrätten bort tillstyrka, att en utredning, huruvida
ej behandlingen av åtminstone vissa mål å kammarrättens avdelning för
handläggning av mål angående fastighetstaxering och virkestaxering bör
förenklas. I övrigt instämmer jag med majoriteten.»

Kammarrättsrådet von Sydow, med vilken kammarrättsrådet Engblom
förenade sig, yttrade:

»Då jag är övertygad om att till vinnande av större skyndsamhet med avseende
å målens avgörande i kammarrätten vissa anordningar skulle utan
fara för rättssäkerheten kunna vidtagas, utan att jag dock för närvarande
är beredd att i detalj anvisa vad som härutinnan bör kunna åtgöras, anser
jag — som dock instämmer i vad majoriteten anfört angående nödvändigheten
av särskilda domförhetsregler i de mål, uti vilka kammarrätten dömer
såsom sista instans, samt beträffande omöjligheten att utöka den ledamöterna
åliggande föredragningsskyldigheten — att kammarrätten bort tillstyrka
igångsättandet av en särskild utredning i fråga örn kammarrättens
organisation och arbetsordning. I likhet med majoriteten förutsätter jag,
att, därest en dylik utredning kommer till stånd, en eller flera personer, som
äro fullt förtrogna med arbetssättet inom kammarrätten, anmodas att deltaga
i utredningsarbetet.»

Som ovan.

1 Ej här avtryckt.

In fidem
M. De Geer.

- 176 —

Länsstyrelsens i Stockholms
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 130, § 34.

Till Konungen.

Genom remiss den 15 december 1939 har länsstyrelsen anbefallts att avgiva
utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast församlade revisorers
berättelse yttrats angående ersättning till befattningshavare vid länsstyrelserna
för arbete åt prövningsnämnderna.

På grund härav får länsstyrelsen anföra följande.

I revisorernas berättelse erinras om riksdagens skrivelse nr 346, punkt 4,
år 1930, med anhållan att Kungl. Majit måtte verkställa utredning rörande
ett ändamålsenligt ordnande av taxeringsarbetet, närmast med hänsyn till
användningen av den personal, som för detta ändamål årligen behövde tagas
i anspråk. Revisorerna uttala härefter att denna skrivelse, såvitt revisorerna
kunnat finna, ännu är på Kungl. Majits prövning beroende.

I en inom finansdepartementet utarbetad, den 24 februari 1932 dagtecknad
promemoria med utkast till vissa ändringar i taxeringsförordningen
åberopades emellertid bland annat nämnda riksdagsskrivelse och föreslogs
— jämte andra ändringar, som här ej skola beröras — sådan ändring av
145 § 5 mom. taxeringsförordningen, att prövningsnämnden icke såsom
tillförne finge efter förslag av länsstyrelsen använda erforderligt belopp till
gäldande av de av nämndens arbete föranledda kostnaderna utan skulle
Kungl. Majit äga utfärda särskilda föreskrifter rörande dispositionen av medel
för ändamålet. Härjämte föreskrevs, att länsstyrelsen, som alltjämt
skulle avgiva förslag till ersättningar, i förslaget skulle angiva de grunder,
varefter ersättningen till varje i förslaget upptagen person beräknats.

Författningsändring i enlighet med förslagen i promemorian utfärdades
den 22 juni 1932 (nr 292).

Med stöd av det härigenom givna bemyndigandet meddelade Kungl. Majit
för budgetåren 1932/1933 och 1933/1934 beslut rörande det högsta belopp,
som finge av en var prövningsnämnd användas för ifrågavarande ändamål.

Den 31 januari 1934 framlades en ny, inom finansdepartementet utarbetad
promemoria med förslag till ytterligare ändringar i 145 § taxeringsförordningen
i syfte att erhålla skärpt kontroll över de medel, som av taxeringsanslaget
skulle utgå såsom ersättningar för taxeringsarbete. I promemorian
föreslogs sådan ändring av 5 mom. i nämnda författningsrum, att
där avsedda utgifter skulle beslutas, icke såsom dittills av prövningsnämnden
efter länsstyrelsens förslag, utan direkt av länsstyrelsen, varigenom
Kungl. Majit erhöll möjlighet att anvisa för ifrågavarande ändamål erforderliga
medel först sedan det ordinarie prövningsnämndsarbetet avslutats.

Genom förordning den 15 juni 1934 (nr 295) ändrades lydelsen av ifrågavarande
författningsrum i enlighet med förslagen i promemorian.

Genom beslut den 20 april 1934 bemyndigade Kungl. Majit chefen för
finansdepartementet att tillkalla högst sju landskamrerare eller länsassessorer
för att inom nämnda departement överlägga rörande frågan om ändrade
grunder för anvisande av medel till ersättning för arbete i taxeringsnämnd
och prövningsnämnd.

Sedan departementschefen med stöd av detta bemyndigande tillkallat sju
personer för deltagande i överläggningen, utarbetade de tillkallade vid sam -

— 177

manträde den 23 april 1934 bland annat förslag till enhetliga grunder för
bestämmande av ersättning för arbete åt prövningsnämnd.

Genom cirkulär den 22 juni 1934 till länsstyrelserna i samtliga län med
vissa föreskrifter angående bestämmande av ersättning för arbete åt prövningsnämnd
föreskrev Kungl. Maj:t bland annat, att länsstyrelse icke finge
besluta rörande ersättning för arbete åt nämnden innan Kungl. Majit meddelat
beslut angående det högsta belopp, som härför finge disponeras. Länsstyrelserna
anbefalldes, att till Kungl. Majit inkomma med yttrande och
förslag angående den ersättning, som borde tillkomma envar av de personer,
vilka anlitats för arbete åt den ordinarie prövningsnämnden, och skulle
länsstyrelse därvid hava att lämna uppgifter och verkställa utredningar i de
hänseenden, som framginge av till cirkuläret fogade bilagor. En i tabellform
uppställd bilaga upptog 32 olika kolumner och innehöll olika taxor
för vissa slag av arbete samt förutsatte detaljerade redogörelser för arbetets
beskaffenhet och kvalitet. Dessutom bifogades en inom finansdepartementet
utarbetad promemoria med anvisningar angående ersättningsbeloppens
beräknande.

Enahanda föreskrifter hava av Kungl. Majit sedermera varje år meddelats.
Från och med år 1936 hava taxorna i åtskilliga avseenden nedsatts
så att ersättningsbeloppen beskurits.

Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att de ersättningsbelopp,
varom nu är fråga, utgått med ledning av fastställda taxor, samt att beräkningsgrunderna
i detalj varit tillgängliga för Kungl. Majit före anvisandet
av medel för ändamålet.

Det torde förtjäna påpekas, att de ersättningar, som utgå för protokollföring
och längdföring, icke beräknas såsom övertidsersättningar utan efter
ackordsprincipen. Dessa belopp äro således bruttobelopp och förutsätta att
arvodestagare med desamma bestrida kostnader för biträden, skrivhjälp och
dylikt. Dessa kostnader uppgå icke sällan till stora belopp. Då revisorerna
i sin redogörelse över de av olika befattningshavare uppburna beloppen
medtaga även ersättningarna för uppdrag uti taxeringsnämnd, må härjämte
påpekas, att jämväl dessa belopp äro bruttobelopp, och att arbetet särskilt
såsom taxeringsnämndsordförande medför omkostnader för biträden och
expenser till icke sällan betydande belopp.

Frågan örn det ifrågavarande arbetets organisation har tämligen ingående
berörts av länsstyrelseutredningen, som å sidan 58 i sitt den 17 december
1936 avgivna betänkande (1936:56) konstaterat, att det med nuvarande
organisation av taxeringsväsendet icke vore möjligt att med den å länsstyrelserna
till buds stående personalen å vanlig tjänstetid fullgöra både prövningsnämndsarbetet
och annat under samma tid förekommande arbete.
Länsstyrelseutredningen fortsätter härom: »Härutinnan är att märka, att
prövningsnämndsarbetet inträffar under en tid, då gåremålen å landskontoren
äro minst lika omfattande som övriga delar av året. Under denna
tid förekomma dessutom en del speciella arbeten. Sålunda skall länsstyrelsens
bokföring för föregående budgetår avslutas, huvudboken jämte förskottsredogörelser
upprättas, räkenskapsböcker för det nya budgetåret uppläggas,
balanslängder över oredovisade kronoutskylder från underredogörarna
granskas oell beslut örn avkortning rich avskrivning av kronoutskylder
i anledning därav meddelas, rekvisitioner av statsbidrag till skolor och
andra inrättningar granskas, redovisning lämnas till statskontoret för avbetalning
å odlings- oell vattenavtappningslån lii. lii. Då besvär över mantalsskrivning
skola till länsstyrelserna ingivas före den 1 juli, förekommer miller
perioden även en anhopning av mål angående mantalsskrivning, vilkas
handläggning icke kan skjutas åsido. Detta nödvändiggör, ali det arbete,

12—U)7?5G. Rev. berättelse tinn. statsverket år 193!). II.

— 178

sorn av länsstyrelsens tjänstemän utföres för vederbörande prövningsnämnd,
till stor del måste utföras å annan tid än ordinarie tjänstetid.

Det låter sig givetvis icke göra att hålla stadigvarande personal anställd
vid landskontoren till sådant antal, att arbetskraften förslår till att under
normal tjänstetid fullgöra toppbelastningen under de tre månader, prövningsnämndsarbetet
bedrives. Att låta den vanliga personalen sköta prövningsnämndsarbetet
å tjänstetid och anställa tillfälliga arbetskrafter som
vikarier för de ordinarie, löpande tjänstebestyren är icke genomförbart, då
kompetenta vikarier icke stå att få, vartill kommer, att arbetsplats som regel
saknas inom länsstyrelsen för erforderliga extra arbetskrafter genom att
lokalutrymmena i allmänhet äro mycket begränsade och hårt utnyttjade.
Det övertidsarbete, som sålunda måste påläggas landskontorens befattningshavare,
har varit synnerligen betungande och av helt annan omfattning än
som torde lia förutsatts såsom vanligt vid tillkomsten av avlöningsreglementet,
vilket utgår från att övertidsarbete allenast undantagsvis måste
äga rum.»

Länsstyrelsen åberopar detta uttalande och har utgått från att det av
revisorerna omförmälda departementschefsuttalandet i propositionen nr 263
vid 1938 års riksdag innebar ett beaktande av länsstyrelseutredningens ifrågavarande
synpunkter. Ersättning för arbetet har här i länet endast beräknats
för sådan tid, som fallit utom den ordinarie arbetstiden av 42
timmar per vecka.

Angående betydelsen av det arbete, varom nu är fråga, får länsstyrelsen
hänvisa till 1923 års taxeringssakkunnigas uttalande å sidan 148 i deras
den 25 juni 1925 avgivna betänkande (1925:27).

Den avsevärt stegrade omfattning, som taxeringsarbetet erhållit sedan år
1925 och den vikt, som genom 1928 års lagstiftning lagts å ledningen av
taxeringsarbetet, medför att ökat avseende måste fästas vid nämnda uttalande.

Det är otvivelaktigt synnerligen viktigt, att det ifrågavarande arbetet utföres
skickligt och omsorgsfullt. Olika önskemål angående formerna för
detsamma kunna givetvis föreligga eller uppkomma. Det må dock framhållas,
att länsstyrelseutredningen (sidan 59 i betänkandet) uttalat, att enligt
utredningens mening statsverkets intresse gagnats av det sätt, varpå prövningsnämndsarbetet
hittills varit organiserat.

Länsstyrelsen har i sitt den 15 maj 1939 avgivna utlåtande över 1936 års
uppbördskommittés förslag till omorganisation av uppbördsväsendet m. m.
i visst sammanhang funnit anledning att något beröra taxeringsväsendets
framtida organisation och därvid bland annat uttalat att de krav, som
ställas å taxeringsorganisationen, bliva allt större år från år och att bristningsgränsen
kan nås. Möjligt är att en omorganisation av taxeringsväsendet
tämligen snart blir nödvändig och skulle länsstyrelsen för sin del
gärna se, att därvid andra, måhända bättre former för prövningsnämndsarbetet
skapas. Utan samband med den större frågan —- taxeringsorganisationen
i dess helhet — lärer, såsom också länsstyrelseutredningen framhåller,
den nu föreliggande detaljfrågan icke kunna lösas.

Härutöver vill länsstyrelsen endast tillägga, att det ifrågavarande årligen
sommar och höst återkommande arbetet till största delen utföres av personer
i sluttjänstställning. Arbetet bör på grund härav icke jämställas med
sådant övertidsarbete, som befattningshavare under gradpassage emellanåt
hava att utföra i andra verk.

Härtill fogas en uppgift å de ersättningsbelopp, som av länsstyrelsen i
Stockholms län utbetalats till länsassessorer, länsbokhållare, landskontorister
och landskanslister för uppdrag under år 1939 som ordförande och

— 179

kronoombud i taxeringsnämnd samt för arbete åt prövningsnämnd under
samma år.

Stockholm å landskontoret den 16 januari 1940.

Underdånigst
KARL LEVINSON.

ALARIK WIGERT.

Bilaga.

Uppgift

å de ersättningsbelopp, som av länsstyrelsen i Stockholms län utbetalats till
länsassessorer, länsbokhållare, landskontoriter och landkanslister för uppdrag
under ar 1939 som ordförande och kronoombud i taxeringsnämnd samt
för arbete åt prövningsnämnd under samma år.

Befattningshavare	Taxerings- nämnd	P r ö v n 1 n ordinarie	gs n äm n d särskild	Summa
3 länsassessorer ..............	3,235: —	3,010		481:80	6,726:80
5 länsbokhållare..............	5,155: —	6,371	_	246:40	ll\|772:40
8 landskontorister ............	7,405: —	4,080	_	185: —	li;670: —
3 landskanslister..............	225: —	322	_		''547: —
Härav:
1 länsassessor ................		1,663	_		1,663: -
1 > ................	2,115: —	1,347	—	481:80	3,943:80
1 > ................	1,120:				3 120*
1 länsbokhållare..............	1,800: —	1,798	_	246: 40	3’,844! 40
1 > ..............	1,735:	781			2 516*
1 » ..............	700: —	1,546	_		2,246:’ —
1 » ..............	570: —	1,023	—		1,593: -
1 » ..............	350: —	1,223	—		1,573: —
1 landskontorist ..............	1,630: —	389	—		2,019: —
1 » ..............	3,135: —	1,0*9	—		4,224- —
1 . ...........	055: —	494	—	17:50	1,466:50
1 » ..............	765:-				7b5: —
1 > ..............	110: —	347	—		457:-
1 » ..............		347	—		347: —
1 > ..............		246	—		246: —
1 > ..............	810:-	1,168	—	167:50	2,145: 50
1 landskanslist................	225:-				225: —
1 > ..............		301	—		301: —
1 » ..............		21	—		21: —

— 180 —

Länsstyrelsens i Uppsala län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 130, § 34.

Till Konungen.

Jämlikt nådig remiss den 15 december 1939 anbefalld avgiva utlåtande i
anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer yttrat angående ersättning
till befattningshavare vid länsstyrelserna för arbete åt prövningsnämnderna
får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Länsstyrelsen har i yttrande den 31 december 1932 i anledning av riksdagens
revisorers år 1932 anmärkning rörande ersättning till tjänstemän
vid länsstyrelsen för taxeringsarbetet anfört i fråga örn ersättning för prövningsnämndsarbetet,
att genom förordningen den 22 juni 1932 (nr 292) om
ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379)
fullt tillräckliga möjligheter till kontroll skapats därå, att ersättningarna
gjordes skäliga.

I sitt den 17 december 1936 avgivna betänkande med förslag angående
länsstyrelsernas organisation hava de sakkunniga ingående behandlat förevarande
spörsmål. De sakkunniga uttala att med nuvarande organisation
av taxeringsväsendet det icke torde vara möjligt att med den å länsstyrelserna
till buds stående personalen å vanlig tjänstetid fullgöra både prövningsnämndsarbetet
och annat under samma tid förekommande arbete. Prövningsnämndsarbetet
inträffade under en tidpunkt, då en anhopning av göromål
av olika slag gjorde sig gällande. På grund härav måste det arbete,
som utfördes för prövningsnämnden, bliva förlagt utom den ordinarie
tjänstetiden. Detta övertidsarbete vore synnerligen betungande och av helt
annan omfattning än som torde ha förutsatts såsom vanligt vid tillkomsten
av avlöningsreglementet, vilket utginge ifrån att övertidsarbete allenast undantagsvis
måste äga rum. Enligt de sakkunnigas mening hade statsverkets
intresse gagnats av det sätt, varpå prövningsnämndsarbetet hittills varit organiserat.
Utan samband med en taxeringsreform kunde någon väsentlig
ändring i nu bestående förhållanden beträffande prövningsnämndsarbetet
icke ske. De sakkunniga ansågo fördenskull att ersättning för ifrågavarande
övertidsarbete alltjämt borde utgå och att sådan ersättning liksom hittills
borde utgå även till befattningshavare över 20 :e lönegraden.

I underdånigt yttrande den 19 januari 1937 över nyssnämnda betänkande
har länsstyrelsen anfört bland annat följande.

Vad härefter anginge befattningshavarnas arbete i prövningsnämnden hade
även här visat sig, såsom de sakkunniga uttalat, att praktiska svårigheter
mötte mot att anskaffa tillräckligt sakkunnig arbetshjälp till prövningsnämnderna
på annat sätt än genom att anlita landskontorets personal. Men effekten
av prövningsnämndsarbetet berodde tydligen så gott som helt och
hållet på det förberedande arbete, som utfördes av landskamreraren och
hans medhjälpare. Med den stora mängd mål, som behandlades på några
få dagar vid prövningsnämndens sammanträden, vore det omöjligt för de
enskilda ledamöterna att annat än i undantagsfall taga del av akterna. De
bleve hänvisade till de promemorior, som utarbetats på landskontoret.

Det arbete för prövningsnämnden, som sålunda bomme alt vila på landskontorets
tjänstemän, vore synnerligen betungande. Det utfördes till allra
största delen under en tid på året, då tjänstemän i allmänhet ville använda
sig av sin stadgade semesterrätt, och det vore av en helt annan omfattning
än det tillfälliga övertidsarbete, som avsåges i avlöningsreglementet. Det

— 181 —

skulle därför vara ganska orimligt, om tjänstemännen — även länsassessor
och länsbokhållare — skulle få sig ålagt att verkställa arbetet utan särskild
ersättning. Då arbetet, till sin natur tillhörde taxeringen, borde ersättning
därför utgå från taxeringsanslaget. De nuvarande grunderna för ersättningen
hade, såvitt länsstyrelsen hade sig bekant, tillkommit efter ingående inom
finansdepartementet verkställda jämförelser mellan arbetets olika detaljer inom
de särskilda länen. Huruvida lämpligare grunder kunde fastställas, torde
böra avgöras i samband med en eventuell taxeringsreform. Dock syntes
beräkning av arvode såsom övertidsersättning kunna leda till att samma
arbete betalades olika alltefter befattningshavarens lönegrad.

Såvitt länsstyrelsen kunde bedöma bomme beträffande länsstyrelsen de
sakkunnigas förslag örn möjligheten att tillfälligt öka antalet föredragande
icke att inskränka behovet av övertidsarbete och ersättning därför för prövningsnämndernas
räkning.

Vad länsstyrelsen sålunda tidigare uttalat finner sig länsstyrelsen alltjämt
böra vidhålla. Därutöver må erinras, att jämlikt 39 § i landshövdinginstruktionen
av den 19 november 1937 (nr 902) länsstyrelsen äger, örn
och i den mån omständigheterna det tillåta, för högst tre månader under
tiden juni—september medgiva inskränkning i den eljest gällande arbetstiden
med högst nio timmar i veckan. Enligt statsrevisorernas uttalande
skulle övertid för prövningsnämndsarbetet räknas först efter det stadgad
tjänstetid, det vill säga 42 fulla arbetstimmar i veckan fullgjorts.

Statsrevisorerna torde hava väsentligt överskattat betydelsen av arbetstidens
inskränkning för den ifrågavarande övertidsersättningens beräkning.
Prövningsnämndsarbetet pågår mest forcerat från den 15 juli, då besvären
skola hava inkommit till länsstyrelsen, till de första dagarna i oktober, då
prövningsnämndens arbete skall vara avslutat. Inskränkning i arbetstiden
gäller emellertid, åtminstone vid härvarande länsstyrelse, tiden juni—augusti
månader. För att utröna inverkan av arbetstidens begränsning har länsstyrelsen
gjort en beräkning av timantalet för övertidsersättning för prövningsnämndens
arbete härstädes år 1939. Denna beräknig har emellertid
icke kunnat lämna fullt exakt resultat. Så mycket torde dock vara klart,
att den förkortade arbetstiden inverkat till förmån för ersättning av visst
brådskande skrivarbete före prövningsnämndens sammanträde i augusti men
däremot relativt obetydligt på dc tjänstemäns övertidsersättning, som utfört
större delen av det egentliga granskningsarbetet.

Därjämte förefaller det länsstyrelsen som örn statsrevisorernas utgångspunkt,
att vid övertidsersättningens beräkning 12 veckotimmars arbetstid
borde gälla, icke vore skälig. I realiteten skulle detta nämligen innebära,
att de tjänstemän på landskontoret, vilka sysselsättas med prövningsnämndsarbete,
och vilka på den grund så gott som alltid få avstå från semester
under tiden 15 juli—1 oktober, dessutom skulle gå miste örn den ersättning
i arbetstiden, som deras kamrater i länsstyrelserna och ämbetsverken i allmänhet
åtnjuta.

Vad statsrevisorerna avsett med sitt yttrande att det knappast föreligger
skäl »att ställa länsstyrelsernas befattningshavare i gynnsammare ställning
än motsvarande befattningshavare i den övriga statsförvaltningen» är icke
fullt klart. För den händelse statsrevisorerna härmed åsyfta att övertidsersättning
utgår för prövningsnämndsarbcte även till befattningshavare över
I8:e lönegraden samt att ändring härutinnan borde ske, kan länsstyrelsen icke
dela revisorernas mening. Såsom länsstyrelsen i sitt ovan åberopade yttrande
framhållit beror effekten av prövningsnämndsarbetet så gott som helt
och hållet på det förberedande arbete, som utföres av landskamrerare!! och
hans medhjälpare. Del är här fråga örn arbete — visserligen efter riktlinjer,

182 —

vilka uppgöras av landskamrerare!! — men vilket dock förutsätter initiativförmåga
och stor uppmärksamhet för att leda till en effektiv granskning.
Med det stora antalet taxeringsnämnder och den mindre på det tekniska
och författningsmässiga än på person- och realkännedom inriktade sammansättning,
som dessa i regel äga, är en sådan granskning nödvändig för att
åstadkomma rättvisa och jämnhet i taxeringen. Det skulle därför strida
mot statens intresse av en god taxering att beskära ersättningarna för prövningsnämndsarbetet
på sätt statsrevisorerna ifrågasatt.

Huruvida det arbete, för vilket övertidsersättning utgått, på något håll varit
så omfattande, att det inkräktat på tjänstemännens regelmässiga arbete,
undandrager sig länsstyrelsens bedömande. Vid denna länsstyrelse har så
icke varit förhållandet, och länsstyrelsen vill erinra, att arbetet är av ett alldeles
speciellt slag och att därför kretsen av dem, som kunna anlitas, är
mycket trång. Tillika är det viktigt, att den definitiva granskningen före
prövningsnämndens sammanträden utföres av personer under tjänstemannaansvar.

På grund av vad sålunda anförts hemställer länsstyrelsen, att någon ändring
i de regler, som gällt i enlighet med departementschefens uttalande till
1938 års riksdag, icke måtte vidtagas i anledning av statsrevisorernas berättelse.

Uppsala slott i landskontoret den 25 januari 1940.

Underdånigst
S. LINNÉR.

KNUT SANDELIN.

Länsstyrelsens i Södermanlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 130, § 34.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 15 december 1939 har infordrats länsstyrelsens
utlåtande med anledning av vad riksdagens senast samlade revisorer i sin
berättelse under § 34 anfört rörande ersättning till befattningshavare vid länsstyrelserna
för arbete åt prövningsnämnderna.

Revisorerna hava funnit anmärkningsvärt, att länsstyrelsernas tjänstemän
i stor utsträckning erhållit ersättning för sådant arbete för länsprövningsnämnden,
-vilket enligt revisorernas mening borde tillhöra deras tjänsteåligganden
samt ifrågasatt, huruvida skäl förelåge att —- därest sagda arbete icke
kunde medhinnas under den ordinarie tjänstetiden utan för dess utförande
övertid måste tagas i anspråk — genom utbetalande av särskild ersättning
för detta arbete ställa länsstyrelsernas befattningshavare i gynnsammare
ställning än motsvarande befattningshavare i den övriga statsförvaltningen.

I anledning av revisorernas nämnda uttalanden vill länsstyrelsen till en
början i tillämpliga delar åberopa sin skrivelse den 8 januari 1931 i anledning
av då föreliggande uttalande från riksdagens dåvarande revisorer rörande
kostnaderna för bland annat länsstyrelsernas tjänstemäns biträde vid
prövningsnämndsarbetet samt därutöver framhålla följande:

— 183 —

Av de redogörelser, som årligen lämnas för fastställandet av de högsta belopp,
som få disponeras för gäldande av de i 145 § 5 mom. taxeringsförordningen
avsedda kostnaderna för årets ordinarie prövningsnämnd torde framgå,
dels att praktiskt taget hela personalen å landskontoret måste i avsevärd
utsträckning å övertid arbeta för prövningsnämnden, dels ock att detta arbete
år från år blivit alltmer omfattande och betungande. Utan tvekan lärer
nian kunna göra gällande, att samtliga befattningshavare få anstränga
sina krafter till det yttersta för att det hithörande arbetet skall med tillfredsställande
resultat medhinnas inom därför i gällande författningar föreskriven
tid. Givetvis måste de svåraste uppgifterna anförtros åt de mest kvalificerade
tjänstemännen, och lika givet är, att dessas mera ordinarie göromål
ej heller kunna överlåtas åt oerfarna personer.

Bemärkas bör även, att prövningsnämndsarbetet huvudsakligen är koncentrerat
till sommarmånaderna, vilket bland annat medför den nackdelen för
tjänstemännen, att möjlighet till semester under den därför lämpligaste tiden
för de flesta av dem är helt utesluten.

Då länsstyrelsen är fullt medveten om, att tillgänglig arbetskraft disponerats
på mest ändamålsenliga sätt, och då de ersättningar, som enligt bestämmelserna
i 145 § 5 mom. taxeringsförordningen utbetalats för övertidsarbete
i och för prövningsnämnden äro synnerligen måttliga med hänsyn till det utförda
arbetets kvalitet och omfattning ävensom i förhållande till storleken
av de utskyldsbelopp, som genom berörda granskningsarbete tillförts det allmänna,
samt då ett bedrivande av prövningsnämndsarbetet på annat sätt än
som hittills skett otvivelaktigt torde komma att medföra ökade kostnader
utan att därför resultatet blir för det allmänna förmånligare, får länsstyrelsen
hemställa, att vad riksdagens revisorer härom anfört ej måtte föranleda
till någon Eders Kungl. Maj:ts åtgärd.

Nyköping i landskontoret den 20 januari 1940.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

C. M. FLEETWOOD. S. LJUNGSTEDT.

Länsstyrelsens i Östergötlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 130, § 34.

Till Konungen.

Sedan det genom nådig remissresolution den 15 december 1939 blivit länsstyrelsen
anbefallt att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens
senast församlade revisorers berättelse yttrats angående ersättning till befattningshavare
vid länsstyrelserna för arbete åt prövningsnämnderna, får
länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Revisorerna anknyta sitt uttalande till ett tidigare sådant i samma ämne
samt en av detta föranledd riksdagsskrivelse, nr 34(5 år 1930. En i berörda
skrivelse gjord framställning, att Eders Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning
rörande ett ändamålsenligt ordnande av taxeringsarbetet närmast med
hänsyn lill användningen av den personal, som därför årligen behövde tagas

— 184 —

i anspråk, säges vara ännu beroende på Eders Kungl. Maj:ts prövning. Länsstyrelsen
vill emellerlid framhålla, att eller nämnda tidpunkt flera föreskrifter
i ifrågavarande ämne tillkommit. Sålunda stadgades i förordning den
22 juni 1932, nr 292, att Eders Kungl. Majit skulle äga utfärda särskilda föreskrifter
rörande disposition av medel flir kostnader, föranledda av prövningsnämndens
arbete, och meddelades med stöd härav leir budgetåren 1932
—1933 och 1933—1934 beslut örn maximibelopp att av prövningsnämnderna
disponeras för ifrågavarande ändamål. Vidare överflyttades genom förordning
den 15 juni 1934, nr 295, prövningsnämndernas uppgift att fördela
dylika ersättningsbelopp till länsstyrelserna, varigenom maximeringsbesluten
kunde fattas vid en tidpunkt, då prövningsnämndernas arbeten avslutats.
Ytterligare föreskrev Eders Kungl. Majit, efter i ämnet verkställd utredning,
genom cirkulär den 22 juni 1934 lill länsstyrelserna bland annat,
att länsstyrelserna skulle lill Eders Kungl. Majit inkomma med vissa uppgifter
och utredningar, avfattade enligt fastställt formulär, angående den ersättning,
som borde tillkomma envar av de personer, vilka anlitats för arbete
åt den ordinarie prövningsnämnden. I formuläret angåvos olika ersättmngsgrunder
för olika slag av arbete, och .skulle arbetsmängden redovisas
i särskilda kategorier efter arbetets art. Motsvarande föreskrifter hava av
Eders Kungl. Majit utfärdats jämväl värjo följande år, och hava från och
med år 1936 de i formuläret angivna taxorna i vissa avseenden nedsatts, vilket
föranlett sänkning av ersättningsbeloppen.

De arvoden, mot vilka revisorerna anmärkt, hava sålunda, enligt vad ovan
framhållits, utgått i enlighet med av Eders Kungl. Majit givna direktiv. Med
anledning av revisorernas uttalande, att vid utfärdande av framtida dylika
vissa av revisorerna angivna synpunkter borde komma till beaktande, anser
sig länsstyrelsen böra framhålla följande.

Att varje års taxeringsarbete genom landskamrerarens försorg granskas
och resultatet av granskningen förelägges prövningsnämnden grundar sig på
en föreskrift i taxeringsförordningen, som självfallet måste följas. Däremot
finnas inga detaljerade föreskrifter örn granskningsarbetets omfattning, utan
kan denna inom vissa gränser regleras av arbetsledningen. Med hänsyn till
angelägenheten av en likformig och rättvis taxering och då som känt är detta
arbete tillför statskassan inkomster vida överstigande de av revisorerna
påtalade ersättningsbeloppen, lärer någon avsevärd inskränkning av dess
omfattning icke kunna anses eftersträvansvärd. Alt detsamma bedrives i de
former, som nu användas, är betingat av förhållanden, för vilka länsstyrelseutredningen
i sitt den 17 december 1936 avgivna betänkande lämnat följande
redogörelse:

Prövningsnämndsarbetet inträffar under en tid, då gåremålen å landskontoren
äro minst lika omfattande som övriga delen av året. Under denna tid
förekomma dessutom en del speciella arbeten. Sålunda skall länsstyrelsens
bokföring för föregående budgetår avslutas, huvudboken jämte förskottsredogörelser
upprättas, räkenskapsböcker för det nya budgetåret uppläggas,
balanslängder över oredovisade kronoutskylder från underredogörarna granskas
och beslut örn avkortning och avskrivning av kronoutskylder i anledning
därav meddelas, rekvisitioner av statsbidrag till skolor och andra inrättningar
granskas, redovisning lämnas till statskontoret för avbetalning å
odlings- och vattenavtappningslån m. m. Då besvär över mantalsskrivning
skola till länsstyrelserna ingivas före den 1 juli, förekommer under perioden
även en anhopning av mål angående mantalsskrivning, vilkas handläggning
icke kan skjutas åsido. Delta nödvändiggör, att det arbete, som av länsstyrelsens
tjänstemän idföres för vederbörande prövningsnämnd, till stor del
måste utföras å annan tid lin ordinarie tjänstetid.

— 185 —

Det låter sig givetvis icke göra att hålla stadigvarande personal anställd
vid landskontoren till sådant antal, att arbetskraften förslår till att under
normal tjänstetid fullgöra toppbelastningen under de tre månader, prövningsnämndsarbetet
bedrives. Att låta den vanliga personalen sköta prövningsnämndsarbetet
å tjänstetid och anställa tillfälliga arbetskrafter som vikarier
för de ordinarie, löpande tjänstebestyren är icke genomförbart, då kompetenta
vikarier icke stå att få, vartill kommer, att arbetsplats som regel saknas
inom länsstyrelsen för erforderliga extra arbetskrafter genom att lokalutrymmena
i allmänhet äro mycket begränsade och hårt utnyttjade. Det
övertidsarbete, som sålunda måste påläggas landskontorens befattningshavare,
har varit synnerligen betungande och av helt annan omfattning än som
torde ha förutsetts såsom vanligt vid tillkomsten av avlöningsreglementet,
vilket utgår från att övertidsarbete allenast undantagsvis måste äga rum.

Denna redogörelse är av stort intresse, bland annat därutinnan att däri
påvisas, att den av revisorerna i deras förut berörda uttalande till 1939 års
riksdag antydda utvägen, som var baserad på prövningsnämndsarbetets utförande
av för ändamålet tjänstlediga landskontorstjänstemän, icke är framkomlig.
För övrigt har vederbörande departementschef, på sätt revisorerna
omnämna, i proposition nr 263 till 1938 års riksdag förklarat sig förutsätta,
att införandet av det nya avlöningsreglementet icke skulle föranleda ändring
i det förfaringssätt i avseende å bestämmande av ersättning till tjänstemän å
landskontor för biträde åt landskamreraren vid fullgörandet av på honom
jämlikt taxeringsförordningen åliggande göromål, som dittills tillämpats.

Länsstyrelsen är medveten örn, att den ordning, som för närvarande
gäller för ifrågavarande arbetens utförande och avlönande, i viss mån avviker
från de allmänna principer, som i löneavseende äro rådande inom den
civila statsförvaltningen, men håller före, att dessa arbeten genom sin art,
sin stora omfattning och den begränsade tid, under vilken de skola utföras,
icke tillfredsställande kunna handhavas medelst reguljära anordningar. En
ändring i den av revisorerna antydda riktningen kan befaras nedsätta arbetets
effektivitet och skulle medföra betänkliga orättvisor mot de för dylika
arbeten anlitade befattningshavarna å länsstyrelserna i förhållande till andra
tjänstemän såväl inom varje länsstyrelse som inom statsförvaltningen i
övrigt. Länsstyrelsen vill erinra om, såväl att arbetet infaller nästan hell
och hållet å en tid, då vederbörande verksstyrelse äger medgiva avkortad
sommartjänstgöring, något som de allra flesta till den civila statsförvaltningen
hörande verk torde hava begagnat sig av, som ock att de arbetsuppgifter,
om vilka här är fråga, äro av sådan art, att en uppdelning av desamma på
högre och lägre avlönade tjänstemän svårligen kan göras förenlig med de
grunder, enligt vilka jämlikt 26 § avlöningsreglementet en tjänstemans löneställning
är avgörande för frågan, huruvida övertidsersättning må kunna utgå
eller icke.

Slutligen vill länsstyrelsen framhålla, att de av revisorerna angivna arvodesbeloppen
icke i samtliga fall äro nettoarvoden. Så är icke förhållandet
med arvoden till protokoll- och längdförare och i många fall ej heller beträffande
arvoden till taxeringsnämndsordförande. Ersättning för utskrift och
annat biträde avgår med ibland ganska avsevärda belopp.

Linköpings slott i landskontoret den 18 januari 1940.

]■;. starck.

Underdånigst
KARL TISELIUS.

— 186 —

Länsstyrelsens i Jönköpings
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. ISO, § 34.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 15 december 1939 anbefalld avgiva utlåtande
med anledning av vad riksdagen senast församlade revisorer under § 34 i
sin berättelse anfört rörande ersättning till befattningshavare vid länsstyrelserna
för arbete åt prövningsnämnderna får länsstyrelsen i underdånighet
anföra följande.

För fullgörande av de åligganden, som åvila landskamreraren jämlikt bestämmelserna
i 70 och 93 §§ i gällande taxeringsförordning, äger landskamreraren
åtnjuta nödigt biträde av, förutom till hans förfogande stående
tjänstemän hos länsstyrelsen, jämväl andra personer, som av honom tillkallas.

För utförande av det granskningsarbete, som sålunda åligger landskamreraren,
— särskilt granskningen av skattskyldigas deklarationer och den
sakliga granskningen av taxeringarna i övrigt — måste uppenbarligen anlitas
särskilt kvalificerade arbetskrafter. Då sådana, vad detta län beträffar,
endast i högst ringa omfattning kunnat uppbringas utanför kretsen av
länsstyrelsens och särskilt landskontorets tjänstemän, är det ofrånkomligt,
att dessa anlitas för ifrågavarande arbete.

Riksdagens revisorer hava funnit anmärkningsvärt, att länsstyrelsernas
tjänstemän i så stor utsträckning, som den av revisorerna föranstaltade utredningen
givit vid handen, erhållit ersättning för sådant prövningsnämndsarbete,
som enligt revisorernas mening vore att betrakta såsom ett tjänsteåliggande.

Även länsstyrelsen har utgått ifrån, att granskningsarbetet för prövningsnämnden
får anses åligga landskontorets tjänstemän såsom tjänstegöromål.
Ifrågavarande arbete har även av dem utförts under tjänstetid i den utsträckning,
som varit möjlig utan att landskontorets övriga arbetsuppgifter
eftersatts.

Länsstyrelsen vill emellertid erinra örn, att prövningsnämndsarbetet infaller
under en tid av året, då förutom de vanliga göromålen å landskontoret
dessutom förekomma en del speciella arbeten. Sålunda skall under
denna tid avslutande av budgetårets räkenskaper för länet äga rum och därmed
sammanhängande redovisningar upprättas. Då besvär över mantalsskrivning
skola ingivas till länsstyrelsen före den 1 juli, uppstår därjämte
under de månader, prövningsnämndsarbetet pågår, en anhopning av mantalsskrivningsmål,
vilkas handläggning icke kan skjutas åsido.

På grund härav och då granskningsarbetet för prövningsnämnden är synnerligen
vidlyftigt och tidsödande måste den huvudsakliga delen av detsamma
av tjänstemännen utföras å annan tid än deras tjänstetid, och är det
för detta övertidsarbete, som ersättningarna till länsstyrelsens tjänstemän
utgått.

Det övertidsarbete, som sålunda måste utföras av landskontorens befattningshavare,
är av en helt annan omfattning än som torde hava förutsatts
vid fastställandet av ersättning för övertidsarbete vid tillkomsten av under
budgetåret 1938/39 gällande avlöningsreglemente, vilket — liksom 1939 års
avlöningsreglemente — utgår från att övertidsarbete allenast undantagsvis
måste äga rum. Länsstyrelseutredningen har också i sitt den 17 december

— 187

1936 avgivna betänkande förklarat sig anse, att särskild ersättning alltjämt
bör utgå för det övertidsarbete, som utföres å landskontoret i oell för prövningsnämnden,
till befattningshavare såväl under som över 20:e lönegraden.
Denna rätt till ersättning får anses vara tillerkänd befattningshavare å
landskontor genom att uttrycklig bestämmelse därom intagits i andra stycket
i den av statsrevisorerna åberopade 20 § i 1937 års landshövdingeinstruktion.
Det av revisorerna omförmälda departementschefsuttalandet i
Eders Kungl. Maj:ts proposition nr 263 till 1938 års riksdag med förslag
till civilt avlöningsreglemente m. m. synes därför innebära ett beaktande av
länsstyrelseutredningens ifrågavarande synpunkter.

I underdånig framställning den 7 juni 1938 hemställde länsstyrelsen, att
till gäldande av de i 145 § mom. 5 taxeringsförordningen avsedda kostnaderna
för 1938 års fastighetsprövningsnämnd få disponera ett belopp av
3,850 kronor. Genom nådigt brev den 26 augusti 1938 anvisades länsstyrelsen
för detta ändamål 3,700 kronor. Sedan länsstyrelsen i underdånig
skrivelse den 18 oktober 1938 avgivit förslag angående den ersättning, som
borde tillkomma de personer, vilka anlitats för arbete åt samma års inkomstprövningsnämnd,
och därvid anhållit, att Eders Kungl. Majit måtte i
sådant avseende till länsstyrelsens förfogande ställa ett belopp av 9,308
kronor, har länsstyrelsen genom nådigt brev den 25 november 1938 härför
anvisats 8,900 kronor. Vid avgivande av ifrågavarande förslag till ersättningar
har länsstyrelsen beräknat gottgörelse till protokoll- och längdförare
i enlighet med av finansdepartementet givna direktiv. Ersättningarna i övrigt
hava beräknats i enlighet med de anvisningar, som lämnats å av finansdepartementet
för detta ändamål tillhandahållna formulär och i anslutning
till de grunder, som angivits i protokoll vid överläggning med inom departementet
tillkallade sakkunniga den 23 april 1934.

Revisorerna synas vilja göra gällande, att, därest prövningsnämndsarbetet
icke kan medhinnas under stadgad tjänstetid — 42 fulla arbetstimmar i
veckan — ersättning för det övertidsarbete, som måste utföras, skall utgå i
enlighet med de grunder, vilka finnas angivna i gällande avlöningsreglementen.
Detta skulle innebära, att befattningshavare i högre lönegrad än
den adertonde icke skulle vara berättigad uppbära någon ersättning för det
arbete, han nödgas utföra å övertid. Att prövningsnämndsarbetet, såsom
detsamma nu är anordnat, icke kan medhinnas å tjänstetid är till fullo ådagalagt
genom de underdåniga förklaringar länsstyrelserna avgivit i anledning
av vad 1930 års statsrevisorer anfört rörande till länsstyrelsernas och fögderiförvaltningens
tjänstemän under budgetåret 1929/1930 utbetalda ersättningar
för taxeringsarbete. Av länsstyrelseutredningens förut åberopade betänkande
och vad länsstyrelsen här ovan anfört framgår också, att det icke
är möjligt att med den till länsstyrelsernas förfogande anvisade personalen
å vanlig tjänstetid fullgöra både prövningsnämndsarbetet och andra under
samma tiel förekommande göromål.

Revisorernas uppfattning, att länsstyrelsernas befattningshavare på grund
av vad hittills tillämpats beträffande ifrågavarande ersättningar komma i
gynnsammare ställning än motsvarande befattningshavare inom den övriga
statsförvaltningen, kan icke delas av länsstyrelsen. I detta samband vill
länsstyrelsen erinra om, alt länsprövningsnämnds sammanträden skola vara
avslutade senast den 10 oktober, varför övertidsarbetet för prövningsnämnden
till stor del måste utföras såsom k villis- och nattarbete samt å söndag.
Den korta lid, under vilken prövningsnämndsarbetet sålunda skall fullgöras,
medför därför, att detsamma mäste forceras på ett särskilt sätt. Detta har
lill följd alt en stor del av landskontorets personal under denna tid icke kan
påräkna att under sommarmånaderna 1a disponera sin fritid. På grund av

— 188 —

vad nu sagts kunna ej heller landskontorets befattningshavare under sommaren
beredas någon längre semesterledighet, vilken i stället måste förläggas
till annan därför mindre lämplig tid.

Det synes därför länsstyrelsen obilligt, örn inskränkning på sätt revisorerna
ifrågasatt skulle ske i den rätt till ersättning länsstyrelsernas befattningshavare
enligt vad ovan sagts få anses hava för det övertidsarbete, varom
är fråga. Landskontorets personal skulle också härigenom komma i en
sämre ställning än landskansliets tjänstemän och befattningshavare inom
den övriga statsförvaltningen, för vilka viss inskränkning i arbetstiden kan
medgivas under sommarmånaderna.

Då taxeringsarbetets omfattning under de senaste åren i avsevärd grad
ökats och tillämpningen av taxeringsförfattningarna ställer stora krav på de
personer, som kunna tagas i anspråk för sådant arbete, är det oundgängligen
nödvändigt att för det landskamreraren åvilande granskningsarbetet
kunna anlita länsstyrelsens tjänstemän, vilka enligt vunnen erfarenhet visat
sig vara bäst skickade härför. Det är även länsstyrelsens bestämda uppfattning
att prövningsnämndsarbetet med dess nuvarande organisation icke kan
ordnas på ett för taxeringsresultatet mera gagneligt och med hänsyn till därav
föranledda kostnader mera tillfredsställande sätt. Någon väsentlig ändring
i nu bestående förhållanden synes ej heller kunna ske utan i samband
med en taxeringsreform.

Jönköping i landskontoret den 19 januari 1940.

Underdånigst
O. EKBLOM.

RICH. LUNDBERG.

Länsstyrelsens i Kronobergs
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 130, § 34.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 15 december 1939 har länsstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande med anledning av vad i remissen bifogat transumt av
riksdagens senast församlade revisorers berättelse yttrats angående ersättning
till befattningshavare vid länsstyrelserna för arbete åt prövningsnämnderna,
och får länsstyrelsen till åtlydnad härav t underdånighet anföra
följande.

Den riksdagsskrivelse av år 1930, som statsrevisorerna tagit till utgångspunkt
för sitt nu gjorda uttalande särskilt i fråga örn utbetalda ersättningar
för prövningsnämndsarbete, inriktade sig på utredning rörande ett ändamålsenligt
ordnande av taxeringsarbetet, närmast i avseende å dispositionen av
den personal, som måste anlitas för det årliga taxeringsarbetet. Tyvärr har,
såsom länsstyrelsen nedan närmare kommer att beröra, denna organisationsfråga,
nära förknippad med en del andra ännu olösta organisationsfrågor,
icke vunnit en huvudsaklig eller slutlig lösning.

Däremot synes 1930 års förenämnda riksdagsskrivelse hava lett till resultat
såvitt däri avsetts ersättning för taxeringsarbete inom ramen av huvud -

— 189 —

sakligen oförändrad taxeringsorganisation. Länsstyrelsen får härutinnan
erinra om de olika ändrade författningsföreskrifter, som på olika tider (1932
och 1934) givits med anledning av riksdagsskrivelsen och länt till efterrättelse
för länsstyrelserna i fråga örn de uppmärksammade ersättningarna för
arbete i och för prövningsnämnden i enlighet nied av Eders Kungl. Majit
meddelade närmare föreskrifter genom årliga cirkulär från och med år
1934.

Det bör till en början i fråga örn samtliga sålunda utbetalda ersättningar
fasthållas, att desamma icke till någon del utgått för arbete under föreskriven
tjänstgöringstid.

Där förutsättning varit för handen, har ersättningen beräknats i enlighet
med grunderna för övertidsersättning enligt gällande avlöningsreglemente.
Dock har icke iakttagits, att ökning i övertidsersättningen beräknats
för arbetstid, sorn infallit under helgdag eller efter klockan 10 på
kvällen, ehuru även arbete å sådana lider måst förekomma. Det må tillläggas,
att i sådana fall, då förutsättning för beräknande av ersättning för
övertidsarbetet i enlighet med avlöningsreglementet saknats, liksom i fråga
om protokollföring och längdföring utgående ersättningar inbegripa icke blott
arvode för vederbörande befattningshavares eget arbete, utan ock ersättning
i avsevärd omfattning för av befattningshavaren bestridda kostnader för biträden,
maskinskrivning och annat dylikt och att sålunda fråga här är om
ackordsarbete.

Då ifrågavarande ersättningar för arbete i och för prövningsnämnd utbetalas
uteslutande för arbete under anbefalld och kontrollerad övertid, är ju
beloppet av ersättningarna i sin mån ett mått på den otillräckliga tiden
respektive personalen för detta likvisst årligen under sommaren återkommande
mycket betydelsefulla arbete på landskontoren.

I sitt föreliggande uttalande omförmäla statsrevisorerna, att flertalet av
landskontorens tjänstemän åtnjuta avsevärd ersättning i egenskap av ordförande
eller kronoombud i taxeringsnämnder. Att dessa tjänstemän i så stor
utsträckning kommit att anlitas för dylika uppdrag har, enligt vad statsrevisorerna
vidare uttala, givetvis sin grund i de speciella förutsättningar, som
dessa tjänstemän med hänsyn till sin tjänstgöring å landskontoret hava för
detta arbete. Då statsrevisorerna i detta sammanhang framhålla, att »i regel
uppbära samma befattningshavare jämväl ersättning för arbete åt prövningsnämnd
med icke oväsentliga belopp», varvid understrykes särskilt, att
detta arbete ju uteslutande är att betrakta såsom ett tjänsteåliggande, kan
länsstyrelsen icke underlåta att — utöver vad förut berörts — starkt betona
två faktorer, som i fråga örn detta arbete, för ett riktigt bedömande även
av utgående ersättning, kräva beaktande, men icke berörts i statsrevisorernas
uttalande.

Den ena av dessa faktorer är ifrågavarande arbetes omfattning och betydelse,
å ena sidan, samt därför disponibel arbetskraft och tillmätt tid, å
andra sidan. Länsstyrelsen, som vid avgivande de senaste åren av utlåtanden
i olika hithörande ämnen (bland annat länsstyrelsernas organisation,
uppbörds- och folkbokföringsreformen samt omorganisation av landsfiskalsoch
stadsfiskalsbefattningarna) framhållit behovet av förbättrad taxeringsorganisation
icke minst för landskontorens vidkommande, kan icke här närmare
ingå på en redogörelse för förhållandena härutinnan. Bortsett från
variationer, som de olika länen i dessa avseenden säkerligen förete, kan
emellertid helt visst såsom etl allmänt omdöme korteligen sägas, att det
ifrågavarande prövningsnämndsarbetet såviil ur allmän synpunkt som för
landskontorens arbete i övrigt och icke minst för personalen är i hög grad
otillfredsställande ordnat och snarast möjligt kräver beredande av längre

— 190 —

tid därför respektive ökad personal, om icke verklig skada, med alltjämt
fortgående tillväxt i arbetsbördan, skall uppkomma.

Härmed sammanhänger på ett väsentligt sätt den ovan avsedda andra faktor,
som synes icke hava riktigt bedömts av statsrevisorerna. Om det å ena
sidan helt naturligt förhåller sig så, som statsrevisorerna beaktat, att flertalet
tjänstemän å landskontoret genom sin tjänstgöring där erhålla speciella
förutsättningar för att kunna anförtros uppdrag såsom ordförande och
kronoombud i taxeringsnämnder, gäller det å andra sidan i minst lika hög
grad, att arbetet såsom ordförande eller kronoombud i taxeringsnämnderna,
därav uppdriven rutin och skattetekniskt omdöme samt därigenom vunnen
mognad förståelse för taxeringsnämndsledamöternas och de skattskyldigas
synpunkter är en mycket värdefull tillgång på landskontoret för ett gott genomförande
av de betydelsefulla arbetsuppgifter, vilka påvila landskontoren
i och för prövningsnämnden. Då uppdrag såsom taxeringsnämndsordförande
och kronoombud för landskontorstjänstemän likställes med varje annan
bisyssla, synes man därför göra ett väsentligt förbiseende, i det att man
icke beaktar förenämnda förhållande, som måste betecknas som en betydelsefull
faktor i taxeringsarbetet med dess nuvarande organisation, så mycket
hellre som det ingalunda är utan värde för den ledning, som från landskontorets
sida utövas i fråga örn taxeringsnämndernas arbete. Svårigheten
att för den jämförelsevis låga ersättning, som de senare åren beståtts taxeringsnämndernas
ordförande och kronoombud, kunna erhålla lämpliga personer
utom landskontoret för dessa uppdrag, har måhända likvisst i viss mån
tvingat att anlita därför kvalificerade tjänstemän å landskontoret i större
utsträckning än ur förberörda synpunkt varit behövligt. Då statsrevisorerna
i sin föreliggande berättelse synas tänka sig de sammanlagda ersättningsbel?PP,
o s°m en sålunda för flera taxeringsuppdrag anlitad tjänsteman erhållit,
såsom en nettoersättning för av honom utfört arbete, bör emellertid härvid
erinras, att vid sådana mera omfattande uppdrag, som kunna befinnas
påkallade bland annat av bristande möjlighet att erhålla ordförande, biträden
i arbetet måste i stor utsträckning anlitas och kostnaderna överhuvud
okas, varför den behållna ersättningen för vederbörande i varje fall helt
visst är betydligt mindre än summan av erhållna ersättningsbelopp.

Länsstyrelsen vill här nämna, att så vitt ur remissakten kunnat inhämtas
statsrevisorerna icke funnit här i länet utbetalda ersättningar anmärkningsvärda,
men enligt länsstyrelsens mening bör frågan om här omhandlade
ersättningar överhuvud bedömas i sitt nödvändiga sammanhang med
förut i korthet angivna organisationsfråga, som därför berörts.

Det kan tilläggas, att länsstyrelsen med hänsyn till föreskrift i socialdepartementets
ämbetsskrivelse den 14 januari 1938 såväl för innevarande år
som för år 1939 vid utseende av ordförande och kronoombud i taxeringsnämnderna
avsevärt begränsat omfattningen av sådana uppdrag för tjänstemän
å landskontoret.

Växjö, i landskontoret, den 17 januari 1940.

Underdånigst
A. BESKOW.

PER MALMER.

191 —

Länsstyrelsens i Kalmar län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. lod, § 34.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 15 december 1939 har länsstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande i anledning av riksdagens senast församlade revisorers berättelse,
så vitt däri berörts ersättning till befattningshavare vid länsstyrelserna
för arbete åt prövningsnämnderna. Till åtlydnad härav får länsstyrelsen
i underdånighet anföra följande.

I sin berättelse erinra revisorerna, att ett av riksdagens revisorer år 1930
gjort uttalande i ämnet föranlett riksdagen att i skrivelse till Eders Kungl.
Majit anhålla om utredning rörande ett ändamålsenligt ordnande av taxeringsarbetet,
närmast med hänsyn till användningen av den personal, som för detta
ändamål årligen behövde tagas i anspråk. Enligt vad revisorerna förmenade
skulle denna riksdagens skrivelse ännu vara beroende på Eders Kungl. Maj :ts
prövning. Såvitt i detta revisorernas uttalande får läggas den betydelse, att
ännu intet åtgjorts i anledning av riksdagsskrivelsen, torde uttalandet sakna
fog. Det må sålunda bringas i erinran, att Eders Kungl. Majit efter förutgången
utredning inom finansdepartementet, i propositioner till 1932 och
1934 års riksdagar föreslagit ändringar i 145 § 5 mom. taxeringsförordningen
i avsikt att vinna ökad kontroll över de ersättningar, som komme att utgå
för olika slag av taxeringsarbete. Sedan riksdagen hos Eders Kungl. Majit
anmält sina beslut i anledning av propositionerna hava vederbörliga författningsändringar
utfärdats den 22 juni 1932 (nr 292) och den 15 juni 1934 (nr
295). Genom nådiga cirkuläret i ämnet den 22 juni 1934 hava detaljerade
föreskrifter givits angående beräknandet av den ersättning, som länsstyrelserna
hade att inför Eders Kungl. Majit föreslå beträffande envar av de personer,
vilka anlitats för arbete åt den ordinarie prövningsnämnden. Först
sedan Eders Kungl. Majit på grundval av de förslag, som av länsstyrelserna
sålunda framlagts, bestämt det maximibelopp, varöver varje länsstyrelse finge
förfoga för här ifrågavarande ändamål, äger länsstyrelserna slutligt bestämma
och utbetala ersättning till dem, som därtill äro berättigade. Det torde böra
erinras, att de ersättningar, som utgå för protokoll och längdföring, icke beräknas
såsom övertidsersättning utan i form av ersättning för ackordsarbete,
ävensom att de sålunda beräknade ersättningarna äro bruttobelopp, från vilka
avgå de omkostnader av säkerligen rätt betydande omfattning, som vederbörande
haft att utgiva för hjälp i arbetet.

I sammanfattningen av den redogörelse, som revisorerna lämnat beträffande
handläggningen av de arbetsuppgifter, som ankomma på länsprövningsnämnd,
konstatera revisorerna, att beredningen av olika ärenden till föredragning
inför prövningsnämnden är att berakta såsom ett tjänsteåliggande för
landskontorens tjänstemän, och att det såsom sådant i första hand bör utföras
å stadgad tjänstetid, det vill säga 42 fulla arbetstimmar i veckan. Om arbetet
icke kan medhinnas under denna lid, utan övertid måste tagas i anspråk,
föreligger enligt revisorernas förmenande knappast skäl att ställa länsstyrelsernas
befattningshavare i gynnsammare ställning än motsvarande befattningshavare
i den övriga statsförvaltningen, vilket alltså skulle innebära, att
ifrågakommande övertidsersättning endast skulle utgå till befattningshavare
inom lönegraderna A 1—18.

I anledning härav anser sig länsstyrelsen böra framhålla, alt det utan vidare
måse anses klart, att det omfattande och delvis mycket kvalificerade ar -

— 192 —

bete, som mäste föregå sammanträde med länsprövningsnämnd, icke kan medhinnas
inom den för länsstyrelserna fastställda arbetstiden. Det är härvid
att märka, att arbetet för prövningsnämnden infaller under den tid, då toppbelastning
råder i fråga örn landskontoret eljest åvilande arbete. Länsstyrelsen
tillåter sig i detta avseende åberopa vad länsstyrelseutredningen anfört
i fråga härom i sitt den 17 december 1936 avgivna betänkande, där det bland
annat heter: »Under denna tid förekomma dessutom en del speciella arbeten.
Sålunda skall länsstyrelsens bokföring för föregående budgetår avslutas, huvudboken
jämte förskottsredogörelser upprättas, räkenskapsböcker för det
nya budgetåret uppläggas, balanslängder över oredovisade kronoutskylder
från underredogörarna granskas och beslut örn avkortning och avskrivning
av kronoutskylder i anledning därav meddelas, rekvisitioner av statsbidrag till
skolor och andra inrättningar granskas, redovisning lämnas till statskontoret
för avbetalning å odlings- och vattenavtappningslån m. m. Då besvär över
mantalsskrivning skola till länsstyrelserna ingivas före den 1 juli, förekommer
under perioden även en anhopning av mål angående mantalsskrivning,
vilkas handläggning icke kan skjutas åsido. Detta nödvändiggör, att det arbete,
som av länsstyrelsens tjänstemän utföres för vederbörande prövningsnämnd,
till stor del måste utföras å annan tid än ordinarie tjänstetid.

Det låter sig givetvis icke göra att hålla stadigvarande personal anställd vid
landskontoren till sådant antal, att arbetskraften förslår till att under normal
tjänstetid fullgöra toppbclasningen under de tre månader, prövningsnämndsarbetet
bedrives. Att låta den vanliga personalen sköta prövningsnämndsarbetet
å tjänstetid och anställa tillfälliga arbetskrafter som vikarier för de
ordinarie, löpande tjänstebestyren är icke genomförbart, då kompetenta vikarier
icke stå att få, vartill kommer, att arbetsplats som regel saknas inom
länsstyrelsen för erforderliga extra arbetskrafter genom att lokalutrymmena
i allmänhet äro mycket begränsade och hårt utnyttjade. Det övertidsarbete,
som sålunda måste påläggas landskontorens befattningshavare, har varit synnerligen
betungande och av helt annan omfattning än som torde lia förutsatts
såsom vanligt vid tillkomsten av avlöningsreglementet, vilket utgår från att
övertidsarbete allenast undantagsvis måste äga rum.»

Då föredragande departementschefen vid avlåtandet av proposition nr 263
till 1938 års riksdag med förslag till nytt avlöningsreglemente för civila statsförvaltningen
uttalat, att han förutsatte, att införandet av det nya avlöningsreglementet
icke skulle föranleda ändring i det förfaringssätt, som dittills
tillämpats i avseende å bestämmande av ersättning till tjänsteman å landskontor
för biträde åt landskamrerare!! vid fullgörandet av honom jämlikt taxeringsförordningen
åliggande göromål, så torde detta uttalande, tvärt emot vad
revisorerna förmodat, vara föranlett av departementschefens enligt länsstyrelsens
mening välbefogade uppfattning, att prövningsnämndsarbetet, även
örn det enligt vad ovan sagts i tjänsten åligger länsstyrelsens, enkannerligen
landskontorens befattningshavare, dock till sin omfattning är sådant, att ersättningen
för den övertid, som måste användas för dess fullgörande icke skäligen
bör bestämmas enligt de regler, som gälla i fråga örn ersättning för undantagsvis
förekommande arbete å övertid.

Den översyn, som det av taxeringsnämnderna utförda taxeringsarbetet underkastas
från landskamrerarens och hans medhjälpares sida är också av synnerlig
betydelse för att ett nöjaktigt taxeringsresultat, så långt möjligt är, skall
kunna vinnas. Givetvis är detta fallet särskilt ur fiskalisk synpunkt, men här
berörda arbete medför även i andra avseenden gynnsamma verkningar. Särskilt
är detta fallet beträffande arbetet i taxeringsnämnderna. I detta avseende
tillåter sig länsstyrelsen anföra ett uttalande av 1923 års taxeringssakkunniga
i deras den 25 juni 1925 avgivna betänkande, där det bland annat

— 193 —

heter: »Men även för de underordnade taxeringsmyndigheternas arbete är
granskningen nyttig. Dessa myndigheter sporras till större nit och grundlighet
vid behandlingen av deklarationerna och deras ställning gentemot allmänheten
vinner i styrka. Landskamreraren erhåller vid sin genomgång av taxeringshandlingarna
kännedom örn taxeringsnämndernas sätt att fullgöra sitt
uppdrag. Han märker därvid, om taxeringsnämnderna på grund av misstolkning
av författningarna genomgående underlåta att taxera vad som bör beskattas
eller taxerar vad som bör vara skattefritt, samt blir i tillfälle att rätta
dylika misstag och genom upplysningar om författningarnas rätta innebörd
förebygga liknande felaktigheter ett annat år. Likaså kan han därigenom
inom distrikt, där granskningen i taxeringsnämnden bedrivits slappt, åvägabringa
bättring eller föranstalta om ombyte av taxeringsnämndsordförande
och såmedelst hålla taxeringsarbetet i länet uppe vid en hög nivå.»

Sedan detta uttalande gjordes har den direkta beskattningen fått en väsentligt
ökad betydelse med påföljd att än större vikt måste fästas vid den för
länet centrala ledningen av taxeringsarbetet.

Under hänvisning till vad som sålunda framhållits får länsstyrelsen såsom
sin mening uttala att de grunder, vilka revisorerna ansett sig böra förorda
såsom normerande för här ifrågavarande ersättningar, icke kunna anses innebära
rättvisa åt dem, som därav beröras. I den mån ett gott resultat av det
taxeringsarbete, som ankommer på prövningsnämnden, kan säkerställas genom
ersättning i penningar för detta arbete, torde också de utgifter, som
härigenom åsamkas statsverket, kunna väl försvaras.

Kalmar i landskontoret den 19 januari 1940.

Underdånigst
ARVID LIDÉN.

H. GLIMSTEDT.

Länsstyrelsens i Gotlands län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 130, § 34.

Till Konungen.

Uti nådig remiss den 15 sistlidne december har länsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av vad i riksdagens senast församlade revisorers
berättelse under § 34 yttrats angående ersättning till befattningshavare vid
länsstyrelserna för arbete åt prövningsnämnderna.

Med anledning härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Enligt revisorernas berättelse har till befattningshavare hos länsstyrelsen
i Gotlands län under budgetåret 1938/1939 utbetalts ersättning för arbete i
taxeringsnämnd med 2,695 kronor, i ordinarie prövningsnämnd med 1,580
kronor, i särskild prövningsnämnd med 40 kronor och i fastighetsprövningsnämnd
med 227 kronor eller sammanlagt med 4,542 kronor.

Vad först angår ersättningarna för i taxeringsnämnderna utfört arbete inkludera
dessa jämväl kostnader för biträdeslijälp, resor och expenser m. m.
Arbetet har utförts å tider, under vilka vederbörande åtnjutit semester, och
i övrigt efter den ordinarie arbetstidens slut.

13—407256. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1939. II.

— 194 —

Av det för arbete i ordinarie prövningsnämnden utbetalta beloppet 1,580
kronor utgör 695 kronor ersättning för förarbeten till prövningsnämnden.
Arbetet har utförts efter den ordinarie arbetstidens slut och ersättningen har
beräknats i enlighet med gällande bestämmelser angående övertidsersättning.
Återstoden 885 kronor utgör ersättning för protokolls- och längdföring, vilken
ersättning beräknats i enlighet med av Eders Kungl. Maj:t givna anvisningar.
Till följd av nödvändig forcering av della arbete har detsamma delvis måst
utföras på tjänstetid. Detta intrång i den ordinarie arbetstiden får emellertid
anses ha mer än väl kompenserats genom övertidsarbete under andra tidsperioder,
för vilket övertidsersättning icke utgått.

Det torde i detta sammanhang böra framhållas, att protokollsföraren har
att på egen bekostnad ombesörja utskrift av protokollsutdrag och expediering
av dessa till de klagande m. fl., vilket ej oväsentligt reducerat den behållna
inkomsten av det utförda arbetet.

Beträffande de utbetalta ersättningarna för arbete i särskilda prövningsnämnden
och i fastighetsprövningsnämnden, vilka endast uppgått till resp.
40 kronor och 227 kronor, gäller i huvudsak vad som här ovan anförts beträffande
arbetet i den ordinarie prövningsnämnden.

I revisorernas berättelse erinras om riksdagens skrivelse nr 346 punkt 4)
år 1931 med anhållan om utredning rörande ett ändamålsenligt ordnande av
taxeringsarbetet, närmast med hänsyn till användningen av den personal,
som för detta ändamål behövde tagas i anspråk. Revisorerna uttala härefter,
att denna skrivelse, såvitt revisorerna kunnat finna, ännu skulle vara på
Eders Kungl. Maj:ts prövning beroende.

Med anledning härav vill länsstyrelsen erinra örn de utredningar, som vidtagits
i anledning av nämnda riksdagsskrivelse och som resulterat i ändringar
av § 145 mom. 5 av taxeringsförordningen genom nådiga förordningarna den
22 juni 1932 (nr 292) och den 15 juni 1934 (nr 295) ävensom uti särskilda av
Eders Kungl. Majit utfärdade cirkulär angående ersättningarna ifråga.

Frågan angående prövningsnämndsarbetets organisation har tämligen ingående
berörts av länsstyrelseutredningen, som å sid. 58 i sitt den 17 december
1936 avgivna betänkande konstaterat, att det med nuvarande organisation
icke vore möjligt att med den å länsstyrelserna till buds stående personalen
å vanlig tjänstetid fullgöra både prövningsnämndsarbetet och annat under
samma tid förekommande arbete. Länsstyrelseutredningen fortsätter härom:
»Därutinnan är att märka, att prövningsnämndsarbetet inträffar under en
tid, då göromålen å landskontoren äro minst lika omfattande som övriga delen
av året. Under denna tid förekomma dessutom en del speciella arbeten.
Sålunda skall länsstyrelsens bokföring för föregående budgetår avslutas,
huvudboken jämte förskottsredogörelser upprättas, räkenskapsböcker för det
nya budgetåret uppläggas, balanslängder över oredovisade kronoutskylder
från underredogörarna granskas och beslut örn avkortning och avskrivning
av kronoutskylder i anledning därav meddelas, rekvisitioner av statsbidrag
till skolor och andra inrättningar granskas, redovisning lämnas till statskontoret
för avbetalning å odlings- och vattenavtappningslån m. m. Då besvär
över mantalsskrivning skola till länsstyrelserna ingivas före den 1 juli, förekommer
under perioden även en anhopning av mål angående mantalsskrivning,
vilkas handläggning icke kan skjutas åsido. Detta nödvändiggör, att
det arbete, som av länsstyrelsens tjänstemän utföres för vederbörande prövningsnämnd,
till stor del måste utföras å annan tid än ordinarie tjänstetid.

— 195

ningsnämndsarbetet å tjänstetid och anställa tillfälliga arbetskrafter som
vikarier för de ordinarie, löpande tjänstebestyren är icke genomförbart, då
kompetenta vikarier icke stå alt få, vartill kommer, att arbetsplats som regel
saknas inom länsstyrelsen för erforderliga extra arbetskrafter genom att
lokalutrymmena i allmänhet äro mycket begränsade och hårt utnyttjade.
Det övertidsarbete, som sålunda måste påläggas landskontorens befattningshavare,
har varit synnerligen betungande och av helt annan omfattning än
som torde ha förutsatts såsom vanligt vid tillkomsten av avlöningsreglementet,
vilket utgår från att övertidsarbete allenast undantagsvis måste äga rum.»

Detta uttalande torde få åberopas och torde man vidare kunna antaga, att
det av revisorerna omförmälda departementschefsuttalandet i proposition
nr 263 vid 1938 års riksdag innebar ett beaktande av länsstyrelseutredningens
ifrågavarande synpunkter.

Angående betydelsen av det arbete, varom nu är fråga, hänvisas till följande
uttalande av 1923 års taxeringssakkunniga, vilket återfinnes å sid. 148
i deras den 25 juni 1925 avgivna betänkande (1925: 27).

»Granskningens fiskaliska betydelse kan icke mätas enbart efter de kronan
tillförda beloppen. Där granskningen genomföres omsorgsfullt, inträda
nämligen gynnsamma verkningar även i andra hänseenden. Det kan på
goda grunder förväntas, att vetskapen om denna eftergranskning skall förmå
allmänheten till större omsorg vid deklarationernas uppsättande. Granskningen
har sålunda en påtaglig betydelse för bevarandet av en god deklarationsmoral,
vilken är av den största betydelse för den direkta beskattningen.

Men även för de underordnade taxeringsmyndigheternas arbete är granskningen
nyttig. Dessa myndigheter sporras till större nit och grundlighet vid
behandlingen av deklarationerna och deras ställning gentemot allmänheten
vinner i styrka. Landskamreraren ei’håller vid sin genomgång av taxeringshandlingarna
kännedom örn taxeringsnämndernas sätt att fullgöra sitt uppdrag.
Han märker därvid, om taxeringsnämnderna på grund av misstolkning
av författningarna genomgående underlåta att taxera vad som bör beskattas
eller taxerar vad som bör vara skattefritt, samt blir i tillfälle att rätta dylika
misstag och genom upplysningar örn författningarnas rätta innebörd förebygga
liknande felaktigheter ett annat år. Likaså kan han därigenom inom
distrikt, där granskningen i taxeringsnämnden bedrivits slappt, åvägabringa
bättring eller föranstalta örn ombyte av taxeringsnämndsordförande och såmedelst
hålla taxeringsarbetet i länet uppe vid en hög nivå.»

Den avsevärt stegrade omfattning, som taxeringsarbetet erhållit sedan år
1925 och den vikt, som genom 1928 års lagstiftning lagts å ledningen av taxeringsarbetet
medför, att ökat avseende måste fästas vid detta uttalande.

Det är otvivelaktigt synnerligen viktigt, att det ifrågavarande arbetet utföres
skickligt och omsorgsfullt. Olika önskemål angående formerna för detsamma
kunna givetvis föreligga eller uppkomma. Det må dock framhållas,
att länsstyrelseutredningen (sid. 59 i betänkandet) uttalat, att enligt utredningens
mening statsverkets intresse gagnats av det sätt, varpå prövningsnämndsarbetet
hittills varit organiserat.

Visby i landskontoret den 20 januari 1940.

Underdånigst
OLA JEPPSSON.

NILS ÅHGREN.

— 196

Länsstyrelsens i Blekinge län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 130, § 34
samt sid. 136 § 57.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 15 december 1939 har länsstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens senast samlade revisorer
yttrat örn auditören vid flottans station i Karlskrona 13. de Marés skyldighet
att erlägga pensionsavgifter samt i fråga om ersättning till befattningshavare
vid länsstyrelserna för arbete åt prövningsnämnderna; och får länsstyrelsen
i underdånighet anföra följande.

I fråga om auditören B. de Marés skyldighet att erlägga pensionsavgifter
får länsstyrelsen åberopa dels det av revisorerna omnämnda beslutet av den
21 december 1915, varigenom dåvarande direktionen över flottans pensionskassa
förklarat de Maré icke vara berättigad att kvarstå såsom delägare i
kassan, dels ett i Nytt juridiskt arkiv år 1919 under nr 83 refererat rättsfall,
varav framgår, att de Maré i förd process mot kronan yrkat, att allt framgent
från flottans stat få åtnjuta de honom tillkommande löneförmånerna,
men att hans berörda talan icke bifallits. I delta sammanhang vill länsstyrelsen
meddela, att de Maré på grund av förbehåll i den år 1905 för honom
utfärdade fullmakten är skyldig att underkasta sig förändrade bestämmelser
i avseende på tjänstgöringsskyldighet.

I anledning av vad sålunda förekommit och då de Maré icke i den i reglementet
för flottans pensionskassa stadgade tid och ordning överklagat direktionens
omförmälda beslut, anser länsstyrelsen, att de Maré förlorat sin rätt
till delägareskap i flottans pensionskassa. På grund härav och då de Maré
efter överflyttning från flottans stat till stat under andra huvudtiteln i varje
fall icke torde vara skyldig att kvarstå såsom delägare i flottans pensionskassa
och att dit erlägga pensionsavgifter, har länsstyrelsen ansett sig förhindrad
att innehålla avgifter till nämnda kassa. Upplysningsvis meddelas,
att de personer, som på grund av ett den 5 december 1939 av riksräkenskapsverket
meddelat utslag förpliktats ersätta statsverket ifrågakomna pensionsavgifter,
komma alt överklaga utslaget.

Därest de Maré tillkommande pensionsrätt vid sådant förhållande möjligen
skulle kunna anses reglerad genom lagen den 11 oktober 1907 angående civila
tjänsteinnehavares rätt till pension, tillåter sig länsstyrelsen framhålla,
att de Maré enligt 18 § andra stycket i nämnda lag i allt fall torde vara befriad
från att erlägga i lagen stadgad pensionsavgift.

Med anledning av revisorernas uttalanden rörande ersättningarna till befattningshavare
vid länsstyrelserna för arbete åt prövningsnämnderna får
länsstyrelsen framhålla, att åtskilliga arbeten för prövningsnämnderna utföras
under den vanliga tjänstgöringstiden, ehuru andra samtidigt förekommande
ärenden, vilka under sommarmånaderna äro lika omfattande som
under övriga tider av året, ofta kräva tjänstgöring i full omfattning och
dessutom under vissa tider, exempelvis då räkenskaperna avslutas, övertidsarbete.
Länsstyrelsen har emellertid under den tid arbetet för länsprövningsnämnden
pågår aldrig medgivit övertidsersättning för sådant arbete,
som icke varit att hänföra till arbete för prövningsnämnden. De ersättningar,
som sålunda tilldelats tjänstemännen i länet för arbete för prövningsnämnden,
lia, enär länsstyrelsens kostnadsförslag av Kungl. Majit något
beskurits, i regel icke överstigit övertidsersättningarna per timme enligt nya

— 197 —

avlöningsreglementet. Alt ersättningarna ändå blivit avsevärda, torde helt
bero på ökningen av antalet ärenden i prövningsnämnden. Sålunda lia i
ändringslängderna åren 1938 och 1939 uppförts respektive 1,759 och 2,298
skattskyldiga. Summan av höjningarna i de för statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerade beloppen, som beslutats på yrkanden av landskamreraren,
lia samma år uppgått till respektive 386,570 och 650,570 kronor.

Länsstyrelsen anser för sin del, att landskontorets tjänstemän icke böra
under de tider, då arbete för prövningsnämnden pågår, utan ersättning åläggas
längre arbetstid för utförandet av förberedande arbeten åt länsprövningsnämnd
än den tjänstgöringstid, som i allmänhet under samma tid tillämpas
för vederbörande verk. Länsstyrelsen får därför avstyrka den av revisorerna
nu föreslagna skärpning av grunderna för bestämmandet av tjänstemännens
ersättning. Länsstyrelsen vill slutligen framhålla, att en något högre
ersättning är befogad för särskilt krävande arbete.

Karlskrona i landskontoret den 20 januari 1940.

Underdånigst
SVEN HAGSTRÖMER.

J. G. RUNDQVIST.

Länsstyrelsens i Kristianstads
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 130, § 34.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 15 december 1939 har länsstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer
under § 34 av sin berättelse anfört angående ersättning till befattningshavare
vid länsstyrelserna för arbete åt prövningsnämnderna.

Den av revisorerna omnämnda riksdagsskrivelsen av år 1931 med anhållan
örn utredning rörande ett ändamålsenligt ordnande av taxeringsarbetet
närmast med hänsyn till den personal, som för detta ändamål årligen
behöver tagas i anspråk, har beträffande sättet och grunderna för utbetalning
av ersättning för prövningsnämndsarbele föranlett författningsändringar och
beslut åren 1932 och 1934. Frågan om användande av länsstyrelsens personal
för ifrågavarande arbete har varit föremål för ingående övervägande
av länsstyrelseutredningen, som i sitt den 17 december 1936 avgivna betänkande
fastslår, att statsverkets intresse gagnats av det sätt, varpå prövningsnämndsarbetet
hittills varit organiserat, och att utan samband med en taxeringsreform
någon väsentlig ändring i bestående förhållanden beträffande
prövningsnämndsarbetet icke borde ske. För det övertidsarbete, som å
landskontoret utföres i och för prövningsnämnden måste alltså särskild ersättning
alltjämt utgå, och utredningen fann icke anledning ifrågasätta någon
överflyttning av härför erforderligt belopp från taxeringsanslaget. Frågan
härom borde enligt utredningen upptagas i samband med en blivande
taxeringsreform.

Kravet på en bättre organisation av länsprövningsnämndens arbete gör
sig starkt gällande, särskilt i dessa tider, då landskontoren äro synnerligen

198 —

arbetstyngda och arbetsuppgifter, som kräva omedelbar expedition, ålagts
dem. Att i detta län bristerna i prövningsnämndsarbetet delvis kunnat övervinnas
beror därpå, alt länsstyrelsen haft tillgång till särskilt dugliga, för
taxeringsarbete väl skickade tjänstemän. I den mån likväl dessa få sin arbetstid
upptagen för sådant arbete å landskontoret, som oundgängligen
måste fullgöras, blir landskamreraren för biträde i prövningsnämnd hänvisad
till den arbetskraft å landskontoret, som för nämnda ändamål kan frigöras.
Frågan om en organisation av prövningsnämndsarbetet bör därför
med hänsyn till dess betydelse för såväl det allmänna som de skattskyldiga
göras till föremål för vidare utredning.

Att förlägga taxeringsarbetet till ordinarie tjänstetid — som revisorerna
föreslå — kan vid detta landskontor endast ske i ringa utsträckning med
hänsyn till att personalbeståndet icke är tillräckligt redan för det vanliga
landskontorsarbetet. I detta sammanhang vill länsstyrelsen framhålla, att
vad revisorerna anfört om stadgad arbetstid icke kan motivera åtgärder,
som i realiteten innebära, att de tjänstemän, vilka deltaga i prövningsnämndsarbetet,
åläggas en större arbetsbörda än andra befattningshavare. Länsstyrelsen
anser vidare självfallet, att ersättning bör utgå för arbete åt prövningsnämnd
utöver ordinarie tjänstetid, vilket också fastslagits i landshövdinginstruktionen
(20 §) och jämväl fått stöd av departementschefen i ett
uttalande i propositionen nr 263/1938.

Därest landskamreraren icke kan få erforderlig hjälp av å landskontoret
anställda befattningshavare, kan givetvis endast för taxeringsarbete skolad
personal ifrågakomma. Länsstyrelsen har även under de två senaste somrarna
anlitat tjänstemän från kungl, kammarrätten för det förberedande arbetet
för länsprövningsnämndens sammanträden. Frånsett att denna möjlighet
icke med säkerhet för framtiden kan stå till buds eller emottagas, är
det givet, att den med länet och dess förhållanden införsatte tjänstemannen
lärer lämna landskamreraren bättre önskad hjälp, vartill kommer, att förordnande
av tjänstemän utanför länsstyrelsen givetvis föranleder ökad belastning
av anslaget. Som en provisorisk lösning av organisationsfrågan
föreslår länsstyrelsen utökning av personalbeståndet å landskontoret.

De ersättningsbelopp, som utbetalats till i revisorernas berättelse angivna
personer i länet, kunna icke i och för sig eller med hänsyn till därför nedlagt
arbete föranleda någon erinran. Det bör även här framhållas, att dessa
ersättningsbelopp, varav skola bestridas utgifter för biträde, skrivhjälp etc.,
icke äro bruttobelopp, som helt tillfalla befattningshavaren.

Därest frågan om ändrade grunder för bestämmande av ersättningarna
för arbete i prövningsnämnd anses böra upptagas till ny prövning, bör därvid
beaktas, att ersättningsbeloppen så avvägas, att icke taxeringsarbetets
effektivitet förringas och att länsstyrelsen till gagn för stat och kommun kan
för detta arbete använda de bästa och mest erfarna krafterna.

Kristianstad i landskontoret den 19 januari 1940.

Underdånigst
A. E. RODHE.

ALLAN RIETZ.

— 199

Länsstyrelsens i Malmöhus
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 130, § 34.

Till Konungen.

Jämlikt nådig remiss den 15 december 1939 har länsstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer
i avgiven berättelse yttrat angående ersättning till befattningshavare vid
länsstyrelserna för arbete åt prövningsnämnderna, och får länsstyrelsen till
1 ullgörande härav i underdånighet anföra följande.

Länsstyrelsen vill till en bör jan hava anmärkt, att vad länsstyrelsen i fortsättningen
kommer att andraga av helt naturliga skäl kan hava avseende
allenast å förhållandena sådana de varit och äro inom Malmöhus län.

För fullgörandet av sina åligganden i fråga örn prövningsnämndsarbetet
äger landskamreraren jämlikt gällande lagbestämmelser åtnjuta biträde dels
av de till hans förfogande stående tjänstemän dels ock av andra personer,
som av honom tillkallas. Därest detta arbete skall på ett någorlunda tillfredsställande
sätt kunna medhinnas inom den relativt korta tid, som därför
utmätts, är det ofrånkomligt, att tillgänglig användbar arbetskraft måste
i mycket stor utsträckning tagas i anspråk. I första hand ifrågakommer härvidlag
naturligtvis landskontorets egna tjänstemän, enär dessa praktiskt taget
äro de enda som besitta den för arbetets snabba och riktiga utförande
erforderliga rutinen. Sådant beskattningsväsendet för närvarande är ordnat,
måste dessa tjänstemän helt enkelt underkasta sig prövningsnämndsarbetet,
oavsett om de själva vilja eller ej. Oftast torde emellertid detta arbetstillskott
icke vara tillfyllest, utan måste därutöver kompletieras genom anlitande
jämväl av andra personer, huvudsakligen då särskilt sakkunniga eller
personer avsedda för rent manuellt arbete. Kärnan av denna stab av hjälpredor
utgöres emellertid av landskontorstjänstemännen, förutan vilka arbetet
för närvarande icke läte sig genomföras.

Såsom biträden åt landskamreraren under ordinarie prövningsnämndsarbetet
inom detta län hava av landskontorets personal tjänstgjort 6 personer
med juridisk utbildning samt 11 landskontorister Därutöver hava i större
eller mindre utsträckning till huvudsakligaste del för granskning av bokföringar
i samband med besvärsärenden anlitats 9 bokföringstekniskt sakkunniga.
Antalet besvärsmål utgjorde 1,569 stycken och ärenden tillkomna
på yrkanden av landskamreraren 492 stycken. Cirka 60,000 skattskyldigas
taxeringar och deklarationer hava underkastats formell eller saklig granskning.
Det praktiska resultatet av detta granskningsarbete har utgjort, att
till statsverket indragits skatter till belopp av 285,786 kronor 70 öre.

Sammanlagda kostnaden för prövningsnämndens verksamhet har uppgått
till kronor 29,655: —, därav till landskontorstjänstemännen kronor 15,940: —,
till bokföringssakkunniga biträden kronor 9,255:— samt till tryckningskostnader
och utskrifter kronor 4.460:—. Det bör här anmärkas, att sekreterarna
själva hava att av till dem utgående arvoden bestrida all kostnad
för utskrift av prövningsnämndens protokoll.

Till jämförelse kan omnämnas att motsvarande uppgifter för 1939 års
prövningsnämnd äro: antal besvär 1,427 stycken, yrkanden av landskamreraren
888 stycken, granskade taxeringar och deklarationer cirka 61,000 stycken,
lill statsverket indraget skattebelopp kronor 205,352: 74. Sammanlagda
kostnader! har uppgått till kronor 24,748:—, därav till landskontorstjänste -

— 200

ni millri] kronor 13,165:—, till bokföringssakkunniga biträden kronor
9,250:— samt till tryckningskostnader oell utskrifter kronor 2,333:—

Länsstyrelsen har mycket svårt att föreställa sig, att ifrågavarande arbete
skulle kunnat administreras billigare.

Vad särskilt angår de lill landskontorst jäns temännen utbetalda ersättningarna
vill länsstyrelsen hava framhållit, att ersättning utgått allenast för tid.
under vilken vederbörande tjänsteman kan antagas hava utöver ordinarie
tjänstgöringstid varit effektivt sysselsatt med arbetsuppgifter för prövningsnämnden.
För utövande av kontroll härav hava tjänstemännen ålagts att
varje måndag för närmast tilländalupna vecka avgiva specifik redogörelse
avseende varje dag för sig över såväl utträtlat arbete med hänsyn till art och
omfattning som ock härför använd övertid med angivande av klockslag för
arbetets påbörjande och avslutande. Dessa redogörelser hava efter hand
underkastats noggrann granskning och sedermera utgjort underlag för ersättningarnas
utgående. De normer, varefter ersättningarna i övrigt beräknats,
hava inom av Eders Kungl. Maj:t fastställd ram varierat efter veder -börandes tjänsteställning, med korrigering i förekommande fall också i någon
mån efter arbetsprestationerna.

I detta sammanhang vill länsstyrelsen icke hava underlåtit att omnämna,
att enligt länsstyrelsens förmenande sistnämnda synpunkt bort efter länsstyrelsens
beprövande vara den huvudsakligen avgörande vid utmätande av arvodena.
Man skulle på detta sätt kunnat åstadkomma bättre rättvisa än för
närvarande är fallet.

Länsstyrelsen kan icke finna annat, än att den till var och en av tjänstemännen
utgående ersättningen måste i förhållande till de uppoffringar vederbörande
tvingas att underkasta sig snarare betecknas såsom för liten än
för stor och på intet sätt kan karaktäriseras såsom överbetalning. Det är
icke alldeles betydelselöst att år efter år vara avskuren från varje möjlighet
till semester och rekreation under sommarmånaderna. Men icke nog därmed:
även från den dagliga friheten under den vackraste årstiden måste dessa
tjänstemän avstå. Vad detta betyder, i synnerhet för dem, som äro gifta
och hava familj, torde icke vara svårt att inse.

Det torde utan vidare vara klart, att prövningsnämndsarbetet icke kan
medhinnas utan att jämväl ordinarie tjänstetid i mycket stor utsträckning
tages i anspråk. Följden härav blir naturligtvis, att åtskilliga tjänsteärenden
måste läggas åsido för att efter prövningsnämndsarbetets avslutande sedermera
avverkas. För att inom rimlig tid kunna inhämta vad sålunda förlorats,
tvingas tjänstemännen att jämväl efter det prövningsnämnden slutat
sitt arbete i icke obetydlig omfattning utsträcka arbetstiden utöver den reglementsenliga.
För detta övertidsarbete, som är en direkt följd av prövningsnämndsarbetet,
utgår emellertid ingen ersättning. Om uppburna arvoden
fördelades jämväl över denna tid, vilket i och för sig vore rätt naturligt, skulle
gottgörelserna komma att te sig ganska blygsamma.

Länsstyrelsen är således av den bestämda uppfattning — det bör än en
gång understrykas alt här avses allenast förhållandena i Malmöhus län —
att några nämnvärda besparingar skäligen icke kunna åvägabringas så länge
nuvarande organisation är beståndande. Ehuru denna långt ifrån kan betecknas
såsom idealisk, torde den dock riktigt använd vara såväl effektiv
som ock den under alla omständigheter billigaste. Att trots detta stora brister
vidlåda denna organisation är ovedersägligt, men länsstyrelsen känner
sig ingalunda övertygad att bot häremot skulle kunna rådas genom det av
revisorerna föreslagna vikariatsystemet. Det är först och främst att hoppas,
alt så stor konstant arbetslöshet icke skall bliva tillfinnandes, att de mera
fasta beställningarna vid landskontoren skulle år efter år kunna besättas

— 201 —

med kompetenta vikarier. Möjligen skulle juristtjänsterna vid de länsstyrelser,
som äro belägna i närheten av universitet och högskolor kunna ersättas
med nyutexaminerade jurister, därest dessa läte förmå sig att tills vidare
avstå från fortsatt utbildning, men det säger sig självt, att denna arbetskraft
under den korta tid, det här är fråga örn, icke kan vara mycket värd
och i allt fall icke kan användas såsom ersättning å de högre tjänsterna.
Minst lika omöjligt ter det sig att skaffa fram ersättare för landskontoristerna,
vilkas största förtjänster ligga i mångårig erfarenhet i expeditionsgöromål.
Även örn man emellertid tänker sig att nu nämnda svårigheter skulle på något
okänt sätt kunna övervinnas, återstår dock frågan huru nödigt lokalutrymme
skulle kunna beredas dessa vikarier. Sådant utrymme finnes i allt
fall för närvarande icke här till förfogande.

Säkerligen är emellertid en förbättring av nuvarande förhållanden möjlig
och vill länsstyrelsen för sin del också livligt förorda att utredning härutinnan
kommer till stånd. Då länsstyrelsen så gör är detta emellertid icke med
en förhoppning att härigenom skulle kunna åstadkommas besparingar, fastmera
är länsstyrelsen förvissad om att varje annat system, huru detta än
utformades, skulle komma att draga ganska avsevärt ökade kostnader, men
har länsstyrelsen ansett förhållandena, sådana de för närvarande äro, för
framtiden ohållbara. Det är här nämligen icke fråga om något tillfälligt
övertidsarbete utan örn en fast bestående institution, vars arbetsuppgifter
tendera till fortsatt stegring.

Malmö i landskontoret den 19 januari 1940.

Underdånigst
ERIG SVERNE.

S. DAHLRUP.

Länsstyrelsens i Hallands län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 130, § 34.

Till kungl, finansdepartementet.

Genom remiss den 15 nästlidne december har länsstyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer under § 34
i sin berättelse yttrat angående ersättning till befattningshavare vid länsstyrelserna
för arbete åt prövningsnämnderna; och får länsstyrelsen med anledning
härav anföra följande.

Denna fråga har utförligt behandlats av den s. k. länsstyrelseutredningen
under rubriken »X. Befattningshavarnas bisysslor» i dess den 17 februari
1930 avgivna betänkande med förslag angående länsstyrelsernas organisation
jämte därmed sammanhängande spörsmål (Statens offentliga utredningar
1936:56). Länsstyrelsen tillåter sig särskilt hänvisa till vad länsstyrelseutredningen
härutinnan anfört å sid. 58 och 59 i betänkandet.

Länsstyrelsen vill särskilt understryka, att prövningsnämndsarbetet, som
måste utföras under tiden efter midsommar till framåt den 15 oktober varje
år, är ett säsongarbete, som infaller under den tid, då andra personer i regel
åtnjuta semester. Inom Hallands län har endast i undantagsfall lands -

— 202

kontorets personal kunnat erhålla semester under den tid prövningsnämndsarbetet
pågår, vilket för tjänstemännen är en stor nackdel, som i detta sammanhang
icke bör förbises.

Länsstyrelsen far även fästa uppmärksamheten på det oerhörda arbetsmaterial,
som föreligger till granskning före prövningsnämdens sammanträden
ävensom de stora skattebelopp, som komma fram genom de granskogar.
sorn årligen företagas av landskontorets tjänstemän. Såsom exempel
härpå får länsstyrelsen åberopa sin underdåniga skrivelse den 14 oktober
1939 med förslag till ersättningar för arbete åt 1939 års länsprövningsnämnd.
Av denna skrivelse framgår, att summan av de höjningar, som föranletts
av hos nämnda års prövningsnämnd framställda anmärkningar utgör
i de för kommunal inkomstskatt taxerade inkomsterna 738,620 kronor
samt i de för statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppen
723,720 kronor.

Länsstyrelsen får till slut framhålla, att länsstyrelsen icke har något att
erinra emot en omorganisation av det förberedande prövningsnämndsarbetet,
ehuru länsstyrelsen icke har något förslag att framställa härutinnan.
Svårigheten med avseende å en omorganisation ligger i att kunna anskaffa
extra personal för ett dylikt säsongarbete, varjämte det torde kunna förutses
ett sämre resultat för prövningsnämndsarbetet. Att använda extra personal
till det ordinarie arbetet hos länsstyrelsen måste anses uteslutet.

Halmstads slott i landskontoret den 19 januari 1940.

HILDING KJELLMAN.

BIRGER KARLBERG.

Länsstyrelsens i Göteborgs
och Bohus län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 130, § 34.

Till Konungen.

Såsom anbefallt utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i avgiven
berättelse yttrat angående ersättning till befattningshavare vid länsstyrelserna
för arbete åt prövningsnämnderna får länsstyrelsen i underdånighet
anföra följande.

Revisorerna hava i en tabell sammanställt de inom olika län och till olika
befattningshavare utbetalda ersättningsbeloppen. För Göteborgs och Bohus
län torde siffrorna fa anses vara mattfulla även i jämförelse med motsvarande
i övriga län. Det bör nämligen bemärkas, vilken omfattning taxeringsarbetet
i detta län måste få genom att detsamma avser jämväl Göteborgs
stad. För länsstyrelsen framstår det som en påtaglig brist att för taxeringsarbetet
vid prövningsnämnden icke kan disponeras anslag, som bereda möj1
isbet till utförande av önskvärda granskningsarbeten. Vid jämförelse med
förhållandena i Stockholm och de arbetsmöjligheter, som där finnas inom en
med frikostigt utmätta kommunala anslag utrustad taxeringsorganisation,
torde deri för saken intresserade lätt komma fram till frågan, huru det kan
vara möjligt att i en stad, som i invånareantal och ekonomiskt liv kan sägas
utgöra minst hälften av Stockholm, motsvarande arbetsuppgifter kunna ut -

203 —

föras med arbetspersonal oell till kostnad, som torde uppgå till en helt annan,
väsentligt mindre bråkdel.

De arbetsprestationer, som begärts av den personal bär i länet, vilken gottgjorts
med nu förevarande taxeringsersättningar, hava i verkligheten varit
så omfattande, att beloppen icke tålt vid någon ytterligare nedsättning.

Länsstyrelsen anser sig icke hava anledning att här närmare redogöra för
det intresse, som statsmakterna under en följd av år ägnat frågan om taxeringsersättningarna
åt länsstyrelsernas personal. Senast har länsstyrelseutredningen
i sitt den 17 december 1930 avgivna betänkande verkställt undersökning
även i detta ämne och däri avgivit förslag. De anslagsdispositioner,
som nu föranlett vissa uttalanden av riksdagens revisorer, hava av länsstyrelserna
verkställts i enlighet med av Eders Kungl. Majit lämnade direktiv
om ersättningsgrunderna och torde därför i sina detaljer icke innefatta åtgöranden,
för vilka länsstyrelserna på detta stadium böra klandras.

Huruvida anledning kan förefinnas till ytterligare undersökning örn besparingsmöjligheter
beträffande utgifter för taxeringsarbetet i samband med
prövningsnämnden, lärer Eders Kungl. Majit vilja bedöma med hänsyn även
till andra på frågan inverkande omständigheter än som enligt revisorernas
uttalande i saken beaktats. Arbetet är av större vikt än att dess goda resultat
bör äventyras av sådana hänsyn, som en förment gynnsammare ställning för
länsstyrelsernas befattningshavare än i den övriga statsförvaltningen. Saken
kan enkelt framställas så, att för detta under några få sommarmånader infallande
taxeringsarbete av överväldigande omfattning praktiskt taget inga
arbetskrafter finnas disponibla vid landskontoren. I avlöningsstaterna, även
de efter 1937 års länsstyrelseorganisation reviderade, hava inga arbetskrafter
reserverats för detta säsongarbete utan har det räknats med att taxeringsanslaget
finge användas till gottgörelse åt till buds stående arbetskraft, närmast
genom övertidsarbete. Länsstyrelseutredningen sade på sin tid uttryckligen
ifrån (sid. 58, 59) att »det övertidsarbete, som sålunda måste påläggas
landskontorens befattningshavare, har varit synnerligen betungande och av
helt annan omfattning än som torde ha förutsatts som vanligt vid tillkomsten
av avlöningsreglementet, vilket utgår från att övertidsarbete allenast undantagsvis
måste äga rum — — —. Enligt utredningens mening har statsverkets
intresse gagnats av det sätt, varpå prövningsnämndsarbetet hittills varit
organiserat. Utan samband med en taxeringsreform kan någon väsentlig
ändring i nu bestående förhållanden beträffande prövningsnämndsarbetet
icke ske.» Utredningen motiverade sitt förslag örn gottgörelse efter övertid
för sådant arbete jämväl till befattningshavare över 20 :e lönegraden. Enligt
propositionen nr 178 år 1937 (sid. 36) fann departementschefen de av
utredningen föreslagna åtgärderna ifråga örn länsstyrelsetjänstemännens
medverkan vid olika stadier av taxeringsarbetet välbetänkta, och uttalade,
att för befattningshavarna vid länsstyrelserna icke borde uppställas andra
eller strängare regler än för statsförvaltningen i allmänhet samt att tjänstemännens
medverkan i taxeringsuppdrag helst borde vara tjänsteuppdrag
men att detta icke kunde realiseras utan en omläggning av taxeringsförfarandet
och vad därtill hör.

Riksdagens revisorer hava uttalat, att arbetet i prövningsnämnd — i motsats
till arbetet i taxeringsnämnd — uteslutande är att betrakta såsom ett
tjänsteåliggande och som sådant bör i första hand utföras å stadgad tjänstetid,
det vill säga 42 fulla arbetstimmar i veckan. Eders Kungl. Majit lärer
vilja bedöma, huruvida det kan vara lämpligt att på detta sälli tillämpa gällande
landshövdinginstruktion, sorn i likhet med liknande för andra delar
av statsförvaltningen innehåller föreskrift att, örn och i den mån omständigheterna
det tillåta, länsstyrelsen må för de tre sommarmånaderna inskränka

— 204 —

arbetstiden från 42 timmar med högst 9 timmar i veckan. Länsstyrelsen
vågar framhålla, att en sådan ordning skulle för all arbetspersonal å landskontoret
innebära definitivt upphävande av möjlighet till dylik inskränkning
i arbetstiden under sommartid samtidigt med att den kvalitativt bättre delen
av personalen, som vore oumbärlig för taxeringsarbetet, dessutom skulle i
stor utsträckning behöva kommenderas till en regelmässig, kanske daglig
tjänstgöring å övertid. Det kan näppeligen förväntas att sådana arbetsförhållanden
bereda möjlighet till sådant tillfredsställande resultat av granskningsarbetet
före prövningsnämnden, som vederbörande landskamrerare i
ansvarskänsla och insikt örn arbetsuppgifternas ekonomiska vikt åstundar
och det allmänna har rätt att kräva.

Göteborg i landskontoret den 20 januari 1940.

Underdånigst
MALTE JACOBSSON.

i BIRGER GILLNER.

Länsstyrelsens i Älvsborgs
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 130, § 34.

Till Konungen.

I anledning av erhållen nådig remiss å riksdagens senast församlade revisorers
yttrande angående ersättning till befattningshavare vid länsstyrelserna
för arbete åt prövningsnämnderna får länsstyrelsen anföra följande.

Riksdagens revisorer hava tidigare behandlat ifrågavarande spörsmål, och
har länsstyrelsen uti sitt i anledning därav avgivna yttrande den 9 januari
1931 bl. a. framhållit, att det visat sig synnerligen svårt att för den i taxeringsförordningen
anbefallda årliga granskningen av taxeringsnämndernas
arbete erhålla andra kvalificerade arbetskrafter än landskontorets tjänstemän,
i det att endast två för den sakliga granskningen lämpliga taxeringsmän
utom landsstaten kunnat förmas att deltaga i detta arbete. Länsstyrelsen
framhöll därjämte, att ämbetsverkets begränsade lokalutrymmen utgjorde
hinder för anställande av flera arbetskrafter vid sidan av den vanliga personalen.
Detta förhållande mäste särskilt beaktas då revisorerna föreslagit
dea utvägen att låta landskontorets tjänstemän odelat syssla med granskningsarbetet
och anförtro deras ordinarie tjänsteåligganden åt vikarier. En dylik
anordning vöre jämväl outförbar på grund av omöjligheten att anskaffa
kompetenta vikarier utom ämbetsverket. Intill dess man nått en fullt tillfredsställande
lösning av frågan om taxeringsgranskningens organisation borde
det därför enligt länsstyrelsens mening överlämnas åt varje länsstyrelse att
med hänsyn till förhandenvarande förhållanden och möjligheter på lämpligaste
sätt ordna ifrågavarande angelägenhet inom ramen av taxeringsförordningens
bestämmelser.

Under de år, som förflutit sedan nämnda yttrande avgivits, bar taxeringsgranskningen
å länets landskontor blivit ännu mera omfattande och fördjupad.
Sålunda har för detta ändamål med Eders Kungl. Maj:ts medgivande

— 205

från och med år 1938 anställts en bokföringssakkunnig taxeringsassistent.
Detta i och för sig värdefulla tillskott i arbetskraft för granskning av rörelseidkares
deklarationer har emellertid icke ansetts böra föranleda inskränkningar
uti de tidigare nyttjade befattningshavarnas å landskontoret granskningsverksamhet,
enär det med varje år ökade deklarationsmaterialet även
efter assistentens anställande varit av den omfattning, att granskning av
detsamma i dess helhet omöjligen kunnat medhinnas. Att granskningsarbetet
kunnat bedrivas med det för stat och kommun fördelaktiga resultat, som
varit fallet, får i icke ringa grad tillskrivas de för arbetet väl kvalificerade
landskontorstjänstemän, vilka år efter år ställt sig till förfogande för detsamma.
Sannolikt skulle en än mera omfattande granskning vara lönande,
men erfordras därför en organisation, bestående av en för detta ändamål fast
anställd sakkunnig personal. Intilldess full sysselsättning året runt kan
beredas en sådan personal lärer man vara nödsakad bibehålla det nuvarande
systemet.

Det arbete med saklig granskning av deklarationsmaterialet, som å landskontoren
anställda tjänstemän utföra under omkring 3 månader årligen på
tid utöver den lagstadgade tjänstgöringstiden, kan av flera skäl icke hänföras
till sådant tjänstemannen åliggande »undantagsvis» förekommande
övertidsarbete, som omförmäles i civila avlöningsreglementet. Ifrågavarande
granskningsarbete har sålunda till föremål ett praktiskt taget obegränsat material,
som det gäller att i största möjliga utsträckning och med största uppmärksamhet
genomgå. Hos utövaren av granskningen förutsättes dessutom
särskilda teoretiska och praktiska kvalifikationer utöver eller vid sidan av
den kompetens, som vederbörande måste besitta i egenskap av innehavare
av viss landsstatstjänst. Icke heller har vid de regleringar av antalet befattningshavare
i olika grader vid länsstyrelserna, som tid efter annan företagits,
hänsyn tagits till behovet av ett större eller mindre antal arbetskrafter för
den under landskamrerare^ ledning bedrivna deklarationsgranskningen, men
väl till behovet av en avlastning av landskamrerare^ egen arbetsbörda i fråga
örn beskattningsärendena.

Den uppfattningen, att även det granskningsarbete i samband med prövningsnämnderna,
som utom tjänstetiden utföres av å landskontoren anställda
tjänstemän, tillhörande högre lönegrader än dem, i vilka befattningshavarna
äga rätt till övertidsersättning enligt avlöningsreglementet, bör av statsverket
gottgöras, har också tydligt kommit till uttryck genom de beslut under de
senare åren, varigenom Eders Kungl. Majit anvisat medel för ifrågavarande
arbete inom de särskilda länen, i det att medlen anvisats efter prövning av
utav länsstyrelserna, i enlighet med av finansdepartementet meddelade taxor,
ingivna ersättningsförslag, upptagande detaljerade uppgifter rörande arbetets
beskaffenhet, arbetstid m. m. för varje till ersättning föreslagen person.

Då riksdagens revisorer nu mena, att av Eders Kungl. Majit hittills medgiven
ersättning till länsstyrelsernas tjänstemän i lönegraderna över den
adertonde för utom tjänstetid utfört arbete i samband med prövningsnämnderna
icke vidare bör utgå, så synas revisorerna egendomligt nog icke hava
ägnat någon tanke åt den inverkan på resultatet av ifrågavarande arbete,
som en dylik reduktion kan komma att utöva. Man kan nämligen svårligen
förvänta någon högre grad av arbetshåg och arbetsintensitet hos tjänstemän,
vilka — enligt länsstyrelsens förmenande så viii mot författningens bokstav
sorn anda — skola årligen påtvingas elt betydande säsongbetonat övertidsarbete
och detta just under sommarmånaderna. Arbetslusten hos dessa tjänstemän
kan ej heller ökas vid lanken på att deras mindre kvalificerade kamrater
i de lägre lönegraderna erhålla full gottgörelse flir mindre krävande arbete
under samma tid. Ersättning till tjänstemännen i lönegraderna under

— 206 —

den nittonde utgår återigen icke, som riksdagens revisorer synas tro, med
högre belopp än författningsenlig övertidsersättning, med hänsyn tagen till
arbetets partiella utförande å tid efter kl. 22 samt å helgdag.

Resultatet av granskningsarbetet för 1939 års prövningsnämnd i Älvsborgs
län, vilket kostat statsverket icke fullt 20,000 kronor, har medfört en höjning
enbart av de statliga skattebeloppen med i runt tal 380,000 kronor.

Vad särskilt beträffar det förhållandet, att vissa vid länsstyrelsen i Älvsborgs
län anställda befattningshavare i avsevärd omfattning anlitats för uppdrag
i såväl taxerings- som prövningsnämnd, så har detta sin grund däruti,
att, då dessa personer genom prövad duglighet och arbetsförmåga visat sig
vara synnerligen goda krafter i taxeringsarbetet, länsstyrelsen velat försäkra
sig om deras medverkan vid detsamma i största möjliga utsträckning. Under
de senare åren har det varit synnerligen svårt att vid uppkomna lediglieter
erhålla lämpliga nya ordförande i taxeringsnämnderna i länet, vilket
förhållande bl. a. medfört, att ett tiotal ordförande, som överskridit
den för civila befattningshavare stadgade pensionsåldern, icke kunnat ersättas
med yngre krafter. Svårigheterna hava i en del fall kunnat
lösas endast tack vare tillgången på lämplig kraft ur länsstyrelsetjänstemännens
led. Då kritiken mot dessa tjänstemäns användning för taxeringsuppdrag
nu särskilt syftat åt de till synes stora ersättningsbelopp, som en och
annan av dem uppburit för ifrågavarande uppdrag, så torde — utöver vad
förut framhållits — beaktas, att de utbetalda ersättningarna äro bruttobelopp,
som inkludera utgifter för biträdeshjälp, resor och vivre under sammanträden
utom hemorten, vikariatsersättningar m. m. De befattningshavare
å härvarande landskontor, vilka äro upptagna i den uti riksdagens revisorers
berättelse intagna tablån, hava -— med undantag för länsassessorn, som i
egenskap av allmänt ombud hos en mindre sparbank uppburit omkring 200
kr. årligen — icke innehaft andra avlönade allmänna uppdrag än de ifrågavarande
taxeringsuppdragen. Det bör jämväl observeras, att de i revisorernas
betänkande angivna ersättningsbeloppen avse en period, då även gottgörelse
för arbete med allmän fastighetstaxering utgått till vederbörande, vilket
äger rum vart femte kalenderår. Härigenom förryckes jämförelsen med andra
statstjänstemäns motsvarande inkomster under vanliga år. En sådan jämförelse
bör givetvis icke heller omfatta andra statstjänstemän än sådana,
vilka i likhet med ifrågavarande länsstyrelsetjänstemän förvärvat speciella
kunskaper och erfarenheter, som de kunna ekonomiskt utnyttja vid sidan
av tjänsten.

Det är givet, att länsstyrelsen, om den skulle finna, att dess tjänstemän
för de avlönade taxeringsuppdragens fullgörande eftersätta statstjänsten sin
plikt likmätigt även med uppoffring av viss kvalitet i taxeringsarbetets utförande,
kommer att i erforderlig utsträckning inskränka omfattningen av
nämnda uppdrag. En inskränkning utan sådan anledning och väl närmast
för att tillfredsställa andra grupper av statstjänstemän, vilka känna sig i saknad
av motsvarande inkomstmöjligheter, kan däremot från det allmännas
synpunkt icke försvaras. I det nu föreliggande spörsmålet ligger synnerlig
vikt uppå, att det tillses, att det ekonomiska resultatet — beträffande såväl
den primära taxeringen som eftergranskningen -— icke äventyras genom
mindre välbetänkta sparsamhetsåtgärder.

Vänersborg i landskontoret den 17 januari 1940.

Underdånigst
AXEL VON SNEIDERN.

CARL MALM.

— 207 —

Länsstyrelsens i Skaraborgs
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 130, § 34.

Till Konungen.

Genom remissresolution den 15 december 1939 anbefalld avgiva utlåtande
över riksdagens revisorers yttrande angående ersättning till befattningshavare
vid länsstyrelserna för arbete åt prövningsnäinnderna får länsstyrelsen
i ärendet anföra följande.

Vad uti yttrandet anförts rörande befattningshavares uppdrag som taxeringsnämndsordförande
föranleder länsstyrelsen att starkt understryka nödvändigheten
av att landskontorets befattningshavare förvärva nödig erfarenhet
och rutin under det löpande arbetet i taxeringsnämnderna, för att
landskamreraren genom sina biträden före prövningsnämnden skall kunna
verkställa en praktiskt genomförd, effektiv granskning av de ständigt växlande
taxeringsspörsmålen. Att ifrågavarande befattningshavare i regel besitta
särskild lämplighet och kompetens för uppdrag i taxeringsnämnder har
ju redan statsrevisorerna framhållit.

Organisationen av biträdenas arbete för prövningsnämnden har senast varit
föremål för ingående prövning bl. a. av länsstyrelseutredningen, varför
redogörelse lämnats i dess betänkande nr 56 år 1936 av Statens offentliga
utredningar. Länsstyrelsen inskränker sig därför till att giva uttryck åt sin
uppfattning, att under landskontorets granskning av taxeringsarbetet utföres
ett synnerligen omfattande, grundligt och för statsverket mycket betydelsefullt
arbete för en anmärkningsvärt låg kostnad. Länsstyrelsen förmenar
ock, att utredningen i ämnet ådagalagt, att kostnaderna härför i Skaraborgs
län icke på något sätt varit anmärkningsvärt höga.

Beträffande samtliga taxeringsuppdrag ifrågasättes emellertid huruvida
ej snävare bestämmelser om gottgörelse för uppdragen äro erforderliga för
att förhindra ojämnheter vid ersättningsbeloppens avvägning till befattningshavare
i olika län. Helt naturligt bör tillses, att landskontorets befattningshavare
icke beredas möjlighet att av dessa statliga uppdrag åtnjuta
tillfälliga inkomster i sådan utsträckning, att deras ordinarie arbetsuppgifter
skjutas åt sidan.

Måhända kan det vara lämpligt att uppdragen som taxeringsnämndsordförande
för länsstyrelsens befattningshavare underställas Kungl. Maj:t.

Ersättning för arbetet åt prövningsnämnderna regleras sålunda, att länsstyrelsen
årligen till finansdepartementet lämnar i detalj specifika uppgifter
om de personer, som biträtt landskamreraren för prövningsnämndsarbetet
med detaljredovisning rörande arbetets art, varefter Kungl. Majit på grundval
härav fastställer ersättningsbeloppet för länet. Måhända böra ersättningsgrunderna
för prövningsnämndens protokoll för framtiden omjusteras
för att en mellan olika län fullt likvärdig ersättning skall kunna garanteras.

Länsstyrelsen anser sig slutligen böra beröra de kostnader, som speciellt
avse fastighetsprövningsnämnden. Att dessa kostnader uppgått till så jämförelsevis
höga belopp här i länet beror på omfattande förberedande arbeten
för fastighetstaxeringen, som å landskontoret påbörjades redan under
juni månad 1937 och därefter med uppehåll för 1938 års inkomsttaxering
pågingo lill fastighetsprövningsnämndens sammanträde den 16 juni 1938.
Länsstyrelsen bifogar den sammanfattande redogörelse1 för ulredningsarbc 1

Ej här avtryckt.

— 208 —

tet, som förelåg vid fastighetstaxeringsmötet inför länsstyrelsen, innan beredningsnämndernas
arbete påbörjades. Dessa omfattande förberedelser voro
i huvudsak anförtrodda åt två landskontorister, och totala ersättningarna
för detta långvariga arbete äro sammanförda uti remissakten.

Mariestad i landskontoret den 22 januari 1940.

Underdånigst
CARL MANNERFELT.

ELIAS BRANDEL.

Länsstyrelsens i Värmlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 130, § 34.

Till Konungen.

Jämlikt nådig remiss den 15 december 1939 har länsstyrelsen att avgiva
underdånigt utlåtande över vid remissen fogad transund av riksdagens församlade
revisorers berättelse § 34 angående ersättning till befattningshavare
vid länsstyrelserna för arbete åt prövningsnämnderna; och får länsstyrelsen
i anledning härav i underdånighet anföra följande.

De uppdrag, som avses i revisorernas skrivelse och förekomma vid ordinarie
prövningsnämnd, äro biträdande landskamrerare, protokollförare och
längdförare samt biträde vid granskning av taxeringshandlingama och utskriftsarbeten
med mera. Ersättningarna härför, som de senare åren i åtskilliga
avseenden beskurits, bestämmas med stöd av 145 § 5 mom. taxeringsförordningen
av Kungl. Maj:t, som efter införskaffande av detaljerade
uppgifter härför årligen ställer medel till länsstyrelsens förfogande. Ersättningarna
för protokoll och längdföring beräknas med visst belopp för varje
paragraf i protokollet respektive för varje i ändringslängd införd person.
Dessa ersättningar utgöra bruttobelopp och förutsätta, att arvodestagare med
desamma bestrida kostnader för biträden, skrivhjälp och dylikt. I övrigt
utgår ersättning med visst belopp för övertidstimme. Det härmed förenade
arbetet utföres huvudsakligen av landskontorets personal. Att ifrågavarande
arbete utgör tjänsteåliggande framgår av 20 § landshövdinginstruktionen.
Länsstyrelsen har också ålagt de landskontorets tjänstemän, vilka erhålla
ersättning med visst belopp för övertidstimme, att i görligaste mån utföra arbetet
å tjänstetid. Med nuvarande organisation av taxeringsväsendet kan
emellertid landskontorets personal under den korta tid prövningsnämndsarbetet
varar — omkring 3 månader — icke å stadgad tjänstetid medhinna såväl
vanliga tjänstegöromål som prövningsnämndsarbetet. Att låta den vanliga
personalen sköta prövningsnämndsarbetet å tjänstetid och anställda tillfälliga
arbetskrafter, vilka såsom vikarier utföra löpande göromål, har ej
heller kunnat genomföras, då kompetenta arbetskrafter hittills ej funnits
att tillgå. Den tillfälliga arbetskraft, som kunnat erhållas för prövningsnämndsarbete
har visat sig endast kunna utföra sådant arbete av enklare
art. Vidare bör i detta sammanhang anmärkas, att just under den tid, prövningsnämndsarbetet
pågår, anhopningen av landskontorets arbetsuppgifter
i övrigt är som störst. Sålunda skall länsstyrelsens bokföring för föregående

— 209 —

budgetår avslutas, huvudboken jämte förskottsredogörelser upprättas, räkenskapsböcker
för det nya budgetåret uppläggas, balanslängder över oredovisade
kronoutskylder granskas och beslut om avkortning och avskrivning
av kronoutskylder i anledning därav meddelas, rekvisitioner av statsbidrag
till skolor och andra inrättningar granskas med mera. Under denna tid
förekommer även en anhopning av mantalsskrivningsmål, då besvär över
mantalsskrivning skola vara ingivna till länsstyrelsen före den 1 juli. Detta
förorsakar, att landskontorets personal i stor utsträckning måste å övertid
utföra arbete för prövningsnämnd. Att särskild ersättning härför bör utgå
är både rimligt och skäligt. Av revisorernas uttalande framgår ej tydligt,
huruvida dessa anse, att ersättning för övertidsarbete icke bör utgå lill sådana
befattningshavare, som enligt gällande avlöningsreglemente icke äro
berättigade till sådan ersättning, nämligen tjänstemän tillhörande högre
lönegrad än 18:e. För prövningsnämndsarbetet erfordras även medverkan
av .sådana tjänstemän, nämligen såsom biträdande landskamrerare, protokollförare
och för utredningar i mera kvalificerade taxeringsmål. Att dessas
ordinarie arbete skulle överflyttas på lägre tjänstemän kan ej vara välbetänkt.
Ej heller kan det vara rimligt att ålägga dessa tjänstemän ett så krävande
övertidsarbete utan ersättning.

Revisorerna anse, att det icke föreligger något skäl att ställa länsstyrelsernas
befattningshavare i gynnsammare ställning än motsvarande befattningshavare
i den övriga statsförvaltningen. Länsstyrelsen vill häremot genmäla,
att det övertidsarbete med prövningsnämndsgöromål, som pålagts landskontorets
befattningshavare, är synnerligen betungande och av helt annan omfattning
än som torde hava förutsatts såsom vanligt vid tillkomsten av avlöningsreglementet,
vilket utgår från att övertidsarbete endast undantagsvis
måste äga rum. Enligt länsstyrelsens förmenande har såväl statens som
kommunernas intressen i hög grad gagnats av det sätt, varpå prövningsnämndens
arbete hittills varit organiserat. Länsstyrelsen vill i samband
härmed påpeka, att landskontorets tjänstemän såtillvida komma i en
mindre gynnsam ställning än andi-a befattningshavare i statens tjänst, att
landskontorets befattningshavare just till följd av prövningsnämndsarbetet
i allmänhet icke kunna komma i åtnjutande av den inskränkning i arbetstiden
som under sommarmånaderna numera medgives så gott som undantagslöst
vid alla statens verk. De äro också i stor omfattning nödsakade
att på grund av prövningsnämndsarbetet förlägga sin semester till annan
tid av året än sommaren.

Slutligen vill länsstyrelsen understryka, att länsstyrelsen är villig att i
görligaste mån medverka till nedbringande av kostnaderna för prövningsnämndsarbetet.
För sin del finner länsstyrelsen det mindre välbetänkt att
allt för ensidigt fästa huvudvikten vid nerskärandet av sådana ersättningar,
utan att hänsyn tages till de vådliga verkningar i ekonomiskt hänseende,
som därav skulle följa för såväl stat som kommun.

Karlstad i landskontoret den lii januari 1940.

Underdånigst
IVAR VENNERSTRÖM.

K. HOLMBERG.

14—M7256. Rrv. berättelse emy. statsverket dr 1939. II.

— 210 —

Länsstyrelsens i Örebro län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 130, § 34.

Till Konungen.

I nådig remiss den 15 december 1939 Ilar Eders Kungl. Majit anbefallt
länsstyrelsen att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast
församlade revisorers berättelse yttrats angående ersättning till befattningshavare
vid länsstyrelserna för arbete åt prövningsnämnderna.

På grund härav får länsstyrelsen anföra följande.

I sitt den 8 januari 1931 avgivna utlåtande med anledning av revisorernas
uttalanden i föreliggande fråga i 1930 års berättelse anförde länsstyrelsen
bl. a. följande: »Revisorerna säga sig hava funnit det anmärkningsvärt, att
länsstyrelsernas tjänstemän i så stor utsträckning, som skett, erhållit ersättning
för sådant prövningsnämndsarhete, som enligt revisorernas mening
hofde tillhöra deras tjänsteåligganden. Ersättning skulle visserligen endast
hava utgått för sådant arbete, som icke medhunnits under tjänstetid, men
förmena revisorerna, att det skulle vara riktigare att, om de löpande göromålen
lägga hinder i vägen för taxeringsarbetets besörjande, förordna vikarie
för den, som sysslar med taxeringen. Sannolikt skulle på detta sätt
kostnaderna kunna nedbringas och taxeringens enhetlighet vinna.

Länsstyrelsen kan icke dela den sålunda uttalade uppfattningen. Under
den i taxeringsförordningen bestämda, skäligen begränsade tid, varunder
det tidkrävande och ansvarsfulla granskningsarbetet av taxeringshandlingarna
före prövningsnämndens sammanträden skall utföras, måste dessutom
samtidigt besörjas landskontorets vanliga funktioner, vilka under denna tid
i stort sett äro lika arbetskrävande som under den övriga delen av året.
Skulle, på sätt revisorerna ifrågasätta, detta arbete i större eller mindre utsträckning
överlämnas åt andra personer för att den personal, som anses
bäst lämpad för taxeringsarbetet, skulle kunna sättas i tillfälle att helt och
odelat ägna sig åt detta, måste detta förutsätta, att landskontoret äger tillgång
till erforderlig reserv av duglig arbetskraft, beredd att just under tiden
för prövningsnämndsarbetet rycka in för att, sedan detta arbete för året
slutförts och till dess det skall taga sin början påföljande år, icke kunna
påräkna någon inkomst från landskontoret annat än möjligen under sjukvikariat.
Sådan reserv finnes emellertid icke och torde vara svår att erhålla.
Det är visserligen sedan några år tillbaka ingen brist på aspiranter å
anställning å landskontoret, men dessa önska givetvis mera stadigvarande
anställning och, när sådan icke kan beredas, nödgas de för sin utkomst söka
sig in på andra banor. Länsstyrelsen har vid sådat förhållande funnit sig
nödsakad att förfara på sätt som skett eller att låta dem av personalen, som
anses lämpliga för taxeringsgöromål, utföra sådana vid sidan av deras ordinarie
arbete och har icke ansett oskäligt eller stridande mot gällande bestämmelser,
att de för detta extra arbete, i den mån det måste förläggas utanför
den ordinarie arbetstiden, tillerkännas med hänsyn till utfört arbetes
kvalité och omfång avpassad ersättning.»

Vad som anförts i ovan återgivna utlåtande gäller ännu i dag, blott med
den skillnaden att taxeringsarbetet i prövningsnämnden under de år som
gått, sedan yttrandet 1931 avgavs, oerhört ökats och därigenom kommit
att i en helt annan grad påverka landskontorets arbete än vad tidigare varit
fallet.

Genom sitt uttalande i berättelsen synas x-evisorerna åsyfta att ersättning

211 —

för övertidsarbete åt prövningsnämnd skall utgå efter grunder, som stadgas
i gällande avlöningsreglemente. I 26 § 1 inom. av detta reglemente stadgas
alt, där tjänstgöring utöver fastställd arbetstid undantagsvis måste äga rum,
för dylik tjänstgöring å befattning, tillhörande någon av lönegraderna A 1—-18, må kunna utbetalas övertidsersättning med visst belopp för timme räknat.
För utbetalandet av övertidsersättning gäller bland annat att mot övertidsarbetet
svarande ledighet icke lämpligen kan beredas.

Länsstyrelsen har tillåtit sig understryka ordet undantagsvis. Övertidsarbete
för prövningsnämnden måste regelbundet pågå helg- och söckendagar,
under fastighetstaxeringsår omkring 4 månader och andra år omkring
3 månader och merendels omfatta flera timmar per dygn och det
under en tid, då vid andra verk åtminstone någon inskränkning av arbetstiden
i stället plägar medgivas. Såsom exempel på den omfattning, i vilken
övertidsarbete för prövningsnämnden måste äga rum, må följande uppgifter
lämnas:

År 1938. (fastighetstaxeringsår)

1	landskontorist ...	... 468	timmar	1 extra landskontorist..	. 241	timmar
1	» . . .	... 324	»	1 » »	228	»
1	» . . .	... 195	»	1 skrivbiträde ........	290	» •
			År	1939.
1	landskontorist ...	... 306	timmar	1 extra landskontorist.,	. 197	timmar
1	»	... 238	»	1 » »	. 204	»
1	» . . .	... 226	»

Vid tillämpning av avlöningsreglementets bestämmelser örn övertidsersättning
å arbetet för prövningsnämnden skulle någon ersättning icke komma
att utgå till de befattningshavare, vilka hava föreskriven juridisk utbildning,
då dessa i allmänhet äro placerade i avlöningsgrad över den 18:e.
Även dessa befattningshavare måste givetvis underkasta sig ett högst betydande
övertidsarbete för prövningsnämnden. Sålunda måste exempelvis
protokollsförarna under den tid, som författningsenligt står till förfogande
för detta arbete, ägna icke blott helgdagar utan även största delen av nätterna
däråt. Det torde med rätta få göras gällande att hänsyn till dylika arbetsförhållanden
icke tagits vid avlöningsreglementets avfattning utan förutsatts
att ersättning för sådant arbete skulle utgå efter andra grunder.

Att någon mot detta övertidsarbete svarande ledighet icke kan beredas
befattningshavarna torde vara för alla uppenbart med hänsyn till allt det
löpande arbete, som åligger landskontoren. Det bär i stället under de senare
åren blivit allt mera vanligt, att landskontorets befattningshavare måst
avstå från eller till annat år uppskjuta större eller mindre del av den semester,
som lagligen tillkommer dem.

En tillämpning av avlöningsreglementets bestämmelser örn övertidsersättning
å taxeringsarbetet skulle även ur andra synpunkter medföra orättvisa.
Å landskontoret härstädes finnas fyra ordinarie landskontorister, vilka alla
jämte länsbokhållarna utföra realgranskning av taxeringarna. De hava varit
anställda vid landskontoret under tid, som icke för någon understiger 13 år
men för 2 stycken uppgår till respektive 21 V2 och 22 år. Härunder hava
de förvärvat en mycket god insikt i taxeringarna, vilken kommer taxeringsarbetet
till godo. Örn nu ersättning för taxeringsarbetet skulle utgå enligt
avlöningsreglementet komme ett arbete, som kräver samma insikt och erfarenhet,
att utgå efter olika grunder. En sådan ordning för ersättningarnas
bestämmande kan länsstyrelsen icke finna vara riktig, då det gäller bär

— 212 -

ifrågavarande arbeten och befattningshavare med så lång anställningstid i
statens tjänst, som ovan nämnts.

Till belysande av den stora ekonomiska betydelse som arbetet för prövningsnämnden
bar, må meddelas, att av prövningsnämnden verkställda höjningar
av taxeringarna enligt taxeringsnämndernas beslut på grund av emot
desamma framställda anmärkningar utgjorde.

år 1938 ...................... kronor 848.920

» 1939 ...................... » 1,948,600.

lin annan fråga är örn ersättningen, beräknad enligt de av revisorerna
ifrågasätta grunder, skulle hava blivit avsevärt reducerad. Övertidsersättning
utgår enligt avlöningsreglementet för en ordinarie befattningshavare i
exempelvis 15 :e lönegraden d. v. s. landskontorist med 2 kronor 50 öre. Varje
timme mellan klockan 22 och 6 ävensom å sön- och helgdag räknas såsom
en och en halv timme d. v. s. övertidsersättning utgår då med 3 kronor
75 öre per timme. Ovan har anförts, att arbete måst i stor utsträckning utföras
även å helgdagar samt nattetid. I vilken utsträckning, procentuellt
sett, så skett, kan tyvärr icke exakt angivas, men det kan icke utan skäl
antagas, att övertidsarbetet för taxeringarna skett till ungefär lika del före
och efter kl. 22. Det må i detta sammanhang erinras om att övertidsarbete
måste påkallas även för övrigt å landskontoret.

Beloppet av den timersättning, som inom ramen för det av Eders Kungl.
Majit för ändamålet tilldelade anslaget för 1939 utbetalats till dessa befattningshavare,
utgör omkring 3 kronor 15 öre. Medeltalet mellan ovannämnda
enligt avlöningsreglementet utgående ersättning utgör 3 kronor 12 öre.
Härvid må beaktas, att samma ersättning per timme i överensstämmelse
med länsstyrelsens härovan uttalade uppfattning att lika arbete bör lika
betalas utgått jämväl till befattningshavare i länsbokhållares tjänsteställning,
vilken sålunda, örn övertidsersättning kunnat till honom utgå, enligt
avlöningsreglementet hade bort äga uppbära högre ersättning.

Med vad ovan anförts anser sig länsstyrelsen hava visat, att det arbete
för prövningsnämnden, som måste åläggas landskontorets befattningshahavare,
till sin art och omfattning är av annan natur än det undantagsvis
ifrågakommande övertidsarbete, varå avlöningsreglementets bestämmelser
skola tillämpas.

I detta sammanhang vill länsstyrelsen framhålla, att det under de senare
åren visat sig praktiskt taget omöjligt att erhålla lämpliga vikarier, vare sig
deras arbete avsetts för taxeringarna eller landskontorets göromål i övrigt.

Länsstyrelsen skulle med synnerlig tillfredsställelse hälsa ett förslag till
en bättre organisation av landskontorens taxeringsarbete, vilket nu erhållit
en sådan räckvidd, att det hotar bliva länsstyrelsen övermäktigt. Någon
bättre tingens ordning står förvisso icke att erhålla genom åtgärder av det
slag revisorerna ifrågasätta. Det är tvärtemot länsstyrelsens bestämda övertygelse,
att sådana åtgärder endast skulle öka nu rådande svårigheter och
tillika innebära ett i ekonomiskt avseende för det allmänna föga lyckligt
resultat.

Riktigheten av vad revisorerna anfört därom, att riksdagens skrivelse nr
346, punkt 4, ännu vore beroende på Eders Kungl. Maj:ts prövning, torde
kunna ifrågasättas. I de direktiv, som av statsrådet och chefen för socialdepartementet
lämnades till länsstyrelseutredningen, berördes bland andra
av riksdagens revisorer berörda frågor. Efter ingående utredningar och undersökningar
anförde länsstyrelseutredningen i sitt den 17 december 1936
avgivna betänkande härom följande: »Enligt utredningens mening har statsverkets
intresse gagnats av det sätt, varpå prövningsnämndsarbetet hittills

213 —

varit organiserat. Utan samband med en taxeringsreform kan någon väsentlig
ändring i nu bestående förhållanden beträffande prövningsnämndsarbetet
icke ske.

För det övertidsarbete som å landskontoret utföres i och för prövningsnämnden
måste alltså särskild ersättning alltjämt utgå, och utredningen finner
icke anledning ifrågasätta någon överflyttning av härför erforderligt belopp
från taxeringsanslaget. Prövning av frågan härom bör upptagas i samband
med en blivande taxeringsreform.

Likaledes finner utredningen, att särskild ersättning bör liksom hittills
utgå även till befattningshavare över 20:e lönegraden.»

Av länsstyrelseutredningen framlagda förslag och synpunkter i frågan
hava enligt uttalanden i prop. nr 178 till 1937 års riksdag funnits välbetänkta.

Vidare må erinras örn stadgandet i 20 § 2 st. landshövdingeinstruktionen
av år 1937, som lyder: »Angående den ersättning för övertidsarbete, som
må utgå till annan än landskamrerare för taxeringsarbete, varom här är
fråga, meddelar Kungl. Maj:t föreskrifter jämlikt taxeringsförordningen.»
Genom detta stadgande torde vara fastslaget, att avlöningsreglementets bestämmelser
örn ersättning för övertidsarbete icke gäller för taxeringsarbetet.

Frågan örn ersättning för landskontorets arbete för prövningsnämnden
har sålunda nyligen varit föremål för ingående prövning av sakkunniga och
det vore enligt länsstyrelsens bestämda mening ur alla synpunkter lyckligt,
örn den icke behövde ånyo prövas utan samband med en allmän taxeringsreform,
varav behovet gör sig allt mera gällande.

örebro slott i landskontoret den 17 januari 1940.

TJnderdånigst
BROR C. HASSELROT.

OSKAR RUNDQVIST.

Länsstyrelsens i Västmanlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 130, § 34.

Till Konungen.

Såsom infordrat utlåtande med anledning av vad riksdagens senast församlade
revisorer under § 34 i sin berättelse yttrat angående ersättning till befattningshavare
vid länsstyrelserna för arbete åt prövningsnämnderna får
länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Statsrevisorerna synas icke hava närmare beaktat de åtgärder i skärpande
och utjämnande riktning, som vidtagits av Eders Kungl. Majit beträffande
ersättningen för arbete av nu ifrågavarande slag efter det riksdagen år 1931
anhållit, att Eders Kungl. Majit måtte verkställa utredning rörande ett ändamålsenligt
ordnande av laxeringsarbetet, närmast med hänsyn till användningen
av den personal, som för detta ändamål årligen behövde tagas i anspråk.

— 214 —

Sålunda förbigås med tystnad de ändringar, som verkställts i § 145 taxeringsförordningen
genom förordningar den 22 juni 1932 och den 15 juni 1934
ävensom de cirkulär, som Eders Kungl. Maj:t utfärdat till länsstyrelserna
från och med år 1934 med vissa föreskrifter angående bestämmande av ersättning
för arbete åt prövningsnämnd.

Icke heller omförmäla statsrevisorerna den ingående prövning av ifrågavarande
arbetes organisation, som ligger till grund för den s. k. länsstyrelseutredningens
uttalanden på denna punkt, utmynnande uti, att enligt utredningens
mening statsverkets intresse gagnats av det sätt, varpå prövningsnäinndsarbetet
varit organiserat.

Sedan statsrevisorerna numera synas hava frånträtt sin tidigare uttalade
mening, att vikarier i erforderlig omfattning borde förordnas för tjänstemännen
å länsstyrelserna, medan dessas tid toges i anspråk för prövningsnämndsarbetet,
synes det ej heller vara mot den beprövade organisationen av detta
arbete, revisorerna vända sig, utan mot det förhållandet, att ersättning över
hela linjen tillerkännes landskamrerarnas biträden för dessas arbete å övertid.

Under hänvisning till, att nu ifrågavarande arbete med taxering enligt
landshövdinginstruktionen är tjänstearbete, förfäkta statsrevisorerna den mening,
att ersättning för detsamma bör utgå endast i den mån, avlöningsreglementets
bestämmelser om ersättning för övertidsarbete så medgiva.

Länsstyrelsen har emellertid svårt att inse, att bestämmelserna om övertidsarbete
kunna vara tillämpliga på prövningsnämndsarbetet. Avlöningsreglementet
utgår ju ifrån, att den fast anställda personalen regelmässigt skall å
fastställd arbetstid medhinna utförandet av arbetsuppgifterna och att alltså
tjänstgöring utöver denna tid endast undantagsvis skall behöva ifrågakomma.

Och vidare torde, örn länsstyrelsen fattat saken rätt, gränsdragningen mellan
de lönegrupper, som tillerkänts rätt till övertidsersättning, och övriga befattningshavare
åtminstone delvis vara verkställd med hänsyn till olikheten i
de respektiva befattningshavaregruppernas arbetsuppgifter.

Här behöver väl ej framhållas, att det en tidrymd av tre till fyra månader
omspännande, årligen återkommande prövningsnämndsarbetet ingalunda
medför någon tillfällig arbetsbelastning, och det materiella granskningsarbetet
av taxeringshandlingar, vilket utföres av därför lämpade befattningshavare
i vitt skilda lönegrader, är till sin natur väsentligen likartat.

Länsstyrelsen kan härvid som sagt icke biträda uppfattningen om det berättigade
uti, att prövningsnämndsarbetet inrangeras under avlöningsreglementets
begrepp övertidsarbete.

Ehuru länsstyrelsen finner höjt över varje tvivel, att de ersättningar, som
nu pläga utgå för prövningsnämndsarbetet äro ur statsverkets synpunkt sett
väl använda, finner länsstyrelsen sannolikt, att samma goda resultat av arbetet
skulle ernås även om vissa jämkningar nedåt ännu en gång vidtoges i de särskilda
ersättningsbeloppen.

Länsstyrelsen måste däremot bestämt avråda från vidtagande av åtgärder,
som kunna på något sätt äventyra effektiviteten av detta för det allmänna så
viktiga arbete.

Ser man emellertid mera i stort på den nu å bane varande frågan, gäller
det väl icke förnämligast, huruvida arbetet skall utföras i stort sett utan ersättning
eller mot den eller den ersättningen utan fastmer, huruvida den nuvarande
organisationen stort längre överhuvud skall kunna fungera tillfredsställande.
Arbetet ökar ju oavbrutet, kvantitativt och kvalitativt, medan de
till buds stående arbetskrafterna äro desamma. Detta till sommaren förlagda.
månader igenom pågående övertidsarbete är självfallet i längden av un -

— 215 -

dergrävande inverkan på sina utövare, fysiskt såväl som psykiskt, vilket icke
kan vara förenligt med det allmännas intresse.

Här öppna sig alltså ganska vida perspektiv av organisatorisk natur.

Västerås slott i landskontoret den 18 januari 1940.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

AXEL RUDBERG. E. HOLMQVIST.

Länsstyrelsens i Kopparbergs
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 130, § 34.

Till kungl, finansdepartementet.

Härmed får länsstyrelsen avgiva anbefallt utlåtande över de vid 1939 års
riksdag församlade revisorernas yttrande angående ersättning till befattningshavare
vid länsstyrelserna för arbete åt prövningsnämnderna och i sådant
hänseende anföra följande.

Statsrevisorernas yttrande är i huvudsak av följande innehåll.

Statsrevisorerna fastslå, att flertalet av landskontorets tjänstemän åtnjuta
avsevärd ersättning i egenskap av ordförande eller kronoombud i taxeringsnämnder
samt att i regel samma befattningshavare jämväl uppbära ersättning
för arbete åt prövningsnämnd med icke oväsentliga belopp. Statsrevisorerna
anknyta till detta uttalande, att arbetet i prövningsnämnd, i motsats till
arbetet i taxeringsnämnd, uteslutande är att betrakta som ett tjänsteåliggande
och att detsamma som sådant skall utföras å stadgad tjänstetid samt att, därest
arbetet icke kan medhinnas under denna tid och övertid måste anlitas,
länsstyrelsens befattningshavare icke må ställas i gynnsammare ställning än
motsvarande befattningshavare i den övriga statsförvaltningen.

Statsrevisorerna liava i sitt yttrande åberopat en omständighet, vilken enligt
länsstyrelsens uppfattning i och för sig icke har något samband med det
i yttrandet framförda spörsmålet örn ersättning för arbete åt prövningsnämnd,
nämligen den omständigheten, att vissa länsstyrelsernas befattningshavare
åtnjuta ersättning för taxeringsnämndsuppdrag.

I detta sammanhang må framhållas, ehuru liggande utanför ramen för detta
yttrande, de stora svårigheter, som i detta län föreligga att erhålla personer
utom landsstaten, villiga och lämpliga att vara ordförande eller kronoombud
i taxeringsnämnder, svårigheter, som nödgat länsstyrelsen dels att såsom ordförande
söka erhålla landsfiskaler, dels att i viss omfattning förordna tjänstemän
på landskontoret lill taxeringsnämndsordförande, ehuru sådant förordnande
vållat icke ringa besvärligheter för det löpande arbetets behöriga fortgång.

Därest, såsom statsrevisorerna vilja göra gällande, för prövningsnämndsarhetet
finge utgå allenast övertidsersättning, skulle enligt länsstyrelsens bestämda
uppfattning i första hand arbetet bliva lidande därpa och i andra
hand landskontorens tjänstemän i högre lönegrader (fr. o. m. 19 lönegraden),
vilka visat sig särskilt skickade att anförtros dessa bestyr, försättas i en uppenbart
missgynnad ställning.

216 —

Vid fördelning av arbetet såväl mellan tjänstemännen på landskontoret som
bland de personer, vilka länsstyrelsen haft att tillgå utanför ämbetsverket,
bär länsstyrelsen städse åsyftat att i görligaste mån under den förhållandevis
korta tid, som står till förfogande, medhinna — förutom utöver det arbete,
som är förenat med utredningarna i besvärsmålen — granskningsarbete i så
stor utsträckning som möjligt. Vad angår arbetet med besvärsmålen må omnämnas,
att prövningsnämnden fördelar sig på tre utskott, vartdera med en
tjänsteman såsom sekreterare — två ordinarie och en e. o. länsbokhållare —
vilken det åligger alt utreda, till dem en var, överlämnade besvärsmål och biträda
landskamreraren vid uppgörande av förslag till yttrande till prövningsnämnden.
Åt landskontorister plägar uppdragas att verkställa längdföringen
samt under landskamrerarens överinseende utföra den allmänna granskningen
av taxeringsnämndernas arbete, utom beträffande rörelseidkare och aktiebolag,
vilkas granskning utföres av landskamreraren med biträde av länsassessorn
och taxeringsassistenten. Granskning av jordbruksdeklarationer plägar
verkställas av en utanför länsstyrelsen stående pä området erfaren person,
som kunnat under större delen av sommarmånaderna odelat ägna sig åt
detta uppdrag.

Den omfattning, som det förberedande arbetet till prövningsnämnden numera
fått, och den skyndsamhet, varmed därtill hörande bestyr måste utföras,
medför givetvis att, då detta arbete icke utan övriga göromåls åsidosättande
kan utföras under tjänstetid, på grund av övertidsarbete tjänstemännen
endast undantagsvis och då under mycket begränsad tid kunna under
sommaren utnyttja dem tillkommande semesterledighet. Denna olägenhet synes
skäligen icke kunna uppvägas av en gottgörelse enligt grunderna för övertidsersättning.

Länsstyrelsen får slutligen upplysa att det ersättningsbelopp budgetåret
1938—1939 å 25,669 kronor, som statsrevisorerna angivit för belysande av
den gynnsammare ställning, som landskontorens tjänstemän hava i förhållande
till motsvarande befattningshavare i den övriga statsförvaltningen, utgör
bruttoersättning, som bör nedsättas med 6,357 kronor, utgörande kostnader
i form av vidkända löneavdrag, utbetalda arvoden m. m.

Åberopande vad som ovan anförts får länsstyrelsen hemställa, att statsrevisorernas
yttrande icke måtte till vidare åtgärd föranleda.

Falun i landskontoret den 23 januari 1940.

BERNH. ERIKSSON.

LARS FERNQVIST.

Länsstyrelsens i Gävleborgs
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 130, § 34.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 15 december 1939 har länsstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast (år 1939) församlade
revisorers berättelse yttrats angående ersättning till befattningshavare
vid länsstyrelserna för arbete åt prövningsnämnderna.

— 217 —

Till åtlydnad av den nådiga remissen får länsstyrelsen i underdånighet anföra
följande.

I revisorernas ifrågavarande berättelse — i vad densamma må hava avseende
å Gävleborgs län — erinras örn innehållet i 1931 års riksdags skrivelse
nr 346 punkt 4, vilken skrivelse enligt riksdagens revisorers (1939)
förevarande berättelse ännu vore beroende på Eders Kungl. Maj:ts prövning.

Riksdagens nyssnämnda skrivelse (1931 nr 346) utmynnade i en anhållan,
att Eders Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning rörande ett ändamålsenligt
ordnande av taxeringsarbetet, närmast med hänsyn till användningen
av den personal, som för detta ändamål årligen behövde tagas i anspråk.
1931 års riksdag syntes härvid hava tagit fasta på 1930 års revisorers uttalade
mening att den riktiga utvägen för tillrättaläggande av förhållandena
vöre att förordna vikarie för med taxeringsarbete sysselsatt tjänsteman under
den tid taxeringsarbetet krävde hela hans arbetstid. Detta uttalande lärer få
tolkas på det sätt, att under den tid prövningsnämndsarbetet pågår befattningshavarna
å landskontoret borde uppdelas i två grupper, den ena för expeditionsarhetets
utförande, den andra för prövningsnämndsarbetets ombesörjande.
Måhända avses jämväl att i mån av behov extra arbetskraft borde
anlitas. En sådan uppdelning av arbetet som ifrågasatts, kan emellertid icke
genomföras på grund av att antalet tjänstemän å landskontoren icke är tillräckligt
oell enär alla för prövningsnämndsarbete skickade befattningshavares
arbetskraft måste till det yttersta utnyttjas för detta arbetes utförande. Främmande
arbetskraft med kunskaper rörande taxering står till buds i mycket
ringa omfattning. Som belägg för riktigheten av vad länsstyrelsen nyss anfört,
får länsstyrelsen åberopa länsstyrelseutredningens anförande i frågan
(Betänkande 1936: 56, sid. 58) och citerar följande.

»Därulinnan är att märka, att prövningsnämndsarbetet inträffar under en
tid, då göromålen å landskontoren äro minst lika omfattande som övriga delen
av året. Under denna tid förekomma dessutom en del speciella arbeten.
Sålunda skall länsstyrelsens bokföring för föregående budgetår avslutas, huvudboken
jämte förskottsredogörelser upprättas, räkenskapsböcker för det
nya budgetåret uppläggas, balanslängder över oredovisade kronoutskylder
från underredogörarna granskas och beslut örn avkortning och avskrivning
av kronoutskylder i anledning därav meddelas, rekvisitioner av statsbidrag
till skolor och andra inrättningar granskas, redovisning lämnas till statskontoret
för avbetalning å odlings- och vattenavtappningslån m. m. Då besvär
(iver mantalsskrivning skola till länsstyrelserna ingivas före den 1 juli, förekommer
under perioden även en anhopning av mål angående mantalsskrivning,
vilkas handläggning icke kan skjutas åsido. Detta nödvändiggör, att
det arbete, som av länsstyrelsens tjänstemän utföres för vederbörande prövningsnämnd,
till stor del måste utföras å annan lid än ordinarie tjänstetid.

Det låter sig givetvis icke göra att bålla stadigvarande personal anställd
vid landskontoren till sådant antal, att arbetskraften förslår till att under
normal tjänstetid fullgöra toppbelastningen under de tre månader, prövningsnämndsarbetet
bedrives. Att låta den vanliga personalen sköta prövningsnämndsarbetet
å tjänstetid oell anställa tillfälliga arbetskrafter sorn vikarier
för de ordinarie, löpande tjänstebestyren är icke genomförbart, då kompetenta
vikarier icke slå ali få, vartill kommer, ali arbetsplats som regel saknas
inom länsstyrelsen flir erforderliga extra arbetskrafter genom att lokalutrymmena
i allmänhet äro mycket begränsade och bärt utnyttjade.»

1931 års riksdags uttalande rörande ordnandet av taxeringsarbetet, närmast
med hänsyn lill användningen av den personal, som för detta ändamål
årligen behövde tågås i anspråk tiar av Eders Kungl. Maj:! prövats och
beaktats, i ty att Eders Kungl. Majit uti särskilda nådiga brev verkställt en

— 218 —

konsekvent uppdelning mellan å ena sidan arbetet i taxeringsnämnder och
å andra sidan prövningsnämndsarbetet och därvid utfärdat taxor rörande
ersättning för de tvenne särskilda slagen av arbete. Dessa taxor hava länt
till efterrättelse i detta län.

Beträffande ersättningen för prövningsnämndsarbete åberopa 1939 års revisorer
det civila avlöningsreglementets 26 § mom. 1, innefattande bestämmelser
rörande vissa befattningshavares övertidsarbete och ersättningen för
samma arbete. I anledning härav får länsstyrelsen framhålla, att den åberopade
författningen förutsätter, att tjänstgöring utöver fastställd arbetstid endast
undantagsvis måste äga rum. övertidsarbete är emellertid intet undantagsförhållande
för landskontorets befattningshavare utan regel, särskiltjsommar
och höst, eller under den tid, då i andra verk tjänstledighet i avsevärd
utsträckning kan medgivas. Just under dessa årstider måste landskontorets
befattningshavare arbeta på övertid, icke blott ett par timmar i veckan, utan
hela veckan, helgdag och vardag, ofta långt in på nätterna i sådan utsträckning
att dessa befattningshavare riskera sin hälsa. Därtill kommer, att detta
arbete i stor utsträckning är av kvalificerad art och fordrar ej allenast nit
och noggrannhet utan jämväl avsevärda kunskaper och gott omdöme. Länsstyrelsen
förmenar, att vid ersättningarnas utmätande hänsyn bör tagas till
vad ovan anförts.

De nyssnämnda arbetsförhållandena kunna icke ändras genom partiella
åtgärder av ett eller annat slag. Övertidsarbetet å landskontoret under sommar-
och höstmånaderna betingas av vårt taxeringsväsendes utformning. Endast
genom en genomgripande ändring av hela vår taxeringsorganisation
kunde övertidsarbetet inskränkas och i anslutning därtill kunde ersättningarna
för dylikt arbete nedbringas.

På grund av de årligen ökade krav, som ställas på taxeringsorganisationen
och till följd därav jämväl på landskontorets befattningshavare, motser länsstyrelsen
en ökning och icke en minskning av de kostnader, vilka föranledas
av prövningsnämndsarbetet.

Gävle slott i landskontoret den 13 januari 1940.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

RENÉ AHRENBERG. GÖSTA FINNGÅRD.

Länsstyrelsens i Västernorrlands
län

yttrande i anledning av’ riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 130, § 34.

Till Konungen.

Jämlikt nådig remiss den 15 december 1939 får länsstyrelsen i underdånighet
avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens år 1939 församlade
revisorers berättelse yttrats angående ersättning till befattningshavare
vid länsstyrelserna för arbete åt prövningsnämnderna.

Vad först angår den i yttrandet intagna sammanställningen över utbetalade
arvoden vill länsstyrelsen framhålla, att de av befattningshavarna uppburna
arvodena såsom ordförande i taxeringsnämnder ingalunda äro att an -

— 219 —

se såsom behållen inkomst. Till väsentlig del utgöra de ersättning för arbetsbiträde,
mistade avlöningsförmåner under tjänstledighet för uppdragets fullgörande,
resor och vivre å annan ort, materialkostnader o. d. Örn hänsyn
tages härtill kvarstå såsom ersättningar för det egna arbetet belopp, vilka i
regel icke torde överstiga omkring 60 °/o av de angivna beloppen. Beträffande
det i sammanställningen upptagna beloppet av 835 kronor, utgörande
under budgetåret 1938/1939 anvisad ersättning för protokollföring åt särskild
prövningsnämnd i länet vill länsstyrelsen framhålla, att det anvisade
beloppet rätteligen utgör 670 kronor 50 öre, samt att detta belopp utgör ersättning
för sammanträden under ett och ett halvt år.

Såsom revisorerna framhållit är uppdrag att vara ordförande eller kronoombud
i taxeringsnämnd med nuvarande organisation icke att hänföra till
göromål, som åligga tjänstemännen å landskontoret i denna deras egenska]).
Någon anmärkning i detta avseende synes icke heller framställas av revisorerna,
vilka framhålla, att landskontorets tjänstemän i sitt dagliga arbete inhämta
kunskaper och rutin av värde för taxeringsarbetet. Detta uttalande
vill länsstyrelsen understryka samt därjämte betona vikten av att med beskattningsärenden
sysselsatta tjänstemän i möjligaste mån beredas tillfälle
att förvärva och bibehålla erfarenhet av taxeringsärendenas handläggning i
första instans. Länsstyrelsen vill i sammanhang därmed framhålla betydelsen
för prövningsnämndsarbetet av att arbetet i taxeringsnämnderna utföres
så sakkunnigt som möjligt. Av kostnaderna för prövningsnämndsarbetet är
sålunda en jämförelsevis stor del att hänföra till arbeten, sorn nödvändiggjorts
med hänsyn till det sätt, varpå de mindre övade taxeringsnämndsordförandena
fullgjort sitt uppdrag.

Beträffande åter göromålen för prövningsnämnden, synas revisorerna vilja
ifrågasätta vissa ändringar i lin tillämpad praxis för att bringa denna i överensstämmelse
med praxis inom statsförvaltningen i övrigt. Den enda skillnad,
som i detta avseende torde kunna anses föreligga, är att övertidsersättning
herodes jämväl befattningshavare, tillhörande högre lönegrad ån den
adertonde. Att så kommit att ske är emellertid beroende på vår taxeringsorganisation,
som för prövningsnämndsarbetets utförande under 3 å 4 månader
av året kräver ett väsentligt ökat arbete å landskontoret. Att avväga
omfattningen av landskontorens personalbestånd så, att prövningsnämndsarbetet
kunnat utföras i vanlig ordning, har givetvis av statsfinansidla skill
varit ogörligt. Att under nämnda tider varje år anställa för ändamålet kvalificerad
extra personal bar varit lika ogörligt, då dylik personal icke funnits
att tillgå, åtminstone icke i det stora flertalet residensstäder. Slutligen kan
det icke heller anses hava varit möjligt, att under normala förhållanden regelbundet
kräva övertidsarbete utan ersättning i den omfattning, som varit
erforderligt. Örn försök härmed gjorts, skulle givetvis svårigheter i fråga örn
personalens rekrytering uppstått. Erfarenheten torde nämligen giva vid handen,
att det icke för någon längre tid går att försätta en viss tjänstemannagrupp
i avsevärt sämre ställning än andra därmed jämförliga grupper. Såsom
en utväg ur de svårigheter, som sålunda yppats vid ordnandet av det
med åren alltmer krävande prövningsnämndsarbetet inom ramen för nuvarande
organisation har den praxis uppkommit, att landskontorets tjänstemän
i högre än adertonde lönegraden bereus ersättning för arbete a (ivertid, i
den måll detsamma utgjorts av arbete för prövningsnämnden.

Såsom av det anförda framgår, torde tillämpad praxis hava inneburit den
för statsverket ekonomiskt mest fördelaktiga lösningen av förevarande spörsmål.
Någon gentemot andra tjänstemannagrupper förmånlig ställning torde
landskontorets högre tjänstemän icke kunna anses intaga, då övertidsarbete
utan ersättning i liknande omfattning icke torde fordras utom möjligen vid

— 220 —

vissa karriärbefattningar, där utsikten till högre befordran kompenserar merarbetet.
Såsom en fördel med nuvarande anordning vill länsstyrelsen beteckna,
att landskontorets tjänstemän därigenom föranletts att icke befatta
sig med bisysslor, exempelvis biträde åt enskilda i beskattningsärenden, vilka
ofta nog kunna vara bättre betalda, men icke väl förenliga med den statliga
tjänstens intressen.

Beträffande storleken av tillerkända ersättningar hava måhända tidigare,
då dessa utan begränsning bestämdes av prövningsnämnderna, invändningar
i vissa fall kunnat göras. Efter de erinringar i frågan, som framställts i
den av riksdagens revisorer år 1930 avgivna berättelsen, har emellertid Kungl.
Majit årligen förbehållit sig att bestämma de belopp, som finge för ifrågarande
ändamål användas. De belopp, som Kungl. Majit därvid anvisat och
som grunda sig å detaljerade uppgifter rörande arbetet, torde icke kunna
anses vara för höga.

Av anförda omständigheter finner länsstyrelsen del framgå, att Eders
Kungl. Majit genom redan vidtagna åtgärder i erforderlig omfattning beaktat
vad riksdagens revisorer i förevarande ämne anfört. Ytterligare åtgärder,
som äro förenliga med statsfinansiella intressen och åtminstone på längre
sikt ändamålsenliga, torde icke kunna vidtagas annat än i samband med
förändring av taxerings- och uppbördsorganisationen.

Härnösand i landskontoret den 20 januari 1940.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

GUNNAR INGEMARSSON. RAGNAR STATTIN.

Länsstyrelsens i Jämtlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 130, § 34.

Till Konungen.

Jämlikt föreskrift i nådig remiss den 15 december 1939 får länsstyrelsen
härigenom i underdånighet avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens
revisorer anfört rörande ersättning till befattningshavare vid länsstyrelserna
för arbete åt prövningsnämnd; och får länsstyrelsen i sådant avseende i un
derdånighet anföra följande.

Det arbete som av landskontorets tjänstemän utföres åt prövningsnämnden
måste, då de löpande göromålen i övrigt icke få åsidosättas, till huvudsaklig
del äga rum å övertid. Örn ersättningen beräknas på sätt riksdagsrevisorerna
föreslagit, medför detta, att för likartade arbetsuppgifter ersättningen för
timme blir olika allt efter befattningshavarens lönegrad. Hittills har arten av
det arbete, som befattningshavaren utfört, lagts till grund för beräkning av
ersättningen och bör enligt länsstyrelsens mening denna beräkningsgrund bibehållas.

De ersättningsbelopp som härstädes tilldelats landskontorets tjänstemän för
arbete åt prövningsnämnden anser länsstyrelsen icke mer än skäliga. För att
kunna medhinnas måste arbetet ofta förläggas till nätterna och även till sön -

— 221 —

dagar. Man bör väl ej heller bortse ifrån, att arbetet pågår under sommarmånaderna,
då arbetstiden för befattningshavare i statsförvaltningen i regel
är kortare än eljest.

Östersund i landskontoret den 20 januari 1940.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

GUNNAR LEKANDER. ERLAND MONTELL.

Länsstyrelsens i Västerbottens
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 130, § 34.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 15 december 1939 har länsstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer
i avgiven berättelse yttrat angående ersättning till befattningshavare vid
länsstyrelserna för arbete åt prövningsnämnderna.

Till åtlydnad härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Revisorerna erinra om riksdagens skrivelse nr 346, punkt 4, år 1930, som
utmynnade i en anhållan, att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning rörande
ett ändamålsenligt ordnande av taxeringsarbetet, närmast med hänsyn
till användningen av den personal, som för detta ändamål årligen behövde
tagas i anspråk. Därefter uttalas, att denna skrivelse, såvitt revisorerna kunnat
finna, ännu skulle vara beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Med anledning
härav må framhållas, att sedan år 1930 från Kungl. Maj:ts och riksdagens
sida en rad åtgärder vidtagits i syfte att erhålla skärpt kontroll över de
medel, som av taxeringsanslaget utgå såsom ersättningar för taxeringsarbete.
En promemoria med närmare redogörelse för dessa åtgärder bifogas. Såsom
av promemorian framgår har även frågan örn arbetets organisation tämligen
ingående behandlats i länsstyrelseutredningens betänkande den 17 december
1936.

Utöver innehållet i nämnda promemoria, som åberopas, vill länsstyrelsen
framhålla, att det belopp av 19,000 kronor, som år 1938 anvisats till ersättning
för arbete åt den ordinarie prövningsnämnden här i länet, är något högre än
de närmast föregående åren beviljade beloppen för samma ändamål, beroende
på särskilda förhållanden. Antalet besvär under senare år har stadigt
ökat och uppgick 1938 till 2,133 mot 1,700 året därförut. Denna ökning med
cirka 25 % har även inverkat på kostnaden för prövningsnämndsarbetet.
Tillfällig personal har nämligen i större utsträckning än eljest måst anskaffas
för biträde vid ordnande och komplettering av arbetsmaterielet samt för utskrifts-
och kollationeringsarbete m. m.

Den sakliga granskningen av taxeringarna har anförtrotts åt landskontorets
mera kvalificerade personal. Granskningens fiskaliska betydelse kan visserligen
icke mätas enbart efter de kronan och kommunerna tillförda beloppen,
men det ekonomiska resultatet står likväl ofta i viss relation till den
omfattning, i vilken granskningsarbetet bedrives. Till belysande härav må
följande siffror anföras från de lie senaste årens granskningsarbete här i

— 222 —

länet. Hos 1937 års ordinarie prövningsnämnd framställde landskamreraren
anmärkningar med yrkande om ändring av taxeringar i 1,800 fall. Härav
föranledda höjningar i de taxerade beloppen utgjorde enligt kommunalskattelagen
880,000 kronor och enligt statsskatteförordningen 1,060,000 kronor. År
1938 uppgingo anmärkningarna till 1,285 och höjningarna till 664,000 kronor
enligt kommunalskattelagen och 880,000 kronor enligt statsskatteförordningen.
För nedbringande av kostnaderna för prövningsnämndsarbetet vidtogos
år 1939 vissa inskränkningar i granskningen av taxeringarna. Antalet
anmärkningar stannade då vid 750 och höjningarna enligt kommunalskattelagen
vid 270,700 kronor samt enligt statsskatteförordningen vid 438,700 kronor.
Kostnaderna för förarbetet till 1939 års prövningsnämnd utgjorde
endast 14,200 kronor, vilket i förhållande till kostnaderna år 1938 innebär
en besparing av 4,800 kronor. Det kan emellertid ifrågasättas, örn dylika
inskränkningar i längden äro till fördel för det allmänna. Länsstyrelsen vill
dock icke påstå, att den omständigheten, att anmärkningarna efter hand
minskat i antal, helt beror på begränsad taxeringskontroll. Vetskapen örn
den eftergranskning av taxeringarna, som sker på landskontoret, har med
största sannolikhet icke blott förmått allmänheten till större omsorg vid deklarationernas
upprättande utan även sporrat taxeringsnämnderna till större
nit och grundlighet vid behandlingen av deklarationerna.

De ersättningar, som utgå för protokollföring och längdföring hos prövningsnämnden,
beräknas icke såsom övertidsersättningar utan efter ackordsprincipen.
Beloppen äro således, såsom i promemorian framhållits, bruttobelopp
och förutsätta, att arvodestagarna med desamma bestrida kostnader
för biträden, skrivhjälp och dylikt. Att dessa kostnader icke äro obetydliga
torde framgå därav, att protokollförarnas direkta utgifter för protokollet vid
ordinarie prövningsnämnden bär i länet år 1938 utgjorde 767 kronor 55 öre.

Vid avgivande av förslag till ersättning för arbete åt den ordinarie prövningsnämnden
har länsstyrelsen i stort sett följt taxor, som varit fastställda
för olika slag av arbete, därvid vissa redogörelser för arbetets beskaffenhet
jämväl lämnats. Beräkningsgrunderna torde således i allmänhet hava varit
i detalj tillgängliga för Kungl. Majit, innan medel för ändamålet anvisats.

Även ersättningarna för uppdrag i taxeringsnämnd utgå såsom bruttobelopp.
Särskilt torde arbetet som taxeringsnämndsordförande medföra omkostnader
för biträden och expenser samt i vissa fall även utgifter för resor
och ökade levnadskostnader för vistelse utom hemorten. Länsstyrelsen vill
också erinra därom, att tjänsteman, .sorn åtnjuter ledighet för fullgörande av
taxeringsuppdrag — i den mån semester icke utnyttjas för ändamålet — är
skyldig, att under ledigheten avstå sin lön. Härtill har dock hänsyn tagits
endast i viss mån vid bestämmandet av gottgörelse till taxeringsnämndsordförande
och kronoombud inom detta län.

Olika meningar och önskemål om formerna, närmast för prövningsnämndsarbetet,
kunna visserligen förefinnas, men enighet torde likväl råda därom,
att för arbetet bör anlitas personal, som ur statsnyttans synpunkt och med
hänsyn till göromålens art är bäst skickad och lämpad för dessa arbetsuppgifter.
Det är också med tanke härpå och i syfte att ernå bästa möjliga
resultat, som länsstyrelsen sökt organisera ifrågavarande arbete i Västerbottens
län.

Umeå i landskontoret den 20 januari 1940.

Underdånigst
G. ROSÉN.

DAVID WILÉN.

Bilaga.

P. M.

I en inom finansdepartementet utarbetad, den 24 februari 1932 dagtecknad
promemoria med utkast till vissa ändringar i taxeringsförordningen åberopades
bl. a. nämnda riksdagsskrivelse och föreslogs — jämte andra ändringar,
som här ej skola beröras — sådan ändring av 145 § 5 mom. taxeringsförordningen,
att prövningsnämnden icke såsom tillförne finge efter
förslag av länsstyrelsen använda erforderligt belopp till gäldande av de av
nämndens arbete föranledda kostnaderna utan skulle Kungl. Majit äga utfärda
särskilda föreskrifter rörande dispositionen av medel för ändamålet.
Härjämte föreskrevs, att länsstyrelsen skulle i förslaget angiva de grunder,
varefter ersättningen till varje i förslaget upptagen person beräknats.

Författningsändring i enlighet med förslagen i promemorian utfärdades
den 22 juni 1932 (nr 292).

Med stöd av det härigenom givna bemyndigandet meddelade Kungl. Majit
för budgetåren 1932/1933 och 1933/1934 beslut rörande det högsta belopp,
som finge av prövningsnämnderna användas för ifrågavarande ändamål.

Den 31 januari 1934 framlades en ny, inom finansdepartementet utarbetad
promemoria med förslag till ytterligare ändringar i 145 § taxeringsförordningen
i syfte att erhålla skärpt kontroll över de medel, som av taxeringsanslaget
utgå såsom ersättningar för taxeringsarbete. Sådan ändring
av 5 mom. i nämnda författningsrum föreslogs därvid att där avsedda utgifter
skulle beslutas, icke såsom dittills av prövningsnämnden efter länsstyrelsens
förslag, utan direkt av länsstyrelsen, varigenom Kungl. Majit erhöll
möjlighet att anvisa för ifrågavarande ändamål erforderliga medel först
sedan det ordinarie prövningsnämndsarbetet avslutats.

Genom förordning den 15 juni 1934 (nr 295) ändrades lydelsen av ifrågavarande
författningsrum i enlighet med förslagen i promemorian.

Genom beslut den 20 april 1934 bemyndigade Kungl. Majit chefen för finansdepartementet
att tillkalla högst sju landskamrerare eller länsassessorer
för att inom nämnda departement överlägga rörande frågan örn ändrade
grunder för anvisande av medel till ersättning för arbete i taxeringsnämnd
och prövningsnämnd.

Sedan departementschefen med stöd av detta bemyndigande tillkallat sju
personer för deltagande i överläggningen, utarbetade de tillkallade vid sammanträde
den 23 april 1934 bl. a. förslag till enhetliga grunder för bestämmande
av ersättning för arbete åt prövningsnämnd.

Genom cirkulär den 22 juni 1934 lill länsstyrelserna i .samtliga län med
vissa föreskrifter angående bestämmande av ersättning för arbete åt prövningsnämnd
föreskrev Kungl. Majit bl. a. att länsstyrelse icke finge besluta
rörande ersättning för arbete åt nämnden innan Kungl. Majit meddelat beslut
angående det högsta belopp, som härför finge disponeras. Länsstyrelserna
anbefalldes, att till Kungl. Majit inkomma med yttrande och förslag
angående den ersättning, som torde tillkomma envar av de personer,
vilka anlitades för arbete åt den ordinarie prövningsnämnden och skulle
länsstyrelsen därvid hava att lämna uppgifter och verkställa utredningar i

— 224

de hänseenden, sorn franninge av en till cirkuläret fogad bilaga. Denna
bilaga, sorn upptog 32 olika kolumner, innehöll olika taxor för olika slag
av arbete, samt förutsatte detaljerade redogörelser för arbetets beskaffenhet
och kvalitet.

Enahanda föreskrifter hava av Kungl. Maj:t sedermera varje år meddelats.
Från och med år 1936 hava taxorna i åtskilliga avseenden nedsatts
så att ersättningsbeloppen beskurits.

Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att de ersättningsbelopp, varom
nu är fråga, utgått med ledning av fastställda taxor, samt att beräkningsgrunderna
i detalj varit tillgängliga för Kungl. Majit före anvisandet
av medel för ändamålet.

Det torde förtjäna påpekas, att de ersättningar, som utgå för protokollföring
och längdföring icke beräknas såsom övertidsersättning utan efter
ackordsprincipen. Dessa belopp äro således bruttobelopp och förutsätta att
arvodestagare med desamma bestrida kostnader för biträden, skrivhjälp
o. dyl. Dessa kostnader uppgå icke sällan till stora belopp. Då revisorerna
i sin redogörelse över de av olika befattningshavare uppburna beloppen
medtaga även ersättningarna för uppdrag uti taxeringsnämnd, må härjämte
påpekas, att jämväl dessa belopp äro bruttobelopp, och att arbetet särskilt
såsom taxeringsnämnsordförande medför omkostnader för biträden och expenser
till icke sällan betydande belopp.

Frågan örn det ifrågavarande arbetets organisation har tämligen ingående
berörts av länsstyrelseutredningen, sorn å sid. 58 i sitt den 17 december
1936 avgivna betänkande (1936: 56) konstaterat, att det med nuvarande
organisation av taxeringsväsendet icke vore möjligt att med den å länsstyrelserna
till buds stående personalen å vanlig tjänstetid fullgöra både prövningsnämndsarbetet
och annat under samma tid förekommande arbete.
Länsstyrelseutredningen fortsätter härom: »Därutinnan är att märka, att
prövningsnämndsarbetet inträffar under en tid, då gåremålen å landskontoren
äro minst lika omfattande som övriga delen av året. Under denna
tid förekomma dessutom en del speciella arbeten. Sålunda skall länsstyrelsens
bokföring för föregående budgetår avslutas, huvudboken jämte förskottsredogörelser
upprättas, räkenskapsböcker för det nya budgetåret uppläggas,
balanslängder över oredovisade kronoutskylder från underredogörarna
granskas och beslut om avkortning och avskrivning av kronoutskylder
i anledning därav meddelas, rekvisitioner av statsbidrag till skolor och
andra inrättningar granskas, redovisning lämnas till statskontoret för avbetalning
å odlings- och vattenavtappningslån lii. m. Då besvär över mantalsskrivning
skola till länsstyrelserna ingivas före den 1 juli, förekommer
under perioden även en anhopning av mål angående mantalsskrivning, vilkas
handläggning icke kan skjutas åsido. Detta nödvändiggör, att det arbete,
som av länsstyrelsens tjänstemän utföres för vederbörande prövningsnämnd,
till stor del måste utföras å annan tid jin ordinarie tjänstetid.

Det låter sig givetvis icke göra att hålla stadigvarande personal anställd
vid landskontoren till sådant antal, alt arbetskraften förslår till att under
normal tjänstetid fullgöra toppbelastningen under de tre månader, prövningsnämndsarbetet
bedrives. Att låta den vanliga personalen sköta prövningsnämndsarbetet
å tjänstetid och anställa tillfälliga arbetskrafter som
vikarier för de ordinarie, löpande tjänstebestyren är icke genomförbart, då
kompetenta vikarier icke stå att få, vartill kommer, att arbetsplats som
regel saknas inom länsstyrelsen för erforderliga extra arbetskrafter genom
att lokalutrymmena i allmänhet äro mycket begränsade och håll utnyttjade.
Det övertidsarbete, som sålunda måste påläggas landskontorens befattningshavare,
har varit synnerligen betungande och av helt annan om -

- 225 —

fattning än som torde lia förutsatts såsom vanligt vid tillkomsten av avlöningsreglementet,
vilket utgår från att övertidsarbete allenast undantagsvis
måste äga rum.»

Detta uttalande torde få åberopas och torde man vidare kunna antaga,
att det av revisorerna omförmälda departementscliefsuttalandet i prop. nr
263 vid 1938 års riksdag innebar ett beaktande av länsstyrelseutredningens
ifrågavarande synpunkter.

Angående betydelsen av det arbete, varom nu är fråga, hänvisas till följande
uttalande av 1923 års taxeringssakkunniga, vilket återfinnes å sid.
148 i deras den 25 juni 1925 avgivna betänkande (1925:27).

»Granskningens fiskaliska betydelse kan icke mätas enbart efter de kronan
tillförda beloppen. Där granskningen genomföres omsorgsfullt, inträda
nämligen gynnsamma verkningar även i andra hänseenden. Det kan
på goda grunder förväntas, att vetskapen örn denna eftergranskning skall
förmå allmänheten till större omsorg vid deklarationernas uppsättande.
Granskningen har sålunda en påtaglig betydelse för bevarandet av en god
deklarationsmoral, vilken är av den största betydelse för den direkta beskattningen.

Men även för de underordnade taxeringsmyndigheternas arbete är granskningen
nyttig. Dessa myndigheter sporras till större nit och grundlighet
vid behandlingen av deklarationerna och deras ställning gentemot allmänheten
vinner i styrka. Landskamreraren erhåller vid sin genomgång av
taxeringsliandlingarna kännedom örn taxeringsnämndernas sätt att fullgöra
sitt uppdrag. Han märker därvid, örn taxeringsnämnderna på grund av
misstolkning av författningarna genomgående underlåta att taxera vad som
bör beskattas eller taxerar vad som bör vara skattefritt, samt blir i tillfälle
att rätta dylika misstag och genom upplysningar om författningarnas rätta
innebörd förebygga liknande felaktigheter ett annat år. Likaså kan han
därigenom inom distrikt, där granskningen i taxeringsnämnden bedrivits
slappt, åvägabringa bättring eller föranstalta om ombyte av taxeringsnämndsordförande
och såmedelst hålla taxeringsarbetet i länet uppe vid en
hög nivå.»

Den avsevärt stegrade omfattning, som taxeringsarbetet erhållit sedan år
1925 och den vikt, som genom 1928 års lagstiftning lagts å ledningen av
taxeringsarbetet medför, att ökat avseende måste fästas vid detta uttalande.

Det är otvivelaktigt synnerligen viktigt, att det ifrågavarande arbetet utföres
skickligt och omsorgsfullt. Olika önskemål angående formerna för
detsamma kunna givetvis föreligga eller uppkomma. Det må dock framhållas,
att länsstyrelseutredningen (sid. 59 i betänkandet) uttalat, att enligt
utredningens mening statsverkets intresse gagnats av det sätt, varpå prövningsnämndsarbetet
hittills varit organiserat.

Länsstyrelsens i Norrbottens
län *

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 130, § 34.

Till K o n u n g e n.

Genom nådig remiss den 15 december 1939 har länsstyrelsen anbefallts
att senast den 20 januari 1940 inkomma med utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer anfört i sin berättelse angående ersättning till
15—40725G. ltcv. berättelse an;/. statsverket är 193!). 11.

— 226 —

befattningshavare vid länsstyrelserna för arbete åt prövningsnämnderna
(§ 34).

Till åtlydnad härav får länsstyrelsen i undeixlånighet anföra följande.

I bei-ättelsen erinras om vad 1930 års riksdagsrevisorer anfört i fråga örn
ersättningen till länsstyrelsernas tjänstemän för arbete åt prövningsnämndei-na
och örn riksdagens med anledning härav avlåtna skrivelse till Eders
Kungl. Majit med anhållan, att utredning måtte verkställas xörande ett ändamålsenligt
ordnande av taxeringsarbetet, närmast med hänsyn till användningen
av den personal, som för detta ändamål årligen behövde tagas i anspi''åk.
Revisorerna uttala härefter att denna skiävelse, såvitt revisorerna
kunnat finna, ännu skulle vara på Eders Kungl. Maj :ts prövning beroende.

Mot detta uttalande får länsstyrelsen endast påpeka att med anledning av
denna riksdagsskrivelse förslag till ändringar i taxeringsförordningen i detta
avseende framlagts och resulterat i författningsändringar den 22 juni 1932
och den 15 juni 1934, vai''jämte Eders Kungl. Majit genom cirkulär den 22
juni 1934 till länsstyrelserna i samtliga län med vissa föreskrifter angående
bestämmande av ersättning för arbete åt prövningsnämnd föreskrev, att
länsstyi-else icke finge besluta rörande ersättning för arbete åt nämnden innan
Eders Kungl. Majit meddelat beslut angående det högsta belopp, som
härför finge disponeras. Länsstyrelsexna anbefalldes, att till Eders Kungl.
Majit inkomma med yttrande och förslag angående den ersättning, som torde
tillkomma envar av de personer, vilka anlitats för arbete åt den ordinarie
prövningsnämnden och skulle länsstyrelsen därvid hava att lämna uppgifter
och verkställa utredningar i de hänseenden, som framginge av en till cirkuläret
fogad bilaga. Denna bilaga, som upptog 32 olika kolumner, innehöll
olika taxor för olika slag av arbete, samt förutsatte detaljerade redogörelser
för arbetets beskaffenhet och kvalitet.

Enahanda föreskrifter hava av Eders Kungl. Majit sedermera varje år
meddelats. Från och med år 1936 hava taxorna i åtskilliga avseenden nedsatts
så att ersättningsbeloppen beskurits.

Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att de ersättningsbelopp, varom
nu är fråga, utgått med ledning av fastställda taxoi\ samt att beräkningsgrunderna
i detalj varit tillgängliga för Eders Kungl. Majit före anvisandet
av medel för ändamålet.

Beträffande ersättningarnas storlek torde böra påpekas att de av i-evisorerna
lämnade uppgifterna avse bruttobelopp, i vilka således ingå kostnader
för skrivhjälp m. m.

Frågan om prövningsnämndsarbetets organisation har även berörts av
länsstyi-elseutredningen, som konstatei^at, att det med nuvarande organisation
av taxeringsväsendet icke vore möjligt att med den å länsstyrelserna till
buds stående personal å vanlig tjänstgöringstid fullgöra både prövningsnämndsarbetet
och annat under samma tid förekommande arbete. Länsstyrelseutredningen
anför vidai-e härom: »Därutinnan är att märka, att prövningsnämndsarbetet
inträffar under en tid, då göx-omålen å landskontoren
äro minst lika omfattande som övriga delar av året. Under denna tid förekomma
dessutom en del speciella ai-beten.» Efter att hava uppräknat en hel
del dylika ärenden foitsäller utredningen: »Detta nödvändiggör, att det arbete,
som av länsstyrelsens tjänstemän utföras för vederbörande prövningsnämnd,
till stor del måste utföras å annan tid än ordinarie tjänstetid.

— 227 —

löpande tjänstebestyren är icke genomförbart, då kompetenta vikarier icke
stå att få, vartill kommer, att arbetsplats som regel saknas inom länsstyrelsen
för erforderliga extra arbetskrafter genom att lokalutrymmena i allmänhet
äro mycket begränsade och hårt utnyttjade. Det övertidsarbete, som sålunda
måste påläggas landskontorets befattningshavare, har varit synnerligen
betungande och av helt annan omfattning än som torde lia förutsatts
såsom vanligt vid tillkomsten av avlöningsreglementet, vilket utgår från att
övertidsarbete allenast undantagsvis måste äga rum.»

Delta uttalande torde hava beaktats i det av revisorerna omförmälda departementschefsuttalandet
i propositionen nr 263 till 1938 års riksdag, däri
han förutsatte, att införandet av det nya avlöningsreglementet icke skulle
föranleda ändring i det förfaringssätt i avseende å bestämmande av ersättning
till tjänstemännen å landskontoret för biträde åt landskamrerare!! vid
fullgörandet av på honom jämlikt taxeringsförordningen åliggande göromål
ävensom ombesörjande av vissa andra göromål inom taxeringsväsendet som
dittills tillämpats och som grundade sig på bestämmelser i taxeringsförordningen.

Angående betydelsen av det arbete, varom nu är fråga, får länsstyrelsen
hänvisa till följande uttalande av 1923 års taxeringssakkunniga:

»Granskningens fiskaliska betydelse kan icke mätas enbart efter de kronan
tillförda beloppen. Då granskningen genomföres omsorgsfullt, inträder nämligen
gynnsamma verkningar även i andra hänseenden. Det kan på goda
grunder förväntas, att vetskapen om denna eftergranskning skall förmå allmänheten
till större omsorg vid deklarationernas upprättande. Granskningen
har sålunda en påtaglig betydelse för bevarandet av en god deklarationsmoral,
vilken är av den största betydelse för den direkta beskattningen.

Men även för de underordnade taxeringsmyndigheternas arbete är granskningen
nyttig. Dessa myndigheter sporras till större nit och grundlighet vid
behandlingen av deklarationerna och deras ställning gentemot allmänheten
vinner i styrka. Landskamreraren erhåller vid sin genomgång av taxeringshandlingarna
kännedom om taxeringsnämndernas sätt att fullgöra sitt uppdrag.
Hail märker därvid, örn taxeringsnämnderna på grund av misstolkning
av författningarna genomgående underlåta att taxera vad som bör beskattas
eller taxera vad som bör vara skattefritt, samt blir i tillfälle att rätta
dylika misstag och genom upplysningar om författningarnas rätta innebörd
förebygga liknande felaktigheter ett annat år. Likaså kan han därigenom inom
distrikt, där granskningen i taxeringsnämnden bedrivits slappt, åvägabringa
bättring eller föranstalta örn ombyte av taxeringsnämndsordförande
och såmedelst hålla taxeringsarbetet i länet uppe vid en hög nivå.»

Det är otvivelaktigt synnerligen viktigt, att det ifrågavarande arbetet utföres
nied stor skicklighet och noggrannhet. Formerna för detta arbetes bedrivande
kunna givetvis diskuteras, men här må dock framhållas, att länsstyrelseutredningen
uttalat, att enligt utredningens mening statsverkets intresse
gagnats av det sätt, varpå prövningsarbetet hittills varit organiserat.

Enligt länsstyrelsens uppfattning tar avlöningsreglementets bestämmelser
örn skyldighet för tjänsteman i adertonde och högre lönegrader att utföra
arbete ä övertid utan ersättning sikte på länsstyrelsens norunda och löpande
arbetsuppgifter, medan däremot Eders Kungl. Majit såsom ovan framhållits
lämnat särskilda föreskrifter olli, hur ersättning bör utgå ifråga örn dessa
tjänstemäns befattning nied prövningsnämndsarbetet.

Såsom länsstyrclseutredningcn framhållit är icke tjänstemannauppsättningen
vid länsstyrelserna tilltagen nied de mått, som erfordras för att inom
ramen av 42 timmars arbetsvecka plus skäligt övertidsarbete inrymma även
ifrågavarande tjänstemäns befattning nied taxeringsarbete. Denna mening

— 228 —

har också, såsom nyss framhållits, vunnit Eders Kungl. Maj:ts godkännande
genom beviljandet av särskild ersättning för detta arbete.

En omläggning rörande prövningsnämndsarbetets utförande på sätt statsrevisorerna
föreslagit skulle med säkerhet mycket snart framtvinga inrättande
av nya tjänster, för vilka kostnaderna utan tvivel skulle bliva större än
de ersättningar, som nu utgå härför.

Slutligen bör i detta sammanhang framhållas att granskningsarbetet till
prövningsnämnden är av den beskaffenhet, att detsamma i statsnyttans intresse
kräver vana och väl kvalificerade tjänstemän för dess utförande. Detta
gör att endast ett fåtal av en länsstyrelses tjänstemän kan anlitas härför. Att
utan ersättning pålägga dessa tjänstemän ett så omfattande och ansvarsfullt
arbete utöver ordinarie sysslor kan länsstyrelsen för sin del icke finna förenligt
med billighet.

Prövningsnämndsarbetets omfattning inom Norrbottens län åren 1936—
1939 framgår av följande uppställning:

År . landskamrer- Summa

anmarkmngar

1936 .................... 844 740 1,584

1937 .................... 890 758 1,648

1938 .................... 1,020 569 1,589

1939 .................... 1,099 740 1,839

eller sammanlagt 3,853 2,807 6,660

Resultatet av landskamrerarens och biträdande tjänstemans granskning
av deklarationerna hava uppgått till följande höjningar av de taxerade inkomsterna
enligt kommunalskattelagen och de taxerade beloppen enligt förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, nämligen

år 1936 ...................... 355,640 kronor respektive 470,850 kronor

» 1937 ...................... 383,610 » » 460,480 »

» 1938 ...................... 215,020 » » 392,570 »

» 1939 ....... 321,830 » » 519,840 »

eller sammanlagt 1,276,100 kronor respektive 1,843,740 kronor.

Vid fastiglietsprövningsnämnden år 1938 behandlades 510 besvär och 524
landskamrersyrkanden, vilka senare resulterade i höjning av taxeringsvärdena
på sammanlagt 1,253,900 kronor.

Då revisorerna särskilt påpekat de stora belopp, som länsassessorn å landskontoret
uppburit för prövningsnämndsarbeten, må här angivas omfattningen
av hans granskningsarbete.

Godkända anmärkningar
prövnings- fastighets nämnd

prövningsnämnd

år 1936 .................. 216 _

» 1937 .................. 435 —

» 1938 .................. 339 265

» 1939 .................. 201 —

Luleå i landskontoret den 20 januari 1940.

Underdånigst
D. HANSÉN.

N. W. NILSSON.

— 229 -

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 199, § 35.

Till Ko n unge n.

Till åtlydnad av remiss den 15 december 1939 får riksräkenskapsverket
härmed avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade
revisorer under § 35 av berättelsen angående statsverket anfört i fråga örn
tillgodoräkning av icke-ordinarie anställning för uppflyttning i högre löneklass.

Sedan statsrevisorerna först lämnat en redogörelse för tillkomsten och tilllämpningen
av tillgodoräkningsbestämmelserna i 11 § avlöningsreglementet
den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa
andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, hava revisorerna framhållit,
att de år 1922 genomförda ändringarna i bestämmelserna om rätt för
befattningshavare att för uppflyttning i högre löneklass få tillgodoräkna anställning
före tillträdet av ordinarie tjänst (kungörelsen 1922: 367) inneburit
en avsevärd skärpning av de tidigare i ämnet gällande föreskrifterna samt
att under de närmast följande åren efter denna skärpning ifrågavarande bestämmelser
tillämpats mycket restriktivt. Enligt revisorernas mening syntes
dock under de senaste åren dessa bestämmelser hava tillämpats på ett sätt,
som knappast varit avsett. Under hänvisning till ett flertal exempel hava revisorerna
vidare framhållit, att hos myndigheter, som haft att handlägga
frågor angående tillgodoräkning av icke-ordinarie anställning för löneklassuppflyttning
i ordinarie tjänst, vitt skilda uppfattningar gjort sig gällande
beträffande tillämpningen av dessa bestämmelser samt att man med all sannolikhet
även under de närmaste åren kunde räkna med ett stort antal ansökningar
angående rätt att få tillgodoräkna sådan anställning, som enligt
förut tillämpad praxis icke fått tillgodoräknas. För vinnande av enhetlighet
och reda på ifrågavarande område hava revisorerna slutligen ifrågasatt, att
frågor angående tillgodoräkning enligt före den 1 juli 1939 gällande avlöningsbestämmelser
för befattningshavare vid statsdepartement och vissa
andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, borde avgöras av Kungl.
Majit.

Även riksräkenskapsverket bar konstaterat, att synnerligen skiftande uppfattningar
gjort sig gällande vid tillämpningen av ifrågavarande tillgodoräkningsbestämmelser.
Att så blivit fallet har varit förklarligt på grund av bestämmelsernas
vaga formulering, som ofta gjort tolkningen till en ren orndömesfråga.
Tvekan kan emellertid enligt riksräkenskapsverkets mening ej
råda därom, alt med de vid 1922 års riksdag vidtagna författningsändringarna
avsågs en skärpning i förhållande till förut gällande regler. Utvecklingen
har dock kommit att gå i en motsatt riktning, vilket flör statsverket medfört
dryga och icke avsedda kostnader.

Beträffande tolkningen av ifrågavarande tillgodräkningsbestämmelser får
riksräkenskapsverket, till komplettering av de utav statsrevisorerna anförda
exemplen, erinra örn följande belysande fall.

Ilos Sveriges geologiska undersökning anhöll en statsgeolog (26 lönegraden)
att för uppflyttning i högre löneklass få tillgodoräkna tidigare tjänstgöring
såsom biträdande geolog (e. o. 21 lönegraden). Yttrande inhämtades
i ärendet från statskontoret, som framhöll, att den olikhet i löneställning,
som förelanns mellan statsgeolog och biträdande geolog och som ytterligare

— 230

förstorats, sedan statsgeologbefattning från och med budgetåret 1925/26 uppflyttats
från 24 lönegraden till 26 lönegraden, enligt ämbetsverkets uppfattning
talade för att den tjänstgöring, som åvilade biträdande geolog, näppeligen
vore av beskaffenhet att kunna tillgodoräknas statsgeolog i löneturshänseende.
I enlighet med statskontorets avstyrkande avslogs ansökningen.
Sökanden anförde emellertid besvär hos kammarrätten, som i meddelat utslag
fann, att den omständigheten, att klaganden under sin tid såsom biträdande
geolog varit placerad i lägre lönegrad än den han efter befordringen
till statsgeolog kommit att tillhöra, icke utgjorde hinder för att nämnda tid
tillgodoräknades honom för uppflyttning i högre löneklass i sistnämnda befattning.
Kammarrätten undanröjde på grund härav myndighetens beslut.

I ett annat fall, som i förevarande sammanhang är av intresse, har kammarrätten
på besvär över marinförvaltningens beslut i fråga om löneklassplacering
medgivit ordinarie sekreterare i 24 lönegraden rätt att för uppflyttning
i högre löneklass tillgodoräkna sig anställning såsom förste amanuens.
Kammarrättens utslag i sistberörda fall var dock ej enhälligt, i det
att två av de i målets handläggning deltagande ledamöterna icke funno skäl
att göra ändring i det överklagade beslutet.

Framhållas må ock att beträffande länsnotarie respektive länsbokhållare
av första klass (24 lönegraden) kammarrätten i vissa fall låtit vederbörande
tillgodoräkna tjänst såsom extra länsnotarie respektive länsbokhållare (e. o.
19 lönegraden), medan i andra fall sådan tillgodräkning ej medgivits.

I likhet med statsrevisorerna anser riksräkenskapsverket det önskvärt att
för vinnande av enhetlighet vid tillämpning av ifrågavarande tillgodoräkningsbestämmelser
beslutanderätten i dylika frågor återflyttas till Kungl.
Majit. Då det synes angeläget, att en dylik överflyttning med det snaraste
kommer till stånd, vill riksräkenskapsverket förorda utfärdande av föreskrift,
att, därest befattningshavare efter utgången av januari månad år 1940 till
vederbörande myndighet inkommer med ansökan att jämlikt 11 eller 12 §
i avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen den 22 juni 1921 (nr
451) för uppflyttning i löneklass få tillgodoräkna före den 1 juli 1939 fullgjord
tjänstgöring, sådan ansökan skall underställas Kungl. Maj :ts prövning.
Detsamma bör gälla ifråga örn tillgodoräkning enligt de bestämmelser, som
—1 bortsett från avlöningsreglementet för kommunikationsverken — i anslutning
till föreskrifterna i kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 367) meddelats
för andra befattningshavare i statens tjänst.

I handläggningen av detta ärende har jämte undertecknade byråchefen
Arvidsson deltagit.

Stockholm den 29 december 1939.

Underdånigst
ERIK STRIDSBERG.

O. BACKLUND.

I. d''Aubigné.

— 231 —

Allmänna lönenämndens
(civilförvaltningen)

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 139, § 35.

Till Konungen.

Genom remiss den 15 december 1939 har allmänna lönenämnden anbefallts
att avgiva utlåtande med anledning av vad i remissen bifogat transumt
av riksdagens senast församlade revisorers berättelse yttrats angående tillgodoräkning
av icke-ordinarie anställning för uppfattning i högre löneklass
(§ 35); och får lönenämnden i anledning härav anföra följande.

1939 års statsrevisorer hava framhållit, att de år 1922 meddelade bestämmelserna
om rätt för befattningshavare att för uppflyttning i högre löneklass
få tillgodoräkna anställning före tillträdet av ordinarie tjänst under de senaste
åren tillämpats på ett sätt, som knappast varit avsett. Av den undersökning
rörande bestämmelsernas tillämpning, som statsrevisorerna företagit,
hava revisorerna funnit framgå, att hos myndigheterna vitt skilda uppfattningar
gjort sig gällande beträffande tillämpningen av ifrågavarande tillgodoräkningsbestämmelser.
Vidare har framhållits, att man även under de
närmaste åren med all sannolikhet torde kunna påräkna ett stort antal ansökningar
angående rätt att få tillgodoräkna sådan anställning, som förut
icke fått tillgodoräknas. För vinnande av enhetlighet och reda på hithörande
område hava revisorerna ifrågasatt, att frågor angående tillgodoräkning
enligt före den 1 juli 1939 gällande avlöningsbestämmelser för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila
statsförvaltningen, böra avgöras av Kungl. Maj:t.

Den av revisorerna lämnade redogörelsen rörande tillämpningen av de
ifrågavarande tillgodoräkningsbestämmelserna synes lönenämnden giva vid
handen, att dessa under de senaste åren givits en tolkning, som knappast
kan anses överensstämma med vad som avsetts vid tillkomsten av desamma.
Likaledes framgår av revisorernas redogörelse, att myndigheterna i åtskilliga
fall av principiell betydelse givit uttryck åt helt olika uppfattningar rörande
bestämmelsernas innebörd. Sålunda har kammarrätten i mål av betydande
praktisk räckvidd funnit sig böra frångå den uppfattning, som statskontoret
hävdat i utlåtanden, som statskontoret jämlikt föreskrifterna i Kungl. Maj:ts
cirkulär den 22 december 1922 haft att avgiva till myndigheternas ledning
vid bestämmelsernas tolkning. Sistnämnda förhållande har enligt lönenämndens
mening uppenbarligen varit ägnat att motverka en konsekvent och enhetlig
tillämpning av tillgodoräkningsbestämmelserna, då vissa myndigheter
i överensstämmelse med föreskrifterna i cirkuläret i tveksamma lall inhämtat
utlåtande från statskontoret, medan andra myndigheter följt den uppfattning,
som kommit till uttryck i kammarrättens utslag.

Med hänsyn till det anförda synas lönenämnden skäl tala för, att särskilda
åtgärder vidtagas för åstadkommande av enhetlighet och reda på förevarande
område. Den av revisorerna i dylikt syfte ifrågasatta anordningen, att
frågor angående tillgodoräkning enligt före den 1 juli 1939 gällande avlöningsbestämmelser
för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra
verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, böra avgöras av Kungl. Maj:t,
synes jämväl lönenämnden vara den utväg, som härvid närmast bör komma
i fråga. En dylik åtgärd skulle sålunda innebära en återflyttning till Kungl.
Majit av den beslutanderätt i tillgodoräkningsfrågor, som genom kungörcl -

— 232 —

sen 1921:685 delegerades till vederbörande verk eller myndighet. Lönenämnden
vill framhålla, att därest den ifrågasatta anordningen anses böra
genomföras, jämväl frågor om tillgodoräkning för lärarpersonalen vid statens
undervisningsväsende böra avgöras av Kungl. Maj:t.

I avgörandet av förevarande ärende hava deltagit undertecknad lönenämndens
ordförande samt ledamöterna Almgren, Englund, Köersner, Magnusson,
Reinwall och Wahlmark. Särskilt yttrande har avgivits av ledamöterna Englund,
Köersner och Reinwall, vilket yttrande bifogas.

Stockholm den 18 januari 1940.

Underdånigst
ERIK STRIDSBERG.

Bernt Nilsson.

Bilaga.

Särskilt yttrande.

Statsrevisorernas förslag örn återförande av beslutanderätten i tillgodoräkningsfrågor
till Kungl. Maj:t synes väsentligen grunda sig på det förhållandet,
att de förefintliga bestämmelserna tillämpats på ett sätt, som måhända
icke varit avsett vid bestämmelsernas tillkomst.

Därvid må till en början framhållas, alt även örn avsikten med de ifrågavarande
bestämmelserna tilläventyrs varit den, som revisorerna hävdat, detta
likväl icke kommit till tydligt uttryck vid bestämmelsernas avfattning. Det
torde sålunda aldrig kunna göras gällande, att den tillämpning av bestämmelserna,
som kommit till synes i kammarrättens praxis, skulle vara oförenlig
med tillgodoräkningsföreskrifterna sådana de utformats i avlöningsförfattningarna.
Snarare skulle väl i stället kunna sägas, att den tolkning av
förekommande likvärdighetsspörsmål, som i vissa fall hävdats av statskontoret
och riksräkenskapsverket, stått i mindre god överensstämmelse med bestämmelsernas
ordalag. Det synes också tvivel underkastat, huruvida den
av nyssnämnda ämbetsverk genomgående hävdade restriktiva tolkningen
skulle godkännas av de allmänna domstolarna, därest tjänstemännen skulle
vilja bringa de ifrågavarande spörsmålen under domstolarnas prövning.

Det förefaller synnerligen otillfredsställande, att den omständigheten, att
rättstillämpningen av olika skäl utvecklats i den riktning som skett, skall
tågås till intäkt för genomförande av ändringar i fråga örn själva beslutanderätten.
En dylik tendens förefaller ur olika synpunkter betänklig.

På grund av det anförda och då den av statsrevisorerna ifrågasatta anordningen,
i motsats till vad revisorerna gjort gällande, synes föga ägnad att
åstadkomma enhetlighet och reda på ifrågavarande område få vi avstyrka
densamma.

G. A. Englund.

Berta Köersner.

J. A. Reinwall.

233 —

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 148, § 38.

Till Konungen.

Till åtlydnad av remiss den 15 december 1939 får riksräkenskapsverket
härmed avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade
revisorer under § 38 av berättelsen anfört rörande ersättning till vissa vikarier
å landsfiskalstjänster.

Revisorerna hava påtalat, att vid tillämpningen av gällande bestämmelser
i cirkuläret den 11 november 1927 rörande ersättning till sådan vikarie för
landsfiskal, som icke är befattningshavare hos länsstyrelse, tvekan uppkommit
angående rätta tolkningen av dessa föreskrifter samt att riksräkenskapsverkets
revision framställt ett stort antal anmärkningar mot utbetalningar av
dylik ersättning. Revisorerna hava vidare med hänsyn till den osäkerhet, som
syntes råda beträffande tolkningen av ifrågavarande bestämmelser, förordat,
att ett förtydligande av dessa föreskrifter snarast möjligt borde komma till
stånd.

Riksräkenskapsverket får vitsorda, att ett stort antal anmärkningar framställts
mot att ersättning till sådan vikarie för landsfiskal, som icke är befattningshavare
vid länsstyrelse, beräknats efter residensstadens ortsgrupp i
stället för efter tjänstgöringsortens. Något utslag i anledning av dylika anmärkningar
har ännu icke meddelats av riksräkenskapsverket eller kammarrätten.

Bland anmärkningarna förekomma fall, då hos landsfiskal sedan flera år
anställt biträde under vikariat för landsfiskalen kommit i åtnjutande av avlöning
enligt residensstadens ortsgrupp. Nämnas må, att biträdet jämväl varit
mantalsskriven å den ort. där han vikarierat. Att under sådana förhållanden
beräkna hans avlöning icke efter tjänstgöringsortens ortsgrupp utan efter
ortsgruppen för en annan och i detta sammanhang ovidkommande ort (residensstaden)
synes strida mot de grundläggande principerna för systemet med
lönens utmätande efter levnadskostnadernas olika höjd på skilda orter inom
landet. Riksräkenskapsverket får fördenskull tillstyrka, att omförmälda cirkulär
den 11 november 1927 gives sådan ändrad avfattning, att föreliggande
osäkerhet i tolkningshänseende undanröjes.

Stockholm den 23 januari 1940.

Underdånigst
P. S. RUNEMARK.

V. ARVIDSSON.

I. cl’Aubigné.

— 234

Allmänna lönenämndens
(civilförvaltningen)

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 148, § 3b.

Till Konungen.

Genom remiss den 15 december 1939 har allmänna lönenämnden anbefallts
att avgiva utlåtande med anledning av vad i remissen bifogat transumt av
riksdagens senast församlade revisorers berättelse yttrats angående ersättning
till vissa vikarier å landsfiskalstjänster (§ 38); och får lönenämnden i anledning
härav anföra följande.

1939 års statsrevisorer hava upptagit till granskning tolkningen av de i
Kungl. Maj:ts cirkulär den 11 november 1927 meddelade föreskrifterna rörande
ersättning till vikarie å, bland andra, landsfiskalstjänst. Enligt nämnda
föreskrifter skall, då befattning såsom landsfiskal efter förordnande uppehälles
av sådan extra befattningshavare vid länsstyrelse, vilkens avlöning icke
bestämts att utgå enligt viss löneklass, eller ock av den, som icke är befattningshavare
vid länsstyrelse, ersättning till vikarien utgå på sätt och enligt de
grunder, som föreskrivits i kungl, brev den 30 december 1926. Härvid skall
beträffande sådan vikarie, som är extra befattningshavare hos länsstyrelse,
iakttagas, att avlöningen å hans egen befattning skall, med vederbörliga avdrag
enligt bestämmelserna i nyssnämnda brev, utgå enligt den löneklass i
den i kungörelsen 1925: 356 (numera 1939: 273) intagna löneplanen, som närmast
motsvarar avlöningen å hans extra befattning, dock högst efter 12 löneklassen.
I fråga örn vikarie, som icke är befattningshavare vid länsstyrelse,
skall så anses, som om han är extra befattningshavare vid den länsstyrelse,
som meddelat förordnandet, med avlöning enligt 12 löneklassen. Enligt vad
revisorerna inhämtat, har vid tillämpning av förenämnda bestämmelser en
viss tvekan uppkommit rörande tolkningen av föreskriften, att till sådan vikarie
för landsfiskal, som icke är befattningshavare vid länsstyrelse, ersättning
skall utgå, som om vikarien vore extra befattningshavare vid den länsstyrelse,
som meddelat förordnandet, med avlöning enligt 12 löneklassen. Vid
beräknandet av avlöningen hava några länsstyrelser ansett densamma böra
utgå efter den dyrortsgrupp, tjänstgöringsorten för den uppehållna tjänsten
tillhör, medan flertalet länsstyrelser låtit lönen utgå efter residensstadens dyrortsgrupp.
Enligt vad revisorerna uppgiva, hava av riksräkenskapsverkets revision
sammanlagt 127 anmärkningar framställts mot utbetalningar enligt förenämnda
stadgande under budgetåret 1938/1939 avseende tillhopa ett belopp
av 27,836 kronor.

Revisorerna hava erinrat om, att enligt föreskrift i kungörelsen 1935:397
(numera 1939:273) extra tjänsteman utan fast stationeringsort skall åtnjuta
lön enligt den ortsgrupp tjänstgöringsorten tillhör. Nu ifrågavarande vikarier
utgjordes i regel av biträden anställda hos vederbörande landsfiskal, vilka,
ehuru sorterande under länsstyrelsen, dock icke vore extra befattningshavare
därstädes i avlöningsreglementets mening och för vilka residensstaden således
icke kunde anses såsom stationeringsort i annat fall än då residensstaden
sammanfölle med tjänstgöringsorten. Under sin tjänstgöring hos landsfiskalen
åtnjöte dessa biträden endast arvode och vore ej placerade i lönegrad enligt
26 § ovannämnda kungörelse. Det syntes under sådana förhållanden enligt
revisorernas mening ej böra råda någon som helst tvekan örn att avlöningen
till nämnda vikarier skulle beräknas enligt den ortsgrupp, vartill den

235 —

verkliga tjänstgöringsorten hörde. Revisorerna hava slutligen uttalat, att med
hänsyn till den tolkning, som givits åt bestämmelserna i omförmälda cirkulär
den lt november 1927, det ville synas revisorerna, att ett förtydligande av
dessa föreskrifter snarast möjligt borde komma till stånd.

Lönenäinnden tillåter sig erinra, att länsstyrelsen i Västmanlands län i skrivelse
till Kungl. Majit den 28 oktober 1938 gjorde viss framställning i fråga
örn beräkningen av de avlöningsförmåner, som utbetalats till personer, vilka
efter den 1 juli 1927 inom länet tjänstgjort såsom vikarier å landsliskalstjänster
och icke varit befattningshavare vid länsstyrelse. I sagda ärende hade
länsstyrelsen anfört, bland annat, att tretton personer, vilka under längre eller
kortare tider tjänstgjort såsom vikarie för landsfiskal, stationerad å annan
och lägre dyrortsgrupp tillhörande ort än Västerås, under framhållande att
lönen bort utgå efter den dyrortsgrupp Västerås tillhört, hemställt örn utbekommande
av skillnaden mellan vad som på grund härav bort utgå och vad
de uppburit, att länsstyrelsen -— som tidigare ansett lillien böra utgå efter den
dyortsgrupp, stationeringsorten för den uppehållna tjänsten tillhörde — kommit
till den uppfattningen, att lönen borde beräknas efter residensstadens
dyrortsgrupp, att till de befattningshavare, som på grund av länsstyrelsens
tidigare tolkning av bestämmelserna i ämnet uppburit för låg avlöning, syntes
böra utbetalas, vad som alltifrån den 1 juli 1927 för litet utanordnats, att
beloppet härav kunde uppskattas till sammanlagt 7,600 kronor samt att icke
någon utbetalning ägt rum före år 1929. Med hänsyn till den relativt stora
utbetalning, som länsstyrelsen sålunda ifrågasatt, hade länsstyrelsen förklarat
sig icke vilja underlåta att hos Kungl. Majit anmäla förhållandet; och hade
länsstyrelsen tillika tillkännagivit sin avsikt, att därest Kungl. Majit lämnade
denna anmälan utan erinran, utbetala den ytterligare avlöning till här ifrågavarande
personal, som enligt de angivna grunderna kunde tillkomma densamma.

I ett i sagda ärende den 13 maj 1939 avgivet utlåtande anförde allmänna
civilförvaltningens lönenämnd, bland annat, att beträffande frågan, huruvida
lönen till sådan vikarie å landsfiskalsbefattning, vilken icke vore befattningshavare
vid länsstyrelse, skulle utgå efter tjänstgöringsortens eller residensstadens
dyrortsgrupp, det ville synas lönenämnden, att föreskrifternas ordalag
närmast talade för det senare alternativet. Enligt vad lönenämnden inhämtat,
hade emellertid sagda spörsmål gjorts till föremål för prövning i anmärk -ningsväg. Med hänsyn härtill och då tolkningen av bestämmelserna i ovannämnda
cirkulär i första hand ankomme på vederbörande länsstyrelse, ansåge
lönenämnden, att den av länsstyrelsen gjorda anmälan icke borde föranleda
någon Kungl. Majlis åtgärd. Kungl. Majits beslut i ärendet den 6 oktober
1939 är avfattat i överensstämmelse med sagda lönenämnds förslag.

I likhet med allmänna civilförvaltningens lönenämnd håller allmänna lönenämnden
för sin del före, att de ifrågavarande bestämmelsernas ordalag
närmast lala för, alt lönen lill sådan vikarie å landsfiskalsbefattning, vilken
icke är befattningshavare vid länsstyrelse, /skall utgå efter residensstadens
dyrortsgrupp. Lönenämnden vill även framhålla, att, enligt vad som framgår
av en av länsstyrelsen i Västmanlands län i nyssnämnda ärende gjord
förfrågan bos övriga länsstyrelser, länsstyrelserna i Älvsborgs och Västmanlands
Ilin tidigare ansett lönen böra utgå efter den dyrortsgrupp, stationeringsorten
för den uppehållna tjänsten tillhörde, medan samtliga (ivriga länsstyrelser
låtit lillien ulgå efter residensortens dyrortsgrupp.

Då emellertid enligt lönenämndens mening övervägande skill tala för, all
avlöningen til! ifrågavarande vikarier lämpligen bör beräknas enligt deli ortsgrupp,
vartill den verkliga tjänstgöringsorten bör, vill lönenämnden tillstyr -

236 —

ka, att de i cirkuläret den 11 november 1927 meddelade föreskrifterna för*
tydligas i dylik riktning.

I avgörandet av förevarande ärende hava deltagit undertecknad lönenämndens
ordförande samt ledamöterna Almgren, Englund, Köersner, Magnusson,
Reinwall och Wahlmark.

Stockholm den 18 januari 1940.

Underdånigst
ERIK STRIDSBERG.

Bernt Nilsson.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 155, § 42.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 december 1939 har Kungl. Majit anbefallt riksräkenskapsverket
att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens år 1939
församlade revisorer under § 42 i sin berättelse anfört i fråga om vissa iakttagelser
angående utbetalningar av överåriga depositioner. Till åtlydnad härav
får riksräkenskapsverket anföra följande.

Revisorerna erinra, hurusom för enskildas räkning hos länsstyrelserna
gjorda depositioner, som bliva tio år gamla, skola genom särskild kungörelse
uppsägas till återlyftning inom natt och år från kungörelsens datum. Depositioner,
som icke inom föreskriven tid återlyfts av vederbörande, skulle enligt
föreskrift i kungl, brev till statskontoret den 2 oktober 1828 ursprungligen
insändas till statskontoret och av detta ämbetsverk insättas på särskild räkning
i riksbanken. Numera insändas emellertid deponerade medel i regel ej
till statskontoret utan omföras i stället i länsräkenskaperna till riksstatstiteln
för övriga diverse inkomster under beteckningen »överåriga depositioner».
Från sagda titel sker sedan utbetalning, när vederbörande gör framställning
örn beloppets utfående.

Revisorerna hava funnit det otillfredsställande, att enskilda personer utan
varje tidsbegränsning kunna utfå deponerade belopp. Då reglerna på förevarande
område jämväl i övrigt vore föråldrade, ansåge revisorerna, att de
borde ersättas med mera tidsenliga föreskrifter, bland annat åsyftande en
skälig begränsning av den tidsperiod, under vilken staten skulle vara ansvarig
för de nedsatta beloppen.

Enligt riksräkenskapsverkets mening är den av revisorerna väckta frågan
av praktisk betydelse i främsta rummet ur bokföringssynpunkt. En önskvärd
förenkling skulle stå att vinna genom förkortning av den tid, under vilken
depositioner skola med utförlig specifikation balanseras i länsstyrelsernas
räkenskaper. Att, såsom på sina håll förekommer, i form av deposition
upptaga i räkenskapen ett eller annat öre, utgörande för mycket guldna utskylder,
som återsänts till vederbörande men som denne underlåtit att utlösa,
medför besvär och kostnader, vilka icke stå i rimlig proportion till sakens
ringa betydelse. I dylika fall eller då man eljest har anledning att räkna
med att rättsägaren icke kommer att göra sin rätt gällande, torde medel av

— 237 —

ifrågavarande slag omedelbart eller efter kortare tid, förslagsvis ett år, kunna
bokföras å inkomsttiteln »A IV: 5 övriga diverse inkomster». För underlättande
av beloppets identifiering i händelse av sedermera framställt krav
torde lämpligen kunna hos länsstyrelserna föras en för ändamålet upprättad,
fortlöpande förteckning. Med denna anordning torde arbetet med utskrivandet
av de till länsstyrelsernas huvudböcker fogade specifikationerna av behållningen
å depositionskontot icke oväsentligt underlättas.

Under hänvisning till det ovan anförda får riksräkenskapsverket sålunda
tillstyrka, att nuvarande bestämmelser på förevarande område omarbetas i
syfte att ernå ett mindre tids- och arbetskrävande redovisningssystem.

I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknad, byråchefen Andersson
deltagit.

Stockholm den 20 januari 1940.

Underdånigst
P. S. RUNEMARK.

E. NORBERG.

Riksräkenskapsverkets

yttrande 1 anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 157, 158,
§§ 43, 44.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 december 1939 har Kungl. Majit anbefallt riksräkenskapsverket
att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens år
1939 församlade revisorer i sin berättelse anfört dels under 43 § angående
indrivning av kronans fordringar i balansmål, dels under 44 § angående
vissa avskrivningsfrågor. Då dessa båda spörsmål äga nära inbördes samband,
har riksräkenskapsverket ansett sig böra upptaga dem till samtidig
behandling och får i ärendet anföra följande.

På sätt revisorerna i sin berättelse erinrat, har den nu tillämpade ordningen
för indrivning och avskrivning av vissa kronans fordringar tidigare
varit föremål för riksdagens revisorers uppmärksamhet. Närmare redogörelse
härför återfinnes under §§ 22 och 38 i den år 1936 avgivna berättelsen.
Riksräkenskapsverket anförde i häröver infordrat utlåtande den
9 januari 1937, att verket funne de av revisorerna påtalade förhållandena
beträffande såväl indrivningen av kronans ifrågavarande fordringar som avskrivningsärendenas
behandling och bokföringen av avskrivna belopp vara
mindre tillfredsställande. En utredning syntes därför enligt riksräkenskapsverkels
mening snarast möjligt böra verkställas angående de åtgärder, som
kunde vidtagas för avhjälpande av berörda missförhållanden.

Såsom en förberedande åtgärd avlät riksräkenskapsverket den 2 januari
1937 cirkulärskrivelse till samtliga länsstyrelser med anmodan att före den
1 mars 1937 inkomma till riksräkenskapsverket med förteckning över dels
kronans den 30 juni 1936 hos vederbörande länsstyrelse i balansmål utestående
fordringar på grund av redogörares tillgrepp och förskingring eller
försummelse, dels samtliga av länsstyrelsen sedan den 1 januari 1926 verkställda
extra ordinarie avskrivningar av dylika fordringar med angivande i

238 —

varje särskilt fall, huruvida avskrivning verkställts enligt medgivande av
Kungl. Majit eller med stöd av bestämmelserna i förordningen den 11 december
1830 (nr 85) samt kungörelsen den 29 september 1911 (nr 106).
Förteckningen skulle innehålla uppgift å vederbörande gäldenär namn, beloppets
storlek, tidpunkten för fordrans uppkomst samt vidtagna exekutionseller
andra åtgärder.

Sedan de sålunda infordrade uppgifterna inkommit till ämbetsverket, meddelade
verket genom ny cirkulärskrivelse till länsstyrelserna den 12 juni 1937
anvisning rörande bokföring av kronans ifrågavarande hos länsstyrelserna
i balansmål utestående eller framdeles uppkommande fordringar, därvid
föreskrevs, att dylika fordringar skulle från och med budgetåret 1936/37
i länsstyrelsernas räkenskaper upptagas på tillgångssidan under rubriken
»propriebalans» och utbalanseras på skuldsidan under rubriken »utestående
osäkra fordringar».

Riksdagen har för sin del i skrivelse till Kungl. Majit den 25 maj 1937
(nr 311) i anledning av revisorernas berättelse anhållit, alt Kungl. Majit
ville dels vidtaga åtgärder för åstadkommande av ändrade bestämmelser rörande
indrivning av kronans fordringar i balans- och därmed jämställda mål
(punkt 7), dels låta verkställa utredning rörande omarbetning av bestämmelserna
angående avskrivning av statens fordringar (punkt 5). Med överlämnande
av handlingarna i ärendena har Kungl. Majit genom remiss den
24 november 1939 anbefallt riksräkenskapsverket att avgiva utlåtande och
förslag i ämnet.

Beträffande kontrollen att kronans utestående fordringar i behörig ordning
redovisas hava nu 1939 års riksdagsrevisorer framhållit, hurusom det
enligt gällande instruktion och arbetsordning för riksräkenskapsverket ålåge
verkets budgetbyrå att kontrollera, att kronans utestående fordringar i behörig
ordning redovisades. Det syntes önskvärt, att till riksdagens revisorer
från riksräkenskapsverket årligen lämnades uppgifter rörande de av
budgetbyrån vidtagna åtgärderna i nämnda hänseende under närmast föregående
budgetår beträffande samtliga sådana kronans fordringar i balansoch
därmed jämställda mål, i anledning av vilka åtgärd från verket påkallats.
Detta syntes revisorerna böra ske av den anledningen, att riksräkenskapsverkets
åtgärder i regel vore undandragna den kontroll på detta
område, som av verket utövades gentemot andra myndigheter. Revisorerna
föreslogo därför, alt en komplettering av verkets instruktion och eventuellt
dess arbetsordning skulle ske så att revisorerna framdeles kunde i detta avseende
utöva fortlöpande granskning.

Revisorernas ifrågavarande uttalande påkallar vissa kompletterande upplysningar.
Hela kontrollen av att kronans utestående fordringar i behörig
ordning indrivas är icke koncentrerad till riksräkenskapsverket och än
mindre till dess budgetbyrå. Vad särskilt angår balansmål eller angivelse
mot kronans och allmänna verks uppbördsmän och redogörare för tillgrepp
och förskingring av sådana dem, under eget ansvar inför kronan eller verket,
anförtrodda medel, stadgas i § 6 instruktionen för riksräkenskapsverket
följande:

»Det åligger riksräkenskapsverket att vid förefunnen balans hos redogörare,
vars räkenskap skall granskas inom verket, avgiva av vederbörande
begärd utredning angående balansens belopp, tiden, då densamma uppkommit,
samt övriga omständigheter, vilka inom riksräkenskapsverket kunna
utrönas och äro av betydelse för utförande såväl av själva balansmålet som
av mål angående betalningsskyldighet på grund av annans ansvarighet för
redogöraren. Det åligger jämväl verket att i fråga örn åtal mot ämbets- och
tjänstemän för fel och försummelser i avseende å såväl uppbörden, förvalt -

— 239 —

ningen och redovisningen av de linder verkets granskning hörande medel
som ock kontrollen och tillsynen därvid meddela det utlåtande, som kan
erfordras för åtalets utförade.»

Riksräkenskapsverket är sålunda i balansmål huvudsakligen ett utredande
organ, som har att beträffande räkenskaper, vilka granskas inom verket,
lämna vissa av vederbörande begärda upplysningar. I motsats lill vad som
gällde, då revisionen var förlagd till kammarrätten, har riksräkenskapsverket
icke att själv till behandling och avgörande upptaga balansmål. Icke
heller finnes inom riksräkenskapsverket någon motsvarighet till det förutvarande
advokatfiskalsämbetet hos kammarrätten, vars innehavare, bland
annat, hade att, i egenskap av kronans ombudsman och allmän åklagare i
kammarrätten, iakttaga och bevaka kronans och det allmännas rätt samt vidtaga
erforderliga åtgärder för bevakande av kronans eller det allmännas fordringar
och för beredande av säkerhet för desamma.

Riksräkenskapsverket har visserligen såsom allmänt åliggande att därest
någon oriktighet påträffas, som ej kan av verket avhjälpas, efter omständigheterna
antingen överlämna ärendet till vederbörande ämbetsmyndighet
för laga åtgärd eller inberätta förhållandet för Kungl. Majit (instruktionen
§ 2 mom. 4). Likaså har riksräkenskapsverket att vaka över att till betalning
fastställda medel inflyta och redovisas (instruktionen § 2 mom. 5).
Jämlikt kungörelsen den 12 december 1924 (nr 530) skola förvaltningsmyndigheternas
beslut i avkortnings-, avskrivnings-, restitutions- och reskontreringsmål
jämte handlingarna i målen hiläggas vederbörliga räkenskaper för
att undergå granskning i riksräkenskapsverket.

Tillsynen över att kontrollen i denna del fungerar tillfredsställande är
emellertid icke såsom enligt den äldre ordningen samlad på en hand (advokatfiskalen)
utan är splittrad och därför också mindre effektiv. Likaså
bör bemärkas, att den av riksräkenskapsverket utövade kontrollen i nyssnämnda
hänseenden har avseende å räkenskaper och redovisningshandlingar,
vilka jämlikt särskilt meddelade bestämmelser skola till verket ingivas till
granskning. Ett stort antal räkenskaper granskas emellertid av särskilda
revisionsorgan, i främsta rummet de s. k. specialrevisionerna, och deras
sätt att fullgöra sin verksamhet kan riksräkenskapsverket givetvis icke i detalj
kontrollera.

Vad därefter angår hudgetbyråns granskningsåligganden på nu förevarande
område, hänföra sig dessa till granskningen av huvudförvaltningarnas
huvudböcker, vid vilken enligt därom i arbetsordningen meddelad föreskrift
skall tillses, att utestående fordringar blivit bevakade eller att åtgärder
för indrivning skett samt att överåriga balansposter icke kvarstå i räkenskaperna.
De kronans fordringar, som i nyssnämnda föreskrift åsyftas, utgöras
huvudsakligen av förskott, inkomstrester och bankfordringar. För granskningens
underlättande skola vid huvudböckerna fogas förteckningar över
utestående fordringar med angivande av deras ålder samt vidtagna åtgärder
för indrivning och bevakning jämte inventcringsinstrument och bankbesked.
Den av budgetbyrån utövade granskningen är alltså i främsta rummet
bokföringsteknisk.

Revisorernas uttalande, att riksräkenskapsverkets åtgärder i regel skulle
vara undandragna den kontroll på detta område, som av verket utövas gentemot
andra myndigheter, finner ämbetsverket svårförståeligt, men meningen
torde vara, att riksräkenskapsverkets kontroll av andra myndigheters åtgärder
icke kunde på ett enligt revisorernas förmenande fullt tillfredsställande
sätt kontrolleras. Riksräkenskapsverket har givetvis intet att erinra
mot en dylik skärpt kontroll. Det sagda torde emellertid giva vid handen,
att det föreliggande problemet ingalunda kan ens provisoriskt lösas genom

— 240

att revisorerna årligen erhålla uppgifter från budgetbyrån rörande de av
sagda byrå i samband med granskningen av huvudförvaltningarnas huvudböcker
vidtagna åtgärderna beträffande kronans fordringar i balansmål.

Vidkommande revisorernas uttalande under § 44 i berättelsen, enligt vilket
— i avvaktan på slutförandet av den av riksdagen begärda utredningen
rörande omarbetning av bestämmelserna angående avskrivning av statens
fordringar — det vore önskvärt, att till riksräkenskapsverket från vederbörande
myndigheter — möjligen med undantag för affärsverken — i samband
med årsräkenskapernas avlämnande lämnades en specificerad uppgift
å under budgetåret verkställda avskrivningar av detta slag, känner sig riksräkenskapsverket
icke övertygat om ändamålsenligheten av en sådan åtgärd.
Redan den förberedande undersökning, som av 1936 års revisorer ägnades
den föreliggande avskrivningsfrågan, ger tydligt vid handen, att man här
har att göra med ett synnerligen invecklat och omfattande frågekomplex.
Under sådana förhållanden synes det knappast lämpligt att — särskilt i ett
tidsläge som det nuvarande — föregripa resultatet av den anbefallda utredningen
genom provisoriska anordningar, vilkas nytta och praktiska betydelse
för närvarande svårligen kan bedömas. Det bör i detta sammanhang även
erinras, att riksräkenskapsverket i följd av personalknapphet, som på grund
av inkallelser till militärtjänst ytterligare accentuerats, icke är i tillfälle att
utöva fullständig granskning av samtliga räkenskaper, varför varje utökning
av kontrollapparaten på en punkt utan motsvarande personalförstärkning
måste ske på bekostnad av andra och lika viktiga granskningsuppgifter.

Riksräkenskapsverket vill fördenskull för sin del förorda, att de av såväl
1936 års som 1939 års revisorer framförda synpunkterna och förslagen i här
behandlade indrivnings- och avskrivningsfrågor ägnas ingående uppmärksamhet
under utredningsarbetets fortgång men att med åtgärder i övrigt
får tillsvidare anstå i avvaktan på utredningens resultat.

I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknade, byråchefen
Andersson deltagit.

Stockholm den 20 januari 1940.

Underdånigst
P. S. RUNEMARK.

E. NORBERG.

Domkapitlets i Västerås

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 162, § 46.

Till Konungen.

Anbefallt att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i
sin berättelse yttrat angående domkapitelshuset i Västerås får domkapitlet
i underdånighet anföra följande.

De av revisorerna framställda anmärkningarna rikta sig dels mot husets
bristfälliga tillstånd, dels mot dess otillräcklighet för sitt nuvarande ändamål.

— 241 —

Domkapitlet ser sig nödsakat att vitsorda riktigheten av revisorernas anmärkningar
i båda dessa avseenden. Bristerna framträda i första liand i fråga
örn dörrar och fönster, som äro synnerligen otäta, vilket medför att huset
är i hög grad dragigt. Detta förhållande förorsakar givetvis vissa svårigheter
att under den kallare årstiden hålla en lämplig temperatur i rummen,
svårigheter som ytterligare förstoras därav att värmeledningssystemet
är ineffektivt. Följden härav är en onormalt hög bränsleåtgång. Vaktmästarbostaden
på nedre botten är mörk och ohygienisk, toalett saknas exempelvis,
varför vaktmästaren och hans familj äro hänvisade till den i domkapitlets
lokaler på övre botten befintliga. Revisorerna hava betecknat husets
brister såsom allvarliga. Denna beteckning är riktig blott nian icke
därmed avser att husets bestånd skulle vara hotat. Så torde icke vara förhållandet.

Om också de nu antydda bristerna i husets tillstånd förtjäna allt avseende
utgöra de ändock ur domkapitlets synpunkt icke det största bekymret utan
detta består i domkapitelshusets otillräcklighet för sitt ändamål. Redan
före tillkomsten av 1932 års boställslagstiftning med därav betingad utökning
av personalen vid domkapitelsexpeditionen torde lokalutrymmena fa
anses hava varit i knappaste laget, efter denna tidpunkt äro de helt otillräckliga.
Sålunda har, såsom revisorerna också påpekat, stiftsjägmästarens
expedition måst inrymmas i förhyrda lokaler på annan plats i staden.
Att detta förutom ökade kostnader medför hinder för ett rationellt utnyttjande
av arbetskrafterna ävensom andra olägenheter torde utan vidare
vara klart. Rummen äro synnerligen små. Stiftssekreterarens rum och
det rum, där stiftsnotarien och kansliskrivaren hava plats, mäta ungefär
3.5 X 4.5 meter. Rum åt biskopen saknas. Arkivet, som jämte vaktmästarbostaden
är inrymt på nedre botten, är helt utnyttjat.

Beträffande orsakerna till domkapitelshusets tillstånd och lokalfrågans
läge får domkapitlet framhålla, att tillsynen och underhållet av byggnaden
aligger domkyrkan i Västerås samt att domkapitlet, med kännedom därom,
att domkyrkans ekonomiska ställning knappast medgivit vidtagande av några
vidlyftigare reparationsarbeten, i det längsta velat undvika, att framställa
några krav i sådant avseende.

Den under senare år alltmera stärkta övertygelsen att domkapitelshuset
icke längre är lämpligt och tillräckligt för domkapitlets behov har gjort
domkapitlet än mera obenäget att påyrka vidtagande av reparations- och
förbättringsarbeten, som skulle kunna komma att i viss utsträckning bliva
utan nytta örn huset bomme att tågås i anspråk för annat ändamål med
andra krav på lokalernas anordning.

Tanken att erhålla andra lokaler för domkapitlets behov har nämligen
under de senare åren alltmer trätt i förgrunden. Genom revisorernas framställda
anmärkningar känner sig domkapitlet nu hava lått ett stöd och ett
intyg att lokalfrågan måste upptagas till behandling och på något sätt
hösås. Det synes domkapitlet fullt klart att en tillfredsställande lösning
kan erhållas allenast genom nybyggnad, och har domkapitlet för avsikt ali
snarast möjligt till Eders Kungl. Majli inkomma med preliminärt förslag i
denna riktning.

Därest för domkapitlets behov en nybyggnad skulle komma till stånd
uppstår frågan om lämplig användning av det nuvarande domkapitelshuset.
Den gamla minnesrika byggnaden Rudbeckii »Kollegium Pietatis», måste
självfallet bevaras och helst även givas en uppgift, som icke alltför mycket
bryter mot dess gamla traditioner.

Domkapitlet är för sin del övertygat om afl det icke bör miila några siir i*i—Ö072äfi.

Ilcv. berättelse (ine/, statsverket är 1939. II.

— 242 —

.skilda svårigheter att finna en ur sådan synpunkt lämplig användning för
byggnaden.

I ärendets handläggning hava deltagit, förutom undertecknad domprost,
föredragande, rektorn Landtmanson, kontraktsprosten Bolling, folkskolinspektören
Granér och ingenjören Jonsson.

Västerås domkapitel den 3 januari 1940.

Underdånigst
ERNST ENOCHSSON.

Bo Sunnerfelt.

Stiftsnämndens i Västerås

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 162, § 46.

Till Konungen.

Genom nådig remiss har stiftsnämnden i Västerås anbefallts att avgiva
utlåtande med anledning av vad som i riksdagens senast församlade revisorers
berättelse yttrats rörande domkapitelshuset i Västerås.

Till åtlydnad härav får stiftsnämnden i underdånighet anföra följande.

Stiftsnämnden vill för sin del vitsorda, att stora och allvarliga brister
vidlåda domkapitelshuset. Stiftsnämnden ville även särskilt framhålla lokalernas
otillräcklighet. Stiftsjägmästarens expedition har ock alltsedan
dess begynnelse måst förläggas till annan lokal. För närvarande är den
förlagd till en förhyrd dubblett, som är belägen cirka tio minuters väg från
domkapitlets expedition, och för vilken dubblett erlägges en årlig hyra av
1,200 kronor. Det förhållandet, att domkapitlets och stiftsjägmästarens
expedition äro förlagda till olika lokaler, medför givetvis stora olägenheter,
bland annat lägger det hinder i vägen för ett rationellt utnyttjande av arbetskrafterna
å de båda expeditionerna. Å stiftsjägmästarexpeditionen tjänstgöra
stiftsjägmästaren, stiftsjägmästarassistenten och ett kvinnligt skrivbiträde.
Förhållandet i fråga är även till nackdel för det samarbete, som
naturligen måste äga rum mellan stiftssekreteraren och stiftsjägmästaren.
Vidare torde expensmedlen bättre kunna utnyttjas, därest de båda expeditionerna
vore förlagda till samma lokal. Expeditionsvaktens tid får ock i
stor utsträckning tagas i anspråk för förandet av handlingar m. m. mellan
de båda expeditionerna. En myckenhet av post, som bör diarieföras på
stiftsjägmästarexpeditionen, kommer sålunda till domkapitlets expedition
och öppnas därstädes.

Då, enligt vad stiftsnämnden inhämtat, även domkapitlet har att besvara
en liknande nådig remiss, torde det närmast ankomma på domkapitlet att
avgiva det förslag till avhjälpande av bristeran å domkapitelshuset, som
domkapitlet kan finna förhållandena påkalla. Stiftsnämnden vill emellertid
för egen del i underdånighet framhålla, att enbart en restaurering av
domkapitelshuset icke torde kunna avhjälpa de allvarligaste bristerna, nämligen
de trånga lokalerna, varigenom de därmed förbundna stora olägenheterna
komma att kvarstå. Den enda rationella lösningen av denna fråga
är, enligt stiftsnämndens mening, uppförandet av ett nytt domkapitelshus
på härför lämplig plats.

— 243

I ärendets slutliga handläggning hava deltagit förutom undertecknad, vice
ordförande, föredragande, disponenten Tillander, stiftssekreteraren Isoz,
kontraktsprosten Ihrmark och stiftsnotarien Sunnerfelt, den sistnämnde enligt
förordnande av länsstyrelsen i Västerås.

Västerås stiftsnämnd den 29 december 1939.

Underdånigst

WERNER NORDENSTEDT.

HALDAN ISOZ.

Byggnadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttaiande del I, sid. 162, § 46.

Länsarkitektkontoret i Västerås har på byggnadsstyrelsens anmodan verkställt
besiktning av domkapitelshuset därstädes. Av bilagda besiktningsutlåtande1
den 4 januari 1940 framgår förefintligheten av de av riksdagens
revisorer påtalade bristerna i byggnadens tillstånd och behovet av dess fullständiga
reparation såväl ut- och invändigt. Innan en sådan reparation vidtages,
synes dock utredning böra verkställas rörande domkapitlets lokalbehov
och möjligheten att tillgodose detta behov inom det nuvarande domkapitelshuset.

Stockholm den 9 januari 1940.

Underdånigst
HENNING LEO.

ÄRLAND NOREEN.

Curt Nilsson,

Riksarkivets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 162, § 47.

Till Konungen.

Till svar å nådig remiss den 15 december 1939 av vad i riksdagens senast
församlade revisorers berättelse yttrats rörande utgallring av vissa handlingar
ur kristidskommissionernas arkiv får riksarkivet härmed anföra följande.

Beträffande sin principiella uppfattning av gallringsproblemet och sin redebogenhet
att medverka till på en gång rationella, effektiva och ekonomiska
gallringsåtgärder får riksarkivet hänvisa till sitt yttrande den 19 januari 1939
över motsvarande punkt i 1938 års revisorers berättelse.

Frågan örn gallring av kristidskommissionernas arkiv har även tidigare
varit före. I underdånig skrivelse den 8 december 1923 hemställde riksar -

* Ej här avtryckt.

— 244

kivet om bemyndigande för folkhushållningskommissionens avvecklingskommitterade
att i samband nied överförandet av kommissionens arkiv till de
härför anvisade lokalerna låta utgallra vissa närmare angivna handlingar
tillhörande dess statistiska avdelning. I nådiga brevet den 7 februari 1924
förordnade Eders Kungl. Majit, att ifrågavarande handlingar skulle utgallras
och att de handlingar, som för framtiden skulle bevaras, skulle överföras
till och ordnas i de härför anvisade lokalerna i källaren till huset Västerlånggatan
16 (Starkyrkobrinkcn 7). Efter hemställan hos Eders Kungl. Majit av
chefen för lantförsvarets kommandoexpedition, att ifrågavarande lokaler
måtte ställas till expeditionens förfogande, anvisades för arkivets förvarande
de nu härför upplåtna lokalerna i källaren till f. d. Norra riksbankshuset
vid Skeppsbron, dit det överfördes år 1937. Då revisorerna uppmärksammat
omkostnaderna för denna flyttning, 6,375 kronor, kan det förtjäna framhållas,
att det ej är riksarkivet, som givit anledning till densamma. Olägenheterna
av att riksarkivet alltjämt icke fått sin byggnadsfråga löst utan är
hänvisat bland annat till flera provisoriska lokaler framträda ej minst i samband
med kristidskommissionernas arkiv. Den av revisorerna tilltänkta gallringen
av handlingar i folkhushållningskommissionens arkiv skulle tydligen
få till resultat ett ej oväsentligt ledigt hyllutrymme, men om detta skulle
kunna tagas i bruk för andra arkivserier, erfordras troligen en grundlig omflyttning
av de förut uppställda serierna, vilket liksom själva gallringsarbetet
skulle kräva avsevärd tid och vissa omkostnader.

De övriga kristidskommissionerna upptaga tillsammans lika stort hyllutrymme
som folkhushållningskommissionen. Hälften av detta utrymme upplages
av bränslekommissionen. För detta arkivs räkning disponerades tidigare
lokaler i huset Stora Gråmunkegränd 6. Efter hemställan hos Eders
Kungl. Majit av chefen för sjöförsvarets kommandoexpedition, att ifrågavarande
lokaler måtte ställas till expeditionens förfogande, anvisades för arkivets
förvarande vissa lokaler i källarvåningen till riksarkivets huvudbyggnad,
Arkivgatan 3, dit de flyttades år 1937 för en kostnad av 2,925 kronor.
Riksarkivet hade förklarat sig under föreliggande beklagliga lokalförhållanden
icke ha något att invända mot förflyttningen, dock under förutsättning
Iliand annat, att de tilltänkta lokalerna, vilka i intet avseende kunde anses
fylla de fordringar, som under normala förhållanden böra ställas på en
arkivlokal, underkastades vissa angivna förbättringar. En gallring av
bränslekommissionens arkiv har ej ifrågasatts av revisorerna och skulle väl
ej heller ur utrymmessynpunkt spela någon roll, så länge arkivet förvaras i
de nuvarande lokalerna, då placering av ytterligare arkivserier därstädes
med hänsyn till deras beskaffenhet väl får anses utesluten.

Industri-, handels-, krigsförsäkrings- och läkemedelskommissionernas samt
råvaruimportföreningarnas arkiv slutligen äro placerade i valvet under nordvästra
flygeln av kungl, slottet. I samma lokal äro även andra arkivserier
placerade, av vilka några alltjämt mottaga accessioner. Den av revisorerna
tilltänkta gallringen av några av dessa kommissionsarkiv skulle därför kunna
komma dessa serier till godo, men i gengäld liksom för folkhusliållningskommissionens
arkiv kräva avsevärda omflyttningar, som skulle draga både
lid och omkostnader.

Riksarkivet, som under hand igångsatt en undersökning angående möjligheten
av att vinna ökat hyllutrymme genom ytterligare gallring av kristidskommissionernas
arkiv utöver de i nådiga brevet den 7 februari 1924 föreskrivna
åtgärderna, ämnar fortsätta härmed, i den mån tid och arbetskrafter
det medge. Då de nyligen tillsatta kristidskommissionerna i cirkulärskrivelse
av riksarkivet uppmanats att uppgöra erforderliga arkiveringsplaner för underlättande
av framtida gallringsåtgärder. har det därvid varit en avgörande

245 —

synpunkt att få till stånd enhetliga principer för gallring av de äldre och
de yngre kristidskommissionernas arkiv.

Remissakten återgår.

I ärendets behandling ha deltagit riksarkivarien, arkivrådet Forsell och
t. f. arkivrådet Enblom (föredragande).

Stockholm den 19 januari 1940.

Underdånigst
HELGE ALMQUIST.

WALFRID ENBLOM.

Birger Lindén.

Styrelsens för Chalmers
tekniska högskola

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 167, § 49.

Till Konungen.

Genom nådigt beslut den 15 december 1939 har Eders Kungl. Majit uppdragit
åt styrelsen för Chalmers tekniska högskola att avgiva utlåtande efter
lärarkollegiets hörande med anledning av vad i riksdagens senast samlade
revisorers berättelse yttrats rörande materialprovningsanstalten vid Chalmers
tekniska högskola. Till fullgörande härav får styrelsen i underdånighet anföra
följande:

Då kollegiet icke har någon befattning med provningsanstalten, har kollegiet
icke ansett sig kunna avge något utlåtande i ärendet; kollegiets yttrande
bifogas.1 Styrelsen har emellertid anmodat provningsanstaltens nämnd, som
utgör styrelse för anstalten, att inkomma med utlåtande i ärendet. Av detta
utlåtande, som här bifogas1, inhämtas bl. a., att anstaltens nämnd haft sin
uppmärksamhet riktad på de påpekade förhållandena och även förhandlat
nied vederbörande befattningshavare om nya grunder för avlöningens utgående,
men att nämnden med hänsyn till det förhållandet, att skeppsprovningsanstaltens
organisationsfråga inom en snar framtid väntas få sin lösning,
uppskjutit sitt avgörande av frågan, emedan nämnden ansett, att vid
provningsanstalten tantiémeprocenttal analoga med de vid skeppsprovningsanstalten
bestämda framdeles borde tillämpas.

Styrelsen vill för sin del vitsorda den energi och den ekonomiska omtanke,
med vilka provningsanstaltens skötsel handhafts. Så vitt styrelsen av de för
de tre senast kända budgetåren framlagda siffrorna kunnat utröna, har
under dessa år statens provningsanstalt nied en medelinkomst av mer än
351,000 kronor pr år kostat statsverket årligen nära 83,000 kronor utöver
inkomsterna, medan Chalmers provningsanstalt med en medelinkomst av
nära 116,000 kronor örn året endast kostat statsverket 3,000 kronor örn året.

Styrelsen får härmed, under åberopande av innehållet i nämndens avgivna

1 Ej här avtryckt.

— 246 —

yttrande, i underdånighet överlämna detsamma såsom förklaring över vad
riksdagens revisorer anfört.

Göteborg den 16 januari 1940.

Underdånigst

A styrelsens för Chalmers tekniska högskola vägnar:

MALTE JACOBSSON.

Sven Hultin.

Kommerskollegii

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 167, § 49.

Till Körningen.

Genom remiss den 15 december 1939 bär Kungl. Majit anbefallt kommerskollegium
att med anledning av vad i riksdagens senast församlade revisorers
berättelse yttrats rörande materialprovningsanstalten vid Chalmers tekniska
högskola avgiva utlåtande att insändas till ecklesiastikdepartementet
senast den 20 januari 1940. Kommerskollegium har i anledning härav inhämtat
yttrande i ärendet från styrelsen för Chalmers tekniska högskola.
Återställande remissakten samt överlämnande förenämnda yttrande får kommerskollegium
med anledning härav anföra följande.

I omförmälda berättelse heter det bland annat, att riksdagens revisorer vid
sin granskning icke kunnat undgå att fästa sig vid, att av materialprovningsanstaltens
utgifter en enligt revisorernas åsikt oproportionerligt stor del utgöres
av löner och arvoden till vid anstalten anställd personal. Särskilt höga
hava revisorerna funnit de avlöningsförmåner, som utgått till föreståndaren
samt de två befattningshavare, som uppburit fast årslön jämte provision å
bruttoinkomsten av provningsavgifter. Det synes revisorerna som om en
högst väsentlig beskärning av dessa löneförmåner bort kunna ske, i synnerhet
som anstalten åtnjuter statsunderstöd.

Enligt vad kommerskollegium under hand erfarit, föreligger för närvarande
icke något avlöningsreglemente för befattningshavarna vid ifrågavarande
provningsanstalt, utan hava lönerna fastställts genom överenskommelser
i varje särskilt fall. Då avlöningarna inom ett område som detta i tämligen
hög grad torde komma att bestämmas i direkt konkurrens med industrien,
lärer nian härigenom finna en viss förklaring till, att lönerna delvis
kommit att uppgå till tämligen höga belopp. Därest lönebeloppen skulle
hava fastställts för lågt, torde sålunda anledning kunnat vara att befara, att
vederbörande befattningshavare skulle hava lämnat provningsanstaltens
tjänst och i stället övergått till anställning vid fabriksföretag eller dylikt.

Såsom framgår av förenämnda yttrande från styrelsen för Chalmers tekniska
högskola hava befattningshavarna vid provningsanstalten icke varit
tillförsäkrade samma förmåner i avseende å pension, sjukersättning och dylikt,
som i regeln tillkomma motsvarande befattningshavare i statstjänst.
Även detta förhållande torde i viss mån bidraga till att förklara de anmärkningsvärt
höga lönebelopp, som i vissa fall förekommit.

Beträffande förhållandet mellan utgifter för avlöningar och övriga ända -

— 247 —

mål torde det, såsom i sagda yttrande framhålles, ligga i sakens natur, att vid
en anstalt, som har till uppgift att utföra provningar av material, den alldeles
övervägande utgiftsposten måste bestå av löner.

Vad avser det lämnade statsbidraget har detta, såsom av remisshandlingarna
framgår, särskilt under senare år uppgått till ett förhållandevis blygsamt
belopp. Såsom villkor för detta statsbidrag har emellertid bland annat
plägat uppställas, att avgifterna för särskilda slag av provningar skulle utgå
efter en, på förslag av styrelsen för Chalmers tekniska högskola, av kommerskollegium
fastställd taxa. Kollegium har i sådant avseende plägat föreskriva,
att avgifterna för provningar, utförda vid ifrågavarande provningsanstalt,
skolat utgå efter i huvudsak enahanda grunder, som Kungl. Maj:t
för samma tidrymd fastställt för statens provningsanstalt. Härigenom har
sålunda kunnat undvikas, att en ur många synpunkter olämplig konkurrens
kunnat uppstå mellan de båda provningsanstalterna, i synnerhet i vad avser
sådana provningar, som kunna anses särskilt inkomstbringande.

Skulle emellertid hittillsvarande statsbidrag upphöra att utgå, uppkomme
givetvis risk för en dylik konkurrens, då någon förpliktelse icke längre komme
att åvila Chalmers provningsanstalt att tillämpa samma taxa som statens
provningsanstalt.

Såsom en lösning av de svårigheter, som uppstått genom det nuvarande
avlöningssystemet och därav i vissa fall förorsakade oskäligt höga lönebelopp,
ifrågasättes i förenämnda yttrande, viss omreglering av anställningsförhållandena
vid förevarande provningsanstalt. Orsaken till att någon dylik
avlöningsreglering ännu ej kommit till stånd angives vara, att detta spörsmål
ansetts äga nära samband med frågan örn den nya skeppsprovningsanstaltens
organisation. Sedan beslut härom fattats, har emellertid Chalmers
provningsanstalts nämnd för avsikt att inkomma till styrelsen för högskolan
med förslag till de åtgärder beträffande Chalmers provningsanstalts framtida
organisation, som då kunna synas skäliga.

I avvaktan på företagandet av erforderlig avlöningsreglering, vilken kommerskollegium
finner böra kunna genomföras till den 1 juli 1940, anser sig
kollegium för närvarande icke böra förorda vidtagandet av ytterligare åtgärder
för sådant syfte.

Stockholm den 19 januari 1940.

Underdånigst
AXEL GJÖRES.

KNUT A. WICKMAN.

Hurjo Wennerholm.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 167, § 49.

Såsom statskontoret framhållit i ett den 20 december 1939 avgivet utlåtande
angående anslag för budgetåret 1940/41 till en skeppsprovningsanstalt
i Göteborg m. m., giver vad riksdagens revisorer i förevarande anmärkning
uttalat vid handen, att tantiemesystemet vid materialprovningsanstalten vid
Chalmers tekniska högskola lett till mindre tillfredsställande resultat. Arn -

— 248 —

betsverket delar revisorernas uppfattning, att dessa uppenbart allt för höga
löneförmåner böra väsentligt kunna nedskäras.

Statskontoret håller emellertid före, att det i förevarande fall icke bör
stanna vid en utredning angående storleken av de löneförmåner, som skäligen
böra tillkomma anstaltens befattningshavare. Den blivande utredningen
torde därjämte böra avse möjlighetera att fastare inordna denna materialprovningsanstalt
under Chalmers tekniska högskola. Det torde nämligen icke
kunna anses försvarbart, att en statlig institution driver en verksamhet av
ifrågavarande slag utan att löne- och anställningsvillkor samt övriga med
anstaltens verksamhet sammanhängande frågor prövas av statsmakterna.

I detta sannnanhng vill statskontoret erinra, att kostnaderna för statens
provningsanstalt i Stockholm bestridas av särskilda anslag å riksstaten, under
det att inkomsterna av verksamheten uppdebiteras å riksstatens inkomstsida
under rubriken uppbörd i statens verksamhet.

Stockholm den 8 januari 1940.

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.

GUNNAR BRITTH.

Gunnar Berglöf.

Sk olöverstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande de) I, sid. 168, § 50.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 15 december 1939 har skolöverstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens senast församlade
revisorer i sin berättelse (§ 50) yttrat rörande vissa iakttagelser angående
länsstyrelsernas disposition av anslagen till folkskoleväsendet. Till åtlydnad
härav får överstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Riksdagens revisorer hava i sin redogörelse för det utförda granskningsarbetet
påvisat ett flertal fall, då vederbörande länsstyrelse på ett oriktigt
eller i varje fall otillfredsställande sätt handlagt ärenden rörande utbetalning
av statsmedel till folkskoleväsendet. Revisorena framhålla i anslutning
härtill, att svårigheterna för länsstyrelserna att bemästra granskningen och
redovisningen av utgifterna för folkskoleväsendet torde komma att ökas under
den nuvarande kristiden. Genom en rationellt ordnad och enhetligt genomförd
handläggning av utbetalningsärendena kunde det emellertid undvikas,
att statsverket åsamkas onödiga utgifter. Det av de sakkunniga för
skolöverstyrelsens organisation framlagda förslaget att inrätta en särskild
kameralbyrå vid skolöverstyrelsen, dit utbetalningsärenden rörande bland
annat folkskoleväsendet skulle centraliseras, böra snarast möjligt genomföras
framhålla revisorerna, som anse, att en skyndsam behandling av frågan
om nämnda centralisering är nödvändig.

I underdånigt yttrande den 29 oktober 1938 rörande de sakkunnigas förslag
angående skolöverstyrelsens organisation har överstyrelsen tillstyrkt
förslaget örn inrättandet av en särskild kameral byrå inom skolöverstyrelsen.

— 249 —

överstyrelsen vill emellertid påpeka, att denna fråga ingick såsom en del av
det mera omfattande förslaget rörande skolöverstyrelsens organisation. Utbrytes
frågan örn kameralbyrån ur detta sitt sammanhang, uppstå vissa svårigheter,
från vilka man icke kan bortse. Den välbehövliga lättnad i fråga
om arbetsbördan inom överstyrelsen, som enligt de sakkunnigas förslag
skulle uppnås bland annat genom inrättande av två administrativa rotlar och
utökning även i övrigt av arbetskrafterna, komme att tills vidare utebliva,
örn inrättandet av kameralbyrån genomföres utan samband med omorganisationen
i övrigt. Närmast måste man räkna med att tillkomsten av kameralbyrån
med dess mycket betydande för överstyrelsen nya arbetsuppgifter
till att börja med komme att ytterligare belasta även överstyrelsens undervisningsavdelningar;
i varje fall ämbetsverkets chef och avdelningscheferna.
Överstyrelsen hyser därför vissa betänkligheter mot förslaget att, innan den
nödvändiga förstärkningen av arbetskrafterna inom den nuvarande överstyrelsen
erhållits, vid överstyrelsen inrätta ännu en avdelning och tillföra ämbetsverket
en synnerligen omfattande grupp nya arbetsuppgifter. Skulle det
emellertid från andra synpunkter än dem, överstyrelsen i sin nuvarande
gestaltning närmast företräder, befinnas erforderligt att centralisera utbetalningen
och granskningen av bl. a. de betydande statsanslagen till folkskoleväsendet,
torde organiserandet av kameralbyrån böra med det snaraste
påbörjas, överstyrelsen hyser den förhoppningen, att omständigheterna vid
den tidpunkt, då byrån kan träda i verksamhet, skola medgiva den fullständigare
utbyggnad av överstyrelsen, som de sakkunniga föreslogo i sitt betänkande
rörande skolöverstyrelsens organisation. Under alla förhållanden
torde en viss förstärkning av överstyrelsens nuvarande arbetskrafter vara
behövlig och nödvändig samtidigt med en kameral byrås inrättande inom
överstyrelsen.

I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören
Holmdahl samt avdelningscheferna undervisningsråden Engvall, föredragande,
Kärre och Lundquist.

Stockholm den 19 januari 1940.

Underdånigst
OTTO HOLMDAHL.

J. ENGVALL.

Gurli Hultengren.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 168, § 50.

Såvitt statskontoret kan finna, loide rättelse av samtliga de av riksdagens
revisorer i förenämnda anmärkning påtalade felaktigheterna kunna vinnas
genom ingripande från riksräkenskapsverket.

Ämbetsverket, som redan i ett den 7 november 1938 avgivet utlåtande
förordat en omorganisation av skolöverstyrelsen, har emellertid intet att

— 250

erinra mot revisorernas uttalande om angelägenheten av att en dylik omorganisation
kommer till stånd snarast möjligt.

Stockholm den 15 januari 1940.

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.

GUNNAR BRITTH.

Gunnar Berglöf.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 168, § 50.

Till Konungen.

Till åtlydnad av remiss den 15 december 1939 får riksräkenskapsverket
härmed avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer under § 50
av berättelsen anfört rörande vissa iakttagelser angående länsstyrelsernas
disposition av anslagen till folkskoleväsendet.

Revisorerna hava påtalat att utbetalandet och redovisningen av anslag till
folkskoleväsendet sker efter mycket oenhetliga grunder och som stöd för
detta påstående anfört vissa exempel. Riksräkenskapsverket, som får vitsorda
de av revisorerna lämnade uppgifterna, vill till belysande av de påtalade
missförhållandena i fråga om utbetalningen av statsbidrag för skolväsendet
meddela, att under det sist förflutna kalenderåret mer än 1,000 anmärkningar
framställts av riksräkenskapsverkets revision mot dylika utbetalningar.

I likhet med revisorerna anser riksräkenskapsverket att utbetalningsärenden
rörande, bland annat, folkskoleväsendet böra centraliseras till en kameralbyrå
i skolöverstyrelsen. Ämbetsverket har också vid flera tillfällen bestämt
påyrkat en dylik centralisering för att råda bot på de oefterrättliga förhållandena
å detta område. Kostnaden för denna kameralbyrå lärer med all sannolikhet
uppvägas av de fördelar en centralisering av ifrågavarande utbetalningar
skulle medföra.

Stockholm den 30 januari 1940.

Underdånigst
P. S. RUNEMARK.

V. ARVIDSSON.

I. cl’Aubigné.

— 251 —

Skolöverstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 172, § 52.

Till Konungen.

Med anledning av härmed återgående nådiga remiss får skolöverstyrelsen
i underdånighet anföra följande.

överstyrelsen har infordrat yttrande i ärendet från styrelsen för upptagningsskolan
å Manilla, vilket yttrande jämte av styrelsen inhämtad förklaring
från rektor vid skolan här bifogas.

Sedermera har överstyrelsen även inhämtat bilagda utlåtande i ärendet från
byggnadsstyrelsen.

Överstyrelsen vill i första hand såsom eget yttrande åberopa, vad av byggnadsstyrelsen
anförts.

Härutöver vill överstyrelsen emellertid framhålla följande.

I likhet med byggnadsstyrelsen har överstyrelsen, som överstyrelsen redan
anfört i sitt underdåniga yttrande den 10 mars 1939 i fråga örn personlig lönefyllnad
till rektor vid dövstumskolan å Manilla, utgått från att rektor borde
bibehållas vid sin rätt till fri trädgård, överstyrelsen har emellertid icke
förrän genom nu föreliggande anmärkning erhållit kännedom om att dövstumskolans
gårdskarl anlitats för trädgårdens skötsel. Då överstyrelsen
anser det olämpligt, att så i framtiden får ske, finner överstyrelsen att vid
hyresbeloppets bestämmande endast bör tagas hänsyn till förmånen av fri
trädgård utan rätt till fri arbetskraft för dess skötsel.

Överstyrelsen tillställer skolstyrelsen och statens bostadsnämnd avskrifter
av detta yttrande och byggnadsstyrelsens nämnda utlåtande för kännedom.

På grund av det anförda får överstyrelsen i underdånighet hemställa, att
statsrevisorernas ifrågavarande anmärkning icke måtte föranleda någon vidare
åtgärd.

I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören
Holmdahl, avdelningschefen undervisningsrådet Engvall och undervisningsrådet
Wagnsson, föredragande.

Stockholm den 16 januari 1940.

RUBEN WAGNSSON.

Underdånigst
OTTO HOLMDAHL.

Allan Wirgin.

Bilaga 1.

Till kungl, skolöverstyrelse n.

Genom resolution den 20 december 1939 har överstyrelsen anmodat styrelsen
för Manilla dövstumskola att avgiva yttrande med anledning av vad i ett
vid resolutionen fogat transund av riksdagens senast församlade revisorers
berättelse yttrats rörande trädgården vid Manilla.

Till följd härav får styrelsen överlämna ett från skolans rektor i ämnet

— 252

avgivet yttrande. Styrelsen får med anledning av vad som förekommit hemställa,
att klara föreskrifter måtte utfärdas rörande de avlöningsförmåner,
som jämlikt statsmakternas beslut må tillkomma rektorn på grund av tidigare
innehavd ordinarie föreståndartjänst vid skolan.

Remissakten återställes.

Stockholm den 28 december 1939.

På styrelsens för Manilla dövstumskola vägnar:

AXEL AFZELIUS.

Emil Holmström.

Bilaga 2.

Till styrelsen för Manilla dövstumskola, Stockholm.

Med anledning av i riksdagens revisorers berättelse gjorda erinringar rörande
»Trädgården vid upptagningsskolan å Manilla i Stockholm» får jag
lämna följande uppgifter och för tydliganden.

Det av rektor vid Manilla dövstumskola disponerade planteringslandet är
icke — såsom uppgives i ovan nämnda berättelse, § 52 — »omkring 2,500
kvadratmeter» utan enligt karta, tillhörande arrendekontrakt den 11 december
1909, 17 ar 9.7 kvadratmeter eller tillsamman 1,709.7 kvadratmeter. Av
denna areal utgöra omkring 170 kvadratmeter grönsaksland (=»odlad jord»),
under det att återstoden är beväxt med fruktträd och bärbuskar samt utlagd
till gräsmatta. Den del av gårdskarlens arbetstid, som kan ha tagits i anspråk
för biträde i trädgården torde böra bedömas med hänsyn till trädgårdsområdets
verkliga .storlek och användning.

Så vitt känt är har, under den tid skolan varit förlagd till Manilla, vid skolan
anställd trädgårdsarbetare och gårdskarl fått biträda vid skötseln av åt rektor
upplåtet planteringsland, utan att detta förhållande föranlett någon anmärkning
från skolans styrelse eller revisorer. Denna mera än hundraåriga praxis
har givit anledning till den uppfattningen, att den i kungörelse vid föreståndartjänstens
ledigförklarande såsom löneförmån upptagna naturaförmånen
»planteringsland» jämväl inneburit nödigt biträde vid trädgårdsområdets
skötsel.

Enligt skolans räkenskaper för budgetåret 1938—1939 har från rektors
trädgård till skolan försålts frukt, bär och grönsaker till ett sammanlagt
belopp av kronor 84: 72 (utgiftsver. nr 73, kronor 79: 02 samt delposter å
utgiftsverifikationerna 362 och 504 å kronor 3: 70 och 2:— resp). Priset på
dessa produkter har debiterats lägre än i Stockholm gällande salupris.

Jämlikt Kungl. Maj:ts kungörelse den 15 juni 1939, nr 272, § 42, kan i
förekommande fall ersättning för tjänstebostad avse även planteringsland
eller dylikt, som följer med bostaden.

Beträffande avlöning åt vid distriktsskolorna anställd ordinarie personal
vid övergång i statstjänst må följande uttalande ur riksdagens skrivelse till
Konungen (nr 241 år 1938, sid. 10) anföras:

»Under avsnittet övergångsförhållanden har departementschefen uttalat sig
för den principen, att vederbörande nu vid dövstumundervisningsväsendet
anställda ordinarie befattningshavare icke böra genom övergången i statlig
tjänst lida minskning i löneförmånerna vid den ordinarie tjänsten, samt

— 253 —

föreslagit, att det skulle överlåtas åt Kungl. Majit att från fall till fall besluta,
huruvida och med vilket belopp lönefyllnad må utgå. Riksdagen, som medgiver,
att det må ankomma på Kungl. Majit att från fall till fall besluta,
huruvida och med vilket belopp sådan lönefyllnad må utgå, förutsätter emellertid,
att Kungl. Majit vid bestämmandet av lönefyllnaden tillser, att ingen
av ifrågavarande nu anställda ordinarie befattningshavare kommer att lida
minskning i löneförmånerna vid den ordinarie tjänst, som av dem innehades
vid övergången i statstjänst.»

Efter övergång i statstjänst den 1 juli 1938 har undertecknad å tidigare
innehavd ordinarie föreståndartjänst vid Manilla dövstumskola fått vidkännas
en löneminskning för budgetåret 1938/39 av kronor 961:04 — avkastning
av trädgård icke medräknad. Genom Kungl. Majits beslut den 15 juni 1939
har för samma budgetår tillerkänts mig en personlig lönefyllnad av 639
kronor 96 öre. Efter den 1 juli 1939 har sådan personlig lönefyllnad icke
utgått.

Vid remissvarets avlåtande synes det önskligt att styrelsen jämväl hos
Kungl. Maj :t hemställde om föreskrifter rörande de avlöningsförmåner, vilka
jag jämlikt riksdagens beslut äger att uppbära å min nuvarande befattning
på grund av tidigare innehavd ordinarie föreståndartjänst vid skolan.

Manilla. Stockholm, den 23 december 1939.

Ivar M. Ingvarsson.

Byggnadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 172, § 52.

Till kungl, skolöverstyrelsen.

Genom skrivelse den 11 innevarande januari har Ni anhållit örn meddelande,
huruvida vid beräknande av hyra för rektorsbostaden vid dövstumskolan
å Manilla även inberäknats rektors rätt till trädgård och avkastning
därav.

Med anledning härav får byggnadsstyrelsen meddela, att varken rätten
lill trädgården eller avkastningen därav inräknats i det av byggnadsstyrelsen
föreslagna hyresbeloppet å 2,400 kronor inklusive ersättning för värme.
Styrelsen har därvid, såsom i regel i liknande fall, utgått ifrån att det besvär
och de kostnader, som skötseln av trädgårdsland medför, ofta uppväga
ifrågakomma naturaförmån. Med hänsyn emellertid till här avsedda trädgårds
nu uppgivna storlek och då dövstumskolan gårdskarl enligt uppgift
biträtt vid trädgårdens skötsel, torde det icke vara oskäligt, att ovannämnda
hyresbelopp något ökas på grund av här berörda förmån.

Då det av byggnadsstyrelsen föreslagna hyresbeloppet av rektor underställts
statens bostadsnämnds prövning, torde nämnden vid frågans avgörande
komma att taga hänsyn till ovan angivna förhållanden.

Stockholm den 15 januari 1940.

På kungl, byggnadsstyrelsens vägnar:
DAVID DAHL.

Sten Zethelius.

— 254

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 172, § 52.

Statskontoret delar revisorernas uppfattning, att det hittills tillämpade
förfaringssättet att skolans gårdskarl handhaft skötseln av rektors trädgård
är anmärkningsvärt, i all synnerhet som rätt stora partier grönsaker från
trädgården blivit försålda till upptagningsskolan och den vid skolan anställde
befattningshavaren för dessa leveranser utskrivit räkningar, vilka
rektor därefter attesterat. Statskontoret förutsätter som självfallet, att dessa
påtagliga missförhållanden snarast undanröjas.

I den mån ifrågavarande trädgårdsland icke är att betrakta som sådan
löneförmån, vid vilken rektor, enligt vad som förutsattes i samband med statens
övertagande av dövstumundervisningsväsendet, skall bibehållas även
efter statens övertagande av skolan, lärer sagda trädgårdsland, på sätt revisorerna
framhållit, kunna utnyttjas för skolans ändamål.

Stockholm den 11 januari 1940.

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.

GUNNAR BRITTH.

Gunnar Berglöf.

Lantbruksstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 174, § 53.

Till Konungen.

Genom remiss har lantbruksstyrelsen anbefallts avgiva utlåtande över av
riksdagens revisorer gjorda erinringar beträffande skollokalerna vid Vassbo
lantbruksskola samt lantmanna- och lanthushållsskolorna i Färgelanda.

Med återställande av remissakten och överlämnande av bifogade från
Kopparbergs läns hushållningssällskap rörande lantbruksskolan i Vassbo
och från styrelserna för lantmanna- och lanthushållsskolorna i Färgelanda
infordrade yttranden får lantbruksstyrelsen i ärendet anföra följande.

Av det utav Kopparbergs läns hushållningssällskap i egenskap av ägare
av Vassbo lantbruksskola med tillhörande skolegendom avgivna yttrandet
framgår, att hushållningssällskapet under åren 1934—1938 anvisat avsevärda
belopp till förbättrande av byggnadsbeståndet vid Vassbo och att
sällskapet i avvakan på riksdagens beslut angående ordnandet av den lägre
lantbruksundervisningen icke ansett sig böra verkställa någon mera väsentlig
ombyggnad av skolbyggnaderna. Så snart riksdagen fattat beslut angående
omorganisationen av skolorna tillsatte hushållningssällskapet en kommitté
med representanter för hushållningssällskapet, landstinget och skolorna
i länet för utredning och avgivande av förslag till ordnandet av lantbruksundervisningen
i länet, innefattande jämväl omorganisation av lantbruksskolan
i Vassbo jämte ombyggnad av skolbyggnaderna.

Å styrelsernas för lantmanna- och lanthushållsskolorna i Färgelanda väg -

— 255 —

nar framhålla rektorn för skolorna K. Runestaxn och föreståndaren för lantmannaskolan
S. Bengtsson i ovanberörda yttrande, att skolornas styrelse
velat avvakta riksdagens beslut angående den lägre lantbruksundervisningens
ordnande, innan de ville inkomma med framställning om anslag till nya
skolbyggnader. Sedan riksdagen fattat beslut angående omorganisation av
lantbruksundervisningen har vederbörande landsting på därom av lantmannaskolans
styrelse gjord framställning uppdragit åt sitt förvaltningsutskott
att utreda lokalbehovet för skolorna i fråga.

I de angivna yttrandena synas tillfredsställande förklaringar hava lämnats,
varför de nämnda skolornas byggnadsfrågor fått tillsvidare anstå. Såsom
av yttrandena vidare framgår hava också skolornas ägare respektive
styrelser, så snart frågan angående ordnandet av den lägre lantbruksundervisningen
blivit av riksdagen avgjord, vidtagit åtgärder för åstadkommande
av bättre lokaler för skolorna.

De av riksdagens revisorer gjorda erinringarna beträffande ovannämnda
skolors lokaler torde — då lokalföhållandena även vid många andra skolor
på jordbrukets område icke motsvara nutida krav och fordringar på ändamålsenlighet
och hygien — utgöra ett kraftigt stöd för lantbruksstyrelsens
tidigare gjorda uttalanden angående det stora behovet av statsbidrag till
byggnader vid lantmanna- och lanthushållsskolor.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektören
Sylvan samt byråcheferna Bjurstedt och P:son Arnegren.

Stockholm den 15 januari 1940.

Underdånigst

H. SYLVAN.

ARNE P:SON ARNEGREN.

Bilaga 1.

Till kungl, lantbruksstyrelsen.

Uti skrivelse av den 27 december 1939 har kungl, lantbruksstyrelsen infordrat
yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer uti § 53 i berättelsen
för innevarande år anfört beträffande bristfälligheter i vissa lokaler vid
Vassbo lantbruksskola. På grund härutav får Kopparbergs läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott meddela följande.

Hushålliiiiigrällskäpct äger och driver ifrågavarande skola sedan år
1858. En omläggning av skolformen vid Vassbo har sedan flera år tillbaka
varit påtänkt för att få densamma bättre avpassad efter förhållandena
inom länet. I avvaktan på statsmakternas beslut rörande den lägre lantbruksundervisningens
omorganisation har hushållningssällskapet emellertid
icke ansett sig böra vidtaga någon mera väsentlig ombyggnad av skolbvggnaden
och däri inrymda elevrum.

Omedelbart efter det statsmakterna innevarande år fattat beslut beträfande
berörda omorganisation, tillsatte hushållningssällskapet en kommitté,
bestående av representanter för hushållningssällskapet, landstinget och skolorna
tor lantbruksundervisningen inom länet, för utredning och förslag till
ett bättre ordnande av denna undervisning i Kopparbergs län. Kommittera
aro i Princip eniga örn, att Vassbo lantbruksskola skall omändras från

— 256 —

tvåårig lantbruksskola till ettårig lantmannaskola, varvid elevantalet beräknas
ökat till 30, och en arkitekt har fått i uppdrag att utarbeta förslag
till ombyggnad av skolbyggnaden och av norra flygelbyggnaden, vilken är
avsedd till elevbostäder med samlingsrum.

Under senare år har hushållningssällskapet vidtagit följande reparationer

och moderniseringar vid skolan:

1934—1935 Ombyggnad och reparation av skolans

huvudbyggnad........................ för kronor 34,263: 32

1934—1935 Ombyggnad och reparation av den flygelbyggnad,
som inrymmer elevhushåll samt

personal- och elevrum................ » » 16,886:81

1935 Reparation av trädgårdsmästarbostaden oell

uppförande av packbod .............. » » 5,995: 18

1936 Ombyggnad av stall- och ladugårdsför männens

bostäder.................... » » 10,688:74

1937 Reparation av rättarens och gårdssmeden

bostäder, ny trappa samt inrättande av
tvätt- och torkrum i skolbyggnaden jämte
ombyggnad av häststallet och tillbyggnad

av svinstallet .............. » » 23,002: 84

1938 Reparation av^förste lärarens bostad .... » » 6,813:30.

Under innevarande år har skolans nötkreatursbesättning på grund av förekomsten
av smittosam kastning blivit nedslaktad, och i samband därmed
har ladugården moderniserats och nya djur inköpts.

Hushållningssällskapet har för avsikt att inom den närmaste tiden till
kungl, lantbruksstyrelsen inkomma med ovan berörda, under utarbetande
varande ritningar för att få desamma granskade och godkända.

Falun den 29 december 1939.

Kopparbergs läns hushållningssällskap
RERNH. ERIKSSON.

Knut Augustinson.

Bilaga 2.

Till kungl, lantbruksstyrelsen.

Med anledning av kungl, lantbruksstyrelsens skrivelse till styrelserna för
lantmanna- och lanthushållsskolorna i Färgelanda av den 27 december
1939 få vi härmed å deras vägnar avgiva följande yttrande:

Skolornas styrelse har avvaktat riksdagens beslut beträffande den lägre
lantbruksundervisningens ordnande, innan den ville komma med begäran
om nya undervisningslokaler. Därefter togs frågan omedelbart upp. På
styrelsesammanträdet den 22 maj 1939 tillsattes en kommitté för att utröna
lämpligaste förläggning av lantmannaskolan, som förutsattes skola flytta
(se bil.!).1 Samtidigt upptogs även till behandling frågan om ny- och ombyggnader
i Färgelanda, varigenom åtminstone tills vidare även lantliushållsskolans
lokalbehov skulle bli tillgodosedda. Byggnadsplanen har vidare
utarbetats av arkitekten John Åkerlund, Stockholm och lett till ett

1 Ej här avtryckt.

— 257 —

preliminärt byggnadsförslag med en beräknad kostnad av 350,000 kronor.
Efter framställning från styrelsen hos Älvsborgs läns landsting har detta
uppdragit åt sitt förvaltningsutskott att utreda lokalbehoven för alla skolorna
och inkomna med yttrande och förslag senast till sammanträdet 1941.

Landstingets direktör har meddelat muntligen, att förvaltningsutskottet i
dagarna ämnar infordra preciserade uppgifter om lokalbehoven från samtliga
skolor.

Färgelanda den 8 januari 1940.

Karl Runestam. Sam. Bengtsson.

Rektor för Dalslands folkhögskola, lant- Föreståndare för Dalslands lantmannaskola,

mannaskola och lanthushållsskola.

Medicinalstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 174, § 54.

Till Konungen.

Anbefalld i skrivelse den 15 december 1939 att inkomma med utlåtande i
anledning av vad riksdagens revisorer uti § 54 av sin berättelse år 1939
anmärkt, får medicinalstyrelsen härmed i underdånighet anföra följande.

När medicinalstyrelsen i början av 1938 års mill- och klövsjukeepizooti
förordnade extra veterinärer att tjänstgöra på de smittade gårdarna, på vilka
samtliga nied få undantag nedslaktningsmetoden tillämpades för smittans
hämmande, utfärdades förordnanden för dessa i enlighet med bestämmelserna
i kungl, brevet den 26 januari 1934 angående föreskrifter rörande ersättning
vid uppehållande av läns- och distriktsveterinärbefattningar lii. m.
I detta brev var då fastställd bland annat ersättning åt veterinär, som innehade
medicinalstyrelsens förordnande till fortsatt tjänstgöring å ställe, där
smittosam husdjurssjukdom utbrutit, till 15 kronor per dag, om han är distriktsveterinär
eller civil veterinärstipendiat, eljest till 20 kronor. Därutöver
tillerkände medicinalstyrelsen veterinären rese- och traktamentsersättning
för resa till och från tjänstgöringsorten jämlikt allmänna resereglemente!.
Någon ersättning därutöver, såsom traktamentsersättning under
tjänstgöring ansåg sig medicinalstyrelsen ej berättigad att medgiva, då det
tillerkända dagsarvodet enligt styrelsens förmenande borde inkludera eljest
enligt gällande veterinärtaxa av den 8 december 1933 veterinär tillkommande
ersättning för extra förrättning, synnerligast som förstnämnda kungl, brev
uttryckligen föreskriver att genom dess föreskrifter med år 1934 upphävas
samtliga dessförinnan meddelade bestämmelser i ämnet. Vid tidpunkten,
då dessa förordnanden gåvos, avsåg tjänst för extra veterinär stadigvarande
stationerande å gård, där roul- och klövsjuka utbrutit.

När så epizootin började breda ut sig och nå en sådan omfattning, att
tillgången på extra veterinärer tvingade till tjänstgöring för en var av dem
å flera gårdar samtidigt, ansåg sig medicinalstyrelsen berättigad medgiva
ersättning för resekostnaderna även under tjänstgöringstiden de smittade gårdarna
emellan, under det att i förordnandet till fortsatt tjänstgöring å ställe,
där smittosam kreaturssjukdom utbrutit, ej gjordes annan ändring. Denna

17—407256. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1939. II.

— 258 —

medicinalstyrelsens uppfattning meddelades länsstyrelsen i skrivelse den 16
december 1938.

Mot denna tolkning av ovannämnda av Kungl. Maj:t givna föreskrifter i
ämnet, enligt vilken veterinärkostnaderna skulle kommit att hållas inom
skäliga gränser, framfördes till styrelsen genom dess nild- och klövsjukebyrå
i Malmö (Jerlov) invändningar i skrivelse, i vilken erinrades örn bestämmelsen
i 11 § 2 mom. Kungl. Maj:ts kungörelse den 15 april 1935 (nr
106) med närmare föreskrifter angående bekämpande av smittosamma husdjurssjukdomar,
enligt vilken veterinär tillkommande ersättning skall utgå
jämlikt gällande taxa för veterinärs tjänsteförrättning. Ehuru det medicinalråd,
(Frykholm), som handlagt skrivelserna den 13 och 16 december såsom
byråärenden, ansåg tvivelaktigt, huruvida tjänstetaxan ägde sin giltighet
gentemot de enligt kungl, brevet den 26 januari 1934 förordnade extra
veterinärerna [extra veterinär räknas ej bland tjänste-\eterinärer enligt 2 §
3 mom. åberopade kungl, kungörelse den 12 april 1935 (nr 106) varjämte 9§
7 mom. talar örn ersättning för av veterinär företagen förrättning enligt denna
kungörelse, där icke annorledes särskilt stadgas], medgav medicinalstyrelsen
(Höjer, Frykholm, v. Dardel) i skrivelse till dess imil- och klövsjukebyrå
i Malmö den 4 januari 1939 ersättning till överveterinär och extra veterinär
jämlikt veterinärtaxans 13 § för förrättningar enligt kungörelsen den
12 april 1935 (nr 106), samtidigt som medicinalstyrelsen i avsikt att hålla
veterinärkostnaderna inom skäliga gränser ingick till Kungl. Maj:t med förslag
örn sänkning av de i kungl, brevet den 26 januari 1934 fastställda dagarvodena.

Jämlikt kungl, brevet den 20 januari 1939 ändrades ock dessa arvoden till
högst 20, respektive 15 kronor för extra veterinär. I överensstämmelse härmed
förordnades därefter extra veterinärer med dagarvode av 12 kronor
eller, därest han var civil veterinärstipendiat, 9 kronor.

Emellertid framkom snart även krav från de i mill- och klövsjukekampen
deltagande veterinärernas sida på traktamentsersättning enligt allmänna
resereglementet i den utsträckning, som veterinärtaxans 13 § avsåge, det vill
säga för förrättning, som tog i anspråk 7 timmar och därutöver. Så lång
tid krävande förrättningsresa kan i Skåne endast tänkas för överveterinärs
vidkommande, icke för extra veterinär, vars placering i förhållande till
tjänstgöringsställena vederbörande överveterinär äger bestämma med hänsyn
tagen till att resorna bliva så korta och litet tidsödande som möjligt.
För att motsvara taxans ord örn en förrättningsresa och sålunda komma i åtnjutande
av dag- (möjligen ock natt-) traktamente synes flertalet extra veterinärer
hava sammanslagit samtliga under ett dygn företagna tjänsteresor
till en resa, ett förhållande, som medicinalstyrelsen [byråskrivelse från vederbörande
medicinalråd (Frykholm) till mul- och klövsjukebyrån i Malmö
den 6 februari 1939] ej ansett sig böra godkänna. Medicinalstyrelsen har
ock i alla förordnanden medvetet undvikit ordet traktamentsersättning under
förrättning, för vilken utgår särskilt arvode. Styrelsen tillåter sig i detta
sammanhang påpeka, att ersättningen till de deltagande veterinärerna har
utgått efter den i gällande veterinärtaxa fastställda ackordsprincipen, varigenom
ersättningen kommit att stå i direkt proportion till det utförda arbetet.

I känslan av oenhetligheten i de givna bestämmelserna för ersättning åt
veterinärer, särskilt i vad det rör mul- och klövsjukebekämpandet, och avmöjligheten
att utnyttja desamma till oskälig vinning av statsmedel, har
medicinalstyrelsen, vilkens ledamöter Höjer och Jerlov äro medlemmar av
de av Kungl. Majit den 11 februari 1939 tillsatta så kallade epizootisakkunniga,
vid föredragning inför statsrådet och chefen för jordbruksdeparte -

— 259

mentet anmält sig komma att i dessa sakkunniges arbete genom dessa ledamöter
bevaka att under den förflutna epizootien gjorda erfarenheter och
bland annat just de av statsrevisorerna påtalade omständigheterna vinna
beaktande. Så har också redan skett, även om de epizootisakkunniges betänkande
ännu icke är avlämnat.

Härmed är förklaring given till statsrevisorernas påpekande av medicinalstyrelsens
skiftande ståndpunkter. Återstår statsrevisorernas anklagelse för
slöseri med statens medel. — Det må till belysande av denna anklagelse vara
nog att anföra, att de preliminära besked, som i byråväg lämnades och från
vilkas tolkning medicinalstyrelsen senare tog avstånd, inneburo en väsentligt
lägre ersättning än den, som styrelsen sedan fann sig enligt bestämmelsen
i gällande lag tvungen att medgiva. Styrelsens bemödanden att hålla
nere statens utgifter för epizootien äro alltså underlaget för statsrevisorernas
första anmärkning om skiftande ståndpunkter. Revisorernas båda huvudanmärkningar
strida således enligt styrelsens förmenande mot varandra.
Styrelsen, som erkänner riktigheten av den första, kan icke erkänna det berättigade
i beskyllningen för slöseri.

Statsrevisorerna avtrycka ett i ett anmärkningsärende av styrelsen (Edén,
Frykholm, Bastman) till kammarrätten den 8 november 1939 avgivit utlåtande,
vilket förmenas visa, att ovisshet alltjämt kvarstår inom medicinalstyrelsen
om de av Kungl. Majit utfärdade bestämmelsernas rätta innebörd.
I utlåtandet angives i korthet det ovan skildrade förloppet och någon ny
ståndpunkt framföres där icke.

Gentemot slutligen statsrevisorernas uttalande, att genom de skiftande tolkningarna
en orättvisa skulle begåtts emot de olika veterinärerna, må erinras
om att, för så vitt styrelsen kunnat finna, i efterhand en likartad bedömning
enligt styrelsens den 4 januari 1939 tillkännagivna uppfattning skett i de olika
länen.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören J. Axel
Höjer, generaldirektörens ställföreträdare, medicinalrådet E. Edén, medicinalrådet
N. Frykholm, föredragande, t. f. byråchefen A. E. Bastman och
extra byråchefen S. Jerlov.

Stockholm den 19 januari 1940.

NILS FRYKHOLM,

Underdånigst
J. AXEL HÖJER.

Daniel Heilborn.

Medicinalstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 181, § 55.

Sedan Kungl. Majit i skrivelse den 15 december 1939 ålagt medicinalstyrelsen
att inkomma med förklaring över vad riksdagsrevisorerna i § 55 anfört
rörande vissa kostnader vid mul- och klövsjukans bekämpande,'' får styrelsen
anföra följande.

Till förklaring av statsrevisorernas anmärkning emot att juris kandidaten
M. Berlin förordnats som amanuens under tiden 15—29 november 1938 och
såsom sekreterare under tiden 30 november 1938 till 11 juli 1939 vid styrelsens
avdelning i Malmö och att denne därför tillerkänts avlöning från och
med den 87« 1938 enligt 24 :e lönegraden jämte tjänstgöringstraktamente,

— 260 —

vill styrelsen framhålla, att Berlin icke var extra tjänsteman i medicinalstyrelsen
och att styrelsen därför jämlikt § 57 i civila icke-ordinariereglementet
den 15 juni 1939 (nr 273) ägde fastställa avlöningsförmånerna för honom.
Vid bestämmandet den 13 december 1938 av dessa förmåner valdes formen
av ett vikariatsförordnande för en extra tjänsteman i styrelsen. Han kom
följaktligen att erhålla månadsavlöning enligt lönegrad Ex. 24:21 (cirka 656
kronor) jämte tjänstgöringstraktamente enligt gällande regler för gift befattningshavare
i 24 :e lönegraden. Någon övertidsersättning kunde då ej utgå, ej
heller ersättning för så kallad passiv tjänstgöring. Arbetets självständiga och
krävande art berättigade till de angivna löneförmånerna, cirka 950 kronor
i månaden under tjänstgöringstiden. Hans förflyttning till Malmö för förordnandet,
vars långvarighet icke kunde på förhand angivas eller beräknas,
medförde för honom betydande utgifter, eftersom lian måst lämna sin familj
och sitt i Stockholm inrättade hem.

Den gjorda anmärkningen mot hans avlöningsförmåner synes styrelsen
icke befogad.

Statsrevisorerna lia ytterligare funnit anmärkningsvärt, att verkställande
ledamoten i medicinalstyrelsens Malmöavdelning, disponent Artur Börjesson,
som jämväl var förordnad till ledamot av rådgivande nämnden för muloch
klövsjukeärenden, av medicinalstyrelsens avdelning i Malmö föreslagits
alt erhålla eif arvode av 30 kronor per dag.

Till förklaring härav vill styrelsen meddela, att i verkställande ledamotens
uppdrag ingick ett mycket omfattande organisationsarbete för inköp av material,
tillsyn och installationer m. m. under den tid, då mul- och klövsjukan
krävde som mest arbete. Det förhållandet att Börjesson var ledamot av rådgivande
nämnden och härför av Kungl. Majit tillerkänts rätt till arvode i
enlighet med kungl, kungörelsen angående kommittéer av den 29/s 1921 torde
ej kunna hindra, att han ersättes särskilt för arbete utanför kommittéuppdraget.
Nämnden tillkom endast att deltaga i sammanträden under några
timmar då och då. Börjessons arbete var av helt annan omfattning med en
tjänstgöring, som ibland omfattade 18 å 20 timmar per dygn. Då tveksamhet
emellertid rådde om den formella rätten för styrelsen att utanordna skälig
ersättning till honom, underställdes frågan av medicinalstyrelsen Kungl.
Majit, som genom beslut den 31/:, 1939 bemyndigade medicinalstyrelsen att
till Börjesson utbetala ett arvode av 30 kronor för varje för ifrågavarande
uppdrag använd dag sedan den e/n 1938.

Statsrevisorernas omnämnande av alt medicinalstyrelsens mul- och klövsjukeavdelning
i Malmö ansett sig oförhindrad att förordna örn högre ersättning
saknar grund. Börjesson tillsattes innan någon sådan avdelning inrättats,
och Malmöavdelningens befattning med ärendet har endast utgjorts av
en tillstyrkan av den högre ersättningen med vitsordande av omfattningen
av Börjessons arbete.

Statsrevisorerna Ira vidare funnit det anmärkningsvärt att mul- och klövsjukeavdelningen
i Malmö försålt för desinfektionen av Sundfarare inköpta
dammsugare till ett pris av 100 kronor per styck, vilken summa utgör
cirka 70 % av inköpsvärdet. Statsrevisorerna säga sig ytterligare under hand
Ira erfarit, att försäljningen närmast ombesörjdes av styrelsens verkställande
ledamot. Denna uppgift är riktig, och det arbete, som från detta håll nedlagts
för att på för staten fördelaktigaste sätt avyttra ifrågavarande inventarier
synes styrelsen värt allt erkännande. När persondesinfektionen upphörde,
fanns nämligen ingen plats för förvaring av dammsugarna, och en
omedelbar försäljning tedde sig därför som ur alla synpunkter förmånligast.
Hänvändelse gjordes i första rummet till den firma, som levererat apparaterna,
men densamma förklarade sig icke vilja återtaga dem annat än till

— 261 —

skrotvärdet. Dammsugarna funnos uppsatta på tre håll, i Malmö, Landskrona
och Hälsingborg, och voro utvalda efter respektive städers elektriska
kraftnäts spänning. En försäljning inom områden, där annan sådan fanns,
var utesluten, då omspänning ställde sig ekonomiskt ogenomförbar. Samtidigt
lanserades i marknaden en dammsugare, vilken som ny kostade 100
kronor. Under dessa förhållanden kunde styrelsen icke finna annat än att
det erbjudna priset av 100 kronor, vilket endast kunde utvinnas genom mycket
besvär och träget arbete från försäljarnas sida, ur statens synpunkt
fördelaktigt. En försäljning å offentlig auktion, vilket från formell ståndpunkt
kanske varit riktigast, hade enligt utlåtanden från omdömesgilla personer
medfört väsentligt lägre genomsnittspriser än de nu erhållna. Att föreningen
skånska andelsslakterier och Hallands slaktboskapsförening formellt
ställde sig som köpare betydde endast att de utan avgift förmedlade
penninginkasseringen, som härigenom kameralt underlättades.

Statsrevisorerna säga sig vidare under hand ha erfarit, att »åtskilliga av
dammsugarna» försålts i obrutet skick. Denna uppgift kan gälla endast för
ett par av de för Landskrona reserverade apparaterna. Resandefrekvensen
blev nämligen här efter desinfektionsåtgärdernas påbjudande ytterligt ringa,
varigenom behovet av dammsugare blev mindre än beräknat.

Vidkommande anmärkningen örn att ersättningen för nedslaktade djur i
åtskilliga fall legat över det normala saluvärdet vid ifrågavarande tid får
styrelsen anföra, att den delar statsrevisorernas uppfattning att det förefaller
som örn i vissa län och i vissa fall de tillerkända summorna uppgått till högre
belopp än som sannolikt vid vanlig försäljning kunnat uppnås. Styrelsen
vill erinra örn att tvångsnedslaktning av en kreatursbesättning åstadkommer
betydande driftsstörningar vid ett jordbruk och i regel tillfogar ägaren avsevärd
indirekt förlust. En viss hänsyn härtill måste alltid tagas vid värdenas
fixering. Ur synpunkten av ett effektivt bekämpande av mul- och klövsjukan
torde det å andra sidan vara viktigt att ersättningen hålles så låg, att det under
inga omständigheter ter sig ekonomiskt fördelaktigt att få en besättning
nedslaktad och inlöst. Även för den enskilde lantmannen måste ett sjukdomsutbrott
lia karaktär av en hemsökelse, vars följder icke kunna eller skola
bäras av staten enbart. Endast om en sådan uppfattning är allmänt rådande,
ernås trygghet för att erforderlig försiktighet iakttages från allas sida.
Styrelsen har emellertid ej haft några direkta möjligheter att i någon riktning
påverka värderingen, vilken försiggått på föreskrivet sätt av de förordnade
värderingsmännen, av vilka endast en av i regel tre är veterinär. De
underhandsframställningar, som styrelsen i enstaka fall ansett sig böra göra.
lia upptagits direkt avvisande av vederbörande värderingsman. Emellertid
har styrelsen sig bekant, att en utredning örn fastställandet av vissa objektiva
riktlinjer för värderingen är igångsatt av epizootisakkunniga och av dem
kommer att i sinom tid framläggas. Till dess så skett torde det nuvarande
systemet för värderingen kunna fortgå, då det är sannolikt att de påpekanden
från statsrevisorernas sida, som nu gjorts, komma att uppmärksammas
och i viss mån bli vägledande.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
medicinalrådet N. Frykholm och l. f. byråchefen A. E. Bastman.

Stockholm den 19 januari 1940.

Underdånigst
J. AXEL HÖJER.

SIGB. JERLOV.

Daniel Heilborn.

— 262 —

Kommerskoll egi i

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 183, § 56,

Till Konungen.

I anledning av remiss av den 15 december 1939 rörande § 56 i riksdagens
revisorers berättelse om ett från anslaget till vissa åtgärder på skogshushållningens
område beviljat understöd får kommerskollegium anföra
följande.

I samband med beslutet av den 12 januari 1939 örn överlåtelse å G. Svanström
av statsunderstöden för tillverkning och försäljning av trugor m. m.
anbefallde Kungl. Majit kommerskollegium att före utgången av år 1939
till Kungl. Majit inkomma med anmälan rörande återbetalningsskyldigheten
för understöden. I anledning härav anmodade kollegium den 26 oktober
1939 G. Svanström att inkomma med viss erforderlig utredning. Då något
svar ej ingick uppdrog kollegium den 1 december 1939 åt landsfiskalen
J. E. Byström att verkställa undersökning i ärendet. Från Byström har
sedermera den 14 december 1939 inkommit yttrande. Av yttrandet framgår
emellertid att såväl Lars Olof som Gunnar Svanström äro inkallade till
krigstjänstgöring.

Med hänsyn härtill — och i betraktande av behovet av ytterligare utredning
innan ståndpunkt tages till frågan om återbetalningsskyldigheten —
har kollegium nödgats hos Kungl. Majit anhålla om anstånd tillsvidare med
den anmälan rörande eventuell återbetalningsskyldighet, som det åligger
kollegium att före utgången av år 1939 avgiva.

De uppgifter, som lämnats av landsfiskalen rörande trugtillverkningen
och rörelsens bedrivande i övrigt, synas överensstämma med statsrevisorernas
uttalanden. Att på grundval av sålunda föreliggande utredning grunda
något omdöme om företaget synes dock ej möjligt, utan förutsättes ytterligare
undersökning. För kollega del framträder angelägenheten härav
desto starkare som kollegium ej tidigare hörts i ärendet vare sig då understöden
tidigare beviljades eller då de sedermera överflyttades på sönerna
Svanström.

Remissakten återställes.

AUG. BORGSTRÖM.

Underdånigst
AXEL GJÖRES.

Hugo Wennerholm.

Skolöverstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 187, § 58.

Till Konungen.

263 —

lärare vid folk- och småskolor att kvarstå i tjänst efter uppnådd pensionsålder.
Till åtlydnad härav får överstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Genomgripande statliga löneregleringar för tjänstemän åtföljas i regel av
betydande förbättringar i fråga örn dessa tjänstemäns pensionsförmåner.
Därvid uppstår frågan hur det bör förfaras med de befattningshavare, vilka
uppnå pensionsåldern omedelbart innan de nya och förmånligare bestämmelserna
träda i kraft. Bedömes denna fråga uteslutande med hänsyn till
vad som är för staten ekonomiskt fördelaktigast, torde man komma till det
resultatet, att så många befattningshavare som möjligt borde pensioneras,
innan den högre pensionen kan ifrågakomma. Elt allmänt förbud för myndigheterna
att låta befattningshavare kvarstå å tjänsten efter uppnådd pensionsålder,
örn därigenom skulle för befattningshavaren uppkomma rätt
tili högre pension, vöre då motiverat. Några åtgärder eller auktoritativa
uttalanden i den riktningen hava icke förekommit i samband nied löneeller
pensionsregleringarna för lärarpersonalen vid folk- och småskolorna.
Man kail tvärtom av vad som i berörda avseenden förekommit draga den
bestämda slutsatsen, att statsmakterna velat bereda även de lärare, som
stå färdiga att avgå kort tid före den liva pensionsrätter ikraftträdande,
möjlighet att komma i åtnjutande av den högre pension, varav de genom
lång tjänstgöring nied jämförelsevis blygsamma löneförmåner gjort sig förtjänta.

Efter 1918 års riksdags beslut örn ny lönereglering för lärare vid såväl
statliga som statsunderstödda kommunala läroanstalter utfärdades kungörelse,
nr 1092/1918, örn ändring av vissa bestämmelser i förordningen och
reglementet den 30 november 1866 (nr 75) angående folkskollärarnas pensionsinrätlning.
Till punkten 4 i denna kungörelse, nr 1092, fogades ett
övergångsstadgande, vari föreskrevs, att vad som stadgats örn skyldighet för
lärare att senast vid viss ålder avgå från tjänst skulle i fråga örn folkskollärare,
som vore i tjänst anställd, då de liva pensionsbestämmelserna den 1
januari 1919 trädde i kraft, intill den 1 juli 1919 äga tillämpning allenast i
det fall, att såväl vederbörande skolstyrelse som folkskolinspektör funne den
pensionsberättigade lärarens avgång nödvändig nied hänsyn till skolans bästa.
Ehuru pensionsåldern bestämdes till 60 år, bereddes genom denna övergångsbestämmelse
samtliga folkskollärare även i åldern 60—65 år tillfälle
att kvarstå, så att de erhöllo den högre pensionen.

Beträffande lärarna vid de statliga läroanstalterna utfärdades icke någon
allmän bestämmelse motsvarande det ovan angivna övergångsstadgandet
rörande folkskollärare. Enligt vid den tiden gängse praxis erhöll nämligen
statligt anställd lärare i regel tillstånd att kvarstå intill utgången av det läsår,
under vilket han uppnådde pensionsåldern. Härav följde, att de lärare,
som under höstterminen 1918 uppnådde pensionsåldern (65 år), kunde
påräkna att få kvarstå även under vårterminen 1919. I syfte att bereda
även lärare, som hade fyllt 65 år under läsåret 1917/18, den högre pensionen
erhöllo vid detta övergångstillfälle jämväl dessa lärare rätt att kvarstå
till utgången av vårterminen 1919.

Den löne- och pensionsreglering för lärare, som trädde i kraft den 1 januari
1938, åtföljdes ej av några särskilda bestämmelser örn lättnader under
övergångstiden i fråga örn lärares skyldighet att avgå vid uppnådd pensionsålder.
På grund av framställningar från lärare vid statliga läroanstalter
örn tillslånd att kvarstå i tjänst mäste emellertid överstyrelsen jämförelsevis
tidigt taga ställning till spörsmålet. I underdånigt utlåtande den 3
maj 1937 med anledning av en framställning från läroverkslektorn A. G.
Eöw örn rätt alt kvarstå i tjänst framhöll överstyrelsen, under åberopande

— 264 —

jämväl av förhållandena vid 1918 års lönereglering, att det måste anses
skäligt, att även de lärare, som uppnådde pensionsåldern under tiden närmast
innan bestämmelserna om den högre pensionen trädde i tillämpning,
bereddes tillfälle att komma i åtnjutande av de förmånligare pensionsvillkoren.
Överstyrelsen tillstyrkte, att Löw, som fyllde 65 år den 27 september
1937, skulle erhålla tillstånd att kvarstå till utgången av juni 1938 samt
föreslog principiellt, att dylikt tillstånd skulle medgivas även övriga tjänstdugliga
lärare, som under år 1937 uppnådde pensionsåldern efter den 30
juni. Genom nådigt beslut den 25 juni 1937 bifölls Löws framställning,
och sedermera har Eders Kungl. Majit, så vitt överstyrelsen kunnat finna,
bifallit samtliga liknande framställningar. I något fall erhöll även lärare,
som uppnått pensionsåldern redan före den 1 juli 1937, tillstånd att kvarstå
till och med vårterminen 1938. Dessa Eders Kungl. Maj:ts beslut hava
icke föranlett anmärkning från riksdagens sida.

Statliga och kommunala myndigheter hava säkerligen ansett Eders Kungl.
Maj:ts nu berörda beslut, liksom ock det ovan omnämnda övergångsstadgandet
i kungörelsen 1092/1918, vara vägledande för deras eget ståndpunktstagande
vid handläggning av frågor rörande lärares kvarstående i tjänst.
De torde därför hava trott sig handla enligt statsmakternas intentioner, då
de genom bifall till framställningar örn rätt till kvarstående i tjänst berett
lärarna möjlighet att komma i åtnjutande av den högre pensionen.

Riksdagens revisorer hava fäst särskilt avseende vid alt ett antal lärare
kvarstått under skolans ferietid i början år av 1938 men avgått, innan vårterminen
börjat. Härigenom hade de förvärvat rätt till den högre pensionen
utan att hava fullgjort någon tjänstgöring under år 1938. överstyrelsen
har i annat sammanhang uttalat sitt ogillande av att pensionsberättigad
lärare tillåtits kvarstå linder tid, som endast utgjordes av ferier, och ehuru
överstyrelsen i likhet med riksräkenskapsverket finner, att i nu ifrågavarande
fall formellt hinder att medgiva sådant kvarstående icke förelegat, anser
överstyrelsen, att det hade varit lämpligare att även i detta fall tillämpa
regeln, att pensionsberättigad lärare icke tillätes att efter den 31 december
eller 30 juni kvarstå allenast under skolans ferietid. Man torde dock icke
kunna göra gällande, att den tjänstgöring, som en sålunda kvarstående
ordinarie lärare fullgjort under vårterminen, skulle vara av så stort värde
för statsverket att den högre pensionen därav kunde från ekonomisk synpunkt
befinnas nämnvärt starkare motiverad än om avgången skett några
månader tidigare, exempelvis den 1 februari. I det ena som det andra
fallet har lärarnas kvarstående medgivits huvudsakligen i syfte att bereda
vederbörande en bättre pension, och tidpunkten för avgången från tjänsten
torde ha bestämts med hänsyn till vad som befunnits lämpligt i de olika
fallen.

Vad slutligen angår det påtalade förhållandet, att pensionsberättigad lärares
kvarstående skulle lia tillkommit på folkskolinspektörens initiativ, får
överstyrelsen i korthet framhålla följande. En folkskolinspektörs verksamhet
är lika litet i vad den berör skolväsendets ekonomiska förhållanden
som i övrigt inskränkt till allenast utövande av tillsyn och kontroll, lian
är också skolrådens och lärarnas rådgivare även beträffande skolfrågor avekonomisk
innebörd. Överstyrelsen kan icke finna, att en folkskolinspektör
överskridit sin befogenhet eller eljest handlat klandervärt, örn han under
övergångstidens oklarhet i visst fall fäst skolrådets och lärarens uppmärksamhet
därpå, att lärarens kvarstående i tjänst under begränsad tid skulle
vid detta tillfälle medföra bättre pension, samt tillrått beslut härom. Givetvis
beror även detta på uppfattningen örn statsmakternas ställning till frågan,
huruvida de lärare, som stodo på gränsen mellan de två pensionssyste -

— 265 —

men, borde beredas möjlighet att övergå till det nya och fördelaktigare.
Överstyrelsen har i det föregående sökt påvisa, att de underordnade myndigheterna
haft anledning att särskilt vid detta tillfälle välvilligt handlägga
frågorna örn lärarnas kvarstående.

I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören
Holmdahl, avdelningschefen undervisningsrådet Engvall och undervisningsrådet
Weijne, föredragande.

Stockholm den 3 januari 1940.

JOSEF WEIJNE.

Underdånigst
OTTO HOLMDAHL.

Einar Sprinchorn.

Telegrafstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 191, § 59.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 december 1939 har telegrafstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande över vad riksdagens år 1939 församlade revisorer under §
59 av sin berättelse anfört angående telegrafverkets besparingsreglemente.

Riksdagens revisorer hade i sin år 1934 avgivna berättelse gjort liknande
uttalande. Med anledning härav avgav telegrafstyrelsen den 8 januari 1935
utlåtande. Vad därvid av styrelsen anförts äger alltjämt giltighet.

Beträffande den lägre linjepersonalen får styrelsen meddela, att den överenskommelse,
som träffats mellan styrelsen och vederbörande personalorganisation
angående övertid vid resor, alltjämt är gällande. Den innebär, att
förste reparatörer och reparatörer, såväl ordinarie som extra ordinarie, icke
må beräkna övertidsersättning för dag, då resetraktamente uppbäres.

Dessa tjänstemän ha oftast sådana arbetsuppgifter, att de lämpligast resa
ensamma. Ett upphävande av överenskommelsen ifråga skulle därför nödvändiggöra
tidskontroll på alla de platser, som beröras av denna personals
tjänsteresor. Örn en sådan kontroll skulle bliva verkligt effektiv, måste så
många tjänstemän nyanställas, att kostnaderna härför bleve orimligt höga.
Någon besparing kan därför omöjligt beräknas uppstå genom ett upphävande
av nämnda överenskommelse.

Många av ifrågavarande tjänstemän, särskilt ett stort antal extra ordinarie
reparatörer, skulle genom den påtänkta ändringen komma i sämre ställning
med avseende på traklamentsersättning än de linjearbetare, från vilka
de rekryteras. Dessa arbetares förmåner äro reglerade genom kollektivavtal,
som icke kan av styrelsen ensidigt ändras.

Två av revisorerna anförda exempel avse personalgruppen linjeunderbefäl
och reparatörer. För denna personal, som omfattar cirka 1.800 personer,
har tiden icke medgivit utförandet av någon sådan ingående bearbetning
av tillgängliga uppgifter att härav kan visas, huruvida exemplen kunna
anses representativa.

Däremot har viss utredning kunnat medhinnas för den del av distriktens
personal, som har högre eller lägre teknisk utbildning.

— 266 —

Denna personal — ordinarie och extra ordinarie — har uppdelats i följande
tre grupper:

I. Förste linjeingenjörer och linjeingenjörer.

II. Ingenjörsassistenter.

III. Ritare och kopister.

Av sistnämnda grupp ha endast de, som någon gång rest, medtagits. De
av revisorerna nämnda kontoristerna hava endast i undantagsfall anledning
att resa.

Utredningen omfattar tiden Vr 1938—31/12 1939 eller ett och ett halvt år
samt avser tjänsteresornas tidslängd jämte kostnaden för traktamenten.
Dessutom hava uppgifter infordrats örn »övertiden» för dessa personalgrupper.
Övertidsersättning till personal i grupperna I och II har ej utgått för
denna tid. Då inga löpande anteckningar beträffande arbetstiden göras,
har styrelsen föreskrivit, att den uppgivna tiden icke under några förhållanden
finge överstiga den, som i verkligheten kunnat ifrågakomma. De nu angivna
timantalen äro därför minimisiffror.

Utredningens resultat framgår av bilaga I och II,1 vilken senare anger procentuella
förhållandet mellan antalet resor av olika tidslängd.

Förklaringen till att de kortare resorna för grupp I äro förhållandevis talrika
är den, att administrativa uppgifter nödga linjeingenjörerna att så ofta
sig göra låter vara anträffbara på sina expeditioner. Ingenjörsassistentema
vistas däremot ofta under längre sammanhängande tid vid de större stations-
eller kabelarbeten, vars ledning är dem anförtrodd.

Det av revisorerna anförda enstaka exemplet rörande nyssberörda personal
har föranlett styrelsen att efterforska, vilken ingenjörsassistent som avses.
Det är uppenbart, att exemplet gäller en ingenjörsassistent Källsson vid
Stockholms felbyrå. Linjedirektören i Stockholm, som anmodats undersöka
fallet, har meddelat, att revisorerna synas hava missuppfattat uppgifterna
på reseräkningarna, varför de i revisorernas berättelse lämnade uppgifterna
äro i viss mån missvisande.

Sedermera hava telegrafverkets ingenjörsförening och telegrafverkets tekniska
tjänstemannaförening till styrelsen inkommit med i avskrift bilagda
skrivelser.1 Föreningarnas sakuppgifter angående omfattningen av och tiden
för resorna överensstämma med linjedirektörens uppgifter.

Den av styrelsen nu gjorda utredningen rörande den tekniska personalens
resor bekräftar vad styrelsen i sitt tidigare utlåtande anfört, nämligen att nu
gällande bestämmelser väl fylla sitt ändamål med hänsyn till vid telegrafverket
rådande säregna förhållanden.

Likaledes vill styrelsen allt fortfarande ställa långt gående krav på att personalen,
utan att noggrant beräkna arbetstiden, med intresse offrar sig för
sin tjänst.

Örn ändring av vissa bestämmelser i allmänna resereglementet skall företagas,
bör även där telegrafverkets i många avseenden utpräglade särställning
vinna beaktande.

Remissakten återgår härjämte.

Vid detta ärendes avgörande hava närvarit generaldirektören Ericson,
byråcheferna Ljungqvist, Lundgren, Hedén och Svensson, förste byrådirektören
Holmgren samt t. f. byråchefen Obers.

Stockholm den 23 januari 1940.

N. HEDÉN.

Underdånigst.
HELGE ERICSON.

1 Ej här avtryckt.

Sven Borg.

- 267 —

Bilaga I.

Resor under tiden */? 1938—S1/n 1939.

Traktamenten (antal och kostnad)

Grupp	Antal tjänste- män	A Resor på 1—6 timmar	B Resor på mer än 6 timmar	C Summa
Antal	Kostnad	Antal	Kostnad	Antal	Kostnad
i..........	38	2,702	16,190	4,097	48,588	6,799	64,778
ii..........	45	1,820	9,261	3.804	31,404	5,624	40.265
ni..........	25	1,172	4,700	1,924	14,935	3,096	19,635

Grupp	Övertid (minim.), timmar	Trakt, kostnad pr övertidstimme kronor	Övertid i medeltal pr man och år
D Föranledd av resor	E I övrigt	F Summa	A D	A F	Antal timmar	I % av vanlig tjänstetid
I ..........	18,816	11,408	30,224	—:86	—: 54	530	28
II ..........	11,946	7,587	19,533	77	—: 47	290	15
III ..........	4,812	1,333	6,145	—	—	166	8

Grupp I: Förste linjeingenjör
Linjeingenjör

Grupp II: Ingenjörsassistent

Grupp III: Ritare
Kopist

Linjebyrån i jan. 1940.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 224, § 65.

Till Konungen.

Till åtlydnad av Kungl. Maj:ts remiss den 22 december 1939 får riksräkenskapsverket
härmed avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast
församlade revisorer under § 65 av berättelsen angående slatsverket anfört
rörande statens allmänna fastighelsfond.

Riksräkenskapsverket vill då först erinra om att med den av 1937 års
riksdag beslutade, från och med budgetåret 1938/39 tillämpade nya budgetordningen
bland annat avsetts att skapa bättre garantier för att statens förmögenhetsställning,
på längre sikt sett, skall upprätthållas. Detta syfte har

— 268 —

ansetts bäst tillgodoses genom en ordning, enligt vilken varje försämring avstatens
förmögenhetsställning klart kommer till synes såsom ett underskott
å statsregleringen för ett visst budgetår, d. v. s. såsom en minskning av den
s. k. budgetutjämningsfonden. I enlighet härmed gäller såsom första grundsats,
att til! skattemedel hänförliga kapitaltillgångar i finansieringshänseende
likställas med lånemedel och alltså i likhet med lånemedel endast få
disponeras för räntabla investeringar. Icke räntabla investeringar skola genast
täckas medelst löpande inkomster samt omedelbart avskrivas. Verkställda
investeringar i statens kapitalfonder komma alltså att ingå i statens
i rikshuvudboken redovisade nettoförmögenhet endast till den del de beräknats
ge upphov till räntabla kapitaltillgångar.

Ett upprätthållande av statens förmögenhetsställning på längre sikt har
emellertid ansetts förutsätta, att vid utformningen av budgeten hänsyn läges
jämväl till förluster, som kunna visas hava uppstått i fråga om kapitalinvesteringar,
hänförliga till tidigare budgetår. Enligt den nya budgetordningen
skall bland utgifterna å driftbudgeten under en särskild huvudtitel upptagas
anslag för avskrivning av dessa kapitalmedelsförluster, i den mån
förlusterna icke skola regleras genom anlitande av vederbörande fonders
egna inkomster. För statens allmänna fastighetsfonds vidkommande gäller,
att värdeminskning genom ålder och förslitning i princip är avsedd att
täckas genom årliga avsättningar till värdeminskningskonto av fondens löpande
inkomster. Av finanspolitiska skäl har dock denna årliga avskrivning
ansetts böra kompletteras med en grundavskrivning, som direkt belastas
budgeten i samband med beviljandet av vederbörande investeringsanslag.
Härvid har, såsom närmare framgår av den av revisorerna lämnade redogörelsen,
genom differentiering av grundavskrivningen erhållits två olika avskrivningsperioder,
av vilka den kortare tillämpas beträffande fängelse- och
sjukhusbyggnader samt byggnader för forsknings- och liknande institutioner.
Vid bestämmandet av den tid inom vilken fullständig avskrivning skall hava
kommit tillstånd har avgörande vikt ansetts böra tillmätas icke den beräknade
varaktighetstiden utan den i regel väsentligt kortare tid, under vilken
respektive byggnader kunna förväntas utan väsentliga ändringar på ett
tillfredsställande sätt fylla ett ur statsmakternas synpunkt alltjämt aktuellt
behov.

Med hänsyn till att efter budgetomläggningen endast räntabelt kapital
skulle komma att tillföras kapitalfonderna, ansågs det av lätt förstådda skäl
nödvändigt, att de i rikshuvudboken redovisade fondbehållningarna vid övergången
till den nya budgetordningen ej endast som vanligt såvitt möjligt
korrigerades för konstaterade direkta förluster utan därjämte justerades ned
till värden som vore att anse som fullt förräntade. Vid denna reglering avstatens
bokförda förmögenhet, vilken genomfördes per den 30 juni 1938 och
berörde flertalet kapitalfonder, upptogos å statens allmänna fastighetsfond
redovisade byggnader i enlighet med 1938 års riksdags beslut i ämnet med
belopp motsvarande det värde som skulle hava erhållits, därest de av 1938
års riksdag godkända nya avskrivningsreglerna hade kommit till användning
från tiden för byggnadernas tillkomst. Nedskrivningen av värdet å de
byggnader, som uppförts med skattemedel eller utgjorde s. k. ursprungligt
statskapital, beräknades härvid med utgångspunkt från de värden, med vilka
byggnaderna invärderats å fonden.

Att skattemedelskapital i enlighet nied vad som beslutats av 1938 års riksdag
alltjämt i viss utsträckning ingår i statens allmänna fastighetsfonds kapital
har av revisorerna förklarats strida mot grunderna för den av 1937 års
riksdag godkända nya budgetordningen. Av det ovan anförda torde utan
vidare framgå, att så icke är förhållandet. Det kan tilläggas, att statens ali -

269 —

manna fastighetsfond icke är den enda kapitalfond, å vilken fortfarande
kvarstår skattemedelskapital.

Av den av riksräkenskapsverket lämnade redogörelsen för de till grund
för den nya budgetordningen liggande principerna framgår vidare, att det
å de olika kapitalfonderna efter den ovan berörda förmögenhetsregleringen
kvarstående samlade statskapitalet, oavsett örn det motsvaras av lånemedelskapital
eller skattemedelskapital, enligt angivna principer skall, liksom fonderna
sedermera tillfört kapital, såvitt möjligt bibehållas oförminskat. I
fråga örn statens allmänna fastighetsfond, vilken efter grundlig omprövning
befunnits icke böra erhålla någon särställning i nu förevarande avseende,
tillgodoses detta krav genom de årliga avsättningarna till värdeminskningskonto.
Härav följer, all revisorernas förklaring, att avsättningarna till värdeminskningskontot
i fråga om byggnader, som anskaffats med lånemedel,
avse att frigöra i byggnaderna investerade lånemedel men beträffande byggnader,
som uppförts med skattemedel, innebära en onödig hopsamling inom
fastighetsfonden av skattemedel, icke torde kunna anses innefatta ett adekvat
återgivande av de årliga avskrivningarnas verkliga innebörd.

Revisorerna hava även gjort gällande, att ur siffrorna i fastighetsfondens
kapitalredovisning numera icke framgår fondegendomens uppskattade
(»verkliga») värde och alt värdet av den siffra, som i balansräkningen anger
fondens kapital, därför kan ifrågasättas. I anslutning härtill hava revisorerna
uttalat, att nämnda siffra, därest det i fonden ingående skattemedelskapitalet
helt och hållet avskreves, åtminstone skulle angiva beloppet av å
fonden efter verkställda avskrivningar kvarstående lånemedelskapital, örn
vilket belopp upplysning icke nu kunde erhållas ur balansräkningen.

Såvitt riksräkenskapsverket kan finna saknar den av revisorerna efterlysta
uppgiften numera relevans. Efter övergången till den nya budgetordningen
bilda statens i rikshuvudboken redovisade kapitaltillgångar ett elisabät
kapital. Någon uppdelning av statskapitalet i lånemedelskapital och
skattemedelskapital skall därför, enligt vad som uttryckligen förutsatts vid
utformningen av den nya budgelordningen, icke vidare äga rum.

Att tillämpningen av de för fastighetsfonden fastställda nya avskrivningsreglerna
skulle — om man bortser från de förskjutningar i tiden av avskrivningarna,
som föranledas av anordningen med grundavskrivning — hava
lett till att fastigheterna numera icke upptagas å fonden med sina verkliga
värden, kan enligt riksräkenskapsverkets mening icke heller anses ådagalagt
genom vad revisorerna anfört. Såsom framgår av det föregående hava
de synpunkter som motiverat, alt man, med avvikelse från praxis inom affärslivet,
verkställer grundavskrivningar vid beviljandet av medel lill statliga
byggnadsföretag, gjort sig gällande även vid bestämmandet av den tid.
inom vilken fullständig avskrivning skall hava kommit till stånd. Vidare
är att märka, att de två olika avskrivningsperioder, som skola komma till
användning, äro genomsnittligt beräknade. Härav följer, att om den fastställda
avskrivningstiden skulle komma att befinnas vara för kort i fråga örn
en del byggnader, (Itai beträffande andra byggnader kan antagas komma atl
till gengäld visa sig vara för lång. Revisorerna hava icke heller uttalat sig
för någon förlängning eller ytterligare differentiering av avskrivningstiden.

Riksräkenskapsverket finner sig på grund av vad sålunda anförts icke
kunna tillstyrka vare sig att den del av fastighetsfondens kapital, som hänför
sig till byggnader, uppförda med skattemedel, omedelbart avskrives eller
att de årliga avsättningarna (ill viirdeminskningskonto för angivna byggnader
bringas alt upphöra, innan fullständig avskrivning kommit till
stånd. Det kan tilläggas, all, därest den av revisorerna förordade omedelbara
avskrivningen, såsom alternativt ifrågasatts, skulle genomföras direkt, detta

— 270 —

för de berörda byggnaderna i redovisningshänseende bomme att innebära
en återgång till de förhållanden, som voro rådande före fastighetsfondens
inrättande. Ifrågavarande byggnader skulle med andra ord åter komma att
stå utanför riksbokföringen

En liknande återgång till tidigare förhållanden har av revisorerna ansetts
påkallad ifråga örn vissa å fastighetsfonden redovisade fastighetsvärden vilka
icke äro att återföra till å riksstaten anvisade anslag, i det att dessa fastighetsvärden,
ehuru de å fastighetsfondens skuldsida motsvaras av diversemedelsfonder
och alltså icke ingå i fastighetsfondens kapital, föreslagits
skola jämte diversemedelsfonderna genom direkt avskrivning avföras ur
statsräkenskaperna. Riksräkenskapsverket kan självfallet icke heller i denna
del biträda vad revisorerna förordat. Ämbetsverket kan vidare icke ansluta
sig till den av revisorerna uttalade uppfattningen, att någon avsättning till
värdeminskningskonto icke bör äga rum för ifrågavarande fastighetsvärden.
t Nu angivna fastighetsvärden hänföra sig i främsta rummet lill vissa av
Uppsala och Lunds universitet disponerade fastigheter, vilka äro avsedda
att brukas omedelbart för tillgodoseende av universitetens och deras institutioners
behov av lokaler. Att den olikhet, som i fråga örn universitetens å
fastighetsfonden redovisade fastigheter faktiskt föreligger mellan å ena sidan
fastighetsvärden vilka äro alt återföra till å riksstaten anvisade anslag samt
ä andra sidan övriga fastighetsvärden, befunnits böra komma till direkt uttryck
i redovisningen genom upptagande av mot sistnämnda fastighetsvärden
svarande belopp å fastighetsfondens skuldsida under för ändamålet särskilt
uppförda diversemedelskonton, sammanhänger med att det vid den av
1938 års riksdag beslutade utvidgningen av redovisningen å fastighetsfonden
till att omfatta universitetens fastigheter ansetts angeläget att undvika varje
rubbning i den rättsliga ställning, som av ålder tillkommit universiteten eller
av dem disponerade fastigheter. Nu åsyftade anordning kan alltså icke anses
utgöra något belägg för att statsmakterna skulle vara mindre intresserade
av underhållet av de universitetsfastigheter, vilka icke anskaffats med å riksstaten
anvisade medel. Det förhåller sig tvärtom så, att ett av skälen för utvidgningen
av redovisningen å fastighetsfonden till alt omfatta av universiteten
disponerade fastigheter varit statens ökade intresse av att det i dessa
fastigheter investerade kapitalet bibehålies.

Ett liknande intresse har i fråga örn akademiska sjukhusets i Uppsala och
Karolinska sjukhusets byggnader ansetts motivera, alt medel årligen anvisas
å fastighetsfondens stat jämväl till avskrivning å de delar av dessa byggnaders
värden, som äro att återföra till bidrag från städer och landsting m. fl.
Frågan, huruvida och i vilken utsträckning de korporationer, som bidragit
till uppförande av å fastighetsfonden invärderade byggnader, böra lämna bidrag
till bestridande av de årliga kostnaderna för täckande av värdeminskning
å dylika byggnader, är emellertid — såsom framgår av proposition nr
201 till 1938 års riksdag med förslag till stat för fastighetsfonden för budgetåret
1938/39 m. m. -— avsedd att göras till föremål för särskilt övervägande.

En tredje kategori av de å fastighetsfonden redovisade fastigheter, vilka icke
anskaffats med statsmedel och därför icke medtagits i fondens kapital, representerar
sjöhistoriska museet, för vilket ingen som helst avsättning till värdeminskningskonto
ansetts böra äga rum. Den under uppförande varande
byggnaden för institutet för folkhälsan är avsedd att behandlas på enahanda
sätt, i den mån kostnaderna för byggnadens uppförande täckas medelst bidrag
från Rockefeller Foundation.

Av det nu anförda torde framgå, att de av 1938 års riksdag fastställda avskrivningsreglerna
såsom de i praktiken tillämpas icke — på sätt revisorerna
synas hava velat göra gällande — innebära, att av skattemedel alltid skall.

— 271 —

så snart en byggnad doneras till slaten, hopsamlas likvida medel å fastighetsfonden
till ett belopp motsvarande anskaffningskostnaden för byggnaden.

Revisorerna hava framställt vissa detaljerinringar i avseende å värdeminskningskontot
och dess behandling i redovisningen. De hava sålunda ansett,
att kontot bör erhålla annan beteckning, som närmare motsvarar dess uppgift.
Riksräkenskapsverket kan icke dela revisorernas uppfattning i nu angivna
hänseende. Beträffande skälen härför får riksräkenskapsverket hänvisa
till vad ämbetsverket anfört i det föregående.

1 anledning av vad revisorerna anfört rörande redovisningen och dispositionen
av de å fastighetsfonden genom avsättning till värdeminskningskonto
erhållna likvida medlen må framhållas, att det genom vad 1938 års riksdag
uttalat i ämnet (se riksdagens skrivelse nr 284) torde få anses avgjort, att
mot verkställda avskrivningar svarande likvida medel skola disponeras för
återbetalning till riksgäldskontoret av till fonden tidigare anvisade kapitalmedel.
Under sådana förhållanden torde det icke, såsom revisorerna ifrågasatt,
vara erforderligt, alt angivna medel hållas åtskilda från fastighetsfondens
övriga tillgångar och bilda en mot ett särskilt konto i riksliuvudboken
svarande fond, i all synnerhet som det, i motsats till vad revisorerna uppgivit,
förhåller sig så, att storleken av ifrågavarande tillgångar redan med
nuvarande utformning av bokföringen direkt framgår av de räkenskaper,
som av vederbörande förvaltningsmyndigheter upprättas för fastighetsfonden.
Även beträffande den av revisorerna önskade uppdelningen av värdeminskningskontot
på två rubriker, avseende den ena grundavskrivningar och den
andra löpande avskrivningar, gäller, att den, såsom framgår av riksräkenskapsverkets
årsbok, redan nu iakttages i redovisningen.

Riksdagens uttalande, att mot verkställda avskrivningar svarande likvida
medel böra disponeras för återbetalning till riksgäldskontoret av till fastighetsfonden
tidigare änvisade kapitalmedel, äger självfallet tillämpning även
å de likvida tillgångar, som uppkommit genom årlig avskrivning av byggnader,
uppförda med skattemedel. Riksräkenskapsverket kan därför icke i
likhet med revisorerna finna det erforderligt, att likvida tillgångar av sist
angivna slag bokföras för sig ä ett särskilt konto. En sådan anordning måste
enligt riksräkenskapsverkets mening liven anses mindre lämplig, då — såsom
riksräkenskapsverket tidigare framhållit — någon uppdelning av statskapitalet
i lånemedelskapital och skaftemedelskapital icke längre skall äga
rum.

Revisorerna hava slutligen även funnit den nuvarande redovisningen av
fastighetsfondens inkomster och utgifter vara behäftad med vissa brister. De
hava i anslutning härtill ifrågasatt, huruvida icke de s. k. ersättningsanslagen
— d. v. s. de å riksstaten uppförda anslagen för fastighetsfonden tillkommande
ersättning för lill statsmyndigheter upplåtna lokaler — i fortsättningen
böra belastas allenast med de för täckande av de olika delfondernas
utgifter erforderliga beloppen och alltså icke vidare påföras några belopp för
läckande av den beräknade förräntningen av det i fonden investerade kapitalet.
Fastighetsfonden skulle med andra ord icke bibehållas såsom produktiv
fond.

Riksräkenskapsverket vill i anledning härav erinra örn afl man — såsom
revisorerna också påpekat — med en fullständig redovisning ä fastighetsfonden
av de till fondegendomen hänförliga totala inkomsterna och utgifterna
velat vinna, att lokalkostnaderna för olika förvaltningsgrenar huvudtitelsvis
skulle framgå av riksstaten och budgetredovisningen och att en fullständig
specifikation av dessa kostnaders uppdelning på olika myndigheter
skulle kunna lämnas i samband med en systematisk utgiftsredovisning. Angivna
fördelar synas riksräkenskapsverket vara så betydande, all fastighets -

— 272

fonden enligt ämbetsverkets mening även i fortsättningen bör behandlas såsom
produktiv fond. I detta sammanhang bör uppmärksammas alt i fråga
örn samtliga delfonder med undantag av byggnadsstyrelsens delfond gäller,
att varje delfond har till uppgift att tillgodose behovet av lokaler för en enda
myndighet eller enhetlig grupp av myndigheter, samt att lokalkostnaderna
för var och en av åsyftade myndigheter respektive myndighetsgrupper numera
efter den uppdelning som skett av ersättningsanslagen framgå direkt
av riksstaten och budgetsredovisningen. Motsvarande specifikation av lokalkostnadernas
fördelning på olika myndigheter upprättas för byggnadsstyrelsens
delfond årligen av byggnadsstyrelsen samt lägges till grund för Kungl.
Maj:ts beslut angående belastningen av de för denna delfond under de olika
huvudtitlarna uppförda ersättningsanslagen. Nu angivna uppgifter kunna
sedan, i den mån så med hänsyn till härmed förenade kostnader befinnes
böra ske, sammanställas och publiceras exempelvis i riksräkenskapsverkets
årsbok.

Att det beträffande samtliga delfonder med undantag av byggnadsstyrelsens
delfond tillämpade sättet för beräkningen av ersättningsanslagen till
följd av anordningen med differentierad grundavskrivning leder till att hyresersättningen
blir lägre för anläggningar som beräknas vara utsatta för
starkare värdeminskning, måste även enligt riksräkenskapsverkets mening
anses mindre tillfredsställande men torde icke i nämnvärd grad förringa
värdet av de fördelar, som man velat vinna med den nuvarande utformningen
av redovisningen av fastighelsfondens inkomster och utgifter. I detta
sammanhang må framhållas, att ifrågavarande olägenhet icke skulle hava
uppstått vid tillämpning av ett på enhetlig grundavskrivning och differentierade
årsavskrivningar baserat avskrivningssystem. En sådan lösning
diskuterades också vid behandlingen av frågan örn fastställande av nya avskrivningsregler
för fastiglietsfonden men befanns av särskilda skäl icke
böra komma ifråga.

Det förhållandet, att ersättningsanslagen till byggnadsstyrelsens delfond
beräknas efter andra grunder än ersättningsanslagen till de övriga delfonderna,
torde icke heller kunna anses innebära någon mera allvarlig olägenhet.
Därest emellertid så skulle befinnas vara fallet, torde det icke möta
några hinder att för byggnadsstyrelsens delfonds vidkommande övergå till
att beräkna ersättningsanslagen efter samma grunder som tillämpas för övriga
delfonder. Riksräkenskapsverket vill dock framhålla, att örn det, såsom
revisorerna ifrågasatt, för närvarande icke skulle vara möjligt att med någon
större grad av tillförlitlighet beräkna hyresvärdena för de å byggnadsstyrelsens
delfond redovisade fastigheterna, motsvarande svårigheter enligt ämbetsverkets
mening komma att uppstå vid den uppdelning av lokalkostnaderna
på olika myndigheter, som måste ske även för den händelse ersättningsanslagen
till delfonden skola beräknas på sätt nyss angivits.

Revisorerna hava till belägg för att fastighetsfonden icke bör bibehållas
såsom produktiv fond vidare framhållit, att örn man vill erhålla ett belopp,
som ungefärligen uttrycker den med statens fastighetsrörelse förenade vinsten
såvitt angår fastighetsfonden, en avkastning motsvarande fyra procent
å det i fastigheterna investerade lånemedelskapitalet måste anses ge ett missvisande
residtat. Riksräkenskapsverket vill härtill genmäla, att angivna procenttal
i första hand avser icke att uttrycka vinsten av ifrågavarande fastighetsrörelse
utan att angiva, vilken avkastning som med hänsyn till de utgifter
staten får vidkännas för sin upplåning bör beräknas å det å fastighetsfonden
redovisade statskapitalet för att ersättningsanslagen skola komma att
återspegla de verkliga lokalkostnaderna för de berörda verken och myndigheterna.

— 273 -

Riksräkenskapsverket vill slutligen, med ytterligare understrykande av
vad som i olika sammanhang redan framhållits, i det föregående, erinia örn
att utformningen av redovisningen å fastighetsfonden i alla de avseenden,
den av revisorerna upptagits till granskning, varit föremål för en ingående
prövning från såväl Kungl. Maj:ts som riksdagens sida. Det kan även förläna
påpekas, att de av revisorerna berörda spörsmålen reglerats genom
beslut av statsmakterna så sent som vid 1938 års riksdag. Efter denna tidpunkt
hava, såvitt riksräkenskapsverket kan finna, inga omständigheter
inträffat, vilka motivera den genomgripande ändring av riksdagens redan
fattade beslut som ifrågasatts av revisorerna. De fastställda redovisningsnormerna
hava enligt riksräkenskapsverkets erfarenhet tvärtom i tillämpningen
hittills i stort sett visat sig vara ändamålsenliga och väl ägnade att tillgodose
syftet med redovisningen å fastighetsfonden.

Stockholm den 13 januari 1940.

Underdånigst
P. S. RUNEMARK.

Anders Forelius.

1H—407236. lifv. berättelse ang. statsverket dr 1939. II.