MILITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET

ÅR 1940

STO CKHOLM 1 94 0

ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
399036

''W '' •

Innehållsförteckning.

Sid.

Allmän redogörelse för militieombudsmansämbetets förvaltning................ 7

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder.

A. Mål som varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.

1. Obehörigt avskedande av musikvolontär.................................. 12

2. Åtal mot regementsintendent för bristande kontroll över förplägnadstjänsten

in- m.................................................................. 16

3. Tid varunder arbetare vid regementes intendenturverkstäder varit av förråds förvaltaren

permitterad för utförande av privat arbete åt förrådsförvaltaren har
i dagsverkslistan antecknats såsom fullgjord arbetstid. Tillika fråga om obehörigt
tillgodogörande av snickeriavfall......................................... 19

4. Åtal mot regementsläkare för det han dels anlitat stamanställd personal och

värnpliktiga för utförande av arbete för regementsläkarens privata räkning, vilket
arbete i stor utsträckning ägt rum å tid då de anlitade personerna skulle hava
tjänstgjort å sjukrum, dels ock underlåtit att bestämma sjukvårdares indelning i
vakter................................................................. 32

5. Tygofficer har låtit utbetala ersättning för viss skada utan att kronans ersätt ningsskyldighet

därför blivit i laga ordning fastställd. För att dölja förfarandet
har falsk räkning på tygofficerens anmodan utställts. Övertidsersättning till
vissa därtill ej berättigade hantverksbeställningsmän har utbetalts på felaktig avlöningslista.
Tygverkmästare har gjort sig skyldig till delaktighet i tygofficerens
brottsliga förfarande. Tygofficeren har gjort sig skyldig till tjänstefel jämväl genom
sitt förfarande med en till honom i ärendet remitterad klagoskrift....... 46

6. Vid skjutning med fast flygplankulspruta har en av markörpersonalen skadats.

Åtal dels mot kulspruteskytten, vilken icke observerat att signalerna vid skjutplatsen
icke visat klart till skjutning, dels mot divisionschefen för underlåtenhet
att meddela markörpersonalen erforderliga instruktioner och för missfirmelse

mot markörchefen...................................................... 67

7. Nattliga uppryckningsövningar beordrade vid Vaxholms kustartilleriregementes

signal- och minskola. Fråga huruvida elever därvid misshandlats. Straffkommendering
av de till skolan förlagda flaggkorpralerna har förekommit, då dessa
vägrat åtaga sig tjänstgöring såsom ordningsmän vid dansbana.............. 90

8. Åtal mot officerare å undervattensbåt för olämpligt uppträdande mot post och

för brott mot förbudet mot tobaksrökning under däck å undervattensbåt m. m. 118

9. Officer har gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten genom skottlossning i vaktlokal
.................................................................. 134

10. Försummelse vid förrådsbokföringen och förrådskontrollen vid sjukvårdsförråd.

Materiel utlämnad utan utlämningsorder.................................. 136

11. Åtal mot major för tjänstefel bestående i att han i yttrande till militieombudsmannen
lämnat felaktiga uppgifter rörande handläggningen av ett disciplinmål 138

B. Mål som ännu icke varit föremål för prövning av domstol eller annan myndighet.

12. Vakttjänstgöring ålagd såsom tillrättavisning.............................. 141

13. På grund av förväxling har en värnpliktig blivit dömd för en förseelse som icke

blivit av honom begången. Åtal mot kårchef som ålagt bestraffningen samt mot
auditör som kontrasignerat bestraffningsbeslutet........................... 141

Sid.

14. Obehörigt tillsägande av förvarsarrest .................................... 142

15. Sedan värnpliktig inkallats att viss dag inställa sig till fullgörande av värnplikts tjänstgöring

har rullföringsbefälhavare utfärdat beställning å tjänsteresa för den
värnpliktiges inställelse och därvid angivit annan dag för inställelsen. Den värnpliktige,
som förlitat sig på riktigheten av den senast erhållna uppgiften om
inställelsedagen och därför underlåtit att inställa sig å den i kungörelsen angivna
dagen, har med anledning härav av regementschefen ålagts disciplinär bestraffning
för rymning. Åtal mot regementschefen och auditören som kontrasignerat
bestraffningsbeslutet.................................................... 142

16. Åtal mot auditör för försummelse vid expedierande av utslag i krigsrättsmål till

truppförbandschefen.................................................... 143

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd.

1. Missförhållanden vid Vaxholms kustartilleriregementes signal- och minskola beträffande
förläggnings- och förplägnadsförhållandena m. m..................

2. Viss fråga angående hållande av förhör rörande förkommen eller skadad tyg materiel.

..............................................................

3. Fråga om lämpligheten av att värnpliktig eldledningsmatros kommenderats att

texta placeringskort för en vid kustflottan anordnad bal för officerare och jämlikar
..................................................................

4. Fråga huruvida det avlöningsunderofficerarna vid sjömanskårernas kompanier

ålagda uppdraget med utlämning och redovisning av kuponger för inköp på kredit
vid marketenterierna vore att anse såsom tjänsteuppdrag...................

5. Fråga huruvida rak- och frisersalong som drives för manskapskassas räkning må

anlitas av andra än manskapet..........................................

6. Näringsfysiologisk undersökning av utspisningsförhållandena vid truppförband

i Boden...............................................................

7. Det förhållande att ansökning om lön för viss tjänstgöring varit under myndig hets

prövning hindrar icke myndighet att på ny ansökning ånyo upptaga samma
anspråk till saklig prövning. Tillika fråga om tid för besvärs anförande hos kammarrätten
i ärende från kassaförvaltning.................................

8. Hinder föreligger icke att utställa utbetalningskort å avlöningsmedel så långt
före den sista dagen i månaden att de översända medlen kunna komma löntagaren

144

148

151

154

156

157

162

till handa nämnda dag.................................................. 165

9. Fråga huruvida förhandskvittenser och kvittenser å dubbletthandling vore tilllåtna
vid utbetalning av avlöning samt vid förskott och räkningslikvider..... 166

10. Angående organisation och förvaltning av s. k. kompanikassor............. 170

11. Behov har uppkommit vid ridskolan av ytterligare en expeditionsunderofficer,
tillika uppbördsman för tyg-, kasernvårds- och sjukvårdsmaterielen vid skolan 172

12. Angående tillämpningen av bestämmelserna om utlämning av proviant från
truppförbandens magasin till matinrättningarna och därvid ifrågakommande

kontroll m. ........................................................... 1''3

13. Angående regementsintendents kontrollskyldighet i fråga om förrådsbokföringen 176

14. Marketenterireglementets föreskrifter om räkenskapsföring och kontroll hava i

stor utsträckning eftersatts vid ett regemente. Fråga tillika huruvida det är
lämpligt att regementskassör är marketenteriföreståndare................... 177

15. Förteckning över influtna försäljningsmedel vid marketenteri har av marketen teriföreståndaren

efter omskrivning makulerats. Åtgärden anses innebära ett undanröjande
av förefintlig redovisningshandling............................. 180

16. Utredning angående vissa missförhållanden vid manskapsmäss.............. 183

17. Angående anslag till utbildningsverksamheten m. m. vid Karl Gustafs stads gevärsfaktori
............................................................. 135

Sid.

18. Vid upphandling av ångkol har på grund av bestämmelser, som år 1936 utfärdats
av arméförvaltningens fortifikations- och intendentsdepartement, anbud infordrats
å allenast viss kolsort. Dessa bestämmelser hava icke stått i överensstämmelse
med upphandlingsförordningens föreskrifter.......................... 188

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen.

1. Angående förekomsten av karteller mellan svenska firmor vid leveranser till

staten................................................................. 190

2. Angående de militära etablissementens kontrakt rörande leverans från enskilda

kraftdistributörer av elektrisk energi..................................... 191

3. Angående en skadad förrådsbyggnad vid Göta ingenjörkårs etablissement i Eksjö 193

4. Angående upphörande av gällande bestämmelser om degradering av underbefäl 194

5. Angående enhetliga grunder för avgivande av vitsord åt fast anställt manskap vid

förs vars väsendet........................................................ 199

6. Angående upphörande av gällande bestämmelser om betyg för tjänstbarhet och

uppförande för underofficerare vid flottan................................ 204

7. Angående vissa åtgärder för att underlätta inkallelser av värnpliktiga till tjänstgöring
m. m............................................................ 216

8. Angående åtgärder med anledning av den s. k. Våldökatastrofen för förhindrande
av liknande olyckshändelser och för beredande av viss ekonomisk gottgörelse åt

de omkomnas anhöriga.................................................. 224

9. Fråga om felaktigt förfarande vid prövning av ansökan från elever vid örlogs stations

korpralskola om befrielse från kommendering till skolan............. 235

10. Angående vissa iakttagelser vid inspektion av Karlskrona örlogsvarv beträffande

de sanitära förhållandena i den s. k. högvaktsbyggnaden.................... 236

11. Angående behovet av ny marketenteribyggnad för Norrbottens regemente .... 237

12. Angående iakttagelser vid inspektion år 1938 av de militära etablissementen å

Gotland i fråga om vattenförsörjningen m. m............................. 239

13. Angående behovet av vissa bestämmelser om domared av krigsrättsledamot . . . 240

Tabell utvisande utvecklingen av den militieombudsmansämbetet åvilande arbetsbördan
under åren 1915—1939 .............................................. 245

*’V

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt § 100 regeringsformen och 13 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktionen får jag härmed avlämna redogörelse för
förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1939.

Härvid har jag till en början att meddela, att jag från och med den 26 juni
till och med den 29 juli samt från och med den It till och med den 21 december
begagnat mig av den militieombudsmannen enligt 23 § i instruktionen
tillkommande rätt till semester. Jämlikt bestämmelse i sistnämnda paragraf
har militieombudsmansämbetet uppehållits av den för mig utsedde suppleanten,
under den förra perioden revisionssekreteraren Carl Gustaf Ingemar
Hellquist och under den senare häradshövdingen Ivar Lamech Wieslander.

Inspektionsresor hava under året av mig företagits till Stockholms, Uppsala,
Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs, Örebro, Västmanlands samt Gävleborgs län. Under dessa resor
har jag för ändamål, som avses i 12 och 18 §§ av instruktionen för militieombudsmannen,
besökt:

Roslagens flygflottilj;

Svea flygflottilj;

försvarsväsendets kemiska anstalt;
vissa förläggningar å Järvafältet;
arméns underofficersskola;
chefen för I. arméfördelningen;

Norra skånska infanteriregementet;

Vendes artilleriregemente;

Skånska trängkåren;
centralfängelset i Malmö;

Hallands regemente;

Bohusläns regemente;

Älvsborgs regemente;

chefen för III. arméfördelningen;

Skaraborgs regemente;

Livregementets husarer;

Göta trängkår;

Gudhems remontdepå;

Livregementets grenadjärer;
ridskolan å Strömsholm;

Hälsinge regemente; samt
straffängelset i Gävle.

Härförutom har jag i Stockholm för inspektion besökt:
Signalregementet; samt
Stockholms tygstation.

Sedan förstärkt försvarsberedskap under hösten 1939 anbefallts, har jag
företagit inspektion av vissa staber och förband m. in. inom Västkustens och
Öresunds marindistrikt samt inom Malmöhus södra och Göteborgs försvarsområden,
varjämte jag besökt Roslagens och Svea flygflottiljer för studier
och kontroll av försvarsberedskapen i vissa hänseenden.

Slutligen har jag för särskild undersökning inspekterat flygstaben och
flygförvaltningen.

Under den tid, då jag åtnjutit semester, har tjänstförrättande militieombudsmannen
Hellquist företagit inspektionsresor till Jönköpings och Skaraborgs
län, och har han härvid besökt:

Smålands arméartilleriregemente;

Skillingaryds skjutfält;

artilleriets skjutskola i Skillingaryd;

Jönköpings-Kalmar regemente;

Göta ingenjörkår;

Karlsborgs luftvärnsregemente;

arméns intendenturförråd i Karlsborg;

andra intendenturkompaniet;

ammunitionsfabrikens avdelning i Karlsborg;

Karlsborgs tygstation; samt

Västgöta flygflottilj.

Härförutom har tjänstförrättande militieombudsmannen Hellquist i Stockholm
inspekterat Livregementet till häst.

Under året har företagits en granskning av arméförvaltningens fortifikationsstyrelses
protokoll rörande upphandlingar och entreprenader under åren
1937 och 1938 ävensom att styrelsens tekniska revisionskontors under samma
år avgivna memorial och styrelsens med anledning därav fattade beslut.

Under inspektionsresorna hava rullföringsexpeditioner besökts, då sådant
kunnat ske ulan att resorna därigenom förlängts eller fördyrats.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen biträtts av byråchefen och
byråintendenten vid militieombudsmansexpeditionen samt i flertalet fall därjämte
av en byggnadssakkunnig officer. För granskningen av vissa kassaförvaltningars
räkenskapshandlingar har militieombudsmannen såsom biträde
anlitat en intendentur officer samt vid inspektioner av rullföringsexpeditioner
tillfälligtvis en rullföringssakkunnig officer. Vid inspektionen av
truppförband hava krigsrättsprotokollen, protokollen angående disciplinära
bestraffningar, de militära straffregistren, anteckningsböckerna över meddelade
tillrättavisningar, kassaförvaltningens räkenskapshandlingar samt handlingar
rörande upphandling och redovisning av materiel av olika slag ävensom
marketenterirörelsen granskats. Tillika har uppmärksamhet ägnats åt
vården av kaserner och materiel, åt hygieniska förhållanden samt åt utspisningen.
1 samband med inspektionerna av truppförband hava även arrestlokalerna
besökis. De i förestående redogörelse omnämnda besöken å de allmänna
straffanstalterna hava uteslutande avsetl personer, som av krigsdomstol
dömts till frihetsstraff eller såsom häktade avvaktat rannsakning inför
sådan domstol.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1939 års lagtima
riksdag utvisar kvarstodo vid början av år 1939 från år 1938 balanse -

rade ärenden till ett antal av .................................... 00

Under år 1939 tillkommo ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet ......................................... 527

enligt diariet över hemliga ärenden................................ 20

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1939, utgör
alltså ..................................................... 707

De ärenden, som tillkommit under år 1939, utgöras av:

ärenden inkomna från myndighet ................................ 50

klagomål eller framställningar från enskilda ...................... 140

.ärenden uppkomna under inspektioner eller eljest vid militieombuds mannen

åliggande granskning .................................. 432

militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden m. m. . . 25

Summa 647.

Av de från år 1938 balanserade 60 ärendena hava 40 utgjorts av klagomål
eller framställningar från enskilda samt 20 av ärenden, som uppkommit
under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen åliggande
granskning m. m.

Till behandling under år 1939 hava alltså förelegat 50 ärenden, som inkommit
från myndighet, 180 klagomål eller framställningar från enskilda,
452 ärenden, som uppkommit under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen
åliggande granskning m. m„ samt 25 organisations- och för -

valtningsärenden, tillhopa 707 ärenden.

Av dessa ärenden hava

till annan myndighet hänvisats .................................. 2

utan åtgärd avskrivits .......................................... 2

på grund av återkallelse avskrivits ................................ 3

efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskrivits 349
på grund av att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest vunnits

blivit avskrivna .............................................. 187

föranlett åtal eller därmed jämförlig åtgärd ........................ 17

föranlett framställning till Konungen eller till departementschef...... 18

föranlett annan åtgärd .......................................... 58

och äro vid 1939 års utgång

under utredning ................................................ 09

på militieombudsmannens prövning beroende ...................... 2

Summa 707.

Av hela antalet under år 1939 till behandling föreliggande ärenden (707)
hava under året slutbehandlats 622 medan till följande år balanserats 85.

Av de anhängiggjorda åtalen (därmed jämförliga ärenden) voro vid

1939 års början ännu icke slutligt prövade .......................... 2

anhängiggjordes under år 1939 .................. 14

Summa 16.

Av dessa åtal

hava under året slutligen avgjorts .................................. 1°

äro vid årets slut på prövning beroende............................ 6

Summa 16.

Då militieombudsmansämbetet trädde i funktion under år 1915 och den
nu föreliggande ämbetsberätlelsen således är den tjugufemte under ämbetets
historia har jag ansett mig böra lämna en översikt över utvecklingen av den
ämbetet åvilande arbetsbördan. Denna framgår av en här nedan å sid. 245
intagen tabell.

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1939
får jag i övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte protokollen
över inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande utskott.

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas:

redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder,

redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd, samt

redogörelse för vissa framställningar, som av militieombudsmannen gjorts
hos Konungen.

Beträffande åtalen har här liksom i militieombudsmannens föregående
ämbetsberättelser en mera fullständig redogörelse ansetts böra lämnas endast
för sådana, som under året prövats av första domstol, varemot annat åtal
allenast i korthet omnämnts.

I avdelningen »vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd» hava huvudsakligen medtagits sådana ärenden, vilka på grund
av de däri föreliggande spörsmålen ansetts hava intresse utöver de enskilda
fallen.

Stockholm den 10 januari 1940.

STURE CENTERWALL.

Bengt Lassen.

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.

A. Mål som varit föremål för prövning hos domstol eller annan

myndighet.

1. Obehörigt avskedande av musikvolontär.

Ämbetsberättelsen till 1939 års lagtima riksdag innehåller (sid. 137 tf.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen anhängiggjort åtal mot sekundchefen
för Livregementet till häst, översten H. G. R. Peyron för det han utan laga
skäl avskedat musikvolontären vid regementet John Erik Linder såsom olämplig
för utbildning till underbefäl.

Redogörelsen för åtalet utvisar, att regementskrigsrätten vid nämnda regemente
meddelat utslag i målet den 29 april 1938 och därvid utlåtit sig: Uti en
den 9 november 1937 till Peyron inkommen skriftlig ansökning hade Linder
anhållit om avsked från sin anställning såsom musikvolontär vid regementet
från och med den 15 i samma månad och därvid såsom skäl för sin anhållan
andragit, bland annat, att han ansåge det vara för sitt framtida väl gagneligt
att så snart som möjligt få lämna regementet och söka civilt arbete. Å ansökningen
hade tecknats dels avstyrkande av musikdirektören vid regementet
K. H. Nordström dels ock tillstyrkande av dåvarande chefen å regementets 2.
skvadron löjtnanten G. Boltenstern. Enligt den 8 december 1937 meddelad, å
ansökningen tecknad resolution hade Peyron i sin egenskap av sekundchef vid
regementet — jämte det han förklarat, att Linder ådagalagt goda musikaliska
färdigheter -— på grund av att Linder synts Peyron beträffande militära kvalifikationer
ingalunda vara lämplig för vidare utbildning till musikunderbefäl
»jämlikt Svensk författningssamling nr 446/1926 mom. 9 c, jämfört med
kungl. brev 22/i2 1927 II mom. 4» meddelat Linder avsked. Den tillämpning
Peyron i förevarande fall givit bestämmelserna i kungörelsen den 24 mars
1916 (nr 146) enligt dess lydelse jämlikt kungörelsen den 22 oktober 1926
(nr 446), kunde icke anses vara riktig. Med hänsyn till vad Peyron anfört i
fråga om grunderna för sitt beslut vore emellertid hans i målet påtalade förfarande
icke att betrakta såsom ämbetsfel. Krigsrätten funne förty den mot
Peyron förda ansvars- och ersättningstalan icke kunna bifallas.

Av redogörelsen framgår även, att militieombudsmannen låtit överklaga
regementskrigsrättens utslag i krigshovrätten under yrkande att krigshovrätten
måtte med ändring av krigsrättens utslag bifalla den mot Peyron i målet

förda ansvarstalan, ävensom att krigshovrätten i utslag den 13 december
1938 anfört: Krigshovrätten funne det visserligen icke till fullo ådagalagt
att Linder visat sig olämplig för utbildning till underbefäl, vadan Peyron förfarit
oriktigt genom att av sådan grund avskeda Linder, men enär — med
hänsyn till vad i målet blivit upplyst angående Linders mindre goda förhållande
i de militära delarna av tjänsten samt hans otillfredsställande förmåga
och intresse att tillgodogöra sig undervisningen i de skolor, till vilka han beordrats
—- Peyron måste anses haft grundad anledning att ifrågasätta Linders
lämplighet för utbildning i angivet syfte, alltså och på grund av vad i övrigt
i målet förekommit, särskilt den omständigheten att Linder, som själv önskat
befrielse från sin anställning vid krigsmakten men ej visat sig berättigad
till avsked för framtida väl, icke, såvitt upplyst vore, genom Peyrons ifrågakomna
åtgärd tillskyndats skada, funne krigshovrätten sagda åtgärd ej vara av
beskaffenhet att böra för Peyron föranleda ansvar, och bleve förty det slut,
vartill krigsrätten i målet kommit, av krigshovrätten fastställt.

En ledamot av krigshovrätten var skiljaktig och ådömde Peyron disciplinstraff.

över krigshovrättens utslag anförde militieombudsmannen den 31 december
1938 underdåniga besvär och anförde därvid:

Enligt regementskrigsrättens mening vore den tillämpning Peyron givit de
i den åberopade kungörelsen av den 24 mars 1916, enligt dess lydelse jämlikt
kungörelse den 22 oktober 1926, meddelade bestämmelserna om avskedande
av volontär icke riktig. Regementskrigsrätten hade emellertid, med hänsyn
till vad Peyron anfört i fråga om grunderna för sitt beslut, funnit Peyrons
förfarande icke vara att betrakta såsom ämbetsfel och sålunda icke heller
straffbart. Även krigshovrätten hade ansett att Peyron förfarit oriktigt genom
att avskeda Linder såsom olämplig för vidare utbildning såsom musikunderbefäl,
då det icke vore till fullo ådagalagt att Linder visat sig olämplig
för sådan utbildning, men ej heller krigshovrättens majoritet hade funnit
Peyrons åtgärd vara av beskaffenhet att böra för Peyron föranleda ansvar.
Krigshovrättens majoritet hade därvid åberopat dels att Peyron måste anses
hava haft grundad anledning att ifrågasätta Linders lämplighet för utbildning
i angivet syfte med hänsyn till vad i målet blivit upplyst angående Linders
mindre goda förhållande i de militära delarna av tjänsten samt hans
otillfredsställande förmåga och intresse att tillgodogöra sig undervisningen i
de skolor, till vilka han beordrats, dels alt Linder själv önskat befrielse från
sin anställning vid krigsmakten men icke visat sig berättigad till avsked för
framtida väl, dels ock att, såvitt upplyst vore, Linder icke tillskyndats skada
genom avskedandet.

Kungi. Maj:t torde, i likhet med domstolarna, finna att Peyron förfarit
felaktigt genom att avskeda Linder. Då avskedandet varit en tjänsteåtgärd
från Peyrons sida hade Peyron sålunda gjort sig skyldig till fel i tjänsten.
Med hänsyn till innehållet av de bestämmelser Peyron haft att tillämpa vid
avgörandet av ärendet angående avskedet, för vilka bestämmelser militieom -

budsmannen lämnat en redogörelse i åtalsinstruktionen, samt omständigheterna
i målet funne militieombudsmannen Peyrons tjänstefel vara av allvarlig
beskaffenhet. Frågan vore då huruvida detta tjänstefel likväl, av de skäl
som domstolarna anfört eller av andra grunder, icke borde medföra ansvar.

Vad först anginge det av krigshovrätten anförda skälet att Linders förhållande
i de militära delarna av tjänsten varit mindre gott torde man icke kunna
undgå alt finna att vad som härvid lagts Linder till last vore för en musikvolontär
tämligen betydelselöst. Den tjänsteförseelse, för vilken Linder
bestraffats, vore av sådan beskaffenhet att den i vart fall icke kunde tillmätas
någon betydelse vid bedömandet av hans lämplighet för vidare utbildning
såsom militärmusiker. Såsom anförts redan i åtalsinstruktionen utvisade
handlingarna i de persedelärenden, i vilka Linder varit inblandad, näppeligen
annat än att det vid regementet tillämpade förfarandet med »upphittade»
persedlar vore olämpligt och principiellt oriktigt. Vad Linders övriga rent
militära tjänstgöring anginge förelåge bland annat ett uttalande av löjtnanten
Boltenstern att Linder icke varit någon »prima soldat». Den utredning
som i dessa delar åvägabragts i målet vore emellertid så knapphändig att den
näppeligen tilläte ett påstående att Linder icke uppfyllt de fordringar som genomsnittligen
ansetts böra uppställas.

Krigshovrätten hade vidare anfört, att Linder visat otillfredsställande förmåga
och intresse att tillgodogöra sig undervisningen i de skolor, till vilka
han beordrats. Detta påstående nödgades militieombudsmannen emellertid
beteckna såsom helt och hållet ogrundat. Till stöd för detsamma hade
från Peyrons sida åberopats två intyg av ryttmästarna greve von Rosen och
Fredholm, dagtecknade den 31 respektive den 29 januari 1938. Ryttmästaren
von Rosen hade intygat, att Linder under den tid han varit kommenderad
till korpralskolan visat synnerligen litet intresse för sin tjänstgöring.
Trots detta syntes emellertid Linder hava kunnat väl tillgodogöra sig utbildningen
vid skolan eftersom han icke behövt omkommenderas — vilket kunnat
ske om undervisningen icke ansetts nöjaktigt tillgodogjord — utan på
hösten samma år han avslutat korpralskolan blivit kommenderad till furirskola.
Ryttmästaren Fredholm hade om Linders deltagande i utbildningen
vid furirskolan — vilken för Linders de! endast omfattat de militära ämnena
ridning och exercis — yttrat, att Linder icke visat någon särskild lämplighet
för utbildning till underbefäl. Samtidigt hade Fredholm emellertid dels intygat,
att Linder fullgjort sina åligganden utan anmärkning, dels anfört, att
något slutgiltigt omdöme om Linders färdigheter och kunskaper i undervisningsämnena
icke kunde avgivas på grund av att Linder så kort tid deltagit
i utbildningen. En jämförelse mellan intygen syntes i vart fall giva vid handen,
att Linders intresse för tjänsten och skicklighet däri ökats under det
halvår som förflutit mellan korpralskolan och furirskolan. Härav syntes
icke hava kunnat hämtas någon anledning att dåmera anse Linder olämplig
för utbildning till underbefäl. I detta sammanhang ville militieombudsmannen
framhålla, att von Rosens och Fredholms intyg tillkommit på Peyrons
begäran och med anledning av förevarande mål.

Den utredning som från Peyrons sida sålunda åvägabragts berörde emellertid
endast den ena sidan av Linders utbildning och tjänstgöring, nämligen
den rent militära. I fråga om den del av tjänstgöringen som för Linders
del torde vara att anse såsom den huvudsakliga eller i varje fall viktigaste
hade Linder erhållit de utomordentligaste vitsord. Peyron syntes -— åtminstone
i fallet Linder — vilja förringa den betydelse som ådagalagd utomordentlig
skicklighet i musikaliskt hänseende borde hava i fråga om en musik -volontärs rätt att kvarstanna i tjänsten och vinna befordran samt vilja lägga
huvudvikten på den rent militära tjänstgöringen. Riktigheten av denna avvägning
ville militieombudsmannen på det bestämdaste bestrida. Mot densamma
talade sålunda att det i stor utsträckning vore lagt i vederbörande regementschefs
hand att bestämma i vad mån musikpersonal skulle deltaga i
den rent militära utbildningen. För Livregementets till häst vidkommande
syntes denna utbildning icke vara alltför omfattande. Vidare finge nämnas,
att försvarsrevisionen i sitt betänkande framhållit, att militärmusikens huvuduppgifter
i såväl fred som krig vore dels att ombesörja den vid truppförbanden
förekommande signalgivningen på signalhorn, trumpet och trumma,
dels att utföra harmonimusik. Detta uttalande av försvarsrevisionen hade
försvarskommissionen funnit alltjämt äga sin riktighet. Chefen för armén
hade i ett yttrande, som han under år 1938 avgivit i ett hos militieombudsmannen
anhängigt ärende, erinrat om vad försvarskommissionen sålunda yttrat.
(Jämför ämbetsberättelsen till 1939 års lagtima riksdag sid. 212 ff.).
Det syntes icke vara i god överensstämmelse med dessa auktoritativa uttalanden
om armémusikens huvuduppgifter att vid bedömandet av en musikvolontärs
skicklighet och lämplighet för sin tjänst i den grad som skett bortse
från hans musikaliska begåvning och färdigheter.

Vad slutligen anginge de av krigshovrätten anförda skälen att Linder själv
begärt avsked men icke visat sig berättigad till avsked för framtida väl samt
att han icke genom avskedandet tillskyndats skada torde dessa skäl icke kräva
närmare bemötande. Av handlingarna syntes visserligen framgå, att Linder
lyckats erhålla civil anställning. Denna torde emellertid vara av mera
tillfällig karaktär. Med kännedom om i huru hög grad arbetstillgången inom
Linders fack vore beroende av de allmänna konjunkturerna insåge man lätt,
att dylika tillfälliga anställningar icke kunde garantera någon försörjning.
I konkurrensen om arbetstillfällena torde Linder icke kunna undgå att hava
nackdel av att han avskedats ur militärtjänst såsom olämplig för utbildning
till musikunderbefäl. Vad betydelse det förhållande i förevarande sammanhang
skulle äga att Linder själv begärt avsked vore svårt att inse, då det just
vore den omständigheten att Linder tvångsavskcdats som lades Peyron till
last.

Kungl. Maj:t meddelade utslag i målet den 17 april 1939 och anförde därvid: Kungl.

Maj:t funne lika med krigshovrätten det visserligen icke ådagalagt
att Linder visat sig olämplig för utbildning lill underbefäl, vadan Peyron

förfarit oriktigt genom att av sådan grund avskeda Linder; men enär Peyron
med hänsyn till utredningen i målet icke kunde anses hava saknat fog för
sin uppfattning beträffande Linders lämplighet för dylik utbildning; alltså
och på grund av vad i övrigt förekommit — särskilt den omständigheten att
Linder, som själv önskat befrielse från sin anställning vid krigsmakten men
ej ådagalagt något förhållande av beskaffenhet att föranleda hans avskedande
för framtida väl, icke, såvitt upplyst vore, genom Peyrons ifrågakomna
åtgärd lidit någon skada — ansåge Kungl. Maj:t sagda åtgärd icke böra
för Peyron medföra ansvar och fastställde förty det slut krigshovrättens utslag
innehölle.

2. Åtal mot regementsintendent för bristande kontroll över förplägnads tjänsten

m. m.

Ämbetsberättelsen till 1939 års lagtima riksdag innehåller (sid. 161 ff.)
redogörelse för ett av militieombudsmannen anhängiggjort åtal mot förutvarande
regementsintendenten vid Dalregementet, majoren i armén, kaptenen
på reservstat vid intendenturkåren Olof Wilhelm Larsen för det han i flera
hänseenden brustit i den honom i hans egenskap av regementsintendent åvilande
kontrollskyldigheten i fråga om honom underlydande befattningshavare.

Redogörelsen för åtalet utvisar att särskilda krigsrätten i Stockholm i utslag
den 17 december 1938 funnit Larsen genom vad honom i åtskilliga hänseenden
låge till last vara förfallen till ansvar för tjänsteförsummelse, varför
krigsrätten prövat, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten, rättvist döma
Larsen för ifrågavarande förseelser jämte andra för vilka han förut ställts
under tilltal att undergå vaktarrest 15 dagar, vilket straff skulle anses verkställt
genom att Larsen undergått straff som ådömts honom genom tidigare
utslag. Larsen förpliktades ersätta statsverket vad av allmänna medel utgått
eller kunde komma att utgå till två på åklagarens begäran i målet såsom
vittnen hörda personer. Arméförvaltningen hade vid krigsrätten yrkat
att enär Larsen på grund av bristande kontroll över fanjunkaren Carl Oskar
Blomqvists handhavande av tjänsten såsom köksföreståndare vid Dalregementet
vore skyldig att ersätta den förlust kronan lidit genom Blomqvists
förehavanden, Larsen måtte förpliktas att till kronan utgiva det belopp Blomqvist
genom ett av Dalregementets krigsrätt den 14 april 1938 meddelat utslag1
blivit förpliktad att till kronan utgiva eller 3,272 kronor 3 öre med avdrag
för vad som möjligen kunde hava erlagts av Blomqvist. Kronans ersättningstalan
fann särskilda krigsrätten sig emellertid icke kunna bifalla,
enär utredningen icke gåve vid handen, att eller i vad mån Larsen genom
bristande kontroll över Blomqvists handhavande av sin tjänst i sådan grad

1 Efter det regeraentskrigrättens utslag av Blomqvist överklagats i ansvarsfrågan har krigshovrätten
genom utslag den 6 december 1938, däri Kungl. Ma:jt i utslag den 24 mars 1939 ej
gjort ändring, fastställt det slut, vartill krigsrätten kommit. En ansökan av Blomqvist, att
Kungl. Maj:t måtte av nåd befria honom från straff lämnades sistnämnda dag utan bifall.

medverkat till alt förlust tillskyndats kronan, att han borde anses ersättningsskyldig
för förlusten.

över särskilda krigsrättens utslag anfördes besvär dels av överkrigsfiskalsämbetet,
efter uppdrag av militieombudsmannen, dels av arméförvaltningen.

I skrivelse till överkrigsf iskal sämbetet den 24 januari 1939 anförde militieombudsmannen
bland annat:

Vid talans utförande i krigshovrätten borde ämbetet åberopa vad militieombudsmannen
anfört i sin skrivelse till ämbetet den 23 maj 1938, däri militieombudsmannen
uppdragit åt ämbetet att ställa Larsen under tilltal. Härutöver
borde ämbetet anförda följande. Krigsrätten hade funnit Larsen
förfallen till ansvar för tjänsteförsummelse i följande hänseenden. Larsen
hade 1) i åtskilliga fall i egenskap av besiktningsman för förrådet av bränsle-,
belysnings- och renhållningsmateriel i förrådsliggaren bestyrkt tillkomsten
av varor utan att förut genom besiktning eller annorledes hava kontrollerat
att desamma levererats till uppgiven kvantitet, därvid i vissa fall varit fråga
om tämligen avsevärda kvantiteter; 2) under tiden före den 1 juli 1935 underlåtit
att övervaka att till hans expedition inkomna proviantutdelningsjournaler
i enlighet med föreskrift i intendenturförrådsinstruktionen av den 28
januari 1913 granskades jämväl i avseende å deras överensstämmelse med
motsvarande proviantutdelningslistor; samt 3) under tiden efter den 1 juli
1935 underlåtit öva tillsyn över att skafferibesked avlämnades å hans expedition.
Däremot hade krigsrätten icke funnit det tillförlitligen styrkt att
Larsen före den 1 juli 1935 givit Blomqvist order, som i strid med den då
gällande intendenlurförrådsinstruktionen inneburit, att proviantutdelningsjournalerna
icke behövde vara inlämnade till regementsintendenten förrän
den 15 i nästföljande månad. Vad i övrigt i målet lagts Larsen till last hade
krigsrätten icke funnit vara av beskaffenhet att böra medföra ansvar för
tjänstefel.

Vad anginge den del av målet däri krigsrätten icke funnit full bevisning
förebragt, så hade Larsen visserligen medgivit, att han givit Blomqvist order
om att Blomqvists månadsredovisning skulle vara inlämnad till regementsintendenten
till den 15 i månaden efter den till vilken redovisningen hänförde
sig, men hade samtidigt gjort gällande att ordern givits först omkring den 1
juli 1935 för att komplettera den då ikraftträdande intendenturunderhållsinstruktionen,
vilken icke innehölle någon föreskrift om tiden för inlämnande
av köksföreståndares redovisningshandlingar.

Fanjunkaren Olsgren hade emellertid i avgivet vittnesmål förklarat, att
nämnda order givits av Larsen redan under intendenturförrådsinstruktionens
giltighetstid. Det syntes militieombudsmannen icke hava förekommit något
av beskaffenhet att förringa trovärdigheten i denna del av Olsgrens vittnesmål,
vilket tvärtom syntes vinna stöd av omständigheterna i målet.

Även om den ifrågavarande ordern givits under förhållanden som Larsen
i ärendet gjort gällande, hade den i allt fall icke blivit åtlydd av Blomqvist,
vilken som regel avgivit sin redovisning först långt efter den av Larsen föreskrivna
tiden. Då det tillkommit Larsen att tillse all Blomqvist rätt full —399035

MilUieombudsmaumens umbetsbcrättelse.

gjorde sina åligganden, måste Larsen således under alla förhållanden anses
bära ansvar för att Blomqvists försummelse icke tidigare uppdagats.

Militieombudsmannen hade i sin skrivelse till ämbetet den 23 maj 1938
framhållit att den omständigheten, att Blomqvist i många fall tillåtits behålla
sina månadsredovisningar intill tidpunkten för deras överlämnande till
arméförvaltningen samt att åt honom anförtrotts att i magasinsliggaren införa
ur kassaförvaltningens räkenskaper hämtade verifikationsnummer, icke
blott i hög grad underlättat Blomqvists brottsliga manipulationer med redovisningen
utan självfallet även förorsakat att den tid som kommit att stå
regementsintendenten till buds blivit alltför kort för en mera ingående
granskning av densamma. Det hade av Larsen gjorts gällande att den granskning
av magasinsliggaren, som efter den 1 juli 1935 ålegat honom, vore en
summarisk granskning och att den icke hade utförts mera summariskt än
gällande bestämmelser föranlett till. I.arsens uppfattning om den regementsintendenten
åliggande granskningsskyldigheten i fråga om köksföreståndarens
redovisningshandlingar kunde icke godtagas. Såsom den främste målsmannen
för förplägnadstjänsten inom regementet samt med hänsyn till de
betydande värden som proviantredovisningen i allmänhet omfattade hade
Larsen bort vara synnerligen angelägen om att i betydligt vidare omfattning
än vad en i huvudsak siffermässig granskning medgåve taga del av de förhållanden,
vilka kunnat av honom utläsas ur köksföreståndarens redovisning.
Detta hade Larsen emellertid underlåtit.

Den mot Larsen i övrigt förda ansvarstalan, i den mån densamma icke
blivit av krigsrätten bifallen, avsåge huvudsakligen försummelser i olika hänseenden
från Larsens sida i fråga om övervakningen över den under hans
uppsikt stående förvaltningen. Krigsrätten hade funnit att vad i dessa delar
lagts Larsen till last icke vore av beskaffenhet att för honom böra medföra
ansvar för tjänstefel. Denna krigsrättens uppfattning kunde militieombudsmannen
icke dela. De försummelser till vilka Larsen gjort sig skyldig inncbure
nämligen var för sig synnerligen allvarliga avsteg från de skyldigheter
som i fråga om förplägnadstjänsten vid truppförbanden påvilade regementsintendenten.
Dennes kontrollverksamhet utgjorde en av hörnstenarna för
intendenturförvaltningen överhuvud taget vid truppförbanden och det vore
således av den största vikt att kraven på att denna kontroll verkligen utövades
effektivt icke i något hänseende eftersattes.

Vad anginge det Larsen av krigsrätten ådömda straffet ansåge militieombudsmannen
detta böra skärpas såväl för det fall att ansvarstalan bifölles i
hela sin vidd som för det fall att krigshovrätten icke ansåge Larsen kunna
sakfällas för mera än vad krigsrätten upptagit i sitt utslag. Såsom krigsrätten
omnämnde hade Larsen förut dömts dels genom lagakraftvunnet utslag
av domstol i första instans den 9 juli 1937 jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten för försummelse, oförstånd och oskicklighet i fullgörande av
tjänsteplikter att undergå vaktarrest i 15 dagar, dels ock av Kungl. Maj:t
den 9 april 1938 jämlikt samma lagrum för vårdslöshet och oskicklighet i
fullgörande av de tjänsteplikter, som honom efter reglementen och andra

allmänna författningar ålegat, att undergå vaktarrest i 15 dagar, därvid tilllika
föreskrivits att vid tillämpning av det sålunda bestämda straffet skulle
avräknas den tid, varunder Larsen till följd av nyssnämnda utslag i första
instans kunde hava undergått straff. I fråga om de brott, för vilka Larsen
genom dessa båda föregående utslag sakfällts, finge hänvisas till protokollen
uti ifrågavarande mål. Det syntes militieombudsmannen icke föreligga anledning
att anse, att det straff Larsen erhållit för nämnda brott varit för
strängt. Det borde sålunda erinras om att Larsen själv icke funnit anledning
att överklaga utslaget av den 9 juli 1937. Krigsrätten hade emellertid,
sedan Larsen blivit förvunnen att utöver tidigare åtalade förseelser hava
gjort sig skyldig till talrika och allvarliga försummelser i sin tjänst, ansett
att straffet härför kunnat inbegripas i det tidigare vaktarreststraffet. Då
detta straff redan avtjänats av Larsen, skulle denne sålunda i själva verket
icke drabbas av någon bestraffning för samtliga de tjänsteförsummelser för
vilka han i nu förevarande mål ställts till ansvar. Detta kunde militieombudsmannen
icke finna vara rimligt.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 4 juli 1939 och fann därvid
ej skäl att göra ändring i överklagade utslaget.1

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

3. Tid varunder arbetare vid regementes intendcnturverkstäder varit av
förrådsförvaltaren permitterad för utförande av privat arbete åt förrådsförvaltaren
har i dagsverkslistan antecknats såsom fullgjord arbetstid.

Tillika fråga om obehörigt tillgodogörande av snickeriavfall.

Den 13 oktober 1938 inkom till militieombudsmansexpeditionen en så lydande
skrift:

»Till Militieombudsmannen.

Härmed får jag vördsamt anhålla hos Eder att pröva huruvida icke följande
förseelser skola föranleda åtal.

Förrådsförvaltaren vid Kungl. Södermanlands reg de kommenderade fredagen
den 23 sept. 1938 snickeriarbetaren Widberg att medfölja honom till
en grannsocken, Oknö, för att där utföra en del arbeten vid en nybyggnad
som förvaltaren för egen räkning låter uppföra. W. var frånvarande från
regdet kl. 10.00 till arbetstidens slut kl. 17.00. Något skäl att tiden skulle
vara inarbetad kan icke föreligga, enär W. på sin timlista uppsatt dessa
5 (fem) arbetstimmar som ''permitterad’. Detta ändrades på förvaltarens

1 I målets avgörande i krigshovrätten deltogo ordföranden, hovrättsrådet friherre H. J.
Nordenskjöld samt ledamöterna, kommendören A. Hägg, översten F. Lovén, hovrättsrådet H.
Leijon och krigshovrättsrådet E. Wikström. Hovrättsrådet friherre Nordenskjöld var skiljaktig
och anförde:

»Jag finner ej skäl att i krigsrättens utslag göra annan ändring än att Larsen, som ej längre
är i besittning av den befattning, vari han förbrutit sig, dömes jämlikt 130 och 28 §§ strafflagen
för krigsmakten, jämförda med 2 kapitlet 17 § allmänna strafflagen, att utgiva tjugufem
dagsböter, en var å elva kronor, vilka böter tillfalla kronan.»

order till ’rep. av diskkorgar till köket’ varvid kronan fick utbetala kostnaden.
Kan detta få försiggå opåtalt så kan ju vem som helst utnyttja
kronans arbetskraft för egen räkning. Vidare låter samme förvaltare för
egen räkning bortföra snickeriavfall, brädlappar etc. från snickeriverkstaden.
Och därvid begagnar sig av militär handräckning under tjänstgöringstid.
Det är förvånansvärt att ett dylikt tilltag skall få äga rum, enär det
på varje verkstad finnes anslag där det står angivet att ’det är strängeligen
förbjudet att bortföra avfall för egen räkning och kommer överträdelsen
att medföra åtal och event. avsked’. Gäller detta endast civila. Så kan väl
ej vara fallet enär det för kort tid sedan i dagspressen meddelades att tre
underofficerare för olika förseelser åtalats och dömts. Jag anmodar Eder
att snarast möjligt låta beslagtaga Widbergs dagsverkslista för sept. 1938
för att intet vidare smussel skall äga rum före ett ev. åtal.

Strängnäs den 9 okt. 1938.

R. Vald. Carlsson

f. d. furir.

Anhålles att namnet ej offentliggöres före ev. rättegång.»

Med anledning av innehållet i skriften verkställde byråchefen vid militieombudsmansexpeditionen
B. Lassen på uppdrag av militieombudsmannen
den 20 oktober 1938 utredning i ärendet i Strängnäs. Vid denna utredning
framgick att skriften författats av tvättförmannen vid regementet N. O. V.
Gustafson.

I skrivelse till regementschefen den 28 oktober 1938 anmodade militieombudsmannen
denne att låta verkställa ytterligare erforderlig utredning i
ärendet.

Den 3 november 1938 inkom från Gustafson ytterligare en skrift, vilken
den 4 i samma månad översändes till regementschefen.

Med anledning av militieombudsmannens till regementschefen ställda begäran
om utredning överlämnade denne med skrivelse den 16 november
1938 ett den 3 november 1938 dagtecknat protokoll rörande förhör som han
den 1 och den 2 i samma månad hållit med personal vid regementet. Vid
detta protokoll var fogad en i oktober 1938 dagtecknad skriftlig förklaring
av förrådsförvaltaren vid regementet C. A. Alm. Den 3 december inkom regementschefen
slutligen med viss kompletterande utredning.

1. Tid varunder arbetare vid regementes intendenturverlcstäder varit
permitterad har i dagsverkslista antecknats såsom fullgjord arbetstid.

Enligt § 14 mom. 65 intendenturmaterielinstruktionen skall vid regementes
intendenturverkstäder för varje månad föras bland annat dagsverkslista
för de arbetare, som utföra arbete allenast mot dag- eller timlön, angivande
av dem fullgjorda arbetstimmar och härför utgående avlöning. Vid förandet
av dagsverkslista skall förrådsförvaltaren i erforderlig mån biträdas av
arbetsförmännen å vederbörliga verkstadsavdelningar.

Vid utredningen den 20 oktober 1938 antecknades, att personalen i snickarverkstaden
utgjordes av Widberg samt dessutom vanligen en värnpliktig
i handräckningstjänst ävensom att arbetstiden för personalen utgjorde 48
timmar i veckan (5 X 8 Va + 5 V2 timmar). Söckendagar utom lördagar

vore arbetstiden klockan 7.30—10.30, 11.15—14 och 14.15—17. Vid förhöret
företeddes Widbergs på förrådsunderofficerens expedition förvarade dagsverkslista
för tiden den 25 augusti—den 24 september 1938. I denna hade
för den 23 september antecknats följande:

»dynor för prässjärn i Skrädderi................. 2

namnbrickor 2 komp............................ 1

» » ........................... 5 Y2»

I dessa anteckningar angåvo siffrorna antalet timmar, som Widberg varit
sysselsatt med de olika arbetena. Listan hade skrivits av Widberg.

Om tillvägagångssättet vid kontrollen över arbetet i snickarverkstaden
samt beräknandet av Widbergs avlöning uppgav regementsintendenten kaptenen
C. H. Paterson följande. Dagsverkslista fördes av Widberg i löpande
följd från och med den 25 i en månad till och med den 24 i nästa månad.
Sedan listan färdigskrivits inlämnades den till förrådsunderofficeren, som
med ledning av listan uträknade antalet arbetstimmar och på grundval därav
Widbergs lön. Kvittenslistan å lönen utskreves av förrådsunderofficeren
samt undertecknades av förrådsförvaltaren. Widbergs lön utginge efter en
krona 14 öre i timmen.

Vid granskning av den på förrådsunderofficerens expedition förvarade
kvittenslistan över Widbergs avlöning för tiden den 25 augusti—den 24
september 1938 antecknades att listan, som var undertecknad av Alm och
kvitterad av Widberg, upptog ett avlöningsbelopp åt den senare på 244
kronor 53 öre, motsvarande 214 V2 arbetstimmar å 1 krona 14 öre. Det
antecknades vidare, att denna löneberäkning innebar, att intet avdrag verkställts
för den tid Widberg den 23 september biträtt Alm.

Regementschefen översten G. Berggren anförde så vitt nu är ifråga bland
annat: Förrådsunderofficeren stode till förrådsförvaltarens förfogande för
ledningen av arbetet i verkstäderna på förrådet eller i expeditionen. Praxis
vore att förrådsunderofficeren bl. a. kontrollerade verkstadspersonalens arbetstid
och uträknade dagsverkslistorna. För dessas xåktighet vore dock förrådsförvaltaren
ensam ansvarig. Den senare upprättade även och bestyrkte
vederbörliga avlöningslistor.

Vid utredningen den 20 oktober 1938 förekom vidare bland annat följande.

Alm uppgav: Han hade hållit på att bygga sig en sommarstuga på Oknö,
ej långt från Strängnäs. Den 23 september 1938 hade han vidtalat Widberg
att medfölja till Oknö för att göra några uppmätningar på stugan. Regementet
hade ifrågavarande dag varit ute på övningar, i vilka även regementsintendenten
deltagit. Alm hade för att begära permission sökt komma
i telefonförbindelse med denne utan att dock lyckas anträffa honom. Ej
heller befälhavaren för regementets hemmavai-ande styrka hade kunnat
anträffas. Alm hade då lämnat regementet utan att hava varit i tillfälle att
begära permission. Widberg och Alm hade lämnat kasernen vid 11-tiden

samt varit tillbaka igen vid 4-tiden. Widberg hade då återvänt till snickarverkstaden.
Alm vore övertygad om att Widberg icke försummat något arbete
genom att följa med Alm. Alm hade nämligen innan de lämnade kasernen
frågat Widberg om han den dagen haft särskilt mycket arbete för
händer. Widberg hade då svarat att det endast varit några diskkorgar som
skulle lagas. Widberg hade för övrigt erbjudit sig att arbeta in de förlorade
timmarna på övertid. Widberg hade ännu icke fått någon ersättning av
Alm för sitt biträde men skulle senare erhålla sådan. Widberg skulle få
ersättning efter samma timlön som utginge till honom för arbetet i verkstaden.

Vid förhör med Widberg uppgav denne: Han hade några gånger åtföljt
Alm till den sommarstuga Alm hade under uppförande å Oknö. Widbergs
biträde hade inskränkt sig till att han såsom fackman i fråga om snickeriarbete
»tittat» på arbetet. Alm hade lejt två arbetare som helt och hållet
svarat för uppförandet av stugan. Flera av dessa besök vid stugan hade
ägt rum på söndagar; sålunda hade Alm och Widberg varit vid stugan söndagen
den 16 oktober 1938. Widberg erinrade sig att ett besök ägt rum en
söckendag, troligen den 23 september 1938. Alm och Widberg hade då
lämnat kasernen vid 10-tiden och återkommit dit ungefär klockan 5. Vid
stugan hade Widberg endast sett på grunden som då varit färdig. Widberg
kunde nu icke erinra sig vad han ifrågavarande dag haft för arbete i snickarverkstaden.
Det hade i vart fall icke varit något brådskande. På sin
dagsverkslista hade Widberg antecknat sig såsom permitterad den tid av
5 V2 timmar han i sällskap med Alm varit borta från kasernen. Widberg
hade varit av den uppfattningen att dessa timmar skolat räknas ifrån vid
uträknandet av månadslönen. Huruvida så skett kunde Widberg icke uppgiva,
eftersom han icke brukade räkna sin avlöning så noga.

Sedan dagsverkslistan företetts för Widberg uppgav han vidare: Cita tionstecknen

på raden under »namnbrickor 2 komp» hade Widberg icke
satt dit. Han hade skrivit »permitterad». Widberg hade icke hållit på
att göra namnbrickor så lång tid som 5 V2 timmar. Namnbrickor tillverkades
i snickarverkstaden endast då man icke hade annat att göra, liksom för att
fylla ut tiden.

I anledning av Widbergs uppgifter antecknades, att å den rad i dagsverkslistan,
där de nyssnämnda citationstecknen funnes, uppenbarligen skett radering.
Av den utstrukna texten kunde nu intet tydligt läsas. Den utstrukna
texten hade emellertid uppenbarligen skrivits med en driven stil, helt olik
Widbergs egen, med vilken listan i övrigt skrivits. Citationstecknen på den
genom raderingen blanka raden hade ditsatts med annan penna än den varmed
den övriga texten skrivits. Med samma penna hade även vissa genom
raderingen skadade bokstäver i närmast följande rad påbättrats.

Widberg tilläde vidare på frågor: Del hade icke varit tal om att Widberg
skulle hava någon ersättning för sitt biträde åt Alm. Widberg hade icke heller
tänkt begära någon ersättning härför. Det hade icke varit ifrågasatt att
Widberg skulle taga igen den förlorade arbetstiden på övertid.

Vidare företogs förhör med förrädsunderofficeren sergeanten T. G. H. Andersson
vilken därvid uppgav:

Då Widbergs dagsverkslista inlämnats på Anderssons expedition hade för
den 23 september på eu rad antecknats »permitterad ö1^» timmar. Detta
hade varit skrivet med Widbergs lätt igenkännbara stil. Vid sammanräknandet
av timantalet hade det slagit Andersson att någon permission
icke borde få stå antecknad på dagsverkslistan då permission icke vore något
dagsverke. Andersson hade tagit listan med sig till Alm och yttrat till
denne: »Det står permitterad på Widbergs lista och det får det inte göra.»
Alm hade då svarat: »Det suddar vi bort och skriver dit ’disklådor till köket''.
» Alm hade vidare yttrat att Widberg senare skulle få arbeta in de b1^
timmarna på verkstaden. Andersson hade gjort som Alm sagt. Sedan han
ändrat listan hade han tagit den och gått därifrån, först till tvättinrättningen,
där han haft något ärende att uträtta, och därefter till sin expedition. Samvetet
hade emellertid slagit honom och han hade insett att han icke handlat
riktigt genom att ändra listan. Han hade då raderat bort vad han skrivit •
på listan och i stället satt dit tvenne citationstecken varigenom en hänvisning
skett till raden ovanför där det stått »namnbrickor 2 komp». Han
hade också insett att det skulle hava varit lätt att genom en förfrågan hos
köksföreståndaren kontrollera huruvida några reparationer ifrågavarande
dag gjorts för kökets räkning. Förfärdigande av namnbrickor vore däremot
ett löpande arbete på snickarverkstaden som icke läte sig kontrollera
lika lätt. Andersson hade efteråt mycket ångrat att han lytt Alms order
och ändrat listan. Han hade ansett sig skyldig att lyda denna order. Av
eget initiativ skulle han aldrig hava vidtagit ändringen.

Härefter hördes Alm ånyo och tillfrågades därvid om vad som förekommit
mellan Alm och Andersson i samband med atl Widbergs dagsverkslista
blivit ändrad för den 23 september. Alm uppgav härom följande: Andersson
hade, medförande listan, infunnit sig på Alms expedition samt frågat om
det skulle stå »permitterad» eller något annat på listan. Alm visste icke vad
det stod på listan eftersom han icke sett på den. Alm hade svarat: »Man
kan ju göra på två sätt, sätta honom som permitterad och sedan draga ifrån
de 5V2 timmarna, och sedan betalar jag ju honom för det här; eller kan man
ju på listan taga upp för ’hel månad’ och sedan arbetar han över motsvarande
antal timmar. Enklast är att han får för hel tid och att han sedan
arbetar över.» Alm bestrede att han givit Andersson order om att på listan
föra upp ifrågavarande timmar under någon viss rubrik. Någon sådan
rubrik hade icke alls varit på tal melian Alm och Andersson. Det hade
emellertid varit mycket brådskande vid ifrågavarande tillfälle, varför Alm
icke helt erinrade sig vad som förekommit. — När Alm och Widberg den 23
september skilts åt vid kasernen efter återkomsten från Oknö hade Alm
sagt till Widberg att de b1^ timmar resan till Oknö tagit måste Widberg arbeta
in på övertid och så skulle Alm senare ersätta Widberg. Det hade varit
Alms mening att Widberg skulle erhålla ersättning i ett för allt för sitt biträde.

Vid förhör med Gustafson uppgav denne: Den 23 september 1938 hade
Andersson kommit upp till Gustafson på hans expedition och sagt: »Idagtog
förvaltaren Widberg med sig till Oknö, och du må tro att det satt hårt
inne att han kunde tala om det för mig i morse.» Gustafson hade genmält:
»Det skall bliva roligt att se vem som skall betala det där.» Några dagar
senare hade Andersson på nytt kommit upp till Gustafson och hade då haft
Widbergs dagsverkslista med sig. Gustafson hade pekat på en rad för den
23 september, där det stått »diskkorgar till köket 53/2» (timmar). Andersson
hade yttrat till Gustafson: »Vet du vad det stod förut? Jo, ’permitterad’.»
Andersson hade då berättat att han förut varit hos Widberg och frågat denne
— med hänvisning till att det stod »permitterad» —: »Det här skall väl
inte stå här? Förvaltaren skall väl betala det?» Andersson hade vidare
omtalat att han från Widberg gått till Alm och av honom fått order att i dagsverkslistan
skriva »diskkorgar till köket».

Sedan Andersson erhållit del av Gustafsons skildring förklarade Andersson
att denna vore till alla delar riktig. I fråga om samtalet å Alms expedition
mellan Alm och Andersson angående Widbergs dagsverkslista uppgav
Andersson följande. Andersson hade frågat Alm: »Det bör väl inte stå permitterad
på en dagsverkslista för det är ju inget dagsverke?» Alm hade härtill
svarat så som han vid förhöret uppgivit. Därefter hade han emellertid
givit Andersson order att skriva dit »diskkorgar för köket» i stället. Ändringen
hade omedelbart verkställts av Andersson i Alms närvaro. Andersson
hade därvid suttit vid Alms skrivbord och hade använt Alms penna.

Andersson tilläde vidare: Alm hade tidigare hotat Andersson med förflyttning.
Andersson hade funnit sin ställning obehaglig och hade länge tänkt
begära avlösning hos regementsindententen. Han hade emellertid icke gjort
detta då han trott sig veta att denne icke önskat ombyte på förrådsunderofficersposten.

På fråga uppgav Alm härefter ait han icke hade något att tillägga i fråga
om vad som förekommit mellan honom och Andersson rörande Widbergs
dagsverkslista. Alm förklarade självmant sig villig att omedelbart till regementets
kassaförvaltning inleverera ett belopp motsvarande vad Widberg av
statsmedel uppburit för de timmar han varit permitterad av Alm.

Vid de av regementschefen den 1 och den 2 november 1938 hållna förhören
förekom så vitt nu är ifråga följande.

Andersson uppgav: Widberg hade den 23 september på morgonen meddelat
Andersson att han permitterats av Alm för att kunna medfölja denne
till Oknö. Först omkring klockan 10.20 hade Alm meddelat Andersson att
han permitterat Widberg. Enligt för verkstadspersonalen gällande instruktion
skulle den som önskade permission göra anhållan härom genom förrådsunderofficeren
till förrådsförvaltaren som ägde bevilja dylik ledighet.
Förrådsunderofficeren förde en särskild liggare som utvisade verkstadspersonalens
tjänstgöring för varje dag. Denna liggare utvisade, att Widberg
den 23 september varit i tjänstgöring hela dagen, vilket Andersson förklarade
därmed, att Widberg befunnit sig i snickarverkstaden på morgonen, då An -

dersson gått ronden genom verkstäderna för att kontrollera att var och en
vore på sin plats. Andersson ansåge att det varit oriktigt av Widberg att i
dagsverkslistan skriva »permitterad ö1^» (timmar), enär timsiffran lätt
av misstag kunde medräknas, då antalet effektiva arbetstimmar per vecka
skulle uträknas. Andersson medgåve, att han bort stryka ett streck över raden
»permitterad 5V2» i stället för att radera och ändra densamma. Andersson
medgåve likaledes, att det varit minst lika felaktigt att införa ändringen
»namnbrickor 2 komp» som att införa ändringen »disklådor till köket».
Den förstnämnda ändringen hade han verkställt på eget bevåg då samvetet
slagit honom. Han påstode med bestämdhet att Alm sagt att ordet »permitterad»
kunde utbytas mot »disklådor till köket». Denna fras hade han nämligen
icke gripit ur luften. — Andersson ansåge sig icke hava kunnat göra
någon invändning mot Alm, då han endast vore skrivbiträde åt denne och
Alm ensam ansvarade för avlöningslistornas riktighet. Det hade icke förrän
militieombudsmannen ingripit i saken varit fråga om att Widberg skulle
tjäna in den tid han varit permitterad. Widberg hade tvärt om sagt till Andersson:
»Jag skall väl ha betalt för de här timmarna», och häri hade enligt
Anderssons åsikt legat den undermeningen att kronan skulle betala.

Widberg berättade: Han hade aldrig förut hjälpt Alm med något privat
arbete. Någon ersättning för det av Widberg nu lämnade biträdet åt Alm
hade icke avtalats. Widberg hade många gånger tidigare utfört arbete såväl
för officerare som för underofficerare. Han hade därvid aldrig i förväg
betingat sig någon ersättning men hade alltid erhållit sådan till sin fulla belåtenhet.
Av denna anledning hade Widberg med säkerhet räknat på, att
Alm skulle giva honom skälig ersättning för arbetet, trots att intet avtalats
därom. Han hade därför sagt till Andersson: »Förvaltaren skall väl betala
mig för de där timmarna.» Icke förrän militieombudsmannen ingripit i saken
hade Alm nämnt något till Widberg om att de förlorade timmarna skulle
»tjänas in».

I den förut omnämnda skriftliga förklaringen anförde Alm bland annat:
Widberg hade medföljt Alm till Oknö som sakkunnigt biträde vid utstakningen
av platsen för den stuga som Alm ämnade bygga åt sig där. Något annat
arbete hade Widberg icke utfört för Alms räkning och skulle icke heller tagas
i anspråk för annat arbete, eftersom Alm lejt andra arbetare därför. Den 23
september, då Alm och Widberg skulle fara ut till Oknö, hade Alm frågat
Widberg om han hade någon semesterdag kvar. Härtill hade Widberg svarat
nekande. Eftersom Alm vetat att Widberg icke haft något överhängande
arbete hade Alm beslutit sig för alt permittera honom. Det hade icke varit
någon tid till att resonera om huru de timmar skulle ersättas som Widberg
satte till för Alms räkning. Widberg hade fått ersättning med 6 kronor 99
öre motsvarande limavlöningen för 51/2 limmar, som han varit borta från sitt
arbete. Widberg hade dessutom gjort dessa 51/, timmar som övertid, varför
kronan icke behövt vidkännas någon arbetstidsförlust. Att dagsverkslistan
kommit att upptaga dessa timmar hade berott på vidriga omständigheter. Då
Andersson kommit in på Alms expedition och sagt att man icke kunde låta

det stå »permitterad» på en dagsverkslista, hade Alm varit överhopad med
arbete för förberedelser för eventuell mobilisering. Det vore beklagligt att
Andersson skulle hava uppfattat Alms yttrande som en order att ändra listan.
Alm hade endast resonemangsvis framhållit vad som vore lämpligast att skriva
i listan. Alm hade tagit för givet alt Andersson förstått att Widberg senare
skulle arbeta in timmarna i fråga. Alt Widberg icke genast fått betalt
av Alm hade berott på att Alm haft för avsikt att giva Widberg betalning på
en gång såväl för biträdet den 23 september som för den hjälp han lämnat
honom de två söndagar han förut medföljt till Oknö. Då Alm skrivit på avlöningslistan
för Widberg hade han icke tänkt på saken. Med tanke på det
enerverande arbete Alm haft ifrågavarande dagar borde man kunna förstå att
misstaget icke behövde vara avsiktligt. Med tanke på det upprörda tillstånd
i vilket Alm befunnit sig under utredningen den 20 oktober 1938 vore
det förklarligt om Alms därvid lämnade uppgifter icke alltid blivit så tydliga
som man kunde hava önskat.

Härutöver uppgav Alm muntligen: Han kunde icke med säkerhet erinra
sig vad han sagt till Andersson då denne omnämnt att Widberg skrivit »permitterad»
på dagsverkslistan. Alm hade varit sysselsatt med ett kortregister
och hade icke ens sett på dagsverkslistan. Ännu mindre hade han sett de
ändringar som Andersson infört å densamma. Då förrådsunderofficeren
vore förrådsförvaltarens biträde och den sistnämnde vore ensam ansvarig
för avlöningslistans och därmed även för dagsverkslistans riktighet, toge Alm
allt ansvar också för ändringarna i dagsverkslistan. Anledningen till att Alm
förbisett felaktigheterna i listan hade varit att Alm haft en mängd brådskande
uppgifter som hopat sig under den sista septemberveckan beroende på
bland annat utryckningen från regementsmötet. Alm bestrede på det bestämdaste
att förbiseendet vore avsiktligt. Förseelsen borde närmast rubriceras
såsom obetänksamhet. Han ville framhålla det orimliga i att han för egen
vinning av 7 kronor skulle inblanda såväl Andersson som Widberg i oegentligheter.

I sin skrivelse den 16 november 1938 anförde regementschefen: Från regementschefens
sida funnes ingen anledning till erinran mot att Alm permitterat
Widberg från arbetet på eftermiddagen den 23 september. Härvid förutsatte
regementschefen givetvis, att den därvid förlorade arbetstiden antingen
icke upptoges i dagsverkslistan eller också intjänades utan tillämpning av
övertidsbetalning. Vad anginge Alms självtagna ledighet ansåge regementschefen
sig icke hava anledning att beivra den, ehuru det varit önskvärt att
Alin före avresan inhämtat medgivande från befälhavaren för regementets
hemmavarande styrka. Med anledning av bestämmelserna i intendenturmaterielins
truktionen vore Alm ensam ansvarig för Widbergs dagsverkslista för
september månad. Han svarade sålunda också för de där gjorda ändringarna
alldeles oberoende av, huruvida dessa ändringar skett enligt hans anvisningar,
med hans vetskap eller utan. Senast vid avlöningslistans utskrivande
hade han varit skyldig kontrollera dagsverkslistan. Med kännedom om
den samvetsgrannliet, som Alm alltid ådagalagt, om hans karaktär och goda

ekonomiska ställning, ansåge regementschefen det emellertid uteslutet, att
Alm med avsikt sökt bedraga staten på knappa 7 kronor, och att han för att
nå denna sin avsikt skulle inblanda såväl Andersson som Widberg i sitt
förehavande. Den begångna felaktigheten kunde i stället förklaras av det i
hög grad påfrestande arbete, som ålegat Alm under sista septemberveckan, då
utryckning ägt rum från regementsövningarna samtidigt som regementets
mobiliseringsberedskap måst skärpas.

II. Obehörigt tillgodogörande av avfall från snickarverkstaden.

Vid förhören den 20 oktober 1938 förekom härom följande.

Alm uppgav: Påståendena i angivelseskriften vore i denna del osanna från
början till slut. Snickeriavfallet användes att elda med dels i snickarverkstaden,
dels i ångcentralen. Någon gång under år 1937 hade eldarpersonalen
uttalat sitt ogillande av att avfallet forslades till ångcentralen där det endast
skräpade ned; avfallet hade då antagligen körts ut på halmtömningsplatsen.

På särskild fråga medgav Alm emellertid, att det förekommit att han fått
litet spån eller dylikt; antagligen hade det varit Widberg som skickat det hem
till Alips bostad sedan eldarna vägrat att taga emot spånen. Alm bestred,
att han beordrat någon att köra något snickeriavfall till Alms bostad samt
ville göra gällande att han i varje fall, då fråga uppkommit om nedforsling
av snickeriavfall till Alms bostad, yttrat till Widberg ungefär så här: »Ja,
skall det inte användas till något annat så kan Widberg lägga ner det där.»
Alm vitsordade, att de i angivelseskriften omnämnda anslagen funnes uppsatta
i snickarverkstaden, men förmenade, alt med förbudet mot bortförande
endast avsåges materiel och icke avfall. Tillfrågad om mängden av det
snickeriavfall som Alm tillgodogjort sig från verkstaden uppgav Alm, att han
erhållit en säck ibland varannan, ibland varje månad; stundtals hade han
icke fått något alls.

Widberg berättade: Av det avfall som uppkomme på snickarverkstaden
plägade några säckar varje vecka bäras till ångcentralen. Det hade också
hänt att Widberg tagit hem någon säck eftersom personalen på ångcentralen
icke gärna velat taga emot avfallet. Även Alm hade fått några säckar då
och då. Det avfall som Alm och Widberg tagit hade varit värdelöst till
annat än alt elda med.

Andersson uppgav: Han kände till att enskilda tillgodogjort sig avfallet
från snickarverkstaden. Andersson hade varit betänkt på att anmäla förhållandet
men hade på grund av sin mellanställning mellan å ena sidan Alm och
å andra sidan Widberg avstått därifrån. Åtminstone tre gånger hade Andersson
från fönstret i sin expedition sett en på snickarverkstaden tidigare tjänstgörande
värnpliktig vid namn Malm med eu dragkärra köra avfall från snickarverkstaden
i riktning mot underofficersbostäderna. Varje gång hade det
legat fyra säckar på kärran.

Gustafson uppgav: Det av Alm från snickarverkstaden bortförda avfallet
ansåge Gustafson icke kunna användas för annat ändamål än alt elda med.
Gustafson vore mellertid övertygad om att om han önskat få sig eu säck så
hade det icke gått för sig.

Vid förhören den 1 och den 2 november 1938 förekom följande.

Widberg berättade: Han ansåge sig icke knnna med bestämdhet säga huru
många säckar avfall som varje vecka samlades i snickarverkstaden. Mängden
avfall berodde helt och hållet på det arbete som utfördes samt om det
eldades i verkstadens spis eller icke. Det kunde bliva både en och två säckar
på en vecka men det kunde också bliva ingenting. Avfallet vore helt
värdelöst. Man finge vara glad om någon ville hämta det. så mycket mer
som eldarna i värmecentralen helst ville slippa detsamma. Alm hade fått
en eller annan säck i månaden intill augusti månad 1938. Därefter hade han
icke fått något alls.

Maskinisten Lindersson samt eldarna Andersson och Zetterström uppgå -vo: Regementets ångpannor vore icke konstruerade för eldning med sågspån.
Snickeriavfallet vore därför mera till besvär än till glädje i ångcentralen och
man ville helst slippa avfallet. Eldning med snickeriavfall vore ren sopbränning.
Mängden av det avfall som avlämnades till ångcentralen vore mycket
växlande och kunde beräknas till 2—3 säckar per månad. Värdet per säck
ansåges kunna sättas till högst 5—10 öre. Vedgårdarna i Strängnäs hade sedan
länge skänkt bort liknande avfall till en var som ville göra sig besvär att
avhämta detsamma.

Förre snickeriförmannen Moback uppgav: Han hade på sin tid eldat upp
ant avfall i verkstadens spis för att värma lim. Härvid hade avfallet icke
alltid varit tillräckligt, utan riktig ved hade stundom måst tillgripas. Att
det sedermera blivit så mycket avfall att detta måst borttransporteras berodde
därpå att Widberg som regel begagnade kallim i sitt arbete.

Alm påstod att han aldrig bett Widberg att bära något snickeriavfall till
Alms vedbod men väl tagit emot dylikt, då det hemburits, eftersom han ansett
avfallet fullkomligt värdelöst för kronan.

Vid en i samband med dessa förhör företagen besiktning av snickarverkstaden
och ångcentralen antecknades enligt förhörsprotokollen dels att det i
verkstaden befintliga avfallet vore av så växlande beskaffenhet att dess värde
som bränsle vore synnerligen ringa även om det användes i en vanlig köksspis,
dels att ångcentralens ugnar icke vore lämpade för eldning med avfall.

Vid särskilt förhör med vägarbetaren B. A. V. Malm i Ramnäs uppgav
denne: Han hade den 22 april 1938 börjat värnpliktstjänstgöring vid Södermanlands
regemente och hade beordrats att deltaga i arbetet i regementets
snickarverkstad. Han hade haft sin tjänstgöring förlagd till verkstaden ända
till utryckningen den 27 september 1938. I verkstaden hade tjänstgjort
Moback och Widberg samt under en kort tid eu annan värnpliktig. Under
sommaren hade endast Widberg och Malm arbetat i verkstaden. Malm hade
varje lördag städat i verkstaden och hade därvid samlat upp spånor och
övrigt avfall i säckar. Av spånor hade det blivit fyra säckar som han burit
ned till ångcentralen. övrigt avfall såsom brädstumpar, yxskaft och dylikt
hade han huggit sönder i lagom stora stycken så att det kunde användas till
eldning i köksspis och därefter lagt det i säckar. Det hade brukat bliva tre
säckar sådant avfall. På Alms order hade han på en kärra kört säckarna

till Alms utanför kaserngården befintliga vedbod. Malm ansåge att värdet
av tre säckar avfall av den beskaffenhet som han transporterat till Alms vedbod
icke kunde sättas högre än till 50 öre. Efter någon tid hade Widberg
tillsagt Malm att köra någon säck avfall till Widbergs vedbod. Detta hade
Malm gjort, och lian beräknade att av de tre säckarna avfall Alm sedermera
varje vecka fått två säckar och Widberg en säck. Spånorna måste anses
hava haft mycket ringa värde. Personalen vid ångcentralen hade
alltid varit mindre glad då Malm kommit med spånsäckarna. Dels
hade spånorna skräpat ned och dels hade de icke varit lämpliga att elda
med. Malm ville hålla för troligt att samma olägenheter skulle hava visat
sig om det övriga avfallet från verkstaden eldats upp under ångpannan. —
Alm hade alltid visat sig sparsam med regementets tillhörigheter. Vid flera
tillfällen hade Alm uppmanat Malm att icke hugga sönder brädbitar som
kunde användas i verkstaden. Enligt Malms uppfattning hade Alm visat sig
för snål då han velat spara bitar som icke kunnat användas annat än som
bränsle.

I sin skrivelse den 16 november 1938 anförde regementschefen: Det snickeriavfall
som Alm mottagit vore otvivelaktigt utan varje värde för kronan.
Lika obestridligt vore det dock att Alm i sin egenskap av uppsyningsman
över verkstäderna av såväl formella som psykologiska skäl icke bort tillgodogöra
sig något avfall huru värdelöst detta än kunde hava varit. Regementschefen
ansåge sålunda att Alm i detta avseende begått en beklaglig oförsiktighet.

Sammanfattningsvis anförde regementschefen i sin nyssnämnda skrivelse:
Det kunde icke bestridas att Alm gjort sig skyldig till visst oförstånd i tjänsten.
Någon verklig skada hade emellertid icke tillfogats staten, enär dels
Widberg intjänat den förlorade tiden, dels snickeriavfallet saknade värde
som bränsle. I intetdera fallet syntes ond avsikt föreligga. Det syntes tvärtom
påtagligt, att samtalet rörande dagsverkslistan ägt rum vid en tidpunkt,
då Alm varit överhopad av synnerligen brådskande och viktiga göromål,
som tagit hela hans uppmärksamhet i anspråk. Hans anvisningar rörande
Widbergs dagsverkslista hade därför icke blivit så grundligt genomtänkta
som önskvärt varit. Förseelsen syntes regementschefen därför kunna anses
som oförstånd i tjänsten, varigenom ingen eller ringa skada förorsakats, och
begången under förmildrande omständigheter. I

I skrivelse till krigsfiskalen vid Södermanlands regementes krigsrätt den
10 februari 1939 anförde militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad
i ärendet förekommit, bland annat följande:

Handlingarna utvisade att Alm den 23 september 1938 permitterat Widberg
under 572 timmar för att denne skulle biträda Alm i eu privatangelägenhet.
I Widbergs dagsverkslista hade Widberg först antecknat, att ban
varit permitterad dessa timmar. Sedermera hade denna anteckning av An -

dersson ändrats därhän, att dagsverkslistan kommit att angiva att Widberg
varit i arbete hela dagen. Med anledning härav hade Widbergs avlöning
ifrågavarande månad beräknats och utgått utan permissionsavdrag. För
dagsverkslistans riktighet vore Alm ansvarig i egenskap av förrådsförvaltare.
I samma egenskap ansvarade Alm även för att avlöningen till Widberg beräknats
riktigt. Andersson, som i egenskap av förrådsunderofficer biträtt
Alm med förandet av dagsverkslistan, hade uppgivit att den ovan omförmälda
ändringen i listan skett på order av Alm. Detta hade Alm bestritt. Alm
hade därvid gjort gällande dels att Widberg jämlikt eget åtagande skulle arbeta
in den förlorade arbetstiden på övertid, dels att Widberg skulle erhålla
särskild ersättning för sitt biträde. Widberg hade emellertid uppgivit, att
det icke förrän militieombudsmannen ingripit i saken varit tal om att han
skulle på övertid arbeta in de timmar han varit permitterad. Widbergs uppgift
vunne stöd av omständigheterna i målet. Alm hade gjort gällande, att
hans påtalade åtgärder icke företagits för att han därigenom skulle bereda
sig någon vinning, och hade därför anfört åtskilliga skäl. Regementschefen
hade till Alms försvar åberopat bland annat Alms stora arbetsbörda samt
uttalat, att enligt hans bestämda mening Alms förfarande endast vore ätt
beteckna såsom oförstånd. Omständigheterna i ärendet syntes giva stöd
för denna regementschefens uppfattning. Beträffande den andra huvudfrågan,
nämligen det obehöriga tillgodogörandet av avfall från snickarverkstaden,
hade Alm till en början velat göra gällande, att allt som i denna del
innehölles i angivelseskriften vore osant. Sedermera hade Alm visserligen
erkänt, att han tillgodogjort sig vissa kvantiteter avfall, men torde likväl icke
hava lämnat riktiga uppgifter vare sig om mängden och beskaffenheten av
vad han tillgodogjort sig eller om de omständigheter under vilka tillgodogörandet
skett. Alm hade sålunda velat skylla ifrån sig på underlydande och
hade påstått, att det icke varit han utan Widberg som tagit initiativet till
att föra avfallet till Alms vedbod. Utredningen gåve vid handen att detta
icke vore riktigt. Härvid finge särskilt hänvisas till de uppgifter som lämnats
av värnpliktige Malm. Även om värdet av det avfall Alm tillgodogjort
sig varit jämförelsevis ringa hade Alm likväl genom sina åtgärder gjort sig
skyldig till tjänstefel. Såsom en försvårande omständighet härvid måste anses
att Alm haft uppsikten över snickarverkstaden och där tjänstgörande personal.
Även Andersson och Widberg hade förfarit felaktigt, den förre genom
att ändra Widbergs dagsverkslista, samt den senare genom att tillgodogöra
sig avfall från snickarverkstaden. Båda syntes emellertid vara i viss
mån ursäktade genom den ställning de intagit till Alm samt genom Alms
handlingssätt. Alms förseelser ansåge militieombudsmannen sig däremot
icke kunna underlåta att göra till föremål för laga beivran.

Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt krigsfiskalen att vid Söder
manlands regementes krigsrätt anhängiggöra och utföra åtal mot Alm för
vad han enligt det ovan anförda låtit komma sig till last samt därvid yrka
ansvar å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet.

* *

Till fullgörande av detta uppdrag ställde krigsfiskalen B. Lundberg Alm
under tilltal vid krigsrätten. Inför krigsrätten lämnade Alm den uppgiften,
att han tillgodogjort sig sammanlagt aderton säckar avfall från snickarverkstaden.
På krigsfiskalens begäran hördes värnpliktige Malm såsom vittne
och vitsordade därvid riktigheten av sina förut lämnade uppgifter med följande
ändringar och tillägg:

Städning av snickarverkstaden hade icke förekommit varje vecka utan
hade det ibland kunnat vara fjorton dagar mellan städningarna. Alm hade
icke tillsagt Malm att föra avfall till Alms vedbod. Widberg hade däremot
sagt, att avfallet icke vore något att föra till ångcentralen, utan Alm och
Widberg kunde taga hand om det. Det enda Alm yttrat till Malm om avfallet
hade varit att Malm ej finge föra bort sådant som kunde användas.
Malm hade icke hört Alm och Widberg tala om avfallet.

Krigsfiskalen yrkade ansvar å Alm enligt 130 § strafflagen för krigsmakten
dels för det Alm i eget ärende tagit Widberg från hans tjänst och därigenom
tillskyndat kronan förlust och dels för det Alm tillgodogjort sig avfall från
snickarverkstaden. Krigsfiskalen yrkade vidare åläggande för Alm att till
kronan utgiva ersättning för avfallet med tio öre för varje säck eller tillhopa
en krona 80 öre.

Krigsrätten meddelade utslag i målet den 24 februari 1939 och utlät sig
därvid:

I målet vore utrett att Alm den 23 september 1938 permitterat Widberg
under fem och en halv timmar för att biträda Alm i en privatangelägenhet.
Widberg hade i sin dagsverkslista först antecknat, att han varit permitterad
dessa timmar, varefter denna anteckning av annan person ändrats, så att listan
kommit att angiva att Widberg arbetat i snickarverkstaden hela den
nämnda dagen. Med anledning härav hade Widbergs avlöning för ifrågavarande
dag beräknats och utgått utan att avdrag gjorts för de timmar, under
vilka Widberg varit permitterad. I egenskap av förrådsförvaltare vore
Alm ansvarig för dagsverkslistans riktighet och för att Widbergs avlöning
blivit riktigt beräknad. Vidare vore i målet utrett, att Alm vid upprepade
tillfällen under sommaren 1938 obehörigen tillgodogjort sig avfall från regementets
snickarverkstad. Enär med hänsyn till omständigheterna i målet
Alms förfarande med såväl dagsverkslistan som avfallet från snickarverkstaden
icke borde anses svårare än som oförstånd i tjänsten, prövade krigsrätten
rättvist döma Alm, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten, att för vad
han sålunda låtit komma sig till last undergå disciplinstraff av arrest utan
bevakning i tio dagar. Därjämte skulle Alm till statsverket utgiva skadestånd
med en krona 80 öre samt gottgöra statsverket förskjuten vittnesersättning.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

4. Åtal mot regementsläkare för det han dels anlitat stamanställd personal
och värnpliktiga för utförande av arbete för regementsläkarens privata
räkning, vilket arbete i stor utsträckning ägt rum å tid då de anlitade personerna
skulle hava tjänstgjort å sjukrum, dels oek underlåtit att bestämma
sjukvårdares indelning i vakter.

I en den 20 juli 1939 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
Svenska Grov- och Fabriksarbetareförbundet följande: Förbundets avdelning
nr 95 Karlskrona hade meddelat att regementsläkaren vid Karlskrona
kustartilleriregemente marinläkaren av 1. graden K. L. R. Urde vid byggnadsarbeten
å sin sommarbostad å Hästö använt militär handräckning. Urde
hade sålunda under vissa dagar i maj och juni månader 1939 utkommenderat
två till beredskapstjänstgöring inkallade värnpliktiga av årsklassen
1935 vid namn Svensson och Månsson att utföra byggnads- och rengöringsarbeten
vid sommarbostaden, vilken Urde hölle på att bygga om. Avdelningen
hade vidare uppgivit att Urde även efter denna tid alltjämt använde militär
personal för arbeten vid sommarbostaden.

Sedan tjänstförrättande militieombudsmannen med anledning av skriftens
innehåll i skrivelse den 24 juli 1939 till chefen för Sydkustens marindistrikt
anhållit att denne måtte inkomma med utredning i ärendet, överlämnade
marindistriktschefen med skrivelse den 4 augusti 1939 avskrifter av protokoll,
hållna vid förhör inför överstelöjtnanten R. Eggertsen den 20, den 21
och den 27 juli 1939, jämte därvid fogade bilagor.

Av de sålunda inkomna handlingarna inhämtades i huvudsak följande:

Med anledning av en uppgift i tidningen Sydsvenska Kuriren för den 22
juni 1939 att marinläkaren Urde låtit ett par »35-or» bära tegel och murbruk
vid sitt nybygge å Hästö hade chefen för kustartilleriet i skrivelse den 12 juli
1939 till chefen för Karlskrona kustartilleriregemente infordrat yttrande rörande
i tidningsartikeln påtalade förhållanden.

Genom skrivelse den 19 juli 1939 till chefen för kustartilleriet hade Eggertsen
i egenskap av tjänstförrättande regementschef överlämnat förklaring av
Urde ävensom eget yttrande samt tillika meddelat att ytterligare utredning
anbefallts genom förhör.

I sin förklaring anförde Urde: Han hade skadats å jakt den 31 oktober
1937 och då fått ett skott i vänster öga med förlamning av höger hand och
höger ben. Han vore nu så pass återställd att han kunde utföra allt arbete
som läkare, men fortfarande finge han iakttaga en viss försiktighet och tålde
icke att anstränga högra handen med grovarbete. Han hade å Hästö en villa,
som han hölle på att bygga om för att kunna bo där också vintertid, och han
hade haft så pass många arbetare som 15 stycken ordentligt betalda enligt
fackföreningens principer. Han hade högst 6—7 gånger använt sig av sjukvårdare,
varav en »35-a», övriga gånger värnpliktiga sjukvårdare, till rengöringsarbete
för målares räkning. De hade ej burit tegel eller murbruk.
Högst två sjukvårdare hade varit näivarande varje gång. Sjukvårdarnas

arbetstid vore ju hela dygnet, då de hade vakt, och de sjukvårdare som använts
hade först deltagit i sjukmönstringen i stadskasernen, därefter på
Oscarsvärn och först efter slutad sjukmönstring där hade de fått användas
till rengöringsarbete i Urdes villa. De hade tjänstgjort i staden och man hade
haft så få sjuka de dagar de tjänstgjort att de för tjänsten i stadskasernen
icke hade varit behövliga. I stadskasernen hade man haft korpralen Berg
och en värnpliktig sjukvårdare att sköta tjänsten, och de som legat på sjukrummet
eller sjuka, som ankommit till sjukrummet, hade alltså icke lidit
nöd på något sätt utan fått ordentlig skötsel. På telefon hade vederbörande
dessutom kunnat kalla Urde eller sjukvårdarna. Urde skulle hava kunnat
vara närvarande fem minuter efter kallelse då han varit på sin mottagning
i Karlskrona, och sjukvårdarna, som haft telefon i villan, skulle även hava
kunnat kallas och vara närvarande i stadskasernen efter omkring tjugo minuter.
Urde hade varit i den felaktiga tron, att man kunnat använda sjukvårdare,
som enligt hans uppfattning ej haft tjänstetid då de ej haft vakt och
då de skött sjukmönstringarna, till kalfaktorsarbete och de hade blivit ordentligt
betalda, då de fått frukost och middag samt kontant minst 2 kronor
per dag. De hade ätit samma frukost och middag som Urde, och om man beräknade
denna frukost till kr. 1: 50 och middag till kr. 2: 50, så hade varje sjukvårdare
fått minst 6 kronor om dagen. De hade icke någon gång arbetat över
Hästö med båt som gått kl. 15.30. Urdes uppfattning om kalfaktorsarbete
hade dessutom kanske något påverkats därav att han sett stamanställda arbeta
på arbetstid i majoren Lundings hem och hos översten Malmberg på
Arnö, men Urde hade icke tänkt på att det kunnat vara på tjänstledighetstid
arbetena pågått. Urde hade alltså utgått från den felaktiga uppfattningen
att sjukvårdarna icke hade tjänstetid, då de icke hade vakt och sjukvården
vore väl försörjd, samt hade använt sjukvårdarna som kalfaktorer. Nu hade
Urde fått klart för sig att detta icke vore riktigt samt att sjukvårdarna hade
tjänstetid till kl. 16.15 och det skedda komme icke att återupprepas.

Vid förhören inför Eggertsen framkom följande.

Urde vidhöll vid förhör den 20 juli 1939 sina i yttrandet den 18 juli lämnade
uppgifter samt uppgav ytterligare: De sjukvårdare som använts till
privatarbeten hade varit värnpliktiga nr 573 12/34 Månsson, nr 5980/8 Svensson
samt nr 6209/8 Nilsson, vilka samtliga tjänstgjort å sjukrummet i stadskasernen.
De två förstnämnda hade han använt 6—8 gånger, medan den
sistnämnde varit med endast eu gång. Sjukvårdarna hade endast använts
för rengöringsarbeten och Urde bestrede på det bestämdaste, att han använt
dem vid något slag av byggnadsarbete, såsom bärande av tegel, murbruk etc.
Rengöringen hade verkställts i rummen i Urdes villa efter därstädes pågående
byggnadsarbeten. Sedan sjukmönstring verkställts i stadskasernen omkring
klockan 8, hade sjukvårdarna varit med då Urde haft sjukmönstring
å Oscarsvärn omkring klockan 9.30—10. Efter denna sjukmönstring hade
sjukvårdarna disponerats i Urdes villa till omkring klockan 15.30, då de återvänt
till staden. Någon eftermiddag hade Månsson varit med Urde vid villan
3 .7.9.90.?.''). Militieombwhmnnnemt umbetsberuttelsc.

34

även efter klockan 15.30. Förutom Månsson och Svensson hade ytterligare
två sjukvårdare tjänstgjort i stadskasernen. Alla fyra hade haft vakter så.
att då Månsson och Svensson disponerats av Urde för privata rengöringsarbeten
de båda övriga haft vakt. Att så många sjukvårdare tjänstgjort i
stadskasernen hade berott på dels pågående scharlakansfeberepidemi, dels
arbeten med iordningställande av sjukvårdsförråd. Urde hade icke fått meddelande
från andra förläggningsorter att brist på sjukvårdare där förefunnits.
— Ifrågavarande privatarbeten hade ägt rum ungefär under tidsperioden
den 1—den 20 juni 1939. Urde kunde dock icke erinra sig vilken av dagarna
den 1—den 5 juni han första gången använt de värnpliktiga sjukvårdarna.
Dessa hade erhållit 2 kronor per dag samt mat. De dagar de använts för
privatarbeten hade de icke haft mera tjänstgöring än på morgonen. Urde
hade träffat frivilligt avtal med dem angående deras användande för privata
ändamål. Han hade icke använt andra än ovannämnda tre sjukvårdare för
privatarheten. — Urde hade efter mera än 10 års tjänst vid regementet icke
haft den ringaste anmärkning på sig och skulle icke hava använt sjukvårdarna
för privata arbeten, om han haft en aning om att förfaringssättet varit
straffbart.

Värnpliktige sjukvårdaren nr 5980/8 Svensson uppgav vid förhör den 20
och den 21 juli 1939: Han hade vid upprepade tillfällen tillsammans med
Månsson utfört diverse grovrengöringsarbeten (såsom bortbärande av sönderslaget
tegel, plankstumpar och sopor) vid Urdes villa å Hästö. En eftermiddag
hade han även arbetat vid villan tillsammans med Nilsson. Svensson
hade arbetat å Hästö 7 å 8 gånger, Månsson möjligen ytterligare någon gång.
De hade åkt med Urde från stadskasernen efter sjukmönstringen samt följt
med till sjukmönstringen å Oscarsvärn. Därefter hade man åkt till villan å
Hästö, där arbetet börjat omkring klockan 10 å 11, beroende på huru lång
tid sjukmönstringen tagit. Arbetena hade pågått till klockan 15.30, varefter
man rest till staden och ätit middag hos Urde. Därefter, omkring 17.30, hade
Svensson med Urde återvänt till villan, där arbetet pågått till omkring klockan
19 å 20. Månsson hade endast 2 å 3 gånger varit med efter middagen.
Efter arbetets slut för dagen hade Urde brukat taga Svensson med sig på en
rodd- eller biltur. Även Månsson hade ett par gånger varit med på roddturer.
Någon lön hade icke överenskommits, utan Urde hade givit sjukvårdarna
ersättning för varje gång, varvid de fått ungefär 2 kronor per dag.
Svensson hade icke varit missnöjd med arbetet men tyckt att det varit obehagligt
enär de civila arbetarna utövat påtryckning för att han skulle sluta
med arbetet. Månsson hade ständigt klagat över att han varit rädd för att
han skulle få obehag från sin fackförening på grund av sitt arbete hos Urde.
Svensson hade icke själv talat med Urde angående arbetarnas påtryckning
men hade hört på när Månsson talat med Urde därom. Urde hade därvid svarat
att det icke förefunnes någon risk. Innan det privata arbetet hos Urde
omkring den 1 juni 1939 tagit sin början, hade Svensson arbetat på sjukrummet
från klockan 6.45 till klockan 16.15 varje dag samt dessutom haft vakt
varannan natt. Då hans arbete vid Urdes villa börjat, hade han icke efter

35

sjukmönstringen på Oscarsvärn deltagit i arbetet och hade därjämte varit
befriad från vakt på natten. Svensson hade upprepade gånger av korpralen
Berg uppmanats att infinna sig till tjänstgöring de kvällar han haft vakt.
Emellertid hade han icke efterkommit uppmaningen, enär han ansett att han
då han arbetat hos Urde varit befriad från all annan tjänstgöring. Han hade
icke anmält förhållandet för Urde.

Urde uppgav med anledning av Svenssons uppgifter: Dessa vore riktiga i
vad anginge arbetstiden på dagarna. Huruvida vakttjänstgöring på nätterna
förekommit kunde Urde icke upplysa om. Vaktlislorna uppgjordes av korpralen
Berg. Det vore möjligt att även Svensson arbetat några kvällar vid
villan, men Urde kunde icke erinra sig detta. Urde hade icke befriat Svensson
från någon vakttjänstgöring och hade ej känt till att Svensson varit
borta från sådan tjänstgöring vissa kvällar. Tillgången på sjukvårdare i
stadskasernen hade mer än väl motsvarat behovet, enär relativt få sjuka
funnits.

Korpralen nr 1/8 Berg förmälde vid förhör den 20 och 21 juli: Innan privatarbetena
vid Urdes villa den 1 juni 1939 påbörjats hade Svensson arbetat
på sjukrummet från klockan 6.15 till klockan 16.15 samt därefter haft
vakt varannan kväll. På nätterna hade samtliga tre värnpliktiga sjukvårdare
legat på sjukrummet. Då arbetet vid Urdes villa börjat, hade Svensson
tjänstgjort endast under sjukmönstringarna. Två kvällar hade det blivit
krångel med vakterna, enär Svensson icke funnits på sjukrummet. Berg
hade icke rapporterat förhållandet till Urde, enär han vetat att Urde känt
till saken. Han hade emellertid flera gånger tillhållit Svensson att vara närvarande
på kvällarna. Någon vaktlista hade, Berg veterligt, aldrig varit
uppgjord. Berg hade ordnat vakthållningen så att han och en värnpliktig
sjukvårdare haft vakt en kväll samt en f. d. stamsjukvårdare och en annan
värnpliktig sjukvårdare påföljande kväll. Månsson hade fullgjort sin vakttjänstgöring
på kvällarna utan anmärkning.

Värnpliktige sjukvårdaren nr 6209(8 Nilsson uppgav vid förhör den 21
juli, att han en gång tillsammans med Svensson sysslat med rengöringsarbeten
i Urdes villa från klockan 14 å 15 till klockan 18 samt att han deltagit
i arbetet efter frivillig överenskommelse.

Vid förhör den 27 juli berättade Nilsson ytterligare: Urde hade sagt till
Svensson och Nilsson att komma till villan på ungefär följande sätt: »Kan
Svensson och Nilsson komma ut till Hästö nu på förmiddagen.» Nilsson
hade då meddelat Urde att han och Svensson haft arbete att utföra i sjukrummet.
Urde hade därvid tillsagt dem att de skulle komma ut först sedan
arbetet blivit utfört.

Tillfrågad, huruvida det varit på grund av frivillig överenskommelse som
arbetet åt Urde utförts, frångick Nilsson sin vid förhör den 21 juli lämnade
uppgift samt uppgav: Han hade ansett arbetet vara eu kommendering. Han
hade kommit i tjänst å sjukrummet föregående dag och hade trott att Urde
haft rätt att disponera honom för ifrågavarande ändamål. Urdes förfrågan
till Nilsson hade icke lämpligen kunnat besvaras nekande.

36

På fråga om sättet för Urdes tillsägelser angående arbetena vid villan å
Hästö uppgav Svensson vid förhör den 27 juli: Urde hade yttrat: »Svensson
och Månsson få kläda sig och följa med mig till Hästö.» Någon annan överenskommelse
med Svensson hade icke förekommit men möjligen med Månsson,
vilken tidigare arbetat för Urde. Svensson hade uppfattat uppmaningen
att fara till villan å Hästö såsom kommendering. Såväl sergeanten P. O.
Carlsson som korpralen Berg hade varit närvarande vid ifrågavarande tillfällen.

Sergeanten P. O. Carlsson uppgav vid förhör den 27 juli: Urde hade, då
han anmodat sjukvårdarna att utföra arbeten i villan å Hästö, uttryckt sig
på ungefär följande sätt: »Månsson och Svensson följer med ut till Hästö
i dag.» Carlsson hade icke haft någon befattning med sjukvårdarnas tjänstgöring
i sjukrummet.

Berg uppgav vid förhör den 27 juli ytterligare följande: Urde hade framställt
uppmaningen till sjukvårdarna om att medfölja till Hästö i ungefär
följande ordalag: »Svensson och Månsson klär om sig för att följa med till
Hästö.» Vakttjänstgöringen i sjukrummet vore ordnad på följande sätt:
Klockan 6.15—16.15 hade samtliga sjukvårdare och handräckningsmanskap
tjänstgöring i sjukrummen. Klockan 16.15—6.15 hade en sjukvårdare och
ett handräckningsmanskap vakttjänstgöring. Detta förhållande vore väl bekant
för samtliga sjukvårdare och handräckningsmanskap redan från första
dagen för tjänstgöring i sjukrummen. Sista gången sjukvårdare eller handräckningsmanskap
utfört privat arbete åt Urde i villan på Hästö hade varit
den 21 juni 1939.

Vid förhör den 27 juli uppgav Urde på fråga, huruvida arbetena i villan å
Hästö fullgjorts genom frivilligt avtal eller ej, följande: De värnpliktiga
hade frivilligt utfört arbetena och hade icke beviljats permission. Det hade
icke varit tal om någon ersättning för arbetet hos Urde i samband med avtalet
(förfrågan) om sjukvårdarna ville utföra detta. Urde hade sålunda endast
tillfrågat sjukvårdarna om de vore villiga att utföra arbetet, vilken förfrågan
de besvarat jakande. Urde hade ansett sig hava rätt att använda sjukvårdarna
för privata uppdrag på tid som han trott icke vara tjänstetid. Med
tjänstetid avsåge Urde tiden för sjukmönstring och vaktgöring i sjukrummet
(enligt Urdes uppfattning reglementets tjänstetid). Urde ansåge emellertid
att dagen i övrigt intill klockan 16.15 vore arbetstid för sjukvårdare och
handräckningsmanskap vid sjukrummet och ansåge att sagda personal under
arbetstid kunde disponeras av honom för privata arbeten, då något särskilt
arbete icke förefunnes i sjukrummet. Urde hade icke befattat sig med vakttjänstgöringen
utan hade överlåtit åt Berg att upprätta vaktfördelning. Urde
hade dock vid upprepade tillfällen kontrollerat alt sjukvårdare funnits tillstädes
i sjukrummet. Ifrågavarande värnpliktiga hade varje särskild gång
i Bergs närvaro tillfrågats om de ville medfölja till villan på Hästö för att arbeta.
Då de svarat jakande, hade Urde tagit för givet att de icke haft någon
vakttjänstgöring. Urde vidhölle att han icke vid något tillfälle kommenderat
värnpliktiga till arbete vid villan utan endast tillfrågat dem om de velat

37

följa med ut till Hästö. Det vore möjligt att Svensson varit med vid villan
på kvällen. — Urde hade aldrig ändrat på den genom regementsorder verkställda
fördelningen av sjukvårdare.

Värnpliktige läkaren G. Hagerman uppgav vid förhör den 21 och den 27
juli: Han hade tjänstgjort såsom läkare å förläggningarna å Almö och V.
Hästholms fort. Sannolikt den 30 maj 1939 hade han ringt upp Urde och
anmält att sjukvårdaren å V. Hästholms fort insjuknat samt anhållit att om
möjligt få ersättare för denne. Han hade jämväl ringt senare och gjort framställning
om att få disponera sjukvårdaren Månsson. Den insjuknade sjukvårdaren
å V. Hästholms fort hade blivit frisk den 3 juni. Å regementsorder
verkställd fördelning av sjukvårdare hade tillämpats å V. Hästholms fort
och å Almö.

Urde anförde med anledning av Hagermans uppgifter: Han kunde icke
erinra sig att någon anhållan om att få disponera Månsson framställts. Hagerman
hade som regel brukat ringa till hans privata mottagning och därvid
talat om massor av saker samt möjligen även nämnt sjukvårdaren Månsson.
Urde kunde emellertid icke erinra sig detta.

Marinläkarstipendiaten O. Smitt uppgav vid förhör den 27 juli: Sjukvårdarnas
fördelning hade överensstämt med å regementsorder därom utfärdade
föreskrifter. Smitt hade icke anmält någon brist på sjukvårdare för
förläggningsplatsema Kungsholmsfort och Aspö mad. Såsom tjänstförrättande
regementsläkare hade han beordrat Svensson att vara sjukvårdare å Oscarsvärn
den 26 juni. Svensson hade då i vittnens närvaro anmält att han icke
kunde stanna på Oscarsvärn längre än till klockan 9, enär han därefter
skulle arbeta hos Urde. Svensson hade emellertid beordrats att kvarstanna
å Oscarsvärn. Smitt hade per telefon meddelat Urde att Svensson, som då tjänstgjort
å Oscarsvärn, icke kunnat infinna sig å Hästö. Urde hade därpå tillfrågat
Smitt om denne i stället påföljande dag kunde sända två sjukvårdare
till Hästö. Urde hade därvid uppgivit att han haft rätt att använda dem
för privata uppdrag. Åtgärden beträffande sjukvårdarnas arbete i Urdes
villa hade emellertid förhindrats genom ingripande av regementschefen.

Enär Månsson, vilken vid utredningens verkställande redan slutat sin
tjänstgöring vid regementet och nu vore anställd såsom sjukvårdare vid Restads
sjukhus i Vänersborg, icke blivit hörd i saken, anmodade militieombudsmannen
genom skrivelse den 8 augusti 1939 Månsson att inkomma med
en såvitt möjligt fullständig redogörelse för vad han kände till om saken.

I ett den 19 augusti 1939 till militieombudsmansexpeditionen inkommet
brev anförde Månsson med anledning därav följande: Då Månsson under

liden den 22 maj—den 22 juni 1939 fullgjort sin beredskapstjänstgöring vid
kustartilleriet i Karlskrona hade han blivit kommenderad av Urde att hjälpa
till med diverse arbeten, såsom rengöring av våningarna och lastning av
bilar som transporterade bort sopor in. in. På morgonen efter sjukmönstringen
hade Urde sagt följande: »Månsson och Svensson gör sig klara att

följa med mig.» På Månssons meddelande att det ej ginge för sig enär bl. a.
fackföreningen komme all lägga sig emot saken, hade Urde svarat: »Den

38

risken tar jag, låt dom komma till mig.» Första gången Månsson blivit kommenderad
hade han tjänstgjort som förste sjukvårdare i stadskasernen. Den
andre sjukvårdaren hade fått tjänstledighet så snart Månsson kommit i
tjänst och någon annan sjukvårdare än eu värnpliktig handräckningsman
hade ej funnits under dagen, då Månsson arbetat hos Urde. Huru många
dagar Månsson tjänstgjort hos Urde vore rätt svårt att komma ihåg exakt,
men det hade varit omkring en vecka, kanske något mera. Man hade i regel
börjat vid 11-tiden och hållit på till fram emot klockan 20 utom ett par kvällar
då Månsson anhållit om permission. Månssons betalning i kontanter hade
varit ungefär 2 kronor. Sina måltider hade han erhållit hos Urde, utom
frukost. Några andra arbeten än de omtalade hade Månsson ej utfört åt
Urde. Månsson hade även hört att doktor Hagerman velat hava Månsson
till att tjänstgöra för sjukvårdaren å V. Hästholms fort då denne varit sjuk,
men Hagerman hade fått avslag av Urde enär denne icke kunnat avvara
Månsson. Det hade varit Svensson som arbetat hos Urde på samma gång som
Månsson.

Sedan militieombudsmannen anmodat tillförordnade byråchefen vid militieombudsmansexpeditionen
G. A. Widell att i Karlskrona verkställa ytterligare
utredning i ärendet, höll denne den 9 augusti 1939 därstädes förhör
med Urde, Carlsson, Berg, Svensson, förre korpralen G. H. Franzén samt
korpralen A. B. L. Wickström.

Vid dessa förhör förekom följande.

Carlsson uppgav: Han hade tjänstgjort såsom expeditionsunderofficer på

regementsexpeditionens avdelning III sedan år 1931 samt hade därunder erhållit
kännedom om att Urde vid ett flertal tillfällen använt sig av militär
personal för utförande av arbeten för privat räkning. Urde hade därvid i
allmänhet använt sig av stamanställda rekryter. Sålunda hade sjukvårdarna
nr 55/8 Wickström och nr 5/8 Ragnar Sandahl för några år sedan varit Urde
behjälpliga med skötseln av Urdes privatbil. Wickström vore fortfarande i
tjänst, medan Sandahl sedermera tagit avsked och sannolikt hade anställning
å sinnessjukhuset i Växjö. Vid ett tillfälle då Sandahl haft hand om
Urdes bil hade det inträffat en olyckshändelse med densamma. Såvitt Carlsson
kunde erinra sig, hade Sandahl parkerat bilen utanför apoteket i Karlskrona
samt varit inne i apoteket, då bilen rullat i gång samt kört sönder en
mindre fontän som funnits i närheten av apoteket. Händelsen hade inträffat
för högst tre år sedan. Sandahl hade sedermera omtalat att han med anledning
av olyckshändelsen varit i polisförhör. Emellertid hade Sandahl
troligen aldrig blivit åtalad. En annan förutvarande stamanställd, G. H.
Franzén, hade jämväl utfört arbete för Urdes räkning. Franzén hade sedermera
måst taga avsked, enär han lidit av tuberkulos. Möjligen hade jämväl
2. klass sjukvårdarna nr 3/8 Sund och nr 4/8 Dure biträtt Urde på liknande
sätt, varjämte Urde ibland använt sig av värnpliktiga. Carlsson kunde icke
namngiva andra värnpliktiga, som utfört arbete för Urdes privata räkning,
än dem som Urde använt under juni månad 1939, Månsson, Svensson samt
Nilsson. Carlsson hade varit närvarande då Urde i början av juni givit Måns -

39

son och Svensson tillsägelse att följa med ut till Hästö. Urde hade därvid
yttrat ungefär följande: »Månsson och Svensson tar nu och gör sig i ordning
och följer med ut till Hästö.» Månsson och Svensson hade varit ute på Hästö
och arbetat för Urde flera gånger, och Carlsson kände icke till huruvida det
nu omnämnda tillfället varit det första. Carlsson kunde icke yttra sig huruvida
de personer som Urde sålunda använt för privat räkning därigenom
eftersatt något av sin vanliga tjänstgöring. Någon menlig inverkan på arbetet
å expeditionen hade Urdes förfarande icke haft.

Berg förmälde: Han hade tjänstgjort vid regementet sedan den 1 november
1931 och hade aldrig blivit anmodad att utföra arbeten för Urdes privata
räkning. Någon gång hade han dock gått något ärende för Urde. Berg kände
till att Urde i stor utsträckning använt sig av militär personal för egen
räkning. Sålunda hade sjukvårdaren Wickström arbetat ganska mycket för
Urde, huvudsakligen med skötseln av dennes bil. Arbetet därmed hade ägt
rum såväl på fritid som under tjänstgöringstid, och Wickström hade börjat
därmed år 1933. Sjukvårdaren Sandahl hade jämväl biträtt Urde såsom bilskötare
och hade därunder vid något tillfälle råkat skada en fontän utanför
apoteket i Karlskrona. Såvitt Berg kunde erinra sig, hade denna händelse
inträffat någon dag år 1934 eller 1935. Även Franzén hade under den tid
han tjänstgjort vid regementet, troligen sommaren 1936, arbetat för Urde
varvid han utfört arbeten vid Urdes sommarbostad å Hästö. Sjukvårdaren
Sund hade under sommaren 1938 vid 4 å 5 tillfällen arbetat vid Urdes sommarbostad
å Hästö. Sund hade därvid lämnat sjukrummet efter sjukmönstringen
samt sedan icke kommit tillbaka på hela dagen, varför arbetet å sjukrummet
något försvårats därigenom. Sjukvårdaren Dure hade däremot icke,
såvitt Berg hade sig bekant, utfört något privatarbete för Urde.

Berg vitsordade till alla delar vad han uppgivit vid förhör inför överstelöjtnanten
Eggertsen beträffande omständigheterna i samband med att Urde
under år 1939 använt värnpliktiga till utförande av privata arbeten å Hästö
samt uppgav därom ytterligare följande: Han kunde icke bestämt säga vilken
dag de värnpliktiga första gången blivit tillsagda att följa med ut till
Hästö. Emellertid måste detta hava skett i maj. Berg hade nämligen varit
tjänstledig under tiden den 25—den 31 maj 1939 och hade vid sin återkomst
fått höra talas om ifrågavarande kommendering. Det hade alltid varit praxis
alt alla som varit kommenderade såsom sjukvårdare å sjukrummet i kasernen
skulle vara till hands på sjukrummet under tiden mellan klockan 6.45 och
klockan 16.15 med undantag för en måltidsrast, då allenast en eller två behövde
vara tillstädes. Detta hade varit bekant för samtliga sjukvårdare. Om
en sjukvårdare uteblivit, hade följden därav blivit att de övriga fått mera
all göra. Arbetet hade efter sjukvisitationens slut i allmänhet bestått i städning,
bärning av mat o. s. v. Urde hade aldrig frågat Berg huruvida det uppstått
några svårigheter med vakthållningen å sjukrummet med anledning av
att Urde disponerat över eu del av arbetskraften för egen räkning. Vakttjänstgöringen
hade icke blivit direkt lidande på alt Svensson vid ett par
tillfällen uteblivit från honom tilldelad tjänstgöring. Berg hade nämligen

40

haft vakttjänstgöringen så ordnad att antingen Berg själv eller ock Månsson,
vilken varit utbildad sjukvårdare, haft vakten jämte en värnpliktig. De
värnpliktiga hade tilldelats sådan vakttjänslgöring allenast för att de skulle
få tillfälle att se hur man ginge till väga, därest något oväntat skulle inträffa.
Om nu en värnpliktig som skulle hava haft vakten underlåtit att infinna
sig, hade ju ändock antingen Berg eller Månsson varit i tjänst.

Vid därefter företaget förhör med Urde uppgav denne på fråga, huruvida
han tidigare än innevarande år begagnat militär personal för utförande av
privata arbeten, att så aldrig varit fallet.

Sedan för Urde omtalats att enligt uppgift Wickström och Sandahl skulle
hava biträtt Urde vid skötseln av dennes privata bil, anförde Urde: Det vore
riktigt att Wickström för fem eller sex år sedan hjälpt Urde att sköta bilen.
Emellertid hade Urde aldrig utnyttjat Wickström annat än på dennes fritid.
Även Sandahl hade någon gång hjälpt Urde med skötseln av bilen.
Urde hade haft för avsikt att använda Sandahl såsom bilförare och hade
därför låtit honom taga körkort på Urdes bil. Emellertid hade Sandahl sedermera
icke fått köra bilen. Han hade nämligen redan första gången han
varit ute med bilen sedan han fått körkort kört på en fontän i Karlskrona.
Urde hade måst utgiva skadestånd för den förstörda fontänen. Sandahl hade
aldrig blivit åtalad för ifrågavarande bilolycka.

På särskild fråga, huruvida Urde — utöver vad han nu erkänt — använt
militär personal för utförande av privata arbeten för sin egen räkning, oavsett
huruvida detta skett på fritid eller under vederbörandes tjänstetid, förklarade
Urde att han möjligen någon enstaka gång använt värnpliktiga till
budskickning eller dylikt men icke därutöver begagnat sig av militär personal
för egen räkning.

Urde tillfrågades därefter, huruvida han icke använt Franzén, Sund och
Dure för utförande av arbeten för sin privata räkning, samt tillhöils därvid
allvarligt att hålla sig till sanningen.

Urde uppgav då: Franzén hade någon gång arbetat för Urde; vad för slags
arbeten Franzén därvid utfört kunde Urde icke erinra sig. Emellertid hade
det icke varit fråga om några arbeten på Hästö. Urde hade nämligen icke
verkställt reparationsarbeten på Hästö förrän under år 1939, varför det
saknats anledning för honom att tidigare använda militär personal där.
Franzén hade aldrig arbetat för Urde annat än på fritid. Urde hade aldrig
använt vare sig Sund eller Dure för privat räkning.

Urde förklarade sig därefter vitsorda sina tidigare lämnade uppgifter rörande
de under år 1939 verkställda arbetena å Hästö samt anförde ytterligare
därom: Han trodde icke att de värnpliktiga kunnat uppfatta arbetena
å Hästö såsom kommenderingar. Han hade nämligen frågat dem
därom på sådant sätt att de absolut fått klart för sig att de kunnat säga
nej. Om Urde haft en aning om att det ej varit tillåtet att använda militär
personal på sådant sätt, skulle han absolut icke hava gjort det. Han hade
nämligen kunnat erhålla billigare arbetskraft på annat håll. Urde kunde
icke bestämt säga vilken dag Månsson och Svensson första gången följt

41

med till Hästö. Emellertid vore han säker på att det icke varit förrän i
juni månad. 1 maj hade det nämligen icke funnits så mycket att göra
vid Urdes sommarbostad. Urde ansåge att det varit ur utbildningssynpunkt
förmånligt för de värnpliktiga att få följa med på detta sätt. De hade nämligen
därigenom även fått tillfälle att vara med vid sjukvisitationerna å Oscarsvärn,
och Urde hade där demonstrerat för dem eu pulmotor vilken de
fått lära sig att sköta. -— Urde hade aldrig utfärdat några föreskrifter rörande
sjukvårdarnas indelning i vakter. Berg hade nämligen på egen hand
sett till detta. Urde hade blott då och då kontrollerat att det funnits vakthavande
personal tillgänglig. Han hade ansett det självklart att det arbete
de värnpliktiga utfört å Hästö för hans räkning icke kunnat inverka på
arbetsförhållandena å sjukrummet. Han hade därför aldrig ansett det föreligga
någon anledning att tala med Berg därom. — Urde kunde fortfarande
icke erinra sig att värnpliktige läkaren Hagerman gjort framställning om
att få disponera Månsson såsom ersättare för en å V. Hästholms fort tjänstgörande
sjukvårdare, vilken insjuknat. Hagerman hade mycket ofta ringt
till Urde, i regel under dennes privata mottagning, samt därvid bett om
råd i en mängd olika angelägenheter samt resonerat om vad han gjort, och
det vore icke uteslutet att Hagerman därvid kunnat göra framställning om
att få disponera Månsson utan att Urde fäst sig därvid. — Urde hade aldrig
brutit mot den genom regementsorder verkställda fördelningen av sjukvårdarna
på de olika förläggningsplatserna. — Såsom Urde förut uppgivit,
hade han styrkts i sin uppfattning om att hans förfaringssätt varit tilllåtet
därigenom att han vid olika tillfällen sett militär personal arbeta hos
översten Malmberg och majoren Lunding. Urde hade sålunda, då han kommit
hem till Malmberg efter en jakt, sett militär personal syssla med trädgårdsarbete
å dennes tomt. Händelsen hade troligen inträffat för tre eller
fyra år sedan. Även hos majoren Lunding hade Urde sett militär personal
utföra dylikt arbete. Troligen hade detta emellertid skett ännu tidigare.

Sedan Urde slutligen ytterligare en gång tillfrågats huruvida han icke
använt militär personal till utförande av privata arbeten å sommarbostaden
å Hästö före juni månad 1939, uppgav Urde att han bestämt kunde försäkra
att så icke varit fallet.

Svensson vitsordade sina vid förhör inför överstelöjtnanten Eggertsen lämnade
uppgifter med följande tillägg: Sedan Svensson efter den under pingsten
1939 åtnjutna tjänstledigheten återkommit till regementet, hade Urde på
onsdagen efter pingst, alltså den 31 maj, på morgonen sagt till Svensson
och Månsson ungefär följande: »Månsson och Svensson få klä på sig och
göra sig i ordning att följa med ut till Hästö.» Månsson hade redan förut
en gång varit ute på Hästö och arbetat för Urde, medan det varit första
gången Svensson blivit anmodad härom. Svensson hade uppfattat tillsägelsen
som en order och hade trolt att Urde varit i sin fulla rätt att på detta
sätt kommendera militär personal till privata arbeten. Urde hade icke sagt
något om att han skulle giva Svensson och Månsson särskild betalning för
det arbete de utförde för honom, och Svensson hade uppfattat den betalning

42

de sedermera erhållit såsom fullt frivilliga gåvor från Urde. Svensson kände
icke till huruvida Månsson erhållit betalt för det arbete han utfört hos Urde
före den 31 maj. Svensson kunde icke bestämt erinra sig huru många gånger
han varit ute på Hästö och arbetat för Urde men trodde att det varit 5—7
gånger. Vid ett par av de tillfällen då Svensson blivit tillsagd att följa med
ut till Hästö skulle Svensson hava haft vakt på sjukrummet. Svensson hade
icke meddelat Urde detta, enär han ansett det olämpligt att tillsäga sin överordnade
om en sådan sak samt Berg. vilken givit order om vakttjänstgöringen,
känt till att Svensson arbetat för Urde. Svensson hade för egen del
icke haft något emot att arbeta för Urde. Han hade fått bra mat, tillfälle
till bad samt ett mycket vänligt bemötande. Emellertid hade de civila
arbetare som Urde haft anställda vid sin sommarbostad så gott som dagligen
sagt till Svensson och Månsson att det måste bliva ett slut på Urdes kommenderingar
av militär personal till privata arbeten. Svensson kände icke
till huruvida även Urde blivit tillsagd därom. Han hade icke utfört arbeten
för Urdes privata räkning efter den 21 juni 1939.

Franzén uppgav: Han hade varit förlagd till Oscarsvärn under sommaren
1936 och hade därvid några gånger, huru många kunde Franzén icke
säga, utfört arbete för Urdes privata räkning vid dennes sommarbostad å
Hästö. Arbetet hade huvudsakligen bestått däri att han hjälpt till att röja
undan på tomten. I allmänhet hade arbetet utförts på fritid men vid ett
par tillfällen hade Franzén fått order om att arbeta för Urde jämväl under
tjänstetid. Han hade uppfattat arbetet som en kommendering. Om han ej
uppfattat Urdes tillsägelser såsom order vilka han varit skyldig att efterkomma,
skulle han ej hava följt med. Det hade nämligen varit förbjudet
att för privata ändamål lämna förläggningsområdet under tjänstetid. Han
hade aldrig erhållit någon kontant ersättning för det arbete han utfört men
hade en och annan gång blivit bjuden på en kopp kaffe.

Wickström förmälde: Han hade under åren 1933 och 1934 samt under
år 1935 intill den 1 maj, då han blivit utnämnd till korpral, i stor utsträckning
utfört arbeten för Urdes privata räkning. Arbetena hade huvudsakligen
bestått i skötsel av Urdes bil. Urde hade i början av Wickströms
tjänstgöring vid regementet frågat Wickström om denne hade lust att sköta
Urdes bil. Då Wickström förklarat sig villig därtill, hade Urde sagt åt
honom att han borde skaffa sig köx-kort. Sedan Wickström därefter på
egen bekostnad genomgått eu kurs i bilkörning samt tagit körkort, hade
han vid åtskilliga tillfällen, åtminstone 20 å 30, fått köra bilen åt Urde.
Han hade därjämte biträtt Urde med tvättning, smörjning och annan tillsyn
av bilen. I allmänhet hade Wickström börjat arbetet med bilen på
middagsrasten. Emellertid hade arbetet icke sällan tagit så lång tid att
han delvis måst utebliva från sin tjänstgöring å sjukrummet. Urde måste
hava förstått att Wickström icke alltid hunnit med arbetet under middagsrasten.
Någon enstaka gång hade det inträffat att Wickström på grund av
körning med eller skötsel av Urdes bil uteblivit från sin militära tjänstgöring
en hel förmiddag. Under år 1935 hade Wickström icke arbetat för

43

Urde så ofta som förut varit fallet, troligen ej oftare än omkring en gång
i veckan. Mellan Urde och Wickström hade icke träffats någon överenskommelse
om den ersättning Wickström skulle erhålla för det arbete han
utfört för Urdes räkning, utan Urde hade betalat honom därför efter eget
gottfinnande.

Sedan regementschefen därefter genom skrivelse den 10 augusti 1939 anmodats
att låta anställa förhör med Sund och Dure, vilka icke varit anträffbara
vid Widells besök i Karlskrona, inkom regementschefen genom
skrivelse den 12 augusti 1939 med protokoll, fört vid förhör med Sund och
Dure inför överstelöjtnanten Eggertsen den 11 i samma månad. Av detta
protokoll framgick att Dure förklarat sig aldrig hava utfört några privata
arbeten åt Urde, varemot Sund uppgivit att han vid några tillfällen utfört
arbeten för Urdes privata räkning. Härom hade Sund berättat följande:
Under år 1938 hade han två gånger utfört privata arbeten i Urdes villa å
Hästö. Ena gången, troligen efter pingst, hade han av Urde anmodats att
medfölja denne i bil efter sjukmönstringen omkring klockan 9. Sund hade
kvarstannat i arbetet hos Urde till följande dag omkring klockan 21. Hans
arbete hade huvudsakligen bestått i att såga ved och tömma kloakbrunnar.
Han hade icke erhållit någon ersättning men hade av Urde bjudits på en
biograf biljett. Han hade legat i villan under natten samt hade förplägats
genom Urdes försorg. Andra gången hade Sund, efter vad han kunde erinra
sig, ävenledes åkt ut med Urdes bil efter sjukmönstringen omkring
klockan 9. Sund hade då fått arbeta med diverse trädgårdsarbeten, kört
jord, toppat träd m. m. Han hade hållit på med arbetet till omkring klockan
18. Sund hade förplägats av Urde men ej erhållit någon annan ersättning.
Vid intet av tillfällena hade Urde frågat Sund om denne varit villig att
följa med utan endast sagt ungefär följande: »Tag med kypertstället och
följ med hem.» Vid ett annat tillfälle under sommaren 1938 hade Urde
beordrat Sund att gå ned till en servicestation och se till att Urdes bil
bleve ordentligt smord. Under år 1939 hade Sund två gånger klockan mellan
10 och 15, varje gång 3 ä 4 timmar, beordrats till Urdes bostad för att
på vinden rengöra och lackera en cykel. Härför hade Sund icke erhållit
någon ersättning. 1

1 skrivelse den 29 augusti 1939 till krigsfiskalen vid Karlskrona kustartilleriregementes
krigsrätt anförde militieombudsmannen, efter en redogörelse
för vad sålunda förekommit, följande:

Urde hade under åren 1933—1939 i stor altsträckning använt sig av militär
personal för utförande av arbeten för Urdes privata räkning. Sålunda
hade korpralen Wickström tjänstgjort såsom förare och skötare av Urdes
privata bil under åren 1933—1934 samt under början av år 1935. Av Wickströms
i ärendet lämnade uppgifter framginge att Urde anlitat honom i icke
ringa utsträckning. Därefter syntes en annan stamanställd sjukvårdare vid
namn Sandahl hava blivit anmodad att sköta bilen. Sandalil hade icke blivit

44

hörd i ärendet, men enligt uppgift av Urde skulle Sandahl hava hjälpt Urde
med bilens skötsel allenast någon gång. Under sommaren 1936 hade en
annan stamanställd, G. H. Franzén, några gånger arbetat vid Urdes sommarbostad
å Hästö. Enligt uppgift av Franzén hade arbetet huvudsakligen
bestått i röjning å tomten. 2. klass kustartilleristen Sund hade uppgivit att
han under år 1938 vid några tillfällen utfört arbeten för Urdes privata räkning
dels vid sommarbostaden å Hästö, dels i Karlskrona. Slutligen hade
Urde under år 1939 använt tre värnpliktiga, Månsson, Svensson och Nilsson,
för utförande av grövre rengöringsarbeten vid sommarbostaden å Hästö.

De arbeten som sålunda utförts för Urdes privata räkning hade enligt
uppgift av Urde huvudsakligen ägt rum på vederbörandes fritid. Emellertid
framginge av uppgifter som i ärendet lämnats av de personer vilkas arbetskraft
av Urde utnyttjats, att arbetena i stor utsträckning ägt rum på
tider då vederbörande skulle hava tjänstgjort å sjukrum och att det beträffande
en av de värnpliktiga till och med inträffat att han på grund av
arbetena å Hästö måst utebliva från vakttjänstgöring som av vederbörande
sjukvårdskorpral tilldelats honom. Vid det förhållande att Urde under
utredningens gång vid flera tillfällen lämnat uppenbarligen oriktiga uppgifter
syntes mera tilltro böra sättas till de sålunda från vederbörande
personal erhållna uppgifterna än till vad Urde i ärendet uppgivit.

Ehuru Urde förmält att vederbörande personal utfört ifrågavarande arbeten
efter frivilligt åtagande, framginge av utredningen, att Urdes tillsägelser
till vederbörande underlydande om arbetenas utförande i allmänhet
givits sådan form att de måste hava uppfattats såsom befallningar vilka
vederbörande varit skyldiga att åtlyda, något som bestyrktes därav, att överenskommelse
icke i förväg träffats rörande betalningen för ifrågavarande
arbeten samt att i vissa fall ingen särskild ersättning utgått för arbetena.

Urdes påtalade åtgärder hade uppenbarligen skett i avsikt att bereda
Urde ekonomisk fördel. Vad Urde anfört till sitt försvar kunde icke tillmätas
betydelse. Beträffande särskilt kommenderingen av värnpliktige
Månsson finge framhållas att denne inkallats för fullgörande av en månads
beredskapstjänstgöring samt att efter framställning från de värnpliktiga som
på detta sätt inkallats regementschefen genom order den 10 juni 1939 bestämt
att sådana värnpliktiga icke finge kommenderas till annan i samband
med utbildningen ej stående handräckningstjänst än städning av egna
logement. Urdes åtgärd att använda en värnpliktig, som sålunda icke ens
i tjänsten fått användas till annan handräckningstjänst än städning av eget
logement, till utförande av rengöringsarbeten å Urdes privata sommarbostad
syntes militieombudsmannen särskilt klandervärd.

Förutom de förseelser till egen fördel, som Urde sålunda låtit komma
sig till last, hade han, enligt vad utredningen gåve vid handen, därjämte
underlåtit att fullgöra den honom enligt § 53 punkt 5 andra stycket regementsinstruktionen
för Karlskrona kustartilleriregemente åliggande skyldigheten
att bestämma sjukvårdarnas indelning i vakter.

De tjänstefel som Urde enligt det ovan anförda låtit komma sig till last

45

vore av den allvarliga beskaffenhet att militieombudsmannen icke ansåge
sig kunna underlåta att göra dem till föremål för laga beivran. Militieombudsmannen
uppdroge därför åt krigsfiskalen att vid regementskrigsrätten
anhängiggöra och utföra åtal mot Urde ävensom att därvid yrka ansvar å
honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet.

❖

Till fullgörande av detta uppdrag ställde krigsfiskalen S. Kaijser Urde
under tilltal vid regementskrigsrätten under yrkande om ansvar å honom
för uppsåtlig förbrytelse i tjänsten till egen fördel och för det han icke ställt
sig till efterrättelse föreskriften i regementsinstruktionen att bestämma sjukvårdarnas
indelning i vakter.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 3 november 1939 och
utlät sig därvid: I målet vore utrett att Urde under åren 1933—1934 samt
under början av år 1935 i icke ringa omfattning anlitat dåvarande stamanställde
sjukvårdaren Wickström såsom förare och skötare av Urdes privata
bil; att en annan stamanställd sjukvårdare, Franzén, några gånger
under sommaren 1936 arbetat vid Urdes sommarbostad å Hästö, vilket arbete
huvudsakligen bestått i röjning å tomten; att 2. klass kustartilleristen
Sund vid några tillfällen under 1938 utfört arbeten för Urdes privata räkning;
att Urde under 1939 använt värnpliktiga Månsson, Svensson och Nilsson,
därav Månsson och Svensson sex eller åtta gånger och Nilsson en gång,
för utförande av grövre rengöringsarbeten vid sommarbostaden å Hästö; att
de arbeten som sålunda utförts för Urdes privata räkning i stor utsträckning
ägt rum på tider då de stamanställda eller värnpliktiga skulle hava
tjänstgjort å sjukrum; samt att Urdes tillsägelser till dem om arbetenas utförande
i allmänhet givits sådan form att de måste hava uppfattats såsom
befallningar som de varit skyldiga att åtlyda. Omständigheterna i målet
måste anses giva vid handen, att Urde anmodat Månsson, Svensson och Nilsson
att utföra ovannämnda arbeten i avsikt att därigenom bereda sig ekonomisk
fördel, men kunde det icke anses styrkt, att Urdes åtgärder i vad
de avsåge Wickström, Franzén och Sund skett i dylik avsikt. Vid denna
prövning av ansvarstalan hade straffet för Urdes förfarande beträffande
Wickström förfallit till den del brottet förövats fem år före den 28 juli 1939,
då angivelse om brottet finge anses hava skett. På grund av vad sålunda
anförts och då Urdes förseelser till egen fördel måste anses hava skett av
förhastande samt av desamma kommit ringa eller ingen skada, alltså och
då Urde erkänt, att han underlåtit att fullgöra honom enligt § 53 punkt 5
andra stycket regementsinstruktionen för Karlskrona kustartilleriregemente
åliggande skyldigheten att bestämma sjukvårdarnas indelning i vakter, prövade
krigsrätten rättvist döma Urde jämlikt 25 kap. 16 och 17 §§ samt 4
kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen för vad han enligt vad ovan uppbigils
låtit komma sig till last all böta trettio dagsböter om tio kronor till

46

kronan. Det ålåge Urde att återgälda statsverket vad av allmänna medel
utgått eller kunde komma att utgå till ett på åklagarens begäran i målet
hört vittne.1

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 20 november 1939 anförde militieombudsmannen
bland annat följande:

Det brott vartill Urde gjort sig skyldig genom att hava för sin privata räkning
använt sig av militär personal för utförande av olika arbeten måste
anses vara av synnerligen allvarlig beskaffenhet, vilken uppskattning av brottet
även kommit till uttryck i de militära krigsrättsledamöternas skiljaktiga
mening. Militieombudsmannen uppdroge därför åt ämbetet att i krigshovrätten
anföra besvär över utslaget under yrkande att Urde för vad honom
låge till last måtte ådömas strängare straff.

Målet är beroende på krigshovrättens prövning.

5. Tygofficer har låtit utbetala ersättning för viss skada utan att kronans
ersättningsskyldighet därför blivit i laga ordning fastställd. För att
dölja förfarandet har falsk räkning på tygofficerens anmodan utställts,
övertidsersättning till vissa därtill ej berättigade hantverksbeställningsmän
har utbetalts på felaktig avlöningslista. Tygverkmästare har gjort sig skyldig
till delaktighet i tygofficerens brottsliga förfarande. Tygofficeren har
gjort sig skyldig till tjänstefel jämväl genom sitt förfarande med en till
honom i ärendet remitterad klagoskrift.

Uti en den 14 oktober 1938 till militieombudsmansexpedilionen inkommen
skrift anhöll tygförvaltaren vid Gotlands artillerikårs tyganstalt B. G. A.
Blomström att få till militieombudsmannen anmäla vissa oegentligheter i artillerikårens
tygavdelnings räkenskaper. Blomström anförde härom följande:

Å en räkning med folienummer 5398 för juni månad av budgetåret 1937/
1938 hade på tygofficerens utbetalningsorder utbetalts 75 kronor på titlarna
526 och 528 (anslagen för reparation av artillerimateriel och för diverse omkostnader).
Utgiften avsåge i verkligheten ersättning till Visby stad för en
sönderkörd lyktstolpe. Kronans betalningsskyldighet för skadan på lyktstolpen
vore icke fastställd. Protokoll eller beslut att förlusten skulle stanna på
kronan saknades. Å avlöningslista med folienummer 949 hade till extra tygarbetarna
P. E. Johansson och Nils Nilsson utbetalts till den förre 139 kronor
20 öre och till den senare 100 kronor 38 öre, utgörande avlöning för respektive
116 och 93 timmar under avlöningsperioden den 11—den 20 juli 1938.

1 Från detta utslag, som innefattade krigsdomaren E. Dymlings och t. f. auditören A. Torolds
sammanstämmande mening, voro kaptenerna G. Torén och P. Alilmark såtillvida skiljaktiga,
att de bestämde straffet till mistning av tjänsten i femton dagar.

47

I dessa poster dolde sig eu summa av 45 kronor utbetald till personal avlönad
på titel 17 (avlöningsanslaget). Utbetalningsordern vore påtecknad av
tygofficeren, kaptenen S. Ii. Hambn. Ä reseräkning folienummer 1033 hade
till Hambn på utbetalningsorder av honom själv utbetalts 40 kronor. Reseräkningen
stode i strid med föreskrifterna i allmänna resereglementet. Hambn
hade en av resedagarna, den 7 juni 1938, icke vistats i Tingstäde som vore
den uppgivna förrättningsplatsen i 8 timmar, vilket erfordrades för att den
begärda ersättningen skulle utgå, utan i högst 3 timmar.

Med anledning av innehållet i skriften anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 15 oktober 1938 chefen för Gotlands artillerikår att verkställa
utredning i ärendet. Den 25 i samma månad inkom kårchefen med dels en
den 21 oktober 1938 dagtecknad skriftlig förklaring av Hambn, dels protokoll
fört vid ett sistnämnda dag hållet förhör, dels ock yttrande av regementsintendenten
vid kåren, kaptenen C. M. af Ugglas. Vid handlingarna
hade därjämte fogats en den 17 oktober 1938 dagtecknad skrivelse av Blomström
till kårchefen, däri Blomström anförde:

Måndagen den 17 oktober 1938 klockan 14.30 hade Blomström jämte all
personal vid tyganstalten såväl militär som civilmilitär och dessutom de
tjänstgörande tygarbetarna inkallats på tyganstaltens expedition. Hambn
hade läst upp Blomströms anmälan till militieombudsmannen, därvid han
punkt för punkt lämnat en redogörelse för densamma för personalen. Det
hade tydligen varit Hambns avsikt att personalen skulle bibringas den uppfattningen
att Blomström missunnat dem den inkomst Hambn skaffat dem.
Blomström hade begärt att få försvara sig men hade icke fått säga vad
han ville, varför personalen givetvis fått en skev uppfattning om vad saken
gällde. Därefter hade Hambn givit order till expeditionsunderofficeren att
anslå Blomströms anmälan på tyganstaltens ordertavla. Då enligt Blomströms
mening Hambns handläggning av ärendet stode i strid med bestämmelserna
i instruktion för expeditionstjänsten vid armén § 3 mom. 14, hade
Blomström velat bringa det inträffade till kårchefens kännedom.

I skrivelse den 28 oktober 1938 anmodade militieombudsmannen krigsfiskalen
vid Gotlands artillerikårs krigsrätt att verkställa kompletterande utredning
i ärendet. Krigsfiskalen inkom med anledning härav den 10 december
1938 med en den 8 i samma månad dagtecknad redogörelse för av honom
hållna förhör m. in., vid vilken redogörelse fogats, förutom annat, tre av
Hambn till militieombudsmannen ställda skrivelser, dagtecknade den ena
den 7 och de båda övriga den 25 november 1938. Den förstnämnda, vilken
bifogats allenast i avskrift, hade redan den 10 i samma månad till militieombudsmannen
insänts av tillförordnade kårchefen.

Sedan ytterligare utredning visat sig erforderlig angående vissa av de punkter
som den av Blomström gjorda anmälan omfattade, anmodade militieombudsmannen
krigsfiskalen i skrivelse den 7 februari 1939 att verkställa
denna, och inkom krigsfiskalen den 24 mars 1939 med en den 23 i samma
manad dagtecknad rapport angående av honom med anledning härav verkställda
utredningar. Vid rapporten hade fogats eu den 24 februari 1939 dag -

48

lecknad skrivelse av Hambn till militieombudsmannen ävensom eu av Hamlm
upprättad skiss över viss del av hamnområdet i Visby.

Handlingarna i målet utvisade följande:

1. Hambns utanordnande av ersättning för skada å en Visby stad tillhörig
lyktstolpe.

Blomström hade vid sin anmälningsskrift av den 10 oktober 1938 fogat
en med vad därå fanns tecknat så lydande avskrift av räkning:

»Visby den 25 maj 1938.

Kungl. Gotlands artillerikår, Tvganstalten. 05 398

till ‘ Debet

Visby stads elektricitetsverk
Telefon 115

Maj 4 An reparation av motorer i smedjan och snickarverkstaden st. 2 75:—

Kronor 75: —

Annoterat enl. sam. 21/« 1938
John Lindgren
Kassakontrollant

Utbetalas å kol enl. förd.

C. G. D. Hamilton
Å kårchefens vägnar * 1

S. Hambn
Tygofficer. >

1 sitt yttrande av den 21 oktober 1938 anförde Hambn i denna del följande:

De 75 kronor som utbetalts på titlarna 526 och 528 utgjorde såsom Blomström
uppgivit ersättning till Visby stad för en sönderkörd lyktstolpe. Kronans
betalningsskyldighet vore fastställd. En volontär, nr 12 Wiström, som
tjänstgjort såsom handräckning hade kört en kronan tillhörig lastautomobil
till hamnen i Visby för att för verkstadens räkning hämta ankommet gods.
Under en backning hade han råkat stöta till en lyktstolpe av gjutjärn så att
denna gått av vid foten. Vid fallet mot marken hade hela armaturen gått
sönder. Så fort Hambn fått anmälan om saken hade han begivit sig ned till
hamnen för att verkställa närmare undersökning. Å hamnområdet hade
funnits höga travar av gods som mycket försvårat sikten, och lyktstolpen
hade stått mycket förrädiskt till. Saken hade måst rubriceras som ren olyckshändelse,
och Wiström hade knappast kunnat göras ansvarig för skadan.
Enligt vederbörlig författning svarade ägaren av fordonet för förorsakade
skador. Då Hambn av sin utredning på platsen samt av samtal därstädes
med vederbörande hamnbetjäning bibringats denna uppfattning om att ren
olyckshändelse förelegat, hade det icke funnits någon möjlighet att Wiström
skulle bliva ådömd betalningsskyldighet. Wiström hade dessutom gjort sig
känd för hovsam och försiktig körning. Då kronan alltså måst anses betalningsskyldig,
hade Hambn haft två utvägar att välja på, antingen att göra
framställning om ett anslag å 75 kronor eller också att låta verkstadens om -

Attesteras:

G. Lund
Tygverkmästare

Fördelning.

Kol. 526 kronor 37: 50
» 528 » 37:50

Summa kronor 75: —

49

kostnader betala det. Då anslagens ställning varit god hade Harabn valt den
senare utvägen.

Vid förhöret den 21 oktober 1938 anförde Hambn, att något protokoll över
skadan icke upprättats och att intet beslut angående ersättningen förelåge.

Wiström, sedermera konstapel vid artillerikåren, berättade vid med honom
hållet förhör följande:

Någon dag under våren 1938 — månad och dag kunde han icke erinra
sig — hade han fått order att vid Visby hamn avhämta plankor, som
skulle forslas till tyganstalten. Wiström jämte en värnpliktig, vars namn
Wiström icke kunde erinra sig, hade vid tyganstalten hämtat en kronan
tillhörig lastbil och kört denna till hamnen. Plankorna hade legat nära
intill ett stort upplag av säckar och annat gods. Det hade varit mycket
trångt om utrymmet. Wiström hade sökt backa bilen in mellan plankorna
och säckupplaget för att kunna lättare lasta plankorna på bilen. När
Wiström börjat backa hade hans värnpliktige medhjälpare gått av bilen
för att se efter om den kunde gå klar för plank- och säckupplaget. Wiström
hade, när backningen börjat, sett att i kanten av säckupplaget, åt plankupplaget
till, stått en lyktstolpe av järn. Wiström hade beräknat att bilen
skulle gå fri för denna vid backningen. Därjämte hade Wiström litat på,
att medhjälparen, som varit bakom bilen, skulle säga till om det varit någon
fara för påkörning av gods eller annat. Wiström hade tydligen beräknat
bilens kurs något felaktigt, enär en tum av lastflakets vänstra bakre hörn
stött till lyktstolpen så att den gått av nere vid marken. Medhjälparen hade
icke givit något varningstecken. Wiström ansåge, att påkörningen av lyktstolpen
vore en ren olyckshändelse på grund av de besvärliga förhållandena
på platsen och medhjälparens underlåtenhet att varna Wiström. Så snart
Wiström märkt att han skadat lyktstolpen, hade han gått och telefonerat
till elektricitetsverkets kontor och underrättat om påkörningen, sitt namn
och numret å bilen. Därefter hade Wiström och hans medhjälpare pålastat
plankorna och kört dessa till tyganstalten, varest Wiström sammanträffat
med Hambn, för vilken han genast omtalat, att han skadat lyktstolpen
och att han underrättat elektricitetsverket om saken. Hambn hade
därvid yttrat, att han skulle gå ned till hamnen och se på olycksplatsen, varefter
han begivit sig mot hamnen. Några dagar därefter hade Hambn och
Wiström talat om påkörningen, varvid Hambn yttrat, att han varit och besiktigat
olycksplatsen och att han därvid funnit att det varit ren olyckshändelse.
Därefter hade Wiström icke vidare blivit tillfrågad i saken.

Såsom det enligt uppgift enda kända åsyna vittnet till påkörningen hördes
handlanden E. A. Wistmark i Visby och uppgav därvid, att han uppehållit
sig på ett avstånd från lastbilen av omkring 10 meter, att det för
Wistmark sett ut som om bilen vid backningen skulle gå fri för lyktstolpen,
att bilen likväl stölt till stolpen så att denna fallit omkull, att Wistmark
gått fram till Wiström och talat med denne, samt att Wiström strax
därefter avlägsnat sig från platsen, enligt uppgift för all telefonera.

4 —390035. Mililicombudsmanncns ämbclsberättelsc.

50

I sin den 24 februari 1939 dagtecknade, vid krigsfiskalens rapport av
den 23 mars 1939 fogade skrivelse anförde Hambn:

Då han av Wiström fått rapport om att Wiström råkat köra sönder en
lyktstolpe vid hamnen och han av sin undersökning kommit till det resultatet
att ren olyckshändelse förelegat, hade Hambn resonerat med tygverkmästaren
G. Lund om saken. Frågan huru på enklaste sätt medel för
att ersätta elektricitetsverket för stolpen skulle erhållas hade diskuterats och
tygverkmästaren hade föreslagit Hambn, att de skulle lägga kostnaden på
driften, eftersom stolpen hade blivit sönderkörd, då bilen varit ute i ett
ärende för verkstadens räkning. Lund hade föreslagit, att de skulle begära
en räkning för reparation av motorer i verkstaden. Hambn hade gått med
på förslaget samt hade begärt och erhållit räkning från elektricitetsverket av
det utseende den av Blomström insända avskriften utvisade. Hambn ville
tillägga, att han hela sommaren varit så strängt upptagen av tjänstgöring på
olika håll, att han ej haft någon längre tid på sig att fundera över om detta
tillvägagångssätt varit riktigt eller ej och hade därför också helst velat få
saken ur världen så hastigt som möjligt. Hambn hade sig ej heller då bekant
huru han på annat sätt skulle förfara.

Till komplettering härav anförde Hambn senare:

Den 4 maj 1938 hade Wiström rapporterat till Hambn, att han strax
förut vid hämtning av plankor för kronans räkning med en tyganstalten
tillhörig bil kört sönder en lyktstolpe vid hamnen. Wiström hade samtidigt
förmält, att han ansåge det hela hava varit en ren olyckshändelse.
Hambn hade genast begivit sig till hamnen, där han samtalat med några
hamnarbetare, vilka uppgivit, att de åsett påkörningen som de ansett vara
en ren olyckshändelse på grund av den dåliga sikten och de svåra trafikförhållandena.
Hambn hade även gjort vissa iakttagelser på platsen. Enär
Hambn genom Wiströms och andra personers uppgifter samt sina egna
iakttagelser fått den bestämda uppfattningen, att kronan skulle stå för kostnaderna,
hade han meddelat detta till elektricitetsverkets kontor och begärt
att räkning å kostnaderna skulle sändas till tyganstalten. Någon tanke
på att anmäla olyckan hos polisen och begära utredning genom dess
försorg hade Hambn icke vid tillfället haft, men insåge han, att han hade
bort göra sådan anmälan. Hambn hade ansett, att han i egenskap av tygofficer
varit behörig att själv avgöra om kronan skulle bekosta skadan. Sedan
Hambn fått en räkning från elektricitetsverket, på vilken räkning debiterats
75 kronor för en sönderkörd lyktstolpe, hade han efter samtal med
tygverkmästaren Lund hos elektricitetsverket begärt, att räkningen skulle
formuleras så som den av Blomström insända avskriften utvisade, och hade
någon tid därefter fått en ny räkning med den begärda formuleringen. Denna
räkning hade senare på Hambns order betalats med anstaltens medel.
Hambn medgåve att han förfarit felaktigt i denna angelägenhet men bestrede
att kronan lidit någon förlust genom förfarandet, enär saken, därest
tygdepartementet fått densamma för avgörande, förvisso skulle hava beslutat,
att kronan skulle stå för kostnaderna.

51

Tyg verkmästaren Lund uppgav:

Någon eftermiddag på våren 1938 — dagen och månaden kunde Lund
icke erinra sig — hade Hambn kommit in till Lund å dennes expedition
och omtalat, att Wiström med en kronan tillhörig bil råkat köra sönder
en lyktstolpe tillhörig stadens elektricitetsverk. Hambn hade yttrat, att det
varit en ren olyckshändelse, vilket han konstaterat genom en undersökning
som han samma dag verkställt. Lund hade av Hambn blivit tillfrågad,
huru kronan på enklaste sätt skulle kunna betala staden för den sönderkörda
lyktstolpen. Lund hade svarat, att man möjligen kunde upptaga
kostnaderna som kostnader för reparation av motorer. Lund hade dock icke
varit säker på om detta gått för sig. Hambn hade därpå avlägsnat sig
utan att yttra sig vidare i saken. Någon tid därefter hade Hambn omtalat
för Lund, att elektricitetsverket ordnat räkningen på det sätt, som de förut
talat om. Samtidigt hade Hambn för Lund framlagt räkningen, vilken
Lund på Hambns begäran attesterat. Därefter hade räkningen betalts genom
kassan. Lund hade uppfattat det som Hambns order att saken skulle
ordnas på sätt som skett. Vid tillfället hade Lund icke tänkt på att beteckningen
i räkningen vore felaktig men hade senare, när frågan genom
Blomströms anmälan kommit på tal, insett det felaktiga i förfarandet.
Dock ville Lund framhålla, att därest det i stället stått »sönderkörd lyktstolpe»
i räkningen och Hambn meddelat, att kronan skulle betala räkningen
å de två kontona nr 526 och 528, så hade Lund lika väl kunnat attestera
räkningen. Lund hölle det emellertid för troligt, att om räkningen haft
denna lydelse så hade möjligen kårchefen, innan han påskrivit utbetalningsorder
å räkningen, önskat se förhörsprotokoll angående olyckan. Under
de 26 år Lund tjänstgjort såsom tygverkmästare vid tyganstalten hade
inget liknande fall inträffat, och någon felaktig beteckning i attesterade räkningar
hade Lund icke förut sett förekomma där.

Kontoristen vid Visby stads elektricitetsverk T. Wahlby uppgav:

Enligt elektricitetsverkets räkenskaper hade Gotlands artillerikår, avd. II,
den 4 maj 1938 debiterats 75 kronor för »en sönderkörd belysningsstolpe å
Visby hamn». Det hade nämligen anmälts till elektricitetsverket att samma
dag en kåren tillhörig bil sönderkört en belysningsstolpe vid hamnen och
att kronan skulle betala kostnaden. Av denna anledning hade Wahlby
utskrivit en räkning på beloppet och den 17 maj översänt den till artillerikårens
avd. II. Någon tid därefter hade Hambn telefonerat till elektricitetsverkets
kontor och bett att räkningen skulle givas annan formulering, enär
kronan icke hade något konto för betalning av sönderkörda lyktstolpar.
På Hambns begäran hade Wahlby omskrivit räkningen så att den erhållit
den formulering, som den av Blomström ingivna avskriften utvisade.
Wahlby hade meddelat Hambn, att det icke hade någon betydelse för
elektricitetsverket vilken formulering räkningen hade, då huvudsaken för
elektricitetsverket vore alt kostnaderna betalades. Den 7 juni 1938 hade
elektricitetsverket erhållit betalning och därefter hade Wahlby icke vidare
haft med saken att göra.

52

2. Utbetalningen av övertidsersättning till vissa hantverksbeställningsmån
samt åtgärderna för att dölja detta.

Vid sin anmälningsskrift hade Blomström fogat följande utdrag av avlöningslista: -

»Avlöningslista

fr. o. in. den It juli t. o. in. den 20 juli 1938. 0949

Namn

Tim-

penning

Avlöning

Summa

Kvitteras:

enligt

ackord

enligt tim-penning

1 Extra arb. J. M. Nilsson...........

141

125:00

10:57

135:57

> » P. E. Johansson........

120

—

139: 20

139: 20

1

'' > > Nils Nilsson............

108

—

100: 38

100:38

''1

Kronor

125:00

250: 15

375:15» |

Från den å arméförvaltningens civila departement förvarade originalhandlingen
antecknades att listan kvitterats av arbetarna ävensom att å
listan tecknats följande:

»Visby den 21 juli 1938
G. Lund

Tygverkmästare

Tygotf icer. >

Annot. enl. sam. u/8 1938
J. Ln

Kassakontrollant

Utbetalas enl. förd. |

C. G. D. Hamilton J stämpel
Å kårchefens vägnar: J
S. Hambn

I sitt yttrande av den 21 oktober 1938 anförde Hambn i denna del:

Blomströms anmälan vore i denna del riktig. Förhållandet vore följande.
1 juli 1938 hade tyganstalten haft så mycket arbete i smidesverkstaden att
forcering måst verkställas och personalen arbeta på övertid. I stället för
att arbetet skulle sluta klockan 16.30 hade verkstaden varit i gång till klockan
21. Den civila personalen hade fått ersättning genom sina avlöningsbestämmelser.
Hantverksbeställningsmännen, som haft en arbetstid av 8 timmar,
hade Hambn knappast kunnat beordra till övertidsarbete flera dagar i
sträck utan särskild ersättning. Deras arbetstid hade därför delvis skrivits
upp på tygarbetarna med dessas medgivande. Därigenom hade hantverksbeställningsmännen
erhållit en liten belöning för att de varit lojala mot verkstaden.
Enligt dagjournalen bleve deras timpenning för övertidsarbete i medeltal
omkring 71 öre. Enligt vad Hambn senare erfarit hade liknande
transaktioner skett tidigare under andra chefer utan att Blomström ansett
det nödvändigt att anmäla förhållandet.

Vid förhöret den 21 oktober 1938 förklarade sig Hambn icke hava något
att tillägga.

1 sin den 24 februari 1939 dagtecknade skrift anförde Hambn, att lian an -

53

befallt de påtalade åtgärderna på förslag av tygverkmästaren Lund som sagt,
att liknande anordningar förut träffats vid verkstaden.

Vid förhör uppgav Lund bland annat följande:

Under juli månad 1938 hade vid tyganstaltens smedja funnits synnerligen
många arbeten som skolat vara färdiga till vissa bestämda tider. Lund hade
föreslagit Hambn, att man skulle införa övertidsarbete för att allt skulle
kunna bliva färdigt i rätt tid. Enligt Lunds förslag skulle all personal vid
smedjan — d. v. s. både de som hade timpenning och de som hade månadslön
från kåren — arbeta på övertid. Hambn hade sagt sig vilja gå med på
detta förslag, men hade samtidigt yttrat, att det bleve orättvist mot dem, som
icke finge någon ersättning för övertidsarbetet, nämligen kårens hanlverksbeställningsmän.
De som hade timpenning erhölle enligt gällande avtal viss
övertidsbetalning, men de övriga kunde icke erhålla någon betalning för övertiden,
och detta hade Ilambn ansett orättvist. Lund och Hambn hade talat
om hur man skulle kunna ordna saken och hade därvid enats om att man
för alt ernå rättvisa skulle handla på sätt som senare skett. Lund visste då
att eu liknande anordning träffats en gång förut. Lund hade föreslagit, att
han skulle tala med tygarbetarna P. E. Johansson och Nils Nilsson och fråga
dem om de ville i sina s. k. dagjournaler påföra sig de belopp som Hambn
kunde bestämma att hantverksbeställningsmännen skulle få för sitt övertidsarbete.
Sedan Hambn gått med på detta förslag, hade Lund talat med Johansson
och Nilsson härom, vilka förklarat sig villiga. Efter arbetsperioden
den 11—den 20 jidi hade Lund omtalat för Hambn huru många timmar
som en var av de tre hantverksbeställningsmännen arbetat på övertid under
perioden, och då hade Hambn bestämt huru stort belopp var och en av
dem skulle få i ersättning för övertidsarbetet. Sammanlagda summan hade
därvid uppgått till 45 kronor, vilken summa uppdelats på Johanssons och
Nilssons dagjournaler. Timpenningen för de tre hantverksbeställningsmännen
för övertidsarbetet hade enligt av Lund sedermera gjord uträkning uppgått
till 71 öre. Lund ville framhålla att det varit nödvändigt alt även beställningsmännen
arbetat på övertid för att man skulle kunna få arbetena
färdiga till bestämda tider, enär det icke funnits några civila arbetare att få.
Visserligen hade hantverksbeställningsmännen kunnat utan vidare beordras
till ifrågavarande överiidsljänstgöring, men detta hade varit mindre lämpligt
ur disciplinär synpunkt, då de övriga i smedjan arbetande haft sin avtalade
timpenning med övertidsprocent.

Enligt uppgifter som Lund lämnat hade en var av de tre hantverksbeställningsmännen,
furirerna nr 22/2 Holmkvist och nr 24/2 Blomberg samt konstapeln
nr 4/1 Paulin erhållit 15 kronor för övertidsarbetet, som utgjort 221/2
limmar för dem var.

Hambn uppgav vid senare förhör:

Han hade i denna angelägenhet litat på Lunds uppgifter att man kunde
förfara på sätt som skett och att liknande anordningar förut vidtagits vid
tyganstallen. Hantverksbeställningsmännen hade eu daglig arbetstid av 81/2
timmar, och det saknades bestämmelser om vilken ersättning de skulle hava,

54

därest de åtoge sig att arbeta på övertid. Hambn hade ansett att han icke
kunnat beordra hantverksbeställningsmän att arbeta å övertid under flera
dagar i följd, därest icke beställningsmännen antingen frivilligt gått med härpå
eller kunnat erbjudas övertidsersättning. Dessa beställningsmän hade
varit lika högt kvalificerade som tygarbetarna, vilka haft en timpenning av
1 krona 40 öre under vanlig arbetstid och dessutom vissa procents tillägg
vid övertidsarbete, varför den ersättning av cirka 71 öre per timme, som
Hambn utbetalt till hantverksbeställningsmännen, vore mycket låg. Hambn
hade sedermera lios tygdepartementet begärt direktiv hur han skulle
förfara i sådana fall, då det vore nödvändigt att hantverksbeställningsmän
arbetade å övertid.

3. Hambns av Blomström påtalade förfarande beträffande en reseräkning.

I sitt förut omförmälda yttrande anförde regementsintendenten:

Omkring den 12 juni 1938 hade Hambn till kårens kassaförvaltning inlämnat
eu reseräkning under åberopande av kårorder den 20 maj 1938 nr
40 punkt 8. Å räkningen hade upptagits 4 eller 5 tjänstgöringstraktamenten
om 10 kronor.

Ifrågavarande orderpunkt hade följande lydelse:

»Furirskolan utbildas den 7—-11 juni i amtjänst (aptering) under ledning
av tygoff.

Eleverna (9 man) förläggas och förplägas under denna tid vid bevakningsstyrkan
i Tingstäde (mbo nr 21).»

Regementsintendenten anförde vidare:

Hambn hade erhållit besked att han endast ägde rätt till traktamente jämlikt
kungörelsen den 22 juni 1928 med vissa tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementet
den 20 maj 1927 för officerare och underofficerare samt
civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet och
avlöningsreglementet den 11 maj 1928 för fast anställt manskap vid försvarsväsendet.
Enligt 8 kap. 3 § denna kungörelse skulle traktamente utgå med
3 kronor 40 öre men först från och med fjärde tjänstgöringsdagen, Hambn
hade erhållit underrättelse att om han icke vore nöjd med denna ersättning,
så skulle kassaförvaltningen lämna honom besvärshänvisning. Hambn hade
då återtagit reseräkningen och sagt, att han skulle göra närmare undersökning
om förhållandet samt att han därefter skulle återkomma och, om kassaförvaltningen
då fortfarande vidhölle sin ståndpunkt, begära besvärshänvisning.
Omkring den 21 juni 1938 hade Hambn återkommit med en ny reseräkning,
däri traktamentena emellertid beräknats på samma sätt som förut.
I räkningen hade åberopats kårorder den 21 juni 1938 nr 50 punkt 12,
vilken orderpunkt hade följande lydelse:

»Tygofficeren kaptenen Hambn och tygförvaltaren Blomström hava beordrats
till Tingstäde den 7.—10. dennes för förråds- och apteringsarbeten.»

Regementsintendenten fortsatte:

Enär kassaförvaltningen funnit, att tidpunkten för Hambns tjänstgöring
i Tingstäde varit densamma enligt båda orderna, hade kassaförvaltningen

55

vägrat utbetalning samt meddelat Hambn besvärsliänvisning. Vid genomgång
å kassaförvaltningen av tygdepartementets räkenskaper för augusti
1938 hade befunnits, att till Hambn utbetalats i tjänstgöringstraktamente 40
kronor enligt reseräkning å vilken åberopats kårorder nr 50 punkt 12. Enär
Hambn förut erhållit besvärshänvisning i fråga om samma reseräkning, hade
kassaförvaltningen anmält förhållandet för kårchefen, som sedermera
ålagt Hambn att inreversera beloppet.

Kassaförvaltningens beslut om vägrad utbetalning var av följande lydelse:

»Till Kapten S. Hambn.

Enär Kapten Hambn under tiden den 7—10 juni 1938 enligt kårorder nr
40/1938 beordrats till Tingstäde såsom ledare för furirskolan (se bifogade
utdrag ur kårorder nr 40/1938) och därvid sålunda fullgjorde tjänstgöring
med egen trupp utom förläggningsorten, kan jämlikt bestämmelserna i S F
260/1928, kap 8 § 3: 1 endast ett traktamente om kronor 3: 40 utbetalas. Ingivna
reseräkningen bifogas.

Den som med detta beslut icke åtnöjes, äger hos Kungl. Arméförvaltningens
civila departement söka ändring genom besvär sist före kl. tolv å trettionde
dagen från delfåendet därav, den dagen likväl oräknad; skolande vid
besvären fogas denna skrivelse eller styrkt avskrift av densamma ävensom
bevis om tiden, då beslutet delgivits klaganden.

Delgivningsbevis i två exemplar bifogas. Ett skall underskrivet återgå till
kassaförvaltningen.

Visby den 15 juli 1938.

C-M af Ugglas
Regementsintendent.»

Enligt regementsintendentens uppgift inkom icke något delgivningsbevis.

Kårchefen, översten greve C. G. D. Hamilton anförde i skrivelse den 22
oktober 1938:

Den reseräkning, på grund av vilken Hambn erhållit betalning, hade av
kårchefen på sin tid insänts från tyganstalten till tygdepartementet med sammanfattningen
för juni månads räkenskaper. Härvid hade Hamilton icke
uppmärksammat räkningen. När Hamilton sedermera av regementsintendenten,
på sätt denne uppgivit, blivit uppmärksammad på räkningen, hade
han meddelat Hambn, att han icke kunde godkänna den av Hambn på räkningen
tecknade utbetalningsordern, och hade ålagt honom att till kårens
kassaförvaltning inreversera beloppet 40 kronor. Detta belopp hade icke inreverserats.
1

I sin den 25 november 1938 dagtecknade skrivelse anförde Hambn:

Vad regementsintendenten anfört om samtajen dem emellan vore missvisande.
Expeditionsunderofficeren, styckjunkaren Berg hade på eget bevåg skrivit
ut både Ilambns och Blomströms reseräkningar för tjänstgöringen i Tingstäde
den 7—den 10 juni 1938. Hambn hade emellertid i själva verket varit
i Tingstäde 5 dagar, icke 4. Då Hambn inlämnat reseräkningen, hade han
förmodat att den varit i författningsenlig ordning. Han hade icke haft an -

Den av kårchefen omtalade reseräkningen är återgiven i not å sid. 56.

56

ledning att fundera så mycket på spörsmålet, då det varit honom bekant att
officerare som tidigare beordrats till tjänstgöring på dylik apteringskurs erhållit
traktamente. Huru litet han fäst sig vid saken framginge därav, att
han avstått från en dags traktamente. Då Hambn uppvisat räkningen för
regementsintendenten, hade denne vägrat att betala ut beloppet. Hambn
hade blivit mycket förvånad och påpekat vad han ansett sig veta angående
utbetalningar föregående år vid liknande kommenderingar. Hambn hade
dock ingen anledning att icke godtaga hans syn på saken då bestämmelserna
vore klara. Däremot hade Hambn ansett det egendomligt att personal tidigare
erhållit det stora traktamentet vid liknande tjänstgöring. Dylikt traktamente
hade även nu utbetalts till Blomström. Hambn hade framhållit, att
han på grund av formuleringen av punkt 8 i kårorder nr 40 på sätt och vis
icke vore berättigad till traktamente, då han i fråga om furirskolans aptering
och tygförvaltarens verksamhet bara varit åskådare och kontrollant me -

> Reseräkning.

Rese- och traktamentskiass: II D Lönegrad: O 3.

Resans ändamål: Förråds- och apteringsarbeten
Resan verkställd på grund av kårorder nr 50/193S.

Tid

Färdsätt, förrättningsställen (understrukna) m. m.

Trakta-mente
för dag

Summa

Kr.

öre

Kr.

öre

1938

Resan började samtliga förrättningsdagar

juni

kl. 7.10 samt slutade kl. 17.30

7

Kronans bil Visby—Tingstäde och åter

10

—

10

—

8

> . » _ > ,

10

—

10

—

9

» > > - > » >

10

—

10

—

10

> J > - > » >

10

—

10

—

Summa kronor

40

—

40

—

Ovanstående kronor 40: — kvitteras.
Visby den 21 juni 1938
S. Hambn
Kapten

Tyg.dep. d. “/» 1938. D:ii nr 133 b M. B. 1.

Utbetalas å kol. 559
C. G. D. Hamilton
Å kårchefens vägnar
S. Hambn
Tygofficer

Stämpel

Kungl Gollands
artillerikår.
Tjänsteresor.

Utdrag ur kårorder den 21 juni 1938 Nr 50

1. —11. — —--------------------

12. Tygofficeren kaptenen Hambn och tygförvaltaren Blomström hava beordrats
till Tingstäde den 7.—10. dennes för förråds- och apteringsarbeten.

13.—19.----------------------

Visby som ovan
Carl Gust. D. Hamilton

Annoterat enl. sam. den "In 38 Kårchef

J. L:n

Kassakontrollant

Rätt avskrivet intygar:
S. Englund >

/Hans von Koch

Attesteras:

Tom Melander
Tjf. kårchef.

57

dan han tillbringat huvuddelen av tiden i Tingstäde med apteringen av 8 cm
vinggranater. Regementsintendenten och Hambn hade kommit överens om
att om orderformuleringen varit en annan, så hade regementsintendenten
kunnat betala ut beloppet. Hambn hade yttrat, att detta ju kunde ändras,
och därmed hade han avlägsnat sig. Hambn hade också inlämnat förslag
till en order som, ordagrant eller i omarbetat skick, intagits å kårorder nr 50
såsom punkt 12. Därefter hade Hambn på nytt tagit räkningen med sig till
regementsintendenten, som emellertid nu ändrat åsikt i saken. Hambn hade
då avlägsnat sig utan vidare resonemang. Regementsintendenten hade mycket
riktigt tillställt honom en besvärshänvisning, men då Hambn aldrig tänkt
besvära sig, hade han låtit saken förfalla. — Då arbetet med apteringen av
vinggranaterna någon gång i juli varit slutfört, hade Hambn framtagit det
beslut på grund varav apteringsarbetet verkställts. Detta beslut hade meddelats
av tygdepartementet med anledning av en skrivelse av kårchefen den
17 februari 1938.

Kårchefens skrivelse och departementets beslut hade följande lydelse:

»Till Kungl. arméförvaltningens tygdepartement.

I skrivelse den 27/s 1937, Dnr Mb l/l 1 c, har departementet anbefallt omaptering
av 8 cm stridsvinggranater för A 7 T st 6,300, att verkställas vid ST.

Kostnaderna kr 0: 29 pr st eller tillsammans kr 1,827:— påföras kol 556
inom staten.

Den sålunda anbefallda omapteringen torde kunna verkställas vid A 7 T.
Härigenom uppkommer en besparing av cirka 1,000 kronor.

Frakten för dessa vinggr från Tingstäde till Ulriksdal och åter är kr
1,438:— (cirka 30 ton). I dessa fraktkostnader ingår icke kostnaderna för
transporten Ulriksdal och am förrådet L. Ursvik.

Summa utgifter f ovanstående:

Arbetslön........................................ kronor 1,827: —

Frakter ........................................ » 1,438: —

Summa utgifter kronor 3,265: —

Om departementet anser att A 7 T kan verkställa arbetet, får jag äran före -

slå följande utgiftsstat,

A 7 T tilldelades f. arbete m omapt.................... kronor 1,827: —

Instruktör från ST (12 dagar traktamente) ............ » 156: —

•—»— » » (resa m traktamente) .............. » 68: —

Tygoff A 7 (Traktamente för kontroll av arb) .......... » 40:-—

Tygf A 7 (Traktamente f utlämn intagn m. in.) ........ » 80:-—

Verktyg: Hållare f fastsättande av vinggr ............ »_50: -—

Summa utgifter kronor 2,221: —
Besparing ...................................... kronor 1,044: —

Verktyg för arbetets utförande tillhandahållas som lån av ST.

Svarv och hållare för vinggr fastsättande och centrerande vid svarven finnes
vid A 7 T.

Visby den 17 februari 1938.

Carl Gust. D. Hamilton
kårchef

S. Hambn.»

58

»Till Chefen för Kungl. Gotlands artillerikår.

Kungl. Arméförvaltningens tygdepartement.

1. Materielbyrån
Dnr: MBl/133b.

Kungl. arméförvaltningens tygdepartement vill härmed med anledning av
Eder skrivelse den 17.2. 1938 avd II nr 56 och med ändring av bestämmelserna
i departementets skrivelse den 27.8. 1937 dnr MB l/l 1 c, anmoda Eder
att vid A 7 T låta verkställa omaptering av 6,300 st. i förråd vid A 7 T befintliga
8 cm stridsvinggranater.

Omapteringen skall verkställas i apteringslokal vid Tingstäde, varvid av
instruktör från Stockholms tygstation meddelade säkerhetsföreskrifter skola
följas. Dylik instruktör ställes till Chefens för A 7 förfogande under en
tid av högst 12 dagar (resdagar oräknade) enligt närmare överenskommelse
mellan Chefen för A 7 och Tygmästaren i Stockholm.

En sats apteringsverktyg och 6,500 st primers komma att översändas från
Stockholms tygstation.

För bestridande av med apteringen förenade kostnader ställes högst kr
2,221:— till förfogande. Kostnaderna påföras kol. 559 och anmälas till departementet.

Stockholm den 11 mars 1938.

Enligt departementets beslut
N. af Sillén.

/ E. Kihlblom.»

Hambn anförde vidare:

Vid läsningen av kårchefens skrivelse och departementets beslut hade han
blivit erinrad om att han haft fyra tjänstgöringstraktamenten att resa för.
Den lapp, på vilken han antecknat de dagar han varit i Tingstäde samt tidpunkterna
för in- och utresorna, hade han emellertid icke kunnat finna. Han
hade då kommit att tänka på att det redan funnits en färdigskriven räkning.
Den på denna räkning antecknade orderpunkten hade angivit aptering,
vilket varit riktigt, räkningen hade varit attesterad, medel till den hade funnits,
och Hambn hade endast haft att sätta dit den stämpel som angåve, att
utbetalningen skedde på grund av tygdepartementets ovannämnda beslut.
Hambn vore själv förvaltningschef i fråga om tyganstaltens räkenskaper,
varför han icke haft någon anledning att fråga regementsintendenten eller
i förväg underrätta denne om de utbetalningar han själv gjorde; det finge regementsintendenten
kännedom om senare. För tydlighets skull hade Hambn
kunnat på räkningen skriva, att resan verkställts enligt kårorder nr 50 punkt
12 samt tygdepartementets skrivelse Dnr MB 1/133 b, men då mitt över räkningen
satts en stämpel som angåve, att räkningsbeloppet utbetalts med anledning
av just denna skrivelse, hade regementsintendenten bort kunna se
detta. Det egendomliga vore att å de avskrifter av räkningen som kassaförvaltningen
ägde saknades denna stämpel. — Hambn hade i vittnes närvaro
blivit inkallad till kårchefen med order att taga tillbaka räkningen.
Då Hambn sökt förklara förhållandet, hade han blivit bryskt avbruten och
hade icke blivit i tillfälle att framföra sin förklaring, vilken skulle hava
upplyst kårchefen om att räkningen varit i sin ordning och att särskilda

59

medel funnits disponibla för densamma. Kårchefens uppgift att räkningen
insänts till tygdepartementet med juni månads räkenskaper torde knappast
vara riktig, då Hambn inlämnat räkningen långt senare samt kassakontrollantens
annotation vore dagtecknad den 11 augusti 1938.

Även beträffande frågan huvuvida Hambn den 7 juni 1938 vistats i Tingstäde
8 timmar eller endast kortare tid verkställdes åtskillig utredning.

4. Hambns förfarande den 17 oktober 1938 beträffande den av Blomström
ingivna anmälan.

Härom uppgav Blomström vid förhör följande:

Den 17 oktober 1938 hade han ungefär klockan 14.30 kommit in på tyganstaltens
expedition, varest Hambn da befunnit sig. Blomström hade hört
Hambn giva expeditionsunderofficeren styckjunkaren Berg order om att
hela tyganstaltens personal skulle samlas å expeditionen. Om en stund hade
på expeditionen infunnit sig sammanlagt 10—12 man, bland vilka Blomström
erinrade sig verkmästaren Lund, styckjunkaren Berg, tyghantverksfurirerna
Lindell, Wessman och Hallkvist, hantverksfurirerna Holmkvistoch
Lydahl samt tygarbetaren Nilsson. Då hela personalen varit samlad, hade
Hambn högt uppläst Blomströms anmälan till militieombudsmannen. Efter
det Hambn uppläst ifrågavarande anmälan, hade han yttrat något om
»att han icke hade tid med sådana snuskigheter». Vid envar av de tre
punkterna i anmälan hade Hambn gjort vissa kommentarer. Vid första
punkten hade Hambn yttrat, att det varit en volontär vid namn Wiström,
som kört sönder en lyktstolpe, och att detta icke varit något att göra anmälan
om, enär det varit en tydlig olycka, för vilken kronan skulle stå kostnaden.
I fråga om andra punkten hade Hambn sagt, att det vore ostridigt, att han
låtit göra utbetalningen, och att det varit det enda sätt på vilket han kunnat
giva hantverksfurirerna betalning för övertiden. Av detta yttrande hade
Blomström fått den uppfattningen, att Hambn ville nedsätta Blomström i
tygpersonalens ögon. Hambn hade icke yttrat något för Blomström kränkande,
men Hambns uppträdande i underordnades närvaro hade dock varit
pinsamt för Blomström. I fråga om den tredje punkten hade Hambn yttrat,
att han icke kunde erinra sig vad han gjort den 7 juni 1938, samt att
det ålåge Blomström att bevisa, att Hambn icke varit utom förläggningsorten
nämnda dag mera än tre timmar. Sedan Hambn gjort kommentarerna till
tredje punkten, hade Blomström begärt få yttra sig, men Hambn hade avbrutit
honom och högt läst upp eu av Blomström till kårchefen ställd anhållan
om viss reseersättning, därvid Hambn gjort vissa anmärkningar
mot Blomström med anledning av denna anhållan. Blomström hade därefter
försökt lämna vissa förklaringar till sin anhållan om reseersättning
men hade hunnit att yttra endast några ord då Hambn givit personalen
order att återgå till arbetet. Samtliga hade avlägsnat sig utom Hambn, Berg
och Blomström. Omedelbart därefter hade Hambn givit Berg order att
upphänga Blomströms anmälan å tyganstaltens ordertavla. Hambn hade
lämnat handlingarna till Berg, som avlägsnat sig medtagande dem. Blomström
hade då påpekat för Hambn, att det vore stridande mot gällande

60

föreskrifter att låta anslå handlingarna å tyganstaltens ordertavla och att
detta förfarande komme att föranleda en ny anmälan från Blomströms sida.
Hambn, som vid tillfället varit i mycket uppretad sinnesstämning, hade icke
svarat Blomström utan avlägsnat sig. Omkring 15 minuter senare hade
Blomström iakttagit att handlingarna varit upphängda på ordertavlan.
Omkring klockan 17.30 samma dag hade Blomström ånyo besökt tyganstalten
och därvid funnit, att handlingarna icke längre funnits å anslagstavlan.
Dagen därpå hade Blomström av verkmästaren Lund fått vetskap om, att
handlingarna den 17 oktober omkring klockan 16.30 nedtagits av Lund från
tavlan på order av Hambn. Blomström ansåge Hambn genom sitt förfarande
hava gjort sig skyldig till överirädelse av bestämmelserna i tjänstgöringsreglementet
för armén § 1 inom. 7 och 16 samt 91 § strafflagen för
krigsmakten.

För egen del uppgav Hambn:

Den 17 oktober 1938 på förmiddagen hade han från kårchefen för förklarings
avgivande erhållit Blomströms anmälan till militieombudsmannen. Då
Hambn funnit anmälan vara till alla delar obefogad och då han ansett det
lämpligast att hela personalen vid tyganstalten finge reda på anmälans innehåll,
hade Hambn samma dag, troligen vid 3-tiden, låtit inkalla tyganstaltens
personal. Denna, som utgjorts av Blomström, Lund och Berg samt 10—12
andra personer, hade samlats å tyganstaltens expeditionslokal. Därefter hade
Hambn högt uppläst anmälan. Efter uppläsandet av en var av de tre punkterna
i densamma hade Hambn gjort en förklaring, varför han i de tre
fallen handlat så som han gjort. Under denna uppläsning hade Blomström
försökt avbryta Hambn, men Blomström hade fått tillsägelse att vänta med
att yttra sig till dess Hambn slutat tala. När Hambn varit färdig, hade han
givit ordet till Blomström, därvid denne börjat tala om några reseräkningar
för vilka han icke skulle hava erhållit betalning, men Blomström hade icke
på något sätt omnämnt sin anmälan eller vad därtill hörde. På grund härav
hade Hambn givit personalen order om att återgå till arbetet. På expeditionen
hade kvarstannat endast Hambn, Blomström och Berg. Samtidigt som
personalen avlägsnat sig hade Hambn givit Berg order om att upphänga
anmälningshandlingarna å tyganstaltens ordertavla. Anledningen härtill hade
varit att Hambn ansett att handlingarna borde vara tillgängliga för personalen,
därest någon av densamma önskade taga närmare del av dem. Hambn
medgåve, att han då personalen hållit på att avlägsna sig från expeditionslokalen
yttrat, att anmälan vore »snusk». Något senare samma dag hade han
givit Lund order om att taga ned handlingarna från anslagstavlan då arbetet
för dagen slutade klockan 16.30 samt att förvara handlingarna till nästa dag.
Hambn bestrede, att han genom att sammankalla personalen och för densamma
uppläsa anmälan, göra vissa kommentarer till denna samt låta handlingarna
vara upphängda å tyganstaltens anslagstavla någon timme gjort
sig skyldig till felaktigt eller olämpligt förfarande. Därest anmälans innehåll
till någon del varit riktigt, så hade det varit mest obehagligt för Hambn. -—
Blomström vore icke förman på tyganstalten och hade icke förmansställning

Cl

mot någon av personalen å anstalten. Genom att läsa upp anmälan och
kommentera den hade Hambn icke avsett att på något sätt utöva kritik mot
Blomström eller ställa denne i någon pinsam belägenhet. Anledningen till
Hambns förtärande hade uteslutande varit att Hambn ville för tyganstaltens
personal tydligt klarlägga de verkliga förhållandena. Hambn hade efter uppläsningen
lämnat ordet till Blomström för att denne skulle i personalens närvaro
få tillfälle klarlägga sina synpunkter på saken om han så önskade, men
då Blomström börjat tala om helt andra saker, hade Hambn givit order om,
att personalen skulle avlägsna sig.

I sin skrivelse till militieombudsmannen den 25 november 1938 anförde
Hambn:

Han hade vid sina kommentarer till Blomströms anmälan icke nämnt
Blomströms namn. Han hade icke heller vänt sig till Blomström personligen.
Hela sammankomsten hade till det yttre avlupit fullkomligt lugnt.
Då Hambn upplöst sammankomsten hade han kallat Blomströms skrivelse
för »snusk». Detta omdöme stode han fortfarande för. Blomslröm hade
velat förmena Hambn att offentliggöra anmälan under påstående att den
varit under handläggning. Den hade i så fall icke varit under Hambns
utan under kårchefens handläggning, eftersom Hambn erhållit den från
denne. Hambn hade icke mottagit den med något förbehåll att hålla den
hemlig, vilket en diarieförd handling ju icke vore, om den icke vore hemligstämplad.
Tvärtom vore en handling efter diarieföringen att anse som
offentlig, och vem som helst hade rätt att taga del av den. Hambn kunde
icke heller förstå att Blomström skulle behöva känna sig pinsamt berörd
över att Hambn i hans och andras närvaro läste upp hans egen offentliga
handling. Om det som Blomström skrivit vore rätt och sant och Blomströms
tillvägagångssätt för övrigt riktigt, kunde Hambn ej anse att Blomström
på något som helst sätt skulle behövt känna sig pinsamt berörd.
Däremot hade Hambn känt sig pinsamt berörd av hela skrivelsen, men
Hambn hade ansett det enda rätta vara att redan från början giva den
offentlighetens ljus. Hambn trodde också att om de närvarande tyckt det
vara pinsamt så hade det varit för Hambns skull och för anmälans skull
men icke alls för Blomströms skull.

Såsom vittnen till uppträdet på tyganstaltens expedition hördes tvgverkmästaren
Lund och expeditionsunderofficeren Berg.

Lund anförde:

Eu eftermiddag under oktober 1938 hade Berg meddelat Lund, alt Hambn
givit order om att all personal vid tyganstalten skulle samlas på expeditionen.
Efter eu stund hade på expeditionen församlats Hambn. Lund, Berg,
Blomström och ytterligare omkring tio av personalen. När alla varit församlade
hade Hambn omtalat, att Blomström gjort anmälan till militieombudsmannen
mot Hambn, och att Hambn inkallat personalen för all lämna
upplysningar om hur han handlat och anledningarna därtill. Därefter
hade Hambn högt uppläst Blomslröms anmälan och efter uppläsningen av
varje punkt i anmälan hade han lämnat vissa förklaringar. Under det

62

att Hambn läst upp anmälan och gjort sina kommentarer till densamma,
hade Blomström en gång rest sig upp samt i ganska brysk ton anhållit att
få yttra sig, men härtill hade Hambn genast genmält, att Blomström skulle
få tala sedan Hambn slutat. Hambn hade vid tillfället yttrat något om
»att det verkar snusk», varav Lund fått den uppfattningen, att Hambn menat,
att det varit lämpligare att Blomström gått direkt till Hambn med anmärkningarna
i stället för att, Hambn ovetande, skriva anmälan till militieombudsmannen.
Sedan Hambn slutat tala hade Blomström fått yttra sig.
Blomström hade då börjat tala om vissa reseräkningar för vilka han icke
erhållit betalning. Blomström hade icke yttrat något om sin anmälan och
vad därtill hörde. Sedan Blomström yttrat sig, hade Hambn givit personalen
order om att återgå till arbetet. Omkring 15 minuter senare hade
Hambn tillsagt Lund, att Hambn låtit hänga upp Blomströms anmälan på
tyganstaltens anslagstavla därest någon ville taga del av den. Hambn hade
samtidigt beordrat Lund att klockan 16.30 samma dag taga ned handlingarna
från tavlan och låsa in dem i sitt skrivbord till nästa dag, vilket även
Lund gjort. Lund hade fått den uppfattningen, att Hambn genom att uppläsa
anmälan för hela personalen och låta denna anmälan vara upphängd
å anslagstavlan velat klarlägga för personalen, huru saken i verkligheten
legat till och vilka anledningarna varit till att Hambn i de olika fallen
handlat så som han gjort. Hambns förfarande att uppläsa anmälan för
personalen hade verkat pinsamt på Lund.

Berg uppgav:

På eftermiddagen den 17 oktober 1938 hade Hambn ringt till tyganstalten
och bett Berg tillkalla Blomström. Några närmare förklaringar hade
Hambn icke givit. Efter någon stund hade både Hambn och Blomström
infunnit sig. Hambn hade då, troligen i Blomströms närvaro, givit Berg
order att inkalla hela personalen i expeditionslokalen, vilket Berg gjort.
Då alla varit samlade — det hade varit 10—12 personer — hade Hambn
omtalat att Blomström anmält honom för militieombudsmannen. Hambn
hade så läst upp Blomströms anmälan. Därefter hade Hambn yttrat något
om, att han icke hade tid med sådana där snuskigheter. Berg erinrade
sig icke hurudana ordalagen vaiät men komme dock ihåg att ordet »snuskigheter»
nämnts. Vid uppläsandet av anmälan hade Hambn efter varje
punkt i densamma gjort några kommentarer. Berg hade blivit mycket
förvånad, då Hambn läst upp anmälan för hela personalen och gjort kommentarer
till anmälan, enär Berg förstått, att LIambns förfarande måst vara
mycket pinsamt för Blomström. Berg ansåge att Hambns förfarande varit
mycket olämpligt, enär det måste hava varit nedsättande för Blomströms
anseende hos tyganstaltens personal. Under det Hambn läst upp
Blomströms anmälan och gjort sina kommentarer till densamma, hade
Blomström vid ett tillfälle försökt yttra sig, men därvid hade Hambn avbrutit
Blomström och tillsagt honom att vänta så länge. När anmälan upplästs,
hade Hambn givit order om att tyganstaltens personal skulle återgå
till arbetet. I expeditionslokalen hade endast kvarstannat Hambn, Blom -

63

ström och Berg. Berg hade erhållit order av Hambn att anslå anmälningshandlingarna
å tyganstaltens anslagstavla. Berg hade genast tagit handlingarna
och dragit en tråd igenom dem samt upphängt dem på anslagstavlan.
Berg hade icke kännedom om när handlingarna nedtagits från anslagstavlan.
Då Berg dagen efter vid 8-tiden på morgonen infunnit sig på
tyganstalten hade han funnit, att handlingarna varit borttagna från tavlan.
I anledning härav hade Berg gått in till Lund och frågat vart handlingarna
tagit vägen, varvid Lund upplyst, att Hambn föregående eftermiddag givit
Lund order om att taga ned handlingarna.

I skrivelse till krigsfiskalen vid Gotlands artillerikårs krigsrätt den 12 april
1939 anförde militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad sålunda
förekommit, följande:

Vad först anginge Hambns utanordnande av ersättning för skada å en
Visby stad tillhörig lyktstolpe finge erinras om följande stadgande i 2 §
lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik: »För

skada, som i följd av trafik med automobil tillfogas person eller
egendom, som icke med automobilen befordras, vare automobilens ägare
ansvarig, ändå att han ej är till skadan vållande; dock vare ägaren från ansvarighet
fri, där av omständigheterna framgår, att skadan varken förorsakats
av bristfällighet å automobilen eller vållats av föraren.

Har den, som skadan led, genom eget vållande därtill medverkat, bestämme
rätten, efter ty för varje fall prövas skäligt, om och i sådant fall
till vilket belopp skadestånd skall utgå.

Föraren vare lika med ägaren pliktig ersätta sådan skada, som ovan sägs,
där ej av omständigheterna framgår, att föraren icke varit vållande till
skadan.»

Såsom framginge av stadgandena vore ägarens ansvarighet för skada som
i paragrafen omnämndes icke ovillkorlig. Hade skadan varken orsakats av
bristfällighet å automobilen eller vållats av föraren, inträdde sålunda icke
ansvarighet för ägaren. Hambns påstående, att kronan skulle vara ansvarig
för den ifrågavarande skadan på lyktstolpen på den grund att »ren olyckshändelse»
förelegat, vore alltså fullständigt ogrundat.

Även om ett utbetalande från underordnad förvaltningsmyndighets sida
av ersättning för skada av den art, varom nu vore fråga, med hänsyn till de
i 1916 års lag givna bestämmelserna om regressrätt icke innebure ett slutgiltigt
reglerande av kronans ansvarighet, vore det tydligt att avgörandena i
dylika ersättningsfrågor måste förbehållas de centrala myndigheterna. Med
hänsyn till de i 1916 års lag stadgade särskilda presumtionsreglerna och
den stora betydelse för ansvarigheten som besvarandet av frågan, huruvida
vissa i lagen angivna förhållanden kunde anses framgå av omständigheterna
eller icke, ägde, vore det även av största vikt att snabb och grundlig
utredning verkställdes angående omständigheterna vid skadans uppkomst.

Arméförvaltningens dåvarande artilleridepartement, fortifikationsdeparte -

64

ment och intendentsdepartement ävensom sjukvårdsstyrelse hade den 26
maj 1931, enär vid åtskilliga tillfällen inträffat, att militära förvaltningsmyndigheter
låtit utbetala ersättning till tredje man för skada till följd av
sammanstötning med av lantförsvaret disponerat motorfordon, för vilken
skada kronan jämlikt ovannämnda lag angående ansvarighet för skada i
följd av automobiltrafik kunde bliva ersättningsskyldig, d. v. s. för skada
å person eller egendom, som ej befordrats med motorfordonet, utan att ersättningsfrågan
förut underställts högre förvaltningsmyndighets prövning,
anmodat vederbörande underlydande förvaltningsmyndigheter att, för den
händelse hos myndigheten av tredje man väcktes anspråk på ersättning för
dylik skada, låta verkställa noggrann undersökning rörande orsaken till
skadans uppkomst och övriga på frågan inverkande omständigheter samt
därefter med insändande av utdrag av protokoll, fört vid förhör inför vederbörande
befälhavare eller polismyndighet, ävensom av värderingsinstrument,
hänskjuta frågan om ersättning och densammas belopp till avgörande
av vederbörande departement eller styrelse.

Dessa föreskrifter hade icke blivit följda av Hambn, vilken för övrigt uppgivit,
att han saknat varje kännedom om dem.

Av långt allvarligare beskaffenhet ansåge militieombudsmannen emellertid
Hambns förfarande att låta utbetala ifrågavarande ersättning på en falsk
räkning vara. Hambn hade först från Visby stads elektricitetsverk erhållit
en räkning å 75 kronor, däri angivits att beloppet utgjorde ersättning för
»en sönderkörd belysningsstolpe». Då Hambn emellertid funnit sig förhindrad
att utbetala någon ersättning på en på dylikt sätt avfattad räkning,
hade han, efter samråd med tygverkmästaren Lund, förmått vederbörande
tjänsteman vid elektricitetsverket att utskriva en ny räkning å samma belopp
gällande »reparation av motorer i smedjan och snickarverkstaden»,
vilken räkning mot bättre vetande attesterats av Lund samt försetts med
utbetalningsorder av Hambn, därvid angivits att beloppet skulle fördelas
med hälften på vardera av titlarna 526, reparation av artillerimateriel, och
528, diverse omkostnader.

Hambn och Lund hade själva vidgått, att de förfarit felaktigt genom sina
nämnda åtgärder. Det låge i öppen dag vilka allvarliga faror för hela
anslags- och redovisningssystemet som skulle följa, därest Hambns och
Lunds förfaringssätt finge passera opåtalt.

Vad härefter anginge anmärkningen mot Hambn att han låtit utbetala
övertidsersättning till vissa hantverksbeställningsmän samt, för att dölja
detta, låtit upprätta en felaktig avlöningslista, framginge av handlingarna i
målet att Hambn, med anledning av vid tyganstalten rådande arbetsförhållanden
under tiden den 11—den 15 juli 1938 låtit hantverksbeställningsmännen
nr 22/2 Holmkvist, nr 24/2 Blomberg och nr 4/1 Paulin arbeta
envar sammanlagt 22 V2 timmar utöver eljest vanlig arbetstid. Avlöningen
till dessa hantverksbeställningsmän utginge enligt avlöningsreglementet den
11 maj 1928 för fast anställt manskap vid försvarsväsendet. Då särskilda
bestämmelser angående ersättning åt dessa befattningshavare för övertids -

05

arbete saknades, torde någon dylik ersättning icke heller kunna utbetalas
till dem. Med anledning härav hade Hambn, efter samråd med Lund, å
avlöningslistan för extra arbetarna vid tyganstalten P. E. Johansson och
N. Nilsson, vilkas avlöning varit bestämd jämlikt avtal och som härigenom
ägt rätt till särskild övertidsersättning, låtit påföra sammanlagt 45 kronor
utöver vad Johansson och Nilsson varit berättigade att uppbära, vilket belopp
utbetalats till Holmkvist, Blomberg och Paulin med 15 kronor till
dem var.

1 detta sammanhang saknade det betydelse, huruvida det varit skäligt
att hantverksbeställningsmännen skulle erhålla någon ersättning för den tid
de tagits i anspråk utöver vanlig arbetstid. Till bedömande förelåge endast
frågan om Hambns manipulationer för att förhindra att den oriktigt utbetalda
ersättningen komme till synes i räkenskaperna. Mot hans åtgärder i
denna del kunde samma anmärkningar riktas som i fråga om den felaktiga
redovisningen av ersättningen för den skadade lyktstolpen.

Även Lund hade gjort sig skyldig till tjänstefel genom att tillråda den vidtagna
anordningen samt genom att mot bättre vetande attestera den felaktiga
avlöningslistan.

Vad anginge den av Blomström påtalade reseräkningen hade uppkommit
meningsskiljaktighet mellan regementsintendenten och Hambn beträffande
frågan i vilken utsträckning Hambn varit berättigad till ersättning. Regementsintendenten
hade, under hänvisning till 8 kap. 3 § kungörelsen den 22
juni 1928 med vissa tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementet den 20
maj 1927 för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare
på aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet och avlöningsreglementet den
11 maj 1928 för fast anställt manskap vid försvarsväsendet, gjort gällande,
att Hambn icke varit berättigad till ersättning förrän från och med fjärde
dagen han vistades å förrättningsorten och då endast med 3 kronor 40 öre
jämlikt den i 8 kap. 1 § samma kungörelse intagna tabellen. Kassaförvaltningen
hade fördenskull avslagit Hambns begäran om ersättning enligt allmänna
resereglementets grunder och meddelat Hambn besvärshänvisning.
Hambn hade sedermera själv tillgodofört sig det av honom fordrade beloppet
under hänvisning till tygdepartementets ovan intagna beslut den 11 mars
1938 med anledning av kårchefens skrivelse med statförslag den 17 februari
1938. Frågan huruvida arvodet bort beräknas efter de av kassaförvaltningen
angivna grunderna eller på det sätt som Hambn gjort gällande syntes icke
böra avgöras i denna ordning. Här hade Blomström anfört, att Hambn en
av de i räkningen angivna dagarna, den 7 juni 1938, varit å förrättningsorten
i högst tre timmar. Den tid frånvaron från förläggningsorten skulle liava
räckt för att traktamentsersättning därför skulle utgå utgjorde jämlikt 7
kap. 1 § nyssnämnda kungörelse den 22 juni 1928 8 timmar. Den i ärendet
verkställda utredningen hade icke givit stöd för påståendet att Hambn vistats
i Tingstäde så kort tid under ifrågavarande dag att han på den grund icke
varit berättigad till ersättning.

Vad slutligen anginge Hambns av Blomström påtalade förfarande att, se 5

39903!5. Mililicornbuilsmimnens ämbetsbcrätlelsc.

66

dan Blomströms skrivelse Lill militieombudsmannen med anmälan mot
Hambn remitterats till Hambn för yttrande, sammankalla personalen vid
tyganstalten samt uppläsa Blomströms skrivelse och göra uttalanden med
anledning av anmälan, funne militieombudsmannen detta utgöra ett tjänstefel
som vittnade om eu allvarlig omdömeslöshet hos Hambn.

Hambns och Lunds förseelser ansåge militieombudsmannen vara av den
beskaffenhet att militieombudsmannen icke kunde undgå att lagligen beivra
dem. Militieombudsmannen uppdroge därför åt krigsfiskalen att vid Gotlands
artillerikårs krigsrätt anhängiggöra och utföra åtal mot Hambn och
Lund för vad de enligt det ovan anförda låtit komma sig till last samt därvid
yrka ansvar å dem jämlikt lag och sakens beskaffenhet.

En avskrift av åtalsinstruktionen tillställdes samtidigt arméförvaltningen
för den händelse arméförvaltningen ansåge sig böra föra någon talan i målet.

Till fullgörande av detta uppdrag ställde krigsfiskalen H. Ullman Hambn
och Lund under tilltal vid krigsrätten under yrkande om ansvar å Hambn
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för vad honom i militieombudsmannens
åtalsinstruktion lagts till last samt å Lund jämlikt 132 § samma
lag, jämförd med 25 kap. 17 § allmänna strafflagen, för de av honom begångna
förseelserna. På uppdrag av arméförvaltningens tygdepartement
yrkade Ullman att Hambn och Lund måtte förpliktas att solidariskt till
kronan återgälda dels det belopp av 75 kronor som oriktigt utanordnats för
en skadad lyktstolpe, dels det belopp av 45 kronor som oriktigt utanordnats
till vissa hantverksbeställningsmän.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 2 maj 1939 och utlät
sig därvid:

Genom Hambns och Lunds egna erkännanden och vad i övrigt i målet
förekommit vore utrett, att sedan den 4 maj 1938 dåvarande volontären vid
artillerikåren Wiström, vid utförande av körslor för tyganstaltens i Visby räkning,
med en för ändamålet av honom förd, kronan tillhörig lastbil påkört
och skadat en Visby stad tillhörig lyktstolpe i Visby hamn, Hambn dels
underlåtit att i vederbörlig ordning verkställa på honom enligt gällande föreskrifter
ankommande åtgärder för utredning av ersättningsskyldighet för
skadan, dels efter samråd med Lund beslutat låta utbetala ersättning för
skadan av anslag avsedda för andra ändamål, i uppenbar avsikt att därigenom
undgå anmärkning för utbetalningen, att därefter, sedan Hambn i sådant
avseende förmått vederbörande tjänsteman vid Visby stads elektricitetsverk
att utskriva eu räkning av oriktigt innehåll, Lund attesterat räkningen och
Hambn försett densamma med utbetalningsorder, varefter ersättningen för
skadan enligt räkningen utgått med 75 kronor, att Hambn, som på grund
av rådande arbetsförhållanden å tyganstalten låtit tre där tjänstgörande hantverksbeställningsmän
under tiden den It — den 15 juli 1938 arbeta envar

67

sammanlagt 22’/2 timmar ntöver eljest vanlig arbetstid samt därför tillerkänt
dem ersättning med 15 kronor till var och en, efter samråd med Lund,
i avsikt att förhindra, att den oriktigt utbetalda ersättningen skulle komma
till synes i räkenskaperna, å avlöningslista för två extra arbetare vid tyganstalten,
vilka enligt avtal varit berättigade till övertidsersättning, låtit påföra
sammanlagt 45 kronor utöver vad arbetarna varit berättigade att uppbära,
samt att, sedan Blomströms anmälan till militieombudsmannen rörande
bland annat ovannämnda förfaranden remitterats till Hambn för yttrande,
denne den 17 oktober 1938 låtit sammankalla tyganstaltens personal och för
densamma uppläst anmälans innehåll; och enär genom vad sålunda förekommit
såväl Hambn som Lund måste anses hava visat oförstånd i fullgörande
av dem åliggande tjänsteplikter, prövade krigsrätten rättvist döma
Hambn jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten att undergå disciplinstraff
av arrest utan bevakning i tio dagar samt Lund jämlikt 132 § samma lag
samt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen att till kronan böta fem dagsböter,
varje dagsbot bestämd till åtta kronor. Därjämte förpliktades Hambn och
Lund, vilken av dem gällda gitte att till kronan utgiva ersättning med 45
kronor för oriktigt utbetald övertidsersättning till tre hantverksbeställningsmän.
Vidkommande krigsfiskalens yrkande om åläggande för Hambn och
Lund att till kronan återgälda den för skadan å lyktstolpen utbetalda ersättningen
å 75 kronor, så enär frågan huruvida ifrågavarande skada skolat
drabba annan än kronan ej blivit i vederbörlig ordning avgjord samt det
förty icke blivit utrett att Hambn och Lund genom sitt förfarande i ifrågavarande
avseende åsamkat kronan någon skada, funne krigsrätten nämnda
yrkande då icke kunna komma under bedömande.

Regementskrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

Genom beslut den 15 juni 1939 medgav Kungl. Maj:t på hemställan av
arméförvaltningens tyg- och civila departement att det belopp av 75 kronor
som utanordnats såsom ersättning för den skadade lyktstolpen finge gäldas
av lantförsvarets anslag till extra utgifter.

6. Vid skjutning med fast flygplankulspruta har en av niarkörpersonalen
skadats. Åtal dels mot kulspruteskytten, vilken ieke observerat att signalerna
vid skjutplatsen icke visat klart till skjutning, dels mot divisionschefen
för underlåtenhet att meddela markörpersonalen erforderliga instruktioner
och för missfirmelse mot markörcliefcn.

Sedan militieombudsmannen av uppgifter i tidningspressen erfarit att vid
Jämtlands flygflottilj den 19 januari 1939 inträffat eu olyckshändelse vid
skjutövning från flygplan och att värnpliktige nr 34 69/38 Berndt Rune
Edström därvid skadats anmodade militieombudsmannen i skrivelse den 21
januari 1939 flottiljchefen all inkomma med eu avskrift av protokollet vid

68

den undersökning som militieombudsmannen förutsatte konune att ske i
saken.

Med skrivelse den 3 februari 1939 överlämnade flottiljchefen överstelöjtnanten
L. E. Tornberg avskrift av

dels ett den 19 januari 1939 dagtecknat protokoll vid ett av kaptenen
O. R. Carlgren hållet förhör,

dels skriftliga yttranden av Tornberg och Carlgren, dagtecknade respektive
den 20 och den 19 januari 1939,

dels protokoll vid förhör hållna den 27 och den 30 januari 1939 av krigsfiskalen
N. L. Eklund,

dels en den 30 januari 1939 dagtecknad promemoria av Tornberg,

dels ock en den 3 februari 1939 dagtecknad skrivelse från Tornberg till
chefen för flygvapnet.

De överlämnade handlingarna innehöllo i huvudsak följande.

Flottiljchefen överstelöjtnanten Tornberg hade i sitt skriftliga yttrande
av den 20 januari 1939 anfört följande: Enligt program för flygning den
19 januari 1939 skulle Tornberg kl. 10.30 f. m. utföra bombfällningsförsök
med nytt gyrosikte. Divisionschefen kaptenen Carlgren hade omkring kl. 9
f. m. efterhört, huruvida Tornberg innan bombfällningen skedde kunde utföra
skjutförsök med nämnda sikte. Härvid skulle samma övning utföras
som föregående dag nämligen en 100-skottsserie mot tavelmål å skjutplatsen
vid Bynäsets norra udde. Antalet dykningar skulle vara obegränsat.
Höjden skulle vara 400—50 meter. Dykvinkeln skulle vara omkring 30°.
Skjutningen hade utförts på följande sätt. Starten hade ägt rum omkring
kl. 10.16 i sydvästlig riktning. Planet hade stigit till 150 m., därefter hade
gjorts sväng vänster och urgång ur trafikvarvet. Efter fortsatt vänstersväng
hade planerats ned mot skjutbanan för kontroll av att det varit klart för
skjutning. Semaforen hade då visat oklart. Efter att planet kretsat i vänstervarv
hade markörerna kommit ut och svängt semaforen till klart. Tornberg
hade då stigit till 400 m. och insatt första anfallet, varvid 10—15 skott
avgivits. Därefter hade gjorts sväng höger, förnyad stigning och nytt anfall,
varunder på grund av en kraftig sättning intet skott avgivits. Ny sväng
höger hade utförts och nytt anfall insatts. Någon förändring i signalen vid
markörskyddet hade ej kunnat iakttagas beroende på det långa avståndet
och den mörka bakgrunden. När elden öppnades på 400 in. avstånd, hade
två man synts springa ut från tavlan. Elden hade omedelbart avbrutits.
Omkring 10 skott hade då lossats. Sväng hade därefter gjorts tillbaka över
banan, varvid iakttagits, att en man, stödd av två andra, gått i riktning mot
markörskyddet. Tornberg hade omedelbart härefter landat å flygfältet och
beordrat ut ambulansen. Sväng höger efter anfall hade utförts för att undvika
att inkomma i bombplatsen å Bynäsets södra del, där störtbombfällning
samtidigt pågått.

I fråga om skjutplatsen å Bynäset hade Tornberg i sin promemoria anfört
följande: Skjutplatsen å Bynäset hade iordningställts under sommaren
och hösten 1938. Säkerhetsföreskrifter m. m. hade utarbetats i oktober och

fastställts av chefen för flygvapnet i december 1938. Skjutplatsen hade tagits
i bruk först den 18 januari 1939, dagen före olyckshändelsen. Enligt
skjutinstruktion för flygvapnet kunde såsom säkerhetstecken under dager
användas antingen duksignaler eller semafor. 1 detta fall hade valts semafor
såsom medförande större säkerhet för markörerna. Semaforen kunde
nämligen omställas i skydd av skottmur. Duksignaler däremot hade måst
utläggas å plats utanför markörskyddet. Semafor hade förut ej använts vid
Jämtlands flygflottilj för motsvarande ändamål. Vid användning av skjut -platsen hade framkommit, att semaforen, sedd från 300—400 in. höjd, förtonade
sig mot marken resp. skogen, vartill komnie, att densamma måst
ställas i 60° mot skjutriktningen. Detta medförde, att semaforens signaler
på längre avstånd vore svåra att urskilja. Vidare hade framkommit, att
semaforens tecken för icke klart för skjutning — svart färg — sammanflöte
med bakgrunden. För dylik varning måste en sådan färgton användas,
att signalen utgjorde ett varningstecken. Vid Jämtlands flygflottilj hade
flygplan såsom tecken att markering skulle verkställas, övergått i motsatt
varv mot det som vid skjutningen använts. Detta signalsystem hade förut
funktionerat till belåtenhet. Vid utarbetandet av säkerhetsbestämmelserna
för skjutplatsen hade det icke ansetts lämpligt att bestämma att skjutningen
finge utföras endast i visst varv. Härigenom skulle nämligen övningsplatsens
användbarhet hava minskats (bombfällningsplatser hade använts såväl
till höger som till vänster om skjutplatsen).

Vid förhör den 30 januari 1939 inför krigsfiskalen Eklund hade Tornberg
yttrat: Sväng efter slutad skjutning krävde ej så stort område som
sväng efter anfall för intagande av nytt utgångsläge. Signalsystemet med
> motsatt varv» hade använts sedan 1928 vid skjutskolor vid Roslagens flygflottilj,
åtminstone sedan 1934 vid Västmanlands flygflottilj och sedan 1937
vid Jämtlands flygflottilj. Den stora bristen på kompetent underbefäl hade
medfört, att vissa befattningar måst anförtros åt personal, som ej hade därför
erforderlig erfarenhet.

I skrivelse till chefen för flygvapnet hade Tornberg till komplettering av
tidigare uppgifter anfört följande: Vid de efter olyckshändelsen utförda
skjutningarna å skjutplatsen hade ytterligare framkommit, att semaforens
tecken icke kunnat tydligt uppfattas, beroende dels på att snön och de röda
husen sammanfölle med semaforens rödvita färg och att ur snön uppstickande
svartbrända stubbar sammanflöte med semaforens svarta färg,
dels därpå att på förmiddagen den lågt stående solen kastade slagskugga
över signalplatsen. Med anledning härav hade numera signaldukar anbefallts
såsom säkerhetstecken.

Kaptenen Carlgren hade i sitt skriftliga yttrande den 19 januari 1939 anfört:
Han hade vid skjutningen den 18 januari lämnat markörchefen vicekorpralen
nr 93 R. IT Carlsson skriftlig instruktion för markörchef enligt »Beskrivning
över Bombfällnings- och Skjutplatser vid F 4». Carlgren hade härvid utgått
ifrån att Carlsson känt till att markering skulle verkställas efter seriens
slut, enär Carlsson tjänstgjort som mekaniker under liknande övningar un -

70

der sommaren 1938 i Karlsborg. Carlsson hade emellertid icke verkställt
markering efter varje 100-skottsserie utan först efter avslutad skjutning för
dagen. Carlgren hade samma dag vid samtal med Carlsson för denne påpekat
att markering skulle göras efter varje 100-skottsserie, när flygplanet
gått hem till fältet. Carlsson hade på fråga uppgivit, att han sett flygplanet
under skjutningen svänga i vänstervarv och sist gjort högersväng, men att
han trott att högersvängen gjorts därför att flygplanet därigenom kommit
närmare fältet. Det vore lätt att från markörskyddet se, när flygplanet
svängde åt motsatt håll mot det som använts under skjutningen. Carlgren
hade den 19 januari beordrat vapenunderofficeren furiren N. Persson att
sända ned markörerna med Carlsson såsom markörbefälhavare och sätta
upp en tavla. Persson hade därvid yttrat att han skulle noga instruera Carlsson
så att icke samma fel upprepades som föregående dag. Persson skulle
därvid särskilt påpeka att serien vore 100 skott.

Vid förhör den 30 januari 1939 inför krigsfiskalen Eklund hade Carlgren
tillagt följande: Ordern till Carlsson på morgonen den 19 januari hade icke
innehållit något om att dagens skjutningar skulle ske i högervarv. Carlgren
hade nämligen ansett att efter samtalet dagen förut Carlsson erhållit fullt
tydlig instruktion när markering skulle verkställas. Samma morgon hade
Carlgren givit furiren Persson order att meddela Carlsson, att blivande
skjutseriers längd skulle bliva 100 skott.

Måliiriderofficeren sergeanten T. S. Nilsson hade vid förhör inför kaptenen
Carlgren den 19 januari 1939 anfört: Han hade gått igenom alla säkerhetsbestämmelser
med markörerna; genomgången hade omfattat säkerhetsbestämmelserna
beträffande 1) avspärrning av vägen, 2) semaforens svängande
i olika lägen samt 3) åtgärder vid markering enligt »Beskrivning över
Bombfällnings- och Skjutplatser vid F 4», bil. C: 2. Bestämmelserna hade
åter genomgåtts med värnpliktige Edström på grund av att furiren Persson
anhållit att bestämmelserna skulle repeteras. Vid båda dessa genomgångar
hade omnämnts, att markering brukade ske efter motsatt varv, men att bestämmelserna
härom ej vore fastställda.

Aspiranten C. G. Encrantz hade vid förhöret den 19 januari 1939 anfört:
Han hade varit närvarande vid sergeanten Nilssons första genomgång av säkerhetsbestämmelserna.
Han vitsordade Nilssons uppgifter om omfattningen
av denna genomgång. Vid genomgången hade omnämnts att markering
skulle ske efter motsatt varv, men även att bestämmelserna om tecken för
markering ej vore fastställda.

Vapenunderofficeren furiren N. Persson hade vid förhöret den 19 januari
1939 yttrat: Han hade kl. 9.25 f. m. av kaptenen Carlgren erhållit order att
omedelbart skicka ned markörerna med vicekorpralen Carlsson som markörchef.
Persson hade därvid meddelat Carlgren att han då också skulle giva
Carlsson några ytterligare instruktioner för att icke de fel som gjorts vid föregående
dags skjutningar skulle upprepas. Vid utförandet av Carlgrens order
hade Persson tillsagt Carlsson att markering skulle verkställas efter 100
skott, att ingen finge gå fram förrän flygplanet gjort ett varv motsatt det vari

71

flygplanet gått under skjutningen och att semaforen skulle visa svart mot
skjutriktningen när markering skulle ske. Carlsson liade då svarat att flygplanen
under föregående dag hela tiden skjutit i vänstervarv och efter avslutad
skjutning gjort högersväng. Persson hade då åter påpekat att avslutning
alltid skedde i motsatt varv.

Vid förhöret den 30 januari inför krigsfiskalen Eklund hade Persson tilllagt,
att han ej vetat i vilket varv skjutningen skulle ske samt att han i sin
tjänst icke haft något att skaffa med markeringen. Carlsson hade vid mottagandet
av ordern från Persson yttrat: »I går sköt dom i vänstervarv», vartill
Persson svarat: »Ja, då är det markering efter högervarv.»

Markörchefen vicekorpialen nr 93 R. Carlsson hade vid förhöret den 19
januari 1939 anfört: Han hade endast en gång före olyckshändelsen, nämligen
den 18 januari tjänstgjort som markörchef. Han hade av det samtal
som förts med kaptenen Carlgren på kvällen efter den första skjutdagen fått
den bestämda uppfattningen att markering skulle ske efter högersväng. Han
hade i allt följt sin skriftliga instruktion. Han hade på morgonen den 19
januari av furiren Persson erhållit order om skjutningen, vilken order omfattat
att markering skulle ske efter 100 skott och att semaforen skulle visa
svart när markering skulle ske samt att viss materiel skulle medtagas. Den
av Persson givna ordern hade icke borttagit den uppfattning om markeringsbestämmelserna
han fått av samtalet med kaptenen Carlgren föregående
kväll. Carlsson hade icke någon vetskap om att markeringen den 19 januari
skulle ske efter vänstersväng. Han hade mottagit ordern av furiren Persson
ute på hangarplattan när motorerna varit i gång, varför motorljudet möjligen
hade förtagit något av ordern. Carlsson hade fått den uppfattningen att allt
skulle ske på samma sätt som föregående dag. Flygplanet hade först anfallit
och avlossat omkring 10 skott, varefter det omedelbart gjort högersväng
En av markörerna hade svängt semaforen för »icke klart för skjutning».
Flygplanet hade emellertid då gjort ett nytt anfall varför samtliga återvänt
in i skyddet. Denna gäng hade flygplanet ej avlossat något skott, varför de
styrkts i sin uppfattning att markering varit begärd och att skytten velat påskynda
markeringen. Även delta anfall hade avslutats med högersväng. Markörerna
hade då gått ut för alt markera, medförande den röda skärm, som
de enligt instruktionen skulle medföra. Denna skärm hade först ställts framför
tavlan, men Carlsson hade därefter själv hållit upp den från en plats vid
sidan av tavlan, för alt den skulle ses bättre. Flygplanet hade åter anfallit
och hade då ett tiotal skott avlossats, varvid en av markörerna, värnpliktige
Edström, träffats. Vid denna tidpunkt hade markörerna befunnit sig
framme vid tavlan. Carlsson hade först biträtt den skadade och därefter
sprungit för alt tillkalla ambulans.

Vid förhöret den 30 januari inför krigsfiskalen Eklund hade Carlsson tilllagt
följande: Den 18 januari på morgonen hade kaptenen Carlgren meddelat
Carlsson, att man kunde se när skjutningen vore avslutad därpå, alt planets
förare då »vickade med planet». Däremot hade Carlgren icke sagt någonting
om när markering skulle ske. Samma dags kväll, då Carlsson inlämnat da -

72

gens skjutresultat på Carlgrens expedition, hade Carlgren förebrått Carlsson atf
markering ej skett efter varje högersväng. Den 19 januari på morgonen hade
Carlsson av furiren Persson fått order om att vara markörchef även under
den dagens skjutningar. I samband därmed hade Carlsson hört Persson
nämna något om 100-skottsserie. Däremot hade Carlsson ej hört Persson säga
något om att man ej finge lämna markörskyddet, förrän planet gjort motsatt
varv mot det under vilket skjutningen verkställts.

Värnpliktige nr 828 P. A. Sjöberg, vilken tjänstgjort som markör såväl den
18 som den 19 januari, hade vid förhöret sistnämnda dag meddelat: Han hade
av Carlsson underrättats om att flygplanet skulle skjuta i vänstervarv
och efter skjutningen göra högersväng. Han hade därför, när planet efter
den första dykningen gjort högersväng, varit av den uppfattningen att skytten
ville hava markering. Av flygplanets följande manöver hade han styrkts
i denna uppfattning. Han hade trott att skytten med manövrerna avsett att
markeringen skulle påskyndas. Semaforen hade vänts, då flygplanet förefallit
att vara på väg upp mot fältet. Den röda skärmen hade medförts vid
markeringen. Markeringen hade börjat omedelbart vid framkomsten till
tavlan. Sjöberg hade, när skotten kommit, just hållit på att lyfta ned målet
och hade måst kasta sig ned från ställningen för att rädda sig. Edström hade
träffats när han stått uppe på ställningen. Sjöberg hade därefter hjälpt
den skadade medan Carlsson sprungit efter ambulansen.

Vid förhör den 27 januari å länslasarettet i Östersund inför krigsfiskalen
Eklund hade värnpliktige nr 34 Rune Edström yttrat: Målunderofficeren,

sergeanten Nilsson hade eu gång tidigare under januari månad instruerat Edström
och två andra värnpliktiga, huru de på målplatsen skulle sätta upp
tavlorna och säkerhetsanordningarna, samt upplyst dem om att de skulle
verkställa markering efter flygplanförarens tecken. På morgonen den 18
januari hade Edström jämte Sjöberg under befäl av vicekorpralen Carlsson
beordrats till målplatsen för markering. Edström hade icke den 18 januari
av Carlsson eller någon annan fält order om när markering skulle ske men
väl att skjutningen vore slut, då det skjutande planet flöge över målplatsen
och »vippade». Den 18 januari hade alla tre markörerna på detta tecken
gått ut från skyddet och ändrat semaforen, tagit in tavlan och antecknat skjutresultatet.
Edström hade ej den 18 januari hört talas om, i vilka varv planen
under skjutningen skulle flyga. Samma dags kväll hade Carlsson berättat,
att dagens markering blivit felaktig, emedan markörerna icke, såsom meningen
varit, markerat efter varje gång flygplanet efter skjutning gjort högersväng.
På morgonen den 19 januari hade Edström fått ny order att medfölja
till målplatsen, där han hjälpt till att göra klart för skjutning liksom
föregående dag. Carlsson hade talat om att markering skulle ske efter högersväng.
Ett flygplan hade kretsat i vänster varv över målplatsen redan då
markörerna hållit på med att göra klart för skjutning. Därefter hade planet
gjort en dykning och beskjutit tavlan, varpå det gjort eu sväng åt höger.
Carlsson hade då gått ut från skyddet och ändrat semaforen till »ej klart
för skjutning» (svart färg). Edström och Sjöberg hade ej gått ut utan hållit

73

ulkik efter planet, som kommit tillbaka, vilket föranlett Carlsson att gå in
i markörskyddet igen. Enär ingen skjutning då skett och flygplanet åter
gjort en liögersväng, hade samtliga markörer trott, att det varit tid att markera.
Edström hade ej hört, att skjutningar den 19 januari skulle göras i
annat varv än under den 18 januari.

För erhållande av ytterligare utredning i ärendet anmodade militieombudsmannen
byråchefen vid militieombudsmansexpeditionen B. Lassen att avresa
till flygflottiljens förläggning på Frösön. Med anledning härav höll byråchefen
Lassen den 14 februari å flottiljexpeditionen förhör med överstelöjtnanten
Tornberg, kaptenen Carlgren, sergeanten Nilsson, furiren Persson, vicekorpralen
Carlsson, aspiranlen Encrantz samt värnpliktiga nr 34 N. T. Lindberg,
nr 119 S. E. V. Pettersson, nr 204 E. Persson och nr 128 Sjöberg. Vidare
hördes på flottiljens sjukhus värnpliktige nr 34 Edström.

Beträffande flottiljens skjutplats på Bynäsets norra del antecknades följande
:

Skjutplatsen utgjordes av Bynäsets nordligaste udde. På skjutplatsen hade
skogen avverkats, men stubbarna stodo kvar. För att icke eldsvåda skulle
uppstå vid skjutning med spårljuspatroner hade allt på marken liggande ris
bränts. Härvid hade de kvarstående stubbarna blivit alldeles svartbrända.
Stubbarna stucko upp ur det vid tillfället mycket tunna snölagret på skjutplatsen.
Å skjutplatsen funnos tre tavelställ, riktade ungefär åt ostsydost.
Mellan tavelställen och den kvarstående skogen hade uppförts två rödmålade
bodar, nämligen en målbod och en markörbod. Markörbodens vägg åt
skjutriktningen utgjordes av en gjuten mur som enligt uppgift var skottsäker.
Denna mur fortsatte ett par meter ut från boden åt målsidan till. På
denna utskjutande del av muren funnos anordningar för fastsättande av en
semaforstång.

Vid de å flottiljexpeditionen förrättade förhören förekom följande.

Vicekorpralen Carlsson uppgav: Han hade kommit i tjänst vid flygflottiljen
den 1 november 1937 och hade genomgått bl. a. rekrytskola och mekanikerutbildning.
Under sommaren 1938 hade han tjänstgjort i Karlsborg därvid
han någon gång följt med i flygplan under skjutning. Denna skjutning
hade emellertid ägt rum mot mål i vattnet och någon markering hade icke
ifrågakommit. Han hade aldrig tjänstgjort såsom markör förrän vid nu
ifrågakomna tillfällen. Han hade ej heller före den 18 januari 1939 erhållit
någon instruktion såsom markör eller markörbefälhavare. Han hade sålunda
icke varit närvarande då de till markörer uttagna värnpliktiga erhållit
sin instruktion. På morgonen den 18 januari hade kaptenen Carlgren frågat
honom om han tidigare tjänstgjort såsom markör, vilket han förnekat. Carlgren
hade då överlämnat en skriftlig instruktion — bilaga C:2 till »Beskrivning
över Bombfällnings- och Skjutplatser vid F. 4» — vilken Carlsson läst
och tagit med sig till skjutbanan. Carlgren hade tillsagt honom att han skulle
göra klart för skjutning och hade tillagt något om all semaforen skulle vara
vänd då skjutningen finge hörja. Om markering hade Carlgren yttrat något

74

som Carlsson uppfattat så att han icke skulle behöva markera alls. Tecknet
på att skjutningen vore slut skulle vara att föraren vippade med flygplanet
upprepade gånger. Sedan Carlsson och markörerna gjort klart för skjutning
och vänt semaforen, hade de ställt sig bakom skyddsmuren. Skjutningen
hade utförts på följande sätt. Sammanlagt hade fyra 100-skottsserier skjutits.
Skjutningen hade genomförts i vänstervarv och efter varje series slut
hade flygplanet övergått till högervarv och landat på flygfältet. Efter sista
serien hade planet vippat med vingarna, varav Carlsson förstått att skjutningen
varit slut. Carlsson hade aldrig hört talas om att övergång till motsatt
varv betydde att markering skulle ske. Anledningen till att flygplanet
efter varje serie gjort högersväng hade Carlsson trott vara den, att planet därigenom
kommit närmare landningsfältet. Sedan Carlsson gjoit klart efter
skjutningen, hade han jämte markörerna återvänt till lägret, där han uppsökt
Carlgren och överlämnat skjutresultatet som han haft antecknat på eu
lapp. Carlgren hade frågat vad den där lappen skulle betyda och hade sagt
att markeringen skett »åt fanders fel». Carlsson hade svarat att lappen visade
skjutresultatet och att han icke hade fått order om någon särskild markering.
Carlgren hade genmält: »Det skulle hava varit markering efter varje
serie. Det borde Ni ha kunnat räkna ut med den lilla hjärna Ni är begåvad
med.» Carlgren, som varit mycket arg, hade tillagt ungefär följande: »Flygplanet
gick under skjutningen i vänstervarv; då skall markering ske efter
högervarv.» Därefter hade Carlsson fått gå sin väg. Det hade vid samtalet
icke varit tal om att skjutning skulle äga rum även påföljande dag. — Den
19 januari hade Carlsson av furiren Persson erhållit order om att taga med
markörer och gå ned till skjutbanan för att göra klart för skjutning. Persson
hade yttrat någonting om 100-skottsserier men icke nämnt någonting om
markering eller om att skjutningen skulle genomföras under visst varv.
Carlsson hade ei*hållit denna order på plattan framför L-hangaren. Några
flygplan hade stått på plattan med motorerna i gång, varför Persson och
Carlsson haft svårt att göi-a sig hörda trots att de skrikit. Därefter hade
Carlsson och markörerna begivit sig ned till skjutbanan och börjat göra klart
för skjutning. Under tiden hade flygplanet kretsat uppe i luften. Då Carlsson
varit upptagen med förberedelserna för skjutningen hade han icke lagt
märke till huruvida planet kretsat i högervarv eller i vänstervarv. Efter det
första anfallet hade flygplanet svängt av åt höger. Av denna svängning hade
Carlsson förstått att han skulle markera. Cailsson hade nämligen av Carlgrens
ord föi-egående dag fått den uppfattningen att markering skulle ske
efter högersväng. Carlsson hade därefter, biträdd av en markör, svängt semaforen
till »icke klart för skjutning». Carlsson och markörerna hade icke
hunnit komma ut från markörskyddet förrän flygplanet ånyo kommit emot
målet. Något skott hade därvid icke lossats. Även nu hade flygplanet, sedan
det passerat målet, gjort högersväng. Carlsson hade då sagt till markörerna:
»Nu vill han att vi skall skynda på med markeringen.» De hade därför gått
bort till tavlan för att börja markera. Efter en liten stund hade flygplanet
kommit för tredje gången och hade nu lossat ett antal skott av vilka två träffat
Edsti''öm.

75

Kaptenen Carlgren berättade: Under onsdagen hade fyra 100-skottsserier
skjutits. Carlgren hade skjutit de två första serierna, Tornberg de två sista,
lifter varje serie hade flygplanet landat på flygfältet. Ordern för markering
hade bestått i att Carlgren samma dag på morgonen till Carlsson överlämnat
den skriftliga markörchefsinstruktionen. Därutöver hade inga order givits.
Avsikten hade varit att markering skulle ske efter varje 100-skottsserie.
Skjutningen hade utförts i vänstervarv och varje serie hade avslutats med
en högersväng. Mellan varje serie hade 10—12 minuter förlupit. På eftermiddagen
hade Carlsson lämnat Carlgren en lapp på vilken stått antecknat
resultatet för samtliga 400 skott som lossats vid skjutningen. Carlgren hade
då meddelat, att avsikten varit att markering skulle ske efter varje 100-skottsserie. Carlsson hade genmält, att han icke fått underrättelse om något
tecken för markering. Carlgren hade frågat, huruvida Carlsson sett att skjutningen
skett i vänstervarv och att flygplanet därefter gjort högersväng.
Carlsson hade medgivit att han sett detta. Carlgren hade då sagt att just denna
övergång vore tecken för markering. Härtill hade Carlsson svarat att han
trott att flygplanet gjort högersväng därför att det därigenom kommit närmare
landningsfältet. Carlgren hade vid detta samtal med Carlsson troligen
även sagt, att man från markörskyddet kunde se när flygplanet ginge hem.
Genom fönstret i markörboden kunde man se när flygplanet ändrade varv.
— Carlgren kände icke till något annat system för tecken till markering än
just övergång till motsatt varv med flygplanet. Detta system hade använts
vid flygflottiljen hela den tid Carlgren hade tjänstgjort där. Även om Carlsson
icke erhållit några direktiv för huru markering skulle ske borde han av
allmänna militära grunder hava förstått att markering skulle ske efter varje
serie.

I anledning av Carlgrens sistnämnda påstående påpekades att detta strede
mot bestämmelserna i markörchefsinstruktionen att markering skall ske efter
order eller efter anbefallt tecken från skjutande flygplan.

Carlgren medgav riktigheten av detta påpekande.

Carlgren uppgav vidare: Den 19 januari hade Carlgren givit furiren Persson
order om att Carlsson skulle avdelas såsom markörchef och att Carlsson
skulle erhålla underrättelser om att seriernas längd vore 100 skott. Sedan
Persson erhållit denna order hade han yttrat ungefär följande: »Då skall
jag instruera honom så att det icke upprepas vad som hände i går.» Persson
hade nämligen fått underrättelse om att Carlsson föregående dag markerat
först efter samtliga 400 skott. Några vidare instruktioner hade Carlgren icke
givit eller anbefallt emedan Carlgren varit av den uppfattningen att Carlsson
efter föregående dags samtal förstått huru markeringen skulle ske.

På särskild fråga huruvida Carlgren vid samtalet med Carlsson på eftermiddagen
den 18 januari såsom Carlsson påstått yttrat: »Det borde Ni ha
kunnat räkna ut med den lilla hjärna Ni är begåvad med», uppgav Carlgren
all han icke kunde erinra sig hava fällt något dylikt yttrande.

Furiren Persson berättade: Den 18 januari hade Carlsson enligt Carlgrens
order tjänstgjort såsom markörchef. Carlsson hade verkställt marke -

76

ring törst efter hela skjutningen. 400 skott hade lossats och av dessa hade,
såvitt Persson kunde erinra sig, 114 varit träffar. Antalet lossade skott
kände Persson till av den anledningen att han förde liggare däröver. Träffantalet
hade Persson fått reda på genom att Carlgren den 18 januari på
eftermiddagen visat honom Carlssons lapp med anteckningarna om skjutresultatet.
Carlgren hade vid detta tillfälle varit mycket arg emedan Carlsson
icke markerat efter varje serie, vilket uppenbarligen varit Carlgrens
mening att Carlsson skolat göra. — Den 19 januari på morgonen hade
Persson utanför L-hangaren av Carlgren blivit beordrad att skicka markörerna
ned till skjutbanan. Persson hade frågat om Carlsson skulle vara
markörbefälhavare. Carlgren hade därtill svarat ja. Persson hade då frågat
om han skulle giva Carlsson sådana bestämmelser att det icke
skulle bliva samma fel begångna som föregående dag. Carlgren hade
samtyckt härtill och yttrat att man skulle skjuta 100-skottsserier. Några
andra direktiv hade Carlgren icke givit. Persson hade givit Carlsson
följande order. Carlsson skulle omedelbart ned till skjutbanan
som markörbefälhavare. Markering skulle ske efter 100 skott, semaforen
skulle vara svängd och vid markeringen skulle den röda skärmen visas.
Flygplanets övergång till motsatt varv vore tecken till att markering
skulle ske. Carlsson hade då yttrat ungefär följande: »1 går sköt dom i

vänster varv hela tiden.» Härtill hade Persson genmält: »Ja då är det markering
efter högervarv.» Det hade varit starkt motorbuller under ordergivningen,
varför det vore möjligt att icke alla ord uppfattats fullt tydligt.
— Under tjänstgöring i Karlsborg hade Persson några gånger suttit med i
flygplan under skjutning och hade då lagt märke till att planet efter skjutning
gått över till motsatt varv. Persson hade räknat ut, att övergången
till motsatt varv utgjorde tecken till markering, men hade aldrig sett detta
i någon instruktion och hade icke heller blivit undervisad om att det förhölle
sig på detta sätt. Enligt Perssons mening hade det icke varit så lätt
för Carlsson att begripa när han skulle markera eftersom han icke blivit
fullständigt instruerad härom.

På särskild anledning uppgav Persson att han för någon tid sedan hört
en av flottiljens sergeanter vid en instruktion i skjutning utlägga bestämmelsen
i skjutinstruktion för flygvapnet, flygplankulspruta, mom. 114, att
skytt skall hava uppfattat signal om skjuttillstånd innan skjutning utföres,
på det sätt att skytten före varje eldskur skulle se att det vore klart till skjutning
därvid han icke finge fråga föraren utan själv skulle förvissa sig om
förhållandena.

Sergeanten Nilsson uppgav: Han hade någon gång under förra hälften
av januari månad 1939 erhållit order av Carlgren att instruera ett antal
värnpliktiga så att de skulle kunna användas såsom markörer. Nilsson
hade med anledning härav instruerat aspiranten Encrantz samt värnpliktiga
nr 34 Edström, nr 119 Pettersson och nr 34 Lindberg. Instruktionen
hade skett på det sätt åt! Nilsson gått igenom markörchef sinstruktionen
ibilaga C: 2 till Beskrivning över Bombfällnings- och Skjutplatser vid F. 4)

77

och vidare omtalat sina erfarenheter från sin tjänstgöring i Karlsborg under
sommaren 1938 då han fungerat såsom biträdande målofficer. Nilsson
hade också beskrivit flygplanens banor i luften, olika eldgivningssätt in. m.
Han hade under instruktionen yttrat att skjutningarna troligen komme att
tillgå på samma sätt som i Karlsborg, d. v. s. att flygplanen under skjutningen
skulle gå i visst varv och efter avslutad skjutning svänga av åt
motsatt håll. Nilsson hade framhållit att »övergång till motsatt varv» dock
icke vore något fastställt tecken för markering. Nilsson hade under tjänstgöringen
i Karlsborg sommaren 1938 lärt sig innebörden av tecknet övergång
till motsatt varv. Någon instruktion härom hade han emellertid icke
erhållit utan hade endast fått reda på det genom samtal med sin företrädare
såsom biträdande målofficer. Vid skjutningen i Karlsborg hade, såvitt
Nilsson kunde erinra sig, alltid skjutits i vänstervarv, varför övergång
till högervarv betytt markering. Nilsson hade en gång tidigare tjänstgjort
vid skjutningar från flygplan, nämligen i Rinkaby år 1933. Vid dessa skjutningar
hade icke använts några tecken från flygplanen då markering skulle
ske eftersom flygplanen landade så nära målen att order om markering kunde
givas från landningsplatsen. — Nilsson saknade kännedom om huru det
tillgått vid skjutningarna den 18 januari. Den 19 januari på morgonen
skulle Nilsson deltaga i en bombfällningsövning. Då han just varit på väg
till sitt flygplan hade han fått veta att det samma dag även skulle bliva
skjutningar. Då han observerat en av markörerna, nämligen nr 34 Edström,
i närheten hade han kallat på denne och påmint honom om säkerhetsbestämmelserna
för skjutning, om semaforen, om den röda flaggan och
om skärmen som markörerna skulle hava med sig vid markering. Nilsson
hade även sagt till Edström att han noga skulle hålla uppsikt på flygplanens
varv. Därefter hade Nilsson och Edström skilts åt.

Aspiranten Encrantz förmälde: Ungefär en vecka före olyckshändelsen
hade Encrantz, som uttagits till markörbefälhavare, jämte nr 34 Lindberg
och två andra värnpliktiga erhållit instruktion angående markörtjänsten av
sergeanten Nilsson. Nilsson hade därvid dels omtalat huru olika slag av
måltavlor såge ut. dels omnämnt vilka åtgärder som enligt säkerhetsbestämmelserna
skulle vidtagas före skjutning, nämligen hissande av flagg,
uppsättande av varningsskylt in. in., dels också givit instruktioner angående
semaforens användande för olika signaler. Nilsson hade även omnämnt att
flygplan under skjutningen brukade gå i visst varv — om han därvid nämnt
höger- eller vänstervarv erinrade sig Encrantz icke — och att avslutning
sedan skedde genom övergång till motsatt varv, vilket betydde markering.
Nilsson hade tillagt att detta tecken för markering dock icke vore officiellt
fastställt. Encrantz hade även erhållit skriftlig markörchefsinstruktioU motsvarande
bilaga C: 2 till »Beskrivning över Bombfällnings- och Skjutplatser
vid F. 4.» Encrantz hade icke tjänstgjort såsom markörbefälhavare förrän
efter olyckshändelsen, emedan han varit upptagen av annan tjänstgöring.
Sammanlagt hade han tjänstgjort som markörbefälhavare 7 eller 8 gånger.
Såväl skjutningarna som markeringen hade de gånger Encrantz tjänstgjort

78

som markörbefälhavare i allt gått efter föreskrifterna i ett den 20 januari
1939 utfärdat tillägg till ovannämnda beskrivning. Encrantz hade under
sommaren 1938 tjänstgjort vid bombkursen i Karlsborg. Divisionschefen,
kaptenen Carlgren hade under kursen meddelat att skjutningarna skulle gå
i högervarv. Denna order hade också till alla delar blivit följd. Avslutning
hade skett med vänstersväng, vilket varit tecken för markering.

I anledning av Nilssons och Encrantz uppgifter om de varv i vilka skjutning
skedde under övningarna i Karlsborg skulle antecknas att Nilsson och
Encrantz icke tjänstgjort vid samma division.

Värnpliktige Sjöberg berättade: Han hade icke varit närvarande vid sergeanten
Nilssons genomgång för markörerna, eftersom han icke varit uttagen
som ordinarie markör. Anledningen till att han tjänstgjort vid skjutningarna
den 18 och den 19 januari hade varit att nr 204 Persson varit
sjuk. Vid skjutningarna den 18 januari hade det icke varit tal om någon
markering förrän efter samtliga skjutningar. På eftermiddagen samma
dag hade Sjöberg träffat Carlsson, vilken omtalat att han fått utskällning
av Carlgren för att han icke markerat riktigt. Carlsson hade tyckt att det
varit egendomligt att han fått förebråelser eftersom han icke fått någon
instruktion om hur han skulle göra. Den 19 januari hade Sjöberg haft den
uppfattningen att markering skulle ske efter det flygplanet gjort högervarv.
Han hade emellertid tyckt att det varit egendomligt att flygplanet gjorde
högersväng redan efter första eldskuren. När flygplanet därefter kom tillbaka
utan att skjuta hade Sjöberg liksom de andra markörerna trott att
föraren menat att de skulle påskynda markeringen. Sjöberg hade slagit om
semaforen eller åtminstone hjälpt till härmed. Carlsson hade tagit den röda
skärmen, och alla tre hade de befunnit sig på eller vid målställningen
då det tredje anfallet insatts. Efter olyckshändelsen hade Sjöberg tjänstgjort
som markör flera gånger, och han hade därvid fått bättre instruktioner
av de aspiranter som då tjänstgjort som markörbefälhavare.

Värnpliktige Lindberg uppgav: Han hade varit uttagen såsom ordinarie
markör och hade några dagar före olyckshändelsen tillsammans med nr
119 Pettersson och nr 34 Edström samt i närvaro av Encrantz erhållit markörinstruktion
av sergeanten Nilsson. Nilsson hade därvid läst upp markörchefsinstruktionen
och omtalat bland annat huru semaforen skulle vara
inställd vid olika tillfällen. Nilsson hade omnämnt att skjutningen skulle
äga rum i vänstervarv med ett högervarv som avslutning, vilket betydde
markering. Nilsson hade vidare genomgått föreskrifterna om vamingstecknen,
om hissande av flagga, om uppsättande av varningsskylt etc. Lindberg
hade icke tjänstgjort såsom markör vare sig den 18 eller den 19 januari;
däremot hade han efter olyckshändelsen tjänstgjort vid ett flertal tillfällen.
Sedermera hade semaforen blivit utbytt mot signaldukar. Erforderliga
instruktioner för dessas utläggande hade Lindberg erhållit av Encrantz.

Värnpliktige Pettersson berättade: Han hade varit uttagen till markör och
hade någon gång efter nyårstiden 1939 av sergeanten Nilsson erhållit in -

79

struktion angående måltavlor, semaforeiing och varningsmärken. Om markeringen
hade Nilsson sagt att det icke funnits några särskilda bestämmelser
härom och att markörerna skulle få närmare order då de skulle tjänstgöra.
Nilsson hade yttrat, att om planet under skjutningen körde vänstervarv,
så skulle markering ske efter övergång till högervarv. Pettersson
hade uppfattat detta yttrande som ett exempel och icke som ett uttalande
att skjutning alltid skedde i vänstervarv. Pettersson hade tjänstgjort som
markör törsta gången några dagar efter olyckshändelsen. Skjutning och
markering hade då gått enligt föreskrifterna i tillägget till den förut nämnda
»beskrivningen». Vid de flesta tillfällena hade Encrantz tjänstgjort som
markörchef.

Värnpliktige Persson uppgav: Han hade varit uttagen till ordinarie markör
men hade icke tjänstgjort förrän efter olyckshändelsen. Han hade icke fått
någon annan instruktion än den han första gången han tjänstgjort erhållit
av Encrantz, vilken då varit markörbefälhavare. Encrantz hade givit mycket
fullständiga och noggranna instruktioner. Skjutning och markering hade
alla gånger Persson tjänstgjort skett enligt föreskrifterna i tillägget till »beskrivningen».

Vid förhöret med värnpliktige Edström berättade denne: Ungefär en vecka
före olyckshändelsen hade Edström och några kamrater av sergeanten Nilsson
erhållit instruktion angående tjänstgöringen såsom markörer. Instruktionen
hade omfattat bland annat säkerhetsföreskrifterna och semaforsignalerna.
Om markeringen hade Nilsson yttrat att markering skulle ske på
förarens tecken. Däremot hade Nilsson icke sagt vilka dessa tecken skulle
vara. För tjänstgöringen den 18 januari hade Edström icke erhållit några
närmare instruktioner. På Carlssons order hade Edström och Sjöberg satt
upp tavlan på ställningen och i övrigt gjort klart för skjutning. Därefter
hade de icke gjort någonting förrän skjutningen varit slut. Carlsson hade
talat om, att när flygplanet flöge över målet och vippade med vingarna,
så vore skjutningen slut och markörerna kunde gå hem. När flygplanet slutligen
gjort detta tecken hade markörerna också tagit ned tavlan och gjort
klart efter skjutningen samt återvänt till lägret. Edström hade icke haft
någon uppfattning av huruvida markeringen skett riktigt eller icke. På
eftermiddagen hade Carlsson lämnat in skjutresultaten till Carlgren. När
Carlsson kommit ut från denne hade han talat om att markörerna förfarit
felaktigt och att de skulle hava markerat för varje högersväng. — Ej heller
den 19 januari hade Edström erhållit några närmare instruktioner angående
markeringen. Han hade därför, liksom både Carlsson och Sjöberg, trott
att markeringen skulle ske på sannna sätt som på onsdagen —- enligt den
uppfattning de erhållit föregående kväll — nämligen åt! markering skulle ske
efter högervarv. De hade icke hunnit göra i ordning allt för skjutning, då
flygplanet anlände till skjutbanan. Flygplanet hade kretsat i vänstervarv till
dess att markörerna signalerat klart med semaforen. Strax därefter insattes
ett anfall och en eldskur avlossades. Då flygplanet passerat målet, svängde
det åt höger och flög tillhaka. Markörerna hade härav fått den uppfatt -

80

ningen att markering skulle ske. Carlsson hade svängt semaforen och de
andra hade tagit klisterlappar och penna för att gå till måltavlan och markera.
De hade då sett att flygplanet åter var på väg mot målet, varför de
stannat kvar bakom markörskyddet. Då inget skott avlossats och flygplanet
gjort samma högersväng som efter första anfallet, hade markörerna
blivit övertygade om att föraren väntade på markering. De hade därför
gått till måltavlan, där de befunnit sig då det tredje anfallet kom. — Edström
hade träffats av två skott, vilka orsakat köttsår i låren.

Överstelöjtnanten Tornberg, som hördes dels före och dels efter förhören
med övriga personer, uppgav bland annat följande:

Skjutningen den 19 januari hade tillgått så som Tornberg omnämnt i sin
skriftliga, den 20 januari 1939 dagtecknade redogörelse. Tornberg hade nu
intet att tillägga i dessa delar. Enligt Tornbergs mening vore det oförklarligt
hur markörerna kunnat få den uppfattningen, att markering skulle ske
redan efter första anfallet som avslutats med en högersväng. Olyckshändelsen
hade orsakats av en hel serie av missförstånd och olyckliga omständigheter.
Tornberg hade vid det andra anfallet haft den uppfattningen
att allt fortfarande varit klart för skjutning. Föreskriften i skjutinstruktion
för flygvapnet, flygplankulspruta, mom. 114, att skytt skall hava uppfattat
signal om skjuttillstånd innan skjutning utföres, vore icke fullt tydlig med
hänsyn till att man kunde tillägga begreppet »skjutning» olika betydelser.
Det kunde nämligen avse dels »skjutserie» dels »skottlossning». I förevarande
fall hade Tornberg icke insatt första anfallet förrän han sett att
semaforen svängts till »klart för skjutning». Då han icke haft den ringaste
anledning att antaga att markörerna skulle, i strid med tillämpade
regler, börja markera redan efter det första anfallet, hade Tornberg icke
ansett sig hava haft anledning att under de fortsatta anfallen i serien ägna
lika skarp uppmärksamhet åt signalerna. Den tid han för varje anfall haft
till förfogande för observationer hade varit synnerligen kort. Med hänsyn
till flygplanets hastighet och terrängens beskaffenhet hade han nämligen icke
haft mera än ungefär två sekunder på sig för att både göra iakttagelser i
fråga om signalerna och rikta in planet och kulsprutan mot målet. —- Enligt
organisationen vore sergeanten Nilsson målofficer. Denne hade emellertid
den 19 januari deltagit i bombfällningsövningar och hade därför icke haft
någon möjlighet att leda markörerna. — Tornberg ville icke ifrågasätta
annat än att de av flottiljens underbefäl som befunne sig på samma utbildningsstadium
som Carlsson saknade kännedom om att »övergång till motsatt
varv» vid skjutning vore tecken att markering skulle ske, såvida de icke
erhållit särskild instruktion om innebörden av tecknet. Endast ett jämförelsevis
ringa antal underbefäl erhölle särskild markörutbildning. I

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 23 februari 1939, anförde militieombudsmannen,
efter en redogörelse för vad sålunda förekommit, följande: -

81

Skjutinstruktionen för flygvapnet, flygplankulspruta (SIF, f) innehölle i
§ 20, säkerhetsföreskrifter, bl. a. följande bestämmelser:

»89. Flottiljchef åligger, att utöver i denna instruktion givna säkerhetsföreskrifter
av allmän natur anbefalla särskilda säkerhetsföreskrifter för
plats, där honom underställt förband utför skjutning.

90. Divisionschef (chef för skola eller kurs) åligger att utöver i denna
instruktion givna eller för viss plats särskilt gällande bestämmelser utfärda
de ytterligare säkerhetsföreskrifter, som av behovet påkallas.

100. Envar är skyldig, att till övningsledare ofördröjligen anmäla sådana
förhållanden, som av hänsyn till säkerheten böra föranleda att pågående
skjutning avbrytes, ävensom att av sådant skäl inställa eller avbryta anbefalld
övning.

Luftskjutning och markskjutning mot luft mål.

110. För personal, som under skjutning uppehåller sig inom riskzon, skola
betryggande skyddsanordningar vara vidtagna.

in. Säkerhetsposter och personal, som under skjutning tjänstgör inom
riskzon, skola vara försedda med skriftliga instruktioner.

Ovan nämnd personal far endast på målofficers eller övningsledares order
lämna sina tjänstgöringsplatser.

112. Nedanstående signalsystem användas för förbindelse med flygplan i
luften.

Duksignalerna kompletteras eller ersättas vid luftskjutning mot markmål,
då så lämpligen kan ske, med semafor, vilken i regel anbringas vid markörskydd,
så att den kan manövreras inifrån detta.

114. Skytt skall hava uppfattat signal om skjuttillstånd innan skjutning
utföres.

11Ö. Vid luftskjutning mot markmål skall under markering röd skärm
1 X 1 in vara uppställd vid målen.

120. Vid skjutning mot mark-(vatten-) mål och bogserat luftmål får eld
icke avgivas på kortare avstånd än 50 in, vid skjutning mot mark- (vatten-) -mål dessutom icke på lägre höjd än 20 in.»

Vid instruktionen hade såsom bilaga 6 fogats ett exempel på instruktion
för markörbefälhavare.

Genom flottiljorder nr 48/1938 hade fastställts »Beskrivning över Bombfällnings-
och Skjutplatser vid F 4». I denna vore skjutplatsen å Bynäsets
norra udde betecknad med C. Av de för samtliga bombfällnings- och
skjutplatser gällande gemensamma bestämmelserna skulle intagas följande
moment:

»0. Övningsledare vid bombfällnings- och skjutövningar är---an svarig

för att utfärdade bestämmelser och föreskrifter efterföljas vad som
gäller tjänsten i luften.

7. Målofficer är ansvarig för att utfärdade bestämmelser och

föreskrifter efterföljas vad som gäller säkerhets- och signaltjänst.»

6 .1990,15. Mil it u

82

Beskrivningen över sk.jutplatsen C innehölle bl. a. följande:

»I. Skjutplatsens användning.

Skjutplatsen är avsedd för luftskjutning mot markmål med fast och rörlig
kulspruta.

II. Beskrivning.

Signalstation: Vid markörskyddet: semafor.

Telefonlinje: Permanent linje: markörskyddet — mätcentralen.

Målofficer: I markörskyddet.

III. ---»

Såsom bilaga C: 2 vore intagen »Instruktion för markörchefen på skjutplatsen
C, på Bynäsets norra udde». Denna instruktion, som i huvudsakliga
delar vore överensstämmande med det vid SIF, f, såsom bilaga 6 fogade
exemplet till instruktion för markörbefälhavare, vore av följande lydelse: »1.

Markörchefen lyder under målofficeren.

2. Markörchefen åligger:

att instruera honom underställd personal samt ansvara för dessas säkerhet; att

enligt målofficerens order iordningställa mål och materiel för markering; att

före skjutning utsätta röd skärm och varningstavla å vägen till markörskyddet
omkring 50 meter sydöst detsamma;

att avspana riskzonen;

att under skjutningen övervaka från markörskyddet synlig del av riskzonen; att

till målofficeren anmäla när allt är klart för skjutning; härvid skall
markörpersonalen befinna sig i markörskyddet;

att med användande av nedanstående signalsystem (p 3) ombesörja signalering
med fpl i luften;

att efter order (eller anbefallt tecken från skjutande fpl) skyndsamt verkställa
markering, varunder röd skärm uppställes vid målen;

att tillse att ingen under några omständigheter lämnar markörskyddet
under det eldgivning pågår eller kan väntas;

att till målofficeren omedelbart anmäla om fel uppstått å målanordningarna
eller om riskzonen (av annan anledning än markering) icke är klar;

att föra skjutprotokoll och anteckningar över eldens läge (när nedslag
kunna iakttagas) samt efter skjutningens slut överlämna dessa handlingar
till målofficeren;

att efter skjutningens slut intaga målanordningarna och nedhala röda
flaggan.

3. För samband med fpl i luften användes nedanstående signalsystem.

Dager

Semafor

Mörker

Strålkastare

Betydelse

Vitt-rött mot skjutriktningen

Fast sken

Klart för skjutning

Svart mot skjutriktningen

...- upprepade gånger

Icke klart för skjutning; vänta

Kantställd i skjutriktningen

. — .. upprepade gånger

Icke klart för skjutning; landa

4. Denna instruktion skall vara anslagen i markörskyddet.»

I signalschemat hade semaforens utseende i olika ställningar återgivits.

83

Den 20 januari 1939 — efter olyckshändelsen och i anledning av denna
— hade följande tillägg gjorts till ovannämnda »Beskrivning» såvitt rörde
skjutplatsen C:

»III: 5. Flygtrafiken sker i högervarv vid skjutning med fast ksp.

6. Markering vid skjutning med fast ksp får ej utföras förrän fpl (-en)
omedelbart efter sista anfallet på cirka 50 m höjd utfört 90° sväng åt höger
samt därefter ett flertal vingtippningar.

7. Markering vid skjutning med rörlig ksp får ej utföras förrän fpl
(-en) vid och efter passerandet över tavlorna på kurs från Bynäset mot
»V» i Västbyn (karta arméns förläggningsorter: Östersund) på cirka 50 in
höjd utfört ett flertal vingtippningar.»

Samtidigt hade i instruktion för markörchefen på skjutplatsen C till satsen
»att med användande av — — -— luften» fogats »samt därvid kontrolleras
att fpl (-en) uppfattat signalen innan markörskyddet lämnas».

Markörbefälhavaren, vicekorpralen Carlsson hade, innan han dagen före
olyckshändelsen för första gången tjänstgjorde såsom markörbefälhavare
av divisionschefen, kaptenen Carlgren, erhållit ett exemplar av »Instruktion
för markörchefen på skjutplatsen C, på Bynäsets norra udde». Denna instruktion
innehölle bl. a. den föreskriften att det ålåge markörchefen att
efter order eller anbefallt tecken från skjutande flygplan skyndsamt verkställa
markering. För att markering skulle ske förutsattes sålunda i instruktionen,
att antingen särskild order gåves därom eller från det skjutande
flygplanet gåves ett tecken som anbefallts såsom signal till markering.
Under skjutningarna den 18 januari hade ostridigt icke givits någon
order om markering. Däremot hade från flygplanet givits tecken
som avsetts skola betyda att markering skulle ske. Under skjutningen hade
flygplanet nämligen gått i vänstervarv och hade, efter avslutande av
varje serie om 100 skott, svängt åt höger. Denna »övergång till motsatt
varv» hade avsetts vara tecken till markering. Enligt vad som blivit upplyst
hade »övergång till motsatt varv» sedan lång tid tillbaka använts som
ett tecken med denna innebörd utan att dock hava blivit på något sätt
fastställt som sådant. Då Carlsson saknat varje kännedom om innebörden
av tecknet hade han icke verkställt markering förrän efter det all
skjutning för dagen avslutats. Härför hade han erhållit förebråelser av
Carlgren. Denne hade nämligen utgått ifrån att Carlsson känt till innebörden
av tecknet. Carlgren hade därjämte gjort gällande att Carlsson,
även om inga särskilda direktiv givits, av allmänna militära grunder borde
hava förstått att markering skulle ske efter varje serie.

Den skriftliga instruktion Carlsson erhållit innehölle såsom ovan nämnts
intet som kunnat vara till lians ledning i fråga om markeringen. Ej heller
hade Carlgren, då han givit Carlsson order att tjänstgöra som markörbefälhavare,
givit honom erforderliga kompletterande anvisningar. Betydelsen
av tecknet »övergång till motsatt varv» hade Carlsson icke känt till
och han hade icke heller kunnat sägas vara skyldig att känna till betydelsen
därav. Det skulle för övrigt varit direkt stridande mot gällande be -

84

stämmelser att utan vidare verkställa markering efter varje skjuten serie.
Markörcliefsinstruktionen talade endast om markering på order eller efter
anbefallt tecken från det skjutande flygplanet men nämnde ingenting om
att markering skulle ske efter visst antal lossade skott. Härav framginge
att det varit oberättigat av Carlgren att giva Carlsson förebråelser för hans
sätt att utföra markeringen. Den form i vilken förebråelserna givits hade
varit för Carlsson kränkande.

Carlsson hade uppgivit, att han av Carlgrens yttranden på eftermiddagen
den 18 januari fått den uppfattningen att markering skolat ske efter det
flygplanet gjort högersväng. Härvid hade Carlsson visserligen gjort sig
skyldig till en missuppfattning men denna missuppfattning syntes vara
förklarlig med hänsyn till dels Carlssons bristande kännedom om förhållanden
som av Carlgren ansetts vara kända för Carlsson, dels det sätt, på
vilket Carlgren framfört sina anmärkningar mot Carlsson.

Sin uppfattning om markeringsföreskrifterna hade Carlsson meddelat de
båda markörerna och dessa hade i likhet med Carlsson själv den 19 januari
varit av den övertygelsen att markering skulle ske efter högersväng av
flygplanet. I enlighet härmed hade de också handlat. Någon erinran syntes
icke kunna riktas mot deras handlingssätt om man toge i betraktande
de instruktioner de erhållit. Då Carlsson och markörerna slutit sig till att
markering skolat ske, hade de sålunda vidtagit alla de åtgärder som enligt
markörcliefsinstruktionen eller eljest ålegat dem att vidtaga. Semaforen
hade blivit svängd så att den visat den föreskrivna signalen »icke klart för
skjutning» och den föreskrivna röda skärmen hade placerats vid måltavlan.
Sedan dessa åtgärder vidtagits av markörerna hade det ålegat Tornberg
att inställa vidare eldgivning tills tecknen åter visat att det varit klart
för skjutning. Tornbergs skyldighet att underlåta eldgivning hade varit
ovillkorlig och hade icke varit beroende av huruvida markörerna genom
sina åtgärder handlat riktigt eller ej.

Tornberg hade uppgivit att han icke kunnat iakttaga någon förändring
av semaforens inställning före det andra och det tredje anfallet mot målet.
Han hade åberopat att dels det långa avståndet från flygplanet till målet,
dels bakgrundens beskaffenhet gjort det svårt att urskilja semaforen från
luften, särskilt som han haft ett mycket kort tidsmoment på sig för erforderliga
observationer. Även om så vore förhållandet torde emellertid Tornberg
icke vara fritagen från ansvar för det skedda. Jämlikt mom. 114 skjutinstruktionen
för flygvapnet, flygplankulspruta, skulle skytt nämligen hava
uppfattat signal om skjuttillstånd innan skjutning utfördes. I förevarande fall
hade detta betytt att Tornberg vid varje anfall mot målet före skottlossningen
haft att förvissa sig om att signalerna visat klart till skjutning. Det hade
icke varit tillräckligt att Tornberg icke lagt märke till någon förändring i
signalerna; han hade skolat skaffa sig en positiv visshet om att allt varit
klart för skjutning innan han öppnat elden. Detta hade emellertid Tornberg
underlåtit.

Militieombudsmannen funne sålunda att såväl Tornberg som Carlgren låtit
försummelser komma sig till last, Tornberg genom att avgiva eld från

85

flygplanet utan att hava förvissat sig om att signal om skjuttillstånd givits
samt Carlgren genom att hava beordrat Carlsson till den synnerligen riskfyllda
och ansvarsfulla tjänstgöringen som markörbefälhavare utan att förvissa
sig om att Carlsson erhållit erforderlig utbildning härför och utan att
vare sig själv giva Carlsson tydliga instruktioner eller tillse att Carlsson instruerades
genom annans försorg. Därtill komme för Carlgrens del att Carlgren
vid det omtalade samtalet med Carlsson den 18 januari på eftermiddagen
fällt för Carlsson kränkande yttrande.

Tornbergs och Carlgrens förseelser vore av den beskaffenhet att militieombudsmannen
icke ansåge sig kunna underlåta att göra dem till föremål
för laga beivran. Militieombudsmannen uppdroge sålunda åt överkrigsfiskalsämbetet
att vid vederbörlig krigsdomstol ställa Tornberg och Carlgren
under tilltal för vad de enligt det ovan anförda låtit komma sig till last samt
därvid yrka ansvar å dem jämlikt lag och sakens beskaffenhet. Då Tornberg
och Carlgren genom sina försummelser måste anses vållande till de Edström
åsamkade skadorna borde denne givas tillfälle att inför krigsdomstolen framställa
de ersättningsyrkanden till vilka han kunde anse sig hava fog.

Till fullgörande av det sålunda erhållna uppdraget lät överkrigsfiskalsämbetet
ställa Tornberg och Carlgren under tilltal vid Norrlands artilleriregementes
krigsrätt under yrkande om ansvar å envar av dem enligt 130 §
strafflagen för krigsmakten och 14 kap. 17 § allmänna strafflagen samt å
Carlgren dessutom enligt 91 § strafflagen för krigsmakten. Edström inställde
sig vid krigsrätten såsom målsägande samt fordrade skadestånd av Tornberg
och Carlgren.

Vid krigsrätten där åtskillig utredning förebragtes i olika hänseenden antecknades
såsom ostridigt att semaforen vid skjutplatsen författningsenligt
bort hava en diameter av omkring 3 meter men att densamma ostridigt icke
varit mera än 1.53 meter i diameter. Tornberg uppgav i anslutning härtill
att en semafor som haft en diameter av omkring 3 meter vid nu ifrågavarande
tillfälle varit lika svår att upptäcka som den som använts. I fråga om
den ovan omtalade bestämmelsen i skjutinstruktionen för flygvapnet, flygplankulspruta,
mom. 114 gjorde Tornberg gällande att densamma tolkats
och vid flottiljen tolkades så som om därmed föreskreves att skytten före
skjutseries början, icke före varje anfall, skulle hava uppfattat signal om
skjuttillstånd.

Vid krigsrätten företeddes av Carlgrens rättegångsbiträde ett så lydande
intyg:

»Härmed intygas, att jag uppfattat kapten Carlgrens yttrande den 18/, på
em såsom en förebråelse men icke känt mig kränkt av yttrandet.

B. Hj. Carlsson

Vice korpral nr 93

Bevittnas: Nils Persson Sven E. Ekström.»

86

Krigsrätten meddelade utslag i målet den 22 mars 1939 och utlät sig därvid:
Vad först anginge åklagarens yrkande om ansvar å Carlgren jämlikt

91 § strafflagen för krigsmakten för det Carlgren under samtal med Carlsson
den 18 januari 1939 fällt för denne kränkande yttrande, så enär mot Carlgrens
bestridande icke styrkts, att Carlgren genom smädligt yttrande därvid
förolämpat Carlsson, bleve åklagarens i denna del av målet förda talan av
krigsrätten ogillad. Beträffande härefter åklagarens ansvarsyrkande å Carlgren
för det Carlsson vid i målet omförmälda skjutövningar beordrats som
markörbefälhavare utan att Carlsson dessförinnan erhållit tydliga instruktioner
och för uppdraget erforderlig utbildning, funne krigsrätten väl utrett,
att någon särskild utbildning för uppdraget icke lämnats vederbörande ävensom
att Carlgren, då han med anledning därav, att den skriftliga instruktion,
som lämnats till Carlsson, icke innehållit fullt uttömmande bestämmelser om
sättet för ordergivning för markering, lämnat Carlsson förtydligande anvisningar
härutinnan, underlåtit att förvissa sig om att Carlsson till fullo uppfattat
anvisningarnas innebörd särskilt i fråga om betydelsen av tecknet
»övergång till motsatt varv», men enär den försummelse, som Carlgren uti
ifrågavarande avseende kunde hava låtit komma sig till last, på grund av omständigheterna
i målet icke kunde vara av beskaffenhet att för Carlgren böra
föranleda ansvar såsom för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt, prövade
krigsrätten rättvist jämväl i denna del ogilla åklagarens ansvarsyrkande.
Vidkommande slutligen åklagarens mot Tornberg förda ansvarstalan funne
krigsrätten utrett, att Tornberg, då han den 19 sagda januari påbörjat i
målet omföx-mälda skjutning med fast kulspruta från flygplan, omfattande
eu serie om 100 skott mot tavelmål å skjutplatsen vid Bynäsets norra udde,
förvissat sig om att vid övningen använda signalsystem med semafor utvisat,
att skjuttillstånd givits. Med hänsyn till avfatlningen av mom. 114
i skjutinstruktionen för flygvapnet, flygplankulspruta, om att skytt skulle
hava uppfattat signal om skjuttillstånd, innan skjutning utfördes, kunde det
icke anses hava ålegat Tornberg att före varje särskilt anfall tillse, huruvida
hinder för skottlossning sedermera uppkommit, utan måste Tornberg fastmer
anses hava haft skälig anledning utgå från att markörerna behörigen
instruerats om att skjutningen avsåge en serie om 100 skott med på varandra
följande anfall samt att markering först efter samtliga anfalls avslutande
och efter det flygplanet därpå övergått i motsatt varv mot det, som
vid skjutningen använts, finge äga rum. Då Tornberg sålunda icke gjort
sig skyldig till någon försummelse i av åklagaren påtalat avseende, prövade
krigsrätten rättvist ävenledes ogilla åklagarens mot Tornberg framställda
ansvarsyrkande. Vid denna utgång av målet bleve av Edström framställda
ersättningsyrkanden av krigsrätten ogillade. I

I skrivelse den 4 april 1939 uppdrog militieombudsmannen åt överkrigsfiskalsämbetet
att i krigshovrätten överklaga regementskrigsrättens utslag
varvid ämbetet skulle yrka att krigshovrätten måtte, med upphävande av
krigsrättens utslag, bifalla den mot Tornberg och Carlgren förda ansvarstalan.

87

I enlighet härmed anförde överkrigsfiskalsämbetet den 5 april 1939 besvär
över utslaget.

Därefter anförde militieombudsmannen i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet
den 19 april 1939 bland annat följande:

Vid talans utförande i krigshovrätten borde ämbetet åberopa vad militieombudsmannen
anfört i sin skrivelse till ämbetet den 23 februari 1939 däri
militieombudsmannen uppdragit åt ämbetet att ställa Tornberg och Carlgren
under tilltal vid regementskrigsrätten. Därutöver borde ämbetet anföra
följande. I ärendet vore ostridigt att den å skjutplatsen uppställda
semaforen icke varit av författningsenlig storlek. Dess diameter hade icke
varit mera än ungefär hälften av den föreskrivna eller blott 1.53 meter i
stället för 3 meter. Härför bure Tornberg otvivelaktigt ansvaret. Tornberg
hade uppgivit, att det vid det ifrågavarande tillfället varit betydelselöst,
huruvida semaforen haft den större diametern av 3 meter eller blott den
mindre enär den i båda fallen varit lika svår att upptäcka. Detta uttalande
vore i hög grad ägnat att väcka betänkligheter i fråga om säkerhetsanordningarnas
effektivitet överhuvud vid flottiljen. Vad Tornberg anfört kunde
i vart fall icke minska hans ansvar för det skedda, synnerligast som Tornberg
såsom flottiljchef måste hava ansvaret för att betryggande säkerhetsanordningar
vid skjutningar bleve vidtagna. De riskökningar som genom
de antydda anmärkningsvärda omständigheterna uppkommit vid ifrågavarande
skjutning borde väl närmast hava haft till följd att kravet på försiktighet
vid skjutningens utförande blivit skärpt hos den handlande. Överhuvud
syntes grunderna för Tornbergs argumentering icke hållbara. De
föreskrifter som vore meddelade om signalering från markörchefen till flygplanet
avsåge icke blott att möjliggöra meddelande från markörchefen till
flygplanet före en skjutnings början utan de måste även avse att giva markörchefen
möjlighet att avbryta skjutningen om skäl därtill kunde föreligga.
Markörchefen vore i sin instruktion ålagd att avspana riskzonen vid
skjutplatsen och att under skjutningen övervaka från markörskyddet synlig
del av denna zon. Han hade att till målofficeren omedelbart anmäla om
riskzonen icke vore klar. I förevarande fall hade ingen målofficer funnits
ulan markörchefen hade måst handla på eget ansvar. Om markörchefen,
sedan signalen »klart för skjutning» givits, observerat att någon person kommit
in i riskzonen eller att denna av annan liknande anledning icke längre
varit klar för skjutning, huru skulle han då handlat? Annan möjlighet hade
väl ej stått till buds än att omedelbart giva tecknet »icke klart för skjutning».
Detta tecken vore skytten pliktig att åtlyda; och han syntes icke ens
äga rätt att ingå i bedömande av huruvida det varit motiverat eller icke att
giva tecknet. Det vore sålunda markörchefen som i detta fall vore den bestämmande,
icke skytten. Denne kunde då icke heller vara fritagen från
skyldigheten att noga giva akt på markörchefens signaler. — Vad anginge
åtalet mot Carlgren hade militieombudsmannen särskilt aktgivit på det ovan
återgivna av Carlgrens rättegångsbiträde vid krigsrätten ingivna intyget. 1
skrivelse till krigsfiskalen den 4 april 1939 hade militieombudsmannen anmo -

88

dat denne att verkställa utredning angående tillkomsten av delta intyg. Med
anledning härav hade krigsfiskalen den 11 i samma månad inkommit med ett
protokoll fört vid förhör med Tornberg, Carlsson, furiren Persson, som bevittnat
intyget, samt Carlgren, vilka därvid uppgivit följande. Tornberg: Carlgren
hade någon dag efter det militieombudsmannens beslut om åtal offentliggjorts
i pressen för Tornberg i telefon omtalat, att Carlsson meddelat, att
Carlsson icke fattat Carlgrens yttrande såsom kränkande. Efter ytterligare
några dagar hade Tornberg för Carlgren framhållit lämpligheten av att Carlsson
medelst skriftligt intyg styrkte sitt muntliga meddelande till Carlgren
angående den ifrågasatta kränkningen. Sedan Tornberg och Carlgren hänvänt
sig till sin advokat, hade även denne uttalat, att det vore önskvärt att
erhålla nämnda skriftliga intyg från Carlsson. Någon ytterligare upplysning
angående intygets tillkomst hade Tornberg sig ej bekant. Carlsson: Troligen
den 27 februari 1939 hade Carlsson blivit inkallad på Carlgrens expedition.
Då Carlsson kommit dil hade Carlgren yttrat, att det vore obehagligt
för Carlgren att det i tidningspressen varit omnämnt, att Carlgren fällt för
Carlsson kränkande yttranden. Carlgren hade vidare sagt, att det ej varit
Carlgrens mening att kränka Carlsson, samt frågat, om Carlsson hade för
avsikt att vid krigsrätten föra någon talan mot Carlgren. På denna fråga
hade Carlsson förklarat sig ej kunna giva besked under uttalande, att Carlsson
ej visste, hur han skulle göra i en sådan belägenhet. Därefter hade Carlgren
bett Carlsson om ursäkt, varefter Carlsson förklarat, att han ej tänkte
framställa något yrkande mot Carlgren vid rätten. Huruvida Carlgren frågat,
om Carlsson känt sig kränkt, kunde Carlsson ej erinra sig. Endast Carlgren
hade vid detta tillfälle varit närvarande. Omkring en vecka före krigsrättens
sammanträde hade Carlsson åter inkallats på Carlgrens expedition,
där Persson då uppehållit sig. Carlgren hade då frågat Carlsson, om Carlsson
ville lämna skriftligt intyg om att han ej tänkte föra talan mot Carlgren för
det kränkande yttrandet. Carlsson hade förklarat sig villig därtill. Carlgren
hade föreslagit en formulering av intyget, vilken Carlsson ej velat godkänna.
Därefter hade intyget med bistånd av Persson erhållit den formulering, som
Carlsson underskrivit, varpå Persson och ett värnpliktigt skrivbiträde vid
namn Ekström bevittnat Carlssons namnteckning. Persson: Någon dag före
krigsrättssammanträdet, då Persson befunnit sig på Carlgrens expedition,
hade Carlgren tillsagt Persson att kalla in Carlsson på expeditionen. Sedan
Carlsson kommit dit, hade Carlgren i Perssons närvaro frågat Carlsson, om
denne känt sig kränkt av Carlgrens yttrande. Efter någon betänketid hade
Carlsson svarat nej, varefter Carlgren frågat Carlsson, om denne ville lämna
skriftligt intyg därpå, vilken fråga Carlsson bejakat. Carlgren hade då sagt,
att han helst såge, att Carlsson själv formulerade intyget. Efter något dröjsmål
hade Carlsson förklarat sig ej vara i stånd därtill, varför Carlgren frågat
Carlsson, om Carlsson ville, att Carlgren och Carlsson skulle hjälpas åt,
vilket Carlsson medgivit. I övrigt vitsordade Persson vad som därefter enligt
Carlssons berättelse tilldragit sig å expeditionen under uttalande att Perssons
medverkan till formuleringen bestode i att Persson föreslagit ordet förebrå -

89

else i intyget. Carlgren: Han hade, då han genom radio och tidningspress
erfarit, att han skulle hava fällt för Carlsson kränkande yttrande, blivit förvånad
och därför frågat Carlsson, om Carlsson känt sig kränkt och om Carlsson
vid det av militieombudsmannen föranstaltade förhöret sagt, att han
vore kränkt. Carlsson hade svarat, att han ej sagt att han vore
kränkt. Carlgren hade då förklarat, att hans avsikt ej varit att kränka,
och att han, om Carlsson mot förmodan kände sig kränkt, vore beredd att
framföra sin ursäkt därför. I övrigt vitsordade Carlgren riktigheten av vad
Carlsson och Persson uppgivit. — Ifrågavarande intyg borde enligt militieombudsmannens
mening helt lämnas åsido vid bedömandet av Carlgrens
ansvar. Man syntes nämligen kunna utgå ifrån att Carlsson under de förhållanden,
varunder intyget tillkommit, icke gärna skulle kunnat undandraga
sig att på sin divisionschefs begäran underteckna detsamma.

Jämväl målsäganden anförde besvär.

I sin över besvären avgivna förklaring uppgav Tornberg, bland annat,
att det varit utan hans vetskap som semaforen vid skjutplatsen å Bynäsets
norra del erhållit en diameter av endast 1.53 meter i stället för 3 meter och
att det först efter olyckshändelsen blivit Tornberg bekant att semaforen icke
utförts i föreskriven storlek.

Enligt vad militieombudsmannen inhämtat erhöll mom. 114 i skjutinstruktion
för flygvapnet, flygplankulspruta, efter olyckshändelsen följande ändrade
lydelse:

»Under skolövning skall skytt före varje anfall (löpning) hava uppfattat
signal eller meddelande om skjuttillstånd innan eld öppnas.

Vid tillämpningsövning gives signal eller meddelande om tillstånd att genomföra
övningen på ett sådant sätt, att övningens stridsmässiga utförande
därigenom icke förryc.kes.»

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 17 november 1939 därvid
krigshovrätten utlät sig:

Krigshovrätten funne ej skäl att göra ändring i krigsrättens utslag, såvitt
anginge den mot Carlgren förda ansvarstalan. Vidkommande åklagarens mot
Tornberg förda ansvarstalan, så hade visserligen Tornberg, såsom krigsrätten
funnit, före ifrågavarande övnings början förvissat sig om att det därvid
använda signalsystemet med semafor utvisat klart för skjutning. Det måste
emellertid anses jämväl hava ålegat Tornberg att, sedan markörerna under
övningens fortgång — oansett att order eller tecken för markering icke givits
— med semaforen signalerat »icke klart för skjutning» och påbörjat markering,
omedelbart inställa vidare eldgivning, tills signal åter givits om klart
för skjutningen. Så hade väl icke skett, men enär av utredningen framginge,
att omförmälda vid tillfället nyttjade slag av signalsystem icke i betraktande
av föreliggande omständigheter — särskilt målplatsens belysnings- och terrängförhållanden,
vilka gjort det svårt att på längre avstånd urskilja serna -

90

forsignalerna, samt det korta tidsmoment, som Tornberg för genomförande
av det med skjutningen avsedda syftet haft till förfogande för iakttagelser beträffande
målplatsen — varit av så ändamålsenlig beskaffenhet, som vederbort,
utan att detta förhållande skäligen kunde läggas Tornberg till last, samt
Tornberg med hänsyn härtill och till vad i övrigt i målet förekommit bland
annat den omständigheten att Tornberg saknat anledning förvänta avbrott i
övningen, icke gjort sig förfallen till ansvar för tjänstefel i åtalade hänseendet,
bleve det slut, krigsrättens utslag i denna del innehölle av krigshovrätten
fastställt. I övrigt funne krigshovrätten ej skäl att göra ändring i krigsrättens
utslag.1

Enär krigshovrätten sålunda icke godtagit Tornbergs och krigsrättens tolkning
av föreskrifterna i skjutinstruktionen för flygvapnet, flygplankulspruta,
mom. 114 utan anslutit sig till militieombudsmannens uppfattning huru föreskrifterna
rätteligen bort tolkas samt då, enligt vad av det ovan anförda
framgår, nämnda moment i skjutinstruktionen numera erhållit sådan lydelse
att någon feltolkning av föreskrifterna på sätt nu skett icke längre syntes
vara att befara beslöt militieombudsmannen att icke hos Ivungl. Maj:t fullfölja
åtalet.

7. Nattliga uppryckningsövningar beordrade vid Vaxholms kustartilleriregementes
signal- och minskola. Fråga huruvida elever därvid misshandlats.
Straffkommendering av de till skolan förlagda flaggkorpralerna har
förekommit, då dessa vägrat åtaga sig tjänstgöring såsom ordningsmän

vid dansbana.

Under signal- och minskolans vid Vaxholms kustartilleriregemente förläggning
till Korsö sommaren 1938 förekommo vissa anmärkningsvärda
missförhållanden, avseende, så vitt nu är i fråga, dels behandlingen av de
rekryter som anställts vid regementet den 1 november 1937, dels straffkommendering
av de till skolan förlagda flaggkorpralerna.

Utbildningen av de ifrågavarande rekryterna hade organiserats på följande
sätt. Rekrytskola pågick under tiden från och med november 1937
till och med den 28 augusti 1938. Tiden från och med november 1937 till
mitten av april 1938 utgjorde rekrytskolans första period, tiden från och
med den 20 april 1938 till rekrytskolans slut utgjorde skolans andra period.
Under sistnämnda period voro rekryterna under tiden till och med den
26 juni förlagda å Oskar-Fredriksborg samt från och med den 27
i sistnämnda månad till Korsö. Befälet å Korsö utövades av överstelöjtnanten
Gustaf Wesley Englund i egenskap av förläggningsgruppchef samt

1 I målets avgörande deltogo hovrättsrådet friherre H. J. Nordenskjöld, ordförande, samt
kommendören A. Hägg, översten H. Fahlström, hovrättsrådet H. Leijon och krigshovrättsrådet
E. Wikström. Krigshovrättsrådet Wikström var av skiljaktig mening och fann ej skäl att göra
ändring i krigsrättens utslag.

91

chef för regementets signal- och minskola. Eleverna vid signal- och minskolan
voro under Korsö-vistelsen organiserade till ett skolkompani, för
vilket chefen för regementets 7. kompani, kaptenen K. G. Nyberg tjänstgjorde
såsom kompanichef. Kompaniadjutant var flaggjunkaren G. R.
Johansson. Chef för minskoleavdelningen, vilken stamrekryterna närmast
tillhörde, var löjtnanten P. O. Nilsson. Såsom instruktionschefer för stamrekryterna
tjänstgjorde dels, under en kortare tid, kaptenen C. G. Eng i
egenskap av äldste instruktionsofficer, dels löjtnanten N. O. K. Krokstedt.

I början av augusti 1938 avlöstes emellertid Krokstedt av sergeanten G. A.
Mårtensson.

I en den 24 november 1938 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
klagoskrift anförde polisöverkonstapeln Curt Lundby i Mälarhöjden följande.
Lundbys son Lennart hade hösten 1937 antagits till 3. klass kustartillerist
vid Vaxholms kustartilleriregemente. Genom regementschefens
beslut hade klagandens son skilts från sin anställning vid regementet från
och med den 1 november 1938. Lundby hemställde att militieombudsmannen
måtte föranstalta om undersökning rörande de närmare omständigheter,
vilka givit upphov till denna regementschefens åtgärd. Lundby ansåge
sig nämligen hava grundad anledning antaga att vissa anmärkningsvärda
förhållanden varit rådande vid regementet och att dessa föranlett att icke
endast klagandens son utan även fyra av dennes kamrater, d. v. s. sammanlagt
fem av 7. kompaniets tretton rekryter underkänts i rekrytutbildningen
och som en följd därav skilts från tjänsten. De av klagandens son
lämnade uppgifterna vilkas sanningsenlighet klaganden icke ansåge sig hava
anledning att betvivla kunde i korthet sammanfattas på följande sätt. Under
första delen av rekrytutbildningen d. v. s. under vintern 1937—1938,
då skolorna varit sammandragna till Oskar-Fredriksborg, hade intet funnits
att anmärka vare sig mot utbildningens bedrivande eller mot befälets
åtgöranden. Klagandens son hade trivts väl med tjänsten samt hade förvärvat
det högsta betyget bland sina kamrater vid kompaniet. Efter vår
inspektionen hade utbildningen för minavdelningen förlagts till Korsö, däj
rekrytskolan inkvarterats i en täckt pråm. Inkvarteringen måste anses hava
varit undermålig. Sålunda hade i den avdelning där klagandens son inhysts
tillsammans med nio andra icke funnits några ventilationsanordningar.
I avbalkningen därintill hade visserligen funnits en ventil ut till det
fria, men förläggningen måste likväl anses hava varit både ohygienisk och
otrevlig. Utspisningen hade även lämnat rum för åtskilliga befogade anmärkningar.
Färsk proviant hade praktiskt taget aldrig tillhandahållits.
Stundom, då manskapet återvänt från övningar till sjöss, hade ingen mat
funnits att få eller också hade den tillhandahållna födan varit av mycket
dålig beskaffenhet. De påtalade besvärligheterna i fråga om förläggning
och utspisning hade möjligen kunnat fördragas, men härtill hade kommit
att de yngsta rekryterna såväl av kamrater som av befälet erhållit en behandling
som närmast förtjänade benämningen pennalism. Efter utflyttningen
till Korsö hade 2. klass kustartilleristerna, d. v. s. det manskap som

92

varit i tjänst på andra året, börjat pressa rekryterna att förrätta sysslor
för sin räkning. Det vanligaste torde hava varit att rekryterna » beordrats»
tvätta det äldre manskapets blåkläder. Som exempel finge nämnas, att en
av rekryterna, nr 45 6 Andersson, vilken vid ett tillfälle vägrat att bära
bort en äldre kamrats koj. utsatts för represalier på så sätt att han »beordrats»
att tvätta sju blaställ som icke tillhört honom. Under sommaren
hade vidare vid flera tillfällen förekommit att rekryterna purrats ut vid
3-tiden på natten samt utan att givas tid att kläda på sig beordrats att taga
ned ett å det vid Korsö förlagda logementsfartyget Blendas däck uppsatt
soltält. Om icke detta arbete gått raskt nog hade manskapet av flaggjunkaren
Herman Adolf Eneström, vilken övervakat arbetet, drivits på med
svordomar och hotelser. Efter tältets nedtagande hade det förekommit att
rekryterna fått springa på fartygets gångbord och vid passerandet av Eneström
hade denne brukat »hjälpa upp farten» med sparkar och andra påfösningar.
Efter denna s. k. kaninexercis, vilket varit ett allmänt vedertaget
namn på dessa uppträden, hade rekryterna beordrats hoppa i sjön. Vid
ifrågavarande tillfällen hade förläggningschefen, överstelöjtnanten Englund
ofta varit närvarande och hade synts både gilla och vara road av vad som
lörsigginge. Aid slutet av skolperioden å Korsö hade klagandens son underkänts
i tre ämnen, nämligen handvapentjänst, gasskyddstjänst och strålkastartjänst.
Detta hade antagligen varit anledningen till att han blivit
skild från sin anställning under åberopande av bestämmelserna i reglemente
för marinen del III, § 35: 4, däri talades om meddelande av avsked före
anställningstidens utgång åt menig som visat sig sakna förmåga att tillgodogöra
sig rekrytutbildningen. Det borde dock observeras, att klagandens son
från rekrytutbildningens första del erhållit de bästa betygen bland sina
kamrater och att de nämnda tre ämnena även ingått i denna del av utbildningen.
Det förefölle anmärkningsvärt att en så stark försämring av sonens
förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen helt plötsligt skulle hava
inträtt. Än mera anmärkningsvärt vore att någon utbildning i gasskyddstjänst
icke förekommit under Korsö-vistelsen och att likväl underbetyg satts
i detta ämne. Undervisning i strålkastartjänst hade ägt rum i form av ett
par strålkastarövningar vilket förefölle alt vara ett väl klent underlag för avgivande
av vitsord. Den omständigheten att så många elever blivit underkända,
sedan de antagits efter synnerligen ingående antagningsprov, pekade
ganska tydligt på att felet icke uteslutande eller ens till övervägande del
kunde hava legat på elevernas sida. Det måste hava funnits allvarliga
bristei i utbildningens organisation och det sätt på vilket undervisningen
meddelats. I och för sig skulle det hava varit mänskligt och begripligt, om
elevernas intresse slappnat av på grund av den inhumana behandling för
vilken de varit utsatta, men detta hade i så fall varit befälets fel i minst
lika hög grad som elevernas. Klaganden hade själv varit fast anställd vid
krigsmakten och han hade räknat med att hans son skulle kunna få ett
visst utbyte av att ga samma väg. Innan klaganden låtit sin son taga anställning
vid kustartilleriet hade denne varit elev vid kommunal mellan -

93

skola för att avlägga realexamen. Han hade endast haft ett års skolgång
kvar, men då han uppnått 17 års ålder och då det försäkrats klaganden
att sonen skulle få en mycket god utbildning vid kustartilleriet hade klaganden
låtit honom avbryta skolgången. Helt naturligt hade klaganden anledning
att vara djupt besviken över det nu uppnådda resultatet. Hänvändelsen
till militieombudsmannen hade föranletts av en önskan att få klarhet
i vilken omfattning åtgärder kunde vidtagas för undvikande av att
andra föräldrar, vilka läte sina söner taga anställning vid Vaxholms kustartilleriregemente,
bleve utsatta för samma besvikelse.

Med anledning av innehållet i klagoskriften anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 24 november 1938 chefen för kustartilleriet att i ärendet
föranstalta om utredning.

Med anledning härav inkom chefen för kustartilleriet den 16 december
1938 med utredning i olika hänseenden angående de i skriften påtalade förhållandena.
Ytterligare utredning inkom från chefen för kustartilleriet den
7 januari 1939.

Av de av chefen för kustartilleriet insända handlingarna framgick, att
nämnde chef i skrivelse den 10 november 1938 anmodat chefen för Vaxholms
kustartilleriregemente att verkställa utredning med anledning av att
till chefens för kustartilleriet kännedom kommit att vid regementets minoch
signalskola under tiden för skolans förläggning till Sandhamn under
sistförflutet övningsår förekommit nattliga uppryckningsövningar, i vilka
huvudsakligen stamrekryter deltagit och vilkas läggning och genomförande
syntes hava varit mindre lämpliga. Regementschefen skulle vidare vidtaga
de åtgärder som på grund av utredningens resultat kunde bliva erforderliga.

Med anledning härav hade tjänstförrättande regementschefen, överstelöjtnanten
R. Wallgren hållit förhör med personal vid regementet den 23,
24 och 25 november 1938. Genom beslut sistnämnda dag hade Wallgren
överlämnat handlingarna till regementskrigsrätten för åtal mot överstelöjtnanten
Englund och flaggjunkaren Eneström. Därefter hade målet mot
Englund och Eneström förekommit vid regementskrigsrätten den 3 december
1938.

A. Angående förekomsten av uppryckningsövningar vid signal- och minskolans
förläggning till Korsö, misshandel av underlydande in. in.

För att fullständiga den utredning som i dessa delar förebragts vid de av
tjänstförrättande regementschefen hållna förhören lät militieombudsmannen
byråchefen vid militieombudsmansexpeditionen B. Lassen hålla ytterligare
förhör å Oskar-Fredriksborg med åtskillig regementet tillhörande personal.
Vid dessa förhör som höllos den 12, den lf> och den 18 januari 1939 hördes
dels 1936 och 1937 års rekryter, dels ett antal underofficerare och flaggkorpraler,
dels ock Englund och Eneström. Därvid uppgåvo:

2. kl. nr A2jG Persson: övningarna med soltältet på Blenda hade icke tagit
sin början förrän rekryterna varit på Korsö ungefär eu månads tid. Tältet
hade antagligen legat nedstuvat någonstans på Blenda eftersom man icke sett

94

till det. Första gången det blivit satt hade varit ungefär den 20 juli. Det
hade då varit några värnpliktiga som fått sätta det, men sedermera hade de
värnpliktiga icke mera använts för arbetet med tältet, liksom ej heller äldre
kursen, utan 1937 års rekryter hade alltid fått göra det ensamma. Som regel
hade soltältet satts på morgonen och bärgats på kvällen. Någon gång hade
det blivit stående över natten. Det hade även — icke allt för sällan — hänt
att tältet icke varit satt under dagen. Då sättning av soltältet skulle ske på
morgonen hade det vanligen gått till på följande sätt. Sedan reveljen gått
klockan 6.15, fick man först göra sig i ordning och ibland även äta första
frukost, innan man kommenderades till arbete. Ibland sattes dock tältet före
första frukost. Eneström brukade komma ned i förläggningspråmen och
kalla upp rekryterna. Ofta yttrade han: »Nu ska vi sätta upp tältet fortast
möjligt så att vi blir fria för det» eller något liknande. Därefter kommenderade
Eneström språngmarsch upp på Blendas akterdäck, där tältet var
surrat kring en stång i mitten. Själva arbetet med tältet tog högst ungefär
fem minuter; därefter blev det språngmarsch från Blenda igen. Den enda
instruktion som erfordrades för arbetet var att giva några anvisningar om
hur knoparna skulle slås. Vid högst tre eller fyra av dessa övningar med
soltältets sättande eller bärgande hade något anmärkningsvärt förekommit.
De händelser som särskilt fäst sig i Perssons minne vore följande.

1) Den första gången rekryterna fått bärga tältet hade varit en kväll.
Persson hade då varit kommenderad i köket och hade åsett arbetet därifrån,
d. v. s. på ungefär 200 meters avstånd. Han hade sett kamraterna komma
upp ur pråmen med stor fart och springa upp på Blenda. Persson hade kunnat
se Eneström giva instruktioner för arbetet. Eneströms stämma hade tydligt
kunnat höras; det hade varit skrik och svordomar, men vad som i detalj
yttrats kunde Persson icke uppgiva. Det hade emellertid varit mycket vanligt
att Eneström skrikit och svurit när han lett arbetet med soltältet eller
eljest. Sedan Perssons kamrater blivit färdiga med tältet, hade de förstärkt
Blendas förankringar, i det att de fått lägga ut extra kablar i land. Därefter
hade de fått ställa upp på Blendas däck, varvid Englund hållit ett tal till dem.
Orden hade Persson icke hört, men av kamraterna hade han fått reda på att
Englund yttrat bland annat ungefär följande: »Jag har fått ett dåligt intryck
av er förut men av denna här övningen har jag fått ett bättre intryck
för den har gått fint.» Härefter hade kamraterna fått begiva sig tillbaka till
sin pråm.

2) Någon tid senare, säkerligen i augusti, hade de sent en kväll fått beslå
tältet. De hade på kvällen haft övning i morsesignalering med lampa och
hade som vanligt efter hemkomsten därifrån druckit kaffe. Därefter hade
Persson liksom de flesta andra gått och lagt sig; de övriga höllo på att kläda
av sig. Eneström hade då kommit ned i pråmen och kört upp dem alla. Han
hade rutit »alle man upp på däck». Många hade ej hunnit att få kläder på
sig utan hade måst springa upp alldeles nakna. När arbetet med tältet varit
färdigt hade alla fått springa två varv runt Blendas halvdäck. Enestöm hade
givit order härom; Persson kunde icke säkert erinra sig om Englund varit

95

närvarande. Vid detta tillfälle skulle Eneström hava sparkat några av Perssons
kamrater enligt vad Persson senare fått veta. Persson kunde dock icke
säga vilka det hade varit och hade själv icke blivit träffad av någon spark.
Eneström hade givit order om att rekryterna nästa morgon skulle sätta —
eller möjligen var det bärga — soltältet före reveljen. Därefter hade de fått
gå och lägga sig. Persson kunde icke giva någon förklaring till varför de
efter arbetet med soltältet fått springa runt halvdäck.

3) Nästa morgon hade dagkorpralen, korpralen nr 53/7 Hallberg kommit
ned i pråmen och väckt rekryterna något före revelj. Han hade beordrat
dem upp på Blendas däck för att sätta upp eller taga ned soltältet -—- vilketdera
erinrade Persson sig icke med bestämdhet nu. Då detta varit klart hade
Hallberg givit order om badning. När några varit färdiga härmed och redan
varit klädda, hade Eneström kommit hem från en fisketur som han
gjort på morgonen. Eneström hade yttrat att alla nog icke hoppat i, då
Hallberg beordrat badning, och hade därför givit order om att alla skulle
hoppa i sjön på nytt. Därefter hade icke något mera förekommit den morgonen.
Englund hade icke varit närvarande.

2. kl. nr 7j6 Pettersson: Övningarna med soltältet hade börjat först ungefär
tre veckor efter det att rekryterna kommit ut till Korsö. Tältet hade vanligen
bärgats vid 6-tiden på eftermiddagen. Ordern om arbetet hade vanligen
givits av Eneström som kommit ned på rekryternas pråm och där omtalat
vad som skulle göras. Under arbetet med soltältet hade Englund stundom
varit närvarande och sett på. De händelser som Pettersson särskilt erinrade
sig i samband med arbetet med soltältet vore följande.

1) En kväll efter övningarnas slut hade Eneström som vanligt lett arbetet
med nedtagande av soltältet. Allt hade till en början gått som vanligt,
ehuru det märkts att Eneström hade varit på dåligt humör. När tältet blivit
beslaget, hade Eneström sagt till rekryterna att de icke finge lämna Blenda
förrän de sprungit två varv runt däcket. Några hade utfört språngmarschen
barfota, andra hade haft skor på. Englund och Eneström hade stått och sett
på språngmarschen.

2) En morgon hade de fått sätta upp tältet strax före reveljen. Ordern
härom hade givits av dagkorpralen Hallberg; Eneström hade varit på fisketur.
När arbetet varit färdigt hade Hallberg beordrat badning. Alla hade
hoppat i sjön och när de efter badet kommit tillbaka till sin pråm för att
kläda på sig — reveljen hade ännu icke gått, men klockan hade varit så
mycket att det icke varit lönt att gå och lägga sig — hade Eneström kommit
ned på pråmen och yttrat: »Det är nog inte alla som varit i», varefter han
beordrat badning en gång till. Rekryterna hade då fått kläda av sig på
nytt och hoppa i sjön en andra gång. Därefter hade reveljen gått. Englund
hade icke varit närvarande vid detta tillfälle. — Eneström verkade ofta att
vara på misshumör och skrek och svor under befälsföringen.

2. kl. nr ll/G Nord: övningarna med soltältet hade ägt rum under den sista
månaden som rekryterna varit förlagda till Korsö. De episoder som Nord
särskilt erinrade sig vore följande.

96

1) Eu eftermiddag hade någon ropat att alla stamrekryterna skulle upp
på Blenda. Några hade också begivit sig dit, men de hade blivit nedskickade
igen för att de skulle vänta på att alla hunne komma från matsalen. Det
hade nämligen varit strax efter middagsmålet. När de flesta slutligen varit
samlade, hade Eneström, som stått på pråmens gångbord, frågat Englund,
som stått uppe på Blenda: »Kan vi ta dem nu?» Englund hade svarat ja.
Därefter hade rekryterna fått springa från pråmen upp på Blenda. Eneström
hade stått vid pråmens lucka och »matat på» rekryterna med sparkar
för att det skulle gå fort. Även Nord hade träffats av en spark vilken dock
icke varit särskilt kraftig. På Blenda hade de fått sätta soltältet -— möjligen
hade arbetet gällt bärgning av tältet. När de slutat arbetet hade Eneström
sagt att de skulle gå och lägga sig och att de nästa morgon skulle få sätta —
eller möjligen var det beslå — tältet, vilket arbete skulle vara färdigt före
revelj. Därefter hade Eneström givit order om att de skulle springa två varv
runt ombord.

2) Nästa morgon hade dagkorpralen Hallberg väckt rekryterna före revelj
och givit order om arbete med soltältet. Då detta varit klart skulle
alla bada. När de kommit upp ur vattnet hade Eneström kommit och
sagt att de skulle hoppa i en gång till, vilket de också fått göra. Englund
hade icke varit närvarande. Nord hade ett minne av att rekryterna vid
detta tillfälle beordrats springa runt däcket på Blenda men vore icke helt
säker härpå.

3) En gång hade de, sedan de kommit hem efter eu nattövning, just lagt
sig och hunnit somna, då Eneström kommit ned i pråmen och väckt dem
och skrikit att de skulle upp på Blenda. Alla hade sprungit dit, somliga
helt nakna, andra klädda i pyjamas. På Blenda hade de fått beslå eller
sätta soltältet.

4) En morgon hade Eneström väckt dem mycket tidigt — klockan hade
varit ungefär 4 — för bärgning av soltältet. Det hade regnat och blåst
något. Efter arbetet med tältet hade de fått gå och lägga sig igen.

2. kl. nr 19/6 Söderman: Han erinrade sig särskilt följande episoder.

1) En gång hade de haft nattövningar. Då de kommit hem, hade de
som vanligt druckit kaffe och därefter gått och lagt sig. Efter en stund
hade Eneström kommit ned på pråmen, väckt dem och skickat upp dem på
Blenda för att sätta soltältet. Englund hade stått på Blendas däck och
hjälpt till att driva på rekryterna genom att skrika och sparka efter dem.
Eneström hade gått omkring och även han manat på arbetet. Detta hade
varit klart på ett par minuter. Efter hand som de blivit färdiga, hade Eneström
beordrat dem att springa två varv runt Blenda och därefter ned på
pråmen. Orsaken till denna order kunde Söderman icke förstå. Hade
det varit för att skydda rekryterna från att frysa kunde man ju hava låtit
dem springa direkt ned i förläggningspråmen. Rekryterna hade icke funnit
något särskilt nöje i att springa runt på Blenda alldeles nakna. 3—4 officerare
och några underofficerare, vilka varit förlagda på Blenda, hade stått
och tittat på och hade antagligen tvckt att det hela varit roligt. Söderman

97

liade liksom de flesta av kamraterna varit alldeles naken. Det hade nämligen
plägat vara så varmt i deras logement att de flesta legat nakna i kojerna.
När rekryterna efter arbetet med tältet sprungo från Blenda, hade
Eneström givit dem order att de nästa morgon skulle bärga tältet före reveljen.
På kvällen hade vädret varit lugnt och vackert; det hade blåst
något men Blenda hade legat i lä av Korsö.

2) Nästa morgon hade dagkorpralen kommit och väckt rekryterna ungefär
3U timme före reveljen som den dagen på grund av nattövningen föregående
dag skulle gå något senare än vanligt. De hade fått order att bärga
tältet, vilket de gjort lugnt och snabbt. När det varit färdigt hade dagkorpralen
givit order om badning och alla hade hoppat i sjön. När de
kommit upp igen — några hade antagligen hunnit gå och lägga sig på nytt
— hade Eneström kommit hem, troligen från en fisketur, och givit order
om att alla skulle hoppa i sjön på nytt. Det hade de också fått göra och
därefter hade reveljen gått.

3) Vid ett annat tillfälle hade de kommenderats ned i pråmen, och när
alla samlats dit, hade de av Eneström fått order att springa upp genom
luckan. Eneström hade då stått på gångbordet och sparkat efter dem.
Några hade blivit träffade av hans sparkar, andra icke. Det hade även denna
gång gällt arbete med soltältet, och detta hade gått till som vanligt, d. v. s.
under skrik och skrän.

Liknande episoder hade inträffat mycket ofta men Söderman erinrade sig
icke något särskilt fall. Under arbetet brukade Eneström alltid skrika.
Gick det icke så bra som han ville, ställde han till ett förfärligt oväsen.
Englund brukade icke vara med alla gånger då det var arbete med soltältet.
— Söderman och hans kamrater hade under Korsötiden ständigt fått
höra att den årgång de tillhörde vore alldeles ovanligt slö och smutsig. Man
hade emellertid icke kunnat undgå att smutsa ned sig. Varje vecka hade
man redan under måndagen en lång övning i fast minering och man kunde
icke undgå att därunder smutsa ned sig och kläderna. Kaptenen Eng hade
en gång tagit fram tre man för fronten och pekat på dem och sagt, att de
vore typiska exempel på huru en kustartillerist icke skulle se ut.

2. kl. nr 31/6 Åkesson: Arbetet med soltältet hade förekommit endast under
den sista månaden de varit på Korsö och hade för det mesta ägt rum
under egendomliga former. Följande episoder erinrade Åkesson sig särskilt.

1) Första gången rekryterna fått bärga tältet — det hade blivit satt av
de värnpliktiga — hade varit en kväll. Fyra eller fem av rekryterna hade
befunnit sig i pråmen då Eneström kommit ned och sagt till dem att de
skulle upp på Blenda. Uppkomna dit hade de av Eneström skickats tillbaka
till pråmen med order att vänta där tills alla rekryterna hunnit komma från
matsalen. När rekryterna hunnit samlas hade Åkesson hört Eneström på
Blendas akterdäck fråga Englund: »Kan vi ta dom nu?» Englund hade
svarat: »Ja, det går bra nu.» Eneström hade då gått ned på pråmens däck
och kallat upp rekryterna. Efter hand som de kommit upp ur luckan hade

7—399035 Militieombudsmanncns ämbctsberättelsc.

98

han manat på dem med en spark. Alla hade icke blivit träffade. Åkesson
hade fått en spark som dock icke tagit så hårt eftersom Åkesson varit
på språng framåt. Han hade emellertid fått den uppfattningen att det varit
meningen att sparkarna skulle kännas ordentligt. När rekryterna kommit
upp på Blendas däck hade de bärgat soltältet. Under arbetet härmed stod
Eneström och svor och »skällde» och sparkade. Även Englund sökte sparka
rekryterna. Åkesson jämte några kamrater fingo av Eneström order att
springa upp på båtdäcket där de skulle taga några tampar och springa i
land med för att förstärka Blendas förtöjningar. När Åkesson och hans
kamrater skulle begiva sig från halvdäck upp på båtdäcket på lejdaren kom
Englund springande akter ifrån och skrek: »Raska på!» och sparkade därvid
mot den siste i raden av rekryterna. Sparken träffade Åkesson på ena
benet men hade ingen större kraft. När Åkesson och hans kamrater varit
i land med tamparna och gjort fast dem fingo de gå ombord på Blenda
igen. Åkesson ville minnas att rekryterna därefter på order av Eneström
fått springa runt Blendas däck och sedan gå till sin pråm.

2) En dag hade rekryterna haft en kvällsövning som slutat ungefär klockan
11. Vid kaffedrickningen i matsalen efter övningen hade en av rekryterna,
nr 51/6 Rejto, tagit två bullar av en överbliven portion. Det hade
tidigare flera gånger inträffat, att någon på samma sätt tagit överblivna
portioner utan att detta då medfört någon särskild påföljd. Nu hade emellertid
dagkorpralen, som sett att Rejto tagit bullarna, gått till Eneström
och talat om detta för denne. Att det varit dagkorpralen som rapporterat
händelsen hade Eneström själv sagt senare. En stund efter det de
kommit till sin pråm hade Eneström beordrat dem alla att springa upp på
Blenda där de skulle bärga soltältet. Någon anledning att bärga tältet för
vädrets skull hade icke förelegat, eftersom det varit vackert väder. När arbetet
med tältet varit klart, hade rekryterna fått springa ett par varv runt
på däck. Eneström hade stått vid ett hörn utanför expeditionen och hjälpt
fram rekryterna med sparkar. Åkesson kunde icke säga vilka av kamraterna
som blivit träffade av sparkarna. Efter språngmarschen runt däcket fingo
rekryterna springa ned till pråmen och då hade Eneström ropat efter dem:
»Det här fick ni bara för att ni tar andras portioner!» Eneström hade också
givit order om att de skulle sätta soltältet igen på morgonen före revelj.
Åkesson och hans kamrater hade förstått att även detta varit avsett såsom
straff för bullarna. Englund hade icke varit närvarande vid tillfallet.

3) Nästa morgon hade dagkorpralen kommit och väckt rekryterna före
reveljen och givit order om uppsättning av soltältet. Arbetet hade gått lugnt
och bra under dagkorpralens ledning. Efter arbetet med tältet hade dagkorpralen
givit dem order att hoppa i sjön för att bada. När de kommit upp ur
vattnet och kommit ned i pråmen, där en del även hunnit kläda på sig,
hade Eneström kommit och beordrat badning ännu en gång.

Liknande händelser hade inträffat flera gånger. Sålunda hade det ganska
ofta hänt att rekryterna på order av Eneström fått springa runt däcket på
Blenda därvid Englund ofta varit närvarande och sett på. Över huvud taget

99

hade rekryterna haft det ganska besvärligt på Korsö. Alla hade behandlat
dem illa. Den ende som behandlat dem som människor hade varit instrnktionsofficeren,
löjtnant Krokstedt.

2. kl. nr 44/6 Hultberg: Han erinrade sig särskilt följande episoder.

1) En kväll då Hultberg varit kommenderad i köket hade han hört hur
Eneström skrikit nere på Blenda. Kamraterna hade efteråt berättat för honom
att de den kvällen fått springa runt däcket.

2) En dag när de efter en kvällsövning druckit kaffe i matsalen hade nr
51/6 Rejto tagit en extra portion bullar. Sedan de gått och lagt sig i sin
pråm, hade Eneström — det hade varit ungefär vid midnatt — kommit
och givit dem order att de omedelbart skulle upp på Blenda och arbeta med
tältet. Troligen hade det gällt att sätta tältet. Några hade icke hunnit få
kläder på sig utan hade sprungit helt nakna. När de kommo upp ur pråmen
hade Eneström stått på gångbordet vid luckan och försökt sparka till
dem efter hand som de kommo upp. Hultberg hade icke blivit träffad av
någon spark. Eneström hade verkat något förargad vid tillfället. När de
varit färdiga med soltältet hade Eneström beordrat språngmarsch runt Blendas
däck två varv och därefter sagt till dem att de skulle stiga upp nästa
morgon före revelj och bärga tältet. Englund hade icke varit närvarande,
men flera andra officerare ävensom några underofficerare och åtskilliga
värnpliktiga hade åsett språngmarschen.

3) Nästa morgon hade dagkorpralen Hallberg väckt rekryterna ungefär
klockan 6 med order att soltältet skulle bärgas. Hallberg hade lett arbetet
med bärgningen, vilken visserligen gått något långsammare än vanligt men i
god ordning. Därefter hade Hallberg beordrat badning och därvid sagt att
han fått order av Eneström härom. Efter badningen hade rekryterna fått
gå och lägga sig igen. Det hade då måhända återstått en halv timme till
revelj. En stund efteråt hade Eneström givit order om förnyad badning. Eneström
visste mycket väl att rekryterna nyss badat, men hade sagt att alla
nog icke hade badat, varför det vore bäst att de finge hoppa i på nytt. Det
hade varit varmt i vattnet vid tillfället.

Arbetet med sättandet och bärgandet av soltältet hade alltid skolat gå
fort. Vanligen hade Eneström lett arbetet. Englund hade som regel nöjt sig
med att se på. Hade någon icke varit snabb nog i arbetet hade Englund
brukat låta höra av sig, därvid han ofta använt svordomar. Eneström hade
nästan alltid varit mycket högljudd i sin befälsföring och skrikit och
svurit.

2. kl. nr 49/6 Larsson: Enligt hans uppfattning hade det gått till ungefär
på samma sätt varje gång soltältet skulle sättas eller bärgas. Eneström brukade
springa omkring på halvdäck och skrika och ville alltid att det skulle
gå fort undan. Englund var närvarande några gånger och försökte någon
gång sparka till rekryterna, men det lunkade lyckas ganska dåligt därför att
Englund var så tjock. Vissa händelser erinrade Larsson sig särskilt.

1) En kväll vid kaffedrickningen, sedan rekryterna varit på kvällsövning,
hade en av dem, nämligen nr 51/6 Rejto, tagit en extra portion bullar. Detta

hade föranlett Eneström att straffa rekryterna på ett särskilt sätt. Sedan de
gått och lagt sig hade han väckt upp dem och givit dem order att bärga
soltältet. Någon anledning att göra detta hade icke förelegat, eftersom det
varit vackert väder. Bärgningen hade gått fort och bra eftersom de nu hunnit
bliva vana vid detta arbete. Därefter hade Eneström kommenderat dem
att springa två varv runt Blendas däck och sedan gå och lägga sig igen.
När rekryterna lämnade Blenda hade Eneström ropat till dem: »Nu kanske
ni låter bli andras portioner!» Dessutom hade Eneström sagt ifrån att tältet
nästa morgon skulle vara satt före revelj.

2) Följande morgon hade de blivit väckta av dagkorpralen ungefär vid tiden
för revelj. De hade beordrats upp på Blenda för att sätta tältet, vilket arbete
gått bra. Därefter hade de blivit beordrade att bada. De hade förstått att
det varit Eneström som hade givit dagkorpralen order härom. Enligt Larssons
mening hade icke samtliga rekryter hoppat i sjön på dagkorpralens order
om badning. Eneström, som vid tillfället varit ute på en fisketur, hade strax
därpå kommit hem och då givit order om förnyad badning.

3) En dag hade en tralla råkat rulla i sjön och Englund hade med anledning
härav beordrat bärgning av soltältet. Under dagen hade det emellertid blivit
ruskväder varför det redan av den anledningen blivit nödvändigt att bärga
tältet. Rekryterna hade fått lägga ut extra kablar för att icke kättingarna
skulle sprängas. Det hade nämligen sett ut att bliva storm. Sedan arbetet
varit slut hade Englund hållit ett tal till rekryterna och sagt att han hade
trott att de varit slöa men att de visat sig icke vara slöa; den fart som de
visat skulle de behålla.

Enligt Larssons mening syntes det hava varit den allmänna uppfattningen
att en rekryt borde tåla vad som helst. Den ende av befälet som varit vänlig
mot dem hade varit löjtnanten Krokstedt.

Korpralen nr 30/7 Boström: Av 1938 års händelser hade han icke någon
direkt erfarenhet; det enda han iakttagit av soltältsbärgningen hade varit att
han någon gång hört spring och tramp på Blendas däck. Under år 1937, då
Boström varit rekryt och varit förlagd till Korsö, hade det förekommit att
han fått sätta och bärga soltältet på Blenda. Eneström hade även då lett
arbetet. Boström erinrade sig särskilt två nätter då rekryterna kommenderats
upp för att bärga soltältet. Båda gångerna hade det regnat och varit
full storm. Det hade därför varit mycket svårt att få tältet bärgat. Eneström
hade under arbetet måhända skrikit och härjat men hade så vitt Boström
kände till icke övat våld mot någon. När arbetet varit över hade Eneström
tackat dem för att de varit så snabba. I arbetet hade förutom rekryterna
även de ombord på Blenda förlagda värnpliktiga deltagit. Såväl rekryterna
som de värnpliktiga hade för att icke blöta ned sina kläder utfört arbetet
antingen alldeles nakna eller iförda endast simbyxor eller liknande. Vid ett
tillfälle hade Eneström beordrat rekryterna — däribland även Boström —
att springa från Blenda till betongbryggan och tillbaka igen. Anledningen
hade varit att de icke hållit tyst på trossbotten. Även rekryterna hade nämligen
varit förlagda på Blenda. Språngmarschen hade de fått företaga nakna

103

eller i sina nattdräkter. De hade måhända strax blivit förargade över språngmarschen
men några dagar senare hade de bara skrattat åt händelsen.

Korpralen nr 24/7 Vestin: Under sommaren 1938 hade han någon kväll
sett rekryterna bärga soltältet på Blenda. Han hade emellertid därvid varit
på ganska stort avstånd och hade icke kunnat göra några närmare iakttagelser.
I övrigt hade han icke någon förstahandskännedom om tilldragelserna
ifråga. Även under sommaren 1937 hade Blendas soltält begagnats. När så
hade behövts hade rekryterna fått sätta och bärga tältet. Eneström hade som
regel lett arbetet, vilket, om det gällde bärgning, skulle gå mycket fort. Vestin
erinrade sig särskilt en gång då såväl rekryter som värnpliktiga beordrats
upp för bärgning av tältet. Det hade varit vid 5-tiden på morgonen och
vädret hade varit mycket svårt. Vestin erinrade sig även den av Eneström
beordrade språngmarschen. Rekryterna hade legat å förliga trossbotten
och hade en kväll — antagligen emedan de legat och pratat — kallats upp av
Eneström och fått order att springa till betongbryggan och tillbaka till Blenda.
Hela sträckan de fått springa hade varit 150 eller 175 meter. Man hade icke
fäst sig så mycket vid det hela utan tagit det från den skämtsamma sidan.

Flaggjunkaren Johansson. Vid förhöret den 23 november 1938 hade han
uppgivit följande: Under den tidigare delen av sommaren hade han vid fem
till tio tillfällen nattetid, vanligen före midnatt, blivit väckt av tramp på däcket
och av kommandoord, av vilka han kunnat sluta sig till att beslagning av
soltältet påginge. Johansson hade varit missnöjd med larmet och sedan han
talat med förrådsförvaltaren F. V. Carlsson hade de båda gjort föreställningar
hos Eneström. Därefter, eller sedan mitten av juli, hade liknande arbeten
på däck icke förekommit nattetid såvitt Johansson hade sig bekant.

Vid de senare förhören vidhöll Johansson riktigheten av vad han sålunda
uppgivit samt tilläde vidare på frågor: Han hade tjänstgjort såsom adjutant
vid skolkompaniet under den tid detta varit förlagt till Korsö. Den 9—den
18 juli hade Johansson åtnjutit semester. Såvitt Johansson kunde erinra sig
hade de av honom omnämnda tillfällen då han blivit väckt av tramp på däck
och kommandoord fördelat sig på tiden såväl före som efter semestern. Det
i förhörsprotokollet återgivna uttrycket »under den tidigare delen av sommaren»
borde med hänsyn till att rekryterna förlagts till Korsö först från och
med den 27 juni ändras till »under förra delen av mineringsskolans Korsövistelse».
Johanssons tjänstgöring hade som regel varje dag börjat klockan
7 på morgonen och slutat klockan 10 på kvällen. Hela denna tid — utom
måltidsrasterna — plägade han tillbringa i sin expedition ombord på Blenda.
Hans hytt hade legat under akterdäck vid dess förkant, varför han lätt kunnat
höra när någon sprungit på akterdäck. Den av sergeanten Carlsson lämnade,
i förhörsprotokollet för den 23 november 1938 återgivna redogörelsen
för händelseförloppet då rekryterna en gång fått bärga soltältet vitsordades
av Johansson med den ändringen att Johansson icke hört Eneströms fråga
till Englund och icke heller det av Carlsson återgivna yttrandet av en värnpliktig.
Vid ifrågavarande tillfälle hade Johansson kommit ut på däck då
rekryterna rusat ur sin förläggningspråm. Eneström hade stått på bryggan

102

vid pråmen och skyndat på rekryterna då de sprungo förbi honom. Eneström
hade därvid svängt med ena benet men hade icke träffat någon av rekryterna,
såvitt Johansson hade kunnat se. Huruvida Englund varit närvarande vid
andra tillfällen än det nu ifrågavarande kunde Johansson icke uppgiva. Johansson
hade icke varit förlagd till Korsö något tidigare år. Han hade så
gott som omedelbart reagerat mot Eneströms sätt att. utöva sitt befäl och hade
flera gånger sagt till Eneström att ändra metoderna. Då detta icke hjälpt,
hade han slutligen vänt sig till förrådsförvaltaren Carlsson, som varit den
främste i tjänsteställning av underofficerarna. Detta hade lett till att även
Carlsson talat vid Eneström. Någon anmälan till Englund om förhållandena
hade icke gjorts, emedan Englund syntes hava uppskattat Eneström mycket
högt.

Sergeanten Carlsson. Vid förhöret den 23 november 1938 hade han uppgivit
bland annat följande: En onsdagskväll, någon av de första dagarna av
augusti eller sista dagarna av juli, mellan klockan 19 och 20 hade Englund
beordrat Eneström att låta bärga soltältet enär det sett ut att bliva dåligt väder.
Bärgningen hade skett under egendomliga former. Eneström hade beordrat
stamrekryterna att gå ned i förläggningspråmen. Därefter hade Eneström
frågat Englund: »Kan vi ta dem nu?» och sedan han erhållit jakande
svar härå beordrat dem att i språngmarsch begiva sig ombord på Blenda.
Arbetet hade väckt uppmärksamhet bland en del värnpliktiga enär Eneström
hade uppblandat sina kommandoord med svordomar och skrik. En värnpliktig
hade yttrat: »Detta är för djävligt. De äro väl människor i alla fall.»
Vid ett senare tillfälle under augusti hade Carlsson, som legat och sovit i sin
hytt, belägen ungefär vid styrbords fallrep, väckts av att några personer
sprungit på mellandäck. Av ljudet att döma måste de springande hava varit
barfota. Trampet hade hörts under ett par minuter. Sedermera hade någon
uppgivit för Carlsson att stamrekryterna vid tillfället efter bärgning av
soltältet fått företaga språngmarsch runt Blendas mellandäck. Rekryterna
hade därvid varit mer eller mindre ofullständigt klädda. Händelsen hade enligt
Carlssons förmodan tilldragit sig omkring klockan 23.

Vid de senare förhören uppgav Carlsson: Han hade tjänstgjort vid skolorna
på Korsö åtminstone åren 1931, 1934, 1936 och 1938. Förläggningsförhållandena
hade under alla dessa år i stort sett varit desamma. Englund
hade varit skolchef ända sedan 1933. Eneström hade tjänstgjort såsom uppbördsman
på Blenda under flera år. — Vid det av Carlsson vid förhöret den
23 november 1938 först omtalade tillfället, då rekryterna fått bärga soltältet
på Blenda, hade tillgått på följande sätt. Rekryterna hade såvitt Carlsson
kunde erinra sig under dagen haft något arbete på Ängsholmen och kommit
hem därifrån något senare än vanligt. Middagen hade också utspisats något
efter ordinarie middagstid, möjligen så sent som klockan 7. Från matsalen
hade rekryterna kommit gående mot förläggningspråmen i smärre grupper.
Eneström hade givit rekryterna order att bärga soltältet, och några av dem
hade begivit sig upp på Blenda eller i vart fall i riktning mot Blenda för
att verkställa ordern. De hade emellertid av Eneström blivit beordrade att

103

i språngmarsch begiva sig ned på pråmen igen. Då alla kommit ned i sina
logement, hade Eneström lagt på hickan över ingången samt vänt sig till
Englund och frågat denne: »Kan vi ta dem nu?» Då Eneström fått jakande
svar härå hade han öppnat pråmluckan och beordrat rekryterna i språng
upp på Blenda. Eneström hade stått kvar på landgången eller möjligen ombord
på pråmen tills alla passerat honom. Carlsson hade icke från sin plats
—- han hade stått på däcket på Blenda •—- tydligt kunnat se om Eneström
därvid sparkat rekryterna. Carlsson hade i stället kunnat höra Eneström
desto tydligare. Carlsson kände icke den värnpliktige, vars yttrande han
återgivit vid förhöret. Yttrandet hade enligt vad Carlsson förstått föranletts
av Eneströms obehärskade uppträdande, ropen och svordomarna samt det
egendomliga sättet att förflytta rekryterna. — Den enda gång Carlsson nattetid
hört tramp på däcket och förstått att det varit någon avdelning som
sprungit där uppe hade varit det av honom vid förhöret omnämnda. Vid
detta tillfälle hade han icke hört vare sig Englund eller Eneström.

Flaggkorpralen Svedjer: Vid förhöret den 23 november 1938 hade han
enligt förhörsprotokollet vitsordat sergeanten Carlssons berättelse angående
bärgningen av soltältet med den begränsningen att han, enär han befunnit
sig ombord på vedettbåten 15, ej hade hört det av Carlsson omnämnda yttrandet
av en värnpliktig. Svedjer hade vidare anfört: Det hade också varit
hans uppfattning att bärgningen hade försiggått under egendomliga former
i det att Eneström uppträtt obehärskat samt svurit och skrikit. En stor del
av signal- och minskolans värnpliktiga hade åsett händelsen. Det hade verkat
som om de ogillat Eneströms uppträdande. Vid ett annat tillfälle då
Svedjer gått och lagt sig för att läsa hade han hört skrik och gått upp på
däck därvid han funnit att Eneström hållit på med bärgning av soltältet.
Några av manskapet hade varit nakna. Efter bärgningen hade de i arbetet
deltagande fått springa runt på gångborden. Då de varit på väg tillbaka till
förläggningspråmen hade Eneström givit order att soltältet skulle sättas vid
viss tid påföljande morgon. Bärgningen hade skett omkring klockan 23.
Vackert väder hade rått med svag vind, vilka väderleksförhållanden jämväl
varit rådande hela natten och påföljande morgon. Bärgande av soltältet
hade förekommit även i andra fall än de nu nämnda men dessa hade särskilt
fäst sig i Svedjers minne.

Vid de senare förhören vitsordade Svedjer riktigheten av sin i förhörsprotokollet
för den 23 november 1938 antecknade berättelse samt tilläde vidare
på frågor: Vid det första tillfället hade Svedjer befunnit sig ombord å vedettbåten
15 som legat förtöjd vid rekryternas pråm. Eneström hade sparkat
efter rekryterna när de kommit upp ur luckan, men Svedjer hade icke
kunnat se att Eneström träffat någon. Svedjer hade funnit Eneströms sätt
att utöva befälet vid tillfället mycket egendomligt. Englund, som stått på
halvdäck och titlat på, hade sett glad ut och hade skrattat. Det hade verkat
som om han i högsta grad gillat Eneströms tilltag. Svedjer kunde icke säga
vilka de värnpliktiga varit som åsett händelsen. Vid det andra i förhörsprotokollet
omnämnda tillfället hade det tillgått så som i protokollet angåves.

104

Det hade varit vackert väder då Svedjer lagt sig ifrågavarande kväll och det
hade varit vackert även följande morgon, men hurudant det varit under natten
kunde Svedjer icke säga. Det hade varit Eneström som beordrat språngmarschen.
Englund hade icke varit synlig vid detta tillfälle.

Flaggkorpralen L. H. Larsson: Han hade bevittnat den av sergeanten

Carlsson först omtalade bärgningen av soltältet och vitsordade riktigheten av
dennes berättelse härom. Han hade icke kunnat se huruvida Eneström vid
tillfället sparkat rekryterna. Det hade varit en ren tillfällighet att Larsson
därvid varit närvarande eftersom han icke tilhörde signal- och minskolan.
Minutläggaren 6, ombord å vilken Larsson befunnit sig, hade legat intill
Blenda.

Överstelöjtnanten Englund: Han hade aldrig sparkat någon av rekryter na.

Han hade icke heller sett att Eneström någonsin gjort det. Däremot
kunde det mycket väl hända att rekryterna, när de sprungit omkring på däcket,
sprungit mot Englund och stött till honom. För att påskynda arbetet
hade det hänt att Englund med hejarop och gester med armar och ben sökt
driva på rekryterna. Englund kunde icke säkert erinra sig något visst av
de tillfällen då rekryterna fått sätta eller bärga soltältet med undantag för
en gång, då Englund velat se hur fort bärgningen kunde gå. Englund hade
den gången velat hava arbetet utfört av samtliga rekryter och hade därför,
när några stycken av dem på order av Eneström kommit för att bärga tältet,
låtit skicka dem tillbaka till pråmen för att de där skulle invänta sina kamrater.
Det vore troligen vid detta tillfälle som Englund genom rop och på
annat sätt sökt skynda på arbetet. Det hade aldrig förekommit att rekryterna,
då Englund varit närvarande vid arbetet med soltältet, fått företaga
språngmarscher på Blendas däck. Vid något tillfälle, då Englund redan gått
ned i sin hytt, hade han hört tramp uppe på däcket men hade icke brytt
sig om att gå upp för att se efter vad som påginge. Det hade icke heller
förekommit att badning någonsin beordrats i samband med sättande eller
bärgande av soltältet, då Englund varit närvarande. — Enligt Englunds mening
hade Eneström till sitt sätt varit ungefär likadan allt sedan år 1933.
Englund hade därför hunnit vänja sig vid Eneströms sätt. Möjligen hade
Eneström varit något mera nervös och högljudd det sista året. Englund
hade med sin kännedom om Eneströms sätt och med vetskap om att Eneström
icke menade något illa icke funnit sig hava anledning att ingripa mot
Eneström. Om Englund vid något tillfälle vid någon övning sett glad och
road ut vore detta en naturlig sak, eftersom en befälhavare alltid tyckte om
att en övning utfördes fort och raskt.

Flaggjunkaren Eneström: Soltältet hade blivit satt på Blenda två eller tre
dagar efter det att rekryterna kommit ut till Korsö, d. v. s. redan någon
av de sista dagarna i juni månad. Arbetet med sättandet och bärgandet
av tältet hade som regel skett under ledning av Eneström, vilken i egenskap
av uppbördsman å Blenda varit ansvarig för tältet. Eneström kunde icke
tydligt erinra sig några detaljer från arbetet med soltältet. Han bestrede bestämt
att han någonsin sparkat rekryterna. Hade han någon gång gjort

105

någon gest med benen så hade det icke varit någon spark. En gång hade
Eneström beordrat rekryterna att springa runt Blendas däck efter det soltältet
hade blivit bärgat. Eneström hade tyckt sig märka att rekryterna vid
tillfället varit mycket ouppmärksamma och hade beordrat språngmarschen
för att väcka dem. Han insåge emellertid nu att det varit alldeles meningslöst
att söka skärpa rekryternas uppmärksamhet när arbetet varit färdigt
och rekryterna endast skulle gå och lägga sig. Eneström erinrade sig att
han under språngmarschen stått vid skylightet till officersförläggningen
men bestrede att han sparkat till någon av rekryterna. Även under år 1937
hade Eneström beordrat rekryterna att företaga en språngmarsch. En natt
hade någon kommit och klagat över att rekryterna icke hölle tyst i sin
förläggning å trossbotten. Eneström hade då beordrat upp rekryterna och
befallt dem att företaga språngmarsch från Blenda till betongbryggan och
tillbaka igen. Därefter hade rekryterna på nytt fått gå till sängs. Eneström
hade beordrat språngmarschen för att slippa att göra någon formlig anmälan
mot rekryterna. Han hade tyckt det vara bäst för rekryterna att ingen
dylik anmälan komme till stånd. Han hade emellertid förstått att det
icke legat inom hans befogenhet att beordra någon dylik språngmarsch.

Sedan Eneström erhållit redogörelse för de berättelser som av ett flertal
rekryter avgivits om vad som förekommit vid en under Eneströms ledning
företagen övning med soltältet en natt, sedan rekryterna varit på kvällsövning,
uppgav Eneström på frågor följande: Det vore möjligt att det varit
vid detta tillfälle som Eneström beordrat språngmarsch. Eneström hade
icke någon kännedom om att en av rekryterna skulle hava tillgripit någon
portion, varför detta icke kunde vara anledning till vare sig arbetet med
tältet eller språngmarschen. Möjligen hade Eneström redan på natten givit
rekryterna order om att tältet skulle sättas påföljande morgon, men ordern
hade säkerligen icke avsett att tältet skulle sättas före reveljen utan detta
skulle i stället ske efter reveljen. Vad badningen på morgonen beträffade
kunde Eneström icke erinra sig att han givit någon order till korpralen
Hallberg om att rekryterna skulle bada. Ej heller hade han själv vare sig
denna morgon eller någon annan gång beordrat rekryterna att bada. Eneström
hade icke haft sådan tjänst vid skolan att han haft med rekryternas
badning att göra. Den enda gång han överhuvudtaget yttrat sig om rekryternas
badning hade varit en dag då manskapet, som föregående kväll haft
nattövning, fått ligga till klockan It) på förmiddagen. Denna dag, det hade
varit den 27 juli, vilket Eneström noga erinrade sig eftersom det varit den
dag då isoleringen på grund av scharlakansfeberepidemien brutits, hade
Eneström yttrat någonting såsom: »I dag är det badväder.» Det hade nämligen
denna dag varit mycket varmt och vackert väder.

Eneström anförde vidare på frågor: Han medgåve att hans befälsföring
lämnat rum för erinringar i det att han både varit högljudd och använt
svordomar och måhända uppträtt på sådant sätt att det kunnat missförstås
av dem som stått under hans befäl liksom av dem som eljest sett eller hört
honom. Han hade emellertid icke menat något illa med vad han sagt eller

106

gjort. Eneström medgåve att han under år 1938 måhända fört ett kraftigare
språk än tidigare år, men detta hade delvis berott på att 1937 års rekryter
visat sig mera svårhanterliga än tidigare årsklasser. Eneströms dövhet hade
vidare säkerligen bidragit till att Eneström icke vetat att moderera rösten.
Slutligen ville Eneström också åberopa att han år 1935 varit svårt sjuk i
hjärnhinneinflammation från vilken han ännu icke vore fullt återställd.
Vissa tider kände han sig nämligen mycket nervös, särskilt när han vore
pressad av arbete. Under signal- och minskolans förläggning till Korsö
hade Eneström haft mycket att göra på grund av bristen på befälspersonal,
och han hade blivit särskilt mycket ansträngd av arbetet med soltältet.
Vissa av hans kamrater hade under sommaren gjort anmärkningar mot hans
sätt att utöva befäl, och dessa anmärkningar hade han tagit ad notam.
Några anmärkningar hade emellertid icke framställts förrän i augusti månad.
Sålunda hade sergeanten Carlsson icke talat om för honom att några
värnpliktiga, då de en gång åsett rekryternas arbete med soltältet, yttrat:
»Det är för djävligt, dom är ju människor ändå», förrän ungefär 14 dagar
efter det att händelsen inträffat. Eneström tyckte numera själv att han
vid flera tillfällen burit sig dumt åt.

Eneström tillfrågades även huruvida han iakttagit att Englund vid något
tillfälle sparkat rekryterna och uppgav därvid: Han hade aldrig sett att
Englund gjort sig skyldig till något dylikt. Vanligen hade Eneström under
arbetena varit så helt upptagen av vad han haft för händer att han icke
sett vad Englund gjort. Ledningen av arbetena med soltältet hade som
regel överlämnats åt Eneström, varför Englund icke omedelbart deltagit
däri. Vid ett tillfälle då det gällt något brådskande arbete hade Englund
emellertid hjälpt rekryterna att hala i någon tross och det hela hade då
enligt Eneströms mening gått mycket kordialt till väga. Vid andra tillfällen
hade Englund nog som regel i likhet med de andra ombord på Blenda
förlagda officerarna endast varit åskådare till arbetet.

Med anledning av att de av 1937 års rekryter som i likhet med klagandens
son erhållit avsked från regementet med utgången av oktober månad
1938 icke kunnat höras vid förhören å Oskar-Fredriksborg tillskrev militieombudsmannen
dem den 13 januari 1939 med förfrågan vad de kände
till om de uppgivna uppryckningsövningarna under sommaren 1938. Svar
inkommo från f. 3. klass kustartilleristerna nr 16/6 Evert Magnusson, nr
27/6 Åke Johansson, nr 45/6 Ragnar Andersson, nr 35/7 Gösta Carlsson och
nr 37/7 Kåre Olsson.

Av dessa uppgav nr 16/6 Magnusson endast att det ägde sin riktighet att
uppryckningsövningar förekommit. Nr 27/6 Johansson uppgav att rekryterna
vid ett tillfälle fått springa runt Blendas däck upprepade gånger
samt att de en morgon fått hoppa i sjön två gånger i följd efter det att
de satt soltältet på Blenda.

Nr 45/6 Andersson berättade följande: Vid flera tillfällen hade stamre kryterna

fått sätta eller beslå soltältet på Blenda. Detta hade skett antingen

107

sent på kvällen, stundom strax efter tystnaden, då alla hade gått till kojs,
eller tidigt på morgonen, men däremot aldrig på övningstid. En kväll vid
9-tiden hade rekryterna fått bärga soltältet såsom straff för att en rekryt
— nr 51/6 Rejto -— vid kvällsskaffningen tagit två portioner. Andersson
hade icke deltagit i arbetet, enär han suttit som telefonpost på expeditionen.
Då tältet bärgats, hade Englund sammankallat rekryterna och tackat dem,
varvid han bland annat yttrat, att han tidigare fått den uppfattningen att
stamrekryterna varit ovanligt slöa, men att han nu sett bevis på motsatsen.
Vid ett annat tillfälle hade Eneström strax efter det tystnaden gått kommit
ned på rekryternas pråm och beordrat dem att genast springa ombord på
Blenda och bärga soltältet. Han hade icke lämnat dem tid att kläda på sig
varför en del fått springa fullkomligt nakna. Sedan soltältet bärgats hade
Eneström beordrat språngmarsch runt överbyggnaden på Blenda. Några
rekryter skulle vid tillfället hava blivit sparkade och knuffade men Andersson
hade själv icke erhållit någon spark eller knuff och hade ej heller sett
någon annan bliva utsatt därför. Nästa morgon hade Eneström vid 3-tiden
eller möjligen något senare kommit ned på pråmen och beordrat rekryterna
att omedelbart sätta tältet på Blenda. När detta varit klart, hade Eneström
beordrat rekryterna att hoppa i sjön. När de kommit upp ur vattnet —
Andersson hade själv just hunnit att gå och lägga sig på nytt — hade de
åter beordrats upp för badning av den anledningen att Eneström trott sig
hava märkt att icke alla rekryterna badat vid det första tillfället.

Nr 35/7 Carlsson uppgav: Vid åtskilliga tillfällen hade stamrekryterna
fått order av Englund och Eneström att beslå eller sätta soltältet på Blenda.
Detta hade alltid skett på rekryternas fritid. Efter arbetet med soltältet
hade rekryterna blivit kommenderade att springa runt Blendas däck
och många gånger hade det hänt att de fått sig en spark av Eneström.
Däremot hade Englund aldrig sparkat dem såvitt Carlsson kände till. En
natt vid Va 4-tiden hade rekryterna purrats av Eneström och alldeles nakna
beordrats till Blenda i språngmarsch för att bärga soltältet. En morgon
strax före reveljen hade rekryterna kommenderats att hoppa i sjön,
vilket de också gjort. Sedan de kommit upp och klätt på sig, hade de
åter blivit beordrade att hoppa i sjön. Vid dylika tillfällen hade Englund
alltid varit närvarande och hade bara skrattat, när han sett hur rekryterna
blivit behandlade. För det mesta hade det varit Eneström som fört
kommandot ehuru han i sin tur fått order av Englund. Vid ett tillfälle,
då Carlsson gått såsom signalpost på Blenda, hade han hört Eneström
säga till Englund att han skulle hitta på någon lämplig »kaninexercis åt
dom djävlarna». Eneström hade därmed avsett stamrekryterna.

Nr 37/7 Olsson uppgav att han under sommaren varit inlagd på garnisonssjukhuset
i Stockholm och att han därför icke bevittnat några uppryckningsövningar.
Däremot hade han hört av alla sina kamrater att uppryckningsövningar
förekommit samt alt rekryterna blivit sparkade av Englund och
Eneström och tvingade alt hoppa i sjön.

108

Militieombudsmannen tillfrågade likaledes skriftligen de å Korsö förlagda
reservbefälseleverna om de kände till att stamrekryterna blivit kommenderade
till uppryckningsövningar beslående i att de fått vid olika tider,
stundom nattetid, sätta eller beslå soltältet på Blenda samt företaga
språngmarscher på Blendas däck eller annorstädes. I skrivelserna till reservbefälseleverna
omnämndes även att det uppgivits att rekryterna vid
något eller några tillfällen i samband med dylika uppryckningsövningar
skulle hava kommenderats att hoppa i sjön upprepade gånger, ävensom
att Englund och Eneström vid uppryckningsövningarna skulle hava sparkat
rekryterna.

De flesta av de befälselever vilka svarat på skrivelsen uppgåvo, att de
på grund av att de icke varit förlagda i närheten av stamrekryterna och
icke heller vare sig under tjänstgöringen eller å fritid haft någon närmare
beröring med dessa, icke kände närmare till de påstådda uppryckningsövningarna.
Några av reservbefälseleverna uppgåvo att de hört talas om
att uppryckningsövningar av den art som i skrivelsen omnämnts förekommit.

AV 302 Hallgren berättade att uppryckningsövningar förekommit ett flertal
gånger i hans åsyn, både sommaren 1937 och sommaren 1938, därvid
tillgått så som i militieombudsmannens skrivelse omförmälts. Dessa övningar
hade förekommit även nattetid. Huruvida rekryterna blivit sparkade
ville Hallgren däremot låta vara osagt.

Nr 306 Rockström uppgav: Soltältet å Blenda hade för det mesta varit
uppsatt på akterdäck där det erbjudit ett synnerligen stort vindfång. På
grund av de tämligen ofta uppträdande åsk- och stormbyarna hade det
varit nödvändigt att trimma folket så, att tältet skulle kunna beslås på kortast
möjliga tid, enär risk eljest förelegat att det skulle trasas sönder. Dessa
övningar hade naturligen icke alltid varit särskilt angenäma för rekryterna,
då orderna, för att ytterligare kraft skulle givas åt det hela, ofta åtföljts
av svordomar och sparkar. Sparkarna hade Rockström aldrig sett
utdelas så, att de träffat någon. De hade säkerligen mera varit gester.
Några nattliga övningar hade Rockström aldrig bevittnat eftersom reservbefälseleverna
icke varit förlagda på Blenda utan på en pråm cirka 50
meter därifrån. Rockström ansåge sig böra framhålla att bland reservbefälseleverna
sympatierna varit på rekryternas sida. Det stående uttrycket
om rekryterna under de nämnda övningarna hade varit »stackars djävlar».
Å andra sidan ville Rockström framhålla, att det hade blivit en viss
fart på rekryterna, vilket väl behövts, eftersom några av dem varit synnerligen
slöa och likgiltiga.

Nr 308 Söderbäck berättade bland annat: Han hade många gånger bevittnat
huru soltältet på Blendas akterdäck bärgats inför ett annalkande
oväder. Det hade alltid varit en muntration att höra Eneströms kommandorop,
svordomar och tillrättavisningar, utdelade med hög och skräckinjagande
stämma. De hade uppfattats och hade säkerligen även varit avsedda
att uppfattas som skämtsamma hejarop för att arbetet med soltäl -

109

tets bärgning skulle gå så fort som möjligt. Någon kroppslig misshandel
hade Söderbäck aldrig bevittnat. Söderbäck hade visserligen ofta hört
yttrandet: »Kaninerna ska plågas», men hade uppfattat det såsom skämt
och endast avseende att man icke borde visa någon klemighet vid utbildningen
av stamrekryter.

Nr 320 Frykholm uppgav: Han hade själv sett på då rekryterna beslagit
soltältet på Blenda. Under arbetet härmed hade Englund stått på Blendas
däck och sökt påskynda arbetet genom högljudda kommandoord. Frykholm
hade aldrig sett att Englund därvid sparkat rekryterna. Även Eneström
hade under arbetet med tältet stått på Blendas däck och hade därvid
sökt att om möjligt överrösta Englund. Eneström hade gestikulerat
med armar och ben för att till det yttersta uppdriva stamrekryternas arbetstempo.
Ej heller Eneström hade, så vitt Frykholm kunnat se, utdelat
några sparkar. Eneström hade sannolikt tagit det hela som ett
skämt, ehuru man enligt Frykholms mening kunde diskutera skämtets
lämplighet.

Nr 403 Wallin uppgav att han vid ett par tillfällen iakttagit att stamrekryterna
såsom straff kommenderats att sätta och beslå soltältet å Blenda.
Wallin hade däremot aldrig sett att några sparkar utdelats av Englund
och Eneström.

Nr 408 Lison-Almkvist berättade: Han hade allmänt hört talas om att
uppryckningsövningar förekommit och att de varit av den art som angåves
i militieombudsmannens skrivelse. Det enda han själv bevittnat hade
emellertid varit att Eneström en solig morgon mellan klockan 9—10
tvingat samtliga stamrekryter att iföra sig baddräkt och bada. Detta hade
försiggått under sedvanliga muntra och mustiga tillrop från Eneström. Lison-Almkvist
hade icke fått intryck av att badningen direkt varit någon uppryckningsövning.

B. Angående kommendering av flaggkorpaler såsom patrullbefälhavare
för ordning shållning i Sandhamn.

Sedan det kommit till chefens för kustartilleriet kännedom att under signal-
och minskolans förläggning till Sandhamn ordningshållningen vid dansbanan
i Sandhamn varit så organiserad att dels enligt frivilligt åtagande
och mot ersättning korpraler, dels flaggkorpraler, vilka därtill kommenderats,
tagits i anspråk för nämnda ordningshållning, hade chefen för kustartilleriet
i skrivelse den 11 november 1938 anmodat regementschefen att genom
förhör utreda huru det kunde hava förhållit sig med denna extra tjänstgöring
för flaggkorpralerna, vilken syntes hava ålagts under mindre lämpliga
former. Regementschefen skulle även vidtaga de åtgärder vilka på grund
av utredningens resultat kunde bliva erforderliga. Överstelöjtnanten Wallgren
lät i egenskap av tjänstförrättande regementschef med anledning härav
den 23, 24 och 25 november anställa förhör med viss regementet tillhörig
personal. Vid dessa förhör hördes bland andra överstelöjtnanten Englund,
löjtnanten Nilsson, förrådsförvallaren Carlsson, sergeanten II. Överling samt

no

flaggkorpralerna Hellgren, Svedjer och B. Eklund vilka därvid anförde följande.

Överstelöjtnanten Englund: Åren 1937 och 1938 hade genom regementschefens
försorg dansbanan i Sandhamn förhyrts för att manskapet skulle
beredas förströelse på fritid. Genom att dansbanan förhyrdes av regementet
hade avgiften per dans kunnat nedbringas till mindre än hälften av vad
den tidigare utgjort. Länsstyrelsen hade emellertid som villkor för att dans
skulle få äga rum på banan förordnat att två ordningsvakter skulle närvara.
Dessa ordningsvakter hade tilldelats polismans befogenhet. Regementschefen
hade fastställt ersättning såväl för dessa ordningsvakter som för biljettförsäljare,
biljettmottagare och musiker, vilka alla skulle erhålla 4 kronor
per gång. År 1937 hade Englund låtit personalen frivilligt anmäla sig
till tjänstgöring vid dansbanan och då hade det icke mött några svårigheter
att erhålla erforderlig personal. De flesta av dem som sålunda anmält sig
hade varit flaggkorpraler. År 1938 hade personalen på samma sätt tillfrågats
om den vore villig att tjänstgöra men flaggkorpralerna hade då fordrat
8 kronor per gång för tjänstgöring såsom ordningsvakter. Detta pris hade
regementschefen icke kunnat gå med på. Englund hade därför sammankallat
samtliga flaggkorpraler och meddelat dem sin uppfattning att han ansåge
dem vara illojala mot det övriga manskapet då genom deras fordringar hela
frågan om dansbanans förhyrande kunde äventyras. Han hade vädjat till
flaggkorpralernas lojalitet samt anmodat dem att i likhet med år 1937 åtaga
sig uppdraget därvid de dock skulle erhålla 5 kronor per gång. Han hade
samtidigt påpekat att han om flaggkorpralerna vägrade måste låta tjänstgöringen
övertagas av korpralerna vilka förklarat sig villiga mot en ersättning
av 5 kronor, men att han i sådant fall bleve nödsakad att kommendera
äldre manskap såsom patrullbefälhavare, enär han icke ansåge att yngre
korpraler ägde tillräcklig pondus för alt under alla förhållanden kunna säkerställa
ordningen om bråk uppstode mellan militärerna och de civila. Englund
hade i enlighet härmed som regel också kommenderat flaggkorpraler
såsom patrullbefälhavare under danskvällar. Ordningen i Sandhamn för vilken
Englund svarat beträffande militär personal hade ej heller föranlett
några anmärkningar. Det borde framhållas att flaggkorpralerna såsom
patrullbefälhavare varit beordrade att övervaka ordningen bland permittenter
i hela Sandhamn och sålunda ej endast vid dansbanan. Då Englund haft
på känn att hans samtal med flaggkorpralerna skulle kunna misstolkas hade
han låtit förrådsförvaltaren Carlsson och löjtnanten Nilsson avlyssna detsamma.

Förrddsförvaltaren Carlsson vitsordade riktigheten av Englunds redogörelse.

Flaggkorpralen Hellgren: Under maj månad 1938 hade han av förrådsförvaltaren
Carlsson tillfrågats om han vore villig att tjänstgöra såsom ordningsvakt
vid dansbanan i Sandhamn. Han hade förklarat sig villig härtill mot
en ersättning av 8 kronor per kväll. Han hade tidigare, nämligen under år
1936 och 1937, tjänstgjort vid dansbanan dels såsom musiker dels såsom

in

ordningsvakt men hade ansett att den ersättning som utgått härför, 4 kronor
per kväll, varit för liten i förhållande till arbetet. Hellgren hade erhållit
förnyad förfrågan två eller tre gånger under maj månad 1938 och därvid
lämnat samma svar som tidigare. Efter utflyttningen till Korsö hade Hellgren
och de övriga flaggkorpralerna som tillfrågats om samma sak blivit uppkallade
till Englund. Denne hade då yttrat bland annat att hans dittillsvarande
höga tanke om flaggkorpralernas goda omdöme och höga tjänstbarhet
totalt försvunnit. Englund hade sedan beskyllt flaggkorpralerna för att hava
saboterat och hade tillagt att om det bleve uppdagat vem eller vilka som
gjort sig skyldiga till sabotage skulle dennes eller dessas vidarebefordran
vid kustartilleriet starkt ifrågasättas. Englund hade därefter yttrat: »Den

som tager sitt förnuft till fånga får 5 kronor per kväll. I annat fall kommer
ni att kommenderas såsom patrullbefälhavare.» Ehuru ingen varit villig
att åtaga sig uppdraget hade likväl Hellgren och flaggkorpralen T. Carlsson
följande lördag och söndag blivit kommenderade såsom ordningsvakter
i Sandhamn. Innan detta inträffat hade emellertid några flaggkorpraler blivit
uppsökta av fjärdingsmannen i Djurö distrikt som meddelat att de av
länsstyrelsen tilldelats polismans rättigheter och detta utan att några sådana
rättigheter av dem begärts. En av flaggkorpralerna — flaggkorpralen Cederlöf
— hade meddelat att han icke vore villig att emottaga något bevis på
polismans rättigheter, vartill fjärdingsmannen genmält att detta icke hade
någon betydelse eftersom Cederlöf i laga ordning delgivits länsstyrelsens beslut.
Under sommaren hade endast flaggkorpraler kommenderats såsom
patrullbefälhavare onsdagar, lördagar och söndagar med undantag för sista
veckan då en korpral blivit kommenderad. Det vore anmärkningsvärt
att då chefen för första kompaniet vid ett tillfälle velat kommendera en
värnpliktig flaggkorpral såsom patrullbefälhavare detta förvägrats honom
av Englund. Hellgren och Eklund hade uppvaktat regementschefen i ärendet
men deras framställning hade icke föranlett någon åtgärd. Hellgren ansåge
att Englunds uttalande utvisade att flaggkorpralernas kommendering
såsom patrullbefälhavare utgjorde represalier mot flaggkorpralerna för att
de icke velat tjänstgöra såsom ordningsvakter.

Flaggkorpralerna Svecljer och Eklund samt sergeanten Överling vitsordade
riktigheten av Heligrens redogörelse.

Löjtnanten Nilsson, som tillfrågades om ordalydelsen av Englunds tal till
flaggkorpralerna, förklarade att han icke kunde fullständigt erinra sig denna
men att Englund sagt något om att den som toge sitt förnuft till fånga
skulle få 5 kronor per kväll och att flaggkorpralerna om de ej antoge erbjudandet
att lör denna ersättning tjänstgöra såsom ordningsvakter skulle
komma att kommenderas såsom patrullbefälhavare.

Genom beslut den 1 december 1938 överlämnade Wallgren förhörsprotokollen
till regementskrigsrätten för åtal mot Englund. Målet förekom därefter
vid regementskrigsrätten vid dess sammanträde den 3 december 1938.

Även i denna del införskaffade militieombudsmannen ytterligare utredning.

112

Vid de av byråchefen Lassen hållna förhören hördes flaggjunkaren Johansson,
sergeanten Carlsson samt flaggkorpralerna Hellgren och Svedjer härom
samt uppgåvo därvid följande.

Flaggjunkaren Johansson: Han hade alltid brukat göra upp kommenderingslistan
över dem som skulle tjänstgöra såsom patrullbefälhavare i Sandhamn.
Vid ett tillfälle i slutet av juli månad 1938 då han som vanligt satt
upp eu korpral som patrullbefälhavare —- han hade särskilt frågat kaptenen
Nyberg, huruvida det skulle vara en korpral som skulle kommenderas, och
hade fått jakande svar härå — hade Nyberg kommit till honom och sagt
att han måste ändra listan eftersom Englund bestämt att det nu skulle vara
en flaggkorpral som skulle tjänstgöra såsom patrullbefälbavare. Ifrågavarande
patruller utgjordes alltid av en befälhavare och två man.

Sergeanten Carlsson: Han hade sett huru Englund en gång mitt på dagen
samlat flaggkorpralerna på Blendas akterdäck men vad som därefter förekommit
mellan Englund och flaggkorpralerna hade Carlsson hört endast i
andra hand.

Flaggkorpralen Hellgren: Han vidhölle till alla delar riktigheten av den
berättelse han avgivit vid det tidigare förhöret. De flaggkorpraler som varit
närvarande vid Englunds tal hade varit: från 1. kompaniet Carlsson,
Olsson och Odkrans, från 4. kompaniet Hellgren och Andersson, från 6.
kompaniet Svensson, Cederlöf, A. Karlsson och Hermansson samt från 7.
kompaniet Svedjer, Söderström och numera sergeanten överling. Möjligen
hade dock någon av de nu uppräknade icke varit närvarande.

Flaggkorpralen Svedjer: Han vitsordade riktigheten av Hellgrens berättelse.
Englund hade använt just de av Hellgren återgivna ordalagen.

Jämväl Englund blev vid dessa förhör hörd angående kommenderingen
av flaggkorpralerna samt uppgav därvid:

Den i handlingarna omtalade dansbanan hade förhyrts av manskapskassan
som också drivit rörelsen därstädes. Enligt Englunds mening kunde
ingen kommenderas såsom funktionär vid dansbanan utan frivilligt åtagande.
Tjänstgöringen som patrullbefälhavare vore däremot uteslutande
en tjänsteangelägenhet. Ifrågavarande patruller skulle uppehålla ordningen
icke endast vid dansbanan utan även inom de övriga delarna av Sandhamn.
Då flaggkorpralerna icke velat tjänstgöra vid dansbanan för ett arvode av
4 kronor per kväll och icke heller velat godtaga regementschefens erbjudande
att höja arvodet med 1 krona, hade man avsett att till en början
låta ordningshållningen bestridas av civila vakter. Sådana hade förut
tjänstgjort mot ett arvode av 4 kronor per gång. Antagligen beroende pa
agitation från flaggkorpralernas sida hade emellertid dessa civila vakter
uppställt krav på att arvodet skulle fördubblas. Denna agitation från
flaggkorpralernas sida ansåge Englund straffbar jämlikt strafflagen för
krigsmakten. Då Englund således varken kunnat få 1''laggkorpraler eller civila
ordningsvakter att tjänstgöra vid dansbanan, hade han måst anmoda
korpraler härtill och dessa hade varit villiga att göra det för 4 kronor per
dag. Flaggkorpralerna hade i stället blivit kommenderade som patrullbe -

113

fälhavare. Det vore riktigt att korpraler tidigare kommenderats som patrullbefälhavare,
men de korpraler som stått Englund till buds under år 1938
hade enligt Englunds mening varit allt för unga för att de skulle kunna
behärska situationen om några kritiska händelser inträffade. Därest de
militära myndigheterna icke lyckades upprätthålla ordningen i Sandhamn
hade landsfiskalen i distriktet med all sannolikhet icke längre tillåtit att de
militära myndigheterna dreve dansbanerörelsen. Det hade således varit av
hänsyn till manskapet som Englund sett till att han erhållit rutinerat folk
såsom befälhavare för patrullerna. — Det tal Englund hållit till flaggkorpralerna
vore icke riktigt återgivet av Hellgren. Englund hade med talet
avsett att förklara anledningen till att flaggkorpralerna bleve kommenderade
såsom patrullbefälhavare. Då det varit fråga om ett rent tjänsteåliggande
hade det, Englund veterligen, icke förelegat något som helst hinder för
honom att kommendera flaggkorpralerna till denna tjänstgöring. Englund
hade yttrat att han haft en hög tanke om flaggkorpralernas goda omdöme
och höga tjänstbarhet. Såtillvida vore alltså Hellgrens berättelse riktig.
Englund hade tillagt att hans uppfattning om deras omdöme blivit rubbad;
däremot hade han icke yttrat någonting om att hans uppfattning
om deras tjänstbarhet förändrats. Han hade antagligen icke yttrat att
flaggkorpralerna skulle hava »saboterat». I stället hade han yttrat att
flaggkorpralerna genom sina åtgärder »försvårat möjligheten att anordna
dans för manskapet». Ej heller hade Englund yttrat att någon flaggkorprals
vidarebefordran skulle starkt ifrågasättas. Något sådant kunde Englund
icke hava yttrat då han ju icke ägde att avgöra befordringsärendena.
Englund ansåge emellertid att flaggkorpralerna visat ett bristande omdöme
genom sin ohemula agitation. Vad slutligen anginge det av Hellgren återgivna
yttrandet: »Den som tager sitt förnuft till fånga får 5 kronor per
kväll. I annat fall kommer ni att kommenderas såsom patrullbefälhavare»,
hade Englund visserligen fällt detsamma, men han hade därmed endast velat
säga, att den som frivilligt åtoge sig att tjänstgöra vid dansbanan icke
kunde kommenderas såsom patrullbefälhavare, eftersom ju ingen kunde
sköta båda tjänsterna samtidigt.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 27 januari 1939 följande:

Av den i målet förebragta utredningen funne miltieombudsmannen framgå
att anmärkningsvärda missförhållanden förekommit i båda de avseenden
för vilka ovan redogjorts under A och B.

Såvitt anginge de uppryckningsövningar till vilka stamrekryterna kommenderats
syntes följande hava förekommit. Stamrekryterna hade vid ett stort
antal tillfällen av Englund och Eneström använts för att siitta eller bärga
ett å Blendas däck uppsatt soltält. Häremot vore i och för sig icke något
att erinra. Anmärkningsvärt vore emellertid dels att arbetet med soltältet
8—399035. Mililicorr.buclsmannens umbetsberättelse.

114

stundom syntes hava beordrats såsom en form av bestraffning, dels det
sätt på vilket arbetet anordnats och letts. Englund och Eneström hade
gjort gällande alt soltältet första gången blivit satt redan några dagar efter
det att stamrekryterna blivit förlagda till Korsö. Detta strede emellertid
mot de uttalanden som i denna del gjorts av ett stort antal andra personer
och som ginge ut på att tältet icke tagits i brak förrän avsevärt senare,
mot slutet av juli. Den omständigheten att soltältet sålunda icke tagits i
bruk förrän mot slutet av sommaren syntes giva ett visst stöd för påståendena
att arbetet med soltältets sättande och bärgande icke alltid anpassats
efter väderlekens fordringar utan att även andra hänsyn därvid gjort sig
gällande. Flera i målet hörda personer hade påstått att arbetet med tältet
direkt beordrats såsom en bestraffning. Härvid hade militieombudsmannen
särskilt fäst sig vid de väl sammanstämmande uttalanden som gjorts av 2.
kl. nr 31/6 Åkesson och nr 49/6 Larsson vid de av byråchefen Lassen
hållna förhören. Vad anginge det sätt, på vilket arbetet med soltältet anordnats
och letts, vore det allmänt omvittnat att detta varit synnerligen
anmärkningsvärt. Strävan att uppdriva snabbheten i utförandet av militära
övningar och arbeten kunde icke motivera en sådan befälsföring som
förekommit i nu förevarande fall. Dylik befälsföring vore icke ägnad att
befrämja vare sig de underlydandes respekt för befälet eller den aktning för
militärtjänsten som det vore angeläget att vinna och bevara. Huru allvarliga
missförhållandena i denna del varit framginge redan därav, att en av
underofficerarna vid signal- och minskolan självmant funnit sig böra ingripa
för vinnande av rättelse.

Utredningen gåve vid handen att Englund och Eneström vid ledningen
av arbetet med soltältet jämväl gjort våld å vissa av rekryterna. Flera av
dessa hade nämligen uppgivit såväl att de själva blivit träffade av sparkar
som att de sett att kamrater blivit sparkade. Varken Englund eller Eneström
hade kunnat bestämt bestrida, att dessa uppgifter vore riktiga, men
hade gjort gällande, att de i vart fall icke avsett att träffa någon med sparkarna.
Englund hade uppgivit, att de gester han tilläventyrs gjort med
benen och som påståtts hava varit sparkar uppfattats såsom ett skämtsamt
inslag i arbetet. På detta sätt syntes sparkarna dock icke hava uppfattats
av rekryterna själva. Det vore av största vikt att misshandel mot
underordnade icke i någon form eller under någon förevändning tolererades
inom försvarsväsendet. Alldenstund vissa av rekryterna kunde väntas
själva komma att få befattning med utbildning och ledande av övningar
vore det redan av denna anledning av vikt att olämpliga metoder härvid
bleve eftertryckligt beivrade, enär de eljest kunde vinna efterföljd. Att så
lätt kunde bliva fallet bestyrktes av vad som förekommit å Korsö i fråga
om äldre stamanställdas användande av rekryter för handräckningsarbeten
(se härom nedan sid. 144 ff.).

I samband med arbetet med soltältet hade rekryterna blivit beordrade
att utföra språngmarscher eller hoppa i sjön under sådana förhållanden
att dessa övningar, vilka icke kunnat påstås hava betingats av gällande

115

rutin, schema eller övningsorder, måst anses vara avsedda som bestraffning
eller tillrättavisning. Eneström hade erkänt att han sommaren 1937 beordrat
de dåvarande rekryterna att utföra en nattlig språngmarsch såsom tillrättavisning
för en förseelse. Händelseförloppet härvid syntes till fullo
klarlagt genom Eneströms samt korpralerna Boströms och Vestins berättelser.
I fråga om händelseförloppet vid de tillfällen under sommaren 1938,
då språngmarscher beordrats, ginge som naturligt vore berättelserna delvis
i sär i fråga om detaljerna. Tillsammantagna gåve de dock en god bild av
vad som förekommit.

Vad i nu angivna hänseenden låge Englund och Eneström till last vore
av den beskaffenhet att det icke kunde undgå laga beivran. I fråga om
misshandeln av rekryterna måste, såsom framginge av det anförda, Englund
och Eneström var för sig anses vara övertygade om straffbar gärning.
Vad anginge de i övrigt påtalade missförhållandena i fråga om behandlingen
av rekryterna vore det visserligen upplyst att Eneström som regel lett arbetet
med soltältets sättande och bärgande ävensom att det varit Eneström
som beordrat språngmarscherna och givit den påtalade ordern till rekryterna
att hoppa i sjön efter det de en morgon satt soltältet. Då Englund
emellertid varit chef för Korsö-förläggningen och sålunda intagit chefsställning
i förhållande till Eneström, kunde Englund icke undgå att i full utsträckning
jämte Eneström ansvara för vad denne i Englunds närvaro eller
eljest med Englunds vetskap åtgjort utan att Englund funnit sig föranlåten
att ingripa. I den mån Englund saknat kännedom om vad som förekommit
måste detta anses hava berott på att Englund icke i den omfattning
som det ålegat honom såsom förläggningsgruppchef gjort sig underrättad
om förhållandena vid förläggningen, varför han på sådan grund gjort sig
skyldig till tjänsteförsummelse.

Vad anginge kommenderingarna av flaggkorpraler såsom patrullbefälhavare
för viss ordningstjänst i Sandhamn syntes det, mot Englunds bestridande,
framgå att det tal Englund hållit till flaggkorpralerna haft den
ordalydelse flaggkorpralen Hellgren vid förhör uppgivit. Den förklaring
Englund velat giva till sina uttalanden vid tillfället syntes militieombudsmannen
alltför orimlig för att kunna vinna tilltro. Även om Englund vid
sitt handlande haft manskapskassans bästa för ögonen måste han anses
hava utövat en obehörig påtryckning på flaggkorpralerna genom sina uttalanden
till dem. Kommenderingen av flaggkorpralerna såsom patrullbefälhavare
måste även, mot bakgrunden av vad som förekommit, betraktas
som en bestraffning för att de icke visat av Englund begärt tillmötesgående
i fråga om tjänstgöringen vid dansbanan.

Ej heller vad i denna del förekommit mot Englund vore av beskaffenhet
att han borde undgå ansvar därför.

Militieombudsmannen uppdroge sålunda åt överkrigsfiskalsämbetet att
vid krigsrätten yrka ansvar å Englund och Eneström jämlikt lag och sakens
beskaffenhet för vad de enligt det anförda låtit komma sig till last.

11*3

Efter avlåtandet av denna skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet mottog
militieombudsmannen från ytterligare två av de avgångna 3. klass kustartilleristerna,
nämligen nr 38/6 August Sjölander och nr 20 7 Olof Bergh
svar på den ovan omtalade rundskrivelsen.

Nr 38/6 Sjölander uppgav följande:

Det hade förekommit att rekryterna nattetid fått rusa upp ur sin pråm
för att med högsta möjliga fart bärga och sätta upp soltältet på Blendas
halvdäck eller draga ut extra trossar till förstärkning av Blendas förankringar.
Arbetet hade påskyndats med skrik och sparkar efter rekryterna,
Sparkarna hade mera sällan träffat. Att det under en dylik övning förekommit
att rekryterna tvingats att upprepade gånger hoppa i vattnet hade
Sjölander väl hört omtalas men icke själv bevittnat eftersom han vid tillfället
varit bortkommenderad.

Nr 20/7 Bergh berättade:

Under den tid han varit förlagd till Korsö hade rekryterna flerfaldiga
gånger under fritid, ofta nattetid, kommenderats till s. k. »uppryckningsövningar».
Dessa hade bestått i att sätta och beslå solseglet ombord på
Blenda. Vid ett tillfälle hade rekryterna purrats mitt i natten med en massa
skällsord, såsom »bonddjävlar, kaniner» o. s. v. för att beslå solseglet.
Efter arbetet härmed hade rekryterna måst nakna springa runt båtdäck två
gånger, varvid Eneström medelst en bänsel slagit vilt omkring sig. Själv
hade Bergh erhållit ett slag. Därefter hade rekryterna måst hoppa i sjön
två gånger. Vid dessa »uppryckningar» hade Eneström alltid utdelat sparkar.
Englund hade synts endast vara road av övningarna och hade icke
gjort några som helst ansatser att förhindra desamma.

Om vad Sjölander och Bergh uppgivit erhöll överkrigsfiskalsämbetet underrättelse
genom skrivelse den 25 februari 1939.

* *

Med anledning av det sålunda erhållna uppdraget lät överkrigsfiskalsämbetet
vid regementskrigsrätten yrka ansvar å Englund och Eneström
jämlikt 90 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten för vad de enligt det
anförda låtit komma sig till last. Därest 90 § strafflagen för krigsmakten
icke kunde anses tillämplig yrkades ansvar enligt 91 § samma lag.

Vid krigsrätten hördes åtskilliga personer såsom vittnen, däribland den
ovan nämnde 2. kl. nr 19 6 Söderman.

Krigsrätten meddelade utslag i målet den 4 mars 1939 och utlät sig därvid:

Enär under vittnesförhöret med Söderman denne uppgivit att Englund
tilldelat honom en spark, samt Söderman förty varit jävig att vittna i målet,
bleve Söderman av regementskrigsrätten förklarad för återgångsvittne
och hans vittnesmål frånkänt verkan av laga bevis. Vad härefter anginge
själva målet måste genom den förebragta utredningen anses ådagalagt att
— sedan Eneström, vilken under signal- och minskolans förläggning å
Korsö sommaren 1938 såsom uppbördsman omhänderhaft ett å Blenda an -

117

vänt soltält, av Englund i dennes egenskap av förläggningschef bemyndigats
att förfoga över erforderlig personal för tältets sättande och bärgande
samt därvid av Englund erhållit anvisning att för ändamålet huvudsakligen
anlita de till förläggningen hörande stamrekryterna — Eneström vid
olika tillfällen dels beträffande särskilt sättet för rekryternas beordrande
till arbetsplatsen vidtagit anordningar, som icke uteslutande varit betingade
av föreliggande omständigheter utan fastmera jämväl vidtagits i avsikt att
trakassera rekryterna, dels vid ledandet av arbetet svurit och skrikit mot
rekryterna samt mot dem riktat sparkar, dels vid åtminstone ett tillfälle
efter arbetets slut beordrat rekryterna att springa runt Blendas gångbord
och vid ett annat tillfälle att hoppa i sjön, dels ock vid ett tillfälle beordrat
arbetets utförande såsom tillrättavisning för förseelse, som enligt Eneströms
förmenande begåtts av en av rekryterna; samt att Englund, ehuru han ägt
kännedom om ej mindre Eneströms förberörda åtgöranden i avseende å
sättet för rekryternas beordrande till arbetsplatsen än även Eneströms förfarande
att under befälets utövande mot rekryterna använda olämpligt tilltal
och mot dem rikta sparkar, underlåtit att föranstalta om rättelse härutinnan
samt därjämte vid tillfällen, då Englund varit närvarande vid arbetets
utförande, själv riktat sparkar mot rekryterna. Enär det mot Eneströms
och Englunds bestridande icke blivit tillförlitligen styrkt, att någon
av de sparkar Eneström och Englund riktat mot rekryterna i något fall
träffat, kan emellertid för dem i nu angivna hänseende icke ifrågakomma
strängare ansvar än för missfirmelse. I målet vore vidare utrett att, sedan
vid förläggningen tjänstgörande flaggkorpraler av Englund anmodats att
mot viss ersättning tjänstgöra såsom ordningsvakter vid en förläggningens
dansbana i Sandhamn men flaggkorpralerna förklarat sig icke vara villiga
att åtaga sig detta uppdrag, Englund genom yttranden till flaggkorpralerna
innebärande bland annat, att en vägran från deras sida att mottaga uppdraget
kunde inverka på deras befordran ävensom medföra att de i stället
bleve såsom patrullbefälhavare kommenderade till tjänstgöring i Sandhamn,
sökt påverka dem att mot den erbjudna ersättningen åtaga sig uppdraget;
att Englund därefter låtit kommendera två flaggkorpraler att vardera en
dag tjänstgöra såsom ordningsvakter vid dansbanan; samt att Englund sedermera
kommenderat flaggkorpraler att under pågående dans fullgöra tjänstgöring
i Sandhamn såsom patrullbefälhavare; och måste med hänsyn till vad i
målet förekommit tillika anses ådagalagt, att sistberörda kommendering föranletts
därav att flaggkorpralerna icke tillmötesgått Englunds begäran i
lråga om tjänstgöringen vid dansbanan. Krigsrätten funne envar av Englund
och Eneström genom de förfaranden, som på sätt ovan angivits, låge
honom till last, hava ådragit sig ansvar för oförstånd och oskicklighet i fullgörande
av tjänsteplikt ävensom för missfirmelse mot underordnad krigsman
och prövade förty rättvist döma envar av Englund och Eneström jämlikt
91 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten för ifrågavarande förseelser
att undergå vaktarrest, Englund i tolv dagar och Eneström i åtta dagar.

Regementskrigsrättens utslag vann laga kraft.

118

8. Åtal mot officerare å undervattensbåt för olämpligt uppträdande mot
post och för brott mot förbudet mot tobaksrökning under däck å undervattensbåt
m. m.

I en den 12 juli 1939 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift
anmälde korpralen vid 1. matroskompaniet nr 511 F. K. G. Carlsson att kaptenen
vid flottan O. H. C. Sahlin, vilken tjänstgjort såsom chef å undervattensbåten
Uttern vid ett med denna den 26—den 27 juni 1939 företaget besök
i Ronneby, därvid uppträtt olämpligt ävensom brutit mot givna föreskrifter
rörande rökning ombord.

Sedan tjänstförrättande militieombudsmannen med anledning av innehållet
i skriften genom skrivelse den 12 juli 1939 till chefen för marinen anhållit,
att denne måtte verkställa utredning i ärendet samt därefter inkomma
med protokoll över utredningen, överlämnade chefen för marinen med skrivelse
den 31 juli 1939 — med förmälan att utredningen på chefens för marinen
anmodan verkställts genom befälhavande amiralen i Sydkustens marindistrikt
— tre protokoll över i marindistriktsstaben i Karlskrona den 18,
den 24 och den 25 juli 1939 verkställd utredning inför kommendörkaptenen
av 1. graden greve E. Spens såsom förhörsledare. För erhållande av ytterligare
utredning i ärendet anmodade militieombudsmannen därefter t. f. byråchefen
vid militieombudsmansexpeditionen G. A. Widell att avresa till
Karlskrona. Med anledning härav höll Widell den 9 augusti 1939 å marindistriktsstaben
förhör med åtskilliga personer.

Vid förhören hördes, förutom kaptenen Sahlin, löjtnanterna i flottans reserv
J. L. Nilsson och K. E. Fagerlund, fänriken i flottans reserv A. K. Anderberg,
flaggstyrmannen E.‘ E. A. Blomqvist, maskinisten av 2. graden A.
Holmqvist, flaggkorpralen nr 533 T. A. Enqvist, korpralerna nr 511 Carlsson,
nr 528 E. V. Karlsson, nr 541 S. F. H. Karlsson och nr 608 Lindquiist
samt 2. klass sjömännen nr 555 G. B. Sjögren, nr 554 B. E. Björk och nr 742
Johansson.

Vid de i saken hållna förhören framkom i huvudsak följande.

Sahlin uppgav:

Han tjänstgjorde såsom chef för ubåtsförbandet vid Sydkustens fartygsdepå.
Envar av de i förbandet ingående ubåtarna, däribland även Uttern,
gjorde en tvådagarstur i månaden. Med hänsyn till att luften ombord å ubåtarna
vore tämligen fuktig samt att personalen vore alltför fåtalig för en fullt
betryggande materielvård, hade Sahlin givit order om att karbiner icke skulle
medtagas å dessa färder. Endast under en resa, företagen med en annan
ubåt än Uttern den 5—den 9 juni 1939, hade karbiner medtagits. Anledningen
därtill hade varit att besättningen skulle deltaga i en parad i Malmö
på Svenska flaggans dag den 6 juni, och Sahlin hade före denna resas anträdande
givit särskild order om att karbiner skulle medtagas. Efter återkomsten
från ifrågavarande resa hade karbinerna återlämnats, och sannolikt
hade därvid även remtyg och bajonetter medföljt. Det hade icke varit

119

särskilt tal om huruvida remtyg och bajonetter skulle finnas med på resorna.
— Den 26 och den 27 juni 1939 hade företagits en färd med Uttern. Sedan
man den 26 juni anordnat dykprov utanför Karlskrona, hade Sahlin i Karlskrona
kvarlämnat ett par man av besättningen, varefter han givit order om
att båten skulle gå till Ronneby. Anledningen till att Sahlin valt denna
hamn hade varit att han velat bereda personalen omväxling. Det hände
ibland att båtarna finge vara under gång även nattetid, men stundom hade
Sahlin i stället låtit dem anlöpa någon hamn. •— Sedan båten förtöjts vid
kaj i Ronneby, hade Sahlin jämte övriga officerare intagit middag ombord.
Till middagen hade Sahlin förtärt 1 V2 glas brännvin och en flaska pilsner
samt till kaffet, vilket druckits i manöverrummet, ett glas konjak och två
lättgroggar, sammanlagt omkring 15 cl sprit utom pilsnern. Fagerlund och
Anderberg hade förmodligen druckit något mindre, medan Nilsson troligen
druckit ungefär lika mycket sprit som Sahlin, i varje fall icke mera. Spritförtäringen
hade ägt rum klockan mellan 17.30 och 21.30. Vid middagen hade
korpralen nr 608 Lindquist passat upp. Serveringen av spritdryckerna
hade emellertid officerarna själva skött om. Samtliga utom Nilsson hade
rökt i manöverrummet. Omkring klockan 21.30 hade Sahlin och de övriga
officerarna gått i land. Sahlin hade icke därvid lagt märke till huruvida posten
varit beväpnad. Posten hade brukat gå fram och tillbaka på däck, och
det vore icke säkert att han då officerarna gingo i land befunnit sig invid
landgången. Man hade begivit sig till brunnsrestaurangen, där supé intagits.
Till denna hade officerarna druckit vardera en snaps, ett glas konjak
och en grogg, sålunda 15 cl sprit vardera. Till maten hade man dessutom
druckit var sin flaska pilsner. Något vin hade däremot icke förtärts. Enär
Sahlin för 8 år sedan seglat tillsammans med Nilsson och Fagerlund, hade
man haft mycket att tala om och stämningen hade varit god. Vid stängningsdags,
alltså omkring klockan 24, hade man tagit en bil tillbaka till hamnen.
Alla hade, då de lämnat restaurangen, varit på sådant humör som i allmänhet
då man haft det trevligt på en restaurang. Ingen i sällskapet hade varit
berusad. Anderberg hade efter ankomsten till hamnen gått avsides, medan
de övriga gått omhord. Fagerlund hade omedelbart gått ned. Då Sahlin
kommit ombord, hade man fått se att posten, 2. klass sjömannen Sjögren,
vilken vid officerarnas ankomst stått och pratat med 2. klass sjömannen nr
742 Johansson, icke varit beväpnad. Sahlin hade frågat Sjögren var denne
hade sin beväpning, men Sjögren hade knappt kunnat hesvara frågan. Enär
post å båt, som låge förtöjd vid kaj, enligt gällande bestämmelser skulle vara
beväpnad, hade Sahlin givit Sjögren order om att gå ned och hämta remtyg
och bajonett. Sjögren hade strax åter kommit upp och sagt att han icke
kunnat finna något remtyg eller vapen. Medan Sjögren varit nere i båten,
hade Sahlin och Nilsson stått kvar på däck strax för om tornet och pratat
med varandra. Vid Sjögrens återkomst hade Sahlin fått se att Sjögrens kypertställ
varit smutsigt. Sahlin hade då sagt till honom i skämtsam ton ungefär
följande: »Vill du bada, din jäkcl?» Sahlin brukade svära ganska mycket
såväl inom som utom tjänsten, men detta kände ubåtspersonalcn väl till,

120

varför ingen fäste sig därvid. Sjögren hade svarat att han ej ville hada, enär
det vore för kallt. Sahlin, som ju varit på gott humör, hade då jämte Nilsson
på skämt fattat Sjögren i armarna. Han hade även ropat till Johansson att
denne skulle komma och hjälpa till. Johansson hade sett generad ut och
icke velat komma. Varken Sahlin eller Nilsson hade tagit något kraftigt tag
i Sjögren, och Sahlin hade aldrig haft för avsikt att verkligen kasta denne i
sjön. Detta hade för övrigt kunnat vara förenat med en viss risk, enär det
varit alldeles mörkt samt strömvatten. Sahlin vore alltid synnerligen noga
med att se till att hans underlydande ej utsattes för risken att gå över bord.
Det hade förefallit som om Sjögren icke förstått att det hela bara varit ett
skämt. Sjögren hade nämligen verkat generad och till och med rädd. Sahlin
erkände att det varit dumt att skämta på detta sätt och att något dylikt givetvis
icke skulle hava hänt på dagen. Sjögren hade emellertid slitit sig loss,
varvid Sahlin skrattande sagt till honom: »Sliter du dig, då förman håller
dig?» Sahlin ville icke bestrida att han även yttrat, naturligtvis på skämt:
»Det är nästan myteri att slita sig från officerare.» Sahlin hade därefter
ånyo skickat ned Sjögren för att denne med styrmannens hjälp skulle söka
reda på beväpning samt hade därvid sagt till honom att han komme att kasta
loss och ankra ute på redden om Sjögren ej kunde anskaffa beväpning. Sjögren
hade strax åter kommit upp och hade därvid haft på sig en ammunitionsgördel
för kulsprutegevär. Sahlin hade då givit order om att det skulle
göras klart att kasta loss, varefter han gått upp på bryggan. Sahlin, som fortfarande
varit vid gott humör, hade sagt till Sjögren att han skulle hindra
Anderberg att komma ombord. Denna order hade han givit för att visa Sjögren
hur omöjligt det vore för en obeväpnad post att sköta sin vakttjänstgöring
tillfredsställande. Anderberg hade gått ombord längre akterut utan
att låta sig hindras av Sjögren. Sahlin hade därpå givit Anderberg order
att purra hela däcksbesättningen samt så mycket maskinpersonal som vore
behövlig. Enär posten icke haft reglementsenlig beväpning, hade Sahlin
nämligen ansett det nödvändigt att lägga båten för ankar. Om båten skolat
ligga kvar vid kaj, hade en officer eller underofficer måst hålla vakt på
däck hela natten. Att Sahlin icke tidigare lagt märke till att det saknats beväpning
ombord berodde på att han ej ansett sig behöva se till vakthållningen,
då det funnits vakthavande underofficer ombord. Sahlin kunde icke säga
vem som vid ifrågavarande tillfälle varit vakthavande. På fråga huruvida
det varit nödvändigt att för ifrågavarande ändamål purra ut hela däcksbesättningen
uppgav Sahlin, att man vid kustflottan, där man i regel hade
en väl intrimmad besättning, i allmänhet undveke att purra ut mera än hälften
av besättningen vid gång nattetid men att ubåtar, som tillhörde fartygsdepån,
icke hade fulltalig och ej heller vältrimmad besättning, varför Sahlin
ansett det försiktigast att purra ut hela besättningen helst som det varit mörkt
och strömvatten. Sedan man kastat loss, hade Sahlin fört ut båten ett par
hundra meter samt lagt den för ankar vid sidan av infartsrännan. Som iniartsrännan
vore ganska trång samt det varit ström, hade navigeringen varit
förenad med vissa svårigheter. Att Sahlin likväl klarat av ubåtens förflytt -

121

ning visade att Sahlin icke varit berusad, enär det knappast vore tänkbart
att en berusad man skulle hava kunnat navigera utan missöden. Sedan båten
lagts för ankar, hade Sahlin givit Anderberg order om att sätta ut jollen
och se till att det funnes folk tillgängligt för hämtning av eventuella permittenter.
Sahlin hade även givit order om vakthållning med en post på däck
samt vakthavande underofficer, vilken emellertid skulle få vistas under däck,
givetvis vaken. Troligen hade ordern om vakthållningen givits till Anderberg.
Sahlin kunde icke påminna sig att han givit order om att en styrman skulle
vara på däck. Möjligen hade han sagt att en korpral skulle vara på däck.
Sahlin brukade nämligen aldrig fordra att styrmannen vistades på däck.
Sahlin kunde icke heller erinra sig att han vid ordern om vakthållningen
begagnat sig av uttrycket »sjövakt». Anderberg vore ju reservofficer och därför
icke så van vid tjänstgöringen, varför det vore möjligt att han haft vissa
svårigheter att tolka ordern rörande vakthållningen. Sedan Sahlin utfärdat
erforderliga order, hade han stannat en stund på bryggan och samtalat
med Nilsson. Flaggstyrmannen Blomqvist, vilken tjänstgjort såsom uppbördsstyrman
ombord, hade därvid gått fram och tillbaka på däck, och
Sahlin hade fått det intrycket att Blomqvist gjort detta i avsikt att demonstrera
mot Sahlins åtgärd att flytta båten; Blomqvist hade tydligen blivit
missnöjd däröver. Sahlin hade blivit förargad över Blomqvists uppträdande
samt sagt till honom att ej marschera på däck utan gå ned. Påföljande
dag hade Sahlin kallat upp besättningen på däck och sagt ifrån att
posterna skulle vara beväpnade och snyggt klädda, enär Sahlin eljest komme
att låta båten vara under gång hela nätterna eller lägga den för ankar.
Samma besättning tjänstgjorde fortfarande i depån under Sahlins
befäl, och Sahlin hade icke märkt någon skillnad i besättningens uppträdande
efter ifrågavarande händelse. Förhållandet mellan Sahlin och besättningen
vore mycket gott. Emellertid hade Sahlin kanske varit nästan
för snäll i sitt uppträdande mot besättningen. Underofficerarna och de
äldre korpralerna hade icke missbrukat denna Sahlins välvilja, men de yngre
korpralerna och rekryterna hade nog ibland tagit sig vissa friheter. Sahlin
erkände att han även vid andra tillfällen under de sista åren rökt i manöverrummen
på ubåtarna. Då ubåtarna vore skilda från vederbörande depåfartyg,
vore ju besättningen helt hänvisad till de små utrymmen som funnes
ombord på ubåten. Det enda rum där rökning lämpligen kunde äga rum
vore manöverrummet. Sahlin trodde alt det förekommit rökning ombord på
ubåten ända sedan omkring år 1923, då ubåtarna börjat besöka främmande
länder. Sahlin hade av äldre kamrater lärt sig, vilka åtgärder som lämpligen
borde vidtagas, därest man ville röka ombord. Manöverrummet stängdes
till såväl framåt som bakåt, så att ingen rök kunde intränga i övriga delar
av båten. Genom att man läte luckan i tornet vara öppen, erliölle man god
ventilation i rummet. Sahlin ansåge förbudet mot rökning ombord onödigt
strängt. Vid ett tillfälle hade Sahlin tillåtit rökning i maskinrummet. Vädret
hade varit mycket hårt, varför besättningen icke kunnat vara på däck.
Sahlin hade då för alt bereda jämväl besättningen tillfälle att röka givit till -

122

stånd till rökning i maskinrummet, där ventilationen vore tämligen god.
Rökning hade givetvis aldrig förekommit annat än då båtarna varit i övervattensläge.

Nilsson förmälde:

Varken han eller Fagerlund vore utbildad såsom ubåtsofficer, och de hade
blott tillfälligt varit kommenderade till ubåtsförbandet. Resan den 26 och
den 27 juni 1939 med Uttern hade varit den första färd med ubåt Nilsson
varit med om under sin nu pågående tjänstgöring och Nilsson hade icke
varit tilldelad någon särskild uppgift ombord. Nilsson kände icke till vilka
order som varit utfärdade angående beväpningen ombord. — Sedan man på
eftermiddagen den 26 juni anlänt till Ronneby, hade officerarna ätit middag
ombord. Till middagen hade Nilsson druckit en snaps och en flaska pilsner
samt till kaffet efter maten, vilket förtärts i manöverrummet, ett glas konjak
och en grogg. Nilsson kunde icke angiva i centiliter huru mycket han
förtärt och kunde ej heller säga huru mycket sprit de övriga druckit. Samtliga
utom Nilsson hade rökt i manöverrummet. Middagen hade börjat omkring
klockan 17.30, och man hade stannat kvar ombord till omkring klockan
21.30, då man gått i land för att begiva sig till brunnsrestaurangen. Då
Nilsson gått i land, hade han icke särskilt lagt märke till poslen ombord.
Ingen i sällskapet hade varit märkbart påverkad av spritdrycker. Sedan man
efter 15 å 20 minuters promenad anlänt till restaurangen, hade man där ätit
supé och till denna druckit vardera 15 cl sprit samt en flaska pilsner.

Nilsson företedde i detta sammanhang den vid tillfället upprättade restaurangnotan,
av vilken inhämtades att till supén serverats 20 cl akvavit, 40
cl eau de vie samt 4 flaskor pilsner.

Nilsson fortsatte: Man hade suttit kvar på restaurangen till stängnings dags,

ungefär vid midnatt, varefter man tagit en bil ned till ubåten. Stämningen
i sällskapet hade varit god, och man hade haft mycket att tala om.
Nilsson och Fagerlund hade nämligen för många år sedan seglat tillsammans
med Sahlin. Emellertid hade ingen i sällskapet varit berusad. Vid ankomsten
till ubåten hade posten ombord, 2. klass sjömannen Sjögren, stått och talat
med en eldare, 2. klass sjömannen Johansson. Sahlin hade stannat och
skämtat litet med Sjögren. Därefter hade Sahlin sagt till Sjögren att gå
ned efter beväpning. Sjögren hade efter ett ögonblick kommit upp och omtalat
att han ej kunnat finna något vapen. Sahlin hade då sagt till Sjögren:
»Vill du bada, din jäkel?» Yttrandet hade fällts i skämtsam ton, och Sjögren
hade tydligen uppfattat det på skämt, vilket framgått därav att han
skrattat. Sahlin och Nilsson hade därefter, fortfarande på skämt, fattat tag
i Sjögren. Man hade därvid icke använt något våld; det hade nämligen icke
varit Sahlins och Nilssons allvarliga avsikt att kasta Sjögren över bord.
Runt den plats där man uppehållit sig ginge ett räck, och det vore troligt att
Sjögren gripit tag i detta. Sahlin hade därefter skrattande ropat till eldaren
Johansson: »Ta ett tag här.» Emellertid hade Sjögren i samma ögonblick
ryckt sig loss. Det hade nu varit slut med skämtet, och Sahlin hade
i allvarlig ton sagt till Sjögren att gå ned och hämta beväpning. Efter en

123

stund hade Sjögren kommit upp med ett kg-bälte. Emellertid hade han fortfarande
icke haft något vapen. Sahlin hade då, troligen för att statuera ett
exempel, bestämt sig för att flytta båten och lägga den för ankar samt hade
givit order om att besättningen skulle purras. Som Nilsson icke vore närmare
bekant med ubåtstjänsten, kunde han icke yttra sig om huruvida det varit
nödvändigt att purra ut hela besättningen. Sahlin hade därpå låtit kasta
loss samt fört ut båten ett par hundra meter, varefter den lagts för ankar.
Alla Sahlins order i samband med förflyttningen av båten hade skett fullt
örlogsmässigt, och enligt Nilssons mening skulle en berusad person omöjligen
hava kunnat föra ut båten utan missöden.

Fagerlund berättade:

Liksom Nilsson hade han varit tillfälligt kommenderad till ubåtsförbandet
och icke varit tilldelad någon särskild uppgift ombord. Fagerlund kände
icke till vilka order som varit utfärdade angående beväpningen ombord.
Resan till Ronneby hade varit den första han varit med om. Efter ankomsten
till Ronneby hade officerarna ätit middag ombord. Fagerlund hade till
denna förtärt en snaps och en flaska pilsner, varefter han till kaffet druckit
ett glas konjak och en grogg. De övriga hade sannolikt druckit ungefär lika
mycket. Kaffet hade druckits i manöverrummet. Då man kommit ut dit,
hade Sahlin sagt till de övriga: »Vi ha för vana att röka här.» Han hade

därefter visat huru man brukade ordna vid sådana tillfällen för att ej röken
skulle kunna komma ut i övriga delar av båten samt för att god ventilation
skulle erhållas i manöverrummet. Samtliga utom Nilsson hade vid tillfället
rökt. Omkring klockan 21.30 hade man gått i land samt begivit sig till
restaurangen. Fagerlund hade icke därvid lagt märke till postens beväpning
eller klädsel. På restaurangen hade man ätit supé samt därtill druckit 15
cl sprit. Stämningen i sällskapet hade varit god och man hade talat om
gamla minnen. Fagerlund hade icke känt sig berusad och hade icke hyst
några som helst farhågor för att han skulle uppträda olämpligt på grund av
de förtärda spritdryckerna. Icke heller de övriga i sällskapet hade varit
berusade. Sedan man med bil farit ut till båten, hade Fagerlund omedelbart
gått ombord samt gått ned och lagt sig. Fagerlund hade då han kommit
ombord sett posten men hade icke lagt märke till att denne ej varit beväpnad.
Som Fagerlund ju vore reservofficer, vore han icke så van vid att lägga
märke till sådana detaljer. Fagerlund hade somnat men vaknat senare
på natten av att maskinen varit i gång. Emellertid hade han icke stigit upp.
— Fagerlund hade funnit att förhållandet mellan Sahlin och besättningen
varit mycket gott. Han hade sålunda ofta hört Sahlin tala med sina underlydande
i skämtsam ton.

Anderberg uppgav:

Han vore utbildad ubåtsofficer och hade tjänstgjort vid Karlskrona örlogsstation
sedan den 1 maj 1939. På ubåtsförbandet hade han tjänstgjort
omkring 30 dagar. Vid de tillfällen då Anderberg varit vakthavande officer
ombord hade han alllid sett till alt posten varit beväpnad då båten legat vid
kaj. Emellertid hade det varit flaggstyrman Blomqvist som varit vakthavan -

124

de den 26 juni. Det hade nämligen varit uppgjort att Blomqvist skulle
vara vakthavande jämna data, medan Anderberg varit vakthavande udda
data.

Beträffande middagen ombord, supén på restaurangen samt färden därifrån
berättade Anderberg till alla delar lika med Sahlin, varefter han fortsatte:
Anderberg hade icke gått ombord omedelbart utan hade först gått avsides.
Han hade liksom de övriga varit litet upprymd men hade fullständigt
behärskat sin kropp. Ingen i sällskapet hade varit berusad. Möjligen hade
stämningen varit något mera dämpad på färden från restaurangen än den
varit tidigare, enär klockan blivit mycket och de börjat bliva trötta och
sömniga. Anderberg hade hört Sahlin giva Sjögren order om att hindra
Anderberg att komma ombord. Anderberg hade fattat ordern som rent skämt;
yttrandet hade fällts i sådan ton att någon tvekan icke kunnat råda därom.
Anderberg hade gått ombord akter om landgången för att därigenom undvika
Sjögren. Sedan Anderberg kommit ombord, hade Sahlin frågat honom
om han kände till huruvida det funnes beväpning ombord. Sahlin hade tilllagt
att om ingen beväpning funnes ombord skulle han gå ut med båten och
ankra. Anderberg hade då gått ned för att undersöka saken, varvid det befunnits
att det icke funnils några karbiner eller bajonetter samt att det enda
remtyg man kunnat få tag i hade varit ett kg-bälte. Anderberg hade sagt till
Sjögren att taga detta på sig samt därpå visa sig för Sahlin. Sedan Sjögren
gjort detta, hade Sahlin givit order om att det skulle göras klart för gång.
Anderberg hade purrat ut underofficerarna samt hade givit Sjögren order
om att purra ut manskapet. I vanliga fall brukade man icke behöva purra
ut hela besättningen men som besättningen i detta fall icke varit fulltalig
samt farvattnet varit ganska besvärligt, ansåge Anderberg att det varit i
överensstämmelse med normal försiktighet att låta hela besättningen vara
uppe. Sahlin hade skött alla manövrer i samband med flyttningen fullt örlogsmässigt
och utan missöden. — Anderberg hade funnit att förhållandet
mellan Sahlin och besättningen varit mycket gott. — Anderberg hade hört
talas om att rökning förekommit ombord på ubåtar även under andra befälhavare
än Sahlin men kunde icke nu erinra sig några namn. Anderberg hade
under Sahlins befäl rökt i manöverrummet vid flera tillfällen.

Blomqvist förmälde: Under den första resa som företagits med ubåtarna
sedan Sahlin tillträtt befälet över ubåtsförbandet vid fartygsdepån hade Sahlin
givit generell order om att alltid en underofficer eller flaggkorpral skulle
vara ombord och hava ansvaret för båten. Blomqvist och flaggkorpralen
Enqvist hade därefter alltid överenskommit sinsemellan, vem som skulle
stanna ombord. Någon order om vakthavande officer ombord hade däremot
icke utfärdats förrän efter den ifrågavarande resan till Ronneby. Under
de färder som företagits med ubåtarna under Sahlins befäl hade man i
allmänhet icke haft beväpning ombord. Endast under en resa, nämligen
till Malmö den 6—den 9 juni 1939 hade vapen medtagits. Besättningen skulle
nämligen då deltaga i en parad på Svenska flaggans dag. Blomqvist hade i
detta fall före resans anträdande fått order av Sahlin om att säga till En -

125

qvist att karbiner och bajonetter skulle medtagas. Blomqvist hade alltid
varit av den uppfattningen att det varit Sahlins önskan att vapen icke medfördes
ombord. Kort före färden till Malmö hade man med ubåten Illern
besökt Karlshamn. Om det varit Sahlins önskan att beväpning skulle medföras,
hade han väl vid detta tillfälle bort märka att vederbörande poster
icke varit beväpnade. — Blomqvist hade sett två av officerarna, nämligen
Nilsson och Anderberg uppe på däck efter middagen den 26 juni. De hade
rökt och hade pratat med varandra. Då de skolat gå ned igen, hade Nilsson
tagit ett kraftigt tag i den lejdare som förde upp till bryggan varav Blomqvist
hade fått det intrycket att Nilsson ätit en kraftig middag. Blomqvist
hade emellertid icke av Nilssons och Anderbergs uppträdande fått det
intrycket att de varit onyktra. Då officerarna omkring klockan 21.30 gått
i land, hade Blomqvist fortfarande uppehållit sig på däck. Sahlin hade
verkat litet uppsluppen och det hade tydligt märkts på hans uppträdande
att han druckit sprit. Emellertid hade han icke varit berusad och ingen i
sällskapet hade tagit snedsteg. Blomqvist hade sedan gått och lagt sig men
hade ännu icke hunnit somna, då Anderberg omkring klockan 0.40 purrat
ut besättningen samt givit order om att det skulle göras klart att kasta loss
snarast. Blomqvist hade med anledning därav stigit upp. Anderberg hade
kommit tillbaka ytterligare en gång och därvid upprepat samma order till
uppbördsmaskinisten. Anderberg hade sluddrat på målet och Blomqvist
hade fått den uppfattningen att det varit något »fel i det hela». Blomqvist
hade då båten anlänt till Ronneby hört hamnbetjäningen uppgiva att båten
kunde få ligga kvar till påföljande förmiddag, enär det icke väntades in någon
båt tidigare. Blomqvist hade därför undrat vad anledningen kunde vara
till att båten nu skulle flyttas. Då Blomqvist kommit upp på däck, hade
man just hållit på att kasta loss akterut, och båten hade börjat sacka akteröver.
Sahlin hade uppehållit sig på bryggan, medan Nilsson suttit på bryggans
akterkant. Som Blomqvists plats varit akterut, hade han kunnat höra
Sahlins yttranden till Nilsson. Sahlin hade bl. a. sagt ungefär följande:
»När man är snäll själv, vill man åtminstone fordra att de äro snälla tillbaka.
»

Sahlin vitsordade att han fällt det av Blomqvist uppgivna yttrandet samt
förklarade att han därmed anspelat på att han kanske varit nästan för snäll
i sitt uppträdande mot besättningen.

Blomqvist fortsatte: Han hade även gått föröver för att taga reda på huruvida
hela besättningen vore ombord. Om nämligen inga permittenter varit
i land, hade det varit onödigt att sätta ut jollen. Blomqvist hade därvid fått
upplysning om att alla kommit ombord. Sahlin hade ropat föröver: »En
styrman på däck.» Kort därpå hade han givit Anderberg order om sjövakt.
Enligt Blomqvists mening strede dessa båda order i viss mån emot varandra,
och Blomqvist hade därav fått det intrycket att det brustit något i tankeskärpan
hos Sahlin. Ordern om alt en styrman skulle vara på däck hade inneburit
att Blomqvist och Enqvist skulle hava alternerat i vakthållningen på
däck under natten, medan ordern om sjövakt inneburit att Anderberg med

126

biträde av Enqvist skolat hålla vakt till klockan 4, varefter Blomqvist skolat
hålla vakt utan biträde. Anderberg hade senare kommit fram till Blomqvist
och resonerat med denne om vakthållningen. Blomqvist hade därvid
svarat Anderberg att fartygschefen givit order om sjövakt. Manövreringen av
båten hade gått utan anmärkning. Blomqvist hade efter ankringen gått och
promenerat på däck en stund men hade snart fått tillsägelse av Sahlin att
gå ned. Sahlin hade därvid yttrat följande: »Ingen promenad fram och tillbaka
på däck. Jag skall sova, och besättningen skall antingen sova eller gå
i land.» Blomqvist ansåge att Sahlin vid tillfället varit i sådant tillstånd att
han ej skulle hava velat tala med honom om tjänsteangelägenheter; man
liade nämligen icke kunnat vänta sig ett lugnt och sansat svar från honom.
Klockan 3 på natten hade Blomqvist varit uppe på däck och därvid funnit
att det endast funnits en post där. Anderberg hade ej synts till. Blomqvist
hade därefter åter gått ned och lagt sig samt hade sedan icke blivit väckt,
oaktat han enligt ordern skulle hava övertagit vakten klockan 4. Det hade
uppstått en viss irriterad stämning bland besättningen med anledning av utpurrningen
mitt i natten. Påföljande dag hade Sahlin beordrat allmän uppställning
samt därvid meddelat, att om ej posten vore ordentligt klädd och
beväpnad komme Sahlin att antingen ankra på redden eller också låta båten
vara under gång hela nätterna. Förhållandet mellan Sahlin och besättningen
hade i övrigt varit utmärkt gott såväl före som efter resan till Ronneby och
Blomqvist hade icke kunnat förmärka någon irritation ens i förhållandet mellan
Sahlin och korpralen nr 511 Carlsson, vilken angivit Sahlin för militieombudsmannen.
Sahlin vore i själ och hjärta en mycket snäll och präktig
människa, kanske i vissa fall till och med alltför snäll.

Enqvist uppgav: Då Enqvist omkring den 20 oktober 1938 börjat tjänstgöra
vid ubåtsförbandet, hade han upptäckt att det icke funnits någon beväpning
ombord. Enqvist hade frågat sin företrädare om anledningen härtill
samt hade fått till svar att det varit order därom. Enqvist hade därefter
påpekat för Sahlin att karbiner och remtyg saknades på båtarna samt hade
fått ungefär följande svar: »Det bryr vi oss fortfarande inte om.» I inventariet
redovisades karbiner och remtyg med bajonetter tillsammans, varför
det varit naturligt att det icke funnits remtyg med bajonetter, då man icke
haft karbiner. — De tre till förbandet hörande ubåtarna hade i regel gjort
vardera en tvådagarsresa i månaden, med undantag dock för vintermånaderna.
Båtarna hade sålunda varit ute en gång i november 1938 samt under
1939 från och med april månad. Under dessa resor hade det ibland hänt
att båtarna fått ligga vid kaj under natten, och om det varit Sahlins önskan
att posterna ombord skulle vara beväpnade, hade han väl tidigare bort anmärka
på att de varit obeväpnade. Då Bävern i början av juni 1939 skolat
gå till Malmö för besättningens deltagande i en med anledning av Svenska
flaggans dag anordnad parad, hade Enqvist erhållit särskild order om att
karbiner och remtyg skulle medföras. — Enqvist hade varit ombord hela tiden
som Uttern legat i Ronneby. Han hade icke sett officerarna innan de
efter intagen middag gått i land. Enqvist hade på kvällen gått och lagt sig.

127

Strax efter midnatt hade Sjögren kommit ned och frågat om det funnes beväpning
ombord, vartill Enqvist svarat nekande. Ungefär 10 minuter senare
hade Sjögren ånyo kommit ned och upprepat sin fråga. Strax därpå
hade kommit order om allmän utpurrning, enär det skulle göras klart för
losskastning. Enqvist hade med anledning därav gått upp på däck samt fram
till backen, där hans plats varit vid losskastningen. Han hade sett Sahlin
uppehålla sig på bryggan. Enär avståndet dit varit 30 å 40 meter, kunde
Enqvist icke yttra sig om huruvida Sahlin varit nykter eller ej. Någon annan
officer hade Enqvist icke sett till. Sedan båten lagts för ankar, hade
Sahlin givit följande order: »Klart att sätta ut jollen. En post på däck. En
styrman påklädd, klar för utryckning. Piketen klar som jollgast.» Som
Enqvist känt till att hela besättningen varit ombord, hade han ansett att det
varit onödigt att sätta ut jollen. Sahlin hade emellertid sagt att besättningen
skulle hava permission till klockan 7.15 på morgonen, varför han tydligen
menat att de som så önskade skulle få gå i land efter båtens förflyttning. Enqvist
hade därefter åter gått ned och lagt sig. Strax därpå hade posten kommit
och purrat ut Enqvist och sagt att denne skulle vara på däck. Då Enqvist
kommit upp på däck, hade han av Anderberg erhållit tillsägelse om
att det enligt Sahlins order skulle sättas ut sjövakt. Enqvist hade icke sett
till Sahlin, varför denne sannolikt redan gått ned. Då order givits om sjövakt,
skulle egentligen en officer, en underofficer och två man vara på däck.
Emellertid hade Anderberg strax därpå sagt till Enqvist att denne icke behövde
vara uppe på däck utan kunde få ligga där nere, beredd för utryckning.
Enqvist hade icke märkt något ovanligt i Anderbergs uppträdande.
Emellertid hade Enqvist talat med Anderberg på något avstånd. Enqvist
hade därefter gått ned, varvid han sagt till posten att han svarade för vakten
hela natten. Enqvist hade sålunda ansett det onödigt att väcka Blomqvist.
Det hade uppstått en viss irriterad stämning bland besättningen med
anledning av utpurrningen. —- Vid uppställningen påföljande dag hade Sahlin
förklarat, att om ej posterna vore ordentligt beväpnade skulle han låta
båten antingen ligga för ankar eller också vara under gång hela nätterna.
Enqvist hade då frågat Sahlin, vad han ville hava för beväpning ombord.
Sahlin hade frågat om man ej förut haft beväpning ombord. Då Enqvist
besvarat denna fråga nekande, hade Sahlin yttrat: »Det var jäkeln, har jag
inte upptäckt det förrän nu.» Därefter hade han givit Enqvist order om att
hämta ut en karbin med remtyg och bajonett, och på samtliga resor därefter
hade beväpning sålunda medförts ombord.

Holmquist berättade:

Han hade icke varit uppe på däck, då officerarna kommit tillbaka till
ubåten, och hade därför icke sett något av uppträdet mellan Sahlin och Sjögren.
Klockan 0.35 hade Holmqvist blivit väckt av Anderberg, vilken varskott
om att båten skulle göras klar för losskastning omedelbart. Belysningen
i underofficersrummet diir Holmqvist legat samt i det rum där Anderberg
befunnit sig då han givit ordern hade varit släckt, varför Holmqvist
icke kunde yttra sig om huruvida Anderberg varit nykter eller ej. Sedan

Holmqvist sett till att maskinen gjorts klar för gång, hade Holmqvist genom
en däckslucka rapporterat detta. Enligt maskinloggboken hade det varit
manöver med maskinen under tiden 0.40—0.50, varefter båten lagts för ankar.
Holmqvist hade gått upp på däck för att kontrollera en ankarlantärna.
Han hade därvid sett såväl Sahlin som Anderberg. Emellertid hade han icke
lagt märke till huruvida de varit berusade. Som Holmqvist vid ankomsten
till Ronneby hört att det icke skulle komma in någon båt förrän klockan 12
påföljande dag, hade han blivit mycket överraskad över den nattliga förflyttningen
av båten. Sahlin hade nämligen förut givit order om att man
icke skulle kasta loss förrän klockan 9 på morgonen. Holmqvist hade trott
att anledningen till att båten flyttats på natten varit att den påföljande dag
väntade båten anlänt tidigare än beräknat.

Lindquist uppgav:

Han hade tjänstgjort som bl. a. officershovmästare ombord. Middagen
hade avätits i officersrummet men kaffet hade druckits i manöverrummet.
Lindquist hade icke haft något att skaffa med serveringen av spritdryckerna,
varför han icke sett huru mycket som förtärts. Efter det att middagen i
officersrummet avslutats hade Lindquist av Sahlin fått permission för kvällen
samt klätt om sig och gått i land. Han hade återkommit ombord vid
midnatt. Enär han haft sin kojplats i närheten av förliga luckan, hade han
hört en del av uppträdet. Han hade hört Sahlin beordra Sjögren att hämta
beväpning samt säga att han eljest skulle låta kasta loss. Han hade jämväl
hört Sahlins order till Anderberg om utpurrning. Lindquist hade fått det
intrycket att Anderberg varit berusad. Anderberg hade nämligen givit Sjögren
order att fråga 1. styrman om beväpningen med så hög röst att en del
av manskapet i manskapsrunnnet vaknat. Lindquist hade jämväl varit vittne
till Sahlins av Blomqvist relaterade uppträdande mot denne.

Korpralen nr 5il Karlsson uppgav:

Han hade tjänstgjort såsom post, då officerarna gått i land efter middagen,
samt hade därvid uppehållit sig vid landgången där han gjort hälsning
för officerarna. Sahlin hade besvarat hälsningen med honnör. Någon anmärkning
med anledning av att Karlsson icke varit beväpnad hade icke
framställts. Karlsson hade icke märkt något särskilt med officerarna och
hade sålunda icke fått det intrycket att de varit berusade. Sedan Karlsson
klockan 21.30 blivit avlöst, hade han gått ned och lagt sig. Vid den allmänna
utpurrningen hade han blivit väckt samt gått upp på övre bryggan,
där han tjänstgjort såsom rorgängare. Sahlin hade jämväl uppehållit sig
på övre bryggan, medan Nilsson stått på den undre bryggan akteröver. Karlsson
hade icke fått det intrycket att Sahlin varit påverkad av sprit. Sahlin
hade uppträtt som vanligt, lugnt och sansat. Han hade ej verkat irriterad,
och flyttningen av båten hade gått utan missöden. Karlsson hade icke känt
någon spritlukt från Sahlin, vilken dock icke varit honom närmare än omkring
1 meter. Karlsson hade icke sett till Anderberg. Efter ankringen hade
Karlsson omedelbart gått ned och lagt sig. Karlsson hade trott att anledningen
till flyttningen av båten varit att ubåten legat i vägen för någon

129

annan båt som kommit in under natten. Bland besättningen hade rått allmänt
missnöje på grund av utpurrningen. Emellertid vore förhållandet mellan
Sahlin och besättningen i övrigt mycket gott.

Korpralen nr 528 Karlsson berättade:

Han hade varit ombord hela kvällen samt haft vakt klockan 23—24. Därefter
hade han gått ned och lagt sig samt blivit väckt vid utpurrningen.
Karlsson hade gått upp på däck samt vid losskastningen tjänstgjort på backen.
Han hade därför icke kommit i närheten av officerarna och kunde sålunda
icke yttra sig om dessas tillstånd. Flyttningen av båten hade gått
lugnt och utan missöden. Karlsson hade därefter åter gått och lagt sig.
Bland besättningen hade uppstått en viss irritation med anledning av utpurrningen.
Emellertid hade därefter åter rått ett mycket gott förhållande
mellan Sahlin och besättningen. — Karlsson hade vid ett tillfälle innevarande
år sett Sahlin och Anderberg röka i manöverrummet. Ubåten hade därvid
varit under gång i övervattensläge.

Sjögren förmälde:

Han hade tidigare på kvällen varit i land samt hade kommit ombord,
när han skulle börja sin vakttjänstgöring klockan 24. Omkring
klockan 0.30 hade officerarna i bil ankommit till båten. Officerarna
hade varit mycket högljudda, och Sjögren hade därför fått det intrycket att
de varit berusade. Sjögren hade vid officerarnas ankomst stått och samtalat
med Johansson. När Sahlin kommit ombord, hade han anmärkt på att
Sjögrens kypertställ varit smutsigt. Därefter hade han jämväl upptäckt att
Sjögren saknat beväpning samt med anledning därav skickat ned honom
för att söka reda på vapen. Sjögren hade väckt Enqvist och frågat denne
huruvida det funnes beväpning ombord. Sedan han fått till svar att inga
vapen funnes ombord, hade Sjögren gått upp och meddelat Sahlin detta.
Sahlin hade då frågat Sjögren: »Vill du bada, din djävul?» Sahlin hade därvid
lagt särskild tonvikt vid ordet »djävul» och Sjögren hade icke fått det
intrycket att Sahlin fällt yttrandet på skämt. Sedan Sjögren svarat att han
ej ville bada, hade Sahlin och Nilsson fattat Sjögren i armarna samt försökt
kasta honom över bord. Sjögren hade fått det intrycket att det varit Sahlins
och Nilssons allvarliga avsikt att kasta Sjögren i sjön. Sjögren hade gjort
motstånd, och Sahlin hade då givit Johansson order att hjälpa till. Då Johansson
närmat sig för att utföra ordern, hade Sjögren emellertid lyckats
slita sig loss. Sahlin hade då sagt något om att det vore myteri att slita sig
från officerare. Därefter hade Sahlin ånyo sänt ned Sjögren för att söka
efter beväpning samt sagt att om Sjögren ej finge tag i någon beväpning
ämnade Sahlin flytta båten och lägga den för ankar ute på redden. Sjögren
hade icke kunnat finna något vapen. Han hade anmält detta för Sahlin
och hade därvid haft på sig ett kg-bälte, det enda remtyg som funnits ombord.
I samma ögonblick hade Anderberg kommit gående ned till kajen.
Sahlin hade sagt till Sjögren alt denne skulle hindra Anderberg att komma
ombord. Sjögren hade då gått ut på landgången och givit Anderberg tillsägelse
härom, men denne hade fortsatt längs kajen och hoppat ombord
9—.159035. Mililicombtidsmannens ämbelsbcrättelse.

130

längre akterut. Därefter hade Sahlin givit Anderberg order om att purra
ut besättningen. Sjögren hade icke sett någon av officerarna taga snedsteg
och hade icke hört Sahlin sluddra på målet. Vid uppställningen påföljande
dag hade Sahlin meddelat att om ej posten ombord vore beväpnad
och uppförde sig ordentligt skulle Sahlin förfara på samma sätt som under
natten eller också låta ubåten vara under gång om nätterna. — Sjögren
hade tjänstgjort vid ubåtsförbandet sedan april månad 1939.

Johansson uppgav:

Han hade kommit ombord strax före officerarna och hade ej tyckt det
vara någon idé att gå och koja, enär han skulle taga emot vakt klockan 1.00.
Johansson ansåge att det varit officerarnas mening att kasta Sjögren i sjön
och att det varit allenast därigenom att Sjögren med fotterna tagit spjärn
mot avbärarwirerna som deras avsikt icke kunnat sättas i verket. Sahlin
hade sett allvarlig ut och hade icke förefallit att skämta. Det vore riktigt att
Sahlin yttrat till Sjögren: »Du skall bada, din djävul.» Emellertid

hade ordet djävul icke varit särskilt poängterat. Av losskastningsmanövrerna
hade Johansson icke sett något, enär han varit upptagen akterut på
båten. Johansson ansåge icke att officerarna varit vad man kallade »fulla»,
men att de varit rörda av starka drycker hade han slutit sig till av deras högljudda
tal.

Björk berättade:

Han hade varit i land tidigare på kvällen samt hade mött officerarna då
han omkring klockan 21.30 varit på väg tillbaka till båten. Officerarna
hade förefallit berörda av spritdrycker men hade icke raglat och ej heller
varit särskilt högröstade. Björk hade omedelbart gått och lagt sig samt
hade blivit väckt vid utpurrningen. Under losskastningen och förflyttningen
av båten hade Björk haft sin plats föröver och Björk hade därför icke kommit
så nära officerarna att han kunde yttra sig om huruvida de varit berusade.
Björk hade tjänstgjort såsom post på däck klockan 3—4. Jämväl
Enqvist hade därvid varit uppe.

Korpralen nr 511 Carlsson uppgav:

Han hade icke varit vittne till uppträdet mellan Sahlin och Sjögren
utan hade blivit väckt först vid utpurrningen samt då gått upp på däck, där
han emellertid icke blivit tilldelad någon arbetsuppgift. Han hade stått på
4 å 5 meters avstånd från Sahlin, vilken enligt Carlssons mening verkat
något onykter, vilket märkts på hans uppträdande —- cigarretten hade hängt
på sned i ena mungipan, ena handen hade han hållit litet nonchalant i fickan
o. s. v. Carlsson hade icke hört Sahlin tala. Han hade icke sett officerarna
tidigare på kvällen, då de gått i land. Sjögren hade sedermera för
Carlsson relaterat händelseförloppet vid uppträdet mellan Sahlin och Sjögren,
och Carlsson hade av Sjögrens berättelse bibragts den uppfattningen
att det varit Sahlins allvarliga mening att kasta Sjögren i sjön. Carlsson
ville dock icke förneka att det kunnat vara avsett som skämt. Utpurrningen
och lättningen hade emellertid i alla händelser icke varit skämt. Anledningen
till att Carlsson skrivit till militieombudsmannen om saken hade varit att

131

han icke ansett att det inträffade varit rätt. Besättningen i övrigt hade också
tyckt att det varit väl långt gånget och vissa bland besättningen hade talat
om att ingiva framställning om att bliva avpolletterade från fartygsdepån.
Carlsson kunde dock icke säga namnen på dessa. Utpurrningen på natten
och uppträdet hade orsakat en hel del resonemang bland besättningen. —
Carlsson hade icke blivit utsatt för något som helst obehag från fartygsbefälets
sida med anledning av sin anmälan till militieombudsmannen. Enligt
Carlssons mening vore förhållandet mellan Sahlin och besättningen mycket
gott.

I skrivelse den 16 augusti 1939 till krigsfiskalen vid stationskrigsrätten vid
Karlskrona örlogsstation anförde militieombudsmannen, efter en redogörelse
för vad sålunda förekommit, följande:

Under en färd den 26—den 27 juni 1939 med ubåten Uttern, varå Sahlin
tjänstgjort såsom fartygschef, hade båten på eftermiddagen den 26 juni anlänt
till Ronneby och förtöjts vid kaj. Sahlin hade därvid meddelat att båten
skulle kvarligga till påföljande morgon. Sedan Sahlin jämte övriga å ubåten
tjänstgörande officerare, nämligen Nilsson, Fagerlund och Anderberg
intagit middag ombord samt supé å en restaurang i land, hade de omkring
klockan 0.30 återkommit till båten. Enligt av dem själva i ärendet lämnade
uppgifter hade de i samband med måltiderna vardera förtärt icke mindre än
omkring 30 cl spritdrycker och 2 flaskor pilsner. I ärendet hade påståtts att
officerarna vid återkomsten ombord varit berusade. Full bevisning härom
syntes icke föreligga men tvekan kunde icke råda om att de i allt fall varit
i avsevärd mån påverkade av spritdrycker.

Oaktat Sahlin själv tidigare givit order om att beväpning icke skulle medföras
å ubåtarna samt sedan november månad 1938 ett flertal resor med ubåtar
företagits under Sahlins befäl utan att beväpning medförts ombord,
hade Sahlin, då han på natten återkom till fartyget, anmärkt på att den å
båten tjänstgörande posten, 2. klass sjömannen Sjögren, icke varit beväpnad
samt anmodat honom att hämta remtyg och bajonett. Sedan Sjögren förgäves
sökt efter remtyg och vapen samt därefter för Sahlin anmält detta,
hade Sahlin i för Sjögren kränkande ordalag frågat Sjögren om denne ville
bada samt tillsammans med Nilsson fattat Sjögren i armarna, varjämte Sahlin
anmodat 2. klass sjömannen Johansson, vilken uppehållit sig i närheten,
att jämväl fatta tag i Sjögren. Huruvida det därvid varit Sahlins och Nilssons
allvarliga avsikt att kasta Sjögren överbord hade icke med säkerhet kunnat
utrönas. Själva hade de uppgivit att de endast haft för avsikt att skämta,
medan Sjögren och Johansson förklarat att de fått den uppfattningen att
Sahlin och Nilsson menat allvar. Även om Sahlins och Nilssons uppgift om
att de endast avsett att skämta skulle vara riktig, måste i allt fall deras uppträdande
anses synnerligen ovärdigt och stå i strid med den befälet åliggande
plikten att i uppträdande och leverne vara ett gott föredöme för de underlydande.

132

Sedan Sahlin ytterligare en gång givit Sjögren order om att hämta beväpning
samt Sjögren ånyo anmält att beväpning ej funnes ombord, hade Sahlin
i avsikt att flytta båten och lägga den för ankar givit order om utpurrning
av besättningen, varefter Sahlin låtit kasta loss samt fört ut båten ett par
hundra meter, där den lagts för ankar. Sahlin hade angivit såsom skäl för
denna sin åtgärd, att posten icke haft reglementsenlig beväpning samt att
Sahlin därför ansett sig icke kunna låta båten ligga kvar vid kaj. Militieombudsmannen
kunde icke finna att denna omständighet utgjort tillräcklig
anledning för Sahlin att taga risken av att flytta båten under mörker och
svåra strömförhållanden, särskilt som ju enligt vad förut anmärkts, Sahlin
tidigare givit order om att beväpning icke skulle medföras ombord. Tvärtom
måste Sahlins åtgärd härutinnan anses synnerligen olämplig och även
innebära ett åsidosättande av de plikter med avseende å besättningens och
båtens säkerhet som ålegat Sahlin i egenskap av fartygschef. Den påtalade
åtgärden vore särskilt klandervärd med hänsyn till att Sahlin, enligt vad
ovan anförts, vid tillfället varit i avsevärd mån påverkad av spritdrycker, en
omständighet som i hög grad syntes hava bidragit till hans beslut att flytta
båten.

Av utredningen i ärendet framginge slutligen att —- i strid med det i reglemente
för marinen, del II, § 83 mom. 7 stadgade förbudet mot tobaksrökning
under däck å ubåt — Sahlin vid upprepade tillfällen under de senaste
åren själv rökt samt tillåtit andra personer att röka under däck å olika ubåtar,
att Anderberg vid upprepade tillfällen innevarande år rökt i manöverrum
å sådana båtar samt att Fagerlund den 26 juni 1939 rökt i manöverrummet
å ubåten Uttern.

De tjänstefel som Sahlin, Nilsson, Fagerlund och Anderberg enligt det
ovan anförda låtit komma sig till last vore av den allvarliga beskaffenhet
att militieombudsmannen icke ansåge sig kunna underlåta att göra dem till
föremål för laga beivran. Militieombudsmannen uppdroge därför åt krigsfiskalen
att vid stationskrigsrätten vid Karlskrona örlogstation anhängiggöra
och utföra åtal mot Sahlin, Nilsson, Fagerlund och Anderberg ävensom
att därvid yrka ansvar å dem jämlikt lag och sakens beskaffenhet.

* *

❖

Till fullgörande av detta uppdrag ställde krigsfiskalen S. Kaijser Sahlin,
Nilsson, Fagerlund och Anderberg under tilltal vid stationskrigsrätten. Beträffande
Sahlin yrkade åklagaren ansvar för missfirmelse av samt oskickligt
uppträdande mot Sjögren ävensom för det han brutit mot förbudet mot
tobaksrökning under däck å ubåt och även tillåtit andra att där röka tobak.
Enär åtgärden att flytta ubåten på natten varit synnerligen olämplig yrkade
åklagaren ansvar å Sahlin för det han genom denna åtgärd visat oförstånd
i tjänsten. Nilsson ställdes under tilltal för oskickligt uppträdande mot Sjögren.
Beträffande Fagerlund och Anderberg yrkade åklagaren ansvar för
det de i strid med gällande förbud rökt tobak under däck å ubåt.

133

Krigsrätten meddelade utslag i målet den 26 september 1939 och utlät sig
därvid:

Den 26 juni 1939 på eftermiddagen hade ubåten Uttern anlänt till Ronneby
och förtöjt vid kaj. Då Sahlin, som tjänstgjort såsom chef å ubåten, jämte
övriga därå tjänstgörande officerare Nilsson, Fagerlund och Anderberg efter
ett besök i land återkommit till båten klockan omkring 0.30, hade Sahlin,
oaktat han tidigare på fråga av artilleriuppbördsstyrmannen givit det beskedet,
att beväpning icke skulle medföras å de under hans befäl stående ubåtarna,
anmärkt på att den å båten tjänstgörande posten 2. klass sjömannen
Sjögren icke varit beväpnad. Sedan Sjögren efter anmodan av Sahlin sökt
efter remtyg och bajonett utan att dock kunna finna remtyg och vapen, hade
Sahlin i för Sjögren kränkande ordalag frågat denne om han ville bada samt
tillsammans med Nilsson fattat Sjögren i armarna och fört honom mot räckwirama,
varjämte Sahlin anmodat 2. klass sjömannen Johansson, vilken
uppehållit sig i närheten, att jämväl fatta tag i Sjögren. Det kunde visserligen
icke emot Sahlins och Nilssons bestridande anses styrkt, att de haft för
avsikt att kasta Sjögren över bord, men genom sitt berörda uppträdande hade
de åsidosatt sin skyldighet att förhålla sig värdigt och grannlaga mot underordnad.
I avsikt att flytta båten och lägga den för ankar hade Sahlin därefter
givit order om utpurrning av större delen av besättningen samt låtit
kasta loss och fört ut båten ett par hundra meter, där den lagts för ankar.
Det av Sahlin för denna åtgärd angivna skälet att posten icke haft reglementsenlig
beväpning och att Sahlin därför ansett sig icke kunna låta båten
ligga kvar vid kaj kunde icke anses hava utgjort tillräcklig anledning för
Sahlin att flytta båten, utan denna åtgärd måste med hänsyn därtill, att den
ägt rum nattetid sedan besättningen gått till vila, anses synnerligen olämplig.
Slutligen hade Sahlin vid upprepade tillfällen under de senaste fem åren före
den 18 augusti 1939 själv rökt eller i egenskap av befälhavare å ubåtar tillåtit
andra personer att röka under däck å dessa, varjämte Anderberg vid upprepade
tillfällen år 1939 rökt i manöverrum å ubåtar. Härigenom hade Sahlin
och Anderberg handlat i strid emot det i reglementet för marinen del II
§ 83 mom. 7 stadgade förbudet mot tobaksrökning under däck å ubåt, men
Fagerlunds åtgärd att den 26 juni 1939 röka i manöverrummet å ubåten
Uttern vore med hänsyn därtill, att Fagerlund ej tidigare tjänstgjort å ubåtsförband
samt befälhavaren å Uttern givit Fagerlund tillåtelse att röka, icke
av beskaffenhet att böra skäligen för honom medföra ansvar. På grund därav
prövade krigsrätten rättvist att med ogillande av åtalet mot Fagerlund
döma Sahlin, Nilsson och Anderberg jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten,
Sahlin för försummelse och oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt till
vaktarrest i sex dagar samt Nilsson och Anderberg för försummelse i fullgörande
av tjänsteplikt Nilsson till arrest utan bevakning i två dagar och
Anderberg till arrest utan bevakning i en dag.

Krigsrättens ulslag vann laga kraft.

134

9. Officer har gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten genom skottlossning
i vaktlokal.

Under militieombudsmannens inspektion av Livregementets husarer i
Skövde den 23 augusti 1939 anhöll korpralen nr 37 A. E. F. Arnell att få
bringa följande till militieombudsmannens kännedom:

Han hade förliden natt tjänstgjort såsom chef för regementets kasernvakt
samt därvid legat och sovit i det yttre av de två för kasernvakten avsedda
rummen, då han omkring klockan 23 blivit väckt av ett karbinskott som
löjtnanten N. J. G. Schildt avlossat inne i vaktlokalen. Schildt hade uppgivit
att han ropat ett par gånger för att väcka Arnell samt att han, då Arnell
ej vaknat, skjutit ett löst skott med en karbin som han lånat av vaktposten.
Arnell kände icke med säkerhet anledningen till att Schildt gått in i vaktlokalen,
men trodde att Schildt velat telefonera. Skottet hade träffat den mellan
det yttre vaktrummet och vaktchefens expeditionsrum befintliga dörren,
och å denna syntes fortfarande märken efter skottet.

Vid besiktning av vaktlokalen iakttog militieombudsmannen att å yttersidan
av den mellan det yttre vaktrummet och vaktchefens rum befintliga dörren
funnos några till synes tämligen färska märken, vilka enligt uppgift
av Arnell uppkommit då Schildt avlossat skottet.

I vaktrummet företogs förhör med värnpliktige nr 515 Lundqvist, vilken
uppgav:

Han hade haft vakt tjänstgöring föregående kväll samt hade skolat avlösa
värnpliktige nr 336 Hagberg klockan 23. Dessförinnan hade han legat och
sovit. Han hade blivit väckt av att Schildt med en karbin skjutit ett löst
skott mot dörren mellan de båda rummen i vaktlokalen. Den av Schildt
använda karbinen hade denne lånat av Hagberg.

Värnpliktige nr 336 Hagberg uppgav därefter vid förhör inför militieombudsmannen
å regementsexpeditionen:

Han hade föregående kväll haft vakttjänst och hade klockan 21—23
patrullerat runt kasernen. Strax före klockan 23 hade han blivit anropad
av Schildt som frågat var vaktchefen funnes. Hagberg hade svarat att denne
nog låge i det yttre vaktrummet. Schildt hade genmält: »Det gör han nog

inte, för han vaknar inte.» Schildt hade därpå tagit Hagbergs karbin
och gått in i vaktlokalen samt med karbinen avlossat ett löst skott inåt rummet.
Vid skottets avlossande hade Schildt stått i dörröppningen. Schildt
hade därefter åter gått ut, varvid han ställt karbinen mot väggen.

Den 24 augusti hölls av militieombudsmannen å regementsexpeditionen
förhör med Schildt, vilken därvid uppgav:

Sedan han efter övningarnas avslutande den 22 augusti omkring klockan
18.15 återkommit till kasernen, hade han gått upp på mässen, där han arbetat
till omkring klockan 20. Vid 21-liden hade han ringt till vakten och
beställt väckning för nästföljande dag. Strax före klockan 23 hade han
ånyo per telefon ringt upp vaktchefen. Emellertid hade han icke erhållit

135

svar från denne, oaktat lian ringt fyra gånger och särskilt bett telefonisten
giva långa kraftiga signaler. Schildt, som blivit uppbragt över att han icke
erhållit svar från vakten, liade gått ned för att höra efter anledningen därtill.
Inkommen i vaktlokalen hade han fått se Arnell och de av vaktmanskapet
som icke gått på post ligga och sova i det yttre vaktrummet. Han hade
även gått in i det inre rummet och sett att ingen legat där. Schildt hade
genom rop sökt väcka de sovande men ingen hade vaknat. Han hade då
gått ut samt fråntagit vaktposten, vilken just kommit till poststället, dennes
karbin. Med denna hade han avlossat ett löst skott inåt vaktcliefens rum.
Dörren mellan detta och det yttre vaktrummet hade stått öppen, och som
Schildt vetat, att det icke funnits någon människa i det inre rummet, hade det
icke förelegat någon fara för att någon skulle kunna skadas. Enär dörren
stått öppen, hade det icke kunnat uppkomma några märken på dörrens utsida
av skottet. Arnell hade icke vaknat omedelbart efter skottets avlossande.
När han vaknat hade Schildt frågat honom om han hört skottet,
vartill han svarat nekande. Schildt medgåve att han måhända handlat överilat.
Emellertid hade han genom skottet velat pröva Arnells uppmärksamhet.
Arnell vore litet egendomlig, och det vore icke omöjligt att Schildt, om
han för att väcka Arnell skakat denne i axeln, blivit beskylld för att hava
misshandlat Arnell.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 31 augusti 1939 till krigsfiskalen vid Livregementets husarers
krigsrätt bland annat följande:

Utredningen i målet utvisade, att Schildt för alt väcka vaktchefen — vilken
enligt Schildts uppgift icke vare sig svarat på ett flertal telefonpåringningar
eller vaknat vid tillrop från Schildt — med en karbin avlossat ett löst
skott inne i vaktlokalen, där vaktchefen och en del av vaktmanskapet legat
och sovit. Oavsett huruvida skada å person eller egendom kunnat uppkomma
genom skottlossningen hade Schildt genom sitt förfaringssätt handlat i
hög grad omdömeslöst. Hade Schildt, i mån av befogenhet, velat utkalla
vaktchefen, hade detta bort ske på därför föreskrivet sätt. Då vad Schildt
anfört till försvar för sitt handlingssätt icke förtjänade beaktande, ansåge
militieombudsmannen sig icke kunna underlåta att lagligen beivra den förseelse,
vartill Schildt genom sin åtgärd gjort sig skyldig. Militieombudsmannen
uppdroge fördenskull åt krigsfiskalen att vid regementets krigsrätt
anliängiggöra och utföra åtal mot Schildt för vad honom enligt det anförda
låge till last samt därvid yrka ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet.

136

Till fullgörande av detta uppdrag ställde t. f. krigsfiskalen Nils Lundberg
Scliildt under tilltal vid regementskrigsrätten under yrkande om ansvar å
honom jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten, eventuellt 96 § första stycket
samma lag.

Schildt bestred inför krigsrätten att han gjort sig skyldig till förseelse av
beskaffenhet att för honom kunna medföra ansvar.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 21 september 1939
och utlät sig därvid: I målet vore utrett att Schildt den 22 augusti 1939

klockan 23 i avsikt att väcka chefen för regementets kasernvakt i det yttre
vaktrummet avlossat ett karbinskott, riktat från ytterdörren mot dörren till
det inre vaktrummet. Vad Schildt anfört därom, att han, som på grund av
uppdrag av sekundchefen haft att sätta sig i förbindelse med väntad inspektion,
därigenom såsom tillfällig adjutant hos sekundchefen varit behörig att
inspektera vakten och för sådant ändamål avlossat signalskott förtjänade ej
beaktande. Krigsrätten funne därför Schildt förvunnen att hava visat oförstånd
i tjänsten, och dömde honom förty och med hänsyn till omständigheterna
i saken jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten till disciplinstraff
av arrest utan bevakning i tre dagar.

Regementskrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

10. Försummelse vid förrådsbokföringen och förrådskontrollcn vid sjukvårdsförråd.
Materiel utlämnad utan utlämningsordcr.

Vid militieombudsmannens inspektion av Hallands regemente den 22 juni
1939 gjordes följande anmärkningar i fråga om sjukvårdsmaterielförrådet:

Den sjukvårdsförrådsunderofficeren åvilande förrådsbokföringen hade
icke förts sedan januari månad 1939. Ett flertal av de rekvisitioner som
utgjorde verifikationer för utlämnad materiel voro antingen i avsaknad av
regementsläkarens utlämningsorder eller försedda med regementsläkarens
namn i tryckbokstäver anbringade medelst stämpel. Regementsläkarens
förrådskontrollbok hade ej heller förts sedan januari 1939.

Med anledning av anmärkningarna infordrade militieombudsmannen i
skrivelse den 5 augusti 1939 yttranden av regementsläkaren och sjukvårdsförrådsunderofficeren
jämte utlåtande av regementschefen. De begärda yttrandena
och regementschefens utlåtande inkommo till militieombudsmansexpeditionen
den 19 augusti 1939.

Regementsläkaren E. J. Kindström anförde därvid:

På grund av kommenderingar utom regementet (inskrivningsresa, inskrivningsrevision,
rekognoscering av krigssjukhus), utarbetande av planer till
krigssjukhus, anhopning av arbete vid nyinryckningar och betydande sjuklighet
bland de värnpliktiga hade reversal samlats på lager för att införas i för -

137

rådsböckerna. Utlämning av materiel till kompanierna (första förband, salicyltalg
och sanitetslådor) hade skett på rekvisition av kompanichefer och
kompaniadjutanter utan Kindströms vetskap och utan utlämningsorder av
Kindström. Som förklaring härtill kunde anföras att rekvisition kommit
strax innan respektive kompanier skolat avmarschera och materielen användas.

Sjukvårdsförrådsunderofficeren, sergeanten H. Qvist anförde:

Under första halvåret 1939 hade endast två sjukvårdsutbildade underbefäl
varit kommenderade till sjukhuset. Vid tiden för inskrivningarna hade
dessa varit utkommenderade. Under tiden den 9 mars — den 27 april hade
ett underbefäl varit kommenderat på beredskapsbataljonen. Allt expeditionsarbete
hade därför ålegat sjukvårdsförrådsunderofficeren. På grund av scharlakansfeberepidemi
under februari månad och hela försommaren hade arbetet
ytterligare ökats (isoleringar och smittrening av persedlar) varför sådant
arbete som ej fordrat omedelbart utförande blivit lagt åt sidan tills
mera normala förhållanden inträffat. Beträffande anmärkningen att ett
flertal rekvisitioner saknat regementsläkarens utlämningsorder finge Qvist
anföra att kompanichef eller kompaniadjutant ofta rekvirerat bomull, talg
och första förband endast några timmar innan truppen skolat avmarschera,
varför dessa rekvisitioner kommit att sakna utlämningsorder.

För egen del anförde regementschefen, översten N. Bildt:

Den tjänst som under år 1939 ålegat sjukvårdsförrådsunderofficeren hade
på grund av de omständigheter som Qvist i sitt yttrande anfört varit synnerligen
pressande. Det antal sjukvårdsbeställningsmän som förutsattes i
1936 års försvarsordning hade ännu icke kunnat uppnås. Härigenom hade
sjukvårdsförrådsunderofficeren måst förrätta även sådan tjänst som egentligen
skulle förrättas av sjukvårdsmanskap. Då därtill en omfattande schar
lakansfeberepidemi under februari—juli månader 1939 härjat vid regementet
syntes det Bildt förklarligt att expeditionstjänsten blivit försummad. Vad
gällde utlämningen av materiel utan utlämningsorder, så måste detta förfaringssätt
tillgripas i vissa brådskande fall. Att rättelse icke sedermera skett
syntes sammanhänga med den nyss anförda överhopningen av arbete. Användningen
av stämpel vore bestämt oriktig. Det syntes dock som allt för
formellt avfattade föreskrifter som icke toge hänsyn till tjänstens ofta brådskande
fordringar kunde fresta till dylikt missbruk. I fråga om läkarens
arbetsbörda hade liknande förhållanden gjort sig gällande som för sjukvårdsförrådsunderofficeren
dels till följd av den ovan nämnda epidemien och dels
på grund av omfattande planläggningsarbete. Då emellertid underlåtenhet
att efterkomma tjänsteföreskrifterna förelegat, om ock under förmildrande
omständigheter, hade Bildt tilldelat Kindström och Qvist varning.

Med hänsyn till att regementsläkaren Kindström och sjukvårdsförrådsunderofficeren
Qvist meddelats tillrättavisning för de av militieombudsmannen
påtalade tjänsteförsummelserna, liit militieombudsmannen bero vid vad sålunda
i ärendet förekommit.

138

11. Åtal mot major för tjänstefel bestående i att han i yttrande till militieombudsmannen
lämnat felaktiga uppgifter rörande handläggningen av

ett disciplinmål.

Vid granskning å militieombudsmansexpeditionen av fångförteckning för
april månad 1939 från Gotlands artillerikår anmärktes följande:

Värnpliktige John Rangvald Pettersson hade inställts till förhör inför
tjänstförrättande kårchefen den 21 mars 1939 med anledning av en anmälan
mot honom för vårdslöshet i fullgörande av tjänsteplikt. Först den 30 mars
hade meddelats bestraffningsbeslut i målet. Pettersson hade därvid ålagts
2 dagars vaktarrest utan tjänstgöring, vilken bestraffning tagit sin början
först den 31 mars, ehuru beslut om disciplinstraff som ålagts av befälhavare
genast skall verkställas. I fångförteckningen förekom icke någon anteckning
om att hinder mött för straffets omedelbara verkställande.

I skrivelse den 2 oktober 1939 till kårchefen anmodade militieombudsmannen
denne att inkomma med yttrande av vederbörande befälhavare över
anmärkningarna. Med anledning härav inkom t. f. kårchefen, översten
greve C. G. D. Hamilton med ett den 4 i samma månad dagtecknat yttrande
av majoren vid kåren H. R. A. C. von Koch, däri denne anförde följande:

Förhörsprotokollet hade på grund av inspektörens för artilleriet inspektion
den 22—den 23 mars 1939 och von Kochs övertagande av befälet över
kåren den 24 i samma månad icke hunnit färdigställas dessa dagar. Auditören
hade den 27 mars eftersökts per telefon men hade då befunnit sig på
taxeringsförrättning å södra Gotland med beräknad hemkomst först på kvällen.
Den 28 mars klockan 11 hade man ånyo sökt auditören, men denne
hade då samma dag klockan 10 åter avrest för den nyssnämnda förrättningen.
Den 29 mars hade därefter protokollet sänts till auditören från
vilken det återkommit till kåren den 30 mars. På grund av hinder, vars
beskaffenhet von Koch icke närmare kunde erinra sig, hade ärendet icke
kommit under behandling förrän så sent under den 30 att bestraffningen
icke lämpligen kunnat börja verkställas samma dag.

Med anledning av innehållet i von Kochs yttrande fann militieombudsmannen
skäl att infordra yttrande även från auditören vid kårens krigsrätt
R. H. Laurin. Denne anförde i skrivelse den 12 oktober 1939 följande:

von Koch hade i sin förklaring uppgivit, att Laurin sökts per telefon den
27 och den 28 mars 1939 men då befunnit sig på taxeringsförrättning på
södra Gotland. Något taxeringsuppdrag hade Laurin emellertid aldrig innehaft.
De andra tjänsteresor, som tagit större del av dagen i anspråk och
som Laurin under år 1939 företagit, hade avsett dels inspektion av sparbanker
på Gotlands landsbygd vid sex tillfällen, dels hållande av krigsrätt i
Fårösund vid fem tillfällen. Icke någon av dessa resor hade företagits under
senare hälften av mars månad. Andra resor på landsbygden än tjänsteresor
hade icke av Laurin företagits under året. De nämnda sex sparbanksresorna

139

hade företagits under åtnjuten semesterledighet, von Kochs yttrande måste
därför bero på förväxling. Även om uppgiften varit riktig, behövde ju den
omständigheten att Laurin ej anträffats per telefon ej föranleda dröjsmål
med handlingarnas översändande. Skulle truppförbandschefen hava ansett
det nödvändigt, att auditörens yttrande föregicks av en muntlig konferens,
kunde han ju hava försökt anträffa Laurin på kvällen, då Laurin enligt von
Kochs egen uppgift beräknats återkomma. För övrigt funnes ju vice auditör
förordnad med skyldighet att tjänstgöra, så snart auditören vore hindrad.
Laurin tilläte sig slutligen framhålla, att han under sin tjänstgöring såsom
auditör icke någon gång, då hans yttrande infordrats i disciplinmål, återsänt
handlingarna senare än samma dag han emottagit desamma.

Då de av auditören Laurin lämnade uppgifterna sålunda voro helt oförenliga
med von Kochs, infordrade militieombudsmannen i skrivelse till kårchefen
den 13 oktober 1939 förnyat yttrande av von Koch. Med anledning
härav anförde denne i skrivelse den 14 i samma månad följande:

Det vore möjligt att von Koch förväxlat det tillfälle vid vilket Laurin, då
von Koch sökt honom, varit bortrest på landet och att det i stället då gällt
ett likartat ärende. Numera kunde von Koch icke med säkerhet erinra sig
det eller de skäl som förelegat till att bestraffningsbeslutet meddelats först
efter nio dagar. Troligen vore förhållandet det att förhöret tagit sin början
den 21 mars 1939, varefter utredning verkställts beträffande de inträffade
skadornas omfattning, kompletterande förhör o. s. v. så att målet i sin helhet
blivit färdigt för avgörande först omkring den 30 mars.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 1 november 1939 anförde
militieombudsmannen, efter redogörelse för vad sålunda förekommit,
följande:

I fråga om de i militieombudsmannens skrivelse den 2 oktober 1939 framställda
anmärkningarna ansåge militieombudsmannen sig kunna låta bero
vid vad i ärendet förekommit, då någon ytterligare utredning angående anledningen
till det förelupna dröjsmålet icke torde kunna erhållas samt, såvitt
av handlingarna framginge, någon skada icke vållats av detsamma.

Militieombudsmannen funne emellertid synnerligen anmärkningsvärt att
majoren von Koch i sitt yttrande av den 4 oktober 1939 lämnat felaktiga
uppgifter om handläggningen av ifrågavarande bestraffningsärende, vilka
uppgifter han måst frånfalla sedan det blivit styrkt att de varit fullständigt
gripna ur luften. Det vore eu angelägenhet av största vikt att de yttranden
som militieombudsmannen funne anledning infordra av befattningshavare i
ärenden som vore anhängiga hos militieombudsmannen avfattades så att de
erhölle ett fulil riktigt innehåll. Betydelsen härav framstode än tydligare
om man betänkte att vederbörande tjänstemäns yttranden i de flesta fall
utgjorde det huvudsakliga material på vilket militieombudsmannen hade att
avgöra ärendena. Felaktiga yttranden kunde därför leda till alt även be -

140

sluten bleve oriktiga. Om kravet på att yttrandena icke finge vara missvisande
icke strängt upprätthölles kunde ett förfarande som byggde på skriftväxling
icke längre fungera tillfredsställande.

Särskilt anmärkningsvärt funne militieombudsmannen det i förevarande
fall vara att von Koch i sitt yttrande av den 4 oktober 1939 kunnat lämna
en synnerligen detaljerad och bestämd skildring av huru handläggningen av
bestraffningsärendet förlupit och vilka hinder som mött mot ärendets avgörande
medan han, sedan av auditören Laurins yttrande framgått att hans
uppgifter varit felaktiga, icke kunnat erinra sig några som helst detaljer i
saken.

Med hänsyn till vikten av att de grundsatser som militieombudsmannen
ovan berört noga hävdades hade militieombudsmannen icke ansett sig kunna
underlåta att göra von Kochs förfarande till föremål för laga beivran. Militieombudsmannen
uppdroge fördenskull åt ämbetet att vid Gotlands artillerikårs
krigsrätt anhängiggöra och utföra åtal mot von Koch för det tjänstefel
han enligt det ovan anförda låtit komma sig till last samt därvid yrka ansvar
å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet.

•t* V

Till fullgörande av detta uppdrag lät överkrigsfiskalsämbetet ställa von
Koch under tilltal vid Gotlands artillerikårs krigsrätt under yrkande om ansvar
å honom enligt 130 § strafflagen för krigsmakten för vad militieombudsmannen
i sin skrivelse till ämbetet lagt von Koch till last.

Vid krigsrätten, där von Koch bestred bifall till åtalet och ville ifrågasätta
riktigheten av de av auditören Laurin lämnade uppgifterna, förebragtes åtskillig
utredning.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 24 november 1939 och
utlät sig därvid:

Av handlingarna i målet inhämtades, att sedan militieombudsmannen vid
granskning av fångförteckningar avseende kåren funnit, att sedan värnpliktige
Pettersson med anledning av anmälan för vårdslöshet i fullgörande av
tjänsteplikt den 21 mars 1939 blivit inställd till förhör bestraffningsbeslut
meddelats först den 30 i samma månad samt militieombudsmannen med anledning
av vad sålunda förekommit infordrat yttrande från vederbörande,
von Koch i ett den 4 oktober 1939 dagtecknat yttrande rörande anledningen
till det förelupna dröjsmålet lämnat uppgifter, vilka icke varit helt överensstämmande
med sanningen. Även om det med hänsyn till den av von Koch
förebragta utredningen kunde anses, att von Koch icke saknat varje grund
för de utav honom lämnade uppgifterna, så hade han likväl nödgats erkänna,
att han icke förvissat sig om huruvida de av honom antagna och i förklaringen
i bestämd form uppgivna anledningarna till det förelupna dröjsmålet
verkligen varit riktiga. Detta förfaringssätt vore så mycket mera anmärkningsvärt
som von Koch, på sätt målets handläggning inför krigsrätten

141

givit vid handen, gent emot andra tjänstemän ställt så stora krav på noggrannhet,
att han icke ens ansett sig kunna tillerkänna vitsord åt uppgifter,
som lämnats under tjänstemannaansvar. Då von Koch genom vad sålunda
låge honom till last, gjort sig skyldig till vårdslöshet i tjänsteutövning, prövade
krigsrätten rättvist döma honom jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i sex dagar.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

B. Mål som ännu icke varit föremål för prövning av domstol

eller annan myndighet.

12. Yakttjänstgöring ålagd såsom tillrättavisning.

(Jfr ämbetsberättelsen till 1939 års lagtima riksdag sid. 33 ff.)

Vid militieombudsmannens inspektion av Bohusläns regemente den 15
juni 1939 iakttogs vid granskning av 3. kompaniets anteckningsbok för tillrättavisningar
för värnpliktiga att tjf kompanichefen kaptenen på reservstat
vid regementet E. E. Ekström den 29 juni 1938 meddelat en värnpliktig
tillrättavisning i form av kasernvakt utöver vanlig ordning.

Sedan kaptenen Ekström avgivit infordrat yttrande över anmärkningen
avlät militieombudsmannen den 23 september 1939 en skrivelse till chefen
för regementet, i vilken skrivelse militieombudsmannen anmälde Ekström
för regementschefen till disciplinär bestraffning.

Målet är beroende på regementschefens prövning.

13. På grund av förväxling har en värnpliktig blivit dömd för en förseelse
som icke blivit av honom begången. Åtal mot kårchef som ålagt bestraffningen
samt mot auditör som kontrasignerat bestraffningsbeslutet.

I en den 26 juni 1939 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 84 35/38 E. H. Arnell, tjänstgörande vid Göta trängkår, klagomål
över en honom av kårchefen den 13 i samma månad jämlikt 52 och
79 §§ strafflagen för krigsmakten för olovligt undanhållande och brott mot
givna ordningsföreskrifter ådömd bestraffning av fem dagars vaktarrest med
tjänstgöring. Arnell anförde att han väl gjort sig skyldig till olovligt undanhållande
men icke till brott mot givna föreskrifter. Då en annan värnpliktig,
som blivit föremål för disciplinär bestraffning samtidigt som Arnell, blivit
bestraffad endast för olovligt undanhållande, ehuru han gjort sig skyldig
även till brott mot givna ordningsföreskrifter, anloge Arnell, att en förväxling
skett så att Arnell blivit dömd för den andres förseelse.

Sedan militieombudsmannen tagit del av handlingarna i de båda disciplinmålen
samt infordrade yttranden inkommit från kårchefen, överstelöjtnanten

142

K. G. Björck och vice krigsdomaren G. O. Wiberg, vilken i egenskap av auditör
kontrasignerat bestraffningsbesluten, uppdrog militieombudsmannen i
skrivelse den 13 september 1939 till överkrigsfiskalsämbetet åt ämbetet att
vid krigshovrätten anhängiggöra och utföra åtal mot Björck och Wiberg för
det felaktiga bestraffningsbeslutet angående Arnell.

Målet är beroende på krigshovrättens prövning.

14. Obehörigt tillsägande av förvarsarrest.

Vid tjänstförrättande militieombudsmannens inspektion av Jönköpings—
Kalmar regemente den 7 juli 1939 iakttogs vid granskningen av förhörsprotokollen
i disciplinmål att löjtnanten N. Dandenell efter samråd med vederbörande
kompanichef, kaptenen F. P. K. Steckzelius den 26 september 1938
tillsagt tio värnpliktiga förvarsarrest under sådana förhållanden, att de i lagen
om krigsdomstolar och rättegången därstädes stadgade förutsättningarna
för att tillsägande av förvarsarrest må ske, icke syntes hava förelegat.

Sedan infordrade yttranden inkommit från Dandenell och Steckzelius
ävensom från generalmajoren på arméns reservstat H. F. Falk, som vid tiden
för arresteringsbeslutets meddelande varit chef för regementet, uppdrog militieombudsmannen
i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 9 oktober 1939
åt ämbetet att vid krigshovrätten anhängiggöra och utföra åtal mot Dandenell
och Steckzelius för obehörigt tillsägande av förvarsarrest.

Målet är beroende på krigshovrättens prövning.

15. Sedan värnpliktig inkallats att viss dag inställa sig till fullgörande av
värnpliktstjänstgöring har rullföringsbcfälhavare utfärdat beställning å
tjänsteresa för den värnpliktiges inställelse och därvid angivit annan dag
för inställelsen. Den värnpliktige, som förlitat sig på riktigheten av den
senast erhållna uppgiften om inställelsedagen och därför underlåtit att inställa
sig å den i kungörelsen angivna dagen, har med anledning härav av
regementschefen ålagts disciplinär bestraffning för rymning. Åtal mot regementschefen
och auditören som kontrasignerat bestraffningsbeslutet.

Vid en av militieombudsmannen den 22 juni 1939 verkställd inspektion av
Hallands regemente iakttogs vid granskning av förhörsprotokollen i disciplinmål,
att disciplinärt förfarande inletts mot befälhavaren för Halmstads
rullföringsområde nr 8, majoren H. Kjellman för det denne vid utfärdande
av beställning å tjänsteresa för värnpliktige nr 423 8/38 Johansson för inställelse
vid Hallands regemente uppgivit felaktig inställelsedag ävensom att
Kjellman av regementschefen meddelats tillrättavisning i form av varning
för den försummelse han låtit komma sig till last. Av de handlingar som
militieombudsmannen med anledning härav infordrade från regementet antecknades
bland annat följande:

Johansson hade genom kungörelse inkallats till Hallands regemente i

143

Halmstad den 14 april 1939 för påbörjande av värnpliktstjänstgöring. Inställelsen
skulle ske medelst enskild färd. I den beställning å tjänsteresa för
inställelsen som sedermera utfärdats för Johansson av Kjellman hade datum
för inställelsen angivits till den 28 april 1939. Johansson som antagit att
den av lionom sist erhållna uppgiften om inställelsedag varit riktig hade underlåtit
att inställa sig vid regementet å den i kungörelsen angivna dagen.
Sedan han med anledning härav efterspanats från regementet hade han efter
tillsägelse från polisen inställt sig den 27 april. Den 29 i samma månad
hade han, efter förhör, genom beslut av regementschefen, översten N. G. K.
Bildt, kontrasignerat av vice krigsdomaren E. V. Fogelklou, jämlikt 50 och
53 §§ strafflagen för krigsmakten för rymning ålagts disciplinstraff av vaktarrest
i fem dagar utan tjänstgöring, vilket beslraffningsbeslut omedelbart
verkställts.

Sedan Bildt och Fogelklou avgivit infordrade yttranden uppdrog militieombudsmannen
i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 9 oktober 1939 åt
ämbetet att, enär Johansson icke avsiktligt underlåtit inställa sig vid regementet
och han sålunda icke kunnat åläggas bestraffning för underlåtelsen.
vid krigshovrätten ställa Bildt och Fogelklou under tilltal för det oriktiga
bestraffningsbeslutet.

Målet är beroende på krigshovrättens prövning.

16. Åtal mot auditör för försummelse vid expedierande av utslag i krigsrättsmål
till truppförbandschefen.

Vid eu av militieombudsmannen den 9 juni 1939 förrättad inspektion av
Älvsborgs regemente gjordes vid granskningen av regementskrigsrättens protokoll
anmärkning mot ett av regementskrigsrätten den 30 september 1938
meddelat utslag i mål mot en löjtnant och en sergeant angående ansvar och
skadestånd för sprängning av en kulspruta. Anmärkningen gällde, att krigsrätten,
som dömt ifrågavarande löjtnant till arreststraff för försummelse vid
fullgörande av tjänsteplikt och funnit honom pliktig att ersätta de vid sprängningen
uppkomna skadorna å kulsprutan, i skadestånd utdömt allenast 100
kronor, till vilket belopp löjtnanten uppskattat skadan, ehuru åklagaren med
stöd av ett i målet föreliggande sakkunnigintyg yrkat att skadeståndet måtte
fastställas till 455 kronor.

Av den med anledning av anmärkningen verkställda utredningen inhämtades,
att krigsrättsutslaget icke blivit av arméförvaltningen överklagat, enär
utslaget expedierats så sent att det inkommit till vederbörande departement
först efter besvärstidens utgång. Av utredningen framgick vidare, att auditören
vid krigsrätten E. A. Hedlund vore den för detta dröjsmål ansvarige.

Sedan Hedlund avgivit infordrad förklaring, uppdrog militieombudsmannen
i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 5 december 1939 åt ämbetet att
ställa Hedlund under tilltal vid krigshovrätten för den förelupna försummelsen.
'' '' Ly''

Målet är beroende på krigshovrättens prövning.

144

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller
därmed jämförlig åtgärd.

1. Missförhållanden vid Vaxholms kustartilleriregcinentes signal- och minskola
beträffande förläggnings- och förplägnadsförhållandena m. m.

Såsom framgår av den ovan (sid. 90 ff.) lämnade redogörelsen för ett av
militieombudsmannen anställt åtal mot överstelöjtnanten G. W. Englund och
flaggjunkaren H. A. Eneström hade i den av polisöverkonstapeln C. Lundby
till militieombudsmannen insända klagoskriften, utöver de anmärkningar
som föranlett åtalet, jämväl riktats allvarliga erinringar mot förläggningsoch
förplägnadsförhållandena m. m. vid Vaxholms kustartilleriregementes
signal- och minskola.

Även i dessa delar verkställde militieombudsmannen utredning, vars resultat
föranledde militieombudsmannen att i skrivelse den 5 maj 1939 till
chefen för kustartilleriet göra följande uttalanden:

A. Förläggnings förhållandena å Korsö.

Under sommaren 1938 hade stamrekryterna, till vilka klagandens son
hört, varit förlagda i en täckt pråm. Denna pråm, som varit indelad i två
lika stora rum, hade varit bristfällig i olika hänseenden. Enär det regnat
in i det ena rummet genom en taklucka som användes för in- och utpassering,
hade detta rum icke kunnat fullt utnyttjas för förläggning. Härav
hade blivit följden att desto flera måst förläggas i det andra rummet, där
det blivit mycket trångt om utrymmet. Även här hade det emellertid stundom,
på grund av att taket varit otätt, regnat in. Rekryterna hade därför vid
regnig väderlek måst skydda sig medelst tältdelar. För att avhjälpa de
värsta bristerna hade presenningar måst utläggas på taket. Ventilationen i
pråmen hade varit mycket dålig. I det ena rummet hade ventilationen skett
genom den ovan nämnda takluckan, vilken emellertid vid dåligt väder måst
hållas stängd för att det icke skulle regna in genom den. I det andra rummet
hade på ena gaveln funnits ett litet ventilationshål, vilket dock icke
varit till någon nytta utom vid hård vind rakt mot hålet. Vid regnig väderlek
hade det stundom regnat in genom hålet.

Det syntes militieombudsmannen uppenbart att den ifrågavarande pråmen
varit behäftad med så stora brister att den icke bort godkännas såsom
förläggningslokal. Fästningsläkaren i Vaxholms fästning, förste marinläkaren
G. Ekman hade i ett den 2 december 1938 dagtecknat utlåtande till
chefen för Vaxholms kustartilleriregemente gjort det allmänna uttalandet

145

att inkvartering av personal i täckt pråm ej fyllde de hygieniska fordringar,
som finge ställas å förläggning av militärpersonal. Visserligen hade pråmförläggningen
vid Korsö haft provisorisk karaktär och förekommit endast
under den varmare delen av året, varför måhända icke samma fordringar
kunnat uppställas på densamma som om den varit av permanent karaktär,
men enligt militieombudsmannens mening måste de brister som visat sig
vidlåda ifrågavarande pråmförläggning vara alltför allvarliga för att förläggningen
skulle kunna godkännas ens såsom enbart sommarförläggning.
Det syntes därför erforderligt att åtgärder skyndsamt vidtoges för åstadkommande
av bättre förläggningsförhållanden för framtiden.

B. Förplcignadsförhållandena vid Korsö-förläggningen.

I klagoskriften hade anförts att utspisningen å Korsö lämnat ram för åtskilliga
befogade anmärkningar. Färsk proviant hade praktiskt taget aldrig
tillhandahållits. Stundom, då manskapet återvänt från övningar på sjön,
hade ingen mat funnits att tillgå eller också hade den tillhandahållna födan
varit av mycket dålig beskaffenhet.

Vad anginge anmärkningen att för ringa färskproviant utspisats framginge
av utredningen i ärendet att marinförvaltningen, under framhållande
av nödvändigheten av att proviantförrådens lager av konserver bleve omsatta
i större omfattning än förut, i skrivelse den 9 april 1938 anmodat regementschefen
att vid uppgörande av utspisningsstat beräkna denna så att i densamma
kunde inom ramen av tillgängliga medel inrymmas en utspisning
av konserver såväl vid de ordinarie förläggningarna som särskilt vid ytterförläggningarna,
vid de förra förslagsvis en gång i månaden och vid de
senare två gånger i månaden. På grund härav hade en ökad utspisning av
konserver skett vid Korsö-förläggningen. De uppgifter som av tjänstförrättande
regementschefen lämnats angående utspisningen av färskproviant
syntes dock giva vid handen att någon berättigad anmärkning mot utspisningen
knappast kunnat göras såvitt nu vore ifråga. Vid förhör med 22
korpralskoleelever hade dessa även uppgivit att de på det hela taget icke
hade någon erinran mot matens beskaffenhet. Av ett av förste marinläkaren
Ekman avgivet utlåtande framginge att utspisningsstaten vid Korsö fyllt
berättigade näringsfysiologiska krav.

Vad anginge den andra delen av anmärkningen hade nyssnämnda 22
korpralskoleelever uppgivit att matsalskorpralen icke ägnat tillräcklig omtanke
om den personal som varit ute på övningar in. in. och som därför icke
kunnat intaga sina måltider i vanlig ordning. Undantagsvis hade det förekommit
att personal som varit ute i tjänstgöring under ordinarie måltidstimmar
icke fått någon mat vid återkomsten. Detta hade under sommaren
1938 inträffat vid tre olika tillfällen.

Vad sålunda förekommit borde föranleda att skärpt uppmärksamhet under
kommande år ägnades utspisningen av personal som på grund av tjänstgöring
icke kunde intaga sina måltider å ordinarie tid.

10—399035. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

146

C. Utbildning sförhållandena in. in.

Klaganden hade härom i sin klagoskrift anfört bland annat följande:

Vid slutet av skolperioden å Korsö hade klagandens son underkänts i tre
ämnen, nämligen handvapentjänst, gasskyddstjänst och strålkastartjänst.
Detta hade antagligen varit anledningen till att han blivit skild från sin anställning
vid regementet under åberopande av bestämmelserna i reglemente
för marinen del III, § 35: 4, däri talades om meddelande av avsked före anställningstidens
slut åt menig som visat sig sakna förmåga att tillgodogöra
sig rekrytutbildningen. Att märka vore emellertid att klagandens son från
rekrytutbildningens första del erhållit de bästa betygen bland sina kamrater
och att de nämnda tre ämnena även ingått i denna del av utbildningen.
Det förefölle anmärkningsvärt, att en så stark försämring av sonens
förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen helt plötsligt skulle hava
inträtt. Än mera anmärkningsvärt vore att någon utbildning i gasskyddstjänst
icke förekommit under Korsö-vistclsen och att likväl underbetyg satts i
detta ämne. Undervisningen i strålkastartjänst hade ägt rum i form av ett
par strålkastarövningar vilket förefölle att vara ett väl klent underlag för
avgivande av vitsord. Den omständigheten att så många av eleverna blivit
underkända sedan de eu gång antagits efter synnerligen ingående antagningsprov
pekade ganska tydligt på att felet icke uteslutande eller ens till
övervägande del kunde hava legat på elevernas sida. Det måste hava funnits
allvarliga brister i utbildningens organisation och det sätt på vilket undervisningen
meddelats. I och för sig skulle det hava varit mänskligt och
begripligt om elevernas intresse slappnat av på grund av den inhumana
behandling för vilken de blivit utsatta, men detta hade i så fall varit befälets
fel i minst lika hög grad som elevernas.

Av den i denna del av ärendet verkställda utredningen framginge enligt
militieombudsmannens mening att klagandens anmärkningar mot utbildningen
av den avdelning som klagandens son tillhört i stor utsträckning
varit berättigade. Utredningen syntes även giva vid handen att anledningen
till att klagandens son så småningom kommit att visa mindre intresse för
tjänsten delvis varit den att han vid ett tillfälle utan giltig anledning erhållit
en tillrättavisning ävensom att en bidragande orsak till att den avdelning
han tillhört icke så väl kunnat tillgodogöra sig undervisningen varit den
vid regementet under år 1938 rådande scharlakansfeberepidemien, vilken
nödvändiggjort dels isolering av viss personal, dels överföring av rekryter
från utbildningsavdelningarna till handräckningstjänst m. m.

Regementschefen hade i en den 23 december 1938 dagtecknad skrivelse
medgivit att han på grund av bristande kännedom om det verkliga läget gjort
sig skyldig till en felbedömning av detsamma, vilken utan tvekan skulle hava
kunnat undvikas, därest han i tid erhållit kännedom om rådande missförhållanden.

Det syntes militieombudsmannen i hög grad beklagligt att regementschefen
på detta sätt saknat fullständig kännedom om anledningarna till att ut -

147

bildningsresultatet i fråga om den avdelning klagandens son tillhört blivit
mindre gott. Den misstanken låge nära till hands, att bedömandet av resultatet
under sådana förhållanden icke blivit rättvist. Detta torde regementschefen
även genom sitt nyss återgivna yttrande hava medgivit. Att en
dylik felbedömning från regementschefens sida ägt rum minskade icke ansvaret
för dem som närmast lett undervisningen och den övriga utbildningen.
Med hänsyn till beskaffenheten av hithörande spörsmål anmodade militieombudsmannen
chefen för kustartilleriet att vidtaga de åtgärder som kunde
anses påkallade med anledning av vad som förekommit.

D. Pennalism från äldre kamraters sida.

Klaganden hade i sin skrift anfört att hans son och dennes kamrater, alltså
de yngsta bland stampersonalen, blivit utsatta för en behandling från den
äldre stampersonalens sida som närmast förtjänade namnet pennalism. Efter
utflyttningen till Korsö hade nämligen 2. klass kustartilleristerna börjat
pressa rekryterna att förrätta diverse privat handräckningstjänst. Det vanligaste
skulle hava varit att rekryterna beordrats tvätta det äldre manskapets
blåkläder. Som exempel hade nämnts att en av rekryterna, nr 45 Andersson,
som vid ett tillfälle vägrat att bära bort en äldre kamrats koj, utsatts för
represalier i det att han beordrats tvätta icke mindre än sju blåställ.

Vid de förhör som militieombudsmannen med anledning av anmälan låtit
hålla å Oskar-Fredriksborg hade särskild vikt lagts vid att söka utröna i vad
mån klagandens påståenden att pennalism förekommit varit grundade. Vad
som vid förhören förekommit framginge av ett vid skrivelsen till chefen för
kustartilleriet fogat omfattande protokoll. Resultatet kunde enligt militieombudsmannens
mening sammanfattas sålunda:

Organiseringen av den genom kronans försorg verkställda tvättningen av
blåställ åt manskapet vid Korsö-förläggningen hade nödvändiggjort att manskapet
i stor utsträckning måst tvätta sina blåställ själv. På grund av utfärdade
föreskrifter att manskapet vid uppställning på måndagarna skulle hava
rena blåställ hade tvättningen i huvudsak kommit att förläggas till lördag—
söndag. Då den alltså inkräktat på permissionstiden hade de som under
permissionstiden velat resa in till Stockholm eller eljest velat tillbringa denna
tid på annat ställe än på Korsö måst söka förmå någon annan att utföra
tvättningen. Därvid hade det förekommit såväl att kamrater ur samma årskurs
tvättat åt varandra som att yngre stampersonal fått tvätta åt äldre. Frågan
huruvida den yngre stampersonalens tvättning av blåställ åt äldre stammanskap
skett frivilligt vore givetvis svår att besvara. I flera fall hade tvättningen
utan tvekan skett fullt frivilligt; några av de yngre hade sålunda uppgivit
att de utfört tvättning på grund av att de varit bekanta med uppdragsgivarna
redan innan de kommit i militärtjänst. I andra fall hade kontant
vederlag lämnats för utförd tvättning. I åter andra fall hade frivilligheten
varit mera tvivelaktig. Även om den äldre, som velat hava blåställ tvättat,
frågat eu yngre om lian vore villig tvätta och denne svarat jakande härtill

148

kunde det hända att den yngre i själva verket uppfattat frågan som en befallning.
Det hade sålunda från de yngres sida uttalats att man godvilligt
tvättat »emedan man icke ville bråka» och att man trott att man haft en viss
skyldighet att utföra tvättningen. Stundom hade även anmodan om tvättning
givits formen av en befallning. Några direkta övergrepp syntes emellertid
icke hava förekommit utom i det förut omnämnda fallet då en rekryt, nr 45
Andersson, fått tvätta icke mindre än sju blåställ åt äldre stammanskap. Någon
fullständig utredning om vilka som gjort sig skyldiga till detta övergrepp
hade emellertid icke kunnat erhållas vid förhören.

Om alltså någon egentlig pennalism icke påvisats hava förekommit från
det äldre stammanskapets sida mot rekryterna vore det dock av största vikt
att noga giva akt på förhållandena samt vaka över att de tendenser till pennalism
som alllid torde finnas i förläggningar där äldre och yngre årsklasser
sammanförts förhindrades att vidare utveckla sig. Därest icke varje försök
till pennalism snabbt och effektivt förhindrades vore det stor risk för att dylika
olater kunde utbreda sig. En av de rekryter som blivit hörda angående
blåställstvättningen hade uppgivit att de yngre utfört tvättningen därför att
de räknat med att nästa år kunna taga igen skadan genom att då draga motsvarande
nytta av den nya rekrytårgången. Detta visade faran av att låta
några som helst tendenser till pennalism få fäste inom en kår.

Militieombudsmannen ville därför anmoda chefen för kustartilleriet att
själv och genom sina underlydande befälhavare hålla noga uppsikt över utvecklingen
på hithörande område och därvid tillse att allt befäl, i enlighet
med sina skyldigheter, föreginge med ett gott exempel.

2. Viss fråga angående hållande av förhör rörande förkommen eller skadad
tygmateriel.

Vid militieombudsmannens inspektion av Hälsinge regemente den 7 mars
1939 anmärktes vid granskning av regementskrigsrättens protokoll att vid
ett kompani den förberedande utredningen angående ansvarsskyldigheten
för materiel som gått förlorad verkställts av kompanichefen oaktat denne
utkvitterat materielen ifråga för personligt bruk och sålunda varit ansvarig
för densamma.

Förhörsprotokollet härom var, med vad därå fanns tecknat, av följande
lydelse:

»Kungl. Hälsinge regemente.
7. kompaniet

Materielgrupp:
Intendenturmateriel.

Protokoll hållet vid förhör angående förkommen materiel den 5. 10. 1936.
Närvarande:

Kapten Dahlgren förhörsledare,

» » protokollsförare.

149

Materielslag
Förkommen materiel
Skadad materiel.

Materielen

Persedeln utlämnad till
Namn

Föreslås till ersättning
av kronan med
Kr. öre

Velocipedlykta Kapten Dahlgren

5.7 5

Härefter hördes: Kapten Dahlgren: som berättade i huvudsak följande:

att han använt cykel från huvudförrådet under rep.övningarna, då honom
tilldelad häst slaktats,

att cykeln med lykta uppställts i velocipedstallet öster om kanslihuset för
off. och uoff.,

att lyktan var försvunnen den 5. 10., då cykeln skulle rengöras för inlämning,

att han intet har att tillägga.

Uppläst och vidkänt.

B. G. Dahlgren.

Kapten.

Kapten Dahlgren har förklarat sig icke villig att ersätta förlusten.
Föreslås vördsamt att kronan ersätter förlusten.

Gävle den 5. 10. 1936.

B. G. Dahlgren.

Kompanichef.

Bat.chefens yttrande:

Föreslås vördsamt att kapten Dahlgren må ersätta förlusten.

Eric Wennsten.
Bataljonschef.

Beslut.

Ärendet hänskjutes till krigsrätt.
Gävle den 5. okt. 1936.

Einar Berggren.

G. Ehrenborg.

T. f. regementschef.

Georg Lundberg.»

Med förmälan om vad sålunda vid inspektionen iakttagits anförde militieombudsmannen
i skrivelse till regementschefen den 14 mars 1939 följande.
1907 års intendenturmaterielreglemente, som gällt vid den tidpunkt
då ifrågavarande materielförlust inträffade, föreskreve i § 24 mom. 1, att
därest utlämnad intendenturmateriel skadats på annat sätt än genom förslitning
eller gått förlorad och full ersättning icke genast erlades, vederbörande
befälhavare omedelbart skulle anställa undersökning för utrönande av
skadans eller förlustens uppkomst samt huruvida någon kunde anses därför
ersättningsskyldig, varjämte stadgades att vid undersökningen fört protokoll
omedelbart skulle inlämnas till regementschefen, vilken med hänsyn
till i saken yppade omständigheter och det skadades eller förlorades värde
ägde bestämma, huruvida undersökning jämväl vid krigsrätt skulle äga
rum eller om det utan sådan åtgärd kunde anses uppenbart att kronan själv
borde vidkännas skadan eller förlusten. Någon uttrycklig bestämmelse om

150

vilken befälhavare som skulle verkställa den i författningsrummet omförmälda
undersökningen funnes väl icke. Emellertid måste det anses ligga i
sakens natur att undersökningen icke borde ledas av eu befälhavare, som
själv utkvitterat den förkomna materielen och sålunda i första hand vore
ansvarig för densamma. Det vid undersökningen förda protokollet skulle
nämligen ligga till grund för regementschefens avgörande av frågan, huruvida
ytterligare undersökning vid krigsrätt skulle äga rum eller om det utan
sådan åtgärd kunde anses uppenbart att kronan själv borde vidkännas förlusten.
Det vore vid sådant förhållande av vikt att undersökningen handhades
av fullt ojävig person.

I ett till militieombudsmannen med anledning av berörda anmärkning den
21 mars 1939 avgivet yttrande anmälde kaptenen Dahlgren att bestämmelsen
i intendenturmaterielreglementet, att vederbörande befälhavare skulle
anställa undersökning vid skada å eller förlust av intendenturmateriel,
av honom tolkats så att det vore vederbörande kompanichef som skulle
verkställa förhör angående all materiel som funnes utlämnad till ett kompani
alltså även sådan materiel som användes av kompanichefen. I
fråga om sin behörighet att utrekvirera och för egen del använda den
kronan tillhöriga cykeln anförde Dahlgren följande. Cykeln med tillbehör
hade ursprungligen varit avsedd för kompanichefens hästskötare, vilken
enligt fältutrustningslistan för infanteriet skulle vara utrustad med cykel.
Då Dahlgren på grund av att hans ridhäst nedslaktats icke längre hade
behov av någon hästskötare men väl av ett fortskaffningsmedel hade han
beordrat hästskötaren att inlämna cykeln till kompaniförrådet. Sedermera
hade cykeln av Dahlgren mot kvitto till kompaniadjutanten uttagits
för användning i stället för häst, enär det varit anbefallt att chef som enligt
fältutrustningslistan skulle vara beriden men icke kunnat tilldelas ridhäst
i stället skulle tilldelas cykel. Då regementschefen överlämnat ärendet till
krigsrätt, vid vilken undersökning sålunda i vederbörlig ordning blivit verkställd,
hade kronans rätt genom det påtalade förfaringssättet icke blivit trädd
för när.

Den 9 maj 1939 avlät militieombudsmannen till arméförvaltningens tygoch
intendenturdepartement en skrivelse däri militieombudsmannen efter
redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde:

De bestämmelser i 1907 års intendenturmaterielreglemente angående skada
å och förlust av intendenturmateriel som i ärendet åberopats vore i oförändrat
skick intagna i nu gällande intendenturmaterielreglemente. Den
materiel varom här vore fråga hade efter att tidigare hava tillhört intendenturdepartementets
förvaltningsområde numera överflyttats till redovisning
under tygdepartementet. Gällande tygmaterielreglemente innehölle
emellertid icke heller alldeles otvetydiga föreskrifter om den ordning i vilken
utredning angående skadad eller förlorad materiel skulle verkställas i sådana
fall som det här omförmälda. I anledning av vad sålunda förekommit
och med hänsyn till ärendets principiella innebörd anhölle militieombudsmannen
att departementen ville däri avgiva utlåtande.

151

I skrivelse den 23 maj 1939 avgåvo departementen det begärda utlåtandet
och anförde därvid:

Enligt nu gällande tygmaterielreglemente § 2 ägde tygdepartementet utfärda
de närmare föreskrifter som erfordrades utöver de i reglementet eller
eljest av Kungl. Maj it meddelade bestämmelser. De närmare föreskrifter som
befunnits erforderliga utöver tygmaterielreglementets bestämmelser i § 7 i
fråga om skada å eller förlust av tygmateriel hade intagits i det av tygdepartementet
genom skrivelse den 30 juni 1937, d.nr FE/141 (TL A 146), fastställda
förslaget till tygmaterielinstruktion, del I § 7. Häri hade föreskrivits
bl. a. att »undersökningsförrättare skall hava högre tjänsteställning än den
eller de med vilka förhör skall hållas» samt att »sådan förrättningsman får
icke hava det skadade eller förlorade under uppbörd, ej heller får han vara
part i målet». Genom dessa föreskrifter syntes den av militieombudsmannen
påtalade oklarheten beträffande tygmaterielen i här berört avseende
vara undanröjd. Intendenturdepartementet, som i likhet med militieombudsmannen
ansåge det ligga i sakens natur att undersökning rörande förkommen
eller skadad materiel skulle handhavas av ojävig person, hade ditintills
icke funnit anledning meddela någon ytterligare föreskrift i saken.

I skrivelse till regementschefen den 12 juni 1939 redogjorde militieombudsmannen
för den sålunda vunna utredningen och anhöll därvid att regementschefen
måtte för framtida iakttagande giva samtliga kompanichefer
och övriga av det föreliggande spörsmålet berörda befattningshavare vid regementet
del av innehållet i skrivelsen.

3. Fråga om lämpligheten av att värnpliktig eldlcdningsmatros kommenderats
att texta placcringskort för en vid kustflottan anordnad bal för

officerare och jämlikar.

Med anledning av vissa i tidningen Sydöstra Sverges Dagblad för den 21
april 1939 förekommande uppgifter att värnpliktiga studenter använts för
textande av placeringskort in. m. till en bal vid kustflottan anhöll militieombudsmannen
genom skrivelse den 27 april 1939 att chefen för marinen
ville inkomma med utredning. Den 6 juni 1939 inkom nämnde chef med
yttranden av kommendören E. Biörklund såsom förutvarande chef för vintereskadern
och av fartygschefen å pansarskeppet Gustav V, kommendörkapT
tenen av 1. graden G. von Schoultz.

Kommendörkaptenen von Schoultz anförde i sitt yttrande bl. a. följande:
Den s. k. kustflottans bal vore en representationstillställning, till vilken inbjödes
bl. a. landshövding, borgmästare in. fl. Den hade sålunda på sätt och
vis en officiell karaktär. Balens angelägenheter omhänderhades av en kommitté,
vars förslag underställdes chefen för vintereskadern och därefter effektuerades
av sekreteraren, vilken betraktade arbetet med de olika arrange -

152

mången som en tjänstesak. Av förberedelsearbetena hade en därför lämplig
värnpliktig eldledningsmatros, nr 10 226/37 Lindhe, anförlrotts vissa textningsarbeten
och renskrivning av placeringsplaner m. in. som skisserats och
uppgjorts av kommitténs sekreterare. Lindhe hade sålunda utfört dels utskrivning
av 40 textade kort å vilka på ena sidan angivits bordsinnehavarens
förkortade militära benämning och på den andra med maskin utskrivits
musikprogrammet, dels renskrivning av två skisser över disponibla rum samt
bordens m. m. placering i dessa ram. Dessa arbeten hade beräknats taga
högst 6 å 8 effektiva arbetstimmar i anspråk och hade utförts under tiden
den 18 januari—den 1 februari 1939, då inga övningar pågått ombord på
grund av att besättningen varit upptagen av arbeten i samband med fartygets
översynsperiod å örlogsvarvet i Karlskrona. De värnpliktiga eldledningsmatroserna
(5 man) hade på grund av sin utbildning ansetts bättre lämpa
sig för erforderliga översättnings- och renskrivningsarbeten än för deltagande
i de rostskrapnings-, målnings- och transportarbeten varmed besättningen
i övrigt varit sysselsatt.

Kommendören Biörklund anförde i sitt yttrande att av von Schoultz'' yttrande
syntes framgå att -—- helt oberoende av om den åsikten vore riktig
eller icke, att ifrågavarande tillställning hade en officiell karaktär och arbetet
sålunda vore att betrakta såsom en tjänstesak — någon skada icke åstad:
kommits genom att en värnpliktig nyttjats för skrivarbete vid en tidpunkt
då några övningar icke pågått utan besättningen varit sysselsatt med grövre
underhållsarbeten.

Sedan militieombudsmannen genom skrivelse den 13 juni 1939 till chefen
för marinen, med översändande av handlingarna i ärendet, anhållit om uppgift
huruvida av flottans personal även andra kategorier än officerare och
jämlikar ägt deltaga i balen samt, därest så varit förhållandet, i vad utsträckning
deltagande från underofficerarnas och manskapets sida förekommit,
ävensom anhållit om utlåtande i ärendet, inkom nämnde chef den 4
juli 1939 med eget utlåtande ävensom med yttrande av chefen för kustflottan,
konteramiralen greve G. C. A. Ehrensvärd.

Konteramiralen Ehrensvärd anförde i sitt yttrande: Vid ifrågavarande bal
hade inga andra kategorier av flottans personal än officerare och jämlikar
ägt deltaga. Vid de tillfällen då baler ordnades för andra personalkategorier
ombord, t. ex. för manskapet, brukade förberedelsearbetena bliva av minst
lika stor omfattning som i det här påtalade fallet. Ehrensvärd ansåge dylika
tid efter annan återkommande förströelser för personalen såsom ett
medel att hålla humöret och därmed även tjänstbarheten uppe under den
jämförelsevis enformiga förläggningen ombord.

Chefen för marinen, viceamiralen C. F. Tamm anförde i sitt utlåtande
följande: Förhållandena ombord å fartyg eller sjöstyrkor gjorde det ofta
nödvändigt att personal ur en kategori anlitades för att biträda vid förekommande
göromål för en annan kategoris räkning. Så t. ex. kunde officer
och underofficer beordras att biträda vid arbeten, som hade med manskapets
trevnad att göra, och manskap anlitas för arbeten, som erfordrades för offi -

153

cers och underofficers trevnad ombord. Göromål av denna art kunde icke
betecknas som ren tjänsteutövning men fölle dock inom ramen för vad som
ombord räknades till uppdrag i tjänsten. Bestämmelsen i reglemente för marinen,
del II § 83 mom. 5 i), syntes understryka det berättigade i en sådan
uppfattning. Dylika arbeten finge dock icke förhindra eller inkräkta på
tjänsten eller utbildningens gång, vare sig för fartyget i sin helhet eller för
individen. Det arbete som den värnpliktige eldledningsmannen utfört i anslutning
till vintereskaderns bal kunde hänföras till ovan angiven kategori
av arbeten och hade tydligen utförts under sådana förhållanden att något
intrång därigenom icke gjorts på vare sig fartygstjänsten eller den värnpliktiges
egen utbildning. Tamm ansåge därför att i föreliggande fall något fel
icke blivit begånget genom att utnyttja en av manskapet för ifrågavarande
uppgift.

I skrivelse den 18 september 1939 till chefen för marinen anförde militieombudsmannen,
efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit, följande: Av

utredningen i ärendet framginge att under tiden den 18 januari—den
1 februari 1939 en å kustflottan tjänstgörande värnpliktig eldledningsmatros
i viss utsträckning anlitats för utförande av förarbeten till en för
officerare och jämlikar anordnad bal. Det arbete som den värnpliktige därvid
utfört, textning av placeringskort och dylikt, hade uppenbarligen varit
värdelöst ur utbildningssynpunkt. Även om — såsom chefen för marinen
anfört — förhållandena ombord å fartyg eller sjöstyrkor ofta gjorde det
nödvändigt att personal ur en kategori anlitades för att biträda vid förekommande
göromål för en annan kategoris räkning samt dylika göromål, ehuru
de icke kunde betecknas såsom ren tjänsteutövning, fölle inom ramen för
vad som ombord räknades till uppdrag i tjänsten, syntes man dock böra
vara särskilt återhållsam då det gällde att använda värnpliktiga för dylikt
arbete. Från militärt håll framhölles ofta att övningstiden för de värnpliktiga
vore alltför kort, och det syntes vid sådant förhållande vara synnerligen
angeläget att övningstiden i sin helhet utnyttjades på ett med hänsyn till de
värnpliktigas utbildning så effektivt sätt som möjligt. Att, såsom här skett,
använda en värnpliktig för textning av placeringskort och liknande arbete
kunde ur principiell synpunkt icke anses lämpligt. Med hänsyn till den
ringa effektiva arbetstid som, enligt vad i ärendet upplysts, åtgått för fullgörande
av det åt den värnpliktige lämnade uppdraget läte militieombudsmannen
emellertid bero vid vad i ärendet förekommit.

Innehållet i militieombudsmannens skrivelse skulle av chefen för marinen
delgivas konteramiralen Ehrensvärd, kommendören Biörklund samt kommendörkaptenen
von Schoultz.

154

4. Fråga huruvida det avlöningsunderoffieerarna vid sjöinanskårernas kompanier
ålagda uppdraget med utlämning och redovisning av kuponger för
inköp på kredit vid marketenterierna vore att anse såsom tjänsteuppdrag.

I en till militieombudsmansexpeditionen den 31 oktober 1938 inkommen
skrift anhöllo flaggstyrmannen A. O. Enevall jämte fyra andra avlöningsunderofficerare
vid sjömanskårens kompanier i Karlskrona om militieombudsmannens
medverkan för att utreda huruvida det av avlöningsunderofficerarna
utförda arbetet med utlämning och redovisning av kuponger för
inköp på kredit vid den av sjömanskårens manskapskassa bedrivna markelenterirörelsen
vore att anse såsom tjänsteuppdrag. Enevall anförde i samband
därmed följande.

Enligt hans förmenande vore manskapskassan ett affärsdrivande företag
som av egna medel avlönade sina befattningshavare. Manskapskassan stode
visserligen under marinförvaltningens kontroll men dess vinst komme icke
staten till godo varför det knappast kunde anses att det vore statens intressen
som betjänades vid befattningstagandet med kreditkupongema. Den 8 maj
1937 hade marinförvaltningen fastställt arvoden för olika befattningar vid
sjömanskårens i Karlskrona manskapskassa och den 5 oktober 1938 hade
ämbetsverket avslagit framställning från ett flertal avlöningsunderofficerare
om utbekommande av ersättning från manskapskassan för dem åliggande
utlämning och redovisning av kreditkuponger enär avlöningsunderofficerarnas
ifrågavarande åliggande skulle vara att betrakta såsom tjänsteuppdrag.
Vid jämförelse mellan dessa båda beslut hade han funnit att i det förra fallet
ersättning utginge till beställningshavare som vid sidan av sin militära tjänst
åtagit sig befattning vid manskapskassan medan i det senare fallet befattning
vid samma kassa ansåges såsom tjänsteuppdrag. I båda fallen vore fråga
om statstjänare och manskapskassa; i det ena fallet tillgodosåges statstjänaren
och i det andra manskapskassan.

Enevalls skrift överlämnades den 31 oktober 1938 till marinförvaltningen
med begäran om yttrande i ärendet.

Den 2 december 1938 avgav marinförvaltningen sitt yttrande och anförde
därvid följande. Genom försvarsdepartementets ämbetsskrivelse den 29 januari
1937 hade Kungl. Maj:t meddelat föreskrifter angående kreditgivning
i vissa fall vid försäljning från marketenteri inom försvars väsende t samt förordnat
att marinförvaltningen skulle med beaktande av vissa av militieombudsmannen
i skrivelse till Konungen den 26 oktober 1935 angivna riktlinjer
utfärda närmare bestämmelser härom. Med anledning härav hade marinförvaltningen
den 26 januari 1938 utfärdat föreskrifter och anvisningar för
manskapskassor vid marinens förläggningar i land. Det arbete avlöningsunderofficerarna
hade med utlämnande och redovisning av kreditkuponger
kunde enligt marinförvaltningens förmenande jämställas med arbetet för
manskapets intresserörelser., Avlöningsunderoffieerarna förde nämligen i
och för regleringen av manskapets ekonomiska angelägenheter å kompanier -

155

11a ett s. k. intressekonto, vilket utgjorde en sammanställning av samtliga innehållningar
å manskapets avlöning. Denna intresserörelse vore utan tvivel
av stor betydelse för såväl manskapet som det allmänna. Innehållningar
kunde sålunda utgöras av avdrag för insättning å postsparbanken, för skatter,
för bristande beklädnad, för beklädnad å egna medel, för tvätt, för livförsäkringar,
för lunchportion för sådana som bodde i kvarter men intoge
lunch i matinrällningen, för arbeten hos skomakare, skräddare och barberare
med verksamhet inom kasernområde samt för avgifter till örlogshem, personal-
och idrottsföreningar. För arbetet med dessa innehållningar utginge
icke någon ersättning utan ansåges detta arbete tillhöra vederbörandes tjänst
såsom avlöningsunderofficer. Då man med fog kunde anse att det likartade
arbetet med kreditkuponger vore ett led i detta allmänna reglerande av
manskapets ekonomiska angelägenheter syntes detsamma — liksom förhållandet
vore rörande redovisning av medel som befattningshavare i statens
tjänst läte avsätta till skatt m. in. genom inbetalning till ett vid postgirokontoret
anordnat intressekontor — böra anses tillhöra vederbörandes tjänst såsom
avlöningsunderofficer och sålunda utföras under enahanda villkor som
arbetet med intressekontot i övrigt d. v. s. utan särskild ersättning.

I skrivelse till Enevall den 21 januari 1939 anförde militieombudsmannen:

Den princip som låge till grund för det vid marinen tillämpade systemet
att medelst innehållningar å avlöningen reglera manskapets enskilda ekonomiska
angelägenheter vore numera allmänt erkänd och torde hava vunnit sin
mest utpräglade tillämpning genom den intresserörelse som funnes organiserad
inom åtskilliga personalsammanslutningar och större företag. Intresserörelsen
hade genom sitt huvudsyfte att sörja för den enskildes ekonomi
fått en myckel stor betydelse även för det allmänna och kunde ur denna
synpunkt i viss mån betraktas såsom en offentlig angelägenhet.

Intresserörelsens idé hade vunnit tillämpning jämväl på statslivets område.
Sålunda hade Kungl. Maj:t genom kungörelse den 12 oktober 1933 (nr
573) angående ombesörjande av avsättning till skatt m. m. genom inbetalning
till ett vid postgirokontoret anordnat intressekontor föreskrivit att myndighet
eller tjänsteman som hade att utbetala avlöning till befattningshavare
i statens tjänst skulle vara skyldig att enligt vissa närmare bestämmelser till
nämnda intressekontor redovisa de belopp som befattningshavare önskade
genom regelbundna avdrag å sin avlöning avsätta för betalning av skatt
samt, jämte skatt, andra mera regelbundet förekommande utgifter. Denna
intresserörelse hade vunnit en betydande anslutning.

Av det nu anförda torde framgå, att för såväl statens som flera enskilda
1 öre lags avlöningstagare möjlighet lämnats öppen alt genom intresserörelsen
få många av sina ekonomiska angelägenheter ombesörjda. Genom den nyssberörda
nådiga kungörelsen hade jämväl fastslagits att vederbörande tjänstemäns
befattningstagande med löneavdrag för ändamål som omfattades av
den statliga intresserörelsen utgjorde eu dem åvilande skyldighet och sålunda
vore att anse såsom tjänsteuppdrag.

156

Den i marinförvaltningens ovan anförda yttrande åberopade av militieombudsmannen
den 26 oktober 1935 till Konungen avlåtna framställningen angående
kreditgivning vid försäljning från marketenterierna inom armén, marinen
och flygvapnet, vilken framställning funnes fullständigt återgiven i
militieombudsmannens ämbetsberättelse till lagtima riksmötet år 1936 (sid.
152 ff.), hade föranletts av den under militieombudsmannens inspektioner
av ett antal truppförband vunna erfarenheten att det inom truppförbanden
tidigare gällande förbudet mot kreditgivning vid marketenterierna i många
fall visat sig motverka de syften som torde hava legat till grund för förbudet,
bl. a. att värna om manskapets ekonomi.

Med godkännande av den av militieombudsmannen i framställningen anförda
motiveringen hade Kungl. Maj:t den 29 januari 1937 förordnat att kreditgivning
i vissa fall finge äga rum vid försäljning från marketenteri inom
försvarsväsendet. Systemet att medelst innehållningar å avlöningen reglera
manskapets kreditmellanhavande med marketenterirörelsen byggde alltså på
anförda nådiga medgivande och hade därmed erhållit en rent statlig karaktär.
Den befattning vissa tjänstemän måste laga med tillämpningen av detta
system, exempelvis såsom i här föreliggande fall utlämning och redovisning
av kreditkuponger, måste således även betraktas såsom uppdrag tillhörande
vederbörande militära tjänstebefattning.

Med uttalande av nu anförda uppfattning fann militieombudsmannen framställningen
icke föranleda någon ytterligare åtgärd från hans sida.

5. Fråga huruvida rak- och frisersalong som drives för manskapskassas
räkning må anlitas av andra än manskapet.

Ämbetsberättelsen till 1939 års lagtima riksdag innehåller (sid. 234 ff.) en
redogörelse för en utredning rörande förhållandena vid den rak- och frisersalong
som inom sjömanskårens kasernområde i Karlskrona inrättats för manskapskassans
vid kåren räkning. Utredningen hade föranletts av en skrivelse
från Svenska frisörföreningen u. p. a., vari uppgivits, att frisersalongen,
där de tillämpade priserna i regel med 50 °/o understege de för orten
avtalsenligt fastställda, anlitades av officerare av alla grader, av officerarnas
barn och andra anhöriga ävensom av pensionerade underofficerare samt
av arbetare och hantverkare som arbetade på varvet eller på kronans fastigheter
i staden eller som hade tillfälligt arbete vid sjömanskåren. Föreningen
hade framhållit, att manskapskassorna hade till uppgift att tillgodose
manskapets behov och att det vore en orättvisa mot övriga näringsidkare i
staden, att de förmåner som erbjödes genom manskapskassans inrättningar
utsträcktes på angivet sätt.

Sedan utredning verkställts, anförde tjänstförrättande militieombudsmannen
i skrivelse till marinförvaltningen den 29 september bland annat:

Av manskapskassa driven rak- och frisersalong vore otivelaktigt att hänföra
till sådan rörelse som avsåges i § 3 mom. 2 i kungl. brevet den 18 de -

157

cember 1936 angående användandet och redovisningen av manskapskassor
vid marinens förläggningar i land, d. v. s. sådan rörelse som icke finge bedrivas
utan särskilt medgivande av marinförvaltningen, vilken jämväl ägde
fastställa villkoren för rörelsens bedrivande. Det vore icke något önskemål,
att manskapskassornas rörelser frekventerades av personal i befälsställning.
I fråga om sådan rörelse varom nu vore fråga syntes det — icke blott från
de enskilda näringsidkarnas synpunkt — finnas fog för den meningen att
åtminstone personal av officers eller underofficers tjänsteställning lämpligen
borde uteslutas.

I skrivelse till cheferna för Ostkustens och Sydkustens marindistrikt den
24 mars 1939 föreskrev marinförvaltningen därefter, att rak- och frisersalong,
som dreves av eller genom manskapskassa, icke finge betjäna annan
personal än som tillhörde manskap vid försvarsväsendet, dock att, när dylik
av enskild driven rörelse icke funnes i förläggningens närhet, även annan
personal av försvarsväsendet finge enligt de närmare föreskrifter som utfärdades
av vederbörande förbandschef betjänas av inrättningen i fråga. Därest
gällande entreprenadavtal lade hinder i vägen för omedelbar tillämpning av
dessa föreskrifter, ägde marindistriktscheferna vidtaga ändring av sådant
avtal så snart lämpligen kunde ske.

6. Näringsfysiologisk undersökning av utspisningsförhållandena vid

truppförband i Boden.

Under år 1937 beslöt militieombudsmannen att låta verkställa en näringsfysiologisk
undersökning av utspisningsförhållandena vid eif antal förband
ur armén och marinen. Avsikten härmed var att erhålla svar på frågan,
huruvida utspisningsförhållandena vid försvarsväsendet motsvarade de krav
som enligt den näringsfysiologiska forskningens nuvarande ståndpunkt skäligen
kunde ställas å dem. Undersökningen anförtroddes av militieombudsmannen
åt numera professorn och föreståndaren för avdelningen för födoämneshygien
vid statens institut för folkhälsan, medicine doktorn E. Abramson.
En redogörelse för resultatet av utredningen som omfattade Norrbottens
regemente och Bodens artilleriregemente ävensom sjömanskåren, skeppsgossekåren
och sjöreserven vid Karlskrona örlogsstation, har lämnats i ämbetsberättelsen
till 1939 års lagtima riksdag (sid. 222 ff.).

Av denna redogörelse framgår alt Abramson, vad truppförbanden i Boden
beträffar, funnit att en ökad tillförsel av A-vitaminer i utspisningen vore
önskvärd, samt att Abramson föreslagit att man skulle verkställa en ytterligare
undersökning, vilken närmast skulle taga sikte på upptäckandet av
tidiga symptom på minskad förmåga att se tydligt i mörker. Nattblindhet
vore nämligen ett relativt tidigt stadium av A-vitaminbrist.

Sedan medel ställts till förfogande för de ifrågasatta ytterligare undersökningarna
verkställdes dessa under hösten 1938. Angående undersökningarnas
resultat anförde Abramson och medicine kandidaten H. öigaard, vilken

158

biträtt Abramson vid undersökningen, i en den 21 februari 1939 dagtecknad
redogörelse bland annat följande.

I samråd med läkare och militära myndigheter vid Bodens garnison hade
bestämts, att försöken helt och hållet skulle genomföras vid Norrbottens regemente
och dess sjukhus där mörkrum ställts till förfogande. Ur de olika
kompanierna, men framför allt ur dem som omfattat infödda norrbottningar,
vilka varit de lämpligaste försöksobjekten för ifrågavarande ändamål,
hade beordrats försökspersoner att på bestämda tider infinna sig för
att undergå prövning. För varje person hade upptagits några korta anamnestiska
uppgifter, avseende framför allt sociala förhållanden och even
tuell hereditet för tuberkulos. Bearbetningen av materialet hade utförts på
statens institut för folkhälsan. Fullständiga undersökningsresultat förelåge
angående 226 värnpliktiga av vilka emellertid en som varit kyrkobokförd i
mellersta Sverige uteslutits vid materialets bearbetning. Samtliga hade varit
fullt friska män i 21-års åldern. Undersökningen hade även utförts med
en s. k. biofotometer. Med denna utfördes försöken principiellt så, att sedan
den som skulle undersökas inträtt i det mörkrum där apparaten vore uppställd,
hans syntröskelvärde omedelbart bestämdes i millifootcandles (mfc).
Därefter kvarstannade vederbörande i mörkrummet i 10 minuter, varefter
en ny bestämning av tröskelvärdet gjordes. Dessa båda avläsningar tjänade
huvudsakligen att göra patienten förtrogen med instrumentet och utjämna
de skillnader som kunde bero på olikheter i den belysning för vilken den
undersökte tidigare varit utsatt. Därefter utsattes ögonen under 3 minuter
för inverkan av ett starkt ljus av standardiserad styrka. Efter släckningen
av detta synpurpurblekande ljus gjordes tre nya bestämningar av tröskelvärdet,
den första 20—30 sekunder efter släckningen, den andra efter 5 minuter,
den tredje och sista efter 10 minuter. Under hela denna tid befunne
sig vederbörande fortfarande i mörkrummet. I det följande angåves endast
de observerade värdena för de tre sista avläsningarna, vilka benämndes avläsning
I, II och III. Låga biofotometervärden angåve ett gott mörkerseende,
höga däremot ett dåligt. Huvudresultatet vore sammanfört i följande tabell.

Tabell 1. Sammanfattning av undersökningsresultat. Biofotometervärden i mfc.

Avläsning

Värnpliktiga i

Boden

Medicine

studerande

Stockholm

Samtliga

Från hem med
tbc

Från friska
hem

I..........................

1.45

1.81

1.36

0.72

II..........................

0.35

0.48

0.31

0.14

III..........................

0.13

0.19

0.12

0.03

Som normalvärde betraktades 0.6 mfc eller mindre i första avläsningen
och 0.05 mfc eller mindre i sista avläsningen. Det framginge, att medelvärdena
på de värnpliktiga i Boden vid var avläsning för sig uppginge till två

159

till tre gånger normalvärdena och således vore avsevärt för höga. Under
år 1937 hade vid ungefär sanima tidpunkt utförts en undersökning på 49
medicine studerande vid karolinska institutet. De för dem erhållna värdena
vore sammanförda i sista kolumnen av tabell 1. Man såge att dessa värden
vore betydligt lägre än de i Boden. Då den förut verkställda undersökningen
av utspisningsförhållandena givit vid handen att kostens A-vitaminhalt
sannolikt vore för låg, och det nu befunnits att biofotometervärdena i
medeltal vore avsevärt högre än normalvärdena, syntes det icke uteslutet,
att kostförhållandena före inryckningen även i viss mån skulle kunna återspeglas
i de observerade värdena. Under sådana omständigheter kunde det
icke anses riktigt att avstå från en jämförelse mellan biofotometervärden och
vissa hemförhållanden. Med hänsyn till den betydelse A-vitaminerna ansåges
hava för höjande av kroppens motståndskraft mot infektionssjukdomar hade
det sålunda ansetts lämpligt att uppdela materialet i två grupper med
hänsyn till huruvida de undersökta kommit från hem, där tuberkulos veterligen
förekommit eller från friska hem. Av de 225 undersökta personerna
hade 44 kommit från hem med tbc, medan återstoden, 181, härstammade
från friska hem. I tabell 1 hade jämväl uträknats medelvärden för dessa båda
grupper. De erhållna biofotometervärdena vore högre för dem som komme
från hem med känd tuberkulos och lägre för dem från de friska hemmen,
vilket tydde på att kosten i de hem, där tuberkulos förekomme vore sämre
än i de övriga hemmen. I tabell 2 hade materialet uppdelats med hänsyn
till huru det uppfyllde av Jeans och Zentmire uppställda normer. Denna
tabell hade följande utseende:

Tabell 2. Gruppering av de undersökta enligt Jeans och Zentmire.

Grupp

Värnpliktiga i Boden

Medicine

studerande

Samtliga

Från hem med
tbc

Från friska
hem

abs.

*

abs.

%

abs.

*

abs.

%

Normala ..........

19

8

0

0

19

10

25

51

Gränsfall..........

45

20

7

16

38

21

11

22

Subnormala........

161

72

37

84

124

69

13

27

Summa

225

100

44

100

181

100

49

100

Betraktade man gruppen normala och gränsfall å ena sidan samt gruppen
subnormala å den andra, funne man, att medan hland de medicine studerande
73 % tillhörde den förra gruppen och 27 n/o den senare vore motsvarande
siffror för de värnpliktiga i det närmaste omvända i det att 28 % av
dem tillhörde den förra gruppen och 72 % den senare. I den grupp som
komme från hem med tuberkulos funnes icke något normalfall och 16 %
gränsfall samt 84 % subnormala, under det att i gruppen från friska hem
förekomme 31 % normala och gränsfall samt 69 % subnormala. — För 222

160

värnpliktiga förelåge viktuppgifter. Av tabell 3, däri de undersökta grupperats
i tre viktsgrupper, framginge att det icke förefunnits någon skillnad i
biofotometervärden mellan de olika viktsgrupperna. Mellan personer från
de båda förutnämnda kategorierna av hem förelåge i medeltal ingen viktsskillnad.
Detta tydde närmast på att kostskillnaderna för de i tabell 2 angivna
grupperna av hem övervägande vore av kvalitativ och ej kvantitativ
art, enär en fullständig utjämning knappast eljest skulle hava hunnit äga
rum. Tabell 3 hade följande utseende:

Tabell 3. Gruppering av de undersökta i tre viktsgrupper.

Vikt kg

Antal

A v 1 ä

s n i n g s v

Medeltal

ärde

I

11

III

45—59........................

12

1.42

0.31

0.13

60—74........................

176

1.46

0.35

0.13

75-90........................

34

1.41

0.35

0.15

222

1.46

0.35

0.13

Då det kunde tänkas, att undersökningen skulle kunna belysa kostförhållandena
i olika orter ur förevarande speciella synpunkt hade de undersökta fördelats
efter sina hemförsamlingar i fyra grupper allt efter det hemförsamlingarna
vore belägna norr eller söder om polcirkeln samt tillhörde kustlandet
eller inlandet. Resultaten framginge av följande tabell.

Tabell 4. Materialets lördelning etter de undersöktas hemort.

A. Norr om polcirkeln: Gällivare, Jokkmokk, Jukkasjärvi, Junosuando,
Karesuando, Kiruna, Korpilombolo, Pajala och Tärendö.

A v 1

ä s n i n g s v

r d e

Antal

Medeltal

I

H

III

81..................

1.43

|

0.32

0.12

B. Söder om polcirkeln: Arjeplog, Arvidsjaur, Boden, Hietaniemi, Holmträsk,
Hortlax, Karl Gustav, Luleå, Nederkalix, Nedertorneå, Piteå, Råneå,
Skellefteå, Töre, Vistträsk, Älvsbyn, överkalix och övertorneå.

Antal

!

Avläsningsvärde

Medeltal

I II

III

i

| 144 ................

1.46 ! 0.36

0.14

161

C. Inlandet: Arjeplog, Arvidsjaur, Gällivare, Holmträsk, Jokkmokk, Jukkasjärvi,
Junosuando, Karesuando, Kiruna och Vistträsk.

Antal

Avläsningsvärde

Medeltal

I

II

III

81..................

1.29

1 i

0.26 0.08

D. Kustlandet: Boden, Hietaniemi, Hortlax, Karl Gustav, Korpilombolo,
Luleå, Nederkalix, Nedertomeå, Pajala, Piteå, Råneå, Skellefteå, Tärendö,
Töre, Älvsbyn, överkalix och övertorneå.

A v 1 ä

s n i n g s v

ä r d e

Antal

Medeltal

I

II

III

144 ................

1.53

0.40

0.16

Mellan socknar belägna norr och söder om polcirkeln funnes ingen skillnad.
Resultaten från kustlandet vore något sämre än för orter i inlandet. Skillnaden
vore dock obetydlig och endast omkring 1,5 gånger sitt medelfel. Den
närmare fördelningen av försöksresultaten från socknar, från vilka mer än
5 personer undersökts framginge av en vid redogörelsen fogad karta. —
Grupperades de undersökta efter yrken funne man låga värden för gruvarbetare
samt chaufförer och kuskar. Någon skillnad mellan jordbruks- och
skogsarbetare hade icke kunnat påvisas. Resultatet framginge av följande
tabell.

Tabell 5. Materialets fördelning elter yrken.

Yrke

Antal

A v 1 ä

s n i n g s v

Medeltal

ä r d e

I

II

in

Gruvarbetare ........................

4

1.04

0.23

0.15

Chaufförer ........................ j

10

1.19

0.21

0.08

Kuskär .......................... J

Jordbruksarbetare....................

50

1.49

0.31

0.15

Skogsarbetare........................

60

1.65

0.37

0.12

Diversearbetare ......................

59

1.30

0.35

0.12

Diverse yrken........................

42

1.40

0.39

0.16

225

1.45

0.36

0.13

It—399035. Militieombudsmannens umbetsberättelse.

162

Som en sammanfattning av undersökningens resultat anförde Abramson
och öigaard:

Av den verkställda undersökningen framginge att en A-hypovitaminos
vore synnerligen utbredd bland de värnpliktiga i Boden. Det hade vid undersökningen
varit omöjligt att klarlägga huruvida de värnpliktigas tillstånd
i detta hänseende förbättrats under värnpliktstjänstgöringen. Vår huvudsakliga
mera detaljerade kännedom om Norrlandskostens sammansättning erhölles
ur den s. k. Norrlandsutredningen. Enligt en tidigare gjord beräkning
skulle A-vitaminhalten i den s. k. L-kosten uppgå till knappast 2000
internationella enheter, ett tal som avsevärt understege det som erhållits vid
beräkningen av vitaminhalten i kosten vid Bodens garnison eller omkring
3000 enheter. Även i övrigt funnes anledning antaga, att kosten i hemmen
inom Norrbotten i allmänhet vore bristfällig med avseende på A-vitaminer.
Under sådana förhållanden borde kraven på garnisonens utspisning i detta
avseende ställas tämligen höga. Skälet härtill vore icke enbart öhskvärdheten
att kompensera tidigare brister utan framför allt att sätta de värnpliktiga
i stånd att möta de särskilda påfrestningar med hänsyn till infektioner
som sammandragningen av större truppstyrkor utgjorde. En tillfredsställande
kost vore härvid en viktig faktor. Undersökningens resultat gåve sålunda
vid handen, att en A-hypovitaminos förelåge och att det vore angeläget
att åtgärder vidtoges för en förbättring av garnisonens kost i berörda
avseende.

Om undersökningens resultat erhöll arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
underrättelse. I skrivelse den 1 mars 1939 till arméförvaltningens intendenturdepartement
och sjukvårdsstyrelse hemställde militieombudsmannen att
departementet och styrelsen ville i sinom tid giva militieombudsmannen del
av de åtgärder som vidtagits med anledning av undersökningsresultatet.

7. Det förhållande att ansökning om lön för viss tjänstgöring varit under
myndighets prövning hindrar icke myndighet att på ny ansökning ånyo
upptaga samma anspråk till saklig prövning. Tillika fråga-om tid för besvärs
anförande hos kammarrätten i ärende från kassaförvaltning.

Till militieombudsmannen inkom den It) januari 1939 från majoren G.
Dyrsch en skrift av följande innehåll:

Arméförvaltningens civila departement hade i en skrivelse den 22 oktober
1937 till Bodens ingenjörkårs kassaförvaltning angående besvär av Dyrsch
i fråga om lön under förordnande såsom chef för kåren anvisat honom allenast
30 dagars klagotid, varigenom han, då han för besvärsskriftens avfattande
flera gånger varit tvungen att från sin dåvarande förläggningsort, Stockholm,
hänvända sig till nämnda kassaförvaltning, inkommit med sitt besvärsmål
till kammarrätten en dag för sent, på grund varav kammarrätten

163

ej upptagit besvären till prövning. 1 enlighet med bestämmelserna i kungl.
turordningen den 14 december 1866, angående besvär över administrativa
myndigheters beslut, skulle i mål från Norrbottens län, i vilken instans klagan
än anföres, lämnas eu klagotid av 45 dagar. Då Dyrsch, genom att civila
departementet anvisat för kort klagotid, blivit berövad möjligheten att
lå sina besvär prövade i kammarrätten, anhölle han, att militieombudsmannen
ville låta verkställa utredning av vilken anledning Dyrsch ej tillerkänts
lagstadgad klagotid. Därest hans synpunkter skulle befinnas riktiga, anhölle
han, att militieombudsmannen ville förhjälpa honom till att målet ånyo
kunde komma under kammarrättens prövning. 1 instruktion för arméförvaltningen
funnes visserligen den bestämmelsen införd att endast 30 dagars
klagotid lämnades, men Dyrsch kunde icke finna att denna instruktion kunde
upphäva av Konung och riksdag stiftad lag. Han hänvisade dessutom
till bestämmelse i § 22 i reglementet för arméns kassaväsende i fred.

Över framställningen infordrade militieombudsmannen yttrande av arméförvaltningens
civila departement. Med anledning härav anförde departementet
i skrivelse till militieombudsmannen den 3 februari 1939 följande:

De i kungl. förordningen den 14 december 1866 stadgade klagotider avsåge
på grund av g 12 kungl. reglementet den 18 juni 1937 angående allmänna
grunder för förvaltningen vid lantförsvaret i fred (Bihang 1 till TLA nr
31/1937) samt § 22 kungl. reglementet den 17 juni 1938 för arméns kassa
väsende i fred (kassareglemente) (Bihang 1 till TLA nr 33/1938) allenast
fullföljd av talan över arméförvaltningen underordnade myndigheters beslut.
Beträffande däremot besvär över beslut av arméförvaltningens särskilda departement
och styrelser gällde föreskrifterna i § 50 arméförvaltningens instruktion
den 18 juni 1937 (nr 668).

Rörande tillkomsten av 1866 års förordning erinrade departementet om att
rikets ständer i skrivelse den 20 juni 1866 framhållit, att i åtskilliga äldre
författningar tiden för fullföljande av besvär i ekonomiska och administrativa
mål dels funnits olika bestämd allt eftersom fullgörandet skett från olika
myndigheter och från olika orter, dels ock i allmänhet tilltagits vida längre
än som med avseende å dåtida kommunikationsmedel erfordrats. Då därigenom
vållats dels oreda och osäkerhet dels ock hinder för målens skyndsamma
avgörande och då enligt senare författningar för däri avsedda fall
redan vida kortare besvärstid ansetts tillräcklig, hade rikets ständer anhållit,
att Kungl. Maj:t måtte förordna att, med ändring av vad i äldre författningar
vore bestämt, tiden för fullföljande av talan mot myndigheters beslut i ekonomiska
och administrativa mål, där den vore längre än 30 dagar, förkortades
till detta antal dagar, med undantag endast för vissa orter och mål, för
vilka Kungl. Maj:l med avseende å särskilda förhållanden kunde finna längre
besvärstid erforderlig.

Rikets ständer, som förordat eu klagotid av i regel högst 30 dagar, hade
sålunda överlämnat åt Kungl. Maj:t att ensam för särskilda fall bestämma eu
längre besvärstid. Den klagotid av 45 dagar, som enligt 1866 års förordning
skulle gälla i alla instanser i mål från de fyra nordliga länen, hade alltså

164

i motsats till vad Dyrsch förmenade — fastställts av Kungl. Maj:t, i följd varav
Kungl. Maj:t torde äga befogenhet att, närhelst så kunde visa sig lämpligt,
nedsätta klagotiden från 45 dagar till 30 dagar. I 1881 års instruktion för
ämbetsverket (SF nr 24 § 33) hade beträffande besvärstid hänvisats till allmänna
författningar, d. v. s. 1866 års förordning. Det torde följaktligen
hava stått i överensstämmelse med riksdagens intentioner, då Kungl. Maj:t
redan i 1907 års instruktion (SF nr 100 § 22) och sedermera i instruktionerna
år 1919 (SF nr 885 § 22) och år 1921 (SF nr 858 § 22) nedsatt besvärstiden i
mål från de fyra nordliga länen, i vad avsåge fullföljd av talan mot ämbetsverkets
beslut i dessa mål, från 45 till 30 dagar.

Av handlingarna till Dyrschs besvär hos departementet och hos kammar
rätten inhämtades, att Dyrsch, som på sätt ovan framhållits ägt åtnjuta klagotid
av 45 dagar över Bodens ingenjörkårs kassaförvaltnings beslut i målet, i
sina besvär hos departementet lämnat utan erinran av kassaförvaltningen
meddelad besvärstid av blott 30 dagar, liksom Dyrsch ej heller i sina besvär
hos kammarrätten i målet gjort invändning, att han skulle hava erhållit för
kort klagotid över departementets beslut. I sitt yttrande över besvären till
kammarrätten hade emellertid departementet gjort invändning om att Dyrsch
försuttit besvärstiden. Kammarrätten torde sålunda hava haft att pröva ej
mindre, huruvida Dyrsch iakttagit den i departementets beslut föreskrivna
besvärstiden, än även, huruvida denna besvärstid varit riktig. I överensstämmelse
med ett av Kungl. Maj:t den 22 mars 1938 i regeringsrätten meddelat
utslag (årsboken ref. 18) torde nämligen myndighet, hos vilken besvär anförts,
därest hänvisning för talans fullföljd med avseeende å besvärstiden varit
oriktig, i allt fall låtit eu klagande åtnjuta honom tillkommande laga klagotid.

Beträffande spörsmålet om möjligheten för Dyrsch alt numera få den i
besvärsmålet föreliggande sakfrågan underställd kammarrättens prövning,
erinrade departementet om att i mål av förevarande beskaffenhet, på sätt
jämväl inhämtades av Kungl. Maj:ts utslag i regeringsrätten den 15 januari
1918 (årsboken not L 14) och kammarrättens utslag den 11 oktober 1933 (årsboken
not 360) icke torde kunna göras gällande invändning om res judicata.
Det stode sålunda Dyrsch öppet att ånyo hos Bodens ingenjörkårs kassaförvaltning
framställa sina yrkanden i ämnet samt sedermera fullfölja sin talan
till departementet och kammarrätten.

Den 25 maj 1939 meddelade militieombudsmannen följande resolution:
Det av kammarrätten den 24 november 1938 meddelade utslaget hade icke
betagit klaganden rätten att hos Bodens ingenjörkårs kassaförvaltning ånyo
framställa sina yrkanden i ärendet samt sedermera fullfölja sin talan. Enligt
vad militieombudsmannen inhämtat hade klaganden begagnat sig av denna
rätt. Militieombudsmannen företoge ej vidare åtgärd i ärendet.

165

8. Hinder föreligger icke att utställa utbetalniiigskort å avlöningsmedel
så långt före den sista dagen i månaden att de översända medlen kunna
komma löntagaren till handa nämnda dag.

1 skrivelse till militieombudsmannen den 30 augusti 1939 har befälhavaren
för Norrköpings västra rullföringsområde nr 27, översten J. A. Hallgren
anfört följande. För ett å två år sedan hade föreskrifter utfördats om att
kassadag skulle hållas jämväl den sista i månaden för att avlöning som utbetalades
månadsvis i efterskott skulle kunna komma löntagaren till handa
samma dag och icke såsom tidigare först den första i nästföljande månad.
Åtgärden hade hälsats med allmän tillfredsställelse. Arméförvaltningens civila
departement hade emellertid förordnat att utbetalningen av avlöning
till personal tjänstgörande å annan ort än vederbörande kassaförvaltnings
förläggningsort skulle från och med juli månad 1939 ske över postgiro.
Följden därav hade blivit att de som sista tiden till stor belåtenhet verkligen
fått sin avlöning den sista i månaden eller vid längre avstånd åtminstone
den första i nästkommande månad nu finge mottaga avlöningen tidigast
den andra i sistnämnda månad eller till och med ännu senare. Kassaförvaltningen
vid Livgrenadjärregementet hade på förfrågan meddelat Hallgren
att den begärt att på föreskrivet sätt få postbehandla avlöningen i så
god tid att den kunde komma löntagaren till handa den sista i månaden
men att svaret blivit att avlöningsmedlens avsändning kunde få ske tidigast
den näst sista i månaden. Hallgren anhölle om militieombudsmannens
medverkan till att löneutbetalningen finge ske i så god tid före den sista i
månaden att löntagaren verkligen finge sina pengar den sista. När statskontoret
kunde utbetala pensioner så tidigt som tre å fyra, stundom ännu
flera dagar före månadens utgång borde det väl kunna ske även med avlöning.
Särskilt vid kvartalsskiftena kunde det ju för många mindre löntagare
vara en stor olägenhet att ej den sista dagen i sista kvartalsmånaden
få mottaga sin med samma dag intjänta månadsavlöning. Om något kunde
åtgöras skulle det hälsas med stor tillfredsställelse.

Genom skrivelse den 7 september 1939 anhöll militieombudsmannen om
yttrande i ärendet av arméförvaltningens civila departement.

I yttrande den 12 september 1939 anförde civila departementet följande.
Någon föreskrift som skulle hindra klaganden att få emottaga sina löneförmåner
den sista dagen i månaden funnes icke utfärdad. I gällande
bokföringsföreskrifter, fastställda den 25 maj 1939 att tillämpas från och
med den 1 juli samma år, inginge visserligen i § 2 mom. 6 det ur kon
trollsynpunkt viktiga stadgandet att kontanta medel icke finge uttagas tidi
gare än dagen innan utbetalningarna skulle verkställas. Bokföringsföreskrifterna
lade däremot icke hinder i vägen för att i ett fall sådant som
det ifrågavarande utställa utbetalningskort (§ 2 mom. 11) så långt före
den sista dagen i månaden, att de översända medlen kunde komma hetal -

166

ningsemottagaren tillhanda sistnämnda dag. Departementet hade samtidigt
med yttrandets avgivande avlåtit en skrivelse i ärendet till chefen för Livgrenad
j ärregementet.

Militieombudsmannen företog med anledning härav ej vidare åtgärd i
ärendet.

U. Fråga huruvida förhandskvittenser och kvittenser å dubblett handling
vore tillåtna vid utbetalning av avlöning samt vid förskott och räknings likvider.

I eu till militieombudsmannen den 27 juli 1937 inkommen skrift anförde
kaptenen i väg- och vattenbyggnadskåren F. Hansen följande.

Han hade fullgjort en befälskurs på Laxön under tiden den 30 juni—
den 11 juli 1937. Utbetalningen av lön till eleverna vid kursen hade tillgått
så att samtliga elever några dagar före utryckningen från kursen fått
in blanco påteckna en kvittenslista upprättad i två exemplar med mellanliggande
genomskriftspapper (karbonpapper) vilken lista därefter sänts till
Svea ingenjörkårs kassaförvaltning i Stockholm. Å avlöningsdagen hade
avlöningslistans dubblettexemplar vilket ej varit utmärkt såsom sådant föreletts
för eleverna och enligt detsamma hade lönerna utbetalts. Med elevernas
reseräkningar hade förfarits på samma sätt ehuru dessa icke ulskrivits
i dubbla exemplar. Enär berörda förfarande enligt vad Hansen under hand
erfarit vore vanligt även vid andra truppförband — sålunda brukade räkningar
och förskottsreverser inlämnas i kvitterat skick innan pengar utanordnades
— och för det fall att förfaringssättet grundade sig på någon reglementarisk
föreskrift hade han velat bringa detsamma till militieombudsmannens
kännedom för rättelses vidtagande då personalen genom tillämpningen
av det påtalade systemet faktiskt bleve rättslös därest de på förband
kvitterade penningmedlen till äventyrs icke skulle utbekommas. Han
tilläte sig sålunda påpeka: 1) Penningmedel borde icke kvitteras förrän i
det ögonblick desamma mottoges. Ifall en avdelning eller person vore detacherad
kunde betalningen lämpligen ske med check, över postgiro, medelst
postanvisning eller genom vederbörande detachementschef eller annat
lämpligt befäl. 2) Kvittering in duplo borde principiellt icke ske men om
så vore ofrånkomligt borde den ena kvittenshandlingen förses med en tydlig
och icke raderbar påstämpling utvisande att handlingen vore en dubblett.
Om kvittering undantagsvis skedde in blanco borde givetvis originalhandlingen
och ej dubbletten tjäna såsom utbetalningsbesked. 3) Det 1''örelåge ej
något skäl varför icke — i likhet med vad som vore fallet inom de flesta
ämbetsverk och alltid i civila företag — fakturor kunde attesteras eller godkännas
för utbetalning före utbetalningsdagen och avlöningslistor efter betalningsdagen.

Militieombudsmannen anmodade i skrivelse den 8 september 1937 arméförvaltningens
civila departement att avgiva utlåtande i ärendet.

167

Den 4 november 1937 inkom departementet med det begärda utlåtandet
jämte ett av departementet från chefen för Svea ingenjörkår infordrat yttrande.

Till kårchefens yttrande var fogad avskrift av eu den 1 juli 1937 daterad
skrivelse från kårens kassaförvaltning till adjutanten vid befälskursen å Laxön.
I denna skrivelse anfördes bland annat följande. Med översändande av
avlöningslista för reservpersonalen vid kåren anhölle kassaförvaltningen att
listan måtte ifyllas beträffande samtliga kolumner från och med 1. till och
med namnkolumnen samt beträffande kolumnen »antal barn under 16 år».
Dessutom medsändes blanketter för reseräkningar. Utskrivna och beträffande
ankomsttider till Laxön granskade reseräkningar för kåren tillhörig
personal skulle tillsammans med avlöningslistan insändas till kassaförvaltningen
senast den 6 juli 1937. Check å sammanlagda beloppen för avlöning
och reseräkningar komme att tillsammans med kvittenslista och reseräkningar
översändas till Laxön för kvittering och där inträffa den 9 juli 1937.

Kårchefen yttrade i sin skrivelse som var daterad den 24 september 1937
följande. Såsom av den bifogade avskriften av kassaförvaltningens skrivelse
till adjutanten vid befälskursen å Laxön framginge hade kassaförvaltningen
icke satt i fråga att eleverna i förväg skulle kvittera de å avlöningslistan och
reseräkningarna upptagna beloppen. Kvittering skulle, som klart och tydligt
framginge av samma skrivelse, äga rum först i samband med utbetalandet
till vederbörande av hans fordran. Kassaförvaltningens avsikt hade varit att.
sedan avlöningslistan av adjutanten vid kursen ifyllts till och med namnkolumnen
samt i fråga om kolumnen » antal barn under 16 år», kolumnerna
»lön» — »summa att utbetalas» skulle ifyllas genom kassaförvaltningens försorg.
Reseräkningarna skulle endast utskrivas och undertecknas av utställaren.
Avsikten hade varit att å extra kassadag den 8 juli 1937 till chefen för
befälskursen ulanordna ett förskott på summan av avlöningslistans och reseräkningarnas
olika belopp. En check å denna summa ävensom listan och
reseräkningarna beräknades inträffa å Laxön under den 9 juli 1937 så att
eleverna i samband med utryckningen från kursen den It i samma månad
skulle kunna erhålla likvid för sina fordringar. Den 6 juli hade kassaförvaltningen
återbekommit avlöningslistan och reseräkningarna i kvitterat skick
därvid emellertid även dubblettexemplaret av avlöningslistan varit försett med
kvittenser. Detta senare förhållande vore givetvis felaktigt. Dubblettexemplaret
(utan kvittenser) vore nämligen avsett endast såsom en kontrollhandling
för kassaförvaltningen exempelvis vid ifrågakonnnande anmärkningar, vid
beloppens överförande till lönesannnandrag för taxering in. m. Då handlingarna
återkommit från Laxön kvitterade hade tjänstförrättande regementsintendenten
låtit avföra i desamma upptagna belopp såsom definitiva utgifter
ä extra kassadag den 8 juli samt översänt dubblettexemplaret av avlöningslistan
till adjutanten vid befälskursen för att tjäna till ledning för honom vid
löneutbetalningen. I detta fall hade naturligtvis såväl originalexemplaret av
avlöningslistan som reseräkningarna bort översändas till Laxön. Att eleverna
avfordrats kvittens innan betalning skett kunde således icke läggas kassaför -

168

valtningen till last utan finge helt tillskrivas adjutanten som med bortseende
från kassaförvaltningens skrivelse funnit lämpligt att i förväg införskaffa elevernas
kvittenser. Det passerade finge därför betraktas såsom en unik företeelse.
Hansens uttalande att det vid truppförbanden vore vanligt att kvittenser
avfordrades räkningsutställare före utbetalningen av likvid innebure
ett oriktigt påstående som närmare borde preciseras av honom. De påpekanden
som Hansen gjort under tre olika punkter i slutet av sin anmälan till
militieombudsmannen syntes kunna lämnas helt utan avseende och tarvade
från kårchefens sida intet uttalande då de endast vittnade om Hansens obekantskap
med de för tjänsten vid en kassaförvaltning utfärdade reglementariska
föreskrifterna vilka icke torde vara i behov av komplettering i den riktning
som Hansen anvisat.

Arméförvaltningens civila departement anförde i sitt utlåtande. Departementet
hade sig bekant att kvitterade räkningar understundom inlämnades
till truppförbandens kassaförvaltningar. Detta tillvägagångssätt måste delvis
betraktas såsom en följd av att utbetalningar skedde endast å bestämda kassadagar.
I och för sig medförde förfaringssättet vissa fördelar för båda parter.
För kassaförvaltningen förenklades och reducerades sålunda arbetet å kassadagarna
under det att vederbörande betalningsemottagare kunde utan fullmakter
genom ombud -—• ofta gemensamt för flera — lyfta dem tillkommande
belopp. Firmor och leverantörer brukade däremot av naturliga skäl icke
kvittera sina räkningar i förväg då de nästan undantagslöst erhölle sina likvider
medelst postanvisningar eller över postgiro. Avlämnande av kvittens
före erhållande av likvid skedde givetvis frivilligt och på ersättningstagarens
egen risk. Någon ersättningsskyldighet för kronan torde knappast kunna
uppstå om medlen sedermera icke komme vederbörande till handa. Detta
förfaringssätt hade aldrig tidigare — såvitt departementet hade sig bekant -—
givit upphov till klagomål än mindre föranlett oegentligheter. Därest emellertid
en redogörare skulle direkt uppfordra en kronans fordringsägare att
lämna kvitto före den kassadag då utbetalning skulle ske måste ett sådant
förfarande betecknas såsom synnerligen olämpligt. Tillämpat i alltför stor
utsträckning skulle möjligen ifrågavarande ordning för utbetalningar kunna
leda till oegentligheter. I samband med utfärdandet av nya föreskrifter angående
bokföring och medelsredovisning komme emellertid departementet att
beakta även ifrågavarande spörsmål. — Departementet ville slutligen framhålla
de allmänna synpunkter som departementet ansåge böra läggas på det
förfaringssätt som Hansens anmälan till militieombudsmannen huvudsakligen
riktade sig emot. Av kårchefens yttrande framginge att kårens kassaförvaltning
vore utan skuld till de av Hansen påstådda felaktigheterna vid
verkställandet av utbetalningarna i fråga. Däremot hade adjutanten enligt
departementets uppfattning förfarit felaktigt därest han påfordrat att deltagarna
i befälsövningen skulle kvittera dem tillkommande lön och reseersättning
på sätt som skett. Vidare måste det betecknas såsom oriktigt att låta
kvittera avlöningslistor i två exemplar utan att utmärka det ena såsom dubblett.
Det ena exemplarets karaktär av dubblett torde dock hava framgått av

169

att kvittenserna därå verkställts medelst genomskrift. Någon tvekan angående
de båda listornas identitet i sagda avseende spårades ej heller vare sig i Han
sens anmälan eller i kårchefens yttrande.

Ärendet utställdes till påminnelser av Hansen, som i skrivelse den 17 november
1937 anförde följande. Beträffande det i hans anmälan till militieombudsmannen
påtalade fallet ville Hansen understryka vad som anförts i
civila departementets utlåtande att någon tvekan från hans sida icke förelegat
därom att den vid avlöningstillfället företedda listan varit överensstämmande
med originalhandlingen. Hans tidigare skrivelse till militieombudsmannen
borde sålunda icke betraktas såsom en anmälan mot någon särskild person
utan allenast såsom ett meddelande varigenom han till militieombudsmannens
kännedom velat bringa förekomsten av ett tillvägagångssätt som
han ansåge oriktigt och hade han därvid utgått från det omförmälda aktuella
fallet. Med anledning av vad som anförts i civila departementets
utlåtande önskade han vidare framhålla att adjutanten vid befälskursen icke
påfordrat förhandskvitteringen utan hade adjutanten meddelat eleverna all
utbetalningen av lön m. m. före kursens avslutande och elevernas avresa därigenom
skulle lättare kunna ordnas. Beträffande åter den principiella frågan
om förhandskvittering och kvittering in duplo anförde Hansen. Övningsförskott
hade åtminstone tills på sista tiden vid Svea ingenjörkår i regel utbetalats
efter föregående förhandskvittering av respektive förskottsreverser. Vid
samma kår liksom förmodligen vid alla andra truppförband användes för reseräkningar
en särskild av lantförsvarets kommandoexpedition tillhandahållen
blankett. Å denna blanketts baksida vore ett formulär till reseräkning
tryckt. Den i formuläret exemplifierade resan slutade samma dag som reseräkningen
vore kvitterad och vore reseräkningen ej av utställaren undertecknad
i annan form än såsom kvittens. Detta förutsatte sålunda —- därest
förhandskvittens icke åsyftades —- något så pass otroligt som att dagen för
resans avslutande skulle hava varit en kassadag och att reseräkningen samma
dag kunnat uppgöras och, ehuru icke undertecknad av utställaren, attesteras
samt därefter likvideras. I civila departementets utlåtande hade även klart
uttalats att förhandskvittering understundom förekomme. Vid Svea ingenjörkår
och förmodligen även vid många andra truppförband användes för
utbetalning av tjänstgöringstraktamenten en särskild av arméförvaltningens
civila departement fastställd blankett. Denna blankett vore tryckt å helark
med identiskt lika text å arkets båda högersidor troligen för kvittenslistans
utskrift i två exemplar medelst karbonpapper. Vid kårens 1. kompani dä i
Hansen tjänstgjort hade blanketten enligt uppgift av kompaniadjutanten utskrivits
i två exemplar medelst karbonpapper och hade båda exemplaren sävål
kvitterats av vederbörande betalningsmottagare som attesterats av kom
panichefen utan att karbonpapper därvid kommit till användning; intet
exemplar hade märkts med »duplett» eller dylikt. Alltså hade kvittenslistan i
alla hänseenden dubblerats. Därmed ansåge sig Ilansen hava till fullo bevi
säl all det av honom tidigare påtalade aktuella fallet ej vore att betrakta såsom
eu unik företeelse såsom av chefen för Svea ingenjörkår gjorts gälland''

no

utan att såväl förhaudskvittering som kvittering in duplo tvärtom vore vanliga
bland annat till följd av använda blanketters uppställning. I vad mån
tillvägagångssättet berott på praxis eller reglementariska föreskrifter undandroge
sig Hansens bedömande. Med hänsyn till vad som framginge av civila
departementets yttrande beträffande rättsförhållandet vid förhandskvittering
syntes alla skäl tala för att förbjuda dylik kvittering men att samtidigt därmed
borde utfärdas sådana bestämmelser att utbetalningar kunde ske på
kassadagar utan att personlig kvittens eller kvittens genom fullmakt dessförinnan
förelåge eller då tecknades. Enär en tillämpad praxis i regel torde av
underlydande personal uppfattas såsom eu order eller bestämmelse vidhölle
alltså Hansen sin tidigare anhållan att militieombudsmannen måtte åvägabringa
rättelse av ifrågavarande förhållanden.

Arméförvaltningens civila departement fastställde den 25 maj 1939 nya
föreskrifter och anvisningar för kassaväsende och medelsredovisning vid armén.
Enligt § 17 mom. 10 i dessa föreskrifter åligger det regementsintendent
att tillse att förhandskvittenser å rese- och andra räkningar sättas ur kraft.
1 samma moment föreskrives vidare att å avlönings- in. fl. listor som upprättas
i flera exemplar kvittering får ske endast på en lista.

Då sålunda åtgärder vidtagits till förebyggande för framtiden av de påtalade
missförhållandena lät militieombudsmannen genom beslut 21 oktober
1939 bero vid vad i ärendet förekommit.

10. Angående organisation och förvaltning av s. k. konipanikassor.

Vid inspektioner som av militieombudsmannen förrättats vid arméns truppförband
hava kompanikassorna i flera fall underkastats granskning och inventering.
Det har därvid konstaterats att de för dylika kassors organisation
och förvaltning grundläggande bestämmelserna, vilka äro intagna i kungl.
kungörelsen den 27 oktober 1916 (nr 524) angående uttagande vid truppförbanden
av frivilliga sammanskott för vissa ändamål av manskapspersonalen,
på vissa håll blivit i större eller mindre omfattning åsidosatta.

Vid inspektion av ett kavalleriregemente iakttogs beträffande en skvadronskassa
att större delen av tillgångarna fanns insatt i bank å två sparkasseräkningar.
Av de till dessa bankräkningar hörande motböckerna omhänderhades
den ena av skvadronschefen och den andra av skvadronsadjutanten med
rätt för envar av dessa befattningshavare att verkställa uttag å den av honom
innehavda boken. En mindre del av skvadronskassans tillgångar som förelag
i kontanter förvarades av kassans kassaförvaltare vartill en furir vid
skvadronen varit utsedd. Vid tre andra skvadronskassor var skvadronsadjutanten
kassaförvaltare. Vid en skvadron hade skvadronschefen själv tagit
hand om kassavården beträffande ifrågavarande kassa. Det anmärktes, att
intet av dessa system stode i överensstämmelse med ovanberörda kungl. kungörelse
däri det stadgades, att sådan kassa skulle förvaltas genom en styrelse,
att vederbörande chef skulle till ordförande och kassaförvaltare utse lämpligt

171

underbefäl medan övriga styrelseledamöter skulle väljas av manskapet, samt
att kassans revision skulle verkställas genom revisorer valda av manskapet.
— Genom de av vederbörande regementschef fastställda stadgarna för en av
skvadronskassorna hade vederbörande skvadronschef tillagts rätt att fatta beslut
om utbetalningar ur skvadronskassan för vissa omkostnader, såsom för
telefonabonnemang, för förlust av eller skada å kronan tillhörig materiel in. m.
där ersättningsskyldighet påvilade skvadronens manskap och den ersättningsskyldige
ej kunde uppgivas, samt för skurhjälp och gemensamma utgifter för
manskapets trevnad, medan kassans styrelse ägde beslutanderätt allenast beträffande
utgifter för manskapets nytta och nöje och för pris i tävlingar. Det
anmärktes, att anförda stadgebestämmelse stode i strid med den i ovan nämnda
kungl. kungörelse intagna föreskriften att utbetalningar ur skvadronskassa
endast finge göras i enlighet med av styrelsen fattat och protokollfört beslut
efter framställning av vederbörande chef eller på styrelsens eget initiativ, i
vilket senare fall beslutet skulle underställas chefens prövning och fastställelse.
Rätt att fatta anordningsbeslut vore sålunda i intet fall medgiven skvadronschef.
Efter skriftväxling med regementschefen blev rättelse i anmärkta
hänseenden vidtagen.

Vid granskningen av en batterikassas förvaltning iakttogs, att några av regementschefen
fastställda stadgar för kassan icke funnos men väl ett förslag
till dylika stadgar vilka emellertid innehöllo bestämmelser som i flera hänseenden
avveko från de föreskrifter som voro intagna i den i ämnet utfärdade
kungl. kungörelsen. Några protokoll hade icke upprättats inom kassan eller
dess styrelse. Vid inventering av kassan framgick att kassans medelstillgångar
anlitats för långivning samt att för dessa lån lämnats kvitton som icke varit
lörsedda med batterichefens godkännande av utbetalningen. I sitt yttrande
till militieombudsmannen rörande denna långivning anförde batterichefen att
densamma i varje särskilt fall beviljats efter framställning till kassans styrelse
i enlighet med tidigare tillämpad praxis. Då i kungörelsen intet sagts om
lörbud för sådan långivning och någon anmärkning mot förut verkställd sådan,
batterichefen veterligt, icke förekommit hade batterichefen godkänt densamma.
Att lånekvittona icke varit attesterade av batterichefen hade berotl
på förbiseende. I skrivelse till regementschefen anmodade militieombudsmannen
denne att, då långivning från batterikassa ej vore medgiven i kungl.
kungörelsen den 27 oktober 1916 och för övrigt ej stode i överensstämmelse
med dylik kassas ändamål, tillse att ifrågavarande lån omedelbart inbetalades.

I upprepade fall har vid granskningen av kompanikassor anmärkts att räkenskaperna
icke varit ur bokföringsmässig synpunkt nöjaktigt upplagda och
förda. Några föreskrifter till ledning för bokföringen har i allmänhet icke givits
vid truppförbanden. Ett undantag utgjorde ett infanteriregemente vid
vilket i regementsinstruktionen funnos föreskrivna för samtliga kompanikassor
likalydande stadgar. Till dessa stadgar voro fogade formulär till kassabok
jämte bokföringsexempel. EU sådant förfarande bidrager uppenbarligen till
ökad enhetlighet i kompanikassornas organisation och förvaltning samt skattar
ordning och reda i kassornas medelsredovisning.

172

11. Behov liai* uppkommit vid ridskolan av ytterligare en expeditionsunderofficer,
tillika uppbördsman för tyg-, kasernvårds- och sjukvårds materielen

vid skolan.

Vid inspektion den 15 april 1939 av ridskolan å Strömsliolm iakttogs att
vissa skyldigheter som enligt gällande föreskrifter åvilade skolans redogörare
och förvaltare icke fullgjorts på ett nöjaktigt sätt. Grundad anledning fanns
emellertid att antaga att befattningshavarna icke saknat vare sig förmåga eller
vilja att fylla dessa tjänsteplikter, då de i övrigt på ett synnerligen förtjänstfullt
sätt fullgjort sina åligganden, utan hade försummelserna av allt att
döma berott därpå att den arbetskvantitet som åvilade redogöraren och förvaltaren
genom en under de senaste åren fortgående utökning blivit alltför
omfattande varigenom vissa av dessa befattningshavares arbetsuppgifter icke
kunnat medhinnas. Av de vid militieombudsmannens inspektion av ridskolan
vunna erfarenheterna om ifrågavarande befattningshavares verksamhet
kom militieombudsmannen till den uppfattningen att såväl redogörarens
som förvaltarens arbetsbörda vore större än som rimligen kunde åläggas
dem. Lättnader i såväl redogörarens som förvaltarens arbetsbörda syntes
nödvändiga därest förvaltningstjänsten vid ridskolan skulle framdeles kunna
bedrivas enligt de i vederbörliga reglementen meddelade föreskrifterna
och kraven på hithörande arbetens kvalitativa utförande skulle kunna upprätthållas.

I skrivelse den 9 maj 1939 till arméförvaltningen meddelade militieombudsmannen
sina berörda iakttagelser samt anförde därjämte följande:

I befattningen såsom redogörare vid ridskolan inrymdes följande från varandra
helt avskilda verksamhetsgrenar med åtföljande ansvarighet enligt
gällande allmänna grunder för förvaltningen vid lantförsvaret i fred, nämligen
1) kassatjänsten med den mångfald av större och mindre arbetsuppgifter
som till största delen utfördes av redogöraren personligen, 2) tygförvaltningen,
3) byggnadsförvaltningen och 4) intendenturförvaltningen.

För var och en av de vid punkterna 2)—4) upptagna förvaltningsgrenarna
vore redogöraren tjänstegrenschef. Något biträde vid handläggningen av hithörande
egentliga förvaltningsärenden stode icke till redogörarens förfogande
utan ålåge det honom att själv i varje detalj utföra ifrågavarande arbetsuppgifter.

Förvaltaren vid ridskolan bestrede följande olika befattningar och uppgifter:
1) köksföreståndare, 2) furageuppbördsman, 3) bränsleuppbördsman, 4)
uppbördsman för tygmaterielen samt tygunderofficer, 5) uppbördsman för
kasernvårdsmaterielen samt kasernunderofficer, 6) uppbördsman för intendenturmaterielen,
7) uppbördsman för sjukvårdsmaterielen, 8) väbel och 9)
förläggningschef för inneliggande handräckningsstyrka.

Med var och en av de under 1)—7) anförda uppbördsmansbefattningarna
följde bl. a. även skyldighet att föra förrådsbok eller andra redovisningshandlingar
ävensom att över uppbörden avgiva behörig redogörelse.

173

Något biträde stode icke till förvaltarens förfogande vid fullgörandet av
någon av de nu uppräknade arbetsuppgifterna.

Redan av det förhållandet att var och en av ovan anförda arbetsuppgifter
i sig innefattade en mångfald olika åligganden av större eller mindre omfattning
och vikt och i regel måste utföras av redogöraren eller förvaltaren personligen,
syntes det uppenbart att detta deras mångsyssleri måste innebära
betydande olägenheter för förvaltningstjänsten i gemen vid ridskolan. Uppmärksammas
måste jämväl de svårigheter som till följd av bristen på kompetenta
vikarier kunde uppstå för förvaltningstjänstens uppehållande vid förfall
för ifrågavarande befattningshavare. Av enahanda orsak vore naturligtvis
också möjligheterna att ordna semester för redogöraren och förvaltaren mycket
små.

Den 29 september 1939 avlät arméförvaltningens civila departement till militieombudsmannen
en skrivelse däri anfördes:

Med anledning av militieombudsmannens skrivelse hade chefen för ridskolan
den 30 maj 1939 till departementet avgivit infordrat yttrande och därvid
på anförda skäl hemställt, att departementet måtte vidtaga åtgärd att i ridskolans
stat upptoges ytterligare en arvodesbefattning för pensionerad underofficer.
Innehavaren av denna befattning skulle hava till uppgift att vara expeditionsunderofficer
och uppbördsman för tyg-, kasernvårds- och sjukvårdsmaterielen,
varjämte han enligt chefens bestämmande borde beordras deltaga
i eller upprätthålla annan tjänst. Den föreslagna personalförstärkningen borde
beredas skolan redan från och med den 1 oktober 1939.

På därom av arméförvaltningen i skrivelse den 17 augusti 1939 gjord framställning
hade Kungl. Maj:t genom brev den 31 augusti 1939 medgivit, att vid
ridskolan finge under tiden från och med den 1 oktober 1939 tills vidare intill
den 1 juli 1940 såsom extra expeditionsunderofficer, tillika uppbördsman
för tyg-, kasernvårds- och sjukvårdsmateriel, tjänstgöra en underofficer som
tvångsvis överförts till övergångsstat eller såsom pensionerad tillhörde reserven
mot åtnjutande av viss ersättning.

Ämbetsverket hade vidare i sin underdåniga framställning angående lantlörsvarets
medelsbehov för budgetåret 1940/41 hemställt att å ridskolans stat
från och med sagda budgetår måtte uppföras ytterligare en för pensionerad
underofficer avsedd arvodesbefattning såsom expeditionsunderofficer.

12. Angående tillämpningen av bestämmelserna om utlämning av proviant
från truppförbandens magasin till matinrättningarna och därvid ifråga kommandc

kontroll in. m.

Ämbetsberättelsen till 1939 års lagtima riksdag innehåller (sid. 248 ff.)
redogörelse för eu till arméförvaltningens intendenturdepartement avlåten
framställning i detta ärende. Militieombudsmannen hade vid sina inspektioner
under de senare åren av arméns truppförband och även vid handläggning
av vissa mål mot förutvarande befattningshavare vid Dalregementet kommit

174

till den uppfattningen, att den då gällande intendenturunderhållsinstruktionen
i vissa hänseenden krävde omarbetning. Med kännedom om att utfärdandet
av ny intendenturunderhållsinstruktion vore förestående hade militieombudsmannen
i skrivelse den 23 november 1938 till intendenturdepartementet
lämnat en redogörelse för de missförhållanden som enligt militieombudsmannens
mening borde föranleda ändring i då gällande intendenturunderhållsinstruktion.

I skrivelse till militieombudsmannen den 12 juli 1939 anförde intendenturdepartementet: Departementet

hade dåmera fastställt ny upplaga av intendenturunderhållsinstruktionen
att gälla från och med den 1 juli 1939, i vilken inarbetats
nedanstående av militieombudsmannen i skrivelsen den 23 november 1938
framförda ändringsförslag.

1. Husmoder vid truppförbands matinrättning bör förbjudas förvara henne
personligen tillhöriga livsmedel i truppförbandets skafferi.

Mom. 20 av 1935 års instruktion hade omarbetats, varvid i enlighet med
inilitieombudsmannens uppfattning medtagits bestämmelse om att enskild
person tillhörig egendom icke finge förvaras i skafferiet. Detta framginge
av mom. 35 i 1939 års upplaga av instruktionen.

2. Skafferibesked bär upptaga samtliga i skafferiet inneliggande behållningar.

Mom. 20 av 1935 års instruktion hade även härvidlag ändrats i enlighet
med inilitieombudsmannens förslag. Av 1939 års upplaga mom. 35, andra
stycket, framginge att skafferibeskedet skulle upptaga varje proviantbehållning
i skafferiet med undantag av kryddor, som icke tagits till uppbörd,
ävensom användbara matrester.

3. Regementsdagbefälets kontrollverksamhet vid proviant ut väg ningen bör
skärpas.

Av 1939 års upplaga mom. 34 framginge, att regementsdagbefälei skulle
närvara vid proviantutvägning och kontrollera de vid utvägningen förekommande
förnödenheterna till såväl kvantitet som varuslag.

Den ifrågasatta skärpningen av mom. 19 av 1935 års instruktion hade sålunda
vidtagits i den nya instruktionen.

4. Proviantartiklar, som äro avsedda att uppläggas i magasin för successiv
förbrukning, böra vid leverans till truppförband besiktigas av regemenfsintendenten.

Bestämmelse därom hade införts i mom. 24 av 1939 års instruktion.

5. Den jämförande granskningen av de kvantitetsuppgifter, som från proviantutvägningslistan
överförts till magasinstiggaren respektive rekvisitionsjournalen,
bör ske utan samverkan av köksföreståndaren.

Bestämmelser därom hade inarbetats i mom. 40 av 1939 års upplaga av
instruktionen, varav framginge, att regementsdagbefälet skulle bestyrka de
i magasinsliggaren respektive rekvisitionsjournalen införda kvantiteterna efter
företagen fullt betryggande kontroll utan samverkan av köksföreståndaren.

175

6. Skärpt kontroll på överensstämmelse mellan prooiantutvägningslistorna
och magasinsliggaren respektive rekvisitionsjournalen bör föreskrivas.

Mom. 48 av 1935 års instruktion rörande regementsintendentens kontrollskyldighet
av magasinsliggare och rekvisitionsjournal hade utökats med föreskrift
om att regementsintendenten skulle kontrollera att överensstämmelse
även rådde mellan magasinsliggare respektive rekvisitionsjournal och vederbörande
grundhandlingar.

Bestämmelsen vore intagen i mom. 94 av 1939 års instruktion, första att -satsen.

7. Tidpunkten för inlämning till regementsexpeditionen av köksföreståndarens
månatliga magasinsredovisning bör preciseras.

Mom. 88 av 1939 års instruktion innehölle föreskrift om att magasinsliggare
och rekvisitionsjournal skulle nedsummeras efter månadens slut, undertecknas
av uppbördsmannen och inlämnas till regementsintendenten senas!
den 5 i nästföljande månad.

Motsvarande skulle även gälla beträffande de månatliga redovisningshandlingarna
för furage, bränsle, lyse och renhållningsmateriel samt drivmedel.

8. Kontrollen över skafferibehållningarna bär skärpas.

Kontrollskyldighet rörande skafferiet hade i den nya instruktionen pålagts

dels regementsintendenten och dels regementsdagbefälet.

Regementsintendenten ålåge enligt mom. 94 av 1939 års instruktion (tredje
att-satsen) att minst eu gång i månaden företaga inspektion av regementets
skafferi och tillse, att behållningarna därstädes överensstämde med avgivna
besked.

Beträffande regementsdagbetalets kontrollskyldighet föreskreve 1939 års
instruktion mom. 39 (första meningen) följande: »Proviantutvägningslistan

jämte tillhörande portionsbesked, .skafferibesked och eventuellt inkommen
rekvisition rörande försäljning till enskilda överlämnas snarast möjligt till
vederbörande regementsdagbefäl i och för granskning och kontroll.» Regementsdagbefälet
borde med anledning därav utöva kontroll av de i skafferibeskedet
upptagna varorna.

Vidare meddelade departementet, att departementets föreskrifter i dess
skrivelse den 7 september 1938 angående kylanläggningarnas användande inarbetats
i mom. 34 av den nya instruktionen. Tredje meningen av momentet
hade därtör tått följande lydelse: »Utvägning skall ske av proviant, som beräknas
erforderlig för regementets utspisning nästföljande dag samt för tillgodoseende
av andra omedelbara lörplägnadsbehov, ävensom av i inagasinsuppbörden
ingående varor, som uro i behov av förvaring i skafferiets kylrum.
»

Beträffande redovisning och kontroll av furage hade med proviant jämförliga
bestämmelser införts i mom. 49 och 51 av 1939 års instruktion.

Slutligen meddelade departementet, att i 1939 års instruktion mom. 3 hade.
med ändring av samma moment i 1935 års instruktion, intagits bestämmelse
om att regementsdagbefälets åligganden skulle fullgöras av dagkapten och

176

daglöjtnant, såvida icke intendenturdepartementet i särskilda fall annorlunda
föreskrivit. Därmed hade sålunda beretts möjlighet att efter intendenturdepartementets
medgivande låta regementsdagunderofficer fullgöra regementsdagbefälets
ifrågavarande åligganden.

13. Angående regemcntsintendents kontrollskyldighet i fråga om förråds•

bokföringen.

Ämbetsberättelsen till 1939 års lagtima riksdag innehåller (sid. 254 ff.)
redogörelse för de iakttagelser angående regementsintendents kontrollskyldighet
i fråga om förrådsbokföringen vilka militieombudsmannen gjort vid
de senare årens inspektioner av truppförbanden inom armén. Med anledning
av dessa iakttagelser framhöll militieombudsmannen i skrivelse till arméförvaltningens
intendenturdepartement den 26 november 1938 dels att den
i mom. 62 i den dåvarande intendenturmaterielinstruktionen intagna bestämmelsen
rörande anteckning om verkställd kollationering borde i förtydligande
syfte omformuleras, dels att bestämmelse borde utfärdas därom, att kollationering
mellan förrådsbok och förrådskontrollbok skulle verkställas minst
en gång om året.

I skrivelse den 30 november 1938 anmälde intendenturdepartementet sin
avsikt att, med anledning av innehållet i militieombudsmannens ifrågavarande
skrivelse, i samband med då pågående omarbetning av intendenturmaterielinstruktionen
vidtaga erforderlig omredigering av därav berörda moment
i densamma.

I den av intendenturdepartementet den 31 maj 1939 fastställda intendenturmaterielinstruktionen
äro i mom. 46 intagna bestämmelser rörande regementsintendents
kontroll över förrådsbokföringen av följande lydelse:

»Regementsintendenten skall för ändamålet föra förrådskontrollbok enligt
fastställt formulär varav städse skall framgå den sammanlagda uppbörden

av intendenturmateriel vid regementet.----Han kontrollerar minst en

>jång årligen förrådsbokföringen vid huvudförrådet genom att kollationera
kontrollboken med förrådsförvaltarens förrådsbok. Därjämte skall genom
regementsintendentens försorg minst en gång om året kollationering äga rum
mellan förrådsförvaltarens förrådsbok och övriga uppbördsmäns förrådsböcker.
Datum för kollationeringen jämte den kollationerandes namnteckning
införes vid all kollationering i vederbörliga böcker.»

177

14. Marketenterireglementets föreskrifter om riikenskapsföring och kontroll
hava i stor utsträckning eftersatts vid ett regemente. Fråga tillika
huruvida det är lämpligt att regeincntskassör är inarketcntcriföreståndare.

Vid en av militieombudsmannen den 9 juni 1939 förrättad inspektion
av Älvsborgs regemente hade följande anmärkningar gjorts vid granskningen
av marketenteriets räkenskaper:

1 strid med bestämmelsen i § 16 reglementet för marketenterirörelsen vid
arméns truppförband under avd. III 1), att det ålåge kassörska, där sådan
funnes anställd, att i regel varje dag å tid, som bestämdes av regementschefen,
närvara vid uppräkning av de belopp, som influtit i kassorna, samt
att därefter i marketenteriföreståndarens kassabok bestyrka dagskassans
storlek, hade vid rörelsens olika avdelningar anställda kassörskor (vid soldathemmet
dess föreståndare) icke i den av marketenteriföreståndaren förda
kassaboken, varmed i detta fall torde avses förteckningen över dagskassorna,
bestyrkt dagskassornas storlek, ehuru förteckningen upptoge en
för sådant bestyrkande avsedd kolumn för varje kassaavdelning. Enligt
uppgift av marketenteriföreståndaren plägade bestyrkanden göras på en
gång för några månader. Då bestyrkande enligt reglementet skulle ske för
varje gång i kassa influtna belopp uppräknats, syntes tillvägagångssättet vara
anmärkningsvärt.

Vidare hade anmärkts, att marketenteriföreståndaren under de senaste
månaderna underlåtit att, på sätt föreskreves i § 14 9) i samma reglemente,
kvittera de av honom i förteckningen införda dagskassorna. Komplettering
härutinnan hade skett under inspektionen.

Det hade därjämte anmärkts, att kvitton i stor utsträckning fattats i de
månatliga avlöningslistorna för marketenteriets personal.

Enligt § 5 reglementet för marketenterirörelsen borde likvid till leverantörer
om möjligt ske å bestämda kassadagar genom check. Detta hade vid
regementet skett så, att checken upptagit en rund summa som i allmänhet
överstigit summan av de räkningar vilka skulle likvideras. Därigenom hade
kassakontots debet och kredit icke blivit överensstämmande, överskott
hade använts för betalning av kontanta inköp och dylikt. Förskott, som
enligt § 13 4) finge utlämnas till marketenteriföreståndare för liknande
ändamål, hade däremot icke förekommit. Författningens avsikt torde vara,
att den i § 5 omförmälda checken skulle utställas på summan av de räkningar,
som skulle likvideras och att, därest förskott erfordrades, sådant
med iakttagande av föreskriften i § 13 4) utlämnades till marketenteriföreståndaren.

Varubok, som enligt § 14 14), alternativt § 16 12), skulle föras för handelsbodens
varor, hade icke blivit förd under år 1939.

Med hänsyn till att regementskassören tillika vore marketenteriföreståndare
ifrågasattes, huruvida det vore lämpligt ur kontrollsynpunkt att den
person som i egenskap av regementskassör handhade uppbörd, utbetalning
12—39.9030. Mil il icomb uds mannens ämbet sberättelse.

178

och redovisning av statsmedlen vid truppförband samtidigt såsom marketenteriföreståndare
förvaltade medelsuppbörden för marketenteriet. Då
det visat sig att marketenteriföreståndaren i flera avseenden försummat
den bokföring, som ålåge honom för marketenteriets räkning och då det
vore möjligt att anledningen därtill varit svårigheten för honom att vid
sidan av skötandet av regementskassörsbefattningen medhinna göromålen
vid marketenteriet, ifrågasattes även ur denna synpunkt lämpligheten av
att förena de båda befattningarna.

Kassakontrollanten hade icke försett verifikationer, insättningsbevis eller
förteckningar över dagskassorna med annotationbevis efter ingången av
april månad. Huruvida kassakontrollista blivit behörigen förd, hade ej
kunnat utrönas, då kontrollanten enligt uppgift lämnat kasernen vid den
tid på eftermiddagen, då granskningen skett. Därigenom hade även en
planerad jämförelse mellan dagskasseförteckningen och kassakontrollapparaterna,
till vilka kassakontrollanten innehade en av nycklarna, omöjliggjorts.

Regementsintendentens bankkontrollbok var icke så uppställd, att räkningssaldot
utan större omgång kunde utläsas. Vid inspektionen krävdes
härför en ganska tidsödande sammanräkning.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anhöll militieombudsmannen i
skrivelse den 21 juni 1939 till chefen för III. arméfördelningen att denne
ville, efter verkställd utredning, inkomma med yttrande i ärendet.

Med skrivelse den 10 juli 1939 översände arméfördelningschefen yttrande
från chefen för Älvsborgs regemente.

I sitt yttrande, som avgivits den 4 juli 1939, anförde regementschefen
översten A. T. Bergquist följande. Marketenteriföreståndarens kassabok hade
numera kompletterats med kassörskans bestyrkande liksom även marketenteriföreståndaren
ålagts att tillse, att detta bestyrkande och ävenledes föreståndarens
kvittens i förteckningen över dagskassorna hädanefter skulle ske
dagligen. Avlöningslistorna hade kompletterats med felande kvitton. För
marketenteriet komme att öppnas postgirokonto från den 1 augusti 1939,
varigenom kontanta utbetalningar undvekes. Utfärdandet av utbetalningskort
komme att ske på bestämda dagar i månaden. Marketcnterireglementet
föreskreve icke, att varuboken skulle föras löpande under året,
varför densamma förts vid årets slut. Nu hade emellertid bestämts, att
varuboken skulle föras minst en gång i månaden. Beträffande regementskassörens
upprätthållande av marketenteriföreståndarebefattningen syntes
det förhållandet att han handhade uppbörd, utbetalning och redovisning av
statsmedel icke böra utgöra något hinder och i all synnerhet icke efter införandet
av det nya redovisningssystemet för statskassan efter den 1 juli
1939. För att ett marketenteri skulle kunna göras vinstbärande fordrades av
dess föreståndare icke enbart förmågan att föra böcker utan även i hög
grad förmågan att på ett ekonomiskt sätt kunna leda det dagliga arbetet och
även att rätt kunna såväl leda marketenteriets personal som på ett lämpligt

179

sätt bemöta manskapet vid dess besök å marketenteriet. Det syntes därför i
första hand böra tagas hänsyn till dessa synpunkter vid tillsättande av föreståndare.
Det förhållandet, att vissa erinringar förefunnits vid inspektionen,
syntes — då dessa erinringar ju endast varit av formell natur — icke böra
medföra regementskassörens skiljande från befattningen, icke minst även
av den anledningen, att han under sex år upprätthållit befattningen på ett
för marketenteriet synnerligen förmånligt sätt.

För egen del anförde arméfördelningschefen att han icke hade något att
tillägga utöver regementschefens yttrande, i vilket han till alla delar instämde.

I skrivelse den 10 augusti 1939 till arméförvaltningens intendentur- och
civila departement lämnade militieombudsmannen för kännedom en redogörelse
för de framställda anmärkningarna samt för regementschefens och
arméfördelningschefens yttrande däröver.

Med anledning av militieombudsmannens skrivelse avläto intendentur- och
civila departementen den 10 oktober 1939 dels en skrivelse till chefen för
Älvsborgs regemente och dels en cirkulärskrivelse till samtliga arméfördelningschefer,
chefen för Övre Norrlands trupper samt militärbefälhavaren på
Gotland.

I den förra skrivelsen framhöllo departementen följande.

Enligt reglementet för marketenterirörelsen vid arméns truppförband den
29 maj 1925 § 16 III 1) skulle kassörskan vara närvarande vid uppräkningen
av de belopp, som influtit i kassorna. Det syntes ovisst, huruvida
vederbörande blivit erinrad om denna föreskrift för framtida iakttagande.
Det låge i sakens natur att den i § 14 punkt 14 nämnda reglemente föreskrivna
varuboken skulle föras löpande, så att vid varje tidpunkt lagrets
behållning kunde kontrolleras. Att föra densamma en eller annan gång under
månaden kunde icke anses tillfredsställande. I likhet med militieombudsmannen
ansåge departementen det vara synnerligen olämpligt att regementskassören
bestrede befattning såsom marketenteriföreståndare.

Departementen ville framhålla vikten av att reglementets föreskrifter noggrant
iakttoges.

I cirkulärskrivelsen till arméfördelningscheferna m. fl. gjorde departementen
en sammanfattning av de av militieombudsmannen i ärendet framställda
anmärkningarna och tilläde en erinran om angelägenheten av att
bestämmelserna i gällande marketenterireglemente noggrant efterlevdes.

180

15. Förteckning över influtna försäljningsmedel vid marketenteri har av
marketcnteriföreståndaren efter omskrivning makulerats. Åtgärden anses
innebära ett undanröjande av förefintlig redovisningshandling.

Vid en av tjänstförrättande militieombudsmannen den 5 juli 1939 förrättad
inspektion av Smålands arméartilleriregemente hade vid genomgång av
inkomst- och utgiftsverifikationerna för den gångna delen av år 1939 anmärkts
beträffande dagskasseförteckningen för juni månad vid marketenteriet
i Jönköping att samtliga av marketenteriföreståndaren och kassörskan
å förteckningen dag för dag införda namnteckningar förefallit skrivna helt
nyligen. Marketenteriföreståndaren, styckjunkaren C. Pettersson hade först
bestritt att så vore fallet men sedan ändrat sina uppgifter därhän att han
samma dag inspektionen ägt rum skrivit om förteckningen och att densamma
i samband därmed försetts med nya namnteckningar. Beträffande marketenteriet
å Skillingaryd hade en förteckning förts av kassörskan därstädes
och en förteckning av styckjunkaren Pettersson vilka förteckningar kompletterat
varandra. Då det anmärkts att Petterssons förteckning för juni ej
varit av honom på föreskrivet sätt kvitterad, hade han uppgivit att även
denna förteckning omskrivits och att han ej hunnit skriva nya kvitton. På
fråga hade Pettersson uppgivit att de ursprungliga förteckningarna blivit
förstörda och sålunda ej kunnat uppvisas.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade tjänstförrättande
militieombudsmannen i skrivelse den 26 juli 1939 regementschefen att inkomma
med yttrande av regementsintendenten och marketenteriföreståndaren
ävensom att för egen del avgiva yttrande.

Med skrivelse den 16 augusti 1939 översände regementschefen yttranden
av tjänstförrättande regementsintendenten, löjtnanten R. Domenius och
styckjunkaren Pettersson.

I sitt yttrande anförde Pettersson: Kassörskans bestyrkande och marketenteriföreståndarens
kvittering av sammandraget över inkomster ägde
rum dagligen. Vid förfrågan varför sammandraget för juni månad syntes
hava blivit bestyrkt för hela månaden på en gång hade han anmält
att sammandraget på grund av additionsfel blivit omskrivet. Vid tiden för
inspektionen hade bokslutet för 2. kvartalet ej varit avslutat. Vid nedsummering
av sammandraget den 4 juli hade ett additionsfel en av de första dagarna
i månaden upptäckts. Som felet varit i summakolumnen och sålunda
återverkat dagligen hela månaden hade marketenteriföreståndaren ansett
sig höra omskriva sammandraget. Den 5 juli på morgonen hade sammandraget
förelagts kassörskan för bestyrkande, varvid det gamla sammandraget
medförts för kontroll. Sedan kassörskan bestyrkt det nya sammandraget
hade marketenteriföreståndaren makulerat det gamla. Förfaringssättet
vid kassans handhavande vore följande. Vid den dagliga avläsningen av
kassaregistret antecknades den influtna dagskassan i en bok som förvara -

181

des av kassörskan. Omedelbart efter avläsningen plägade insättningsnota
till banken utskrivas och samtidigt insättningsbeloppet antecknas i en bok
för in- och uttagningar i bank, vilken bok förvarades av marketenteriföreståndaren.
Sedan insättning i bank verkställts och insättningskvittot jämte
kassörskans uträkning av kassan erhållits skedde införandet i räkenskapsboken
och sammandraget. På grund av att införandet i sammandraget skedde
efter det insättning i bank blivit gjord, torde kontrollen ej hava blivit
äventyrad på grund av sammandragets omskrivning. Beträffande marketenteriet
i Skillingaryd torde en missuppfattning ägt rum enär någon förteckning
icke fördes därstädes av kassörskan utan avlästes kassan dagligen
av kassakontrollanten som omedelbart insatte de för varje dag influtna medlen
i Smålandsbankens avdelningskontor i Skillingaryd för att därifrån överföras
till bankens huvudkontor i Jönköping. Insättningskvilton från banken
i Skillingaryd sändes dagligen samtidigt med marketenleriföreståndarinnans
uträkning av kassorna per post till marketenteriföreståndaren och
fördes sammandraget efter dessa insättningskvitton och markelenteriföreståndarinnans
uträkningar. Sammandraget bestyrktes genom att en av kassakontrollanten
månadsvis insänd kassakontrollista bifogades.

Domenius anförde: Beträffande anmärkningen att dagskasseförteck ningen

vid marketenteriet i Jönköping för juni månad utskrivits vid
månadens slut hänvisades till marketenteriföreståndarens eget yttrande.
Av detta framginge att i avseende på förteckningens omskrivning kassörskans
bestyrkande skett under betryggande kontroll därigenom att
jämförelse skett med den felaktiga förteckningen. Dessutom syntes någon
möjlighet att undanhålla något av de influtna medlen otänkbart
därigenom att kassakontrollapparaten angivit vad som influtit och densamma
endast kunde omställas av kassakontrollanten. Som denna omställning,
efter föregående avläsning skedde en gång varje verka vore det endast möjligt
att undanhålla visst belopp inom loppet av en vecka men måste ovillkorligen
insättning ske före veckokontrollen. Ett sådant tillvägagångssätt skulle
givetvis genast hava upptäckts på grund av alltför stora fluktuationer i
de insatta beloppen. Marketenteriföreståndaren uppgåve att han icke avsett
att förneka att förteckningen varit omskriven. Enligt hans utsago skulle
det vid tillfället ifråga hava tillgått på följande sätt. Den reviderande
hade först frågat om dagskasseförteckningarna fördes varje dag, vilket marketenteriföreståndaren
bejakat. Därefter hade den reviderande med tydlig
hänsyftning på den färska skriften frågat om den föreliggande förteckningen
verkligen vore skriven dag för dag. Marketenteriföreståndaren hade då
svarat nekande. Marketenteriföreståndaren hade inför regementsintendenten
medgivit att han tydligt insåge det olämpliga uti sitt tillvägagångssätt
alt förstöra den felaktiga dagskasseförteckningen. Beträffande marketenteriet
i Skillingaryd framginge förfaringssättet rörande kontrollen därstädes
av marketenteriföreståndarens yttrande. Något missförstånd syntes hava förelegat
beträffande den för delta marketenteri förda förteckningen. Förteckningen
hade varit kvitterad men undertecknandet, som gällt förteckning -

182

ens slutsiffror och först kunnat ske sedan marketenteriföreståndaren jämfört
förteckningens siffror med kassakontrollantens kontrollista, hade icke
varit verkställd på grund av att bokföringen för månaden icke varit avslutad.

För egen del meddelade regementschefen att han icke hade något alt anföra
utöver Petterssons och Domenius yttranden.

Efter redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 11 september 1939 till regementschefen:

Enligt reglementet för marketenterirörelsen vid arméns truppförband §
14 mom. 8 ålåge det marketenteriföreståndaren att varje dag å tid som bestämdes
av regementschefen i hushållerskans eller, där kassörska funnes anställd,
i dennas närvaro tillräkna sig de belopp som influtit i kassorna. Enligt
mom. 9 i samma paragraf skulle marketenteriföreståndaren föra särskild
förteckning vari de influtna medlen antecknades och av honom kvitterades.
I § 16 hade i avd. I 8) föreskrivits att hushållerska skulle, därest ej särskild
kassörska funnes anställd, varje dag å tid som av regementschefen
bestämdes närvara vid uppräkning av de belopp som influtit i kassorna såväl
i marketenteriet som i handelsboden och därefter i marketenteriföreståndarens
förteckning bestyrka dagskassans storlek. Enligt avd. III 1) hade
detta hushållerskans åliggande, där särskild kassörska funnes anställd, överflyttats
på denna.

Vid marketenteriet i Jönköping hade såsom av marketenteriföreståndarens
yttrande framginge en helt annan ordning i fråga om kassauppbörden
införts i det att dagskassan vid uppräkningen antecknades i en av kassörskan
omhänderhavd bok och att införandet av beloppet i marketenteriföreståndarens
förteckning samt beloppets bestyrkande och kvittering skedde först
sedan beloppet insatts i bank.

Detta förfaringssätt stode i uppenbar strid med reglementets ovanberörda
föreskrifter.

Den påtalade omskrivningen och makuleringen av dagskasseförteckningen
vid regementets marketenteri i Jönköping — vilken åtgärd innebure intet
mindre än undanröjandet av en förefintlig redovisningshandling — syntes
utgöra ett förfarande som icke kunde godtagas. I de fall felaktigheter undantagsvis
förekomme i en dylik förteckning borde de självfallet rättas i
själva grundhandlingen och rättelsen bestyrkas.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodades regementschefen
tillse att uppbörden av och kontrollen över de vid marketenterirörelsen inflytande
medlen framdeles skedde i överensstämmelse med föreskrifterna i
marketenterireglementet.

183

16. Utredning angående vissa missförhållanden vid inanskapsinäss.

Vid inspektion den 6 augusti 1938 av Gotlands infanteriregemente iakttogs
vid granskning av marketenteriets räkenskaper, att medan rörelsen vid manskapsmässen
under åren 1932—1936 lämnat en nettovinst varierande mellan
3,600 och 2,100 kronor under år 1937 redovisats en förlust av nära 3,000
kronor.

Med anledning härav anmodade militieombudsmannen i skrivelse den 29
augusti 1938 regementschefen att till militieombudsmansexpeditionen insända
bl. a. räkenskaperna för manskapsmässen för åren 1935—1937 och för
första halvåret 1938 ävensom att inkomma med dels utredning av regementsintendenten
för belysande av den stora förlusten på rörelsen vid manskapsmässen
under år 1937, dels även eget utlåtande i ärendet.

Sålunda infordrade handlingar inkommo till militieombudsmansexpeditionen
den 16 september 1938.

Utöver den granskning som manskapsmässens räkenskaper sedermera underkastades
i militieombudsmansexpeditionen lät militieombudsmannen, enär
det icke genom vare sig denna granskning eller regementsintendentens ovan
berörda utredning kunde fastställas på vad sätt förlusten i fråga uppstått,
vid regementet verkställa en särskild undersökning i ärendet vilken ägde
rum den 13 och den 14 oktober 1938 under ledning av byråintendenten vid
militieombudsmansexpeditionen B. Holm.

I skrivelse den 31 oktober 1938 till regementschefen lämnade militieombudsmannen
redogörelse för den verkställda utredningen och anförde därjämte
följande:

De av militieombudsmannen i ärendet vidtagna åtgärderna hade skett i
syfte ej mindre att klarlägga orsakerna till den på rörelsen vid manskapsmässen
belöpande förlusten under år 1937 än även att söka åstadkomma sådana
ändringar av rörelsens organisation vilka kunde förväntas komma att lämna
gynnsammare resultat än vad som varit fallet under år 1937 och den gångna
delen av år 1938 icke blott ur ekonomisk synpunkt utan även med hänsyn
till manskapets berättigade fordringar på tillfredsställande mässförhållanden.

Den verkställda utredningen hade givit vid handen att följande åtgärder
och anordningar torde vara erforderliga eller lämpliga för marketenterirörelsens
framtida bedrivande i manskapsmässen.

1. Kassan ävensom choklad- och tobaksförsäljningen borde flyttas från
serveringsdisken till annan särskild plats inom mässlokalen.

2. Telefonhytten som nu anslöte till serveringsdisken borde flyttas till
annan plats inom marketenteribyggnaden. Villkoren för uppsättandet av en
telefonautomat borde utredas.

3. S. k. köledare borde anordnas framför såväl kassa som serveringsdisk
för att vid starkare tillströmning av kunder förebygga stockning med därav

184

följande svårigheter att överblicka kundernas förehavanden och kontrollera
kommunikationen mellan kunder och serveringspersonal.

4. På serveringsdisken borde vid varje utlämningsställe uppsättas eu för
ändamålet särskilt konstruerad, med låsanordning försedd låda, i vilken vid
effektuerandet av varubeställningar vederbörlig bong skulle nedläggas. Den
kontroll, som genom denna anordning vunnes i fråga om bongarnas användning,
borde fullständigas genom utfärdandet av föreskrifter att dylik låda
finge öppnas och tömmas endast av marketenteriföreståndaren i hushållerskans
närvaro samt att bongarna i samband med lådornas tömning skulle
omedelbart uppbrännas.

5. Av choklad- och tobaksförsäljningen inflytande medel borde redovisas
för sig, åtskilda från manskapsmässens övriga penningmedel. Tillförlitlig
kontroll över denna försäljning vunnes genom att en särskild kassaapparat
anskaffades för ändamålet ävensom därigenom att den, som handhade försäljningen,
utkvitterade varorna såsom ett förlag, vilket allt efter behov påfylldes
i avräkning mot influtna försäljningsmedel.

6. För att vinna större enkelhet och reda under försäljningen av bongar
vid kassan ävensom för att ernå större kontroll över förhållandena vid varuutlämningen
borde ett begränsat antal särskilda standardtyper av kaffe med
bröd, vilken varutyp helt dominerade försäljningen i manskapsmässen, införas
till fixa priser.

7. Av nyssanförda skäl ävensom med hänsyn därtill, att mathållningen
för marketenteripersonalen numera baserats på portioner, som rekvirerades
från regementets matinrättning, borde tillagning och försäljning av lagade
maträtter icke längre äga rum inom manskapsmässen. Någon olägenhet ur
manskapets synpunkt torde icke komma att följa härav, enär försäljningen
av lagad mat enligt uppgift alltid varit obetydlig.

8. Till följd av det läge, i vilket rörelsen vid manskapsmässen befunne
sig, måste det betraktas såsom ett oeftergivligt villkor, att boksluten för rörelsen
i enlighet med vad härom stadgades i reglementet för marketenterirörelsen
vid arméns truppförband, § 12 mom. 5, tills vidare verkställdes månadsvis
i stället för såsom hittills kvartalsvis. Härigenom vunnes en väsentligt
snabbare kontroll över driftsresultatet. Särskild uppmärksamhet måste
vid dessa bokslut ägnas åt bruttovinsternas storlek och de eventuella variationer
dessa företedde.

9. För att rörelsen vid manskapsmässen skulle kunna någorlunda snabbt
återföras till fullt ordnade förhållanden och lämna godtagbara driftsresultat
syntes en eftertryckligare och mera allmän kontroll av rörelsen böra åvägabringas.
Medan sålunda i första hand den kontroll, som ålåge hushållerskan,
marketenteriföreståndaren och regementsintendenten, borde i möjligaste mån
skärpas syntes även dagbefälets medverkan kunna, i den utsträckning detta
läte sig göra, anlitas för tillsyn över manskapets uppträdande inom manskapsmässen.

En genom upplysning bland manskapet — det fast anställda såväl som
det värnpliktiga — skapad insikt om betydelsen i olika hänseenden av man -

185

skåpets egen medverkan till att marketenterirörelsen liölles på en hög standard
torde även i sin mån bidraga till förbättring av de hittillsvarande förhållandena
vid manskapsmässen.

Då militieombudsmannen hade grundad anledning förmoda, att regementschefen
komme att genomföra en fullständig reorganisation av rörelsen
vid regementets manskapsmäss vidtoge militieombudsmannen i avvaktan på
resultatet härav tills vidare ingen åtgärd i ärendet. Regementschefen skulle
emellertid senast den 1 augusti 1939 till militieombudsmansexpeditionen inkomma
med redogörelse över det ekonomiska resultatet av ifrågavarande rörelse
per den 31 december 1938 respektive den 30 juni 1939.

En avskrift av skrivelsen till regementschefen tillställdes samtidigt militärbefälhavaren
på Gotland.

Med skrivelse den 25 juli 1939 överlämnade regementschefen till militieombudsmannen
bokslut per den 31 december 1938 och den 30 juni 1939 för
rörelsen vid manskapsmässen.

Efter tagen del av dessa handlingar som utvisade att rörelsen under första
halvåret 1939 lämnat skälig vinst företog militieombudsmannen ej vidare
åtgärd i ärendet.

17. Angående anslag till utbildningsverksamheten ni. in. vid Karl Gustafs

stads gevärsfaktori.

Vid en av militieombudsmannen den 12 mars 1938 förrättad inspektion av
Karl Gustafs stads gevärsfaktori meddelade styresmannen följande uppgifter
beträffande den vid gevärsfaktoriet bedrivna utbildningsverksamheten:

Vid inspektionstillfället påginge dels en utbildningskurs för 8 officerare ur
flygvapnet, dels en kurs för 35 vapenhantverkarbeställningsmän från armén
utom artilleriet. För manskapets inkvartering hyrdes på kronans bekostnad
privatrum i staden; för mathållningen hade särskilt avtal träffats med ett hotell
i staden, där manskapet, likaledes på kronans bekostnad, för ett rimligt
pris erhölle tre mål om dagen. Avtalet beträffande utspisningen hade godkänts
av arméfördelningschefen. —- Kursen för vapenhantverkarbeställningsmännen
skulle vara tre månader. Emellertid komme utbildningskurserna att
framdeles helt omläggas. Varje vinter skulle en vapenofficerskurs, pågående
från oktober till februari, vara förlagd till gevärsfaktoriet. Beträffande manskapet
skulle en tillfällig kurs för vapensmeder ur flygvapnet anordnas sommaren
1938. Regelmässigt skulle en kurs för pjäsmekaniker, 12 stycken, pågå
från medio av oktober till medio av april. Därtill komme den stora kursen
för utbildande av vapenhantverkarbeställningsmän, vilken kurs skulle omfatta
sex månader med ungefär 45 elever. Undervisningen vid gevärsfaktoriet
komme sålunda att pågå nästan året runt. Då elevantalet emellertid
komme att växla avsevärt under olika årstider kunde det icke ifrågasättas att
beträffande inkvartering och utspisning lämna det nu tillämpade systemet,

186

vilket visat sig fungera tillfredsställande. — Den omfattande utbildningsverksamheten
hade i stor utsträckning verkat tyngande på det övriga arbetet vid
gevärsfaktoriet, enär intet särskilt befäl blivit avdelat för undervisningen.
Arbetsofficerarna vore för närvarande mycket upptagna av undervisningen.
För såväl den teoretiska som den praktiska undervisningen anlitades förutom
officerare och övrigt arbetsbefäl även vissa särskilt uttagna arbetare. Då utbildningsverksamheten
i framtiden komme att utvidgas, ansåge styresmannen
erforderligt att ännu en officer ställdes till gevärsfaktoriets förfogande härför.
En annan olägenhet vore att inga särskilda arvoden utginge till lärarna trots
att utbildningsverksamheten fått så stor omfattning. De direkta kostnaderna
för undervisningen påfördes för närvarande fabrikationen och avfördes å anslaget
för underhåll. Kostnaderna för instruktörernas löner, för lokaler för
undervisningen samt för uppvärmning och belysning av dessa lokaler beräknades
icke särskilt.

Med anledning av de uppgifter styresmannen sålunda lämnat hemställde militieombudsmannen
i skrivelse den 18 mars 1938 till arméförvaltningens tygdepartement
att departementet ville inkomma med yttrande.

I ett den 9 maj 1938 dagtecknat yttrande till tygdepartementet över militieombudsmannens
skrivelse anförde styresmannen bland annat följande:

De årliga kostnaderna för den vid gevärsfaktoriet bedrivna undervisningen
av den omfattning denna kunde beräknas erhålla för framtiden syntes uppgå
till 24,700 kronor fördelande sig med 6,100 kronor på omkostnader samt med
återstoden på avlöningar, varav till två ingenjörer 3,800 kronor, till ordinarie
instruktörer 10,800 kronor, till extra instruktörer 1,800 kronor och till civila
lärare 2,200 kronor. I dessa kostnader hade icke medtagits avlöning till officerarna
vid gevärsfaktoriet eller resekostnader och traktamenten respektive
portionsersättning och rumshyra för elever, vilka utgifter bestredes av andra
anslag. Några kostnader för hälsovård hade ej heller medtagits. Bestämmelser
saknades huru sjukvård för eleverna samt tandvård och bad för elever
av manskaps grad skulle ordnas. Sådana borde utfärdas, varvid det vore av
särskild vikt att få angivet vilken sjukvårdsanstalt som borde anlitas. — En
fördelning av kostnaderna på de olika kurserna gåve till resultat att utbildningskursen
för tygofficerare droge en kostnad av 2,930 kronor, kursen för
tekniska officerare en kostnad av 3,240 kronor, kursen för officerare från
flygvapnet en kostnad av 2,000 kronor, kursen för vapenhantverkarbeställningsmän
en kostnad av 7,920 kronor, kursen för pjäsmekaniker en kostnad
av 4,560 kronor samt kursen för flygvapnets vapensmeder en kostnad av 4,050
kronor eller tillhopa den förut nämnda summan av 24,700 kronor. För 1938
års utbildningskurs för flygvapnets vapensmeder hade begärts en ersättning
av 4,050 kronor. Det syntes önskvärt att särskilda anslag erhölles jämväl för
övriga utbildningskurser. — Till de officerare som tjänstgjorde såsom lärare
syntes böra utgå arvoden. Den lön övriga lärare åtnjöte vore icke fastställd
i något avlöningsreglemente och kunde sålunda regleras med hänsyn till de
arbetsprestationer som fordrades, vilket även skett beträffande arbetare som
uttagits till instruktörer.

187

1 skrivelse den 31 maj 1938 till chefen för armén anförde tygdepartementet
därefter bland annat:

De direkta kostnaderna för undervisningen vid gevärsfaktoriet syntes, särskilt
med hänsyn till den ökade omfattningen av densamma icke längre kunna
påföras fabrikationen utan borde bestridas av undervisningsanslaget. Enligt
styresmannens utredning erfordrades härför ett årligt belopp av omkring
19,000 kronor vartill komme omkring 6,000 kronor att bestridas av flygvapnet.
I ovannämnda belopp vore icke inräknade kostnaderna för elevernas
resor och traktamenten. Med hänsyn till det stora antal extra arbetstimmar
som på grund av kurserna komme att påvila den militära lärarpersonalen
syntes del departementet vara rättvist alt extra arvoden härför utbetalades.
I betraktande av att de ordinarie arbetsuppgifter som ålåge officerarna vid
gevärsfaktoriet icke finge eftersättas vore det vid den ökade omfattningen av
utbildningsarbetet nödvändigt att ytterligare en kompaniofficer beordrades till
tjänstgöring vid gevärsfaktoriet. Tygdepartementet föresloge sålunda att ett
belopp av 19,000 kronor årligen anvisades till bestridande av undervisningskostnader
vid de till gevärsfaktoriet förlagda utbildningskurserna ur armén,
att ett skäligt belopp årligen ställdes till styresmannens förfogande till arvoden
åt officerare med extra undervisningsskyldighet samt att ytterligare eu
kompaniofficer beordrades till tjänstgöring vid gevärsfaktoriet året runt.

Sedan ärendet av tygdepartementet kommunicerats arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse beslöt sjukvårdsstyrelsen bemyndiga styresmannen att hänvisa
manskap som fordrade sjukvård till lämplig läkare i Eskilstuna för erhållande
av behandling för vilken ersättning finge utgå enligt gällande sjukkassetaxa,
varjämte styrelsen föreskrev att den tandvård som enligt härför
gällande bestämmelser tillkomme manskap vid armén skulle, beträffande här
avsedd personal, tillförsäkras vederbörande genom överenskommelse med
tandläkare i staden, därvid lägsta taxa borde utverkas.

I skrivelse till tygdepartementet den 28 september 1938 meddelade chefen
för armén, bland annat, att det vore hans avsikt att från och med utbildningsåret
1939—1940 i den mån tillgången på befäl icke lade hinder i vägen
härför biträda förslaget att beordra ytterligare en kompaniofficer till tjänstgöring
vid gevärsfaktoriet året runt.

För budgetåret 1939/40 har -— under första hälften av budgetåret -— enligt
upplysningar från arméförvaltningens intendenturdepartements underhållsbyrå
från lantförsvarets undervisningsanslag anvisats följande belopp
för undervisningsverksamheten vid faktoriet nämligen för furirskola å vapenhantverkarlinjen
11,400 kronor och för furirskola å liantverkslinjen för
pjäsmekaniker och instrumentmakare 4,560 kronor (kungl. brev den 29 september
1939). Dessutom har genom kungl. brev den 28 juli 1939 medgivits
att av medel upptagna under nämnda undervisningsanslag finge disponeras
högst 24,000 kronor för eu tygofficerskurs vid gevärsfaktoriet och Stockholms
tygstation, av vilket belopp 1,635 kronor beräknats för arvoden åt lärare vid
faktoriet samt 2,930 kronor såsom ersättning för förlorad arbetsförtjänst till
arbetare vid faktoriet som beordrats som instruktörer vid kursen.

188

18. Vid upphandling av ångkol har på grund av bestämmelser, som år
1936 utfärdats av arméförvaltningens fortifikations- och intendentsdepartement,
anbud infordrats å allenast viss kolsort. Dessa bestämmelser hava
icke stått i överensstämmelse med upphandlingsförordningens föreskrifter.

Vid granskning av eu av chefen för arméns tvättanstalt i Stockholm i
Tidning för leveranser till staten m. in. för den 26 maj 1939 införd annons
rörande upphandling av 260 ton ångkol iakttog militieombudsmannen atl
i annonsen bl. a. följande bestämmelse fanns intagen: »Kvalitet och kolsort:
Best South Yorkshire (B. S. Y.).» Genom anförda bestämmelse begränsades
sålunda upphandlingen till att gälla en enda kolsort. Med anledning
härav och då berörda upphandlingssätt syntes innebära ett avsteg från
den genom upphandlingsförordningen fastslagna principen om fri konkurrens
vid upphandling m. m. för statens behov anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 31 maj 1939 anstaltschefen att avgiva yttrande i ärendet.

I sitt den 3 juni 1939 dagtecknade yttrande anförde anstaltschefen:

Arméförvaltningens fortifikations- och dåvarande intendentsdepartement
hade i skrivelse den 3 januari 1936 (TLA sid. 1) meddelat bestämmelser
rörande upphandling av kol- och koksbränsle, varvid föreskrivits, att vid
anbudsinfordran borde bl. a. tillkännagivas den kolsort å vilken anbud
önskades. I en vid skrivelsen fogad bilaga hade angivits olika kol- och
kokssorters beskaffenhet. Kol av typen B. S. Y. brötes enligt uppgift av
omkring 15 olika gruvföretag i England och fördes i vårt land i marknaden
av de flesta kolfirmor. Då det visat sig att kol av ifrågavarande typ både
med avseende å värmevärde, fuktighetshalt och askhalt vore synnerligen
lämpliga för de ångpannor som disponerades av arméns tvättanstalt i
Stockholm hade anbud infordrats å B. S. Y.-kol.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 12 juni 1939 arméförvaltningens intendenturdepartement
och fortifikationsstyrelse att i ärendet avgiva yttrande och anförde därvid
följande:

Det hade vid militieombudsmannens granskning av ett flertal kungörelser
rörande upphandling av kol vid olika truppförband inom armén konstaterats,
att den kolsort å vilken anbud i de olika fallen önskats tillkännagivits
genom att en viss kolsort namneligen angivits med tillägget »eller annan
därmed jämförlig sort». Denna formulering, som ävenledes funnes anförd i
de förutvarande bestämmelserna av den 26 maj 1925 (TLA sid. 122) rörande
upphandling av kolbränslen m. in., gåve vid handen att upphandlingsmyndigheterna
inom armén i allmänhet tolkat de nu gällande bestämmelserna
om kolupphandling i här ifrågavarande hänseende på ett sätt som bättre
stode i överensstämmelse med upphandlingsförordningens syfte att befordra
en för alla öppen och fri konkurrens. Den uppfattning om innebörden av
nuvarande bestämmelser angående kolupphandling som företräddes av che -

189

len för arméns tvättanstalt i Stockholm visade emellertid att en sådan tolkning
icke gjorde sig gällande hos alla förvaltningsmyndigheter inom armén.

I en den 29 november 1939 daterad skrivelse utlät sig intendenturdepartementet
och 1''ortifikationsstyrelsen:

Med hänsyn till att i bestämmelserna rörande upphandling av kolbränslen
in. m. den 26 maj 1925 föreskrivits upphandling av visst slag av kol
»eller annan därmed jämförlig sort», hade departementet och styrelsen
sökt utröna vad anledningen kunnat vara till att i motsvarande bestämmelser
av den 3 januari 1936 de citerade orden icke ansetts böra medtagas.
Av tillgängliga handlingar samt eljest av gjorda förfrågningar hade intet
framkommit som i nämnt hänseende kunnat motivera den vidtagna ändringen.
Departementet och styrelsen hade ej heller vid frågans prövning
ur bränsleteknisk synpunkt funnit skäl föreligga att vidhålla 1936 års föreskrift
angående angivande vid upphandling av kolbränsle av allenast viss
sort. Under sådana förhållanden och med beaktande av vad militieombudsmannen
i ärendet anfört hade departementet och styrelsen beslutat att den
ifrågavarande föreskriften i bestämmelserna den 3 januari 1936 skulle erhålla
följande lydelse: »Vid anbudsinfordran skall bland annat tillkännagivas
den kolsort, å vilken anbud önskas (exempelvis ’Best South Yorkshire
eller annan därmed likvärdig sort’) varjämte bör angivas, huruvida kolen
skola vara stora eller små. Skall leveransen utgöras av små kol, bör styckesstorleken
vara angiven. Då så erfordras, bör därjämte uppgift å eldningsanordningar
(kedjerost, planrost o. s. v.) lämnas. Erforderliga uppgifter
angående mottagningskapacitet per dag böra även angivas.» Detta
departementets och styrelsens beslut ltomme att genom införande i TLA
bringas till därav berörda myndigheters kännedom.

Genom beslut den 5 december 1939 lät militieombudsmannen vid i ärendet
vunnen rättelse bero.

190

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen.

1. Angående förekomsten av karteller mellan svenska firmor vid leveranser
till staten.

Ämbetsberättelsen till 1937 års riksdag innehåller (sid. 186 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 27 november 1936 till Konungen avlåten
framställning i ämnet. I denna framställning redogjorde militieombudsmannen
för vissa iakttagelser som han gjort vid granskning av arméförvaltningens
artilleri- och dåvarande intendentsdepartements upphandlingsprotokoll
med tillhörande handlingar. Militieombudsmannens undersökningar
hade utvisat att prisöverenskommelser vid avgivande av anbud å upphandlingar
för försvarsväsendets räkning numera förelåge inom ett flertal
branscher. Enligt militieombudsmannens uppfattning borde därför bland
annat övervägas huruvida icke i anslutning till gällande bestämmelser i upphandlingsförordningen
sådana anbud som skäligen kunde antagas vara grundade
å kartellavtal eller annan liknande prisöverenskommelse borde i större
omfattning än vad som vore fallet vid den slutliga anbudsprövningen lämnas
utan avseende av de upphandlande myndigheterna. Skulle icke av militieombudsmannen
antydda utvägar leda till önskade resultat syntes mera
ingripande åtgärder böra övervägas, i vilket hänseende skulle kunna ifrågakomma
att man tillerkände den upphandlande myndigheten rätt att kontrollera
de verkliga tillverkningskostnaderna.

I anledning av militieombudsmannens framställning avgåvos utlåtanden
av arméförvaltningen den 12 februari 1937 samt av marinförvaltningen den
5 mars och av flygförvallningen den 20 december 1938.

I skrivelse den 24 oktober 1938 anförde arméförvaltningen bland annat
följande: Arméförvaltningen hade vid handläggning av upphandlingsärenden
gjort den erfarenheten att redan under normala förhållanden tillämpningen
av upphandlingsförordningens bestämmelser hade medfört att ett avgörande
rörande avsedd upphandling icke kunnat ske så snabbt och ändamålsenligt
som varit önskvärt. För ett snabbt genomförande av nu beslutade
osedvanligt stora materialanskaffningar borde därför möjlighet hållas
öppen för det centrala ämbetsverket att i varje särskilt fall ordna upphandlingsförfarandet
på förmånligaste sätt. På grund härav hemställde arméförvaltningen
att arméförvaltningen eller dess särskilda departement (styrelser)
måtte medgivas rätt att vid verkställande av upphandling eller utförande
av arbete för lantförsvarets räkning, utan hinder av bestämmelser -

191

na i upphandlingsförordningen, infordra anbud på sätt i varje fall befunnits
lämpligt och, så ofta sådant ansåges vara fördelaktigt, träffa uppgörelse
under hand.

Med anledning av arméförvaltningens framställning avgåvos utlåtanden
av marinförvaltningen den 10 december och av flygförvaltningen den 20 december
1938, vilka myndigheter därvid anhöllo, att motsvarande medgivande
måtte lämnas marinförvaltningen och flygförvaltningen i fråga om verkställande
av upphandling eller utförande av arbete för marinens och flygvapnets
räkning.

Genom beslut den 10 mars 1939 bemyndigade Kungl. Maj:t arméförvaltningen
eller dess särskilda departement (styrelser), marinförvaltningen eller
dess särskilda avdelningar samt flygförvaltningen eller dess särskilda avdelningar
att för tiden tills vidare intill den 1 juli 1941 vid verkställande av
upphandling eller träffande av avtal om utförande av arbete för försvarsväsendets
räkning —- dock ej där fråga vore om entreprenad å byggnadseller
därmed jämförligt företag — utan hinder av bestämmelserna i gällande
upphandlingsförordning infordra anbud på sätt i varje fall prövades
lämpligt eller, där sådant funnes vara för ändamålet fördelaktigt, träffa uppgörelse
under hand.

Enligt vad som inhämtats från expeditionschefen i försvarsdepartementet
är militieombudsmannens framställning av den 27 november 1936 att
anse såsom avgjord genom Kungl. Maj ds berörda beslut.

2. Angående de militära etablissementens kontrakt rörande leverans från
enskilda kraftdistributörer av elektrisk energi.

Ambetsberättelsen till 1938 års riksdag innehåller (sid. 242 f.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 4 november 1937 till Konungen
avlåten framställning i ämnet. Militieombudsmannen anförde därvid, att
det enligt militieombudsmannens förmenande skulle vara ändamålsenligt,
om de militära myndigheterna vid uppgörande av kontrakt rörande leverans
av elektrisk energi alltid rådförde sig med den på området sakkunniga
statsmyndigheten, nämligen vattenfallsstyrelsen. Härigenom skulle kunna
ernås enhetliga normer för taxornas beräkning ävensom säkerhet för ett
rimligt pris på den elektriska kraften. Enligt vad militieombudsmannen erfarit
ställde sig vattenfallsstyrelsen icke främmande för en sådan ordning.

Över militieombudsmannens framställning avgåvos utlåtanden av arméförvaltningens
intendenturdepartement, marinförvaltningen och flygförvaltningen.

Intendenturdepartementet anförde därvid bland annat följande:

Departementet anslöte sig helt till militieombudsmannens uppfattning så
mycket hellre som departementet sedan mitten av år 1937 i samtliga förekommande
fall, då det gällt nyteckning eller revidering av dylika leveransav -

192

tal, hänvänt sig till vattenfallsstyrelsen med anhållan om dess medverkan.
Styrelsen hade härvid med stor beredvillighet bistått departementet, som
också i framtiden beträffande ärenden av här ifrågavarande art tänkt hänvända
sig till styrelsen, vilken under hand förklarat sig intet hava att erinra
häremot. För departementets vidkommande vore sålunda icke några föreskrifter
erforderliga för åvägabringande av samarbete med vattenfallsstyrelsen
i den av militieombudsmannen angivna riktningen. Departementet
hade emellertid för sin del intet att erinra emot, att föreskrifter av angiven
art utfärdades, därest detta skulle befinnas lämpligt.

Marinförvaltningen anförde:

Vad anginge marinen avslutades redan nu alla kontrakt angående kraltleveranser
av mera avsevärd omfattning med marinförvaltningen som kontraherande
part. Redan genom en sådan ordning torde önskemålet om enhetliga
grunder för kraftavtalen, i den mån sådan enhetlighet vore önskvärd
och möjlig att ernå, vara tillgodosett. Då ämbetsverket förfogade över
tjänstemän med erforderlig kompetens och erfarenhet inom det krafttekniska
området, torde i allmänhet någon konsultation hos annan statsmyndighet
ej vara av behovet påkallad. Fall kunde emellertid inträffa, då marinförvaltningen
vid förhandlingar med kraftleverantör för ernående av
antagbara priser skulle hava nytta av det stöd från vattenfallsstyrelsens
sida som låge i ett uttalande av denna myndighet. Under åberopande av
det sålunda anförda hemställde marinförvaltningen, som hade för avsikt
att i mån av behov hänvända sig till vattenfallsstyrelsen för erhållande av
biträde vid handläggning av frågor om elektrisk kraftleverans, att någon
föreskrift om skyldighet för marinen att underställa vattenfallsstyrelsen frågor
av nämnda slag icke måtte utfärdas.

För flygvapnets del anförde flygförvaltningen bland annat:

Genom att alla kontrakt av här ifrågavarande karaktär slötes direkt mellan
flygförvaltningen och kraftleverantörerna uppnåddes den avsedda enhetligheten.
Då erforderlig kompetens funnes inom flygförvaltningen för
behandling av hithörande frågor, vid vilkas behandling dessutom i vissa
fall särskild sakkunnig på anmodan biträtt ämbetsverket, funne ämbetsverket
ingen anledning föreligga att i varje fall underställa frågan vattenfallsstyrelsens
prövning. Det syntes emellertid flygförvaltningen lämpligt, att
i de fall då så syntes behövligt ämbetsverket bereddes tillfälle att kostnadsfritt
rådföra sig med vattenfallsstyrelsen.

Under hänvisning till att Kungl. Maj:t genom beslut den 2 december 1938
förklarat sig vilja framdeles efter ytterligare utredning och särskild framställning
av vattenfallsstyrelsen meddela beslut beträffande ett med anledning
av viss anmärkning av överrevisorerna vid statens vattenfallsverk uppkommet
liknande ärende och under hänvisning jämväl till vad i de över
militieombudsmannens skrivelse avgivna utlåtandena anförts fann Kungl.
Maj:t genom beslut den 13 april 1939 militieombudsmannens skrivelse icke
föranleda någon Kungl. Maj:ts särskilda åtgärd.

193

3. Angående en skadad förrådsbyggnad vid Göta ingenjörkårs etablisse incnt

i Eksjö.

Ämbetsberättelsen till 1939 års lagtima riksdag innehåller (sid. 305 ff.)
redogörelse för en av militieombudsmannen den 23 september 1938 till Konungen
avlåten skrivelse, däri militieombudsmannen anförde bland annat
följande:

Genom artiklar i tidningspressen hade det kommit till militieombudsmannens
kännedom, att ett under arméförvaltningens fortifikationsstyrelses
överinseende och ledning under sommaren 1937 uppfört förrådsmagasin för
förvaring av bromateriel vid Göta ingenjörkårs kasernetablissement i Eksjö
natten mellan den 27 och den 28 december 1937 instörtat. Av eu på fortifikationsstyrelsens
föranstaltande den 4 januari 1938 företagen besiktning
av byggnaden framginge, afl alla takstolarna vore nedfallna och vilade
på lagrat material, att upplagspunkterna fortfarande låge kvar å långväggarna,
som givit sig utåt i överkanterna, att skarvarna på bottenramarna
givit sig och ej förmått upptaga den dragning, som uppstått på grund av
snötryck, samt att från öster räknat vid första och fjärde stolen skarvarna
å norra takstolshalvorna samt vid övriga stolar skarvarna å södra takstolshalvorna
givit sig. Såväl den av fortifikationsstyrelsen för besiktningen såsom
sakkunnig anlitade personen som byggnadsstyrelsen, från vilken myndighet
militieombudsmannen infordrat utlåtande i ärendet, hade förklarat
sig anse, att byggnadens instörtande berott på att densamma varit felkonstruerad
såtillvida, att skarvarna för takstolarnas bottenstänger erhållit eu
mindre lämplig utformning med hänsyn till de spänningsförhållanden, som
uppkommit i takstolarna. Ansvaret för det inträffade raset syntes militieombudsmannen
åvila fortifikationsstyrelsen eller de vederbörande inom styrelsen,
som handhaft ärendet angående konstruktion av byggnaden. Med
hänsyn till vad i ärendet förekommit hade militieombudsmannen ansett sig
böra anmäla ärendet för den åtgärd, Kungl. Maj:t kunde finna omständigheterna
föranleda.

I ett den 24 januari 1939 över militieombudsmannens framställning avgivet
yttrande anförde fortifikationsstyrelsen dels att förklaringen till del
förbiseende av eu konstruktionsdetalj, som syntes hava förorsakat olyckan,
vore alt söka i de vid tiden för ritningarnas författande rådande arbetsförhållandena
för styrelsens dåvarande arkitekt och å dess ritkontor, karakleriserat
av en våldsam anhopning av göromål, dels att med den för arkitekten
gällande begränsade tjänstgöringstiden det vid dylik anhopning av
brådskande göromål näppeligen vore möjligt att åstadkomma ett så fullständigt
övervakande av ritpersonalens arbete, att ett förbiseende som det
föreliggande vore alldeles uteslutet, dels ock att styrelsen vidtagit åtgärder
för att dylika förbiseenden såvitt möjligt icke vidare skulle förekomma.

Genom beslut den 10 februari 1939 fann Kungl. Maj.t med hänsyn till
vad fortifikationsstyrelsen i ärendet upplyst militieombudsmannens anmälan
icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

13- ,Wi‘035. Militieombudsmannens ömhet sberättelse.

194

4. Angående upphörande av gällande bestämmelser om degradering av

underbefäl.

Härom avlät militieombudsmannen den 27 maj 1939 följande framställning
till Konungen:

»Bestämmelser om nedflyttning av underbefäl till lägre tjänstegrad (degradering)
äro meddelade för armén i tjänstgöringsreglementet för armén
§ 86, för flottan i reglementet för marinen, provisorisk del I A, § 23, för
kustartilleriet i reglementet för marinen, del III A, § 21, samt för flygvapnet
i kungörelsen den 15 augusti 1938 angående inträde vid, befordran inom
och avgång från flygvapnet, § 15. Ifrågavarande bestämmelser äro av följande
lydelse:

Tjänstgöringsreglementet för armén, § 86, mom. 6, andra och tredje
styckena:

''Underbefäl, som icke befinnes lämpligt att vidare innehava underbefälsställning,
skall av regementschefen entledigas från förordnandet och återgå
till beställning såsom menig. På enahanda sätt förfares med musikunderbefäl
eller beställningsman av underbefäls tjänstegrad, vilken visat sig icke
vara lämplig eller eljest förtjänt att innehava sådan grad.

Framställning om entledigande jämlikt näst föregående stycke skall göras
av vederbörande kompanichef (motsvarande chef), då han finner anledning
därtill vara för handen.’

Reglementet för marinen, provisorisk del I A, § 23 mom. 12:

På grund av opålitligt uppförande och en eller flera därav föranledda
bestraffningar eller på grund av ådagalagd oförmåga såsom underbefäl kan
flaggkorpral eller korpral (högbåtsman) utstrvkas ur innehavande tjänstegrad;
dock ej flaggkorpral eller högbåtsman, som redan berättigats kvarstå
i tjänst intill uppnådd pensionsålder.

Den, som sålunda utstrukits ur flaggkorpralsgraden, blir korpral, och den,
som utstrykes ur korpralsgraden, blir 1. klass sjöman.

I fråga om sådan utstrvkning beslutar stationschefen vid den station,
vederbörande tillhör.

Förnyad befordran av den, som blivit utstruken ur innehavd tjästegrad,
må äga rum enligt för befordran eljest gällande grunder, dock ej av den,
som ånyo blivit utstruken ur samma grad.’

Reglementet för marinen, del III A, § 21 mom. 7:

''På grund av opålitligt uppförande och en eller flera därav föranledda
bestraffningar eller på grund av ådagalagd oförmåga såsom underbefäl må
flaggkorpral eller korpral av truppförbandschefen nedflyttas till närmast
lägre tjänstegrad (§ 174: 1 o); dock icke flaggkorpral, som är berättigad att
kvarstå i tjänst intill uppnådd pensionsålder.

Den, som nedflyttats från korpralsgraden, blir 1. klass kustartillerist.

Förnyad befordran av den, som blivit nedflyttad till lägre tjänstegrad, må

195

äga rum enligt för befordran eljest gällande grunder; dock ej av den, som
andra gången blivit sålunda nedflyttad.’

Kungörelsen den 15 augusti 1938 angående inträde vid, befordran inom
och avgång från flygvapnet, § 15:

''På grund av opålitligt uppförande och en eller flera därav föranledda
bestraffningar må furir, korpral eller vicekorpral av flottiljchefen entledigas
från förordnandet och återgå till närmast lägre tjänstegrad eller till
menig. Förslag till sådant entledigande avgives av vederbörande divisionschef,
då han därtill finner anledning.’

Förutsättningarna för degradering äro, såsom synes, icke desamma för
samtliga försvarsgrenar. I fråga om underbefäl, tillhörande armén, gäller
sålunda att degradering kan förekomma om vederbörande icke befinnes
lämplig att vidare innehava underbefälsställning, respektive visar sig icke
vara lämplig eller eljest förtjänt att innehava underbefäls tjänstegrad. Beträffande
underbefäl tillhörande marinen äro bestämmelserna mera specificerade
såtillvida som de såsom grunder för degradering angiva opålitligt
uppförande och ådagalagd oförmåga såsom underbefäl. Opålitligt uppförande
är dock degraderingsgrund endast om därav föranletts en eller flera bestraffningar.
Vad slutligen angår underbefäl vid flygvapnet är opålitligt
uppförande som föranlett bestraffning den enda degraderingsgrunden.

Jag har från cheferna för armén, marinen och flygvapnet införskaffat
uppgifter i vilken utsträckning i författningsrummen nämnd degradering
förekommit under åren 1929—1938. De inkomna uppgifterna utvisa, att
under nämnda tioårsperiod degradering förekommit i 74 fall inom armén
och i 58 fall inom marinen, därav 53 rörande personal tillhörande flottan
och 5 rörande personal vid kustartilleriet, medan under perioden intet fall
av degradering förekommit inom flygvapnet. En sammanställning av uppgifterna
från armén och marinen är meddelad i följande tabeller. Beträffande
armén är där angivet, huru degraderingsbesluten fördela sig på
manskapskategorier. 1 fråga om marinen har detta icke kunnat angivas
på grundvalen av det föreliggande materialet.

I. Armén.

furirer

(konstaplar)

korpraler

vice-

korpraler

summa

1929 ........

...... 1

7

12

20

1930 ........

...... 1

3

9

13

1931 ........

...... 1

3

4

8

1932 ........

2

2

5

9

1933 ........

...... 0

2

2

4

1934 ........

...... 2

4

1

7

1935 ........

...... 1

1

1

3

1936 ........

...... I

3

2

6

1937 ........

...... 0

l

0

1

1938 ........

...... 1

1

1

3

S:a 10

27

37

74

196

II. Marinen.
ÖSS ÖSK

1929 .............. 0

1930 .............. 2

1931 .............. 1

1932 .............. 5

1933 .............. 3

1934 .............. 1

1935 .............. 2

1936 .............. 1

1937 .............. 2

1938 .............. 2

S:a 19

KA summa

1 5

1 10

2 5

0 7

1 7

0 6

1 0 3

1 0 2

3 0 5

6 0 8

34 5 58

4

7

2

2

3

Tabell I utvisar, att inom armén degraderingsbeslut blivit allt mindre
vanliga. Utvecklingen är här synnerligen tydlig. Över hälften av samtliga
degraderingar, eller 41 av 74, faller på de tre första åren av tioårsperioden,
medan på de tre sista endast komma 10 degraderingar eller mindre än
Vt av samtliga. Även i fråga om marinen kommer en viss minskning till
synes, i det att av samtliga 58 degraderingsfall 34 hänföra sig till första
hälften av tioårsperioden men endast 24 till sista hälften. Utvecklingen är
dock här icke så tydlig som i fråga om armén. Det absoluta antalet degraderingar
har, såsom framgår av tabellerna, varit något större inom armén
än inom marinen. Tager man emellertid i beräkning att antalet underbefälsbeställningar
är ungefär tre gånger så stort inom armén som inom
marinen, finner man, att den relativa degraderingsfrekvensen varit dubbelt
så hög inom den senare försvarsgrenen som inom den förra.

Av den avfattning som bestämmelserna om degradering erhållit framgår,
att degraderingen icke är avsedd såsom något slag av bestraffning. Detta
är uppenbart åtminstone i de fall då olämplighet eller oförmåga som underbefäl
upptagits såsom grund för degradering. Såsom framgår av det ovan
anförda är olämplighet eller oförmåga enda degraderingsgrund i fråga om
underbefäl vid armén samt alternativ degraderingsgrund i fråga om underbefäl
vid marinen. Meddelas degraderingsbeslut av sådan grund, kan man
säga, att därigenom på sätt och vis endast sker en korrigering av eu föregående
befordran som visat sig vara oförtjänt. Principiellt sett ligger saken
till på samma sätt i de fall då degradering följer på bestraffning för opålitligt
uppförande. Ej heller i detta fall är själva degraderingen en bestraffning.
Genom att påföljden inträder jämte bestraffning och genom
påföljdens art och innebörd kan det dock icke undgås att degraderingen,
åtminstone ur den därav drabbades synpunkt, ter sig såsom en bestraffning.

I själva verket sker degradering också nästan uteslutande som en följd
av bestraffning. Av samtliga 74 degraderingsfall som under den undersökta
tioårsperioden förekommit vid armén, är det sålunda endast ett i vil -

197

ket olämplighet för underbefälsställning åberopats såsom enda degraderingsgrund
utan samband med bestraffning. Vad angår marinen har ådagalagd
oförmåga som underbefäl åberopats såsom degraderingsgrund endast
i 3 fall av samtliga 58. I åtminstone ett av nämnda 3 fall hade den
degraderade dessutom ålagts bestraffning för t.jänsteförsummelse in. m.
Olikheten mellan å ena sidan bestämmelserna i tjänstgöringsreglementet för
armén, § 86, samt å andra sidan reglementet för marinen, provisorisk del
I A, § 23, och del III A, § 21, beträffande angivandet av grunderna för
degradering synes alltså, såvitt nu är i fråga, icke hava lett till någon olikhet
i tillämpningen.

Åtskilliga skäl synas mig tala för att frågan om upphävande av bestämmelserna
om degradering nu bör upptagas till prövning. Såsom framgår
av den ovan lämnade redogörelsen förekommer degradering numera så gott
som uteslutande som en påföljd som ålägges jämte bestraffning. Vare sig
själva degraderingen uppfattas som en bestraffning eller icke äro dess verkningar
för den därav drabbade synnerligen allvarliga såväl ur ekonomiska
som ur andra synpunkter och stå ofta icke i rimligt förhållande till den
förseelse, vilken föranlett bestraffningen och degraderingen. Helt nyligen
har klagomål hos mig anförts av en f. d. korpral vid flottan, som för en
fylleriförseelse degraderats till 1. klass sjöman jämte det han ådömts disciplinstraff
för förseelsen och erhållit sänkt tjänstbarhetsbetyg. Den enda
bestraffning denne korpral, som börjat som skeppsgosse och sålunda hade
en jämförelsevis lång tjänstetid vid flottan, tidigare undergått hade varit
ett kortare arreststraff för fylleri och brott mot ordningsföreskrifter, vilket
straff han för övrigt undergått nära 2 år före den förseelse, som föranledde
hans degradering. Genom degraderingen erhöll han en löneminskning av
25 kronor i månaden samt berövades möjligheten att erhålla kommendering
till underofficersutbildning. Man torde icke kunna undgå alt finna
att med hänsyn till arten av de förseelser, vilka denne korpral låtit komma
sig till last, degraderingen inneburit en orimligt svår påföljd. Många andra
degraderingsfall hava varit likartade med detta.

En degradering medför givetvis i de flesta fall djupt ingripande, ogynnsamma
psykologiska verkningar för den därav drabbade. Denne blir genom
degraderingen utstött ur den krets han förut tillhört men får samtidigt
svårt att vinna någon gemenskap med dem, med vilka han genom
degraderingen blivit likställd. Den ambition atl göra sitt bästa, som man
söker väcka och ytterligare utveckla genom möjligheterna att vinna befordran
och andra fördelar, och vars förhandenvaro är eu viktig förutsättning
för den militära tjänstens rätta skötande, dödas lätt under sådana förhållanden.
Den degraderade tappar intresset för tjänsten, anser att det
icke lönar sig för honom att anstränga sig och göra så gott han förmår,
söker därför alt komma ifrån sina åligganden så lindrigt som möjligt, utsprider
missnöje bland kamraterna och blir sålunda en belastning för tjänsten
vid det förband lian tillhör. Degradering av t. ex. en flaggkorpral till

198

korpral måste självfallet föranleda stora svårigheter för den degraderade
att upprätthålla disciplinen bland dem över vilka han i egenskap av korpral
kan komma att föra befäl. Även ur statens synpunkt medför sålunda
degraderingen ogynnsamma verkningar.

Bestämmelserna om degradering gälla i vårt land numera endast manskapet,
däremot icke officerare och underofficerare. Härigenom hava dessa bestämmelser
kommit att te sig såsom i än högre grad orättvisa. Samma förseelse.
som för ett underbefäl av manskapet föranlett, förutom bestraffning,
även degradering med dess svåra påföljder av minskning av löneförmåner
och fördröjd eller omöjliggjord vidarebefordran, kan för befäl av andra kategorier
måhända föranleda allenast en mindre disciplinbestraffning. Det
saknas icke exempel på att officerare, vilka upprepade gånger blivit bestraffade
för lika allvarliga förseelser, som de vilka för underbefäl föranleda
degradering, likväl avancerat till mycket höga befälsposter. Då förseelser och
bestraffningar icke tillmätas större vikt beträffande officerares rätt att kvarstå
i tjänst och möjlighet att erhålla befordran, trots att man väl bör ställa större
krav på befattningshavarna ju högre ställning de intaga, synes man icke rimligen
böra beträffande manskap som begår förseelser, för vilka icke i strafflagen
för krigsmakten föreskrivits avskedande kunna, utöver bestraffning,
tillgripa en så drastisk åtgärd som degradering.

Ett bibehållande av möjligheterna till degradering torde icke heller kunna
motiveras med att degradering under vissa förhållanden skulle vara en
nödvändig åtgärd av samma skäl som avsättning. Genom avsättning eller
skiljande från tjänsten avser man uppenbarligen att vinna bland annat ett
skydd dels mot störningar i den statliga verksamheten från brottslingens sida.
dels mot ett nedsättande av statstjänstens anseende genom att bestraffade
eller eljest olämpliga personer få kvarstå i statstjänst. Ett liknande skydd
ernås icke genom degraderingen, enär den degraderade ju kvarstår i statstjänst,
låt vara i en lägre tjänstegrad än den han förut innehaft.

Givetvis är det otänkbart att staten, då det gäller nu ifrågavarande kategori
av anställda, nämligen befäl av manskapet, skulle kunna avstå från möjligheten
att vinna korrigering av befordringar och utnämningar som visat sig
helt oförtjänta eller att ur befälsställning avlägsna dem som — genom undergångna
bestraffningar eller eljest — visat sig därför olämpliga. Det synes
emellertid som om tillräckligt stora möjligheter att på detta sätt avlägsna
icke önskvärda element erbjöde sig dels genom att de militära myndigheterna
kunna vägra att förlänga vederbörandes anställningskontrakt, dels genom
att strafflagen för krigsmakten för åtskilliga fall föreskriver eller medgiver
straffad krigsmans skiljande från tjänsten i administrativ ordning. Begår
krigsman, som hör till det vid krigsmakten fast anställda manskapet, brott,
för vilket han dömes till straffarbete eller svårare straff, skall han jämlikt
29 § andra stycket strafflagen för krigsmakten skiljas från sin anställning
vid krigsmakten, dock att, då tiden för ådömt straffarbete icke uppgår till
sex månader och brottet ej är sådant att den skyldiges medborgerliga anseende
därigenom fläckas eller spilles, på vederbörande befälhavare må bero

199

att bibehålla den skyldige vid hans anställning. Har sådan krigsman som
nyss nämnts för brott mot strafflagen för krigsmakten tre eller flera gånger
straffats med böter, vaktarrest eller svårare straff samt, därest bestraffningarna
utgjort endast vaktarrest, minst eu gång undergått dylikt straff i femton
dagar, och har han inom fem år, efter det han undergått den av dessa
bestraffningar som sist verkställts, begått nytt brott mot strafflagen för
krigsmakten, må den brottslige, jämlikt tredje stycket samma lagrum, även
om det i andra stycket omförmälda fall icke föreligger, jämte det han dömes
till straff, av vederbörande befälhavare skiljas från sin anställning vid krigsmakten,
såvida han prövas hava gjort sig ovärdig den aktning och tillit, som
bör tillkomma av honom innehavd befälsställning, eller krigstuktens upprätthållande
eljest det kräver. Även om bestämmelserna om degradering bortlalla,
finnas sålunda genom strafflagens för krigsmakten stadganden om skiljande
från tjänsten av den som begått vissa brott och förseelser till synes
tillräckliga möjligheter för staten att skydda sig gentemot ovärdiga och
olämpliga befattningshavare av den kategori, varom nu är fråga, genom deras
omedelbara avlägsnande ur tjänst. Därest ovärdigheten eller olämpligheten
icke manifesterats på sådant sätt att skiljande från tjänsten kan äga rum
jämlikt strafflagen för krigsmakten, synes det icke heller påkallat att låta
påföljden degradering inträda. För sådant fall torde det vara tillräckligt
att vederbörande icke tillätes rekapitulera då anställningstiden utgår. En
sådan reaktion, som även den kan vara kännbar nog, torde stå i mera rimligt
förhållande till de förseelser om vilka här är fråga än en degradering.

Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
får jag härmed för Eders Kung], Maj:t anmäla detta ärende till den
åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna omständigheterna föranleda.»

5. Angående enhetliga grunder för avgivande av vitsord åt fast anställt
manskap vid försvarsväsendet.

Härom avlät militieombudsmannen den 21 oktober 1939 följande skrivelse
till Konungen:

»Då fast anställt manskap vid krigsmakten avgår ur tjänst skall avskedspass
utfärdas för den avskedade. Bestämmelser härom äro meddelade för
armén i tjänstgöringsreglementet för armén § 85 mom. 6, för flottan i reglementet
för marinen del I A § 40 mom. 2, för kustartilleriet i reglementet
för marinen del III A § 36 mom. 2 samt för flygvapnet i tjänstgöringsreglementet
för flygvapnet 8 14 mom. 9. Avskedspass utfärdas till den avskedade
utan särskild framställning därom. Enligt lydelsen av de för flottan
gällande reglementsstadgandena erfordras dock sådan framställning,
men Eders Kungl. Maj:t bar den 6 maj 1938 i anledning av underdånig
framställning från mig förordnat att — utan hinder av ifrågavarande

200

reglementsstadgande — avskedspass skall utfärdas för och utan omgång
tillställas den, som erhölle avsked från sjömanskåren.

Fastställda formulär till avskedspass äro bifogade vederbörande reglementen
(instruktion för expeditionstjänsten vid armén bil. D. formulär
nr 16 a; reglementet för marinen del I A, formulär 1 och del III A formulär
1; tjänstgöringsreglementet för flygvapnet formulär 2). Enligt dessa
formulär skall i avskedspass angivas huru den avskedade under anställningstiden
skickat sig (flygvapnet: ''uppfört sig’). De olika vitsord som kunna
ifrågakomma äro vid armén och marinen ''utmärkt väl’, ''väl'' och ''försvarligt''
samt vid flygvapnet ''utmärkt väl’, väl’ och ''dåligt''.

Gemensamma föreskrifter angående de grunder efter vilka betygsättningen
skall ske saknas. I fråga om armén och flygvapnet saknas bestämmelser
helt och hållet i dessa delar. För flygvapnets vidkommande är dock
att erinra om att uppförandebetyg skall införas i manskapets förhållningsböcker
och att detaljerade föreskrifter givits för dylika betygs fastställande.
Några bestämmelser om huru dessa betyg skola inverka på vitsordet i avskedspass
finnas emellertid icke. I fråga om marinen finnas särskilda
föreskrifter angående grunderna för givande av vitsord i avskedspass meddelade
för örlogsstationen i Stockholm, örlogsstationen i Karlskrona, Vaxholms
kustartilleriregemente och Karlskrona kustartilleriregemente.

I ''föreskrifter för tjänsten vid Stockholms örlogsstation’ § 527 stadgas
sålunda att följande normer skola tjäna till ledning för bestämmande av förslag
till vitsord:

Vederbörande är straffri under de senaste fyra åren och vid avskedet innehavare
av lägst betyget 9 för uppförande samt godkänd tjänstbarhet: ’Utmärkt
val’.

Vederbörande har under de fyra sista åren ålagts ett eller två disciplinstraff
och innehar vid avskedet lägst betyget 8 för uppförande samt godkänd
tjänstbarhet: ''Val’.

Vederbörande fyller icke någondera av ovan angivna fordringar: ’Försvarligt''.

Därjämte har föreskrivits att vid vitsordets avgivande hänsyn bör tagas
även till tilldelade tillrättavisningar samt övriga på frågan inverkande förhållanden.

I föreskrifterna för tjänsten vid sjömanskårens kompanier o. s. v. i Karlskrona
äro i bilaga 8 meddelade samma bestämmelser dock med den avvikelsen
att för vitsorden ''utmärkt väl’ och ''väl'' icke uppställes krav på godkänd
tjänstbarhet.

Vid Vaxholms kustartilleriregemente har anbefallts att följande grunder
skola tjäna till ledning vid avgivande av förslag till vitsord:

Vederbörande har under de senaste två åren (under anställningstiden
om denna icke uppgår till två år) icke varit bestraffad för förseelse som
varit förknippad med ett mindre gott uppförande: ’Utmärkt val’.

Vederbörande har under de senaste två åren (under anställningstiden

201

om denna icke uppgår till två år) icke ålagts mera än ett disciplinstraff
för förseelse som varit förknippad med ett mindre gott uppförande: ''Val''.

För övriga: ’Försvarligt’.

Då avsteg göres från dessa grunder skall anledningen härtill särskilt angivas.

Vid Karlskrona kustartilleriregemente tillämpas åter följande normer:

Vederbörande straffri under de senaste två åren (under anställningstiden
om avsked erhålles före två års tjänst) samt lägst betyget 9 i uppförande
vid avskedet: ’Utmärkt väl’.

Vederbörande tilldelad ett eller två disciplinstraff under de senaste två
åren (under anställningstiden om avsked erhålles före två års tjänst) samt
lägst betyget 8 i uppförande vid avskedet: Väl''.

För övriga: ''Försvarligt’.

Upprepade gånger har av manskap, som avgått från fast anställning vid
krigsmakten, anförts klagomål hos militieombudsmannen över att det vitsord
som tilldelats vederbörande i avskedspasset varit lägre än det, vartill
han skulle ha gjort sig förtjänt. I de förklaringar som vederbörande chefer
avgivit i anledning av klagomålen hava skilda uppfattningar kommit till
synes beträffande principerna för vitsords avgivande, och betygsättningen
har därför motiverats på skilda sätt. Ehuru det kunnat konstateras att
till följd av de olika bedömningsgrunderna stor brist på enhetlighet blivit
rådande vid betygsättningen hava, i brist på närmare föreskrifter beträffande
grunderna för denna, klagomålen i de flesta fall icke kunnat föranleda
någon vidare åtgärd från militieombudsmannens sida.

Olägenheterna av detta tillstånd hava visat sig vara betydande. Sedan
på grund av de strängare sekretessbestämmelserna straffregisterutdrag icke
längre kan erhållas i samma utsträckning som tidigare, hava avskedspassens
vitsordsuppgifter erhållit ökad betydelse med hänsyn till civilanställningsfrågan.

I fråga om civilanställning vid statliga verk och inrättningar gäller enligt
kungl. cirkuläret den 11 september 1936 att militärmanskap och f. d. militärmanskap
under vissa angivna förutsättningar äger företräde vid tillsättande
av statlig civil eller civilmilitär befattning. Bland förutsättningarna
härför ingår icke något krav på att vederbörande för att få ifrågakomma
till sökt anställning skall hava erhållit visst lägsta avskedsvitsord; överhuvud
taget finnes i cirkuläret icke någon föreskrift om huru vederbörande skall
hava skickat sig under den militära tjänstetiden för att han skall äga rätt
att få ifrågakomma.

Styrelsen för försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå har i ett
till mig den 13 februari 1939 avgivet yttrande anfört, att civilanställningsbyrån
för egen del fäste endast föga avseende vid tilldelat avskedsvitsord då
byrån skulle avgiva yttrande rörande den ordning i vilken civilanställningssökande
borde ifrågakomma till anställning. Byrån toge i första hand hänsyn
till det yttrande som respektive civilanställningskommission avgivit om

202

sökandes lämplighet. Styrelsen meddelade emellertid, att vissa statliga myndigheter
plägade infordra särskilda upplysningar i fråga om sådana sökande
som icke erhållit högsta vitsordet.

Att meddelade vitsord i avskedspass icke utan kompletterande utredning
kunna läggas till grund vid bedömandet av avskedat manskaps lämplighet
för civilanställning innebär givetvis stora olägenheter, vilka kunna bliva
ganska allvarliga i de fall då möjlighet icke föreligger att erhålla dylik ytterligare
utredning. Detta gäller framför allt då fråga är om anställning vid
icke statliga företag. Vid jämförelse mellan flera anställningssökande inbördes
har man i sådana fall endast vitsorden att hålla sig till. Hava dessa icke
givits efter enhetliga grunder, löper man risken att jämförelsen ger orättvist
resultat.

De huvudsakliga anmärkningar som kunna riktas mot de nuvarande betygsättningsgrunderna
äro följande:

1) Ovisshet råder huruvida vitsordet skall avse endast vederbörandes ''uppförande’
eller om det skall innebära ett mera allmänt betygsättande av
tjänstgöringen och alltså omfatta ett bedömande av dugligheten i tjänsten.
Den vanligaste uppfattningen torde vara att vitsordet skall hava den förstnämnda,
mera inskränkta omfattningen. Att märka är emellertid, att föreskrifterna
för tjänsten vid Stockholms örlogsstation uttryckligen stadga att
godkänd tjänstbarhet fordras för att vitsorden ''utmärkt väl’ och ''väl’ skola
få föreslås, och att man även i andra fall utan dylika föreskrifter visat
sig vara benägen att låta sin kännedom om vederbörandes tjänstbarhet influera
även vid ett bedömande enbart av uppförandet.

2) Olika uppfattningar råda huruvida vitsordet skall avse endast eller huvudsakligen
den del av tjänstetiden som ligger närmast avskedet eller om
samma avseende bör fästas vid allt som under hela tjänstetiden förekommit
av beskaffenhet att kunna influera på ett bedömande av vederbörande. Det
må erinras om att enligt bestämmelserna för marinen fordran uppställes på
att den avskedade viss tid före avskedet — fyra år vid flottan, två år vid
kustartilleriet -— skall hava varit ostraffad — eller ej straffad för förseelse
som varit förknippad med mindre gott uppförande — för att han skall kunna
ifrågakomma till vitsordet ''utmärkt väl’.

3) Enighet råder icke om vilket vitsord som bör vara så att säga normalvitsord.
På vissa håll — måhända de flesta — tilldelar man den avskedade
högsta vitsord därest man icke haft något särskilt att erinra mot honom.
Några chefer tillämpa emellertid en annan, vida strängare princip och fordra
att vederbörande skall hava särskilt utmärkt sig för att kunna erhålla högsta
vitsord. Denna ståndpunkt har kommit till uttryck i vissa truppförbandschefers
yttranden över klagomål från avskedade som, trots att de varit ostraffade,
icke erhållit högsta vitsord. Det har då, under vitsordande av att den
avskedade icke gjort sig skyldig till något straffbart, anförts att han icke
visat sådana egenskaper under sin tjänstetid att han gjort sig förtjänt av
högsta vitsord, vilket borde reserveras för dem som i alla hänseenden skött

203

sig mönstergillt; detta vitsord skulle sålunda utgöra eu särskild sporre och
belöning för de skötsamma. De befälhavare vilka intagit denna ståndpunkt
hava i sina yttranden frågat, vilket vitsord som skulle givas den som under
sin tjänstetid ådagalagt klanderfritt uppförande, stor plikttrohet, ansvarskänsla
och full pålitlighet, om vitsordet ''utmärkt väl’ skulle kunna givas
även åt den som icke ådagalagt samma berömvärda egenskaper; det vore icke
skäligt att personer som icke i dessa hänseenden vore likvärdiga erhölle
samma vitsord.

Enligt min mening är det av stort värde, särskilt med hänsyn till civilanställningen,
att manskap som avgår ur tjänst vid krigsmakten även i fortsättningen
erhåller ett vitsord motsvarande det nu i avskedspass angivna
vitsordet över huru vederbörande skickat sig under anställningen. För att
detta vitsord skall kunna fylla sin funktion och utgöra en så långt möjligt
är rättvis värdemätare individerna emellan är det oundgängligt, att över hela
linjen enhetliga grunder tillämpas vid vitsordets fastställande. Vad först
beträffar frågan, huruvida vitsordet skall avse endast ’uppförandet’ i egentlig
mening eller om det dessutom bör innefatta ett bedömande av vederbörandes
allmänna duglighet, anser jag det förstnämnda alternativet vara det riktiga.
Skalan för vitsordet, vilken endast upptager tre olika betyg och som torde
böra bibehållas, är nämligen alltför grov och schematisk för att möjliggöra
en värdering av dugligheten om denna värdering skall kunna vara till någon
ledning. Erhållna betyg under genomgångna skolor och annan utbildning,
befordringar in. m. kunna härvidlag i stället åberopas. Vidare anser jag det
tämligen självklart att vid bedömandet av uppförandet särskild hänsyn bör
fästas vid förhållandena under den senare delen av tjänstetiden. Det skulle
onekligen innebära en icke påkallad stränghet om ett underbefäl vid avgången
ur tjänst efter en lång tjänstetid skulle på grund av t. ex. en arrestbestraffning
i början av tjänstetiden erhålla lägre vitsord än det högsta, trots
att han under den återstående tiden skött sig exemplariskt. Möjligen kan
det vara erforderligt att föreskriva att endast bestraffningar som ålagts inom
viss tidrymd före avskedet må öva inverkan på vitsordet. Vad slutligen angår
frågan vilket betyg som bör vara ’normalbetgg’ anser jag att denna icke
rimligen kan besvaras annorlunda än att den avskedade bör erhålla högsta
vitsord, därest icke något särskilt förekommit av beskaffenhet att böra föranleda
lägre vitsord för honom. Denna princip är allmänt gällande vid de
civila skolornas betygsättande av lärjungarnas uppförande. Lägre betyg än
det högsta utgör ''sänkt sedebetyg’; utdelande av sådant lägre betyg innebär
en mycket allvarlig anmärkning, vilket både den betygsättande och lärjungen
äro fullt medvetna om. Denna uppfattning, nämligen att tilldelandet av annat
vitsord än det högsta innebär en ''prickning’, torde även vara den dominerande
inom det militära och har kommit till uttryck i samtliga de hos militieombudsmannen
anförda klagomålen på detta område. Den är därför oförenlig
med en betygsättningsprincip enligt vilken etl lägre vitsord skulle vara

204

normalvitsord och det högsta skulle förbehållas dem som gjort sig förtjänta
av en särskild utmärkelse.

På grund av den betydelse de nu berörda frågorna äga för det fast anställda
manskapet, särskilt med hänsyn till övergången från militär till civil
tjänst, har jag härmed velat för Eders Kungl. Maj:t anmäla detta ärende för
den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna omständigheterna föranleda.»

6. Angående upphörande av gällande bestämmelser om betyg för tjänstbarhet
oeh uppförande för underofficerare vid flottan.

Härom avlät militieombudsmannen den 31 oktober 1939 följande framställning
till Konungen:

»Vid upprepade tillfällen har jag, i anledning av härstädes anförda klagomål
eller eljest, haft anledning att uppmärksamma den vid flottan jämlikt
föreskrifter i reglemente för marinen förekommande betygsättningen för
underofficerare av 2. graden i fråga om tjänstbarhet och uppförande. Enligt
nämnda reglemente, provisorisk del I, Flottan, § 22 mom. 11 erhåller
underofficer av 2. graden under sin anställning betyg för tjänstbarhet och
uppförande, vilka betyg i tillämpliga delar bestämmas enligt de grunder,
som beträffande dylik betygsättning angivas i gällande skolreglemente för
flottans manskap, d. v. s. efter en 10-gradig skala. Betygen avgivas i land
av den chef (befälhavare) eller eljest den officer eller vederlike, under vilken
vederbörande underofficer tjänstgjort, varje år i slutet av oktober månad eller
eljest då på grund av ombyte av befattning, ålagd bestraffning eller av
annan anledning betyg anses skola sättas. Uppgift om betygen skola insändas
till vederbörande stationschef. Om betygsättning ombord äro föreskrifter
meddelade i del II av reglementet, § 97 mom. 2, däri stadgas, att för varje
underofficer av 2. graden som avgår från fartyget, så ock för varje sådan
underofficer vid expeditions slut eller när fartygschefen dessförinnan avgår
från befälet, fartygschef skall dels avgiva betyg för uppförande och tjänstbarhet
samt övriga uppgifter å vederbörligt utdrag ur rullan över underofficerare,
dels ock å utdraget införa under kommenderingen erhållna bestraffningar.
Fartygschefen skall avlämna sålunda kompletterade utdrag
vid kommenderingens slut till chefen för underofficers- och sjömanskårerna
(stationschefen) vid den station, där fartyget avmönstras, och i övriga fall
till den befälhavare, under vilken underofficer ställes.

De återgivna stadgandena i reglemente för marinen, provisorisk del I,
§ 22 mom. 11, äro ordagrant lika lydande med de i 1931 års upplaga av
reglementet intagna. Före den 1 juli sistnämnda år gällde emellertid motsvarande
föreskrifter om betygsättning även beträffande flaggunderofficerare.

Anledningen till denna betygsättning av flottans underofficerare, vilken
saknar motsvarighet inom övriga försvarsgrenar, uppgives vara den att på
grund av de ofta växlande tjänstgöringsförhållandena och korta kommen -

205

deringarna säker kännedom om vederbörandes lämplighet och kvalifikationer
icke skulle kunna vinnas utan att varje särskild tjänstgöringsperiod
betygsattes för sig av den officer som varit vederbörandes chef.

De anförda synpunkterna må äga ett visst berättigande men torde av skäl
som nedan anföras likväl icke kunna motivera ett bibehållande av betygsättningssystemet.
En betygsättning sådan som den vilken tillämpas beträffande
flottans underofficerare kan med fördel tillämpas inom en skolklass
eller annan undervisnings- eller utbildningsavdelning, där en lärare
har att sätta betyg för samtliga elever generellt eller i ett eller flera ämnen.
Endast under dylika förhållanden givas förutsättningar för att betygen bliva
rätt avvägda sinsemellan, vilket är det främsta villkoret för att de skola kunna
anses rättvisa. Finns icke denna enhetlighet i bedömningen saknas därmed
också själva förutsättningarna för att tillämpa en betygsättning efter
en noga specificerad betygskala. Vid den nu ifrågavarande betygsättningen
för underofficerare saknas denna erforderliga enhetlighet i särskilt hög grad.
Detta gäller i synnerhet betygsättningen för tjänstbarhet, eftersom uppförandebetyget
som regel sättes till 10, därest ingen särskild anmärkning finnes
att framställa mot vederbörande. I fråga om tjänstbarheten däremot söker
varje betygsättande chef att göra en så ''rättvis’ bedömning som möjligt
genom att betygsätta tjänstbarheten med den siffra han finner lämplig. Men
därvid tillämpas högst olika principer. I synnerhet gäller detta betygsättningen
första gången den betygsättande har vederbörande under sitt befäl
och sålunda icke förut känner till graden av hans tjänstbarhet. Medan som
liga befälhavare under sådana omständigheter, såvida ingen särskild anledning
till avvikelse finnes föreligga, betygsätta vederbörande med samma
siffra som han erhållit under närmast föregående betygsatt tjänstgöring, tilllämpa
andra den principen att icke giva någon, vars tjänstbarhet de icke
genom personlig erfarenhet känna, högre betyg än godkänd eller något däröver
för att sedermera, i den mån de förvissat sig om vedex-börandes lämplighet,
höja betyget. Det ringa värde som betygen måste hava med dylika
skiftande betygsättningsgrunder synes mig ligga i öppen dag.

Även ur andra synpunkter förefaller mig betygsättningen i hög grad olämplig.
Den kan medföra vissa fördelar på det rena skolstadiet genom att eleverna
därigenom eggas till inbördes tävlan i välförhållande och i inhämtande
av kunskaper. När det gäller flottans underofficerare har man emellertid
att göra med mogna män, ofta i 40—50 års åldern, med flera tiotal års tjänstgöring
vid krigsmakten bakom sig. Man torde icke kunna påstå att betygsystemet
beträffande dem skall kunna verka såsom någon sporre. Om de
icke därförutan hava nödig ambition för skötande av de dem ålagda uppgifterna
torde de icke erhålla sådan genom vetskapen om att deras tjänstbarhet
betygsättes. Om betygsystemet beträffande dem överhuvud har någon
psykologisk effekt torde denna gå i rakt motsatt riktning mot den avsedda
och systemet alltså verka deprimerande genom att det missgynnar de
självständigaste karaktärerna som icke rätta sitt handlande efter hur de
bäst skola kunna vara den betygsättande chefen till lags. .lag har mig även

206

bekant att bland underofficerarna själva betygsystemet anses såsom för
dem ovärdigt och nedsättande.

Den allvarligaste olägenheten med betygsättningen för underofficerarna
synes mig likväl vara att den, hur oenhetlig och ojämnt verkande den, såsom
torde framgå av det ovan anförda, än är, ligger till grund för ifrågavarande
underofficerares befordran till flaggunderofficerare och i mycket
är avgörande för denna.

Bestämmelser om befordran till flaggunderofficer äro meddelade i reglemente
för marinen, provisorisk del I A, § 22, som har följande lydelse:

’1. Underofficer av 2. graden och flaggunderofficer samt förrådsförvaltare
utnämnas (befordras) av vederbörande stationschef medelst fullmakt.

2. För såväl utnämning till underofficer av 2. graden som befordran till
flaggunderofficer vid flottan fordras, att vederbörande är i kroppsligt avseende
duglig för tjänstgöring ombord (mom. 8) samt under fredstid dessutom:
--—-

b) för befordran till flaggunderofficer:

att hava visat framstående duglighet ävensom pålitlighet i tjänsten: samt

att hava väl vitsordat uppförande.

4. Med bibehållande av innehavande beställning på stat kunna flaggkorpraler
och underofficerare av 2. graden utnämnas eller befordras i flottan
eller i marinen inom underofficerskåren enligt följande grunder:

a) utnämning till underofficer av 2. graden eller befordran till flaggunder -olficer i flottan kan, under i mom. 2 angivna villkor, äga rum, då så av stationschefen
prövas nödvändigt med hänsyn till tjänstens krav eller på grund
av rådande befordringsförhållanden rättvist och lämpligt;

b) utnämning till underofficer av 2. graden eller befordran till flaggunderofficer
i marinen kan vid avskedet eller eljest äga rum såsom erkännande
för under tjänstgöringen ådagalagt synnerligt nit och intresse.

5. Den ordning, vari därav förtjänta skola förekomma såväl till utnämning
till underofficer av 2. graden som till befordran till flaggunderofficer,
bestämmes, med iakttagande av vad i mom. 6 sägs, av deras tjänsteålder
(tur), såvitt icke i särskilt fall företräde anses böra lämnas någon, som därav
gjort sig synnerligen förtjänt.

6. Ledigbliven underofficersbeställning återbesättes vid vederbörlig örlogs station

beträffande beställning för flaggunderofficer genom befordran av en
underofficer av 2. graden (genom att tilldelas en flaggunderofficer i flottan)
oberoende av yrkesgren,---

7. Vid utnämning eller befordran till och inom underofficerskåren avgives
yttrande av en befordringskommission enligt vad därom särskilt stadgas.

Underofficer, som utnämnts eller befordrats i flottan, tilldelas, därest ej
särskilda omständigheter till annat föranleda, i mån av uppkommen ledighet
i tur motsvarande beställning vid flottan, utan att yttrande av befordringskommissionen
erfordras.’

207

1 1931 års upplaga av reglementet hade motsvarande stadganden i § 22
mom. 2 följande lydelse:

''För såväl utnämning till underofficer av 2. graden som befordran till
flaggunderofficer vid flottan fordras, att vederbörande är i kroppsligt avseende
duglig för tjänstgöring ombord (mom. 8) samt under fredstid dessutom:
—

b) för befordran till flaggunderofficer:

att hava visat framstående duglighet ävensom pålitlighet i tjänsten;

att hava väl vitsordat uppförande; samt

att innehava en tjänstetid såsom underofficer av 2. graden av minst 5 år
eller ock en sammanlagd tjänstetid såsom flaggkorpral och underofficer av
2. graden av minst åtta år, varav minst två år såsom underofficer av 2. graden.
’

Den häremot svarande bestämmelsen i 1915 års upplaga av reglementet, §
29 mom. 2, var av följande lydelse:

''Till flaggunderofficerare befordras förtjänta underofficerare av 2. graden,
vilka innehava en tjänstetid i denna grad av minst två år och vilka under de
senaste fem åren icke hava haft lägre betyg för tjänstbarhet och uppförande
än 6.’

Medan sålunda ifrågavarande reglemente enligt 1915 års lydelse såsom
förutsättning för befordran till flaggunderofficer föreskrev, bland annat, att
vederbörande skulle innehava viss minimitjänstetid såsom underofficer av 2.
graden samt under viss tid, de senaste fem åren, hava haft visst minimibetyg
för tjänstbarhet och uppförande, verkställdes år 1931 bland annat den ändringen
i ifrågavarande bestämmelser att kravet på visst minimibetyg under
de senaste fem åren ersattes med en föreskrift att vederbörande skulle hava
visat framstående duglighet och pålitlighet i tjänsten samt hava väl vitsordat
uppförande. Det angavs sålunda icke någon viss tid under vilken vederbörande
skulle hava uppfyllt dessa kvalifikationer. Genom de år 1937 verkställda
ändringarna i bestämmelserna borttogs jämväl föreskriften om viss
minimitjänstetid.

Man skulle med denna utveckling av bestämmelserna om villkoren för befordran
av underofficer av 2. graden till flaggunderofficer vara benägen afl
tro att betygsättningen kommit att spela en allt mindre roll och att befordringarna
skedde efter ett mera fritt och allsidigt bedömande av vederbörandes
lämplighet och förtjänst. Så är emellertid ingalunda förhållandet. Särskilt
belysande för vilken egendomlig tillämpning som gives befordringsbestämmelserna
och vilken vikt som, långt utöver rimliga gränser, tillägges
många år gamla tjänstbarhetsbetyg äro de klagomål som under 1938 hos mig
anfördes av eu underofficer vid Karlskrona örlogsstation.

I en den 21 mars 1938 hit inkommen skrivelse anhöll maskinisten av 2.
graden Hjalmar Andersson om mitt uttalande, huruvida det kunde anses
riktigt att ett av särskilda krigsrätten för kustflottan meddelat utslag, varigenom
Andersson för vållande till annans död samt vårdslöshet i honom
åliggande tjänsteplikt ådömts disciplinstraff, åberopades såsom skäl mot be -

208

fordran, då Andersson sedermera av krigshovrätten blivit frikänd från ansvar.

Sedan jag genom skrivelse den 24 mars 1938 anmodat chefen för Karlskrona
örlogsstation att inkomma med yttrande i ärendet, anförde stationschefen,
numera konteramiralen Helge Friis, i skrivelse den 30 i nämnda månad
följande: Beträffande befordran till flaggunderofficer föreskreves i reglementet
för marinen del I A 1937 § 22 punkt 2 b) bland annat, att vederbörande
för befordran skulle hava visat framstående duglighet ävensom
pålitlighet i tjänsten. För bedömande av dugligheten i tjänsten avgåves
betyg för tjänstbarhet, vilka bland annat tjänade chefen för örlogsslationen
till ledning vid avgörandet av befordringsfrågor. Enligt sedan lång tid tillbaka
tillämpade, på erfarenhet grundade normer skulle vederbörande för
att kunna komma i fråga till befordran hava erhållit vissa minimibetyg beträffande
såväl tjänstbarhet som uppförande. Dessa fordringar uppfylldes
icke av Andersson, varför han icke befordrats i tur utan blivit förbigången
hösten 1936. Andersson hade av särskilda krigsrätten å kustflottan
dömts till 15 dagars vaktarrest för vållande till annans död samt för fel
i tjänsten i visst hänseende, men krigshovrätten hade funnit att det icke
kunde anses otvetydigt framgå, att Andersson gjort sig skyldig till vårdslöshet
i tjänsten, varför den mot Andersson förda talan icke kunnat bifallas.
Även om Andersson således icke skulle anses hava visat vårdslöshet i
tjänsten, vore dock steget därifrån till framstående duglighet så stort, att
den inträffade händelsen -— icke krigsrättens eller krigshovrättens utslag
— givetvis komme att tagas i betraktande, om Andersson någon gång i
framtiden i övrigt skulle fylla fordringarna för befordran enligt vid stationen
tillämpade normer.

Sedan yttrandet utställts till påminnelser av Andersson, inkom från denne
den 19 april 1938 en skrift, däri anfördes i huvudsak följande: Emedan
chefen för örlogsstationen bland annat som skäl för utebliven befordran
åberopat Anderssons tjänsteduglighet och uppförande, ville Andersson bemöta
dessa påståenden. Han hade under hela sin femtonåriga tjänstetid
såsom underofficer av 2. graden haft högsta betyget, 10, i uppförande. Sedan
sex år tillbaka, eller från oktober 1932, hade han vid tjänstgöring å
varvet haft tjänstbarhetsbetyget 8, vilket betyg i mars 1938 höjts till 9.
Vid tjänst ombord hade han under hela sin tjänstetid som underofficer av
2. graden ej haft lägre betyg än 8 i tjänstbarhet, men väl högre. Under
åren 1926—1932 hade Andersson för tjänst å varvet haft betygsgraden 7 i
tjänstbarhet. Åren 1919—1926 hade Andersson för tjänst å varvet haft
betygsgraden 8. Betyget 7 gåves i de fall då någon utfört ett ''mindre värdigt’
arbete eller gjort sig skyldig till tjänstefel, men det kunde även — såsom
i Anderssons fall — utdelas i bestraffande syfte. Denna betygsättning
hade icke varit rättvis. Den hade föranletts därav att Andersson i
skrivelse till Kungl. Maj:t rörande lön under sjukdom, som Andersson år
1931 ådragit sig i tjänsten, åberopat den olämpliga behandling Andersson
varit utsatt för. Efter denna händelse hade Andersson vintern 1931—1932

209

tjänstgjort å pansarskeppet Sverige (varvstjänstgöring) och hade då blivit
tilldelad det ansvarsfullaste arbetet bland maskinisterna. Andersson
hade vid betygsättningen erhållit betygsgraden 7 utan att dock uppbördsmaskinisten
ombord blivit tillfrågad, oaktat han vore den ende som kände
till maskinisternas arbetsprestationer och brukade anmodas avgiva förslag
vid betygsättningen. Därefter hade Andersson tjänstgjort å torpedkryssaren
Örnen (likaledes varvstjänstgöring) för vilken tjänstgöring han av
uppbördsmaskinisten erhållit förslagsbetyget 8. Betyget hade dock bestämts
till 7. Andersson hade år 1932 hos varvschefen anhållit om undersökning,
varför hans arbetsduglighet åren 1931—1932 ej kunnat värdesättas
högre än med betygsgraden 7, men då varvschefen ansett detta betyg
mycket bra och trott att det ej skulle inverka menligt på Anderssons befordran,
hade Andersson återkallat sin anhållan. I februari 1937 hade Andersson
hos chefen för örlogsstationen anhållit om undersökning beträffande
samma sak, men Andersson hade ännu ej fått något svar. Andersson
anhölle därför att saken måtte bliva föremål för utredning, så att Andersson
erhölle det betyg han borde haft och som svarade mot hans arbetsduglighet.
Andersson ansåge det anmärkningsvärt, att Friis kunde lasta honom
för ett straff som han frikänts från. Än mera anmärkningsvärt ansåge
Andersson det vara att Friis kunnat påstå, att olyckshändelsen uppkommit
genom att Andersson varit i saknad av framstående duglighet och
pålitlighet i tjänsten. Häremot ville Andersson åberopa, att han vid berörda
tid för tjänst ombord haft betygsgraden 9 i tjänstbarhet, vilket vore
praktiskt taget det högsta betyg som gåves, då betygsgraden 10 hörde till
undantagen. Sedan krigsrättens utslag meddelats hade betyget sänkts till
8 men efter krigshovrättens friande utslag hade det icke — såsom rätteligen
bort ske — åter höjts. Även den som hade betygsgraden 8 uppfyllde
emellertid enligt av chefen för örlogsstationen åberopad norm fordringarna
för befordran. Eftersom Andersson sedan oktober 1932 icke haft lägre
betyg än 8 i tjänstbarhet hade han -— då enligt reglementet för marinen
för befordran till flaggunderofficer erfordrades att hava varit underofficer
av 2. graden i minst fem år samt att hava visat framstående duglighet ävensom
pålitlighet i tjänsten — enbart sedan sist angivna tid uppfyllt de fordringar
reglementet föreskreve för befordran. Vidare ville Andersson framhålla,
att han ej befordrats till flaggunderofficer i flottan trots alt han vore
ständigt inkallad och varit underofficer av 2. graden vid flottan å aktiv stat
och övergångsstat i sammanlagt lä år. Chefen för örlogsstationen hade under
våren 1938 till flaggunderofficer i flottan befordrat en person, som ej
varit underofficer av 2. graden vid flottan och endast tjänstgjort som underofficer
av 2. graden i flottan (> månader. Hela den övriga tiden hade
han kunnat ägna sig åt sin privata anställning. Med stöd av vad Andersson
sålunda anfört anhölle Andersson om besked, hur den bestraffning han
ådömts av krigsrätt men därefter frikänts från av krigshovrätten skulle tolkas
ävensom beträffande frågan, huruvida han uppfyllde fordringarna för
befordran till flaggunderofficer. Därest ej den av Andersson påtalade be -

14 .7.9.90.?.''), MiUtieombudsmannem ämbelsberältelse.

210

tygshistorien, som låge 6 år tillbaka i tiden, behövde utredas, anhölle Andersson
att den ej heller skulle inverka menligt å hans vidare befordran.

Vid skrivelsen voro fogade dels utdrag av rullan för Andersson, vilket
utdrag bestyrkte riktigheten av Anderssons i skrivelsen lämnade uppgifter
om honom tilldelade betyg, dels ock två brev från flaggmaskinisten Marcus
Petersson till Andersson, det ena brevet dagtecknat den 20 maj 1932,
innehållande att Petersson hade Anderssons arbetsduglighet vid tjänstgöring
å pansarskeppet Sverige i mycket friskt minne, varför Petersson allra
minst givit betyget 7, samt att Andersson av uppbördsmaskinisten å torpedkryssaren
Örnen erhållit förslagsbetyget 8, det andra brevet dagtecknat
den 30 maj 1932, innehållande uppgift av Petersson att från honom icke
infordrats något betyg för Andersson och att, om så varit fallet, Petersson
icke skulle hava satt betyget 7.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen i skrivelse den 20 juli 1938 till Friis bl. a. följande:
Sedan krigshovrättens utslag vunnit laga kraft, hade man vid bedömande
av Anderssons förhållande i tjänsten att utgå från att någon försummelse
från hans sida icke förelupit vid ifrågavarande tillfälle. Man vore vid sådant
förhållande icke berättigad att på grund av den inträffade dödsolyckan
ifrågasätta Anderssons ''framstående duglighet och pålitlighet i tjänsten’.
Då av Friis yttrande framginge att frågan om Anderssons befordran
stode öppen, ansåge sig tjänstförrättande militieombudsmannen icke för
det dåvarande böra ingå på den av Andersson i hans senaste skrift berörda
betygsättningen vid örlogsvarvet under åren 1926—1932. De av honom anmärkta
förhållandena syntes för övrigt ligga alltför långt tillbaka i tiden
för att de i och för sig kunde antagas öva någon avgörande inverkan på
befordringsärendets fortsatta behandling.

I en den 14 november 1938 hit inkommen skrift anförde Andersson —
under hänvisning till de av honom tidigare åberopade handlingarna —
i huvudsak följande: I mars månad 1938 hade Anderssons rulla insänts till
varvet för avslutning i och för eventuell befordran. Anderssons betyg hade
då varit 8 men hade blivit höjt till 9, och det hade därjämte till chefens
för örlogsstationen expedition meddelats att detta betyg icke givits med
tvekan. Då nu åtta månader senare befordringar åter ägt rum, hade Andersson
icke blivit uppsatt på förslag, oaktat han fått 9 i betyg jämte särskilt
vitsord. Eftersom tjänstförrättande militieombudsmannen i sin skrivelse
den 20 juli 1938 förklarat att de av Andersson anmärkta förhållandena beträffande
betygsättningen vid örlogsvarvet under åren 1926—1932 synts
ligga alltför långt tillbaka i tiden för att de i och för sig kunde antagas öva
någon avgörande inverkan på befordringsärendets behandling, kunde Andersson
icke förstå anledningen till sin uteblivna befordran, såvida icke
hans första skrift till militieombudsmannen kunde utgöra anledningen. Andersson
ville ytterligare poängtera att det honom tilldelade betyget 7 i tjänstbarhet
icke givits med hänsyn till hans arbetsförmåga samt hänvisade härutinnan
till de av honom förut åberopade handlingarna. Han hade icke fått

211

lägre betyg än 8 av någon arbetsledare under vilken han tjänstgjort. De
som satt betyget 7 kunde icke hava haft kännedom om Anderssons arbetsprestationer,
enär de från kontorsstolen icke vare sig kunnat eller haft
skyldighet att följa eller kontrollera av Andersson utförda arbeten. Detta
kunde däremot arbetsledaren, vilken alltid vore ombord och i kontakt med
underlydande personal. — För befordran till flaggunderofficer fordrades enligt
reglementet för marinen bl. a. att hava visat framstående duglighet och
pålitlighet i tjänsten, vilket motsvarade betyget 8. Om enbart de sex senaste
åren toges i betraktande, hade Andersson uppfyllt måttet för befordran
både enligt reglementet och enligt de normer som av chefen för
Karlskrona örlogsstation tillämpades vid befordran. Om det vore nödvändigt
att tiden dessförinnan skulle inverka menligt på Anderssons befordran,
anhölle Andersson om utredning för att få utrönt vari anledningen kunde
vara till betyget 7, då arbetsledare varunder Andersson tjänstgjort icke givit
lägre betyg än 8. Hade betyget 7 givits Andersson av arbetsledare, hade Andersson
naturligtvis icke haft anledning draga saken inför militieombudsmannen.
Som ung maskinist av 3:e och 2:a graden (åren 1918—1926) hade
Andersson haft betyget 8, men därefter, då åren gått och Andersson förvärvat
större erfarenhet och mera praktik i yrket, hade betyget å Anderssons
arbetsduglighet blivit nedsatt till 7. En sådan åtgärd kunde icke försvaras,
utan hade betyget 7 tillkommit på det sätt Andersson i sin första
skrift omtalat. Andersson anhölle att denna för honom så viktiga fråga
bleve utredd. Om han fortfarande skulle nödgas bära mindervärdighetsmärket,
vore detta ett dåligt tack för 33 års tjänstgöring vid flottan.

Sedan jag med anledning av denna skrift anhållit att chefen för marinen
måtte infordra yttrande från chefen för Karlskrona örlogsstation samt inkomma
med nämnda yttrande jämte eget utlåtande i ärendet, insände chefen
för marinen vice amiralen C. L. de Champs med skrivelse den 17 december
1938 yttrande den 22 november 1938 av Friis, vari denne i huvudsak
anförde följande: De normer som sedan länge tillämpats vid Karls krona

örlogsstation vid avgörande av befordringsfrågor och varifrån avsteg
endast gjordes i mycket sällsynta undantagsfall (tillfälligt nedsatt tjänstbarhet
på grund av sjukdom eller dylikt) vore hland annat att underofficer
av 2. graden för befordran till flaggunderofficer i medelbetyg för hela sin
tjänstgöring såsom underofficer av 2. graden skulle hava betyget 8 såväl
ombord som i land samt minst samma betyg vid tiden för befordran. Andersson
hade vid tiden för Friis föregående yttrande icke uppfyllt kravet på
medelbetyg för tjänstbarhet i land samt gjorde det icke heller nu. Om
emellertid ifrågavarande krav på betyg i framtiden komme att uppfyllas,
vilket, om nuvarande tjänstbarhetsbetyg finge bibehållas, beräknades ske
i början av 1940, avsåge Friis att på vanligt sätt, efter befordringskommissionens
hörande, överväga Anderssons befordran till flaggunderofficer. Beträffande
övriga i Anderssons skrivelse framförda klagomål m. m. finge
Friis framföra följande. Att Anderssons rulla i mars månad 1938 avslutats
för ''befordran’ vore icke riktigt, men väl att Friis vid detta tillfälle infordrat

212

betyg för honom. Även om detta tjänstbarhetsbetyg blivit 10, hade medelbetyget
ej räckt till för befordran enligt förut angivna normer, vilket Friis
varit fullt medveten om innan betyget infordrades. Beträffande tjänstbarhetsbetyget
7 som tilldelats Andersson under tiden den 20 augusti 1926—
den 20 april 1932 av tre olika chefer eller tjf. chefer för ingenjördepartementet,
så syntes av dessa betyg, vilka för en underofficer av 2. graden
måste anses låga, med full tydlighet framgå att Anderssons arbete under denna
tid icke varit av den art att det kunde anses hava sammanhängt med
framstående duglighet. Anderssons påstående att betygen satts från ''kontorsstolen’
i avsikt att ''bestraffa'' syntes ej förtjäna att bemötas. Av det anförda
syntes framgå att Andersson väl kände till anledningen till att han
icke befordrats och att han alltså, trots att han i sina skrivelser icke alltid
klart uttryckt detta, vore medveten om att han ej uppfyllde de å örlogsstationen
sedan gammalt tillämpade normerna för befordran till flaggunderofficer.
Anderssons skrivelser vore alltså att anse såsom klagomål över de
honom av cheferna för ingenjördepartementet under åren 1926—1932 tilldelade
tjänstbarhetsbetygen, snarare än klagomål över utebliven befordran,
ehuru Andersson därvidlag ofta sammanblandade orsak och verkan. Någon
utredning angående befogenheten av dessa betyg, vilka avgivits under
tjänsteansvar av Anderssons chefer, syntes vara utesluten samt även så
gott som omöjlig att genomföra, bland annat på grund av sedan den tiden
inträffade förändringar och dödsfall å örlogsvarvet.

För egen del anförde viceamiralen de Champs i sin skrivelse den 17 december
1938 att av Friis yttrande syntes framgå att Friis vid prövning av
frågan om Anderssons befordran följt gällande föreskrifter ävensom de principer
i övrigt som i befordringsfrågor tillämpades vid örlogsstationen.

Sedan Andersson beretts tillfälle att avgiva påminnelser i anledning av de
av de Champs och Friis avgivna yttrandena, anförde Andersson i en den 2
januari 1939 hit inkommen skrift bland annat följande: Enligt det av Friis
avgivna yttrandet gjordes avsteg från de normer som gällde vid befordran
vid tillfälligt nedsatt tjänstbarhet på grund av sjukdom. Detta hade Andersson
också förmärkt vid andras befordran men hittills icke påtalat. Nu vore
det emellertid så att Andersson under åren 1926—1932, d. v. s. den tid då
hans tjänstbarhet i land åsatts betyget 7, undergått behandling av läkare i
flera års tid för ett svårartat magsår och därjämte i tre månader legat sjuk
i lunginflammation som han ådragit sig i tjänsten samt vissa tider åren 1928,
1929 och 1931 varit sjukskriven för dessa sjukdomar. När det gällt Anderssons
befordran tycktes Friis icke hava beaktat detta utan bestämt hållit
på att Andersson nu efteråt skulle gottgöra åren 1926—1932. Av Friis yttrande
framginge att anledningen till att Andersson ej befordrats vore det
låga tjänstbarhetsbetyget för dessa år. Friis uppfattning att någon utredning
angående det för nämnda år satta tjänstbarhetsbetyget syntes vara utesluten
och även så gott som omöjlig att genomföra delades icke av Andersson.
I varje fall borde väl de av Andersson under samma tid genomgångna sjukdomarna
anses hava inverkat menligt på hans tjänstbarhet. Det som tilläm -

213

pats på andra borde kunna tillämpas även på Andersson. Denne hade sig bekant
att personer befordrats vilka haft 7 i betyg. Han hade emellertid icke
velat åberopa detta tidigare enär ett dylikt påstående ju lätt kunde av myndigheterna
bortförklaras. Anderssons uppfattning vore att från de normer
som icke stode i reglementet kunde göras undantag då så befunnes lämpligt. Av
Friis yttrande framginge att Andersson uppfyllde fordringarna för befordran
beträffande hela sin sjötjänstgöring såsom maskinist eller i 27 år. Beträffande
tjänsten i land hade Andersson uppfyllt fordringarna för befordran
under sistförflutna sex år fyra månader. Med sitt nuvarande betyg i land, 9,
hade Andersson under de 27 månader som han blivit förbigången för befordran
hjälpt upp det för åren 1926—1932 satta betyget så att medelbetyget nu
vore 7.8. Detta innebure att den tid i land som Andersson nu haft medelbetyget
8, vilket vore godkänt för befordran, ökats till sju år sex månader.
Med de goda befordringsutsikter som nu rådde behövde ingen underofficer
av 2. graden stanna länge i denna grad. Om någon liten hänsyn toges till
Anderssons genomgångna sjukdomar, skulle en utredning angående betygsättningen
icke behövas, enär Andersson då skulle uppfylla de fordringar
för befordran som Friis i sitt yttrande åberopat. Andersson ville även framhålla
att han, som år 1926 på egen begäran överförts till övergångsstat, vid
två olika tillfällen begärt att slippa inkallelse till tjänstgöring mer än den
föreskrivna minimitiden eller 60 dagar vartannat år men att denna begäran
av myndigheterna avslagits. Andersson hade därför icke kunnat, såsom andra
underofficerare på övergångsstat vilka icke ständigt inkallats, skapa sig en
framtid i civil verksamhet. Genom att denna möjlighet stängts för Andersson
kändes det särskilt hårt att efter 12 års oavbruten tjänstgöring se alla
möjliga försök göras för att stoppa hans vidare befordran. Med hänsyn till
vad sålunda anförts hemställde Andersson att militieombudsmannen måtte
taga denna hans befordringsfråga under prövning.

Vid skrivelsen var fogad en av Karlskrona sjöunderofficerares sjukkassa
den 31 mars 1924 utfärdad medlemsbok för Andersson, varav inhämtades
att Andersson under åren 1927—1931 uppburit sjukhjälp dels för magsår
den 30 december 1927—den 28 januari 1928, den 13 mars 1928—den 4 april
samma år samt den 6 februari—den 13 mars 1929 dels ock för influensa och
lunginflammation den 1 januari—den 8 mars samt den 14—den 29 mars
1931.

1 en den 1 juni 1939 hit inkommen skrift liar Andersson sedermera anhållit
att till militieombudsmannens kännedom få bringa följande utnämningsärende: En

maskinist av 2. graden på övergångsstat hade erhållit utnämning till
denna tjänstegrad i flottan den 29 maj 1929. Under de tio år som därefter
förflutit hade vederbörande tjänstgjort i land under fyra månader samt icke
alls fullgjort någon sjötjänstgöring. Den övriga tiden hade han kunnat ägna
åt civil verksamhet. Han hade nu, utan att hava varit underofficer av 2.
graden vid flottan, den 31 mars 1939 utnämnts till flaggunderofficer i flottan.
Även om den utnämnde de fyra månader han tjänstgjort såsom under -

214

officer av 2. graden erhållit betygen 8 eller 9 så vore Andersson likväl högre
meriterad eftersom han haft ettdera av dessa betyg under 13 år och 6 månader
och betyget 9 de senaste 2 åren.

Sedan utlåtande från chefen för marinen infordrats med anledning av
Anderssons påståenden i skriften inkom nämnde chef den 19 juli 1939 med
yttrande av Friis ävensom med det begärda utlåtandet. Friis anförde i sitt
yttrande bland annat:

Anderssons sakuppgifter vore i huvudsak riktiga. En jämförelse mellan
Anderssons och den andre underofficerens tjänstgöringsmeriter kunde dock
icke göras. Andersson vore nämligen tvångsvis överförd på övergångsstat
medan den andre frivilligt överförts. Tvångsvis överförda underofficerare
vore skyldiga att inställa sig till tjänstgöring då så påfordrades under det
alt frivilligt överförda endast vore skyldiga att tjänstgöra viss tid under bestämda
perioder. Den förra kategorien åtnjöte högre avlöningsförmåner än
den senare. Vid överföringen till övergångsstat hade man i första hand överfört
sådana underofficerare som önskat överföras. Då övergångsstaten ej
härigenom fyllts hade därefter av de kvarvarande tvångsvis överförts sådana
som vid tiden för överföringen ansetts mindre lämpliga att kvarstå å aktiv
stat. Den av Andersson omnämnde underofficeren hade under sin tjänstgöring
såväl före som efter överföringen till övergångsstat fyllt fordringarna
i betygsavseende för befordran enligt de vid stationen tillämpade normerna.
Då han i övrigt fullgjort stipulerad tjänstgöring och därvid erhållit
ett så gott omdöme att han ansetts förtjänt av befordran hade han även befordrats
till flaggunderofficer i flottan på övergångsstat från och med den 1
april 1939.

I förnyade påminnelser erinrade Andersson bland annat om att han och
den av honom omnämnde underofficeren båda vore maskinister och att de
hade samma tjänstgöring.

Under åberopande av innehållet i de nu gällande bestämmelserna angående
befordran till flaggunderofficerare har chefen för Karlskrona örlogsstation i
anledning av Anderssons klagomål uppgivit att enligt de normer som sedan
länge tillämpats vid örlogsstationen vid avgörande av befordringsfrågor och
varifrån avsteg endast gjordes i mycket sällsynta undantagsfall (tillfälligt
nedsatt tjänstbarhet på grund av sjukdom eller dylikt) bland annat gällde
att underofficer av 2. graden för befordran till flaggunderofficer i medelbetyrg
för hela sin tjänstgöring såsom underofficer av 2. graden skulle hava minst
betyget 8 såväl ombord som i land samt vid tiden för befordran hava minst
samma betyg. Dessa befordringsnormer, mot vilka chefen för marinen i
infordrat yttrande icke framställt någon anmärkning, äro måhända med
hänsyn till innehållet i gällande reglemente för marinen formellt oantastliga.
Deras tillämpning synes emellertid kunna giva resultat vilka måste betecknas
såsom otillfredsställande. Om sålunda en person under en viss tidsperiod,
liggande ganska långt tillbaka i tiden, tilldelats ett något lägre betyg än det
medelbetyg som uppställts såsom minimikrav vid befordran, kommer detta
lägre betyg att inverka lika menligt på hans befordringsutsikter som om han

215

haft detta lägre betyg under lika lång tidsperiod strax före befordringsfrågans
avgörande. Detta kan icke vara rimligt. Givet är nämligen att hans lämplighet
för befordran, därest hänsyn endast tages till betygen, är större i förra
fallet än i det senare.

Behandlingen av förevarande befordringsärende bestyrker min uppfattning
att de vid örlogsstationen tillämpade normerna beträffande ifrågavarande
slag av befordringar icke äro tillfredsställande. Andersson, vilken den 31
december 1918 utnämnts till underofficer av 3. graden och den 18 augusti
1923 utnämnts till underofficer av 2. graden, har under hela sin underofficerstid
haft högsta betyg (10) i uppförande samt sedan år 1932 betyget 8
eller däröver i tjänstbarhet. Även dessförinnan hade Andersson lägst betyget
8 i tjänstbarhet med undantag dels för en kortare period före Anderssons
utnämning till underofficer och dels för tiden den 20 augusti 1926—den
20 april 1932, då han beträffande tjänstbarhet i land hade betyget 7. På
grund av den i anledning härav uppkomna sänkningen av Anderssons medelbetyg
för hans tjänstgöring såsom underofficer har chefen för örlogsstationen
ansett sig icke böra befordra Andersson till flaggunderofficer. Emellertid
synes det mig kunna ifrågasättas huruvida den omständigheten att
Andersson under åren 1926—1932 -— en tidsperiod som ju ligger tämligen
långt tillbaka i tiden — haft lägre betyg i visst avseende, verkligen bör tillmätas
den betydelse den får enligt örlogsstationens befordringsnormer, särskilt
som utredningen torde giva vid handen att det lägre betyget åtminstone
delvis kan hava föranletts av viss nedsättning i Anderssons arbetsförmåga på
grund av sjukdom.

Mitt intryck av att gällande befordringsnormer icke äro tillfredsställande
eller att de i vart fall tillämpats på ett icke tillfredsställande sätt har blivit
ytterligare skärpt sedan jag erhållit kännedom om det av Andersson omnämnda
fallet, då en underofficer av 2. graden befordrats till flaggunderofficer
efter endast fyra månaders tjänstgöring och jag blivit i tillfälle att
jämföra detta befordringsfall med Anderssons.

Det grundläggande felet synes mig emellertid vara den tillämpade betygsättningen
av tjänstbarheten och den stora vikt som tillmätes betygsiffrorna.
Då garanti icke föreligger för att betygsiffrorna giva en relativ rättvisa, d. v. s.
giva uttryck för en fullt riktig avvägning, de betygsatta emellan, av deras
tjänstbarhet, och då det utan tvekan är helt och hållet omöjligt att fullt
rättvist göra en siffermässig, absolut uppskattning av den enskildes tjänstbarhet,
torde det vara uppenbart att erhållna tjänstbarhetsbetyg icke ägna sig
att spela en avgörande roll i befordringsfrågor där det just gäller dels att
tillse att aspiranten fyller vissa minimifordringar, dels alt väga olika aspiranters
meriter mot varandra.

Starka skäl synas mig sålunda tala för att helt slopa gällande bestämmelser
om meddelande av betyg för tjänstbarhet för underofficerare av 2. graden.
Även betygsättningen för uppförande bör emellertid avskaffas, ty om
det är vanskligt alt rättvist betygsätta eu underofficers tjänstbarhet eller eu

216

10-gradig skala är det givetvis helt omöjligt att rättvist betygsätta hans uppförande
efter samma skala. Detta innebär givetvis icke att man enligt min
mening skulle frångå att för befordran av underofficer av 2. graden till flaggunderofficer
kräva att vederbörande skall hava visat framstående duglighet
och pålitlighet i tjänsten samt hava väl vitsordat uppförande. Men bedömandet
av huruvida vederbörande uppfyller dessa krav bör enligt min mening
ske efter friare grunder och mera allsidigt. Har han genomgått föreskriven
utbildning och efter långvarig tjänst och ingående prövning blivit utnämnd
till underofficer av 2. graden och har han utan anmärkning skött de åligganden
han haft under sin tjänstetid i denna grad bör han rimligen anses
uppfylla såväl fordringarna på framstående duglighet och pålitlighet i tjänsten
som kravet på väl vitsordat uppförande. Denna bedömning bör kunna
ske utan anlitande av ett osäkert fungerande och, med hänsyn till de befattningshavare
som skola bedömas, olämpligt betygsystem.

Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
får jag härmed för Eders Kungl. Maj:t anmäla detta ärende
till den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna omständigheterna föranleda.»

7. Angående vissa åtgärder för att underlätta inkallelser av värnpliktiga

till tjänstgöring m. m.

Den 8 november 1939 avlät militieombudsmannen följande skrivelse till
Konungen:

»Såsom allmänt bekant är, förlöpte de under september månad 1939 verkställda
inkallelserna av värnpliktiga till förstärkt försvarsberedskap icke
tillfredsställande. I mycket stor utsträckning rådde bland de värnpliktiga
ovisshet huruvida de voro inställelseskyldiga eller icke. Detta ledde bland
annat till att många värnpliktiga icke inställde sig till tjänstgöring, eller inställde
sig till felaktigt förband.

Min plikt likmätigt har jag sökt fastställa, vilka anledningarna varit till
de sålunda konstaterade bristerna, och utröna genom vilka medel dessa brister
lättast skulle kunna på ett effektivt sätt avhjälpas. Sedan jag erfarit,
att inom arméstaben verkställts en utredning för arméns vidkommande angående
septemberinkallelsernas brister i olika hänseenden, har jag infordrat
och tagit del av resultatet av denna utredning, innefattad i en av översten
S. Ryman avgiven, i september 1939 dagtecknad skriftlig redogörelse. Vidare
har jag under mina efter berörda inkallelser vidtagna inspektioner av
staber, truppförband och rullföringsexpeditioner inhämtat för bedömande
av hithörande frågor erforderliga upplysningar samt med vederbörande befattningshavare
diskuterat vägarna för ett lösande av de föreliggande problemen.
Jag har därvid bland annat tagit del av de skriftliga redogörelser
för erfarenheterna av septemberinkallelserna som rullföringsbefälhavarna

217

avgivit till vederbörande arméfördelningschef. Slutligen har jag även tagit
del av en av befälhavaren för Stockholms stadsrullföringsområde nr 45 den
20 oktober 1939 till chefen för armén avgiven skrivelse med förslag till ändringar
i inkallelseförfarandet m. m. Det införskaffade materialet har därefter
undergått bearbetning på militieombudsmansexpeditionen, därvid även
samtliga för septemberinkallelserna utfärdade kungörelser för alla vapenslagen
undergått granskning.

Det skulle föra för långt att här lämna en redogörelse för alla de anmärkningar
mot inkallelseförfarandet som den verkställda utredningen givit
anledning framställa. Materialet härför är nämligen alltför rikt för att en
detaljerad redogörelse skulle kunna lämnas inom en framställning av rimlig
omfattning. Jag anser mig fördenskull böra begränsa mig till några få
huvudpunkter.

Man har i den hittills synliga diskussionen varit tämligen enig om att
huvudorsakerna till att inkallelserna icke förlöpte på ett tillfredsställande
sätt varit dels att de värnpliktiga visat allt för ringa intresse för saken och
icke nedlagt tillräcklig möda för att hålla reda på sina värnpliktsförhållanden
och utröna huruvida de vore inställelseskyldiga eller icke, dels att inkallelsekungörelserna
varit oriktiga och missvisande, för vilket rullföringsbefälhavarna
skulle bära huvudansvaret.

Emellertid måste man i huvudsak fritaga de värnpliktiga från nyssnämnda
beskyllningar. Det är visserligen riktigt att, såsom jag ovan påpekat,
ett stort antal värnpliktiga underlåtit att inställa sig, trots att de varit
inställelseskyldiga, eller inställt sig vid felaktigt truppförband. Detta har
emellertid genomgående berott på att vederbörande varit i okunnighet om
sin inställelseskyldighet. De fall då värnpliktiga med kännedom om sin inställelseskyldighet
likväl underlåtit att inställa sig äro mycket fåtaliga. Mitt
intryck är att de värnpliktiga på allt sätt bemödat sig om att vinna klarhet
rörande sin inställelseskyldighet. Deras bemödanden hava emellertid ofta
blivit fruktlösa genom att de icke tolkat inkallelsekungörelserna så som
dessa varit avsedda att tolkas. Ofta hava de i sin felaktiga tolkning styrkts
av myndigheter, till vilka de vänt sig med förfrågningar och som ej heller
de kunnat rätt tolka kungörelserna. Det har påpekats, att många feltolkningar
kunnat undgås om de värnpliktiga vid studiet av kungörelserna mera
noggrant rådfrågat sina inskrivningsböcker och jämfört dessas uppgifter med
kungörelsernas. Detta påpekande äger dock sitt berättigande endast till en
viss del, dels emedan ett stort antal inskrivningsböcker innehåller föråldrade
uppgifter om vederbörandes värnpliktsförhållanden, dels emedan
de väsentliga felaktigheterna och övriga bristfälligheterna hos kungörelserna
varit av den art att en jämförelse mellan inskrivningsböckerna och kungörelserna
icke kunnat lämna något bidrag till en sådan tolkning av kungörelserna
som varit avsedd.

Till frågan om inskrivningsböckernas bristfälliga uppgifter om värnpliktsförhållandena
har jag anledning atl återkomma i det följande. Vad
beträffar bristerna i de utfärdade kungörelserna ledde framställda anmärk -

218

ningar visserligen till att ett svårt fel snabbt rättades genom en i radio uppläst
redogörelse från de militära myndigheterna däri även vissa förtydliganden
lämnades, men denna åtgärd har givetvis endast i ringa mån kunnat eliminera
olägenheterna av kungörelsernas brister. De talrikaste feltolkningarna
och missförstånden synas liava orsakats av marinens inkallelsekungörelse,
vilken även lämnar rum för många, synnerligen allvarliga erinringar. Den
synes mig vara ett gott exempel på huru en inkallelsekungörelse under inga
förhållanden hör avfattas och uppställas.

Såsom ovan nämnts synes man i allmänhet hava velat lägga ansvaret för
de oriktiga eller missvisande uppgifterna i kungörelserna på rullföringsbefälhavarna,
vilka skulle sakna nödiga kvalifikationer för att avfatta kungörelser
av ifrågavarande art, särskilt därutinnan att de skulle vara ur stånd
att skriva en för allmänheten begriplig svenska. Detta lastande av rullföringsbefälhavarna
torde emellertid bero på allmänhetens okunnighet i fråga
om arten och omfattningen av rullföringsbefälhavarnas medverkan vid inkallelsekungörelsernas
avfattande och utfärdande. I själva verket har denna
medverkan, vad beträffar kungörelsernas avfattande, varit mycket ringa.
Marinens och flygvapnets kungörelser hava sålunda avfattats centralt inom
vederbörande vapens staber och hava, sedan de tryckts, tillställts rullföringsbefälhavarna,
vilka endast haft att, före utfärdandet, utsätta datum
för första dagen för den förstärkta försvarsberedskapen. Vad åter angår
arméns inkallelsekungörelser så hava dessa visserligen upprättats lokalt,
men även beträffande dem har, i de flesta fall, rullföringsbefälhavarnas
medverkan varit mindre väsentlig. Kungörelserna skola upprättas enligt
formulär som arméfördelningschefen fastställer på inskrivningsbefälhavarens
förslag. I vissa fall har inskrivningsbefälhavarens formulärförslag
uppgjorts i samarbete med rullföringsbefälhavarna, i andra åter hava rullföringsbefälhavarna
icke varit i tillfälle alt påverka formulärens innehåll
trots att de, genom att kungörelserna undertecknats med ''Rullföringsbefälhavaren’
kommit att stå såsom de för kungörelsernas innehåll ansvariga.
Därtill kommer emellertid, att åtminstone ett väsentligt fel, vilket återfinnes
i ett stort antal av arméns kungörelser, enligt vad jag kunnat utröna
härrör, icke från arméfördelningschefer, inskrivningsbefälhavare eller rullföringsbefälhavare,
utan från central myndighet, vars felaktiga uppgifter
endast omsatts i de lokala kungörelserna.

Det är alltså icke heller riktigt att lägga skulden på rullföringsbefälhavarna.
Dessa befattningshavare synas i stället i allmänhet vara förtjänta av
ett erkännande för det i stort sett utmärkta arbete de prestera. Man måste
därvid särskilt beakta att de i stor utsträckning hava att fullgöra sitt arbete
under mycket ogynnsamma förhållanden, särskilt i fråga om tillgång
till ändamålsenliga lokaler, erforderlig biträdeshjälp m. m. Ansvaret för
de oriktiga eller missvisande uppgifterna i kungörelserna bör i stället läggas
på befattningshavare högre upp i den militära organisationen. Den huvudsakliga
anledningen åter till att dessa befattningshavare icke kunnat
bemästra de svårigheter de haft att övervinna torde vara att de icke haft

219

tillräcklig rullföringsteknisk erfarenhet. Säkerligen hade ett bättre resultat
kunnat ernås därest erfarna och kunniga rullföringsbelalhavare varit i tillfälle
att lämna en mera väsentlig medverkan vid kungörelsernas avfattning.
Även de brister i kungörelserna som icke sammanhänga med den onöjaktiga
kännedomen om rullföringstekniken, nämligen vissa kungörelsers olämpliga
uppställning och typografiska utstyrsel, anhopningen av förklarande
text, olämplig och otymplig satsbildning, hänvisningar till generalorder och
andra bestämmelser helt okända för de värnpliktiga m. m., skulle hava
kunnat i huvudsak botas om man velat något mera konsekvent beakta att
kungörelserna avsetts att läsas och om möjligt förstås av allmänheten och
icke endast av myndigheterna. Tyvärr visade det sig nu att det icke endast
var allmänheten utan i stor utsträckning även myndigheterna som missleddes
av kungörelserna.

För avhjälpande av de påtagligaste av de brister i inkallelseförfarandet
som kommo till synes vid septemberinkallelserna har föreslagits, bland annat,
dels att man vid uppgörandet av kungörelser skulle erhålla biträde
av auditörerna eller av andra jurister, dels att man skulle inrätta en ganska
omfattande upplysningsorganisation, bestående av byråer, som skulle träda
i funktion i samband med inkallelser och dit de värnpliktiga skulle äga att
vända sig med förfrågningar angående sina värnpliktsförhållanden. Vad
byråorganisationen beträffar skulle den, såvida den icke skulle givas en
fullständigt orimlig omfattning, orsakande mycket stora kostnader, givetvis
icke kunna beröra mer än ett jämförelsevis ringa antal orter i landet. Redan
härav framgår det begränsade värdet av densamma. Förslaget har
uppenbarligen framkommit därför att vid septemberinkallelserna rullföringsexpeditionerna,
vilka dock äro flera gånger talrikare än de upplysningsbyråer
som enligt förslaget skulle inrättas, blivit till den grad överlupna
med förfrågningar att de, därest de sökt besvara alla frågor, i många
fall icke skulle hava kunnat fullgöra sitt ordinarie arbete. Förslaget har
emellertid även principiella brister. Man vill genom upplysningsorganisationen
söka i görligaste mån råda bot för de missförstånd och den ovisshet
beträffande de värnpliktigas inställelseskyldighet som man förväntar skola
uppkomma vid blivande inkallelser. Skulle man emellertid även vid ett
reviderat och förbättrat inkallelseförfarande anse att behov föreligger av en
särskild upplysningsorganisation utöver den man nu har i ruIlföringsoi-ganisationen,
kan jag icke finna annat än att detta innebär ett underkännande
på förhand av möjligheten att på nöjaktigt sätt genomföra en inkallelse.
Även förslaget att förbättra kungörelserna genom att anlita juridisk sakkunskap
vid deras upprättande torde vara av tämligen begränsat värde.
Vad särskilt auditörernas biträde i denna angelägenhet angår lärer man
icke kunna utgå ifrån alt just dessa befattningshavare äga någon mera ingående
insikt i värnplikts- och rullföringsförhållanden in. m. För övrigt
torde de brister som kunnat konstateras hos inkallelsekungörelserna endast
i mindre utsträckning hava varit av den beskaffenhet att juridisk sakkunskap
varit av särskilt värde för deras undanröjande.

220

Andra vägar för att höja effektiviteten hos inkallelseförfarandet synas
böra beträdas.

Med nuvarande system kommer det alltid att möta svårigheter att i offentlig
kungörelse tillräckligt tydligt och överskådligt angiva vilka värnpliktiga
som avses att inkallas. Skälen härtill äro flera.

Främst bland dessa skäl torde man få ställa den oreda och oklarhet som
vållats därigenom, att under de sista årtiondena nya härordningar så snabbt
avlöst varandra. För närvarande har man att taga hänsyn till icke mindre
än tre härordningar nämligen 1914, 1925 och 1936 års, samtliga med olika
terminologi i fråga om de värnpliktigas indelning i kategorier. Dessa förhållanden
orsaka att uttryck sådana som Vapenför’, ''icke vapenför’, ''linjetjänst’,
''ersättningsreserv’, ''handräckningstjänst’ och ''militärarbetare’ m. fl.
erhålla olika betydelse beroende på vilken värnpliktslag och inskrivningsförordning
som reglerar den värnpliktiges förhållanden.

Inom de olika värnpliktskategoriema har vid de värnpliktigas inskrivning
eller tjänstgöring eller också senare gjorts en omfattande differentiering
i fråga om de värnpliktigas ''uttagning'', ''tilldelning’ och ''användbarhet’ utan
att därvid enhetliga principer blivit följda. Det tillstånd som blivit följden härav
har av en på detta område synnerligen erfaren och kunnig person, nämligen
befälhavaren för Stockholms stadsrullföringsområde nr 45 översten
Uno Brunander betecknats såsom kaotiskt. Detta omdöme torde icke innebära
någon överdrift.

Av grundläggande betydelse för den värnpliktige när han skall söka bedöma
sin eventuella inställelseskyldighet vid en inkallelse är att han vet vilken
årsklass han tillhör. Härvid möta emellertid ofta stora svårigheter.
Årsklassen kan nämligen icke alltid betecknas med det år under vilket den
värnpliktige fyllt tjugu år. Om den värnpliktige utan laga förfall uteblivit
från inskrivning eller från honom åliggande tjänstgöring må det år han uteblivit
icke räknas honom tillgodo såsom tjänsteår i beväringen. Den värnpliktige
kan sålunda icke alltid lita på att den årsklassbeteckning som angives
av hans värnpliktsnummer är riktigt. Visserligen angives i det bevis
om fullgjord mönstring som den värnpliktige erhåller vid den årliga mönstringen
vilken årsklass han tillhör, men ofta undgår denna uppgift hans uppmärksamhet.
Ofta strider den sålunda erhållna uppgiften om årsklass mot
anteckningarna i inskrivningsboken. Det är nämligen synnerligen vanligt
att en omföring av en värnpliktig från en årsklass till en annan icke föranleder
någon rättelse eller komplettering av den värnpliktiges inskrivningsbok,
vare sig detta beror på att boken icke av rullföringsbefälhavaren infordras
för vederbörlig antecknings införande eller, vilket är långt vanligare, på
att den värnpliktige underlåter att ställa sig till efterrättelse rullföringsbefälhavarens
anfordran att insända boken. Själva inskrivningsnumret, som ju
innehåller en uppgift om årsklass (årsgrupp) vid inskrivningen, ändras aldrig
vid omföringar.

Den nyss omnämnda bestämmelsen att värnpliktig icke får räkna sig år
under vilket han utan laga förfall uteblivit från inskrivning eller tjänstgö -

221

ring till godo såsom tjänsteår i beväringen vållar även svårigheter när det
gäller att bedöma vid vilken ålder den värnpliktige övergår från beväringen
till landstormen. Värnpliktig tillhör nämligen beväringen i femton tjänsteår,
icke till viss levnadsålder. Om visst år icke av den värnpliktige får tillgodoräknas
såsom tjänsteår, uppskjutes därmed också inträdet i landstormen.
Då inskrivningsboken ofta saknar anteckning om överföring till landstormen
har den värnpliktige icke alltid så lätt att avgöra om han tillhör beväringen
eller landstormen.

Av grundläggande betydelse för de värnpliktigas tjänstgöring äro även
reglerna om vilket rullföringsområde de värnpliktiga tillhöra. Huvudregeln
är att värnpliktig tillhör det rullföringsområde inom vilket den församling
där han är kyrkobokförd är belägen. Undantag är gjort beträffande värnpliktiga
som äro inskrivna på sjömanshus och äro tilldelade marinen eller
flygvapnet. Dessa tillhöra det sjörullföringsområde till vilket sjömanshuset
hör. Undantaget gäller emellertid icke alla av ifrågavarande kategorier utan
endast värnpliktiga tillhörande beväringen. Samtliga värnpliktiga i landstormen
tillhöra således hemförsamlingens rullföringsområde och landstormsområde.
Värnpliktig i beväringen tillhör i allmänhet det truppförband
som, enligt särskilda bestämmelser, erhåller sina värnpliktiga från det rullföringsområde
eller sjörullföringsområde som den värnpliktige tillhör. En
ändring av kyrkobokföringsförhållandena medför sålunda ofta att en värnpliktig
kommer att tillhöra annat truppförband än förut. En värnpliktig
som är kyrkobokförd i Ystad och tillhör Södra skånska infanteriregementet
kommer, därest han kyrkobokför sig i Simrishamn, att i stället tillhöra Norra
skånska infanteriregementet. Även om han fullgjort en del av sin tjänstgöring
vid det förstnämnda regementet, skall han fullgöra den tjänstgöring
som återstår för honom efter ändringen av kyrkobokföringsorten vid det sistnämnda
förbandet. Det är icke den faktiska bosättningen eller vistelsen utan
den formella kyrkoskrivningen som härvid är avgörande. Även dessa bestämmelser
hava vållat mycken osäkerhet och många missförstånd. För det
första hava de talrika försummelserna beträffande kyrkobokföringsskyldighetens
fullgörande medfört att man icke helt ernått vad man eftersträvat genom
bestämmelserna ifråga, nämligen en viss territoriell uppdelning av de
till olika truppförband hörande värnpliktiga. Vidare hava de värnpliktiga,
i de fall då de fullgjort sina skyldigheter i fråga om ändring i kyrkobokföringen,
ofta icke vetat om de verkningar i fråga om tillhörigheten till truppförband
som ändringen i kyrkobokföringen haft.

Vad jag hittills nämnt har endast varit några brister i själva systemet för
de värnpliktigas rullföring m. in. som medverkat till att inkallelseförfarandet
fungerat mindre tillfredsställande genom att inkallelsekungörelserna icke
kunnat avfattas med erforderlig tydlighet. Därtill kommer emellertid ytterligare,
att i många inskrivningsböcker under de värnpliktigas fullgörande av
ordinarie tjänstgöring gjorts antingen missvisande eller direkt felaktiga anteckningar
om de värnpliktigas tillhörighet till visst förband och dylikt. Det
är alldeles uppenbart, att de som hava att uppgöra inkallelsekungörelserna

222

icke kunna taga hänsyn till innehållet i dylika anteckningar om vilka de
sakna kännedom men som av de värnpliktiga själva tillmätas avgörande
betydelse i fråga om tjänstgöringsskyldigheten. Enligt vad jag inhämtat vållade
felaktiga anteckningar av den art jag nu nämnt stor ovisshet och många
felbedömningar i fråga om inställelseskyldigheten vid septemberinkallelserna.

De brister som vidlåda det nuvarande systemet för de värnpliktigas rullföring
och redovisning äro enligt min mening så djupgående att man bör
överväga en övergång till en helt ny ordning. Synnerligen stora fördelar synas
mig kunna vinnas om man ersätter den nuvarande territoriella rullföringen
med en till de särskilda förbanden anknuten rullföring. Sedan de
värnpliktiga vid inskrivningen, vilken fortfarande synes böra ske efter i huvudsak
samma linjer som för närvarande, tilldelats visst truppförband, skulle
de tillhöra detta förband och rullföras vid detsamma under hela värnpliktstiden.
Vunnes genom adressanmälningsskyldigheten, vars fullgörande ovillkorligen
borde utkrävas, kännedom om att en värnpliktig vore stadigvarande
bosatt på så stort avstånd från sitt förband att hans vidare tjänstgöring
lämpligen icke borde fullgöras vid detta, skulle möjlighet givetvis förefinnas
att överföra den värnpliktige till annat förband. Genom detta rullföringssystem
undginge man mycket dubbelarbete och sluppe all den skriftväxling
och övrig korrespondens som nu förekommer mellan rullföringsexpeditionerna
och truppförbanden. Vidare skulle all personal lätt kunna krigsplaceras
redan i fredstid. Ansåges intagande av förstärkt försvarsberedskap erforderlig
skulle detta kunna ske synnerligen lätt och smidigt. Man sluppe
att inkalla hela årsklasser; i stället skulle man kunna inkalla och uppsätta
viss del av förbandet, viss bataljon eller division, ja rentav viss fartygsbesättning,
visst kompani, batteri eller motsvarande avdelning. Inkallelserna
skulle därvid helt eller i vart fall i stor utsträckning kunna ske genom personliga
kallelser. Att med detta rullföringssystem vissa specialformationer
och förband som icke finnas uppsatta i fredstid hade sina värnpliktiga redovisade
vid visst fredsförband och så att säga uppsattes ur detta synes mig
icke innebära någon nämnvärd olägenhet. Då det föreslagna systemet skulle
leda till att de fall då en värnpliktig fullgjorde olika delar av sin utbildning
och tjänstgöring vid skilda förband bleve färre, vunnes en bättre anknytning
av de värnpliktiga till visst förband, en större samhörighet med regementet,
kåren o. s. v., vars psykologiska betydelse är av den art och det värde
att den icke får underskattas. Dessa fördelar skulle vinnas utan en utökning
av den organisatoriska apparaten. Den personalökning som blir erforderlig
vid truppförbanden kommer nämligen med all sannolikhet icke att
överstiga antalet av de befattningshavare som nu tjänstgöra inom rullföringsorganisationen.

En så genomgripande förändring av själva systemet för rullföringen kan
uppenbarligen icke genomföras under det nu rådande politiska läget. Då
skyndsamma åtgärder emellertid äro av nöden om icke vid en förnyad bråds -

223

kande beredskapsinkallelse händelserna vid septemberinkallelserna skola
upprepas bör, under tiden intill dess den fullständiga omläggningen av rullföringen
blivit verkställd, en provisorisk reform skyndsamt genomföras. Vid
övervägande av vilka åtgärder som därvid böra vidtagas synes man mig böra
utgå därifrån, att det långt övervägande antalet fall då missförstånd om inställelseskyldigheten
uppstått vid septemberinkallelserna — jag bortser alltså
dels från uppsåtlig underlåtenhet att fullgöra inställelseskyldighet, dels
från missförstånd som vållats av felaktigheter i kungörelserna — är att föra
tillbaka på två grundorsaker, nämligen 1) vad man kort och gott kan kalla
oredan i värnpliktsförfattningarnas terminologi samt 2) inskrivningsböckernas
felaktiga eller bristfälliga uppgifter om de aktuella värnpliktslörhållandena
(årsklass, kategori etc.). Fasthåller man härvid, skulle en enkel lösning
av svårigheterna kunna vinnas på följande sätt. De värnpliktiga vilka
icke erhållit personlig order om krigstjänstgöring eller äro avsedda att inkallas
genom personlig order böra omedelbart erhålla ett kort av mindre format
med vissa uppgifter om deras aktuella värnpliktsförhållanden, innehållande
förutom namn, födelseår och födelsedag, det rullföringsområde den
värnpliktige tillhör, årsklass, uttagning till viss kategori, tilldelning till vapenslag
samt eventuellt, om så kan anses erforderligt för vinnande av differentiering,
utbildning. Terminologien bör härvid vara enhetlig för alla, oavsett
efter vilken härordnings system vederbörande blivit inskrivna. Inga definitioner
få förekomma, utan varje sakförhållande skall i otvetydiga ordalag
direkt utsägas. Kortet skall den värnpliktige vara skyldig att alltid bära
på sig, och kortets uppgifter om värnpliktsförhållandena skola gälla oavsett
vad inskrivningsboken kan innehålla om samma förhållanden. Detta bör stå
tryckt på kortet, men härutöver får kortet icke innehålla någon ytterligare
text som icke är strängt nödvändig. Överflödig text verkar nämligen efter
all erfarenhet endast förvillande. Inskrivningsboken göres icke överflödig
genom kortet, men den värnpliktige skall icke vara tvungen att gripa till denna
bok för att kunna tolka inkallelsekungörelserna. Som hjälpreda härför
har inskrivningsboken hittills varit föga ägnad genom sitt olämpliga format,
sin alltför vidlyftiga text och sina ofta felaktiga eller missvisande uppgifter.
Vad kungörelserna beträffar måste dessa avfattas med användande av samma
terminologi som använts i kortens text; inga termer som icke förekomma
där få finnas i kungörelserna; definitioner bliva överflödiga och man slipper
att taga hänsyn till skilda härordningar. Givetvis måste kungörelserna vara
riktiga såtillvida, att deras text angiver just vad som avsetts att angivas däri,
och dessutom lättlästa ur språklig och typografisk synpunkt. Även om de
enligt det skisserade systemet bliva vida enklare och kunna göras avsevärt
kortare än nu är fallet får man icke underlåta att nedlägga största omsorg
på deras avfattande.

Upprättandet och utsändandet av korten kommer givetvis att orsaka åtskilligt
arbete för rulllöringsexpeditionerna samt en viss kostnad. De värnpliktiga,
av vilka staten kräver så stora offer, synas emellertid på goda grunder
hava rättighet att fordra att den osäkerhet och ovisshet rörande värn -

224

pliktsförhållanden, tjänstgöringsskyldighet in. m. vari de utan egen förskyllan
råkat, undanröjes av staten, allra helst om det kan ske genom så jämförelsevis
enkla åtgärder som de föreslagna. Misstagen i samband med septemberinkallelserna
vållade så stort omak och så stora kostnader för de enskilda
men även en sådan misstro mot statsmakternas förmåga att organisera en
jämförelsevis begränsad beredskapsinkallelse, att de icke böra få upprepas.
Om de olägenheter vilka då yppade sig kunna avhjälpas genom de av mig
föreslagna åtgärderna, vilket jag har grundad anledning att antaga, synes
det belopp vartill kostnaderna för åtgärderna kunna belöpa sig och arbetet
med kortens utskrivande icke få verka avskräckande. Av största vikt är att
åtgärderna vidtagas snabbt.

Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
har jag ansett mig böra anmäla detta ärende hos Eders Kungl.
Maj:t till den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna omständigheterna föranleda.
»

8. Angående åtgärder med anledning av den s. k. Våldökatastrofen för
förhindrande av liknande olyckshändelser och för beredande av viss ekonomisk
gottgörelse åt de omkomnas anhöriga.

Den 22 december 1939 avlät militieombudsmannen följande framställning
till Konungen:

»Natten mellan den 29 och den 30 april 1939 inträffade en svår drunkningsolycka
vid Våldö i närheten av Mönsterås. En motorbåt, som förde
permittenter, tillhörande torpedkryssaren Jacob Bagges besättning, sjönk under
färd från fastlandet ut till kryssaren, varvid sammanlagt tio personer
drunknade. De närmare omständigheterna vid olyckshändelsen, som väckte
den största uppmärksamhet över hela landet, framgå av det nedan återgivna
krigsrättsutslaget.

Sedan undersökning angående olyckshändelsen ägt rum yrkade t. f. krigsfiskalen
A. Bolander vid särskilda krigsrätten för kustflottan ansvar å fartygschefen
å Jacob Bagge, kaptenen vid flottan B. A. Boldt-Christmas och
fänriken i flottans reserv G. A. Ahrne, vilken vid tidpunkten för olyckshändelsen
varit vakthavande officer ombord å Jacob Bagge. Bolander yrkade
ansvar å Boldt-Christmas och Ahrne enligt 130 § strafflagen för krigsmakten
för tjänsteförsummelse. Därvid lade Bolander -— med förmälan att
enligt en ''liggare över militära egenskaper och tjänstbarhet för Jacob Bagge’
den sjunkna båten vore avsedd för högst nio man — Boldt-Christmas till
last att han underlåtit att utfärda bestämmelser om det största antal man
som finge medfölja kryssarens båtar, däribland den nu ifrågavarande. Mot
Ahrne anmärkte Bolander att denne, som av Boldt-Christmas erhållit order
att båten skulle användas för hämtning av permittenter, icke lämnat detal -

225

jerade föreskrifter beträffande hämtningen. Vid krigsrätten framställdes
skadeståndsyrkanden, dels — även under instämmande i Bolanders ansvarsyrkanden
— av vaktkonstapeln Axel Svensson i Stockholm, fader till en av
de omkomna, dels ock av änkan Anna Andersson i Väröbacka, moder till
en annan vid olyckan omkommen sjöman.

Krigsrätten anförde i utslag den 16 maj 1939: ''Sedan kustflottans undervattensbåtavdelning,
i vilken bland andra fartyg ingingo depåfartyget Svea
och torpedkryssaren Jacob Bagge, blivit förlagd till Våldö vid Mönsterås, erhöllo
av Jacob Bagges besättningsmän den 29 april 1939 2 man permission
till samma dag klockan 24 och 22 man till klockan 7.30 påföljande morgon.
Jacob Bagges motorbåt, med vilken verkställdes hämtning av permittenter
vid Svartö brygga klockan 22 den 29 april, därvid 6 av de till klockan 7.30
permitterade återvände till kryssaren, erhöll under denna tur maskinskada.
I anledning härav gav fartygschefen å Jacob Bagge, kaptenen Boldt-Christmas,
order om att kryssarens motorjoll skulle användas för hämtning av
kvarvarande permittenter. I enlighet med denna order beordrade vakthavande
officeren å Jacob Bagge, fänriken Ahrne, andra klass sjömannen vid
tredje matroskompaniet nr 441 Nils Allan Håkansson att såsom båtstyrare
jämte en gast med jollen avhämta permittenter vid Svartö brygga klockan
24. Håkansson förde därpå jollen till bryggan och anlände dit omkring
klockan 0.20. Håkansson lät samtliga vid bryggan väntande permittenter
— 12 till antalet — taga plats i jollen, varpå återfärden anträddes. Då jollen
kommit ut på Våldöfjärden omkring 300 meter från Kungsholmen, slog
vattnet in över relingen med påföljd att jollen hastigt sjönk och de ombordvarande
kommo i vattnet. Innan en från depåfartyget Svea utsänd motorbåt
hunnit komma fram till platsen, hade 10 av de i jollen medföljande omkommit,
nämligen andra klass sjömännen vid tredje matroskompaniet Håkansson
och vid första yrkeskompaniet nr 9 E. A. Andersson, tredje klass
sjömännen vid första matroskompaniet nr 478 S. A. Stjärnborg, nr 482 H. L.
Andersson och nr 484 A. G. V. Karlsson samt värnpliktiga vid första beväringskompaniet
nr 49 212/1938 H. G. Andersson, nr 25 214/1938 K. G. H.
Olsson, nr 27 220/1938 A. W. Lindgren, nr 30 220/1938 J. A. H. Svensson
och nr 24 223/1938 K. G. A. Karlsson. Återstående 4 man, korpralen vid
tredje yrkeskompaniet nr 611 L. Karlsson, andra klass sjömannen vid första
yrkeskompaniet nr 436 K. E. Norin samt tredje klass sjömännen vid första
matroskompaniet nr 479 L. Ä. Larsson och nr 481 S. L. Petersson blevo
upptagna i motorbåten. På grund av den Boldt-Christmas i egenskap av
fartygschef å Jacob Bagge åvilande skyldighet att tillse besättningens rätt
och säkerhet måste det anses hava ålegat honom att beträffande användningen
av de till fartyget hörande båtarna utfärda föreskrift angående båtarnas
bärighet i avseende å det högsta antal personer, som fick transporteras
i desamma. Genom sin underlåtenhet härutinnan har Boldt-Christmas
gjort sig skyldig till försummelse i fullgörande av de tjänsteplikter, som påkallats
av förhållandenas beskaffenhet. Vidkommande åtalet mot Ahrne, så
får väl anses att denne, som vid tillfället tjänstgjort såsom vakthavande offi1;>—39003j.
Nihhcombudsmanncns ämbctsbcrätlelse.

226

cer, efter det han av Boldt-Christmas erhållit order att använda jollen för
hämtning av permittenter, bort lämna erforderliga föreskrifter i avseende å
permittenternas avhämtande. Men enär Ahrne med hänsyn till i målet upplysta
omständigheter får anses hava haft skäl för sin förmodan att endast
ett fåtal permittenter skulle återvända med den ifrågavarande turen, finner
krigsrätten hans berörda underlåtenhet icke vara av beskaffenhet att för
honom medföra ansvar. På grund härav prövar krigsrätten — som lämnar
utan avseende av Axel Svensson framställt ansvarspåstående —- rättvist att,
med ogillande av åtalet mot Ahrne, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
döma Boldt-Christmas att för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt
undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i fyra dagar. Vad slutligen
angå av Axel Svensson och Anna Andersson i målet framställda ersättningsanspråk,
så enär Ahrne icke blivit förvunnen till tjänstefel samt mellan
den försummelse, vartill Boldt-Christmas gjort sig skyldig, och den timade
olyckan icke föreligger sådant sammanhang, att ersättningsskyldighet kan
ådömas honom, varda de framställda ersättningsyrkandena av krigsrätten
lämnade utan bifall.’

Över krigsrättens utslag anfördes besvär av Bolander, A. Svensson och
Boldt-Christmas. Bolander yrkade att det Boldt-Christmas ådömda straffet
måtte skärpas samt att ansvarsyrkandet mot Ahrne måtte bifallas. A. Svensson
instämde i dessa ansvarsyrkanden och yrkade jämväl bifall till sin skadeståndstalan.
Boldt-Christmas yrkade ogillande av den mot honom förda ansvarstalan.

Medan målet var anhängigt i krigshovrätten avled Boldt-Christmas.

Krigshovrätten meddelade utslag den 26 september 1939 och utlät sig därvid: Enär

Boldt-Christmas, enligt vad upplyst blivit, numera avlidit, prövade
krigshovrätten lagligt att, med undanröjande av krigsrättens utslag beträffande
den mot Boldt-Christmas förda ansvarstalan, förklara nämnda talan
hava förfallit. Vidkommande åtalet mot Ahrne, så enär med hänsyn till omständigheterna
i målet vad däri lagts honom till last ej vore av beskaffenhet
att böra medföra ansvar, fastställde krigshovrätten överklagade utslaget, såvitt
därigenom ansvarsyrkandet mot Ahrne lämnats utan bifall. Beträffande
A. Svenssons ersättningsanspråk, så enär varken Ahrne eller, såvitt framginge
av omständigheterna i målet, Boldt-Christmas kunde anses hava gjort
sig förfallen till ansvar för tjänsteförsummelse, samt ej heller eljest förekommit
något förhållande, som kunde för dem föranleda till ersättningsskyldighet
i fordrade hänseenden, prövade krigshovrätten lagligt fastställa det slut,
krigsrättens utslag i denna del innehölle.

Krigshovrättens utslag vann laga kraft.

Så snart olyckshändelsen blivit känd infordrade jag från chefen för kustflottan
allt utredningsmaterial rörande densamma och följde därefter målets
handläggning vid domstolarna.

227

Till svar å en skrivelse från mig anförde chefen för kustflottan, konterainiralen
greve G. Ehrensvärd i skrivelse den 26 maj 1939:

Olyckan hade inträffat såsom en följd av att Jacob Bagges jod med hänsyn
till rådande väderleksförhållanden blivit för tungt nedlastad med permittenter,
som velat återvända ombord. Följande omständigheter syntes Ehrensvärd
värda beaktande vid ett bedömande av den skedda händelsen och för
ett förebyggande av liknande olyckshändelser. Jolien — försedd med utombordsmotor
och bemannad med en styrare och en gast — hade sänts i land
till den vanliga bryggan från Jacob Bagge för att hämta fartygets till klockan
24 den 29 april 1939 permitterade personal. Att jollen och icke en större
båt sänts hade berott dels på att befintlig större motorbåt för tillfället varit
oanvändbar, dels därpå att till klockan 24 endast två man varit permitterade,
varför större båt ur denna synpunkt icke erfordrats. Hade ett större
antal permittenter väntals, skulle vakthavande officeren hava begått ett fel,
därest han icke sänt fartygets tredje båt, nämligen en roddslup eller vänt sig
till depåfartyget Svea med begäran att dess ångslup skulle hava fått order
att ombordtaga även Jacob Bagges permittenter tillsammans med Sveas och
ubåtarnas. Chefen för ubåtsavdelningen, i vilken såväl Jacob Bagge som
Svea och ubåtarna inginge, hade nämligen låtit chefen å Svea meddela Jacob
Bagge tiderna för Sveas båtturer för att de vid behov skulle kunna utnyttjas
av Jacob Bagges permittenter. När nu icke blott de till klockan 24 permitterade
från Jacob Bagge utan även ett 10-tal av de till senare tidpunkt permitterade
infunnit sig pa bryggan, när jollen •— något försenad på grund av
de genom motorbåtens haveri ändrade dispositionerna — anlänt, hade Sveas
permittentbåt återvänt till sitt fartyg, varför båtstyraren i Jacob Bagges jod
ställts inför en situation, i vilken han haft att handla endast efter eget omdöme.
Av vittnesförhören framginge, att styraren bedömt att jollen kunnat
medföra de 12 permittenterna. Därest han icke ansett sig kunna medföra
dem alla utan risk att i rådande sjöhävning på vägen till Jacob Bagge nedlasta
jollen för djupt, hade hans åtgärd måst bliva att avskilja vissa permittentei
och att meddela dem, att han skulle återvända för att hämta dem i en
andra tur. Att permittenter, som genom ett dylikt förfarande komme för
sent ombord, icke därför bleve bestraffade vore självklart. Om ett maximiantal
man, som under alla förhållanden icke fått överskridas, på förhand
iastställls för jollen, hade båtstyraren otvivelaktigt haft en viss ledning för
sitt bedömande, även om ett dylikt fixerande av ett tillåtet antal man, som
linge medfölja i en båt, i och för sig icke vore nog för att förebygga en olycka.
De föreskrifter, som nu funnes för tjänsten i båt och därmed samhörande
frågor och som vore allmängiltiga för flottans fartyg såväl i som utom
kustflottan, vore följande. Reglemente för marinen del II § 88 mom. 1: T
båt står envar krigsmakten tillhörande person, som innehar samma eller liigle
tjänstegrad (tjänsteklass) än batbefälhavaren, i vad rör ordningen i båten
och dennas säkerhet, under befäl av denne senare. Dessutom är envar skyldig
att i båt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter som båtbefälhavaren
må meddela belräffande båtens säkerhet och manöver;----Finnes ej

228

särskild befälhavare, gäller beträffande båtstyrare vad i detta moment föreskrives
med avseende å båtbefälhavare.’ § 161 innehölle vissa föreskrifter för
båtbefälhavare (gällde främst större båt än joll). § 168 mom. 1 gåve båtstyrare
befälsrätt för utövning av innehavande befattning, mom. 5 klargjorde
båtstyrares åliggande (gällde främst livbåt). § 125: 2 b ålade vakthavande
officer att tillse det avgående båt icke lastades för hårt och att den i
övrigt vore i behörig ordning. I det för samtliga flottans fartyg gällande reglementet
sades sålunda intet om antalet man som finge föras i båt. Tyngdpunkten
i reglementets bestämmelser vore lagd på att giva båtbefälhavare
(båtstyrare) de befälsrättigheter, som krävdes för att han skulle i varje särskilt
fall kunna handla så som hänsyn till båtens och därmed passagerarnas
säkerhet krävde. -—- I Undervisning för manskapet vid flottan (UMF:Ia)
(korpralsundervisning) mom. 96 detaljerades bestämmelserna för båtbefälhavare,
i det att där bland annat utsädes att han skulle tillse ’att icke lasta
båt för tungt’. I Exercisreglemente för flottan l. Allmänna föreskrifter
(AFER) föreskreves (mom. 27) att å fartyg skulle föras erfarenhetsliggare
innehållande i fråga om materielen och dess handhavande m. m. sådana erfarenheter,
som ansåges kunna underlätta fartygets sättande i effektivt skick
och avlämning till nytillträdande personal av de viktigaste befattningarna
ombord. Erfarenhetsliggaren skulle omfatta bl. a. en del för allmän fartygstjänst
och skulle för dess uppgörande en bilaga 3 i instruktionsboken tjäna
till ledning. Denna bilaga 3 upptoge under rubriken ''Instruktioner, order
och föreskrifter’ följande: ''Sekondens ständiga order, innehållande: Allmänna
iakttagelser —--Båtar och båttjänst (bl. a. båtarnas bärighet)

Beklädnad---•’ Med dessa föreskrifter rörande uppläggandet av erfa renhetsliggare

för varje enskilt fartyg hade, såsom namnet angåve, endast avsetts
att skapa på erfarenhet grundade uppgifter, nödvändiga särskilt vid
ombyte av befäls- och underbefälspersonal, att känna för tjänstens bedrivande.
Här vore sålunda tyngdpunkten lagd på den genom praktik vunna
erfarenhet, som bl. a. i fråga om båtars användande måste vara det väsentliga
i tjänstens utövande. Det antal man, som kunde transporteras i ett fartygs
båtar, funnes upptaget i den liggare (hemlig), som angåve fartygets militära
egenskaper. Dessa siffror måste emellertid anses såsom maximisiffror gällande
endast under mycket lugnt väder, varför erfarenhetsliggarens uppgifter
i detta hänseende icke alltid borde överensstämma med den militära liggarens.
Frågan om det största antal permittenter, som borde tillåtas medfölja
fartygens båtar, komplicerades nämligen allmänt taget icke blott av rådande
väderleksförhållanden och transportavstånd utan även av huruvida
det gällde ilandsändandet eller ombordtagandet av permittenter, om annan
last samtidigt transporterades m. m. Av dessa skäl måste den teoretiska
siffran för maximiantalet passagerare sjunka i bakgrunden och det praktiska
bedömandet hos vakthavande ombord vid ilandsändandet och hos båtbefälhavaren
(båtstyraren) vid ombordtagandet av permittenter bliva det väsentliga.
— De föreskrifter, som av chefen för kustflottan utfärdats för kustflottan
rörande båtkommunikationer och permittenter m. in., avsåge främst

229

reglering av förhållandena, när en större samling fartyg låge på samma ankarplats.
Sålunda återfunnes i kustflottans militära order noll mom. 613
följande bestämmelser: ''Båtkommunikationer skola ordnas så, att permitterade
beredas tillräckliga tillfällen att komma ombord under natten. När
antalet över natten permitterade är stort, skall genom vederbörande förbandschefs
försorg personal beredas tillfälle att komma ombord kl. 0200 och
0400.’ I mom. 618 sades bl. a.: ''Vid permittering utfärdas erforderliga föreskrifter
för ordningens upprätthållande av äldste befälhavaren. ---—

Dessutom iakttages —--att, då antalet permitterade överstiger 200 man,

officer åtföljd av särskild patrull övervakar ordningen och embarkeringen
vid landstigningsplatsen från kl 2100 till kl 0100 -— -—- —För att underlätta
och säkerställa särskilt de med små och äldre båtar försedda fartygens personaltransporter
över Hårsfjärden i Stockholms skärgård vid kustflottans
förläggning till detta övningsområde hade särskild motorfärja anskaffats och
föreskrifter för dess utnyttjande utfärdats. — De föreskrifter, som sålunda
funnes, vore av principiellt tre slag. Reglementets, som gåve båtbefälhavare
(båtstyrare) vissa allmänt hållna föreskrifter och erforderlig befogenhet att
utöva det befäl, som båts utnyttjande under olika omständigheter krävde, de
enskilda fartygens militära- och erfarenhetsliggare, som gåve vederbörande
fartygschefer utgångsvärdena för sådana föreskrifter i fråga om båtars av
olika typ och beskaffenhet utnyttjande, vilka utfärdades på skepps- eller
sekondorder samt slutligen de reglerande bestämmelser, huvudsakligast i fråga
om ordningen på permittentplatser, som för fartygen inom kustflottan
utfärdades av dess chef. Bestämmelserna rörande fartygschefers och båtbefälhavares
(båtstyrares) åligganden och säkerhetsföreskrifterna måste vara
allmängiltiga för flottans fartyg, evad fartyget inginge i kustflottan eller icke.
Av särskilda krigsrättens protokoll framginge att fartygschefen å Jacob Bagge
ansetts hava brustit i honom åvilande skyldighet att tillse besättningens
rätt och säkerhet därigenom att han icke utfärdat föreskrift angående båtarnas
bärighet i avseende å det högsta antal personer, som finge transporteras
i desamma. Åklagarens ansvarsyrkande hade grundats på reglemente för
marinen del II § 101 mom. h). Denna paragraf handlade om fartygschefs
åliggande i fråga om fartygets säkerhet och angivet mom. föreskreve, att
fartygschef ålåge ’alt ställa sig till efterrättelse honom av vederbörande
varvschef tillställda föreskrifter med avseende å fartygets säkerhet; skolande
dessa föreskrifter snarast möjligt delgivas vederbörande underlydande.’ För
ansvarsyrkandet hade vidare åberopats § 53 mom. 1, där det sades att fartygschefen
''skall därjämte övervaka att personalen fullgör sina skyldigheter
samt, i vad på honom ankommer, söka främja varje underlydandes rätt och
bästa''. Därest man med dessa bestämmelser verkligen ville ernå ökad trygghet
för personalens färd i båt, erfordrades enligt Elirensvärds bestämda mening
ett förtydligande av föreskrifterna rörande fartygschefs åliggande. Ehuru
Ehrensvärd visserligen ansåge att det även kunde ligga en viss fara uti
att pa order bestämma del antal passagerare, som finge medföras i en båt.
syntes dock detta vara enda tänkbara vägen alt fästa uppmärksamheten på

230

ett säkerhetsspörsmål, som alltid måste bliva en omdömesfråga. I anslutning
härtill hade Ehrensvärd för avsikt att föreslå chefen för marinen att begära
en bestämmelse i reglemente för marinen del II § 100 mom. 2, fartygschefs
åligganden, av följande lydelse: ’att å skeppsorder föreskriva det antal man
som maximalt får medföras i fartygets båtar under förutsättning att mycket
lugnt våder råder.’ — Enär det måste anses vara av vikt att hos nyantaget
manskap och värnpliktiga, med bristande insikt i sjömanskap, redan från
början inpränta, vad som menades med sjömansmässigt uppträdande i båt,
nödvändigheten av att ej lasta båt så tungt att nödigt fribord med hänsyn till
färdväg och våggång icke funnes m. m., borde upplysningar härom inflyta i
undervisning för manskapet (UMF: Ib, Rekrytundervisning) mom. 142, varom
Ehrensvärd även komme att göra framställning. — Vad till slut de speciella
förhållandena å kustflottan beträffade finge framhållas, att båtmaterielen
å de föråldrade depåfartygen i undervattensbåtavdelningen -— med en
sammanlagd bemanning av omkring 510 personer — icke vore tillfredsställande.
Jacob Bagges motorbåt hade som av krigsrättsprotokollen framginge
vid upprepade tillfällen havererat, varjämte den vore föga sjövärdig. Svea
disponerade en ångslup, en motorbåt, två roddslupar och en joll. Det måste
anses synnerligen önskvärt att särskilt för denna avdelning -— vilken av övningsskäl
varje år förlädes till Våldöområdet — kunna disponera en motor -lanscha av sjövärdig typ och med möjlighet att täckas över för passagerarnas
skydd mot sjö och regn under de relativt långa transporter, varom fråga
vore å Våldöfjärden. Ehrensvärd hade för avsikt att göra vederbörlig framställning
om anskaffning av dylika permittent- och transportbåtar.

Den 3 juni 1939 anhöllo A. Svensson och rörledningsmontören V. Karlsson,
vilken senare liksom Svensson hade en son bland de vid olyckan omkomna,
hos mig att utredning måtte verkställas angående vissa i samband
med olyckshändelsen stående förhållanden. De anförde därvid bland annat
följande:

Ehuru olyckshändelsen inträffat redan ungefär klockan % 1 på natten hade
ingendera klaganden erhållit någon underrättelse därom från de militära
myndigheterna förrän ungefär klockan 1 på middagen samma dag. Båda
hade då redan genom radion fått underrättelse om katastrofen. Vidare hade
från tidningarna gjorts framställningar om att erhålla de omkomnas fotografier
m. m. Härav framginge, att pressen tidigare än de omkomnas anhöriga
erhållit detaljerade uppgifter om vilka som omkommit. -— Till den minneshögtid
som i anledning av olyckan hölls vid Våldö hade både Karlsson och
Svensson erhållit inbjudan. Karlsson hade emellertid erhållit sin inbjudan
först samma dag som högtidligheten skulle hållas och Svensson sin först på
tredje dagen därefter. Då båda i förväg genom tidningarna fått reda på att
en minneshögtidlighet skulle hållas vid Våldö, hade de dock kunnat resa ned
för att övervara densamma. Vid Svartö brygga, därifrån överfarten skedde
till fartygen, fanns ingen av fartygsbefälet för att taga emot de omkomnas

231

anhöriga. Karlsson och Svensson hade därför själva fått taga sig ut till ankarplatsen
så gott de kunnat tillsammans med ortsbefolkningen. För resan
till Våldö hade båda förorsakats avsevärda kostnader. De kunde emellertid
icke finna annat än att det vore skäligt att staten gåve dem ersättning härför.
Resan hade förorsakats av att deras söner omkommit i statens tjänst, möjligen
genom försummelse av en statens befattningshavare. Båda hade även
av de meddelanden de erhållit fått den uppfattningen att resan till minneshögtidligheten
skulle ske på statens bekostnad eftersom de blevo inbjudna till
densamma. —- Chefen för undervattensbåtavdelningen, kommendörkaptenen
U. Thorburn hade utlovat en noggrann undersökning på platsen för att
man skulle kunna finna de omkomnas kroppar. Karlsson och Svensson ville
emellertid ifrågasätta om en tillräckligt noggrann efterforskning skett. Efter
det att draggningama avslutats hade ett av liken flutit upp helt nära
olycksplatsen, och nyligen hade en fiskare fått ett annat lik i sina nät nära
intill. Förklaringen att liken skulle hava bortförts av strömdrag funne Karlsson
och Svensson, efter de iakttagelser som de gjort vid sitt besök vid Våldö,
oriktig.

I skrivelse till chefen för kustflottan den 5 juni 1939 anhöll jag att nämnde
chef ville efter verkställd utredning inkomma med yttrande över klagandenas
påståenden. Med anledning härav anförde Ehrensvärd i skrivelse
den 14 juni 1939 bland annat:

Klagandenas gjorda påståenden eller yrkanden kunde sammanfattas i
följande punkter: 1. Klagandena hade blivit för sent underrättade om att
deras söner omkommit. 2. Klagandena hade icke i tid erhållit inbjudan till
minneshögtiden vid Våldö i anledning av olyckan. 3. De omkomnas anhöriga
hade icke blivit mottagna vid Svartö brygga, varifrån överfarten skedde
till fartygen, av någon av fartygsbefälet och hade måste taga sig ut till
ankarplatsen så gott de kunnat tillsammans med ortsbefolkningen. 4. Resan
till Våldö borde bestridas av statsverket. Av inbjudan till minneshögtiden
hade klagandena bibringats den uppfattningen, att resan skulle ske på statens
bekostnad. 5. Klagandena ifrågasatte, huruvida tillräckligt noggrann
efterforskning skett på platsen för olyckan för att finna de omkomnas kroppar.
Förklaringen att dessa skulle hava bortförts av strömdrag, då liken
icke trots energiska försök kunnat upptagas, funne klagandena oriktig.
1. Enligt reglemente för marinen II § 92: 2 ålåge det fartygschef att, ’såvitt
ske kan, snarast lämna underrättelse till den avlidnes anhöriga’. Då Jacob
Bagge saknade telefon och fartygschefen personligen lett sökningarna efter
de omkomna på morgonen den 30 april hade chefen för undervattensbåtavdelningen
personligen övertagit dennes åliggande gentemot de anhöriga.
För fullgörandet av detta hade full klarhet måst vinnas vilka de omkomna
verkligen varit. De, som i första hand kunnat lämna upplysning härom,
hade varit de räddade, men då dessa varit mycket medtagna, hade de under
efternatten den 30 april icke kunnat förhöras mera ingående. Några uppgifter
hade emellertid av dom kunnat erhållas, bl. a. att 14 man medföljt
jollen från land. Med hjälp av dessa och de upplysningar, vilka väbeln och

232

besättningen på Jacob Bagge kunnat lämna, hade omsider erhållits klarhet,
vilka de omkomna varit. Tidpunkten härför kunde ej med säkerhet fastslås,
men beräknades hava varit omkring klockan 7.30. Uppgiften i en
morgontidning för den 30 april (Dagens Nyheter), att denna tidpunkt skulle
hava varit klockan 5, vore oriktig, vilket bäst framginge av att ett av de i
tidningen angivna namnen å de omkomna vore felaktigt. Omedelbart efter
det full visshet erhållits, vilka de omkomna verkligen varit, hade sökts förbindelse
med stationsmyndigheterna i Karlskrona för att genom deras försorg
få meddelandena till de anhöriga expedierade snabbast möjligt. Telefonen
till Svea hade nämligen varit praktiskt taget blockerad av inkommande
samtal (huvudsakligen från tidningar). Skälen för åtgärden hade
dessutom varit, att fullt tillförlitliga adressuppgifter å de omkomnas anhöriga
endast kunnat erhållas å kompanierna i land och att en betydande
arbetsbörda åvilat avdelningschefen morgonen den 30 april. Expeditionerna
i Karlskrona hade emellertid varit stängda (söndag) och ej heller hade
någon av stationschefens adjutanter kunnat anträffas i sina bostäder, varför
avdelningschefen satt sig i förbindelse med Ehrensvärds expedition å flaggskeppet,
vilket vid denna tidpunkt legat i Karlskrona, och begärt hjälp att
få fram meddelandet till stationschefen. Vakthavande flaggadjutanten, som
emottagit begäran omkring klockan 8.30 hade då omedelbart satt sig i förbindelse
med en av stationschefens adjutanter och redogjort för olyckan
samt hemställt om åtgärder för meddelanden till de anhöriga. Att på en
helgdag kunna expediera dessa meddelanden så att de nådde adressaterna
klockan 13 ansåge Ehrensvärd med kännedom om svårigheterna att en dag,
då expeditionerna varit stängda, få tag i för meddelandenas avgivande erforderliga
uppgifter, vara väl skött. 1 sin helhet måste samtliga åtgärder
för de anhörigas underrättande enligt Ehrensvärds förmenande anses hava
vidtagits utan onödig tidsutdräkt. De anhöriga hade sålunda fått kännedom
om olyckan så tidigt det varit möjligt under för handen varande omständigheter.
2. Beträffande minnesgudstjänsten och inbjudningarna till
desamma hade minneshögtidligheten beslutats den 2 maj och samma dag
hade av chefen för ubåtsavdelningen inbjudningaima till de anhöriga utskrivits
och avsänts med första postlägenhet. Med kännedom om att postgången
från Våldö vore dålig, hade därjämte såväl tidningarna som Tidningarnas
telegrambyrå erhållit meddelande om att de anhöriga vore välkomna
att närvara vid högtidligheten. Det hade alltså bedömts, att samtliga
skulle erhållit underrättelse i någon form. Att döma av anslutningen
av anhöriga syntes detta bedömande hava varit riktigt. De vidtagna åtgärderna
för inbjudan av de anhöriga till minneshögtidligheten ansåge
Ehrensvärd vara i alla avseenden tillfredsställande och funne Ehrensvärd
påståendet, att Svensson icke skulle hava erhållit den skriftliga inbjudan
förrän på tredje dagen efter högtidligheten, oförklarligt. I varje fall hade
båda klagandena varit närvarande vid denna, vilket finge anses tyda på att
inbjudan nått dem i tid. Formen för denna ansåge Ehrensvärd vara av
sekundär betydelse, då någon skyldighet för avdelningschefen att inbjuda

233

klagandena icke förelegat. 3. I inbjudan till minneshöglidligheten hade de
anhöriga meddelats, att båt för ombordsättning av de anhöriga komme att
avgå från Svartö brygga, norr om Mönsterås, den 5 maj klockan 12.30.

I denna båt hade en underofficer varit beordrad tjänstgöra som befälhavare.
Svensson och Karlsson hade emellertid kommit med en tidigare båt, som
ej varit avsedd för de anhöriga och i vilken därför ingen särskild befälhavare
medföljt. Styraren hade emellertid tagit dem med ombord, då han
förstått, att de skulle till Svea. Att detta skulle vara liktydigt med att klagandena
''själva fått taga sig ut till ankarplatsen så gott de kunnat tillsammans
med ortsbefolkningen’, vore obegripligt. Mot avdelningschefens åtgärder
att mottaga och ombordtaga de anhöriga ansåge Ehrensvärd intet
vara att anmärka. A. Vad kostnaderna för resan beträffade, kunde man
icke av avdelningschefens inbjudningsbrev sluta sig till, att staten avsåges
betala desamma. Ett utdrag av ett koncept till breven klargjorde tydligast
detta. Det lydde: ''Samtidigt som jag djupt beklagar den stora sorg, som

drabbat Eder genom den tragiska olyckan den 30 sistlidne april, ber jag
få meddela, att en sorgehögtidlighet kommer att hållas ombord å H. M. S.
Svea den 5 dennes kl. 1 em. I samband härmed kommer en kransnedläggning
att äga rum på den plats, där olyckan inträffade. Därest Ni eller
representant för Eder familj önskar närvara, ber jag få meddela, att båt avgår
till Svea från Svartö brygga, norr om Mönsterås, den 5 maj kl. 1230
Någon annan än klagandena hade ej heller, Ehrensvärd veterligt, tytt brevet
så, att staten skulle stå för kostnaderna. Om klagandena ansåge, att staten
borde betala deras resekostnader, torde de få göra underdånig framställning
därom. Någon utbetalning av resekostnaderna för de anhöriga genom
Ehrensvärds eller Ehrensvärd underlydandes försorg skedde icke utan nådigt
beslut härom. 5. Klagandena ifrågasatte, huruvida tillräckligt noggranna
efterforskningar ägt rum för att återfinna de omkomnas kroppar. Efterforskningarna
hade gjorts då vind och strömförhållandena samt övriga omständigheter
så medgivit, och alla efterforskningar hade gjorts så noggrant
som möjligt varit. Trots detta hade endast ett lik påträffats, nämligen
värnpliktige Svenssons, klaganden Svenssons son. Orsaken till att ej flera
lik påträffats syntes hava varit, alt bottnens beskaffenhet ej medgivit draggning,
varför sökningen måst utföras med dykare, som systematiskt förts
över områden, utmärkta med bojar. På grund av att Emån utfölle i närheten,
hade vattnet emellertid ofta varit brunt, vilket försvårat dykarnas
arbeten. Dessutom hade eu rätt kraftig ström varit rådande, vilket ofta
hindrat arbetet. Beträffande klagandenas åsikt, att den förklaring till
svårigheten att återfinna liken, som gjorts av avdelningschefen, nämligen att
strömmen kunde hava fört dessa med sig, vore oriktig, finge Ehrensvärd
som sin åsikt uttala, att avdelningschefens och ortsbefolkningens kännedom
om strömmarna i Våldötrakten vore en säkrare borgen för förklaringens
hållbarhet än klagandenas efter några timmars vistelse å orten underkännande
uttalanden. Vad i mänsklig makt stått att göra för att återfinna de
omkomnas kroppar under den lid, som stått avdelningschefen till buds,

234

hade gjorts, och klagandenas påstående om motsatsen kunde lämnas helt
åsido.

Från klagandena inkommo den 28 juni 1939 påminnelser, däri de vidhöllo
sina påståenden.

Enligt inhämtade upplysningar från chefens för kustflottan stab hava numera
liken efter samtliga omkomna påträffats.

Genom krigshovrättens lagakraftvunna utslag får anses fastslaget, att
ingen av de befattningshavare mot vilka anställts åtal i anledning av
drunkningskatastrofen kunnat göras ansvarig för denna. Chefen för kustflottan
har anmält, att han för att förhindra ett upprepande av den inträffade
händelsen ämnade föreslå vissa åtgärder nämligen dels införande av
bestämmelse om åläggande för fartygschef att å skeppsorder föreskriva det
högsta antal man som må medföras i fartygets båtar under vissa förutsättningar,
dels komplettering av manskapsundervisningen därhän att det hos
nyantaget fast anställt manskap och hos värnpliktiga med bristande insikter
i sjömanskap skall inpräntas vad som menas med sjömansmässigt
uppträdande i båt, nödvändigheten av att ej lasta båt så tungt att nödigt
fribord icke finnes in. in., dels ock anskaffande av ett förbättrat permittent-
och transportbåtmateriel, särskilt för undervattensbåtavdelningen. De
sålunda föreslagna åtgärderna må vara i allo välbetänkta; det synes mig
emellertid kunna ifrågasättas, huruvida de äro tillräckliga, och om icke
dessutom föreskrifter borde givas därom, att befälhavare å permittentbåtar
eller å båtar som eljest transportera personal under liknande förhållanden
som under färd till och från permission måste besitta vissa kvalifikationer.
Eventuellt borde föreskrivas att endast befäl av viss lägsta tjänstegrad
finge tjänstgöra i dylik befattning. Det synes mig nämligen på grund
av vad som i målet förekommit kunna ifrågasättas om icke olyckan kunnat
undvikas, därest såsom befälhavare på Jacob Bagges permittentjoll vid
ifrågavarande tillfälle kommenderats ett kvalificerat befäl med bättre omdöme
och större pondus.

Vad angår de av A. Svensson och V. Karlsson anförda klagomålen kunna
desamma icke föranleda något ingripande från min sida i den mån de avse
anmärkningar mot de av befälet vidtagna åtgärderna. I fråga om klagandenas
hemställan om ersättning av allmänna medel för kostnaderna för inställelsen
vid den med anledning av olyckshändelsen anordnade minneshögtidligheten
ombord å depåfartyget Svea anser jag emellertid att starka skäl tala
för bifall till densamma. Jag fäster därvid icke avseende vid huruvida den
inbjudan till minneshögtidligheten som utsänts till de omkomnas anhöriga
varit så avfattad att de inbjudna kunnat få den uppfattningen att resan
skulle få företagas på statens bekostnad, utan anser att en ren skälighetsbedömning
bör äga rum. För statsverket torde de utgifter som härav föranledas
bliva jämförelsevis obetydliga. Jag anser emellertid att ifrågavarande
ersättning bör utgå ej allenast till klagandena utan även till de

235

övriga anhöriga till de omkomna vilka förorsakats utgifter för inställelse
till minneshögtidligheten.

Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
får jag härmed för Eders Kungl. Maj:t anmäla detta ärende till
den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna omständigheterna föranleda.»

9. Fråga om felaktigt förfarande vid prövning av ansökan från elever vid
örlogsstations korpralskola om befrielse från kommendering till skolan.

Ämbetsberättelsen till 1939 års lagtima riksdag innehåller (sid. 270 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 14 mars 1938 till Konungen
avlåten skrivelse i ämnet. I skrivelsen redogjorde militieombudsmannen för
vad som förekommit i ett genom klagomål av 33 f. d. elever vid korpralskolan
vid Stockholms örlogsstation anhängiggjort ärende rörande bl. a. vissa
åtgärder som chefen för örlogsstationen vidtagit med anledning av att eleverna
vid skolan gjort ansökan om att bliva skilda från skolan. Militieombudsmannen
hade i anledning av klagomålen inhämtat, att ett antal elever i den
korpralskola vid Stockholms örlogsstation, som tagit sin början den 1 november
1937, redan den 6 november på grund av missnöje med vissa permissionsbestämmelser
begärt att få sluta skolan. Av eleverna hade sedermera
några återtagit sina ansökningar, varefter de övrigas ansökningar blivit den
9 och den 10 november av stationschefen bifallna. Av vad i ärendet hos
militieombudsmannen förekommit ville det synas, som om befälet vid skolan
ansett sig förpliktat bifalla ansökningar från elever om avgång från
skolan. En sådan uppfattning kunde emellertid militieombudsmannen icke
dela. Skolreglementet för flottans manskap förutsatte, att avgång från korpralskola
icke kunde ske av andra orsaker än sådana, som hade sin grund
i opålitligt uppförande, ringa flit eller bristande förmåga att tillgodogöra sig
undervisningen. Något sådant hade icke förelegat i nu förevarande fall.
Åtgärden att bifalla elevernas ansökan om rätt att avgå från korpralskolan
syntes militieombudsmannen därför hava varit uppenbart felaktig. Med
hänsyn till vad i ärendet förekommit ansåge militieombudsmannen erforderligt,
att föreskrifter utfärdades av Kungl. Maj:t till säkerställande av att
fast anställt manskap erbölle ej blott praktisk, utan även föreskriven teoretisk
utbildning. Då militieombudsmannen tillika bölle före, att eleverna på
oriktigt sätt skilts från korpralskolan, syntes åtgärder böra om möjligt vidtagas,
så att eleverna med bibehållen tur måtte kunna få genomgå korpralsutbildning.
Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade
instruktionen ville militieombudsmannen för Kungl. Maj:t anmäla
ärendet till den åtgärd Kungl. Maj:t kunde finna omständigheterna föranleda.

över militieombudsmannens framställning avgav chefen för marinen utlåtande
den 25 maj 1938.

236

Kungl. meddelade beslut i ärendet den 12 januari 1939 och anförde

därvid, att ehuru Kungl. Maj:t ansåge, att chefen för örlogsstationen enligt
grunderna för ordnandet av manskapsutbildningen vid flottan icke hort
lämna bifall till i ärendet omförmälda ansökningar, Kungl. Maj:t likväl med
hänsyn till vad i ärendet förekommit funne militieombudsmannens anmälan
icke föranleda någon Kungl. Maj ds vidare åtgärd.

10. Angående vissa iakttagelser vid inspektion av Karlskrona örlogsvarv

beträffande de sanitära förhållandena i den s. k. högvaktshyggnaden.

Ämbetsberättelsen till 1939 års lagtima riksdag innehåller (sid. 298 f.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 7 maj 1938 gjord framställning
till Konungen med anledning av vissa iakttagelser som militieombudsmannen
vid inspektion av marinens etablissement i Karlskrona i april månad
1938 gjort i fråga om de sanitära förhållandena i den s. k. högvaktsbyggnaden.
Efter omnämnande av byggnadens brister i sanitärt hänseende anförde
militieombudsmannen bland annat följande. Det syntes nödvändigt att helt
slopa de utomhus belägna avträdena och i stället inomhus inreda erforderliga
toalettanordningar med W. C. Samtidigt måste den i byggnaden inrymda
matinrättningen fullständigt moderniseras varjämte erfordrades ökat
utrymme för diskrum och lokaler för rensning och tillredning av maten
ävensom för förvaringsrum och kylanordningar. Härför syntes särskild tillbyggnad
bliva nödvändig. Enär byggnaden avsåges att även för framtiden
disponeras för förläggning av trupp, finge det anses oundgängligen nödvändigt
att fullständigt renovera förläggningen i dess helhet med tillgodoseende
av nutida sanitära krav. Därvid borde även matinrättningen moderniseras.
Slutligen borde den i matinrättningen tjänstgörande manliga personalen ersättas
med kvalificerad kvinnlig kökspersonal i likhet med vad som skett vid
marinens övriga förläggningar i Karlskrona. Med stöd av 16 § i den för
militieombudsmannen utfärdade instruktionen hade militieombudsmannen
anmält ärendet för Kungl. Maj:t till den åtgärd Kungl. Maj:t kunde finna
omständigheterna föranleda.

över militieombudsmannens framställning avgav marinförvaltningen utlåtande
den 15 december 1938, därvid marinförvaltningen anförde:

För avhjälpande av de sanitära missförhållandena i högvaktshyggnaden
i Karlskrona hade militieombudsmannen föreslagit att de utomhus belägna
avträdena skulle helt slopas och i stället toalettanordningar med W. C. inredas
inomhus. Med anledning härav ville marinförvaltningen meddela att
marinförvaltningen hade för avsikt att under budgetåret 1938/1939 låta påbörja
de åtgärder som militieombudsmannen föreslagit i berörda avseende.
Vidkommande härefter militieombudsmannens understrykande av behovet
att fullständigt modernisera matinrättningen hade marinförvaltningen an -

237

modat varvschefen att efter samråd med chefen för Sydkustens marindistrikt
undersöka möjligheterna att nedlägga sjöreservens matinrättning i högvaktsbyggnaden
och ordna bespisningen i skeppsgossekårens matinrättning när
skeppsgossekasernen skulle tagas i anspråk för sjömanskåren. Av ett till marinförvaltningen
avgivet yttrande av chefen för Karlskrona örlogsvarv framginge
visserligen att den tänkta anordningen komme att stöta på svårigheter,
men marinförvaltningen hölle dock för troligt att dessa kunde övervinnas.
Marinförvaltningen ämnade undersöka möjligheterna att i avvaktan på skeppsgossekasernens
ombyggnad provisoriskt tillgodose de av militieombudsmannen
i nu förevarande avseende uttalade önskemålen. Vad slutligen beträffade
militieombudsmannens uttalande om nödvändigheten av att förläggningen
i sin helhet snarast fullständigt renoverades ville marinförvaltningen erinra
om att varvschefen åren 1937 och 1938 för budgetåren 1938/1939 och 1939/
1940 hemställt, att medel måtte utverkas för renovering av sjöreservens kasernbyggnad.
Marinförvaltningen hade emellertid i sina anslagsäskanden
icke ansett sig kunna medtaga varvschefens hemställan med hänsyn till vikten
av att tillgodose andra för sjöförsvaret betydelsefulla behov. Marinförvaltningen
komme emellertid att hava sin uppmärksamhet riktad på frågan.

Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 12 mars 1938 anbefallt marinförvaltningen
att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag angående användningen
av ett för byggnadsarbeten m. in. för marinen avsett belopp å 1,800,000
kronor av ett utav riksdagen till vissa engångskostnader för försvarsväsendets
byggnader m. m. för budgetåret 1938/1939 anvisat reservationsanslag,
hemställde marinförvaltningen i skrivelse den 31 december 1938 att av omförmälda
anslagsmedel till marinförvaltningens förfogande måtte ställas
bl. a. 36,000 kronor för fortsatt utförande av vissa hygieniska anordningar
vid Karlskrona örlogsvarv. Marinförvaltningens hemställan bifölls av Kungl.
Maj:t den 12 januari 1939.

Kungl. Maj:t beslöt den 12 januari 1939 att militieombudsmannens framställning
icke skulle föranleda annan åtgärd än att avskrift av marinförvaltningens
den 15 december 1938 dagtecknade utlåtande över framställningen
skulle tillställas militieombudsmannen.

It. Angående behovet av ny marketenteribyggnad för Norrbottens regemente.

Ämbetsberättelserna till 1938 års riksdag (sid. 234 ff.) och 1939 års lagtima
riksdag (sid. 297 f.) innehålla redogörelse för en av militieombudsmannen
den 16 augusti 1937 till Konungen avlåten skrivelse i ämnet samt för vissa
åtgärder som därefter blivit med anledning av skrivelsen vidtagna. Av redogörelsen
samt av handlingarna i ärendet framgår att fråga uppkommit,
huruvida marketenteribyggnaden borde uppföras såsom en fristående, helt

238

ny byggnad eller såsom en tillbyggnad till den redan befintliga marketenteribyggnaden,
ävensom att dåvarande chefen för försvarsdepartementet vid
ärendets föredragning i statsråd den 4 januari 1938 föreslagit att det borde få
ankomma på Kungl. Maj:t att efter erforderlig ytterligare utredning i ärendet
fatta ståndpunkt i frågan vilket av dessa alternativ som borde väljas.
På förslag av Kungl. Maj:t anvisade riksdagen för budgetåret 1938/39 ett
reservationsanslag av 100,000 kronor till ny mässbyggnad vid regementet.

Sedan Kungl. Maj:t den 31 mars 1938 bland annat uppdragit åt arméförvaltningens
fortifikationsstyrelse att till Kungl. Maj:t inkomma med utredning
och förslag rörande uppförande av en ny mässbyggnad vid regementet
meddelade arméförvaltningen i skrivelse den 8 september 1938 att
förslag till ny byggnad för manskapsmäss utarbetats inom fortifikationsstyrelsen
efter samråd med regementschefen. Kostnaderna hade beräknats till
182,000 kronor.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 2 december 1938 framlade fortifikationsstyrelsen
resultatet av en av styrelsen verkställd närmare utredning i frågan.
Därvid omnämnde styrelsen, att regementschefen i en till styrelsen
insänd utredning rörande mässlokalbehovets fyllande föreslagit en tillbyggnad,
inrymmande mässlokaler för furirer, korpraler och värnpliktiga studenter,
serveringsrum, kök för manskapsmässen med bilokaler, läs- och
skrivrum samt kontor för marketenteriföreståndare m. m. Styrelsen anförde
vidare: Styrelsen hade i fråga om omfattningen av lokalbehovet utgått
ifrån vad regementschefen därom anfört. Då det skulle draga alltför höga
kostnader att uppföra en ny mässbyggnad för hela manskapsstyrkan och
det syntes oekonomiskt att hava två särskilda fristående mässbyggnader,
vilket skulle medföra ökade omkostnader för personal, dubbel uppsättningav
viss utrustning m. in., syntes det lämpligast att lösa byggnadsfrågan genom
en tillbyggnad till den nuvarande mässbyggnaden, vilken därefter i sin
äldre del skulle innehålla mäss för värnpliktiga och för volontärer, matrum
för betjäningspersonal, kylrum och skafferi samt diverse utrymmen.
Kostnaderna för tillbyggnaden uppskattade styrelsen till 182,000 kronor.

Vid ärendets föredragning i statsråd den 4 januari 1939 anförde departementschefen,
att han ansåge sig kunna i huvudsak biträda fortifikationsstyrelsens
sålunda framlagda förslag.

I enlighet med hemställan av departementschefen föreslog Kungl. Maj:t
i 1939 års statsverksproposition (fjärde huvudtiteln D. Lantförsvaret, punkt
51), att riksdagen måtte till ny mässbyggnad vid Norrbottens regemente för
budgetåret 1939/40 anvisa ett reservationsanslag av 82,000 kronor. Detta
förslag bifölls av riksdagen (riksdagens skrivelse nr 4/1939 punkt 62).

Enligt vad från fortifikationsstyrelsen inhämtats har byggnaden numera
i huvudsak färdigställts.

239

12. Angående iakttagelser vid inspektion år 1938 av de militära etablissementen
å Gotland i fråga om vattenförsörjningen m. m.

Ämbetsberättelsen till 1939 års lagtima riksdag innehåller (sid. 301 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 29 augusti 1938 till Konungen
avlåten skrivelse härom. I skrivelsen redogjorde militieombudsmannen för
vissa av honom vid en under augusti 1938 företagen inspektion av de militära
etablissementen å Gotland gjorda iakttagelser i fråga om vattenförsörjningen
och avloppsförhållandena vid flygvapnets etablissement i Fårösund,
Gotlands kustartillerikårs etablissement, de militära byggnaderna i Tingstäde
och etablissementet å Tofta skjutfält samt hemställde om vidtagande
av vissa åtgärder, bland annat verkställande av bakteriologisk-hygienisk
undersökning av vattnet i brunnarna vid etablissementen i Fårösund och å
Tofta skjuttält, åstadkommande av lämpliga anordningar för eldsläckningsändamål
vid kustartillerikårens etablissement samt reglering av avloppsdiken
i Tingstäde.

Över militieombudsmannens framställning avgåvos yttranden av flygförvaltningen,
marinförvaltningen, arméförvaltningens fortifikationsstyrelse och
länsstyrelsen i Gotlands län. Flygförvaltningen hemställde i sitt yttrande,
dagtecknat den 13 oktober 1938, att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt länsstyrelsen
att vidtaga erforderliga åtgärder för lösande av vattenfrågan vid
flygvapnets etablissement i Fårösund. Marinförvaltningen anförde i yttrande
den 8 oktober 1938 beträffande Gotlands kustartillerikårs etablissement,
att vattnet i brunnarna därstädes komme att bliva föremål för upprepade
undersökningar samt att ämbetsverket i fråga om eldsläckningsväsendet vid
etablissementet i sina anslagsäskanden för budgetåret 1939/40 gjort framställning
om anvisande av medel till eldsläckningsmateriel, genom vars anskaflande
möjlighet skulle vinnas att kustartillerikåren, förutom att den
kunde ombesörja det egna etablissementets brandskydd, tillika sknlle kunna
ingripa vid eldsvådor i Fårösunds samhälle, vid flygvapnets etablissement
därstädes och vid skogseldar. Armé förvaltningens fortifikationsstyrelse
meddelade i sitt den 17 januari 1939 avgivna utlåtande att styrelsen
gått i författning om teknisk undersökning genom expert av såväl avloppsförhållandena
i Tingstäde som vattenförsörjningen vid etablissementet å
Tolta skjutfält samt att den ämnade därefter vidtaga erforderliga åtgärder.
Länsstyrelsen i Gotlands län meddelade för sin del i utlåtande den 7 januari
1939, att länsstyrelsen den 18 februari 1937 fastställt byggnadsplaneområde
för Fårösunds samhälle, alt byggnadsplan för samhället vore i det närmaste
färdig, att samtidigt härmed hälsovårdsfrågans ordnande för samhället varit
föremål för behandling, därvid vederbörande kommun tillstyrkt särskild
hälsovårdsordning för byggnadsplaneområdet inom samhället, alt kommunen
efter förslag av länsstyrelsen i samband med byggnadsplanens upprättande
låtit uppgöra plan till avloppsledning ävensom under vissa förutsättningar
påtagit sig eu stor del av kostnaderna för avloppsnätets första ut -

240

byggande, att vad anginge vattenfrågan vid kustartillerikårens etablissement
efter avlåtandet av militieombudsmannens skrivelse vid etablissementet utförts
ett brunnsborrhål, vars vattenmängd skulle räcka icke blott för tjänstebostäderna
vid etablissementet utan eventuellt även för flygvapnets etablissement
i Fårösund, samt att fråga om antagande av särskild hälsovårdsordning
för Tingstäde samhälle vore föremål för utredning.

Genom beslut den 10 februari 1939 fann Kungl. Maj:t med hänsyn till
vad av vederbörande myndigheter i angivna avseenden åtgjorts militieombudsmannens
anmälan icke föranleda någon Kungl. Maj ds vidare åtgärd.

13. Angående behovet av vissa bestämmelser om domared av krigsrätts ledamot.

Den 21 december 1939 avlät tjänstförrättande militieombudsmannen följande
framställning till Konungen:

»Enligt 6 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes utgöres
regementskrigsrätt, stationskrigsrätt och särskild krigsrätt av två civila ledamöter,
nämligen krigsdomare och auditör, samt två militära ledamöter. Krigsrätt
är enligt 59 § samma lag icke domför med mindre än att samtliga ledamöter
äro tillstädes i rätten. Har krigsrätt att företaga undersökning, varom
säges i 39 § sista stycket, är den dock domför även om krigsdomaren ej är
tillstädes, i vilket fall auditören för ordet i rätten (s. k. undersökningskrigsrätt).

Vid militieombudsmannens under året företagna inspektioner av truppförbanden
har vid granskning av regementskrigsrätternas protokoll iakttagits att
i ett flertal fall rättegångslagens bestämmelser om domfört antal ledamöter
icke beaktats i ärenden angående upptagande av domared. Med anledning av
dessa iakttagelser hava yttranden infordrats från ordförandena i krigsrätterna.
Av de inkomna yttrandena må följande här återgivas.

1) Auditören vid Signalregementets krigsrätt C. F. Sandell — jämte de
militära ledamöterna — anförde bland annat:

Det ifrågavarande stadgandet i 59 § rättegångslagen syntes närmast avse
mål, däri fråga kunde uppstå om fattande av beslut från krigsrättens sida.
Något dylikt syntes knappast kunna förekomma i ärenden avseende upptagande
av domared. Krigsrättsledamöterna hade därför icke ansett paragrafen
vara av betydelse för avgörande av frågan, huruvida krigsrätt måste
hava den sammansättning som däri avsåges för att vara behörig att upptaga
dylik ed, utan hade sökt taga ställning till huruvida rättegångsbalkens bestämmelser
i 1 kap. 8 § angående avläggande av domared kunde anses lägga
något hinder i vägen för upptagande av domared inför krigsrätt, som bestode
av allenast auditör och två militära ledamöter. Härvid fölle det i ögonen
att bestämmelserna i sistnämnda lagrum vore synnerligen föråldrade

241

och att de i många tall icke efterlevdes. Att häradshövding på sätt lagrummet
1''öreskreve avlade domared inför hovrätten förekomme väl sällan. T. f. domhavande
och notarier i domsagorna avlade väl i regel eden inför häradsrätt
men enligt vad Sandell hade sig bekant förekomme det också, att eden upploges
av häradsrättens ordförande ensam eller, om domsagan hade sitt säte
i residensstad, av landshövdingen. Ej heller torde stadgandet att borgmästare
och rådmän skulle avlägga domared i närvaro av Konungens befallningshavande
eller den han i sitt ställe förordnade numera tillämpas. Vid den
överläggning som föregått edens upptagande hade Sandell underrättat krigsrättens
övriga ledamöter om att det sedan flera år tillbaka vid åtskilliga tilllällen
förekommit vid olika krigsrätter, att domared upptagits inför krigsdomaren
med auditören och endast eu militär ledamot såsom bisittare utan att
någon anmärkning mot detta förfaringssätt försports. Då domared sålunda
fått avläggas, oaktat sammansättningen icke varit den i 59 § rättegångslagen
angivna, hade hinder för avläggande av domared inför krigsrätten med den
sammansättning den nu haft icke synts kunna föreligga.

2) Auditören vid Jönköpings-Kalmar regementes krigsrätt II. Månsson anförde
:

Det vore rikligt att en av de militära ledamöterna avlagt domared inför
krigsrätten, oaktat krigsdomaren icke varit tillstädes i rätten och denna följaktligen
varit domför endast för handläggning av s. k. undersökningsmål.
Emellertid hade Månsson trots flitigt sökande icke kunnat upptäcka, att det
någonstädes i svensk lagstiftning angående domstolsväsendet — vare sig i
lagstiftningen angående de civila eller i lagstiftningen angående de militära
domstolarna — funnes stadgat, varest eller inför vilken myndighet militär ledamot
i krigsdomstol skulle avlägga domareden. Vid sådant förhållande och
då det ostridigt varit regel att sådan domared avlagts inför krigsrätt syntes
man vara fullt berättigad att anse, att det saknade betydelse, om den krigsrätt
inför vilken eden avlades, varit sammansatt av krigsdomare och auditör jämte
militära ledamöter av föreskrivna grader eller endast av auditör jämte vederbörliga
militära ledamöter. 1 enlighet med denna uppfattning hade man så
långt Månsson kände till alltid förfarit, åtminstone vid de krigsrätter i vilka
Månsson sedan år 1922 tjänstgjort som auditör och dessförinnan som krigsIiskal.
Och det hade såvitt Månsson kände till aldrig tidigare förekommit
någon erinran emot denna praxis. Månsson förmodade, att man ansett det
som ett axiom, att eu domared vore eu domared och icke mindre bindande,
om den avgaves till eu domstol med den ena eller den andra sammansättningen.

.'']) Auditören vid Hallands regementes krigsrätt E. Eogelklou anförde:

Dä det i 59 § rättegångslagen stadgades att krigsrätt ej vore domför med
mindre än alt samt liga ledamöter vore tillstädes i rätten, samt att undantag
härifrån gällde endast i fall då krigsrätt handlade undersökning i sådant mål
eller ärende, varom i särskild författning vore stadgat, men till dylikt ärende
ej gärna kunde räknas avläggande av domared inför krigsrätten, skulle följden
bliva, att om eu av de av regementschefen förordnade ledamöterna eller
16-- 3911035. Mililitombudsmannens ämbetsberältelse.

242

kanske båda ej förut avlagt domared, krigsrätten måste hus nämnde chef anhålla,
att han måtte förordna särskild eller särskilda ledamöter, som förut
avlagt domared, att inträda i krigsrätten allenast för att som bisittare i rätten
mottaga domared av den eller de förut förordnade. Sannolikt skulle sådant
i många fall ej låta sig göra, varvid följden skulle bliva att det utsatta krigsrättssammanträdet
måste inställas. Eu sådan konsekvens kunde ej gärna
vara rimlig. Det av militieombudsmannen anmärkta fallet vid Hallands regementes
krigsrätt gällde eu s. k. undersökningskrigsrätt, som vore domför
med tre ledamöter, men den angivna konsekvensen bleve densamma även
vid eu krigsrätt, där även krigsdomare skulle vara tillstädes. Fogelklou hade
i själva verket aldrig förut tänkt på frågan om krigsrättens rätta sammansättning
i fall av upptagande av domared. Någon bestämmelse, huru och
varest förordnad krigsrättsledamot skulle avlägga domared, funnes Fogelklou
veterligen icke. Fogelklou visste att den praxis i detta avseende som
han tillämpat och som av militieombudsmannen ansetts oriktig följts i flera
krigsdomstolar. Detta berodde väl därpå att då det talades om en krigsdomstols
domförhet därmed åsyftades, att domstolen ej kunde — om den ej hade
viss sammansättning — handlägga det mål, varom fråga vore, och än mindre
fatta beslut däri, samt att upptagande av domared ej innebure någon målet
rörande handläggning eller något beslut av domstolen. Vidare finge anföras
att uti 1 kap. 8 § rättegångsbalken stadgades, att nämndeman skulle avlägga
domareden ’å tinget'' och att borgmästare och rådman skulle avlägga eden ’å
rådstuva''. Nog hände det ofta att om t. ex. endast sex nämndemän infunnit
sig till sammanträde med häradsrätten ordföranden tillkallade lämplig person,
som finge avlägga domared och därefter taga plats i nämnden. Motsvarande
förfarande praktiserades även vid mindre rådhusrätter, där ej alla ledamöterna
skulle hava avlagt vederbörlig juridisk examen. Och om denna praxis vore
tillåten vid härads- och rådhusrätter borde av praktiska skäl enahanda förfarande
kunna brukas vid krigsrätt.

4) Vice auditören vid Hallands regementes krigsrätt .1. Palm åberopade såsom
eget yttrande vad Fogelklou anfört under 3) ovan.

Då det av ledamöterna av Signalregementets krigsrätt framförts den meningen
att rättegångslagens bestämmelser om domfört antal närmast skulle
avse mål däri fråga kunde uppstå om fattande av beslut från krigsrättens
sida och att de därför icke skulle avse ärenden angående upptagande av domared,
i vilka ärenden dylik fråga knappast kunde uppstå, torde den uppfattning
som sålunda kommit till synes bero på eu missuppfattning av domförhetsbestämmelserna.
Dessa måste principiellt hava avseende å domstolens
sammansättning vid envar processhandling av domstolen. Det är för
övrigt helt oriktigt att påstå att domstolen icke meddelar något beslut i ärende
angående upptagande av domared. Eden kan icke avläggas utan att domstolen
medger att så får ske. Här föreligger sålunda ett beslut från domstolens
sida även om detta icke särskilt kommer till uttryck under ärendets
handläggning eller i protokollet.

243

Då det i 59 § rättegångslagen såsom enda undantag från huvudregeln, atl
samtliga ledamöter skola vara närvarande i krigsrätten för att denna skall
vara domför, angives det fall att krigsrätten sammanträder för sådan undersökning
som enligt vissa specialförfattningars föreskrifter skall ske inför
krigsrätt, samt ärenden angående avläggande av domared icke omfattas av
detta undantag, torde rättegångslagens ståndpunkt vara den, att regementskrigsrätt,
stationskrigsrätt och särskild krigsrätt skall hava den i 6 § rättegångslagen
för varje särskilt fal 1 angivna sammansättningen då inför densamma
avlägges domared.

Emellertid synes man vara nödsakad att för vissa fall utan särskilt stöd
av lag medgiva undantag härifrån.

Särskild krigsrätt må enligt 5 § rättegångslagen inrättas bland annat vid
avdelning av flottan som iir förlagd utom örlogsstation. Då särskild krigsrätt
inrättas vid avdelning av flottan som är på sjötåg må enligt 10 § samma
lag meddelas bestämmelse därom, att ställföreträdare för militär krigsrättsledamot
som har förfall må utses för tillfället. Då även sådan ställföreträdare
måste avlägga domared innan han tager säte i krigsrätten är det
uppenbart, att man kan bliva nödsakad att låta krigsrätt, som icke utan
denne ställföreträdande militära ledamot är fulltalig, upptaga domared.

Samma tvingande skäl att låta domared upptagas av krigsrätt med icke
domfört antal ledamöter kunna uppenbarligen även föreligga då befälhavare
för truppavdelning, som inneslutits av fienden eller eljest skilts från huvudstyrkan,
med stöd av 18 eller 19 § rättegångslagen bestämt, att fältkrigsrätt
skall inrättas vid avdelningen.

De nu anförda exemplen avse emellertid rena undantagsfall, där omständigheterna
tvingat till avsteg från domförhetsi-eglei''na, och de toi''de sålunda
icke kunna åbei*opas såsom stöd för att även i andra fall, där samma nödtvång
icke kan sägas föreligga, göra undantag från dessa regler.

Spörsmålet huruvida domförhet erfordras vid upptagande av domared
uppkommer även beträffande de civila domstolarna. I ett särskilt fall har
frågan, låt vara endast indirekt, blivit lättsligt reglei-ad. I rättegångsbalken
stadgas sålunda i 1 kap. 10 § sista punkten:

''Haver nämndeman förfall, och varder förty häradsrätten ej domför, eller
saknas eljest fulltalig nämnd — — — kalle häradshövding av dem, som
närmast bo, och til! nämndemän väljas kunna, en eller flere, efter ty som
hehovet fordrar.’

Den för tillfället utsedde nämndemannen får uppenbarligen avlägga sin
domaied inför den icke domföra häradsrätten.

Något motsvarande stadgande om rätt för annan domstol att på detta sätt
omedelbart komplettera sig själv har icke givits, och beträffande häradsrätt
gäller stadgandet endast nämndeman. Emellertid torde åtminstone på vissa
håll förekomma att om i rådhusrätt med illitterata bisittare någon av dessa
har förfall och rådhusrätten därigenom är icke domför xådhusrätten kompletterar
sig själv på samma sätt som i rättegångsbalken medgivits i fråga
om häradsrätt.

244

Den ovisshet som är rådande i hithörande frågor sammanhänger uppenbarligen
med att den allmänna lagens i 1 kap. 8 § rättegångsbalken meddelade
föreskrifter om var domared skall avläggas äro ofullständiga. Enligt
lagrummet skall ed avläggas av häradshövding inför hovrätten eller,
om han ej kan infinna sig där, inför den myndighet som hovrätten förordnar,
av nämndeman å tinget samt av borgmästare och rådman å rådstuva
i närvaro av Konungens befallningshavande eller den han i sitt ställe förordnar.
Föreskrift om var exempelvis tillförordnad ordförande i häradsrätt
skall avlägga domared saknas. Vanligast torde numera vara att sådan
domare avlägger ed å tinget. Att döma av uttalanden i den juridiska litteraturen
synes praxis hava tillåtit denna ordning redan vid tiden för tillkomsten
av 1734 års lag. Även förekommer det att tillförordnad ordförande
i häradsrätt avlägger ed inför rådhusrätt, domhavanden eller — antagligen
mera sällan förekommande — inför länsstyrelsen. Då rättegångslagen
icke innehåller några särskilda stadganden varest domared skall avläggas
av krigsrättsledamot bliva rättegångsbalkens stadganden i ämnet subsidiärt
tillämpliga. Dessa giva emellertid föga ledning. Något stöd för att
krigsrättsledamot skulle få avlägga domared inför ej domför krigsrätt giva
de icke.

Då, såsom jag förut framhållit, omständigheterna kunna framtvinga att
domared av krigsrättsledamot, avlagd inför krigsrätt som icke består av
det för domförhet erforderliga antalet ledamöter, under vissa förhållanden
utan stöd av uttryckliga lagstadganden måste godtagas såsom giltig och man
därmed gjort undantag från regeln att krigsrätt skall vara domför för att
äga upptaga domared, synes det mig som om det för att undanröja ovisshet
och osäkerhet skulle vara önskvärt att hithörande spörsmål underginge
reglering i lag. Vid utformningen av de nya bestämmelser i ämnet
som må anses erforderliga torde man kunna taga till utgångspunkt stadgandet
i processlagberedningens förslag till rättegångsbalk 4 kap. It § tredje
stycket att domared skall avläggas inför domstol eller inför rättens ordförande.

Med stöd av IG § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
har jag ansett mig böra anmäla detta ärende hos Eders Kungl.
Maj:t till den åtgärd, Eders Kungl. Maj:t må finna omständigheterna föranleda.
»

245

Tabell utvisande utvecklingen av den militieombudsmansämbetct åvilande
arbetsbOrdan under åren 1915—1999.

Av de under året uppkomna
ärendena avsågo

Under året

A r

Till

behandling

föreliggande

ärenden

följande antal

anställda

åtal

expedierade
framställningar
till Konungen
eller statsde-partement

expedierade

skrivelser

(totala

antalet)

klagomål

inspek-

tionsanmärk-

ningar

1915

436

179

220

4

12

403

1916

1,047

408

438

26

14

1,171

1917

1,319

495

455

30

13

1,310

1918

907

273

228

19

10

949

1919

717

173

255

11

2

703

1990

482

144

130

5

1

537

1991

388

142

129

6

O

O

551

1922

392

125

131

13

2

526

1923

379

139

128

8

3

572

1924

304

133

65

11

7

401

1925

357

122

128

4

4

463

1926

304

131

107

3

7

428

1927

279

106

115

6

3

431

1928

208

83

85

7

2

314

1929

226

64

103

5

4

351

1930

302

86

175

5

5

469

1931

358

79

221

3

7

481

1932

301

91

175

4

10

503

1933

402

87

239

10

8

629

1934

452

70

312

7

3

605

1935

459

90

292

7

6

602

1936

377

67

237

5

7

487

1937

528

85

374

14

9

708

1938

561

103

329

17

8

670

1939

707

179

450

14

6

863

Namn	Tim- penning	Avlöning	Summa	Kvitteras:
enligt ackord	enligt tim-penning
1 Extra arb. J. M. Nilsson...........	141	125:00	10:57	135:57
> » P. E. Johansson........	120	—	139: 20	139: 20	1
'' > > Nils Nilsson............	108	—	100: 38	100:38	''1
Kronor		125:00	250: 15	375:15» \|

Tid	Färdsätt, förrättningsställen (understrukna) m. m.	Trakta-mente för dag	Summa
Kr.	öre	Kr.	öre
1938	Resan började samtliga förrättningsdagar
juni	kl. 7.10 samt slutade kl. 17.30
7	Kronans bil Visby—Tingstäde och åter	10	—	10	—
8	> . » _ > ,	10	—	10	—
9	» > > - > » >	10	—	10	—
10	> J > - > » >	10	—	10	—
	Summa kronor	40	—	40	—

Dager Semafor	Mörker Strålkastare	Betydelse
Vitt-rött mot skjutriktningen	Fast sken	Klart för skjutning
Svart mot skjutriktningen	...- upprepade gånger	Icke klart för skjutning; vänta
Kantställd i skjutriktningen	. — .. upprepade gånger	Icke klart för skjutning; landa

Avläsning	Värnpliktiga i	Boden	Medicine studerande Stockholm
Samtliga	Från hem med tbc	Från friska hem
I..........................	1.45	1.81	1.36	0.72
II..........................	0.35	0.48	0.31	0.14
III..........................	0.13	0.19	0.12	0.03

Grupp	Värnpliktiga i Boden	Medicine studerande
Samtliga	Från hem med tbc	Från friska hem
abs.	*	abs.	%	abs.	*	abs.	%
Normala ..........	19	8	0	0	19	10	25	51
Gränsfall..........	45	20	7	16	38	21	11	22
Subnormala........	161	72	37	84	124	69	13	27
Summa	225	100	44	100	181	100	49	100

Vikt kg	Antal	A v 1 ä	s n i n g s v Medeltal	ärde
		I	11	III
45—59........................	12	1.42	0.31	0.13
60—74........................	176	1.46	0.35	0.13
75-90........................	34	1.41	0.35	0.15
	222	1.46	0.35	0.13

	A v 1	ä s n i n g s v	r d e
Antal		Medeltal
	I	H	III
81..................	1.43	\| 0.32	0.12

	A v 1 ä	s n i n g s v	ä r d e
Antal		Medeltal
	I	II	III
144 ................	1.53	0.40	0.16

Yrke	Antal	A v 1 ä	s n i n g s v Medeltal	ä r d e
		I	II	in
Gruvarbetare ........................	4	1.04	0.23	0.15
Chaufförer ........................ j	10	1.19	0.21	0.08
Kuskär .......................... J Jordbruksarbetare....................	50	1.49	0.31	0.15
Skogsarbetare........................	60	1.65	0.37	0.12
Diversearbetare ......................	59	1.30	0.35	0.12
Diverse yrken........................	42	1.40	0.39	0.16
	225	1.45	0.36	0.13

	furirer	(konstaplar) korpraler	vice- korpraler	summa
1929 ........	...... 1	7	12	20
1930 ........	...... 1	3	9	13
1931 ........	...... 1	3	4	8
1932 ........	2	2	5	9
1933 ........	...... 0	2	2	4
1934 ........	...... 2	4	1	7
1935 ........	...... 1	1	1	3
1936 ........	...... I	3	2	6
1937 ........	...... 0	l	0	1
1938 ........	...... 1	1	1	3

A r	Till behandling föreliggande ärenden	följande antal	anställda åtal	expedierade framställningar till Konungen eller statsde-partement	expedierade skrivelser (totala antalet)
klagomål	inspek- tionsanmärk- ningar
1915	436	179	220	4	12	403
1916	1,047	408	438	26	14	1,171
1917	1,319	495	455	30	13	1,310
1918	907	273	228	19	10	949
1919	717	173	255	11	2	703
1990	482	144	130	5	1	537
1991	388	142	129	6	O O	551
1922	392	125	131	13	2	526
1923	379	139	128	8	3	572
1924	304	133	65	11	7	401
1925	357	122	128	4	4	463
1926	304	131	107	3	7	428
1927	279	106	115	6	3	431
1928	208	83	85	7	2	314
1929	226	64	103	5	4	351
1930	302	86	175	5	5	469
1931	358	79	221	3	7	481
1932	301	91	175	4	10	503
1933	402	87	239	10	8	629
1934	452	70	312	7	3	605
1935	459	90	292	7	6	602
1936	377	67	237	5	7	487
1937	528	85	374	14	9	708
1938	561	103	329	17	8	670
1939	707	179	450	14	6	863