JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL LAGTIMA RIKSDAGEN

ÅR 1940

SAMT

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS

BERÄTTELSE

STOCKHOLM 1940

IVAR HACGGSTRÖMS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

303004

, * .* . '' l 1« * rf''-

Ä*. ..Jäv.. «...

U .

i f

M >'' ;< /.

i ■’?

>•> 1. ;■* I t !. . \ ■

»>.«i *’

a* -»■

INNEHÅLL.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Sid.

Inledning................................................ ^

I. Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda tjänstemän:

1) landsfiskalen W. Lundgren för införpassande till straffanstalt av en till frihetsstraff

dömd person, ehuru denne sökt nåd (ämbetsberättelserna 1938 sid. 104 och 1939 sid. 9) 8

2) landsfiskalen E. Hammar för felaktigt förfarande vid verkställighet av bötesstraff

(ämbetsberättelsen 1939 sid. 30).....*.........................

3) rådmännen N. Hansson och B. Ekström för försumlighet i utövandet av konkurs domarämbete

(ämbetsberättelsen 1939 sid. 113).................• • • • 1®

4) kammarfiskalen E. Jolin för obehörig försäljning å allmänna arvsfondens vägnar av

rätt till gravplats (ämbetsberättelsen 1939 sid. 132)................... 11

5) häradshövdingen C. Lilienberg för ändring av domstols utslag m. m.......... 12

6) landsfiskalen K. Linde för olaglig införpassning till värnpliktstjänstgöring...... 19

7) inspektionskonstapeln P. H. Hugardt för obefogat anhållande m. m.......... 22

8) landsfiskalen P. I. Larsson för försummelser såsom rättens ombudsman i konkurser 47

9) stadsfiskalen G. Strömfeldt för dröjsmål med utredning i brottmål.......... 59

10) häradshövdingen J. Hansson för felaktigt adömande av straff för första resan stöld 72

11) stadsfogden K. Norrman för vårdslöshet och försummelse vid behandling av införselärende
............................................

12) häradshövdingen T. Nilsson för fel och försummelser i domarämbetets utövning ... 84

13) rektorn T. Thelander i fråga om obehörigt varuinköp för verkstadsskolas räkning m. m. 99

14) landsfiskalen P. I. Larsson för anlitande av underordnade polismän såsom borgens 109 man

m. ............................................lua

15) poliskommissarien P. Zandén för olagligt förfarande därigenom att han, utan att vara

därtill befogad, låtit införpassa en person till arbetshem................118

16) landsfiskalen E. Söderholm för försummelse vid polisutredning rörande brott .... 133

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal.

1) Eråga huruvida domare sökt på ett obehörigt sätt påverka part att återtaga ett

framställt yrkande......................................

2) Olämpligt yttrande av domare i sammanhang med vittnesförhör............157

3) Fråga om expedieringen till länsstyrelse av utslag, varigenom icke häktad person

ådömts frihetsstraff för förseelse begången vid förande av motorfordon........164

4) Dröjsmål med verkställighet av utslag, varigenom frihetsstraff ådömts icke häktad

person.............................................

5) Förvaring i samma cell av personer, som anhållits för gemensamt förövade brott 174

Sid.

6) Fråga om sättet för fullgörande av den i 21 § 4 mom. motorfordonsförordningen

föreskrivna expeditionsskyldigheten beträffande utslag i vissa mål...........183

7) Fråga huruvida konkursdomare haft skälig anledning till ingripande mot förvaltare

i konkurs...........................................184

8) Fråga huruvida under mul- och klövsjukeepizooti utmätningsman i tjänsteärende

äger tillträde till ladugård utan särskilt tillstånd m. m.................191

9) Fråga huruvida arbetares avlöning utmätts förr än arbetaren varit berättigad lyfta

densamma m. m........................................196

10) Fråga huruvida utmätt gods varit att anse såsom nödigt arbetsredskap för gälde nären

och för den skull bort undantagas från utmätning................201

III. Framställningar till Konungen m. m.

1) Ang. omreglering av Nordmarks, Jösse och Södersysslets domsagor..........206

2) » avgivet betänkande angående justitiekanslerns, justitieombudsmannens och mili tieombudsmannens

allmänna ämbetsställning m. m.................211

3) » bestämmelser, huru förfaras skall med medel, som i utdelningsförslag tillagts

konkursborgenär men av honom icke lyftas....................211

4) » skyldighet i visst fall för konkursförvaltare att lämna överexekutor uppgift å

IV. Inspektionsresor under år 1939 ........................... 223

V. Under år 1939 handlagda klagomål och anställda åtal m. m.......224

Berättelse av tryckfrihetskommittén...........................227

. ... Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

I. Tabell över samtliga av 1939 års riksdagar avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd enligt
riksdagens protokoll....................................229

II. Förteckning över de av 1939 års riksdagar till Konungen avlåtna skrivelser jämte uppgifter
om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av samma skrivelser: 232

1) Justitiedepartementet...................................232

2) Utrikesdepartementet...................................237

3) Försvarsdepartementet...................................239

4) Socialdepartementet......................... 246

5) Kommunikationsdepartementet..............................254

6) Finansdepartementet. ....................................261

7) Ecklesiastikdepartementet.................................276

8) Jordbruksdepartementet..................................280

9) Handelsdepartementet...................................287

10) Folkhushållningsdepartementet..............................292

III. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ärenden,

som vid utgången av år 1939 ännu voro i sin helhet eller till någon del på Kungl.
Maj:ts prövning beroende....................................

IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från
riksdagen före år 1939 men vid samma års början voro i sin helhet eller till någon del
oavgjorda, jämte uppgifter om den behandling, dessa ärenden undergått under år 1939.

1) Justitiedepartementet...................................

2) Utrikesdepartementet....................................

3) Försvarsdepartementet...................................

4) Socialdepartementet....................................

5) Kommunikationsdepartementet..............................

6) Finansdepartementet....................................

7) Ecklesiastikdepartementet.................................

8) Jordbruksdepartementet..................................

9) Handelsdepartementet...................................

V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från

justitieombudsmannen före den 1 januari 1939 och vari under år 1939 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling.........................

Sid.

294

301

309

310

312

326

331

343

346

350

354

''■''■tit i

- A'''' ''*■-*

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt 13 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktionen
får jag härmed avlämna berättelse angående justitieombudsmansämbetets
förvaltning under år 1939. Jag får därvid meddela, att jag
med stöd av 25 § i instruktionen begagnat mig av semester under
tiderna den 19 april—den 20 maj och den 7—den 19 augusti samt att
under nämnda tider min av riksdagen utsedde suppleant och efterträdare
dåvarande revisionssekreteraren Knut Nissen förestått ämbetet.

Sedan revisionssekreteraren Nissen den 22 september utnämnts att
från och med den 1 oktober vara justitieråd samt i anledning därav
avsagt sig uppdraget att vara justitieombudsmannens suppleant och
efterträdare, hava de av riksdagen valda fullmäktige i riksbanken och
fullmäktige i riksgäldskontoret till innehavare av nämnda uppdrag
utsett häradshövdingen i Medelpads östra domsaga, f. d. revisionssekreteraren
Folke Rudewall.

Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla
redogörelse för sådana mot tjänstemän för fel eller försummelse i tjänsten
anställda åtal, vilka under året blivit slutligen avgjorda eller i någon
instans prövade.

I. Redogörelse för anställda åtal.

1. Införpassande till straffanstalt av en till frihetsstraff
dömd person, ehuru denne sökt nåd.

1 1938 års ämbetsberättelse (sid. 104 o. f.) och 1939 års ämbetsberättelse
(sid. 9 o. f.) redogöres för ett av tjänstförrättande justitieombudsmannen
Nissen, efter klagomål av arbetaren Hilmer Allan Backman i Bäcknäs,
anbefallt åtal mot landsfiskalen W. Lundgren för det han den 16 juli
1937 införpassat klaganden till kronohäktet i Umeå för avtjänande av
honom ådömt frihetsstraff, oaktat klaganden upplyst Lundgren om att
han sökt nåd från straffet och begärt att få styrka detta med ett diariebevis,
som klaganden förvarat i sitt hem. Enligt redogörelsen hade Lycksele
tingslags häradsrätt i utslag den 20 december 1937 yttrat följande: I målet
vore utrett, att Västerbottens regementes krigsrätt genom ett den 5 juni
1937 meddelat, sedermera lagakraftvunnet utslag dömt klaganden att för
vagran att fullgöra förmans i tjänsten givna befallning hållas i fängelse
två månader, att klaganden uti en till nedre justitierevisionen den 6 påföljande
juli månad inkommen ansökan anhållit, bland annat, att Kungl.
Maj :t måtte av nåd befria honom från ifrågavarande straff, att Lundgren
för bringande av nämnda utslag till verkställighet efter anmodan av länsstyrelsen
den 16 samma juli eftersökt och anhållit klaganden uti en av
denne tillfälligtvis bebodd skogskoja, belägen ej långt från klagandens hem
i Bäcknäs, att Lundgren omedelbart införpassat klaganden till kronohäktet
i Umeå, varest klaganden samma dag börjat avtjäna straffet, åt t
Kungl. Maj:t, som inhämtat att straffet redan till viss del verkställts, genom
utslag den 20 påföljande augusti av nåd förordnat, att med återstoden av
straffet skulle anstå jämlikt lagen angående villkorlig straffdom och på
klagandens uppförande under en prövotid av tre år, räknat från dagen för
Kungl. Maj .ts utslag, samt pa omständigheter i övrigt, som i nämnda lag
angivas, bero, huruvida straffet skulle gå i verkställighet, samt att klaganden,
sedan sist omförmälda utslag kommit till fängelsemyndighetens kännedom,
samma den 20 augusti frigivits. Av handlingarna i målet framginge
vidare att Lundgren för berörda verkställighetsåtgärd såsom transportmedel
begagnat en honom tillhörig personbil, att klaganden vid anhållandet
i skogskojan upplyst Lundgren om nadeansökningens ingivande och
begärt att till styrkande därav fa förete ett uti klagandens hem förvarat,
av nedre justitierevisionen utfärdat diariebevis, att nämnda skogskoja vore
belägen invid en från allmänna landsvägen Lycksele—Stensele utgående
avtagsväg, att klagandens hem vore beläget invid nämnda allmänna landsväg,
högst 6 kilometer norr om den punkt, där avtagsvägen utginge från
allmänna landsvägen, samt att Lundgren för fångtransporten från skogskojan
till Umeå hade att färdas å avtagsvägen till allmänna landsvägen

och vidare sistnämnda väg söderut. Enär klaganden till förhindrande av
straffverkställigheten upplyst Lundgren därom, att han hos Kungl. Maj:t
sökt nåd från straffet och att han till styrkande därav kunde förete vederbörligt
bevis, samt Lundgren utan hänsyn därtill omedelbart införpassat
klaganden till kronohäktet i Umeå, alltså och då Lundgren genom sitt berörda
förfarande med hänsyn till omständigheterna i målet måste anses
hava gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten, prövade häradsrätten rättvist,
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, döma Lundgren att för tjänstefel
utgiva 25 dagsböter, varje dagsbot bestämd till 7 kronor. Vidkommande
därefter av klaganden framställt skadeståndsanspråk, så enär det fängelsestraff,
vilket klaganden delvis avtjänat, varit honom ådömt genom utslag,
som vunnit laga kraft, samt tillräckliga skäl saknades till antagande, att
klaganden, därest Lundgrens berörda förfarande ej förelupit, helt eller
delvis skulle hava undgått verkställighet av det straff, han enligt vad ovan
anförts avtjänat, funne häradsrätten rättvist lämna klagandens talan utan
bifall. Klaganden skulle själv vidkännas sina kostnader å målet.

Hovrätten för Övre Norrland, där såväl Lundgren som klaganden anfört
besvär, hade i utslag den 21 juni 1938 yttrat följande: Vad anginge Lundgrens
besvär funne hovrätten, med tillämpning av 25 kap. 17 och 22 §§
strafflagen, ej skäl att göra ändring i häradsrättens utslag. Vidkommande
klagandens skadeståndstalan funne hovrätten väl att utredning icke stode
att vinna beträffande frågan huruvida klaganden, därest Lundgrens åtalade
förfarande icke mellankommit, skulle hava undgått verkställighet av
det straff han numera avtjänat, samt att klaganden förty icke kunde anses
berättigad till ersättning för förlorad arbetsförtjänst eller för annan skada,
som han genom straffets undergående lidit. Som emellertid klaganden, vilken
måste antagas varit i stånd att före straffverkställighetens början visa
att han sökt nåd från straffet, lagligen varit berättigad till anstånd med
straffet intill dess Kungl. Maj:t meddelat utslag å hans nådeansökan, men
Lundgren genom att det oaktat den 16 juli 1937 införpassa klaganden till
kronohäktet i Umeå betagit klaganden denna rätt, funne hovrätten Lundgren
pliktig lämna klaganden gottgörelse därför med ett skäligt ansett belopp
av 75 kronor. På grund därav prövade hovrätten rättvist att, med
ändring av häradsrättens utslag i denna del, förplikta Lundgren att såsom
skadestånd till klaganden utgiva 75 kronor. Vid denna utgång bleve, med
ändring av häradsrättens utslag jämväl beträffande kostnaderna å målet,
Lundgren förpliktad att ersätta klaganden dennes kostnader vid häradsrätten
med fordrade 100 kronor.

Över hovrättens utslag hade Lundgren anfört besvär.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 13 september 1939 yttrat följande.

Kungl. Maj:t funne ej skäl att göra ändring i hovrättens utslag i ansvars -

frågan. Beträffande skadeståndsfrågan så enär klaganden finge anses berättigad
till ersättning för honom genom införpassningen tillskyndat lidande
med det i hovrättens utslag angivna beloppet, prövade Kungl. Maj:t
lagligt fastställa det slut, hovrättens utslag i denna del innehölle. I fråga
om rättegångskostnaderna bleve hovrättens utslag fastställt.

2. Felaktigt förfarande vid verkställighet av bötesstraff.

Av 1939 års berättelse (sid. 30 o. f.) framgår att jag, efter klagomål av
chauffören värnpliktige nr 101 55/1919 Nils Hjalmar Möller i Strövelstorp,
förordnat om åtal mot landsfiskalen i Rebbelberga distrikt Eric
Hammar för felaktigt förfarande vid behandling av ett ärende rörande indrivning
och förvandling av böter, som påförts klaganden för underlåtenhet
att fullgöra mönstring år 1935. I utslag den 21 februari 1938 hade rådhusrätten
i Ängelholm dömt Hammar jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen att
för oförstånd i tjänsten utgiva 5 dagsböter, varje dagsbot bestämd till 8
kronor, ävensom förpliktat honom att till statsverket utgiva viss ersättning.
Hovrätten över Skåne och Blekinge hade, efter besvär av Hammar,
i utslag den 6 maj 1938 ej funnit skäl göra ändring i rådhusrättens utslag.

Över hovrättens utslag hade Hammar anfört besvär.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 8 september 1939 ej funnit skäl att
göra ändring i hovrättens utslag.

3. Försumlighet i utövandet av konkursdomarämbete.

I 1939 års berättelse (sid. 113 o. f.) redogöres för ett av mig, efter klagomål
av förre sjökaptenen Tage Jönsson i Halmstad, anbefallt åtal mot
rådmännen Nils Hansson och Bengt Ekström för försummelse i olika
hänseenden i utövningen av befattningen såsom konkursdomare i Halmstad.
Enligt redogörelsen hade Göta hovrätt i utslag den 21 december 1938
dömt Hansson och Ekström, jämlikt 25 kap. 17 § och 4 kap. 3 § strafflagen,
för vad de i åtalade hänseenden under de sistförflutna fem åren
före åtalets anhängiggörande låtit komma sig till last att böta, Hansson
15 dagsböter, envar om 25 kronor, och Ekström 5 dagsböter, envar om
20 kronor.

Över hovrättens utslag, som vann laga kraft såvitt angick Hansson,
anförde Ekström besvär.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 1 december 1939 ej funnit skäl att
göra ändring i hovrättens utslag.

4. Obehörig försäljning å allmänna arvsfondens vägnar
av rätt till gravplats.

Av 1939 års berättelse (sid. 132 o. f.) framgår, att jag efter härstädes
anförda klagomål förordnat om åtal mot kammarfiskalen Erik Jolin för
det han i skrivelse den 8 mars 1938 till notarius publicus Uno Oldenburg
såsom god man i dödsboet efter vaktmästaren Lars Gustaf Larssons änka
Hilda Larsson, vilkens kvarlåtenskap tillfallit allmänna arvsfonden, å kammaradvokatfiskalsämbetets
vägnar anbefallt eller i varje fall medgivit
försäljning av rätten till makarna Larssons gravplats å Stockholms
stads norra begravningsplats. I utslag den 3 november 1938 hade Stockholms
rådhusrätt yttrat följande: I målet vore utrett, att kammarfiskalen
Jolin å kammaradvokatfiskalsämbetets vägnar undertecknat den skrivelse
av den 8 mars 1938 till gode mannen i dödsboet efter Lars Gustaf Larssons
änka Hilda Larsson, med vilken skrivelse till gode mannen överlämnats
ifrågakomna dödsboet tillhöriga gravbrev för att avyttras till person, som
begärt att få köpa detsamma, och hade Jolin sålunda blivit ansvarig för
att den påtalade försäljningen av gravplatsen kommit till stånd. Enär den
rätt till gravplatsen, som makarna Larsson på sin tid förvärvat, icke kunde
anses såsom sådan tillgång, varom förmäles i 8 § lagen den 8 juni 1928
om allmänna arvsfonden, och förty icke kunnat bliva föremal för försäljning,
samt Jolin sålunda förfarit felaktigt, men vad Jolin därutinnan låtit
komma sig till last icke skäligen borde för honom medföra ansvar, funne
rådhusrätten åtalet icke kunna bifallas.

Över rådhusrättens utslag hade advokatfiskalen vid Svea hovrätt på
anmodan av mig anfört besvär med yrkande, att Jolin måtte fällas till
ansvar för det av honom begångna tjänstefelet.

Svea hovrätt har i utslag den 6 maj 1939 yttrat följande.

Hovrätten funne väl, att ifrågakomna överlåtelse av gravbrevet icke
bort ske och att förty Jolin icke bort medverka till densamma, men enär,
på sätt rådhusrätten funnit, Jolins berörda förfarande skäligen icke borde
för honom medföra ansvar, prövade hovrätten rättvist fastställa det slut,
rådhusrättens utslag innehölle.

Detta utslag innefattade den mening, som vid omröstning inom hovrätten
uttalades av assessorn I. Lindell, med vilken hovrättsrådet A. V.
Rosengren instämde.

Hovrättsrådet E. Drangel anförde:

”Genom den i målet förebragta bevisningen har rörande tillkomsten av
ifrågavarande, av Jolin undertecknade skrivelse blivit utrett, att förste
advokatfiskalen hos kungl. kammarkollegium låtit telefonledes meddela

Oldenburg, att advokatfiskalsämbetet icke hade något att erinra mot att
rätten till den i målet ifrågavarande gravplatsen såldes till visst angivet
pris, att advokatfiskalen därefter låtit uppsätta koncept till skrivelsen, att
advokatfiskalen granskat skrivelsen, däri omförmälda telefonsamtal åberopats,
utan att framställa anmärkning mot densamma samt att Jolins
undertecknande av skrivelsen skett efter anmodan av advokatfiskalen.
Med hänsyn till vad sålunda och i övrigt förekommit finner jag beslut i
enlighet med skrivelsens innehåll hava fattats av advokatfiskalen; och vid
sadant förhållande kan Jolin — oavsett att å skrivelsen ej angivits att densamma
undertecknats pa uppdrag av annan — icke anses ansvarig för
skrivelsens innehåll. Pa grund av vad sålunda anförts instämmer jag i det
slut, vartill assessorn Lindell kommit.”

Hovrättsrådet O. Arsell yttrade:

Jag finner den av rådhusrätten åberopade 8 § i lagen om allmänna arvsfonden
icke hava utgjort hinder för gravens försäljning; och då Jolins
ämbetsatgärd enligt skrivelsen den 8 mars 1938 icke heller eljest kan anses
innefatta tjänstefel, prövar jag lagligt fastställa det slut, rådhusrättens utslag
innehåller.”

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

5. Ändring av domstols utslag m. m.

Den 3 juni 1937 dömde Färnebo tingslags häradsrätt skogsarbetaren John
Harry William Häll för första resan stöld i förening med inbrott vid ett tillfälle
i mars 1937 att hållas till straffarbete fyra månader, varvid häradsrätten
emellertid jämlikt lagen angående villkorlig straffdom meddelade
anstånd med straffets verkställighet.

Sedan därefter Häll ånyo ställts under åtal vid häradsrätten och häradsrätten
den 27 juni 1938 under ordförandeskap av dåvarande häradshövdingen
Carl Lilienberg meddelat utslag i sistnämnda mål, däri Häll m. fl.
åtalats för olovligt tillgrepp m. m., lät jag på förekommen anledning från
fångvårdsstyrelsens avdelning för straffregistret införskaffa avskrifter av
de hos avdelningen förvarade handlingarna angående Häll.

Av de sålunda införskaffade handlingarna inhämtades bland annat följande.

I en den 27 juni 1938 dagtecknad, av Lilienberg underskriven straff uppgift,
som inkommit till straff registret den 1 juli 1938, hade meddelats, att
häradsrätten den 27 juni 1938 dömt Häll för natten mellan den 1 och den 2
januari 1938 och en dag under hösten 1937 begången första resan stöld,
jämlikt 20 kap. 6 § andra stycket och 8 § strafflagen, till fängelse en månad
samt att häradsrätten förklarat anståndet med det genom utslaget den 3

juni 1937 ådömda straffet förverkat, i följd varav Häll skulle hållas till
straffarbete fyra månader 15 dagar.

I anledning av denna straffuppgift hade t. f. byrådirektören i fångvårdsstyrelsen
Lennart Berggren den 1 juli till Lilienberg avlåtit en skrivelse,
däri Berggren — efter återgivande av straffuppgiftens innehåll i nyss angivna
delar — vidare anfört följande: ”Vid det förhållande, att 20 kap.
6 § andra stycket strafflagen citerats uti häradsrättens utslag den 27 nästlidne
juni, synes Häll nu gjort sig skyldig endast till: Första resan å särskilda
ställen och tider förövat snatteri (jämför 4 kap. 14 § strafflagen).
Vore alltså förbunden för meddelande från Eder i saken. Föreligga måhända
skäl att genom Eder benägna försorg föranstaltas om att besvär i
vederbörlig ordning anföras mot häradsrättens berörda utslag den 27 juni
1938.”

Till svar härå hade ankommit en så lydande skrivelse:

”Häll har genom Färnebo tingslags häradsrätts utslag den 27 juni 1938,
nr 184, dömts jämlikt 20 kap. 1 § 2 st. samt 8 § Strafflagen för första
resan å särskilda ställen och tider förövat snatteri att utgiva 75 dagsböter
en var om 2 kronor. — Det Häll genom häradsrättens utslag den 3 juni
1937, nr 1, för första resan stöld i förening med inbrott villkorligt ådömda
straffet av straffarbete i fyra månader har icke förklarats förverkat.

Kristinehamn den 4 juli 1938.

Av domarämbetet:

Carl Lilienberg.”

På grund av de i handlingarna förekommande, mot varandra stridande
uppgifterna om innehållet i utslaget den 27 juni 1938 anmodade jag Lilienberg
att inkomma med förklaring. I därefter avgiven förklaring anförde
Lilienberg följande.

Häradsrätten hade genom sitt utslag den 27 juni 1938 dömt Häll att för
första resan å särskilda ställen och tider förövat snatteri utgiva 75 dagsböter
ä 2 kronor. Att häradsrätten dömt Häll till detta straff och icke
till det straff, som oriktigt uppgivits i den först ingivna straffuppgiften,
daterad samma dag utslaget avkunnats, framginge av vid förklaringen
fogade intyg dels av åklagarna i målet och dels av samtliga vid tinget
tjänstgörande nämndemän. Före avkunnandet av utslaget i Filipstad hade
Lilienberg å domarkansliet i Kristinehamn utarbetat två olika konceptutslag,
ett vari värdet av det tillgripna beräknades över 30 riksdaler och
ett vari värdet av det tillgripna gatt under 30 riksdaler. Hade häradsrätten
värderat det tillgripna över nämnda belopp, hade ju Häll måst dömas för
stöld till urbota bestraffning och anståndet med det honom förut ådömda
straffet, fyra månaders straffarbete, hade måst förklaras förverkat (20 kap.
8 § strafflagen samt 11 § i lagen angående villkorlig straffdom), men om

häradsrätten värderat det olovligen tillgripna under nämnda belopp, kunde
ju Häll hava dömts till allenast dagsböter och anståndet med det förut
ådömda straffet hade icke behövt förklaras förverkat. Efter överläggningar
med åklagarna samt efter ingående förnyad prövning av målet hade
häradsrätten, efter värdering av det tillgripna till 29 kronor 50 öre, beslutat
att döma Häll till allenast dagsböter för första resan å särskilda
ställen och tider förövat snatteri samt att anståndet med det honom förut
ådömda straffet icke skulle vara förverkat. Strax efter återkomsten till
Kristinehamn från tinget i Filipstad hade Lilienberg i den då rådande
brådskan vid hans frånträdande av domarämbetet — han hade den 13
därpå följande juli fyllt 70 år — underskrivit den först till straff registret
insända oriktiga uppgiften angående Häll. Så fort Lilienberg genom Berggren
blivit underrättad om vissa felaktigheter i uppgiften, hade Lilienberg
rättat den i överensstämmelse med häradsrättens avkunnade utslag. Detta
hade skett så tidigt, att den lagliga tiden för avgivande av straffuppgift,
14 dagar från avkunnandet av utslaget, då ännu icke gått till ända. Lilienberg
hade försökt att få tillbaka den oriktiga straffuppgiften för att insända
en ny riktig sådan, men detta hade förvägrats honom under försäkran
att, blott rättelse gjordes, så skulle kommande uppgifter från straffregistret
rörande Häll utfärdas med iakttagande av de ändringar Lilienberg
gjort i sitt tillägg den 4 juli 1938. Lilienberg vidginge således, att den av
honom rörande Häll utfärdade straffuppgiften icke varit i överensstämmelse
med häradsrättens avkunnade utslag. Då emellertid rättelse skett
inom 14 dagar efter avkunnandet och således riktig straffuppgift ingivits
inom stadgad tid, hemställde Lilienberg, med hänsyn jämväl därtill att
någon skada icke skett genom hans fel, att J. O. måtte låta bero vid vad
Lilienberg nu anfört. Slutligen ville Lilienberg framhålla, att han i omkring
30 år dels såsom tillförordnad och dels såsom ordinarie häradshövding
förvaltat domarämbeten utan att någon gång hava varit tilltalad för
ämbetsbrott, en omständighet som möjligen borde beaktas vid bedömandet
av det fel, vartill Lilienberg nu gjort sig skyldig.

Vid förklaringen funnos fogade

1) två intyg, det ena av landsfiskalerna A. Norrdell och E. Lidén samt
det andra av tio nämndemän, som tjänstgjort vid tingssammanträdet den
27 juni 1938, av innehåll att Häll då dömts för första resan å särskilda
ställen och tider förövat snatteri till 75 dagsböter samt att anståndet med
det Häll förut ådömda straffet icke förklarats förverkat;

2) utdrag av dombok, hållen den 27 juni 1938 vid särskilt sammanträde
för avslutandet av lagtima vårtinget med Färnebo tingslag.

Av nämnda utdrag framgick, att Lilienberg vid sammanträdet anmält,
att till honom före sammanträdets början ankommit en den 25 juni 1938
dagtecknad skrivelse, vari Norrdell förklarat, att han vidhölle talan mot

Häll för olovligt tillgrepp av en kamera, två hinkar, en lykta och en mjölkflaska,
av Norrdell värderade till sammanlagt 9 kronor, men att Norrdell
i övrigt avstode från sin talan mot Häll för olovligt tillgrepp.

Enligt domboksutdraget hade häradsrätten i sitt utslag, såvitt angick
ansvarstalan mot Häll, yttrat följande.

Häradsrätten läte bero vid Norrdelis delvis avstående från talan mot
Häll. Beträffande åklagarnas talan i övrigt mot Häll, såvitt den fullföljts,
och Karl Gustaf Herman Henningsson; så enär på grund av vad
de bekänt samt vad i övrigt i målet förekommit Häll och Henningsson blivit
lagligen övertygade att i samråd med Nils Bertil Göransson natten
mellan den 1 och den 2 januari 1938 dels hava övat skadegörelse å till
Gammalkroppa kraftstation hörande elektriska anläggningar genom att
sönderslå en å en ledningsstolpe vid övre dammen befintlig elektrisk glödlampa,
bryta loss en dylik lampa utanför skogsskolans lokal samt lossrycka
och kasta i den bredvidliggande kanalen en å dörren vid kraftstationen
befintlig anslagstavla, dels å olika ställen i Gammalkroppa olovligen
hava tillgripit ett par skidstavar, tillhöriga maskinisten Edvin Olin
därstädes, en kopparplatta, tillhörig ”forstmästare Norberg” därstädes, och
ett par skidor, tillhöriga Axel Eriksson från Gammalkroppa, allt tillhopa
värderat till 20 kronor 50 öre, att en dag under hösten 1937, troligen den
29 oktober, i en del kolarkojor i närheten av Smedstorp i samråd olovligen
tillgripit en äldre fotografikamera, två hinkar, en lykta och en treliters
mjölkflaska, tillhörande de skogselever, som tidigare under hösten bebott
nämnda kojor, allt värderat till 9 kronor, samt att genom att i förskott
uppbära pengar för ännu icke utfört skogsarbete och sedermera underlåta
att utföra detta från A. Karlssons i Säffle stärbhus bedragit sig till 105 kronor
6 öre, men häradsrätten icke funne Häll och Henningsson hava gjort
sig skyldiga till inbrott, prövade häradsrätten jämlikt 20 kap. 1 § andra
stycket samt 8 §, 19 kap. 20 § och 22 kap. 1 § strafflagen rättvist döma
Häll att till kronan böta för första resan å särskilda ställen och tider förövat
snatteri 75 dagsböter, för skadegörelse 25 dagsböter och för bedrägeri

likaledes 25 dagsböter, varje dagsbot fastställd till 2 kronor.----

Häradsrätten funne icke skäl att beträffande någon av svarandena tillämpa
lagen om villkorlig straffdom.

Huruvida Häll var tillstädes vid rätten, då utslaget avkunnades, framgick
icke av domboksutdraget.

På grund av vad sålunda förekommit anmodade jag förste notarien i
Östersysslets domsaga greve Erland Spens att till mig inkomma med upplysningar
angående vad han hade sig i saken bekant. I därefter avgivet
yttrande anförde Spens följande.

Kort tid efter slutsammanträdet, troligen på förmiddagen den 28 juni

eventuellt på eftermiddagen den 27 juni, hade Lilienberg till Spens överlämnat
en tern för detta sammanträde med tillsägelse att uppgöra saköreslängd
och utskriva uppgifter till straff registret. Ternen hade i sin helhet
varit handskriven samt ej avslutad. Spens hade dessförinnan ej tagit
del av utslagen eller skrivit eller sett några förslag till dessa. Utslaget i
det mål, varom här vore fråga, hade varit av det innehåll, att Häll förutom
bötesstraff för skadegörelse och bedrägeri dömdes till 75 dagsböter, envar
om 2 kronor, för första resan snatteri. När Spens hade skrivit straffregisteruppgiften,
hade han överlämnat denna till Lilienberg samt visat på ternen
och frågat, varför Häll ej blivit dömd för första resan stöld i stället för
första resan snatteri. Spens hade då varit och vore fortfarande av den uppfattningen,
att Hälls villkorliga dom under alla förhållanden borde hava
förklarats förverkad och att det av Häll tillgripnas värde överstege 30 kronor,
då Spens bland de tillgripna sakerna medräknade vissa i Persberg
tagna skidor, vilket brott ej funnes omnämnt i utslaget. Lilienberg hade
då blivit alldeles perplex samt tagit ternen och sagt: ”Då kan ingen hjälpa
honom.” Vidare hade han sagt, att han skulle undersöka saken, varpå han
tillsagt Spens att börja med annat arbete. Det hade ej mellan Lilienberg
och Spens varit något tal om ändring av ternen. När Spens sedan återsåg
ternen, hade Lilienberg låtit ändra densamma, antingen genom omskrivning
helt av de två sista bladen eller genom tillägg och överstrykning i
texten, vilketdera erinrade Spens sig ej nu med bestämdhet. Ifrågavarande
mål hade varit det sista målet i ternen. Sedan hade ytterligare tillkommit
ett domboksnummer, bestående av ett då troligen ouppsatt ärende. Den
nya versionen hade varit av det innehåll, att Häll dömdes till en månads
fängelse för första resan stöld samt att den villkorliga domen förklarades
förverkad. Spens hade ånyo erhållit i uppdrag att utskriva uppgift till
straff registret samt uppgöra saköreslängd, vilket Spens fullgjort. Uppgiften
till straffregistret hade avsänts, medan utdragen av saköreslängden kvarhållits
av Lilienberg. Utskrivningen av saköreslängdsutdragen hade gjorts
av juris studeranden Elin Paues. Efter några dagar hade Lilienberg meddelat
Spens, att utslaget vore alldeles felaktigt och att den första lydelsen
av utslaget vore riktig. Han hade låtit skriva om utslaget med skrivmaskin
från och med de i första meningen förekommande orden ”talan mot Häll”.
Utslaget hade härmed åter erhållit sin ursprungliga lydelse, möjligen med
undantag för några smärre ändringar, vilka Spens ej haft möjlighet att
kontrollera, då den omskrivna delen av ternen bortkastats. På tillsägelse
av Lilienberg hade Spens ändrat saköreslängden i överensstämmelse med
utslaget genom att bland annat stryka över anteckningen om det Häll
ådömda frihetsstraffet.

Sedan i anledning av de utav Spens lämnade uppgifterna Lilienberg beretts
tillfälle att inkomma med nytt yttrande, anförde Lilienberg följande.

Efter det så lång tid förflutit från avkunnandet av häradsrättens utslag
den 27 juni 1938 kunde Lilienberg icke i detalj erinra sig mer om vad som
förekommit vid avsändandet av straffuppgiften än han i sin förut avgivna
förklaring redan anfört. Av Spens’ yttrande i saken framginge emellertid
även, att häradsrätten avkunnat sitt utslag i enlighet med de av Lilienberg
gjorda ändringarna i straffuppgiften, daterade den 4 juli 1938. Att
dessa ingivits till straffregistret inom lagstadgade 14 dagar efter utslagets
avkunnande hade Lilienberg förut påpekat. Även ville Lilienberg erinra om
innehållet i landsfiskalen Norrdells skrift till häradsrätten, daterad den 25
juni 1938 och intagen före utslaget. Det hade varit just tack vare detta
Norrdells delvis gjorda avstående från talan i målet som värdet av det
olovligen tillgripna kunnat sättas under 30 kronor eller till 29 kronor 50 öre.

I en till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

Av den verkställda utredningen torde framgå, att häradsrätten genom
utslaget den 27 juni 1938, såvitt nu är i fråga, dömt Häll jämlikt 20 kap.
1 § andra stycket och 8 § strafflagen att för första resan å särskilda ställen
och tider förövat snatteri utgiva 75 dagsböter, envar om 2 kronor, samt
att anståndet med det genom utslaget den 3 juni 1937 villkorligt ådömda
straffet, straffarbete fyra månader, icke förklarats förverkat.

Enligt vad Spens upplyst synes domboken först hava avfattats i överensstämmelse
med det avkunnade utslaget. Sedan Spens emellertid gjort
Lilienberg uppmärksam på att enligt Spens’ åsikt Häll rätteligen borde
hava dömts för första resan stöld, har Lilienberg låtit omskriva domboken
och däri givit utslaget ett helt annat innehåll än det avkunnade utslaget
hade, i det Häll nu dömdes för första resan stöld till fängelse en månad
och den tidigare villkorliga straffdomen förklarades förverkad. Härefter
har Lilienberg uppdragit åt Spens att med ledning av domboken i dess nya
oriktiga avfattning utskriva straffuppgift och saköreslängd.

Vidare framgår av utredningen att, sedan Spens fullgjort sistnämnda uppdrag,
Lilienberg till straffregistret avsänt straffuppgift, vari felaktigt meddelats
att Häll dömts för första resan stöld till fängelse en månad och att
den villkorliga domen förklarats förverkad, i följd varav Häll skulle hållas
till straffarbete fyra månader 15 dagar. I anledning av straffuppgiftens innehåll
har Lilienberg därefter från straffregisterföraren fått mottaga ett
påpekande och en förfrågan, som torde hava gjort klart för Lilienberg, att
utslaget med det innehåll det fått efter dombokens omskrivning icke var
juridiskt hållbart. Lilienberg har då på nytt låtit omskriva domboken, där 2—Justitieombudsmannens

ärnbetsbcrättelsc till 1940 års riksdag.

vid utslaget synes hava avfattats i överensstämmelse med häradsrättens
avkunnade beslut. Därefter har Lilienberg sänt ny och denna gång riktig
uppgift till straffregistret.

Genom sina berörda åtgöranden har Lilienberg gjort sig skyldig till
tjänstefel av allvarlig art. Han har nämligen vid första omskrivningen av
domboken givit densamma ett sakligt innehåll, som icke alls stod i överensstämmelse
med innehållet i häradsrättens avkunnade utslag. Vidare
har han expedierat straff uppgift av oriktigt innehåll. De av Spens lämnade
upplysningarna synas mig oförtydbart giva vid handen, att Lilienberg vid
berörda ändring av domboken och vid insändandet av den felaktiga straffuppgiften
var fullt medveten om att utslaget i dess nya avfattning och
den därpå grundade straffuppgiften icke överensstämde med häradsrättens
avkunnade utslag. Vid dettas innehåll synes Lilienberg icke hava fäst något
avseende. I stället har han handlat som om det stått honom fritt att,
med bortseende från vad häradsrätten beslutat och avkunnat, vid dombokens
uppsättande efteråt tillse, att utslaget finge ett sakligt innehåll,
som icke kunde lämna rum för anmärkning om felaktig lagtolkning från
häradsrättens sida. Ett sådant förfarande är givetvis icke under några förhållanden
tillåtligt utan är att betrakta som tjänstefel, vilket måste anses
vara av mycket allvarlig karaktär, då, såsom i förevarande fall, en i verkligheten
till ett jämförelsevis ringa straff dömd person i utslaget i domboken
får detta straff utbytt mot ett helt annat och vida strängare.

På grund av vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt advokatfiskalen
att ställa Lilienberg under åtal inför hovrätten för tjänstefel samt å honom
yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 13 februari 1939 följande.

I målet vore utrett, att — sedan häradsrätten under Lilienbergs ordförandeskap
genom utslag den 27 juni 1938 dömt Häll för första resan å särskilda
ställen och tider förövat snatteri till dagsböter — Lilienberg i domboken
ändrat det däri inskrivna utslaget sålunda, att Häll i stället dömts
för första resan stöld till fängelse en månad och anståndet med denne tidigare
ådömt straffarbete fyra månader förklarats förverkat, samt därefter
låtit med ledning av domboken i dess nya oriktiga avfattning uppsätta och
till straffregistret avsänt uppgift om utslaget enligt dess sålunda ändrade
innehåll, och enär — även om det finge antagas att domboken, som sedermera
i samband med lämnande av ny straffuppgift åter avfattats i överensstämmelse
med det av häradsrätten beslutade utslaget, icke dessförinnan
förelegat justerad — Lilienberg likväl genom att i domboken giva utslaget
annat innehåll än det av häradsrätten meddelade och i anslutning därtill
expediera oriktig straffuppgift visat oförstånd i ämbetet, prövade hovrätten

rättvist döma Lilienberg, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, för vad han
sålunda låtit komma sig till last att utgiva 40 dagsböter om 10 kronor.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

6. Olaglig införpassning till värnpliktstjänstgöring.

Av handlingarna i ett genom klagomål av värnpliktige nr 99 65/1937 Ali
Alexander Bergman i Gissjön, Fränsta, hos M. O. anhängiggjort ärende,
vilka handlingar av M. O. till mig överlämnats, inhämtas följande.

Enligt efterspaningssedel, utfärdad den 14 april 1938 av vederbörande
befälhavare vid Svea ingenjörkår, skulle klaganden, som utan anmält laga
förfall uteblivit från första tjänstgöring vid kåren med inryckningsdag den
12 i nämnda månad, jämlikt kungörelsen angående hämtning av värnpliktiga,
som uteblivit från tjänstgöring m. m., ofördröjligen efterspanas, hämtas
och inställas vid kåren. Sedan befälhavaren för Sundsvalls västra rullföringsområde
nr 65 majoren C. G. Engblom den 16 april 1938 översänt
efterspaningssedeln till landsfiskalen i Torps distrikt K. Linde, utfärdade
denne den 21 maj 1938 förpassning å klaganden, varefter denne införpassades
till kåren.

I en den 27 maj 1938 till M. O. inkommen skrift anförde klaganden klagomål
över införpassningen, enär han vid inryckningstiden haft laga förfall
genom att han under tiden den 22 mars—den 21 maj 1938 å kronohäktet
i Sundsvall avtjänat förvandlingsstraff för böter. Klaganden påstod, att
han berörda den 22 mars underrättat fjärdingsmannen Nestor Sundberg i
Torpshammar om militärtjänstgöringen samt att denne lovat att, då klaganden
således hade laga förfall, ”ordna saken” åt klaganden. Klaganden
begärde i sin skrift viss ersättning för förlorad arbetsförtjänst m. m.

I avgivna yttranden anförde Sundberg, att han den 22 mars 1938 i klagandens
hem avfordrat klaganden, som enligt lagakraftvunna utslag hade
att utgiva tillhopa 130 dagsböter om 2 kronor och böta 80 kronor, de honom
ådömda böterna, till vilkas gäldande klaganden emellertid saknat tillgångar.
Då böterna, som även tidigare avkrävts klaganden, av K. B. i
Västernorrlands län redan förvandlats till fängelse, hade Sundberg anmodat
klaganden att medfölja till kronohäktet i Sundsvall för böternas avtjänande.
I förbigående hade klaganden då omtalat, att han någon gång i april
1938 skulle inrycka till värnpliktstjänstgöring men att han ännu icke visste
vilken dag eller till vilket regemente. Sundberg hade icke givit klaganden
något löfte att i förväg anmäla hans laga förfall från värnpliktstjänstgöringen.
Möjligen hade Sundberg sagt något om att han, därest efterspaningssedel
under tiden skulle komma honom tillhanda, skulle å densamma
angiva klagandens laga förfall. Någon efterspaningssedel hade emellertid

Sundberg icke fått mottaga, varför någon upplysning i nämnda hänseende
icke av honom blivit lämnad. Då Sundberg icke haft någon skyldighet att
anmäla klagandens laga förfall men sådan skyldighet däremot ålegat klaganden
själv, bestrede Sundberg klagandens ersättningsyrkande i vad det
riktade sig mot Sundberg.

Linde anförde, att efterspaningssedeln kommit honom tillhanda den 19
april 1938. Dessförinnan hade Linde ej ägt vetskap om att klaganden
skulle fullgöra värnpliktstjänstgöring. Klaganden hade själv kunnat meddela
de militära myndigheterna, att han avtjänade fängelsestraff. Linde
hade ansett sig pliktig lyda efterspaningssedelns föreskrift att, så snart
klaganden var att anträffa på fri fot, han skulle införpassas till regementet.
Någon förpliktelse för Linde att till regementet anmäla, att klaganden sutte
i häkte, kunde ej anses föreligga. Klaganden hade alltså dagen efter det han
frigivits från häktet anhållits och inställts vid regementet. Då klaganden
icke genom Lindes åtgärder vållats någon förlust, bestrede Linde alla ersättningsy
rkanden.

På förfrågan uppgav Engblom, att underrättelse icke inkommit till rullföringsexpeditionen
angående klagandens intagande å kronohäktet samt att
dylika underrättelser icke brukade lämnas från fångvårdsinrättningar angående
bötesfångar.

Enär Lindes och Sundbergs tjänsteutövning stod under min men däremot
icke under M. 0:s tillsyn, överlämnade därpå M. O. handlingarna i ärendet
till mig för den åtgärd, vartill jag kunde finna fog.

Genom resolution den 11 augusti 1938 anmodade jag därefter Linde att
inkomma med nytt yttrande i saken samt därvid särskilt angiva huruvida
för införpassningen utbetalats ersättning av statsmedel och i sådant fall
vem denna kostnad slutligen drabbat.

I därpå avgivet yttrande anförde Linde, att klaganden blivit av Linde
införpassad till ingenjörkåren efter det hans laga förfall upphört. Det laga
förfallet hade nämligen upphört i och med att klaganden lämnat häktet.
Klaganden hade anhållits i sitt hemvist dagen efter frigivandet. Kostnaderna
för införpassningen hade förskjutits av statsmedel, men syntes klaganden
böra slutligen gälda dessa kostnader, om han kunde.

I en till landsfogden i Västernorrlands län avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

Enligt § 2 kungl. kungörelsen den 18 juni 1926 angående hämtning av
värnpliktiga, som uteblivit från tjänstgöring, m. m. skall omedelbart efter
den tidpunkt, som i inkallelseorder eller kungörelse angives för inställelse till

värnpliktstjänstgöring, vederbörande befälhavare, efter prövning av möjligen
inkomna intyg om förfall, upprätta efterspaningssedel särskilt för varje
värnpliktig, som skolat vara tillstädes men utan anmält laga förfall uteblivit.
Efterspaningssedeln översändes till rullföringsbefälhavaren, som efter
erforderlig granskning ofördröjligen befordrar densamma till vederbörande
polismyndighet; och åligger det polismyndigheten att ofördröjligen efterspana
sådan värnpliktig samt, om han anträffas, hämta och inställa honom
å i efterspaningssedeln uppgiven plats.

Kan upplysning om den efterspanades vistelseort icke erhållas, har enligt
§ 4 polismyndigheten att utan dröjsmål och med överlämnande av efterspaningssedeln
redovisa ärendet direkt hos den befälhavare, som utställt
efterspaningssedeln.

I § 7 stadgas, att efterspaning skall i varje fall av vederbörande polismyndighet
och dess underlydande bedrivas med största skyndsamhet samt
må ej upphöra förr än den efterspanade anträffats eller laga hinder för efterspaningen
möter. Företer efterspanad värnpliktig intyg därom, att han har
laga förfall för uteblivandet, skall polismyndigheten, om vid prövning av
intyget detsamma befinnes giltigt, avbryta hämtningsåtgärden och vid
ärendets redovisning enligt § 4 överlämna avskrift av intyget till den befälhavare,
som utställt efterspaningssedeln.

I förevarande fall har Linde, när han den 19 april 1938 mottog efterspaningssedeln,
haft vetskap om att klaganden då avtjänade mot böter svarande
förvandlingsstraff å kronohäktet i Sundsvall, dit Linde själv låtit införpassa
klaganden. Då klaganden, jämlikt bestämmelse i § 43 värnpliktslagen,
såsom intagen å häktet haft laga förfall för sitt uteblivande från inställelsen
till värnpliktstjänstgöring, skulle Linde med hänsyn till innehållet i § 7
hämtningskungörelsen hava avbrutit hämtningsåtgärden och därefter utan
dröjsmål redovisat ärendet hos den militära befälhavare, som utställt efterspaningssedeln.

Vad i sistnämnda paragraf i hämtningskungörelsen föreskrives om avbrytande
av hämtningsåtgärd, därest den efterspanade har laga förfall, hänför
sig visserligen närmast till det fall, att den efterspanade själv företer intyg,
som styrker det laga förfallet. Orsaken härtill är emellertid uppenbarligen
den, att i de flesta fall polismyndigheten eljest ej kan äga kännedom
om det laga förfallet. De å efterspaningssedeln tryckta anvisningarna innehålla,
att annat i § 43 värnpliktslagen omnämnt laga förfall än sjukdom
styrkes av vederbörlig myndighet eller trovärdig enskild person. Därest
såsom i förevarande fall polismyndigheten själv kan med sin kännedom i
saken bestyrka förekomsten av laga förfall, skall polismyndigheten givetvis
förfara på samma sätt som om vederbörande företett intyg från annan myndighet
eller enskild person.

I stället för att handla på nu angivet sätt har Linde låtit ärendet vila

mer än en månad och därefter, sedan klaganden frigivits från kronohäktet,
införpassat honom till ingenjörkåren, varifrån klaganden därpå omedelbart
hemförlovades.

Genom sin underlåtenhet att avbryta hämtningsåtgärden har Linde enligt
min mening gjort sig skyldig till tjänstefel. Därest Linde förfarit på
sätt jag ovan angivit och militärbefälet alltså erhållit meddelande om orsaken
till klagandens frånvaro från värnpliktstjänstgöringen, skulle utan
tvivel någon införpassning av klaganden till ingenjörkåren icke hava ifrågakommit.
Detta torde otvetydigt framgå därav, att klaganden omedelbart
efter den skedda införpassningen hemförlovats. Införpassningen har föranlett
onödiga kostnader och möjligen har klaganden därigenom gått miste
om arbetsinkomst. Vid sådant förhållande finner jag Lindes påtalade försummelse
icke kunna undgå beivran.

Jag uppdrog därför åt landsfogden att vid vederbörlig domstol ställa
Linde under åtal för tjänstefel i ovan anmärkta hänseende samt å honom
yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klaganden
att i målet föra talan, och borde av honom framställda ersättningsanspråk,
i den mån de funnes befogade, av landsfogden understödjas.

I vad klagomålen riktade sig mot Sundberg föranledde desamma icke
vidare åtgärd.

Medelpads västra domsagas häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes,
yttrade i utslag den 20 mars 1939 följande.

Då klaganden haft laga förfall för sin underlåtenhet att inställa sig till
tjänstgöring och detta förfall varit Linde veterligt, hade Linde uppenbarligen
bort avbryta hämtningsåtgärden. I stället hade Linde, sedan klagandens
förfall upphört, införpassat honom till ingenjörkåren, varifrån klaganden
omedelbart hemförlovats. Genom att så förfara hade Linde visat oförstånd
i sin tjänsteutövning och prövade häradsrätten förty jämlikt 25 kap.
17 § strafflagen rättvist döma Linde att utgiva 10 dagsböter om 6 kronor.

Det ålåge Linde ersätta Svea ingenjörkår, som visats hava erlagt kostnader
för klagandens införpassande, 81 kronor 16 öre.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

7. Obefogat anhållande m. m.

Livsmedelsarbetaren Gösta Grandin i Uppsala blev av stadsfiskalen Hans
Eriksson vid rådhusrätten i Uppsala ställd under åtal för våldsamt motstånd
vid offentlig förrättning den 22 januari 1938 eller, i andra hand, för
underlåtenhet att hörsamma polismans tillsägelse till ordningens upprätt -

hållande vid offentlig tillställning. Sedan rådhusrätten i utslag den 9 maj
1938 funnit Grandin icke kunna fällas till ansvar i målet, anförde Grandin
hos mig klagomål mot inspektionskonstapeln Per Hugo Hugardt för det
han vid det i åtalet avsedda tillfället gjort sig skyldig till övergrepp mot
såväl klaganden som hans hustru.

Av rådhusrättens protokoll i målet mot klaganden inhämtas bland annat
följande.

Lördagen den 22 januari 1938 klockan 22,45 infördes klaganden å polisstationen
i Uppsala av Hugardt och poliskonstapeln F. F. Dahlberg, därvid
Hugardt rapporterade, att han å Upsala Idrottsförenings danslokal, Kungsgatan
nr 44, kort förut anmodat klaganden att avlägsna sig därifrån, enär
klaganden under bedrägliga uppgifter lyckats komma in i lokalen, ehuru
denna redan klockan 22,30 på grund av bristande utrymme måst stängas
för ytterligare inträdessökande danspublik. Emellertid hade klaganden, under
det han yttrat: ”Jag rubbar mig icke en tum”, bestämt vägrat efterkomma
denna Hugardts tillsägelse. Då Hugardt med anledning därav skulle
från lokalen avföra klaganden, hade denne satt sig till våldsamt motstånd
genom att hålla sig fast i ett dörrhandtag samt fatta tag i intillstående
personer, varjämte han stretat emot av alla krafter.

Angående händelseförloppet meddelade Hugardt ytterligare: Han och
Dahlberg hade ifrågavarande dag varit beordrade till tjänstgöring vid danslokalen
under tiden från klockan 21 till klockan 1 på natten. Hugardt hade
uppehållit sig vid ingången, vars dörr måst stängas, enär tillräckligt antal
personer redan blivit insläppta. Strax härefter hade klaganden i sällskap
med 7—8 personer framkommit till ingången och begärt att få komma in.
Hugardt hade svarat, att lokalen redan vore fullbesatt och att inga flera
personer finge släppas in. Klaganden hade då uppgivit, att han tillhörde
föreningen samt att han vore chef för föreningens festkommitté, varför
Hugardt, under det de övriga i sällskapet fått stanna utanför, låtit klaganden
komma in. Emellertid hade Hugardt av dörrvakten blivit underrättad
om att klaganden icke haft något med danstillställningen att skaffa, enär
en annan medlem vid namn Spång förestått denna. Av denna anledning
hade Hugardt uppsökt klaganden, som då stod en trappa upp utanför dörren
till föreningens expeditionslokal, och tillsagt klaganden att avlägsna
sig från lokalen, enär han under bedrägliga uppgifter lyckats komma in.
Klaganden hade emellertid bestämt vägrat att hörsamma Hugardts upprepade
tillsägelser att lämna lokalen, varför Hugardt måst fatta tag i klaganden
för att föra honom ned för trappan. Han hade emellertid nu genast
satt sig till våldsamt motstånd på sätt Hugardt förut uppgivit och hade
först sedan Dahlberg tillkommit kunnat övermannas och under fortsatt
motstånd avföras från lokalen. Sedan klaganden utanför lokalen blivit belagd
med handfängsel, hade han utan motstånd medföljt till polisstationen.

Vid förhör, som å polisstationen anställdes med klaganden efter dennes
införande dit, medgav klaganden, enligt vad upprättad polisrapport innehåller,
att han på sätt Hugardt uppgivit gjort sig skyldig till våldsamt motstånd.
Enligt polisrapporten lämnade klaganden därefter om händelseförloppet
följande uppgifter: Ifrågavarande dag strax efter klockan 22,30
hade han i sällskap med sin hustru och några andra personer inkommit
på Rullans gård, enär han, som vore medlem i idrottsföreningen samt
chef för dennas festkommitté, ämnat besöka en person vid namn Spång,
vilken utövade tillsynen över danstillställningarna i föreningens lokaler.
Avsikten med besöket hade varit att av Spång låna texter till s. k. allsång.
Klaganden och hans sällskap hade nämligen varit inbjudna till en familj
ute i staden, varför de ämnat att, sedan klaganden fått låna nämnda texter,
begiva sig från danslokalen. Emedan dörren till lokalen var stängd,
hade klaganden knackat på densamma, varpå dörrvakten öppnat. Innanför
dörren hade en polisman uppehållit sig och hade denne uppgivit, att lokalen
vore fullbesatt och därför stängd för ytterligare besökande. Klaganden hade
då uppgivit, att han vore chef för föreningens festkommitté och därför under
alla förhållanden berättigad till inträde, varpå han även blivit insläppt.
Därefter hade han genast begivit sig en trappa upp för att uppsöka Spång.
Då han icke påträffat denne efter en kort stunds sökande, hade han stannat
utanför expeditionens dörr, enär han trodde, att Spång snart nog skulle
uppenbara sig därstädes. Efter en kort stund hade Hugardt kommit fram
till honom och tillsagt honom att åter avlägsna sig, enär han fått den uppfattningen
att klaganden lämnat oriktiga uppgifter beträffande sin befattning
såsom chef för föreningens festkommitté. Dessa uppgifter hade klaganden
dock fortfarande vidhållit. Därjämte hade klaganden uppgivit, att
han måste sammanträffa med Spång; dock hade han icke uppgivit vad
ärende han haft till denne. Emellertid hade Hugardt, utan hänsyn till vad
klaganden anfört, genast fattat tag i klaganden för att föra ut honom, varför
klaganden satt sig till motstånd. Klaganden hade icke ämnat kvarstanna
längre än vad som varit nödvändigt för att sammanträffa med Spång, enär
hans hustru med sällskap väntat utanför.

Kopparslagaren E. J. Spång uppgav vid polisförhör följande.

Då Spång, som av idrottsföreningen varit utsedd att övervaka föreningens
danstillställningar, den 22 januari 1938 klockan strax efter 22,30 uppehållit
sig i föreningens expeditionslokal, belägen en trappa upp, hade klaganden
inkommit och begärt att få tala med Spång. Emedan Spång då
varit upptagen av varjehanda göromål, hade han tillsagt klaganden, att
han just då icke hade tid att tala vid honom, varför klaganden åter lämnat
expeditionen och försvunnit. Under besöket på expeditionen hade klaganden,
som syntes fullt nykter, yttrat något om att han varit eller att
han skulle på någon festtillställning under kvällen. Klaganden vore leda -

mot i föreningens styrelse genom att han vore klubbmästare och chef för
festsektionen, men han hade icke haft något med danstillställningarna att
skaffa. Den kvällen ifråga tjänstgörande dörrvakten hade varit en ny medlem,
som tydligen icke känt igen klaganden.

Vid nytt polisförhör med Spång uppgav denne följande: Klaganden hade
den 22 januari 1938 icke haft någon särskild funktion vid den inom föreningens
lokal anordnade danstillställningen. Enligt överenskommelse skulle
emellertid föreningens medlemmar äga fritt tillträde till lokalen vid alla tillställningar
där, dock icke med sällskap av utomstående i annan omfattning
än som gällde för alla dansbesökande. Spång hade dagen ifråga icke sammanträffat
med klaganden och ej heller hade det varit avtalat, att klaganden
skulle sammanträffa med Spång vid lokalen på kvällen. Det vore emellertid
med sanningen överensstämmande, att Spång hade texter för allsång
förvarade å föreningens expedition. Då klaganden infunnit sig vid danslokalen,
hade Spång iakttagit honom en trappa upp därstädes. Då Spång
vid detta tillfälle passerade klaganden, hade denne yttrat: ”Får jag tala
med dig ett slag.” Enär Spång var strängt upptagen, hade han bett klaganden
att vänta en stund, varför klaganden icke hunnit framföra sitt ärende.
Spång hade därpå gått in i expeditionslokalen. Då han efter någon stund
Utkommit, från expeditionen, hade klaganden varit försvunnen.

I en den 25 januari 1938 dagtecknad promemoria lämnade Hugardt en
utförlig redogörelse för händelseförloppet vid tillfället ifråga samt uppgav
därefter vidare: Klagandens uppgift angående det ärende, som föranlett
honom att begiva sig in i danslokalen, vore med all sannolikhet uppdiktad.
I annat fall hade han rimligen bort meddela Hugardt detta sitt ärende, då
han nekades tillträde till lokalen eller vid det senare inträffade uppträdet.
Dessutom hade klaganden vid ett kortare besök för detta ärende icke behövt
lägga av sig ytterkläderna. Ej heller hade hans sällskap då behövt
vara så angelägna att erhålla tillträde, som fallet var. Dörrvakten hade
sedan många år varit medlem av föreningen och hade han väl haft reda
på att klaganden vore klubbmästare inom föreningen. Det hade emellertid
icke varit på denna sin funktion klaganden åberopat sig utan på sin uppgivna
funktion som chef för danstillställningen. För Hugardt hade en del
av polispersonalen berättat, att klaganden vid tidigare tillfällen uppträtt
fräckt och otillständigt mot dem under tjänsteutövning. Dock hade han
därvid ej uppträtt på sådant sätt, att saken kunnat göras till föremål för
en anmälan till åtal.

Vid rådhusrätten bestred klaganden, att han gjort våldsamt motstånd
eller vägrat lyda polismans tillsägelse för ordningens upprätthållande. Det
enda klandervärda som förekommit var enligt klagandens förmenande, att
polisen visat en alldeles onödig brutalitet. Till beriktigande och fullstän -

digande av sina i polisrapporten antecknade uppgifter berättade klaganden
vid första rättegångstillfället följande.

Utanför ingången till festlokalen hade en hel del personer uppehållit sig,
då klaganden kommit fram till dörren. Denna hade visserligen varit tillstängd
men icke låst. Då dörren öppnats, hade klaganden omedelbart sagt,
att han ”skulle upp och hämta en sak” och att ärendet skulle taga högst ett
par minuter i anspråk. Klaganden hade alls icke uppgivit, att han vore
”chef för danstillställningen”, men väl att han tillhörde föreningens styrelse
och vore föreningens klubbmästare. De noter, som klaganden ämnat hämta,
hade förvarats i styrelserummet, som vore beläget en halvtrappa upp från
bottenvåningen, medan danslokalen vore belägen två halvtrappor upp.
Sedan klaganden blivit insläppt och tagit av sig ytterkläderna, hade han
gått upp till styrelserummet, där han träffat Spång. Innan han hunnit få
sitt ärende uträttat, hade Spång kallats bort för att svara i telefon. Medan
klaganden väntat på Spång, hade han stått utanför dörren till styrelserummet.
När Hugardt kommit för att köra ut klaganden, hade en musiker
vid namn Thenstedt stått bredvid klaganden. Då Hugardt icke velat
höra på vad klaganden haft att säga, hade klaganden bett Thenstedt förklara
för Hugardt vem klaganden vore. Hugardt hade därvid yttrat: ”Här
behövs inga förklaringar” och samtidigt fattat klaganden häftigt om handleden
och vridit om. På samma gång hade Hugardt fattat tag i Thenstedts
kläder och knuffat Thenstedt mot väggen.

Vid andra rättegångstillfället ingav klaganden en skrift innehållande
redogörelse för händelseförloppet, i vilken skrift han anförde bland annat
följande.

Klaganden hade hövligt frågat Hugardt, om han i egenskap av styrelseledamot
och chef för festsektionen kunde få gå upp i styrelserummet ett
par minuter för att hämta en sak. Detta hade Hugardt lovat. Sedan klaganden
kommit upp till styrelserummet, hade han låst upp dörren och träffat
Spång, vilken emellertid då blivit kallad till telefon. Klaganden hade
därför stigit utanför dörren för att uttaga sin nyckelknippa, som han lämnat
kvar i dörren. Då hade han sett Hugardt komma upprusande för trappan
sägande: ”Ni har kommit upp under falska uppgifter här.” Klaganden
hade svarat: ”Lugna sig konstapeln, det kan ju herr Spång intyga, han är
ju här innanför dörren, vem jag är. Och här är det två musiker, som kan
förklara för konstapeln vem jag är.” Härunder hade klaganden tagit en av
musikerna i armen. Hugardt, som verkat hysterisk, hade nu tagit klaganden
i ena armen och vridit den kraftigt bakåt, under det han med andra
armen tagit den ene musikern i skjortbröstet och knuffat honom bakåt mot
den andra musikern, som ramlade i trappan. Härpå hade Hugardt sagt:
”Här behövs inga förklaringar inte, kom med här bara!” På denna Hugardts
tillsägelse hade klaganden lugnt gått med utan minsta motstånd ned för

trappan. Där hade Dahlberg tillkommit och tagit klaganden i den andra
armen. Nedkommen till ytterdörren hade klaganden bett att få sina ytterkläder.
Hugardt hade svarat: ”Nära din fan, nu ska du nog få.” Hugardt,
som nu verkat fullkomligt obehärskad och hysterisk, hade vridit om klagandens
arm utav hela sin kraft. Klaganden hade känt väldiga plågor i armen
men lugnt gått med utan protester eller motstånd. Utkommen på gården
hade klaganden åter bett att få sina ytterkläder men Hugardt hade svarat:
”Sätt på honom handbojorna bara.” Samtidigt hade klagandens hustru
kommit framspringande, lagt handen på Hugardts axel och sagt: ”Men
snälla konstapeln, vad har han gjort?” Hugardt hade svarat: ”Undan här,
den här djävla busen ska nog få sitt.” Samtidigt hade han givit henne en
mycket hård stöt med armbågen i bröstet. Klagandens hustru hade blivit
likblek i ansiktet, vacklat några steg baklänges och sjunkit ihop. Klaganden
hade nu förts ut på Kungsgatan, där han bett att få åka i en där parkerad
taxameterbil men fått ett skratt till svar. Klaganden hade förts
Kungsgatan och Vaksalagatan till polisstationen.

Klaganden åberopade ett så lydande intyg:

”Härmed intygas att hr Gösta Grandin sedan oktober 1936 fungerat såsom
klubbmästare och ordförande i festsektionen i vår förening. Enär hr
Grandin därigenom är styrelseledamot, innehar han de nycklar, som eriordras
för att han när som helst skall ha tillträde till vår föreningslokal.
Uppsala den 1 april 1938.

Upsala Idrottsförening.

Einar Berggren. E. Lundell.

ordf. sekr.”

Vid ett senare rättegångstillfälle ingav klaganden ett intyg av följande
lydelse:

”Jag har sedan många år tillbaka varit medlem i Upsala Idrottsförenings
styrelse och har i sådan egenskap haft befattning med de av föreningen
anordnade danstillställningarna. Sedan år 1933 hava danstillställningarna
i föreningens lokaler varit offentliga. För dansen har salen i översta våningen
varit upplåten. Styrelserummet, som ligger en halv trappa ner, har däremot
alltid varit enskilt och skall vid danstillställningarna hållas låst, så
att obehöriga icke äga tillträde. Vid danstillställningar har varit praxis att
danspubliken stått under de närvarande polismännens kontroll och polismännens
rätt att förbjuda ytterligare tillströmning av publik, när lokalen
ansetts fylld, har aldrig blivit ifrågasatt. Däremot har det varit en klar
praxis att styrelsens medlemmar skulle hava rätt till tillträde, vare sig de
ville besöka styrelserummet eller utöva sin befogenhet som styrelseledamöter
att övervaka ordning och reda. I anledning av de senast inträffade händelserna
ha styrelsemedlemmarna numera efter samråd med polismästaren

erhållit särskilda legitimationskort, som berättiga dem till tillträde vid alla
tider. Uppsala den 25 april 1938.

Fritz Stafberg.

Smärglare.”

Efter föredragning härav vitsordade åklagaren riktigheten av intygets
innehåll, med erinran dock att legitimationskort icke medförde någon inskränkning
i polisens befogenheter och att allmänheten under alla förhållanden
måste ställa sig polisens föreskrifter till efterrättelse.

Åklagaren uppgav, att klaganden före målets första handläggning avlagt
besök hos såväl poliskommissarien H. Bengtsson som åklagaren samt att
han därvid icke gjort något som helst försök att förneka, att han gjort sigskyldig
till våldsamt motstånd. Klaganden hade tvärtom öppet och ärligt
medgivit detta, därvid han emellertid lämnat en sådan framställning av
omständigheterna vid tillfället, att en närmare undersökning beträffande
dessa ansetts påkallad.

Klaganden förklarade, att det vore ”misstag” och ”absolut fel” att han
vid samtalet med åklagaren skulle hava erkänt sig skyldig till våldsamt
motstånd. Sedan klaganden för åklagaren berättat huru saken gått till, hade
åklagaren tillkännagivit att, om det förhölle sig på sådant sätt, åtalet givetvis
skulle återkallas.

Åklagaren bestred bestämt riktigheten av klagandens nu lämnade uppgifter.
På grund av vad klaganden yttrat vid samtalet hade åklagaren emellertid
beordrat ny utredning i saken. Det vore förvånande, att klaganden
nu förnekade sitt inför åklagaren gjorda erkännande. Detta förhållande
styrkte i hög grad åklagaren i hans uppfattning, att klagandens uppgifter
över huvud taget vore otillförlitliga.

På åklagarens begäran hördes Hugardt såsom vittne, därvid åklagaren
ingav en av vittnet egenhändigt skriven, den 2 april 1938 dagtecknad promemoria
av denna lydelse:

”P. M.

angående anhållandet av livsmedelsarbetaren Karl Gösta Grandin lördagen
den 22 januari 1938.

Sagda dag voro undertecknad och poliskonstapeln n:r 18 Folke Fabian
Dahlberg kommenderade till tjänstgöring för ordningshållning vid av
Upsala Idrottsförening inom idrottsföreningens lokal i huset n:r 44 vid
Kungsgatan anordnad offentlig dans. Klockan strax före 10,30 e. m.
avstängdes lokalen för ytterligare besökare, enär då inkommit så många
personer, som lämpligen kunde uppehålla sig där utan trängsel, varefter
entrédörrarna låsts av den av idrottsföreningen anställde vakten, en person
vid namn Lundin, medlem av idrottsföreningen i fråga. Omkring 10
minuter efter det dörrarna stängts hade en person ryckt i dörren, varför
vakten öppnat denna, och hade därvid ett flertal män och kvinnor tillsam -

mans cirka 8—10 personer uppehållit sig utanför dörren, och begärde dessa
att få komma in i lokalen. Undertecknad, som då uppehållit mig innanför
dörren, meddelade sällskapet att de icke kunde erhålla tillträde till lokalen,
enär denna vore fullsatt. De flesta av sällskapet framställde därvid en
begäran, att ett undantag skulle göras för dem, enär de säkert kunde få
plats även de. Då de av mig meddelades, att något undantag icke kunde
göras, steg Grandin plötsligt in i dörröppningen, under det han yttrade:
Mag skall in, för jag är chef för den här danstillställningen, så jag kommer
in när jag vill.’ Då jag icke var fullt säker om hur härmed förhöll sig, lät
jag honom komma in, sedan han uppgivit sitt namn, men ämnade jag senare
göra mig underrättad om hur med saken förhöll sig. Sedan Grandin inkommit
begav han sig till garderoben och avlämnade sina ytterkläder där, varefter
han begav sig uppför trappan till husets övre våning, där dansen var
anordnad. Därefter tillfrågade jag vakten Lundin, huruvida Grandin innehade
någon funktion vid danstillställningen, men uppgav Lundin därvid,
att så icke vore fallet. Omedelbart därefter återkom Grandin till dörren i
tydlig avsikt att begiva sig ut till sitt sällskap, som var stående kvar utanför
dörren. Jag tillfrågade då Grandin, vart han ämnade begiva sig, varvid
han svarade: Mag har väl rätt att gå ut om jag vill.’ Jag uppmanade honom
då att medtaga sina ytterkläder, enär han icke skulle komma att få kvarstanna
inom lokalen. Grandin yttrade då något om att ’det vore väl märkvärdigt,
om han icke finge komma och gå som han ville, då han vore chef
för föreningens nöjessektion’. Efter påpekande av mig, att han icke hade
någon funktion vid den pågående dansen, sprang Grandin plötsligt åter upp
för trappan till danslokalen, innan jag kunde förhindra detta, och var ju
saken ej heller av sådan betydelse, att detta varit nödvändigt. Jag tillfrågade
nu åter vakten Lundin, om han vore fullt säker på sin uppgift, att
Grandin icke hade någon funktion vid danstillställningen, och vidhöll Lundin
därvid sin uppgift. Enär jag ansåg Grandins uppträdande otillbörligt
och förstod, att han ämnade försöka påverka föreståndaren för danstillställningen,
kopparslagaren Emil Julius Spång, att medverka till att Grandins
sällskap även skulle komma in i danslokalen, begav jag mig upp för
trappan mot danslokalen, i avsikt att uppmana Grandin att begiva sig ut.
Därvid anträffade jag Grandin stående utanför föreningens expeditionslokal,
och var dörren till denna troligen låst. Jag tillsade då Grandin att
följa med nedför trappan, men vägrade han att göra detta under åberopande
av sitt ''chefskap’ för danstillställningen. På förnyad tillsägelse i saken
yttrade Grandin med högljudd röst: Mag rubbar mig icke ett steg härifrån.
Det var väl märkvärdigt, om jag inte har rättighet att uppehålla mig här.
Därunder grep han med den ena handen fast i låsvredet till expeditionsdörren,
varjämte han tryckte in kroppen i det hörn, som bildas mellan dörren
och väggen vid trappavsatsen. Då jag av Grandins uppträdande för -

stod, att han genom tilltal icke skulle kunna förmås att avlägsna sig, lade
jag ena handen mot hans rygg samt försökte genom tryckning med handen
och under upprepad tillsägelse att begiva sig ned för trappan förmå
honom därtill. Grandin yttrade då åter, att han icke komme att rubba sig
ett steg, varjämte han med den andra handen fattade tåg i kläderna på
en person, som var stående i närheten. Jag lösgjorde då Grandin från taget
i låsvredet samt försökte föra honom ned för trappan, men satte han sig
genast till valdsamt motstånd genom att kraftigt streta emot med fotterna
och försöka slita sig lös, och lyckades han åter fatta tag i det omnämnda
låsvredet, varjämte han även nu med den andra handen fattade tag i kläderna
på en i närheten stående mansperson. Sedan jag åter lösgjort Grandin
från greppet i låsvredet, fattade jag honom om kroppen i avsikt att bära
honom ned för trappan, men tillkom därvid Dahlberg, som dittills uppehållit
sig vid ingångsdörren å nedre våningen, varefter Grandin under fortsatt
våldsamt motstånd kunde föras ned för trappan. Därunder fattade han
med händerna tåg i alla utspringande kanter och föremål och höll sig fast
i dessa samt spjärnade han emot av alla krafter, varjämte han även nu fattade
tåg i kläderna på personer, som uppehöllo sig i trappan. Nedkomna
till garderoben ämnade jag låta Grandin avhämta sina där förvarade kläder,
men kunde detta icke låta sig göra, enär han uppträdde fullkomligt
vildsint och icke lugnade sig, så att vi kunde släppa honom lös, varför vi
efter en kort stund förde honom ut ur lokalen. Därunder satte Grandin
sig till ytterligare motstånd genom att kraftigt streta emot samt rycka
och slita, och fattade han, då vi passerade genom dörren, med den ena handen
tag i kanten av dörren och höll sig krampaktigt fast i denna. För att
få honom lös därifrån måste jag bryta upp hans fingrar ett för ett. Utkomna
å gården uppmanade jag Grandin att medfölja till polisstationen, men
vägrade han att göra detta, varför vi ämnade med våld avföra honom dit.
Grandin satte sig därvid åter till våldsamt motstånd genom att försöka
slita sig lös samt kraftigt streta emot. En kvinna, troligen Grandins hustru,
som uppehöll sig bland det övriga sällskapet å gården, rusade då fram och
klängde sig fast vid Grandin, under det hon uppgav höga rop, att vi skulle
släppa honom, och hindrade kvinnans uppträdande oss från att avföra
Grandin från platsen. Jag tillsade kvinnan att icke blanda sig i saken, och
att hon skulle släppa Grandin, men då hon icke åtlydde denna tillsägelse
ansåg jag mig föranlåten att med den ena handen föra henne åt sidan,
vilket måste ske ganska kraftigt, enär hon, som förut angivits, klängde sig
fast vid Grandin. Därunder, då jag kunde fasthålla Grandin endast med
den ena handen, gjorde Grandin ett mycket kraftigt försök att slita sig lös
från oss, och då jag förstod, att Grandin under avförandet till polisstationen
skulle komma att fortsätta motståndet, beordrade jag Dahlberg att
belägga honom med handfängsel. Därefter kunde Grandin under minskande

motstånd föras ut å Kungsgatan, varefter motståndet helt upphörde. På
grund av Grandins uppträdande ansåg jag emellertid det vara säkrast, att
han under den fortsatta färden till polisstationen fördes fängslad med handfängslet.
Uppsala den 2 april 1938.

P. H. Hugardt.”

Vid genomgång av promemorian bekräftade vittnet Hugardt på den
avlagda eden riktigheten av sina däri lämnade uppgifter samt uppgav därutöver
följande: Klaganden hade icke vid något tillfälle under vittnets
mellanhavande med honom yttrat, att han skulle hämta något i föreningslokalen.
Klagandens påstående i detta hänseende vore icke med sanningen
överensstämmande. — Det vore icke riktigt att musikern Thenstedt, som
samtidigt med klaganden befunnit sig utanför expeditionsrummet, av klaganden
blivit uppmanad att för vittnet förklara vem klaganden vore. Thenstedt
hade just kommit gående upp för trappan och klaganden hade därvid
fattat tåg i hans skjortbröst, så att skjortan delvis dragits ut ovanför västen.
Vittnet hade däremot alls icke fattat tag i Thenstedt. — Då klaganden
blivit avförd till polisstationen, hade han icke begärt att få åka dit utan
endast att få gå bakgator, för att han skulle slippa ådraga sig en pinsam
uppmärksamhet. Under uppträdet hade vittnet alls icke varit upprörd till
sinnes men däremot ansträngd och andfådd till följd av klagandens motstånd.
Det vore absolut felaktigt att vittnet skulle hava fällt mindre lämpliga
yttranden till klaganden och dennes hustru. — Vid ankomsten till polisstationen
hade vittnet endast i stora drag rapporterat vad som förekommit,
därvid vittnet avsett att klockan 1 på natten efter avslutad tjänstgöring
avgiva en fullständig berättelse. Vid denna tidpunkt hade emellertid den
tjänstgörande överkonstapeln varit upptagen av ett förhör, varför vittnet
gått hem till sin bostad. Vittnet hade då ämnat skriva en promemoria för
intagande i rapporten. Påföljande måndag, då vittnet klockan 20 på aftonen
inträtt i tjänstgöring, hade rapporten varit färdigskriven i det skick, vari
densamma ingivits i målet. Vittnet hade i sin muntliga rapport icke uppgivit,
att klaganden sagt sig vara ”chef för föreningens nöjessektion”. Detta
uttryck torde hava kommit in i rapporten genom klagandens egna uppgifter.
Det vore i varje fall oriktigt, i det att klaganden, såsom vittnet i sin
promemoria uppgivit, sagt sig vara ”chef för danstillställningen”. — Då
vittnet och Dahlberg fört klaganden utför trappan mot utgångsdörren,
hade Dahlberg hållit klaganden i vänstra armen och gått något före, medan
vittnets grepp varit om klagandens högra arm med höger hand om handieden
och vänster hand om överarmen. — Innan klaganden kommit in genom
ytterdörren, hade denna, såsom vittnet uppgivit, öppnats av dörrvakten
Lundin. Vittnet vore säker på att Lundin låst upp dörren, enär någon
person därförinnan tydligen ryckt i dörren. För de polismän, vilka tjänstgjorde
för ordningens upprätthållande vid danstillställningar, funnes icke

någon detalj instruktion utfärdad. Snart sagt varje gång dans vore anordnad
på Upsala Idrottsförenings lokal hände det att personer, sedan porten
stängts, begärde att få komma in i lokalen på grund av sitt medlemskap
i föreningen och att få träffa lokalföreståndaren Spång. Detta brukade
aldrig nekas av de tjänstgörande polismännen, men det tillsåges alltid, att
sådana personer efter uträttat ärende avlägsnade sig från lokalen.

Ånyo hörd vid ett senare rättegångstillfälle vitsordade Hugardt sin förut
i målet avgivna vittnesberättelse samt tilläde: Vittnet och Dahlberg hade
först fört klaganden till garderoben och där uppmanat honom att taga på
sig ytterkläderna. Då klaganden icke lugnat sig, hade de fört ut honom å
gården. Där hade vittnet uppmanat klaganden att gå med till polisstationen
och i samband därmed släppt honom för ett ögonblick. Klaganden hade
emellertid vägrat, varför vittnet och Dahlberg ånyo fattat tag i klaganden,
därvid de — i motsats till vad som varit fallet förut — kommit att hålla,
vittnet i klagandens vänstra arm och Dahlberg i klagandens högra arm.
Då hade klagandens hustru kommit fram, gått förbi och omkring vittnet
samt klängt sig fast vid klaganden. Eftersom hon icke brytt sig om vittnets
tillsägelse hade vittnet fört in sin ena hand mellan klaganden och dennes
hustru samt föst undan henne. Därigenom hade vittnet fått ett svagare
grepp i klaganden, som ”gjort kast” flera gånger. Sedan vittnet fått bättre
tag i klaganden, hade vittnet beordrat Dahlberg att sätta fängsel å klaganden.

Åklagaren lät vidare höra som vittne poliskonstapeln Dahlberg, som berättade
följande: Vittnet hade varit beordrad till tjänstgöring vid danstillställningen.
Vittnet hade icke sett när klaganden blivit insläppt, utan
vittnet, som vid denna tidpunkt uppehållit sig vid själva danslokalen, hade
mött klaganden i den nedre trappan, då vittnet varit på nedväg. Klaganden
hade vänt om och gått mot ingångsdörren, därvid vittnet trott, att klaganden
velat komma ut till sitt där utanför väntande sällskap för att laga
att de kunde slippa in. Sedan därefter först klaganden och så Hugardt begivit
sig upp för trappan och en kort stund varit ur sikte, hade vittnet självmant
gått efter dem. På avsatsen vid expeditionsrummet hade klaganden
och Hugardt varit stående. Vittnet hade hört, att Hugardt uppmanat klaganden
att gå ned samt att denne icke velat lyda tillsägelsen utan opponerat
sig. Därvid hade klaganden fattat tag i kläderna på någon bredvidstående
person. Vittnet hade fått klaganden att släppa detta tag. Vittnet
hade icke iakttagit, att Hugardt gripit tag i kläderna på någon tillstädesvarande.
Då klaganden icke godvilligt följt med utför trappan, hade vittnet
och Hugardt fört ned honom, därvid vittnet, som gått på vänstra sidan om
honom ”litet snett före”, hållit i hans vänstra rockärm, medan Hugardt
hållit honom i den andra armen. Vittnet hade icke sett om Hugardt vridit
om armen på klaganden. Denne hade gjort motstånd, så att det blivit nöd -

vändigt att till hälften bära ned honom. Han hade försökt fatta tag i utskjutande
föremål och hade stretat emot. Det hela hade varit mycket besvärligt.
Till följd av klagandens motstånd hade vittnet gjort sig illa på
ena benet. Sedan klaganden förts ned för trappan, hade vittnet och Hugardt
försökt få honom att taga på sig ytterkläderna, men han hade varit så
uppbragt, att det icke varit möjligt. Det hade därför blivit nödvändigt att
föra honom ut genom dörren utan ytterkläder. Vittnet kunde icke erinra
sig, att klaganden framställt någon begäran att få kläderna med sig. I dörröppningen
hade klaganden lyckats fatta tag i dörrposten, vilket tag troligen
lossats med tillhjälp av dörrvakten Lundin. Ute på gården hade vittnena
släppt lös klaganden, därvid denne yttrat något, och hade Hugardt
därpå tillsagt honom, att han finge följa med till polisstationen. Vittnet
och Hugardt hade fattat tag i klaganden för att föra honom med sig. Klagandens
hustru hade då kommit fram och gripit tag i Hugardts kläder samt
frågat, om hennes man nödvändigt måste följa med till stationen. Hugardt
hade svarat, att klaganden måste följa med, och i samband därmed minst
två gånger uppmanat fru Grandin att släppa sitt tag. Då hon icke efterkommit
denna tillsägelse, hade Hugardt släppt klaganden och fört fru
Grandin åt sidan, så att hon lossat taget. Vittnet trodde icke, att Hugardt
därvid tilldelat henne någon häftig stöt. Emedan klaganden stretat emot
och varit arg, hade Hugardt, som på nytt kommit vittnet till hjälp, tillsagt
vittnet att sätta på klaganden handfängsel. Sedan detta skett, hade från
klagandens sida icke förekommit något motstånd. Vittnet hade icke hört
klaganden be om att få åka bil till polisstationen eller att bliva förd dit
på bakgator.

Överkonstapeln E. E. Flink hördes som vittne på åklagarens begäran
och uppgav därvid följande: Vittnet hade varit jourhavande å polisstationen,
då klaganden införts av Hugardt och Dahlberg. Hugardt hade rapporterat
vad som inträffat och vittnet hade därvid fört anteckningar. Sedermera
hade vittnet uppsatt rapport i saken. Vid tillfället ifråga hade båda
konstaplarna pustat, varför vittnet fått den uppfattningen, att våldsamt
motstånd förekommit. Vittnet kunde nu icke minnas ordalagen, men vittnet
erinrade sig dock, att han tillfrågat klaganden om orsaken till motståndet
och att klaganden svarat, att han velat stanna kvar för att träffa Spång.
Av förhöret med klaganden hade vittnet fått den uppfattningen, att klaganden
icke velat bestrida att motstånd ägt rum. Klaganden hade vidare
omtalat, att han önskat låna texthäften för att användas vid besök hos en
familj.

På klagandens begäran hördes följande personer som vittnen, vilka därvid
berättade.

1) Expressbudet N. T. Björkman: Vittnet hade deltagit i danstillställningen
och hade tillfälligtvis uppehållit sig i garderoben, då ytterdörren

B—Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1040 års riksdag.

öppnats av Hugardt och vittnet fått se klaganden i dörröppningen. Vittnet
hade hört klaganden säga, att han ville komma in. Därtill hade Hugardt
svarat, att det icke ginge för sig, emedan det vore ”fullt”. Klaganden hade
då yttrat, att han vore ”chef för festdirektionen”. Vad som vidare förekommit
hade vittnet icke hört, enär vittnet avlägsnat sig.

I anledning av vittnet Björkmans uppgifter anmärkte klagandens rättegångsbiträde,
att vittnet med ordet ”festdirektionen” tydligen åsyftade
”festsektionen”.

2) Metallarbetaren F. Lundin: Vittnet hade vid danstillställningen tjänstgjort
som dörrvakt och biljettmottagare. Vid det tillfälle, då klaganden
kommit in i lokalen, hade vittnet icke befunnit sig vid ingångsdörren utan
hade tillfälligtvis varit uppe på sekretariatet en halvtrappa upp och druckit
kaffe. Då vittnet efter avslutad kaffedrickning kommit ned i hallen,
hade Hugardt frågat vittnet, om klaganden vore ”chef för dansen”. Vittnet
hade svarat, att klaganden alls icke hade med dansen att göra utan att
Spång vore anordnare av densamma. Hugardt hade ytterligare frågat, om
klaganden hade rätt att få komma in, men denna fråga hade vittnet sagt
sig icke kunna svara på. Det hade i detta sammanhang icke varit något tal
om att klaganden vore chef för festsektionen. På Hugardts önskan hade
vittnet uppsökt Spång för att taga reda på om klaganden vore berättigad
att komma in till dansen. Spång hade emellertid varit upptagen, varför
vittnet åter gått ned till Hugardt. Därvid hade vittnet yttrat något om
att de ”skulle ge sjutton” i saken. Vid detta tillfälle hade klaganden befunnit
sig vid dörren, men han hade omedelbart vänt och gått upp för trappan.
Hugardt hade på nytt frågat vittnet, om klaganden hade rätt att uppehålla
sig där, och vittnet hade då yttrat, att vittnet knappast trodde det.
Vid detta vittnets yttrande hade Hugardt gått upp för trappan efter klaganden.
Själv hade vittnet stannat kvar vid dörren ett slag och hade därpå
gått upp till svängen i trappan. Därifrån hade vittnet på ett avstånd av
omkring tre meter iakttagit, hur Hugardt fört undan musikern Thenstedt,
vilken befunnit sig i närheten av Hugardt. Vittnet hade icke sett, om
Hugardt fattat i kläderna på Thenstedt, men denne hade ”farit undan”.
Utan att klaganden gjort något motstånd hade Hugardt och Dahlberg gripit
tåg i honom och fört honom utför trappan. Det hade gått så fort-utför,
att vittnet icke hunnit med. Vittnet hade icke uppfattat, att klaganden satt
sig till motstånd, och icke heller hört någon ordväxling eller något rop.
Vittnet hade ”sett så litet av det hela”. Emellertid hade klaganden och
polismännen förefallit upprörda. Efter uppträdet hade vittnet samtalat med
Hugardt, och denne hade då yttrat, att klaganden ”gärna kunde åka fast,
för han hade varit i farten förut”. I samband därmed hade Hugardt berättat
ett par episoder, då klaganden ej burit sig riktigt lämpligt åt.

3) Handelsbiträdet J. M. Andersson: Vittnet, som deltagit i danstill -

ställningen, hade iakttagit klaganden först då denne kommit utför trappan
emot dörren. Klaganden hade då gjort min av att vilja gå ut, men Hugardt,
som befunnit sig vid dörren, hade avvisat honom. Klaganden hade yttrat,
att han vore ”chef för festsektionen”, varpå han vänt om och gått upp för
trappan.

4) Musikern E. Thenstedt: Vid den omförmälda danstillställningen hade
vittnet spelat med i musikkapellet. Under en paus i dansen hade vittnet
kommit gående upp för trappan från nedre hallen. Vid dörren till sekretariatet
hade klaganden och Hugardt uppehållit sig. Den senare hade hållit
klaganden i handleden. Klaganden hade yttrat, såsom orden fallit: ”Jag
flyttar mig inte en tum, innan jag får förklara den här saken. Här kommer
två, som kan förklara vem jag är.” Därtill hade Hugardt yttrat: ”Här behövs
inga förklaringar.” Samtidigt hade Hugardt fattat tag i vittnets skjortbröst
och föst vittnet åt sidan. Vid stöten hade vittnet törnat emot studeranden
B. Frylmark, som varit i vittnets sällskap, så att denne fallit omkull.
Klaganden hade godvilligt följt med Hugardt utför trappan, där Dahlberg
tillkommit i svängen. Det hela hade gått mycket fort.

5) B. Frylmark: Vid den omförmälda danstillställningen hade vittnet
varit med i musiken. Under en paus hade vittnet i sällskap med vittnet
Thenstedt begivit sig ned i bottenvåningen. Då vittnena varit på väg
upp för trappan, hade klaganden och Hugardt uppehållit sig vid dörren till
sekretariatet. Vittnet hade hört Hugardt förebrå klaganden, att denne kommit
in genom falska uppgifter. Klaganden hade förklarat, att han hade rätt
att komma in, och hänvisat till Spång. Då klaganden varseblivit vittnet
och Thenstedt, hade han yttrat: ”Förresten, det kan ni förklara.” Hugardt
hade svarat: ”Det behövs inga förklaringar” och därvid fattat Thenstedt
för bröstet och knuffat denne mot vittnet, så att vittnet fallit omkull. Därpå
hade Hugardt gått ett par steg utför trappan, varvid ytterligare en poliskonstapel
tillkommit. Klaganden hade icke gjort något motstånd mot polismännen
utan gått med utför trappan.

6) Brandmannen A. Ahrenhagen: Vittnet hade såsom kapellmästare
varit med vid danstillställningen men hade icke varit vittne till uppträdet.
Thenstedt och Frylmark hade emellertid kommit till vittnet och klagat
över Hugardts uppförande. Med anledning därav hade vittnet gått ned
för att tala med Hugardt. Denne hade först icke velat inlåta sig i samtal
med vittnet, men då vittnet sagt sig vara kapellmästare och frågat, varför
Hugardt slitit i en av kamraterna, hade Hugardt medgivit, att han ”kanske
varit litet hårdhänt”.

7) Äke Andersson: Vittnet, som deltagit i danstillställningen, hade sett
klaganden först när de båda poliskonstaplarna kommit och fört klaganden
utför trappan. Klaganden hade icke gjort motstånd utan gått med frivilligt.
Vittnet hade icke hört honom säga något, men däremot hade Hugardt

yttrat något förolämpande. Hugardt hade varit upprörd. Däremot hade det
icke kunnat märkas på klaganden att han varit arg. Han hade bett att få
sina ytterkläder, men detta hade vägrats honom. Då han förts ut genom
dörren, hade vittnet icke kunnat se, om han fattat i dörrposten, emedan en
hel del folk kommit emellan. Genom dörröppningen hade vittnet emellertid
sett, att Hugardt knuffat till klagandens hustru, så att hon vacklat
bakåt.

8) Handelsbiträdet Olof Andersson: Vittnet hade i klagandens sällskap
kommit till danslokalen, i vilken klaganden gått in för att hämta ”blanketter
för allsång”. Meningen hade varit att därefter omedelbart fortsätta på
annat håll. Vittnet hade med de övriga i sällskapet stått och väntat på klaganden.
Efter en stund hade klaganden förts ut. Vittnet hade därvid icke
iakttagit, om klaganden fattat tag i dörrposten. Klagandens hustru hade
rusat fram till Hugardt, som hållit i klaganden, och lagt handen på Hugardts
axel, därvid hon frågat: ”Snälla konstapeln, vad har han gjort?” Hugardt
hade svarat, såsom orden fallit: ”Den här jäkla busen ska nog få sitt”, och
samtidigt stött till fru Grandin med armbågen i bröstet, så att hon farit
några steg tillbaka. Vittnet hade sett sig nödsakad att taga hand om fru
Grandin. Vittnet hade icke ”tyckt”, att klaganden gjort något motstånd
mot polismännen eller att han varit arg. Vittnet hade hört, att klaganden
bett att få sin rock och hatt.

9) Fabriksarbetaren L. Jansson: Vittnet hade i sällskap med klaganden
kommit till danslokalen och väntat utanför, medan klaganden gått in. Efter
en stunds väntan hade klaganden kommit ut genom dörren, därvid han
icke gjort något motstånd utan ”trängts ut med väldig fart”. Klagandens
hustru hade gått fram till Hugardt, som hållit i hennes man, och frågat vad
mannen gjort för någonting. Därtill hade Hugardt svarat, såsom orden fallit:
”Undan här, det här har ni inte med att göra. Den här djävla busen
ska nog få sitt.” På samma gång hade Hugardt knuffat till fru Grandin
med armbågen i bröstet, så att hon tagit flera steg tillbaka. Vittnet kunde
icke fatta anledningen till att klaganden belagts med handfängsel. Klaganden
hade icke verkat upprörd men däremot Hugardt. Något motstånd
liade icke förekommit, när klaganden avförts till polisstationen.

10) Byggnadsarbetaren K. H. F. Liljeros: Vittnet hade uppehållit sig
inne i lokalen intill toaletten, då konstaplarna kommit ledande klaganden
nedför trappan. Vittnet hade icke sett vad som passerat ovanför nedre
halvtrappan. Klaganden hade icke gjort något motstånd. Han hade bett
att få sin rock och hatt. Vittnet mindes ej vad konstaplarna svarat på
denna anhållan. Vittnet hade ej lagt märke till om klaganden huggit tag
i dörren, när han fördes ut på gården. Efter det klaganden förts ut, hade
vittnet ställt sig framför dörren, som stängts, och genom dess glasruta
iakttagit hurusom fru Grandin gått fram till Hugardt, som knuffat undan

henne. Hugardt hade verkat hysterisk. Klaganden åter hade varit något
men ej nämnvärt upprörd.

11) Handelsbiträdet B. O. Wallborg: Vid polisförhör hade Wallborg berättat
följande: Kvällen ifråga hade han samt vittnena Olof Andersson och
Jansson ävensom fru Anna Andersson och fröken Gurli Lindquist samlats
hos makarna Grandin i deras hem för att därifrån begiva sig till fru Anderssons
bostad vid Liljeborgsvägen, dit de voro inbjudna på en enkel supé.
Sedan sällskapet samlats i klagandens bostad, hade samtliga efter någon
stund i sällskap begivit sig därifrån. De hade gått Kungsgatan framåt
Upsala Idrottsförenings lokal, och under promenaden dit hade klaganden
talat om, att han skulle gå in i lokalen för att hämta några papper, som
han förvarade på sekretariatet. Samtliga hade gjort sällskap fram till lokalingången,
där en person öppnat dörren och upplyst om att lokalen vore
fullsatt, varför inga flera personer kunde få komma in dit. Klaganden hade
emellertid blivit insläppt, medan de övriga av sällskapet väntat utanför,
enär klaganden ju strax skulle komma tillbaka. Någon stund därefter hade
Hugardt och en annan polisman kommit ut från lokalen med klaganden
mellan sig. Så snart klaganden och polismännen kommit ut på planen framför
lokalen, hade fru Grandin sprungit fram till dem och frågat vad saken
gällde samt ropat: ”Gösta, Gösta, vad är det?” Hugardt hade svarat: ”Det
här har ni inget med att göra” och samtidigt med ena armen knuffat undan
fru Grandin. Klaganden hade förklarat, att han vägrade att gå genom staden
utan rock och hatt samt belagd med fängsel. Wallborg hade försökt
lugna klaganden och tillsagt honom att medfölja polismännen till stationen
för att få saken ordnad. Klaganden hade protesterat, men hade polismännen
avfört honom från platsen. Sedan Hugardt fört undan fru Grandin,
hade hon svimmat för någon stund, men hade hon strax erhållit vatten
och åter repat sig. Wallborg ansåge, att orsaken till att fru Grandin svimmat
vore att söka i att hon blivit mycket upprörd av det skedda, men ej
i något våld mot henne från Hugardts sida. På särskild fråga förklarade
Wallborg, att han vid tillfället icke hört skymfliga ord eller tillmälen fällas
om eller till någon vare sig från polismännens eller allmänhetens sida.

Hörd såsom vittne vid rådhusrätten vitsordade Wallborg dessa sina uppgifter
samt tilläde följande: Klaganden hade icke gjort sig skyldig till våldsamt
motstånd. Då vittnet uppehållit sig i omedelbar närhet av konstaplarna
och klaganden, borde vittnet hava sett det våldsamma motståndet,
om något sådant förekommit. Hugardt men icke klaganden hade verkat
upprörd.

Vid polisförhör uppgåvo nedannämnda personer följande.

1) Fru Anna Andersson: Ifrågavarande dag hade hon, som vore gift
med innehavaren av en damfrisérsalong, inbjudit å frisérsalongen anställda
biträdena fru Grandin samt fröknarna Eriksson och Lindquist ävensom

klaganden samt ytterligare tre herrar till en enkel supé i fru Anderssons
bostad. Herrarna hade på kvällen samlats i klagandens bostad för att där
vänta på damerna till dess att de kunde bliva lediga från arbetet i frisérsalongen.
Sedan sällskapet samlats, hade alla efter någon stund lämnat
klagandens bostad och ämnat taga automobiler vid centralstationen för
färd till fru Anderssons bostad. Emellertid hade sällskapet kommit överens
om att man på kvällen under samvaron i fru Anderssons hem skulle roa
sig med allsång, och hade klaganden, då sällskapet var på väg till centralstationen
för att taga bilar, förklarat, att han först skulle hämta texter till
allsång, vilka texter han förvarade å idrottsföreningens expedition. Hela
sällskapet hade i anledning därav begivit sig till föreningslokalen. När de
kommit till lokalens ingång från planen framför restaurang Rullan, hade
ett par polismän stått vid dörren inne i lokalen. Då polismännen sannolikt
trodde, att fru Andersson och hennes sällskap ämnade sig in i lokalen, hade
de yttrat, att lokalen var fullsatt. Några i sällskapet hade svarat: ”Vi ska’
inte in här”, men hade klaganden till polismännen sagt, att han hade något
han skulle hämta i lokalen. Samtidigt hade han möjligen yttrat något om
att han tillhörde ”styrelsen”. Polismännen hade till synes utan protester
släppt in klaganden i lokalen. Fru Andersson och de övriga av sällskapet
hade stannat kvar på planen utanför. För sin del hade fru Andersson ej
sett klaganden förrän efter 4—5 minuters förlopp, då han, ledd av två
polismän, kommit ut från lokalen. Klaganden, som nu saknat hatt och överrock,
hade protesterat och yttrat något om att han icke ville gå genom staden
med polisen på ”detta sätt”, men huru hans ord exakt fallit mindes fru
Andersson icke. Då klaganden, ledd av polismännen, utkommit från danslokalen,
hade fru Grandin genast rusat fram mot dem och yttrat: ”Vad är
det? Snälla konstaplarna, släpp honom. Vi ska’ ju bort.” En av polismännen
hade då med sin ena arm kraftigt ”föst” undan fru Grandin under
yttrande: ”Det här har ni inte med att göra.” Något slag hade polismannen
icke utdelat mot fru Grandin, utan hans armrörelse hade haft karaktären
av att föra undan fru Grandin, men detta undanförande hade verkat
kraftigt. Fru Grandin hade då dragit sig undan ett par steg men därpå
sjunkit ihop och, enligt fru Anderssons bestämda åsikt, fått ett svimningsanfall.
Detta hade emellertid icke kunnat härleda sig från något av polismännen
förövat fysiskt våld mot henne. Två av sällskapets herrar samt
fru Andersson hade omhändertagit fru Grandin och hållit upp henne en
stund till dess hon åter kunnat stå själv. En polisman, som funnits kvar på
platsen sedan de två förut omnämnda polismännen fört bort klaganden,
hade kommit tillstädes med vatten och givit fru Grandin. Efter omkring
%—1 timmas förlopp hade fru Andersson och hennes sällskap, även klaganden,
åter samlats i makarna Grandins bostad och därpå begivit sig till
fru Anderssons bostad och intagit supé där. På särskild fråga om fru Anders -

son hört någon av polismännen fälla något mindre väl valt uttryck bland
folket utanför danslokalen, förklarade fru Andersson, att något sådant yttrande
från polismännens sida hade hon ej själv hört. Emellertid hade fröken
Lindquist därunder yttrat ”att dom kan säga så”, och på fru Anderssons
fråga, vad som sagts, svarat ”att dom kallar honom ’buse’, ty det är han
väl ändå inte”. En herre, som stått intill, hade härvid inflikat: ”Ja dom
sade till och med ''djävla buse’.” — Fru Andersson anmodade vid förhöret
polisen att genom förfrågan hos fru Anderssons hembiträde kontrollera
hennes uppgift om hur sällskapet tänkt tillbringa kvällen. Hembiträdet
kunde nämligen bestyrka, att hon angivna kväll haft order om att iordningställa
en supé för några personer.

En kriminalkonstapel beordrades därpå att telefonledes sätta sig i förbindelse
med fru Anderssons hembiträde, innan fru Andersson hunnit samtala
med henne om saken. Hembiträdet uppgav, att fru Andersson dagen
ifråga beordrat henne att iordningställa en enkel supé, enär fru Andersson
efter arbetstidens slut skulle medtaga några bekanta hem. Hembiträdet
hade även iordningställt och dukat fram för en supé men därpa lämnat
bostaden, enär hon enligt fru Anderssons löfte skulle få vara ledig för
kvällen.

2) Fröken Gurli Lindquist: Hon hade stått utanför danslokalen tillsammans
med fru Andersson och hennes sällskap och väntat, medan klaganden
varit uppe i lokalen för att hämta några papper. Efter någon stund hade
två polismän kommit ut med klaganden mellan sig. Fru Grandin hade
genast sprungit fram och frågat, vad saken gällde. Fröken Lindquist hade
ej hört, vilket svar fru Grandin fått av polismännen. Däremot hade fröken
Lindquist hört någon yttra ordet ”buse”. Hon hade emellertid icke kunnat
uppfatta, om detta uttryck fällts av någon av polismännen eller av någon
annan person, men hon hade dock frågat några närvarande, varför ”de”
kallat klaganden buse. Härvid hade en man, som fröken Lindquist ej kände,
svarat, att det var någon som yttrat ”djävla buse”.

3) Inspektionskonstapeln P. F. Ohlsson: Han hade kvällen ifråga under
inspektionstjänst besökt danslokalen. Då han strax efter besöket där befunnit
sig å Kungsgatan mittför Smedsgränd, hade han fått höra kvinnoskrik,
som han lokaliserat till planen utanför danslokalen, varför han begivit
sig tillbaka dit. När han hunnit in på nämnda plan, hade han mött
Hugardt och Dahlberg, vilka haft klaganden emellan sig och tydligen varit
på väg till polisstationen. På planens mitt hade Ohlsson iakttagit ett sällskap
inbegripet i ett livligt samtal. En av kvinnorna i sällskapet, som sedermera
befunnits vara fru Grandin, hade plötsligt sjunkit ihop och tillsynes
svimmat, varvid de övriga i sällskapet måst stödja henne. Sedan hon fått
vatten att dricka, hade hon emellertid efter en kort stund blivit bättre, varefter
hela sällskapet lämnat gården.

Åklagaren anförde vid rådhusrätten: I en så stor samling människor, som
det här rörde sig om, kunde motstånd mycket väl förekomma utan att de
personer, som stode runt omkring, lade märke därtill. Motståndet hade
varit så kraftigt, att det utlöst en stor trötthet hos konstaplarna. När vittnena
talat om att Hugardt varit ”hysterisk”, så hade de misstagit sig. Vad
de tagit som hysteri hade i stället varit naturlig trötthet.

Klagandens rättegångsbiträde anförde följande: Klaganden hade haft
rätt till tillträde till styrelserummet. Klaganden vore ledamot av styrelsen
och innehade nyckel till nämnda rum, vilket icke inginge i danslokalen.
En ledamot, som ville besöka rummet, hade till och med rätt till hemfrid.
Hugardt hade emellertid fått den oriktiga föreställningen, att klaganden
icke haft rätt att gå in. Hugardt hade velat föra ut klaganden utan att
giva honom tillfälle att avgiva förklaring. Klagandens yttrande: ”Jag vill
ej gå förrän jag får förklara mig” hade varit naturligt och kunde icke betraktas
såsom straffbar handling. Det hade tvärtom varit Hugardts skyldighet
att låta klaganden avgiva förklaring och därmed visa sin rätt att
komma in. I malet hade hörts två polisvittnen, vilka givetvis hade sin naturliga
inställning, att klaganden måste hava gjort motstånd. Sedan hade praktiskt
taget varje person, som uppehållit sig i närheten, hörts. Av alla dessa
hade det icke funnits någon, som sett något motstånd. Då ett par polismän
fattade tag i en person i en trappa av nu ifrågavarande slag, måste färden
nedför trappan bliva ryckig. Det behövde icke finnas vilja till våldsamt
motstånd men ändå verka så. Hugardts berättelser vore tämligen starkt färgade
och i vissa hänseenden bevisligen felaktiga. Hugardt hade uppgivit,
att dörrvakten Lundin släppt in klaganden i lokalen. Det hade emellertid
icke varit Lundin, ty han hade suttit nere och druckit kaffe. Det vore emellertid
förbjudet för polismännen att tjänstgöra som dörrvaktare. Hugardt
hade vidare berättat, att klaganden tagit musikern Thenstedt i skjortbröstet.
Hugardt själv skulle icke alls hava rört Thenstedt. Genom Frylmarks
och Thenstedts vittnesberättelser vore emellertid fastslaget, att det varit
Hugardt, som fattat tag i Thenstedt och kastat honom mot Frylmark, så
att denne fallit omkull. Av vittnet Lundins berättelse framginge, att
Hugardt tidigare ”haft groll mot” klaganden. Detta gjorde, att man måste
misstänka, att Hugardt bedömt situationen under intrycket av grollet.

Åklagaren anmärkte, att de erinringar klagandens rättegångsbiträde gjort
mot Hugardts berättelse berörde betydelselösa detaljer. Åklagaren ville
framhålla, att icke blott danslokalen utan även entréer, garderober och
trappor varit offentliga utrymmen under danstillställningen. Om polisen
velat utrymma lokalen, så hade även de personer, som varit där i fullt legala
ärenden, måst finna sig i att få lämna lokalen.

Klagandens biträde genmälde, att styrelserummet icke varit offentlig

lokal vid danstillställningen. Åklagaren kunde näppeligen avstänga en gata
på det sätt, att folket icke kunde komma in i sina bostäder.

I sitt den 9 maj 1938 meddelade utslag i målet yttrade rådhusrätten följande.

Enär i målet icke kunde anses tillförlitligen utrett, att klaganden vid
ifrågakomna tillfälle gjort våldsamt motstånd mot de polismän, vilka avfört
honom från danslokalen, samt klaganden, såvitt utredningen gåve vid
handen, icke heller i övrigt gjort sig skyldig till förfarande av beskaffenhet
att för honom medföra ansvar, funne rådhusrätten klaganden icke kunna
till ansvar i målet fällas. Vid denna utgång skulle de ersättningsbelopp,
vilka av allmänna medel utgått eller kunde komma att utgå till på åklagarens
begäran i målet hörda vittnen, stanna å statsverket.

Detta utslag vann laga kraft.

I en därefter den 3 september 1938 hit inkommen klagoskrift lämnade
klaganden en redogörelse för uppträdet av i huvudsak samma innehåll som
den av klaganden vid rådhusrätten lämnade. Därutöver uppgav nu klaganden,
att hans hustru på natten efter händelsen ifråga klagat över smärtor
i bröstet och plågor i underlivet. Dagen därefter hade hon, som sedan två
månader varit i grossess, fått svåra blödningar. Klaganden hade ej på
något sätt gjort sig skyldig till något uppträdande, som kunnat påkalla
Hugardts ingripande. Det måste därför betraktas som ett påtagligt övergrepp,
att Hugardt våldsamt fört klaganden ut ur lokalen, belagt honom
med handbojor och fört honom genom gatorna till polisstationen. Klaganden
ville också påtala Hugardts beteende mot klagandens hustru. Rådhusrätten
hade helt frikänt klaganden från ansvar. Klaganden hade ej förut
varit åtalad för någon förseelse. Däremot hade Hugardt, efter vad klaganden
erfarit, tidigare blivit fälld för övergrepp i tjänsten.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften berett Hugardt tillfälle
att avgiva yttrande, åberopade Hugardt sitt vid rådhusrätten avgivna
vittnesmål samt anförde därutöver i huvudsak följande.

Av den i saken upprättade rapporten framginge, att klaganden vid förhör
erkänt den rapporterade förseelsen. Även vid besök hos polismästaren
Eriksson och poliskommissarien Bengtsson den 24 januari 1938 hade han
erkänt sig skyldig till förseelsen. Därjämte hade klaganden, enligt vad för
Hugardt uppgivits av en ledamot i föreningens styrelse, vid ett av föreningen
några dagar senare i anledning av det inträffade anordnat klubbmöte ävenledes
erkänt vad som i polisrapporten lagts honom till last. Vid det omnämnda
besöket hos polismästaren och poliskommissarien hade klaganden
icke, enligt vad dessa Hugardts överordnade uppgivit, haft något att tillvita
Hugardt. Ej heller hade klaganden vid med honom i saken hållet för -

hör framkommit med några påståenden mot Hugardt. Vid klagandens besök
hos polismästaren hade denne, enligt vad Hugardt erfarit, meddelat
klaganden, att han icke komme att anställa något åtal i saken, enär han
funnit att båda parterna förgått sig. Varpå polismästaren stött denna sin
uppfattning och detta sitt beslut hade Hugardt sig icke bekant. I fall att
de av klaganden påstådda händelserna verkligen ägt rum, skulle klaganden
vid sitt besök hos polismästaren självfallet gjort vederbörlig anmälan därom
eller åtminstone påtalat saken. Enär de framförda påståendena vore
genomgående osanna, kunde Hugardt icke finna någon annan förklaringtill
klagandens handlingssätt än att han på detta lumpna sätt försökte personligen
hämnas på Hugardt för den av Hugardt vidtagna tjänsteåtgärden.
Av Spångs uppgifter framginge att klaganden, sedan han på grund
av sina osanna uppgifter om sitt ”chefskap” för danstillställningen inkommit
i lokalen, även erhållit tillträde till expeditionslokalen. Härvid hade
han givetvis såsom varande föreningens klubbmästare haft tillfälle att,
utan medhjälp av Spång, tillägna sig de allsångtexter han sedermera uppgivit
sig haft för avsikt att hämta. Om klaganden, som han ville göra gällande,
vid sitt inträde i lokalen meddelat Hugardt, att han endast tillfälligtvis
önskade tillträde för avhämtande av allsångtexterna eller för uträttande
av annat privat ärende, hade detta givetvis icke förnekats honom.
Det av fru Andersson uppgivna förhållandet, att hon och hennes sällskap
vid tillfället förklarat, att de icke önskade tillträde till danslokalen, vore
icke med sanna förhållandet överensstämmande, enär ett flertal av sällskapet
begärde, att ett undantag skulle göras för dem, så att de finge komma
in. Dessutom hade fru Andersson icke kunnat höra något av vad som
yttrades mellan klaganden och Hugardt, enär klaganden redan var kommen
innanför dörrarna, innan något samtal ägde rum mellan honom och
Hugardt. Av fru Anderssons ytterligare uppgifter framginge, att fru Grandin
icke tilldelats någon knuff av Hugardt. Angående de påstådda olämpliga
yttranden, som av Hugardt skulle hava fällts, hade fru Andersson och
fröken Lindquist kommit med ganska vaga påståenden, vilka tydligt visade,
att yttrandena icke fällts vare sig av Hugardt eller av Dahlberg. Hugardt
ansåge det sannolikast att, om dessa yttranden över huvud taget fällts, de
varit riktade till Hugardt och Dahlberg, ty sådana yttranden till polismän
i tjänsteutövning under liknande förhållanden vore tyvärr icke ovanliga.
Vittnet Wallborgs uppgifter styrkte, att något för klaganden kränkande
yttrande icke vid tillfället fällts. Wallborg hade uppgivit, att han försökt
lugna klaganden samt uppmanat honom att medfölja till polisstationen,
varav med all tydlighet framginge, att klaganden vid tillfället satt sig till
våldsamt motstånd.

Vidare anförde Hugardt: Klagandens påstående, vilket vitsordats av en
del vittnen, att Hugardt skulle hava tilldelat hans hustru en kraftig knuff

med den ena armbågen, fölle på sin egen orimlighet. Vid det tillfälle, som
detta påstående avsåge, hade Hugardt befunnit sig vid klagandens vänstra
sida och fasthållande med båda händer i denna sidas arm, medan Dahlberg
befunnit sig vid klagandens högra sida, fasthållande i denna sidas arm.
Hugardt och Dahlberg hade befunnit sig i rak linje med varandra. Fru
Grandin hade då kommit framskyndande förbi Hugardts vänstra sida och
omedelbart därpå klängt sig fast vid sin man framifrån. Vid den uppställning
personerna då intagit torde det hava varit en fysisk omöjlighet för
Hugardt att kunna tilldela fru Grandin en knuff med den vänstra armbågen,
och ännu mindre med den högra. Då fru Grandin, trots upprepade
tillsägelser av Hugardt, icke avlägsnat sig från klaganden, hade Hugardt
fört in den vänstra armen mellan klaganden och fru Grandin vid brösthöjd,
varefter Hugardt med rak arm fört fru Grandin från mannen och till vänster
om sig. Det av Hugardt därvid använda våldet hade dock på intet sätt
varit större än som erfordrats för fru Grandins frigörande från mannen
samt hennes förande åt sidan. — Poliskonstapeln Folke Jansson, som vore
personligen bekant med fru Grandin, hade för Hugardt uppgivit, att han
vid ett tillfälle efter ifrågavarande händelse sammanträffat med henne helt
tillfälligtvis. Under samtalet mellan dem hade Jansson frågat: ”Inte är det
väl sant, att Hugardt slog till dig, så att du svimmade?” Därtill hade fru
Grandin svarat: ”Nej, jag blev så förskräckt, när jag såg dem komma ut
med Gösta,” Därefter hade fru Grandin avlägsnat sig, varför något ytterligare
icke blivit sagt i saken. Egendomligt nog hade fru Grandin icke blivit
hörd i saken vid den fortsatta utredningen. I den av klaganden till
J. O. ingivna skrivelsen hade klaganden framkommit med ytterligare ett
påstående, nämligen att hustrun av den uppgivna misshandeln påföljande
dag skulle hava erhållit svåra blödningar i underlivet samt att hon vid tillfället
varit havande sedan två månader tillbaka, alltså sedan omkring den
22 november 1937. Det vore ju rätt egendomligt, att Grandin i sin inlaga
till rådhusrätten icke på minsta sätt berört en så pass allvarlig sak, men
måste detta bevisa, att påståendet vore osanning. Detta styrktes därav,
att uppbördsmannen Sven Ählander, som vore nära umgängesvän till
familjen Grandin, på fråga av Hugardt uppgivit att, enligt vad han hade
sig bekant, fru Grandin icke varit havande. Om så varit fallet, måste hon,
enligt Grandins tidsuppgift i saken, hava fött barnet under senare hälften
av augusti månad 1938. Enligt Ählanders uppgift hade dock någon sådan
händelse icke inträffat. — Vittnet Ahrenhagens uppgift, att Hugardt för
honom medgivit att Hugardt skulle hava varit för hård, vore grundfalsk.
Ahrenhagen hade icke kommit ned till entrén, där Hugardt stod, förrän efter
danstillställningens slut klockan 1 på natten. Framkommen till Hugardt,
därvid han icke uppgivit vem han var, hade han tilltalat Hugardt på följande
sätt: ”Har pojkarna varit bråkiga i kväll?” Då Hugardt förstått, att

yttrandet föranletts av klagandens anhållande, hade Hugardt som polisman
icke önskat ingå i något resonemang därom med en för Hugardt okänd
person. Därför hade Hugardt på en stund icke besvarat Ahrenhagens yttrande,
enär Hugardt trott, att han skulle avlägsna sig, då han icke erhöll
något svar på sin fråga. Då han dock icke avlägsnat sig, hade Hugardt
svarat: ”Nej, hur så, det har väl icke varit bråkigare i kväll än vanligt.”
Därtill hade Ahrenhagen med rätt hög och provocerande röst under det han
avlägsnade sig yttrat: ”Det vore kanske bäst att ta’ det litet lugnare.” Till
detta yttrande hade Hugardt funnit för gott att icke lämna något genmäle.
Det skulle naturligtvis icke falla någon polisman in att till en okänd person
medgiva ett tjänstefel i anledning av ett löst framkastat påstående,
även om ett sådant fel blivit begånget, mycket mindre ett fel som icke
begåtts.

Att ett flertal personer, anförde Hugardt slutligen, mött upp inför rådhusrätten
och under edlig förpliktelse bestyrkt klagandens osanna påståenden
ävensom bestyrkt, att klaganden vid anhållandet icke satt sig till
våldsamt motstånd, samt dessutom framkommit med andra mot Hugardt
riktade förklenande påståenden vore ett sorgligt faktum. I anledning härav
hemställde Hugardt, att J. O. måtte förordna om en grundlig utredning
för fastställande av i vad män klaganden gjort sig skyldig till anstiftan
av mened och i vad mån de personer, som uppträtt som vittnen vid sakens
handläggning inför domstol, gjort sig skyldiga till falskt vittnesmål.

Klagandens hustru, Anna Grandin, inkom därefter hit med en skrift, däri
hon uppgav, att Hugardt vid tillfället ifråga med armbågen givit henne
en mycket hård stöt i bröstet, varpå det svartnat för hennes ögon och hon
förlorat medvetandet. Efteråt hade hon känt smärtor i bröstet och underlivet
och på morgonen efter händelsen hade hon fått svåra blödningar, enär
hon då sedan två månader varit i grossess. För någon tid sedan hade hon
rådfrågat en läkare, vilken emellertid sagt sig tro, att händelsen icke skulle
få några framtida följder för henne.

I en till landsfogden i Uppsala län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Vid bedömandet av den förekomna utredningen angående klagandens
och Hugardts uppträdande i ord och handlingar vid tillfället ifråga måste
man taga hänsyn till att flertalet av dem, som hörts i saken, uppenbarligen
varit mer eller mindre inställda för klaganden och mot Hugardt. Deras
uppgifter, låt vara lämnade i god tro, måste ses mot bakgrunden av denna
inställning.

Utrett är, att klaganden vid tiden för nu ifrågakomna händelse var föreningens
klubbmästare och ordförande i föreningens festsektion, i vilken
egenskap han var styrelseledamot samt innehade nycklar till föreningslokalerna.
Vid sådant förhållande synes klaganden vid ifrågavarande danstillställning
icke hava kunnat vägras tillträde till styrelserummet, så mycket
mindre som detta rum var beläget i en annan våning än själva danslokalen
och icke upplåtet för den i danstillställningen deltagande publiken.

Hugardt synes hava uppfattat vad klaganden vid inträdet yttrat som
ett påstående, att klaganden var ”chef för danstillställningen” och i denna
egenskap ägde rätt att få komma in. Då Hugardt, ehuru han släppt in klaganden,
uppenbarligen misstänkt, att klagandens uppgifter icke voro sanna,
har han förfrågat sig hos dörrvakten Lundin. Denne har då svarat, att
klaganden alls icke hade med dansen att göra och att Lundin icke visste,
om klaganden hade rätt att få komma in. Sedan Lundin därefter på
ILugardts begäran förgäves sökt i målet omförmälde Spång för att få upplysning
i saken, har Lundin på förnyad fråga av Hugardt yttrat, att Lundin
”knappast trodde” att klaganden hade rätt att uppehålla sig inom lokalerna.
Enär Hugardt nu tydligen ansett sina misstankar mot klaganden
bekräftade, har han gått upp till klaganden, som då befann sig utanför styrelserummet,
och tillsagt honom att avlägsna sig. Då klaganden vägrat att
efterkomma tillsägelsen, har han anhållits av Hugardt och av denne och
poliskonstapeln Dahlberg avförts till polisstationen.

Vad som i första hand synes kunna läggas Hugardt till last är, att han
gripit och avfört klaganden utan att låta denne, såsom han begärt, få tillfälle
att styrka sin egenskap av styrelseledamot och sin därpå grundade
rätt att uppehålla sig i lokalen. Att klaganden framställt sådan begäran
torde ligga i sakens natur och styrkes för övrigt av vittnena Thenstedts
och Frylmarks uppgifter, enligt vilka klaganden hänvisat till vittnena och
Spång för att få saken uppklarad. Hugardt hade haft så mycket större anledning
att icke betaga klaganden varje möjlighet att styrka sina påståenden
som Lundins däremot stridande uppgifter varit svävande och osäkra.
Hade Hugardt gått mindre bryskt och påträngande till väga, skulle rätta
förhållandet lätt hava kunnat klarläggas och något ingripande mot klaganden
torde då ej hava kommit till stånd.

Beträffande frågan, huruvida klaganden vid avförandet från föreningens
lokaler gjort våldsamt motstånd, föreligga mot varandra stridande uppgifter.
Rådhusrätten har funnit det icke tillförlitligen utrett, att sådant
motstånd förekommit. Därmed är givetvis icke fastslaget, att klaganden
verkligen icke gjort sig skyldig till våldsamt motstånd. Har så skett, synes
dock förseelsen hava ägt rum under förmildrande omständigheter i betraktande
av att klaganden haft rätt att uppehålla sig i lokalen. I varje fall
torde motståndet icke hava varit så våldsamt, att det motiverat Hugardts

åtgärd att låta belägga klaganden med handfängsel och föra klaganden
fängslad till polisstationen, vilket måste hava ådragit klaganden en pinsam
uppmärksamhet från gatutrafikanternas sida. Förutom att Hugardt genom
klagandens fängslande visat onödig hårdhet, synes Hugardt även hava förgått
sig mot klaganden genom otillbörliga yttranden. Härutinnan åberopar
jag särskilt vad vittnena Åke Andersson, Olof Andersson och Jansson ävensom
Gurli Lindquist uppgivit. Att Hugardt vid tillfället uppträtt bryskt
framgår även av vittnena Thenstedts och Frylmarks uppgifter.

Vad slutligen angår Hugardts beteende mot klagandens hustru torde
visserligen det av Hugardt använda våldet icke hava varit av svårare beskaffenhet,
men synes Hugardt dock hava gått mera hårdhänt till väga än
som varit erforderligt.

Då Hugardt, på sätt jag ovan angivit, förgått sig mot klaganden och hans
hustru och därigenom gjort sig skyldig till tjänstefel, uppdrog jag åt landsfogden
att vid vederbörlig domstol ställa Hugardt under åtal för vad han
i förevarande fall låtit komma sig till last och därvid yrka ansvar å honom
enligt lag och sakens beskaffenhet. Jag anmärkte, att det icke vore första
gången Hugardt gjort sig skyldig till tjänstefel av liknande beskaffenhet.
Enligt vad jag inhämtat hade nämligen Hugardt den 21 juli 1924 blivit
dömd att böta för det han vid avförandet av en för fylleri anhållen person,
som gjorde våldsamt motstånd, med en battong uppsåtligen tilldelat
den anhållne ett slag i bakhuvudet och därigenom överskridit den honom
för den anhållnes övermannande medgivna rätten till våld.

Tillfälle skulle beredas klaganden och dennes hustru att i målet föra
talan, och borde av dem framställda ersättningsanspråk, i den mån de
funnes befogade, av landsfogden understödjas.

Rådhusrätten i Uppsala, varest åtalet anhängiggjordes samt klaganden
och hans hustru förde talan om skadestånd, yttrade i utslag den 27 mars
1939 följande.

I målet vore utrett, att Hugardt den 22 januari 1938, då han i egenskap
av polisman tjänstgjort för ordningshållning vid en av Upsala Idrottsförening
i dess lokaler i gården nr 44 vid Kungsgatan i Uppsala anordnad
offentlig danstillställning, förmenat klaganden, vilken efter portens stängning
för allmänheten inkommit i lokalerna, att styrka sin egenskap av styrelseledamot
i föreningen och sin påstådda rätt att på grund därav uppehålla
sig i förenämnda lokaler, samt att Hugardt i övertygelse att klaganden
obehörigen skaffat sig tillträde till lokalerna med våld gripit och fört
ut denne på gården samt därefter avfört honom till polisstationen. Oaktat
i målet förekommit omständigheter, vilka tydde på att klaganden gentemot
Hugardt uppträtt på ett utmanande sätt, hade Hugardt likväl icke förmått

till fullo styrka, att klaganden genom sitt beteende givit Hugardt befogad
anledning att begagna våld för att avlägsna klaganden från platsen. På
grund därav måste Hugardts förfarande i angivna hänseende anses såsom
oförstånd i utövandet av hans tjänst. Vad däremot beträffade Hugardts
åtgärd att vid klagandens avförande till polisstationen låta belägga honom
med handfängsel, funne rådhusrätten, med hänsyn till omständigheterna i
saken, nämnda åtgärd, även om densamma bort undvikas, icke i och för
sig vara av beskaffenhet att för Hugardt medföra ansvar. Vid denna prövning
och då i målet icke kunde anses tillförlitligen utrett, vare sig att
Hugardt förgått sig mot klaganden med olämpliga yttranden eller att
Hugardt på gården utanför föreningslokalerna gått hårdhänt tillväga mot
klagandens hustru, prövade rådhusrätten, med ogillande av åtalet i övrigt,
rättvist döma Hugardt för vad han, på sätt ovan sagts, låtit komma sig till
last att jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen utgiva 20 dagsböter, varje
dagsbot 5 kronor. Därjämte förpliktades Hugardt att till statsverket återgälda
de ersättningsbelopp, som av allmänna medel tillerkänts på åklagarens
begäran i målet hörda vittnen. Vad därefter anginge skadeståndsfrågorna,
så enär någon rätt till ersättning för lidande skäligen icke kunde av
klaganden grundas på det tjänstefel, för vilket Hugardt fällts till ansvar,
samt i övrigt någon giltig grund för skadestånd icke styrkts, lämnades klagandens
och hans hustrus ersättningsyrkanden av rådhusrätten utan bifall.

Svea hovrätt, där Hugardt besvärade sig, fann i utslag den 7 november
1939 ej skäl att göra ändring i rådhusrättens utslag, såvitt detsamma överklagats.

Över hovrättens utslag har Hugardt anfört besvär. Målet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

8. Försummelser av rättens ombudsman i konkurser.

I uppgiven egenskap av ombud för lantbrukaren Oskar Nilsson i Örkelljunga,
förut i Bölinge, anförde sjökaptenen Tage Jönsson i Halmstad i en
den 2 november 1938 hit inkommen skrift, att landsfiskalen i Skottorps
distrikt Pehr-Iwar Larsson dels förlett Nilsson att underteckna en ansökan
om Nilssons försättande i konkurs utan att för Nilsson omtala vad för en
handling han undertecknade och dels, sedan Larsson blivit rättens ombudsman
i Nilssons konkurs, underlåtit att avfordra förvaltaren i konkursen
kvartalsredovisningar och saldobesked rörande konkursboets tillgodohavande
i bank. Den 31 oktober 1938 hade Jönsson sammanträffat med Larsson
å poliskontoret i Laholm och då begärt att få se handlingarna rörande
Nilssons konkurs. Larsson hade telefonerat till sitt kontor och bett sitt
bitriide att komma med dem, vilket hon gjort. I dessa handlingar hade fun -

nits endast borgenärsförteckning samt berättelser enligt 55 och 56 §§ konkurslagen.
Några kvartalsredovisningar eller saldobesked hade däremot
icke funnits. Då Jönsson gjort anmärkning därpå, hade Larsson svarat,
att han finge själv gå och hämta dem. Han hade bett Jönsson stanna kvar.
Cirka fem minuter därefter hade förvaltaren i konkursen, advokaten A.
Döhre i Laholm, iakttagits i sin bil fara till Larssons kontor. Efter cirka eu
halv timma hade Larsson återkommit med en redovisning men, såvitt
Jönsson mindes, hade ej saldot varit utsatt eller summeringen på utgiftssidan
gjord. Ehuru dateringen varit den 14 oktober, hade bläcket i underskriften
knappast hunnit torka. Några saldobesked från banken hade ej
funnits. Följande dag hade Jönsson emellertid med posten erhållit ett den
31 oktober dagtecknat saldobesked och avskrift av redovisning. Konkursen
hade anhängiggjorts den 7 mars 1938. Enligt 58 § konkurslagen skulle räkning
över boets utgifter och inkomster hava upprättats och tillställts rättens
ombudsman första veckorna av april, juli och oktober, varjämte saldobesked
skulle hava företetts med de tvenne sistnämnda räkningarna. Jönsson
hade alla skäl att tro, att medlen ej varit insatta i bank förrän den 31 oktober,
enär någon ränta ej upptagits å räntebeskedet. Likaledes vore det
uppenbart, att kassarapporten uppsatts i all hast medan Jönsson väntade.
Jönsson hade velat låta ovanberörda förhållanden komma till J. 0:s kännedom,
enär sådana förhållanden ej borde tolereras. Då Jönsson saknat anledning
undersöka andra konkurser, däri Larsson vore rättens ombudsman,
kunde Jönsson ej yttra sig om dem. Det vore dock alla skäl förmoda, att
Nilssons konkurs ej vore den enda, vari man negligerat alla kontrollföreskrifter.

I infordrat yttrande lämnade Larsson till en början upplysningar huru
tillgått vid undertecknandet av den ansökan, på grund av vilken Nilsson
försatts i konkurs, samt bestred på det bestämdaste, att han förlett Nilsson
att skriva under ansökningen. Beträffande tillsynen över förvaltningen av
Nilssons konkursbo förklarade Larsson sig vidgå, att han icke tillhållit
Döhre att avlämna kvartalsrapporter. Dessa vore dock nu tillgängliga.
Larsson hade även förständigat Döhre att gottgöra konkursboet 8 procent
straffränta å de belopp, som han bort hava insatt i bank. Någon egentlig
skada för borgenärerna hade sålunda icke uppkommit. Konkursen vore i
övrigt färdig att avslutas och Larsson hade förelagt Döhre att vidtaga alla
därför erforderliga åtgärder. Då Larsson numera rättat till de fel, som förelegat
och vilka icke medfört någon skada, hemställde Larsson, att saken
icke måtte föranleda vidare åtgärd.

I därefter hit insända skrifter anförde Jönsson, att Larsson och Döhre
syntes förmå personer med dålig ekonomi att begära sig i konkurs för att

Larsson och Döhre såsom respektive rättens ombudsman och förvaltare
skulle kunna erhålla inkomster av konkurserna. Larsson vore rättens ombudsman
och Döhre förvaltare i förre handlanden Arthur Karlssons i
Stackarp vid Höks tingslags häradsrätt anhängiga konkurs. Den 28 november
1938 hade Jönsson hos Larsson anhållit att få taga del av handlingarna
i konkursen, men hade denna begäran då avslagits. Först den 30 november
hade Jönsson fått tillgång till handlingarna. Bland dessa hade då funnits
kvartalsredovisningar. Detta hade ej varit annat än vad Jönsson kunnat
vänta, enär vederbörande, sedan förhållandena i Nilssons konkurs påtalats,
haft tid att uppsätta sådana redovisningar, därest de ej förut funnits. Bland
handlingarna i Karlssons konkurs hade emellertid ej funnits mer än ett
saldobesked. Detta vore dagtecknat den 28 november 1938 eller samma
dag Jönsson begärt att få taga del av handlingarna i konkursen. Av saldobeskedet
framginge, att sagda dag funnits innestående ett belopp av 2,700
kronor. Någon upplupen ränta hade dock icke upptagits, varför Jönsson
förmodade, att beloppet insatts först den 28 november. Då Jönsson påpekat,
att medlen ej varit innestående i bank hela tiden, hade Larsson med
hänsyftning på Döhre allenast yttrat, att ”då får han väl betala straffränta”.
Visserligen stadgade konkurslagen att konkursförvaltare, som underläte
insätta medel i bank, skulle betala 8 procent ränta å medlen, men
detta stadgande kunde på intet sätt fritaga rättens ombudsman från skyldighet
att tillse, att medlen vore insatta i bank på ett betryggande sätt.
Jönsson hemställde om undersökning huruvida i de konkurser, vari Döhre
varit förvaltare, influtna medel innestått i bank på sätt i konkurslagen
stadgades.

På grund av vad som förekommit i ärendet uppdrog jag därefter åt landsfogden
i Hallands län att verkställa utredning rörande det sätt, varpå
Larsson fullgjort honom såsom rättens ombudsman i olika konkurser under
tiden från och med år 1935 åvilande skyldighet att öva tillsyn över
vederbörande konkursförvaltares handhavande av sina uppdrag.

Med anledning härav verkställde landsfogden därefter under december
1938 utredning beträffande ett flertal vid rådhusrätten i Laholm och Höks
tingslags häradsrätt under angivna tid anhängiga konkurser, däri Larsson
förordnats till rättens ombudsman. Förvaltare i dessa konkurser hade varit
kommissionären Mander Carlsson eller advokaten Joel Svensson, båda i
Laholm, eller kamreraren Ragnar Larsén i Halmstad eller Döhre.

Rörande nedannämnda konkurser, däri Larsson varit rättens ombudsman
och Döhre förvaltare, antecknades i det vid utredningen förda protokollet
följande.

A. Vid rådhusrätten i Laholm anhängiga konkurser.

Nr 4/1937. Helfrid Westerdals i Laholm med firma Westerdals Guld -

4—Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 1940 års rilcsdag.

smedsaffär konkurs, vilken börjat den 29 november 1937 och enligt uppgift
skulle avslutas inom den närmaste tiden.

Kvartalsräkningar jämlikt 58 § konkurslagen företeddes. Döhre och Larsson
medgåvo emellertid, att vid dessa räkningar icke fogats bankbesked.

Döhre uppgav, att han icke haft konkursboets medel på sätt vederbort
innestående å särskild bankräkning.

Larsson medgav, att han beträffande kontrollen över förvaltaren i nämnt
hänseende gjort sig skyldig till försummelse.

Rörande frågan huruvida konkursens avslutande onödigt fördröjts antecknades,
att tillgångarna i konkursen värderats till ett belopp av 2,563
kronor 63 öre, varav varulager för ett värde av 1,936 kronor 13 öre samt
säkra fordringar till ett belopp av 93 kronor 50 öre och osäkra fordringar
till ett belopp av 78 kronor 59 öre, samt att varulagret realiserats den 14
och den 15 januari 1938. Döhre medgav, att efter nämnda tid konkursen
kunnat bringas till ett skyndsammare slut, och förklarade, att avslutandet
fördröjts ”med hänsyn till andra förekommande göromål”. Larsson ville
icke bestrida, att han bort tillhålla förvaltaren att skyndsammare avsluta
konkursen.

Nr 1/1938. Urmakaren Nils Edvin Svenssons i Laholm den 18 juli 1938
började konkurs.

Larsson företedde vederbörlig kvartalsräkning jämlikt 58 § konkurslagen.
Konkursboets medel hade icke varit insatta å särskild bankräkning.
Larsson medgav, att han därutinnan brustit i sin tillsyn å förvaltaren.

Nr 2/1938. Köpmannen Sune Harald Örjanssons i Laholm med firma
Manufaktur-, Stuv- och Trikåaffären, Sune H. Örjansson, konkurs, vilken
börjat den 26 juli 1938.

Kvartalsräkning hade avlämnats i vederbörlig ordning. Larsson uppgav,
att därvid icke företetts bankbesked men att han förvissat sig om att Döhre
haft konkursboets medel innestående å särskild bankräkning.

Döhre uppgav, att han den 13 oktober 1938 å sparkasseräkning i Aktiebolaget
Göteborgs Bank i Laholm insatt 1,900 kronor. Då med ledning av
kvartalsräkningen påvisades för Döhre, att nämnda dag konkursboet haft
ett saldo av i runt tal 2,900 kronor, och Döhre tillfrågades rörande anledningen
till att allenast 1,900 kronor insatts, uppgav Döhre, att det ”sannolikt”
berott på att han de närmaste dagarna därefter för boets räkning haft
större utbetalningar, vartill medel behövdes tillgängliga. Vid granskning av
kassaboken konstaterades emellertid, att under tiden intill åtminstone mitten
av november icke förekommit någon utbetalning av sådan storlek, att
den kunnat motivera att medlen den 13 oktober icke i större utsträckning
insatts å bankräkning.

Larsson, som fick del av vad sålunda förekommit, vidhöll att han ägnat

förvaltningen av nämnda konkurs en noggrann granskning, detta särskilt
med hänsyn till att i konkursen funnes avsevärda likvida medel.

B. Vid Höks tingslags häradsrätt anhängiga konkurser.

Nr 1/1937. Handlanden Henry Jacobssons i Norra Össjö konkurs, vilken
börjat den 19 januari 1937 och avslutats den 26 september 1938 genom
slututdelning.

På fråga förklarade Larsson, att han icke innehade kvartalsräkningar,
men att han ”trodde” att sådana överlämnats. På fråga huruvida Larsson
innehade från förvaltaren överlämnade bankbesked förklarade Larsson, att
han icke innehade sådana och att han icke med ”bestämdhet” kunde påstå
att sådana besked avgivits.

Döhre uppgav, att han icke med säkerhet kunde minnas, huruvida han
avlämnat kvartalsräkningar. Han hade icke haft konkursboets medel innestående
å särskild bankräkning. Han kunde icke påminna sig, huruvida
han av Larsson vid något tillfälle erinrats om sin skyldighet i fråga om förvaltningen
av boets medel.

Döhre tillfrågades, huruvida konkursen icke kunnat avslutas tidigare än
som skett. Därvid fästes hans uppmärksamhet på att konkursboets tillgångar
utgjort allenast 3,805 kronor, därav fastighet värderad till 3,500
kronor, samt skulder 8,489 kronor 80 öre, därav i fastigheten intecknade
6,000 kronor, att antalet bevakade fordringar utgjort allenast 7 ävensom
att tvistiga krav icke förekommit. Döhre förklarade sig icke vilja bestrida,
att konkursen kunnat avslutas tidigare, vilket emellertid ”med hänsyn till
andra förekommande göromål” icke skett.

Larsson förklarade, att han icke ville bestrida att konkursen kunnat avslutas
tidigare. Han medgav, att han icke övat särskild tillsyn å förvaltaren
med avseende därå.

Nr 5/1937. Handlanden Arthur Karlssons i Stackarp den 3 juni 1937
började konkurs, vilken kunde förväntas bliva avslutad inom den närmaste
tiden.

Larsson överlämnade av Döhre ingivna kvartalsräkningar. Till dessa
kvartalsräkningar funnos emellertid icke fogade några bankbesked.

Larsson uppgav, att bankbesked icke av honom infordrats förrän någon
gång i slutet av november 1938. Därpå hade till honom överlämnats en
den 29 i samma månad dagtecknad avräkningsnota från Aktiebolaget
Göteborgs Bank rörande motbok med innestående medel, 2,700 kronor, för
konkursboets räkning. På särskild fråga förklarade Larsson, att han gjort
denna anmaning hos förvaltaren i anledning av Jönssons anmälan.

Döhre medgav, att han icke haft konkursboets medel innestående å särskild
bankräkning förrän sannolikt några dagar före den 29 november
1938. Medlen hade han dessförinnan förvarat i sitt privata kassaskåp eller
hade de funnits insatta å någon hans bankräkning för ”klienters konto”.

Beträffande frågan huruvida konkursen icke kunnat bringas till slut antecknades
till en början, att i konkursen såsom tillgångar upptagits ett belopp
av 3,838 kronor 20 öre, därav såsom säkra betecknade fordringar 365
kronor 20 öre, att såsom skulder upptagits ett sammanlagt belopp av 11,185
kronor 16 öre, att bland förenämnda såsom tillgång upptagna fordringar
funnits en post på 224 kronor, att de övriga fordringarna utgjort allenast
småbelopp samt att Döhre i en den 26 juli 1938 till konkursdomaren inkommen,
av Larsson granskad berättelse jämlikt 56 § konkurslagen förklarat
anledningen till att konkursen icke kunnat bringas till slut vara svårighet
att indriva utestående fordringar.

Sedan nämnda förhållanden påvisats för Döhre och han tillfrågats rörande
riktigheten av desamma, förklarade han sig icke vilja bestrida, att konkursen
kunnat avslutas. Anledningen till att så icke skett hade varit ”hänsyn
till andra förekommande göromål”. Döhre uppgav vidare, att han icke
av Larsson anmodats vidtaga åtgärd för att bringa konkursen till skyndsammast
möjliga slut.

Larsson ville icke bestrida, att konkursen kunnat avslutas, och förklarade,
att han därom icke särskilt anmodat Döhre.

Nr 8/1937. Lantbrukaren Sven Nilssons i Hulrugered konkurs, vilken
börjat den 8 november 1937 och skulle avslutas inom den närmaste tiden.

Larsson företedde till honom avlämnade kvartalsräkningar för fjärde
kvartalet 1937 samt första och andra kvartalen 1938 samt uppgav, att till
dessa räkningar icke funnits fogade bankbesked såsom vederbort. Larsson
hade icke infordrat sådana besked. Räkning för tredje kvartalet 1938 fanns
icke och berodde detta enligt Larssons uppgift sannolikt därpå att, sedan
arvodesfrågan i konkursen behandlats vid rätten den 6 september 1938,
konkursen varit klar för avslutande inom den närmaste tiden därefter.

Döhre medgav, att konkursboets medel icke såsom vederbort innestått å
särskild bankräkning. Beträffande redovisningen för tredje kvartalet 1938
hänvisade Döhre till vad Larsson därom uppgivit.

Såsom tillgångar i konkursen hade upptagits 5,733 kronor, därav fastighet
värderad till 4,100 kronor. Skulderna hade utgjort 10,357 kronor 63 öre,
därav i fastigheten intecknad gäld 4,300 kronor. I konkursen hade förekommit
11 bevakningar.

Döhre medgav, att konkursen kunnat avslutas. Så hade emellertid icke
skett ”med hänsyn till andra förekommande göromål”. Döhre hade icke
av Larsson anmodats tillse, att konkursen skyndsammast bragtes till slut.

Larsson, som icke ville bestrida att konkursen kunnat avslutas, medgav
att han därom icke anmodat Döhre.

Nr 9/1937. Arvid Peterssons i Tureby och hans hustru Algy Peterssons
den 11 november 1937 började konkurs, vilken skulle avslutas inom den
närmaste tiden.

Larsson överlämnade kvartalsräkningar avgivna i april, juli och oktober
1938 men kunde icke förete bankbesked. På tillfrågan förklarade Larsson,
att anmaning till Döhre att avlämna sådana icke givits.

Döhre medgav, att konkursboets medel icke stått inne å särskild bankräkning.
Han hade icke erhållit anmaning därom från Larsson.

Tillgångarna i konkursen hade upptagits till 3,391 kronor, därav fastighet
värderad till 2,700 kronor, och skulderna till 5,612 kronor 98 öre, därav
i fastigheten intecknad gäld 3,900 kronor jämte ränta. Fordringar hade
bevakats av 13 borgenärer.

Döhre medgav, att konkursen kunnat avslutas men att det ”med hänsyn
till andra förekommande göromål” icke blivit av. Han hade därom icke
blivit anmodad av Larsson.

Larsson hade icke något att erinra mot vad Döhre beträffande sistnämnda
fråga uppgivit.

Nr 1/1938. Lantbrukaren Oskar Nilssons i Bölinge den 7 mars 1938
började konkurs.

På fråga rörande kvartalsräkningar hänvisade Larsson till remissakten,
däri funnos intagna sådana räkningar, avgivna enligt deras datumbeteckning
den 7 juli respektive den 7 oktober 1938. Någon kvartalsräkning hade
icke tidigare avgivits och hänvisade Larsson till att första borgenärssammanträdet
i konkursen hållits först den 8 april 1938. När kvartalsräkningarna
överlämnats hade icke bifogats bankbesked och medgav Larsson, att han
då icke givit Döhre någon erinran i anledning därav. Ytterligare förmälde
Larsson, att kvartalsräkningarna icke av Döhre ingivits i behörig tid utan
först efter Larssons förständigande därom. Larsson hade vidare infordrat
bankbesked från Döhre samt slutligen förständigat Döhre att gottgöra
konkursboet straffränta å belopp, som icke innestått i bankinrättning.
Larsson medgav emellertid, att dessa åtgärder av honom vidtagits först
efter det Jönssons anmälan gjorts.

Döhre vitsordade Larssons uppgifter och medgav, att konkursboets medel
tidigare icke varit innestående i bank. Han medgav tillika, att konkursen
kunnat bringas till slut. Bland tillgångarna, som belöpt sig till 8,471 kronor
50 öre, hade ingått fast egendom till ett värde av 6,700 kronor, vilken egendom
försålts exekutivt. Likvid för fastigheten hade lyftats den 31 maj 1938.
Som skäl för att konkursen icke redan avslutats åberopade Döhre allenast
”andra förekommande göromål”. Larsson hade icke anmodat honom att
påskynda konkursens avslutande.

Nr 3/1938. Byggnadssnickaren Ernst August Anderssons i Vallberga
konkurs, vilken börjat den 12 april 1938.

Larsson överlämnade av Döhre upprättade kvartalsräkningar i konkursen
för andra och tredje kvartalen 1938 och medgav därvid, att bankbesked
ej företetts eller infordrats.

Döhre uppgav, att konkursboets medel icke såsom vederbort innestått
å särskild bankräkning. Han hade därom icke erinrats av Larsson.

Beträffande den verkställda utredningen anförde landsfogden sammanfattningsvis
följande.

I de konkurser, däri Mander Carlsson, Joel Svensson och Larsén varit
förvaltare, torde på grund av förvaltarnas omsorg om förvaltningen någon
erinran om försummelse från rättens ombudsmans sida i stort sett icke
kunna göras. Beträffande de konkurser, däri Döhre varit förvaltare, hade
däremot såsom av utredningen framginge rättens ombudsman, Larsson,
i olika hänseenden visat försumlighet vid fullgörande av honom åliggande
kontrollverksamhet. Särskilt anmärkningsvärt vore, att i samtliga nämnda
konkurser icke där så bort ske konkursboets medel varit insatta i bank.
Larsson hade hörd därom förklarat, att han numera insåge, att han brustit
i sina åligganden. Han hade emellertid icke haft anledning antaga annat
än att medlen funnits tillgängliga och han ville påstå att han i flera fall,
åtminstone muntligen, tillsagt Döhre om medlens rätta förvaltning. Han
hade för övrigt hänvisat därtill, att i samtliga ifrågavarande konkurser
medel nu insatts å särskilda konton, varom han givit Döhre förständigande.
Larsson hade ånyo hörts och därvid tillsports, huruvida han tillsett att
bestämmelsen i 58 § konkurslagen om skyldighet för förvaltare att å obehörigen
innehållna belopp gälda ränta efter 8 procent blivit iakttagen. Sedan
Larsson därvid förklarat att så icke skett, hade han anmodats att
därom förständiga Döhre.

Efter det Larsson beretts tillfälle att taga del av protokollet rörande den
verkställda utredningen, avgav Larsson den 19 februari 1939 nytt yttrande,
däri han förklarade sig vitsorda de uppgifter han enligt protokollet
lämnat.

Vidare anförde Larsson bland annat följande: Helfrid Westerdals konkurs
vore numera avslutad. Av slutredovisningen framginge, att Döhre
krediterat konkursboet straffränta med 24 kronor 92 öre, som Larsson efter
granskning av tillgängliga handlingar och övriga uppgifter ansett vara
skäligt och beräknats å belopp, som rimligen borde hava innestått å bankräkning.
— Beträffande Örjanssons konkurs hade vid avlämnandet av kvartalsredovisningen
den 14 oktober 1938 för Larsson företetts besked om att
den 13 i samma månad å konkursboets sparkasseräkning innestod ett belopp
av 1,900 kronor. Givetvis borde Larsson därvid hava begärt ett fullständigt
bankbesked för hela tiden, men då Larsson vetat att konkursen
var omfattande, hade det synts vara rimligt, att visst belopp funnes omedelbart
tillgängligt. Vid överläggningarna om ytterligare realisationsåtgärder
beträffande lagret m. m. hade Larsson godkänt ett för konkursboet

ytterligt förmånligt anbud innefattande 58 procent på varulager och inventarier.
Larsson ansåge, att Döhre på ett utomordentligt sätt realiserat
dessa tillgångar till båtnad för borgenärerna. Köpeskillingen 19,680 kronor
59 öre hade under Larssons överinseende insatts i bank påföljande dag
med 17,000 kronor å kapitalräkning och 2,100 kronor å sparkasseräkning.
Larsson hölle före, att befogad anmärkning mot att återstående 580 kronor
59 öre redovisats som kassatillgang icke kunde framställas, detta med hänsyn
till konkursens omfattning. Vad därefter anginge ett den 25 november
1938 av Döhre gjort uttag från sparkasseräkningen hade Döhre för Larsson
uppgivit, att han tagit ut detta belopp för gäldandet av några avbetalningskontrakt,
men att uppgörelse ej träffats, varför samma belopp den
9 december återinsatts. Ett kapitaluttag den 29 oktober å 2,100 kronor
redovisades i kvartalsräkningen den 31 december 1938. Slutligen ville Larsson
beträffande denna konkurs upplysa, att han den 23 januari 1939
av konkursdomaren skilts från rättens ombudsmannaskap. Larsson hade
tidigare tillhållit Döhre att fullgöra honom enligt lag åliggande skyldigheter.
Före överlämnandet till den nye ombudsmannen — stadskamreraren
Erik Ohlsson i Laholm — hade kassauppställningarna kontrollerats
och Larsson hade övertygat sig om befintligheten av de såsom i bank innestående
redovisade medlen. — I Arthur Karlssons konkurs hade slutredovisning
och utdelningsförslag framlagts den 17 januari 1939. Döhre hade
krediterat konkursboet straffränta med 360 kronor, ehuru sådan syntes
Larsson efter skäliga grunder icke hava bort krediteras till högre belopp
än 315 kronor 32 öre. — Sven Nilssons konkurs hade avslutats därigenom
att utdelningsförslag upprättats och redovisning avgivits den 16 december
1938. Klander mot utdelningsförslaget hade icke anförts. Handlingarna
hade till Larsson inlämnats innan förständigande om gottgörelse av straffränta
meddelats. Med hänsyn till att det belopp, som bort krediteras konkursboet
i straffräntor, icke uppgått till mera än omkring 60 kronor, hade
Larsson låtit vid saken bero. Antingen kunde ju förvaltaren framlägga
ytterligare utdelningsförslag, vilket med därav föranledda kostnader i realiteten
bleve en gest, eller kunde han förklara, att han ville till konkursgäldenären
återbära beloppet, varmed saken enligt Larssons förmenande
lämpligast kunde bero. — Arvid Peterssons konkurs vore avslutad den
16 december 1938. Straffränta vore krediterad konkursboet med 41 kronor
82 öre mindre än som bort krediteras. Detta belopp skulle emellertid tillkomma
ende utdelningsberättigade borgenären i konkursen eller Hallands
hushållningssällskaps egnahemsnämnd. Döhre hade för Larsson uppgivit,
att han till egnahemsnämnden översänt berörda belopp. — Oskar Nilssons
och Ernst August Anderssons konkurser vore färdiga att avslutas, så snart
häradsrätten meddelat beslut rörande arvoden till förvaltare och rättens

ombudsman. Straffränta hade i dessa båda konkurser krediterats med
respektive 120 och 24 kronor.

Slutligen anförde Larsson: Det vore väl riktigt, att Larsson försummat
att iakttaga samtliga formella, enligt konkurslagen honom åvilande skyldigheter.
Detta hade Larsson vidgått och vidginge Larsson det oförbehållsamt.
De konkurser det här gällt hade emellertid icke berört ekonomiska
värden av någon nämnvärd betydenhet. Det hade gällt gäldenärer, om
vilka Larsson sedan länge vetat att de varit på obestånd och som icke själva
gjort ansträngningar för att slutligt reglera sina ekonomiska förhållanden.
Larsson hade icke vare sig direkt eller indirekt medverkat till att någon
tvingats ’ till konkurs. Bittert tedde det sig för Larsson med alla de förtäckta
och oförtäckta insinuationer mot honom, som återfunnes i remissakten.
Men mot det formella måste man vid ett riktigt avvägande alltid
ställa det materiella, ty det vore dess fordringar, som det formella avsåge
att garantera. Utredningen i denna sak syntes giva vid handen, att Larsson
i huvudsak icke brustit i de avseenden, som hänförde sig till de materiella
sidorna av borgenärernas intressen. Något klander av förvaltningen
i de konkurser, vari Larsson varit rättens ombudsman, hade aldrig förekommit.
Men det vore lätt att peka på en gärnings formella brister. Skulle
formen bliva det enda utslagsgivande, skedde det uppenbarligen på bekostnad
av det materiellas anspråk, och då kunde tendensen lätt bliva den,
att om man blott vore formellt skyddad, finge resultatet bliva vad som
helst. Den verkställda grundliga utredningen hade väl visat, att Larsson
brustit i vissa avseenden såsom rättens ombudsman — och detta hade
Larsson oförbehållsamt vidgått — men den hade tillika givit vid handen,
att denna försummelse icke på något sätt äventyrat borgenärernas rätt.
Och de belopp, som i straffräntor sedermera tillgodoförts vederbörande
konkursbon, vore i förhållande till vad det i övrigt gällt ytterst obetydliga.

Vid yttrandet voro fogade avskrifter av upprättade slutredovisningar
och kassaredogörelser beträffande däri omförmälda konkurser.

I en till landsfogden i Hallands län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

I 53 § konkurslagen stadgas, att det åligger förvaltaren att med iakttagande
av de i samma lag meddelade bestämmelser besörja de ärenden, som
röra borgenärernas gemensamma rätt och bästa, samt vidtaga alla åtgärder,
som främja en förmånlig och snabb utredning av boet.

I 58 § föreskrives att penningar, som inflyta under förvaltningen av
konkursbo, skola, i den mån de icke äro erforderliga till bestridande av
löpande utgifter, av förvaltaren inom en vecka från det de influtit å kon -

kursboets räkning mot ränta insättas i bank, som av rättens ombudsman
godkännes. Till bestridande av löpande utgifter må ej mer innehållas än av
ombudsmannen medgives. Försummar förvaltaren att inom den föreskrivna
tiden insätta influtna medel, är han skyldig att å belopp, som obehörigen
innehållits, erlägga ränta efter 8 för hundra om året.

Så länge konkursen pågår, heter det vidare i samma lagrum, skall förvaltaren
inom en vecka från utgången av mars, juni, september och december
månader varje år till ombudsmannen avlämna räkning över boets
inkomster och utgifter i penningar under det gångna kvartalet. Har under
någon del av kvartalet penningar innestått i bank, skall vid räkningen fogas
av banken till riktigheten bestyrkt uppgift å de insättningar och uttagningar,
som må hava under kvartalet förekommit. Räkningarna skola
av ombudsmannen granskas ävensom hållas tillgängliga för borgenärerna
och gäldenären.

Enligt 59 § skall rättens ombudsman göra sig noga underrättad om boets
tillstånd samt under konkursen hålla noggrann uppsikt över förvaltningen.
När helst han finner det lämpligt, äger han verkställa inventering av boets
kassa och övriga tillgångar ävensom fordra redovisning av förvaltaren.
Visar förvaltare motvilja, oskicklighet eller försummelse vid fullgörandet
av sitt uppdrag, må rättens ombudsman, enligt vad i 80 § stadgas, hos konkursdomaren
göra anmälan om förhållandet.

Såsom av den verkställda utredningen framgår har Larsson, vilken under
de senaste fem åren varit förordnad såsom rättens ombudsman i ett betydande
antal konkurser vid rådhusrätten i Laholm och Höks tingslags häradsrätt,
i denna sin egenskap gjort sig skyldig till försummelse, detta särskilt
såvitt angår de konkurser i vilka Döhre varit förvaltare. Vad i de
övriga konkurserna förekommit synes mig icke vara av beskaffenhet att
föranleda något mitt ingripande.

Beträffande de konkurser, i vilka Döhre varit förvaltare, är utrett, att
konkurslagens bestämmelser om influtna penningmedels insättande i bank
regelmässigt blivit av Döhre åsidosatta utan att detta föranlett Larsson
att vidtaga erforderliga åtgärder för vinnande av rättelse. Då de av Döhre
till Larsson avlämnade kvartalsredovisningarna icke varit åtföljda av bankbesked
enligt 58 § konkurslagen, ehuru av redovisningarna framgått att
penningmedel funnes utöver vad som skäligen kunde erfordras till bestridande
av löpande utgifter, hade det ålegat Larsson att av Döhre infordra
bankbesked. Detta har emellertid Larsson underlåtit och därigenom på ett
betänkligt sätt eftersatt sin plikt att hålla noggrann uppsikt över förvaltningen.
Visserligen har beträffande flertalet av ifrågavarande konkurser
rättelse sedermera kommit till stånd, i det insättningar i bank skett och
konkursboen krediterats ränta å belopp, som rätteligen skulle hava innestått
i bank. Dessa åtgärder hava emellertid företagits först i sammanhang

med Jönssons klagomål och den undersökning, som jag i anledning därav
låtit utföra.

Enligt vad utredningen visat och Larsson även medgivit hade flera av
ifrågakomna konkurser kunnat avslutas tidigare än som skett. Rättens
ombudsmans plikt att göra sig noga underrättad om boets tillstånd och
hålla noggrann uppsikt över förvaltningen innefattar uppenbarligen även
skyldighet att övervaka, att konkurs icke i onödan drager ut på tiden.
Då Larsson, som icke synes hava beaktat angelägenheten för såväl gäldenären
som borgenärerna av att onödigt dröjsmål med avslutande av konkurs
undvikes, uraktlåtit att vidtaga nödiga åtgärder för tidigare avslutande
av nu ifrågavarande konkurser, har Larsson förty gjort sig skyldig
till ytterligare försummelse i utövningen av sin befattning såsom rättens
ombudsman.

Vad Larsson i ovannämnda hänseenden låtit komma sig till last innefattade
enligt min mening tjänstefel av beskaffenhet att icke kunna undgå beivran.
Jag uppdrog därför åt landsfogden att vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Larsson för anmärkta tjänstefel
samt å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Rådhusrätten i Laholm, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 2 maj 1939 följande.

I målet vore utrett, att Larsson i sin egenskap av rättens ombudsman i
nedan angivna konkurser, vilka varit eller vore anhängiga vid rådhusrätten
i Laholm och Höks tingslags häradsrätt, gjort sig förfallen till eftersättande
av honom enligt lag åvilande skyldigheter i följande avseenden. Uti
konkurserna vid rådhusrätten nr 4 år 1937 samt nr 1 och 2 år 1938 ävensom
vid häradsrätten nr 1, 5, 8 och 9 år 1937 samt nr 1 och 3 år 1938 hade
Larsson försummat tillse och kontrollera att konkursförvaltaren följt föreskriften
i 58 § konkurslagen samt först efter anmaning vidtagit av förvaltarens
försumlighet betingad åtgärd att i förekommande fall tillföra konkursboen
i nämnda lagrum stadgad straffränta. Vidare hade Larsson i konkursen
vid rådhusrätten nr 4 år 1937 samt uti samtliga här ovan nämnda
konkurser vid häradsrätten med undantag av nr 3 år 1938, vilkas avslutande,
enligt vad utredningen i målet givit vid handen, onödigt fördröjts,
underlåtit att vidtaga på honom ankommande åtgärd för konkursförvaltningens
bringande till slut. Med anledning därav prövade rådhusrätten lagligt
döma Larsson, jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ samt 4 kap. 1 § strafflagen,
för visad vårdslöshet och försumlighet som rättens ombudsman att utgiva
30 dagsböter å 5 kronor.

Rådhusrättens utslag har vunnit laga kraft.

9. Dröjsmål med utredning i brottmål.

Den 5 augusti 1938 lät Eskilstuna Kurirens Tryckeri Aktiebolag till
stadsfiskalen i Eskilstuna ingiva en så lydande skrift:

”Till Allmänna Åklagaren i Eskilstuna.

I december 1934 anställdes fröken Stina Pliihm hos Eskilstuna-Kuriren
med uppgift att sköta prenumerationskassan. Hennes arbete sorterade
under hennes far, dåvarande ekonomichefen Axel R. Pliihm. Sedan denne
slutat sin anställning våren 1936, har därefter som ekonomichef fungerat
herr Roland Åkerlund. Denne har ganska snart efter tillträdet av sin befattning
sökt införa en bättre kontroll över den av fröken Pliihm skötta
prenumerationskassan. Han har därvid i början på år 1938 funnit, att
fröken Pliihm gjort sig skyldig till förskingringar på c:a 6,000 kronor samt
i vissa fall även förfalskning av kvittensblanketter.

Sedan fröken Pliihm hörts över oegentligheterna, har hon undertecknat
erkännande rörande då funna felaktigheter. Bolaget har begärt ersättning,
men hon själv har ingenting att betala med. Hennes fader, ekonomichefen
Pliihm, nu bosatt i Borås, har enligt uppgift från hennes advokat angivit,
att om icke en manlig bekant till fröken Pliihm betalade de förskingrade
medlen, så kunde fadern icke göra något åt saken utan densamma finge
ha sin gång.

Vid två olika tillfällen har advokat Lindström, Katrineholm, sökt vinna
upplysning om vartill hon använt pengarna, men det har icke lyckats honom
erhålla någon annan upplysning än att fröken Pliihm i dec. 1937 betalt
möblemang till sitt rum å c:a 8—900 kr. Denna sistnämnda upplysning
lämnades i närvaro av advokat Welin-Berger och revisor Sjöåker, Stockholm.
Fröken Pliihm nekar till att hon fört något dyrbart uteliv eller köpt
dyrbara kläder. Hon nekar även till att hon lånat ut några penningar. Den
enda upplysning i dylikt hänseende som kunnat vinnas är att enligt uppgift
från Eskilstuna-Kurirens kontor en köpman, som haft en mindre
fordran å c:a 100 kr. å hennes far, efter dennes avflyttning från Eskilstuna
till Borås blivit hänvisad till fröken Pliihm för att erhålla likvid för sin
fordran. En så ringa utlåning av penningar kan dock icke förklara de stora
förskingringarna.

Då någon förklaring från fröken Pliihm icke kunnat erhållas och då
något förslag till ekonomisk uppgörelse icke heller lämnats, är bolaget skyldigt
anmäla saken till allmänna åklagaren.

Härtill bifogas avskrifter av uppgifter rörande förskingringar, vilka uppgifter
undertecknats av fröken Pliihm.

Eskilstuna den 30 juli 1938.

Eskilstuna Kurirens Tryckeri Aktiebolag.

Julius Lindström
enligt fullmakt.”

På angivelsen, som under nr 261 i stadsfiskalens brottmålsdagbok antecknades
såsom inkommen till stadsfiskalen den 5 augusti och som sedermera
överlämnades till landsfogden i Södermanlands län såsom överåklagare,
instämde landsfogden efter verkställd utredning Stina Pliihm till
rådhusrätten i Eskilstuna med yrkande om ansvar å henne för förskingring
och förfalskning. Målet, vari tidningsbolaget genom advokaten Julius Lindström
i Katrineholm förde målsägandetalan, handlades inför rådhusrätten
den 10 oktober 1938.

Den 31 oktober 1938 meddelade rådhusrätten i målet utslag, däri rådhusrätten
förklarade sig hava av utredningen inhämtat följande.

Stina Pliihm hade under åren 1935, 1936, 1937 och intill den 15 februari
1938 varit anställd hos tidningsbolaget med skyldighet att sköta bolagets
s. k. prenumerationsavdelning och därvid bland annat omhänderhava avdelningens
kassa, I sin anställning hos bolaget hade det ålegat Stina Pliihm
att kvartalsvis utskriva räkningar å abonnerade tidningsexemplar och rekvirerade
lösnummer. Dessa räkningar hade utskrivits å av bolaget tillhandahållna,
i häften sammanfogade blanketter enligt kopieringssystem, därvid
kopian översänts eller i samband med betalnings erläggande överlämnats
till kunderna och det andra exemplaret kvarlegat hos bolaget för att beträffande
av bud inkasserade eller direkt till bolagets kontor inbetalda belopp
tjänstgöra som verifikation till den s. k. prenumerationskassaboken.
Räkningsblanketterna, som varit av olika uppställning före och efter den
1 juli 1937, hade före denna tidpunkt benämnts notor och efter densamma
räkningar. De notor och räkningar, som avsett kunder i Eskilstuna och
Torshälla, hade av Stina Pliihm vid utskrivandet underskrivits och följaktligen
då varit kvitterade. Dessa notor och räkningar hade av kunderna
betalts antingen till inkasseringsbud från bolaget, varefter sålunda uppburna
belopp överlämnats till Stina Pliihm, eller ock direkt till kontoret
och vanligen då till Stina Pliihm. Vid erläggande av betalningar i nu omförmälda
fall hade den kvitterade notan eller räkningen samtidigt därmed
överlämnats till kunden. Räkningar å övriga kunder hade betalts per post
eller av vederbörande person direkt å kontoret. Även dessa medel hade
därefter omhändertagits av Stina Pliihm. De medel, som Stina Pliihm för
prenumerationskassan omhändertagit, hade av henne bort bokföras i den
förut omnämnda s. k. prenumerationskassaboken, i vilken varje på grund av
en nota eller räkning inbetalt belopp antecknats för sig, varefter beloppen
för varje dag i samband med redovisning till den s. k. huvudkassan sammanräknats.
Därefter hade detta belopp överlämnats till huvudkassörskan,
som genom att teckna sina initialer vid beloppet i prenumerationskassaboken
kvitterat detsamma.

Vidare yttrade rådhusrätten i utslaget följande: Genom Stina Pliihms
erkännande och på grund av vad i övrigt i målet förekommit vore utrett,

(il

att Stina Pliihm under sin anställning vid särskilda tillfällen under tiden
från och med maj månad 1935 till och med januari månad 1938 olovligen
tillgripit åtskilliga till prenumerationskassan inbetalda belopp samt att
det, då hon slutat sin anställning, funnits oredovisat åtminstone 5,517 kronor
59 öre. Det brottsliga förfarande, vartill Stina Pliihm genom sagda
tillgrepp vore förvunnen, vore att anse såsom förskingring. För att söka
dölja tillgreppen hade Stina Pliihm, i den mån hennes förfarande därutinnan
av åklagaren och bolaget underställts rådhusrättens prövning, under
år 1935 ändrat av henne införda riktiga belopp i fyra av henne underskrivna
och förty kvitterade, hos bolaget som verifikationer till prenumerationskassan
inneliggande s. k. notor, nämligen: notan nr 739, avseende handlanden
D. Kringlund, där genom radering och tillskrift med anilinpenna
det riktiga sifferbeloppet ”196: 35” ändrats till ”96: 35”, notan nr 837, avseende
J. F. Karlssons Cigarraffär, där det med anilinpenna skrivna sifferbeloppet
”154: 70” genom överskrift av tiotalssiffran med bläck ändrats
till ”104: 70”, notan nr 920, avseende handlanden A. Edling, där efter radering
och tillskrift med anilinpenna sifferbeloppet ”188: 48” ändrats till
”88: 48”, och notan nr 1259, avseende J. Karlssons Cigarraffär, där efter
radering och tillskrift med anilinpenna sifferbeloppet ”172: 55” ändrats
till ”112: 55”. De ändrade och sålunda oriktiga beloppen hade jämväl införts
i prenumerationskassaboken, i följd varav redovisningarna kommit
att omfatta för låga belopp. Vidare hade Stina Pliihm i enahanda syfte i
prenumerationskassaboken för den 29 juni 1935 genom radering ändrat
ett riktigt infört belopp å 146 kronor 84 öre till 46 kronor 84 öre. De sålunda
av åklagaren och bolaget påtalade förfarandena, varigenom Stina
Pliihm sökt dölja tillgrepp å tillhopa 410 kronor, funne rådhusrätten vara
att anse såsom förfalskningsbrott. Ytterligare två av åklagaren och bolaget
påtalade fall, där Stina Pliihm vidtagit åtgärder till döljande av tillgreppen,
såsom förhållandet varit med avseende på dels räkningen nr 765 för
M. Carlssons Cigarraffär, dels ock räkningen nr 768 för handlanden Hj.
Axberg, funne rådhusrätten icke vara av beskaffenhet att för Stina Pliihm
medföra ansvar för förfalskningsbrott. Stina Pliihms förfarande i dess helhet
måste anses utgöra fortsättning av ett och samma brott. På grund av
det anförda prövade rådhusrätten rättvist på det sätt bifalla åklagarens
och bolagets i målet förda talan, att Stina Pliihm, jämlikt 22 kap. It §
och 12 kap. 4 § samt 4 kap. 3 § strafflagen, dömdes att för förskingring
och förfalskning undergå straffarbete i nio månader. Beträffande därefter
den av bolaget i målet förda skadeståndstalan förpliktade rådhusrätten
Stina Pliihm att genast mot kvitto till bolaget utgiva yrkade belopp eller
sammanlagt 5,517 kronor 59 öre.

I en till mig den 29 oktober 1938 ingiven skrift anförde bolagets sty -

relse att, sedan ovanintagna anmälningsskrift den 5 augusti ingivits till
stadsfiskalen G. Strömfeldt såsom allmän åklagare, rådmannen Lars Johansson,
som vid tiden för anmälans ingivande var tillförordnad borgmästare
i staden, omedelbart ingripit i saken genom att underrätta den
anmälda närstående personer om anmälans ingivande med påföljd att
Strömfeldt syntes hava ansett sig skyldig att låta anmälan vila i avvaktan
på resultatet av Johanssons ingripande. Detta ingripande hade enligt styrelsens
uppfattning förryckt utredningen i dess första, viktigaste skede.

Till vidare utveckling av klagomålen insände styrelsen därefter en avskrift
av en av bolagets rättegångsombud i ovannämnda mål upprättad
promemoria, som före utslagets meddelande den 31 oktober ingivits till
rådhusrätten. Promemorian innehöll bland annat följande.

Så snart misstankar uppkommit att Stina Pliihm gjort sig skyldig till
förskingringar, hade bolaget gjort undersökningar i saken. När bolaget
börjat få klarhet i denna, hade Stina Pliihm, som då var bosatt i Stockholm,
den 21 juni 1938 kallats till Eskilstuna. Därvid hade hon tillsammans
med rättegångsombudet och Åkerlund fått genomgå de då funna posterna,
i fråga om vilka förskingring ansetts föreligga. Till att börja med hade
hon ställt sig fullständigt oförstående till varje som helst tanke på att
hon skulle hava förövat någon förskingring eller förfalskning. Sent på
natten hade hon emellertid för ombudet erkänt, att hon verkligen gjort
sig skyldig till förskingringar, men, och detta vore det egendomliga, samtidigt
hade hon haft klart för sig att vissa av de ifrågavarande posterna
icke förskingrats. Förskingringarna hade hon sålunda haft klara i detalj
sedan tre år tillbaka men, då ombudet frågat henne vartill hon använt
de förskingrade beloppen på över 5,000 kronor, hade hon nekat att lämna
någon som helst upplysning i detta hänseende. Ombudet hade, utan att
nämna vem det gällde, underrättat då tjänstgörande allmänna åklagaren,
Holger Lennerthsson, att ombudet eventuellt skulle anmäla en förskingring
under natten, och Lennerthsson hade på denna grund varit beredd
att ordna ett anhållande. Då emellertid förhören med Stina Pliihm räckt
långt in på natten mellan den 21 och den 22 juni, hade ombudet icke gjort
någon anmälan. På grund av bristande tid för ombudet hade saken därefter
kommit att vila. Ombudet hade dock ämnat återupptaga saken till behandling
antingen hos sig eller i Eskilstuna. I början av juli hade Stina
Pluhm per telefon bett att få träffa ombudet i Katrineholm. Han hade då
tillrått henne att taga med sig någon annan person, t. ex. någon god vän, en
advokat eller sin far. Den 11 juli hade hon i sällskap med advokaten WelinBerger
och revisorn Sjöåker infunnit sig hos ombudet. Vid sammanträde
på kvällen samma dag hade ombudet till Welin-Berger och Sjöåker sagt,
att Stina Pliihms brott naturligtvis skulle kunna ställas i en annan dager,
om hon kunde i någon mån redovisa, vart penningarna tagit vägen, och

samtidigt lämna någon sorts psykologisk förklaring till brottet. För att
Stina Pliihm icke skulle känna sig bunden av ombudet, hade ombudet tillsammans
med Welin-Berger avlägsnat sig till ett annat rum och Sjöåker
ensam fått resonera ett par timmar med henne. Sjöåker hade därefter
kommit ut till ombudet och uppgivit, att det var fullständigt uteslutet att
av Stina Pliihm få några uppgifter, vartill hon använt penningarna. Sjöåker
hade yttrat, att det hela var hopplöst och ingenting att göra åt. Med
hänsyn till Stina Pliihms ungdom hade ombudet hoppats, att hon skulle
bliva mjukare till sinnet och så småningom söka biträda med utredningen,
och ombudet hade med anledning därav skjutit på saken. Ombudet hade
ävenledes trott att, då hennes föräldrar tillkallat Welin-Berger och Sjöåker,
dessa skulle söka biträda henne för att få fram en förklaring. Då den ytterligare
utredning, som ombudet väntat sig genom Stina Pliihm själv eller
hennes föräldrar, uteblivit och sedan ombudet i slutet av juli fått taga
del av ett brev från hennes fader till Welin-Berger, hade ombudet ansett
det hopplöst att erhålla en klar utredning. Det hade framgått, att Stina
Pluhm själv icke förstod vidden av det brott hon låtit komma sig till last
och att hennes föräldrar ej hade för avsikt att söka få till stånd en uppgörelse.
Med hänsyn till att Stina Pliihm aldrig bett om förlåtelse och på
grund av vissa yttranden i brevet från hennes far hade ombudet beslutat
att utskriva anmälan mot henne, vilken anmälan därefter ingivits till allmänne
åklagaren, Strömfeldt, den 5 augusti 1938.

Egendomligt nog — anfördes vidare i promemorian — hade denna anmälan,
som dock gällt förfalskning och förskingring, icke omedelbart remitterats
till landsfogden för åtgärd, utan den hade legat hos Strömfeldt
i cirka 14 dagar. Detta skulle enligt till ombudet nu lämnat intyg hava
berott på att t. f. borgmästaren Johansson omedelbart underrättat fabrikören
Albert Lindström om anmälans ingående och att Strömfeldt på
grund därav i avbidan på en möjlig ekonomisk uppgörelse låtit saken bero.
Detta bestyrktes därav, att mer än en vecka efter anmälans ingivande
Strömfeldt telefonerat till ombudet och frågat, om det icke skulle bliva
uppgörelse rörande sagda brott. Strömfeldt hade samtidigt bett att, om
uppgörelse icke skulle komma till stånd, ombudet skulle ingiva en ny,
senare daterad anmälan eller också ändra datum på sin förut ingivna. Ombudet
hade då icke känt till de nyssnämnda skälen till att anmälan legat
obehandlad så länge och därför icke ställt sig ovillig att ingiva en ny anmälan
med ett senare datum. Då ombudet emellertid dagen därpå erfarit,
varför det dröjt ”med anmälans ingivande”, och då Strömfeldt i telefon
icke bestritt att anmälan fått ligga vilande med rättens vetskap, hade ombudet
svarat, att han under dylika förhållanden naturligtvis icke hade
någon anledning att ändra datum på sin anmälan utan att Strömfeldt fick
ordna denna sak med dem, som lämnat honom tillstånd att dröja med be -

handlingen av anmälningen. Enligt till ombudet lämnade upplysningar
hade Strömfeldt, efter att ytterligare hava vilat på anmälan några dagar,
dessutom vänt sig till en av styrelseledamöterna i bolaget nämligen skräddaremästaren
A. Dufberg och enträget bett denne om en ny anmälan.
Samtidigt hade Albert Lindström och byggmästaren J. K. Gustafsson vänt
sig till ombudet dels personligen och dels genom Lennerthsson, vilken biträtt
Stina Pliihm i saken, med förslag till en uppgörelse. Ombudet hade då
begärt ersättning dels för de enligt bolagets dittills verkställda utredning
förskingrade beloppen och dels för vissa kostnader. Ombudet hade för sin
del varit villig ur ekonomisk synpunkt att hos bolaget tillstyrka en dylik
uppgörelse. Ombudet hade nämligen hela tiden liksom bolaget haft den
åsikten att, då Stina Pliihms fader varit i större strid med bolaget och
dess chef, bolaget ville om möjligt icke uppträda hårt mot Stina Pliihm
utan söka ordna denna sak på så vis, att man icke skulle kunna säga att
"''fädernas missgärningar gingo ut över barnen”. Vid underhandlingarna
hade emellertid Lennerthsson anfört, att det skulle betraktas som ocker
om bolaget finge betalt för sina kostnader och att Stina Pliihm icke medgivit
att hon förskingrat mer än cirka 3,000 kronor under det att utredningen
gällde över 5,000 kronor. Albert Lindström och Gustafsson hade
emellertid varit villiga betala det av bolaget utredda förskingrade beloppet
och samtidigt genom Lennerthsson förklarat att de, trots att förskingringen
kommit till allmänne åklagarens kännedom och sålunda måste bliva föremål
för åtal, kunde garantera att anmälan finge återtagas. Då anmälan
enligt Strömfeldts meddelande redan var bekant för rådmannen Johansson,
hade ombudet utgått ifrån att löftet lämnats med dennes medgivande,
och hade ombudet varit villig tillråda sin huvudman att frånträda kravet
på kostnaderna. Men då Stina Pliihm sedermera icke velat erkänna det
förskingrade beloppet, hade ombudet icke längre ansett sig kunna tillråda
bolaget att taga emot större ersättning än som Stina Pliihm medgivit.
Skulle bolaget mottaga högre belopp än Stina Pliihm medgivit sig hava
förskingrat, antoge ombudet, att Stina Pliihm i enlighet med Lennerthssons
yttrande skulle komma att göra gällande, att bolaget ockrat på hennes
förskingringar genom att uttaga högre belopp än hon själv erkänt sig
hava förskingrat. På denna grund hade ombudet avvisat vidare försök till
underhandlingar. Ur ekonomisk synpunkt hade det synts ombudet hårt
att tillråda sin huvudman att vägra godtaga sagda förlikning. Då emellertid
varken en psykologisk förklaring till brottet eller ett klart erkännande
och en bön om förlåtelse förelegat och en uppgörelse utan ett klart
erkännande kunnat skada bolaget, hade ombudet ansett sig under för
handen varande omständigheter icke kunna handla annorlunda.

Vid promemorian var i bevittnad avskrift fogat ett så lydande intyg:

”Härmed får jag under edlig förpliktelse intyga följande: Vid besök i

min affär, Kungsgatan 20, fredagen den 19 augusti anhöll allmänna åklagaren
i Eskilstuna, stadsfiskal Gustaf Strömfeldt, om min medverkan till
uppgörelse i den pluhmska förskingrings- och förfalskningsaffären. Härpå
svarade jag, att det kunde jag inte medverka till, ty vi hade överlämnat
ärendet helt och hållet åt advokat Julius Lindström i Katrineholm. Då bad
allmänna åklagaren mig att jag måtte hjälpa honom få en ny anmälan
med färskare datum. Han förklarade, att han löpte stor risk med sitt dröjsmål
och att han fruktade, att han till och med kunde få straff för detsamma.
Han tilläde: ’Jag kan icke sova om nätterna för det här.’ Då styrelsen
i Eskilstuna-Kurirens tryckeriaktiebolag uppdragit åt mig och kamrer
Åkerlund att följa ärendets behandling, lovade jag allmänna åklagaren
att tala med Åkerlund om saken och ringa honom. Men jag tilläde: ’Det
kan väl icke vara någon risk för Dig, då jag förstår, att det är rådman
Johanssons skuld och Lindströms och Gustafssons medverkan, som gjort
att Du kommit i denna situation.’ Härpå svarade hr Strömfeldt ingenting.
Sedan jag satt mig i förbindelse med kamrer Åkerlund, meddelade jag
allmänna åklagaren, att då, som sagt, advokat Lindström fått fullmakt
att handla å bolagets vägnar kunde vi icke tillmötesgå hans önskan. Jag
vill i detta sammanhang tillägga, att kamrer Åkerlunds och mitt ställningstagande
ingalunda dikterades av någon motvilja mot att hjälpa allmänna
åklagaren ur hans iråkade belägenhet utan var vår uppfattning, att vi,
efter t. f. borgmästarens ingripande, icke ägde rätt att formellt förändra
sakens utgångsläge. Eskilstuna den 29 oktober 1938.

Alfred Dufberg
Skräddaremästare.”

I avgivet yttrande anförde Johansson följande.

Bolaget syntes vilja påstå, att Johansson under tiden den 18 juli—den
13 augusti 1938, då han efter förordnande tjänstgjort som borgmästare i
Eskilstuna, skulle hava vidtagit sådana åtgärder, som varit ägnade att
fördröja allmänne åklagarens behandling av bolagets anmälan mot Stina
Pliihm för förskingring och förfalskning. Johansson ville till en början
framhålla, att han icke i sin ovannämnda egenskap tagit någon som helst
befattning med ifrågavarande anmälan samt att han ej heller på annat
sätt vidtagit någon åtgärd, som kunnat i något avseende influera på utredningen
av de brott, som bolaget anmält till beivran. För att fullständigt
klargöra, att de av bolaget framförda beskyllningarna mot Johansson vore
obefogade, ville Johansson lämna följande redogörelse. En dag i förra hälften
av augusti 1938 hade Johansson tillfälligtvis sammanträffat med
Strömfeldt. Denne hade berättat, att han fått in en anmälan från bolaget
mot Stina Pliihm för någon slags oredlighet. Strömfeldt hade icke närmare

5 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1940 års riksdag.

yttrat sig om vad anmälan avsåg utan endast i förbigående nämnt, att
det var en invecklad sak. Han hade samtidigt meddelat, att anmälans ingivande
tycktes vara bekant för tidningen Sörmlandspostens redaktion,
emedan någon på redaktionen telefonledes frågat, om någon anmälan ingivits.
Då Johansson vore personligen bekant med Stina Pliihms föräldrar
och tyckt synd om flickan, hade Johansson blivit illa berörd av Strömfeldts
upplysningar och yttrat: ”Skall det nu till att bli trassel vid Kuriren
igen” eller något liknande. Samtalet hade varit helt alldagligt och de
hade icke närmare gått in på saken utan endast bytt några ord. Givetvis
hade Johansson icke yttrat sig i något avseende om vilka åtgärder, som
Strömfeldt borde vidtaga. Någon dag efter samtalet med Strömfeldt hade
Johansson haft ett telefonsamtal med Albert Lindström, som Johansson
kände sedan många år tillbaka. Johansson hade därvid frågat Lindström,
om han hört att Stina Pliihm gjort sig skyldig till oegentligheter under sin
anställning hos bolaget. Lindström hade svarat, att han icke hade sig
något bekant därom, och tillagt, att han vid tillfälle skulle fråga Stina
Pliihms fader hur det förhölle sig med saken. I övrigt hade icke förekommit
något, som berörde denna sak. En eller två dagar efter telefonsamtalet
med Albert Lindström hade Johansson blivit uppringd av Stina Pliihms
fader, som frågat om Johansson kände till huruvida någon anmälan mot
dottern ingivits till polisen. Pliihm hade frågat, vad han skulle göra. Johansson
hade förklarat, att han hört talas om att en polisanmälan skulle hava
ingivits, men samtidigt framhållit, att han icke kunde lämna några råd
eller upplysningar, emedan utredningen helt och hållet sköttes av allmänne
åklagaren. Dessutom hade Johansson framhållit, att han av sin tjänst ansåge
sig förhindrad att yttra sig vidare. Pliihm hade omnämnt, att saken
länge varit föremål för förhandlingar, och troligen uppgivit, att han anlitat
advokaten Welin-Berger. Någon dag efteråt eller möjligen samma dag
hade Albert Lindström ringt upp Johansson och talat om, att Stina Pliihm
verkligen gjort sig skyldig till oegentligheter. Av samtalet hade framgått,
att Lindström hyste medkänsla med Stina Pliihms föräldrar och att han
gärna ville hjälpa dem tillrätta. För övrigt hade icke förekommit något
vid samtalet, som berört föreliggande fråga. Vid ett tillfälle något senare,
då Johansson sammanträffat med Strömfeldt, hade samtalet kommit in
på familjen Pliihm. Johansson hade därvid nämnt, att han hört att Albert
Lindström ville hjälpa familjen men att han icke visste något närmare
därom. Utöver ovan relaterade privata samtal hade Johansson icke tagit
befattning med ifrågavarande sak. Johansson hade icke tjänstgjort i rådhusrätten,
då målet mot Stina Pliihm var före. För fullständighetens skull
ville Johansson framhålla, att enligt gällande instruktion borgmästaren i
Eskilstuna icke hade att taga någon befattning med åklagar- och polisväsendet.

Sedan jag därefter anmodat Strömfeldt att inkomma med yttrande i
ärendet, anförde Strömfeldt följande.

Ifrågavarande anmälan mot Stina Pliihm hade ingivits den 5 augusti
1938. Någon dag senare hade densamma kompletterats med fotografier
av vissa handlingar, som Stina Pliihm förfalskat. Några dagar efter anmälans
ingivande hade Strömfeldt blivit uppringd av Stina Pliihms fader.
Sedan denne erhållit bekräftelse på att en anmälan mot dottern ingivits
till Strömfeldt, hade han frågat, när förhöret med dottern skulle börja.
Han hade bett Strömfeldt underrätta därom, så att dottern skulle kunna
inställa sig i Eskilstuna utan att bliva hämtad. Pliihm hade utfäst sig att
tillse, att dottern omedelbart på Strömfeldts kallelse skulle infinna sig i
Eskilstuna. Strömfeldt hade meddelat honom, att förhöret med dottern
på grund av anhopning av arbete på kriminalavdelningen ej kunde börja
förrän om några dagar. Strömfeldt hade lovat att senare giva honom besked
om tidpunkten. De uppgifter, som rådmannen Johansson lämnat till
J. O. om vad som förekommit mellan honom och Strömfeldt, vitsordades
såsom riktiga. Johansson hade icke på något sätt ingripit eller sökt ingripa
i utredningen. Vid ett telefonsamtal med bolagets ombud, Julius Lindström,
som ägt rum troligen den 17 augusti 1938, hade upplysts, att förhandlingar
om en ekonomisk uppgörelse mellan parterna pågingo. Strömfeldt
och Lindström hade överenskommit, att utredningen skulle vila till
påföljande dag, då Lindström skulle meddela om uppgörelse träffats. Lindström
hade även förklarat att han, om Strömfeldt så önskade, skulle ingiva
en ny, senare daterad anmälan. Påföljande dag hade Lindström meddelat
Strömfeldt, att ekonomisk uppgörelse icke kunde komma till stånd,
och han hade samtidigt förklarat, att han ej heller ville ingiva någon senare
daterad anmälan. Dagen därpå, den 19 augusti, hade Strömfeldt sammanträffat
med Dufberg. Strömfeldt hade hemställt, att Dufberg ville föranstalta
om att en ny anmälan ingåves. Under samtalet hade Strömfeldt
icke begärt Dufbergs medverkan till att ekonomisk uppgörelse skulle träffas.
På Dufbergs föranledande hade Strömfeldt meddelat honom, att Johansson
ej haft något med saken att skaffa. Det kunde anmärkas, att
Strömfeldt vore god vän med Dufberg sedan över 30 år tillbaka. Samma
dag hade Strömfeldt telefonledes underrättat landsfogden om att anmälan
inkommit. Förhöret med Stina Pliihm hade därefter påbörjats den 22
augusti, då hon på Strömfeldts begäran inställt sig i Eskilstuna. Strömfeldt
ville framhålla, att han icke till någon utfäst sig att lägga ned saken, därest
ekonomisk uppgörelse skulle träffas. Strömfeldt medgåve, att han bort
påbörja förhöret med Stina Pliihm tidigare än han gjort och att han icke
bort hänvända sig till Dufberg i saken. Då det dröjsmål, som förelupit,
icke varit långvarigt och då Stina Pliihm redan den 21 juni varit i förhör
hos bolaget, hade det föreliggande dröjsmålet enligt Strömfeldts mening

icke inverkat menligt på utredningen. Strömfeldt hemställde därför, att
J. O. måtte låta bero vid vad i saken förekommit.

Sedan bolagets styrelse tagit del av de avgivna yttrandena avgav styrelsen
påminnelser, däri styrelsen, efter att till en början hava bemött
vissa av Johanssons uppgifter, vidare anförde följande.

Den omständigheten, att Stina Pliihms fader genom ingripande av Johansson
omedelbart fick kännedom om bolagets anmälan, måste betecknas
såsom högeligen betänklig. Pliihm hade varit ekonomichef hos bolaget
och tillgreppen hade börjat under hans tid. Det borde hava varit en självklar
sak, att dottern tagits i förhör utan att hava haft något tillfälle att
ingående rådgöra med fadern. Nu hade det visat sig att, när hon äntligen
kom i förhör, hon nekat till det mesta av vad hon tidigare erkänt inför
bolagets ombud vid förhöret den 21 juni. Hennes inställning hade nu varit
att erkänna först efter överbevisning. Hon hade ännu icke kunnat förmås
att redogöra för var hon gjort av en stor del av det tillgripna beloppet. Det
vore en nyhet, att förhöret med Stina Pliihm icke kunnat påbörjas omedelbart
på grund av ”anhopning av arbete på kriminalavdelningen”. Efter
anmälans ingivande hade Åkerlund gjort upprepade påstötningar hos allmänne
åklagaren att påskynda saken men alltid fått till svar, att ”den
först måste utredas”, utan att dylik utredning likväl satts i gång. Det
förefölle minst sagt meningslöst att bestrida den verkliga orsaken till
dröjsmålet. Strömfeldt hade hållits underrättad om den livliga aktiviteten
från Pliihm, Albert Lindström, Gustafsson och Johansson. Trots Strömfeldts
nekande vore det ett faktum att han så sent som den 19 augusti,
alltså två veckor efter det anmälan ingivits, anhållit om Dufbergs medverkan
till att göra upp saken. Vilket speciellt intresse kunde Strömfeldt hava
av att en dylik uppgörelse kom till stånd? Det vore likaledes ett faktum,
att Gustafsson och Lennerthsson i närvaro av huvudredaktören för tidningen
J. A. Selander och Åkerlund förklarat, att de förvissat sig om att
anmälan finge återtagas. Johansson förbiginge med tystnad frågan, huruvida
han deltagit i något sammanträde med Albert Lindström, Gustafsson
och Pliihm den 22 augusti, då Pliihm besökte Eskilstuna. Det vore att
märka att Strömfeldt, enligt vad han själv medgåve, påbörjat utredningen
först denna dag. Han hade med andra ord inväntat de nämnda herrarnas
slutliga ”ställningstagande” och på deras begäran varit beredd att låta
anmälan återtagas. Strömfeldts uppgift, att han vid telefonsamtal med
Julius Lindström erhållit upplysningar om att förhandlingar om uppgörelse
mellan parterna påginge, vore felaktig. Det hade varit Strömfeldt,
som telefonerat till Julius Lindström och frågat, om icke anmälan skulle
återtagas, alldenstund Stina Pliihm närstående personer ville göra upp
saken. Den 16 augusti hade Lennerthsson förklarat, att det vore fråga om

timmar, när allmänne åklagaren skulle ingripa. Sammanställde man detta
meddelande med den omständigheten, att Strömfeldt dröjt ytterligare en
vecka innan han ingrep, så hade man gången av det hela ganska klar för
sig. Om Lennerthsson erhållit Strömfeldts löfte att meddela, att ingripande
vore omedelbart förestående, så hade i varje fall icke vid den tidpunkten
den brådska förelegat, om vilken Strömfeldt talade. Sedan Gustafssons
och Lennerthssons försök till uppgörelse strandat, syntes emellertid
arbetet genast åter hava ökat i så stor utsträckning, att ett påbörjande
av förhöret med Stina Pliihm icke varit möjligt förrän hennes fader besökt
Eskilstuna.

Vid påminnelseskriften voro fogade

1) ett så lydande intyg:

”Efter det jag å bolagets vägnar den 5 augusti 1938 till allm. åkl. inlämnat
anmälan mot fröken Stina Pliihm, gjorde jag under de två följande
veckorna upprepade förfrågningar om att den anmälda skulle tagas i förhör,
enär jag ville hålla mig beredd att tillhandahålla de böcker och handlingar,
som erfordrades för utredningen. Jag fick vid varje tillfälle till svar
’att det hela måste utredas, innan fröken Pliihm kunde tagas i förhör’.
Trots detta begärdes och utlämnades utredningshandlingar bestående av
kassaböcker, distributionsjournaler, original av debetblock, i vilka förfalskning
företagits, först den 23 augusti 1938. Detta intygas under edlig förpliktelse.
Eskilstuna den 12 januari 1939.

R. Åkerlund.”

2) bevittnad avskrift av ett av kriminalkonstapeln Åke Sundström den
23 augusti 1938 utfärdat kvitto av innehåll, att han för Strömfeldts räkning
från bolaget mottagit ett flertal närmare angivna handelsböcker och
andra handlingar i och för ”utredning i anmälan” mot Stina Pliihm;

3) ett av Selander den 12 januari 1939 utfärdat intyg, däri Selander
uppgav bland annat följande: Lennerthsson och Gustafsson hade den 16
augusti 1938 hos Selander i närvaro av Åkerlund gjort framställning om
uppgörelse i saken. Därvid hade Selander svarat: ”Men anmälan är ju ingiven
och då saken sålunda kommit till allmänne åklagarens kännedom
måste ju, enligt gällande lag, åtal under alla förhållanden följa.” Härpå
hade Gustafsson under Lennerthssons bekräftande förklarat: ”Vi ha förvissat
oss om att den får tas tillbaka.” Lennerthsson hade tillagt, att det
nu emellertid vore en fråga om timmar, kanske en eller två, då Stina Pliihm
skulle anhållas, varför en uppgörelse vore i högsta grad brådskande. Selander
hade därav fått den bestämda uppfattningen, att man kort förut
stått i förbindelse med allmänne åklagaren eller Johansson.

Intyget var försett med påskrift av Åkerlund att han vitsordade riktigheten
av Selanders nu omförmälda uppgifter.

4) ett så lydande intyg:

”Hänvisande till mitt intyg av den 29 oktober 1938 får jag härmed,
fortfarande under edlig förpliktelse, vidhålla min uppgift att allmänne
åklagaren i Eskilstuna, stadsfiskal Gustaf Strömfeldt, vid besöket hos mig
den 19 augusti först anhöll om min medverkan till uppgörelse i den
pliihmska förskingrings- och förfalskningsaffären. Eskilstuna den 12 januari
1939.

Alfred Dufberg.”

I en till landsfogden i Södermanlands län avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

I 4 § 1 mom. första stycket instruktionen den 24 april 1936 för landsfogdarna
föreskrives att, där icke åtalsrätten uteslutande tillkommer annan
åklagarmyndighet eller särskild åklagare blivit i vederbörlig ordning för
visst mål förordnad, det skall åligga landsfogden att vid de allmänna underrätterna
inom länet utföra åtal för vissa angivna slag av brott, däribland
brott som omförmäles i 12 kap. 4 § strafflagen. Då mål kräver mera omfattande
utredning eller eljest omständigheterna sådant påkalla, må landsfogden,
enligt 2 mom. samma paragraf i instruktionen, anhängiggöra och
utföra åtal jämväl för andra brott än i 1 mom. första stycket omförmälas.

Enligt 2 § 1 mom. instruktionen den 24 maj 1918 för stadsfiskalerna
är stadsfiskal allmän åklagare i stad i alla de fall, där icke åtalsrätten
uteslutande tillkommer annan åklagarmyndighet eller särskild åklagare
blivit i vederbörlig ordning för visst mål förordnad eller åtalets utförande
enligt 4 § 2 mom. instruktionen för landsfogdarna övertagits av landsfogden.

I 2 § 2 mom. stadsfiskalsinstruktionen stadgas, att stadsfiskal skall,
ändå att brott är sådant som avses i 4 § 1 mom. instruktionen för landsfogdarna,
ofördröjligen vidtaga alla för dess beivrande erforderliga åtgärder;
och åligger det stadsfiskalen tillika att skyndsamt därom underrätta
landsfogden.

Sedan stadsfiskal blivit av landsfogden underrättad, att denne övertagit
förberedande undersökning eller åtal i fråga om visst brott, må stadsfiskalen
därmed ej taga annan befattning än den, som kan åligga honom i
■hans egenskap av polisman under landsfogden.

I förevarande fall har Eskilstuna Kurirens Tryckeri Aktiebolag den 5
augusti 1938 hos Strömfeldt såsom stadsfiskal i Eskilstuna skriftligen angivit
Stina Pliihm för förskingring och för i samband därmed förövat förfalskningsbrott
enligt 12 kap. 4 § strafflagen, varom tillika viss utredning
bifogades. På grund av denna angivelse, som avsåg brott hörande under allmänt
åtal, ålåg det Strömfeldt att ofördröjligen vidtaga alla för brottens

beivrande erforderliga åtgärder. Då fråga var om bland annat sådant brott,
som avses i 4 § 1 mom. första stycket landsfogdeinstruktionen, ålåg det
tillika Strömfeldt att skyndsamt meddela landsfogden i länet underrättelse
om angivelsens innehåll. I intetdera av dessa hänseenden har Strömfeldt
efterföljt gällande föreskrifter.

I stället för att skyndsamt föranstalta om utredning rörande brotten
har Strömfeldt låtit anstå med utredningen under ett par veckors tid och
först den 19 augusti underrättat landsfogden om att angivelsen inkommit.
Först den 22 augusti har förhör i saken hållits med Stina Pliihm.

Det dröjsmål, som Strömfeldt låtit komma sig till last med avseende å
angivelsens behandling och därav påkallade åtgärder, synes hava berott
därpå, att Strömfeldt velat avvakta utgången av förhandlingar, som Stina
Pliihm närstående personer inlett med angivaren i syfte att få till stånd
en ekonomisk uppgörelse och därav föranledd återkallelse av angivelsen.
I saken förekomna omständigheter tyda på att Strömfeldt ämnat i händelse
av sådan återkallelse låta hela saken förfalla. Då det i fråga om
såväl förskingring som förfalskning åligger allmän åklagare att ställa den,
som gjort sig skyldig till sådant brott, under åtal oavsett huruvida angivelse
från målsäganden föreligger, synes mig Strömfeldts beteende i förevarande
fall anmärkningsvärt och detta så mycket mera som det beträffande
det anmälda förfalskningsbrottet icke tillkom Strömfeldt utan landsfogden
att besluta, huruvida åtal skulle ske eller icke.

Enär Strömfeldt genom det påtalade dröjsmålet med hänsyn till omständigheterna
måste anses hava gjort sig skyldig till sådan försummelse i tjänsten,
att densamma icke kunde undgå beivran, uppdrog jag åt landsfogden
att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra
åtal mot Strömfeldt för tjänstefel samt å honom yrka ansvar efter lag
och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas tidningsbolaget att i målet
föra talan.

Beträffande klagomålen mot Johansson fann jag desamma icke föranleda
vidare åtgärd.

Rådhusrätten i Eskilstuna, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 8 maj 1939 följande.

I målet vore utrett att, sedan Eskilstuna Kurirens Tryckeri Aktiebolag
den 5 augusti 1938 hos Strömfeldt såsom stadsfiskal i Eskilstuna angivit
Stina Pliihm för förskingring och i samband därmed förövade förfalskningsbrott,
Strömfeldt i syfte att avvakta resultatet av inledda förhandlingar
om uppgörelse mellan bolaget och Stina Pluhm ej mindre underlåtit att
skyndsamt föranstalta om utredning rörande de angivna brotten, med påföljd
att förhör i saken icke hållits med Stina Pliihm förrän den 22 augusti

1938, än även dröjt till den 19 i samma månad med att om den gjorda
angivelsen underrätta vederbörande landsfogde. Enär Strömfeldt med hänsyn
därtill och till vad i övrigt i målet förekommit måste anses hava eftersatt
vad som enligt stadgandet i 2 § 2 mom. instruktionen den 24 maj
1918 för stadsfiskalerna ålegat honom, alltså prövade rådhusrätten rättvist
döma Strömfeldt, jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen, för försummelse
i sin berörda tjänst att gälda 20 dagsböter, varje dagsbot om 6 kronor.

Rådhusrättens utslag har vunnit laga kraft.

10. Felaktigt ådömande av straff för första resan stöld.

Genom utslag den 20 november 1936 dömde rådhusrätten i Malmö mjölkryktaren
Nils Alfred Nilsson i Filborna, född den 28 februari 1913, för första
resan å särskilda ställen och tider endels genom inbrott förövad stöld till
straffarbete fyra månader, villkorlig dom.

Sedermera blev Nilsson av landsfiskalen M. Swedenborg ställd under åtal
vid Luggude domsagas häradsrätt för det han den 27 oktober 1937 skulle
hava förövat inbrottsstöld. Målet handlades inför häradsrätten den 23
november 1937 under ordförandeskap av häradshövdingen Johan Hansson.
Nilsson inställde sig personligen.

Enligt en av åklagaren ingiven rapport hade Nilsson vid polisförhör
rörande det nu åtalade brottet berättat följande: I början av september 1937
hade Nilsson erhållit anställning som dräng hos en lantbrukare i Bårslövs
socken mot en lön av 75 kronor i månaden jämte fritt vivre. Nilsson hade
haft sin bostad i ett rum i en uthuslänga å gården. Ett annat rum där hade
bebotts av fyra betskötare. Nilsson hade varit bekant med alla dessa betskötare
och brukat sällskapa med dem på deras rum. Vid dessa tillfällen
hade Nilsson ofta sett var betskötarna hade sina penningar förvarade. Den
26 oktober 1937 på kvällen hade Nilsson sett betskötaren David Larsson
räkna penningar och lägga dessa i en portmonnä i en olåst koffert i rummet.
Samma dag hade Nilsson blivit ovän med hushållerskan på stället och beslutat
lämna anställningen påföljande dag. Nilsson hade vid detta tillfälle
varit utan penningar men i avlöning haft att fordra 45 kronor hos husbonden.
Nilsson hade emellertid icke varit säker på att få ut dessa penningar,
då han komme att lämna sin anställning så hastigt. För att icke vara medellös
hade han den 27 oktober på morgonen, då betskötarna klockan 6,30
lämnat rummet och begivit sig till betfälten, beslutat tillgripa 10 kronor
av Larssons penningar. Rummet, där Larsson bodde, hade varit låst. Nilsson,
som icke vetat var dörrnyckeln förvarades, hade emellertid öppnat till
Larssons rum med sin egen dörrnyckel, gått in i rummet och ur Larssons
portmonnä i en olåst koffert tillgripit en tiokronorssedel. I samma port -

monnä hade funnits ytterligare 80 kronor. Efter tillgreppet hade Nilsson
gått ut och låst dörren till rummet och därefter icke träffat någon av betskötarna.
Vid 9-tiden samma dag hade han fått ut sitt tillgodohavande, 45
kronor, av husbonden. Därefter hade han lämnat gården och begivit sig till
Höganäs, där han bott hos en bekant till den 5 november, då han genom
arbetsförmedlingen i Åstorp erhållit plats som mjölkryktare hos en lantbrukare
i Filborna.

Inför häradsrätten vidhöll Nilsson ovannämnda uppgifter angående tillgreppet
med följande tillägg: Den nyckel, som han haft till sitt eget rum,
hade jämväl passat till det rum, vari Larsson bott. När Nilsson på förmiddagen
fått sin lön, hade han ej vågat gå in i Larssons rum, enär det fanns
folk i närheten, som skulle hava sett honom. Genom de tillgrepp, för vilka
han dömts i Malmö, hade han tillägnat sig två kostymer. Hans övervakare
vore Emil Hansen vid skyddsvärnet i Malmö. Nilsson skulle snarast möjligt
tillsända Larsson 10 kronor.

Häradsrätten beslöt därefter att meddela utslag i målet den 30 december
1937.

Då målet sistnämnda dag företogs till avgörande, antecknades att Nilsson
den 30 november å domarkansliet uppvisat kvitto från postkontoret i
Hälsingborg å samma dag i postan visning till Larsson avsända 10 kronor.

Vidare antecknades, att den 15 december till Hansen avlåtits en så lydande
skrivelse:

”Hälsingborg den 15 december 1937.

Till Byråföreståndaren Emil Hansen, Malmö.

Rådhusrätten i Malmö dömde den 20 november 1936 mjölkryktaren Nils
Alfred Nilsson från Södra Sallerups församling i Malmöhus län att för första
resan stöld undergå straffarbete i fyra månader, villkorlig dom. Rådhusrätten
förordnade Eder till övervakare för Nilsson.

Nilsson står nu tilltalad vid Luggude häradsrätt för olovligt tillgrepp av
en tiokronor ssedel. Då han förut blivit dömd för stöld, är han enligt lag nu
förfallen till ansvar för stöld. Nilsson torde endast nådevägen kunna beviljas
anstånd med undergående av straff. Jag får härmed anhålla om upplysning,
huruvida Eder kännedom om Nilssons karaktär och personliga förhållanden
är sådan, att Ni kan tillstyrka en eventuell nådeansökan. Häradsrätten
skall meddela utslag i målet den 30 innevarande december. Som ovan
i Luggude domsagas kansli.

I tjänsten:

Folke Andersson.”

Från Hansen hade därefter den 22 december inkommit detta svar:

”Till Domaren i Luggude Häradsrätt, Hälsingborg.

Med anledning av Eder skrivelse rörande Nils Alfred Nilsson, som f. n.
står under åtal för tillgrepp vid Luggude häradsrätt, får jag meddela, att

personen i fråga var mig helt obekant, när jag erhöll förordnande att verkställa
förundersökning rörande honom. Sedan jag blivit hans övervakare
har jag träffat honom personligen endast ett par gånger och då haft det
intrycket, att han var en ung man av genomsnittstypen. Efter den villkorliga
domen erhöll han plats i Höganästrakten och tjänade här på två ställen.
När jag personligen besökte hans arbetsgivare hade dessa ingenting att anmärka
mot honom. Tvärt om tyckte de bra om honom båda. Utan min vetskap
slutade han, tog plats i Ramlösa, varefter han flyttade till Filborna.
Platsen i Ramlösa lämnade han också utan att dessförinnan ha omtalat det.
Jag har det intrycket, vilket styrktes än ytterligare vid mitt besök hos honom
häromdagen, att han vill vara ärlig, men har varit för svag mot frestelserna.
’Jag vet inte varför jag ånyo gjort mig till en stackare’, yttrade
han. Skulle hans handling strängt bedömas, måste ju den villkorliga domen
förklaras förverkad, men då han för sitt brott näppeligen kan dömas utan
för snatteri finns kanske möjlighet att straffet kan hållas inom bötesgränsen
och han skulle i så fall kanske kunna få behålla den villkorliga domen.
Skulle utslaget kunna gå i den riktningen, tror jag, det skulle vara lyckligast.
Han vill sköta sig men har på grund av sin svaga karaktär ej kunnat stå
emot. Ett frihetsstraff fyller visserligen fordringarna, men om det kommer
att stärka Nilssons karaktär och göra honom till en bättre människa är rätt
ovisst. Skulle han därför kunna ådömas böter och få behålla den villkorliga
domen, vågar jag tro, att han kommer att allvarligt vinnlägga sig om ett
hedersamt uppförande. Malmö den 21 december 1937.

Emil Hansen.

Föreståndare för Skyddsvärnet.”

Till upplysning angående de brott, för vilka Nilsson enligt rådhusrättens
i Malmö ovanberörda utslag dömts, antecknade häradsrätten, att Nilsson
den 29 oktober 1936 tillgripit en kostym, värd 50 kronor, och den 10 november
1936, efter inbrott, en kostym, ett par byxhängslen och ett cigarrettetui
till ett sammanlagt värde av 53 kronor.

I därefter meddelat utslag yttrade häradsrätten, däri Hansson förde ordet,
följande: Nilsson hade vidgått, att han den 27 oktober 1937, medan han
innehade tjänst på Görarps Södregård i Bårslövs socken, från där anställde
betskötaren David Larsson från Hishult tillgripit en tiokronorssedel, men
det kunde ej anses utrett, att tillgreppet förövats efter inbrott. Som Nilsson
förut begått stöld, skulle nu ifrågavarande tillgrepp jämlikt 20 kap. 6 §
strafflagen anses såsom stöld, varför häradsrätten dömde Nilsson jämlikt
20 kap. 1 § strafflagen att hållas i fängelse en månad.

Jämlikt 11 § lagen angående villkorlig straffdom förklarade häradsrätten
därefter det Nilsson beviljade anståndet med det villkorligt ådömda straffet
förverkat och förordnade, med tillämpning av 4 kap. 10 § strafflagen,
att Nilsson skulle jämlikt 20 kap. 1, 4 och 9 §§ strafflagen för första resan

endels genom inbrott begången stöld undergå straffarbete fyra månader
femton dagar.

Häradsrättens utslag vann laga kraft, varefter Nilsson undergick det
honom ådömda straffet.

Med anledning därav att häradsrätten i förevarande fall, utan hänsyn
till bestämmelserna i 4 kap. 14 § strafflagen, för tillgrepp av en tiokronorssedel
dömt Nilsson till ansvar för stöld anmodade jag Hansson såsom ansvarig
för häradsrättens utslag att till mig inkomma med yttrande.

I avgivet yttrande anförde Hansson följande.

Tillgreppsbrott vore kränkning av annans äganderätt till lös egendom. Det
beskreves i 20 kap. 1 § strafflagen sålunda, att man ”stjäl gods eller penningar”.
Ginge värdet av det stulna över 30 kronor, skulle dömas ”för
stöld” enligt viss straffskala. Ginge värdet ej över 30 kronor, skulle ”för
snatteri” dömas enligt en mildare straffskala. Tillgreppsbrott skulle således
straffas lindrigare, när det stulnas värde ej överstege 30 kronor. Uttrycken
”stöld” och ”snatteri” betecknade således ej olika brottskvaliteter utan markerade
endast en användning av olika straffskalor med hänsyn till det tillgripnas
värde. Den lindriga straffskalan ägde dock ej obegränsad tillämpning,
så snart det stulnas värde ej överstege 30 kronor. Den finge ej tillämpas
på den som redan snattat två gånger och ej heller på den som förut
begått rån, försök därtill, stöld eller inbrott (§ 6). I dessa fall skulle på tillgreppsbrottet,
oavsett det tillgripnas värde, tillämpas den så att säga normala,
i första hand stadgade straffskalan och icke undantagsskalan. Det
kunde därför sättas i fråga, huruvida stadgandet i 4 kap. 14 § första stycket
strafflagen vore tillämpligt på dylika fall. Ordalagen i sistnämnda paragraf
(”där lagen utsätter särskilt straff”) talade däremot. I 20 kap. 6 § strafflagen
”utsattes” ej ”särskilt straff”. Det vore också att märka, att andra
punkten i andra stycket av 4 kap. 14 § strafflagen endast hade avseende på
andra stycket. Därest meningen varit, att denna punkt skulle avse även
paragrafens första stycke, skulle den självfallet hava gjorts till ett självständigt
tredje stycke med inledning av denna lydelse: ”Vid tillämpning
av vad ovan är föreskrivet etc.” Åklagaren hade yrkat ansvar å Nilsson
för inbrottsstöld. Det kunde ifrågasättas, om icke Nilsson gjort sig förfallen
till inbrottsstöld. Häradsrätten hade ansett, att Nilssons brott ej borde bestraffas
med endast böter. Och även om det rubricerats som ”snatteri”,
hade straffet blivit en månads fängelse. Hansson hade dock förmenat, att
en andra chans borde beredas Nilsson. Därför hade Hansson ombestyrt, att
Nilsson skulle söka nåd, men detta hade denne ej velat vara med om. Någon
orätt hade således ej vederfarits Nilsson.

Vid yttrandet var fogat ett av föreståndaren för Hälsingborgs stads rättshjälpsanstalt,
advokaten C. J. Lindahl utfärdat intyg av följande innehåll.

Sedan häradsrätten genom ifrågavarande utslag dömt Nilsson att för
första resan endels genom inbrott begången stöld undergå straffarbete i fyra
månader femton dagar, hade Nilsson den 21 januari 1938 medförande
häradsrättens protokoll och utslag i målet på uppmaning av häradshövdingen
Hansson hänvänt sig till Hälsingborgs stads rättshjälpsanstalt i och
för ingivande av ansökan till Kungl. Maj:t att Nilsson av nåd måtte befrias
från straffet. Sedan Nilsson vid konferens med Lindahl på därom framställd
förfrågan erhållit besked, att han, för den händelse nådeansökan bleve avslagen,
sannolikt komme att få undergå straffet under sommarmånaderna,
hade Nilsson, som ej velat riskera att få undergå straffet under sommaren,
avstått från fullföljd av nådeansökningen, varför vidare åtgärd i saken från
Lindahls sida ej företagits.

I en till advokatfiskalen vid hovrätten över Skåne och Blekinge avlåten
skrivelse anförde jag därefter följande.

I 20 kap. 6 § andra stycket strafflagen stadgas att snatteri av den, som
förut begått rån, försök därtill, stöld eller inbrott, skall såsom stöld anses.

I 4 kap. 14 § strafflagen heter det att, där lagen utsätter särskilt straff
för den som ånyo begår brott, det straff ej skall ådömas, utan då sådant
återfall skett sedan den brottslige till fullo undergått det för förra brottet
honom ådömda straff.

Vad i sistnämnda lagrum sålunda stadgas måste uppenbarligen gälla även
i fråga om återfall enligt 20 kap. 6 § strafflagen. I detta sammanhang må
framhållas, att i den vanliga lageditionen finnes under sistnämnda paragraf
en erinran om sagda förhållande i så måtto, att där hänvisas till en vid 7 §
i samma kapitel införd anmärkning, att enligt 4 kap. 14 § och 5 kap. 4 §
strafflagen i vissa fall förhöjning av straff för återfall i brott ej äger rum.

I förevarande fall har häradsrätten på grund av att Nilsson förut begått
stöld funnit det av honom sedermera förövade tillgreppet av en tiokronorssedel
vara att anse såsom stöld. Under åberopande härav har häradsrätten
jämlikt 20 kap. 1 § strafflagen dömt Nilsson att hållas i fängelse en månad,
varjämte häradsrätten jämlikt 11 § lagen angående villkorlig straffdom förklarat
anståndet med det Nilsson av rådhusrätten i Malmö ådömda straffet
för stöld, straffarbete fyra månader, förverkat och sammanlagt straffen. Då
emellertid Nilsson icke undergått det honom av rådhusrätten ådömda straffet,
hade följaktligen på grund av innehållet i 4 kap. 14 § strafflagen det vid
häradsrätten åtalade tillgreppet av 10 kronor icke bort, såsom nu skett,
föranleda straff såsom för stöld utan allenast för snatteri.

Det må anmärkas, att den av rådhusrätten i anledning av den villkorliga
domen förordnade övervakaren över Nilsson i skrivelsen till häradsrät -

tens ordförande just påpekat, att Nilsson för det nya tillgreppet ej syntes
kunna dömas annorlunda än för snatteri.

Det torde icke nu kunna med visshet avgöras, huruvida Nilsson, därest
tillgreppet av häradsrätten bedömts såsom allenast snatteri, skulle hava
dömts till fängelse eller till böter. Med hänsyn särskilt till övervakarens i
målet lämnade uppgifter och uttalade åsikt känner jag mig icke övertygad
om att häradsrätten i allt fall skulle ådömt fängelsestraff. Om straffet stannat
vid böter, skulle det nämligen hava stått häradsrätten öppet att icke
förklara anståndet med det villkorligt ådömda straffet förverkat. För att
en sådan möjlighet skulle hava av häradsrätten begagnats talar bland annat
den omständigheten, att Hansson enligt egen uppgift önskat bereda Nilsson
ytterligare en chans till återupprättelse och tänkt sig att Nilsson, som enligt
Hanssons uppfattning måst dömas till frihetsstraff, i nådeväg skulle kunna
få lindring i straffet.

Då avsevärd skada alltså kunde hava tillskyndats Nilsson genom det begångna
felet, fann jag detsamma icke kunna undgå beivran. Jag uppdrog
därför åt advokatfiskalen att ställa Hansson såsom för häradsrättens utslag
ansvarig under åtal inför hovrätten samt å honom yrka ansvar enligt lag
och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas Nilsson att i målet föra
talan.

Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrade i utslag den 12 maj 1939
följande.

Hovrätten funne visserligen, att häradsrätten, som ansett det av Nilsson
den 27 oktober 1937 förövade tillgreppet av 10 kronor icke vara begånget
efter inbrott, i följd därav bort med föranledande av stadgandet i 4 kap.
14 § första stycket strafflagen för nämnda tillgrepp hava dömt Nilsson till
ansvar för snatteri, samt att häradsrätten följaktligen förfarit felaktigt
genom att ådöma ansvar för stöld,

men enär sagda felaktighet icke vore av beskaffenhet att böra för Hansson
såsom häradsrättens ordförande medföra ansvar, prövade hovrätten rättvist
lämna advokatfiskalens i målet förda talan utan bifall.

Om detta beslut voro t. f. presidenten och två av hovrättens övriga ledamöter
ense. En ledamot var av skiljaktig mening och yttrade:

”Av utredningen i det vid häradsrätten mot Nilsson anhängiggjorda målet
framgår uppenbarligen, att Nilsson medelst inbrott stulit tiokronesedeln.
Nilsson borde sålunda, såsom ock av häradshövdingen Hansson insetts före
meddelandet av häradsrättens utslag, rätteligen hava dömts till ansvar jämlikt
20 kap. 4 § sista stycket strafflagen för stöld medelst inbrott. Det förhållandet
att Nilssons brottslighet, därest den icke bedömes såsom nu sagts,

borde hava bedömts icke jämlikt 20 kap. 1 § första stycket strafflagen såsom
stöld utan jämlikt andra stycket i samma paragraf allenast såsom snatteri,
kan icke föranleda ansvar.

På grund av det anförda och då häradshövdingen Hansson icke förts till
last att häradsrätten ej dömt Nilsson till ansvar för stöld medelst inbrott,
lämnar jag advokatfiskalens talan utan bifall.”

Hovrättens utslag vann laga kraft.

11. Vårdslöshet och försummelse vid behandling av
införselärende.

I en den 20 februari 1939 hit inkommen klagoskrift anförde barnavårdsnämnden
i Mjällby socken följande.

I januari 1938 hade barnavårdsnämnden, enligt lagen den 18 juni 1937
om förskottering av underhållsbidrag till barn, för år 1938 beviljat bidragsförskott
till två barn, för vilkas underhåll fabriksarbetaren Karl August
Jönsson, anställd vid Kockums emaljerverk i Ronneby, enligt dom om
äktenskapsskillnad vore pliktig att utgiva 30 kronor i månaden. I januari
1939 hade beviljats förskott för ytterligare ett år, varför barnavårdsnämnden
hittills för dessa barn utbetalat 400 kronor. Då det våren 1938 visat sig
omöjligt att av fadern utfå underhållsbidrag utan anlitande av tvångsåtgärder
men det synts antagligt, att införsel i faderns lön skulle kunna beviljas,
hade barnavårdsnämnden den 12 april 1938 hos stadsfogden i Ronneby
gjort ansökan om sådan införsel. Då ingen underrättelse i ärendet
ingått från stadsfogden till nämnden, hade denna den 5 juli anhållit om
meddelande, huruvida införsel beviljats, och i sammanhang därmed hade
på nytt lämnats uppgift om den underhållspliktiges adress, arbetsanställning,
inkomst och försörjningsplikt. Något svar hade icke kommit, varför
nämndens ordförande den 23 juli begärt och erhållit telefonsamtal med
stadsfogden. Denne hade därvid yttrat, att ingenting fanns att anmärka
mot de av nämnden insända handlingarna och att nämnden någon av de
närmaste dagarna hade att vänta meddelande i ärendet. Då sådant meddelande
icke kommit, hade nämnden den 30 augusti anmält förhållandet för
överexekutor i Ronneby. Denna skrivelse hade icke blivit besvarad. Den
5 september hade emellertid den underhållsskyldige fått skriftlig underrättelse
om ansökningen. Den 23 november hade en ny anmälan i ärendet
sänts till överexekutor. Med denna anmälan hade följt intyg, som visat att
de tidigare lämnade uppgifterna angående den underhållspliktige fortfarande
vore riktiga. Den 26 november hade införsel beviljats i den underhållspliktiges
avlöning med 7 kronor 50 öre i veckan. Huruvida något kunnat
innehållas vore icke nämnden bekant, men något belopp hade ännu icke

kommit nämnden tillhanda. Det tillkomme icke nämnden att söka bedöma,
huruvida ärendet behandlats i enlighet med lagen om införsel i lön, men
det vore nämndens plikt att från statsverket söka återfå en del av de bidragsförskott,
för vilka ersättning icke kunnat uttagas av den underhållsskyldige.
Det syntes därför nödvändigt att få utrett, huruvida nämnden i enlighet
med 20 och 21 §§ lagen om förskottering av underhållsbidrag till barn
vore berättigad till ersättning från statsverket eller huruvida vederbörande
utmätningsman på grund av det sätt, varpå införselärendet handlagts,
kunde anses skadeståndsskyldig.

I anledning av innehållet i klagoskriften anmodade jag genom resolution
den 20 februari 1939 stadsfogden i Ronneby, Knut Norrman, att inkomma
med yttrande.

Den 18 mars inkom från barnavårdsnämnden en skrivelse vari nämnden,
under uppgift att vid samtal mellan nämndens ordförande och Norrman
”ärendet tillrättalagts”, förklarade sig icke påkalla någon min vidare åtgärd
på grund av klagomålen.

I en den 22 mars inkommen skrivelse anhöll Norrman, under hänvisning
till att barnavårdsnämnden efter av Norrman till nämnden lämnad muntlig
förklaring återkallat klagomålen, att det hos mig anhängiggjorda ärendet
måtte avskrivas från vidare handläggning.

Som jag emellertid fann vad i saken förekommit vara av beskaffenhet att
påkalla utredning, anmodade jag därefter Norrman att ofördröjligen inkomma
med det i resolutionen den 20 februari begärda yttrandet.

I anledning härav anförde Norrman i ett den 1 april 1939 avgivet yttrande
följande.

De av barnavårdsnämndens ordförande insända handlingarna hade varit
ofullständiga. Då i 4 § tredje stycket kungörelsen den 14 december 1917
angående dagbok i mål av nu ifrågavarande slag omnämnda penningbelopp
icke insänts till Norrman, hade Norrman icke översänt i samma stycke omförmält
intyg. Norrman medgåve emellertid, att han den 23 juli 1938 haft
telefonsamtal med barnavårdsnämndens ordförande. Vid detta samtal hade
Norrman icke haft ärendet i minne och då telefonsamtalet ägt rum under
kontorstid med därav föranledd tjänstgöring, hade Norrman icke haft tillfälle
att framtaga handlingarna i ärendet, varför han av misstag meddelat
ordföranden, att handlingarna voro i sin ordning. På grund av denna felaktiga
uppgift hade Norrman emellertid förbundit sig att hålla barnavårdsnämnden
skadeslös för den förlust nämnden eller staten kunde komma att
lida. Införselbeslutet vore numera delgivet. Då Norrman sålunda medgåve,
att han vid handläggningen av ärendet visat en viss, men dock förklarlig
försummelse, varav emellertid ingen skada uppstått, och Norrman fram -

deles komme att vinnlägga sig om ett noggrannare handläggande av liknande
ärenden, hemställde Norrman, att J. O. måtte låta vid förklaringen
bero.

Vid yttrandet var fogat av mig begärt utdrag ur stadsfogdens i Ronneby
dagbok i mål angående införsel. Enligt dagboksutdraget hade ansökan från
barnavårdsnämndens ordförande inkommit till stadsfogden den 10 februari
1938 och sedermera förnyats den 13 april samma år. I kolumn 9 fanns under
rubriken ”Utmätningsmannens beslut och åtgärder, omständigheter av betydelse
för införseln samt hinder för verkställighet” antecknat följande:
”10/2 38 Handlingarna ofullständiga: utslagsavskriften endast vidimerad
av en person; behörighetshandl. saknas.

13/4 38 Handl. ofullständiga (se ovan).

6/7 38 Skrivelse från bvns ordf.

19/8 d:o d:o d:o

5/9 Skriftl. underr. till den underh.skyldige och arbetsgivaren.

26/11 beslut om införsel med kr. 7: 50 i veckan.

1/4 delgavs införselbeslutet med arbetsgivaren.”

Sedan jag därefter anmodat magistraten i Ronneby såsom överexekutor
att efter Norrmans hörande avgiva yttrande i ärendet, inkom magistraten
med nytt yttrande från Norrman ävensom med eget yttrande.

Norrman anförde, att den ursprungliga orsaken till dröjsmålet med införselärendets
handläggning hade varit handlingarnas ofullständighet. Sedan
Norrman emellertid — av skäl som framginge av hans tidigare yttrande —
i slutet av mars 1939 avlagt personligt besök hos barnavårdsnämndens
ordförande och därvid fått bekräftat exekutionsurkundens riktighet och
sökandens behörighet, hade Norrman ansett sig kunna slutligt fullfölja det
påbörjade ärendet genom delgivning av införselbeslutet.

För egen del anförde magistraten följande.

Magistraten ville till en början upplysa, att magistratens nuvarande ordförande
Bror Johannesson under vakans förvaltat borgmästarämbetet i
Ronneby från och med den 28 januari till och med den 31 december 1936
samt under tiden från och med den 1 januari 1938. Under år 1937 hade
ämbetet förvaltats av hovrättsfiskalen Gustaf Rosenqvist. Under de tidrymder
Johannesson förvaltat ämbetet hade den erfarenheten gjorts,
att Norrman i tjänsten haft så gott som ständig arbetsbalans. Uppmaningar
och tillsägelser från magistratens sida om skyndsammare behandling
av ärenden hade därför ständigt varit nödvändiga. Enligt vad Rosenqvist
uppgivit hade förhållandena i berörda hänseende varit enahanda under
år 1937. Vad beträffade särskilt det ifrågavarande ärendet hade Norrman
fått mottaga upprepade allvarliga tillsägelser att skyndsamt handlägga
detsamma. Det framginge även av tidpunkterna för de av Norrman

vidtagna åtgärderna, att de skett i sammanhang med anmaning. Magistraten
ville emellertid påpeka, att de yttre förhållanden, varunder Norrman
måst arbeta, icke varit gynnsamma. Sålunda hade den tjänstelokal, som
han haft till sitt förfogande, varit alldeles för liten, i det att endast två
mindre rum disponerats till stadsfiskals- och stadsfogdeexpedition samt
polisvaktrum. Efter hänvändelse till de kommunala myndigheterna hade
magistraten nu lyckats utverka att nya, visserligen icke fullgoda men dock
bättre arbetslokaler upplåtits för ändamålet. Renovering av dessa lokaler
påginge för närvarande. — Norrman hade därjämte intill den 1 februari
1939 saknat skrivbiträde i tjänsten. Från och med nämnda datum, då exekutionsbiträdesbefattningen
i staden besatts med ny innehavare, vore denne
skyldig att två timmar om dagen biträda stadsfogden med skrivgöromål.
Det vore magistratens förhoppning, att de vidtagna åtgärderna beträffande
stadsfiskals- och stadsfogdetjänsterna skulle kunna leda till att ar betsbalansen
å desamma komme att upphöra.

I en till landsfogden i Blekinge län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

I 2 § lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta
stadgas, att underhållsberättigad, som vill erhålla införsel, har att till utmätningsmannen
ingiva den handling, genom vilken bidraget blivit bestämt,
med uppgift å den underhållsskyldiges hemvist och anställning. Enligt särskilt
stadgande i kungörelse av den 14 december 1917 (sv. f. nr 871) må
ansökningshandlingar i införselärende insändas till utmätningsmannen med
posten.

Rörande gjord ansökan om införsel för underhållsbidrag har utmätningsmannen
att omedelbart verkställa anteckning i särskild dagbok. Enligt 4 §
i ovannämnda kungörelse åligger det utmätningsmannen, om ansökningshandlingarna
äro ofullständiga och i följd därav hinder möter för den
begärda verkställigheten, att genast göra anteckning därom i nionde kolumnen
i dagboken. Har nödigt penningbelopp till porto, rekommendationsavgift
och lösen för intyg ur dagboken kommit utmätningsmannen tillhanda,
är han pliktig att ofördröj ligen enligt uppgiven adress översända sådant
intyg till sökanden.

Möter icke uppenbarligen hinder för verkställigheten, skall, enligt 3 §
införsellagen, utmätningsmannen låta skriftlig underrättelse om ansökningen
bevisligen tillställas den underhållsskyldige med föreläggande för
honom att, där han har något att invända mot ansökningen eller att andraga
beträffande de bestämmelser, som vid beviljande av införsel böra meddelas,
inom viss kort tid avgiva yttrande. Enligt 4 § i nämnda lag åligger det

G — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättelse till 1940 års rilcsdag.

vidare utmätningsmannen att hos arbetsgivare eller myndighet söka inhämta
upplysning angående de omständigheter, vilka kunna vara av betydelse
vid prövning av ansökningen.

Jämlikt 7 § första stycket skall, där införsel beviljas, utmätningsmannen
förordna, huru stort belopp av den underhållsskyldiges avlöning skall, i den
mån densamma förfaller, innehållas till gäldande av underhållsbidraget.

I 10 § stadgas att, när införsel beviljats, utmätningsmannen skall låta
skriftlig underrättelse därom bevisligen tillställas arbetsgivaren. Underrättelse
skall ock av utmätningsmannen med posten avsändas till den underhållsberättigade
och den underhållsskyldige.

I 12 § heter det slutligen, att i ärende angående införsel skall utmätningsman
skyndsamt vidtaga de åtgärder, som åligga honom. Den underhållsberättigade
eller den underhållsskyldige är ej pliktig att gälda någon kostnad
för sådan åtgärd.

I 1 § lagen den 18 juni 1937 om förskottering av underhållsbidrag till
barn stadgas att barn, vars fader enligt rättens beslut eller skriftligt, av
två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad
underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barnet, äger att, sedan
förfallodag för bidraget förflutit utan att bidraget guldits, med belopp och
under villkor som i lagen närmare angivas av allmänna medel erhålla förskott
å bidraget. Dylikt bidragsförskott beviljas av vederbörande barnavårdsnämnd.

För lämnat bidragsförskott inträder, jämlikt föreskrift i 17 §, den barnavårdsnämnd,
som utgivit förskottet, å vederbörande kommuns vägnar i
barnets rätt till underhållsbidrag gentemot fadern.

Utgift för bidragsförskott bestrides, i den mån ersättning ej kunnat uttagas
av den underhållsskyldige, till tre fjärdedelar av statsverket och till en
fjärdedel av den kommun, vars barnavårdsnämnd beviljat förskottet. Gottgörelse
av statsverket för utgivna bidragsförskott sökes av barnavårdsnämnden
hos länsstyrelsen. Vid ansökningen skall fogas, bland annat, redogörelse
för de åtgärder, som vidtagits för bidragsförskottens återkrävande,
jämte härutinnan meddelade utslag eller beslut.

Såsom av handlingarna i förevarande ärende framgår har barnavårdsnämnden
i Mjällby kommun genom sin ordförande den 10 februari och den
13 april 1938 hos stadsfogden Norrman anhållit om införsel i Karl August
Jönssons lön från Kockums emaljerverk för uttagande av underhållsbidrag.
Då Norrman funnit ansökningshandlingarna ofullständiga, har han icke
vidtagit några verkställighetsåtgärder förrän överexekutor, hos vilken
barnavårdsnämnden anmält förhållandet, anmodat honom att skyndsamt
handlägga ärendet. Norrman har då den 5 september 1938 underrättat
Jönsson och dennes arbetsgivare om ansökningen. Därpå har Norrman
dröjt med vidtagande av ytterligare åtgärd till den 26 november 1938, vil -

ken dag han meddelat beslut om införsel. Även denna åtgärd synes hava
företagits först efter anmaning från överexekutor. Därefter har Norrman
låtit ärendet vila mer än fyra månader och först den 1 april 1939 delgivit
arbetsgivaren införselbeslutet, vilken åtgärd varit en förutsättning för att
beslutet skulle bringas till verkställighet.

I anledning av vad Norrman till sin ursäkt andragit vill jag påpeka, att
Norrman vid telefonsamtal den 23 juli 1938 med barnavårdsnämndens ordförande
meddelat denne, att handlingarna vore i sin ordning. Om Norrman
därefter funnit handlingarna ofullständiga och att på denna grund hinder
för verkställighet mötte, hade det varit Norrmans skyldighet att meddela
ordföranden detta i och för rättelses åstadkommande. Så har emellertid icke
skett, utan har Norrman i stället först låtit ärendet vila och därpå ägnat
detsamma den behandling, som förut nämnts.

På grund av det ovan sagda fann jag, att Norrman genom dröjsmålet
med införselärendets behandling gjort sig skyldig till sådan försummelse i
sin tjänst såsom utmätningsman, att densamma icke borde undgå beivran.
Jag uppdrog därför åt landsfogden att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Norrman för tjänstefel i anmärkta
hänseende samt å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.
Tillfälle borde beredas barnavårdsnämnden att yttra sig i målet.

Rådhusrätten i Ronneby, varest åtalet anhängiggjordes samt talan mot
Norrman fördes jämväl för andra tjänstefel, yttrade i utslag den 16 juni
1939 följande.

I målet vore utrett, att rådhusrätten genom utslag den 2 juli 1934 dömt
Louis Nilsson för ärekränkning mot änkan Ida Nilsson i Ronneby att utgiva
40 dagsböter, var om 5 kronor, i vilket utslag hovrätten över Skåne och
Blekinge genom utslag den 17 augusti 1934 på besvär av Louis Nilsson ej
funnit skäl göra ändring, att rådhusrätten genom utslag den 10 september
1934 dömt Louis Nilsson för ärekränkning mot direktören Albert Nilsson
i Karlskrona att utgiva 10 dagsböter, var om 5 kronor, att kronouppbördskassören
i Ronneby såsom redogörare i bötesärenden respektive den 18
augusti och den 18 december 1934 hos Norrman begärt handräckning för
uttagande av ovanberörda böter, att utmätning för böterna verkställts först
den 16 juli 1938, därvid i mät tagits en torgvagn och två affärsdiskar, att
försäljning av nämnda föremål ägt rum å offentlig auktion den 16 september
1938 efter kungörelse i kyrkan den 4 och i ortstidningen den 15 september
1938, vilken försäljning emellertid inbragt allenast 105 kronor, att förnyad
utmätning för böterna verkställts den 16 december 1938, varvid i mät tagits
penningar till ett belopp av 130 kronor, samt att vad av böterna därefter
återstode oguldet blivit den 19 december 1938 frivilligt erlagt. Genom

att sålunda under ett flertal år dröja med vidtagande av ifrågavarande utmätning
finge Norrman anses hava gjort sig skyldig till försummelse i sin
tjänst som utmätningsman. Däremot kunde Norrman icke anses hava förfarit
felaktigt i avseende å sättet för utmätningen och den utmätta egendomens
försäljning.

Vidare vore i målet utrett, att barnavårdsnämnden i Mjällby socken i särskilda
ansökningar den 10 februari och den 13 april 1938 hos stadsfogden
i Ronneby anhållit om införsel för underhållsbidrag i fabriksarbetaren
Karl August Jönsson därstädes tillkommande avlöning från Kockums
Emaljerverk Aktiebolag, att Norrman funnit ansökningshandlingarna ofullständiga
och förty av beskaffenhet att icke föranleda någon åtgärd, att
Norrman vid telefonsamtal med barnavårdsnämndens ordförande den 23
juli 1938 emellertid förklarat handlingarna vara i vederbörligt skick och
besked i ärendet snarast kunna förväntas, att Norrman den 5 september
1938 efter påminnelser av överexekutor underrättat Jönsson och dennes
arbetsgivare om ansökningen, att Norrman den 26 november 1938 efter
ytterligare påminnelser av överexekutor meddelat beslut om införsel samt
att Norrman den 1 april 1939 delgivit arbetsgivaren införselbeslutet. Genom
den behandling, Norrman ägnat ifrågavarande införselärende, måste Norrman
anses hava visat vårdslöshet och försummelse i tjänsten.

På grund av vad sålunda förekommit prövade rådhusrätten jämlikt 25
kap. 17 § och 4 kap. 1 § strafflagen rättvist döma Norrman att böta 20
dagsböter, var om 10 kronor.

Av Louis Nilsson framställt yrkande om skadestånd funne rådhusrätten
ej skäl bifalla. Barnavårdsnämnden förbehölles rätt att framdeles i särskild
rättegång föra den skadeståndstalan i anledning av införselärendets behandling,
vartill nämnden kunde finna sig befogad. Norrman förpliktades ersätta
barnavårdsnämnden dess inställelse i målet med 20 kronor.

Rådhusrättens utslag vann laga kraft.

12. Fel och försummelser i domarämbetes utövning.

Den 16 augusti 1937 ägde inför Älvdals övre tingslags häradsrätt rannsakning
rum med skogsarbetaren Eskil Teodor Persson från Slättne, vilken
av landsfiskalen E. Norling häktats för inbrottsstöld m. m. Persson biträddes
i rättegången av advokaten Olle Jonsson i Torsby enligt vederbörligt
förordnande.

I målet yrkade åklagaren ansvar å Persson dels för det han natten till
den 31 juli 1937 medelst inbrott förövat stöld av 7 liter brännvin jämte
5 kronor 90 öre i penningar och dels för det han nyssnämnda dag olovligen
försålt 3,5 liter av det tillgripna brännvinet. Med hänsyn till vissa i målet

framkomna omständigheter yrkade emellertid åklagaren tillika, att Perssons
sinnesbeskaffenhet måtte undersökas. Av en målsägande yrkades ersättning
med 8 kronor 60 öre.

Perssons rättegångsbiträde vitsordade, att Persson förövat det åtalade
tillgreppet och olovligen försålt 3,5 liter av den tillgripna spriten, men bestred,
att tillgreppet förövats medelst inbrott. Den av målsäganden fordrade
ersättningen medgavs.

Vidare anförde rättegångsbiträdet: Då Persson vid brottens begående
varit fullt frisk, bestredes yrkandet på undersökning av hans sinnesbeskaffenhet.
Persson hade visserligen under våren 1937 varit intagen å Mariebergs
sinnessjukhus för vård. Intagandet å sjukhuset hade emellertid förorsakats
av spritförgiftning på grund av mycken förtäring av rödsprit.
Biträdet yrkade, att Persson måtte erhålla villkorlig dom och en lämplig
övervakare. Persson hade haft goda vitsord från sina arbetsgivare.

Persson själv förklarade, att han efter fjorton dagars vistelse å sjukhuset
känt sig fullt frisk, vilket han fortfarande gjorde. Han önskade därför icke
bliva sinnesundersökt.

Notarien William Dickson, som efter vederbörligt uppdrag verkställt
förundersökning angående Persson, hade förordat villkorlig dom i förening
med övervakning.

Efter det målets handläggning avslutats beslöt häradsrätten att inhämta
vederbörande läkares utlåtande angående Perssons sinnesbeskaffenhet vid
åtalade brottens begående och huruvida han vore i behov av vård å sinnessjukhus.
I avbidan på utgången av undersökningen förklarades målet
vilande.

Sedan från t. f. sinnessjukläkaren Eva Lagerwall utlåtande inkommit,
företogs målet till förnyad handläggning inför häradsrätten den 10 november
1937, varvid åklagaren och Perssons rättegångsbiträde voro tillstädes.
Häradsrätten, vari häradshövdingen Torsten Nilsson förde ordet, meddelade
samma dag utslag i målet. I utslaget yttrade häradsrätten följande.

Enär genom Perssons eget erkännande och vad i övrigt i målet förekommit
vore utrett, att han dels natten till den 31 juli 1937 i Sysslebäck, Dalby
socken, i en av chauffören Hilding Sohlberg förd, kungl. postverket tillhörig
omnibus tillgripit spritdrycker och penningar, tillsammans uppgående till
ett värde av 39 kronor 5 öre, dels ock på kvällen nämnda dag vid Näckån
i Dalby socken och Bograngens festplats i Södra Finnskoga socken försålt
av de sålunda tillgripna spritdryckerna, men ifrågavarande tillgrepp ej
kunde anses hava förövats medelst inbrott, alltså funne häradsrätten Persson
hava gjort sig förfallen till brott enligt 20 kap. 1 § strafflagen samt
74 § första stycket kungl. förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning
av rusdrycker; men som vederbörande sjukvårdsläkare i ett den 4
november 1937 i målet avgivet utlåtande förklarat, att Persson vid tiden

för åtalade brottens begående varit i saknad av förståndets bruk, samt
gärningarna vid sådant förhållande jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen vore
strafflösa, funne häradsrätten Persson icke kunna till ansvar i målet fällas.
Persson förpliktades att ersätta statsverket vad av allmänna medel utgivits
eller kunde komma att utgivas till i målet hörda vittnen samt målsäganden
Sohlberg med fordrade 8 kronor 60 öre. Jonsson, som av K. B.
varit förordnad såsom Perssons rättegångsbiträde, tillerkändes av allmänna
medel i ersättning för sitt sysslande med målet 175 kronor, vilken ersättning
det jämväl ålåge Persson att återgälda statsverket. Dickson tillerkändes
ersättning av allmänna medel för i målet verkställd förundersökning
med 90 kronor, vilken ersättning skulle stanna å statsverket. Persson skulle
icke längre i och för målet hållas i häkte men skulle med honom förfaras i
enlighet med bestämmelserna i 47 § sinnessjuklagen den 19 september 1929.

Enligt meddelad fullföljdshänvisning skulle talan mot utslaget fullföljas
genom besvär till Svea hovrätt före klockan 12 å tjugonde dagen därefter.

I en av direktören vid centralfängelset å Långholmen hit insänd skrift
anförde Persson därefter klagomål över att han icke erhållit del av häradsrättens
utslag förr än den 8 december 1937, då tiden för besvärs anförande
redan utgått.

Vid skriften var fogat ett bestyrkt utdrag av fångrullan vid fängelset,
varav inhämtades att häradsrättens utslag ankommit till fängelset den 8
december 1937 och delgivits Persson samma dag.

Sedan jag i anledning av klagoskriften anmodat Nilsson att inkomma
med yttrande, anförde han följande.

Nilsson medgåve, att han gjort sig skyldig till försummelse i ifrågavarande
hänseende, och beklagade, att expedieringen av förbiseende ej
skett i tid. En förklaring därtill vore emellertid, att Nilsson under november
månad 1937 genom tillfällig decimering av arbetskrafterna i domsagan
varit pressad av en ovanligt stor arbetsbörda. Vid de två tingen, som tagit
sin början den 9 och den 30 november, hade Nilsson meddelat utslag i
sammanlagt ett 90-tal mål å stora listan, därav ungefär hälften efter handläggning
vid samma ting. Någon skada syntes lyckligtvis icke hava förorsakats
genom den försenade expedieringen. Åtalade tillgreppet hade varit
av Persson erkänt och dessutom av omständigheterna i målet styrkt. Av
det avgivna läkarutlåtandet hade otvetydigt framgått att Persson, som tidigare
vårdats å sinnessjukhus, vid brottets begående saknat förståndets
bruk och varit i behov av hospitalsvård. Nilsson hade satt sig i förbindelse
med fängelsemyndigheterna och erhållit den upplysningen, att några ökade
utgifter ej åsamkats statsverket i anledning av förseningen. Skulle det visa
sig att så skett, vore Nilsson naturligtvis villig att genast ersätta dessa ut -

gifter. Persson förvarades nu å straffängelset i Jönköping i avvaktan på
plats å sinnessjukhus, och någon snabbare överföring dit hade enligt uppgift
ej kunnat ske, även om utslaget tidigare expedierats. Vid utslagets
meddelande hade Perssons rättegångsbiträde varit närvarande. I anledning
av vad sålunda anförts hemställde Nilsson, att J. O. måtte låta bero
vid vad i ärendet förekommit.

I anledning av åläggandet för Persson att till statsverket återgälda den
rättegångsbiträdet tillerkända ersättningen anmodade jag därefter Nilsson
att inkomma med nytt yttrande, och anförde Nilsson på grund därav följande:
Den meddelade föreskriften om återbetalningsskyldighet för Persson
i fråga om ersättningen till rättegångsbiträdet hade tillkommit genom
ett beklagligt misstag, beroende på den brådska som vid ifrågavarande ting
varit rådande genom det stora antal mål, som efter handläggning vid samma
ting överlämnades för .utslags meddelande omedelbart. Nilsson vore
naturligtvis beredd ersätta Persson den förlust han genom misstaget
skulle komma att lida. Vid undersökning i berörda syfte hade Nilsson
emellertid från åklagaren i målet inhämtat, att försök redan gjorts att
hos Persson uttaga av allmänna medel förskotterade ersättningar i målet
samt att därvid utrönts, att Persson vore fullständigt medellös. Vid sådant
förhållande och då ersättningen ifråga sålunda uppenbarligen komme att
stanna å statsverket, hade Nilsson ej vidtagit vidare åtgärd i saken. Han
vore dock fortfarande beredd att, om så skulle anses lämpligt, själv inbetala
ifrågavarande belopp till statsverket.

Sedermera verkställde jag den 26, den 27 och den 29 augusti 1938 inspektion
av Älvdals och Nyeds domsagas kansli i Karlstad i närvaro av
Nilsson och i domsagan tjänstgörande notarier.

Vid inspektionen genomgick jag och granskade domböcker och övriga
protokoll för vissa rättegångs- och inskrivningsdagar ävensom diarier,
rotlar och fastighetsböcker. Därvid fann jag anledning till ett flertal anmärkningar,
vilka antecknades i det vid inspektionen förda diariet.

Sedan jag anmodat Nilsson att avgiva yttrande i anledning av vad som
förekommit vid inspektionen, inkom Nilsson med yttrande den 14 november
1938.

Av vad vid inspektionen antecknades må här återgivas följande.

Den 4 november 1936 hade Älvdals övre tingslags häradsrätt handlagt
ett mål mot arbetaren O. H. Bengtsson i Knossen angående ansvar för
dels olovlig tillverkning och försäljning av brännvin, dels ock innehav av
ett hagelgevär, som Bengtsson icke deklarerat eller sökt tillstånd att innehava.
I stämningen hade åklagaren yrkat att geväret, vilket beslagtagits,
måtte förklaras förverkat.

Av handlingarna i målet framgick bland annat, att vid polisundersök -

ning i Bengtssons hem den 6 oktober 1936 anträffats ett hagelgevär undanstucket
under en säng. Bengtsson hade då uppgivit, att geväret tillhörde
honom, att han köpt det år 1932 för 89 kronor, att han år 1934 anmält
innehavet av geväret till länsstyrelsen och erhållit bevis därom, men
att han nu icke kunde återfinna beviset. Då Bengtssons uppgifter ansetts
oriktiga, hade geväret tagits i beslag samt medförts till landsfiskalskontoret
i Sysslebäck. Vid rättegångstillfället den 4 november 1936 hade emellertid
Bengtsson bestritt, att han gjort sig skyldig till omstämda förseelserna,
samt gjort gällande, att han lånat geväret av en släkting. Vid därefter
den 18 januari 1937 hållen ny polisundersökning hade skogsarbetaren
Edvin Mattsson i Bjurberget uppgivit, att han vid besök i Knossen lämnat
geväret där och lovat Bengtsson, med vilken han vore tremänning, att
Bengtsson skulle få använda geväret när han ville. Då målet den 27 januari
1937 åter handlades inför häradsrätten hade åklagaren anfört, att det av
Mattsson omnämnda geväret troligen vore detsamma som det av Bengtsson
använda, ehuru det försetts med en ny rem.

Genom utslag den 23 mars 1937, under nr 49 i domboken, hade häradsrätten
under ordförandeskap av Nilsson — enär det måste anses styrkt,
att Bengtsson under år 1936 innehaft ett dubbelpipigt hagelgevär, kaliber
12, utan att hava deklarerat detsamma eller sökt tillstånd att innehava det
— dömt Bengtsson jämlikt 20 § 1 mom. första stycket vapenkungörelsen
den 22 juni 1934 att utgiva 10 dagsböter om en krona 50 öre. Därjämte
hade Bengtsson dömts för försäljning av olovligen tillverkat brännvin.

Jag anmärkte vid inspektionen, att häradsrätten underlåtit att i utslaget
yttra sig om huruvida geväret skulle vara förverkat.

I sitt över anmärkningarna avgivna yttrande uppgav Nilsson, att anledningen
till att geväret ej förklarats förbrutet varit den, att detsamma ej
tillhört Bengtsson utan annan person, Mattsson, som ej varit i målet tilltalad
och som i laga ordning deklarerat geväret.

Den i kungl. kungörelsen den 13 februari 1925 med vissa föreskrifter rörande
utfärdande av gravationsbevis föreskrivna årliga granskningen av
införingarna i inteckningsböckerna hade, såvitt av de i böckerna tecknade
bevisen framgick, icke verkställts för år 1937.

Nilsson upplyste, att han fullgjort granskningen även för sistnämnda
år men underlåtit att göra anteckning därom. Nilsson tecknade under inspektionen
bevis i böckerna om verkställd granskning för år 1937.

Jag framhöll angelägenheten av att böckerna försåges med bevis omedelbart
efter gransknings slutförande.

De av överförmyndarna insända årliga uppgifterna rörande tillsynen
över förmyndares och gode mäns förvaltning lågo vid inspektionen lösa i
respektive förmynderskapsböcker. Uppgifter, avseende nedan angivna
socknar och år, funnos: I Älvdals övre tingslag från Norra Finnskoga,

Södra Finnskoga och Dalby för 1934, 1935 och 1936, från Nyskoga och
Norra Ny för 1930, 1934, 1935 och 1936; i Älvdals nedre tingslag från
Ekshärad för 1934 och 1935, från Sunnemo för 1936 och från Gustaf
Adolf en den 9 september 1937 dagtecknad uppgift avseende året ”1935”.
Enligt av mig i telefon inhämtad upplysning från överförmyndaren avsåg
uppgiften emellertid rätteligen år 1936. Från Nyeds tingslag återfunnos årsuppgifter
från Nyeds socken för 1934 och 1935 och från Älvsbacka socken
för 1934, 1935 och 1936.

Uppgifter för år 1936 från Ekshärads, Norra Råda och Nyeds socknar
funnos icke.

Nilsson förklarade, att uppgifter för år 1936 inkommit från överförmyndarna
i samtliga distrikt utom Norra Råda. Överförmyndaren där, landsfiskalen
F. O. Carlsson, hade flera gånger under hand anmodats inkomma
med uppgift, men utan resultat.

Vid av mig telefonledes gjorda förfrågningar bekräftade överförmyndarna
i Ekshärads och Nyeds socknar, att de insänt uppgifter för år 1936.
Sistnämnda uppgifter kunde emellertid under de dagar inspektionen varade
icke tillrättaskaffas.

Därom tillfrågad upplyste Nilsson, att efter den nya förmynderskapslagens
ikraftträdande något föreläggande icke givits förmyndare.

På fråga av mig, huruvida de av överförmyndarna förda förmynderskapsböckerna
någon gång infordrats och granskats eller huruvida någon
inspektion ägt rum för utövande av tillsyn över överförmyndarnas förvaltning
av sina befattningar, uppgav Nilsson, att så ej varit fallet.

Namnregistren över omyndigförklarade fördes i kronologisk följd.

Registren voro ej kompletta. Sålunda visade stickprov, att en den 13
januari 1930 omyndigförklarad person (nr 343 i den nya förmynderskapsboken
för Nyeds tingslag) icke fanns upptagen i registret. Enahanda var
förhållandet med tre den 8 mars 1938 omyndigförklarade personer (nr
459, 460 och 461 i sistnämnda förmynderskapsbok) samt en den 16
februari 1938 omyndigförklarad person (nr 1287 i förmynderskapsboken
för Älvdals nedre tingslag).

Jag anförde, att registren över de omyndigförklarade borde föras i alfabetisk
ordning. Därigenom skulle de få ett helt annat värde. Jag betonade
därjämte nödvändigheten av att registren fördes med större omsorg.

Rörande årsuppgifterna från överförmyndarna anförde Nilsson i sitt
yttrande följande: Årsuppgift från överförmyndaren i Norra Råda socken,
landsfiskalen Carlsson, hade nu inkommit. I anledning av vad som i denna
del anmärkts ville Nilsson meddela, att flyttning av domarekansliet skett
för ett år sedan från en förutvarande mycket trång lokal. Vid en sådan
flyttning vore det ofta svårt att förhindra, att handlingar komme i oordning
och in bland akter, dit de ej hörde. En hel del handlingar av äldre da -

tum, som ej längre voro aktuella, hade vid flyttningen buntats ihop och
förts till arkiven på de olika tingsställena för att möjligast bästa utrymme
skulle beredas i det nya arkivet å kansliet.

Beträffande hemskillnadsrotlarna anmärktes vid inspektionen, att icke
i något fall syntes hava gjorts anteckning, huruvida bouppteckning blivit
ingiven. Efter av mig framställd fråga, huruvida de i rotlarna upptagna
personer, å vilkas äktenskap nya giftermålsbalken varit tillämplig, låtit
ingiva bouppteckning på sätt föreskrives i 11 kap. 20 § nämnda balk, verkställdes
undersökning av en av notarierna, som därefter meddelade att bouppteckning
icke i något fall syntes hava inkommit. Det oaktat hade särskild
bouppteckningsförrättare icke förordnats.

Antalet under de senare åren uppkomna konkurser i domsagan hade
varit ringa. Sålunda hade år 1936 uppkommit i Älvdals övre tingslag en,
i Älvdals nedre tingslag två och i Nyeds tingslag en. År 1937 hade uppkommit
i Älvdals övre tingslag två, i Älvdals nedre tingslag ingen och i
Nyeds tingslag två. År 1938 hade i vart och ett av de tre tingslagen uppkommit
en konkurs.

Namnregistren till konkursdagböckerna voro ofullständiga. Sålunda
hade däri ej införts gäldenärens namn i konkurserna nr 6/1929 och nr
1/1938 i Älvdals nedre tingslag, nr 1/1936, nr 1/1937 och nr 2/1937 i
Älvdals övre tingslag samt nr 1/1937 och nr 1/1938 i Nyeds tingslag.

I flertalet konkurser under de senaste fem åren hade dåvarande häradshövdingen
i Östersysslets domsaga Carl Lilienberg förordnats till rättens
ombudsman.

Nilsson upplyste på fråga, att han av Lilienberg förordnats till rättens
ombudsman i ett fåtal mindre konkurser i Lilienbergs domsaga. Sedan jag
uttalat som min mening, att det vore olämpligt att en domare tjänstgjorde
som rättens ombudsman, förklarade Nilsson, att han ej vidare skulle mottaga
förordnande som sådan.

Vid granskning av konkursakterna befanns, att i åtskilliga konkurser förvaltarberättelser
jämlikt 55 eller 56 § konkurslagen saknades. I ett flertal
fall då berättelser inkommit hade någon anteckning därom i konkursdagboken
icke skett. I några fall iakttogs, att i dagboken icke antecknats vem
som utsetts till förvaltare jämlikt 45 § konkurslagen.

Beträffande nedan angivna konkurser antecknades bland annat följande.

1) Konkursen nr 3/1933 i Älvdals nedre tingslag. Den 6 juni 1933 hade
hemmansägaren Per Helmer Nilssons från Råda dödsbo försatts i konkurs.
Första borgenärssammanträdet hade ägt rum den 4 juli 1933. Konkursen
hade upphört den 8 mars 1935. Någon berättelse jämlikt 56 § konkurslagen
kunde icke återfinnas i akten.

2) Konkursen nr 1/1933 i Älvdals övre tingslag. Den 20 januari 1933
hade Anneruds lantmannaförening m. b. p. a. i Annerud försatts i konkurs.

Första borgenärssammanträdet hade hållits den 21 februari 1933. Konkursen
hade upphört den 15 juni 1935. I akten fanns icke någon berättelse
jämlikt 56 § konkurslagen.

3) Konkursen nr 2/1933 i Älvdals övre tingslag. Den 20 januari 1933
hade handlanden Per Törnquist i Hole försatts i konkurs. Första borgenärssammanträdet
hade hållits den 21 februari 1933. Konkursen hade upphört
den 16 april 1936. Någon berättelse från förvaltaren jämlikt 56 § konkurslagen
kunde icke återfinnas i akten.

4) Konkursen nr 5/1933 i Älvdals övre tingslag. Genom utslag den 22
november 1933 hade Kungl. Maj:t förklarat Likenäs lantmannaförening
m. b. p. a. skyldig avträda sin egendom till konkurs. Första borgenärssammanträdet
hade hållits den 15 december 1933. Konkursen hade upphört
den 4 april 1935. I akten saknades berättelser jämlikt 56 § konkurslagen.
I en den 4 april 1935 dagtecknad till konkursdomaren ställd skrivelse hade
rättens ombudsman anmält, att redovisning avgivits i konkursen. Då medel
saknades till utdelning åt borgenärerna, hade upprättats förslag till uttaxering
av 100 kronor hos envar av föreningens medlemmar. Enligt skrivelsen
hade vid denna fogats ett exemplar av redovisning och förslag till
uttaxering å medlemmarna. I konkursakten kunde emellertid nämnda förslag
icke återfinnas. Ej heller fanns någon handling innehållande redovisning
beträffande de efter uttaxeringen influtna medlen och utvisande huru
desamma fördelats.

5) Konkursen nr 1/1934 i Nyeds tingslag. På egen begäran hade den 28
december 1934 Karl Einar Stellan Jansson i Molkom med firma K. Einar
Jansson försatts i konkurs. Första borgenärssammanträdet hade hållits den
26 januari 1935. Konkursen hade upphört den 16 augusti 1936 genom avskrivning
jämlikt 186 § konkurslagen. Någon berättelse jämlikt 55 eller
56 § konkurslagen kunde icke återfinnas i akten.

6) Konkursen nr 2/1934 i Älvdals övre tingslag. Den 29 november 1934
hade arrendatorn Per Olof Olsson i Bjurberget försatts i konkurs. Första
borgenärssammanträdet hade hållits den 12 februari 1935. Konkursen hade
upphört den 16 juli 1937 genom slututdelning. I akten saknades berättelser
jämlikt 56 § konkurslagen. Ej heller fanns där vare sig slutredovisning
eller förslag till slututdelning.

7) Konkursen nr 1/1936 i Älvdals nedre tingslag. Den 3 december 1936
hade byggmästaren Teodor Fridberg i Ilagfors försatts i konkurs. Första
borgenärssammanträdet hade ägt rum den 29 december 1936. Konkursen
hade upphört den 14 februari 1938 genom slutredovisning. Berättelser jämlikt
55 och 56 §§ konkurslagen saknades i akten.

8) Konkursen nr 2/1936 i Älvdals nedre tingslag. Den 28 december 1936
hade smeden Sven Johan Svensson i Hara försatts i konkurs. Första borgenärssammanträdet
hade ägt rum den 25 januari 1937. Konkursen hade upp -

hört den 23 maj 1938 genom slututdelning. Förvaltarberättelse jämlikt
55 § konkurslagen kunde icke återfinnas i akten, ej heller någon berättelse
jämlikt 56 §, avseende första halvåret 1937. Den 3 februari 1938 hade inkommit
en samma dag dagtecknad berättelse jämlikt 56 §, vari åberopats
en ”den 18 september 1937 översänd redogörelse över förvaltningen”.
Denna redogörelse kunde emellertid ej återfinnas i akten.

9) Konkursen nr 1/1936 i Älvdals övre tingslag. Den 17 mars 1936 hade
handlanden Rudolf Lundberg i Stöllet försatts i konkurs. Första borgenärssammanträdet
hade hållits den 16 april 1936. Konkursen hade upphört den
5 februari 1937 genom avskrivning jämlikt 149 § konkurslagen. I akten
fanns icke någon berättelse vare sig jämlikt 55 eller 56 § konkurslagen.

10) Konkursen nr 1/1938 i Älvdals övre tingslag. Hemmansägaren Wilhelm
Persson i Väststugan, Ambjörby, hade försatts i konkurs den 26 januari
1938. Första borgenärssammanträdet hade hållits den 15 mars 1938.
I akten fanns icke någon berättelse vare sig jämlikt 55 eller 56 § konkurslagen.
— Konkursen hade ännu icke upphört.

11) Konkursen nr 1/1938 i Älvdals nedre tingslag. Den 13 april 1938
hade Per Persson junior i Bergsäter, Västanberg, försatts i konkurs. Första
borgenärssammanträdet hade hållits den 16 maj 1938. Någon berättelse
jämlikt 55 eller 56 § konkurslagen fanns icke i akten. — Konkursen hade
ännu icke upphört.

Jag framhöll för Nilsson nödvändigheten av att för framtiden ägna konkursärendena
större uppmärksamhet och utöva en strängare tillsyn över att
rättens ombudsman och förvaltarna fullgjorde sina skyldigheter.

I fråga om konkurserna framhöll Nilsson i sitt yttrande, att vad han
däri anfört rörande flyttningen av kansliet även kunde förklara ”den anmärkta
oordningen i äldre konkursakter”. Konkurserna i domsagan hade
under senare åren varit få och av jämförelsevis ringa storlek, så att Nilsson
under hand ”stått i god kontakt med dem”. Efter de av J. O. gjorda anmärkningarna
skulle Nilsson emellertid för framtiden ägna konkursärendena
en mera formellt noggrann behandling.

Vid inspektionen granskades vidare böckerna över fria rättegångar. Därvid
iakttogs att i flera fall, då part förpliktats återgälda statsverket kostnaderna
i anledning av den fria rättegången, anteckning saknades därom
att transumt av utslaget översänts till vederbörande länsstyrelse. Så var
förhållandet i de mål, som antecknats under nr 6 och 7/1933, nr 4, 9 och
16/1934 samt nr 10/1935 i boken för Älvdals övre tingslag. — I andra fall,
nr 7/1934 och nr 9/1935 i samma bok, hade någon nedsummering av de
olika posterna icke ägt rum. — Beträffande nr 9/1935 saknades även uppgift
huruvida någon av parterna ålagts återbetalningsskyldighet till statsverket.
Med anledning härav verkställd granskning av utslaget i målet
visade emellertid, att ingen av parterna ålagts sådan skyldighet. — I det

mål, som antecknats under nr 8/1933 i ifrågavarande bok, hade utslag meddelats
den 17 januari 1934. Svaranden hade häri ålagts att till statsverket
återgälda kostnaderna för den fria rättegången, 31 kronor. Transumt av utslaget
hade expedierats till länsstyrelsen först den 8 maj 1934.

Jag anförde, att böckerna över fria rättegångar borde föras med större
omsorg och noggrannhet.

Efter inspektionens avslutande erhölls från länsstyrelsen uppgift att i
de i boken för Älvdals övre tingslag under nr 6 och 7/1933, 4, 9 och 16/
1934 samt 10/1935 upptagna målen — däri utslag meddelats respektive
den 22 juni 1934, den 21 december 1933, den 23 januari 1935, den 7 september
1934, den 30 mars 1935 och den 4 juli 1935 — transumt av samma
utslag till länsstyrelsen inkommit först respektive den 4 december 1934,
den 7 maj 1934, den 25 maj 1935, den 13 maj 1935, den 22 oktober 1935
och den 22 oktober 1935.

I en till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

Vad till en början angår Perssons klagomål må erinras om innehållet i
49 § sinnessjuklagen den 19 september 1929. Där stadgas att, om tilltalad,
som är intagen å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid fångvården,
blivit i målet hörd, domstolen ej må förordna om hans vidare inställande,
så framt ej särskilda skäl därtill äro. Meddelas utslaget i den
tilltalades frånvaro, åligger det rätten att föranstalta om att utslaget delgives
honom genom sjukvårdsläkarens försorg.

I 2 § kungl. kungörelsen den 19 september 1929 angående översändande
av utslag eller underrättelser i vissa brottmål stadgas vidare att, om domstol
meddelat utslag varigenom tilltalad förklaras på grund av sin sinnesbeskaffenhet
från ansvar fri, skall utslaget, om den straffriförklarade förvaras
i häkte eller å sinnessjukavdelning vid fångvården, ofördröjligen
översändas till vederbörande styresman.

I förevarande fall har Älvdals övre tingslags häradsrätt under ordförandeskap
av Nilsson den 10 november 1937 meddelat utslag i rannsakningsmålet
mot Persson, som efter verkställd undersökning av hans sinnesbeskaffenhet
vid denna tid förvarades å centralfängelset å Långholmen.
Då utslaget meddelats i Perssons frånvaro och genom detsamma Persson
på grund av sin sinnesbeskaffenhet förklarats från ansvar fri, har det enligt
ovanberörda föreskrifter ålegat Nilsson såsom rättens ordförande att ofördröjligen
översända utslaget till styresmannen för fängelset samt föranstalta
om delgivning av detsamma med Persson. Först den 8 december har emellertid
utslaget ankommit till fängelset och samma dag delgivits Persson.

Då hade tiden för anförande av besvär över utslaget redan gått till
ända. Nilssons försumlighet i fråga om utslagets expediering har alltså
medfört, att Persson icke fått tillfälle att överklaga utslaget. Då Persson,
hörd i målet, förklarat att han vid tiden för brottens begående känt och
fortfarande kände sig fullt frisk och att han därför icke önskade bliva
sinnesundersökt, förefaller det sannolikt att han, om han i tid fått del av
utslaget, skulle hava överklagat detsamma. Detta torde även framgå av
klagoskriftens innehåll. Persson hade uppenbarligen — liksom många i
samma belägenhet göra — föredragit straff för de jämförelsevis ringa brott,
vartill han gjort sig skyldig, framför att såsom straffriförklarad bliva förvarad
först å sinnessjukavdelning vid fångvården och sedan å sinnessjukhus.
Det förtjänar för övrigt att anmärkas, att förundersökaren förordat
villkorlig straffdom. Efter tagen del av handlingarna i målet finner jag det
icke uteslutet att Persson, om målet fullföljts till högre instans, kunnat
vinna ändring i häradsrättens utslag i ansvarsfrågan.

Om Persson fått tillfälle att anföra besvär, hade han tillika kunnat yrka
att, därest ändring i ansvarsfrågan ej vunnes, han måtte befrias från den
honom ålagda skyldigheten att till statsverket återgälda den ersättning,
som av allmänna medel tillerkänts hans rättegångsbiträde. I lagen den
19 juni 1919 angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad stadgas
nämligen, att den tilltalade ej må åläggas sådan återbetalningsskyldighet,
därest han ej varder dömd till ansvar i målet. Av de upplysningar, som
Nilsson lämnat, torde emellertid framgå, att ersättningen i nu ifrågavarande
fall kommer att stanna å statsverket och att utslagets felaktighet
i denna del alltså icke länt eller kommer att lända Persson till skada.

Beträffande därefter utslaget i målet mot Bengtsson angående olaga
innehav av ett jaktgevär må anföras följande.

På grund av stadgande i 4 § vapenkungörelsen den 22 juni 1934 är den,
som vill förvärva skjutvapen eller såsom lån eller eljest innehava annan
tillhörigt sådant vapen, skyldig att hos länsstyrelsen söka tillstånd att innehava
vapnet. Enligt samma paragraf må skjutvapen ej överlåtas eller upplåtas
till annan än den, som erhållit tillstånd att innehava vapnet. Innehar
någon skjutvapen utan att vare sig på grund av kungörelsen den 26 juli
1927 nr 338 eller enligt kungörelsen den 22 juni 1934 hava deklarerat vapnet
eller erhållit föreskrivet tillstånd till förvärv eller innehav därav, skall
han jämlikt 20 § 1 mom. sistnämnda kungörelse straffas med dagsböter
eller fängelse och hava förverkat vapnet. Har förseelsen skett av förbiseende
eller äro omständigheterna eljest synnerligen mildrande, äger rätten pröva,
huruvida vapnet skall vara förverkat. Enligt 22 § skall polisman som anträffar
egendom, vilken skäligen kan antagas vara förverkad enligt 20 §
1 mom., eller som påträffar skjutvapen, vars ägare icke är känd eller icke
kan anträffas, taga egendomen i beslag.

I förevarande fall har Älvdals övre tingslags häradsrätt dömt Bengtsson
till straff för olaga innehav av ett jaktgevär, som tagits i beslag. Häradsrätten
har emellertid underlåtit att i samband därmed meddela något beslut
huruvida vapnet, såsom åklagaren i stämningen uttryckligen yrkat,
skulle vara förverkat. Nilsson, som är ansvarig för utslagets innehåll, har
såsom förklaring till att geväret icke förklarats förverkat andragit, att geväret
icke tillhörde Bengtsson utan annan person, som icke varit i målet
tilltalad och som i laga ordning deklarerat geväret. Denna Nilssons förklaring
synes grundad på en felaktig tolkning av vapenkungörelsens hithörande
bestämmelser. Förverkande är enligt 20 § 1 mom. knutet som en påföljd
till olaga innehav av skjutvapen, oavsett huruvida vapnet innehafts med
äganderätt eller ej. Det av Nilsson angivna förhållandet har följaktligen
icke utgjort hinder för häradsrätten att förklara det hos Bengtsson beslagtagna
geväret förverkat. Även om häradsrätten ansett sig icke kunna eller
böra förklara geväret förverkat, hade rätten i allt fall bort yttra sig härom
i utslaget med angivande av skälen för sitt beslut. I saknad av sådant yttrande
måste beslagaren hava varit villrådig, huru med geväret skulle förfaras.
Enligt vad jag inhämtat stod ägaren av ifrågavarande gevär, Mattsson,
vid häradsrättens sammanträde den 23 mars 1937 under åtal för det
han utlånat geväret till Bengtsson, som icke hade tillstånd att innehava
detsamma. Denna talan blev av häradsrätten ogillad. Efter besvär av åklagaren
dömde emellertid Svea hovrätt Mattsson jämlikt 20 § 2 mom. vapenkungörelsen
till ansvar för upplåtelse av geväret. Av åklagaren i detta mål
framställt yrkande, att geväret måtte förklaras förverkat, lämnades såsom
icke lagligen grundat av hovrätten utan bifall. I 20 § 2 mom. stadgas nämligen
väl straff för olaga upplåtelse av vapen men icke påföljd av vapnets
förverkande. Såsom förut sagts medför däremot det olaga innehavet sådan
påföljd. Efter det hovrättens utslag meddelats återställde beslagaren geväret
till Mattsson.

Vidkommande därefter förmyndarvården framgår av vad som antecknats
vid min inspektion, att Nilsson gjort sig skyldig till försummelse.

I 4 kap. 1 § lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap stadgas, att rätten
skall utöva tillsyn över förmynderskap, som skola hos rätten inskrivas,
samt vaka över att överförmyndaren, som utövar den närmaste tillsynen
över förmyndarnas förvaltning, fullgör sina åligganden. För att rätten må
kunna fullgöra sin berörda övervakningsskyldighet skall enligt stadgande
i 10 kap. 7 § samma lag överförmyndaren varje år, i enlighet med närmare
meddelade bestämmelser, till rätten eller domaren överlämna uppgift rörande
tillsynen över förmyndares förvaltning under föregående år. Nämnda bestämmelser
finnas i kungörelsen den 10 oktober 1924 med särskilda föreskrifter
rörande överförmyndarens verksamhet. Enligt dessa föreskrifter
skall överförmyndaren före den 1 september avlämna ifrågavarande upp -

gift. Denna skall av rätten eller domaren granskas, och skall därvid —
enligt vad stadgas i 6 § kungörelsen den 10 oktober 1924 med särskilda
föreskrifter för domstolarna rörande förmyndarvården — särskilt tillses,
att årsuppgifter, årsräkningar och sluträkningar vederbörligen avgivits
samt att, när skifte av dödsbo ej ägt rum, föreskriven redogörelse avgivits
för hinder, som mött för skifte, eller ock avtal träffats om sammanlevnad
i oskiftat bo.

Vid min inspektion utröntes, att överförmyndaren i Norra Råda distrikt
då ännu icke avlämnat uppgift för år 1936, ehuru ungefär ett år förflutit
från den tidpunkt då uppgiften senast skulle hava avlämnats. Nilsson har
visserligen anfört, att nämnda överförmyndare flera gånger under hand anmodats
att inkomma med den felande uppgiften. Härmed kan dock icke
Nilsson anses ursäktad. Då de gjorda anmaningarna icke lett till avsett
resultat, borde överförmyndaren hava erhållit formligt föreläggande. Därest
han ej heller ställt sig detta till efterrättelse, hade han såsom olämplig för
sitt uppdrag bort entledigas.

Enligt bestämmelser i förmynderskapslagen är överförmyndare skyldig
att föra bok angående de förmynderskap och godmanskap, som stå under
hans tillsyn. I denna förmynderskapsbok skola jämlikt 3 § kungörelsen med
särskilda föreskrifter rörande överförmyndarens verksamhet göras anteckningar
dels angående fullgörandet av förmyndare eller god man åliggande
skyldighet att ingiva bouppteckning eller redogörelse för hinder för skifte
eller förteckning över omyndigs egendom, dels angående av överförmyndaren
meddelat samtycke till avtal mellan dödsbodelägare om sammanlevnad
i oskiftat bo och dels angående verkställt skifte. Vidare skola i förmynderskapsboken
angivas bland annat de år, för vilka avlämnats årsuppgift respektive
årsräkning, dag då sluträkning avgivits, dag då förmyndare eller
god man fullgjort vad honom enligt 9 kap. 12 § förmynderskapslagen åligger
i fråga om handlingars överlämnande till redovisningsberättigad ävensom
dag då ny förmyndare eller god man återställt samma handlingar.

Den av överförmyndaren förda förmynderskapsboken skall, enligt stadgande
i 6 § kungörelsen med särskilda föreskrifter för domstolarna rörande
förmyndarvården, med lämpliga tidsmellanrum av rätten eller domaren
infordras och granskas. Denna granskning ingår såsom ett viktigt led i
domarens tillsyn å överförmyndarens verksamhet. Därför är det också angeläget,
att granskningen icke eftersättes utan kommer till stånd med icke
alltför långa tidsmellanrum.

Nilsson har vid min inspektion vidgått, att han icke någon gång infordrat
och granskat de av överförmyndarna i domsagan förda förmynderskapsböckerna.
Att så icke skett under hela den långa tid ifrågavarande bestämmelser
varit gällande synes mig innebära en anmärkningsvärd försummelse.
Denna är desto mindre ursäktlig som, enligt vad jag inhämtat av diariet

över år 1929 förrättad inspektion i domsagan, dåvarande J. O. framhållit
angelägenheten av att ifrågavarande böcker bleve granskade.

Vid inspektionen i augusti 1938 utröntes vidare, att de i domsagans hemskillnadsrotlar
upptagna makar, å vilkas äktenskap nya giftermålsbalken
varit tillämplig, underlåtit att fullgöra den i 11 kap. 20 § nämnda balk föreskrivna
skyldigheten att till rätten eller domaren ingiva avskrift av bouppteckning.
I fall av sådan underlåtenhet skall enligt samma lagrum
rätten eller domaren förordna bouppteckningsförrättare. Denna klara och
tydliga föreskrift syntes Nilsson emellertid icke i något fall hava ställt
sig till efterrättelse.

Av vad i ärendet förekommit framgår, att Nilsson även i egenskap av
konkursdomare gjort sig skyldig till försummelse.

Enligt 55 § konkurslagen skall förvaltaren under rättens ombudsmans
inseende så snart ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd
och om orsakerna till gäldenärens obestånd m. m. Avskrift av berättelsen
skall av förvaltaren utan dröjsmål tillställas konkursdomaren. Därjämte
åligger det enligt 56 § förvaltaren att, om konkursen icke är avslutad vid
utgången av näst efter första borgenärssammanträdet infallande juni eller
december månad, inom fjorton dagar därefter till rättens ombudsman avlämna
berättelse, vari alla de åtgärder noggrant angivas, som vidtagits
för förvaltningens bringande till slut. Det åligger vidare förvaltaren att
sedermera under konkursens fortgång för varje halvår inom fjorton dagar
från utgången därav avgiva sådan berättelse. Har, då berättelse avgives,
mer än ett år förflutit från det beslutet om egendomsavträde meddelades,
skall berättelsen tillika innehålla fullständig upplysning om orsakerna till
att konkursen icke avslutats. Berättelsen skall av ombudsmannen granskas
och inom två veckor från mottagandet ingivas till konkursdomaren jämte
de anmärkningar, till vilka ombudsmannen må hava funnit fog.

Utan tillgång till förvaltarberättelser enligt 55 och 56 §§ konkurslagen
ställer det sig svårt för konkursdomaren att öva någon tillsyn över förvaltningen,
särskilt att övervaka att konkursförfarandet icke i onödan drager
ut på tiden. Avlämnas icke förvaltarberättelser till konkursdomaren,
är denne uppenbarligen skyldig att tillhålla vederbörande att fullgöra sina
åligganden härutinnan. Skulle tilläventyrs sådan anmaning icke leda till
åsyftat resultat, föreligger givetvis skäl för att skilja den försumlige från
hans befattning.

Vid den granskning av konkursakterna, som under inspektionen företogs,
befanns att i ett förhållandevis stort antal fall berättelser enligt 56 § konkurslagen
saknades. I åtskilliga av dessa fall fanns ej heller berättelse enligt
55 §. Nilsson har i sitt yttrande över nu angivna förhållanden framhållit,
att den år 1937 verkställda flyttningen av domarekansliet kunde
förklara ”den anmärkta oordningen i äldre konkursakter”. Att döma härav

7 — Justitieombudsmannens ämbct »berättelse till 1940 Ars riksdag.

synes Nilsson vilja göra gällande eller hålla för troligt, att förvaltarberättelser
väl kommit konkursdomaren tillhanda men vid kansliets flyttning kommit
ur respektive akter och sedermera icke kunnat återfinnas. Denna Nilssons
förklaring torde icke förtjäna avseende, särskilt i betraktande av att
övriga handlingar, som skulle tillhöra de olika konkursakterna, i allmänhet
också funnos där. Varför skulle just förvaltarberättelserna hava kommit
bort? Det må för övrigt anmärkas, att berättelser saknades även i sådana
konkurser, som uppkommit under år 1938 och alltså efter kansliets
flyttning. Av vad jag nu anfört synes mig framgå, att i de avsedda fallen
berättelser icke inkommit. Då Nilsson underlåtit att vidtaga erforderliga
åtgärder för vinnande av rättelse, har Nilsson gjort sig skyldig till försummelse
i konkursdomarämbetets utövning.

På grund av vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt advokatfiskalen att
ställa Nilsson under åtal inför hovrätten för tjänstefel. Advokatfiskalen
hade därvid att yrka ansvar å Nilsson

1) för dröjsmål med expedieringen av Älvdals övre tingslags häradsrätts
utslag den 10 november 1937 i målet mellan allmän åklagare, å ena, samt
Persson, å andra sidan,

2) för samma häradsrätts underlåtenhet att i utslag den 23 mars 1937
i målet mellan allmän åklagare, å ena, samt Bengtsson, å andra sidan, yttra
sig i frågan huruvida det hos Bengtsson beslagtagna geväret skulle vara
förverkat,

3) för underlåtenhet att vidtaga erforderliga åtgärder för införskaffande
av årsuppgift för år 1936 från överförmyndaren i Norra Råda distrikt,

4) för underlåtenhet att infordra och granska de av överförmyndarna
förda förmynderskapsböckerna,

5) för underlåtenhet att förordna bouppteckningsförrättare, då hemskilda
makar icke fullgjort sin skyldighet att ingiva bouppteckning, samt

6) för underlåtenhet att vidtaga erforderliga åtgärder för införskaffande
av felande förvaltarberättelser i konkurser.

Jag påpekade att, såsom det förda inspektionsdiariet utvisade, även i andra
avseenden än de nu angivna funnits anledning till anmärkning mot
Nilssons ämbetsutövning. Vad därutinnan förekommit syntes mig dock icke
vara av den beskaffenhet, att Nilsson borde åtalas därför. Jag framhöll tilllika
att flertalet av de försummelser, för vilka enligt det ovan sagda ansvar
skulle yrkas, icke torde kunna anses vara av den allvarliga natur att de,
bedömda var för sig, bort föranleda åtal. Betraktade i ett sammanhang
syntes de emellertid innefatta sådan försumlighet, som icke borde undgå
beivran.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 11 juli 1939 följande.

Enär i målet blivit utrett, att Nilsson i samtliga av J. O. anmärkta av -

seenden gjort sig skyldig till försummelse eller oförstånd i ämbetet, prövade
hovrätten, jämlikt 25 kap. 17 § och 4 kap. 1 § strafflagen, jämförda med 5
kap. 15 § samma lag, lagligt döma Nilsson för ifrågavarande ämbetsfel, i
den mån desamma begåtts inom de fem åren närmast före åtalets anhängiggörande,
att utgiva 30 dagsböter, varje dagsbot 20 kronor.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

13. Fråga om obehörigt varuinköp för verkstadsskolas

räkning m. m.

I en till mig insänd skrift anförde läraren vid Uddevalla verkstadsskolor,
ingenjören Agnar Huzell klagomål i olika hänseenden mot rektorn vid
samma skolor Theodor Thelander.

Sedan Thelander avgivit av mig infordrat yttrande, inkom Huzell med
påminnelser. I påminnelseskriften uppgav Huzell bland annat att, sedan
styrelsen för skolorna ej funnit skäl bevilja en av Thelander framställd
begäran om förskott å kostnaderna för en resa till Tyskland, som han
ämnade göra, Thelander den 30 juni 1936 av skolornas medel uttagit ett
förskott å 500 kronor ”för materialinköp i Tyskland”. Detta förskott hade
återbetalats först den 15 oktober samma år.

På anmodan av mig verkställde landsfogden i Göteborgs och Bohus län
därefter utredning i saken. Huzell, vilken därvid hördes av landsfogden,
uppgav bland annat: Sommaren 1936 hade Thelander företagit en resa
till Tyskland och i samband därmed upptagit ett förskott från skolorna å
500 kronor för materialinköp. Ifrågavarande resa hade enligt Huzells mening
ingalunda varit någon studieresa utan fastmera en rekreationsresa.
Styrelsen hade icke beviljat Thelander något resebidrag eller anslag till
inköp av materialier. Det vore dock anmärkningsvärt, att förskottet icke
redovisats förrän 3 Vfe månad efter mottagandet. ,

Vidare anförde Huzell: En dag i början av november 1938 hade kontoristen
vid skolorna Oscar Andreasson för Huzell omtalat, att Thelander
strax före julen 1936 på skolornas räkning inköpt en golvmatta från firman
Ringström & Khan i Stockholm, varefter detta inköp genom en Thelanders
påskrift på fakturan påförts råvarukontot. Först någon gång i oktober
eller november 1937 hade mattan genom Andreassons försorg avförts
från råvarukontot och debiterats Thelanders dåvarande sekreterare, fröken
Anna-Lisa Andersson, som från en för Huzell obekant tidpunkt skulle innehaft
mattan.

Hörd i saken uppgav Thelander beträffande nu förevarande frågor föl -

100

jande: I samband med företagandet av en studieresa till Tyskland sommaren
1936 hade Thelander ur skolornas kassa den 30 juni upptagit ett
förskott för ’ materialinköp” å 500 kronor. Beloppet hade icke av Thelander
redovisats till kassan förrän den 15 oktober samma år. Anledningen
till denna försenade inbetalning hade varit i första hand den stora arbetsbörda,
som åvilat honom. — På senhösten 1936 hade skolorna i samband
med fullgörande av leverans av hel rumsinredning rekvirerat en golvmatta
från firman llingström & Kahn. Mattan hade ankommit under jullovet
1936. Mattan, som skolat levereras till Anna-Lisa Andersson, hade kort
efter mottagandet översänts till henne. Genom förbiseende hade mattan
emellertid först den 25 oktober 1937 i samband med debitering av vissa
möbler blivit fakturerad. Thelander ville i detta avseende framhålla, att
det varit omöjligt för honom att övervaka detaljerna i den omfattande
bokföringen.

Vid de av landsfogden hållna förhören blevo även andra av Huzell påtalade
förhållanden föremål för ingående utredning.

Sedan jag därefter anmodat landsfogden att i ärendet verkställa ytterligare
utredning beträffande bland annat ovanberörda förskott och leverans
av en golvmatta, blev Thelander ånyo hörd, varvid han beträffande
förskottet uppgav följande: Den av Thelander år 1936 företagna resan
till Tyskland hade börjat omkring den 1 juli och slutat omkring den 15 i
samma månad. Thelander hade hos interimsstyrelsen för skolorna gjort
framställning om att få företaga resan på skolornas bekostnad, men hade
framställningen härom blivit avslagen. Efter resans slut hade ny framställning
om resebidrag gjorts till styrelsen, som den 30 juli 1936 beslutat
tillerkänna Thelander resekostnaden ”med andra klass jämte 7 dygns vivre
å 18 kronor”. Resekostnaderna, vilka uppgått till 340 kronor 64 öre, hade
likviderats i samband med förskottets inbetalning den 15 oktober samma år.

Beträffande leveransen av golvmattan till Anna-Lisa Andersson uppgav
Thelander: På hösten 1936 i samband med att Anna-Lisa Andersson förhyrt
bostadslägenhet i Uddevalla hade hon förhört sig hos Thelander om
möjligheterna att vid verkstadsskolorna få tillverkade vissa möbler till
lägenheten ävensom att få målnings- och tapetseringsarbeten i densamma
utförda. Någon skriftlig beställning å arbetena hade icke inlämnats, då
detta icke varit brukligt beträffande arbeten för vid skolorna anställd personal.
Det muntliga avtal som träffats hade innefattat fullständig inredning
av ett rum, däri inbegripet möbler enligt av Thelander gjorda skissutkast,
gardiner, mattor, målning samt tapetsering. För utförande av
uppdraget hade Anna-Lisa Andersson till Thelander överlämnat planritning
över rummet. Då skissutkasten till möblerna varit färdiga, hade AnnaLisa
Andersson utvalt dem hon funnit lämpliga till utförande. Samtliga
möbler förutom två karmstolar och en sekretär hade levererats vid jul -

101

liden 1936. Stolarna hade färdigställts i maj 1937. Sekretären hade ännu
i april 1939 icke levererats. År 1936 hade fråga uppkommit om anskaffande
av en golvmatta för rektorsexpeditionen och hade jämväl i staten upptagits
kostnad härför. På grund av högre anskaffningsvärde än beräknat å vissa
andra inventarier hade de anslagna medlen icke räckt till för inköp av
dylik matta. Vid besök i Stockholm hösten 1936 hade Thelander underhandlat
med firman Ringström & Khan om villkoren för skolorna vid
inköp av mattor från firman. Vid sistsagda tillfälle hade Thelander jämväl
sett ut dels en matta till rektorsexpeditionen och dels enligt uppdrag
en för Anna-Lisa Andersson. Förstnämnda matta hade av förut nämnd
anledning icke levererats, under det att mattan till Anna-Lisa Andersson
översänts till skolorna i slutet av december 1936. Fakturan å densamma
hade inkommit till skolorna den 31 december 1936 och likviderats den 8
februari 1937. I samband med betalningen hade mattan påförts råvarukontot
och vid omläggningen och uppdelningen av detta konto påförts
tapetseraravdelningens råvarukonto. Posten hade avförts från sistsagda
konto den 25 oktober 1937 i samband med faktureringen till Anna-Lisa
Andersson. Thelander ansåge denna bokföring riktig, då mattan utgjort
del av den leverans, som skulle ske till Anna-Lisa Andersson, och med
hänsyn därtill bort faktureras tillsammans med tapetseraravdelningens
övriga arbete. Anledningen till att faktureringen icke skett tidigare hade
varit, att föreståndaren för tapetseraravdelningen av förbiseende icke blivit
underrättad om att mattan påförts avdelningen. Föreståndaren hade
erhållit kännedom därom först i samband med hösten 1937 företagen inventering
av avdelningens lager. Vid denna förrättning hade råvarubrist
uppstått. Vid genomgång av de avdelningen påförda varorna hade föreståndaren
förnekat, att han mottagit någon matta. Vid en i samband därmed
verkställd undersökning hade det framkommit, att mattan levererats
till Anna-Lisa Andersson, och i anledning därav hade densamma debiterats
hennes konto och avförts från avdelningens råvarukonto. Mattan hade
översänts till Anna-Lisa Andersson i början av år 1937, närmare tidpunkt
härför kunde Thelander icke uppgiva.

Anna-Lisa Andersson och Andreasson blevo av polismyndigheten i Uddevalla
hörda i ärendet och berättade därvid

1) Anna-Lisa Andersson: Någon gång sannolikt i början av juni 1936
eller möjligen ännu tidigare hade hon från den 1 oktober 1936 förhyrt en
lägenhet om ett rum och kök i huset nr 8 vid Ridhusgatan. Då hon saknat
lämpliga möbler till rummet i den nya lägenheten, hade hon, som vid
ifrågavarande tidpunkt innehaft anställning såsom kontorist vid Uddevalla
verkstadsskolor, kort eller det nya hyresavtalets ingående vänt sig till
Thelander med en förfrågan, om icke skolorna skulle kunna såsom elevarbete
åtaga sig tillverkningen av de för hennes vidkommande erforder -

102

liga möblerna. Thelander hade då svarat, att han först gärna ville se en
plan över rummet, varför Anna-Lisa Andersson anskaffat och några dagar
senare för honom framlagt fullständig planritning över hela lägenheten.
Härefter hade de i samråd vid olika sammanträffanden gjort upp åtminstone
två förslag till rummets möblering. Dessa förslag hade Thelander förhand
nedskrivit å papperslappar tillika med kostnadsförslag i form av å
lapparna för och vid varje särskild pjäs antecknat kostnadsbelopp samt
överlämnat anteckningarna till Anna-Lisa Andersson. Efter ett närmare
studium av de olika förslagen hade hon bestämt sig för ett, vilket omfattat
2 bokhyllor, 1 bord, 1 vilstol, 1 linneskåp, 1 soffa, 1 ottoman, 1
sekretär, 1 spegel, 2 stolar och 1 taburett. Vid något tillfälle, sannolikt i
juli 1936, hade hon hos Thelander gjort muntlig beställning i enlighet
därmed. Emellertid hade Thelander icke tagit hand om förslaget eller,
Anna-Lisa Andersson veterligt, tagit någon avskrift därav utan förklarat,
att han ändock skulle ombesörja beställningens utförande i överensstämmelse
med förslaget. Detta hade Anna-Lisa Andersson därefter haft förvarat
i en skrivbordslåda å skolornas kontor. Senare eller antagligen icke
förrän fram på eftersommaren 1936 hade såväl Thelander som två lärare
vid skolorna, Henriksson och Jonsson, gjort upp en del förslag över de
olika pjäsernas utseende. Anna-Lisa Andersson hade fått utvälja vad hon
funnit lämpligast, varefter tillverkningen påbörjats. Såvitt hon hade sig
bekant, vore hennes den första beställning å möbler, som skolorna erhållit.
Vid jultiden 1936 hade samtliga beställda pjäser med undantag av de
två stolarna och sekretären blivit levererade. Stolarna hade ej levererats
förrän fram i maj 1937 och sekretären vore alltfort ej levererad. Möjligt
vore vidare, att bordet ej levererats förrän i februari 1937. I samband med
inflyttningen den 1 oktober 1936 i den nya lägenheten hade Anna-Lisa
Andersson vidare anlitat skolorna för uppsättande av gardiner i lägenheten
samt målning av golvet i rummet och inläggning av korkmattor i
köket och hallen. Då hon i början av april 1937 erhållit räkning från
skolorna å de intill denna tidpunkt utförda arbeten, hade hon funnit, att
kostnaderna för de olika pjäserna nästan undantagslöst blivit å räkningen
upptagna till avsevärt högre belopp än de i förslaget angivna. Hon hade
därför omedelbart med företeende av de båda handlingarna påpekat detta
för Thelander, och denne hade nedskrivit räkningens slutbelopp eller
985 kronor 40 öre med 205 kronor 10 öre. Därefter hade hon någon gång
i början av juli 1937 erhållit en kreditnota å detta belopp från skolorna.
Nedskrivningen till trots ansåge hon sig ändock hava blivit för högt debiterad,
men hade hon låtit sig nöja, då Thelander förklarat att det icke
gärna ginge att göra något mera åt saken. Emellertid kunde hon nu icke
erinra sig de olika kostnadsbeloppen eller slutbeloppet i förslaget eller vart
detta tagit vägen. Även efter nedskrivningen hade hon dock haft detta

103

liggande i den förut nämnda skrivbordslådan men troligen, då hennes anställning
hos skolorna i slutet av september 1937 upphört, glömt att taga
hand om det. Numera innehade hon dock en handling med en del av henne
själv gjorda blyertsanteckningar, vilka hon antoge hava tillkommit vid
någon jämförelse mellan förslaget och räkningen. Ä denna handling under
rubriken ”Förslag” angivna belopp skulle således avse de i förslaget upptagna,
medan de å handlingen under rubriken ”Nu” angivna skulle avse
de i räkningen upptagna beloppen. Räkning å stolarna hade hon erhållit
först någon gång i början av juli 1937. Enligt denna vore priset å stolarna
tillhopa 50 kronor, medan hon med ledning av de av henne gjorda anteckningarna
ville tro, att motsvarande belopp i förslaget varit 40 kronor.
Tyvärr hade möblerna efter hand även visat sig vara mindre väl utförda,
varför hon funnit sig föranlåten att vid något tillfälle möjligen före men
sannolikt efter nedskrivningen påpeka detta för Thelander. Denne hade
då svarat, att arbetet skulle avsynas och i mån av behov förbättras, men
hade ingendera delen ännu ägt rum. Någon gång hösten 1936 och således
innan möblerna ännu levererats hade hon till Thelander nämnt något om
att hon svårligen skulle kunna i Uddevalla anskaffa en golvmatta, som
ginge i stil med möblerna, vilka enligt redan då fattat beslut skulle gå
i rött. Thelander hade då erbjudit sig att vid ett kommande besök i
Stockholm där inköpa en lämplig matta för omkring 100 kronor. Detta
erbjudande hade hon accepterat. Ett par månader senare eller möjligen
vid jultiden 1936 hade Thelander efter ett besök i Stockholm meddelat,
att han nu anskaffat en sådan matta, som hon önskat sig, ävensom
att mattans pris vore 90 kronor. Emellertid hade hon ej erhållit mattan
förrän någon gång i mars 1937, då den inlämnats i hennes bostad av någon
tillhörande skolornas personal. Räkning å mattan hade hon erhållit från
skolorna någon gång i slutet av oktober 1937. Hon hade icke ägnat en
tanke åt det sätt, på vilket Thelander ämnat anskaffa och senare inköpt
mattan åt henne, och ej heller funnit något anmärkningsvärt däri, att den
skolat av henne likvideras hos skolorna. Vad priset beträffade, så vore
detta det enligt hennes uppfattning i minuthandeln normalt förekommande.
För övrigt hade varken på annat sätt eller över huvud taget i annan
omfattning än nu nämnts möblerna eller mattan varit föremål för AnnaLisa
Anderssons och Thelanders gemensamma intressen eller för meningsutbyten
mellan dem. Ej heller hade hon å skolorna eljest hört talas om
mattan i annan mån än att skolornas kontorist Andreasson vid någon tidpunkt,
som hon nu ej ens tillnärmelsevis kunde erinra sig, i hennes närvaro
å skolornas kontor frågat Thelander, å vilket konto han skolat föra
den, och då av Thelander erhållit det beskedet att den skolat påföras
hennes konto.

2) Andreasson: Han hade innehaft anställning hos skolorna såsom kon -

104

torist under tiden den 18 januari 1936—den 31 december 1938. Därunder
hade bland annat ålegat honom att i samråd med Thelander och lärarpersonalen
kontofördela inkomna fakturor samt avfordra vederbörande
lärare attest å desamma. Någon gång i början av januari 1937 hade Thelander
till Andreasson utlämnat en faktura, enligt vilken skolorna den 21
december 1936 skulle från mattfirman Ringström & Khan i Stockholm
hava inköpt en matta för 84 kronor. Då Andreasson icke kunnat räkna
ut, å vilket skolornas konto denna post skolat föras, hade han vänt sig
till Thelander med en förfrågan i denna sak. Thelander hade då svarat, att
den kunde påföras råvarukontot, vilket vid denna tidpunkt lika väl som alla
andra skolornas konton varit gemensamt för samtliga skolornas avdelningar.
Thelander hade egenhändigt gjort anteckning om denna påföring
å fakturan. Emellertid hade vid tillfället icke från någondera sidan, såvitt
Andreasson kunde erinra sig, nämnts något om för vilken avdelnings räkning
mattan varit avsedd. Sannolikt av denna anledning hade ej heller
någon attest införskaffats utan hade fakturan, försedd med styrelseordförandens
utanordning, någon dag senare av Andreasson överlämnats till
skolornas dåvarande kassör, stadskamreraren Nils Koch, vilken likviderat
den. Sedan detta skett, hade posten av Andreasson bokats i enlighet med
Thelanders direktiv. Redan någon gång under försommaren 1936 hade
Andreasson frågat Thelander, om icke särskilda konton lämpligen borde
uppläggas för de olika avdelningarna. Detta hade denne funnit överflödigt
men ändock någon tid senare givit order om och uppdragit denna
omläggning av bokföringen åt skolornas kassörska, fru Emilia Zachau, som
därefter med biträde av kontoristen fru Maja Höjer även verkställt densamma.
Därunder hade naturligtvis vid uppdelningen av de gamla kontona
uppstått vissa svårigheter. Emilia Zachau hade därför ofta vänt sig
till såväl Andreasson som annan skolornas personal med förfrågningar,
bland annat om på vilken avdelnings konto hon skolat föra den eller den
posten. Andreasson för sin del hade alltid i mån av förmåga lämnat äskade
upplysningar. Någon gång i oktober 1937 i samband med upprättandet
av bokslutet för verksamhetsåret den 1 juli 1936—den 30 juni 1937 hade
råvarubrist å en del avdelningar kommit i dagen. Bland annat hade Emilia
Zachau således meddelat, att här ifrågavarande matta vid uppdelningen
av det ursprungliga råvarukontot blivit påförd tapetseraravdelningens råvarukonto
men att läraren å denna avdelning Torsten Åkervall förnekat,
att han någonsin tagit emot den. I samband därmed hade Emilia Zachau
även förklarat, att hon vidtagit denna bokföringsåtgärd efter anvisningav
Andreasson. Att han lämnat någon dylik anvisning kunde han dock ej
erinra sig. Vidare hade Emilia Zachau en kort tid senare förklarat, att
hon nu fått veta, att mattan levererats till Anna-Lisa Andersson och därför
debiterats henne. Emilia Zachau hade dock ej nämnt något om huru

105

hon erhållit denna vetskap. Däremot hade hon uttryckt sin förundran över
att Anna-Lisa Andersson, som suttit och arbetat i samma rum som Emilia
Zachau och Maja Höjer samt icke gärna kunnat undgå höra, vilka bekymmer
de haft för denna matta och dess öde, ej med ett ord nämnt eller låtit
förstå, att hon innehade den. Alltjämt enligt Emilia Zachau skulle Thelander,
då hon meddelat honom att mattan tillrättakommit, hava yttrat nagot
om att ”jaså, kontrollen är så effektiv”. Andreasson kunde icke erinra
sig, att han vid något tillfälle, såsom Anna-Lisa Andersson uppgivit, skulle
av Thelander hava anmodats att föra mattan å Anna-Lisa Anderssons
konto. Andreasson, vilken funnit mattans bokande såsom råvara något
egendomlig, hade, utöver vad ovan angivits, sig intet bekant i saken.

I en till landsfogden i Göteborgs och Bohus län avlåten skrivelse anförde
jag därefter följande.

Av utredningen i ärendet framgår att Thelander, som av kungl. skolöverstyrelsen
förordnats att från och med den 1 juli 1935 tillsvidare till
och med den 30 juni 1940 vara rektor vid Uddevalla stads skolor för yrkesundervisning,
enligt på skolorna utställd faktura av den 21 december 1936
från firman Ringström & Khan i Stockholm inköpt en golvmatta för att
levereras till Thelanders dåvarande sekreterare fröken Anna-Lisa Andersson,
som därefter någon gång i början av år 1937 mottagit mattan. Först
den 25 oktober 1937 har emellertid räkning å mattan utställts å AnnaLisa
Andersson, som från skolorna förut mottagit även åtskilliga av henne
beställda möbler m. m. Vidare är upplyst, att leveranserna till Anna-Lisa
Andersson skett på kredit och att hon ännu delvis häftar i skuld till skolorna
för leveranserna ifråga.

Uppenbart är, att det icke faller inom området för skolornas verksamhet
att inköpa mattor eller andra varor allenast för att återförsälja dem i oförändrat
skick. Då Thelander erbjudit sig att vid besök i Stockholm åt
Anna-Lisa Andersson inköpa en matta i enlighet med hennes önskan, borde
köpetransaktionen ifråga givetvis hava betraktats uteslutande som en sak
mellan Thelander och hans uppdragsgivare. Jag finner alltså, att Thelander
genom att på skolornas räkning inköpa mattan överskridit sin befogenhet.
Då Thelander emellertid handlat på sätt som skett, hade det under
alla förhållanden — oavsett att han eljest icke plägade och tydligen ej
heller kunde i detalj övervaka bokföringen — ålegat honom tillse, att mattan
omedelbart efter leveransen blivit i skolornas räkenskaper riktigt bokförd
och vederbörligen fakturerad. Detta har Thelander dock försummat.
Mattan har i stället enligt Thelanders uttryckliga direktiv felaktigt påförts
skolornas råvarukonto. Det förtjänar anmärkas att vid skolorna då

106

anställde kontoristen Andreasson, som haft till uppgift bland annat att
kontofördela inkomna fakturor, icke kunnat räkna ut, å vilket konto posten
skulle föras, och därför vänt sig till Thelander med förfrågan. Att mattan
inemot ett år senare avförts från råvarukontot och påförts Anna-Lisa
Anderssons konto har berott på särskilda omständigheter och kan icke
räknas Thelander till förtjänst. På Anna-Lisa Anderssons konto synes för
övrigt mattan hava bokförts under den för detta fall egendomliga rubriken

div.arb. . Av kontot framgar också, att Thelanders i ärendet lämnade
uppgift, att mattan blivit fakturerad i samband med debitering av vissa
möbler, icke är riktig.

Vad härefter angår det av Thelander den 30 juni 1936 ur skolornas
kassa upptagna förskottet å 500 kronor för ”materialinköp” i Tyskland
under en då förestående resa dit, som Thelander hade att på egen bekostnad
företaga eftersom hans framställning om kostnadsersättning av
skolstyrelsen avslagits, så synes mig detta förskott redan i och för sig anmärkningsvärt
dels av den anledningen att skolstyrelsen icke fattat något
beslut därom dels ock med hänsyn till det sätt, på vilket enligt gällande
clearingbestämmelser betalning för tyska varor skall erläggas. Det framgår
också av handlingarna i ärendet, att förskottet icke kommit till användning
för det uppgivna ändamålet. Vid sådant förhållande hade det
givetvis ålegat Thelander att omedelbart efter hemkomsten från resan
återbetala förskottet. Detta har emellertid Thelander uraktlåtit, vilket
icke synes mig försvarligt, särskilt i betraktande av vad nyss påpekats
om det anmärkningsvärda i förskottets uttagande. Ehuru resan avslutats
i mitten av juli 1936, har redovisning av förskottet till kassan icke skett
förrän den 15 oktober samma år. Den 30 juli hade Thelander efter förnyad
framställning fått sig tillerkänd resekostnadsersättning, vilken vid förskottets
redovisning synes hava gått i avräkning å förskottet, så att endast
det överskjutande beloppet inlevererats till kassan. Såsom orsak till detta
avsevärda dröjsmål har Thelander föreburit den stora arbetsbörda, som
åvilat honom. Då en dylik återbetalning icke gärna kan bereda vederbörande
nagot nämnvärt arbete eller tidsspillan, synes den föreburna ursäkten
icke förtjäna avseende.

Vad Thelander enligt det ovan sagda låtit komma sig till last i fråga
om inköpet och bokföringen av golvmattan ävensom upptagandet och
redovisningen av förskottet å 500 kronor synes mig innefatta tjänstefel
av beskaffenhet att icke kunna undgå beivran.

Av handlingarna i ärendet framgår vidare, att även i andra avseenden
än de förut berörda anmärkningar kunna framställas mot Thelanders utövning
av sin tjänst. Härvid åsyftar jag dock icke det förhållandet, att
bokföringen av skolornas räkenskaper delvis blivit eftersatt, vilket huvudsakligen
torde hava berott på för ändamålet otillräcklig personal och

107

bristande direktiv. Däremot har jag funnit anledning till erinringar rörande
det sätt, varpå Thelander i vissa fall behandlat likvid- och kreditfrågor.
Enligt vad som blivit upplyst synes Thelander haft att självständigt behandla
dylika frågor under vederbörligt hänsynstagande till vanlig affärskutym,
dock att styrelsen framhållit för Thelander, att krediter borde
beviljas i minsta möjliga omfattning. I flera fall har dock av en eller annan
anledning styrelsen tagit befattning med frågor om beviljande av kredit,
ackord och dylikt.

Vid nu berörda förhållanden synes det mig anmärkningsvärt, att Thelander
låtit skolorna åt honom själv utföra betydande beställningar, för
vilkas likvidering Thelander kommit i åtnjutande av kredit utan att saken
hänskjutits till styrelsen. Sålunda har exempelvis under år 1937 i Thelanders
privata bostad utförts arbeten, för vilka Thelanders konto den 12
november samma år påförts 1,313 kronor 48 öre. Bland senare Thelander
debiterade poster märkes särskilt en leverans av möbler, för vilka kontot
den 4 november 1938 påförts 799 kronor 94 öre. Såvitt framgår av handlingarna
i ärendet torde Thelanders skuld till skolorna under de senaste
två åren i genomsnitt hava rört sig omkring 2,000 kronor, däri inbegripen
hans skuld enligt den i ärendet omförmälda ”växeln”. Det måste anses
stridande mot god ordning att Thelander, pa sätt som skett, själv företrätt
skolorna i vad som angått hans egna större beställningar. Dessa
borde hava underställts styrelsens prövning. Det är desto mera förvånansvärt
att så icke skett, som enligt vad förut nämnts styrelsen i vissa andra
fall, låt vara icke alltid i första hand, behandlat kreditfrågor. Thelander
har också beträffande två i ärendet omförmälda fall, då Thelander beviljat
beställare avsevärd prisreduktion, uppgivit att han ämnat underställa
styrelsen frågan om prissättningen men att så likväl icke skett.

Då emellertid några direkta bestämmelser icke torde hava funnits till
ledning för Thelanders förfarande i fråga om hans egna beställningar och
med hänsyn jämväl till omständigheterna i övrigt har jag funnit nämnda
förfarande icke böra föranleda åtal.

Beträffande övriga under utredningen påtalade förhållanden har jag
funnit skäligt låta bero vid vad som förevarit.

Under hänvisning till det anförda uppdrog jag åt landsfogden att vid
vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Thelander
för det tjänstefel, vartill han enligt min mening gjort sig skyldig
i fråga om leveransen av golvmattan och det upptagna förskottet a 500
kronor.

Rådhusrätten i Uddevalla, varest åtalet anhängiggjordes och där Thelander,
med ändring av sina till mig lämnade uppgifter, gjorde gällande

108

att ifrågakomna förskott av honom redovisats tidigare än den 15 oktober
1936, yttrade i utslag den 9 oktober 1939 följande.

I målet vore upplyst, att Thelander den 22 juni 1936 vid styrelsesammanträde
med Uddevalla verkstadsskolor erbjudit sig att, under vissa
villkor om reseersättning av skolans medel, företaga en resa till Tyskland
i och för studier och inköp för skolans räkning, att styrelsen sagda
dag avböjt detta erbjudande, att Thelander i sin egenskap av skolans rektor,
efter utanordning av styrelsens ordförande, enligt ett den 1 juli 1936
dagtecknat kvitto från skolans kassa uppburit ett förskott å 500 kronor
för ”materialinköp i Tyskland”, att styrelsen, sedan Thelander företagit
en resa i Tyskland, genom beslut den 31 augusti 1936 tillerkänt honom
ersättning för kostnader till nämnda resa med tillhopa 340 kronor 64 öre
samt att det av Thelander såsom förskott uppburna beloppet i skolans
räkenskapsböcker antecknats såsom redovisat den 15 oktober 1936. Vidkommande
affären med den i målet ifrågakomna golvmattan funne rådhusrätten
dels att Thelander med hänsyn till omständigheterna icke överskridit
sin befogenhet såsom skolans rektor och dels i målet icke vara
styrkt, att Thelander med avseende å bokföringen av mattan låtit komma
sig till last något förhållande av beskaffenhet att för honom medföra ansvar
för tjänstefel. På grund av vad sålunda upptagits, och enär Thelander
genom sitt förfarande med ovannämnda förskott — även om detsamma
icke blivit redovisat förrän den 15 oktober 1936 — icke skäligen kunde
anses hava gjort sig skyldig till fel i tjänsten av beskaffenhet att för honom
föranleda ansvar, lämnade rådhusrätten åklagarens i målet förda talan
utan bifall.

Den 24 oktober 1939 avlät kungl. skolöverstyrelsen till Thelander en
skrivelse, däri överstyrelsen anförde följande:

”1 skrivelse till kungl. skolöverstyrelsen den 14 september 1938 har yrkesläraren
ingenjören A. Huzell framfört klagomål i vissa avseenden mot
Eder — med förmälan jämväl, att han den 3 samma månad fäst J. 0:s
uppmärksamhet på av Huzell påtalade förhållanden — varefter Ni i skrivelse
den 8 november 1938 på av Eder anförda grunder anhållit, att Huzells
anmälan måtte av överstyrelsen lämnas utan avseende. Sedermera har till
överstyrelsen för kännedom överlämnats en avskrift av J. 0:s åläggande
den 15 juli 1939 för landsfogden i Göteborgs och Bohus län att vid vederbörlig
domstol anhängiggöra åtal mot Eder för det tjänstefel, vartill Ni
enligt J. 0:s mening gjort Eder skyldig i fråga om viss leverans av golvmatta
och upptagande av förskott för viss av Eder företagen resa.

I skrivelse till landsfogden i Göteborgs och Bohus län den 5 oktober
1939 har överstyrelsen förklarat sig icke hava något yrkande att framställa
i det av honom mot Eder anhängiggjorda målet vid Uddevalla rådhusrätt.

109

I anledning av vad som förekommit vill överstyrelsen för Eder framhålla
följande.

Med hänsyn till verkstadsskolornas avgränsade uppgift att meddela
yrkesundervisning faller det enligt överstyrelsens mening utanför ramen
för skolornas verksamhet att åtaga sig leverans av andra arbetsprodukter
än sådana, som helt eller delvis utföras, bearbetas eller monteras av skolornas
elever och lärare eller vilka utgöra sådana tillbehör till åtaget beställningsarbete,
utan vilka arbetet i fråga icke kan anses vara till fullo
färdigställt.

Resor i tjänsteärenden på skolans bekostnad böra av befattningshavare
vid skolan företagas endast på uppdrag av styrelsen eller styrelsens ordförande,
därest styrelsen uppdragit åt honom att för visst eller vissa fall
å styrelsens vägnar avgöra sådan angelägenhet.

Slutligen vill överstyrelsen framhålla, att därest befattningshavare vid
skolan gör beställning hos skolan, prissättning och betalningsvillkor i varje
särskilt fall böra göras till föremål för styrelsebeslut. Det bör även tillses,
att på så sätt uppkommet ekonomiskt mellanhavande med skolan blir reglerat
på sätt styrelsen bestämmer.”

Då jag helt kunde ansluta mig till den mening, åt vilken skolöverstyrelsen
i denna skrivelse givit uttryck, och ansåg mig kunna räkna med att
Thelander för framtiden skulle beakta de gjorda erinringarna och förty
ett upprepande av det påtalade icke var att vänta, fann jag ej skäl att
överklaga rådhusrättens utslag, vilket därefter vann laga kraft.

14. Anlitande av underordnade polismän såsom borgensmän m. m.

I en den 2 augusti 1939 hit inkommen klagoskrift, undertecknad med
namnet T. Jönsson, uppgavs följande.

Landsfiskalen i Skottorps distrikt Pehr-Iwar Larsson hade missbrukat
sin ställning som landsfiskal därigenom att han låtit fjärdingsmän i sitt
distrikt ikläda sig borgen för vissa Larssons skulder till stora belopp. Sedan
Larsson, som ådragit sig skulder å omkring 80,000 kronor, råkat på obestånd
och erhållit ackord, hade fjärdingsmännen nödgats infria sina berörda
borgensförbindelser och därigenom kommit i ekonomiskt betryck. Fjärdingsmännen
hade varit endast extra och för sin utkomst helt beroende av landsfiskalen.
Vidare ville klaganden göra förfrågan, huruvida Larsson i rätt tid
å sitt postgirokonto insatt influtna tjänstemedel.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat landsfogden
i Hallands län att efter verkställd utredning till mig inkomma med
yttrande, inställde sig landsfogden den 13 september 1939 hos Larsson
för verkställande av utredning.

Larsson uppgav därvid, att han i augusti 1938 i Ränneslövs sparbank
erhållit ett amorteringslån å 4,500 kronor med borgen av advokaten A.
Döhre i Laholm, fjärdingsmannen i Hasslövs sockens extra polisdistrikt
B. A. Persson och fjärdingsmannen i Skummeslövs sockens extra polisdistrikt
Hj. Jönsson. Å detta lån hade någon avbetalning icke skett. Larsson
hade vid begäran om fjärdingsmännens borgen icke i något avseende
”tryckt” på deras i förhållande till honom underordnade ställning. Han
ville därutöver framhålla, att ifrågavarande fjärdingsmanstjänster för innehavarna
vore att betrakta såsom en deras bisyssla. De hade sin huvudsakliga
utkomst av lantbruk. Larsson hade icke insett, att han genom att
anlita ifrågavarande honom underställda personal för borgen förfarit felaktigt.
På särskilda frågor uppgav Larsson, att han icke vid något tillfälle
av nämnda fjärdingsmän upplånat penningar. Övriga fjärdingsmän inom
landsfiskalsdistriktet hade icke heller bisträckt honom med penningmedel
eller borgen eller därtill av honom anmodats.

Det antecknades av landsfogden, att samtliga fjärdingsmän inom landsfiskalsdistriktet
skriftligen anmodats inkomma med besked, huruvida de
till Larsson utlånat penningar eller bisträckt honom med borgen å lån
eller växlar, ävensom att samtliga fjärdingsmän i distriktet utom fjärdingsmännen
i Hasslövs och Skummeslövs socknars extra polisdistrikt meddelat,
att så ej vore fallet. Från fjärdingsmännen i Hasslöv och Skummeslöv
hade inkommit likalydande förklaringar av innehåll, att de tecknat
den borgen Larsson uppgivit, att någon säkerhet för borgensförbindelsen
ej ställts, att någon avbetalning dem veterligen ej gjorts samt att de ”toge
eventuell förlust och ansåge det vara deras privata sak”.

Ytterligare antecknades, att fjärdingsmannen i Hasslövs sockens extra
polisdistrikt åtnjöte en avlöning i tjänsten av 600 kronor för år, att han
ägde och brukade fastigheten 3/16 mantal Hasslöv 23, taxerad till 26,600
kronor och intecknad för tillhopa 15,000 kronor, ävensom att hans ekonomiska
ställning ansåges nöjaktig. Likaledes antecknades, att fjärdingsmannen
i Skummeslövs sockens extra polisdistrikt hade en årslön av 900
kronor, att han såsom lantbrevbärare å linjen Skottorp—Lögnäs hade en
inkomst av 3 kronor 10 öre för varje tur eller, räknat efter en tur varje
söckendag, i runt tal 950 kronor om året, att han ägde och brukade lägenheten
Skummeslöv 1312, taxerad till 8,000 kronor och intecknad för 2,700
kronor, samt att hans ekonomiska ställning ansåges mindre god.

Vid förhöret med Larsson verkställdes med avseende å hans tjänstepostgiro
kontroll sålunda, att samtliga talonger, svarande mot av honom verkställda
insättningar å kontot, granskades och jämfördes med kvittokopior
rörande i tjänsten influtna medel. Kontrollen avsåg tiden från och med år
1935 och intill dagen för förhöret.

Vid granskningen konstaterade landsfogden, att i stort sett anmärkning

icke kunde göras rörande tjänstepostgirots handhavande. Dock uppmärksammades
vissa anmärkningsvärda förhållanden och antecknades därom
följande.

1) Den 31 juli 1936 hade till Larsson inbetalats 426 kronor 43 öre,
vilka medel icke å tjänstepostgirokontot insatts förrän den 6 augusti 1936.

Larsson kunde icke förklara anledningen till dröjsmålet annorledes än
att det möjligen berott på hopade göromål vid månadsskiftet.

2) Den 14 juni 1937 hade till Larsson inbetalats böter, 560 kronor.
Medlen hade icke insatts å tjänstepostgirokontot förrän den 30 i samma
månad.

Larsson kunde icke lämna någon förklaring till dröjsmålet.

3) Den 22 oktober 1938 hade Larsson i ett utsökningsärende mottagit
en avbetalning å 180 kronor samt den 8 december 1938 slutlikvid med
756 kronor 93 öre. I dagboken hade ärendet antecknats såsom slutredovisat
den 12 december 1938 med 936 kronor 3 öre. Insättning å postgirokontot
hade skett den 27 december 1938, därvid samtidigt insatts nästföregången
dag influtna kronoskattemedel 43 kronor 88 öre.

Hos uppdragsgivaren inhämtades, att den 13 december 1938 till honom
inkommit över postgiro 936 kronor 3 öre enligt samtidigt översänt reversal.

Larsson kunde icke lämna någon förklaring till dröjsmålet med avseende
å denna post men förmodade, att hans tillsägelse till kontorspersonalen
att ombesörja ärendet av någon anledning icke beaktats och att därefter
i samband med månadsräkningens uppsättande förbiseendet konstaterats.
Dröjsmålet från den 8 till den 12 december ansåg Larsson vara
av ringa betydelse.

4) Den 29 juli 1939 hade Larsson i ett utsökningsärende enligt kvitto
mottagit 109 kronor 35 öre. Beloppet hade insatts å postgirokontot den 2
augusti 1939.

Larsson anförde härtill, att dröjsmålet syntes honom obetydligt och att
anledningen till detsamma vore att söka i brådskande göromål i samband
med månadsräkningens uppgörande.

Från landskontoret i länet inhämtades, att vid författningsenligt verkställda
inventeringar hos Larsson anmärkning beträffande förvaltningen av
tjänstepostgirokontot icke förekommit.

Slutligen antecknades i förhörsprotokollet att Larsson, vars privata ekonomi
av olika anledningar blivit mycket undergrävd, bjudit och i april
1939 erhållit sina fordringsägares medgivande till ett ackord med 20 procent,
att betalas med hälften en månad efter det sista ackordsmedgivandet
och med återstoden sex månader därefter. Enligt uppgjord förteckning
hade därvid skulderna utgjort: intecknad gäld jämte räntor 75,433
kronor, övriga prioriterade skulder 3,346 kronor samt oprioriterade skulder
77,723 kronor.

112

Enligt Larssons uppgift hade å ackordet emellertid hittills icke något
guldits, enär tvist uppkommit rörande köpeskillingen för Larssons tvångsvis
försålda fastighet i Laholms stad, vilken köpeskilling delvis skulle användas
för ackordslikviden.

Med överlämnande av protokoll över utredningen anförde landsfogden
därefter i avgivet yttrande följande.

I normalinstruktionen för polispersonal, fastställd av chefen för socialdepartementet
den 12 december 1925, föreskreves i 13 § jämte annat, att
polisman särskilt borde iakttaga, att han icke finge sätta sig i skuld hos
någon, vars verksamhet han hade att å tjänstens vägnar övervaka, eller
anlita sådan person som borgensman. Ehuruväl normalinstruktionen, vars
hithörande bestämmelse i oförändrat skick torde återfinnas i flertalet polisdistrikts
instruktion för personalen, icke hade avseende å landsfiskal, syntes
med fog kunna göras gällande, att grunderna för samma bestämmelse så
mycket starkare borde gälla för en polisman i den chefsställning en landsfiskal
intoge. Vad Larsson i förevarande hänseende låtit komma sig till
last syntes enligt landsfogdens förmenande, även om 25 kap. 13 § strafflagen
icke torde äga tillämpning å förfarandet, ändock icke kunna lindrigare
bedömas än såsom oförstånd i tjänsten. Att borgensmännen numera
hävdade, att de ansåge förhållandet vara en deras privata angelägenhet,
syntes icke inverka på frågans rättsliga bedömande.

Under hänvisning till 1 och 2 §§ kungl. kungörelsen den 13 november
1931 om skyldighet för vissa medelsförvaltare att anlita postgirorörelsen
yttrade landsfogden vidare: I de i protokollet angivna fallen hade Larsson
underlåtit ställa sig till efterrättelse vad i sådant hänseende författningsenligt
ålegat honom. Med hänsyn till mångfalden ärenden under den tid
kontrollen omfattat, i vilka Larsson med noggrannhet iakttagit gällande
föreskrifter, syntes emellertid — även om Larssons förklaring icke i varje
fall helt kunde tagas för god — vad Larsson i förevarande hänseende låtit
komma sig till last icke böra bedömas svårare än såsom vårdslöshet i
tjänsten.

I yttrandet upplyste landsfogden tillika, att Larsson av länsstyrelsen i
länet den 24 april 1939 ådömts suspension under en månad på grund av
förfarande, som framginge av ett yttrandet bilagt protokoll. Länsstyrelsens
beslut hade vunnit laga kraft och bestraffningen hade verkställts.

Sedan jag därefter berett Larsson tillfälle att yttra sig i anledning av
vad i ärendet förekommit, anförde Larsson följande.

Vad först anginge det förhållandet, att Larsson såsom borgensmän anlitat
två honom underställda fjärdingsmän, kunde Larsson varken vitsorda
riktigheten av den av landsfogden därutinnan verkställda utredningen eller
dela den uppfattning han intoge i sitt rättsliga bedömande av nämnda

113

sakförhållande. I fråga om utredningen rörande fjärdingsmannens ekonomiska
ställning ville Larsson åberopa vissa därom införskaffade upplysningar.
Då landsfogden funnit fjärdingsmannen Jönssons ekonomiska ställning
mindre god, ville Larsson dessutom framhålla att en person, som
vore ägare av en till 8,000 kronor taxerad jordbruksfastighet, intecknad
för allenast 2,700 kronor, näppeligen kunde anses hava mindre god ställning.
Vidare ville Larsson understryka, att han — vilket ett eventuellt
förhör med fjärdingsmännen även torde giva vid handen — icke på något
sätt använt sig av sin ställning såsom landsfiskal. Det hade endast varit
det personliga förhållandet mellan Larsson, å ena, samt Jönsson och Persson,
å andra sidan, som gjort att Larsson av dessa begärt och erhållit borgen.
Beträffande Jönsson kunde dessutom framhållas, att Larsson stode i
släktskapsförhållande till hans hustru. Ehuruväl det anförda klart syntes
ådagalägga, att det här icke vore fråga om något Larssons förhållande i
tjänsten utan att det i stället rörde sig om transaktioner, hänförliga till
Larssons privatliv — Larsson förutsatte nämligen att ett sådant finge existera
även för polistjänstemannen, evad han vore fjärdingsman, landsfiskal
eller landsfogde — ansåge Larsson sig med anledning av landsfogdens i
allmänna ordalag hållna yttrande ändock böra bemöta vissa punkter däri.
Eftersom landsfogden ansett sig hava anledning beröra 25 kap. 13 § strafflagen,
hade han tydligen icke ansett sig kunna helt utesluta tillämpligheten
av nämnda lagrum, enär han i annat fall saknat anledning att åberopa
detta. Larsson förutsatte dock, att det vore paragrafens sista mening
som åsyftades. Enligt Larssons förmenande utgjorde denna en presumtionsbestämmelse,
som trädde i tillämpning, då bevisning om i paragrafens
första mening omförmält förhållande icke förelåge. I varje fall syntes dess
tillämplighet med hänsyn till lagtextens innehåll vara utesluten, då fråga
vore om borgen. Ej heller kunde det enligt Larssons förmenande här vara
fråga om oförstånd i tjänsten, enär förhållandet icke i något avseende
tangerade tjänsten. Landsfogdens analogitolkning av fjärdingsmännens normalinstruktion
— som icke innefattade något absolut förbud uti ifrågavarande
hänseende — syntes Larsson minst sagt verklighetsfrämmande. En
fjärdingsman hade sig icke underordnad någon tjänsteman, möjligen med
undantag av ordningsvakter, varför man med ”de personer, vars verksamhet
han har att övervaka” måste förstå envar inom polisdistriktet bosatt
person. En enligt landsfogdens riktlinjer utsträckt analogitolkning måste
då innefatta, att en landsfiskal icke finge skuldsätta sig hos eller till borgensman
anlita någon inom landsfiskalsdistriktet bosatt person, en tolkning
vars ohållbarhet än mera framträdde, om man toge steget fullt ut
d. v. s. till landsfiskalens förmän med vida större verksamhetsfält.

Beträffande de anmärkningar, som framställts mot Larssons handhavande
av tjänstepostgirot, anförde Larsson följande: Under den tid den av

S — Justitieombudsmannens ämb et sb c rättelse till 1040 drs riksdag.

114

landsfogden verkställda undersökningen avsåge, den 1 januari 1935—den 13
september 1939, förekomme sammanlagt 4,499 inkomstposter. Efter noggrann
undersökning hade landsfogden ansett sig kunna göra anmärkning i
fyra fall. Fallen 1) och 2) läge så långt tillbaka i tiden, att Larsson icke
kunde förklara anledningen till dröjsmålet, allrahelst som Larsson icke själv
fört kassajournalen. Beträffande fallet 3) hade detta inträffat under muloch
klövsjukeepizootiens största utbredning, under vilken tid Larsson själv
praktiskt taget icke kunnat syssla med annat än vidtagande av de utav
länsstyrelsen anbefallda åtgärderna till förhindrande av smittans spridning.
Larssons distrikt hade varit det i länet mest utsatta, och det hade
ibland gällt att på en dag besöka och isolera mer än ett 50-tal olika smittooch
misstänktförklarade gårdar. Detta hade gjort, att Larsson under denna
tid — trots att han ingalunda kunnat begränsa arbetstiden efter normala
förhållanden — nästan icke fått någon tid över till kontorsarbetet. Larsson
ville i detta sammanhang erinra om landsfiskalernas olidliga arbetsförhållanden.
Vid extra ordinära tillfällen, såsom t. ex. under pågående mul- och
klövsjukeepizootie, förstärkt försvarsberedskap etc., bleve landsfiskalens
arbetsbörda sådan, att tjänsten absolut icke kunde skötas såsom sig borde
eller önskvärt vore. Om landsfiskalen under sådana förhållanden undantagslöst
vore hänvisad till att i första hand fullgöra vad han enligt lag, författning
eller instruktion hade att fullgöra — även i vad avsåge mindre
väsentliga och med hänsyn till förhållandena praktiskt oviktiga påbud —
måste han sålunda å andra sidan åsidosätta väsentligheter och för det allmännas
fromma betydelsefulla värv, vars utförande icke blivit landsfiskalen
författningsenligt ålagt, men som den omdömesgille och praktiskt handiingskapable
tjänstemannen funne nödiga. För den händelse viss underlåtenhet
i förstnämnda hänseende, även av lindrigare beskaffenhet, oförtövat
skulle medföra bestraffningsåtgärder, då måste tjänstemannen givetvis
i första hand inrikta sig på att sköta tjänsten på ett formellt oförvitligt
sätt. En sådan inställning torde kunna medföra ödesdigra konsekvenser
och det syntes Larsson föga ändamålsenligt — framförallt under nu
rådande förhållanden — att på dylikt sätt tvinga tjänstemannen till att
så att säga ”sila mygg och svälja kameler”. — Vad anginge fallet 4) hade
beloppet influtit lördagen den 29 juli. Någon skyldighet att insätta det å
kontot förrän nästpåfoljande söckendag hade icke förelegat. Insättningen
skulle sålunda hava gjorts måndagen den 31 juli. Dröjsmålet borde enligt
Larssons förmenande anses såsom obetydligt.

Den företagna utredningen, anförde Larsson vidare, gåve sålunda vid handen,
att Larsson under en tidrymd av fyra år åtta månader tolv dagar vid
sammanlagt fyra tillfällen, ett år 1936, ett år 1937, ett år 1938 och ett år
1939, icke inom föreskriven tid insatt medel å tjänstepostgirokontot. Kunde
detta — med hänsyn till föreliggande omständigheter — för Larsson för -

115

anleda ansvar för vårdslöshet i tjänsten, då vore han beredd att bära det
— lindrigt uttryckt — tunga ansvar, som åvilade en blygsamt avlönad
landsfiskal. Då Larsson av länsstyrelsen ådömts suspension, hade länsstyrelsen
därförinnan tagit del av en över Larssons fordringsägare uppgjord förteckning,
i vilken förteckning givetvis jämväl Persson och Jönsson upptagits.
Såvitt Larsson förstode, hade jämväl landsfogden haft vetskap om
deras förekomst i förteckningen. Larsson kunde därför icke finna annat
än att antingen länsstyrelsen och landsfogden, då länsstyrelsen ådömde
Larsson suspension, icke ansett det nu påtalade förhållandet vara av beskaffenhet
att föranleda åtgärd gentemot Larsson eller också att bestraffningen
därför innefattats i den ådömda suspensionen, ehuru protokollet
därom icke utvisade detta. Huru därmed sig än förhölle, kunde det icke
anses stå i överensstämmelse med på detta område gällande rättsgrundsatser,
att en person -— även om han vore tjänsteman — vid skilda tillfällen
skulle ställas till ansvar för förseelser, vilka för vederbörande myndigheter
varit uppenbara, då bestraffning ådömts för annan förseelse. Ehuru
icke hörande till sak syntes det Larsson dock föreligga anledning att med
några ord beröra klagandens person. Klaganden hade sedan omkring tre
år tillbaka, vilket landsfogden torde kunna vitsorda, uppvaktat olika myndigheter
med angivelser mot i synnerhet tjänstemän men även privatpersoner,
oaktat klaganden i egentlig mening icke haft med saken att skaffa.
Hans mentalitet torde böra ses mot bakgrunden av att han — såvitt Larsson
hade sig bekant — av samtliga domstolar i södra Halland förvägrats
uppträda som rättegångsombud. Tydligen ansåge klaganden, att han genom
sitt anmälningstrakasseri skaffade sig hämnd på samhället. Om klaganden
ogenerat finge fortsätta på den inslagna vägen, syntes detta kunna medföra
allvarliga konsekvenser. Hans i tryck utslungade beskyllningar mot
ämbets- och tjänstemän kunde icke vara till annat än skada för samhället.
Ännu hade väl ingen, med tanke på klagandens person, ansett det vara
lönt att mot honom föranstalta om åtal. Det hade emellertid förundrat
Larsson och flera, att icke vederbörlig myndighet mot klaganden vidtagit
åtgärder, som hans mentalitet bort föranleda. Under hänvisning till vad
han i själva saken anfört hemställde Larsson, att klagandens anmälan icke
måtte föranleda någon J. 0:s vidare åtgärd.

De av Larsson i hans yttrande omförmälda införskaffade upplysningarna
om fjärdingsmannen Jönssons och Perssons ekonomiska ställning återfunnos
i två vid yttrandet fogade skrivelser av den 12 oktober 1939 till
Larsson från en firma, som på begäran tillhandagår med kreditupplysningar.

Den skrivelse, som avsåg Jönsson, hade följande lydelse:

”Efterfrågade uppgives vara något över 40 år gammal och är gift. Han
sysslar med jordbruk å en honom tillhörig gård om ca. 4 tid. Vid sidan av

116

lantbruket har J. med en uppgiven inkomst på ca. kr. 1,000:— om året
anställning som brevbärare. Dessutom är han fjärdingsman med en årslön
å kr. 900:—, varjämte han har en del uppdrag som giver honom inkomst
på några hundra kronor om året. Omfrågade, vilken 1939 är inkomsttaxerad
till kr. 2,400: — anses äga något kapital. Från ett håll angives
överskottet till ung. kr. 8,000: —. Det mesta därav torde J. ha lagt
ned i sin fastighet; densamma har ett taxeringsvärde av kr. 7,000: — och
värderas till omkr. kr. 8,000: — och uppgives vara lågt intecknad. Hustrun
har enligt uppgift arv på ca. kr. 5,000: — att vänta. Såvitt känt finnes
varken förord eller boskillnad mellan makarna. J. omtalas såsom duglig,
skötsam och pålitlig. Han uppgives åtnjuta gott förtroende och sköter sina
betalningar ordentligt; man rekommenderar honom för den skull till förbindelse.
”

1 den skrivelse, som avsåg Persson, anfördes följande:

”Omfrågade uppgives vara i 55-års åldern och är gift samt född i Hishult.
Han sysslar med jordbruk och har vid sidan av detsamma anställning
som fjärdingsman med en uppgiven inkomst på ca. kr. 800: — om året.
P. är 1939 inkomsttaxerad till kr. 2,470: —. Man anser honom vara ganska
välsituerad och från ett håll angives överskottet till lågt räknat kr.
25,000:—. Av tillgångarna nämnes dels ett P. tillhörigt hemman, dels
yttre lösöre. Gården, som är taxerad till kr. 26,600: — och vilken värderas
till omkr. kr. 30,000:—, uppgives vara lågt intecknad. Värdet på P:s inventarieuppsättning
angives till ca. kr. 10,000: — och densamma är skuldfri.
Efterfrågade omtalas såsom duglig, skötsam och pålitlig. Han har hedrats
med en del kommunala förtroendeuppdrag i socknen. Betalningarna
skötas ordentligt och förbindelse tillrådes.”

I en till landsfogden i Hallands län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Larsson i augusti 1938 av Ränneslövs
sparbank beviljats ett amorteringslån å 4,500 kronor, för vilket
lån två Larsson underställda fjärdingsmän jämte ytterligare en person
tecknat borgen. Då Larsson, vilkens ekonomiska ställning vid nämnda tid
synes hava varit fullständigt undergrävd, såsom borgensmän alltså anlitat
polismän, vilkas verksamhet han hade att å tjänstens vägnar övervaka,
måste han anses hava handlat på ett sätt, som icke är förenligt med hans
tjänsteställning såsom landsfiskal. Det oförstånd, vartill Larsson härutinnan
gjort sig skyldig, synes mig icke kunna undgå beivran. Det förtjänar
i detta sammanhang påpekas, att den tredje borgensmannen för
omförmälda lån var en advokat, som var förvaltare i åtskilliga konkur -

117

ser, i vilka Larsson tjänstgjorde såsom rättens ombudsman. För sin underlåtenhet
att i denna egenskap tillse, bland annat, att nämnda förvaltare
hade konkursboens medel innestående å bankräkning för boens räkning,
har Larsson av rådhusrätten i Laholm den 2 maj 1939 ådömts straff.

Vad därefter angår ärendet i övrigt må erinras, att enligt 1 § kungl.
kungörelsen den 13 november 1931 om skyldighet för vissa medelsförvaltare
att anlita postgirorörelsen åligger det landsfiskal liksom vissa andra i
paragrafen nämnda medelsförvaltare att för tjänsten hava särskilt postgirokonto.
Utom i vissa angivna fall, varom nu ej är fråga, är jämlikt 2 §
medelsförvaltare, som i 1 § avses, skyldig att å tjänstepostgirokontot insätta
de medel, som han i kraft av sitt uppdrag mottager. Insättningen
skall ske senast första söckendagen efter den dag, då medlen influtit.

Den i ärendet verkställda utredningen har visat, att Larsson i vissa fall
icke ställt sig sistnämnda föreskrift till efterrättelse. I ett par av dessa
fall har förelupit ett icke obetydligt dröjsmål med insättning av medel
till ganska avsevärt belopp. Någon giltig ursäkt har Larsson icke kunnat
andraga. Med hänsyn till omständigheterna synes dock vad Larsson
i förevarande hänseende låtit komma sig till last icke böra bedömas svårare
än som vårdslöshet och försummelse i tjänsten.

På grund av vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt landsfogden att vid
vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Larsson
för tjänstefel i ovan anmärkta avseenden samt å honom yrka ansvar
efter lag och sakens beskaffenhet.

Rådhusrätten i Laholm, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 20 november 1989 följande.

Enär Larsson dels genom att mot bestämmelsen i kungl. kungörelsen
den 13 november 1931 om skyldighet för vissa medelsförvaltare att anlita
postgirorörelsen i fyra anmärkta fall under aren 1936—1939 underlåtit
att inom föreskriven tid verkställa insättning av tjänstemedel å postgirokonto
visat försummelse i sin tjänst som landsfiskal och dels genom att
år 1938 anlita tvenne honom underställda fjärdingsmän som borgen å ett
Larssons lån å 4,500 kronor i Ränneslövs sparbank visat oförstånd i samma
tjänst, prövade rådhusrätten lagligt döma Larsson, jämlikt 25 kap. 17 och
22 §§ samt 4 kap. 1 § strafflagen, att för försummelse och oförstånd i
tjänsten utgiva 25 dagsböter å 5 kronor.

Rådhusrättens utslag har vunnit laga kraft.

118

15. Olagligt förfarande av poliskommissarie därigenom att han,
utan att vara därtill befogad, låtit införpassa en person

till arbetshem.

Av handlingarna i ett genom klagomål av bagaren Bernhard Herman
Hedberg hos mig anhängiggjort ärende inhämtas följande.

I en till fattigvårdsstyrelsen i Öregrund, där klaganden år 1938 ägde
hemortsrätt, i juli sagda år inkommen skrivelse meddelade fattigvårdsstyrelsen
i Karlstad, att klagandens hustru Elsa Hedberg till fattigvårdsmyndigheterna
därstädes anmält, att klaganden lämnat makarnas hem i Karlstad
samt att han, oaktat han hade arbete i staden mot en avlöning av
61 kronor 75 öre i veckan, ej lämnade mer än 15 kronor i veckan till underhåll
åt hustrun och makarnas tre minderåriga barn. Enligt Elsa Hedbergs
uppgifter häftade familjen i skuld för förfallen hyra för bostaden och stode
inför hot om vräkning, utan att klaganden gjorde det minsta för att skaffa
bostad.

Med anledning därav beslöt fattigvårdsstyrelsen i Öregrund, som upprepade
gånger förut fått ingripa för att ordna för klagandens familj, vid
sammanträde den 25 juli 1938 att förelägga klaganden att omedelbart sörja
för uppehälle och bostad åt sin familj. Klaganden ålades därvid att svara
för full försörjning av familjen, vilket skulle kontrolleras av fattigvårdsmyndigheterna
i Karlstad.

I skrivelse den 6 augusti 1938 anhöll sedermera fattigvårdsstyrelsen i
Karlstad om ersättning av fattigvårdsstyrelsen i Öregrund för kontantunderstöd,
65 kronor, som för tiden den 15 juli—den 31 augusti 1938 lämnats
klagandens barn. Tillika hemställdes, att fattigvårdsstyrelsen i Öregrund
måtte åtaga sig fortsatt fattigvård för barnen med 60 kronor i månaden
från och med den 1 september 1938.

Den 10 augusti 1938 beslöt fattigvårdsstyrelsen i Öregrund med stöd av
71 § lagen om fattigvården att, enär klaganden genom lättja och liknöjdhet
ådragit sin hustru och sina minderåriga barn sådan nöd, att fattigvårdsstyrelsen
måst lämna dem fattigvård enligt 1 § nämnda lag, förelägga klaganden
att den 15 september 1938 före klockan 16 inställa sig å Stockholms
läns landstings arbetshem i Kalbo för att fullgöra det arbete, som där
komme att anvisas honom. Klaganden erinrades om att, därest föreläggandet
ej fullgjordes, handräckning ofördröjligen komme att begäras för hans
inställande å arbetshemmet.

Då klaganden, som i brev till fattigvårdsstyrelsen i Öregrund bestritt
riktigheten av de av hans hustru lämnade uppgifterna, icke ställde sig föreläggandet
till efterrättelse, hemställde fattigvårdsstyrelsen den 1 november
1938 hos poliskommissarien i Karlstad, att klaganden måtte inställas å
arbetshemmet. Framställningen härom gjordes av fattigvårdsstyrelsens

119

ordförande, Johan Lind, per telefon och bekräftades samma dag genom ett
telegram till poliskommissarien, så lydande: ”poliskommissarien karlstad
avför b. a. hedberg till karbo arbetshem fattigvårdsstyrelsen öregrund.”

Med bifall till den gjorda framställningen lät poliskommissarien Per Zandén
därefter samma den 1 november avföra klaganden till Kalbo arbetshem.

I en den 9 februari 1939 till K. B. i Värmlands län inkommen skrift anförde
klaganden, som då fortfarande var intagen å arbetshemmet, besvär
över Zandéns handräckningsbeslut. Klaganden hemställde, att K. B. måtte
förklara den meddelade handräckningen ’ ogiltig eller återförvisa ärendet
till polismyndigheten i Karlstad för laglikmätig behandling. Till stöd härför
anförde klaganden bland annat: Han hade underlåtit att ställa sig till
efterrättelse fattigvårdsstyrelsens föreläggande den 10 augusti 1938, enär
han ej av vare sig ”lättja” eller ”liknöjdhet” undandragit sig sina plikter
mot sin familj. Han hade då befunnit sig i Heby men kort därpa begivit sig
till Karlstad, varest han hoppats erhålla arbete hos Värmlands kooperativa
förening, som ämnade sätta i gång bagerirörelse därstädes. Detta hade emellertid
dröjt, och den 1 november hade klaganden blivit anhållen av polisen
i Karlstad och avförd till arbetshemmet utan någon som helst prövning av
saken. Enligt vad klaganden inhämtat vore polismyndigheten icke endast
befogad utan även skyldig att pröva, om beslut om arbetsföreläggande vore
lagligen grundat. Klaganden hade därför i det längsta väntat pa undersökning
därutinnan ävensom på besvärshänvisning. Enligt protokollsutdrag,
som klaganden erhållit från fattigvårdsstyrelsen i Öregrund, hade hans
hustru anmält och påstått, att klaganden blott lämnat 15 kronor i veckan
till underhåll av familjen trots att han hade en avlöning av 61 kronor 75 öre
i veckan. Detta vore oriktigt. Då klaganden erhållit arbete i Torsells bageri
i Skövde vid 1938 års början, hade klaganden envar av dagarna den 1, den
7, den 14 och den 24 januari 1938 sänt 20 kronor till sin hustru. Det borde
tagas i betraktande, att klaganden då tidigare varit arbetslös i några månader.
Under sådan tid hopade sig en mängd utgifter, som låge efter och
som måste betalas, såsom till sjukkassa, arbetslöshetskassa, livförsäkxing,
fackföreningskontingenter, avbetalning av gångkläder, resor, arbetskläder,
strumpor, skodon, huvudbonader och diverse andra småsaker. Även klaganden
själv hade måst hava mat och husrum, vilket ej ginge under 30 kronor
i veckan. Detta utvisade, att han varit högst sparsam och lämnat så
mycket som möjligt till familjens underhåll. I februari 1938 hade han blivit
arbetslös igen och rest till Karlstad. Han hade då erhållit understöd av
fackföreningen med 24 kronor i veckan, varav mer än hälften lämnats till
hans hustru. I juni hade han återigen erhållit arbete, denna gång i Heligrens
bageri i Karlstad. Hans hustru hade da fatt underhall pa sa sätt, att
han betalat de brödpartier hon köpt i Ilellgrens bageri i och för sin affär.

120

Under juli månad hade han betalat tillsammans 45 kronor. Därefter hade
han åter blivit arbetslös men dock fortsatt att betala av det lilla understöd
han erhöll av fackföreningen.

I anledning av klagandens besvär verkställde Zandén, på anmodan, utredning
i saken. Därvid hördes till en början Elsa Hedberg, vilken berättade:
Klaganden hade såväl före som efter makarnas år 1924 ingångna
äktenskap varit starkt begiven på spritdrycker och pilsnerdricka och så
gott som dagligen uppträtt berusad. Hösten 1925 hade klaganden öppnat
egen bageri- och kaférörelse i Öregrund. Denna rörelse hade emellertid
icke varit särskilt lönande men dock givit så mycket i förtjänst, att
makarna därav kunnat försörja sig. Klaganden hade emellertid fortfarit
med sitt supiga och oordentliga levnadssätt och så gott som dagligen av
influtna dagskassor använt ända upp till 4—5 kronor för inköp av spritdrycker
och pilsnerdricka. Till följd därav hade makarna måst upphöra med
rörelsen, vilken icke kunnat drivas längre än till midsommartiden 1933.
Med anledning därav hade klaganden, som tidigare skött arbetet i det till
rörelsen hörande bageriet, måst skaffa sig annat arbete. Han hade således
arbetat vid olika byggnadsföretag och kommunala vägarbeten. Av de avlöningsinkomster,
som han genom sitt sistnämnda arbete erhållit, hade han
icke lämnat något till hushållet eller till kläder åt familjen, utan hade han
behållit alla avlöningsmedel för egen del. Dessa hade åtgått till inköp av
spritdrycker och pilsnerdricka. Elsa Hedberg hade ofta haft för avsikt att
begära äktenskapsskillnad, men hon hade i det längsta dragit sig därför.
Under de tider, som klaganden gått arbetslös, hade hon för sitt och barnets
uppehälle måst anlita fattigvården i Öregrund. Klaganden hade oftast begivit
sig till stadens fattigvårdsstyrelse för att utkvittera det av styrelsen
anvisade beloppet, vilket han trots familjens dåvarande nödläge till största
delen använt till inköp av spritdrycker och pilsnerdricka, varav han berusat
sig. Elsa Hedberg hade av fattigvårdsunderstödet endast erhållit en
ytterst ringa del till familjens uppehälle samt till kläder för sig och barnet.
Hon hade fördenskull i likhet med vad som tidigare inträffat måst genom
vänner och släktingar anskaffa nödiga klädespersedlar för sig och barnet.
Klaganden hade icke bättrat sig utan liksom tidigare uppträtt brutalt och
hotfullt mot henne. Så gott som dagligen hade han misshandlat henne genom
att fatta tag i och nypa henne i armarna samt kasta omkull henne på golvet
och draga henne kraftigt i håret. Under sådana förhållanden hade
hon icke kunnat i äktenskapet sammanleva med klaganden, utan hade hon
rest från honom till släktingar i Heby. Enär klaganden, som lovat att skicka
nödigt underhållsbidrag till henne och barnet under vistelsen i Heby, icke
hållit sitt löfte under någon längre tid, hade fattigvårdsstyrelsen måst lämna
understöd. Den 28 mars 1937 hade makarna åter flyttat tillsammans och
begivit sig till Karlstad. Där hade de med av Elsa Hedberg upplånade

121

medel öppnat bageri i fastigheten Herrgårdsgatan 15 och mjölk- och brödaffär
i fastigheten Kvarnbergsgatan 58. Mjölk- och brödaffären hade de
övertagit av firman Johansson och Eriksson. Intill denna affär hade makarna
haft sin bostad om ett rum och kök, och hade de för samtliga lokaler
erlagt en hyra av 70 kronor i månaden. Arbetet hade mellan makarna fördelats
så, att klaganden med hjälp av ett manligt biträde och en springpojke
skött bageriet och Elsa Hedberg bröd- och mjölkaffären. Klaganden
hade även i Karlstad visat stor liknöjdhet mot familjen och fortfarit med
sitt supiga och oordentliga levnadssätt. Då han i likhet med vad som förut
varit fallet i Öregrund av affärens dagskassor tillgripit penningar för inköp
av spritdrycker och pilsnerdricka, av vilka drycker han så gott som dagligen
berusat sig, hade affären icke lönat sig. Till följd därav hade makarna måst
upphöra med rörelsen, vilket troligen skett på hösten 1937. Därefter hade
klaganden blivit utan arbete, men i början av januari 1938 hade han rest
till Skövde, där han erhållit anställning i Torsells bageri. Under vistelsen
i Skövde hade han av sina veckoinkomster under samma månad till familjens
underhåll skickat 20 kronor per vecka. Så mycket penningar hade
Elsa Hedberg varken tidigare eller senare under äktenskapet erhållit av
honom till familjens uppehälle. Sedan anställningen i Skövde upphört, hade
klaganden återkommit till Karlstad. Troligen den 1 juni 1938 hade han
fått arbete i Heligrens bageri och varit anställd där ett par månaders tid.
Hans levnadssätt hade icke på något sätt förändrats, utan han hade av sin
arbetsförtjänst fortfarande använt största delen till inköp av spritdrycker
och pilsnerdricka. Visserligen hade han betalat en brödräkning hos Hellgrens
bageri med 36 kronor 84 öre, men detta vore den enda skuld för affärens
räkning, som han under sin vistelse i staden betalat av sin arbetsförtjänst.
Alla övriga penningmedel, med undantag för erlagda fackföreningskontingenter
med 20 kronor, hade han använt för inköp av spritdrycker
och pilsnerdricka.

Beträffande klagandens påstående, att han använt mer än hälften av sin
arbetsinkomst till familjens uppehälle och att han lämnat mesta möjliga
penningar till dennas underhåll samt att han av de återstående penningarna
betalat skulder m. m., uppgav Elsa Hedberg, att detta vore fullständigt
sanningslöst. Klaganden hade alltid, då hon talat om att betala skulder,
blivit arg och varit mycket ovillig därtill. Han hade aldrig brytt sig om att
betala vare sig egna eller affärens skulder. Det vore fördenskull förvånansvärt,
om han just under vistelsen i Skövde betalat några skulder av sin
dåvarande arbetsförtjänst. Under de tider, då han saknat arbete under vistelsen
i Karlstad, hade han erhållit kontant understöd av sin fackförening
med 24 kronor i veckan. Största delen av detta understöd hade han använt
till inköp av spritdrycker och pilsnerdricka. Det hade inträffat, att
han inköpt upp till två dussin flaskor pilsnerdricka per dag och att han

122

samma dag, som inköpen skett, förtärt drickan i sällskap med illa kända
personer.

Fröken Agda Bråht i Strandhem, Älvåker, berättade: Den 1 april 1937
hade hon, som tidigare uthyrt en lägenhet med affärslokal i fastigheten
Kvarnbergsgatan 58 i Karlstad till två personer, Johansson och Eriksson,
kommit till nämnda fastighet för att inkassera hyra. Hon hade då i stället
för Johansson och Eriksson träffat Elsa Hedberg, som uppgivit att hon och
hennes man övertagit affären av Johansson och Eriksson. Överlåtelsen hade
skett utan Agda Bråhts vetskap och medgivande, men hon hade låtit saken
bero under villkor att hyror m. m. erlades i vanlig ordning. Makarna Hedberg
hade därefter i tre månaders tid drivit bröd- och mjölkaffär i fastigheten.
Affären, vilken Agda Bråht tidigare drivit för egen del, hade under
denna tid varit lönande, och skulle en familj mycket väl kunnat klara sig
på inkomsten av densamma. Klaganden hade emellertid icke skött affären
och detsamma hade gällt ett av honom i fastigheten Herrgårdsgatan 15
innehaft bageri, med påföljd att rörelsen icke givit någon nämnvärd inkomst.
Enligt vad hon hade kännedom om hade klaganden haft en arbetare
och en springgosse anställda i bageriet och för det mesta icke själv
uträttat något arbete utan velat vara ”chef” och öva ”tillsyn” över rörelsen.
Dessutom hade Agda Bråht kännedom om att klaganden använt största
delen av inkomsterna av bageriet och affären till inköp av spritdrycker och
pilsnerdricka. Vidare hade klaganden, enligt vad hon hade sig bekant, i hög
grad försummat familjen.

Gårdsägaren Karl Oskar Bråht i Strandhem, broder till Agda Bråht,
berättade i likhet med henne och uppgav därutöver, att klaganden vid
några tillfällen besökt Bråht och begärt att få köpa potatis m. m. Detta
hade klaganden fått mot löfte att betala de inköpta varorna vid senare tillfälle,
vilket han dock aldrig gjort. Vid de tillfällen, då klaganden besökt
Bråht, hade Bråht tydligt förmärkt stark spritlukt från klaganden. Denne
hade brukat sällskapa med illa kända personer och tillsammans med dessa
förtära pilsnerdricka.

Syskonen Bråht uppgåvo till slut, att makarna Hedberg på grund av
bristande hyresbetalningar uppsagts till avflyttning den 1 augusti 1937 och
att de fortfarande resterade för obetald hyra till ett belopp av 350 kronor.
Syskonen Bråht ansågo, att klaganden genom lättja och liknöjdhet och
supigt levnadssätt utsatt sin familj för uppenbar vanvård.

Fröken Anna Nilsson, boende i huset Kvarnbergsgatan 58 i Karlstad,
uppgav, att hon om klaganden erhållit den uppfattningen, att han varit en
stor slarver och helt brustit i ansvar för familjen.

Bagarmästaren Olle Hellgren i Karlstad berättade: Den 27 maj 1938
hade klaganden erhållit anställning såsom bagare hos Aktiebolaget Heligrens
bageri med en avlöning av 61 kronor 75 öre i veckan. Denna anställ -

123

ning hade klaganden i en följd, med undantag för en vecka, innehaft till
den 3 september samma år, då han fått sluta på grund av personalindragningar.
Hellgren hade före klagandens anställande erhållit kännedom om
att han vore starkt begiven på spritdrycker och pilsnerdrieka och fördenskull
av andra personer blivit varnad för att anställa honom i bageriet.
Trots detta hade klaganden erhållit anställningen och hade under den tid
han innehaft densamma skött sitt arbete utan anmärkning. Hellgren hade
icke under denna tid förmärkt, att klaganden varit påverkad av starka
drycker. För övrigt hade han ingen närmare kännedom om klaganden. Vid
samma tid hade Elsa Hedberg, som drivit bröd- och mjölkaffär, inköpt en
del bröd hos Hellgrens. För sålunda inköpt bröd hade hon häftat i skuld
till ett belopp av 36 kronor 84 öre, vilken skuld klaganden betalat av sin
avlöning.

Sågverksarbetaren Karl Simon Lind i Karlstad uppgav, att han kände
klaganden sedan den tid han och hans hustru drivit bröd- och mjölkaffär
i fastigheten Kvarnbergsgatan 58. Lind hade icke haft något umgänge med
klaganden, men denne hade vid något tillfälle bjudit Lind på en flaska
pilsnerdrieka och ett glas vin, vilket han haft förvarat i den till hans lägenhet
hörande vedboden.

Grovarbetaren Anders Gustaf Hultsten i Karlstad förklarade, att han
kände klaganden men aldrig förmärkt, att denne varit av starka drycker
påverkad eller att han i osedvanligt stor mängd förtärt pilsnerdrieka. Han
hade icke haft något närmare umgänge med klaganden och fördenskull icke
av honom blivit bjuden på vare sig spritdrycker eller pilsnerdrieka. Han
hade icke heller kännedom om, huruvida klaganden från bryggeri eller annan
försäljningslokal brukat köpa pilsnerdrieka.

Innehavarinnan av Wienerkonditoriet i Karlstad fröken Selma Johansson
berättade, att klaganden vid åtminstone tre eller fyra olika tillfällen år
1938 kommit in på konditoriet och sökt arbete såsom bagare. Selma Johansson
hade emellertid icke vid något av dessa tillfällen haft arbete åt honom.
Även om hon haft arbete åt någon bagare, skulle hon icke anställt klaganden,
enär han verkat snuskig och icke vid något tillfälle, då han varit inne
på konditoriet, varit nykter.

Direktören vid arbetsförmedlingen i Karlstad Gösta Norbäck uppgav
följande: Klaganden hade under tiden den 3 februari—den 4 april 1938
regelbundet tre gånger i veckan besökt arbetsförmedlingen för stämpling
av sitt arbetslöshetskort. Därefter hade klaganden icke återkommit till
arbetsförmedlingen förrän den 27 oktober, då han ytterligare stämplat.
Sedermera hade han den 29 oktober och den 1 november 1938 stämplat sitt
kort. Dessa stämplingar hade han regelbundet måst utföra, enär han i annat
fall icke från sin fackförening erhållit arbetslöshetsunderstöd.

Registratorn vid Karlstads fattigvårdsstyrelse uppgav, att under år 1938

124

fattigvårdsunderstöd till makarna Hedbergs barn utgått den 8 april med
40 kronor, den 7 maj med 40 kronor, den 14 maj med 20 kronor, den 27
juli med 25 kronor, den 25 augusti med 40 kronor, den 24 augusti med
20 kronor, den 9 september med 60 kronor, den 7 oktober med 40 kronor,
den 5 november med 60 kronor och den 10 december med 60 kronor.

Vad som förekommit vid den av Zandén verkställda utredningen upptogs
i en den 16 februari 1939 dagtecknad rapport. I denna avgav Zandén därefter
eget yttrande, däri han anförde följande.

Av den verkställda utredningen framginge, att klaganden vore supig,
oordentlig och i hög grad misskötsam samt utsatte sin hustru och sina tre
minderåriga barn för uppenbar vanvård, varjämte han i berusat tillstånd
misshandlade sin hustru, på grund varav han kunde anses farlig för sin
familjs säkerhet. Då Zandén den 1 november 1938 på eftermiddagen per
telefon blivit uppringd av fattigvårdsstyrelsens i Öregrund ordförande och
denne enträget anhållit, att klaganden omedelbart måtte avföras till Kalbo
arbetshem, hade Zandén hänvisat ordföranden att i vanlig ordning skriftligen
hos polismyndigheten i Karlstad göra framställning om handräckning.
Ordföranden hade emellertid förklarat, att alla handlingar rörande klaganden
vore klara samt att, då han med personlig kännedom om klaganden
misstänkte att denne komme att avvika från staden, han komme att telegrafiskt
begära klagandens inställande å arbetshemmet. Senare hade också
telegram med begäran därom inkommit. Med hänsyn till å polisstationen
pågående ombyggnad och i följd därav förefintlig svårighet att under längre
tid förvara personer i arrestlokalerna hade klaganden, som Zandén visste
vara i största behov av att erhålla antingen vård å alkoholistanstalt eller
ock ordnat arbete å arbetshem, blivit avförd till Kalbo arbetshem. På grund
av fattigvårdsstyrelseordförandens enträgna framställning samt Zandéns
tidigare kännedom om klaganden och dennes familjeförhållanden hade Zandén
ansett särskild utredning till prövning av fattigvårdsstyrelsens beslut
ej nödvändig. Då ärendet dessutom, med hänsyn till att fara för klagandens
avvikande från platsen förelåg, synts vara av brådskande natur, hade
Zandén omedelbart låtit införpassa klaganden till arbetshemmet i enlighet
med fattigvårdsstyrelsens begäran. Att Zandén icke företagit någon utredning
hade alltså berott på att han haft personlig kännedom om klaganden.
Zandéns uppfattning om klaganden hade också till fullo bestyrkts av den
av Zandén nu verkställda utredningen.

I utslag den 27 februari 1939 prövade K. B., enär poliskommissarien i
Karlstad saknade befogenhet att meddela handräckning jämlikt 72 § fattigvårdslagen,
lagligt undanröja poliskommissariens den 1 november 1938
meddelade handräckningsbeslut, i följd varav klaganden icke vidare skulle
kvarhållas å Kalbo arbetshem.

Klaganden blev därefter den 6 mars 1939 frigiven från arbetshemmet.

125

I en den 19 maj 1939 hit inkommen klagoskrift gjorde klaganden gällande
att, därest vederbörande därtill befogade myndighet i stället för
Zandén undersökt och prövat den gjorda framställningen om handräckning
för klagandens inställande å arbetshemmet, någon handräckning icke
skulle hava meddelats och klaganden undgått att, på sätt som skett, en
längre tid vara intagen å arbetshem. Klaganden anhöll, att J. O. måtte mot
Zandén vidtaga de åtgärder, vartill saken kunde giva anledning.

I klagoskriften upplystes tillika, att rådhusrätten i Karlstad den 9 januari
1939 dömt till hemskillnad mellan klaganden och hans hustru, tillerkänt
henne vårdnaden om makarnas tre barn och förpliktat klaganden att i underhållsbidrag
till vart och ett av barnen utgiva 25 kronor i månaden.

I infordrat yttrande över klagomålen anförde Zandén följande.

Det finge anses ostridigt, att Zandén såsom poliskommissarie formellt
sett varit obehörig att meddela den begärda handräckningen, i det att befogenheten
därutinnan tillkommit polischefen. Härom hade Zandén jämväl
varit fullt medveten. Angående de närmare omständigheter, som trots detta
föranlett Zandén att villfara den telegrafiskt gjorda framställningen om
handräckning, ville Zandén till en början hänvisa till vad han anfört i sitt
yttrande till länsstyrelsen. Härutöver ville Zandén framhålla, att vid det
telefonsamtal han den 1 november 1938 haft med Öregrunds fattigvårdsstyrelses
ordförande denne meddelat, att klaganden, som kort förut vistats
i Heby och där sökts för samma ändamål, så snart han fått kännedom därom
avvikit från orten. Till följd därav hade ordföranden befarat att, om
klaganden bleve eftersökt i Karlstad utan att omedelbart anhållas och avföras,
han med all sannolikhet komme att avvika även därifrån. Ordföranden
hade därför enträget anhållit, att klaganden måtte utan något dröjsmål
införpassas till arbetshemmet. Så snart telegrammet från ordföranden
kommit Zandén till handa på kvällen den 1 november, hade Zandén omedelbart
sökt komma i förbindelse med t. f. polischefen i staden, t. f. stadsfiskalen
Stig Lundström, som bodde å hotell, för att erhålla förhållningsorder.
Zandén hade emellertid ej lyckats under kvällen anträffa Lundström.
Förvissad om att denne med hänsyn till de föreliggande omständigheterna
skulle sanktionera en dylik åtgärd, hade Zandén då låtit avhämta klaganden
och införpassa honom till arbetshemmet i enlighet med fattigvårdsstyrelsens
begäran. Zandén hade ansett sig hava fulla skäl för sin uppfattning
att åtgärden skulle sanktioneras. Såsom mera obekant med orten och
i brist på egen personkännedom skulle nämligen t. f. polischefen i alla händelser
måst lita på Zandéns kännedom om klaganden, och enligt Zandéns
mening hade klara skäl för bifall till handräckningsansökningen förelegat.
Påföljande dag hade Zandén i samband med överlämnande av dagrapporten
meddelat t. f. polischefen vad som skett, och hade han icke haft något

126

att däremot erinra. Om Zandén sålunda formvidrigt anteciperat ett beslut
av t. f. polischefen, syntes det klart, att detta på intet vis skett i avsikt att
träda dennes befogenheter för nära utan tvärtom åsyftat att i den materiella
rättvisans intresse med den skyndsamhet, som med hänsyn till omständigheterna
varit påkallad, vidtaga en åtgärd, som t. f. polischefen med säkerhet
skulle hava anbefallt. Om den blivit ogjord, skulle han säkerligen hava
beklagat detta. Zandén ville i detta sammanhang påpeka, att undanröjandet
av handräckningsbeslutet grundat sig uteslutande på den bristande formella
behörigheten och att ingen prövning skett angående de reella skälen
för beslutet ifråga. Om, såsom lämpligt varit men varken Zandén eller t. f.
polischefen kommit att tänka på, vid dagrapportens avlämnande den 2 november
åtgärden i någon form direkt konfirmerats av t. f. polischefen och
besked därom tillställts fattigvårdsstyrelsen eller klaganden, torde något
överklagande aldrig hava skett. Därest så ändock skulle blivit fallet, hade
besvären förvisso lämnats utan bifall. Helt visst förekomme det så gott
som dagligdags, att ämbets- och tjänstemän i den materiella rättvisans intresse
eller för tillgodoseende av praktiska behov nödgades bortse från lagstadgade
former. Ingen klandrade dem därför, snarare tvärtom, även om
deras åtgärder vore av den beskaffenhet, att de i händelse av besvär skulle
bliva undanröjda. Någon tanke på aktion för tjänstefel i anledning av dylika
åtgärder torde väl i sådana fall ej förekomma och skulle väl knappast
uppstå, ens om efter eventuella besvär beslut om en sådan åtgärd skulle
undanröjas. Zandén trodde sig veta att i fall som det förevarande på andra
orter tillämpades samma formellt rättsvidriga förfaringssätt, som han låtit
komma sig till last. Det vore dock självfallet att Zandén, efter vad nu förekommit,
skulle låta sig angeläget vara att icke återupprepa detsamma
utan bättre tillgodose formerna. På grund av det anförda hemställde Zandén,
att J. O. måtte låta bero vid den av honom avgivna förklaringen.

Vid yttrandet var fogad en av t. f. kriminalkonstapeln Jakob Holm den
31 maj 1939 upprättad promemoria, enligt vilken vid företagen ytterligare
utredning rörande klaganden följande personer hörts och därvid berättat:

1) nykterhetsnämndens i Karlstad ombudsman, Nils Hult: Vid något tillfälle
omkring ett år tidigare hade han blivit uppringd av stadsläkaren A.
Högström. Denne hade för Hult omtalat, att han varit på sjukbesök hos
klagandens hustru Elsa Hedberg. Under besöket hade Elsa Hedberg för
Högström berättat något om sina familjeförhållanden och därunder hade
hon omnämnt, att klaganden vore hemfallen åt alkoholmissbruk, varav
följt att han underlåtit att taga hand om familjen och försörja denna.
Högström hade även för Hult omtalat, att han av Elsa Hedbergs yttranden
förstått, att hon haft för avsikt att söka skilsmässa från mannen. Högström
hade ombett Hult att, då klaganden vore hemfallen åt alkoholmissbruk,
”hålla ett öga” på denne.

127

2) Högström: Den 29 juni 1938 hade Högström erhållit besök av klaganden,
vilken ombett Högström att komma till hans bostad, emedan hans
hustru blivit sjuk. Högström hade begivit sig till makarna Hedbergs bostad
och vid undersökning av hustru Hedberg funnit, att hon insjuknat i
influensa. Under besöket hade Högström samtalat med henne om hennes
familjeförhållanden. Hon hade för Högström omtalat, att mannen vore
supig, slarvig och besvärlig att hava att göra med. Under samtalet hade
Högström förstått, utan att hustru Hedberg direkt uttalat det, att hon
ämnade söka skilsmässa från mannen. Högström hade under besöket i makarna
Hedbergs bostad fått den uppfattningen, att hustru Hedberg talat
sanning och att det vore hon, som så gott som ensam finge sköta om hemmet
och se till att icke det nödvändigaste saknades. Efter besöket hade
Högström ringt upp Hult samt för honom omtalat förhållandet för att
han skulle känna till saken och kunna företaga den åtgärd, som påkallades.
Klaganden hade den 4 juli 1938 erlagt betalning till Högström för sjukbesöket.

3) Elsa Hedberg: Under Högströms sjukbesök hos Elsa Hedberg i juni
1938 hade varit tal om hennes familjeförhållanden. Högström hade då sagt
till henne, att det verkade som om hennes man vore ”supig”, varvid hon
medgivit att så vore förhållandet. Hon hade strax efter äktenskapets ingående
kommit underfund med mannens oregerliga levnadssätt och ofta tänkt
på att söka skilsmässa, men avgörandet med detta hade hon uppskjutit på
grund av att hon trott, att mannen skulle bliva ordentligare. Då hon insjuknat,
hade hon befunnit sig i en ”förtvivlad” situation. Anledningen därtill
hade varit att, då klaganden icke brydde sig om familjen, hon själv
skulle få draga försorg om sig och barnen. Klaganden hade nämligen vid
tidigare tillfällen för henne förklarat att de penningar, som han förtjänade,
behövde han själv och att, om hon behövde några penningar åt sig och barnen,
hon finge antingen förtjäna dem genom arbete eller också söka hjälp
hos fattigvården. Klaganden hade icke vid något tillfälle under deras äktenskap
inköpt några kläder åt henne eller lämnat henne penningar till inköp
av sådana. Ej heller hade han haft några ”bekymmer” för att barnen skulle
få några kläder. Hon hade fördenskull fått kläder till barnen av grannar och
bekanta, som vetat om hur hon hade det ställt. Kläder åt sig själv hade
hon fått draga försorg om att förtjäna till. Hon hade även fått kläder av
sin moder.

Sedan jag därefter anmodat Lundström att inkomma med yttrande, anförde
denne följande.

Då Lundström såsom tillförordnad polischef i Karlstad ställts inför det
faktum, att Zandén på eget bevåg till Kalbo arbetshem efter telegrafisk
framställning från fattigvårdsstyrelsen i Öregrund låtit införpassa klagan -

128

den, hade Lundström omedelbart förvissat sig om, huruvida de materiella
betingelserna för ett förpassande förelågo. Att så var förhållandet syntes
enligt Lundströms förmenande med all önskvärd tydlighet framgå av polisrapporten
den 16 februari 1939. I anledning därav hade Lundström ansett
sig icke omedelbart böra vidtaga annan åtgärd än att på det bestämdaste
framhålla för Zandén det oriktiga i hans förfarande samt lämna noggranna
instruktioner angående förfarandet vid ärenden av ifrågavarande
slag.

Med förmälan att i anledning av ifrågavarande handräckning utredning
påginge jämväl hos honom översände landsfogden i Värmlands län därefter
de hos honom förvarade handlingarna i saken. Enligt dessa hade Zandén
hos landsfogden anfört i huvudsak samma skäl för sitt handlande som i
yttrandet till mig.

Ordföranden i fattigvårdsstyrelsen i Öregrund, Johan Lind, hade enligt
en av polisen i Öregrund avgiven rapport vid förhör berättat att han, då
klaganden icke ställt sig honom meddelat föreläggande till efterrättelse, den
1 november 1938 haft ett telefonsamtal med poliskommissarien i Karlstad
och begärt att, om klaganden kunde anträffas, han skulle införpassas till
Kalbo. Därvid hade poliskommissarien upplyst Lind om att dylik framställning
skulle göras skriftligen eller möjligen telegrafiskt. Huruvida poliskommissarien
sagt, att Lind skulle hänvända sig till annan myndighet i
Karlstad, kunde Lind nu icke erinra sig. Emellertid hade han telegraferat
till Karlstad med begäran att klaganden skulle intagas på arbetshem. Lind
hade under samtalet med poliskommissarien uppgivit, att alla handlingar
vore klara för intagningen och att dessa handlingar vore på Kalbo. Vidare
hade Lind framhållit vådan av eller risken för att klaganden, om han anträffades
och erhölle kännedom om framställningen, skulle avresa från
Karlstad, om han icke omedelbart införpassades. Därför hade överenskommits
om telegrafisk framställning i ärendet. Lind vitsordade, att han varit
mycket enträgen i sin begäran att få klaganden till arbetshemmet omedelbart.
Han hade särskilt framhållit, att alla handlingar voro klara och att
det varit mycken skriftväxling och undersökningar i ärendet ävensom att
fattigvårdsstyrelsen i Karlstad uppmanat Lind att söka få in klaganden på
arbetshem.

Rörande det förhållandet att Zandén meddelat handräckning utan att
dessförinnan föranstalta om särskild utredning, huruvida lagliga förutsättningar
för sådan åtgärd förelåge, höll landsfogden därefter på anmodan av
mig förhör med Zandén, vilken därvid uppgav följande.

Någon dag på våren 1938 hade Zandén erhållit upplysning av någon
”vederhäftig” person i Karlstad, vars namn han nu icke kunde minnas, att

129

klaganden förde ett supigt leverne. Klaganden hade dock icke Zandén veterligen
blivit anhållen för fylleri av polisen. Zandéns sagesman hade vidare
berättat, att klaganden brukade hava ett lager av pilsnerdricka i sin vedbod
samt att han ofta hade besök av s. k. ”pilsnergubbar”. Zandén hade
även hört talas om att klaganden icke förmått betala sin bostadshyra. Klagandens
hustru hade omtalat, att klaganden använde alla sina penningar
till ölinköp. Någon gång på sommaren 1938 hade Zandén erhållit vetskap
om att hustru Hedberg besökt förste stadsläkaren i Karlstad och för honom
beklagat sig över att hon icke fått några penningar av klaganden, enär han
använt penningarna till ölinköp. Huruvida detta berättats för Zandén av
någon fattigvårdstjänsteman kunde Zandén icke minnas, enär det vore ”så
många som ringde” till honom och beklagade sig i liknande frågor. Zandén
hade under sommaren och hösten 1938 vid åtskilliga tillfällen iakttagit klaganden
i sällskap med en del ökända fyllerister i staden, varför Zandén
fått den uppfattningen att klaganden misskötte sig och vore ”arbetsskygg”.
Zandén hade varit övertygad om att klaganden vid denna tid var mantalsskriven
i Karlstad. Fattigvårdsstyrelsens ordförande i Öregrund hade vid
sitt telefonsamtal med Zandén den 1 november 1938 nämnt någonting om
att klaganden vore en person, som icke stannade länge på samma plats,
och att han, då fattigvårdsstyrelsen ville anträffa honom, hölle sig undan.
Ordföranden hade även nämnt någonting om att klaganden tidigare varit
eftersökt av någon fattigvårdsstyrelse i Uppland, men att detta ”på något
sätt” kommit till klagandens kännedom, varför han genast försvunnit.
Zandén erinrade sig vidare från telefonsamtalet, att han anmodat ordföranden
i Öregrund att göra telegrafisk framställning hos polischefen i Karlstad
om klagandens transporterande till arbetshemmet, enär en dylik framställning
icke kunde göras enbart genom en telefonpåringning. Ordföranden
hade nämligen varit av den åsikten, att transporten skulle kunna ske enbart
på begäran i telefon. Huruvida fattigvårdsstyrelsen i Karlstad haft att göra
med klaganden kände Zandén icke till. Att så emellertid varit fallet hade
Zandén redan under förhösten ”tagit för avgjort”, enär klaganden varit
"en sådan person, som ej betalade hyran”. Zandén hade ytterligare styrkts
i denna uppfattning, då Öregrunds fattigvårdsstyrelse begärt hans avförande
till arbetshem, då grunden härför måst vara att klagandens familj åtnjutit
fattigvård. Klaganden vore arbetsför och kunde erhålla arbete, enär
det vore ”stor efterfrågan på bageriarbetare”.

I en till landsfogden i Värmlands län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

■9 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1040 års riksdag.

130

I 71 § lagen den 14 juni 1918 om fattigvården stadgas, att om någon genom
lättja eller liknöjdhet ådrager sitt minderåriga barn eller adoptivbarn
eller sin hustru sådan nöd, att fattigvård enligt 1 § i lagen måste lämnas
någon av dem, är han, även om fattigvården är allenast tillfällig, skyldig
att efter föreläggande av fattigvårdsstyrelsen inställa sig till och efter sin
förmåga fullgöra honom å fattigvårdsanstalt eller eljest anvisat arbete; och
må han, oavsett om fattigvården upphört, kunna kvarhållas å anstalten
eller i arbetet intill dess grundad anledning föreligger till antagande, att han
skall söka efter förmåga försörja sig själv och de sina, dock icke i oavbruten
följd under längre tid än ett år. Genom det förelagda arbetets utförande
anses han fullgöra honom åliggande skyldighet att ersätta kostnad för fattigvård,
som under tiden må tilldelas hans minderåriga barn eller adoptivbarn
eller hans hustru.

Enligt 72 § har vederbörande polismyndighet att på begäran meddela
handräckning dels för delgivning av föreläggande, som i 71 § sägs, dels ock
för inställande till arbete av den, som underlåter att efterkomma sådant
föreläggande.

I förevarande ärende har Zandén medgivit, att han låtit införpassa klaganden
till Kalbo arbetshem, ehuru han varit fullt medveten om att han
saknat befogenhet därtill. Enligt Zandéns uttalade mening hade det rätteligen
ankommit på stadsfiskalen i Karlstad i egenskap av polischef att
pröva den gjorda framställningen om handräckning. Denna uppfattning
torde emellertid vara felaktig, enär magistraten härutinnan lärer hava varit
den behöriga myndigheten. Det må emellertid anmärkas, att enligt av
Kungl. Maj:t den 20 oktober 1939 fastställd instruktion för polismästaren,
tillika stadsfiskalen i Karlstad skall det ankomma på nämnda befattningshavare
att fullgöra vad enligt instruktionen eller eljest enligt lag eller författning
åligger polismyndighet i stad. Bland de i instruktionen särskilt
stadgade åliggandena för polismästaren märkes skyldighet att vidtaga de
åtgärder i fråga om fattigvård och barnavård, som ankomma på polismyndigheten.

I anledning av vad Zandén till sitt försvar åberopat vill jag påpeka, att
ärendet icke var av så brådskande natur, att verkställighetsåtgärden behövt
företagas på kvällen den 1 november. Fara för att klaganden till följd
av framställningen om hans införpassning skulle avvika från Karlstad kunde
ju icke vara för handen under annan förutsättning än att klaganden erhölle
kännedom om framställningen. Hade därför Zandén, utan att dessförinnan
hava låtit efterspana klaganden eller ens för någon omnämnt den
av fattigvårdsstyrelsen i Öregrund gjorda hemställan, påföljande dag hänskjutit
ärendets behandling till vederbörande behöriga myndighet, hade
uppenbarligen risken för att klaganden skulle avvika icke varit större än
vad den var då, såsom nu skett, åtgärder för klagandens omhändertagande

131

igångsattes redan samma eftermiddag framställningen om handräckning
inkommit.

Vidare kan mot Zandéns behandling av ärendet anmärkas att Zandén
icke, såsom bort ske, låtit företaga särskild undersökning för klarläggande
av frågan, huruvida förhållandena voro sådana att klaganden borde inställas
å arbetshemmet. En sådan undersökning hade tydligen varit erforderlig,
enär Zandén vid tiden ifråga icke torde hava ägt den ingående kännedom
om klaganden och hans familj, som för ärendets prövning varit nödig. Zandén
synes hava förlitat sig på de uppgifter, som han erhållit vid telefonsamtalet
med fattigvårdsstyrelsens ordförande d. v. s. sökanden.

Huruvida ur materiell synpunkt förutsättningar för klagandens inställande
å arbetshemmet verkligen förelågo synes mig tveksamt. En så ingripande
åtgärd mot en försörjningspliktig som hans intagande tvångsvis å arbetshem
torde böra äga rum allenast i tydliga fall av pliktförsummelse. Även
om det förevarande skulle anses hava varit ett sådant fall, är därmed icke
sagt att den sökta handräckningen bort meddelas. Av handlingarna i ärendet
vill det nämligen synas som om klagandens försummelse av försörjningsplikten
berott huvudsakligen på missbruk av rusdrycker. Klaganden
synes icke hava avböjt erbjuden arbetsanställning. Av Selma Johanssons
uppgifter att döma har klaganden i stället varit angelägen att skaffa sig
arbete i bageri. Att han under sista året före införpassningen fått lämna
flera arbetsanställningar har, såvitt framgår av handlingarna, icke berott
på lättja eller liknöjdhet. Bagarmästaren Hellgren har tvärtom uppgivit,
att klaganden skött sitt arbete i Hellgrens bageri utan anmärkning och att
klaganden fått sluta arbetet på grund av personalindragningar.

Zandén har i sitt yttrande till länsstyrelsen anfört, att enligt vad Zandén
vid införpassningen vetat klaganden var i största behov av antingen vård
å alkoholistanstalt eller ock ordnat arbete å arbetshem. I alkoholistlagen
stadgas att, om någon är hemfallen åt alkoholmissbruk och han i följd därav
finnes vara farlig för annans personliga säkerhet eller utsätta någon, som
han jämlikt stadgande i lag är skyldig att försörja, för nöd eller uppenbar
vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter mot sådan person, då skola
åtgärder vidtagas för hans återförande till ett nyktert och ordentligt liv.
De åtgärder, som härvid åsyftas, äro dels s. k. hjälpåtgärder och dels
tvångsintagning å alkoholistanstalt. I rapporten av den 16 februari 1939
har Zandén anfört, att av den verkställda utredningen framginge, att klaganden
vore supig, oordentlig och i hög grad misskötsam samt utsatte sin
hustru och sina tre minderåriga barn för uppenbar vanvård, varjämte han
i berusat tillstånd misshandlade sin hustru, på grund varav han kunde
anses farlig för sin familjs säkerhet. Därest dessa Zandéns uppgifter om klaganden
överensstämt med de verkliga förhållandena, synes det mig ganska
uppenbart, att klaganden icke bort intagas å arbetshem utan i stället bort

132

bliva föremål för behandling enligt alkoholistlagen. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att det enligt 10 § sistnämnda lag åligger polis- och
åklagarmyndighet att, när den erhållit kännedom om förhållande som bör
föranleda den kommunala nykterhetsnämndens ingripande, ofördröjligen
göra anmälan därom hos nämnden. Beträffande alkoholist, som är farlig
för annans personliga säkerhet, äger icke blott nykterhetsnämnden utan
även polismyndigheten i orten ansöka om vederbörandes intagande å allmän
alkoholistanstalt.

Om klaganden efter beslut av behörig myndighet inställts å arbetshemmet,
hade han, om skäl därtill förelegat, kunnat kvarhållas å hemmet under
en längre tid, dock högst ett år. Nu har till följd av att handräckningen
meddelats av Zandén klagandens vistelse å hemmet kommit att avslutas vid
en tidpunkt, som icke bestämts med hänsyn till innehållet i 71 § fattigvårdslagen.
Klaganden har fått lämna arbetshemmet antagligen tidigare än fallet
skulle hava blivit i händelse behörig myndighet meddelat handräckningsbeslutet.

På grund av vad jag sålunda anfört fann jag, att Zandén genom att i
förevarande fall låta införpassa klaganden till arbetshemmet gjort sig skyldig
till tjänstefel av beskaffenhet att icke kunna undgå beivran. Jag uppdrog
därför åt landsfogden att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra
och utföra åtal mot Zandén för berörda tjänstefel samt å honom
yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klaganden
att i målet föra talan.

Rådhusrätten i Karlstad, varest åtalet anhängiggjordes samt klaganden
förde talan om skadestånd av Zandén på grund av införpassningen till arbetshemmet,
yttrade i utslag den 20 november 1939 följande.

Enär i målet vore utrett, att Zandén den 1 november 1938 på hemställan
av fattigvårdsstyrelsen i Öregrund låtit införpassa klaganden från Karlstad
till Kalbo arbetshem, men Zandén saknat befogenhet att meddela dylik i
72 § fattigvårdslagen omförmäld handräckning, samt Zandén förty genom
sitt berörda åtgörande finge anses hava visat oförstånd i sin tjänst som
poliskommissarie i Karlstad, prövade rådhusrätten rättvist döma Zandén,
jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen, att utgiva 5 dagsböter om 15
kronor.

Vidkommande därefter den av klaganden förda talan, så enär med hänsyn
till i målet förebragt utredning anledning saknades till antagande, att
klaganden, därest Zandéns berörda åtgärd ej vidtagits, skulle hava undgått
införpassning till arbetshemmet, samt klaganden följaktligen icke kunde
anses berättigad till ersättning för skada på grund av införpassningen, prövade
rådhusrätten rättvist lämna klagandens yrkande om skadestånd utan

133

bifall; men skulle Zandén ersätta klaganden för utredningskostnader hos
J. O. samt för inställelsen vid rådhusrätten med tillhopa 125 kronor ävensom
gottgöra klaganden vad denne visade sig hava utgivit för lösen av rådhusrättens
protokoll i målet.

Rådhusrättens utslag har vunnit laga kraft.

16. Försummelse vid polisutredning rörande brott.

Av handlingarna i ett genom klagomål av handlanden Algon Gustavsson
i Hälsingborg, förut i Fleninge, härstädes anhängiggjort ärende inhämtas
följande.

Natten mellan den 4 och den 5 december 1937 blev gruvarbetaren Oskar
Pettersson i Hyllinge gruva å allmänna vägen Hälsingborg—Ekebro inom
Västra Broby socken påkörd och skadad av en automobil. Anmälan om
påkörningen gjordes av Pettersson den 6 december till fjärdingsmannen i
socknen Oscar Wendt. Pettersson berättade därvid följande: Han hade
vid ifrågavarande tillfälle gått på vägen från Hälsingborgshållet mot Hyllinge
samhälle. Vid det ställe, varest Furubrovägen tillstötte vägen Hälsingborg—Ekebro,
hade han sammanträffat med några ungdomar och stått
en stund och samtalat med dessa. Han hade därefter gått mot sitt i Hyllinge
samhälle belägna hem. Då han hunnit ett stycke framåt, hade han
upphunnits av ett par av de personer, som han förut samtalat med. Han
hade frågat dessa, om de ej sett till hans broder, Karl Pettersson. Personerna
hade svarat, att han nog var bortåt Folkets hus. Pettersson hade
då gått tillbaka för att försöka träffa brodern. Då han gått ett litet stycke,
hade han stannat och ropat på brodern men, då denne icke hörts av, hade
han vänt om och gått mot hemmet. Samtidigt hade han iakttagit, att en
bil från vartdera hållet närmat sig. Han hade gått cirka en halv meter
från vägens vänstra sida. Omedelbart efter det han mött den från Hyllingehållet
kommande bilen hade han bakifrån påkörts av den bil, som
kom från motsatta hållet. Han hade erhållit en kraftig törn av bilen, vilken
träffat honom å högra höften. Vid påkörningen hade han kastats omkull
på vägbanan och skadat sig, så att han för en stund förlorat medvetandet.
Då han kvicknat till igen, hade han lyckats släpa sig till ett av gruvarbetaren
Gustaf Andersson bebott hus. Där hade han blivit omhändertagen
och i anskaffad bil hade han forslats till lasarettet i Ängelholm. Vid röntgenfotografering
därstädes hade konstaterats, att hans högra axel gått ur
led. Efter behandling hade han fått lämna lasarettet och vårdades nu i
sitt hem i Hyllinge. Han hade icke kunnat avläsa bilens nummer och bilisten
hade icke stannat utan fortsatt färden.

134

Petterssons berättelse upptogs i en den 6 december 1937 dagtecknad
polisrapport.

Enligt samma rapport hade vidare i saken hörts arbetarna Ebbe Nilsson
och Henrik Nilsson i Hyllinge nr 5, vilka berättat:

1) Ebbe Nilsson: Han hade på kvällen den 4 december 1937 varit på
maskeradbal i Hyllinge folkets hus. Efter balens slut klockan 24 hade han
vid vägskälet, varest Furubrovägen mynnade ut i vägen Hälsingborg—
Ekebro, stått och samtalat med ett par flickor från Höganäs, vilka väntat
på en bil, som skulle hämta dem. De hade fått vänta länge på bilen och
stått kvar där tills vid 2 2-tiden. Därunder hade Pettersson kommit
gående från det hållet, där Folkets hus vore beläget, och han hade stannat
och talat med dem. Ungefär samtidigt hade en personbil kommit från
Hyllingehållet, vilken kört in på Furubrovägen och fortsatt ett stycke å
denna väg. En stund därefter hade flickornas bil kommit. Då flickorna
farit, hade Nilsson begivit sig därifrån, varvid han gått mot Hyllinge samhälle.
Pettersson hade en stund innan gått åt samma håll och hade befunnit
sig cirka 100 meter framför Nilsson. Vid Alma Kristianssons affär
hade Pettersson inväntat Nilsson och frågat, om Nilsson sett till hans
broder Karl. Nilsson hade då svarat, att denne nog var bortåt Folkets
hus. Pettersson hade då gått tillbaka för att träffa sin broder och Nilsson
hade fortsatt mot Hyllinge. Nilsson hade samtidigt sett, att en bil kommit
å Furubrovägen och kört in på vägen Hälsingborg—Ekebro samt vidare
i riktning mot Hyllinge samhälle. Då Nilsson hunnit längre fram, hade
han ett stycke bakom sig hört en smäll och samtidigt ett rop från en
person. Han hade då vänt sig om och sett en bil, som släckte lyktorna.
Bilen hade icke stannat utan fortsatt framåt med släckta lyktor. Då den
kört ett par hundra meter, hade lyktorna åter tänts. När bilen körde förbi
Nilsson, hade han sett, att det var en Fordbil av äldre modell och blå till
färgen. Han hade tyckt sig igenkänna föraren såsom varande klaganden,
då bosatt i Fleninge. Nilsson hade iakttagit, att det var samma bil, som
en stund tidigare kört in på Furubrovägen mot det håll, varest klaganden
hade sitt föräldrahem. Nilsson hade ofta förut om lördagsnätterna sett
klaganden skjutsa hem sin broder. Klaganden hade någon sorts spelrörelse
vid Dalbolunds dansbana i Fjärestads socken och hade där sin broder till
hjälp. Nilsson trodde möjligen, att klaganden även vid ifrågavarande tillfälle
skjutsat brodern.

2) Henrik Nilsson: Jämväl han hade ifrågavarande kväll bevistat ovannämnda
maskeradbal. Efter balens slut klockan 24 hade han uppehållit
sig vid vägskälet, varest Furubrovägen mynnade ut i vägen Hälsingborg—
Ekebro, och där stått och samtalat med sin broder Ebbe Nilsson och ett
par flickor från Höganäs. Pettersson hade även kommit dit samt stannat
en stund och talat med dem. Vid samma tillfälle hade en bil kommit från

135

Hyllingehållet samt kort in på Furubrovägen och fortsatt å denna. Något
senare hade flickorna i bil avrest därifrån och bröderna Nilsson hade därpå
gått mot Hyllinge. Då de hunnit i närheten av Kristianssons affär, hade
de gått förbi Pettersson, vilken frågat efter sin broder. De hade upplyst
honom om, att denne troligen befann sig bortåt Folkets hus. Pettersson
hade då gått tillbaka för att söka upp brodern och bröderna Nilsson hade
fortsatt mot Hyllinge samhälle. När de kommit ungefär mitt emellan
Kristianssons affär och Hyllinge Nygård, hade Ebbe Nilsson sagt: ”Hur
kör den bilen, den släcker ju lyktorna.” Henrik Nilsson hade då vänt sig
om och sett en bil komma mot dem med släckta lyktor. Bilen hade kört
förbi dem och fortsatt ett ganska långt stycke framåt innan lyktorna åter
tänts. Då bilen körde förbi, hade Henrik Nilsson sett, att det var en blå
Fordbil av A-modell och omkring 4 å 5 år gammal. Han hade även tyckt
sig känna igen föraren såsom varande klaganden.

Bröderna Nilsson, som bodde i närheten av klagandens föräldrahem i
Hyllinge och ofta sett hans bil, trodde sig enligt rapporten vara säkra på
att det var denna bil, som med släckta lyktor kört förbi dem. På förfrågan
varför de icke gått bort till det ställe, varifrån smällen och ropet hörts,
uppgåvo de, att de trott att det var Pettersson, som ropat på sin broder.
De hade icke då tänkt på att det skett någon olycka, men när de dagen
efter hört omtalas att Pettersson blivit påkörd av en bil, hade de förstått,
att det varit smällen och ropet vid denna olycka som de hört.

Polisrapporten överlämnades sedermera till landsfiskalen i Björnekulla
distrikt Erik Söderholm. I skrivelse den 23 september 1938 till poliskammaren
i Hälsingborg anhöll därefter Söderholm att klaganden, som då
var bosatt i Hälsingborg, måtte höras i saken. Med anledning därav hördes
klaganden av polismyndigheten i staden, därvid han förnekade all kännedom
om påkörningen och, enligt polisrapport den 30 september, berättade:
Klaganden hade varit ägare till personbilen M 8207 till i juli månad 1938,
då han vid köp av ny bil lämnat den som dellikvid till Autocentralen i
Klippan, som fortfarande vore ägare till densamma. Den vore av märket
Ford och troligen av 1930 års A-modell, vänsterstyrd, 5-sitsig och mörkblå
till färgen. Under vintersäsongen 1937—1938 hade klaganden varje lördagskväll
haft ett s. k. ”Jockerhjul” i Dalbolunds tivoli i Fjärestads socken.
Hans broder Herman Gustavsson, som bodde hos föräldrarna i Hyllinge
nr 4 och 5, hade varje spelkväll varit honom behjälplig med skötseln av
spelet. För färd till och från tivolit hade klaganden använt ovannämnda
bil. Brodern och en flicka, Emmy Karlsson, anställd och boende hos agronomen
Yngve Persson i Fleninge nr 1, hade varje lördagskväll under den
ovannämnda vintersäsongen åkt med klaganden såväl till som från tivolit.
Danstillställningarna i tivolit hade slutat klockan 24. Klaganden och de
inedåkande hade omedelbart därpå i bilen anträtt hemfärden, därvid de i

136

regel färdats vägen Mörarp—Brogårda—Hyllinge till Fleninge, där klaganden
då bodde. Det hade vid flera tillfällen inträffat, att någon mer än de
ovannämnda personerna åkt med från tivolit till Hyllinge, men klaganden
kunde icke nu så lång tid efteråt minnas, huruvida så varit fallet
natten mellan den 4 och den 5 december 1937. Då de under hemfärden
kommit till Hyllinge samhälle, hade de färdats allmänna vägen Hyllinge—
Hälsingborg västerut till den s. k. Furubrovägen och denna väg vidare
norrut till klagandens föräldrahem, beläget utmed sistnämnda väg och
omkring 400 meter från vägen Hyllinge—Hälsingborg. Avståndet från
tivolit till klagandens föräldrahem i Hyllinge vore omkring 1 1/2 mil. Klaganden
hade brukat färdas denna sträcka på cirka en halv timma, varför
han i regel avlämnat brodern vid föräldrahemmet mellan klockan 0,45
och 1 på nätterna. Efter att sålunda hava avlämnat brodern hade klaganden
omedelbart återvänt till vägen Hyllinge—Hälsingborg och fortsatt
denna väg västerut till sin bostad i Fleninge, dit Emmy Karlsson medföljt.
Klaganden kunde icke minnas, att han vid något tillfälle efter det
han avlämnat brodern vid föräldrahemmet och återvänt till vägen Hyllinge
—Hälsingborg färdats denna väg österut mot Hyllinge. Ej heller kunde
klaganden minnas, att han natten till den 5 december 1937 vare sig mött
eller omkört Pettersson, vilken klaganden kände mycket väl. Vidare förmenade
klaganden att, därest han påkört en person som gått på vänstra
sidan av vägen i den påkörande bilens färdriktning och därigenom delvis
själv kunnat vara vållande till påkörningen, klaganden icke haft någon
anledning att avlägsna sig från platsen, synnerligast som han icke varit
spritpåverkad — han vore nämligen absolutist — och han haft bilen försäkrad.

I en den 4 november 1938 utfärdad stämning, som delgavs klaganden
den 12 i samma månad, instämde Söderholm därefter klaganden till Södra
Äsbo och Bjäre domsagas häradsrätts sammanträde den 23 november 1938
med yrkande om ansvar å honom ”enligt 38 § 1 mom. vägtrafikstadgan för
förseelse mot 2 § i samma stadga samt 3 § i lagen om straff för vissa brott
vid förande av motorfordon”.

Då målet sistnämnda dag företogs till handläggning, vitsordade klaganden
inför rätten sin i polisrapporten den 30 september intagna berättelse
med följande ändringar och tillägg: Det vore icke klaganden utan
klagandens hustru, som varit ägare till personbilen M 8207. Klaganden
hade icke vid polisförhöret nämnt något om att Pettersson skulle hava gått
på vägens vänstra sida. Klagandens hustru och möjligen ett par andra personer
hade åkt med i bilen vid ifrågavarande tillfälle. Dessa andra personer
skulle vara en dam, som hette Lundberg, och en man vid namn Erik Johansson,
båda i Fleninge.

På fråga av Petterssons ombud, om klagandens hustru åkte med varje

137

gång klaganden vore i Dalbolund, uppgav klaganden: Hans hustru åkte
med honom nästan varje gång han körde till Dalbolunds tivoli. Även Emmy
Karlsson hade varit med i bilen vid ifrågavarande tillfälle. Hon brukade
följa med på dessa resor. På ytterligare fråga av Petterssons ombud, huruvida
det aldrig hänt att klaganden, sedan han avlämnat sin broder i föräldrahemmet,
kört Hälsingborgsvägen österut mot Hyllinge, uppgav klaganden
att, såvitt han kunde draga sig till minnes, detta icke inträffat. Han
kunde icke så noga erinra sig den körning, varom fråga vore, enär den låge
så långt tillbaka i tiden. Han hade icke haft reda på att en olycka inträffat
natten ifråga förrän sommaren 1938, då han hört talas om att Pettersson
skulle hava varit ute i berusat tillstånd och därvid gått och slagit sig. Detta
vore ett allmänt samtalsämne i orten.

På fråga av klaganden uppgav Petterssons ombud, att han icke hade
sig bekant att Pettersson skulle hava varit berusad.

Sedan åklagaren anhållit om uppskov för vittnens hörande samt klagandens
biträde hemställt, att åklagaren måtte som vittnen inkalla Emmy
Karlsson och vissa andra personer, uppsköts målet till den 11 januari 1939.

Sistnämnda dag hördes på begäran av Söderholm Ebbe Nilsson och Henrik
Nilsson såsom vittnen.

Ebbe Nilsson vitsordade sin i polisrapporten antecknade berättelse med
följande ändringar och tillägg: Då Nilsson stått på den plats, där Furubrovägen
stötte till vägen Hälsingborg-Ekebro, hade Nilsson icke från början
haft sällskap med sin broder. Denne hade Nilsson träffat något senare. Då
Nilsson stått vid vägskälet, hade Pettersson kommit fram till honom och
frågat, om han sett till ”Kalle”. Nilsson, som fått den uppfattningen att
Kalle vore Petterssons broder, hade svarat, att Kalle gått mot Hyllingehållet.
Detta hade Nilsson sagt för att bliva av med Pettersson, vilken varit
något rörd av sprit. Han hade ej gått ostadigt men hade luktat sprit. Pettersson
hade sedan gått omkring 100 meter framför Nilsson mot Hyllinge.
Då Nilsson andra gången råkat Pettersson, hade denne återigen frågat efter
brodern Kalle. Nilsson hade då sagt, att Kalle nog gått till Folkets hus. När
Nilsson skilts från flickorna, hade hans broder uppehållit sig vid Furubrovägen,
och bröderna Nilsson hade därefter i sällskap begivit sig mot hemmet
i Hyllinge. Då de hunnit strax förbi Alma Kristianssons affär, hade
Ebbe Nilsson hört liksom ett rop och en smäll. Ropet hade icke varit så högt
och smällen hade varit liksom ett kasande. Då Nilsson vänt sig om, hade han
sett en bil, som släckte lyktorna. Därefter hade bilen passerat förbi den
plats, där Nilsson uppehöll sig. Då bilen kört en bit, hade belysningen å
bilen åter tänts. Nilsson hade emellertid svårt att bedöma, på huru stort
avstånd från honom bilen då befunnit sig. Bilen hade varit av märket Ford
och hade till färgen varit mörk. Nilsson kunde icke bestämt uttala sig om
färgen men trodde, att den varit svart eller blåaktig. Bilen hade varken

138

varit gammal eller ny. Då bilen passerade Nilsson, hade Nilsson tyckt sig
kunna genom bilens sidoruta och bakruta iakttaga två personer i bilens
framsäte. Nilsson hade icke sett vilka personer som suttit i bilen, men
Nilsson hade dock haft en ”förnimmelse” av att det varit klaganden, som
kört bilen. Nilsson hade mycket ofta sett klaganden och dennes bil. Efter
vad som syntes hade den bil, som med släckta lyktor passerat Nilsson, kommit
från Furubrovägen. Nilsson kunde emellertid hava sett fel. Nilsson
vore icke alldeles säker på att den bil, som passerat honom, vore samma
bil, som Nilsson tidigare sett köra mot Furubrohållet.

Klagandens rättegångsbiträde uppgav, att månen ej varit uppe vid den
tidpunkt, då olyckan skulle hava inträffat.

Nilsson uppgav: Det hade frusit på natten och det hade varken varit
mörkt eller ljust. Man hade gott kunnat se vägen framför sig och ”vilket
som”. När Nilsson hörde smällen, hade han befunnit sig strax ”förbi” Alma
Kristianssons affär men ej långt ifrån den. Då han sista gången sammanträffat
med Pettersson, hade denne varit mitt för affären eller måhända
något söder om densamma. Några personer hade gått framför Nilsson mot
Hyllinge, men Nilsson hade endast haft sällskap med sin broder. Då bilen
med de släckta lyktorna passerat Nilsson, hade han iakttagit, att föraren
suttit till vänster i bilens framsäte, och till synes hade en person suttit
bredvid föraren. Nilsson visste icke, huru gammal klagandens bil vore,
men den bil som passerat Nilsson hade liknat klagandens bil. Så snart Nilsson
hört ropet och smällen, hade han vänt sig om och just då hade bilens
lyktor släckts. Då bilen passerade Nilsson, hade den icke kört vare sig
onormalt fort eller onormalt sakta. Nilsson trodde sig kunna uppskatta
hastigheten till omkring 40 km. i timman.

Söderholm anförde: Om det varit möjligt att framföra bilen med släckta
lyktor så pass fort som 40 km. i timman, visade detta, att natten icke kunde
hava varit så mörk som man från svarandesidan syntes vilja göra gällande
att den varit. Det vore i mörker lättare att känna igen en bil, om dess lyktor
vore släckta än om de vore tända.

Nilsson framhöll, att det varit fruset natten ifråga och antagligen stjärnklart.
På fråga av Söderholm, huruvida Nilsson tidigare vid något tillfälle
sett klaganden nattetid köra från Furubrovägen mot Hyllinge, uppgav
Nilsson, att han icke sett klaganden köra tillbaka till Hyllinge, sedan han
avlämnat brodern i föräldrahemmet. Nilsson hade icke under det han gått
mot Hyllinge sett sig om, men han hade dock sett, att ljusskenet från lyktorna
på en bil, vilken kommit från Furubrovägen, svängt mot Hyllinge.
På fråga uppgav Nilsson, att han visste, att en dam ibland åkte med klaganden
i bilen. I Dalbolunds tivoli hade Nilsson ibland sett, att en dam
utom klagandens hustru varit med. Nilsson kände icke Emmy Karlsson till
namnet, men möjligen skulle han känna igen henne, om han finge se henne.

139

En gång på våren 1938 hade han åkt med klaganden och dennes broder i
klagandens bil. Antingen klaganden eller hans broder hade då sagt att, om
någonting hände på natten då man körde bil, släckte man bara lyktorna
och körde sin väg.

Klaganden förklarade, att Nilsson jämte andra personer åkt med i klagandens
bil någon gång på våren 1938, men bestred klaganden, att han fällt
något sådant yttrande som Nilsson nu angivit.

Henrik Nilsson vitsordade sin berättelse vid polisförhöret med följande
ändringar och tillägg: Han kunde icke erinra sig, vilken dag nu ifrågavarande
olyckshändelse inträffat, men han hade blivit hörd därom vid polisförhör
påföljande dag. Nilsson kunde icke draga sig till minnes, huruvida Pettersson
kommit fram, då Nilsson stått i vägskälet mellan Furubrovägen och
vägen Hälsingborg-Ekebro. Endast bröderna Nilsson hade varit i sällskap,
då de begivit sig hemåt. Några personer hade gått framför dem på vägen.
Henrik Nilsson kunde icke uppgiva, vilka dessa personer varit. Det hade
icke varit några personer, som han brukat vara tillsammans med. Sammanträffandet
med Pettersson hade skett, då Nilsson och hans broder befunnit
sig omkring 100 meter bortom Alma Kristianssons affär åt Hyllingehållet
till. Bröderna Nilsson hade gått om Pettersson, varvid denne frågat efter
”Kalle”. Henrik Nilsson hade sett en bil komma bakom dem. Den hade
släckt belysningen och därefter kört förbi dem. Nilsson hade lagt märke till
att hastigheten först nedbringats och därefter åter ökats. Sedan bilen passerat
den plats, där Nilsson stått, hade bilen fortsatt omkring 200 meter
med släckt ljus, varefter lyktorna åter tänts. Bilen hade varit av en ”gamlare”
årsmodell, en fyrkantig låda på hjul. Det hade varit en Fordbil, blåaktig
eller svart. Den hade varit ”litta skitig”. Då bilen passerat, hade det
förefallit som om det varit klaganden, men det kunde ju hända, att Nilsson
tagit fel. Nilsson, som många gånger förut sett klaganden köra bil, hade
trott att det varit klaganden på det sätt denne brukade sitta i bilen. Nilsson
kunde icke erinra sig hava hört någon smäll eller något rop bakom sig.
Han hade endast lagt märke till att bilen saktat farten. Först dagen efter
hade han fått reda på att en olyckshändelse inträffat. Bilen hade passerat
Nilsson med en hastighet av omkring 40 eller 50 km. i timman. Nilsson hade
icke sett varifrån bilen kommit, men han hade tidigare sett en bil köra mot
Furubro och att döma av bilens utseende hade det varit samma bil. Nilsson
hade emellertid icke sett någon bil komma från Furubrovägen och fortsätta
mot Hyllinge. På fråga av klaganden, var bilen befunnit sig när lyktorna
släckts, uppgav Nilsson, att detta skett något väster om Alma
Kristianssons affär.

Klaganden anförde: Enligt vad som uppgivits hade Pettersson efter det
han skadat sig gått till Gustaf Anderssons hus. Det kunde ej gärna tänkas
att Pettersson, om han skadat sig väster om Alma Kristianssons, kunnat

140

gå så långt som till Gustaf Anderssons. I själva verket torde Pettersson
hava skadat sig något öster om sjukstugan. Pettersson hade själv för en del
personer uppgivit, att han ramlat ned för den slänt, som funnes norr om
vägen i dess sträckning öster om sjukstugan.

Sedan viss ytterligare utredning förebragts, uppsköts målet till den 8
februari 1939.

Vid handläggning av målet denna dag hördes på begäran av klaganden
åtskilliga personer såsom vittnen, däribland Emmy Karlsson, vilken berättade:
Hon hade ifrågavarande natt åkt med i klagandens bil från Dalbolund.
Hon hade varit med i Dalbolund varje lördagskväll under hösten
1937 till annandag jul och hade varje gång åkt med i bilen tillbaka hem.
Den ifrågavarande färden hade varit lik andra färder, när de körde hem.
Klagandens broder hade varje lördag varit med i Dalbolund och åkt med
tillbaka. Det hade aldrig hänt, att de kört tillbaka till Hyllinge, sedan de
släppt av brodern i hemmet. Emmy Karlsson mindes ej särskilt den körning,
varom nu vore fråga. Klagandens hustru hade nästan varje gång
under hösten 1937 till jul varit med i Dalbolund. Hon hade varit med den
gång, varom fråga vore. Detta mindes Emmy Karlsson, enär det varit
maskerad i Dalbolund den dagen, d. v. s. den 4 december. På frågor uppgav
Emmy Karlsson, att hon under färden suttit baktill i bilen. Hon hade
icke sovit. Det hade aldrig hänt att hon sovit i bilen.

Ebbe Nilsson och Henrik Nilsson, vilka hördes ånyo, uppgåvo bland
annat att det ifrågavarande natt varit frost och stjärnklart respektive
”rätt så ljust”.

På begäran av Söderholm hördes därefter Wendt såsom vittne, varvid
han berättade: Wendt hade upprättat polisrapporten av den 6 december
1937. Förhöret med Pettersson hade hållits den dag rapporten vore dagtecknad.
Däremot hade bröderna Ebbe och Henrik Nilsson hörts en eller en
och en halv månad senare. Wendt hade först ej vetat, att det funnits vittnen
till händelsen, och därför uppsatt en rapport, dagtecknad den 6 december
1937, som innehållit endast Petterssons berättelse. När Wendt
sedan hört bröderna Nilsson, hade han fått tillbaka denna rapport från
landsfiskalen och hade så skrivit en ny rapport, vilken även innehållit
bröderna Nilssons berättelser. Den nya rapporten hade blivit dagtecknad
samma dag som den äldre. Wendt ansåge, att bröderna Nilssons uppgifter
vid polisförhöret vore riktigt återgivna i rapporten. Vid polisförhöret hade
bröderna Nilsson uppgivit, att de ej med säkerhet kunde säga, om det varit
klagandens bil, men att de trodde det.

Den ytterligare utredning, som förebragtes, avsåg bland annat väderleksförhållandena
natten till den 5 december 1937, frågan om platsen för påkörningen
och huruvida Pettersson vid tillfället varit nykter.

Klaganden anförde att, då polisförhöret med bröderna Nilsson hållits

141

långt efter olyckan, uppgifterna i rapporten vore lika värdelösa som om
de lämnats först inför häradsrätten. De personer, däribland Emmy Karlsson,
vilka klaganden åberopat såsom vittnen, hade åklagaren icke inkallat,
ehuru detta utlovats vid första rättegångstillfället. Klaganden påpekade,
att han redan vid polisförhöret åberopat Emmy Karlsson. Klaganden
yrkade ogillande av alla mot honom framställda yrkanden samt ersättning
av allmänna medel för kostnaderna å målet med 768 kronor 50 öre
jämte protokollslösen och vittneslöner.

Den 8 mars 1939 meddelade häradsrätten utslag i målet. Häradsrätten
fann icke genom utredningen i målet styrkt, att klaganden vid det med
åtalet avsedda tillfället kört på Pettersson, och prövade därför lagligt lämna
mot klaganden framställda yrkanden utan bifall. Av klaganden framställt
yrkande om ersättning för kostnader å målet blev av häradsrätten ogillat.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, varest klaganden besvärade sig i
kostnadsfrågan, fann i utslag den 28 april 1939 ej skäl göra ändring i
häradsrättens utslag, såvitt det överklagats.

I en till mig insänd skrift anförde klaganden mot Söderholm och Wendt
klagomål för det de gjort sig skyldiga till försummelse vid den verkställda
utredningen i saken. Klaganden gjorde därvid gällande att, om utredningen
verkställts utan dröjsmål och så fullständigt som omständigheterna medgivit,
sådana upplysningar skulle hava erhållits, att åtal i saken mot klaganden
icke skulle hava kommit till stånd. Klaganden anförde bland
annat: Wendt hade i sitt vittnesmål uppgivit, att han icke vetat om några
vittnen i saken förrän en å en och en halv månad efter olyckan, då han
hört bröderna Nilsson. Wendt hade därför uppsatt en rapport, dagtecknad
den 6 december 1937, som innehållit endast Petterssons berättelse. När
han sedan hört bröderna Nilsson, hade han fått tillbaka denna rapport
från landsfiskalen och skrivit en ny rapport, vilken även innehållit bröderna
Nilssons berättelser. Henrik Nilsson hade emellertid inför häradsrätten
vittnat, att han blivit hörd vid polisförhör dagen efter olyckan.
Förutsatt att Henrik Nilssons uppgift om dagen för förhöret vore riktig,
borde klaganden omedelbart efter den påstådda påkörningen av målsägaren
hava blivit förhörd samt hans bil undersökt, huruvida den bure spår
efter någon kollision. Även om den av Wendt uppgivna tiden för förhöret
skulle vara riktig, hade klaganden dock då bort höras. Trots att Söderholm,
såsom framginge av ett bifogat intyg från kontorschefen i Skånes
Erkända Centralsjukkassa i Lund Gunnar Gisel-Ekdahl, mellan den 20
september och den 10 oktober 1938 själv varit övertygad om att bevisningen
icke var tillräcklig för stämnings uttagande mot klaganden, hade
Söderholm den 12 november 1938 utan ytterligare bevisning instämt klaganden
till häradsrätten. Från den 6 december 1937 eller, enligt Wendt,

142

senast den 15 januari 1938 till den 30 september 1938 hade förflutit 10
respektive 8 1/2 månader, under vilken tid klaganden ej haft en aning om
att han var misstänkt för ifrågavarande brott. Hade klaganden omedelbart
blivit hörd i saken, hade han ej behövt göra så stor tidsförlust och
ansenliga utlägg, som han nu blivit tvingad till för att tillbakavisa beskyllningen.
Klaganden kunde icke tänka sig, att åklagarmyndighetens uppgift
först och främst skulle vara att få en person fälld utan snarare att verkställa
utredningen så objektivt som möjligt. Hade det av klaganden vid
polisförhöret åberopade vittnet Emmy Karlsson blivit hört, hade rimligen
intet åtal mot klaganden kunnat anställas, detta med hänsyn till de båda
andra vittnenas svaghet. Klaganden ansåge därför det strida mot både juridisk
och moralisk rätt att kostnaderna, som i målet åsamkats klaganden,
skulle gäldas av honom.

Vid klagoskriften var i avskrift fogat det däri åberopade intyget av
Gisel-Ekdahl, vilket innehöll följande: Den 20 september 1938 hade GiselEkdahl
besökt Söderholm för att fråga, huruvida han komme att åtala
någon på grund av att en av nämnda sjukkassas medlemmar, Oskar Pettersson
i Hyllinge, enligt eget påstående natten mellan den 4 och den 5 december
1937 blivit påkörd av en bil. Söderholm hade då meddelat, att han efter
att hava tagit del av sina handlingar i ärendet skulle lämna besked därom.
Någon dag mellan den 20 september och den 10 oktober 1938 hade GiselEkdahl
därefter satt sig i telefonförbindelse med Söderholm, som då meddelat,
att han tagit del av handlingarna men funnit vittnenas utlåtanden
vara av sådan beskaffenhet, att han ansåge sig icke kunna uttaga stämning.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat Söderholm
att inkomma med yttrande, anförde Söderholm följande.

Wendt hade till Söderholm insänt en den 6 december 1937 dagtecknad
rapport rörande ifrågavarande trafikolycka. Då emellertid ingen bevisning
förebragts, hade Söderholm telefonledes anmodat Wendt att försöka
anträffa vittnen till händelsen. Sedan Wendt meddelat att två personer
iakttagit den bil, som påkört Pettersson, hade den av Wendt insända rapporten
den 17 maj 1938 återställts till Wendt. Denne hade sedermera
insänt en ny rapport, i vilken han tillika med Petterssons berättelse upptagit
Ebbe Nilssons och Henrik Nilssons berättelser. Denna nya rapport
hade Wendt dagtecknat samma dag som den först ingivna, vilken icke
återställts till Söderholm. Detta förfaringssätt, som alldeles säkert icke vidtagits
i avsikt att vilseleda, hade Söderholm icke ansett hava någon betydelse.
Ärendet hade icke av Söderholm ansetts vara av någon brådskande
natur; dels hade det varit förmånligt, att Pettersson utskreves från sjukhuset
före stämningens utfärdande, och dels hade det kunnat tänkas, att
Wendt under tiden kunde anträffa ytterligare vittnen till händelsen. Sedan

143

ärendet den 21 september 1938 remitterats till landsfiskalen i Kattarps
distrikt för förhör med klaganden, vilken av Wendt uppgivits vara bosatt
i Fleninge, hade handlingarna återkommit med upplysning, att klaganden
avflyttat till Hälsingborg. Den 23 september hade ärendet översänts till
poliskammaren därstädes och i början av oktober hade till Söderholm
inkommit rapport rörande förhör med klaganden. Dels hade Ebbe och
Henrik Nilsson vid förhör uppgivit att de, då de vore bosatta intill klagandens
föräldrahem, ofta sett klagandens bil och att de fått en bestämd
uppfattning, att det varit klaganden som med sin bil kört förbi dem strax
efter det de hört Petterssons rop, och dels hade Wendt vid förhöret fått
den uppfattningen, att Ebbe och Henrik Nilsson skulle komma att avgiva
mera exakta uppgifter, därest de hördes på ed. Till Söderholms kännedom
hade också kommit, att klaganden vid något tillfälle yttrat till en person:
”Om någonting händer på natten, då man kör bil, släcker man bara
lyktorna och kör sin väg.” Dessutom hade klaganden vid förhöret med
honom uppgivit, att han varje lördagskväll under vintersäsongen 1937—
1938 färdats från Dalbolunds tivoli till sitt föräldrahem i Hyllinge. Söderholm
hade därför ansett, att ärendet måste hänskjutas till rätten. Söderholm
bestrede, att han eller Wendt gjort sig skyldig till tjänstefel vid
ärendets behandling.

I avgivna påminnelser framhöll klaganden ånyo, att Henrik Nilsson från
början uppgivit tiden för förhöret med honom till dagen efter påkörningen
under det att Wendt vid häradsrätten uppgivit, att förhöret ägt rum en
å en och en halv månad därefter. Nu hade slutligen Söderholm i sitt yttrande
angivit tiden för polisförhöret med bröderna Nilsson till omkring
den 17 maj 1938. Söderholm — anförde klaganden vidare — hade kanske
med full rätt ansett stämningens uttagande böra anstå till en tid, då Pettersson
ej längre vistades å lasarett (Pettersson hade varit intagen å lasarett
under tiden den 16 februari—den 7 maj 1938). Detta förhållande hade
emellertid, såvitt klaganden kunde förstå, icke befriat Söderholm från
skyldigheten att fortast möjligt låta förhöra klaganden och dem, som närmare
kände till saken, i all synnerhet som Söderholm själv ansett utredningen
så svag, att han ej kunde på grund av den uttaga stämning.

På anmodan av mig verkställde landsfogden i Kristianstads län därefter
ytterligare utredning i ärendet. Därvid förekom följande.

Söderholm uppgav vid av landsfogden anställt förhör: Sedan Wendt inkommit
med den första rapporten, som endast innehållit Petterssons berättelse,
hade Wendt därefter anmodats att söka anskaffa ytterligare utredning.
Vid något tillfälle i maj 1938 hade Wendt anmält, att han anträffat
två personer, som sagt sig hava iakttagit den bil, som påkört Petters -

144

son. Den 17 maj hade Söderholm återsänt den tidigare insända rapporten
till Wendt med anmodan till honom att, sedan personerna ifråga blivit
hörda, inkomma med ny rapport i ärendet. Wendt hade därefter troligen
någon av dagarna efter sistnämnda dag inkommit med sådan rapport.
Denna hade även varit dagtecknad den 6 december 1937. Söderholm hade
icke nämnt något om dateringen till Wendt och hade över huvud taget
icke fäst sig vid denna detalj. Sedan klaganden blivit hörd av polismyndigheten
i Hälsingborg, hade ärendet återkommit den 1 påföljande oktober.
Då Söderholm funnit saken tveksam, hade han icke omedelbart tagit
ståndpunkt i ärendet. Någon gång i oktober hade Söderholm uppsökts av
kaptenen T. Lindbohm i Hälsingborg såsom representant för Föreningen
för gemensamt lagenligt trafikförsäkringsansvar, varvid saken diskuterats.
Lindbohm hade upplyst, att han av föreningen erfarit, att föreningen på
grund av den utredning som förebragts i saken icke komme att utbetala
skadestånd till Pettersson. Sedan Lindbohm avrest, hade Söderholm uppringt
Wendt samt ånyo talat med honom om saken. Därvid hade Wendt
yttrat, att han trodde att bröderna Nilsson visste mer om saken än de vid
polisförhöret uppgivit, så att det icke vore uteslutet att de, om de hördes
på ed, skulle kunna lämna ur bevissynpunkt mera värdefulla upplysningar.
Söderholm hade jämväl hört omtalas, att klaganden fällt yttrandet ”om
något händer på natten när man kör bil, släcker man bara lyktorna och
kör sin väg”. Vem som uppgivit detta kunde Söderholm nu icke erinra sig.
Med anledning av vad som förekommit i ärendet hade Söderholm ansett
tillräckliga skäl för anställande av åtal föreligga, och hade stämning å
klaganden utfärdats. Söderholm hade icke fått kännedom om ifrågavarande
trafikolycka förrän han mottagit Wendts rapport. Han hade icke någon
kännedom om tidpunkten, då Ebbe Nilsson och Henrik Nilsson hörts av
Wendt. Han hade icke ansett det nödvändigt att själv höra bröderna Nilsson.
Antalet brottmålsutredningar i distriktet gjorde, att landsfiskalen personligen
icke kunde deltaga i alla utredningar. Han hade icke haft anledning
att ifrågasätta riktigheten av Wendts rapport. Wendt, som vore ordinarie
fjärdingsman, hade gjort sig känd som en duglig och pålitlig polisman,
åt vilken Söderholm ansåge sig kunna anförtro ett sådant uppdrag
som att höra bröderna Nilsson i förevarande sak. Söderholm hade erhållit
kännedom om bröderna Nilssons uppgifter genom den av Wendt i maj
1938 översända polisrapporten. Wendt hade själv begärt att återfå den
första rapporten och Söderholm hade icke funnit något egendomligt häri.
Den först upprättade rapporten funnes icke bland Söderholms handlingar
och han hade icke något minne av att Wendt återsänt densamma.

Rörande anledningen till dröjsmålet med klagandens hörande anförde
Söderholm, att han i det längsta hoppats att kunna framskaffa ytterligare
bevisning mot klaganden innan denne hördes. Då påkörningen inträffat

145

en kväll, då mycket folk varit i rörelse, hade han icke ansett det uteslutet,
att ytterligare bevisning skulle kunna förebringas. Att Söderholm icke
hört Emmy Karlsson vid polisförhör hade berott på att han varit övertygad
om och räknat med, att hon endast skulle bekräfta riktigheten av
klagandens uppgifter. När klaganden gjort framställning om inkallande av
vittnen, hade Söderholm anmodat klaganden att i god tid före nästa rättegångstillfälle
lämna uppgift å vittnena och vad de skulle höras om. Varken
klaganden eller hans ombud hade emellertid låtit höra av sig. Söderholm
ville framhålla, att han i åklagarmål brukade inkalla även av motparten
åberopade personer, när framställning därom gjordes, varför nu ifrågavarande
underlåtenhet icke skett i avsikt att försvåra utförandet av klagandens
talan. I allmänhet brukade Söderholm icke inkalla vittnen till första
rättegångstillfället, ett förfarande som enligt Söderholms förmenande vore
mycket vanligt bland åklagarna. Söderholm vitsordade riktigheten av det
av Gisel-Ekdahl utfärdade intyget, men förklarade, att han vid tiden ifråga
icke fattat definitivt beslut i åtalsfrågan. Slutligen upplyste Söderholm, att
han hade hört uppgivas, att klaganden av Försäkringsaktiebolaget Malmö
erhållit ersättning för kostnader i ifrågavarande mål.

Vid förhör med Wendt uppgav denne följande: Han hade erhållit kännedom
om olyckan först den 6 december 1937, då han läst någon av Hälsingborgs
tidningar. Han hade samma dag begivit sig till Petterssons bostad
och frågat honom, om han ej skulle anmäla saken. Pettersson hade då svarat:
”Det är väl inte lönt, det finns ju inga vittnen som sett det.” Wendt
hade emellertid förhört Pettersson och därvid gjort anteckningar. Wendt
hade påpekat, att i tidningen stått att påkörningen ägt rum vid Hyllinge
Nygård, vartill Pettersson genmält: ”Ja det är mycket möjligt att jag sade
det igår till Norrman, men jag var icke riktigt klar i huvudet, men mitt
minne har klarnat, så det är som jag nu har sagt.” Den 9 december hade
Wendt skickat sin rapport till Söderholm. När denne den 16 december kommit
på inspektion, hade de talat om ärendet. Söderholm hade frågat, om
det ej funnes några vittnen, och hade Wendt då förklarat, att Pettersson
icke kunde angiva några sådana. Emellertid hade Söderholm anmodat
Wendt att söka anskaffa utredning om olyckan. Wendt hade också hört
sig för bland dem, som besökte Folkets hus, om de icke sett någonting.
Någon av dagarna efter Söderholms inspektion hade Wendt frågat bland
andra Ebbe Nilsson, men denne hade förnekat, att han visste något. Troligen
den 8 februari 1938 hade Wendt träffat Petterssons hustru, som
sagt att bröderna Nilssons mor talat om för henne, att en av sönerna
hade reda på något om olyckan. Wendt hade då hört hustru Nilsson,
som uppgivit att det var sonen Ebbe, som kunde lämna vissa upplysningar
angående olyckan. Någon dag senare eller möjligen samma dag hade han

10 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättelsc till 1940 års riksdag.

146

förhört Ebbe Nilsson, som avgivit den berättelse, som funnes intagen i
polisrapporten. Då Wendt förebrått honom, att han icke tidigare talat om
vad han visste, hade han svurit till och yttrat något om att man ”ville
ju helst slippa att ha med sådant att göra”. Ebbe Nilsson hade även omtalat,
att brodern Henrik varit närvarande vid olyckstillfället. Henrik Nilsson
hade emellertid icke kunnat anträffas samma dag, men han hade hörts
påföljande lördag, varvid han avgivit den berättelse, som intagits i polisrapporten.
Wendt hade fått den uppfattningen, att båda bröderna Nilsson
voro mera säkra på att det varit klaganden, som fört bilen vid ifrågavarande
tillfälle, än de ville tala om. Någon av bröderna Nilsson, han kunde
ej uppgiva vilken av dem, hade yttrat: ”Man vågar ju inte säga så mycket,
man kan ju lätt få på skallen när man kommer ut.” Wendt hade därefter
försökt få tag i flera vittnen men icke lyckats därmed. Han hade även
frågat Pettersson, om icke minnet klarnat ytterligare. Då någon vidare
utredning tydligen icke stått att vinna, hade han ringt till landsfiskalskontoret
och talat med biträdande landsfiskalen Knut Sjöström. Wendt
hade omtalat, att han fått tag på ett par vittnen, samt anhållit, att den
tidigare insända rapporten måtte återställas, så att han kunde få med
samtliga hörda personers berättelser i en rapport. Han hade därefter fått
tillbaka den första rapporten, varefter han upprättat och till Söderholm
insänt den rapport, som ingivits till häradsrätten i målet mot klaganden.
Rapporten hade översänts någon gång i maj månad 1938. Den hade liksom
den tidigare rapporten varit dagtecknad den 6 december 1937. Han
hade icke närmare tänkt på dateringen och hade icke under några förhållanden
haft någon avsikt att söka vilseleda med dateringen. Att den senare rapporten
erhållit samma datering som den förra hade berott på ett rent förbiseende.
Sedan Wendt i maj 1938 översänt rapport till Söderholm, hade
han icke vidtagit någon åtgärd i saken.

Därefter anställdes av t. f. landsfogden G. Ahlbeck förhör med Ebbe
Nilsson och Henrik Nilsson.

Vid detta förhör berättade Ebbe Nilsson följande: Han visste icke bestämt
vilken dag han blivit hörd av Wendt i anledning av kollisionsolyckan.
Förhöret hade emellertid ägt rum i slutet av januari eller början av
februari 1938. Han hade blivit hörd av Wendt endast vid detta tillfälle.
Det vore möjligt att förhöret, såsom Wendt uppgivit, hållits den 8 februari.
Säkerligen hade det icke varit senare. Under tiden från och med den 5
december 1937 till och med den dag polisförhöret ägt rum hade han icke
talat med Pettersson. Vid förhöret hade Ebbe Nilsson själv fått berätta
vad han kände till. Wendt hade icke omtalat vad Pettersson uppgivit i
saken. Han kunde nu så långt efter sagda förhör icke erinra sig, att han
därvid fällt de av Wendt uppgivna yttrandena, att man ”ville ju helst
slippa att ha med sådant att göra” och ”man vågar ju inte säga så mycket,

147

man kan ju lätt få på skallen, när man kommer ut”. Emellertid trodde
han icke, att han yttrat något sådant.

Henrik Nilsson uppgav: Vilken dag han blivit hörd av Wendt angående
ifrågavarande bilolycka visste han icke. Det vore dock uteslutet, att förhöret
hållits dagen efter det olyckan inträffat, ty förhöret hade ägt
rum någon dag efter det Wendt hört Ebbe Nilsson. Vid detta tillfälle hade
Henrik Nilsson icke varit hemma. Vid hemkomsten hade Henrik Nilsson
fått veta, att Wendt hört hans broder och skulle komma tillbaka för att
höra Henrik Nilsson också. Wendt hade endast förhört honom vid ett tillfälle.
Att det i häradsrättens dombok blivit antecknat, att han blivit hörd
dagen efter olyckan, måste hava berott på att han missuppfattat domaren.
Han hade nämligen aldrig tidigare uppträtt inför domstol och därför
varit nervös. Han hade icke talat med Pettersson under tiden från det
olyckan inträffat till dess förhöret ägt rum. Vid detta hade han icke haft
kännedom om vad Pettersson uppgivit om olyckan, och han hade självständigt
fått omtala vad han kände till i saken. — Han kunde icke erinra sig
men trodde icke, att han fällt yttrandet ”man vågar ju inte säga så mycket,
man kan ju lätt få på skallen, när man kommer ut”.

Ytterligare hörd i ärendet anförde Wendt följande: Han mindes, att
Söderholm vid ett besök hos honom sagt, att rapporten inkommit till landsfiskalskontoret,
och att Söderholm uppmanat honom att genom förnyade
undersökningar försöka utröna, vem som framfört den bil, som påkört Pettersson.
Ehuru han trott sig minnas, att detta samtal förts vid Söderholms
inventering hos honom den 16 december 1937, ville han dock icke bestämt
vidhålla denna uppgift. Det kunde vara möjligt, att Söderholm besökt honom
några dagar senare i annat ärende. Han hade visserligen antecknat i
sitt diarium, att han avsänt rapporten den 9 december, men då han själv
varit angelägen försöka utröna bilistens namn, hade han måhända uppskjutit
avsändandet av rapporten några dagar. Han trodde emellertid, att
avsändandet skett före ovannämnda inspektion. I slutet av januari eller i
början av februari 1938 hade han i telefon talat med biträdande landsfiskalen
Sjöström om ärendet och sagt, att han troligen kunde skaffa åsyna
vittnen till händelsen. Han trodde, att han då begärt få tillbaka den avgivna
rapporten. Han hade hört flera personer, som efter dansens slut
uppehållit sig utanför Folkets hus i Hyllinge, men de flesta hade icke sett
något och någon hade sagt sig icke våga lämna några upplysningar. Arbetet
med att uppsöka det stora antal personer, som sedermera hörts av
honom, hade tagit ganska avsevärd tid. Möjligen hade han först sedan
han hört bröderna Nilsson och han förmärkt, att han icke kunde anskaffa
ytterligare bevisning i ärendet, begärt att återfå den först inlämnade rapporten,
vilken i så fall tillställts honom omedelbart efter hans begäran.

1 varje fall hade återsändandet av den först avgivna rapporten icke fördröjt

148

ärendet. Han kunde icke närmare angiva tiden för den nya rapportens
insändande till landsfiskalen, men efter den plats den nya rapporten erhållit
i rapportsamlingen kunde han precisera tiden för rapportens uppsättande
till dagarna mellan den 18 och den 25 maj 1938.

Anmodad att inkomma med närmare uppgift om tidpunkten för telefonsamtalet
med Sjöström angående återsändandet av den först upprättade
rapporten uppgav Wendt, att han numera icke kunde minnas exakta tiden
härför. Efter det Wendt hört bröderna Nilsson och dessa låtit påskina,
att det varit flera personer närvarande vid Furubrovägen, då de därstädes
före olyckan sammanträffat med Pettersson, men att de icke kände dessa
personer, hade Wendt sökt få reda på flera vittnen genom att utfråga personer,
som kunde tänkas hava besökt Folkets hus, men ingen hade kunnat
lämna någon upplysning. Wendt hade sedan uppsatt anslag å en anslagstavla
i Hyllinge och uppmanat eventuella vittnen att anmäla sig, men
några vittnen hade icke avhörts. Enär Wendt tvivlat på att bröderna
Nilssons vittnesmål vore bevis nog, hade han ansett sig böra göra vad han
kunde för att möjligen anskaffa flera vittnen. Det hade dragit ut på tiden
därmed och det torde därför vara möjligt, att det ej var förrän i maj månad
1938, som han talat med Sjöström om rapporten.

I en till landsfogden i Kristianstads län avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

Vad till en början angår Wendt så är i ärendet upplyst, att han den
6 december 1937 rörande ifrågavarande påkörning hållit förhör med Pettersson
samt därpå till vederbörande distriktsåklagare, Söderholm, insänt
en nämnda dag dagtecknad rapport i saken. Sedan det kommit till Wendts
kännedom, att bröderna Ebbe Nilsson och Henrik Nilsson skulle kunna
lämna upplysningar av betydelse för sakens utredning, har Wendt troligen
den 8 eller den 9 februari 1938 förhört Ebbe Nilsson och några dagar
senare Henrik Nilsson. Bröderna Nilsson hava därvid båda lämnat sådana
uppgifter, att klaganden med skäl kunde misstänkas hava vid tillfället
ifråga med sin bil påkört Pettersson samt därefter med bilens lyktor släckta
avlägsnat sig från olycksplatsen. Vad bröderna Nilsson uppgivit i saken
har Wendt icke förrän i mitten av maj månad 1938 meddelat sin förman,
landsfiskalen. Detta långa dröjsmål är desto mera anmärkningsvärt, som
Wendt efter den första rapportens avlämnande anmodats att söka anskaffa
ytterligare utredning. Då vid tiden för bröderna Nilssons hörande
redan två månader förflutit från det Pettersson påkörts, hade Wendt bort
vara särskilt angelägen att så skyndsamt som möjligt meddela Söderholm
de synnerligen viktiga upplysningar, som bröderna Nilsson lämnat. Wendt

149

borde hava insett, att möjligheterna att bringa full klarhet rörande händelsen
ifråga starkt minskades allt efter som tiden gick utan att åklagaren
underrättades. Vad Wendt anfört till ursäkt för sin underlåtenhet att
omedelbart efter förhöret med bröderna Nilsson däröver upprätta rapport
och insända denna till Söderholm synes icke förtjäna avseende. Jag anser,
att Wendt genom ovan anmärkta dröjsmål gjort sig skyldig till sådan försummelse
i sin tjänst, att densamma icke bör undgå beivran.

Vidkommande därefter Söderholm finner jag ej heller hans handläggning
av ärendet kunna lämnas utan anmärkning. Wendts rapport angående
förhören med bröderna Nilsson har kommit Söderholm tillhanda någon av
de närmaste dagarna efter den 17 maj 1938. På grund av rapportens innehåll
kunde klaganden starkt misstänkas vara den person, som med bil
påkört och skadat Pettersson. Med hänsyn härtill synes det uppenbart, att
klaganden bort höras i saken så skyndsamt som omständigheterna medgivit.
Dröjsmål härmed ävensom med den ytterligare utredning, som kunde
befinnas erforderlig, minskade givetvis utsikterna att få visshet om, huruvida
klaganden gjort sig skyldig till de förseelser, för vilka han misstänktes.
Trots detta har emellertid Söderholm icke förrän den 21 september 1938
vidtagit åtgärd för klagandens hörande. Det vill synas som om ärendet
fallit i glömska, enär nyssnämnda åtgärd vidtagits först dagen efter det kontorschefen
Gisel-Ekdahl gjort förfrågan, om åtal kunde väntas. Söderholm
har förklarat, att han icke ansett ärendet brådskande. Denna Söderholms
uppfattning synes mig högst egendomlig i betraktande av att vid
rapportens insändande till Söderholm nära ett halvt år hunnit förflyta från
tiden för trafikolyckan.

Sedan klaganden blivit hörd i saken av polismyndigheten i Hälsingborg
och därvid förnekat all kännedom om påkörningen, har Söderholm erhållit
rapport härom den 1 oktober 1938. Ehuru Söderholm av denna
rapport kunnat finna, att klaganden enligt egen uppgift natten till den
5 december 1937 färdats med sin bil från Dalbolunds tivoli till Hyllinge
och därvid såsom passagerare medhaft Emmy Karlsson, har Söderholm
icke aktat nödigt att höra henne om vad hon hade sig bekant i saken.
Förhör med Emmy Karlsson hade varit så mycket mera påkallat som
Söderholm funnit det tveksamt, huruvida åtal mot klaganden skulle anställas.

På grund av det ovan sagda och då vad Söderholm till sitt försvar andragit
beträffande dröjsmålet med klagandens hörande och underlåtenheten
att höra Emmy Karlsson icke kan lända honom till ursäkt, finner
jag Söderholm i dessa avseenden hava gjort sig skyldig till försummelse
av beskaffenhet att böra beivras.

Jag uppdrog därför åt landsfogden att vid vederbörlig domstol i laga

150

ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Söderholm och Wendt för tjänstefel
i ovan anmärkta hänseenden. Tillfälle borde beredas klaganden att i
målet föra talan.

Landsfogden ställde därefter Söderholm och Wendt under åtal vid
Södra Åsbo och Bjäre domsagas häradsrätt. Klaganden förde mot dem
skadeståndstalan. I målet uppgav Wendt, med beklagande av att han tidigare
lämnat felaktiga uppgifter, att de av honom hållna förhören med
Ebbe Nilsson och Henrik Nilsson ägt rum i slutet av april 1938 eller avsevärt
senare än vad han och bröderna Nilsson före åtalets anhängiggörande
uppgivit. Rörande denna fråga hördes bröderna Nilsson och ett flertal
andra personer såsom vittnen i målet, och gåvo vittnesmålen stöd åt
Wendts senast lämnade uppgifter. På grund härav frånträdde landsfogden,
efter samråd med mig, åtalet såvitt det avsåg Wendt.

I utslag den 20 december 1929 yttrade häradsrätten, som lät bero vid
återkallelsen av den mot Wendt förda ansvarstalan, följande.

Vidkommande den mot Söderholm förda talan om ansvar för tjänstefel
funne väl häradsrätten dels att Söderholm, som någon dag i senare hälften
av maj 1938 från WTendt mottagit rapport rörande de av Wendt hållna
förhören med Ebbe Nilsson och Henrik Nilsson, bort tidigare än som skett,
eller den 21 påföljande september, hava vidtagit åtgärd för att få till stånd
polisförhör med klaganden, dels ock att Söderholm, efter det han mottagit
rapport rörande polisförhöret med klaganden, vid vilket denne uppgivit
att Emmy Karlsson deltagit i den bilfärd som förhöret gällt, bort hava
föranstaltat om polisförhör jämväl med Emmy Karlsson; men enär utredningen
finge anses giva vid handen, att Söderholms underlåtenhet i dessa
hänseenden varit utan betydelse beträffande målet mot klaganden samt att
ej heller eljest skada därigenom uppkommit, alltså och med hänsyn till
omständigheterna i övrigt funne häradsrätten vad mot Söderholm förekommit
skäligen icke böra föranleda ansvar, och lämnade häradsrätten förty
förevarande talan utan bifall.

Av klaganden framställda ersättningsyrkanden blevo av häradsrätten
ogillade.

151

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal.

För nedbringande av tryckningskostnaderna för berättelsen har jag, i
likhet med vad tidigare skett, under denna avdelning intagit redogörelse
för allenast ett mindre antal under år 1939 behandlade ärenden.

1. Fråga huruvida domare sökt på ett obehörigt sätt påverka
part att återtaga ett framställt yrkande.

Den 11 oktober 1938 handlades inför Åkers och Selebo tingslags häradsrätt
under ordförandeskap av häradshövdingen H. Kylander ett mål mellan
ett par äkta makar, i vilket mål dels mannen under påstående att hustrun
vore hemfallen åt missbruk av rusgivande medel yrkat dom å äktenskapsskillnad
och dels hustrun under åberopande av djup och varaktig söndring
mellan henne och mannen yrkat dom å hemskillnad. Makarna inställde
sig personligen åtföljda av rättegångsbiträden, för mannen advokaten
Hans Ihre och för hustrun advokaten Einar van de Veide. Större delen av
målets handläggning ägde rum inom lyckta dörrar. Hustrun, som bestred
mannens talan, yrkade tillika förpliktande för mannen att under hemskillnadstiden
till henne utgiva underhållsbidrag med 200 kronor i månaden.
Mannen bestred hustruns yrkanden. Makarna lämnade personligen redogörelser
för de förhållanden, som av dem åberopades till stöd för de olika
yrkandena och bestridandena i målet. Å ömse sidor ingåvos läkarutlåtanden
och vittnesintyg. Vittnesförhör förekom icke. Under förmälan att hustruns
anspråk på underhållsbidrag endast hade avseende å hemskillnadstiden
men däremot icke i något fall å tiden efter meddelandet av en blivande äktenskapsskillnadsdom
överlämnade van de Veide målet till rättens avgörande.
Ihre däremot förklarade, att han för avhörande av vittnen samt förebringande
av ytterligare utredning begärde uppskov i målet. I anledning
härav yrkade van de Veide att, därest uppskov beviljades, rätten måtte
meddela interimistiskt beslut om underhållsbidrag till hustrun. Enligt senare
på dagen meddelat beslut uppsköt häradsrätten målet att åter förekomma
den 8 november samt förpliktade mannen, jämlikt 15 kap. 11 §
giftermålsbalken, att utgiva underhållsbidrag till hustrun med 125 kronor
i månaden från den 11 oktober 1938 till dess laga kraft ägande utslag
1''örelåge.

I en den 21 november 1938 hit ingiven klagoskrift sade sig Ihre vilja
fästa J. 0:s uppmärksamhet på vissa förhållanden, som berördes i en klagoskriften
bilagd, av van de Veide och Ihre under edlig förpliktelse avgiven
redogörelse för handläggningen av ovannämnda mål i vissa delar, vilken
redogörelse dagtecknats den 14 oktober 1938.

152

Denna redogörelse innehöll bland annat följande.

Sedan under målets behandling den 11 oktober 1938 Ihre förklarat sig
skola begära uppskov för ytterligare utredning, hade Kylander såsom rättens
ordförande hänvänt sig direkt till mannen samt frågat, huruvida det
vore hans avsikt att ingå nytt äktenskap. Sedan denna fråga besvarats
nekande, hade Kylander föreslagit, att mannen skulle avstå från sitt yrkande
om äktenskapsskillnad. Härtill hade Ihre genmält, att han med hänsyn
till de ekonomiska konsekvenserna av en hemskillnadsdom icke
funne anledning ändra de från mannens sida i målet framställda yrkandena.
Kylander hade då förklarat, att han icke önskat Ihres besked i
saken utan med frågan hänvänt sig till mannen personligen. På Ihres invändning
att frågan berörde en rent juridisk angelägenhet, vars räckvidd
mannen icke kunde överblicka, hade Kylander vidhållit, att han påfordrade
mannens personliga ståndpunktstagande och besked. På detta hade mannen
svarat, att han hänvisade till sin advokat. Kylander hade emellertid
icke låtit sig därmed nöja. Han hade yttrat till mannen, att den omständigheten
att han anlitat advokat icke innebure avhändandet av rätten att själv
besluta i saken. Mannen hade genmält, att han icke förstode innebörden
av Kylanders förslag samt att han, då han anställt särskild advokat
såsom biträde, åt denne överläte att besluta i saken. Härtill hade Kylander
genmält: ”Ni är ju icke under förmyndare för det Ni har anlitat advokat.
Då Ni är här personligen, så skall Ni svara själv.” Därefter hade Kylander
förständigat mannen att träda innanför skranket och fram till hans högra
sida. Under några minuter hade han sökt för mannen klargöra, varför han
ansåge att mannen borde återtaga sitt yrkande om äktenskapsskillnad.
Mannen hade emellertid fortsatt att förklara, att han icke kunde bedöma
frågan, samt åter hänvisat till sin advokat. Mannen hade slutligen fått återtaga
sin plats vid sitt biträdes sida. Något ytterligare försök till påverkan
på mannen hade icke förekommit.

Sedan jag anmodat Kylander att avgiva yttrande i ärendet, anförde han
följande.

van de Veides förklaring, att hustrun icke i något fall hade anspråk på
underhållsbidrag efter äktenskapsskillnad, hade synts Kylander vara en
lämplig utgångspunkt för en överenskommelse. Han hade därför önskat
veta, om mannen hade något intresse i och för sig av omedelbar äktenskapsskillnad,
och hade tillfrågat honom därom. Det vore riktigt, att Kylander
i detta sammanhang framkastat, huruvida mannen hade för avsikt att ingå
nytt äktenskap. Sistnämnda fråga hade av honom besvarats nekande. Ihre
hade infallit, att han icke hade anledning ändra de från mannens sida i målet
framställda yrkandena. Kylander hade då påpekat, att han hänvänt sig
till mannen, icke till advokaten. Ihre hade riktat en uppmaning till mannen

153

att icke svara utan hänvisa till sin advokat. Sålunda sufflerad hade mannen
hänvisat till sin advokat. Kylander hade icke fäst sig därvid utan ånyo
försökt komma till tals med mannen. Ihre hade åter sufflerat. Kylander hade
då vänt sig till Ihre, och hade dem emellan växlats några repliker. Han
kunde icke erinra sig den ordagranna lydelsen av dessa. Då han talat till
advokaten och icke till parten, kunde emellertid advokaternas berättelse
icke vara riktig. Särskilt vore de inom citationstecken anförda meningarna
oriktigt återgivna. Något ”förständigande” (”skall”) för mannen att svara
liade ej förekommit. Ordet ”Ni” hade icke använts i detta sammanhang.
Protokollföraren sade sig vilja minnas, att Kylander yttrat ”man är väl
icke under förmyndare för det man anlitat advokat” och kunde alls icke
erinra sig den senare av de citerade meningarna. Överhuvud hade Kylander,
som sagt, vänt sig ifrån parten till advokaten. Till undvikande av missförstånd
hade han emellertid varit angelägen att få fram vad han från
början tänkt säga. För att icke ånyo bliva avbruten av advokaten med uppmaning
till parten att avklippa allt vidare resonemang hade Kylander bett
parten stiga fram till sig, vilket han gjort. Han hade sedan sökt klargöra,
varför han ansåg att mannen borde återtaga sitt yrkande om äktenskapsskillnad,
men också att han icke avsåg ett fristående återtagande utan ett
återtagande som ett led i en uppgörelse, som han ville ifrågasätta.

Hans framställning hade, anförde Kylander vidare i yttrandet, varit av
följande innehåll. Han hade börjat med att framhålla för mannen, att det
givetvis icke vore meningen att öva någon påtryckning på honom och att
han gärna finge överlåta åt sin advokat att bestämma. Kylander hade sagt,
att han tyckte sig hava förstått, att mannen icke hade något intresse av
att genast få äktenskapsskillnad, utan att det gällde en gynnsammare utgångspunkt
beträffande underhållsskyldigheten. Om då motparten förklarade
sig icke under några förhållanden göra anspråk på underhåll efter
äktenskapsskillnad, och kanske även vore villig närmare underhandla om
beloppet av underhåll under hemskillnadstiden, samt mannen funne det rimligt,
att han under en sålunda begränsad tid bidroge till hustruns underhåll,
kunde man tänka sig en uppgörelse på grundval av hemskillnad och
sålunda icke behöva fortsätta en upprivande och dyrbar process. Mannen
hade efter ett ögonblicks eftertanke yttrat, att han överlämnade åt sin advokat
att svara, varpå han återtagit sin plats. Kylander hade sedan vänt
sig till Ihre, som förklarade att mannen vidhöll sitt yrkande om äktenskapsskillnad
samt begäran om uppskov för bevisning. Då det i advokaternas
redogörelse hette: ”mannen fortsatte emellertid att förklara att han icke
kunde bedöma frågan samt hänvisade åter till sin advokat”, så finge man
lätt det intrycket att parten, såsom förut advokaten, velat avklippa varje
förlikningsförslag och avbrutit Kylander. Mannen hade icke avbrutit Kylander.
Det hade nu icke heller advokaten gjort. Vid nästa rättegångstillfälle

154

hade företetts skriftlig överenskommelse mellan parterna. Mannen hade
förbundit sig att återkalla sitt yrkande om äktenskapsskillnad och att medgiva
hustruns yrkande om hemskillnad, och skulle mannen under hemskillnadstiden
betala ett jämkat underhåll till hustrun. Då den träffade uppgörelsen
låge fullständigt i linje med vad Kylander åsyftat — om detaljer
hade ju aldrig blivit tal — vore det givetvis icke omöjligt utan troligt, att
mannen vid närmare eftertanke låtit sig påverka av Kylanders framställning.
Men det hade i så fall skett genom framställningens egen innebörd
och icke på grund av påtryckning från Kylanders sida.

Samtliga de vid målets handläggning den 11 oktober i rätten tjänstgörande
nämndemännen ävensom protokollföraren intygade, enligt påskrift
å Kylanders yttrande, att hans däri lämnade framställning fullständigt
överensstämde med deras uppfattning av vad som vid tillfället förekommit.

Sedan den av Ihre mot Kylander gjorda anmälan kommit till styrelsens
för Sveriges Advokatsamfund kännedom och styrelsen därpå haft tillgång
till handlingarna i ärendet, inkom styrelsen hit med en skrivelse, däri styrelsen,
under framhållande att anmälan syntes röra en fråga av allmän
räckvidd, anförde följande.

Enligt styrelsens mening vore främst förtjänt av uppmärksamhet, att
Kylander av allt att döma sökt hindra den ena partens advokat att inför
rätta bistå sin huvudman med råd och anvisningar, när det gällt för denne
att fatta ett för hans rättsliga ställning avgörande beslut. Bland advokaterna
såväl som hos de rättssökande torde icke mer än en mening råda
därom att en part, särskilt i mål som berörde hans personliga förhållanden,
i regel vore ur stånd att med erforderlig förtänksamhet bedöma följderna
av ett sådant beslut. Även om Kylanders handlingssätt föranletts av en
önskan att på ett ändamålsenligt sätt lösa en konflikt mellan parterna,
kunde det enligt styrelsens åsikt icke anses riktigt, att Kylander med undanskjutande
av parts advokat sökt övertala eller råda parten till en viss
handling, särskilt då det icke kunnat begäras av parten att han skulle kunna
omedelbart klargöra för sig verkningarna av ett beslut i ena eller andra
riktningen. I förevarande fall syntes Kylanders ingripande icke hava inskränkt
sig till att söka erhålla upplysningar om fakta, och icke heller hade
det varit fråga om att avvisa något av partsbiträdena på grund av olämpligt
uppträdande. Anledningen till detta styrelsens yttrande vore, att styrelsen
funne det önskvärt att förekommande missuppfattningar i angivet
avseende genom ett vägledande uttalande från J. O. undanröjdes. Särskilt
framträdde behovet därav med hänsyn till den föreslagna nya rättegångsbalkens
snara antagande. Av allt att döma komme nämligen det muntliga
förfarandet, så som det i detta förslag utformats, att ställa stora krav på
domarnas och advokaternas samverkan under sådana former, att den ene

155

icke ingrepe störande i den andres naturliga, genom lag och rättspraxis bestämda
arbetsområde.

I avgivna påminnelser anförde därefter Ihre följande.

Den redogörelse, som Kylander lämnat i sin förklaringsskrift, syntes i
stort sett överensstämma med de uppgifter, som återfunnes i van de Veides
och Ihres den 14 oktober 1938 dagtecknade framställning. De avvikelser,
som förekomme, framstode vid en närmare granskning såsom endast av periferisk
natur. Ihre förmenade emellertid, att större avseende borde fästas
vid van de Veides och Ihres återgivande av de faktiska omständigheterna
vid rättegångstillfället den 11 oktober 1938. Till stöd för denna sin åsikt
ville Ihre bland annat framhålla, att van de Veide och han under återresan
från Strängnäs i detalj genomgått vad som vid rättegångstillfället förekommit
och hur orden fallit. I anslutning därtill hade Ihre påföljande dag uppsatt
utkast till den redogörelse, som sedan dagtecknats den 14 oktober.
Kylander syntes däremot knappast haft anledning att tidigare än den 22
november sysselsätta sig med de förhållanden, som i förevarande ärende
berördes. Protokollet från den 11 oktober lämnade i varje fall icke någon
antydan om motsatsen. Trots avfattningen av Kylanders förklaringsskrift
kunde man utan svårighet ur densamma utläsa ett klart bekräftande av
van de Veides och Ihres uppgifter. Kylander hade i förklaringen yttrat:
”Det är riktigt, att jag i detta sammanhang framkastade, huruvida han
hade för avsikt att ingå nytt äktenskap. Sistnämnda fråga besvarades av
mannen nekande. Advokaten Ihre inföll, att han icke hade anledning ändra
de från mannens sida i målet framställda yrkandena.” Ihres förklaring —
av Kylander betecknad närmast såsom ett inpass från en utomstående i en
diskussion mellan Kylander och ena parten — kunde ej gärna vara föranledd
av annat än förslaget från Kylanders sida, att mannen skulle avstå
från sitt yrkande om äktenskapsskillnad. Kylander medgåve därefter, att
han påpekat att han ”hänvänt sig till mannen, icke till advokaten”. Detta
medgivande syntes betydelsefullt, då därigenom — låt vara indirekt —
måste anses fastslaget, att Kylander vid tillfället ifråga förvägrat mannen att
för besvarande av en fråga av rent juridisk innebörd begagna sig av det
anlitade juridiska biträdets tjänster. Ihre kunde icke annat än finna dylik
åtgärd synnerligen anmärkningsvärd, då densamma innebure, att rättens
ordförande under viss del av rättegången fråntoge part den honom lagligen
tillerkända rätten att icke endast vara åtföljd utan jämväl biträdd av annan
person. Det vore riktigt, att Ihre vid två tillfällen uppmanat mannen att
hänvisa till Ihre. Att Ihre enligt Kylanders och Ihres samstämmande uppgifter
på detta sätt ”sufflerat” sin huvudman tydde på, att Kylander upprepade
gånger med förbigående av Ihre vänt sig direkt till parten. Även om,
såsom Kylander sökte göra gällande, uppmaningarna i stor utsträckning

156

skulle hava riktats icke till mannen utan till Ihre, kunde Ihre dock icke finna
detta i princip föranleda ett annat bedömande av hans handlingssätt. Det
vore icke med verkliga förhållandet överensstämmande, att Kylander —
såsom han i sitt yttrande uppgivit — börjat sin framställning till mannen
med att för honom framhålla, att det givetvis icke vore meningen att öva
någon påtryckning på honom och att han gärna finge överlåta åt sin advokat
att bestämma. Kylander hade för övrigt ganska snart blivit avbruten
av mannen, som förklarade att han icke kunde bedöma frågan utan hänvisade
till sin advokat. Ihre vidhölle på det bestämdaste, att Kylander sökt
förmå mannen att återtaga sitt yrkande om äktenskapsskillnad samt att
mannen gjort berörda hänvisning till Ihre. Såvitt Ihre kunde förstå, torde
det icke tillkomma en rättens ordförande att beordra part träda innanför
skranket och där delgiva honom sina synpunkter på den pågående rättegången
och än mindre att i arrogant ton söka hindra partens advokat att
på sätt som varit dennes yrkesplikt biträda sin huvudman. Av viss vikt
syntes vidare vara att framhålla, att varken van de Veide eller Ihre uppfattat
Kylanders hänvändelse till mannen som ett försök att åvägabringa
förlikning i målet. Kylander hade endast sökt övertyga mannen, att han
borde frånträda sitt yrkande om äktenskapsskillnad. Hade Kylander umgåtts
med en önskan att förlika parterna, borde han väl för övrigt hava
gjort en direkt hänvändelse till parternas juridiska ombud. Slutligen ville
Ihre nämna, att anledningen till att mannen vid påföljande rättegångstillfälle
återtagit sitt yrkande om äktenskapsskillnad vore att söka i innehållet
av häradsrättens beslut om interimistiskt underhållsbidrag. Hade detta beslut
gått i annan riktning än vad nu var fallet, hade mannen med all säkerhet
vidhållit sitt yrkande om äktenskapsskillnad.

Av handlingarna i ärendet synes framgå, att Kylander vid rättegångstillfället
den 11 oktober 1938 sökt övertala eller råda den manliga parten uti
ifrågavarande mål att avstå från yrkandet om äktenskapsskillnad. Sedan
mannens advokat, Ihre, därvid förklarat, att han icke funne anledning ändra
de av mannen i målet framställda yrkandena, samt mannen själv på
förnyad fråga av Kylander hänvisat till Ihre, har Kylander icke låtit sig
därmed nöja utan för att ostörd av Ihre kunna komma till tals med mannen
kallat fram honom till sig vid dombordet. Därefter har han fortsatt
sina försök att påverka mannen i syfte att få honom att återtaga sitt berörda
yrkande, vilka försök emellertid icke heller nu ledde till annat resultat
än att mannen hänvisade till Ihre, som hade att å mannens vägnar taga
ställning till Kylanders förslag.

För ett måls utredning är det givetvis ofta av största värde, att part

157

personligen får redogöra för de faktiska omständigheterna av betydelse i
målet utan att därvid så att säga få orden lagda i sin mun av rättegångsbiträde!.
I förevarande fall har det däremot, såsom av det ovanstående framgår,
varit fråga om något helt annat än en sådan redogörelse för faktiska
omständigheter, nämligen ett ställningstagande till ett förslag om avstående
från ett framställt yrkande d. v. s. företagande av en rättegångshandling.
I sådant fall äger domaren icke påfordra, att parten personligen skall taga
ställning och ännu mycket mindre att han skall göra det utan att därvid erhålla
råd och anvisningar av sin advokat, som ofta torde äga långt större förutsättningar
än parten själv att bedöma följderna av en ifrågasatt rättegångshandling.
Såsom advokatsamfundets styrelse framhållit kan det icke anses
riktigt, att rättens ordförande med undanskjutande av partens advokat söker
övertala eller råda parten till en viss handling, särskilt då det icke skäligen
kan begäras av parten att han omedelbart skall kunna klargöra för
sig verkningarna av ett beslut i ena eller andra riktningen.

Med hänsyn till det ovan sagda finner jag att Kylander i förevarande fall
icke borde, på sätt som skett, hava sökt påverka Ihres huvudman att avstå
från sitt yrkande om äktenskapsskillnad. Jag betvivlar emellertid icke, att
Kylander handlat i bästa avsikt, nämligen att åstadkomma en för båda
parterna godtagbar lösning.

Med dessa uttalanden, som jag upptog i en till Kylander avlåten skrivelse,
var ärendet av mig slutbehandlat.

2. Olämpligt yttrande av domare i sammanhang med vittnesförhör.

Den 23 februari 1939 fästes min uppmärksamhet på en i tidningen
''''Skånska Dagbladet” för den 21 i samma månad intagen notis under överrubrik:
”Reprimand av domaren för anmälan” och med underrubrik: ”Rattfylleristen
slapp undan med böter.”

Tidningsnotisen var av följande lydelse:

”Inför Trelleborgs rådhusrätt stod på måndagen en smedmästare, Janne
Teodor Olsson, V. Tomarp, tilltalad för fylleri vid ratten. Den vidtagna
blodundersökningen hade visat en alkoholmängd av 2,77 promille, vilket
onekligen tyder på en ganska höggradig berusning, och svar. erkände också
själv en ganska försvarlig spritkonsumtion. Svar. hade vid ett tillfälle i
januari efter diverse krogbesök i Trelleborg på hemvägen kört i diket på
Tomarpsvägen efter att först ha gjort visit på en åker med bilen. En person,
som med motorcykel passerat platsen, hade gjort anmälan om förhållandet
för en poliskonstapel i Trelleborg med ty åtföljande konsekvenser för bilföraren.
Motorcyklisten var nu instämd som vittne och fick finna sig i en
ganska skarp reprimand från borgmästaren, som menade på att ’det måste

158

vara en ganska egendomlig mentalitetsförändring hos folk nu för tiden.
Här blir en person ombedd att hjälpa, och så far han iväg och anmäler för
polisen. Det finns något som heter gentleman’. Vittnet tog emellertid reprimanden
med upphöjt lugn och avgav sin förklaring. Han påpekade, att
han slutit sig till att föraren var berusad av de vingliga hjulspåren och av
att denne, som han inte känt, haft en vinglig gång. En poliskonstapel, som
hördes som vittne, förklarade också att svar. varit synnerligen berusad.
Svar. erkände vad som lades honom till last men anförde som förmildrande
omständigheter, att han innehaft körkort i 18 år utan att få det minsta åtal
på halsen och förklarade vidare, att han aldrig tidigare fört bil i så berusat
tillstånd. Han berättade att han var synnerligen nervös och tagit händelsen
med stämningen så hårt, att han avvecklat och sålt hela sin rörelse.
Åklagaren yrkade emellertid urbota bestraffning. I senare meddelat utslag
ådömdes svar. 75 dagsböter å 2 kr.”

Tidningen ”Trelleborgs Allehanda” för den 21 februari 1939 innehöll
angående handläggningen av ifrågavarande rattfyllerimål bland annat följande
uppgift:

”Anmälaren hördes nu som vittne. Innan denne förhördes uttryckte domaren,
borgmästare Alvin Wirgin, sin förvåning över ’hur svenska folket
förändrats’. ’Dessa två människor ber honom om hjälp, och så far han direkt
till stan och anger dem!’ Vittnet teg. Sedan förklarade han, att han
sett på spåren att föraren inte varit nykter och att denne gått ostadigt efter
bilhaveriet.”

Sedan jag i anledning av uppgiften i förstnämnda tidningsnotis, att ett
i målet avhört vittne fått en reprimand för det han anmält saken för polisen,
anmodat borgmästaren Wirgin att till mig inkomma med yttrande, anförde
Wirgin följande.

Uppgifterna i tidningsnotisen vore icke sanningsenliga. Densammas tendens
vore uppenbart missvisande, vilket exempelvis bäst framginge därav,
att svaranden enligt rådhusrättens protokoll inför rådhusrätten bestämt
uppgivit, att ”det aldrig förut hänt, att han varit på minsta vis spritpåverkad,
då han kört bil”. Detta återgåves i artikeln med de förvanskade
orden: ”att han aldrig tidigare fört bil i så berusat tillstånd.” Reflexionerna
gjorde sig själva. Wirgin hade vid tillfället ifråga icke smädat något vittne
och hade icke i någon mån frångått en lugn och sansad handläggning. Rätta
förhållandet vore, att han under uppläsningen av polisrapporten till sin
oförställda förvåning funnit att en angiven person, som direkt anmodats
hjälpa, icke blott vägrat sin hjälp utan fastmera, trots att han hunnit halvvägs
mot sin hemort på väg från Trelleborg, omedelbart vänt åter dit enbart
för att göra polisanmälan. Då Wirgin under en mera än 30-årig juristbana
aldrig varit med om något dylikt, hade han rent spontant och med

159

huvudet halvt vänt mot åklagaren på sin högra sida yttrat ungefärligen
(Wirgin kunde naturligen icke, då yttrandet ej varit på något sätt överlagt,
erinra sig exakta ordalydelsen): ”Det måste vara en ändrad mentalitet nu
för tiden. Dessa två människor bedja om hjälp, och så far han direkt till
staden och anger dem.” Uttrycken hade, som sagt, fällts i rent spontan
förvåning och såsom en reflexion, uttalad i närmast bedrövad ton och icke
riktad till någon. Något i och för sig märkvärdigt låge ju icke häri, då för
eu genomgående handläggning en domare mycket ofta gjorde sina reflexioner
över det material, som skildrades i en stämning, en rapport eller en
skrift. Någon avvikelse från normal handläggning hade icke förekommit.
När vittnet sedermera hördes — efter det att svaranden på Wirgins anmodan
tagit tillbaka först gjort jäv mot vittnet såsom angivare — hade icke
det minsta klander yttrats från Wirgins sida i någon del mot vittnet, utan
hade vittnesförhöret försiggått på vanligt sätt och i bästa samförstånd
mellan domare och vittne. Om — mot förmodan — den åberopade tidningsartikeln
icke tillkommit i rent trakasseringssyfte, hade den okände
författaren tydligen alldeles missförstått innebörden i Wirgins yttrande.
Han hade då utgått från att en opartisk domare skulle vilja avsiktligt ”göra
någon illa”, då denne samme domare endast fällt en vemodig reflexion i
allmänna ordalag över ”den mänskliga skröpligheten”. Något uppseendeväckande
hade icke förekommit. Bästa beviset härpå torde vara, att två
av Wirgin vid förklaringen fogade tidningsreferat icke med ett enda ord omnämnde
hans reflexion över sakförhållandet, varemot en ytterligare referent
haft förmågan att uppfatta andemeningen i hans uttryck. En domare
skulle naturligen icke bara vara den stränge väktaren utan även god och
mänsklig. Då ingen blivit ”illa tilltalad” och således innehållet i det till
J. O. insända tidningsreferatet vore förvanskat och uppenbarligen grundat
på missuppfattning, hemställde Wirgin om ärendets omedelbara avskrivande.
Han ville tillägga, att det av honom fällda yttrandet honom veterligen
icke förekommit mera än i en enda tidning i ogynnsam avfattning samt att
insändandet av tidningsnotisen (eventuellt även författandet av densamma)
med största visshet emanerade från en i Trelleborg befintlig liga, som
förut gjort sig känd för anonyma angivelser åt alla håll mot ämbets- och
tjänstemän i staden.

Vid förklaringen var fogat bland annat ett den 8 mars 1939 dagtecknat intyg
av rådmannen E. Runquist, som varit bisittare i rådhusrätten vid
handläggningen av ifrågavarande mål. I intyget anförde Runquist följande.

Innan vittnesförhöret vidtagit, hade Wirgin genomgått en i polisrapporten
antecknad, av vittnet vid polisförhör avgiven berättelse. Vittnet hade
därvid befunnit sig förekallad inför rätten, men först sedan rapporten genomgåtts
och klarhet därpå vunnits i jävsfrågan, hade vittnet fått avlägga
vittneseden och vittnesförhöret begynt. Det hade emellertid varit under

160

den före vittnesförhöret skedda genomgången av rapporten som Wirgin
gjort det påtalade uttalandet, vars innehåll Runquist icke kunde exakt erinra
sig men som torde överensstämma med Wirgins redogörelse därför.
Enligt Runquists uppfattning hade det varit tydligt, att Wirgin avsett att
framföra uttalandet, som skedde i fullständigt lugn ton, blott såsom en
reflexion till åklagaren, till vilken han samtidigt vänt sig och med vilken
ytterligare några ord i detta sammanhang växlats. Däremot hade Wirgin
icke alls riktat sig till vittnet uti ifrågavarande sammanhang. Med hänsyn
till angivna omständigheter hade uttalandet enligt Runquists mening icke
kunnat fattas såsom en reprimand till vittnet. Det torde också kunna ifrågasättas
om vittnet, som förefallit alldeles oberörd av yttrandet, verkligen
givit akt på detsamma. Ej heller under det därpå vidtagna vittnesförhöret
hade Wirgin fällt någon anmärkning mot vittnet, som i stället fått röna ett
gott och vänligt bemötande.

Sedan rådhusrättens protokoll i målet kommit mig tillhanda, inhämtade
jag av den i protokollet intagna polisrapporten, att den 19 januari 1939
klockan 22,50 en poliskonstapel inkommit å polisstationen i Trelleborg och
rapporterat, att han under sin patrulltjänstgöring av en för honom okänd
lättviktsmotorcyklist underrättats om att å Tomarpsvägen en personautomobil
kort förut kört ned i diket under sådana förhållanden, att bilföraren
kunde misstänkas vara berusad. I anledning därav hade två polismän begivit
sig ut till Tomarpsvägen, varest å en plats belägen ett femtiotal meter
söder om fastigheten nr 170 en bil påträffats, som med vänstra hjulparet
stod i det utmed vägens västra sida befintliga diket, under det att det högra
hjulparet befann sig uppe på vägbanan. Dennas utrymme hade dock ej
upptagits i sådan omfattning, att trafikhinder förelegat. Bilföraren hade
till en början icke anträffats. Efter en stund hade emellertid föraren, som
befanns vara smedmästaren Theodor Olsson i Skytts Tomarp, anträffats i
ett hus i närheten, där han per telefon sökt skaffa hjälp för att få bilen
uppdragen. Då Olsson förefallit så påverkad av starka drycker, att han
kunde antagas icke hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar, vilket
antagande ytterligare styrktes av att bilen enligt tydliga spår redan söder
om Malmö—Trelleborgs järnvägs skärning av Tomarpsvägen kört ut på
åkern väster om vägen, hade Olsson medförts till polisstationen för undergående
av blodprov.

Enligt polisrapporten hade Olsson vid förhör den 20 januari 1939 uppgivit,
att han föregående dag klockan mellan 9 och 11 f. m. i sitt hem i samband
med måltid förtärt två små snapsar renat brännvin eller sammanlagt
5 ä 6 centiliter ävensom en halv flaska pilsner. Vid 15-tiden hade han besökt
restaurang Lyktan i Trelleborg och där i samband med måltid förtärt
15 centiliter renat brännvin. Å restaurangen hade Olsson uppehållit sig un -

161

der cirka en timmas tid, varefter han i bilen återvänt hem. Vid 19-tiden
hade han därefter med bilen farit till Skegrie, varest han enligt förut träffat
avtal hämtat vagnmakaren Nils Nilsson. Olsson och Nilsson hade därpå
färdats till Trelleborg, där de besökt restaurang Lyktan. Olsson hade där
till måltid förtärt övlig spritranson, som även denna gång utgjorts av renat
brännvin. Han hade dessutom vid samma tillfälle druckit en flaska
pilsner. Efter måltiden hade Olsson och Nilsson under cirka en halv timma
tagit en promenad. Därefter hade de besökt Stadshotellet, varest de förtärt
två s. k. lättgroggar. Klockan 22,15 hade de anträtt hemfärden. Olsson
hade icke känt sig påverkad av de förtärda spritdryckerna. Han medgav
emellertid, att han dels på grund av den sprit han druckit och dels till följd
av det vid tillfället av ihållande regn uppblötta och sliriga väglaget vid infarten
å Tomarpsvägen från Hedvägen ej kunnat hålla bilen kvar å
vägbanan utan kört ut på åkern väster om denna. Han hade emellertid
utan svårighet lyckats åter föra bilen upp å vägbanan, varefter han
fortsatt till i närheten av fastigheten nr 170. Där hade han å ett ställe,
varest vägen gjorde en svagare kurva åt väster, råkat köra för nära
vänstra sidan av vägen, vilket medfört att bilens vänstra hjulpar gått
ned i det cirka en halv meter djupa diket. Då Olsson emellertid icke framfört
bilen med någon större hastighet, hade han ganska snart lyckats stanna.
Sedan han därefter oskadd tagit sig ut ur bilen, hade han och Nilsson,
som ävenledes undgått att skadas, gått in i ett närbeläget hus och per telefon
ombett en i Västra Tomarp boende lantbrukare att komma till platsen
med ett par hästar för att draga upp bilen. Innan så hunnit ske, hade Olsson
emellertid omhändertagits av polisen. Olsson ville icke medgiva, att den
av honom under dagens lopp förtärda spritmängden så påverkat honom,
att han fördenskull kört i diket. Ett dylikt missöde hade även kunnat inträffa,
ifall Olsson varit helt nykter. Vidare hade den omständigheten, att
Olssons medåkande vid tillfället varit ganska språksam, kunnat bidraga till
händelsen. Denna skulle ej inträffat, därest Olsson befunnit sig ensam i
bilen.

Den person, som underrättat polisen om Olssons dikeskörning, var grovarbetaren
Nils Folke Jeppsson i Skegrie. Enligt polisrapporten hade Jeppsson
berättat följande.

Han hade vid tillfället på väg från biografen Tre Lejon i Trelleborg å
lättviktsmotorcykel färdats Tomarpsvägen i nordlig riktning. Härunder
hade han, där Hedvägen österifrån tillstötte Tomarpsvägen, varseblivit
färska bilspår å åkern strax väster om vägskälet. Dessa spår hade därefter
åter lett upp på Tomarpsvägen, varå de sedan slingrat sig fram. Härav hade
han dragit den slutsatsen att en bil, vars förare varit onykter, nyss
framförts å vägen. Denna slutsats hade också visat sig riktig, i det att han
cirka 300 meter norr om platsen, där Malmö—Trelleborgs järnväg skure

11 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1940 års riksdag.

162

Tomarpsvägen, funnit en bil stående med vänstra hjulparet i det utmed
vägens västra sida befintliga diket. Vid bilen hade han påträffat Olsson
och Nilsson, vilka han personligen kände. De hade frågat, om han ville vara
dem behjälplig med att draga upp bilen. (Vid rådhusrätten uppgav
Jeppsson att, då han gjort anmälan i saken, han visserligen känt till Nilsson
men ej vetat vem bilföraren var.) Då Jeppsson ansett det omöjligt att
draga upp bilen ur diket och dessutom fått det intrycket att Olsson och
Nilsson voro onyktra, hade han återvänt till staden och där underrättat
en patrullerande poliskonstapel om vad som inträffat, enär detta synts
honom vara av beskaffenhet att böra komma till polisens kännedom. På
fråga, varför Olsson och Nilsson gjort intryck av att vara onyktra, hade
Jeppsson svarat, att båda, då de gått omkring bilen, haft ostadig gång.
Detta i förening med det faktum, att bilen framförts på ett ostadigt och
slingrande sätt, hade övertygat Jeppsson om att föraren var så pass påverkad
av starka drycker, att polisen borde göras underkunnig om förhållandet.

Poliskonstapeln Ivar Grahn, som vid rådhusrätten hörts som vittne,
hade därvid bland annat uppgivit, att Jeppsson kvällen ifråga kommit
fram till Grahn under dennes patrulltjänstgöring och anmält följande:
”Jag kom körande på Tomarpsvägen, och där var en bil, som körde i
diket. De håller på att taga upp bilen, och de äro mycket berusade enligt
mitt förmenande.”

Såsom i tidningsnotisen uppgivits hade det å Olsson tagna blodprovet
visat en alkoholhalt av 2,77 promille.

Sedan åklagaren överklagat rådhusrättens utslag, prövade hovrätten
över Skåne och Blekinge i utslag den 26 maj 1939, som vann laga kraft,
rättvist att, enär omständigheterna i målet icke kunde anses vara mildrande,
på det sätt ändra rådhusrättens utslag, att det straff Olsson förskyllt
av hovrätten bestämdes till fängelse i en månad.

Enligt Wirgins uppgift har han under målets handläggning vid uppläsningen
av polisrapporten och med hänsyftning på Jeppssons åtgörande
fällt ett yttrande av ungefärligen följande lydelse: ”Det måste vara en
ändrad mentalitet nu för tiden. Dessa två människor bedja om hjälp, och
så far han direkt till staden och anger dem.” Därmed har Wirgin uttalat
en förkastelsedom över Jeppssons handlande, vilket han också får anses
hava medgivit, i det han karakteriserat yttrandet som ”en vemodig reflexion
i allmänna ordalag över den mänskliga skröpligheten”. Ett dylikt
yttrande finner han på intet sätt anmärkningsvärt och anför som skäl härför,
att för en genomgående handläggning en domare mycket ofta gör

163

sina reflexioner över det material, som skildras i en stämning, en rapport
eller en skrift. Att döma av dessa hans uttalanden synes Wirgin hysa den
felaktiga uppfattningen, att det är tillåtet för en domare att under pågående
rättsförhandlingar opåkallat betygsätta parters, ombuds och vittnens
handlande från moralisk synpunkt sett. Väl inträffar sådant understundom
och kan någon gång med hänsyn till omständigheterna också vara
förklarligt. Försvarligt är det dock icke och dessbättre torde det icke heller
vara vanligt, att en domare i detta avseende överskrider gränsen för det
tillåtliga. Gör han det, rubbas lätt tilliten till hans objektivitet och därmed
förtroendet för hela hans rättskipning.

Enligt det nu sagda skulle Wirgins yttrande om Jeppssons beteende
vid tillfället ifråga varit att betrakta såsom olämpligt, även om det klander
han därigenom framfört varit sakligt berättigat. Som ännu mera
olämpligt och förkastligt måste emellertid hans uttalande anses vid det
förhållandet, att skäl till klander av Jeppssons handlande icke synes hava
förelegat. Wirgins motsatta uppfattning är förvånansvärd. Att märka är,
att vid Jeppssons ankomst till platsen för dikeskörningen de som åkt i bilen
oskadda tagit sig ut ur densamma och endast påkallat hjälp för att få
upp bilen ur diket. Rattfylleri är ett allvarligt brott, vars beivrande i förekommande
fall är ett samhälleligt intresse av vikt. Detta torde i första
hand hava varit bestämmande för Jeppssons handlande. Vidare måste han
hava förstått, att om han icke underrättat polisen om vad han iakttagit
utan i stället sökt hjälpa Olsson att få upp bilen ur diket, skulle Olsson,
om detta lyckats, därefter hava fortsatt färden. Enär Olsson under dagen
förtärt minst 35 centiliter brännvin förutom pilsnerdricka och var synbart
påverkad av vad han sålunda druckit, hade det förelegat risk för att den
fortsatta färden blivit ödesdiger för Olsson och den i hans bil medföljande
personen eller andra trafikanter å vägen. Det må påpekas, att Olsson före
dikeskörningen framfört bilen ostadigt och vid ett tillfälle icke kunnat
hålla den på vägen utan kört ut på en vid sidan av vägen belägen åker.
Hade däremot den fortsatta färden icke resulterat i en olycka, är det troligt
att Olsson icke blivit omhändertagen av polisen och föremål för blodundersökning.
Under sådana förhållanden hade Olssons rattfylleri antagligen
aldrig kommit till allmänne åklagarens kännedom och skulle för övrigt,
även om så skett, möjligheterna att förebringa erforderlig bevisning
varit ringa. Det må i detta sammanhang anmärkas att den person, som
medföljt i bilen, vid polisförhör sagt sig icke hava märkt, att Olsson under
färden varit spritpåverkad.

Runquist har i sitt intyg gjort gällande, att enär Wirgins påtalade yttrande
icke riktats till Jeppsson utan till åklagaren, detsamma icke kunnat
fattas som en reprimand till Jeppsson. Runquist har tillika ifrågasatt om
Jeppsson, som enligt Runquist förefallit alldeles oberörd av yttrandet,

164

verkligen givit akt på detsamma. Härtill vill jag anmärka, att den omständigheten
att Wirgin riktat sina ord till åklagaren icke ställer yttrandet i
någon bättre dager. Att Wirgin i Jeppssons närvaro uttalat sig klandrande
om honom kan hava varit för Jeppsson mera sårande än om Wirgin framfört
sin reflexion direkt till honom själv.

Med hänsyn till omständigheterna och särskilt därtill, att Wirgin icke
torde hava åsyftat att kränka Jeppsson, lät jag bero vid dessa erinringar,
som jag upptog i en till Wirgin avlåten skrivelse.

3. Fråga om expedieringen till länsstyrelse av utslag, varigenom
icke häktad person ådömts frihetsstraff för förseelse
begången vid förande av motorfordon.

Enligt föreskrift i 21 § 4 mom. motorfordonsförordningen skall, om den
som innehar körkort ådömts straff för förseelse begången vid förande av
motorfordon eller traktortåg eller för förseelse mot 18 kap. 15 § strafflagen,
domstolen ofördröjligen översända avskrift av utslaget jämte uppgift
om numret å den dömdes körkort till den länsstyrelse, som utfärdat
detsamma.

Vid inspektion, som av tjänstförrättande justitieombudsmannen Nissen
verkställdes hos länsstyrelsen i Jämtlands län den 24 april 1939, granskades
bland annat automobildiariet, varvid iakttogs att i åtskilliga fall förelupit
dröjsmål med insändande av utslag i mål rörande förseelser, som
ovan nämnts.

Bland de utslag, vilkas expediering i berörda avseende gav anledning till
anmärkning vid inspektionen, var ett den 2 maj 1938 av Svegs tingslags
häradsrätt under ordförandeskap av dåvarande häradshövdingen i Härjedalens
domsaga H. Wullt meddelat utslag. Enligt detta hade häradsrätten
dömt Seved Knut Isak Stener i Sveg för olovligt brukande av annans automobil
samt ovarsam framfart med densamma, varunder Stener varit så
påverkad av starka drycker att han icke ägt nödigt herravälde över sina
handlingar, dels jämlikt 22 kap. 12 § andra stycket och 7 kap. 4 § strafflagen
för olovligt brukande till 30 dagsböter ä 1 krona 50 öre, dels ock jämlikt
1 § lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av
motorfordon samt 2 § och 38 § 1 mom. vägtrafikstadgan ävensom 7 kap.
4 § och 4 kap. 1 § strafflagen till fängelse två månader.

Såvitt diariet utvisade hade utslaget inkommit till länsstyrelsen först
den 17 december 1938.

Sedan jag i anledning av vad som vid inspektionen sålunda iakttagits
anmodat Wullt att avgiva förklaring, anförde han följande.

165

Samma dag som utslaget meddelats eller den 2 maj 1938 hade enligt
anteckning i domboksmarginalen ett exemplar av utslaget expedierats till
länsstyrelsen. Detta hade skett dels jämlikt 20 § förordningen angående
expeditionslösen den 7 december 1883, dels ock jämlikt 21 § 4 mom. motorfordonsförordningen.
Wullt hade icke ansett sig behöva sända mera än ett
exemplar till länsstyrelsen och kunde ej finna, att han varit skyldig tillhandahålla
två. Efter bekommandet av utslaget hade det väl ankommit
på länsstyrelsen att ej mindre ombesörja verkställighet av det ådömda
straffet, än även vidtaga erforderlig åtgärd för eventuell körkortsindragning.
Wullt hade således såsom omförmälda lagrum i motorfordonsförordningen
föreskreve ofördröjligen översänt utslaget till länsstyrelsen. Då
emellertid någon gång i början av december 1938 — efter det Wullt lämnat
domsagan — vederbörande landsfiskal, enligt meddelad uppgift, på domarkansliet
förfrågat sig om, varför icke Steners körkort blivit indraget, hade
tjänstgörande notarien Nils Hugo Swensson funnit lämpligt att skicka
ytterligare en avskrift av utslaget till länsstyrelsen. Wullt ville emellertid
medgiva, att det i förevarande fall varit lämpligt att omedelbart expediera
två exemplar till länsstyrelsen, då ett dylikt förfarande varit ägnat påkalla
länsstyrelsens uppmärksamhet på de olika åtgärder, som av utslagets innehåll
föranleddes; och ville han i liknande fall i framtiden så förfara.

I därefter infordrat yttrande anförde länsstyrelsen i Jämtlands län följande.

Ifrågavarande utslag av den 2 maj 1938 hade ankommit till länsstyrelsen
den 4 i samma månad. Utslaget hade införts under nr 14 i diariet angående
urbota bestraffningar av vederbörande vid brevdiariet tjänstgörande
landskanslist, åt vilken handhavandet av nämnda diarium vore anförtrott.
Sedan efter besvärstidens utgång vederbörligt bevis, att utslaget ej
blivit överklagat, av länsstyrelsen genom skrivelse den 31 maj 1938 införskaffats,
hade utslaget den 3 juni översänts till landsfiskalen i Svegs distrikt
för verkställighet. Enligt länsstyrelsens protokoll och resolution den 11
juni 1938, vilken resolution, tecknad å utslaget, samma dag översänts till
föreståndaren för kronohäktet i Östersund, hade verkställigheten av straffet
tagit sin början därstädes den 10 juni 1938. Utslaget hade således efter
den 11 juni 1938 ej längre varit tillgängligt för länsstyrelsen; och hade
länsstyrelsen ej i sammanhang med straffverkställigheten vidtagit någon
åtgärd beträffande Steners körkort. Ärenden angående indragning av körkort
och trafikkort diariefördes ej å brevdiariet utan å automobildiariet.
Först den 17 december 1938, sedan vederbörande landsfiskal på given anledning
förhört sig hos domhavanden i Härjedalens domsaga angående
ifrågavarande utslags expediering till länsstyrelsens körkortsregister, hade
automobildiariet från domhavanden erhållit en avskrift av utslaget. Läns -

166

styrelsen hade i anledning härav, efter verkställd utredning, den 18 februari
1939 indragit Steners körkort för viss tid. Till ytterligare förklaring av det
inträffade ville länsstyrelsen nämna, att enligt gällande arbetsordning för
länsstyrelsen ärenden angående indragning av körkort och trafikkort handlades
av länsassessorn å landskansliet samt ärenden angående verkställighet
av straff av länsnotarien av första klass. För undvikande av ett återupprepande
hade emellertid vederbörande tjänstemän å respektive avdelningar
(brevdiariet och automobildiariet) numera erhållit föreskrift att,
så snart det konstaterats att i något fall utslag av nu ifrågavarande
slag i endast ett exemplar inkommit till länsstyrelsen, från vederbörande
domstol låta rekvirera ytterligare ett exemplar av utslaget ävensom att,
för undvikande av att någon av dylikt utslag påkallad åtgärd bortglömdes,
en gång i månaden genomgå diariet angående urbota bestraffningar och
automobildiariet, varvid en jämförelse i de avseenden, varom nu vore fråga,
skulle göras.

Länsstyrelsen anförde vidare: Jämlikt 21 § 4 mom. motorfordonsförordningen
vore vederbörande domstol skyldig meddela länsstyrelse underrättelse,
när straff ådömts körkortsinnehavare för förseelse beträffande motortrafiken
ävensom för förseelse mot 18 kap. 15 § strafflagen. Det ålåge domstolen
att i sådant avseende bland annat översända avskrift av utslaget
till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet. Vidare ålåge det vederbörande
domhavande, jämlikt 20 § första stycket förordningen den 7 december 1883
angående expeditionslösen, att till länsstyrelse inom sex dagar efter avkunnandet
översända utslag, varigenom någon, som icke hölles häktad, blivit
dömd till straffarbete eller fängelse. Länsstyrelsen funne för sin del rimligt,
att dessa bestämmelser tillämpades på det sätt, att vederbörande domhavande
skulle vara skyldig att alltid expediera ifrågavarande utslag i
två exemplar, varav det ena för anteckning i körkort sregistret och eventuell
åtgärd beträffande körkortet och det andra för verkställighet av frihetsstraffet.
Fn dylik tolkning syntes hava stöd i det förhållandet, att
nämnda expeditionsskyldighet föreskreves i två särskilda författningar, avseende
olika verkställighetsåtgärder, ävensom att den länsstyrelse, som
skulle ombesörja verkställighet av straff, ej alltid sammanfölle med den
länsstyrelse, som i förekommande fall utfärdat vederbörandes körkort. Nu
avsett förfaringssätt tillämpades jämväl av nedre justitierevisionen och
Svea hovrätt samt numera, efter överenskommelse, av underdomstolarna
i Jämtlands län. Även ur praktisk synpunkt måste det anses angeläget,
att utslaget av domhavanden tillhandahölles i två exemplar, även om endast
en länsstyrelse skulle omhänderhava verkställighetsåtgärderna. Det vore
nämligen att märka, att i och för den ifrågasatta körkortsindragningen
ett exemplar av utslaget av länsstyrelsen översändes till polismyndigheten
och den dömde för yttrande och förklaring samt att i och för verkställig -

167

heten det andra exemplaret av utslaget överlämnades till den straffanstalt,
varest straffet skulle avtjänas. Ett dylikt utslag ginge sålunda olika vägar
och måste därför alltid vara tillgängligt i två exemplar. Därest nu gällande
bestämmelser icke kunde anses innefatta skyldighet för domhavande att
tillhandahålla länsstyrelsen utslag av ifrågavarande slag i två exemplar, tillläte
sig länsstyrelsen, med stöd av det anförda, föreslå, att underdomstolarna
uti cirkulärskrivelse från J. O. erinrades om lämpligheten av att utslag
av här ifrågavarande art expedierades i två exemplar till sådan länsstyrelse,
som hade att såväl ombesörja verkställighet av straff som ock
handlägga frågan om indragning av körkort. Härvid borde det ena exemplaret,
i sammanhang med påskriften om för vem expeditionen blivit utskriven,
förses med anteckningen ”för verkställighet” och det andra med
anteckningen ”för anteckning i körkortsregistret”.

I förevarande fall har Wullt till länsstyrelsen avsänt allenast ett exemplar
av utslaget och därmed enligt sin uppfattning fullgjort den expeditionsskyldighet,
som ålegat honom jämlikt såväl expeditionslösenförordningen
som motorfordonsförordningen. I sin förklaring har Wullt emellertid medgivit,
att det hade varit lämpligt att expediera två exemplar, och har han
tillika förklarat, att han i framdeles förekommande fall av liknande beskaffenhet
komme att så förfara. Huruvida Wullts åsikt om expeditionsskyldighetens
omfattning är riktig synes mig k"nna ifrågasättas. Såsom
länsstyrelsen framhållit äro nämligen bestämmelserna givna i två särskilda
författningar och det ändamål utslagets expediering skall tjäna är ett helt
annat enligt den ena författningen än enligt den andra. Utslaget skall
under behandlingen gå två olika vägar, varför redan av denna anledning
två exemplar av utslaget äro erforderliga. Såsom jag under den tid jag förvaltat
justitieombudsmansämbetet vid några tillfällen kunnat konstatera,
leder ett förfaringssätt sådant som det av Wullt hittills tillämpade lätteligen
till det resultatet, att utslaget kommer till användning allenast för
det ena av de avsedda ändamålen. I de fall jag tidigare fått kännedom om
har, liksom i det förevarande, utslaget kommit till användning för straffverkställigheten
men däremot icke för prövning av frågan, vilken åtgärd
länsstyrelsen borde företaga mot den dömde i hans egenskap av körkortsinnehavare.
Det torde emellertid kunna antagas, att någon gång även det
motsatta förhållandet inträffat. Att utslaget i såväl det ena som det andra
fallet icke föranlett vederbörliga åtgärder i båda de avseenden, varom nu
är fråga, sammanhänger därmed, att ärenden angående verkställighet av
frihetsstraff och ärenden angående körkortsindragning hos länsstyrelserna
föras i olika diarier och att föredragningen av dessa båda slag av ärenden

168

i allmänhet icke torde ankomma å samma tjänsteman. Med hänsyn härtill
är det uppenbarligen av vikt, att två exemplar av utslaget tillställas
vederbörande länsstyrelse. Lämpligen böra de förses med påskrifter, som
utmärka de olika ändamalen med deras överlämnande till länsstyrelsen,
exempelvis å det ena exemplaret ”för verkställighet” och å det andra ”för
anteckning i körkortsregistret”.

Med dessa uttalanden, vilka jag upptog i en till Wullt avlåten skrivelse,
var ärendet av mig slutbehandlat.

4. Dröjsmål med verkställighet av utslag, varigenom frihetsstraff
ådömts icke häktad person.

Genom utslag den 4 februari 1936 dömde Nederkalix tingslags häradsrätt
pa åtal av allmän åklagare chauffören Sven Alvar Henriksson i Näsbyn
att för vållande till lägenhetsägaren Emil Johanssons död jämlikt 14
kap. 9 § första stycket strafflagen hållas i fängelse en månad, varjämte häradsrätten
pa yrkande av änkan Vilhelmina Johansson förpliktade Henriksson
och Försäkringsaktiebolaget Iris att, vem gälda gitte, till Vilhelmina
Johansson utgiva vissa ersättnings- och livräntebelopp. Svea hovrätt, där
Vilhelmina Johansson och Henriksson besvärade sig, fann i utslag den 6
juli 1936 — med avslag å Henrikssons besvär — ej skäl att i anledning av
Vilhelmina Johanssons besvär göra annan ändring i häradsrättens utslag än
att livräntebeloppet höjdes. Över hovrättens utslag anförde Henriksson
och bolaget gemensamt hos Kungl. Maj:t besvär rörande livräntan. Däremot
anfördes icke besvär i ansvarsfrågan. Den 1 juli 1937 meddelade
Kungl. Maj:t utslag, däri Kungl. Maj:t prövade skäligt att, med upphävande
av hovrättens utslag såvitt talan beträffande huvudsaken däremot fullföljts,
fastställa vad häradsrätten bestämt rörande livräntan.

Vid granskning av från länsstyrelsen i Norrbottens län den 28 februari
1939 till J. O. författningsenligt översänd förteckning över utslag, varigenom
frihetsstraff ådömts icke häktade personer, iakttog jag, att det Henriksson
ådömda straffet ännu icke verkställts.

Sedan jag i anledning därav begärt upplysning av länsstyrelsen, meddelade
länsstyrelsen, att enligt länsstyrelsen tillhandakommet bevis från nedre
justitierevisionen, utfärdat den 6 augusti 1936, Henriksson överklagat hovrättens
utslag och att länsstyrelsen ännu icke erhållit Kungl. Maj:ts utslag
i målet.

Efter att hava inhämtat upplysning i nedre justitierevisionen, att Kungl.
Maj:t meddelat utslag redan den 1 juli 1937 och att enligt nedre justitierevisionens
postbok utslaget samma dag avsänts till länsstyrelsen, anhöll jag,

169

under hänvisning till dessa uppgifter, att länsstyrelsen måtte inkomma med
förklaring från vederbörande befattningshavare ävensom avgiva eget utlåtande.

Sedan länsstyrelsen därpå införskaffat förklaring från dels e. o. länsassessorn
Th. Aurén, dels länsnotarien G. Hedbom, dels ock landskanslisten
R. Bernsten, överlämnade länsstyrelsen med skrivelse den 25 maj 1939
dessa förklaringar jämte utredning rörande vilka tjänstemän, som från
och med den 1 juli 1937 uppehållit länsassessors- respektive e. o. länsassessorstjänsten
vid länsstyrelsen. I skrivelsen meddelade länsstyrelsen, att enligt
de före år 1938 gällande föreskrifter angående fördelningen av föredragningsskyldighet
mellan befattningshavarna å landskansliet vid länsstyrelsen
handläggning av ärenden rörande verkställighet av straff ankommit å
länsassessorn. Efter ingången av år 1938 ålåge enligt av länsstyrelsen med
stöd av 24 § landshövdinginstruktionen fastställd arbetsordning föredragningsskyldighet
i berörda ärenden e. o. länsassessorn. Handläggningen av
denna grupp av ärenden hade under den tid, varom vore fråga, huvudsakligen
ankommit på Aurén och Hedbom. Bernsten hade under samma tid
fört frihetsstrafförteckningen.

Aurén uppgav i sin förklaring att under tiden närmast efter den 1 juli
1937, då Kungl. Maj:ts utslag i målet meddelats, Aurén icke innehaft förordnande
såsom föredragande i straffverkställighetsärenden. Efter den 21
i samma månad hade Aurén under längre eller kortare tidsperioder haft
förordnande såsom sådan föredragande, intill dess han den 27 maj 1938 av
Kungl. Maj:t förordnats att tillsvidare vara e. o. länsassessor å landskansliet.
Även därefter hade denna tjänst under avsevärd tid uppehållits av
andra tjänstemän. Med hänsyn till övrigt arbete hade det självfallet varit
för Aurén ogörligt att varje gång han tillträtt förordnande såsom länsassessor
eller e. o. länsassessor eller ock — efter den 27 maj 1938 — återgått till
sin egen tjänst fullständigt genomgå såväl straffdiariet som övriga vederbörande
diarier; en så vidsträckt övervakningsskyldighet i fråga om diarieföringen
hade enligt Auréns uppfattning icke åvilat honom. Då Aurén
icke vare sig år 1938 eller år 1939 haft att expediera avskrift av de årliga
förteckningarna enligt kungl. kungörelserna den 5 juli 1895 och den 15
maj 1925, hade han icke haft anledning att ägna större uppmärksamhet
åt förevarande verkställighetsärcnde än åt andra dylika ärenden. I övrigt
finge Aurén instämma i vad Hedbom i sin förklaring anfört. Slutligen ansåge
Aurén sig böra framhålla, att han under sin tjänstgöring vid länsstyrelsen
vid åtskilliga tillfällen iakttagit, att försändelser från myndigheter
i Stockholm varit oriktigt adresserade. Sålunda hade det förekommit, att
handlingar som uppenbarligen skolat översändas till annan länsstyrelse —
vanligen länsstyrelsen i Viisterbottens län — sänts till Luleå. Det förefölle

170

Aurén därför långt ifrån osannolikt, att nu ifrågavarande utslag kunde hava
kommit på villovägar. Den i ärendet verkställda utredningen syntes lämna
stöd för detta antagande.

Hedbom anförde följande: Företagna efterforskningar hade icke givit vid
handen, att Kungl. Maj:ts ifrågavarande utslag till länsstyrelsen inkommit.
Varken i de å landskansliet förda diarierna eller i körkortsregistret och ej
heller å landskontoret hade anteckning skett, som utvisade att utslaget
skulle hava kommit länsstyrelsen till handa. Då det med kännedom om
ordningen och sättet för behandlingen av till länsstyrelsen ankomna postförsändelser
förefölle ytterst osannolikt, att expeditionen bortkommit eller
undanlagts hos länsstyrelsen, syntes det mest antagligt att försändelsen
felexpedierats från nedre justitierevisionen eller förkommit under postbefordran.
Det förra antagandet syntes bestyrkas av det anmärkningsvärda
förhållandet, att varken åklagaren eller Henriksson erhållit exemplar av utslaget.
Sedan länsstyrelsen numera efter rekvisition erhållit avskrift av utslaget,
hade Henriksson, som den 18 april 1939 införpassats till vederbörande
kronohäkte, nu avtjänat sitt straff. På grund av vad som förelupit
syntes straffverkställigheten hava kommit att uppskjutas för en tid av omkring
ett och ett halvt år. Det syntes emellertid knappast vara antagligt,
att — även om något särskilt påtalande av förhållandet icke förekommit
— straffverkställigheten skulle hava kommit att uppskjutas ytterligare för
någon längre tid, då i varje fall senast vid årsredogörelsens upprättande i
maj månad saken skulle hava uppmärksammats och förnyad förfrågan huruvida
utslag meddelats i målet skulle hava skett hos nedre justitierevisionen.

Bernsten upplyste, att då han i februari 1938 verkställde avskrift av
förteckningen över de till 1938 balanserade ärendena i straffdiariet för att
insändas till J. K och J. O., hade han uppmärksammat att, enligt anteckningarna
i diariet, då ej meddelats utslag på de besvär Henriksson anfört
över Svea hovrätts utslag den 6 juli 1936. Med hänsyn till att väl lång tid
förflutit sedan besvären anförts, hade Bernsten beslutat att undersöka, huruvida
Kungl. Maj:t möjligen meddelat utslag på besvären utan att länsstyrelsen
erhållit något exemplar av utslaget. Bernsten hade därför per telefon
— troligen i samråd med föredraganden i ärendet — från justitierevisionens
registratorskontor begärt upplysning därutinnan. På Bernstens förfrågan
hade han av den tjänsteman som svarade genast erhållit upplysning
att utslag i målet ännu ej fallit, varmed Bernsten låtit sig nöja.

Vid länsstyrelsens skrivelse till mig voro tillika fogade:

1) ett den 20 april 1939 utfärdat bevis av biträdande landsfiskalen Hj.
Grundberg, att Kungl. Maj:ts utslag i målet mot Henriksson icke kommit
landsfiskalen i Nederkalix distrikt i egenskap av allmän åklagare till handa;

2) protokoll över förhör, som t. f. stadsfiskalen i Haparanda den 21 april
1939 hållit med Henriksson, som därvid uppgivit följande: Henriksson hade

171

då ännu icke mottagit Kungl. Maj:ts ifrågavarande utslag. I början av juli

1937 hade Henriksson läst en tidningsnotis, enligt vilken Kungl. Maj:t skulle
hava prövat saken, men då i notisen ej nämnts något om det honom
ådömda straffet, hade han blivit villrådig, huru därmed närmare kunde
förhålla sig. Han hade senare vid upprepade tillfällen förfrågat sig hos biträdande
landsfiskalen Grundberg, huruvida landsfiskalskontoret mottagit
utslaget, men fått till svar att det icke kommit. Likaledes hade Grundberg
vid flera tillfällen frågat Henriksson, om denne fått utslaget. Henriksson hade
velat avtjäna straffet så snart som möjligt. Först den 18 april 1939 hade
Henriksson blivit införpassad till kronohäktet i Haparanda.

I eget utlåtande anförde länsstyrelsen följande: Trots noggrann undersökning
å länsstyrelsens samtliga avdelningar hade icke påträffats något, som
gåve stöd för ett antagande att Kungl. Maj:ts ifrågavarande utslag ankommit
till länsstyrelsen. Länsstyrelsen vitsordade i övrigt de av Hedbom lämnade
upplysningarna, varutöver länsstyrelsen icke hade något att meddela
i saken. Den av Bernsten lämnade uppgiften, att han vid telefonsamtal med
justitierevisionens registratorskontor erhållit upplysning att utslag icke meddelats
i målet, syntes böra skänkas tilltro.

Sedan jag därefter anhållit om upplysningar i saken av ordföranden i
nedre justitierevisionen, meddelade denne följande.

Enligt anteckning å det i justitierevisionen förvarade konceptet till Kungl.
Maj:ts utslag hade utskrift därav verkställts för Henrikssons och bolagets
räkning ävensom utskrivits en avskrift av utslaget att tillställas länsstyrelsen
i Norrbottens län för kännedom. Däremot hade någon avskrift av utslaget
ej skett för åklagarens räkning, beroende därpå att målet hos Kungl.
Maj:t endast rörde skadeståndsfrågan. I 1936 års besvärsdiarium hade å vederbörligt
ställe anteckning skett såväl om dagen för målets föredragning i
högsta domstolen som ock om dagen för utslaget. Vidare hade i 1937 års
anslagsbok införts underrättelse om utslaget och om namnet på Henrikssons
och bolagets anlitade gemensamma ombud. I justitierevisionens postbok
funnes av postverket den 1 juli 1937 kvitterad anteckning, att utslaget
samma dag avlämnats för befordran till länsstyrelsen i Luleå. Enligt i justitierevisionen
förd s. k. expeditionslista hade biträdet å registratorskontoret
antecknat, att det för Henriksson och bolaget gemensamt utskrivna
exemplaret av utslaget blivit utlöst, och hade deras ombud den 14 juli 1937
å akten i målet utkvitterat ingivna protokoll och domar. Såvitt i justitierevisionen
förvarade diarier och handlingar utvisade, syntes sålunda från
befattningshavares i justitierevisionen sida ingen försummelse föreligga beträffande
anslag och expediering av Kungl. Maj:ts ifrågavarande utslag.
Vad därefter anginge den av Bernsten lämnade uppgiften, att han i februari

1938 hos justitierevisionens registratorskontor i telefon efterhört, huruvida

172

Kungl. Maj:t meddelat utslag i målet, hade vid av justitierevisionens ordförande
verkställd undersökning samtliga under nämnda månad å registratorskontoret
tjänstgörande personer, nämligen registratom Håkan Bondeson,
kanslisten Helge Andersson och kontorsbiträdet Märta Wiklund, förklarat
att de icke kunde erinra sig, att de mottagit någon telefonförfrågan i
saken. Därjämte hade upplysts, att man alltid vid dylika förfrågningar
brukade underrätta vederbörande därom, att de med hänsyn till svårigheten
att rätt uppfatta namn och dylikt i telefon icke borde nöja sig med det
i telefonen lämnade svaret utan att skriftlig förfrågan i saken borde ske,
i vilket fall från registratorskontoret omedelbart skulle lämnas skriftligt
svar.

I en till länsstyrelsen i Norrbottens län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Utredningen i ärendet synes mig giva vid handen, att Kungl. Maj:ts ifrågavarande
utslag av den 1 juli 1937 samma dag avsänts från nedre justitierevisionen
till länsstyrelsen för kännedom. Att utslaget också kommit länsstyrelsen
till handa har däremot icke kunnat fastställas. Skulle så hava skett,
torde i varje fall icke kunna utredas, vem som är ansvarig för att utslaget
därefter förkommit utan att hava blivit föremål för vederbörlig behandling.
I anledning av Hedboms påpekande att varken Henriksson eller åklagaren
erhållit något exemplar av utslaget må anmärkas, att av Kungl. Maj:t i
högsta domstolen givet utslag icke skall av justitierevisionen översändas till
enskild klagande, som befinner sig på fri fot, utan har han i stället att efter
mottagen underrättelse utlösa handlingen i justitierevisionen, att det för
Henriksson och hans medklagande utskrivna exemplaret av utslaget också
blivit i justitierevisionen utlöst, samt att anledning saknats att tillställa
åklagaren utslaget, enär detsamma avsett endast skadeståndsfrågan och alltså
icke ansvarsfrågan.

Även om man utgår ifrån att länsstyrelsen icke fått mottaga utslaget,
synes i allt fall anmärkning kunna framställas mot de tjänstemän vid länsstyrelsen,
som under de senaste åren under längre tidsperioder handlagt förekommande
ärenden angående verkställighet av frihetsstraff. Då hovrättens
utslag, såvitt angick Henriksson ådömt straff, icke överklagats, hade
straffet bort verkställas utan avvaktan på Kungl. Maj:ts utslag. Att så icke
skett kan likväl icke läggas vederbörande befattningshavare vid länsstyrelsen
till last, eftersom det länsstyrelsen från justitierevisionen tillhandakomna
beviset om att Henriksson besvärat sig icke angav, att besvären avsågo
allenast skadeståndsfrågan. Länsstyrelsen hade därför att utgå ifrån att
besvären gällde även straffet. Hovrättens utslag hade meddelats den 6 juli
1936. Därest det hos Kungl. Maj:t fullföljda målet, såsom länsstyrelsen tyd -

173

ligen antagit och även haft skäl att antaga, avsett jämväl det Henriksson
ådömda straffet, skulle Kungl. Maj:ts utslag i målet säkerligen hava meddelats
långt tidigare än som nu skett, med all sannolikhet redan år 1936.
Målet skulle nämligen då hava varit ett s. k. veckomål och sådana mål skola
enligt den för justitierevisionen gällande arbetsordningen behandlas med
största skyndsamhet på sätt i arbetsordningen närmare angives. Vid dylikt
förhållande hade det givetvis ålegat vederbörande tjänsteman vid länsstyrelsen
att snart nog göra sig underrättad om anledningen till att av Kungl.
Maj:t meddelat utslag i nu ifrågavarande mål icke kom länsstyrelsen till
handa. Detta borde hava skett senast under första halvåret 1937. Så har
emellertid icke skett. Först långt senare eller i februari 1938 har Bernsten,
enligt egen uppgift, telefonledes gjort förfrågan hos justitiere visionens registratorskontor,
huruvida utslag meddelats. Även om denna Bernstens uppgift,
som dock icke vunnit stöd i den verkställda utredningen, skänkes tilltro,
må dock anmärkas, att förfrågningen gjorts för sent och på ett mindre
lämpligt sätt, detta med hänsyn till svårigheten att i telefon, särskilt på
långa avstånd, rätt uppfatta namn och data m. m. Någon ny förfrågan synes
icke därefter hava skett innan jag i mars 1939 infordrade förklaring i anledning
av dröjsmålet med straffverkställigheten. Då hade drygt två år
åtta månader förflutit från det hovrätten meddelat utslag.

Orsaken till att ärendets handläggning hos länsstyrelsen blivit, på sätt som
skett, fördröjd torde delvis vara att söka i det förhållandet, att hos länsstyrelsen
förekommande ärenden angående straffverkställighet under de senare
åren handhafts av ett flertal tjänstemän, varvid täta ombyten ägt rum. Det
vill synas som om ingen känt sig skyldig att genom en fullständig genomgång
av diariet se till, att intet av de däri införda ärendena försummades.
Aurén har framhållit, att det varit för honom ogörligt att varje gång han
tillträtt förordnande, som innefattat skyldighet att handhava straffverkställighetsärendena,
fullständigt genomgå diariet. Detta torde ej heller hava
varit av behovet påkallat. Under de tidsperioder Aurén handhaft nämnda
viktiga grupp av ärenden, vilkas behandling erfordrar noggrann kontroll,
hade dock en genomgång av diariet bort av honom företagas tid efter annan.
Vad angår Hedbom finner jag det särskilt anmärkningsvärt att han, som
underskrivit de till mig i februari 1938 och februari 1939 översända förteckningarna
över de balanserade straffverkställighetsärendena, icke ägnat nu
ifrågavarande ärende erforderlig uppmärksamhet.

Ehuru jag i enlighet med det förut sagda funnit skäl till anmärkning mot
befattningshavare vid länsstyrelsen, har jag likväl med hänsyn till omständigheterna
ansett mig böra låta bero vid mina ovan gjorda erinringar. Härvid
har jag fäst avseende även vid det förhållandet att Henriksson, som visserligen
förklarat att han velat avtjäna straffet snarast möjligt, dock icke
ens påstått att han genom dröjsmålet tillskyndats någon skada. Det må för

174

övrigt framhållas, att Henriksson måste antagas hava ägt vetskap om att
hovrättens utslag i fråga om straffet icke överklagats. Han borde alltså hava
insett, att verkställigheten därav icke behövde anstå i avvaktan på Kungl.
Maj:ts utslag. Vidare är upplyst, att Henriksson genom en tidningsnotis i
juli 1937 erhållit kännedom om att Kungl. Maj:t prövat hans besvär. Det
borde icke hava mött större svårigheter för Henriksson att göra sig underkunnig
om utslagets innehåll. Närmast till hands hade väl legat, att han
tillskrivit sitt rättegångsombud eller försäkringsbolaget. Underlåtenheten
att göra så tyder icke på att Henriksson varit särskilt angelägen att snart
få avtjäna straffet.

Med nämnda skrivelse var ärendet av mig slutbehandlat.

5. Förvaring i samma cell av personer, som anhållits för
gemensamt förövade brott.

Av handlingarna i ett genom klagomål av straffången Evert Gotthard
Andersson hos mig anhängiggjort ärende inhämtas bland annat följande.

Kassörskan Greta Malmqvist och kontoristen Anna-Lisa Blomqvist,
båda i Katrineholm, blevo den 23 mars 1938 av stadsfiskalen i nämnda
stad anhållna på grund av att de gjort sig skyldiga till förskingrings- och
förfalskningsbrott. Sedan de uppgivit, att de överlämnat de av dem tillgripna
medlen till klaganden, då bosatt i Eskilstuna, blev jämväl klaganden
anhållen. Han dömdes sedermera av Oppunda tingslags häradsrätt
genom utslag den 30 maj 1938 dels jämlikt 12 kap. 4 § och 4 kap. 3 § strafflagen
för ett fortsatt förfalskningsbrott att hållas till straffarbete sex månader,
dels jämlikt 22 kap. 11 §, 12 kap. 4 §, 4 kap. 3 § och 3 kap. 1 § strafflagen
för ett fortsatt brott, innefattande anstiftan till förskingring och förfalskning,
att hållas till straffarbete två år nio månader, dels ock jämlikt
22 kap. 11 och 14 §§ ävensom 4 kap. 3 § strafflagen för ett fortsatt brott,
innefattande förskingring och trolöshet mot huvudman, att hållas till straffarbete
ett år sex månader eller i en bot till straffarbete i fyra år nio
månader.

I egenskap av t. f. landsfogde i Södermanlands län tjänstgjorde nuvarande
landsfogden i Värmlands län Anders Holmström såsom åklagare i målet.

I en den 8 juni 1939 hit inkommen skrift uppgav klaganden, att Greta
Malmqvist och Anna-Lisa Blomqvist under den tid de förvarats å polisstationen
i Katrineholm fått vara tillsammans. Vidare hade tillfälle beretts
dem att mottaga besök av sina anhöriga och med dem dryfta situationen.
Sedan Greta Malmqvist och Anna-Lisa Blomqvist ävensom klaganden
den 28 mars 1938 häktats, hade de förts till kronohäktet i Ny -

175

köping, klaganden i polisbil och kvinnorna i bil, som deras anhöriga ställt
till förfogande. På kronohäktet hade de fortfarande fått vara tillsammans
under hela rannsakningstiden. Klaganden hade påtalat detta hos Holmström
men erhållit det svaret, att det ej anginge klaganden. I sitt dåvarande
deprimerade tillstånd hade han trott det vara så som Holmström
sagt. Då klaganden nu ansåge, att berörda ”nonchalans för lag och förordning”
blivit för honom mycket ödesdiger, enär han blivit ”dömd som
anstiftare men anklagad som delaktig”, anhöll klaganden om utredning.

Sedan jag anmodat Holmström att avgiva yttrande över klagomålen,
anförde han följande.

Såvitt Holmström kunde erinra sig hade han på kvällen den 23 mars
1938 av stadsfiskalen i Katrineholm fått meddelande därom, att denne
kort förut anhållit Greta Malmqvist och Anna-Lisa Blomqvist, vilka erkänt
att de från sin arbetsgivare, Konsumtionsföreningen Katrineholm u. p. a.,
tillgripit och förskingrat omkring 100,000 kronor, att de dolt förskingringarna
genom omfattande förfalskningsåtgärder samt att de överlämnat
samtliga av dem tillgripna medel till klaganden. Holmström hade då beordrat,
att klaganden omedelbart skulle efterspanas och anhållas samt att
Greta Malmqvist och Anna-Lisa Blomqvist skulle kvarhållas i stadens förvaringsarrest.
Påföljande dag på morgonen hade Holmström inställt sig å
polisstationen i Katrineholm och hållit ett första ingående förhör med de
anhållna, varvid de oförbehållsamt erkänt tillgreppen och förfalskningarna.
Samtidigt hade ingått meddelande, att klaganden under natten anhållits
i Eskilstuna. Då Holmström under dagens lopp hade rannsakning i Eskilstuna,
hade han senare på dagen besökt klaganden å polisstationen därstädes
och hållit ett kortare förhör med honom. Därvid hade han medgivit,
att han av kvinnorna mottagit avsevärda belopp, som han använt i en
av honom bedriven handelsrörelse. Tiden hade icke medgivit något längre
förhör med klaganden, utan Holmström hade beordrat, att han skulle av
statspolis överföras till Katrineholm och i avbidan på vidare undersökning
insättas i förvaringsarresten. På grund av en tidsödande rannsakning i
Eskilstuna hade Holmström själv icke hunnit hålla ytterligare förhör i
saken denna dag. Han hade rekvirerat biträde för utredningen, som måste
bliva synnerligen tidsödande, från statspolisens kriminalavdelning i Stockholm.
Överkonstapeln J. H. Kristensson — numera poliskommissarie i Hälsingborg
— och kriminalkonstapeln A. F. Ottosson i Stockholm hade därpå
förordnats att biträda med utredningen. Påföljande dag hade Holmström
hållit förhör med de anhållna. Klaganden hade medgivit, att han
förmått Anna-Lisa Blomqvist och Greta Malmqvist att tillgripa penningar
till avsevärda belopp från konsumtionsföreningen samt att han givit dem
vissa direktiv, huru de skulle dölja tillgreppen. — Arrestlokalerna i Katrine -

176

holm hade varit synnerligen hälsovådliga och i ett miserabelt skick. Detta
hade Holmström omedelbart påtalat hos länsstyrelsen. Sålunda hade funnits
endast två celler i sådant skick, att man däri utan hälsofara kunde
förvara anhållna. En tredje cell hade använts att härbärgera bland annat
orena luffare och lösdrivare och saknade direkt belysning. I denna cell
hade till en början klaganden insatts. De två kvinnorna hade erhållit var
sin av de övriga cellerna. För att bereda klaganden en något drägligare tillvaro
hade Holmström efter några dagar beslutat att låta honom få disponera
den ena av kvinnornas celler, varpå Holmström låtit sammanföra
kvinnorna under natten i den största cellen. Utredningen hade då kommit
så långt, att någon fara på grund av deras sammanförande icke förelegat.
Hade de velat korrespondera med varandra, medan de voro i var sin cell,
torde detta gått väl för sig med hänsyn till cellernas dåliga skick. Under
dagarna hade samtliga varit i ständiga förhör. Arrestlokalernas bedrövliga
skick hade i samband med klagandens och de båda kvinnornas anhållande
påtalats i tidningspressen och blivit föremål för J. K:s ingripande.

Det vore med sanningen överensstämmande, anförde Holmström vidare,
att Anna-Lisa Blomqvist och Greta Malmqvist under anhållningstiden
fått mottaga besök av sina anhöriga. Klaganden hade redan under någon
av de första dagarna fått mottaga besök av sin hustru. Vid dessa besök
hade personal från poliskontoret varit närvarande. Något men för utredningen
eller för klaganden kunde icke dessa besök hava haft. Sedan de
anhållna häktats, hade Holmström beslutat att med det snaraste överföra
dem till kronohäktet i Nyköping. Då transport av dem i vanlig ordning
med bantåg befarats skola väcka alltför stort uppseende med hänsyn till
den offentlighet förskingringen erhållit, hade de transporterats till Nyköping
i två bilar under vederbörlig polisbevakning och med polismän som
förare. Denna transport hade alltså gjorts för att bespara de häktade onödigt
lidande. Transporten hade ej medfört några fördyrade kostnader för
statsverket. Under rannsakningstiden, som varat relativt länge på grund
av den tidsödande undersökningen, hade nästan dagligen hållits förhör
med de häktade. Ofta hade därvid Greta Malmqvist och Anna-Lisa Blomqvist
sammanförts. Utredningen hade bland annat omfattat en genomgång
av omkring 600 sparkasseböcker för att få konstaterat, vilka av dessa
blivit föremål för förfalskningsåtgärder. Huruvida Greta Malmqvist och
Anna-Lisa Blomqvist utom förhören fått vara tillsammans kände Holmström
ej till. Skulle så varit fallet, torde därigenom icke någon hava förnärmats.
Han ville erinra sig, att han fått upplysning om att kvinnorna
under den senare rannsakningstiden vid något tillfälle på därom gjord
begäran fått utföra gemensamt arbete i häktets tvättstuga. Klaganden
hade av häradsrätten blivit frikänd från ansvar i ett flertal fall, där Holmström
yrkat ansvar, och dömd huvudsakligen på sitt av omständigheterna

177

styrkta erkännande. Därest klaganden ansett sig oskyldigt dömd eller illa
behandlad, hade det varit naturligt, om han överklagat utslaget eller vid
tiden för utslaget framställt klagomål. Detta hade han icke gjort. Först
nu sedan han i över ett års tid varit intagen i straffanstalt komme han
med dessa enligt Holmströms förmenande fullständigt grundlösa klagomål.

Föreståndaren för kronohäktet i Nyköping, J. Hardeberg, anförde därefter
i infordrat yttrande följande.

Det förhölle sig så, att kvinnorna ifråga under tiden de förvarades å
kronohäktet haft var sin cell och ej haft tillfälle att sammanträffa med
varandra i vidare mån än som för polisutredningen erfordrats. Vid de tillfällen,
då de fått tillåtelse att mottaga besök av sina närmaste anhöriga,
hade detta skett efter konferens med landsfogden och i närvaro av Hardeberg
eller annan tjänsteman. Härunder hade de alltså ej fått tillfälle att
”dryfta situationen” med de anhöriga. Klaganden hade själv haft samma
förmån att få mottaga besök av sina anhöriga. Det vore riktigt som Holmström
i sitt yttrande omnämnt, att kvinnorna gemensamt utfört en del
tvättarbete för fängelsets räkning. Detta hade emellertid tillåtits först
under det allra senaste skedet av rannsakningstiden, då rättsförhandlingarna
varit avslutade och efter det häradsrätten utsatt dag för utslag i
målet. Åtgärden hade motiverats därav, att kvinnornas psykiska tillstånd
under polisförhören och rannsakningarna utsatts för stark påfrestning och
vid flera tillfällen nära nog nått bristningsgränsen. För att förekomma
ett psykiskt sammanbrott hade därför lättnad måst beredas dem i den
mån så varit möjligt. Denna åtgärd kunde under ovan anförda förhållanden
ej hava menligt inverkat på klagandens rättsliga ställning.

Av handlingar, som på min begäran överlämnades till mig av justitiekanslersämbetet,
framgick att justitiekanslersämbetet den 30 mars 1938
anhållit om länsstyrelsens i Södermanlands län yttrande i anledning av
en i tidningen ”Katrineholms-Kuriren” den 28 i samma månad införd artikel,
vari mot lokalerna å polisstationen i Katrineholm m. m. riktats grava
anmärkningar i olika avseenden.

I anledning av remissen från justitiekanslersämbetet hade länsstyrelsen
överlämnat infordrade yttranden från kommunalborgmästaren Hilding
Hjelmberg, stadsfiskalen Johan Dahl och drätselkammaren i Katrineholm.
Under åberopande av vad i dessa yttranden anförts rörande beskaffenheten
av polis- och arrestlokalerna i Katrineholm och de förhållanden, varunder
klaganden, Greta Malmqvist och Anna-Lisa Blomqvist varit förvarade
därstädes, hade länsstyrelsen i yttrande den 7 maj 1938 för egen
del därutöver anfört bland annat följande.

Det hade ingalunda varit för länsstyrelsen främmande, att Katrineholms

12—Justitieombudsmannens ämbetsbcrättclse till 1940 års riksdag.

178

stads polis- och arrestlokaler varit otidsenliga och under vissa förhållanden
för sitt ändamål otillräckliga. Landsfogden i länet hade också påpekat
detta förhållande. Länsstyrelsen hade emellertid haft kännedom om att
vederbörande kommunala myndigheter i Katrineholm haft sin uppmärksamhet
riktad på att få polis- och arrestlokalerna ordnade i samband med
uppförande av en central byggnad för stadens förvaltningsorgan. Av denna
anledning hade länsstyrelsen icke vidtagit åtgärd i form av föreläggande
för staden att omedelbart ordna ifrågavarande lokalfråga. Slutligen ville
länsstyrelsen framhålla, att nu föreliggande fall med tre anhållna personer
på en gång, därav två kvinnor, måste anses vara exceptionellt, då det gällde
en stad av Katrineholms storleksordning. Under vanliga förhållanden, då
det gällde att förvara en eller högst två personer och då sålunda endast
två arrester toges i anspråk, syntes de nuvarande lokalerna, ehuru otidsenliga,
dock tillsvidare något år kunna användas i avvaktan på ifrågavarande
lokalfrågas lösning.

I det av stadsfiskalen Dahl avgivna yttrandet, dagtecknat den 5 april
1938, hade denne angående arrestlokalerna uppgivit följande.

Ä polisstationen funnes två arrester på södra och två på norra sidan
om en korridor. Arresten nr 1 hade ett ytinnehåll av 2,04 X 2,12 meter och
en höjd av 2,97 meter. Rummet hade ett gallerförsett fönster om 0,74 meters
bredd och 0,47 meters höjd. Det vore försett med väggfast brits, en stol och
ett bord. Det hade värmeledning och elektriskt ljus samt ringledning. Denna
arrestlokal vore den, som i första hand användes för personer, som anhållits
för brott. Arresten nr 2 hade ett ytinnehåll av 2,04 X2,12 meter och en höjd
av 3,07 meter. Rummet, som hade ett gallerförsett fönster om 0,74 meters
bredd och 0,47 meters höjd, vore försett med väggfast brits och en stol men
hade icke något bord eller någon hylla. Det hade värmeledning, elektriskt
ljus samt ringledning. Denna lokal användes, om mer än en person sutte anhållen
för brott. Dessa båda nu nämnda arrester låge på samma sida —
den södra — om korridoren. Arresten nr 3 hade ett ytinnehåll av 2,16 X 2,16
meter och en höjd av 2,98 meter. Denna arrest användes för förvaring av
fyllerister. Den saknade fönster eller rättare hade ett förbyggt fönster. Den
vore försedd med en bred brits, värmeledning, elektriskt ljus och ringledning.
Arresten nr 4 hade ett ytinnehåll av 2,16 X 2,16 meter och en höjd
av 3,07 meter. Denna arrest användes för luffare, som begärde nattlogi.
Den saknade liksom arresten nr 3 dagsljus. Den hade elektrisk belysning,
värmeledning, en bred brits och ringledning.

Vidare hade Dahl anfört bland annat följande: Med anledning av en
större förskingringsutredning hade Dahl den 23 mars 1938 vid 19-tiden
anhållit två kvinnor. De hade efter ett kortare förhör insatts i arresterna
nr 1 och 2. Följande dags eftermiddag hade i Eskilstuna avhämtats en i
samma sak inblandad man. Han hade insatts i arrest nr 2 och de båda

179

kvinnorna hade fått dela rum i arrest nr 1. T. f. landsfogden i länet hade
anlänt på morgonen den 24 mars och anställt kortare förhör med kvinnorna,
varjämte han föranstaltat om att två statskriminalpolismän skulle
lördagen den 26 mars börja höra de i saken inblandade. Sedan dessa polismän
hållit förhör under större delen av lördagen med de anhållna kvinnorna
och landsfogden hållit förhör med mannen, hade polismännen begärt,
att de båda kvinnorna skulle få förvaras i olika arrester, enär polismännen
befarade, att de skulle jämföra sina uppgifter och försvåra utredningen,
om de sutto tillsammans. Efter tvekan och då ingen annan utväg
stått till buds hade landsfogden givit order om att mannen skulle insättas
i arresten nr 4. Detta hade skett på eftermiddagen den 26 mars. Mannen
hade därefter förvarats i denna arrest till på eftermiddagen den 28 mars,
då han införpassats till kronohäktet i Nyköping. Sedan mannen överförts
till arresten nr 4 — där de gamla madrasserna tagits bort och ersatts med
nya sängkläder — hade de båda kvinnorna insatts i arresterna nr 1 och 2.
De hade samtidigt med mannen införpassats till Nyköping. Under förhören,
som upptagit en stor del av dagarna, under måltiderna och vid
besök av anhöriga hade de anhållna fått vistas i inre vaktrummet. Mannen,
som förvarats i arresten nr 4, vilken saknade dagsljus, hade under
dagen så gott som ständigt fått vistas i inre vaktrummet. Det hände mycket
sällan, att så många som tre personer sutte anhållna på en gång. Det hade
förut icke hänt under någon av de nuvarande polismännens tjänstetid.
Den polisman, som varit längst i tjänst i Katrineholm, hade varit där
sedan år 1918.

Genom beslut den 12 juli 1938 hade justitiekanslersämbetet därefter
låtit bero vid vad i ärendet förekommit.

Då de av Dahl lämnade uppgifterna angående klagandens, Greta Malmqvists
och Anna-Lisa Blomqvists förvaring å polisstationen i Katrineholm
i vissa delar icke överensstämde med vad Holmström i sitt yttrande till
mig anfört samt jag under hänvisning till Dahls uppgifter anmodat Holmström
att avgiva nytt yttrande, anförde han följande.

Då Holmström givetvis icke kunnat erinra sig alla detaljer uti ifrågavarande
vidlyftiga mål, hade han, sedan han mottagit de remitterade handlingarna,
omedelbart sökt komma i förbindelse med de av honom i saken
anlitade utredningsmännen, Kristensson och Ottosson, för att av dem erhålla
närmare besked angående huru förfarits med de anhållna. Holmström
hade fått den upplysningen, att Ottosson vistades på obekant ort under
semester. Kristensson, med vilken Holmström telefonledes kommit i förbindelse,
hade på hans förfrågningar uppgivit, att de anhållna kvinnorna
under den senare anhållningstiden fått vistas i samma cell under nätterna
och att klaganden förvarats i cellen nr 2. Denna uppgift hade överensstämt

180

med Holmströms minnesföreställningar om sakläget. Då Dahl i sin redogörelse
den 5 april 1938 påstått, att kvinnorna fått dela rum från eftermiddagen
den 24 mars tills de egentliga polisförhören vidtagit den 26
mars, så ville Holmström icke bestrida riktigheten av denna uppgift, enär
Dahl vid ifrågavarande tid måste hava haft bättre kännedom om förhållandena
än Holmström och Kristensson över ett år efteråt. Han bestrede
emellertid på det bestämdaste att det förhållandet, att de anhållna kvinnorna
fått vistas i samma cell under viss del av tiden från eftermiddagen
den 24 mars till eftermiddagen den 26 mars, skulle på något sätt hava inverkat
på utredningsresultatet. Då han på morgonen den 24 mars hört
kvinnorna, hade han fullt klart för sig, att polisutredningen måste bliva
synnerligen långvarig. Vid detta tillfälle hade kvinnorna från sina handväskor
överlämnat en hel del brev och meddelanden från klaganden, som
ytterligare styrkte deras uppgifter, att denne erhållit de tillgripna penningarna.
Då Holmström senare på dagen den 24 mars förhört klaganden,
hade denne också medgivit, att han mottagit stora penningsummor av kvinnorna.
Holmström ville vidare framhålla att, om kvinnorna velat falskeligen
pådikta klaganden brott eller planlägga ett försvar, de haft tillfälle
därtill under sin dagliga samvaro i arbetet. Tillgreppen och förfalskningarna
hade pågått sedan flera år tillbaka. I 19 § 22 punkten promulgationsförordningen
till strafflagen stadgades: ”Häkte skall vara så beskaffat, att
det ej för den häktades hälsa menligt är. Ej skola flera personer i ett rum
sättas, där det undvikas kan.” Holmström ansåge alltjämt, att cell nr 4
i polisarresten i Katrineholm vid ifrågavarande tillfälle befunnit sig i ett
tillstånd, som varit menligt för däri förvarad persons hälsa. Han hänvisade
i detta sammanhang till innehållet uti ett yttrandet bifogat intyg av docenten
Erik Karlmark, som vid något tillfälle under klagandens anhållningstid
besökt polisarresten i Katrineholm. I kungl. kungörelsen den 4 maj
1934 med vissa föreskrifter angående förvaring av personer i härads- och
stadsfängelser samt polisarrester stadgades i 3 §, att personer av olika kön
ej finge förvaras i samma rum. Något absolut förbud att förvara två personer
av samma kön i samma rum syntes sålunda icke finnas. Holmström
insåge väl, att ett dylikt sammanförande under anhållningstiden av två
personer i samma cell icke vore lämpligt. I detta fall hade sammanförandet
skett under en relativt kort tid. Att så blivit fallet hade uteslutande
varit för att klagandens hälsa icke skulle tillfogas men. Tyvärr hände det
ofta, att ett dylikt sammanförande av anhållna måste äga rum å landsbygdens
ofta otillräckliga och ur utredningssynpunkt olämpliga arrestlokaler.

Vid yttrandet var fogat ett av docenten Karlmark utfärdat intyg, däri
denne bland annat anfört, att en åtgärd, som gick ut på att en längre tid
— kanske flera dagar — förvara en person i den nästan mörka cellen nr 4

181

måste framstå såsom en, såväl ur medicinsk som ur social synpunkt, åtgärd
av höggradig omdömeslöshet.

Av den i ärendet verkställda utredningen framgår, att Greta Malmqvist
och Anna-Lisa Blomqvist anhållits den 23 mars 1938 och klaganden
påföljande dag samt att de anhållna därefter förvarats å polisstationen i
Katrineholm till eftermiddagen den 28 i samma månad, då de efter att
hava blivit häktade överförts till kronohäktet i Nyköping. Uiider tiden
den 24—den 26 mars förvarades klaganden i arresten nr 2 och de båda
kvinnorna i arresten nr 1. Sedan de vid polisutredningen biträdande polismännen
den 26 mars begärt, att kvinnorna skulle förvaras i skilda arrester
för att de icke skulle bliva i tillfälle jämföra av dem var för sig lämnade
uppgifter och därigenom försvåra utredningen, tillmötesgick Holmström,
som ledde utredningen, med tvekan nämnda begäran, varefter klaganden
på hans order insattes i arresten nr 4 och kvinnorna i arresterna nr 1
och 2. Under förhören, som upptogo större delen av dagarna, under måltiderna
och vid besök av anhöriga fingo de anhållna dock uppehålla sig i
andra lokaler än arresterna.

Holmström har till försvar för den påtalade åtgärden att till en början
sammanföra de båda anhållna kvinnorna i samma arrest framhållit bland
annat, att något absolut förbud att förvara två anhållna av samma kön
i ett och samma rum icke torde föreligga. Därvid har han hänvisat till 3 §
kungl. kungörelsen den 4 maj 1934 med vissa föreskrifter angående förvaring
av personer i härads- och stadsfängelser samt polisarrester, vari
stadgas att personer av olika kön ej få förvaras i samma rum. Då emellertid
denna bestämmelse tillkommit av helt andra skäl än de som i förevarande
sammanhang hava intresse, kan den givetvis icke åberopas till stöd
för en uppfattning att två personer av samma kön, som anhållits för av
dem gemensamt förövat brott, få förvaras i samma arrest.

I 19 § punkt 22 kungl. förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens
införande och vad i avseende därå iakttagas skall föreskrives angående
häkte bland annat, att flera personer icke skola sättas i ett rum,
där det kan undvikas. Enligt 29 punkten av samma paragraf skall vad i
21—28 punkterna är stadgat med avseende å häktad i tillämpliga delar
gälla beträffande behandlingen av person, vilken såsom misstänkt för brott
kvarhålles. Om alltså i allmänhet häktade eller anhållna icke få förvaras
i samma rum, om detta kan undvikas, måste det anses i alldeles särskild
grad påkallat att söka undvika förvaring i samma rum av häktade eller
anhållna, som misstänkas hava gemensamt förövat brott. Beträffande häktade,
som förvaras å fångvårdsanstalt, har denna uppfattning föranlett ett

182

absolut förbud. I § 127 av den av fångvårdsstyrelsen den 9 april 1923 fastställda
arbetsordningen för fångvårdsstaten föreskrives nämligen: ”Om av
utrymmesskäl eller eljest enrumsfångar måste sammanföras i samma cell,
må dock icke fångar, som dömts genom samma utslag eller eljest för
samma brott eller som undergå rannsakning i samma mål, under något
förhållande gemensamt förvaras.” Sammanförande av sådana personer, varom
nu är fråga, under häktningstiden har alltså ansetts så olämpligt, att
det icke är tillåtet under något förhållande. Ehuru med fog torde kunna
påstås, att sammanförande i regel är än mera olämpligt under den tid
vederbörande äro allenast anhållna, d. v. s. under första skedet av polisutredningen,
lärer man dock icke härvidlag kunna uppställa ett förbud att
gälla under alla omständigheter. Förhållandena kunna nämligen vara sådana,
exempelvis vid anhållande av en större liga förbrytare, att det icke
låter sig göra att omedelbart skaffa särskilt förvaringsrum åt var och en
av de anhållna. Holmström har också i sitt yttrande påpekat, att det tyvärr
ofta händer att sammanförande av anhållna måste äga rum å landsbygdens
ofta otillräckliga och ur utredningssynpunkt olämpliga arrestlokaler.

Vad angår det förhållandet, att Holmström låtit å polisstationen i Katrineholm
förvara Greta Malmqvist och Anna-Lisa Blomqvist i samma cell,
har han som orsak uppgivit att klaganden, därest kvinnorna skolat erhålla
var sin cell, måst insättas i cellen nr 4. Med hänsyn till denna cells
bristfälliga beskaffenhet hade Holmström fruktat, att klagandens hälsa
därigenom skulle tillfogas men. Härtill må anmärkas, att det vid sådant
förhållande förefaller egendomligt att Holmström senare, visserligen på
framställning av de vid utredningen biträdande polismännen, låtit insätta
klaganden i sistnämnda cell. Under förhandenvarande omständigheter synes
denna åtgärd, ehuru icke tilltalande, dock hava varit nödvändig, detta med
hänsyn till angelägenheten av att på utredningens dåvarande stadium förvara
de tre anhållna i skilda rum. Jag förutsätter härvid, att det icke låtit
sig göra att i annat hus i staden skaffa lämpligt förvaringsrum för någon
av de anhållna. Vad i ärendet förekommit har icke bibragt mig den uppfattningen,
att klaganden riskerade att taga skada till sin hälsa genom att
några få dygn, huvudsakligen under nätterna, förvaras i cellen nr 4, vilken
i vanliga fall brukade upplåtas till luffare, som begärde nattlogi. Vad storleken
beträffar hade denna cell något större ytinnehåll än cellerna nr 1
och 2 och större höjd än cellen nr 1. Den hade elektrisk belysning, värmeledning
och ringledning samt försågs vid tillfället ifråga med nya sängkläder.
Då den emellertid saknade fönster och ventilationen måste ske genom
dörröppningen till korridoren, kunde cellen dock icke anses uppfylla skäliga
fordringar på sundhet och hade självfallet icke kunnat användas som
förvaringsrum för en person under någon längre tid. Såsom förut påpekats
gällde det i förevarande fall endast några få dygn och huvudsakligen kla -

183

gandens förvaring under nätterna. Att klaganden tagit skada till sin hälsa
under den tid han fick vistas i cellen nr 4 har ej heller, såvitt handlingarna
utmärka, vare sig klaganden eller någon annan påstått. Någon sådan skada
skulle säkerligen ej heller hava uppkommit, även om klaganden fått tillbringa
jämväl de två första nätterna i denna cell.

Klagandens påstående, att den av honom i ärendet påtalade ”nonchalans
för lag och förordning” blivit för honom ur rättslig synpunkt mycket
ödesdiger, torde sakna grund. De av Holmström lämnade upplysningarna
synas nämligen giva vid handen att det sammanförande av de båda kvinnorna,
som under anhållnings- och häktningstiden ägt rum, icke länt klaganden
till men.

Dessa uttalanden upptog jag i en till Holmström avlåten skrivelse och
var ärendet, i vad det angick Holmström, därmed av mig slutbehandlat.

Beträffande klagomålen mot föreståndaren för kronohäktet i Nyköping
lät jag bero vid den av Hardeberg avgivna förklaringen.

6. Fråga om sättet för fullgörande av den i 21 § 4 mom. motorfordonsförordningen
föreskrivna expeditionsskyldigheten
beträffande utslag i vissa mål.

Vid en av mig den 29 november 1938 företagen inspektion hos länsstyrelsen
i Älvsborgs län iakttogs, att meddelande rörande ett av Åsele tingslags
häradsrätt den 9 maj 1938 avkunnat utslag, varigenom S. R. A. Danielsson
dömts att för ovarsam framfart böta 20 dagsböter ä 4 kronor, inkommit
till länsstyrelsen först den 18 juli 1938.

Sedan förste notarien Rolf Broström, som undertecknat meddelandet,
till mig avgivit yttrande rörande dröjsmålet med expedieringen av detsamma,
anmodade jag, på grund av vad i ärendet förekommit, häradshövdingen
i Västerbottens västra domsaga Arvid Arbman att inkomma med
upplysning, huruvida i domsagan den i 21 § 4 mom. motorfordonsförordningen
föreskrivna expeditionsskyldigheten plägade fullgöras genom översändande
av uppgift om utslagets innehåll i stället för avskrift av utslaget.

Till svar därå meddelade Arbman, att i enklare erkända mål den föreskrivna
expeditionsskyldigheten fullgjorts genom översändande av uppgift
enligt ett tryckt formulär, enär i sådana fall utslaget innehållit endast lagrum
och straffbestämmelser. I samtliga övriga mål hade emellertid expeditionsskyldigheten
fullgjorts genom översändande av avskrift av utslaget.

I en till Arbman avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

I 21 § 4 mom. motorfordonsförordningen heter det, att om den som inne -

184

har körkort ådömts straff för förseelse, begången vid förande av motorfordon
eller traktortåg, eller för förseelse mot 18 kap. 15 § strafflagen, åligger
det domstolen att ofördröjligen översända avskrift av utslaget jämte
uppgift om numret å den dömdes körkort till den länsstyrelse, som utfärdat
detsamma.

Denna bestämmelse har tillkommit för att giva länsstyrelsen material
för bedömande, huruvida på grund av körkortsinnehavares förseelse återkallelse
av hans körkort eller varning bör ifrågakomma. Tydligt är, att avskrift
av domstolens utslag härutinnan utgör en bättre grund för sakens
bedömande än ett enkelt meddelande enligt tryckt formulär om utslagets
innehåll. I mål om mera bagatellartade trafikförseelser, som icke kunna
tänkas föranleda någon länsstyrelsens åtgärd mot körkortsinnehavaren,
skulle visserligen ett meddelande av nyss angivet slag i och för sig kunna
vara till fyllest. Då en dylik gränsdragning rörande förseelserna emellertid
kan vara förenad med vissa vanskligheter och då föreskriften om avskrifts
expedierande icke innehåller något undantag i fråga om mindre förseelser,
kan det i Västerbottens västra domsaga tillämpade förfaringssättet, som
enligt vad jag iakttagit kommit till användning jämväl i en annan domsaga,
icke anses tillåtligt, utan bör avskrift städse expedieras utan hänsyn
till beskaffenheten av förseelsen ifråga. Jag vill för övrigt påpeka att den
förseelse, som avses i Åsele tingslags häradsrätts ovan omförmälda utslag,
enligt min mening icke varit att hänföra till de mera bagatellartade, något
som också bestyrkes av det utmätta straffet, 20 dagsböter.

I detta sammanhang anser jag mig slutligen böra framhålla vikten av att
utslag i mål rörande ovarsam framfart icke gives för knapphändig formulering.
Ofta dömes en person för det han ”icke iakttagit” eller ”brustit i”
den ”omsorg och varsamhet, som till förekommande av olycksfall betingats
av omständigheterna,” utan att utslaget, såsom vederbort, närmare omförmäler,
vari den bristande omsorgen och varsamheten bestått.

Härmed var ärendet av mig slutbehandlat.

7. Fråga huruvida konkursdomare haft skälig anledning
till ingripande mot förvaltare i konkurs.

I en hit ingiven klagoskrift anförde styrelsen för Sveriges advokatsamfund
följande.

I skrivelse den 8 oktober 1938 till advokaten J. Ruben Nyman i Västerås
hade häradshövdingen i Västmanlands västra domsaga Oscar Montelius
i egenskap av konkursdomare anmodat Nyman att meddela, om hos honom
funnes innestående belopp tillkommande borgenärer i konkurser, vilka

185

varit anhängiga vid Åkerbo och Skinnskattebergs tingslags samt Snevringe
tingslags häradsrätter och i vilka konkurser han varit förvaltare.
Nyman hade samtidigt uppmanats att lämna uppgift å beloppens storlek
samt å borgenärernas namn och adresser. Sedan Nyman i anledning därav
den 10 oktober 1938 upplyst Montelius, att i två av honom såsom förvaltare
omhänderhavda men då avslutade konkurser funnes hos honom
innestående smärre, vissa borgenärer tillkommande belopp, hade Montelius
i skrivelse den 11 oktober 1938 anmodat Nyman att till honom översända
de innestående beloppen för, som det i skrivelsen hette, ”vidare befordran
till borgenärerna”. Till svar hade Nyman meddelat, att han icke
ansåge sig hava befogenhet att till Montelius överlämna ifrågavarande
konkursborgenärerna tillkommande medel, enär han icke i gällande lag
kunde finna stöd för Montelius’ åtgärd. Enligt vad styrelsen inhämtat
hade liknande skrivelser utsänts till andra personer, vilka varit förvaltare i
konkurser, som varit anhängiga vid ovannämnda häradsrätter. Nyman
hade för styrelsen uppgivit, att han icke ansett sig kunna tillmötesgå Montelius’
begäran av det skäl, att enligt gällande konkurslag Nyman vore
personligen ansvarig för att konkursborgenärerna tillkommande och hos
honom innestående medel utbetalades till rätt person, eventuellt mot företeende
av fordringsbevis i de fall där borgenärens fordran vore knuten till
ett sådant bevis. Enligt styrelsens förmenande förelåge en allvarlig brist
i gällande konkurslag såtillvida, som bestämmelser saknades rörande kontroll
över utbetalningen av konkursborgenärer tillkommande medel, vilka
efter avslutande av konkurs innestode hos förvaltare. Det syntes även angeläget
att ifrågavarande brist, eventuellt på J. 0:s initiativ, snarast bleve
avhjälpt på lagstiftningens väg, men det hade, enligt styrelsens mening,
icke förelegat något stöd i gällande lag för Montelius’ ovan anmärkta ingripande.

I ärendet avgav Montelius infordrat yttrande och anförde däri bland
annat följande.

Nyman hade förordnats till förvaltare i en bagare Wesslings och en handelsidkerska
Lindbergs vid Snevringe tingslags häradsrätt anhängiga konkurser,
vilka avslutats i juni 1935 respektive september 1936. Nyman
hade därefter icke varit förvaltare i någon konkurs i Västmanlands västra
domsaga. Rättens ombudsman i de båda konkurserna, rådmannen Fredrik
Sundberg, hade den 8 oktober 1938 inställt sig hos Montelius i egenskap
av konkursdomare samt meddelat följande: Vid flera olika tillfällen hade
till Sundberg i dennes egenskap av rättens ombudsman från borgenärer i
de båda konkurserna ankommit skrivelser, däri det klagats över att borgenärerna
tillkommande medel ej redovisats till dem av Nyman. För några
dagar sedan hade åter en dylik skrift ankommit. Sundberg hade i tidigare

186

fall utan att anmäla förhållandet för konkursdomaren vidarebefordrat skrivelserna
till Nyman. Sundberg hade frågat Nyman, hur det komme sig att
borgenärernas medel i de för länge sedan avslutade konkurserna ej ännu
blivit utbetalda, samt uppmanat Nyman att fortast möjligt avveckla konkurserna.
Nyman hade svarat, att han ej hade någon skyldighet tillställa
borgenärerna medlen samt att medlen funnes tillgängliga hos Nyman, när
borgenärerna önskade avhämta dem. Då nu ånyo en dylik skrift ankommit,
ansåge sig Sundberg böra anmäla förhållandet för Montelius för den
åtgärd han kunde finna lämplig. — På fråga av Montelius om det kunde tänkas,
att ett dylikt förfarande tillämpades jämväl av förvaltare i andra konkurser
i domsagan, hade Sundberg svarat att han ej kände till, hur därmed
förhölle sig, men att han ej fått någon klagoskrift från någon borgenär
i annan konkurs, i vilken han vore rättens ombudsman. Montelius hade då
utsänt en cirkulärskrivelse till alla de personer, som under hans häradshövdingtid
förordnats till förvaltare i konkurser i domsagan — 13 till antalet
— med förfrågan, huruvida hos dem funnes innestående medel tillkommande
borgenär i konkurs. Samtliga förvaltare med undantag av Nyman
hade svarat, att inga dylika medel innestode oredovisade hos dem. De
flesta hade tillagt, att de alltid omedelbart efter det att ett utdelningsförslag
i konkurs vunnit laga kraft brukade tillställa borgenärerna dem tillkommande
belopp. Nyman hade svarat, att hos honom innestode 10 olika
belopp å tillhopa 281 kronor 73 öre, tillkommande borgenärer i Wesslingska
och Lindbergska konkurserna. Som Montelius antagit, att Nyman alltjämt
icke skulle vara villig tillsända borgenärerna deras belopp, hade han
funnit det snabbaste och säkraste sättet vara att han själv ombesörjde, att
borgenärerna finge sina medel. Montelius hade därför i brev till Nyman
anhållit, att denne skulle översända medlen till honom för vidare befordran
till borgenärerna. Härpå hade Nyman svarat, att han icke ansåge sig
hava befogenhet att till Montelius överlämna de innestående utdelningarna,
då Nyman icke för en dylik åtgärd kunde finna något stöd i gällande
lag. Montelius hade då skrivit till Nyman, att om han funne det lämpligare
att medlen tillställdes vederbörande borgenärer genom rättens ombudsman
eller han helst önskade översända beloppen direkt till borgenärerna,
Montelius naturligtvis icke hade något emot att saken ordnades på
ettdera av dessa sätt, då för honom såsom konkursdomare huvudsaken
vore, att beloppen utan vidare uppskov bleve tillställda borgenärerna. Därefter
hade han väntat ett meddelande från Nyman, att denne äntligen tillställt
borgenärerna dem tillkommande belopp. I stället hade Nyman såsom
ledamot i advokatsamfundet sökt stöd hos samfundet.

Montelius kunde — anförde han vidare — ingalunda dela styrelsens mening,
att stöd i gällande lag för hans ingripande icke skulle föreligga. Tvärtom
ansåge han, att det varit hans oavvisliga plikt såsom konkursdomare

187

att ingripa, sedan han av rättens ombudsman underrättats om borgenärernas
klagomål samt om att Nyman trots påstötningar av rättens ombudsman
underlät att avveckla konkurserna. Konkurslagen förutsatte ju att
konkursdomaren skulle hava överinseendet över allt, som hörde ihop med
konkursen. Att konkursdomaren särskilt skulle hava överinseendet över förvaltarens
åtgöranden framginge av 80 § konkurslagen. Ett sådant fall som
det ifrågavarande, vilket väl finge anses tämligen enastående, hade tydligen
icke förutsetts, och funnes därför ej några direkta föreskrifter, hur en
konkursdomare hade att förfara i ett sådant fall. Konkursdomaren hade då
att förfara på det sätt, som kunde anses vara lämpligast, och mot Montelius’
åtgöranden att genom framställande av olika förslag till konkursens
avveckling söka få saken äntligen ordnad syntes icke med fog någon anmärkning
kunna framställas. Av styrelsens skrift framginge, att Nyman påstått
sig icke hava vågat skicka över medlen till Montelius av oro att medlen
ej skulle bliva utbetalda ”till rätt person”. Då Nyman givit Montelius
en förteckning, noggrant angivande de 10 borgenärernas namn och adresser
samt storleken av det belopp var och en av dem skulle hava, samt Montelius
dessutom hade i sitt förvar alla bevakningshandlingar, utdelningsförslag
och övriga handlingar i konkurserna, syntes det häva varit att underskatta
hans förmåga alltför mycket att frukta, att han ej skulle kunnat ombesörja
att medlen utbetalades till rätt person. Av styrelsens skrift framginge
vidare, att Nyman antytt att en del av medlen ifråga kunde vara sådana
medel, som ej finge utbetalas annat än mot fordringsbeviset i de fall, där
borgenärens fordran vore knuten till ett sådant bevis. Montelius hade genomgått
bevakningshandlingarna samt funnit, att ingen av fordringarna
ifråga grundade sig på fordringsbevis, vars återbekommande kunde vara
av något värde för vederbörande konkursbo eller konkursgäldenär. Nymans
förfarande att trots alla påstötningar vägra att tillställa borgenärerna deras
medel syntes egendomligt. Medlen hade ju enklast kunnat översändas
med posten, då det här endast varit fråga om mindre belopp. Postverkets
kvitton hade ju varit fullt tillräckliga som bevis för att borgenärerna fått
sina medel. Någon extra kostnad för Nyman hade förfarandet ej inneburit,
då Nyman naturligtvis haft rätt att å varje belopp avdraga vad som erfordrades
till porto. Om Nyman av några principiella skäl ansett sig ej vara
skyldig att ombesörja översändandet, hade han bort antaga erbjudandena
att få översändandet ombesörjt av konkursdomaren eller rättens ombudsman.
När advokatsamfundets styrelse erhållit kännedom om att Nyman
gjorde svårigheter med medlens översändande, syntes styrelsens första åtgärd
bort bliva att uppmana Nyman att fortast möjligt tillställa borgenärerna
deras medel. En lagstiftning, som införde skarpare kontroll över
utbetalningen av konkursborgenärer tillkommande medel, syntes kunna

188

bliva av stort värde. En dylik lagstiftning skulle ju underlätta konkursdomarens
övervakande verksamhet.

Styrelsen inkom därefter med påminnelser, varvid fanns fogad en av
Nyman avgiven förklaring.

I denna förklaring, som åtföljdes av åtskilliga bilagor, anförde Nyman
bland annat följande: Montelius påstode, att borgenärer vid flera olika tillfällen
till rättens ombudsman framfört klagomål över att Nyman icke
redovisat dem tillkommande medel. Det syntes Nyman i allra högsta grad
anmärkningsvärt, att några dylika klagomål aldrig framförts till honom
personligen av någon borgenär eller till honom vidarebefordrats av rättens
ombudsman. Av alla framställningar om utbekommande av utdelning,
som kommit Nyman tillhanda, hade en enda varit ställd till rättens ombudsman.
Att dessutom någon enstaka framställning gjorts till rättens
ombudsman vore ju troligt, men anledningen därtill hade med säkerhet
aldrig varit ”bristande redovisning” från Nymans sida utan med all sannolikhet
ett missförstånd, som rättens ombudsmans meddelande om utdelningsförslagets
framläggande ofta vållade, när däri icke klart utsädes hos
vem utdelningen finge lyftas. Nyman hänvisade därutinnan särskilt till ett
brev från honom till rättens ombudsman av den 14 oktober 1937, i vilket
Nyman också tydligt låtit rättens ombudsman veta, att han icke utan
framställning från borgenär plägade utsända utdelning. I enlighet med bestämmelserna
i 147 § konkurslagen erinrade Nyman däremot borgenärerna
om dem tillkommande utdelningar. Gentemot Montelius’ påstående
ville Nyman erinra om, att en konkursförvaltare endast i undantagsfall
torde vara försvarad med att utbetala utdelning annat än mot avskrivning
å — icke återbekommande av — fordringsbevis, i de fall då fordran grundades
å sådana. I nu ifrågavarande två konkurser hade den 10 oktober 1938
återstått outtagna utdelningar till sammanlagt 10 borgenärer (sedan dess
hade två begärt och erhållit sina tillgodohavanden). Av dessa 10 fordringar
hade icke mindre än hälften varit grundade på i bevakningarna åberopade
fordringsbevis. Även om beloppen vore relativt obetydliga, ansåge Nyman
det vara sin plikt tillse, att de verkligen komme rätt person tillhanda. Det
vore ju heller icke ovanligt, att en borgenär överlåtit sin fordran, blivit försatt
i konkurs eller dylikt, varigenom han alltså icke längre vore rätt borgenär.
Emellanåt inträffade, att en borgenär ej kunde tillrättaskaffa sitt
fordringsbevis men trots detta begärde att få lyfta sin utdelning. Nyman
hade då aldrig ställt sig avvisande utan utbetalt beloppet mot borgen och
även utan ersättning biträtt med uppsättande av borgensförbindelsen. Nyman
kunde emellertid icke finna, att han haft skäl efterkomma Montelius’
framställning om utsändande av alltjämt innestående utdelningsbelopp.
Någon ”skarpare kontroll över utbetalning av konkursborgenärer tillkom -

189

mande medel”, än vad gällande konkurslag innehölle, syntes icke påkallad.
Däremot torde en bestämmelse av innehåll, att sådana medel, som icke
lyftats inom två år efter konkursens avslutande, skulle av förvaltaren utbetalas
till konkursgäldenären, vara ägnad både att väcka borgenärernas
uppmärksamhet och att avhjälpa den oklarhet, som nu vore rådande.

Vidare avgav rättens ombudsman uti ifrågavarande två konkurser, rådmannen
Sundberg, av mig infordrat yttrande i ärendet. Han uppgav däri,
såvitt nu är i fråga, att enligt vad han kunde erinra sig hade han mottagit
några skriftliga framställningar från borgenärerna i berörda konkurser om
utbekommande av utdelning, vilka skrivelser han omgående vidarebefordrat
till förvaltaren i konkurserna.

Sedan kungörelse om utdelningsförslag i konkurs utfärdats, åligger det
jämlikt 129 § konkurslagen rättens ombudsman bland annat att ofördröjligen
till varje i förslaget upptagen borgenär, vars adress är känd, med
posten översända meddelande om innehållet i kungörelsen, och skall borgenär
tillika underrättas om den utdelning, som är för honom beräknad i
förslaget.

För det fall att borgenär trots nu omförmälda underrättelse icke lyfter
honom tillkommande belopp har i 147 § konkurslagen stadgats följande.

Har, då två månader förflutit från det förslag till slututdelning vunnit
laga kraft eller, där klander mot förslaget väckts, klandret blivit genom
laga kraftägande beslut avgjort, borgenär, som är berättigad att utan borgen
lyfta honom i nämnda eller tidigare utdelningsförslag tillagda medel,
icke begagnat sig av sin lyftningsrätt, skall förvaltaren till borgenären,
om hans adress är känd, på borgenärens bekostnad med posten översända
meddelande om det belopp, som sålunda må lyftas av borgenären.

En motsvarighet till detta stadgande fanns i 139 § i det av konkurslagstiftningskommittén
den 14 november 1911 avgivna förslaget till konkurslag,
vilket förslag efter överarbetning i vissa delar ligger till grtund för gällande
konkurslag. Enligt lagförslaget skulle meddelande till borgenär om
honom tillkommande belopp sändas, därest han icke inom tre månader
från utgången av tiden för anställande av klander mot förslag till slututdelning
begagnat sig av sin lyftningsrätt.

I motiveringen till denna bestämmelse anförde kommittén följande: Det
har ifrågasatts, att förvaltaren skulle hava skyldighet att med posten översända
till borgenärerna den utdelning, som tillkommer dem. Ett sådant
tillvägagångssätt kan emellertid icke användas, då borgenärs fordran grundar
sig på löpande förbindelse. Utdelningen bör i dylikt fall icke utbetalas
annat än mot förbindelsens återställande eller avskrivning därå. Att

190

för övriga fall meddela föreskrift om utdelnings översändande med posten
har synts desto mindre behövligt som borgenärerna enligt förslaget erhålla
särskilt meddelande om varje utdelning. Härtill kommer att i sådana
fall, då utdelning kan utbetalas annorledes än mot återställande av fordringsbevis
eller avskrivning därå, borgenären, såframt utdelningen icke
överstiger 1,000 kronor, enligt allmänna poststadgan den 9 september 1907
kan inkassera utdelningen genom postverket. För detta ändamål har han
att, sedan han fått meddelande om utdelningen, insända kvitto å motsvarande
belopp till vederbörande postanstalt. Vare sig utdelningen översändes
genom förvaltarens försorg eller inkasseras genom postverket, bör
uppenbarligen kostnaden drabba den till utdelning berättigade; någon anledning
att antaga, att kostnaden skall bliva högre i det senare fallet än
i det förra, föreligger icke. I förevarande paragraf har ytterligare föreskrivits
att, om borgenär, som är berättigad att utan borgen lyfta slututdelning
eller tidigare utdelning, ej begagnat sig av denna rätt tre månader efter
det klandertiden beträffande slututdelningsförslaget gått till ända, förvaltaren
skall till borgenären översända meddelande om det belopp, som för
honom innestår. Det kan ock anmärkas, att förvaltaren icke har något
som helst intresse av att dröja med att till borgenärerna utbetala vad dem
tillkommer, då enligt stadgandet i 134 § om rätt för borgenär att erhålla
ränta, som upplupit å medel som tillkomma honom enligt slututdelningsförslag,
förvaltaren icke äger själv tillgodogöra sig ränta å dessa medel.

I det överarbetade lagförslaget nedsattes den tid, efter vars utgång meddelande
om den innestående utdelningen skulle översändas till borgenären,
från tre till två månader.

I överensstämmelse med den av konkurslagstiftningskommittén uttalade
åsikten har i konkurslagen icke föreskrivits någon skyldighet för förvaltaren
att till borgenär översända den utdelning, som tillkommer honom.
Då fordringen grundas på löpande förbindelse eller annan handling, vars
företeende utgör villkor för fordringens utkrävande, kan översändande av
utdelningsbeloppet icke ifrågakomma utan att handlingen företetts för
vederbörlig anteckning å densamma. Beträffande andra fordringar synes
lämpligheten av utdelningens översändande utan att borgenären begärt
detta kunna ifrågasättas. Såsom Nyman påpekat är det nämligen icke
ovanligt att en borgenär, som bevakat fordran i konkurs, därefter överlåtit
fordringen eller själv blivit försatt i konkurs, i vilka fall han alltså
icke längre är rätt borgenär. Vid tiden för Montelius’ ingripande hade, enligt
vad som torde framgå av Nymans yttrande, de i ärendet ifrågakomna
borgenärerna icke hos Nyman gjort framställning om utdelningsbeloppens
översändande.

I enlighet med det ovan anförda fann jag, att Montelius’ påtalade för -

191

farande att anmoda Nyman att till honom översända icke lyftade utdelningsbelopp
för vidare befordran till borgenärerna saknat stöd i konkurslagens
bestämmelser. Nyman syntes nämligen beträffande berörda utdelningar
icke hava förfarit på ett sätt, som kunnat giva Montelius såsom
konkursdomare skälig anledning att ingripa mot honom. Då Montelius
emellertid uppenbarligen handlat i bästa uppsåt, lät jag bero vid detta uttalande,
som jag upptog i en till Montelius avlåten skrivelse.

I en samtidigt avlåten skrivelse till Konungen (se nedan sid. 211 o. f.)
framhöll jag därjämte behovet av lagbestämmelser, huru förfaras skall med
konkursmedel, som icke inom viss tid lyftas av vederbörande borgenär.

8. Fråga huruvida under mul- och klövsjukeepizooti utmätningsman
i tjänsteärende äger tillträde till ladugård
utan särskilt tillstånd m. m.

Av handlingarna i ett genom klagomål av lantbrukaren Ture Andersson
i Skepparp nr 9, Ravlunda socken, härstädes anhängiggjort ärende inhämtas
följande.

Enligt ett den 26 mars 1938 dagtecknat avbetalningskontrakt sålde handlanden
Otto Rosengren i Ystad till klaganden på avbetalning två hästar
och två kor för en köpeskilling av 2,600 kronor att erläggas på i kontraktet
närmare angivet sätt. Under åberopande av detta kontrakt anhöll sedermera
Rosengren hos landsfiskalen i Brösarps distrikt Gunnar Liljeberg att,
då klaganden underlåtit att erlägga vissa poster av köpeskillingen som förfallit
till betalning, de försålda djuren måtte handräckningsvis återtagas
från klaganden.

Med anledning därav inställde sig Liljeberg den 5 april 1939, åtföljd
av fjärdingsmannen i Ravlunda socken Frans Svensson såsom vittne, i klagandens
hemvist, Skepparp nr 9, i och för den begärda förrättningens verkställande.
Då klaganden, som var tillstädes, icke kunde erlägga den resterande
köpeskillingen, företogs den sökta förrättningen, därvid djuren värderades
och vederbörlig avräkning mellan säljaren och klaganden gjordes.
Därefter omhändertogos djuren och överlämnades till säljarens befullmäktigade
ombud, Gösta Rosengren i Ystad.

I en sedermera hit insänd skrift anförde klaganden — jämte det han bestred
lagligheten av den verkställda förrättningen i och för sig och framställde
anmärkningar mot de djuren åsatta värdena — klagomål däröver
att Liljeberg jämte vittne trots rådande mul- och klövsjukeepizooti infunnit
sig å klagandens gård för djurens återtagande. Klaganden hade, anförde
han, vid tillfället sammanträffat med Liljeberg och Svensson ute på gårdsplanen.
Sedan klaganden på fråga av Liljeberg förklarat sig icke medgiva

192

djurens återtagande samt Liljeberg genmält, att han det oaktat komme
att taga hand om djuren, hade klaganden förbjudit detta samt gått in i sin
bostad. Liljeberg och Svensson hade emellertid därpå uttagit djuren ur
stallet och överlämnat dem till säljarens ombud, som bortfört dem å en
medförd lastbil. Enligt gällande bestämmelser vore under mul- och klövsjukeepizooti
tillträde till stallar, där klövbärande djur funnes, förbjudet
för obehöriga. Klaganden hade vid tillfället haft även andra nötkreatur
än de ovan omförmälda korna förvarade i sitt stall. Vidare vore att märka,
att Svensson också vore lantbrukare. Klaganden förmenade därför, att
Liljeberg och Svensson förfarit olagligt genom att beträda klagandens stall.
Dessutom rådde vid ifrågavarande tid förbud mot att föra klövbärande
djur från nedslaktningsområde i Kristianstads län, dit Ravlunda socken
hörde, till Malmöhus län, varför Liljeberg och Svensson även förfarit felaktigt
genom att omhändertaga djuren i och för transport till Ystad.

I infordrat yttrande anförde Liljeberg, att transporten av djuren till
Ystad skett från skyddsområde till isoleringsområde och därför icke stått
i strid mot utfärdade bestämmelser. Efter själva förrättningen hade djuren
letts från klagandens gård till lastbilen, som var placerad något hundratal
meter därifrån. Några andra personer än förrättningsmännen, säljarens
ombud samt klaganden och hans husfolk hade ej funnits å platsen, som vore
avsides belägen.

I avgivna påminnelser framhöll klaganden, att lastbilen stått alldeles
invid gården och ej något hundratal meter därifrån.

Från medicinalstyrelsens veterinärbyrå, som haft tillgång till handlingarna
i ärendet, erhöll jag därefter en promemoria, så lydande:

”Kungl. kungörelsen den 7 december 1929 med vissa föreskrifter rörande
inskränkningar i tillträde till ladugård, stall eller annat rum, där kreatur
eller foder förvaras, stadgar 1—2.

’1. Utan tillstånd av medicinalstyrelsen må ej den, som innehar besättning
av nötkreatur, svin, får eller getter inom Malmöhus eller Kristianstads
län, lämna tillträde till ladugård, stall eller annat rum, där kreatur
eller foder förvaras, åt kreatursuppköpare eller slaktare och deras biträden
liksom ej heller åt gårdfarihandlare eller åt personer, som utan att äga
stadigt hemvist vandra omkring från ort till annan.

2. Är län till någon del förklarat smittat av mul- och klövsjuka, må icke
— så länge sådant förhållande föreligger — den, som inom länet innehar
besättning av nötkreatur, svin, får eller getter, utan medicinalstyrelsens
tillstånd lämna tillträde till rum, varom här ovan förmäles, åt person, vilkens
tillträde icke är oundgängligen erforderligt för djurens skötsel och vård,
dock att vad sålunda stadgats icke skall utgöra hinder för assistent hos

193

kontrollförening för undersökning och kontroll av utfodringen och avkastningen
av medlemmarnas nötkreatursbesättningar att i kommun, där ställe
icke är förklarat smittat av mul- och klövsjuka eller förklarat misstänkt
för sådan sjukdom, i den utsträckning kontrollarbetet kräver vinna tillträde
till rum, som ovan sagts.’

1) Ifrågavarande kungörelse medför enligt styrelsens uppfattning förbud
för landsfiskaler att i och för förrättningar utan vidare beträda ladugård.
Styrelsen har esomoftast behandlat framställningar från landsfiskalerna
om dispens från i kungörelsen stadgat förbud för utförandet av exekutiva
eller liknande förrättningar. Sådan dispens har aldrig förvägrats.

2) Genom transporten av djuren från Skepparp i Ravlunda, Albo härad,
till Ystad har otvivelaktigt ett överträdande av föreskrifterna i Kristianstads
länsstyrelses kungörelse angående skyddsområde ägt rum. Ravlunda
socken har nämligen under tiden den 15/1 39—14/6 39 varit skyddsområde
och jämlikt gällande bestämmelser må icke utan medicinalstyrelsens
tillstånd klövbärande djur därifrån utföras. Någon licens hos medicinalstyrelsen
har ej — efter vad här kan utrönas — sökts eller erhållits.

S. Jerlov.”

I förnyat yttrande bestred Liljeberg, att han förfarit felaktigt genom att
trots rådande mul- och klövsjukeepizooti verkställa förrättningen. Han
framhöll därjämte, att han vid tillfället icke själv varit inne i stallet utan
anmodat Svensson att taga ut djuren. Enligt Svenssons uppgift hade då
icke funnits andra djur i stallet än de omhändertagna.

Sedan jag därefter anmodat länsstyrelsen i Kristianstads län att avgiva
utlåtande i ärendet, inkom länsstyrelsen därmed ävensom med yttranden
från landsfogden och länsveterinären i länet.

Länsveterinären anförde i sitt yttrande följande: Vid tidpunkten för ifrågavarande
förrättning hade Albo, Ingelstads och Järrestads härad av
Kristianstads län samt Malmöhus län utgjort ett sammanhängande skyddsområde,
varför transport av klövbärande djur från Ravlunda socken till
Ystad icke inneburit något överträdande av gällande skyddsområdesbestämmelser.
Då några andra förbud för transport av klövbärande djur från
nedslaktningsområdet, dit Ravlunda socken hört, till isoleringsområdet, dit
Ystad hört, icke utfärdats, syntes gällande transportförbud icke hava överträtts
i detta fall. Svenssons beträdande av klagandens stall, vilket beträdande
skett utan medicinalstyrelsens tillstånd, innebure däremot enligt
länsveterinärens mening en överträdelse av kungörelsen den 7 december
1929 med vissa föreskrifter rörande inskränkning i tillträde till ladugård,
stall eller annat rum, där kreatur eller foder förvaras.

Landsfogden anförde: Av länsveterinärens yttrande framginge, att trans 13

— Justitieombudsmannen8 ämbetsbcrättelsc till 1940 års riksdag.

194

porten av ifrågavarande djur från Ravlunda socken till Ystad icke inneburit
något överträdande av gällande skyddsområdesbestämmelser. Däremot
hade såväl medicinalstyrelsens veterinärbyrå som länsveterinären
framhållit, att genom Svenssons beträdande av klagandens stall överträdelse
av kungörelsen den 7 december 1929 ägt rum. Det syntes landsfogden
emellertid kunna råda tvekan, huruvida nämnda förbud ägde tillämpning
jämväl vid offentlig förrättning. Liljeberg hade dock bort vidtaga vissa
försiktighetsåtgärder för undvikande av smittofara. Det påtalade förfarandet
syntes dock icke böra medföra ansvar för Liljeberg. Vad anmälan
mot Svensson anginge, ville landsfogden framhålla, att Svensson syntes
hava handlat endast på Liljebergs order.

Länsstyrelsen anförde i sitt utlåtande följande: Då av handlingarna framginge,
att en viss oklarhet syntes råda angående begreppen skyddsområde
samt isoleringsområde och nedslaktningsområde, torde det vara lämpligt
att något närmare beröra innebörden av dessa begrepp ur den synpunkt,
varom här vore fråga. Ett skyddsområde bestämdes på i vederbörande
författning närmare angivet sätt. Transport av klövbärande djur utan medicinalstyrelsens
tillstånd från skyddsområde till icke skyddsområde vore i
allmänhet förbjuden. Ett skyddsområde inginge antingen i nedslaktningseller
isoleringsområde. Ravlunda socken hade vid ifrågavarande tidpunkt
jämte hela södra delen av Kristianstads län och angränsande delar av Malmöhus
län utgjort ett enda sammanhängande skyddsområde, vadan nu
ifrågavarande transport inneburit ej förbjuden transport inom skyddsområde.
Vad som anförts under 2) i ovanintagna promemoria syntes sålunda
grunda sig på en missuppfattning. Ravlunda socken hade vidare ingått i
nedslaktningsområde, medan Ystad ingått i isoleringsområde. Då transport
av klövbärande djur från nedslaktningsområde till isoleringsområde
icke förbjudits, kunde icke heller transporten mellan Ravlunda och Ystad
innebära något överträdande av gällande föreskrifter. Länsstyrelsen kunde
för övrigt helt ansluta sig till vad landsfogden och länsveterinären anfört.

I därefter till mig avgivet utlåtande yttrade medicinalstyrelsen: Enligt
4 § 1 mom. andra stycket epizootilagen den 12 april 1935 kunde länsstyrelse
efter medicinalstyrelsens hörande förklara av mul- och klövsjukan smittat
område för skyddsområde och i samband därmed förbjuda, att utan medicinalstyrelsens
tillstånd från området utfördes sådana djur, som medförde
särskild fara för spridande av smitta. Den del av Kristianstads län, inom
vilken klagandens gård vore belägen, och den del av Malmöhus län, inom
vilken Ystad vore beläget, hade bäggedera förklarats för skyddsområden.
Då dessa områden gränsade intill varandra, hade de utgjort ett sammanhängande
skyddsområde, och något förbud mot klövbärande kreaturs transporterande
därinom torde ej hava varit gällande. Den omständigheten att

195

förstnämnda del utgjort s. k. nedslaktningsområde och den sistnämnda
s. k. isoleringsområde saknade i detta sammanhang betydelse. Någon överträdelse
av ovan anförda utförselförbud kunde enligt medicinalstyrelsens
förmenande ej anses hava ägt rum. Vad anginge det påtalade beträdandet
av stallet på klagandens gård, vilket skett utan medicinalstyrelsens tillstånd
och i trots av djurägarens vägran att medgiva tillträde till stallet, funne
styrelsen detta beträdande hava inneburit en överträdelse av bestämmelserna
i kungörelsen den 7 december 1929.

Vad först angår Liljebergs påtalade åtgärd att efter djurens omhändertagande
överlämna desamma till säljarens ombud för transport till Ystad
synes av den verkställda utredningen framgå, att klagomålen i denna del
saknat fog.

Beträffande ärendet i övrigt må anmärkas att i förutnämnda kungörelse
av den 7 december 1929, vars innehåll i punkterna 1 och 2 återgivits i ovanintagna
promemoria, tillika stadgas förbud för person, som jämlikt nämnda
punkter icke må erhålla tillträde till ladugård, stall m. m., att dit bereda
sig tillträde.

Enligt min uppfattning torde kungörelsen vara tillämplig även i fråga
om exekutiva förrättningar, d. v. s. utmätningsman äger icke utan medgivande
av medicinalstyrelsen tillträde till i kungörelsen avsedda förvaringsrum.
På styrelsen ankommer att vid prövning av ansökan om tillstånd
mot varandra väga de stridiga intressena. Enligt vad i ärendet blivit upplyst
har också styrelsen esomoftast haft att behandla framställningar från
utmätningsmän om dispens från i kungörelsen stadgat förbud, vilka framställningar
regelmässigt bifallits.

Liljeberg har alltså enligt min mening förfarit felaktigt, då han, på sätt
som skett, verkställt ifrågavarande förrättning utan att medicinalstyrelsen
medgivit tillträde till klagandens ladugård. Det torde emellertid kunna antagas
att tillstånd skulle hava lämnats, om ansökan därom gjorts. Såsom
landsfogden framhållit borde Liljeberg i varje fall hava vidtagit försiktighetsåtgärder
till undvikande av smittofara.

Då emellertid någon skada av det påtalade förfarandet icke syntes hava
uppstått, lät jag bero vid dessa uttalanden, som jag upptog i en till Liljeberg
avlåten skrivelse.

196

9. Fråga huruvida arbetares avlöning utmätts förr än arbetaren
varit berättigad lyfta densamma m. m.

Genom utslag den 25 september 1937, som vann laga kraft, dömde Oppunda
tingslags häradsrätt kullagerarbetaren Helge Sundström i Katrineholm
för olaga kräftfiske å greve Claes Lewenhaupt tillhörigt fiskevatten till böter,
varjämte häradsrätten förpliktade Sundström att ersätta Lewenhaupt
dennes rättegångskostnader med tillhopa 46 kronor 50 öre.

Den 15 juni 1938 lät Lewenhaupt till stadsfiskalen Johan Dahl i egenskap
av utmätningsman i Katrineholm ingiva nämnda utslag under anhållan om
utmätning för rättegångskostnadernas uttagande.

Om denna utmätningsansökan blev Sundström i vederbörlig ordning underrättad
den 16 juni. I underrättelsen angavs bland annat att, därest
Sundström ieke genast betalade skulden jämte underrättelsekostnad, utmätning
komme att äga rum utan hinder av Sundströms frånvaro.

Den 1 juli sökte Dahl Sundström i hans bostad utan att anträffa honom.
Omkring en vecka senare infann sig Sundström hos Dahl och fick därvid
tillfälle att med honom tala om ansökningen och eventuell avbetalning å gälden.
Någon avbetalning å denna ägde emellertid icke rum vare sig då eller
under de närmaste månaderna.

Då Sundströrh var anställd såsom arbetare vid Aktiebolaget Svenska Kullagerfabrikens
verkstäder i Katrineholm, inställde sig Dahl, jämte vittne,
fredagen den 30 september å bolagets avlöningskontor därstädes för att till
uttagande av Lewenhaupts fordran verkställa utmätning i Sundströms avlöning
från bolaget. Sundström var icke tillstädes å kontoret. Föreståndaren
för kontoret Sven Ax överlämnade till Dahl ett kuvert, som innehöll 46 kronor
29 öre utgörande den avlöning Sundström ifrågavarande avlöningsdag
hade att lyfta för föregående kalendervecka, under vilken han varit frånvarande
från arbetet en dag. Av detta belopp tog Dahl i mät 20 kronor, varav
2 kronor beräknades utgöra ersättning för delgivningen den 16 juni och 3
kronor arvoden till Dahl och vittnet för utmätningsförrättningen.

Fredagen den 7 oktober inställde sig Dahl jämte vittne å avlöningskontoret
för att ånyo verkställa utmätning. Sundström, som icke särskilt kallats till
förrättningen, var ej heller nu tillstädes. Det för Sundström iordningställda
avlöningskuvertet för nästförflutna veckan tillhandahölls av Ax och innehöll
63 kronor 33 Öre. Härav utmätte Dahl 20 kronor, därav 17 kronor till avbetalning
å Lewenhaupts fordran och 3 kronor till gäldande av förrättningskostnaden.

Påföljande fredag, den 14 oktober, företog Dahl på grund av ifrågavarande
utslag åter utmätningsförrättning å avlöningskontoret. Sundström, som
vid besök hos Dahl efter föregående utmätningar klagat över hans enligt
Sundströms förmenande orättmätiga förfarande att göra utmätning i avlö -

197

ning, blev nu genom kontorets föreståndare inkallad å kontoret. Av den
Sundström denna dag tillkommande avlöningen, 63 kronor 3å öre, utmätte
Dahl därefter 10 kronor, varav 7 kronor beräknades såsom avbetalning å
Lewenhaupts fordran och 3 kronor utgjorde förrättningskostnad.

Sundström förklarade, att han icke kunde godkänna utmätningen, och
hänvisades då att anföra besvär över förrättningen hos länsstyrelsen i länet
sist före klockan 12 å femtonde dagen därefter.

För uttagande av återstoden av Lewenhaupts fordran, 7 kronor 50 öre,
verkställde därefter t. f. utmätningsmannen Albin Larsson fredagen den 21
oktober i Sundströms närvaro å avlöningskontoret utmätning i hans avlöning
nämnda dag, vilken uppgick till 63 kronor 33 öre. Såsom förrättningskostnad
uttogos därjämte 3 kronor.

I egenskap av befullmäktigat ombud för Sundström anförde därefter redaktören
Iwan Engcrantz i Stockholm i en till mig insänd skrift klagomål mot
Dahl i anledning av ovannämnda utmätningar. Engcrantz uppgav därvid
bland annat, att Sundström icke i förväg underrättats om utmätningsförrättningarna,
att dessa ägt rum innan Sundströms avlöning å de olika avlöningsdagarna
varit till betalning förfallen, att det belopp, som efter den
första utmätningen återstått för Sundströms egna behov, varit för knappt
samt att exekutionskostnaderna, tillhopa 14 kronor, varit anmärkningsvärt
höga.

I infordrat yttrande anförde Dahl, att Sundströms lön vid de av Dahl
verkställda förrättningarna varit förfallen till betalning. Då arbetsstyrkan
vid bolagets fabriker i Katrineholm uppginge till över 800 arbetare, utlämnades
å avlöningsdagarna avlöningskuverten till förmännen på de olika avdelningarna.
Detta skedde när avlöningarna hunnit uträknas eller vid 12-tiden på dagen. Det hade varit vid denna tid som utmätningsförrättningama
iigt rum. Det vore tillsagt — enligt uppgift från avlöningskontoret — att
lön finge hämtas på kontoret så snart den vore uträknad på avlöningsdagen.
Detta sätt att lyfta lönen begagnades av naturliga skäl sällan, enär det
skulle bliva för besvärligt för arbetarna att i timmar vänta vid kontoret.
Skulle utmätning i lön på sätt som skett icke gå för sig, syntes sådan utmätning
över huvud taget sällan kunna företagas. Vad anginge Sundströms underrättande
hade Dahl ansett underrättelsen av den 16 juni vara tillfyllest.
Att Sundström vid den tredje förrättningen tillkallats hade berott på att
Sundström den 7 oktober besökt Dahl och uttalat sitt missnöje med de föregående
utmätningarna. Dahl hade då hänvisat Sundström att överklaga desamma
hos länsstyrelsen. Vid den följande förrättningen ville Dahl därför
bereda honom tillfälle att anföra sakskäl, varför utmätning icke borde äga
rum eller beloppet nedsättas. Sundström hade emellertid inskränkt sig till

198

att protestera mot utmätningen. Hade han överklagat de tidigare förrättningarna,
skulle Dahl hava avvaktat länsstyrelsens beslut utan att dessförinnan
verkställa ytterligare utmätning. Beträffande de utmätta beloppens
storlek framhöll Dahl bland annat, att Sundström vore ogift och icke
veterligen hade någon försörjningsskyldighet samt att hans årsinkomster
torde uppgå till 3,000 å 3,300 kronor. Vad slutligen rörde exekutionskostnaderna,
hade desamma beräknats i enlighet med gällande bestämmelser.

I avgivna påminnelser sade sig Engcrantz vara av den uppfattningen,
att underrättelsen den 16 juni icke finge sättas i samband med förrättningen
den 30 september. I underrättelsen hade Sundström fått veta att utmätning
skulle äga rum, om han ”icke genast härstädes betalar skulden”. Då
utmätningen företagits tre och en halv månader efter underrättelsen och då
denna utmätning företagits å bolagets kontor, icke hemma i Sundströms
bostad, kunde underrättelsen av den 16 juni icke anses såsom sammanhörande
med förrättningen på bolagets avlöningskontor den 30 september
och följande tillfällen, i allt fall icke förrättningen den 7 oktober. Dahl borde
först hava företagit ett utmätningsförsök hos Sundström för att få konstaterat,
om denne hade utmätningsbar tillgång. Enligt Sundströms egen mening
hade han haft sådan tillgång, nämligen en velociped av sådant värde
att inkomsten av en eventuell försäljning av densamma troligen kunnat
täcka Lewenhaupts fordran. I anledning av Dahls uppgifter om sättet för
avlönings utbetalning vid bolagets fabrik framhöll Engcrantz, att Sundström
icke tillhörde den arbetargrupp, som på grund av skiftarbete ibland
slutade arbetet på fredag före klockan 12 och som därför undantagsvis
kunde få hämta avlöningen på huvudkontoret. Sundströms avlöning utbetalades
på gjuteriavdelningens eget kontor, men aldrig före klockan 13. Utmätningen
den 30 september hade skett före klockan 12, alltså innan avlöningen
denna dag förfallit till betalning. Vid utmätningen den 14 oktober
hade Sundström före klockan 12 uppkallats från gjuteriet till avlöningskontoret.

I ett vid påminnelserna fogat intyg uppgåvo Gust. Löfgren och Hjalmar
Johansson, båda anställda vid ifrågavarande fabrik, att å gjuteriavdelningens
kontor avlöningskuvert i intet fall utlämnades före klockan 13 å avlöningsdagen,
enär den person, som hade att ombesörja utlämningen därstädes,
började sitt arbete först vid nämnda tid. De skiftesarbetare, vilka
slutade dagens arbete före klockan 12, finge, om de ville lyfta sin avlöning
då, vända sig till huvudkontoret.

I förnyat yttrande anförde Dahl: Den cykel, som Engcrantz talade om,
hade Sundström icke nämnt någonting om. Det vore högst troligt, att den
i varje fall icke blivit utmätt — såvida Sundström icke hänvisat till den

199

såsom lämpligt utmätningsobjekt — då den kunnat behövas för Sundströms
resor till och från arbetsplatsen och för övrigt legat inom värdet för egendom,
som kunde få behållas av gäldenären. I allmänhet vore det så med
arbetares cyklar, att antingen vore de gamla och betingade ett obetydligt
pris, i all synnerhet vid en exekutiv försäljning, eller — om de vore nya —
så vore de köpta genom avbetalningsköp, därvid äganderätten förbehållits
säljaren. Den avgörande frågan vore, huruvida Sundströms avlöningar vid
utmätningstillfällena varit förfallna till betalning. Dahl ansåge, att så varit
fallet, då företaget icke hade något att erinra mot att arbetaren hämtade
lönen, så snart den vore uträknad och inlagd i avlöningskuvert. Enligt vid
företaget gällande arbetsavtal vore emellertid företaget icke skyldigt betala
förrän vid arbetstidens slut på fredagen, d. v. s. vid klockan omkring 17.
Utbetalningen skedde alltid vid 13-tiden. Naturligtvis måste ett stort företag
med många hundra arbetare hava en bestämd tid, före vilken företaget
icke vore skyldigt utbetala veckolönerna. Om denna tidpunkt emellertid
skulle räknas som den tidpunkt, då lönen vore förfallen till betalning, bleve
följden, att utmätning aldrig kunde företagas i arbetarens lön, då han alltid
finge lönen före förfallotiden. Detta skulle giva arbetaren en fördelaktigare
ställning i fråga om utmätningar än en annan person, som anställts exempelvis
som tjänsteman vid företaget, om vars avlöning ej annat bestämts
än att den skulle utbetalas den sista i månaden.

Vid yttrandet var fogat ett av Ax i egenskap av föreståndare för avlöningskontoret
utfärdat intyg av följande lydelse:

”Avlöningen betalas ut på fredagen. Avlöningen betalas ut omkring kl.

13. Enligt avtal är S. K. F. icke skyldigt betala förrän efter arbetstidens slut
kl. % 17. Den lön, som utbetalas på fredagen, är den lön, som intjänts under
näst föregående kalendervecka (icke den löpande veckan). Om lön är
uträknad, får arbetaren vid trängande behov hämta lönen före den vanliga
avlöningstiden på kontoret.”

I en sedermera hit ingiven skrift uppgav Engcrantz, att Sundströms
kostnader för ärendet hos mig uppgått till 68 kronor 20 öre.

Sedan Dahl beretts tillfälle att taga del av innehållet i denna Engcrantz’
skrift, anförde Dahl, att han företagit utmätningarna i den uppfattningen,
att Sundströms lön vid utmätningstillfällena varit intjänt och förfallen till
betalning. Om J. O. ansåge, att Dahl bedömt saken fel, böjde han sig för
J. 0:s mening. Dahl komme för framtiden icke att företaga någon utmätning
i lön, där det icke vore alldeles uppenbart, att lönen vore intjänt och
förfallen till betalning. Endast i sällsynta fall komme då utmätning i lön till
stånd. Sundström hade kunnat överklaga utmätningarna hos länsstyrelsen,
varigenom han näppeligen fått vare sig obehag eller besvär att tala om.
Dahl vore emellertid villig — sedan han fått taga del av J. 0:s blivande

200

beslut i saken — att mot postförskott, innehållande kvitto, tillställa Sundströms
ombud det belopp, vartill kostnaderna i detta ärende uppgått.
Engcrantz inkom sedermera med ytterligare en skrift i ärendet.

Beträffande först anmärkningen, att exekutionskostnaderna blivit stora i
förhållande till fordringens belopp, må framhållas att detta blivit en oundviklig
följd av att fordringen uttagits genom upprepade utmätningar i Sundströms
lön, därvid varje gång endast ett mindre belopp kunnat uttagas.
Kostnaderna hava emellertid icke överskridit vad enligt gällande bestämmelser
skolat utgå. Det må för övrigt anmärkas, att de sammanlagda kostnaderna
för alla fyra förrättningarna understiga de kostnader, som i flertalet
fall uppstå för en enda förrättning å landsbygden, på grund av att
där resekostnader till ofta betydande belopp tillkomma.

I fråga om Sundströms underrättande vill jag påpeka, att underrättelse
i utmätningsärende skall avse det förhållandet, att utmätning för fordringen
är sökt. Därom har Sundström i förevarande fall erhållit meddelande i vederbörlig
ordning. Någon skyldighet förelåg däremot icke för Dahl att i förväg
underrätta Sundström om tid och plats för de olika utmätningsförrättningarna.
Det må även påpekas, att dylika upprepade delgivningar skulle
hava ytterligare ökat exekutionskostnaderna. Lämpligen hade emellertid
Sundström bort tillkallas även vid utmätningarna den 30 september och den
7 oktober på sätt som skedde vid de två senare förrättningarna. Därigenom
skulle Sundström hava beretts tillfälle att framhålla omständigheter, som
kunnat vara av betydelse vid bestämmandet av huru stor del av avlöningen
skäligen skulle förbehållas honom. En sådan fråga är av ömtålig natur. Visserligen
torde Dahl hava haft ganska god kännedom om Sundströms personliga
förhållanden, men det oaktat hade Dahl, då det uppenbarligen kunnat
ske utan olägenhet, bort låta Sundström framlägga sin mening för honom.
Det vill synas som om det belopp, som vid förrättningen den 30 september
lämnades fritt från utmätning, varit för knappt, såvida Sundström saknat
andra tillgångar, vilka kunnat bidraga till täckande av hans nödiga utgifter
under den kommande veckan. Vissa skäl förelågo dock för Dahl att antaga,
att Sundström den 30 september icke var helt medellös, enär det var Dahl
bekant, att Sundström ej hade någon försörjningsplikt och att hans avlöning
då under flera månaders tid varit fri från såväl utmätning som införsel.
Det må i detta sammanhang även erinras om att Sundström sagt sig då
hava ägt utmätningsbar tillgång, en velociped, av så stort försäljningsvärde,
att därmed troligen utmätningssökandens hela fordran kunnat täckas. Det
torde emellertid vara uppenbart, att utmätning och exekutiv försäljning av
denna velociped — med hänsyn till de låga pris, som vanligen förekomma

201

vid sådan försäljning, ävensom de därmed förbundna kostnaderna — skulle
varit för Sundström långt ofördelaktigare än ifrågakomna utmätning i lön.

Vad slutligen angår frågan, huruvida avlöningen vid utmätningstillfällena
varit förfallen till betalning, är upplyst att, ehuru bolaget enligt gällande
arbetsavtal icke varit skyldigt att utbetala avlöningen förrän efter
arbetstidens slut, vanligen klockan % 17, utbetalningen det oaktat brukade
äga rum redan klockan 13, sedan lönemedlen från huvudkontoret sänts ut
till de olika avdelningarna. Vid sådant förhållande lärer avlöningen vid sistnämnda
tidpunkt hava varit att anse såsom förfallen och alltså kunnat bliva
föremål för utmätning. Före klockan 13 hava bolagets arbetare — bortsett
från viss grupp, till vilken Sundström icke hört — kunnat få lyfta avlöningen
endast i händelse av trängande behov. Bolaget har i dylika fall
brukat medgiva lyftning av lönen i förskott. Det förhållandet att bolaget
av särskilda skäl betalat en och annan arbetare hans lön i förskott har givetvis
icke medfört, att lönen för arbetarna i gemen blivit att anse såsom
då förfallen eller, för att anknyta till ordalagen i 67 § utsökningslagen, arbetarna
blivit berättigade att då lyfta densamma.

Då Dahl den 30 september samt den 7 och den 14 oktober 1938 tagit i mät
viss del av Sundströms nämnda dagar till betalning förfallande avlöning
redan vid 12-tiden d. v. s. förr än Sundström, enligt vad ovan sagts, varit
berättigad att lyfta den, har Dahl alltså överträtt det härutinnan stadgade
förbudet i 67 § utsökningslagen. Han synes dock icke hava gjort sig skyldig
till en medveten överträdelse av sagda förbud utan handlat i tro att avlöningen
varit att anse såsom förfallen.

Med hänsyn till sistnämnda förhållande och då något upprepande av det
skedda — sedan Dahl fått del av min nu uttalade mening i saken — icke
syntes vara att befara och Dahl tillika förklarat sig villig att gottgöra Sundström
hans kostnader för sakens påtalande, fann jag, under framhållande
tillika av angelägenheten av att beträffande utmätning i lön varsamhet
iakttages, skäligt låta bero vid vad i ärendet förevarit.

10. Fråga huruvida utmätt gods varit att anse såsom nödigt
arbetsredskap för gäldenären och för den skull
bort undantagas från utmätning.

Den 3 maj 1939 verkställde stadsfogden i Sölvesborg Birger Bengtsson
utmätning hos Moritz Alm, innehavare av firman Alms Konstglassliperi,
för gäldande av en Alms skuld till Aktiebolaget Zeuthen & Aagaard, utgörande
— inberäknat ränta och kostnader för förfarandet — 278 kronor
82 öre. Därvid togos i mät dels vissa glasvaror, dels en elektrisk motor
med tillhörande axelledning, remmar och remskivor, dels ock en dupli -

202

kator. Det utmätta godset, vilket av Bengtsson värderades till sammanlagt
160 kronor 20 öre, försåldes därefter å auktion den 20 maj 1939 och
inbragte tillhopa 167 kronor 75 öre.

I en den 2 juni 1939 till mig inkommen skrift anförde Alm klagomål
i anledning av utmätningen under uppgift dels att Alm på grund av utmätningen
av motorn icke kunnat fortsätta sin rörelse, dels ock att såväl
Alm som direktören för Sölvesborgs glasbruk vid utmätningen gjort gällande,
att de glasvaror Bengtsson utmätte icke tillhörde Alm utan glasbruket.

I infordrat yttrande anförde Bengtsson följande.

Omkring en vecka före utmätningen hade Bengtsson uppsökt Alm och
meddelat honom, att utmätning av befintligt lager samt maskiner komme
att ske, därest icke skulden till bolaget på ett eller annat sätt reglerades.
Anledningen till denna Bengtssons åtgärd hade varit, att Sölvesborgs glasbruk
i ett tidigare utmätningsärende mot Alm trätt emellan och bisträckt
Alm med medel till betalning av den skuld, som det då var fråga om. Enligt
vad Bengtsson hade sig bekant hade glasbruket fortfarande en förhållandevis
stor fordran hos Alm. Denne hade redan vid Bengtssons nu omförmälda
besök gjort vissa antydningar om att en del av lagret icke tillhörde honom.
Bengtsson hade därför meddelat Alm, att han finge vara beredd att vid
utmätningsförrättningen styrka sina invändningar. Vid utmätningsförrättningen,
vid vilken exekutionsbetjänten S. Nilsson varit närvarande såsom
vittne, hade Alm ånyo antytt, att en del av de i affärs- och verkstadslokalerna
befintliga glasvarorna tillhörde glasbruket. Då under förrättningens
gång direktören vid glasbruket, P. Kockum, med vilken Bengtsson tidigare
samtalat om utmätningsärendet, passerade förbi lokalen, hade Bengtsson
kallat in honom. Han hade i likhet med Alm gjort gällande, att en del av
glasvarorna — några bestämda varor hade dock icke utpekats — tillhörde
glasbruket. På Bengtssons fråga hade såväl Kockum som Alm förklarat,
att de icke kunde styrka sina påståenden. Bengtsson hade då meddelat
Kockum och Alm, att utmätning vid sådant förhållande komme att ske
och att de finge överklaga utmätningen, om de ej vore nöjda med den,
vartill Kockum genmält, att glasbruket för sin del icke komme att överklaga
förrättningen. Därest Alms och Kockums påståenden varit mera
allvarligt menade, hade Alm och Kockum haft mycket god tid på sig —
i varje fall en hel vecka efter Bengtssons första besök hos Alm — att vid
utmätningen styrka dem. I klagoskriften syntes Alm vilja göra gällande,
att utmätningen av motorn och axelledningen m. m. vore stridande mot
bestämmelserna i 65 § utsökningslagen. Bengtsson kunde icke finna, att
en elektrisk motor med axelledning vore att hänföra till arbetsredskap i
lagens mening. Med arbetsredskap torde icke avses annat än handredskap

203

•och icke sådana maskiner, som inginge i en industriell anläggning. Därest
Alm varit av avvikande mening, hade han haft möjlighet att överklaga
förrättningen. Beträffande Alms påstådda iråkade nödläge ville Bengtsson
framhålla, att detsamma vore i mycket hög grad självförvållat. Alm
vore säkerligen en duktig yrkesman, men han vore icke kapabel att sköta
ett eget företag. Förutom den skuld, för vilken utmätning skett, hade Alm
åsamkat sig ett flertal andra skulder. Efter utmätningen hade Bengtsson
fått kännedom om att Alm häftade i skuld för elektricitetsavgifter till
Sölvesborgs stad för tredje och fjärde kvartalen 1938 samt första kvartalet
1939 samt att Alm i anledning därav blivit avstängd från tillförsel av elektrisk
energi. Bengtsson förstode nu, att detta varit anledningen till att
motorn, då utmätningen skedde, icke gick att använda. Den omständigheten,
att motorn och axelledningen med tillbehör utmätts, hade icke i
och för sig utgjort något hinder för Alm att fortsätta sin verksamhet. Vid
utmätningen hade Alm av Bengtsson uttryckligen fått tillstånd att använda
maskinerna, därest han lät reparera motorn. Vid auktionen hade en person
från staden på Alms eget uppdrag inköpt ifrågavarande maskiner, och samma
dag hade desamma uthyrts till Alm. Maskinerna funnes fortfarande
kvar i dennes verkstad.

Sedan jag därefter anmodat överexekutor i Sölvesborg att efter verkställd
utredning avgiva utlåtande i ärendet såvitt angick den elektriska
motorn och duplikatorn, hölls av överexekutor förhör i saken med Alm,
papper shandlaren August Liljedahl och Bengtsson.

Vid detta förhör berättade Alm följande: Han bedreve sedan år 1933
tillverkning och försäljning av glasvaror. År 1934 hade han av ett stärbhus
köpt den elektriska motor, varom nu vore fråga, för 30 kronor. Motorn,
om tre hästkrafter, hade då varit begagnad. Den hade vägt cirka 50 kilogram
och hade i verkstaden uppställts å en cementplatta. Den hade fortfarande
enligt Alms mening ett värde av 30 kronor. En motor av denna
typ kostade vid nyinköp enligt uppgift 220 kronor. Axelledningen, remmarna
och remskivorna, tillhopa vägande 40 ä 50 kilogram, hade Alm köpt
samma år såsom nya för 180 kronor och de kunde fortfarande anses vara
värda samma belopp. Duplikatorn, som Alm använt till att taga kopior
av sina affärsbrev, hade han vid ett tillfälle i slutet av år 1937 eller början
av år 1938 i begagnat skick inköpt av Aktiebolaget Zeuthen & Aagaard
för ett pris av 269 kronor. Den hade vid auktionen fortfarande haft samma
värde. Eu ny duplikator av denna typ kostade enligt uppgift 300 kronor.
Utöver nu ifrågavarande inventarier hade Alm ägt och ägde alltfortfarande
4 å 5 slipstenar, tillhopa värda 25 ä 30 kronor, samt spindlar för glasslipning,
tillsammans värda 35 ä 40 kronor. Spindlarna hade av Alm köpts såsom
nya år 1934 för ett pris av 15 kronor stycket. Därjämte hade Alm

204

ägt dels en uthusbod, inköpt år 1934 för ett belopp av 25 kronor och fortfarande
värd nämnda summa, dels ock möbler och husgeråd till två rum
och kök till ett sammanlagt värde av 300 kronor. Slipstenarna, spindlarna,
uthusboden, möblerna och husgerådssakerna hade ej utmätts. Å den exekutiva
auktionen hade duplikatorn inropats av en landsfiskal för 43 kronor.
Motorn med axelledning, remmar och remskivor hade på Alms begäran
inköpts för 30 kronor av Liljedahl, vilken därefter låtit dessa inventarier
stå kvar i verkstaden och enligt hyreskontrakt uthyrt dem till Alm för
10 kronor i månaden. Däremot hade ej bestämts, att inventarierna skulle
efter vissa hyresinbetalningar med äganderätt tillfalla Alm. Det vore riktigt,
att stadens elektricitetsverk, från vilket verk Alm erhölle elektrisk
kraft för sin rörelse, på grund av uraktlåtenhet från Alms sida att betala
förfallna avgifter, uppgående till cirka 30 kronor, ungefär en månad tidigare
stängt av den elektriska strömmen. Alm vore gift och hade två döttrar
i åldern 16 respektive 13 år, av vilka den äldsta vore invalid genom förlamning.
Hustrun och barnen vistades sedan någon tid tillbaka hos hustruns
föräldrar i Vetlanda.

Liljedahl uppgav, att han på Alms uppmaning å exekutiv auktion den
20 maj 1939 för sin son Helmer Liljedahls räkning inropat Alms motor
med tillhörande axelledning, remmar och remskivor för en summa av 30
kronor. Det inropade godset hade icke borttagits från verkstaden, enär
Helmer Liljedahl för 10 kronor i månaden hyrt ut detsamma till Alm.
Axelledningen, remmarna och remskivorna hade i nytt skick troligtvis
kostat tillhopa cirka 150 kronor, medan en ny motor av samma typ betingade
ett pris av ungefär 200 kronor. I Alms verkstadslokal funnes 4 ä 5
slipstenar, värda tillhopa cirka 25 kronor, samt 5 spindlar till ett värde av
ungefär samma belopp. Dessa inventarier hade ej utmätts.

Vid förhöret uppgav Bengtsson, med vidhållande av vad han anfört i
sitt yttrande till mig, följande: Ifrågavarande motor med axelledning, remmar
och remskivor hade av Bengtsson vid utmätningsförrättningen uppskattats
till ett sammanlagt värde av 40 kronor och jämväl duplikatorn
hade av honom åsatts detta värde. Han hade iakttagit, att i verkstadslokalen
även funnits 4 å 5 slipstenar samt 5 spindlar för slipning, men han
hade ansett, att dessa inventarier icke hade något auktions- eller försäljningsvärde.
En annan sak vore emellertid, att dessa redskap, som ej utmätts,
hade ett visst värde för Alm i hans rörelse, och Bengtsson hade icke
något att erinra mot de av Alm åsatta värdena. Några andra inventarier
än vad nu uppgivits hade icke funnits i verkstadslokalen. Med den ringa
omfattning hans rörelse ägde hade Alm synnerligen liten användning för
en duplikator i affären. Alm hade möbler och husgerådssaker till två rum
och kök till ett värde, som Bengtsson ville beräkna till högst 400 kronor.
Den av Alm uppgivna uthusboden hade Bengtsson ansett värdelös.

205

I avgivet utlåtande förklarade överexekutor därefter, att överexekutor
icke ansåge, att Bengtsson genom att utmäta och låta försälja motorn med
axelledning, remmar och remskivor samt duplikatorn förfarit felaktigt.

Vad först angår utmätningen av glasvarorna synes någon anmärkning
däremot icke kunna framställas. Påståendet att varorna eller en del av
dem tillhörde annan än Alm styrktes ej vid utmätningen. Icke ens sannolika
skäl synas hava visats.

Ej heller utmätningen av duplikatorn torde kunna göras till föremål
för anmärkning, enär densamma med hänsyn till den ringa omfattningen
av Alms rörelse icke kunde anses utgöra något för Alm nödigt lösöre.

Beträffande den elektriska motorn med tillbehör har Bengtsson gjort gällande,
att den icke var arbetsredskap i den mening detta uttryck har i
65 § utsökningslagen, och som skäl härför anfört, att med arbetsredskap
icke torde avses annat än handredskap. Härtill må anmärkas, att motorn
visserligen icke var att anse som handredskap i detta ords vanliga bemärkelse.
Emellertid torde under det i lagrummet förekommande uttrycket
arbetsredskap kunna inbegripas även annat än egentliga handredskap. När
Bengtsson som skäl för utmätningen av motorn framhållit, att den icke
var arbetsredskap, synes han hava förbisett, att i lagrummet talas icke
blott om arbetsredskap utan även om andra lösören. Motorn var ju i alla
händelser ett Alm tillhörigt lösöre, och avgörande för frågan är om det
var ett nödigt sådant. Enligt min mening var motorn ett Alms arbetsredskap
och med hänsyn till arten av Alms rörelse lärer motorn också hava
varit att anse som ett för Alm nödigt redskap. Då jämlikt 65 § utsökningslagen
från utmätningen hos Alm, som var familjeförsörjare, skolat undantagas
nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören till ett värde av
högst 500 kronor samt denna värdegräns, enligt vad som vill synas, icke
skulle hava överskridits, även om motorn undantagits, finner jag, att
Bengtsson icke bort taga motorn i mät.

Med dessa uttalanden, som jag upptog i en till Bengtsson avlåten skrivelse,
var ärendet av mig slutbehandlat.

206

III. Framställningar till Konungen m. m.

1. Framställning angående omreglering av Nordmarks, Jösse
och Södersysslets domsagor.

Den 20 juni 1939 avlät jag till Konungen följande framställning:

”Värmlands län är i judiciellt avseende indelat i sju domsagor. Av dessa
omfatta Nordmarks, Jösse och Södersysslets domsagor länets västra delar.
Jösse domsaga, som upptager den nordöstra delen av ifrågavarande område,
gränsar i väster och sydväst till Nordmarks domsaga och i söder till Södersysslets
domsaga. Denna möter med sin västra gräns den södra delen av
Nordmarks domsaga. Södersysslets domsaga består av två tingslag, nämligen
Gillbergs tingslag och Näs tingslag, av vilka det förra omfattar norra
delen av domsagan och gränsar intill Jösse och Nordmarks domsagor. Sistnämnda
två domsagor bilda var för sig ett tingslag. Jösse domsaga har
tingsställe och kansli i Arvika, Nordmarks domsaga i Årjäng. Gillbergs
tingslag har tingsställe i Häljebol och Näs tingslag i Säffle, som även är
kansliort för Södersysslets domsaga.

Nordmarks härad var tidigare förenat med Gillbergs härad och Näs härad
till en domsaga men utbröts ur denna gemenskap genom Kungl. Maj:ts
beslut den 5 juni 1874. Sedan denna tid har den nuvarande domsagoindelningen
i länet ägt bestånd. Förslag till ändring däri hava dock framkommit.
Den plan till rikets indelning i domsagor och tingslag, som åtföljde det den
29 augusti 1928 av särskilt tillkallade sakkunniga avgivna betänkandet angående
ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid
genomförande av rättegångsreformen, upptog sålunda förslag om länets
indelning i fyra domsagor. Enligt detta förslag skulle Nordmarks, Jösse och
Södersysslets domsagor sammanslås till en domkrets, benämnd Västersysslets
domsaga.

I anledning av år 1930 uppkommen vakans i häradshövdingämbetet i
Jösse domsaga avlät dåvarande J. O. den 28 februari 1931 en skrivelse till
Eders Kungl. Maj :t, däri J. O. — under erinran bland annat om 1926 års riksdags
principuttalande till förmån för en successiv omreglering av domsagorna
till större enheter — redogjorde för av honom verkställd undersökning rörande
möjligheterna att genom uppdelning och sammanslagning reglera
ovan omförmälda domsagor. På anförda skäl fann sig J. O. emellertid icke
böra för det dåvarande föreslå en omreglering av domsagorna. J. O. framhöll,
att en sådan borde få anstå till dess häradshövdingämbetet i Södersysslets
domsaga om någon tid bleve ledigt. I enlighet härmed prövade
Eders Kungl. Maj:t genom beslut den 29 maj 1931 åtgärd för omreglering

207

av domsagorna icke böra för det dåvarande vidtagas, varefter häradshövdingämbetet
i Jösse domsaga återbesattes.

Den 19 maj 1939 har Eders Kungl. Maj:t beviljat häradshövdingen i
Södersysslets domsaga H. Wistrand avsked från häradshövdingämbetet
från och med den 7 juni 1939 och i sammanhang därmed förordnat, att med
åtgärder för återbesättande av häradshövdingämbetet i nämnda domsaga
skulle tillsvidare anstå.

I anslutning till vad min företrädare i ämbetet anfört tillåter jag mig
därför att nu upptaga frågan om en omreglering av domsagorna i västra
Värmland. Jag erinrar härvid till en början, att processlagberedningen i
sitt den 29 november 1938 avgivna betänkande med förslag till rättegångsbalk
framhållit, att beträffande de mindre domsagorna bör liksom hittills
en successiv reglering av deras områden äga rum. Härtill vill jag visserligen
anmärka att, då det icke förefaller osannolikt att rättegångsreformens genomförande
kommer att medföra ökad arbetsbelastning för underrätterna,
starka skäl tala för att tillsvidare i avvaktan på berörda reform iakttaga
stor försiktighet i fråga om nuvarande domsagors omreglering till större
enheter. Dylik omreglering synes mig därför för närvarande böra ifrågakomma
endast i undantagsfall. Ett sådant torde emellertid få anses föreligga
beträffande de ovannämnda domsagorna, av vilka Nordmarks är den
till folkmängden minsta av rikets domsagor.

Enligt statistiska centralbyråns uppgifter utgjorde folkmängden den 31
december 1938 i Nordmarks domsaga 17 942 personer. Jösse domsaga hade
vid samma tid ett invånarantal av 34 987. Folkmängden i Södersysslets
domsaga utgjorde vid samma tid 26 680 personer, därav i Gillbergs tingslag
12 571 och i Näs tingslag 14 109.

Beträffande arbetsbördan i de olika domsagorna må anföras, att enligt
arbetsredogörelserna för åren 1936—1938 under denna tid årligen i medeltal
handlagts:

I. i Nordmarks domsaga:

tvistemål och brottmål........................ 317

konkurser och konkursärenden................. 20

lagfarts- och inteckningsärenden ...............1 404

andra ärenden, slutligt handlagda.............. 686

2 427

II. i Jösse domsaga:

tvistemål och brottmål........................ 840

konkurser och konkursärenden................. 36

lagfarts- och inteckningsärenden ...............1 986

andra ärenden, slutligt handlagda.............. 863

3 725

208

III. i Södersysslets domsaga:
a) i Gillbergs tingslag:

tvistemål och brottmål........................ 134

konkurser och konkursärenden................. 2

lagfarts- och inteckningsärenden .. ............. 609

andra ärenden, slutligt handlagda.............. 355

1 100

b) i Näs tingslag:

tvistemål och brottmål........................ 257

konkurser och konkursärenden.................. 14

lagfarts- och inteckningsärenden ............... 876

andra ärenden, slutligt handlagda.............. 311

1 458

I fråga om de under treårsperioden 1936—1938 genom slutligt utslag avgjorda
tvistemålens och brottmålens beskaffenhet får jag hänvisa till följande
med ledning av rättsstatistiken uppgjorda tabell, utvisande årliga medeltal.

Domsaga	T v i s	e m å 1	B r o t	t m å 1
Tredskovis avdömda eller omedel-bart med-givna	Övriga d. v. s. tvistiga	S. k. straff-lagsmål (redo-visade i rätts-stat. tab. 7 kol. 2—7)	Övriga
Nordmarks domsaga.........	35	14	21	196
Jösse domsaga........ . . . .	70	45	59	563
Södersysslets domsaga........	39	17	26	247
därav i Näs tingslag........	31	13	.17	148
» » Gillbergs tingslag.....	8	4	9	99

En jämförelse av de angivna siffrorna med motsvarande siffror för övriga
domsagor utvisar, att både Nordmarks domsaga och Södersysslets domsaga
höra till de mindre. I fråga om invånarantal är, såsom förut nämnts, Nordmarks
domsaga den minsta och dess folkmängd är tillika stadd i jämn
minskning. Invånarantalet har under de senaste fem åren nedgått med inemot
1 000 och det synes ganska sannolikt, att denna utveckling kommer
att fortsätta. Varken i Nordmarks eller Södersysslets domsaga torde arbetsuppgifterna
vara av den omfattning, att de giva en häradshövding full sysselsättning
med domargöromål av mera kvalificerad art. En omreglering
av dessa båda domsagor synes alltså påkallad. Den tredje av de förenämn -

209

da domsagorna, nämligen Jösse domsaga, hör däremot till de medelstora.
Arbetsbördan i denna domsaga torde dock icke vara större än att domsagans
område utan egentliga olägenheter skulle kunna vid en reglering av
angränsande domsagor något tillökas.

På vilket sätt en omreglering av ifrågavarande domsagor bäst skall ske
är utan en mera ingående undersökning svårt att bedöma. Jag ifrågasätter
emellertid, om icke den lämpligaste lösningen skulle uppnås genom sammanslagning
av Nordmarks domsaga och Södersysslets domsaga med undantag
av de fyra nordligaste socknarna av Gillbergs tingslag, nämligen
Glava, Högerud, Stavnäs och Värmskog. Dessa socknar, vilkas invånarantal
den 31 december 1938 utgjorde tillhopa 7 103, borde i så fall införlivas med
Jösse domsaga. För nämnda socknars befolkning, som i allmänhet torde hava
sina affärsförbindelser i Arvika, skulle en överföring till Jösse domsaga
medföra åtskilliga fördelar. Därigenom skulle de icke blott erhålla närmare
väg till kansliorten utan jämväl ett ökat antal rättegångstillfällen.

Om domsagorna ombildades på angivna sätt, skulle den av Nordmarks
härad, södra delen av Gillbergs härad och Näs härad bildade domsagan, vilken
lämpligen skulle kunna benämnas Västersysslets domsaga, få en folkmängd
av cirka 37 500 personer och den utökade Jössedomsagan erhålla omkring
42 000 invånare. Utgår man från statistiken för åren 1936—1938, skulle
årliga antalet mål, konkurser och ärenden i vardera av de två nya domsagorna
bliva 4 300—4 400. Härvid har för de socknar, som skulle överflyttas
från Gillbergs tingslag till Jösse domsaga, antalet beräknats efter dessa
socknars folkmängd i förhållande till hela Gillbergs tingslags, ett beräkningssätt
som dock självfallet icke är fullt tillförlitligt. För bedömandet av arbetsbördan
är emellertid också målens beskaffenhet av största betydelse.
Antalet mål av svårare art i Nordmarks och Södersysslets domsagor synes
vara ringa. De genom slutligt utslag avgjorda tvistiga civilmålen utgjorde
sålunda under år 1938 i dessa domsagor respektive 13 och 14, varemot de
i Jösse domsaga uppgingo till 53. Det stora flertalet av brottmålen äro att
hänföra till s. k. bagatellmål. Av de i arbetsredogörelserna för år 1938 upptagna
brottmålen hava i det för rättsstatistiken fastställda formulär 3 a,
vilket icke avser bagatellmålen, redovisats för Nordmarks domsaga 39 och
för Södersysslets domsaga 43 mål. Motsvarande siffra för Jösse domsaga
var 95. Belysande för arbetsbördan torde även vara, att antalet från år
1938 till år 1939 uppskjutna tvistemål och brottmål utgjorde vid Nordmarks
domsagas häradsrätt 11, vid Näs tingslags häradsrätt 5, vid Gillbergs
tingslags häradsrätt 2 och vid Jösse domsagas häradsrätt 23.

Beträffande tingslagsindclningen i de nu ifrågasatta domsagorna är det,
vad till en början angår Jösse domsaga, tämligen självklart, att denna domsaga
även efter överföring till densamma av de nordligaste socknarna i Gillbergs
härad fortfarande bör utgöra ett enda tingslag. Beträffande däremot

14 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrältelsc till 1040 års riksdag.

210

den föreslagna Västersysslets domsaga torde, ehuruväl det sedan gammalt
varit ett önskemål att varje domsaga skall utgöra allenast ett tingslag, med
hänsyn såväl till kommunikationerna som befolkningens kända önskemål
Nordmarks härad tillsvidare böra bestå såsom särskilt tingslag med tingsställe
såsom för närvarande i Årjäng. Ett andra tingslag bör bildas av nuvarande
Näs tingslag och den i domsagan ingående delen av Gillbergs tingslag,
d. v. s. de sydligaste socknarna av detta tingslag. Tingsställe för det sålunda
nybildade tingslaget bör uppenbarligen bliva Näs tingslags nuvarande
tingsställe, d. v. s. Säffle. För invånarna i berörda socknar, som nu hava
tingsställe i Häljebol, synes det närmast bliva till fördel att få sitt tingsställe
i Säffle, som för dem torde utgöra en betydelsefull avsättnings- och
inköpsort och som de alltså för annat ändamål än tingsuppvaktning hava
anledning att besöka.

I Jösse domsaga hållas för närvarande årligen tjugo allmänna tingssammanträden
jämte två sammanträden med tremansnämnd. I såväl Nordmarks
domsaga som vartdera av Näs och Gillbergs tingslag hållas för närvarande
årligen tio allmänna sammanträden och ett sammanträde med tremansnämnd.
Den nu ifrågasatta omregleringen bör givetvis icke få medföra
minskning av det nuvarande antalet rättegångstillfällen i tingslagen. I vartdera
tingslaget i den föreslagna Västersysslets domsaga böra därför årligen
hållas tio allmänna sammanträden och ett sammanträde med tremansnämnd.

Kansliet i sistnämnda domsaga synes böra förläggas till Södersysslets
domsagas kansliort, Säffle. För invånarna i Nordmarks domsaga kommer väl
kansliets förflyttning från Årjäng till Säffle att medföra en försämring.
Emellertid torde olägenheten härav icke bliva av så stor betydelse, att den
kan anses uppväga de fördelar, som i andra avseenden skulle bliva en följd
av den föreslagna domsagoregleringen. Flertalet ärenden hos domhavanden
mellan tingssammanträdena torde kunna uträttas per post eller telefon.

På grund av vad jag ovan anfört får jag i underdånighet hemställa, att
Eders Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande, huruvida icke vid nu inträffad
vakans i häradshövdingämbetet i Södersysslets domsaga åtgärder
böra vidtagas för åstadkommande, på sätt ovan närmare utvecklats, av denna
domsagas uppdelning och sammanslagning med Nordmarks och Jösse
domsagor.”

Över framställningen har Svea hovrätt efter vederbörandes hörande avgivit
utlåtande.

211

2. Yttrande över betänkande angående justitiekanslerns,
justitieombudsmannens och militieombudsmannens
allmänna ämbetsställning m. m.

Genom remiss den 19 april 1939 beredde Kungl. Maj:t justitieombudsmannen
tillfälle att avgiva yttrande över ett betänkande, som den 16 mars
1939 avgivits av särskilda inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga
angående justitiekanslerns, justitieombudsmannens och militieombudsmannens
allmänna ämbetsställning m. m.

Med anledning därav avgav jag den 31 augusti 1939 yttrande, i vilket
jag, under framhållande av att genomförande av de i betänkandet framlagda
förslagen skulle innebära en betydelsefull förstärkning av justitieombudsmansämbetets
ställning, tillstyrkte förslagen, såvitt de avsågo
j ustitieombudsmansämbetet.

3. Framställning angående bestämmelser, huru förfaras skall
med medel, som i utdelningsförslag tillagts konkursborgenär
men av honom icke lyftas.

Den 27 december 1939 skrev jag till Konungen följande:

”Då utdelning i konkurs skall ske åligger det, enligt 128 § konkurslagen,
förvaltaren att i samråd med rättens ombudsman uppgöra utdelningsförslag.
Detta skall för varje däri upptagen borgenär angiva den utdelning,
som belöper på hans bevakade fordran.

Sedan vederbörlig kungörelse om utdelningsförslagets framläggande utfärdats
av rättens ombudsman, har denne att till gäldenären och varje i
förslaget upptagen borgenär, vars adress är känd, med posten översända
meddelande om innehållet i kungörelsen. Varje borgenär skall tillika underrättas
om den utdelning, som är för honom beräknad i förslaget.

I 147 § stadgas att om, då två månader förflutit från det förslag till slututdelning
vunnit laga kraft eller, där klander mot förslaget väckts, klandret
blivit genom laga kraftägande beslut avgjort, borgenär, som är berättigad
att utan borgen lyfta honom i nämnda eller tidigare utdelningsförslag tilllagda
medel, icke begagnat sig av sin lyftningsrätt, skall förvaltaren till
borgenären, om hans adress är känd, på borgenärens bekostnad med posten
översända meddelande om det belopp, som sålunda må lyftas av borgenären.

Någon skyldighet för förvaltaren att till borgenärerna översända den utdelning,
som tillkommer dem, finnes däremot icke. Under förarbetena till
gällande konkurslag ifrågasattes visserligen införandet av en sådan skyldighet.
Det framhölls emellertid mot det sålunda ifrågasatta förfaringssättet,
att det icke kunde användas då borgenärs fordran grundade sig på

212

löpande förbindelse, enär i sådant fall utdelningen borde utbetalas endast
mot förbindelsens återställande eller avskrivning därå. Ej heller för övriga
fall ansågs skyldighet böra åläggas förvaltaren att översända utdelningsbeloppen.
Det syntes nämligen vara till fyllest, att borgenär erhölle särskilt
meddelande om honom tillkommande utdelning.

Även efter konkursens avslutande skall, enligt 58 §, förvaltaren hava
boets medel mot ränta insatta i bank till dess lyftning påkallas av därtill
berättigad borgenär. Jämlikt 142 § är borgenär, som lyfter honom i förslag
till slututdelning tillagda medel, berättigad till den ränta, som å medlen
upplupit från den dag, från vilken tiden för anställande av klander mot
förslaget är att räkna. Då förvaltaren alltså ej själv äger disponera över
eller tillgodogöra sig ränta å icke lyftade utdelningsbelopp, har han, därest
han ställer sig lagens föreskrifter till efterrättelse, icke något som helst intresse
av att dröja med att till borgenärerna utbetala vad dem tillkommer.

Av handlingarna i ett av mig nyligen behandlat ärende har framgått,
att förvaltaren i två för flera år sedan avslutade konkurser fortfarande
hade innestående medel, som enligt upprättat utdelningsförslag skulle tillkomma
ett tiotal olika borgenärer. Enligt vad jag ovan anfört har förvaltaren
icke haft någon skyldighet att till borgenärerna ifråga översända dem
tillkommande utdelning. Förvaltaren har framhållit, att han det oaktat
skulle hava tillsänt borgenärerna utdelningsbeloppen, därest de gjort framställning
därom. Att göra det utan särskild begäran hade förvaltaren ansett
olämpligt, enär det varit hans plikt tillse, att beloppen komme rätt person
tillhanda. Förvaltaren har i detta sammanhang påpekat, att det icke vore
ovanligt, att en borgenär överlåtit sin bevakade fordran eller själv blivit
försatt i konkurs och alltså icke längre vore rätt borgenär. Av de ifrågakomna
fordringarna hade för övrigt åtskilliga grundat sig på i bevakningarna
åberopade fordringsbevis. I dessa fall hade utbetalning kunnat ske
endast mot avskrivning å fordringsbeviset.

Enligt vad jag inhämtat händer det icke sällan att, såsom i förutberörda
två konkurser inträffat, förvaltare får under lång tid omhänderhava för
utdelning avsedda medel. Det kan till och med inträffa, att så lång tid förflyter
utan att vederbörande borgenär låter sig avhöra, att det till slut
blir svårt för att ej säga omöjligt att avgöra, vem som är berättigad att
lyfta utdelningen. Ehuru det härutinnan vanligen rör sig om mindre belopp,
är det dock otillfredsställande, att medel på dylikt sätt skola bliva
kvarstående utan att komma någon intressent till godo. Det må även påpekas,
att kontroll över medlens förvaltning icke utövas efter konkursens
avslutande. Även för förvaltaren kan det vara till olägenhet att omhänderhava
medel, beträffande vilka han till slut icke vet vem de skola tillkomma.

Såsom förut nämnts utgöra de utdelningar i konkurs, som icke lyftas,
vanligen allenast småbelopp. Någon enstaka gång kan det emellertid röra

213

sig om avsevärda belopp, vilket exempelvis är fallet i Aktiebolaget Kreuger
& Tolls konkurs. Enligt vad förvaltare i denna konkurs meddelat mig grundas
de utdelningsberättigade fordringarna till cirka två tredjedelar på av
bolaget utgivna obligationer, s. k. secured debentures, av vilka äro utelöpande
nominellt 47,462,500 dollar fördelade i debentures å nominellt
1,000 dollar respektive 500 dollar. Endast ett fåtal ägare av secured debentures
hava i konkursen själva bevakat sina fordringar, då enligt lagen den
23 maj 1932 med särskilda bestämmelser om konkurs, som är tillämplig
å ifrågavarande konkurs, å secured debentures grundade fordringar skola
anses vara i konkursen bevakade, ändå att de icke av borgenärerna anmälts.
Dessutom har The Marine Midland Trust Company of New York,
som är Trustee för ifrågavarande obligationer, generellt bevakat desamma.
Av secured debentures har den allra största delen deponerats hos i Amerika
bildade skyddskommittéer, som lyfta utdelning å de hos dem deponerade
debentures. Återstoden, som icke är deponerad hos någon av skyddskommittéerna,
utgör 1,560 debentures å nominellt 1,000 dollar och 1,507
debentures å nominellt 500 dollar. Den 12 april 1937 framlades förslag till
första utdelning i konkursen. Icke deponerade debentures hava i stor utsträckning
företetts för lyftande av såväl denna som senare utdelningar,
men enligt den 26 juli 1939 lämnad uppgift hade debentures å sammanlagt
297,500 dollar då ännu icke företetts för lyftande av på dem belöpande
utdelningar, utgörande tillhopa 412,049 kronor 40 öre. Slututdelningen i
konkursen lärer komma att uppgå till endast ett par procent. Större delen
av ovannämnda debentures å nominellt 297,500 dollar torde visserligen
komma att förr eller senare företes för lyftande av utdelning. Sannolikt är
emellertid, att många av dem aldrig komma att företes, enär en del debentures
förkommit eller förstörts. Huru många debentures, som aldrig komma
att företes för lyftande av utdelning, är omöjligt att närmare beräkna. De
utdelningar, som sålunda icke komma att lyftas, torde emellertid komma
att uppgå till stora belopp.

På grund av vad nu anförts synes det erforderligt att genom lagbestämmelser
regleras huru förfaras skall med medel, som i utdelningsförslag tilllagts
konkursborgenär men av honom icke lyftas. Den lämpligaste lösningen
av denna fråga skulle enligt min mening vara en föreskrift om att
medlen skola överlämnas till konkursgäldenären, därest de icke av borgenär
lyftas inom viss tid, förslagsvis två år, från det förslag till slututdelning
vunnit laga kraft eller, där klander mot förslaget väckts, klandret
blivit genom laga kraftägande beslut avgjort.

Den sålunda föreslagna utvägen torde dock icke kunna användas då fråga
är om juridisk persons konkurs, enär sådan person i allmänhet skall anses
upplöst i och med konkursens avslutande. För dessa fall synes en tänkbar
lösning vara att medlen vid den tidpunkt, då de, om konkursgäldenären

214

varit en fysisk person, skulle hava överlämnats till honom, i stället av förvaltaren
insättas å särskilt konto i riksbanken för att, om de icke inom viss
ytterligare tid lyftas av vederbörande borgenär, därefter tillfalla statsverket.
Sistberörda tidsfrist kunde förslagsvis bestämmas till åtta år, vilket
under ovan angivna förutsättningar skulle innebära att medlen, om den
till utdelning berättigade borgenären ej läte sig avhöra, tillfölle statsverket
då tio år förflutit från det slututdelningsförslaget vunnit laga kraft eller,
i händelse av klander, detta blivit genom laga kraftägande beslut avgjort.

Vad nu sagts om juridisk persons konkurs borde äga motsvarande tilllämpning
beträffande fysisk persons konkurs, om hinder skulle möta för förvaltaren
att överlämna medlen till konkursgäldenären eller hans rättsinnehavare.

Det synes även böra tagas under övervägande, huruvida förvaltaren icke
borde åläggas att till konkursdomaren avgiva redovisning, huru förfarits
med medel varom nu är fråga.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan berörda förhållanden
och spörsmål till den åtgärd, Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.”

4. Framställning angående skyldighet i visst fall för konkursförvaltare
att lämna överexekutor uppgift å borgenärer,
som äga fordran med förmånsrätt enligt
17 kap. 4 § handelsbalken.

Den 30 december 1939 avlät jag till Konungen följande framställning:

”1 103 § utsökningslagen stadgas följande:

''Kungörelse om auktion å fast egendom skall tillika innehålla, att den,
som har fordran, varför egendomen häftar eller för vilken han eljest äger
njuta betalning ur köpeskillingen, eller har annan rätt, som bör vid auktionen
iakttagas, äger att därvid eller, där enligt 102 § särskilt sammanträde
skall hållas, vid det sammanträde bevaka sin rätt.

De, vilka hava fordran eller rättighet, som bör vid auktionen iakttagas,
skola, såvitt ske kan, om auktionen och det särskilda sammanträdet, där
sådant skall hållas, underrättas genom rekommenderade brev, vilka auktionsförrättaren
skall avsända senast fyra veckor före auktionen; skolande
i breven tillika lämnas uppgift, som i 85 § 2 mom. sägs, angående den
fordran, för vars gäldande försäljningen skall äga rum. Underrättelse om
auktionen och sammanträdet varde ock, efter ty nyss sagts, borgenären och
gäldenären meddelad.’

I en den 9 juni 1939 till mig inkommen skrivelse anförde Svenska Metallindustriarbetareförbundet,
att fråga uppstått huruvida auktionsförrättare

215

vid exekutiv försäljning av fast egendom, som avträtts till konkurs, är skyldig
tillställa borgenär, vars fordran skall ur egendomen utgå med förmånsrätt
enligt 17 kap. 4 § handelsbalken, sådan underrättelse, som avses i
103 § andra stycket utsökningslagen. Med bifogande av ett av professorn
Åke Hassler på begäran avgivet, den 19 maj 1939 dagtecknat utlåtande
rörande detta spörsmål hemställde förbundet om utredning rörande praxis
på området och att de åtgärder måtte vidtagas, vartill utredningen kunde
föranleda.

I det omnämnda utlåtandet har Hassler, efter en redogörelse för gällande
bestämmelser angående underrättelse om utsatt exekutiv fastighetsauktion
och för tillkomsten av dessa bestämmelser, anfört följande.

Enligt 103 § andra stycket utsökningslagen skola kallelsebrev tillställas
dem, Vilka hava fordran eller rättighet, som bör vid auktionen iakttagas’.
Därmed förstås alla rättsägare, som skola upptagas i borgenärsförteckningen
(Olivecrona, Förfarandet vid exekutiv försäljning av fast egendom,
s. 14). I 107 § tredje stycket utsökningslagen föreskrives att om fast egendom,
som skall säljas exekutivt, är avträdd till konkurs, skall fordran, vilken
skall ur egendom utgå med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken,
upptagas i borgenärsförteckningen, såvida yrkande om betalning för
sådan fordran blivit hos auktionsförrättaren framställt. Detta gäller såväl
där försäljningen begärts av konkursförvaltaren jämlikt 70 § konkurslagen
som ock för det fall att enskild borgenär äskat försäljning. Förutsättning
är emellertid att bevakning av fordran skett genom att yrkande om betalning
ur egendomen framställts hos auktionsförrättaren inom tid som i 106 §
stadgas. Det är alltså uppenbarligen av vikt, att borgenär med förmånsrätt
enligt 17 kap. 4 § handelsbalken erhåller kännedom om auktionen, så att
han kan göra sin rätt gällande. Att sådan borgenär har ett särskilt intresse
att erhålla kallelsebrev behöver ej närmare påvisas. I regel torde han icke
kunna förväntas genom auktionskungörelsen få kännedom om auktionen,
så att han vid densamma kan bevaka sin fordran. Auktionsförrättaren har
enligt 103 § andra stycket utsökningslagen att underrätta rättsägare om
auktionen såvitt ske kan. Som av det ovan anförda framgår innebär detta
uttryck, att auktionsförrättaren ej bör nöja sig med att kalla dem, vilkas
namn och adress äro kända för honom genom handlingarna eller eljest utan
hans egen åtgärd. Han skall fastmera, där sådant utan större svårighet låter
sig göra, söka inhämta för ändamålet nödiga upplysningar (jämför Olivecrona,
anf. arb. s. 15). Uppgift å borgenärer, vilka hava fordran med förmånsrätt
enligt 17 kap. 4 § handelsbalken, torde sällan finnas i de handlingar,
som jämlikt 79 och 100 §§ skola infordras. Skulle så vara fallet, skall
tydligen kallelsebrev sändas till sådan borgenär. Därest av handlingarna
framgår eller eljest är auktionsförrättaren bekant, att egendomen iir avträdd
till konkurs, synes man vidare kunna ifrågasätta, att auktionsförrät -

216

taren hos konkursförvaltaren bör efterhöra, huruvida fordran med förmånsrätt
enligt 17 kap. 4 § handelsbalken upptagits i den i anledning av konkursen
upprättade bouppteckningen, med begäran om uppgift å möjligen
förekommande borgenärers namn och adress. Man torde kunna påstå, att
detta är en åtgärd, som väl kan företagas utan större svårighet. Vid sådant
förhållande bör därför auktionsförrättaren anses vara skyldig gå i författning
därom när anledning föreligger. Någon säkerhet för att auktionsförrättaren
verkligen erhåller kännedom om att egendomen är avträdd till konkurs
finnes emellertid ej. Har försäljning begärts enligt 70 § konkurslagen,
bör visserligen auktionsförrättaren kunna antagas äga kännedom därom.
I annat fall blir kunskapen om konkursen beroende av huruvida uppgift
enligt 21 § tredje stycket konkurslagen kommit att inflyta i gravationsbeviset.
Det är ju emellertid möjligt att konkursen inträffar så sent, att
gravationsbeviset ej upptager nämnda uppgift. För vinnande av säkerhet
i förevarande avseende kunde övervägas att i konkurslagen intaga föreskrift
om skyldighet för konkursförvaltare att, då i boet finnes fast egendom
och i konkursbouppteckningen upptagits eller i konkursen bevakats
fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken, göra anmälan
om sådan fordran till auktionsförrättaren, där försäljning av egendom är
begärd.

Den uppställda frågan besvarade Hassler med stöd av det anförda på
det sätt, att auktionsförrättare vid exekutiv försäljning av fast egendom
är skyldig att meddela borgenär, vars fordran skall ur egendomen utgå med
förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken, underrättelse som i 103 §
andra stycket utsökningslagen avses, därest borgenärens namn och adress
framgå av handlingarna i ärendet eller eljest äro auktionsförrättaren bekanta.
Skulle av handlingarna framgå eller eljest vara för auktionsförrättaren
känt, att egendomen avträtts till konkurs, bör, såvida ej handlingarna
kunna antagas innehålla tillförlitlig uppgift därom, auktionsförrättaren
anses vara pliktig att hos konkursförvaltaren efterhöra huruvida borgenär,
som har fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken, finnes
upptagen i konkursbouppteckningen med begäran om uppgift å möjligen
förekommande borgenärers namn och adress.

Sedan jag i anledning av förbundets hemställan anhållit om utlåtande i
saken från länsstyrelserna i riket samt överexekutorerna i städerna Stockholm,
Linköping, Norrköping, Jönköping, Malmö, Hälsingborg, Göteborg,
Borås, Örebro, Västerås, Gävle och Sundsvall, hava samtliga dessa myndigheter
hit inkommit med utlåtanden.

Av de inkomna utlåtandena framgår till en början, att då fråga är om
exekutiv försäljning av fast egendom, som avträtts till konkurs, brukar
auktionsförrättaren i allmänhet sända underrättelse jämlikt 103 § andra
stycket utsökningslagen till borgenärer, varom nu är fråga, därest av de

217

för auktionsförrättaren tillgängliga handlingarna framgår, att sådana borgenärer
finnas. Ofta torde emellertid nämnda handlingar icke utvisa, huru därmed
förhåller sig. I detta fall brukar inom åtskilliga län auktionsförrättaren
genom hänvändelse till konkursförvaltaren eller på annat sätt efterforska,
huruvida i konkursen finnas borgenärer som hava fordringar med förmånsrätt
enligt 17 kap. 4 § handelsbalken. De flesta av de hörda myndigheterna
hava emellertid icke brukat företaga någon dylik efterforskning. Skyldighet
härtill hava de nämligen icke ansett föreligga.

Länsstyrelsen i Värmlands län, som i likhet med åtskilliga andra överexekutorer
bestritt att auktionsförrättare skulle vara skyldig göra efterforskningar
på sätt Hassler uppgivit, har härom anfört följande.

Jämlikt 79 § utsökningslagen åligger det utmätningsman att i samband
med s. k. beskrivning och värdering av utmätt fastighet avfordra gäldenären
uppgift å dem, vilka hava fordran och rättighet, som bör vid auktionen
iakttagas. Enligt länsstyrelsens uppfattning utgör sådan betalningsrätt,
som enligt 17 kap. 4 § handelsbalken äger förmånsrätt, fordran av i
nämnda lagrum angiven beskaffenhet. Enär i fall av konkurs konkursförvaltaren
träder i gäldenärens ställe, torde det sålunda föreligga en skyldighet
för utmätningsmannen att, därest han äger kännedom om konkursen,
från vederbörande konkursförvaltare införskaffa uppgift å sådana konkursborgenärer,
vilka till säkerhet för sin fordran jämlikt 17 kap. 4 § handelsbalken
yrkat förmånsrätt i konkursboet tillhörig, för exekutiv försäljning
avsedd fastighet. Normalt bör sålunda auktionsförrättaren genom det över
beskrivningsförrättningen förda protokollet erhålla kännedom om dylik
rättsägares namn och postadress, i vilket fall det givetvis föreligger skyldighet
för auktionsförrättaren att i den ordning, som 103 § utsökningslagen
stadgar, underrätta borgenären om den förestående auktionen. Skulle av
andra handlingar i ärendet kunna inhämtas eller eljest vara för auktionsförrättaren
känt, att sådan rättsägare, som ovan avses, äger förmånsrätt i
fastigheten, torde det ock åligga auktionsförrättaren att underrätta denne
om den exekutiva auktionen. Enligt Hasslers mening skulle, därest handlingarna
i ärende angående exekutiv försäljning av konkursbo veterligen tillhörig
fastighet ej kunna antagas innehålla tillförlitlig uppgift å ifrågavarande
rättsägare, auktionsförrättaren enligt nu gällande rätt städse vara
pliktig att hos konkursförvaltaren efterhöra, huruvida dylik rättsligare funnes
upptagen i konkursbouppteckningen. Ett dylikt positivt handlande
från auktionsförrättarens sida, vilket icke finnes uttryckligen föreskrivet,
skulle enligt Hassler grunda sig å det i 103 § andra stycket utsökningslagen
förekommande uttrycket ''såvitt ske kan’. Enligt länsstyrelsens förmenande
synes Hasslers formulering: ''Såvida ej handlingarna kunna antagas innehålla
tillförlitlig uppgift härom’ icke vara alldeles otvetydig. Väl bör lagrummet
anses stadga en skyldighet för auktionsförrättaren att om möjligt

218

angående auktionen underrätta alla rättsägare, om vilkas existens han äger
kännedom. Skulle exempelvis en intecknings innehavare vara till namn och
postadress okänd, torde det sålunda åligga auktionsförrättaren att vara
positivt verksam för införskaffande av sådana uppgifter angående denne,
att inteckningshavaren kan underrättas om auktionen. Vidare torde en auktionsförrättare
få anses skyldig införskaffa kompletterande uppgifter angående
rättsägare, då han har anledning antaga, att de tillgängliga uppgifterna
angående dessa äro felaktiga eller ofullständiga. Däremot synes auktionsförrättaren
knappast vara skyldig att, i det fall varje uppgift angående
ifrågavarande grupp av rättsägare saknas, presumera en underlåtenhet från
utmätningsmannens sida och därför tillskriva konkursförvaltaren med begäran
om uppgift, huruvida någon för auktionsförrättaren okänd rättsägare
av ifrågavarande slag till äventyrs bevakat fordran i konkursen. Det omständliga
— och dyrbara — kungörelseförfarandet torde ock vara tänkt
såsom ett medel för okända rättsägares underrättande.

I motsats till Hassler hava flera myndigheter (länsstyrelserna i Jönköpings,
Kristianstads, Kopparbergs och Västernorrlands län) uttalat som sin
åsikt, att redan genom den kungörelse om auktionen, som enligt gällande
föreskrifter införes i ortstidning, torde, åtminstone vad fastigheter å landsbygden
samt i de mindre och medelstora städerna angår, kännedom om
auktionen bliva spridd på sådant sätt, att nu ifrågavarande förmånsberättigade
erhålla underrättelse om densamma, detta givetvis för såvitt den
förmånsberättigade icke är bosatt på helt annan ort än där fastigheten är
belägen.

Ett stort antal av de hörda myndigheterna har — åtskilliga dock under
framhållande att några egentliga olägenheter på grund av det nu i allmänhet
tillämpade förfaringssättet icke torde förefinnas — anslutit sig till det av
Hassler framförda förslaget att konkursförvaltaren borde åläggas att, då i
boet finnes fast egendom och i konkursbouppteckningen upptagits eller i
konkursen bevakats fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken,
göra anmälan om sådan fordran till auktionsförrättaren, där försäljning
av egendomen är begärd. I några yttranden har emellertid framhållits,
att nämnda anmälan lämpligen borde göras till vederbörande överexekutor,
som, därest särskild auktionsförrättare förordnats, hade att vidarebefordra
anmälningen till denne. Från en del håll har också uttalats, att
till vinnande av största möjliga säkerhet dessutom auktionsförrättaren
borde åläggas att hos konkursförvaltaren efterhöra, huruvida i konkursen
finnas borgenärer, varom nu är fråga.

Bland de myndigheter, som icke anslutit sig till Hasslers ståndpunkt,
märkes överståthållarämbetet, som i sitt utlåtande anfört bland annat följande.

Ämbetet vidtager regelmässigt icke åtgärd för införskaffande av upplys -

219

ning om huruvida i konkursen må finnas borgenärer, som bevakat fordran
under påstående om förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken. Härav
följer, att ämbetet ej heller plägar postledes översända underrättelser om
auktion till sådana fordringsägare. Såvitt ämbetet har sig bekant, har beträffande
fastighet i Stockholm rättsförlust i följd av denna praxis icke
förorsakats någon rättsägare. Det må uppmärksammas, att i första hand
skall till täckande av sådan fordran, varom här är fråga, tagas i anspråk
lös egendom i konkursgäldenärens bo. Enligt 17 kap. 13 § handelsbalken
har endast för den eventualitet, att köpeskillingen för lös egendom ej lämnar
tillgång till gäldande av fordringen, borgenären att hålla sig till fastigheten.
Vidare är att märka, att konkursförvaltarna, vilka ju städse underrättas
om auktionen enligt 103 § andra stycket utsökningslagen, om överståthållarämbetet
har kännedom om konkursen, i allmänhet icke lära underlåta
att i sådana fall, då bevakning är påkallad, under hand fästa fordringsägarnas
uppmärksamhet på angelägenheten av att ej försumma fordringarnas
bevakning vid den exekutiva försäljningen. Måhända kan dock
vara att förorda, att i lagstiftningen gives klart uttryck för sådant åliggande
för konkursförvaltaren. Frånsett det fall, att fastighetens exekutiva försäljning
är begärd av konkursförvaltningen, får överexekutor regelmässigt
icke kännedom om att den fastighet, vars exekutiva försäljning må vara begärd,
utgör tillgång i konkursgäldenärs bo, annorledes än genom uppgift
därom i det gravationsbevis, som i anledning av den förestående auktionen
införskaffas från vederbörande inskrivningsdomare. Den situationen är icke
sällsynt, att fastighetsägaren kommit i konkurstillstånd så sent, att uppgift
därom icke hunnit inflyta i ett sålunda rekvirerat gravationsbevis.
Först vid själva auktionsförrättningen får överexekutor då i regel kännedom
om konkursen, som måhända börjat blott någon dag förut. Överexekutor
skulle i sådant fall givetvis icke haft anledning att efterhöra, huruvida
fordringsägare med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken ma finnas,
eller inhämta upplysning om namn och adress å sådana fordringsägare
i och för deras underrättande om auktionen. Inträffar konkursen efter tiden
för auktionens kungörande, skulle under inga omständigheter underrättelse
om denna hinna avsändas inom den bestämda tiden av fyra veckor före
auktionen i enlighet med vad som föreskrives i 103 § andra stycket utsökningslagen.
Av det anförda följer, att underrättelseförfarandet skulle i sin
tillämpning komma att bliva avsevärt ojämnt. Om än överexekutor skulle
vara i tillfälle att vid tiden för kungörelsens utfärdande avsända brev med
underrättelse om auktionen till förevarande grupp borgenärer, skulle förfaringssättet
säkerligen ofta leda till att fordringsägarna bleve i onödan
oroade och åsamkade kostnad. Ehuru fallet må exempelvis vara det att,
materiellt sett, anledning för dem saknas att infinna sig till auktionen, med
hänsyn till att fordringen kan med visshet beräknas bliva gulden ur den

220

tillgång, som boets lösa egendom lämnar, skulle de kanske i regel av underrättelsen
förmås till inställelse vid auktionen, i det de antingen skulle komma
tillstädes själva eller låta sig företrädas av ombud. Kostnad skulle i bägge
fallen förorsakas dem: i det ena fallet skulle uppstå tidsförlust och förlorad
arbetstid, i det andra fallet skulle kostnaden utgöras av ersättning till ombudet.
Med en ändrad praxis skulle det vidare finnas anledning räkna med
att dröjsmål med auktionsförrättningarna skulle uppstå. För konkursdomaren
eller — om bevakningshandlingarna blivit överlämnade till konkursförvaltaren
eller rättens ombudsman — för denne skulle det ej sällan bliva
förenat med åtskilligt besvär att genomgå bevakningsinlagorna för att tillmötesgå
framställning från auktionsförrättaren om uppgift om namn och
adress å bevakande med förmånsrätt för fordran enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.
Arbetet skulle taga sin tid. Det är lätt att inse, att tiden för auktionens
kungörande icke skulle undgå att bliva påverkad härav. Det är till
sist icke att bortse ifrån att vid auktionerna skulle ej sällan komma att
göras av materiella skäl opåkallade bevakningar. Besvärligheterna för innehavare
av intecknade fordringar, vilka ofta påtalade besvärligheter äro en
följd av den rätt, som tillkomma fordringar med förmånsrätt enligt 17 kap.
4 § handelsbalken, skulle med en ändring av praxis komma att bliva än
större. Då såsom av det anförda framgår nu tillämpade praxis icke kan
anses vara av beskaffenhet att medföra allvarlig risk för förlust för någon
rättsägare men en ändring av praxis kan befaras medföra åtskilliga olägenheter,
föreligger enligt ämbetets förmenande icke anledning till ändring i
hittills tillämpade förfaringssätt.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har uppgivit, att enligt vid länsstyrelsen
tillämpad praxis särskilda kallelsebrev jämlikt 103 § andra stycket
utsökningslagen icke tillställts sådana borgenärer, varom nu vore fråga.
I stället hade träffats överenskommelse med konkursförvaltaren, att denne
för vederbörandes räkning skulle sörja för fordringarnas bevakning vid auktionen.
Förvaltaren ansåges utan fullmakt behörig att bevaka fordringar
av här ifrågavarande slag. Praktiska olägenheter vore förbundna med det
av Hassler ifrågasatta tillvägagångssättet, som skulle förorsaka onödiga
inställelser vid auktionen med ty åtföljande kostnader för vederbörande
borgenär. Det syntes närmast böra ankomma på konkursförvaltaren att avgöra,
huruvida och i vad mån förmånsberättigade fordringar av nu ifrågavarande
art borde anmälas och bevakas vid auktionen. Då det vore uppenbart,
att den lösa egendomen täckte fordringen, borde bevakning icke ifrågakomma.
Länsstyrelsen ville därför starkt ifrågasätta, om icke sådan författningsändring
borde vidtagas, att skyldighet stadgades för konkursförvaltare
att hos auktionsförrättaren i bevakningsändamål anmäla fordringar
av förevarande art i de fall, då boets lösa egendom kunde antagas ej förslå
till täckande av fordringarna.

221

Även i åtskilliga andra utlåtanden har uppgivits, att nu ifrågavarande
borgenärers rätt vid exekutiv auktion å fast egendom tillhörig konkursbo
oftast bevakas av konkursförvaltaren, med eller utan fullmakt från borgenärerna.
Från flera håll har också ifrågasatts, att förvaltaren borde genom
en uttrycklig lagbestämmelse åläggas skyldighet att vid sådan auktion tillvarataga
nämnda borgenärers rätt.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har liksom överståthållarämbetet och
länsstyrelsen i Södermanlands län framhållit de praktiska olägenheter, som
skulle uppkomma om fordringsägare med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 §
handelsbalken ovillkorligen skulle underrättas om auktionen. Länsstyrelsen
har bland annat uttalat, att därest vid auktionen visades, att konkursboets
lösa egendom försloge till täckande av fordran med nyss angiven förmånsrätt,
auktionsförrättaren, även om bevakning av fordringen ägt rum, syntes
vara oförhindrad att avvisa sådant yrkande, enär fordringen uppenbarligen
icke skulle utgå ur egendomen. Annan åtgärd för vinnande av syftet
med Metallindustriarbetareförbundets framställning syntes icke länsstyrelsen
erforderlig än föreskrift för konkursförvaltare att till auktionsförrättaren
anmäla namn och adress å borgenärer med förmånsrätt enligt 17
kap. 4 § handelsbalken, då anledning funnes till antagande att konkursboets
lösa egendom ej skulle förslå till täckande av dessa borgenärers fordringar.

Jämväl överexekutor i Göteborg har uttalat såsom sin mening, att konkursförvaltaren
icke torde böra åläggas en ovillkorlig anmälningsskyldighet,
utan borde anmälan göras endast i händelse det vore tvivelaktigt, huruvida
fordringarna kunde utgå ur konkursboets lösa egendom.

Överexekutor i Gävle har framhållit, att skyldigheten att lämna uppgift
om borgenärer med förmånsrätt, varom nu är fråga, icke borde åläggas
konkursförvaltaren utan i stället rättens ombudsman. Överexekutor anför
härom följande: Det synes knappast lämpligt att skärpa auktionsförrättarens
efterforskningsplikt. I stället förordas en sådan lösning, att någon eller
några av de personer, som hava att handlägga en konkurs, ålägges att, då
i konkursboet finnes fast egendom, lämna vederbörande överexekutor uppgifter
i det hänseende, varom nu är fråga. Att stipulera skyldighet för konkursförvaltaren
att göra dylik anmälan till auktionsförrättaren synes av
olika skäl utgöra en mindre lämplig utväg. Konkursförvaltaren skulle bland
annat hämta erforderliga uppgifter ur konkursbouppteckningen, vilken
emellertid icke lämnar upplysning om eventuell förmånsrätt. Uppgiftsskyldigheten
bör i stället åläggas rättens ombudsman. Denne intager ju en ställning,
vilken är att jämföra med en tjänstemans, och han torde kunna basera
uppgifterna på den förteckning över bevakade fordringar, som han jämlikt
102 § konkurslagen har att upprätta. Uppgifterna bliva härigenom så fullständiga
som möjligt och komma överexekutor tillhanda utan onödig tids -

222

utdräkt. Då emellertid rättens ombudsman icke kan lämna berörda uppgifter
förrän någon tid efter konkursutbrottet och det synes angeläget, att
överexekutor snarast underrättas om konkursen, bör nu föreslagen uppgiftsskyldighet
för rättens ombudsman kompletteras på så sätt, att den konkursdomaren
jämlikt 21 § konkurslagen åvilande skyldigheten att underrätta
inskrivningsdomaren om att fast egendom ingår i konkursboet skall gälla
jämväl i förhållande till överexekutor.

Överexekutorerna i Jönköping och Örebro äro av den meningen, att konkursdomaren
bör åläggas uppgiftsskyldighet.

Överexekutor i Jönköping anför bland annat: Skall frågan tagas upp,
synes det böra åläggas vederbörande konkursdomare att beträffande konkurser,
i vilka bland tillgångarna finnes upptagen fast egendom, efter bevakningstidens
utgång avsända till vederbörande överexekutor uppgift å
fordringsägare, som bevakat med anspråk på förmånsrätt enligt 17 kap.
4 § handelsbalken, eventuellt även vissa andra förmånsberättigade — detta
i överensstämmelse med motsvarande uppgiftsplikt från konkursdomaren
till inskrivningsdomaren angående fast egendom, som upptagits i konkursbouppteckningen.
I praktiken hava ifrågavarande förmånsberättigades intressen
nog hittills i regel kunnat tillvaratagas genom vederbörande konkursförvaltares
åtgärder. Denne har enligt överexekutors erfarenhet undantagslöst
vid den exekutiva försäljningen av konkursboets fastigheter anmält
de enligt 17 kap. 4 § handelsbalken förmånsberättigades fordringar eller
biträtt dem därmed. Måhända kunde det vara allra enklast att ålägga
honom en uttrycklig förpliktelse att därvid medverka. Däremot synes det
otillfredsställande att uppmobilisera alltför vittgående efterforsknings- och
underrättelseskyldigheter för överexekutorerna. Den avgörande synpunkten
synes vara vederbörande rättsägares intresse, och då detta på ett långt
rationellare sätt tillgodoses genom införande av en uppgiftsplikt för konkursdomaren
respektive bevakningsplikt för förvaltaren än genom en skärpt
efterforsknings- och underrättelseplikt för överexekutorn, synes den förra
utvägen vara att föredraga.

Överexekutor i Örebro föreslår ett tillägg till 21 § konkurslagen av innehåll,
att konkursdomaren jämväl skulle vara skyldig att, där konkursbouppteckning
utvisar att fast egendom finnes i boet, till överexekutor ofördröjligen
insända bevis om konkursen jämte utdrag ur bouppteckningen och
eventuellt uppgift om vem som utsetts till förvaltare.

Den verkställda utredningen synes mig giva vid handen, att enligt nu
hos överexekutorerna i allmänhet rådande praxis det icke är på ett fullt
betryggande sätt sörjt för att konkursborgenärer, som hava fordringar med
förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken, bliva på sätt i 103 § utsök -

223

ningslagen sägs underrättade om förestående exekutiv auktion å konkursboets
fasta egendom. På grund av bland annat det förhållandet att konkursförvaltaren
även utan fullmakt anses behörig att vid auktionen bevaka
de enligt 17 kap. 4 § handelsbalken förmånsberättigade borgenärernas
rätt — något som han också i allmänhet icke lärer underlåta att göra
om så är av behovet påkallat — torde det dock mycket sällan förekomma,
att rättsförlust tillskyndas sådan borgenär till följd av att han icke fått
mottaga underrättelse enligt 103 § utsökningslagen. Emellertid synes det
önskvärt, att såvitt möjligt ytterligare säkerhet skapas i detta avseende.

Efterforskningsplikt för auktionsförrättaren av den omfattning Hassler
i sitt utlåtande angivit torde enligt min uppfattning icke föreligga och synes
mig ej heller böra stadgas. Det sätt att vinna större säkerhet, som förefaller
mig lämpligast, vore att föreskriva skyldighet för konkursförvaltare,
eventuellt rättens ombudsman, att, då i boet finnes fast egendom och i
konkursbouppteckningen upptagits eller i konkursen bevakats fordran med
förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken, göra anmälan om sådan fordran
till överexekutor, där försäljning av egendomen är begärd. Därest särskild
auktionsförrättare förordnats, skulle överexekutor givetvis vara skyldig
att överlämna anmälningen till denne. Av praktiska skäl torde dock en
sådan anmälningsplikt böra föreskrivas endast för de fall, där det icke är
uppenbart att konkursboets lösa egendom förslår till täckande av fordran,
varom nu är fråga. Att stadga ovillkorlig anmälnings- och underrättelseskyldighet
skulle, på sätt i flera yttranden påpekats, förorsaka onödiga besvär
och kostnader.

IV. Inspektionsresor under år 1939.

Mina ämbetsresor under år 1939 hava ägt rum inom Stockholms
och Älvsborgs län, varjämte jag verkställt inspektion å Stockholms
stads rannsakningsfängelse.

Tjänstförrättande justitieombudsmannen Nissen har tillika verkställt
inspektion hos myndigheterna i Jämtlands län.

Redogörelse för vad under inspektionerna förekommit lämnas i det
därunder förda protokollet, som jämte justitieombudsmannens diarium
och registratur kommer att för granskning överlämnas till riksdagens
första lagutskott.

224

V. Under år 1939 handlagda klagomål och
anställda åtal m. m.

Antalet härstädes under år 1939 diarieförda ärenden — däri inbegripna
9 av tryckfrihetskommittén handlagda ärenden — har uppgått
till 744.

Vid 1939 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden av
annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål eller eljest mot tjänstemän
anhängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning härstädes
................................................ 44

Under år 1939 hava anhängiggjorts ärenden mot tjänstemän:
genom inkomna klagomål — däribland icke inberäknat ett antal

anonyma skrifter, vilka icke diarieförts — ett antal av.........370

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fångförteckningar
eller vid ämbetsresa eller annorledes, ett antal av . . 201
Summa balanserade och inkomna ärenden mot tjänstemän 615

Av berörda 615 ärenden hava under år 1939:

1) såsom återkallade avskrivits.......................... 6

2) till annan myndighet överlämnats..................... 3

3) efter vederbörandes hörande fått förfalla............■ • • • 198

4) efter annorledes verkställd utredning avskrivits...........175

5) utan åtgärd avskrivits..............................112

6) till åtal hänvisats.................................. 11

7) föranlett annan åtgärd än åtal........................ 68

8) föranlett framställning till Kungl. Maj:t................ 1

och äro vid 1939 års slut:

9) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller

annan utredning vilande..................:.............. 30

10) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande..... 3

11) på prövning beroende........................ 8

Summa 615

Under år 1939 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 11
ärenden beslutits anställande av åtal, nämligen

på grund av förd klagan i...............................10

av annan anledning i................................... 1

Summa 11

225

För nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten har förordnats
om åtal mot:

1) häradshövding för fel och försummelser i domarämbetets utövning
(sid. 84 o. f.);

2) rättens ombudsman i konkurser för bristande tillsyn över konkursförvaltare
(sid. 47 o. f.);

3) stadsfiskal för dröjsmål med utredning i brottmål (sid. 59 o. f.);

4) stadsfogde för vårdslöshet och försummelse vid behandling av
införselärende (sid. 78 o. f.);

5) rektor vid verkstadsskola för obehörigt varuinköp för skolans räkning
m. m. (sid. 99 o. f.);

6) landsfiskal för försummelse vid polisutredning rörande brott (sid.
133 o. f.);

7) fjärdingsman för dröjsmål med avlämnande av polisrapport (sid.
133 o. f.);

8) landsfiskal för anlitande av underordnade polismän såsom borgensmän
m. m. (sid. 109 o. f.);

9) landsfiskal för olaga kvarhållande av en för brott misstänkt
person; och

10) poliskommissarie för det han, utan att vara därtill befogad, låtit
införpassa en person till arbetshem (sid. 118 o. f.).

Ordföranden i nedre justitierevisionen har på förfrågan uppgivit, att
sedan början av senaste lagtima riksdag någon förklaring av lag, i den
ordning § 19 regeringsformen bestämmer, icke blivit av Kungl. Maj:t
meddelad.

För fullgörande av den i 13 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskriften om avgivande av redogörelse för behandlingen
av riksdagens hos Kungl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar
hava från statsdepartementen införskaffats uppgifter rörande
dels vilka åtgärder, som blivit vidtagna i anledning av 1939 års riksdagars
skrivelser, dels ock — beträffande sådana genom föregående riksdagars
skrivelser hos Kungl. Maj:t anhängiggjorda ärenden, vilka vid
1939 års början voro i sin helhet eller till någon del oavgjorda — vilka
åtgärder under nästlidna år blivit vidtagna.

Uppgifterna, som angiva ärendenas ställning vid utgången av år 1939,
innefattas i tre såsom bilagor II, III och IV till denna berättelse fogade

15 — Justitieombudsmannens ämbctsberättelsc till 1940 dra riksdag.

226

förteckningar. Såsom bilagor äro även intagna en tabell över de skrivelser,
1939 års riksdagar avlåtit till Kungl. Maj:t (bil. I), och en förteckning
över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1939 och vari under år
1939 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl.
Maj:ts prövning beroende (bil. V).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1940.

NILS LJUNGGREN.

Gösta Stenlund.

227

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS BERÄTTELSE

AVGIVEN ÅR 1940.

Till RIKSDAGEN.

Kommittén har under år 1939 haft att pröva 8 från chefens för justitiedepartementet
ombud inkomna anmälningar om tryckta skrifters indragning
jämlikt § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen.

Förordnanden om indragning hava meddelats beträffande följande nummer
av den i Stockholm utkommande tidningen ”Ny Dag”, nämligen nr
291 för den 15 december 1939, nr 294 för den 19 december 1939 (indraget
3 gånger), nr 295 för den 20 december 1939 (indraget 2 gånger), nr 296 för
den 21 december 1939 och nr 297 för den 22 december 1939 (indraget 2
gånger).

Indragning av nämnda tidningsnummer har ägt rum vid Livregementet
till häst, Svea ingenjörkår och Signalregementet.

Efter prövning av de insända handlingarna har kommittén funnit de meddelade
förordnandena böra äga bestånd.

Sedan Kungl. Maj:t den 29 september 1939, jämlikt § 5 mom. 13 tryckfrihetsförordningen,
beslutat att genom chefen för justitiedepartementet föranstalta
om sekvestrering och indragning av en å Tryckeriaktiebolaget Thules
i Stockholm tryckeri tryckt bok med titeln ”Göring Tysklands farligaste
man” av Kurt Singer, har chefen för justitiedepartementet — med tillkännagivande
att sådan åtgärd blivit av honom anbefalld samt att han icke komme
att hänvisa ifrågavarande bok till åtalande av aktor vid vederbörlig domstol
— den 2 oktober 1939 till kommittén överlämnat exemplar av samma
bok för erhållande av sådant utlåtande av kommittén, som omförmäles i
nämnda paragraf.

228

Vid prövning av ärendet den 13 oktober 1939 fann kommittén sig ej
kunna avgiva det utlåtandet, att ifrågavarande skrift, efter lagens bokstav,
icke kunde åtalas.

Stockholm i januari 1940.

NILS LJUNGGREN.

HENRIK SCHUCK. ELIEL LÖFGREN. NILS STJERNBERG.
ODAL OTTELIN. TORSTEN FOGELQVIST. HENNING LEO.

Gösta Stenlund.

i t: »1

229

BILAGOR.

Bilaga I.

Tabell

över de av 1939 års riksdagar avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd
enligt bihanget till riksdagens protokoll.

Det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna för
varje särskilt departement upptagits i den såsom bilaga II här nedan
införda förteckningen.

Lagtima	29	Ju	1	60	K	5	92		)	124	S	14	155	K	22
riksdagen.	30	Ju	2	61	K	6	93	S	8	125	S	15	156	Fö	17
1	Fi	9	31	Fi	5	62	K	7	94	H	8	126	s	16	157	Fö	18
2	Ju	15	32	U	3	63	K	8	95	S	9	127	s	17	158	H	16
3	u	5	33	Fö	1	64	K	9	96	S	10	128	K	16	159	H	17
4	Fö	27	34	H	3	65	Ju	9	97	Fö	7	129	s	18	160	H	18
5	S	19	35	U	2	66	Ju	10	98	Fö	8	130	Fi	13	161	K	23
6	K	19	36	S	4	67	Ju	11	99	H	11	131	Fö	11	162	K	24
7	Fi	31	37	Ju	3	68	Ju	12	100	H	12	132	Fi	14	163	E	9
8	Fi	24	38	4)		69	Ju	13	101	Jo	14	133	Fö	12	164	K	26
	E	11	39	4)		70	Ju	14	102	Jo	15	134	Fi	15	165	K	27
9	Jo	9	40	Ju	4	71	E	2	103	Jo	16	135	Fi	16	166	K	28
10	H	13	41	4)		72	K	10	104	Jo	17	136	E	7	167	K	29
11	Fi	10	42	4)		73	K	11	105	Jo	18	137	H	14	168	S	20
	H	6	43	H	2	74	K	12	106	Jo	19	138	Fö	13	169	Ju	17
12	U	1	44	Fi	6	75	E	3	107	Jo	20	139	Fö	14	170	K	25
13	K	1	45	IT	4	76	s	7	108	Jo	21	140	K	17	171	Ju	18
14	H	1		Fi	7	77	Fö	3	109	E	4	141	Fö	15 .	172	Fö	19
15	K	2	46	Fö	2	78	Fö	4	no	Fi	11	142	Fi	17	173	Fö	20
IG	K	3	47	H	4	79	n	7	in	E	5	143	Fi	18	174	Ko	21
17	K	4	48	Ju	7	80	Fö	5	112	Fö	9	144	Fi	19	175	Fö	22
18	Fi	1	49	K	1	81	Fö	6	113	H	9		H	15	176	Fi	23
19	Fi	2	50	Jo	3	82	K	13	114	H	10	145	Jo	24	177	E	10
20	Fi	3	51	Jo	4	83	K	14	115	Fö	10	146	Fö	16	178	H	19
21	Ju	5	52	Jo	5	84	K	15	116	S	11	147	Jo	25	179	Jo	26
22	s	1	53	H	5	85	Jo	10	117	Jo	22	148	K	18	180	H	20
23	R	2	54	Jo	6	86	Jo	11	118	Jo	23	149	Fi	20	181	Jo	27
24	Jo	1	55	Jo	7	87	Jo	12	119	Ju	16	150	Fi	22	182	Jo	28
25	Jo	2	56	Jo	8	88	Jo	13	120	s	12	151	E	8	183	Jo	29
26	Ju	G	57	S	5	89	Fi	8	121	E	6	152	Fi	21	184	Jo	30
27	Fi	4	58	Ju	8	90	'')	122	S	13	153	K	20	185	Jo	31
28	S	3	59	S	6	91	S		123	Fi	12	154	K	21	186	Fi	25

’) Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — *) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret. —
8) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — 4) Utfärdade förordnanden.

230

187	Jo	32	240	S 29	298	Jo	48	354	Jo	63	409	Fi	92	450	Ju	44
188	Jo	33	241	Fi 36	299	K	41	355	E	29	410	Fi	93	451	Fi 107
189	Jo	34	242	Fi 38	300	Jo	49	356	S	45	411	Fi	94	452	H	37
190	Jo	35	243	Fi 39	301	Jo	50	357	S	46	412	Fi	95	453	Fi 108
191	Jo	36	244	E 19	302	Jo	51	358	s	47	413	S	59	454	S	63
192	Jo	37	245	Fi 40	303	Jo	52	359	Fi	69	414	E	35	455	Fö	40
193	Jo	38	246	Fi 41	304	Jo	53	360	Ju	31	415	Fi	96	456	Fi 109
194	Ju	19	247	Fi 42	305	Jo	54	361	8	48	416	Fi	97	457	K	60
195	K	30	248	Fi 43	306	Fi	54	362	Ju	32	417	Ju	37	458	K	61
19G	K	31	249	K 39	307	Fi	55	363	Fi	70	418	Ju	38	459	H	38
197	S	21	250	Fi 44	308	Fi	56	364	Fi	72	419	Ju	39	460	Fi 110
198	K	32	251	S 30	309	U	7	365	K	50	420	K	53	461	Fi 111
199	K	33	252	E 20	310	U	8	366	K	51	421	K	54	462	Fi 112
200	E	12	253	S 31	311	Fö	28	367	Fi	73		Fi	86	463	Fi	13
201	Fi	27	254	S 32	312	Fö	29	368	E	30	422	K	55	464	Fi 114
202	Fi	28	255	Jo 47	313	K	43	369	E	31	423	Fi	87	465	Fi 115
203	Fi	29	256	E 23	314	S	40	370	E	32	424	Fi	88	466	Fi 116
204	S	22	257	Ju 23	315	S	41	371	S	49		H	33
205	Fö	23	258	S 34	316	Fi	58	372	Ju	33	425	Fi	89
20S	E	14	259	E 21	317	U	9	373	Fi	79	426	Fi	99
207	E	15	260	Fi 45		Fi	57	374	S	50	427	U	12
208	K	34	261	E 22	318	K	44	375	H	31	428	U	13	1	Ju	46
209	K	35	262	Ju 24	319	Fö	30	376	Fi	74	429	Fi	98	2	Fi	119
210	H	21	263	Ju 25	320	Fi	61	377	K	52	430	Ju	40	3	U	17
211	K	36	264	Ju 26	321	Fi	62	378	E	33	431	u	14	4	Fi	117
212	K	37		S 33	322	Fi	63	379	E	34	432	Fö	35	5	K	62
213	E	16	265	E 24	323	8	43	380	H	32	433	S	60	6	S	64
214	H	22	266	Fi 46	324	S	42	381	Fö	32	434	K	56	7	H	39
215	S	23	267	S 35	325	IC	45	382	S	51	435	Fi	100	8	K	63
216	E	13	268	S 36	326	Fi	64	383	Fi	75	436	E	37	9	Ju	45
217	Ju	20	269	K 40	327	H	25	384	U	11	437	H	34	10	Fi	118
218	Fi	26	270	Fi 48	328	E	26		Fi	76	438	Fi	101	11	8	65
219	Ju	21	271	Fi 51	329	Fi	66	385	S	58	439	E	38	12	H	40
	Fö	24	272	Fi 52	330	Ju	30	386	Ju	34	440	Ju	41	13	H	41
	Fi	30	273	Fi 53	331	Fö	31	387	s	52		u	15	14	H	42
	E	17	274	H 24	332	S	44	388	Ju	35		Fö	36	15	Fi	122
	H	23	275	S 38	333	K	48		s	53		8	61	16	S	66
220	E	18	276	Fi 47	334	Fi	67	389	Ju	36		K	57	17	S	67
221	S	24	277	Ju 27	335	E	27		Fö	33		Fi	102	18	Fi 120
222	Fi	32	278	E 25	336	H	26		S	54		Jo	66	19	Ju	47
223	Fi	33	279	S 37	337	K	49	390	Fi	77		H	35	20	Ju	48
224	S	25	280	Fi 59	338	Fi	71	391	S	55	441	Ju	42	21	Ju	49
225	Fi	34	281	Fi 60	339	Jo	55	392	Fö	34		u	16	22	Ju	50
226	Fi	35	282	‘)	340	Jo	56	393	S	56		Fö	37	23	Ju	51
227	Jo	39	283	4)	341	Ju	28	394	H	28		s	62	24	Fi	121
228	Ju	22	284	4)	342	Ju	29	395	H	29		K	58	25	K	64
	Jo	40	285	4)		u	10	396	H	30		Fi	103	26	Fo	1
229	Jo	41	286	4)	343	Fi	65	397	S	57		Jo	67	27	Ju	52
230	Jo	42	287	4)	344	H	27	398	Fi	80		H	36	28	K	68
231	Jo	43	288	4)	345	Jo	57	399	Fi	81	442	Fi	104		Fi	126
232	Jo	44	289	4)	346	Jo	58	400	Fi	82	443	Fö	38	29	Ju	53
233	Jo	45	290	4)	347	K	46	401	Fi	83		K	59	30	s	68
234	Jo	46	291	4)	348	Jo	59	402	Fi	90		Fi	105	31	Fö	41
235	S	26	292	U 6	349	Jo	60	403		l)	444	Jo	64		Fi	123
236	S	27	293	Fi 49	350	Jo	61	404		!)	445	Jo	65	32	K	65
237	K	38	294	Fi 50	351	K	47	405	Fi	91	446	Fö	39	33	S	69
	Fi	37	295	S 39	352	E	28	406	Fi	78	447	E	36	34	Fi	124
238	S	28	296	K 42	353	Fi	68	407	Fi	84	448	Fi	106	35	H	43
239	Fö	25	297	Fö 26		Jo	62	408	Fi	85	449	Ju	43	36	S	70

231

37	H	44	51	Jo	69	64	K	70	75	S	78	89	S	83	99	E	41
38	Fö	42	52	S	72	65	Fi 128	76	Fo	7	90	K	71	100	Jo	73
39	Fö	43	53	Fö	48	66	Fi 129	77	S	82	91	Jo	71	102	s	85
40	Fö	44	54	S	73		Fo	2	78	Fo	8	92	Fi	:37	103	Fi	142
41	S	71	55	S	74	67	Fo	3	79	Fi 134	93	E	40	104	Fi	143
42	E	39	56	Fö	49	68	Fi	30	80	Fi 133	94	Fi	138	105	Fi	144
43	Fö	45	57	Fö	50	69	Fi 131	81	Fö	53	95	Fi	139	106	Fi	145
44	Fö	46	58	S	75	70	Fo	4	82	S	79	96	Fi	140	107	Fi	146
45	K	66	59	S	76	71	Fo	5	83	Ju	55	97	Fö	54	109	Jo	74
46	Fö	47		K	69	72	U	18	84	s	80		S	84	no	Fi	147
47	K	67	60	S	77		Fi 132	85	H	46		K	72	in	S	86
48	Ju	54	61	Fi 127		Fo	6	86	S	81		Fi	141	*)
49	Fi 125	62	Fö	Öl	73	Jo	70	87	Fi 135		Jo	72
50	Jo	68	63	Fö	52	74	H	45	88	Fi	136	98	H	47

*) Skrivelser, som expedierats från urtima riksdagen efter 1939 års utgång, hava icke upptagits
i tabellen.

232

Bilaga II.

Förteckning

över de av 1939 års riksdagar till Konungen avlåtna skrivelser
järnte uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning av samma skrivelser})

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 februari 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 2 juni 1911 (nr
43 s. 1) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar. (29.)

Lag i ämnet utfärdad den 9 juni 1939 (sv. f. nr 307).

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av lagen den 15 juni 1934 (nr 255) angående anteckning
om innehav av fordringshandling på grund varav inteckning beviljats
i fast egendom m. m. (30.)

Lagar i ämnet utfärdade den 21 april 1939 (sv. f. nr 121—127).

3. samma dag, angående val av riksdagens justitieombudsman och hans
efterträdare. (37.)

Den 3 mars 1939 anmäld samt lagd till handlingarna.

4. samma dag, angående val av riksdagens militieombudsman och hans
efterträdare. (40.)

Den 3 mars 1939 anmäld samt lagd till handlingarna.

5. den 14 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition med förslag
till tilläggsstat för budgetåret 1938/39 gjorda framställning om anslag till
kapitalinvestering för utbyggande av fångvårdens ungdomsanstalt å Skenäs.
(21.)

Den 13 april 1939 anmäld, därvid Kungl. Maj:t dels delgivit fullmäktige i riks gäldskontoret

riksdagens beslut och dels meddelat föreskrifter åt vederbörande.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen med förslag till
tilläggsstat för budgetåret 1938/39 under andra huvudtiteln gjorda framställning
om anslag till vissa nybyggnadsarbeten m. m. vid statens uppfostringsanstalt
å Bona. (26.)

Den 3 mars 1939 anmäld och föreskrifter meddelade vederbörande.

'') Skrivelser, som expedierats från urtima riksdagen efter 1939 års utgång, hava icke upptagits
i förteckningen.

233

7. den 18 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
om expropriation, m. m. (48.)

Lagar i ämnet utfärdade den 5 maj 1939 (sv. f. nr 152—154).

8. den 25 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med
särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av
Kopparbergs län. (58.)

Lag i ämnet utfärdad den 17 mars 1939 (sv. f. nr 76).

9. den 1 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr
142). (65.)

Lag i ämnet utfärdad den 17 mars 1939 (sv. f. nr 75).

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 334)
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område. (66.)

Lag i ämnet utfärdad den 17 mars 1939 (sv. f. nr 74).

11. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande ersättning till rättegångsbiträde i fri rättegång. (67.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. samma dag, i anledning av väckta motioner angående revision av lagstiftningen
om kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat
allmänt uppdrag. (68.)

Den 22 juni 1939 bemyndigades chefen för justitiedepartementet att tillkalla
sakkunniga för utredning angående revision av lagstiftningen om kvinnas rätt
att innehava statstjänst och andra offentliga uppdrag. Av skäl, som angivits i
proposition, nr 79, till urtima riksdagen angående åtgärder för begränsning
av statsutgifterna under budgetåret 1939/40 m. m., skall med tillkallande av
ifrågavarande sakkunniga tillsvidare anstå.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 11 kap. 35 § rättegångsbalken. (69.)

Lag i ämnet utfärdad den 21 april 1939 (sv. f. nr 135).

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 11 juni 1920 (nr 407) om barn i äktenskap
m. m. (70.)

Lagar i ämnet utfärdade den 19 maj 1939 (sv. f. nr 186 och 187).

15. den 4 mars, i anledning av de i statsverkspropositionen gjorda framställningarna
rörande utgifterna för budgetåret 1939/40 under riksstatens
andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet. (2.)

Den 31 mars 1939 anmäld och föreskrifter meddelade vederbörande.

16. den 17 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av vattenlagen. (119.)

Lag i ämnet utfärdad den 5 maj 1939 (sv. f. nr 146).

234

17. den 18 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 1 och 7 §§ lagen den 25 april 1930 (nr 99)
om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning med mera. (169.)

Lag i ämnet utfärdad den 5 maj 1939 (sv. f. nr 158).

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 28 maj 1937
(nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.
(171.)

Lag i ämnet utfärdad den 6 september 1939 (sv. f. nr 620).

19. den 25 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av andra huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom
sakkunniga och anslag till extra utgifter. (194.)

Den 5 maj 1939 anmäld och föreskrifter meddelade vederbörande.

20. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning med vissa bestämmelser angående utrotande av berberis inom
nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden. (217.)

Förordning i ämnet utfärdad den 19 maj 1939 (sv. f. nr 188).

21. den 29 april, i anledning av riksdagens år 1938 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1937
—30 juni 1938. (219.)

Skrivelsen, som överlämnats från finansdepartementet beträffande dels punkten
2:o angående undersökningarna av för brott tilltalade personers sinnesbeskaffenhet
och dels punkten 5:o angående marklösen vid vägbyggnad, har i vad den
avser den under punkt 2:o omnämnda frågan överlämnats till strafflagberedningen
samt i vad den avser frågan under punkt 5:o till de sakkunniga för utredning
av frågan om ett förstatligande av den allmänna väghållningen på
landet.

22. den 6 maj, i anledning av väckta motioner om fortsatt tillämpning av
lagen den 17 juni 1932 angående ytterligare utsträckning av lagen den
22 juni 1928 om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt. (228.)

Skrivelsen har överlämnats till jordbruksdepartementet.

23. den 13 maj, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till kapitalinvestering i statens allmänna fastighetsfond
för anordnande av ny tvättanläggning vid centralfängelset i
Norrköping. (257.)

Den 22 juni 1939 anmäld och föreskrifter meddelade vederbörande.

24. samma dag, i anledning av väckt motion angående införande av möjlighet
att inskriva gruvrätt i protokoll, fört av inskrivningsdomare, och därefter
inteckna samma rätt. (262.)

Skrivelsen har den 20 juni 1939 överlämnats till lagberedningen för att tagas
under övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag att revidera jordabalken.

25. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beredande av
effektivare skydd för svensk konstslöjd. (263.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts provning.

235

26. samma dag, i anledning av väckta motioner om åstadkommande av dels
vissa ändringar i organisationen för behandling av utlänningsärenden,
dels ock en ny invandringslag. (264.)

Den 9 juni 1939 bemyndigades chefen för justitiedepartementet att tillkalla sakkunniga
för verkställande av den av riksdagen begärda utredningen. Sakkunniga
tillkallade den 22 samma månad.

27. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken m. m. (277.)

Lagar i ämnet utfärdade den 3 september 1939 (sv. f. nr 618 och 619).

28. den 3 juni, i anledning av väckt motion om uteslutande ur vissa kommunallagar
m. fl. författningar av bestämmelserna om obligatorisk uppläsning
av kungörelse om stämma och sammanträde m. m. (341.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. samma dag, i anledning av väckta motioner om författningsändringar
beträffande samarbetet mellan regering och riksdag i utrikespolitiska
ärenden. (342.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet.

30. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
allmän beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser
anslag under justitiedepartementets verksamhetsområde. (330.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
till''högsta domstolen m. m.: Avlöningar till befattningshavare vid nedre
justitierevisionen, m. m. (360.)

Den 9 juni 1939 anmäld och föreskrifter meddelade vederbörande.

32. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anslag till
uppförande av säkerhetsanstalt för förvarade och internerade samt ny
sinnessjukavdelning inom fångvården, m. m. (362.)

Den 22 juni 1939 anmäld och föreskrifter meddelade vederbörande.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förberedande
åtgärder för inrättande av en hovrätt för Västra Sverige in. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (372.)

Den 3 september 1939 anmäld, därvid Kungl. Maj:t delgivit statskontoret riksdagens
beslut.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom, m. m. (386.)

Lagar i ämnet utfärdade den 22 juni 1939 (sv. f. nr 364—366).

35. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om villkorlig dom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (388.)

Lagar i ämnet utfärdade den 22 juni 1939 (sv. f. nr 314—325). Såvitt angar riksdagens
hemställan om en omläggning eller utvidgning efter vissa riktlinjer av
rättsstatistiken rörande villkorligt dömda och andra grupper av brottslingar,
har skrivelsen remitterats till statistiska centralbyrån för utlåtande. Sedan utlåtande
därifrån inkommit, är ärendet i donna del beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

236

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
allmän förfogandelag m. m. (389.)

Lagar i ämnet utfärdade den 22 juni 1939 (sv. f. nr 293—296).

37. den 13 juni, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (417.)

Lagar i ämnet ävensom förordning utfärdade den 22 juni 1939 (sv. f. nr 284
—286).

38. '' samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag

angående ändrad lydelse av 2 § 2:o) och 8:o) lagen den 26 maj 1909 (nr
38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (418.)

Lag i ämnet utfärdad den 22 juni 1939 (sv. f. nr 283).

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om särskilda rättsmedel, m. m. (419.)

Lagar i ämnet utfärdade den 22 juni 1939 (sv. f. nr 303—305).

40. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
andra huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(430.)

Den 22 juni 1939 anmäld, därvid Kungl. Maj:t delgivit statskontoret riksdagens
beslut.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst m. fl. (440.)

Den 22 juni 1939 anmäld och föreskrifter meddelade vederbörande.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående barntillägg
åt vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl. (441.)

Den 22 juni 1939 anmäld och föreskrifter meddelade vederbörande.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
beträffande villkorligt dömda personer ävensom frigivna fångar. (449.)

Den 22 juni och den 22 december 1939 anmäld och föreskrifter meddelade
vederbörande.

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel för beredande av ersättning för vissa förskingrade förmyndarmedel.
(450.)

Den 22 juni 1939 anmäld, därvid Kungl. Maj:t anbefallt statskontoret att, under
viss angiven förutsättning, utbetala ifrågavarande ersättningsbelopp till vederbörande.

45. den 7 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med hemställan
om riksdagens gillande av förordnande jämlikt 1 § allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293). (9.)

Den 14 oktober 1939 anmäld samt lagd till handlingarna.

46. den 11 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till lag om inrättande av ett folkhushållningsdepartement. (1.)

Lag samt kungörelse angående ikraftträdande härav ävensom stadga angående
folkhushållningsdepartement et utfärdade den 14 oktober 1939 (sv. f. nr 719
—721).

237

47. den 12 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser rörande utmätning hos vissa värnpliktiga
m. m. (19.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 oktober 1939 (sv. f. nr 728).

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i 8 kap. strafflagen, m. m. (20.)

Lagar i ämnet utfärdade den 14 oktober 1939 (sv. f. nr 722—724). Beträffande
den av riksdagen begärda översynen av bestämmelserna i 8 kap. strafflagen har
Kungl. Maj:t den 20 oktober 1939 bemyndigat chefen för justitiedepartementet
att tillkalla sakkunniga att inom departementet biträda med utredning rörande
revision av gällande allmänna straffbestämmelser om spioneribrott och vad därmed
sammanhänger. Sakkunniga tillkallade den 21 samma månad.

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m. (21.)

Lag och förordning i ämnet utfärdade den 30 december 1939.

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående skyldighet att meddela uppgifter om kostnader för krigsleveranser.
(22.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 oktober 1939 (sv. f. nr 726).

51. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring
m. m., dels ock en i ämnet väckt motion. (23.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 oktober 1939 (sv. f. nr 727).

52. den 18 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering, m. m.
(27.)

Lag i ämnet ävensom kungörelse med förordnande jämlikt 1 § ifrågavarande
lag utfärdade den 20 oktober 1939 (sv. f. nr 732 och 733).

53. den 21 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon, som
nyttjas av staten, m. m. (29.)

Lag i ämnet utfärdad den 31 oktober 1939 (sv. f. nr 776).

54. den 28 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods från vissa
värnpliktiga m. m. (48.)

Lag i ämnet utfärdad den 31 oktober 1939 (sv. f. nr 782).

55. den 6 december, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän, dels ock i
ämnet väckta motioner. (83.)

Lag i ämnet utfärdad den 15 december 1939 (sv. f. nr 856).

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 januari 1939, angående utseende av ledamöter och suppleanter i
utrikesutskottet och utrikesnämnden. (12.)

Anmäld den 27 januari 1939.

238

2. den 14 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till internationell hjälpverksamhet till förmån för spanska nödställda.
(35.)

Anmäld den 17 februari 1939. Nödiga föreskrifter meddelades dels samma dag,
dels den 3 och den 17 mars samt den 30 juni 1939. •

3. den 18 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till tilläggsstat för budgetåret 1938/39, i vad propositionen avser tredje
huvudtiteln. (32.)

Anmäld den 3 mars 1939, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för vissa tjänstemän vid utrikesförvaltningen. (45.)

Anmäld den 30 juni 1939, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

5. den 14 mars, i anledning av de i statsverkspropositionen gjorda framställningarna
rörande utgifterna för budgetåret 1939/40 under riksstatens
tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet. (3.)

Anmäld den 2 juni 1939. Nödiga föreskrifter meddelades dels samma dag, dels
den 15 juni 1939.

6. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av vissa kostnader i samband med inbördeskriget i Spanien. (292.)

Anmäld den 30 juni 1939, varvid Kungl. Maj:t beslöt att ställa visst belopp
till förfogande av chefen för utrikesdepartementets personalavdelning.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
av beskickningshus i Tokio m. m. (309.)

Anmäld den 30 juni 1939, varvid Kungl. Maj:t förklarade, att uppförandet av
nämnda beskickningshus skulle bero på vederbörlig utredning.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående indragning
av sändebudsbefattningen i Prag och upprättande av en sändebudsbefattning
i Belgrad. (310.)

Anmäld den 2 juni 1939, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande
av ett avtal mellan Sverige och Amerikas Förenta Stater för
undvikande av dubbelbeskattning och fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande inkomst- och andra skatter,
m. m. (317.)

Anmäld den 21 augusti 1939, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del
ratificera ifrågavarande avtal jämte protokoll.

10. den 3 juni, i anledning av väckta motioner om författningsändringar beträffande
samarbetet mellan regering och riksdag i utrikespolitiska ärenden.
(342.)

Anmäld den 1 december 1939, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade ministern för
utrikes ärendena att tillkalla sakkunnig för utredning av frågan.

11. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett tilläggsavtal till avtalet den 24 december 1936 mellan Sverige
och Frankrike för undvikande av dubbelbeskattning och fastställande av

239

bestämmelser angående ömsesidig handräckning beträffande direkta
skatter, m. m. (384.)

Anmäld den 30 juni 1939, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del ratificera
nämnda tilläggsavtal jämte därtill hörande protokoll.

12. den 10 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ratifikation
av protokollet den 30 september 1938 rörande ändringar i Nationernas
förbunds akt. (427.)

Anmäld den 30 juni 1939, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del ratificera
nämnda protokoll.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ratifikation
av ett i Stockholm den 18 april 1939 undertecknat protokoll rörande
ändring av 1928 års svensk-franska förliknings- och skiljedomstraktat.
(428.)

Anmäld den 30 juni 1939, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del ratificera
nämnda protokoll.

14. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tredje huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(431.)

Anmäld den 30 juni 1939, varvid Kungl. Maj:t beslöt att ställa ifrågavarande
anslag till förfogande av chefen för utrikesdepartementets personalavdelning.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst m. fl. (440.)

Anmäld den 30 juni 1939, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående barntillägg
åt vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl. (441.)

Anmäld den 30 juni 1939, varvid Kungl. Maj:t beslöt att ställa ifrågavarande
anslag till förfogande av chefen för utrikesdepartementets personalavdelning.

17. den 12 september, angående utseende av ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden. (3.)

Anmäld den 15 september 1939.

18. den 28 november, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående anvisande
av medel för vissa krisorgan. (72.)

Anmäld den 15 december 1939, varvid Kungl. Maj:t beslöt att ställa ett av riksdagen
under tredje huvudtiteln för statlig informationsverksamhet anvisat anslag
av 50,000 kronor till förfogande av chefen för utrikesdepartementets personalavdelning.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 februari 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till tilläggsstat för budgetåret 1938/39, i vad propositionen avser
fjärde huvudtiteln. (33.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 mars 1939.

240

2. samma dag, i anledning av i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag under försvarsdepartementet till kapitalinvesteringar i
vissa fonder. (46.)

Anmäld den 3 mars 1939, därvid åt vederbörande myndigheter uppdrogs att
inkomma med förslag angående användningen av de genom skrivelsen anvisade
anslagen. Sedan förslag inkommit, har Kungl. Maj:t genom särskilda brev
anvisat vissa belopp för därmed avsedda ändamål. Ärendet kommer icke vidare
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 7 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Stockholms frivilliga motorbåtsflottilj av fastigheten Djurö l31
i Djurö socken av Stockholms län. (77.)

Anmäld den 17 mars 1939, därvid åt marinförvaltningen uppdrogs att inkomma
med förslag angående försäljningen. Sedan dylikt förslag inkommit, har Kungl.
Maj:t den 5 maj 1939 bemyndigat ämbetsverket att försälja fastigheten, varmed
ärendet slutbehandlats.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
disposition av Gävle minfond. (78.)

Anmäld den 17 mars 1939, därvid åt chefen för försvarsstaben uppdrogs att —
i samråd med cheferna för armén och marinen — uppgöra och inkomma med
förslag i fråga om användningen av Gävle minfond för anskaffande av för
Gävle stads försvar avsedd luftvärnsmateriel. Sedan dylikt förslag inkommit,
har Kungl. Maj:t den 7 juli 1939 i anledning därav lämnat vissa bemyndiganden
åt arméförvaltningens tygdepartement och statskontoret, varmed ärendet
slutbehandlats.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldandet
av vissa haveri- m. fl. kostnader. (80.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 mars 1939, därvid från anslaget till oförutsedda
utgifter medel ställdes till statskontorets förfogande för täckande av
kostnaderna ifråga.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
för löjtnanten S. Sundgren att tillgodoräkna sig viss tid för placering i
löneklass. (81.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 mars 1939.

7. den 14 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln gjorda framställning om anslag till viss materielanskaffning
(anslag nr 2). (97.)

Anmäld den 31 mars 1939, därvid det av riksdagen anvisade anslaget ställdes
till arméförvaltningens förfogande, varjämte uppdrogs åt ämbetsverket att uppgöra
och inkomma med förslag till disposition därav. Sedan dylikt förslag inkommit,
har Kungl. Maj:t bifallit ämbetsverkets hemställan, varmed ärendet
slutbehandlats.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av täckning för vissa vid Livregementet till häst förskingrade
medel. (98.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1939.

9. samma dag, i anledning av en i statsverkspropositionen gjord framställning
om kapitalinvestering i fonden för förlag till statsverket med av -

241

seende å vissa engångskostnader för försvarsväsendets byggnader m. m.

(H2.)

Anmäld den 31 mars 1939, därvid vederbörande myndigheter anbefalldes inkomma
med förslag angående användningen av det genom skrivelsen anvisade
anslaget m. m. Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

10. samma dag, i anledning av väckta motioner rörande understöd från
Vadstena krigsmanshuskassa åt visst f. d. indelt manskap m. m. (115.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1939, därvid kungörelse i ämnet utfärdades.

11. den 24 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tilläggspension
åt reservkaptenen i flottan D. H. T. Börjeson. (131.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1939.

12. samma dag, i anledning av framställningar angående ersättning till vissa
personer i anledning av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring m. m.
(133.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1939.

13. den 28 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel för vissa byggnadsarbeten vid Norrbottens artillerikårs etablissement
i Boden. (138.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1939.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av ytterligare medel för vissa byggnadsarbeten vid Västgöta flygflottiljs
etablissement i Karlsborg. (139.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 april 1939.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för värnpliktige C. H. Söderström m. fl. från viss betalningsskyldighet.
(141.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1939.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett kronan tillhörigt markområde i Boden. (146.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1939.

17. den 15 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av lantförsvarets och sjöförsvarets expensanslag. (156.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 april 1939.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ordnande
av Svea artilleriregementes och Stockholms tygstations förläggningar
å Järvafältet. (157.)

Anmäld den 28 april 1939, därvid åt arméförvaltningens fortifikationsstyrelse
uppdrogs att inkomma med förslag rörande den närmare användningen av i
skrivelsen anvisat anslag ävensom för arbetenas utförande i övrigt erforderliga
åtgärder. Ärendet kominer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:t.s
prövning.

16 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättelse till 1040 års riksdag.

242

19. den 21 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel till återuppförande av ett presshus vid ammunitionsfabrikens
etablissement å Marieberg. (172.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1939.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av viss kronan tillhörig mark i Skillingaryds municipalsamhälle.
(173.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1939.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronan tillhöriga områden inom Bergkvara municipalsamhälle.
(174.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1939.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag
till nybyggnad för de militära högskolorna. (175.)

Anmäld den 5 maj 1939, därvid uppdrogs åt byggnadsstyrelsen att uppgöra
och inkomma med definitiv byggnadsplan för den för de militära högskolorna
avsedda nybyggnaden.

23. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
åt furiren vid Jämtlands flygflottilj Sture Gärdins änka Asta Evelina
Gärdin, född Falk. (205.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1939.

24. samma dag, i anledning av riksdagens år 1938 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1937—
30 juni 1938. (219.)

Punkten 3. Vård av civila patienter å vissa garnisonssjukhus. Anmäld den 15
juni 1939, därvid chefen för försvarsdepartementet bemyndigades tillkalla högst
fem sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning rörande de
organisationsfrågor, som sammanhänga med vård av civila patienter på militära
sjukvårdsinrättningar, ävensom de spörsmål i övrigt, som i anslutning därtill
kunna uppkomma. Sedan de sakkunniga den 3 november 1939 avgivit betänkande
i ämnet (st. off. utr. 1939:31), är ärendet i denna del beroende på
Kungl. Majrts prövning.

Punkten 4. Gratifikationer till viss personal vid örlogsvarven i Stockholm
och Karlskrona. Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939. Beaktad vid uppgörande
av stat för reservationsanslaget till underhåll av flottans fartyg och
byggnader m. m. för budgetåret 1939/40.

25. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
avlöningsreglemente för personal vid försvarsväsendet under krigstjänstgöring
(krigsavlöningsreglemente). (239.)

Anmäld den 15 juni 1939, därvid avlöningsreglemente för personal vid försvarsväsendet
under krigstjänstgöring (krigsavlöningsreglemente) utfärdats (sv. f.
nr 278), samt uppdrag meddelats försvarsväsendets lönenämnd att inkomma
med förslag till erforderliga tillämpningsföreskrifter till reglementet. Sedan dylikt
förslag inkommit, har den 3 september 1939 utfärdats kungörelse med tilllämpningsföreskrifter
till krigsavlöningsreglementet (sv. f. nr 655). Ärendet är
därmed slutbehandlat.

243

26. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förslag
till lag om vissa ändringar i värnpliktslagen den 30 juni 1936 (nr 443).
(297.)

Lag i ämnet utfärdad den 2 juni 1939 (sv. f. nr 223).

27. den 26 maj, i anledning av de i statsverkspropositionen gjorda framställningarna
rörande utgifterna för budgetåret 1939/40 under riksstatens
fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet. (4.)

Anmäld den 2 juni 1939; och beslötos därvid och senare under året erforderliga
åtgärder, innefattande bland annat utfärdandet av kungörelse (sv. f. nr 226),
uppdrag åt förvaltningarna att inkomma med förslag rörande ändrade grunder
för avskedspremiers åtnjutande samt förordnande om påbörjande av två kustförs
varsfarty g. Sedan nyssnämnda förslag inkommit, hava bestämmelser om
avskedspremiers tillgodonjutande utfärdats. Ärendet är numera slutbehandlat.

28. samma dag, i anledning av väckta motioner om vissa statökningar för
Värmlands, Skaraborgs och Södermanlands regementen. (311.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1939.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder
för förstärkande av den personella försvarsberedskapen jämte i
ämnet väckta motioner. (312.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1939.

30. den 31 maj, i anledning av väckta motioner om utökning av musikkårerna
vid vissa regementen. (319.)

Anmäld den 15 juni 1939, därvid uppdragits åt chefen för armén att inkomma
med utredning rörande den i skrivelsen väckta frågan. Utredningen ifråga har
ännu icke verkställts.

31. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
allmän beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser
anslag under försvarsdepartementets verksamhetsområde, jämte en i
ämnet väckt motion. (331.)

Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående extra
materielanskaffning m. m. för försvarsväsendet jämte vissa i ämnet väckta
motioner. (381.)

Anmäld den 15 juni 1939. Åter anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1939.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
allmän förfogandelag m. m. (389.)

Lag om ändrad lydelse av 7—11 samt 13 och 14 §§ lagen den 31 mars 1938
(nr 87) angående skyldighet för kommuner och easkilda att fullgöra rekvisitioner
för krigsmaktens behov (rekvisitionslag) (sv. f. nr 295) samt lag
angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 27 april 1934 (nr 84) om anskaffning
av hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot (häst- och fordonsanskaffningslag)
(sv. f. nr 296) utfärdade den 22 juni 1939. Slutbehandlad
i vad på försvarsdepartementets föredragning ankommer.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om förfogande i vissa fall över egendom för krigsmaktens beredskap
(beredskapsförfogandelag). (392.)

Lag i ämnet utfärdad den 22 juni 1939 (sv. f. nr 297).

244

35. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln, avdelningen Flygvapnet, gjorda framställning angående
anslag till extra utgifter. (432.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939.

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst m. fl. (440.)

Anmäld och slutbehandlad i vad på försvarsdepartementets föredragning ankommer
den 30 juni 1939.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående barntillägg
åt vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl. (441.)

Anmäld och slutbehandlad i vad på försvarsdepartementets föredragning ankommer
den 30 juni 1939.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk
avlöningsförstärkning och provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (443.)

Anmäld samma dag, och beslötos därvid erforderliga åtgärder, innefattande bland
annat utfärdande av kungörelse angående tillfällig förstärkning av hyresbidragen
till vissa beställningshavare av manskapsgrad vid försvarsväsendet (sv. f.
nr 280).

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
avlöningsanslag under riksstatens fjärde huvudtitel. (446.)

Anmäld den 15 juni 1939, och beslötos därvid och senare under året erforderliga
åtgärder, innefattande bland annat utfärdande av bestämmelser den 31 augusti
1939 om anställning över stat av visst manskap vid armén, marinen och flygvapnet
budgetåret 1939/40. Numera slutbehandlad.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslagsmedel
till nybyggnad för ammunitionsfabriken. (455.)

Anmäld samma dag, därvid uppdrogs åt arméförvaltningens tygdepartement
och fortifikationsstyrelse att ytterligare utreda frågan om fabrikens omfattning
och organisation m. m. samt att inkomma med situationsplan och fullständiga
kostnadsberäkningar rörande anläggningen ifråga under beaktande av vad som
framhållits i fråga om angelägenheten att i möjligaste mån nedbringa anläggningskostnaderna
.

41. den 21 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förskottsstat
för försvarsväsendet m. m. (31.)

Anmäld den 27 oktober 1939, ånyo anmäld samt slutbehandlad den 24 november
1939.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1939/40, i vad propositionen
avser fjärde huvudtiteln. (38.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 oktober 1939.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med hemställan
om godkännande av kungörelsen den 8 september 1939 om tillämpning
vid förstärkt försvarsberedskap och mobilisering av förordningen den 12

245

juni 1931 (nr 257) om understöd i vissa fall åt värnpliktigs hustru och
barn (familjeunderstöd), m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (39.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 oktober 1939, därvid kungörelse och cirkulär

till länsstyrelserna utfärdades (sv. f. nr 793 och 794).

44. den 26 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande
av medel för uppförande av förläggningsbaracker för till
neutralitetsvakt inkallad personal. (40.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 oktober 1939.

45. den 27 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1939/40 av vissa
anslagsmedel. (43.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 november 1939.

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel för anordnande av förbättrade signalförbindelser för
den militärmeteorologiska informationstjänsten. (44.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 november 1939.

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anskaffning
av reservflygplan m. m. (46.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 november 1939.

48. den 7 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nybyggnad
av minsvepare m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (53.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 november 1939.

49. den 11 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anvisande av medel för uppförande av nybyggnad för luftförsvarscentral
m. m. (56.)

Anmäld den 17 november 1939, därvid bland annat uppdragits åt byggnadsstyrelsen
att i samråd med vederbörande myndigheter uppgöra och till Kungl.

Maj:t inkomma med definitiva ritningar för ifrågavarande byggnad.

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldandet
av kostnader för utmärkande av vissa skyddsområden. (57.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 november 1939.

51. den 18 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrade grunder i vissa fall för värnpliktigas avlöning. (62.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 november 1939.

52. samma dag, i anledning av Kungl. Majrt.s proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 5 § 1 och 5 mom. samt 7 § avlöningsreglementet
den 15 juni 1939 (nr 278) för personal vid försvarsväsendet
under krigstjänstgöring (krigsavlöningsreglementet). (63.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 november 1939, därvid förordning i ämnet

utfärdats.

53. den 2 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1939/40 av vissa ytterligare
anslagsmedel. (81.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 december 1939.

246

54. den 20 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för begränsning av statsutgifterna under budgetåret 1939/40 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (97.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1939 i vad på försvarsdepartementets
föredragning ankommer.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 14 februari 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition med förslag
till tilläggsstat för budgetåret 1938/39 gjorda framställning om anslag
till kapitalinvestering i fonden till låneunderstöd för beredande av lån till
vissa enskilda anstalter för kirurgisk tuberkulos. (22.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 februari 1939.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående understöd
åt föreningen till minne av Konung Oscar I och Drottning Josephina för
verksamheten vid åkerbrukskolonien Hall. (23.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 februari 1939.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
tilläggsstat för budgetåret 1938/39, i vad propositionen avser femte huvudtiteln.
(28.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 mars 1939.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 52 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr
321). (36.)

Lag i ämnet utfärdad den 3 mars 1939 (sv. f. nr 72).

5. den 25 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 65 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om
fattigvården m. m. (57.)

Lagar i ämnet utfärdade den 17 mars 1939 (sv. f. nr 65—67); och beslöts därvid

tillika, att handlingarna i ärendet skulle överlämnas till socialvårdskommittén för

att tagas under övervägande vid fullgörandet av kommitténs uppdrag. (Jfr

ärendena under punkterna 17 och 31 i bilaga IV.)

6. den 28 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition med förslag
till tilläggsstat för budgetåret 1938/39 gjorda framställning om anslag till
flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
(59.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1939.

7. den 7 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående ett av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1938 vid dess tjugofjärde sammanträde fattat beslut.
(76.)

Artmäld och slutbehandlad den 17 mars 1939.

8. den 8 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition till riksdagen med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 79 § 2 mom. lagen den 6 juni
1930 om .kommunalstyrelse på landet m. m. (93.)

Författningar i ämnet utfärdade (sv. f. nr 77—80).

247

9. den 12 mars, i anledning av väckta motioner om förnyad utredning angående
utvidgad försäkring mot olycksfall i arbete. (95.)

Anmäld den 13 april 1939, därvid beslöts, att handlingarna i ärendet skulle
överlämnas till socialvårdskommittén för att tagas under övervägande vid fullgörande
av kommitténs uppdrag. (Jfr ärendet under punkten 17 i bilaga IV.)

10. samma dag, i anledning av väckt motion angående införande av olycksfallsförsäkring
för innehavare av offentliga förtroendeuppdrag. (96.)

Anmäld den 13 april 1939, därvid riksförsäkringsanstalten anbefalldes att verkställa
utredning i ämnet. Detta uppdrag har ännu icke slutförts. (Jfr ärendet
under punkten 49 i bilaga IV.)

11. den 15 mars, angående utredning om vederlag till kommunerna för deras
kostnader i anledning av barnavårdsnämndernas befattning med vissa
ärenden. (116.)

Anmäld den 13 april 1939, därvid beslöts, att handlingarna i ärendet skulle överlämnas
till socialvårdskommittén för att tagas under övervägande vid fullgörande
av kommitténs uppdrag. (Jfr ärendet under punkten 17 i bilaga IV.)

12. den 17 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
tuberkulosförordning m. m. (120.)

Författningar i ämnet utfärdade den 31 mars 1939 (sv. f. nr 113—117).

13. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande
av extra statsbidrag åt stiftelsen Godtemplarordens vårdhem för
alkoholister till bestridande av vissa kostnader i samband med anordnande
av en alkoholistanstalt å kronoegendomen Dagöholm. (122.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 april 1939.

14. den 24 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag till främjande av bostadsförsörjning
för mindre bemedlade, barnrika familjer. (124.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 april 1939.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag till lånefonden för bostadsbyggande
i städer och stadsliknande samhällen. (125.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 april 1939.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet.
(126.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 april 1939.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag till statens bosättningslånefond
m. m. (127.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1939.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anskaffande
av ett sjuktransportflygplan. (129.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1939.

19. den 15 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1939/40 under

248

riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet
m. m. (5.)

Anmäld den 5, 19 och 26 maj, den 2, 9 och 30 juni samt den 28 juli 1939. Ärendet
är därmed slutbehandlat.

20. den 18 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av § 11 förordningen den 11 juni 1918 (nr
375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till
följd av olycksfall. (168.)

Förordning i ämnet utfärdad den 5 maj 1939 (sv. f. nr 143).

21. den 22 april, i anledning av väckt motion rörande viss ändring i lagen
den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt. (197.)

Anmäld den 22 juni 1939, därvid chefen för socialdepartementet bemyndigades
tillkalla en sakkunnig för att verkställa utredning rörande den ifrågasatta ändringen
m. m. Sedan departementschefen den 26 i samma månad tillkallat den
sakkunnige, har denne i ett den 30 december 1939 dagtecknat betänkande avgivit
förslag i ämnet. Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 29 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ersättning
i vissa fall i anledning av ådragna yrkessjukdomar. (204.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1939.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående statsbidrag
till barnsjukvården i riket. (215.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 20 juli 1939 (sv. f. nr 537). (Jfr ärendet under
punkten 7 i bilaga IV.)

24. den 2 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag till
bidrag till driften av icke statliga skyddshem m. m. (221.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1939.

25. den 5 maj, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag till
lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning
eller äktenskap m. m., dels ock en i ämnet väckt motion. (224.)

Lag i ämnet utfärdad den 19 maj 1939 (sv. f. nr 171).

26. den 6 maj, angående utredning rörande åtgärder i syfte att minska utbredningen
av tandsjukdomar. (235.)

Anmäld den 30 juni 1939, därvid åt medicinalstyrelsen uppdrogs att i samråd
med tandläkarinstitutets lärarråd verkställa allsidig utredning rörande de åtgärder,
som böra vidtagas för att dels minska de vanligast förekommande tandsjukdomarnas
utbredning i landet, dels ock åstadkomma erforderlig prövning och
kontroll av tandvårdsmateriel. Uppdraget har ännu icke blivit fullgjort.

27. samma dag, angående utredning om pension eller statsbidrag åt vissa
kvinnor med två eller flera minderåriga barn. (236.)

Anmäld den 19 maj 1939, därvid beslöts, att handlingarna i ärendet skulle överlämnas
till socialvårdskommittén (jfr ärendet under punkten 17 i bilaga IV) för
att tagas under övervägande vid fullgörandet av kommitténs uppdrag.

28. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående skyddsläkemedel
åt vissa kvinnor och barn jämte eu i ämnet väckt motion.
(238.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 22 juni 1939 (sv. f. nr 461).

249

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en statens kriminaltekniska anstalt m. m. (240.)

Anmäld den 9 juni, den 21 augusti — instruktion för anstalten utfärdad (sv. f.

nr 631) — den 8 och den 29 september 1939. Ärendet är därmed slutbehandlat.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställningar om anslag till avlöningar vid
länsstyrelserna och fögderiförvaltningarna jämte i dessa ämnen väckta
motioner. (251.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1939.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 302) om vissa av landsting
eller kommun drivna sjukhus. (253.)

Lag i ämnet utfärdad den 26 maj 1939 (sv. f. nr 198).

32. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslagtill
lag angående ändring i vissa delar av lagen den 16 maj 1930 (nr 139)
om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och
konditoriarbete m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (254.)

Lag i ämnet utfärdad den 26 maj 1939 (sv. f. nr 202), varjämte i övrigt erforderliga
åtgärder vidtagits. (Jfr ärendet under punkten 54 i bilaga IV.)

33. den 13 maj, i anledning av väckta motioner om åstadkommande av dels
vissa ändringar i organisationen för behandling av utlänningsärenden,
dels ock en ny invandringslag. (264.)

Skrivelsen den 30 juni 1939 överlämnad till justitiedepartementet.

34. den 17 maj, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag till kapitalinvestering i statens allmänna fastighetsfond,
avseende socialdepartementets verksamhetsområde. (258.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1939.

35. samma dag, angående åvägabringande av större enhetlighet i fråga om
måltidstider. (267.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. samma dag, angående hemhjälpsverksamhetens planmässiga organiserande
och stödjande från det allmännas sida. (268.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 20 maj, angående utredning rörande byggnadskostnaderna på landsbygden.
(279.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till driften av anstalter för lungtuberkulos jämte
i ämnet väckta motioner. (275.)

Anmäld den 22 juni 1939, därvid erforderliga åtgärder beslötos och kungörelse i

ämnet utfärdades (sv. f. nr 480).

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.: avlöningar m. m. jämte
en i ämnet väckt motion. (295.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1939.

250

40. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statliga och kommunala beredskapsarbeten m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (314.)

Anmäld den 15 juni och den 11 augusti 1939. Ärendet är därmed slutbehandlat.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statens arbetslöshetskommission, reservarbeten och kontantunderstödsverksamhet
m. m. jämte en i ämnet väckt motion. (315.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1939.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till förbättrad bostadsförsörjning för lantarbetare m. m. jämte väckta
motioner. (324.)

Anmäld den 22 juni 1939, därvid erforderliga åtgärder beslötos och kungörelser
i ämnet utfärdades (sv. f. nr 464, 465 och 472).

43. den 2 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till inrättande av pensionärshem jämte i ämnet väckta motioner.
(323.)

Anmäld den 22 juni 1939, därvid erforderliga åtgärder beslötos och kungörelse i
ämnet utfärdades (sv. f. nr 462).

44. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän
beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser
vissa anslag under socialdepartementets verksamhetsområde. (332.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till uppförande av nybyggnad för en statens sjuksköterskeskola. (356.)

Anmäld den 30 juni 1939, därvid åt byggnadsstyrelsen uppdrogs att i samråd
med styrelsen för statens sjuksköterskeskola upprätta fullständiga ritningar och
kostnadsberäkningar för ifrågavarande nybyggnad. I enlighet med Kungl.
Maj:ts förslag i proposition till riksdagen den 10 november 1939 angående åtgärder
för begränsning av statsutgifterna under budgetåret 1939/40 m. m. har
byggnadsföretaget tillsvidare uppskjutits.

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av det för budgetåret 1938/39 anvisade reservationsanslaget till
vissa byggnadsarbeten vid statens yrkeshem samt skol- och yrkeshem
in. fl. (357.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1939.

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om skyddskoppympning m. m. (358.)

Enligt skrivelsen har förslaget förfallit. (Jfr ärendet under punkten 11 i
bilaga IV.)

48. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen för
budgetåret 1939/40 gjorda framställning om anslag till vissa byggnadsarbeten
vid statens yrkeshem samt skol- och yrkeshem m. fl. (361.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1939.

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till arbetsrådet för budgetåret 1939/40. (371.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1939.

251

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lantarbetstidslag. (374.)

Lag i ämnet utfärdad den 15 juni 1939 (sv. f. nr 255).

51. samma dag, angående utredning rörande missförhållanden inom det offentliga
nöjeslivet m. m. (382.)

I skrivelsen framförda spörsmål hava för övervägande hänskjutits till de sakkunniga
för utredning rörande åtgärder för bekämpande av ungdomsbrottsligheten
m. m., vilka jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juli 1939 tillkallats
av chefen för justitiedepartementet. De sakkunnigas arbete vilar tillsvidare.

52. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändrad kommunal indelning
i syfte att åstadkomma större kommunala enheter m. m. (387.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

53. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om villkorlig dom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (388.)

Lagar i ämnet utfärdade den 22 juni 1939 (sv. f. nr 324 och 325). Ärendet är
därmed slutbehandlat, i vad på socialdepartementets föredragning beror.

54. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
allmän förfogandelag m. m. (389.)

Lag utfärdad den 22 juni 1939 (sv. f. nr 294) angående ändring i vissa delar av
lagen om förfoganderätt för luftskyddets behov. Ärendet är därmed slutbehandlat,
i vad på socialdepartementets föredragning beror.

55. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda
arbetsuppgifter. (391.)

Lag i ämnet utfärdad den 15 juni 1939 (sv. f. nr 254).

56. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om sjukhusvård vid krig eller krigsfara. (393.)

Lag i ämnet utfärdad den 22 juni 1939 (sv. f. nr 310).

57. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i vissa delar av luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504).
(397.)

Lag i ämnet utfärdad den 22 juni 1939 (sv. f. nr 298).

58. den 13 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till arbetstidslag för detaljhandeln m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(385.)

Sedan lagrådets utlåtande över riksdagens förslag i anledning av propositionen
inhämtats, hava lagar i ämnet utfärdats den 22 juni 1939 (sv. f. nr 287 och 289).
(Jfr ärendet under punkten 12 i bilaga IV.)

59. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus. (413.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939.

60. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under

femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(433.) . .

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1939.

252

61. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst m. fl. (440.)

Anmäld den 30 juni och den 8 september 1939. Ärendet är därmed slutbehandlat,

i vad på socialdepartementets föredragning beror.

62. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående barntillägg
åt vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl. (441.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1939.

63. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
av statsmedel för vissa skador och kostnader till följd av Ume- och
Vindelälvarnas översvämning år 1938 jämte i ämnet väckta motioner.
(454..)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1939.

64. den 4 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag till gasskyddsutrustning
för det civila luftskyddet. (6.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 oktober 1939.

65. den 7 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med hemställan
om riksdagens gillande av förordnande jämlikt 1 § lagen den 15 juni 1939
(nr 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda
arbetsuppgifter. (11.)

Anmäld den 14 oktober 1939.

66. den 11 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1939/40, i vad propositionen
avser vissa anslag till civilt luftskydd. (16.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 oktober 1939.

67. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1939/40, i vad propositionen
avser bidrag till kvinnoföreningarnas beredskapskommitté. (17.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 oktober 1939.

68. den 21 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande höjning
av vissa ersättningar enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375)
angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av
olycksfall. (30.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 27 oktober 1939 (sv. f. nr 755).

69. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående anskaffande
av viss utrustning vid statens sjuksköterskeskola m. in. (33.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 oktober 1939.

70. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
tilläggsstat I, i vad propositionen avser visst anslag till statspolisorganisationen
m. m. (36.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 oktober 1939.

71. den 26 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1939/40, i vad propositionen
avser anslag till utrustning m. m. av beredskapssjukhus vid krig eller
krigsfara. (41.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 oktober 1939.

253

72. den 4 november, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag till särskilda
arbetslöshetsåtgärder. (52.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 november 1939.

73. den 8 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235)
om försäkring för olycksfall i arbete. (54.)

Lag i ämnet utfärdad den i7 november 1939 (sv. f. nr 818).

74. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om handläggning vid krig eller krigsfara av vissa ärenden rörande
den allmänna hälso- och sjukvården. (55.)

Förordning i ämnet utfärdad den 17 november 1939 (sv. f. nr 813).

75. den 11 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överskridande av viss delpost i den för luftskyddsinspektionen fastställda
avlöningsstaten. (58.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 november 1939.

76. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till
enskilda järnvägar för anordnande av vissa skyddsrum. (59.)

Skrivelsen överlämnad till kommunikationsdepartementet.

77. den 15 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till förordning med särskilda bestämmelser angående indrivning
av utskylder hos vissa skattskyldiga, m. m., i vad propositionen hänvisats
till konstitutionsutskottet. (60.)

Lagar i ämnet utfärdade den 17 november 1939 (sv. f. nr 811 och 812).

78. den 28 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till viss beredskapsorganisation inom medicinalstyrelsen under budgetåret
1939/40. (75.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 december 1939.

79. den 6 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 76 med
förslag till lag om eftergift under vissa förhållanden från bestämmelserna
i 19 § första stycket lagen om arbetarskydd. (82.)

Lag i ämnet utfärdad den 8 december 1939 (sv. f. nr 831).

80. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om tjänsteplikt för medicinalpersonal. (84.)

Lag i ämnet utfärdad den 8 december 1939 (sv. f. nr 832).

81. den 9 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med hemställan
om riksdagens samtycke till utfärdande av förordnande jämlikt 1 §
lagen om tjänsteplikt för medicinalpersonal. (86.)

Kungörelse ävensom brev till medicinalstyrelsen utfärdade den 13 december

1939.

82. den 13 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2—4 §§ lagen den 11 juni 1937 (nr
348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer. (77.)

Lag i ämnet utfärdad den 15 december 1939 (sv. f. nr 854).

83. den 14 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel till vissa luftskyddsåtgärder. (89.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 december 1939.

254

84. den 20 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för begränsning av statsutgifterna under budgetåret 1939/40 jämte
i ämnet väckta motioner. (97.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1939, i vad på socialdepartementets
föredragning beror.

85. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av anslag till bidrag till utlandssvenskarnas förening. (102.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1939.

86. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om tjänsteplikt, m. m. (111.)

Anmäld den 22 och den 30 december 1939. Lagar i ämnet utfärdade (sv. f. nr
934 och 935).

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 4 februari 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition med förslag
till tilläggsstat för budgetåret 1938/39 gjorda framställning om anslag
under sjätte huvudtiteln till kommittéer och utredningar genom sakkunniga.
(13.)

Anmäld den 10 februari 1939, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

2. den 10 februari, angående utgifterna å tilläggsstaten för budgetåret
1938/39 för kapitalinvestering i avseende å postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk. (15.)

Anmäld den 24 februari 1939, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag å tilläggsstat
till kapitalinvestering i luftfartsfonden. (16.)

Anmäld den 24 februari 1939, och hava då samt sedermera erforderliga åtgärder

beslutits.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag å tilläggsstat
till lokaler åt generaltullstyrelsen. (17.)

Anmäld den 24 februari 1939, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

5. den 28 februari, i anledning av Kungl. Majrts förslag om anslag till bro
över Svinesund. (60.)

Anmäld den 21 april 1939, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

6. den 4 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av en telegrafverket tillhörig tomt i Nynäshamn. (61.)

Anmäld den 17 mars 1939, därvid uppdrogs åt telegrafstyrelsen att upprätta

förslag till köpekontrakt rörande försäljningen. Sådant förslag har ännu icke

inkommit.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av en postverket tillhörig fastighet i Ödeshögs municipalsamhälle.
(62.)

Anmäld den 17 mars 1939, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

255

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framställda
förslag om kapitalinvesteringar i luftfartsfonden. (63.)

Anmäld den 17 mars 1939, och hava då samt sedermera under året erforderliga

åtgärder beslutits.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framlagda
förslag till stat för luftfartsfonden. (64.)

Anmäld den 17 mars 1939, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

10. samma dag, angående de i statsverkspropositionen för budgetåret 1939/40
gjorda framställningarna om anslag för kapitalinvestering i avseende å
postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
jämte en i samband härmed väckt motion. (72.)

Anmäld den 17 mars 1939, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till kapitalinvestering i luftfartslånefonden.
(73.)

Anmäld den 17 mars 1939, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
aktieteckning i aktiebolaget Kattstrupeforsen. (74.)

Anmäld den 17 mars 1939, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

13. den 7 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nybyggnad
för länsstyrelsen i Västmanlands län. (82.)

Anmäld den 17 mars 1939, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
av statens järnvägar tillkommande ytterligare utdelning å bevakad
fordran i Jönköping—Gripenbergs jernvägsaktiebolags konkurs. (83.)

Anmäld den 17 mars 1939, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av kostnader för kronans deltagande i utvidgad reglering av
Skattungen och Oresjön i Dalälvens flodområde. (84.)

Anmäld den 17 mars 1939, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

16. den 24 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående elektrifiering
av banan Långsele—Boden. (128.)

Anmäld den 31 mars 1939, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

17. den 28 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av cisterner för flytande bränsle vid statens järnvägar. (140.)

Anmäld den 31 mars 1939, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

18. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående trafikeringen
av Falkenbergs järnväg. (148.)

Anmäld den 31 mars och den 21 april 1939, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

19. den 15 april, angående Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar i fråga om utgifterna för budgetåret 1939/40 under riksstatens
sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet
m. m. (6.)

Anmäld den 5 maj 1939, och hava då samt sedermera under året erforderliga

åtgärder beslutits.

256

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsförvärv
av den Tidaholms järnvägsaktiebolag tillhöriga Tidaholms järnväg.
(153.)

Anmäld den 28 april 1939, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsförvärv
av den Mjölby—Hästholmens nya järnvägsaktiebolag tillhöriga
järnvägen Mjölby—Hästholmen. (154.)

Anmäld, såvitt avser kommunikationsdepartementet, den 28 april 1939, därvid
erforderliga åtgärder beslötos.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående stats förvärv

av den Lysekils järnvägsaktiebolag tillhöriga Lysekils järnväg.
(155.) . . .

Anmäld, såvitt avser kommunikationsdepartementet, den 28 april 1939, därvid
erforderliga åtgärder beslötos.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående civiltekniska
luftskyddsåtgärder vid statens kraftverksanläggningar. (161.)

Anmäld den 28 april och den 4 augusti 1939, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anläggning
av ett reningsverk till huvudavloppsledningen mellan Järva och
Lilla Yärtan m. m. (162.)

Anmäld den 28 april 1939, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

25. den 18 april, i anledning av väckt motion om övergång till högertrafik.

a™.)

Anmäld den 20 juli 1939, därvid departementschefen bemyndigades tillkalla
sakkunniga för utredning rörande lämpligheten av en övergång till högertrafik
m. m. Med stöd av nämnda bemyndigande har departementschefen den 26
augusti 1939 tillkallat sakkunniga (1939 års högertrafikkommitté).

26. den 21 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
åt privatflyget. (164.)

Anmäld den 5 maj 1939, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv
för postverkets räkning av vissa fastigheter i Borås m. m. (165.)

Anmäld den 5 maj 1939, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av visst område å Djurgården till Stockholms stad. (166.)

Anmäld den 5 maj och den 24 november 1939, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående restaurering
av Gustaf III:s paviljong i Haga. (167.)

Anmäld den 5 maj 1939, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

30. den 25 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av Kinda Kanal m. m. (195.)

Anmäld den 5 maj och den 9 juni 1939, därvid såvitt avser kommunikationsdepartementet
erforderliga åtgärder beslötos.

257

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för vattenfallsstyrelsen att försälja eller bortbyta tomter och
områden från de under styrelsens förvaltning ställda fastigheter. (196.)

Anmäld den 12 maj 1939, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av telegrafverket tillhöriga fastigheter i Djursholms Ekeby, Stocksund
och Falun. (198.)

Anmäld den 12 maj 1939, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa statens järnvägar tillhöriga fastigheter m. m. jämte en motion.
(199.)

Anmäld den 12 maj 1939, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

34. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
av vattenfallsandelar i Järpströmmen m. m. (208.)

Anmäld den 12 maj 1939, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avlöningsförmåner
för personal vid Borås—Jönköpings järnväg, som vid järnvägens
införlivande med statens järnvägar övergår i nämnda järnvägars
tjänst. (209.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av skyddsrum i statens fastigheter. (211.)

Anmäld den 12 maj och den 8 september 1939, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till förvärv av Skåne—Smålands järnväg. (212.)

Anmäld den 12 maj och den 30 juni 1939, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

38. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet
i statens pensionsanstalt för viss personal hos vägdistrikten.
(237.)

Anmäld, såvitt avser kommunikationsdepartementet, den 14 juli 1939, därvid
erforderlig åtgärd beslöts.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till fortsatt utveckling av statens telefon- och
telegrafväsende jämte två motioner. (249.)

Anmäld den 19 maj 1939, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

40. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anslag till
kapitalinvestering i statens allmänna fastighetsfond, avseende kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde. (269.)

Anmäld den 26 maj 1939, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

41. samma dag, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
av 36 § i 1934 års lag om allmänna vägar. (299.)

Anmäld den 17 november 1939, därvid uppdrogs åt 1938 års sakkunniga för
utredning om vägväsendets förstatligande att verkställa utredning i ifrågavarande
ämne.

17 — Juatiticombudsmannens ävibetsbcrältelsc till 1940 års riksdag.

258

42. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till om- och tillbyggnad av posthuset i Umeå.
(296.)

Anmäld den 9 juni 1939, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av vattenfallsstyrelsen m. m. (313.)

Anmäld den 2 juni 1939, därvid erforderliga åtgärder beslötos. Därjämte uppdrogs
åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att inkomma med förslag till åtgärder
för överförande av förvaltningen av Södertälje kanal till nämnda styrelse.
Sedan sådant förslag inkommit, är ärendet i denna del föremål för Kungl.
Maj:ts prövning.

44. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet jämte i ämnet väckta
motioner. (318.)

Anmäld den 9 juni och den 4 augusti 1939, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring
i avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar
vid postverket, telegrafverket och statens järnvägar m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (325.)

Anmäld den 9 juni 1939, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

46. den 3 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om enskilda vägar, m. m. (347.)

Anmäld dels den 9 juni 1939, då erforderlig åtgärd beslöts, dels ock, såvitt
avser kommunikationsdepartementet, den 3 september 1939, därvid lagar i
ämnet utfärdades (sv. f. nr 608 och 609), varjämte i övrigt erforderlig åtgärd
beslöts.

47. samma dag, i anledning av väckta motioner om beredande åt stadsplanelagda
samhällen på landet av lättnad i dem åvilande bördor för
väg- och gatuhållning. (351.)

Anmäld den 15 juni 1939, därvid skrivelsen överlämnades till 1938 års sakkunniga
för utredning om vägväsendets förstatligande för att tagas i övervägande
vid fullgörandet av det de sakkunniga lämnade uppdraget.

48. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
allmän beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser
anslag under kommunikationsdepartementets verksamhetsområde med
undantag för affärsverken. (333.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
allmän beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser
anslag till kapitalinvestering i affärsverksfonderna. (337.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

50. den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för
telegrafverkets räkning av vissa fastigheter i kvarteret Jericho i Stockholm
samt uppförande av en ny radiostation å västkusten. (365.)

Anmäld den 22 juni 1939, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

259

51. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående exploatering
av Johanneshov och Kvarnängen m. fl. markområden i Stockholm
m. m. (366.)

Anmäld den 15 september 1939, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

52. den 10 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till enskilda vägar jämte motioner. (377.)

Anmäld den 15 juni 1939, därvid kungörelse angående statsbidrag till enskild
väghållning utfärdades (sv. f. nr 359), samt den 8 september 1939, då i övrigt
erforderliga åtgärder beslötos.

53. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 225, såvitt
angår förslag till förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen
den 23 oktober 1936 (nr 561) samt till förordning om ändring
i vissa delar av vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562), dels
ock en inom riksdagen väckt motion, i vad avser nämnda författningsförslag.
(420.)

Anmäld den 22 juni 1939, därvid författningar i ämnet utfärdades (sv. f. nr
351—356), varjämte i övrigt erforderlig åtgärd beslöts.

54. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 225, såvitt
angår förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt, dels ock en inom riksdagen
väckt motion, i vad avser nämnda författningsförslag. (421.)

Skrivelsen överlämnad till finansdepartementet den 15 juni 1939.

55. samma dag, i anledning av Kungl. Ma j ds proposition med förslag till
lag om upphävande av 1 § andra stycket lagen den 7 juni 1934 (nr 247)
om straff för vissa brott vid förande av motorfordon. (422.)

Anmäld den 22 juni 1939, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 357).

56. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen under
sjätte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(434.)

Anmäld den 22 juni 1939, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

57. samma dag, i anledning av Kungl. Majds proposition angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst m. fl. (440.)

Anmäld, såvitt avser kommunikationsdepartementet, den 14 juli 1939, därvid
erforderlig åtgärd beslöts.

58. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående barntillägg
åt vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl. (441.)

Anmäld, såvitt avser kommunikationsdepartementet, den 30 juni 1939, därvid
erforderlig åtgärd beslöts.

59. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående provisorisk
avlöningsförstärkning och provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (443.)

Anmäld, såvitt avser kommunikationsdepartementet, den 14 juli 1939, därvid
erforderlig åtgärd beslöts.

60. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds förslag om avsättning till
statens automobilskattemedelsfond. (457.)

Anmäld den 22 juni 1939, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

260

61. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
förslag om anslag, till förskott av kostnader för uppgörande av byggnadsplaner.
(458.)

Anmäld den 15 juni 1939, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

62. den 4 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag till kapitalinvesteringar
i statens affärsverksfonder, luftfartsfonden och statens
allmänna fastighetsfond m. m. (5.)

Anmäld den 14 oktober 1939, och hava då samt sedermera under året erforderliga
åtgärder vidtagits.

63. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till vissa rensningsarbeten i Gränsöström mellan Vikbolandet och Gränsö
m. m. (8.)

Anmäld den 14 oktober 1939, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

64. den 12 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den 7 september 1914
(nr 182) angående förbud mot lufttrafik över svenskt område. (25.)

Anmäld den 14 oktober 1939, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 729).

65. den 21 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag till
vägar m. m. (32.)

Anmäld den 27 oktober 1939, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

66. den 27 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv
av vattenrätt i Fjällsjöälven m. m. (45.)

Anmäld den 31 oktober 1939, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

67. den 28 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om anläggningar för radiotelegrafi eller radiotelefoni. (47.)

Anmäld den 31 oktober och den 3 november 1939, vid vilket sistnämnda tillfälle
lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 795).

68. den 30 oktober, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
förordning med vissa särskilda föreskrifter rörande tillämpningen av motorfordonsförordningen
den 23 oktober 1936 (nr 561) m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner. (28.)

Anmäld, såvitt angår kommunikationsdepartementet, den 31 oktober 1939, därvid
författningar i ämnet utfärdades (sv. f. nr 768—773).

69. den 11 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bidrag till enskilda järnvägar för anordnande av vissa skyddsrum. (59.)

Anmäld den 17 november 1939, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

70. den 18 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
beviljande av lån till Hissmofors aktiebolag. (64.)

Anmäld den 24 november 1939, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

71. den 14 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till vissa oförutsedda utgifter på kapitalbudgeten m. m. (90.)

Anmäld den 30 december 1939, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

72. den 20 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder för begränsning av statsutgifterna under budgetåret 1939/40
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (97.)

Anmäld, såvitt avser kommunikationsdepartementet, den 30 december 1939,
därvid erforderliga åtgärder beslötos.

6. Finansdepartementet.

201

Riksdagens skrivelse

1. den 10 februari 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar under
rubriken Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor beträffande den allmänna löneregleringen. (18.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 oktober 1939.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar under rubriken
Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma frågor beträffande
vissa gemensamma anslagsberäkningar. (19.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 oktober 1939.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar under rubriken
Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma frågor beträffande
ändring av tillämpningsområdet för olika anslagstyper. (20.)

Ärendet — som äger visst samband med ett av riksräkenskapsverket den 3 juni
1939 avgivet förslag till ändrade bestämmelser rörande dispositionen av äldre
reservationsanslag m. m., över vilket förslag statskontoret avgivit infordrat utlåtande
den 27 juli 1939 — är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 14 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen med förslag
till tilläggsstat för budgetåret 1938/39 under sjunde huvudtiteln
gjorda framställning om anslag till kommittéer och utredningar genom
sakkunniga. (27.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 februari 1939.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
tilläggsstat för budgetåret 1938/39, i vad propositionen avser första
huvudtiteln. (31.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 februari 1939.

6. den 18 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning under kapitalbudgeten
i fråga om överföring till statens allmänna fastighetsfond
av vissa fastigheter m. m. (44.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 februari 1939.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereg
lering för vissa tjänstemän vid utrikesförvaltningen. (45.)

Anmäld den 15 juni 1939, varvid kungörelse utfärdades (sv. f. nr 272). Ärendet
är därmed slutbehandlat, såvitt på finansdepartementets föredragning ankommer.
Skrivelsen redovisas i övrigt av utrikesdepartementet.

8. den 4 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om visst undantag från stämpelplikt enligt förordningen den
19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften m. m. (89.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 mars 1939, varvid förordning utfärdades
(sv. f. nr 00).

9. den 7 mars, i anledning av de i statsverkspropositionen gjorda framställningarna
rörande utgifterna för budgetåret 1939/40 under riksstatens
första huvudtitel, innefattande anslagen till kungl. hov- och slottsstaterna.
(1.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1939.

10. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1939/40 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten. (11.)

Anmäld den 5 maj 1939, varvid kungörelse utfärdades (sv. f. nr 218). Ater anmäld
den 30 juni 1939, då ärendet slutbehandlades.

11. den 12 mars, i anledning av väckt motion om viss ändring i 11 § förordningen
om automobilskatt. (110.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1939, Varvid förordning utfärdades (sv.
f. nr 88).

12. den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för riksgäldskontoret att ställa medel till förfogande för statliga
inköp från utlandet. (123.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1939.

13. den 24 mars, i anledning av väckt motion om restitution av viss stämpelavgift.
(130.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 april 1939.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition angående befrielse
för förste gymnastikkonsulenten hos skolöverstyrelsen, kaptenen i Vendes
artilleriregementes reserv K. A. W. Berg von Linde från skyldighet att
till statsverket återbetala oriktigt uppburen pension. (132.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 april 1939.

15. samma dag, i anledning av framställningar angående pensioner och understöd
åt vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer
m. m. (134.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 april 1939.

16. den 28 mars, angående reglering för budgetåret 1939/40 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, i vad angår anslaget till allmänna
indragningsstaten. (135.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1939.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 3 § 3 och 5 mom. förordningen den
3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit. (142.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 april 1939; förordning utfärdad samma dag
(sv. f. nr 112).

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 6 kap. 15 § 4 mom. förordningen den 18
juni 1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker. (143.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 april 1939; förordning utfärdad samma dag
(sv. f. nr 111).

19. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
viss ändring i förordningen den 2 mars 1934 (nr 34) med ytterligare tilllägg
till gällande tulltaxa. (144.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1939; kungörelse utfärdad samma dag
(sv. f. nr 89).

268

20. den 15 april, i anledning av framställningar angående pensioner och understöd
åt vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer
m. m. (149.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1939.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående aktieteckning
i Aktiebolaget Jordbrukarbanken. (152.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 april 1939.

22. den 21 april, angående användande av riksbankens vinst för år 1938.
(150.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1939.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av den s. k. Gripsholmsjorden i Nyköping. (176.)

Anmäld den 5 maj 1939. Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 22 april, angående Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen för budgetåret
1939/40 gjorda framställningar under riksstatens åttonde huvudtitel,
innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet m. m. (8.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet från ecklesiastikdepartementet
för handläggning såvitt angår fråga om ersättning för mistad avlöning under
fullgörande av uppdrag såsom ledamot av domkapitel. Ärendet, vari allmänna
lönenämnden avgivit utlåtande, är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (186.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1939.

26. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
grunder för lämnande av ersättning av statsmedel för taxeringsarbete i
Stockholms stad. (218.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1939.

27. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överenskommelser
med universitetets i Uppsala pensionsinrättning för tjänstemäns
änkor och barn, vaktbetjäningens vid Uppsala universitet pensionsinrättning
för änkor och barn samt pensionsinrättningen för änkor och
barn efter befattningshavare vid universitetet i Lund om övertagande av
dessa pensionsinrättningars rörelse, m. m. (201.)

Anmäld den 9 juni 1939. Åter anmäld den 30 juni 1939, varvid kungörelser utfärdades
(sv. f. nr 509 och 510). Ärendet är i viss del beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående delaktighet
i statens pensionsanstalt för överläkare och sjukgymnaster vid de
till pensionsstyrelsen anslutna kuranstalterna. (202.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939; kungörelse utfärdad samma dag
(sv. f. nr 506).

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet
i statens pensionsanstalt för ordinarie lärare vid vävskolan i Borås.
(203.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939; kungörelse utfärdad samma dag
(sv. f. nr 506).

264

30. samma dag, i anledning av riksdagens år 1938 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1937—30
juni 1938. (219.)

Anmäld den 12 maj 1939. Enligt Kungl. Maj:ts beslut nämnda dag hava tryckta
exemplar av skrivelsen för vidare handläggning i angivna delar överlämnats
till justitiedepartementet (punkterna 2 och 5, Undersökningarna av för brott
tilltalade personers sinnesbeskaffenhet samt Marklösen vid vägbyggnad), försvarsdepartementet
(punkterna 3 och 4, Vård av civila patienter å vissa gamisonssjukhus
samt Gratifikationer till viss personal vid örlogsvarven i Karlskrona
och Stockholm), ecklesiastikdepartementet (punkten 8, Arkiveringar av
statsmyndigheternas handlingar) och handelsdepartementet (punkten 9, Iakttagelser
vid granskning av Sveriges olympiska kommittés räkenskaper). I ärendet
under punkten 1 (Avlöning till befattningshavare vid fångvårdsstaten under
vissa förordnanden av längre varaktighet) har allmänna lönenämnden den 24
november 1939 anbefallts att avgiva utlåtande och förslag. Nämnda ärende och
ärendet under punkten 7 (Centralupphandling för statsmyndigheternas behov)
äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Vad angår ärendet under punkten 6
(Tillsättningar av tjänster inom den civila statsförvaltningen) hava under år
1939 i instruktionerna för åtskilliga förvaltningsgrenar införts bestämmelser om
förkortade ansöknings- och besvärstider i tjänstetillsättningsärenden. Enligt beslut
den 24 november 1939 har riksdagens skrivelse överlämnats till 1938 års
pensionssakkunniga för att, såvitt fråga är om bestämmelse rörande tid för ansökning
om avsked och pension, tagas i övervägande vid fullgörandet av de sakkunnigas
uppdrag.

31. den 2 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1939/40 under riksstatens
sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.
(7.)

Anmäld den 12 maj, den 15 juni och den 11 augusti 1939. Ärendet är slutbehandlat.

32. den 5 maj, i anledning av framställningar angående pensioner och understöd
åt vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer m. m.
(222.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1939.

33. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande understöd åt
efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl. (223.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1939.

34. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
av viss del av kronan tillfallet danaarv efter Annika Hansson,
född Christoffersdotter, från Blomskogs socken. (225.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1939.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (226.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1939.

36. den 9 maj, i anledning av väckta motioner om beredande av skattefrihet
för vissa gåvor till inköp av luftskyddsmateriel. (241.)

265

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1939, varvid förordning utfärdades (sv.
f. nr 189).

37. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet
i statens pensionsanstalt för viss personal hos vägdistrikten. (237.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939, varvid kungörelser utfärdades (sv.
f. nr 506 och 507).

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för landshövdingarna jämte i ämnet väckta motioner. (242.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1939, varvid kungörelser utfärdades (sv.
f. nr 272 och 428).

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till beredskapsstat
för försvarsväsendet m. m. för budgetåret 1939/40 jämte en
i ämnet väckt motion. (243.)

Anmäld den 19 maj, den 22 juni och den 26 augusti 1939. Ärendet är slutbehandlat.

40. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående redovisningen
av vissa av försvarsväsendet, tullverket och lotsverket disponerade
fastigheter m. m. (245.)

Anmäld den 9 juni 1939, varvid arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen,
generaltullstyrelsen samt lotsstyrelsen anbefalldes att inkomma
med förslag till stater för ifrågasatta nya delfonder av statens allmänna fastighetsfond.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa
anslag till ersättning till statens domäners fond för upplåten mark m. m.
(246.)

Anmäld den 9 juni 1939, därvid Kungl. Maj:t anbefallde domänstyrelsen att avgiva
förslag till föreskrifter rörande redovisningen av vissa fastigheter.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
löneplaner för extra ordinarie tjänstemän m. fl. icke ordinarie befattningshavare
vid den civila statsförvaltningen m. m. (247.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1939, varvid kungörelser utfärdades (sv.
f. nr 273, 274 och 428).

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till kommunerna för mistad kommunal progressivskatt. (248.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 augusti 1939.

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för provinsialläkare och distriktsveterinärer. (250.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1939, varvid kungörelser utfärdades (sv.
f. nr 272—274 och 428).

45. den 17 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag till kapitalinvestering i fonden för förlag till
statsverket, avseende finansdepartementets verksamhetsområde. (260.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1939.

266

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 18 § 1 mom. förordningen den 15 december
1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket. (266.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 maj 1939, varvid författningar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 160 och 161).

47. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 18 § 3 mom. och 30 § 3 mom. förordningen
den 11 juni 1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning
av brännvin. (276.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1939, varvid förordning utfärdades (sv.
f. nr 204).

48. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat
för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret 1939/40 m. m. (270.)

Anmäld den 2 juni 1939. Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § 1 mom. förordningen den 28 september
1928 (nr 376) om särskild skatt å vissa lotterivinster. (293.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1939, varvid förordning utfärdades (sv.
f. nr 205).

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481)
angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. (294.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1939, varvid förordning utfärdades (sv.
f. nr 197).

51. den 23 maj, angående anvisande av de i regeringsformens 63 § föreskrivna
kreditivsummor. (271.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

52. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag om ändrad lydelse av 14, 16 och 36 §§ lagen den 30 juni
1934 (nr 437) för Sveriges riksbank. (272.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1939, varvid lag utfärdades (sv. f. nr 203).

53. samma dag, i anledning av väckt motion om beredande av tjänste- och
familjepensionsrätt åt extra lantmätare. (273.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

54. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (306.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1939, varvid kungörelse utfärdades (sv.
f. nr 194).

55. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 4 juni 1937 (nr 305) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv. (307.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1939, varvid lag utfärdades (sv. f. nr 196).

267

56. samma dag, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken
överlämna skattkammarväxlar m. m. (308.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1939.

57. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett avtal mellan Sverige och Amerikas Förenta Stater för undvikande
av dubbelbeskattning och fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande inkomst- och andra skatter, m. m.
(317.)

Ärendet är, såvitt på finansdepartementets föredragning ankommer, beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

58. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
pensionsbestämmelser för lärare vid kommunala flickskolor, kommunala
mellanskolor, praktiska mellanskolor och högre folkskolor. (316.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939, varvid kungörelser utfärdades (sv.
f. nr 376—381 och 506).

59. den 31 maj, angående val av fullmäktige i riksbanken och suppleanter
för riksdagens fullmäktige i nämnda bank. (280.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1939.

60. samma dag, angående val av fullmäktige i riksgäldskontoret samt suppleanter
för fullmäktige i samma kontor. (281.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1939.

61. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för ordinarie tjänstemän vid de allmänna läroverken m. fl. statliga
undervisningsanstalter. (320.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1939, varvid kungörelser utfärdades (sv.
f. nr 272, 274, 368 och 428).

62. den 2 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriska
avlöningsbestämmelser under budgetåret 1939/40 för vissa kommunanställda
lärare m. fl. (321.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1939; kungörelser utfärdades samma dag
(sv. f. nr 469—471).

63. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa särskilda
grunder för lönetursberäkning för ordinarie lärare i övningsämne
vid det statliga undervisningsväsendet. (322.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1939.

64. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse av 35 § civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8) jämte
i ämnet väckta motioner. (326.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1939, varvid kungörelse utfärdades (sv.
f. nr 272).

65. den 3 juni, i anledning av väckta motioner angående formerna för riksdagens
budgetbehandling. (343.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

268

66. den 6 juni, i anledning av vissa i Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till allmän beredskapsstat för budgetåret 1939/40 behandlade allmänna
principfrågor. (329.)

Anmäld den 22 juni 1939. Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

67. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän
beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser
anslag under finansdepartementets verksamhetsområde. (334.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

68. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område m. m. (353.)

Anmäld den 15 juni 1939; förordning utfärdad samma dag (sv. f. nr 253). Åter
anmäld den 22 juni 1939; kungörelser utfärdade samma dag (sv. f. nr 391 och
392). Ärendet är därmed slutbehandlat.

69. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om anslag till låneunderstöd
för vissa regummeringsföretag. (359.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1939.

70. den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän
beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser
anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (363.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

71. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän
beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser anslag
till kapitalinvestering i statens utlåningsfonder och fonden för låneunderstöd.
(338.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

72. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
av fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna. (364.)

Anmäld den 22 juni 1939. Skrivelsen har överlämnats till 1937 års arbetslöshetssakkunniga,
åt vilka Kungl. Maj:t uppdragit att i samband med utförandet
av de sakkunniga anförtrodda utredningar utarbeta förslag till definitiva dispositionsbestämmelser
för ifrågavarande fond. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

73. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden
för budgetåret 1939/40. (367.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1939.

74. samma dag, i anledning av väckta motioner om utsträckning av riksdagens
revisorers granskningsrätt att omfatta vissa monopolföretag in. m.
(376.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

75. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
vissa ändringar i gällande tulltaxa. (383.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939, varvid kungörelse utfärdades (sv.
f. nr 345).

76. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett tilläggsavtal till avtalet den 24 december 1936 mellan Sve -

269

rige och Frankrike för undvikande av dubbelbeskattning och fastställande
av bestämmelser angående ömsesidig handräckning beträffande direkta
skatter, m. m. (384.)

Anmäld den 22 december 1939, varvid kungörelse utfärdades (sv. f. nr 945).
Ärendet är därmed, såvitt på finansdepartementets föredragning ankommer,
slutbehandlat.

77. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
maximiprislag. (390.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939, varvid lag utfärdades (sv. f. nr 349).

78. samma dag, i ardedning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
kungörelse om ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet den
4 januari 1939 (nr 8) m. m., jämte en i ämnet väckt motion. (406.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1939; kungörelse utfärdad samma dag
(sv. f. nr 272).

79. den 10 juni, med överlämnande av beredskapsstat för budgetåret 1939/40.
(373.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pi-övning.

80. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionering
av vissa befattningshavare vid skyddshemmet åkerbrukskolonien
Hall m. m. (398.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939.

81. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om förfogande över utländska betalningsmedel m. m. under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden (valutalag). (399.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939, varvid lag utfärdades (sv. f. nr 350).

82. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förbättring
av vissa äldre tjänste- och familjepensioner m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (400.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939; författningar utfärdade samma dag
(sv. f. nr 382—385 och 508).

83. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst m. fl., såvitt angår pensionsväsendet.
(401.)

Anmäld den 22 juni 1939, varvid kungörelse utfärdades (sv. f. nr 515). Åter
anmäld den 30 juni 1939; samma dag utfärdades kungörelse (sv. f. nr 516).
Ärendet är därmed slutbehandlat.

84. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsrätt
för vissa professorer vid konsthögskolan och vissa tjänstemän vid
konjunkturinstitutet. (407.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939.

85. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bidrag till pensioneringskostnaderna för statens pensionsanstalt m. m.
för budgetåret 1939/40. (408.)

Anmäld den 15 juni 1939. Åter anmäld den 30 juni 1939, varvid ärendet slutbehandlades.

270

86. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 225, såvitt
angår förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt, dels ock en inom riksdagen
väckt motion, i vad avser nämnda författningsförslag. (421.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939, varvid förordning utfärdades (sv.
f. nr 329).

87. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående visst avtal
mellan aktiebolaget Vin- & spritcentralen och Mo och Domsjö aktiebolag.
(423.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1939.

88. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m. (424.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 345—348).

89. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till
förordning om fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 (nr
155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker jämte
i ämnet väckta motioner. (425.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939, varvid förordning utfärdades (sv.
f. nr 311).

90. den 13 juni, angående reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning.
(402.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1939.

91. samma dag, angående reglemente för riksgäldskontoret. (405.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1939.

92. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag om
ändring i vissa delar av civila tjänstepensionsreglementet den 30 juni 1934
(nr 442). (409.)

Anmäld den 15 juni 1939, varvid kungörelser utfärdades (sv. f. nr 371 och 372),
Ater anmäld den 20 juli samt den 24 november 1939, varvid ärendet slutbehandlades.

93. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag om
ändring i vissa delar av militära tjänstepensionsreglementet den 17 maj
1935 (nr 167). (410.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1939, varvid kungörelse utfärdades (sv.
f. nr 373).

94. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag om
ändring i vissa delar av allmänna familjepensionsreglementet den 16 oktober
1936 (nr 542). (411.)

Anmäld den 15 juni 1939, varvid kungörelser utfärdades (sv. f. nr 374 och 375).
Anyo anmäld den 22 september 1939, varvid ärendet slutbehandlades.

95. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1939/40 av utgifterna
under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m. (412.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939.

271

96. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till allmänna lönenämnden m. m. (415.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939.

97. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till ersättningar åt verksläkare för budgetåret 1939/40. (416.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939; kungörelse utfärdad samma dag
(sv. f. nr 424).

98. samma dag, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1939/40
m. m. (429.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1939; författningar utfärdade samma dag
(sv. f. nr 247 och 248).

99. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
militärt avlöningsreglemente m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (426.)

Anmäld den 15 juni 1939, varvid kungörelser utfärdades (sv. f. nr 275, 277 och
428). Åter anmäld den 24 november 1939. Ärendet är i vissa delar beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

100. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under
sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(435.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939.

101. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till oförutsedda utgifter. (438.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939.

102. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst m. fl. (440.)

Anmäld den 22 juni 1939, varvid kungörelser utfärdades (sv. f. nr 511—514).
Åter anmäld den 6 oktober 1939, varvid kungörelse utfärdades (sv. f. nr 784).
Ärendet är därmed slutbehandlat i vad på finansdepartementet ankommer.

103. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående bamtilllägg
åt vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl. (441.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1939, såvitt på finansdepartementets
föredragning ankommer; kungörelse utfärdad samma dag (sv. f. nr 428).

104. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
löneplaner för extra ordinarie tjänstemän m. fl. icke-ordinarie befattningshavare
vid försvarsväsendet m. m. (442.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1939, varvid kungörelser utfärdades (sv.
f. nr 276, 277 och 428).

105. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående provisorisk
avlöningsförstärkning och provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare
m. nr. jämte i ämnet väckta motioner. (443.)

Skrivelsen, som även handlagts inom försvars-, kommunikations- och ecklesiastikdepartementen,
har anmälts och slutbehandlats i vad på finansdepartementets
föredragning ankommer den 15 juni 1939, varvid kungörelser utfärdades
(sv. f. nr 484—487).

272

10G. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående låneunderstöd
för innehavaren av Ericsbergs fideikommiss. (448.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939.

107. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till konjunkturinstitutet för budgetåret 1939/40. (451.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939.

108. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för vissa professorer vid konsthögskolan och vissa tjänstemän vid
konjunkturinstitutet m. m. (453.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1939; kungörelse utfärdad samma dag
(sv. f. nr 272).

109. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag till avskrivning
av oreglerade kapitalmedelsförluster. (456.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939.

110. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar för budgetåret 1939/40 m. m. (460.)

Anmäld den 22 juni 1939. Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

111. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
tilläggsstat för budgetåret 1938/39, i vad propositionen avser anslag till
avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (461.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939.

112. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, m. m. (462.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939, varvid författningar utfärdades (sv.
f. nr 330—332 och 334).

113. den 16 juni, angående statsregleringen för budgetåret 1939/40. (463.)
Anmäld den 22 juni 1939. Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

114. samma dag, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1939/40. (464.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1939.

115. samma dag, angående regleringen av tilläggsstaten till riksstaten för budgetåret
1938/39. (465.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939.

116. samma dag, med överlämnande av tilläggsstat till riksstaten för budgetåret
1938/39. (466.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1939.

117. den 30 september, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder för reglering av prisbildningen på stenkol m. m. (4.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 oktober 1939.

118. den 7 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gillande
av förordnande jämlikt 1 § maximiprislagen den 22 juni 1939 (nr 349).
(10.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 oktober 1939.

273

119. den 11 oktober, i anledning av vissa i Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till folkhushållningsdepartementet m. m. framlagda förslag.
(2.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 oktober 1939, varvid kungörelse utfärdades
(sv. f. nr 737).

120. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m. (18.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 oktober 1939, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 711—713).

121. den 12 oktober, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning
enligt fartygsuttagningslagen m. fl. lagar, dels ook i ämnet väckta motioner.
(24.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 oktober 1939, varvid lag utfärdades (sv. f.
nr 734).

122. den 14 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 18 § 1 mom. förordningen den 15
december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket. (15.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 oktober 1939, varvid förordning utfärdades
(sv. f. nr 714).

123. den 21 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förskottsstat
för försvarsväsendet m. m. (31.)

Anmäld den 27 oktober 1939. Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt på finansdepartementets
föredragning ankommer.

124. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 49, såvitt angår
förslag till förordning angående särskild omsättningsskatt å vin. (34.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 oktober 1939, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 742 och 743).

125. den 28 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 49, såvitt
angår omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker samt spritdrycksaccis
m. m., ävensom i ämnet väckta motioner. (49.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 oktober 1939, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 779 och 780).

126. den 30 oktober, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
förordning med vissa särskilda föreskrifter rörande tillämpningen av motorfordonsförordningen
den 23 oktober 1936 (nr 561) m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner. (28.)

Anmäld den 31 oktober 1939, varvid förordningar utfärdades (sv. f. nr 774
och 775). Därmed är skrivelsen, såvitt på finansdepartementets föredragning
ankommer, slutbehandlad.

127. den 15 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med särskilda bestämmelser angående indrivning av ut 18

— Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1940 åra riksdag.

274

skylder hos vissa skattskyldiga m. m., utom såvitt angår två vid propositionen
fogade lagförslag. (61.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 november 1939, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 810, 821 och 822).

128. den 25 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med vissa bestämmelser rörande reglering av den inhemska prisbildningen
(prisregleringslag). (65.)

Anmäld den 1 december 1939, varvid ärendet remitterades till lagrådet. Åter
anmäld den 8 december 1939, varvid lag utfärdades (sv. f. nr 838), samt den
15 december 1939, varvid kungörelse utfärdades (sv. f. nr 851). Ärendet är därmed
slutbehandlat.

129. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överföring
på staten av vissa krigsrisker vid import m. m. (66.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 december 1939, såvitt på finansdepartementets
föredragning ankommer.

130. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
förlängd giltighet av gällande indelning för taxering till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt samt kommunalskatt av samtliga orter i
riket med avseende å levnadskostnadernas höjd. (68.)

Anmäld den 15 december 1939, varvid kungörelse utfärdades (sv. f. nr 870).
Ärendet är därmed slutbehandlat.

131. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att träffa vissa avtal rörande produktion av sulfitsprit m. m. jämte
i ämnet väckta motioner. (69.)

Anmäld den 1 december 1939, därvid, bland annat, chefen för finansdepartementet
bemyndigades att meddela direktiv för förhandlingar angående avtal
om ökad produktion av sulfitsprit. Sådana direktiv avseende nya fabriker hava
sedermera den 9 december 1939 lämnats de förhandlare, som tillkallats den 27
november 1939 jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 oktober samma år.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

132. den 28 november, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående anvisande
av medel för vissa krisorgan. (72.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 december 1939.

133. den 2 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv. (80.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 december 1939, varvid lag utfärdades (sv. f.
nr 850).

134. den 7 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel för anordnande av skyddsrum i Stockholms slott.
(79.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 december 1939.

135. den 13 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker
m. m. (87.)

Anmäld den 15 december 1939, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 887—
894). Ärendet är i vissa delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

275

136. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående redovisningen
av utgifter under fjärde huvudtiteln vid mobilisering m. m. (88.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

137. den 14 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avlöningsförmåner
till viss civilpersonal i statens och kommuns tjänst under
tjänstledighet på grund av inkallelse till militär tjänstgöring i anledning
av anbefalld förstärkt försvarsberedskap, m. m. (92.)

Anmäld den 22 december 1939. Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

138. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om skatt å kaffe jämte i ämnet väckta motioner. (94.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 december 1939, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 877—880).

139. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om värnskatt, m. m. (95.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 december 1939, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 858, 859 och 869).

140. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om skatt å läskedrycker, m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(96.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 december 1939, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 919 och 920).

141. den 20 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för begränsning av statsutgifterna under budgetåret 1939/40
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (97.)

Anmäld den 30 december 1939. Ärendet har därvid slutbehandlats, såvitt på
finansdepartementets föredragning ankommer.

142. samma dag, i anledning av Kungl. Maj.ds proposition med förslag till
förordning om tilläggsskatt å bensin, m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(103.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 december 1939, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 924—928).

143. samma dag, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till
viss ändring i förordningen den 31 januari 1932 (nr 15) med tillägg till
gällande tulltaxa. (104.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 december 1939, varvid kungörelse utfärdades
(sv. f. nr 896).

144. samma dag, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till
förordning om industrisockerskatt, m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(105.)

Anmäld den 22 december 1939, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 905—
908). I vad angår frågan om tullhöjning å varor, hänförliga till stat. nr 293,
298 och 299: 1, är ärendet beroende på Kungl. Maj ds prövning.

145. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
förordning om statlig nöjesskatt. (106.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 december 1939, varvid författningar utfärdades
(sv. f. nr 931 och 932).

276

146. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om
riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m. (107.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 december 1939, varvid lag utfärdades (sv. f.

nr 895).

147. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
beräkning av vissa inkomster och utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1939/40 m. m. (110.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1939.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 25 februari 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till utrustning av nybyggnad för
fackavdelningen för skeppsbyggeri m. m. vid Chalmers tekniska högskola.
(49.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 mars 1939.

2. den 1 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag ur
kyrkofonden för budgetåret 1939/40 för biträde vid handläggning av boställsärenden
och vad därmed äger samband. (71.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 augusti 1939.

3. den 7 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1939/40 till värme- och ventilationsanläggningar i operabyggnaden
m. m. (75.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 mars 1939.

4. den 12 mars, i anledning av väckta motioner om utsträckt tillämpning
av det representativa systemet enligt lagen om församlingsstyrelse. (109.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 14 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till vissa byggnader för folkskoleväsendet. (111.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1939.

6. den 17 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till kurs för farmacie kandidatexamen. (121.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1939.

7. den 28 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande
för budgetåret 1938/39 av en i skolöverstyrelsens avlöningsstat
ingående delpost. (136.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 april 1939.

8. den 15 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönetursberäkning
för arbetsläraren Sigrid Maria Svenonius och tekniska biträdet
Hanna Maria Gräns. (151.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1939.

9. samma dag, angående utredning rörande åtgärder för beredande av ökad
trygghet åt ensamt boende lärarinnor. (163.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1939.

277

10. den 21 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag till uppförande av byggnader för karolinska
sjukhuset i Stockholm m. m. (177.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1939.

11. den 22 april, angående Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen för budgetåret
1939/40 gjorda framställningar under riksstatens åttonde huvudtitel,
innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet m. m. (8.)

Kungl. Maj:t har den 12, den 19 och den 26 maj, den 9, den 15 och den 26 juni
samt den 6 oktober 1939 avgjort skilda delar av ärendet. Därvid utfärdades
den 12 maj 1939 tre kungörelser (sv. f. nr 168, 170 och 183), den 15 juni 1939
en kungörelse (sv. f. nr 244) och den 6 oktober 1939 en kungörelse (sv. f. nr
693). Skrivelsen är i vad den avser utredning angående ersättning för mistade
avlöningsförmåner till statstjänsteman, som är ledamot av domkapitel, överlämnad
till finansdepartementets handläggning. Dock äro nedannämnda punkter i
riksdagens skrivelse icke slutbehandlade.

Punkten 152. Småskoleseminarier: Anordnande av fortbildningskurser för småskollärare.

Punkten 195. Bidrag till avlöning åt vissa på indragningsstat hos landsting
m. fl. uppförda dövstumlärare.

Punkten 222. Understöd för anordnande av universitetscirklar.

12. den 25 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående stipendier
åt studerande vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska
mediko-kirurgiska institutet m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (200.)

Delvis anmäld den 28 april 1939, därvid utfärdades ett reglemente (sv. f. nr
148). Ånyo anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1939, därvid utfärdades ett
reglemente och en kungörelse (sv. f. nr 290 och 291).

13. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående vissa ändringar i lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid.
27) om reglering av prästerskapets avlöning. (216.)

Anmäld den 6 september 1939, därvid utfärdades en lag (sv. f. nr 630). I viss
del är ärendet alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till om- och nybyggnadsarbeten vid nomadskolorna jämte en i ämnet
väckt motion. (206.)

Anmäld den 12 maj 1939. I viss del är ärendet alltjämt beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
av återbetalningsskyldigheten beträffande till styrelsen för kommunala
mellanskolan i Göteborg oriktigt utbetalta statsbidrag. (207.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1939.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anställningsförhållandena
för biträdande lärare vid folkskolor och lärare vid
mindre folkskolor jämte i ämnet väckta motioner. (213.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. samma dag, i anledning av riksdagens år 1938 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hö -

278

rande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1937—30
juni 1938. (219.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 2 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till
svensk undervisning för svenska barn i utlandet. (220.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1939.

19. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
intagningsnämnder vid vissa allmänna läroverk m. fl. läroanstalter. (244.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av den årliga lästiden vid folkskolan m. m. jämte vissa i ämnet väckta
motioner. (252.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 13 maj, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t gjorda framställningar
om kapitalinvesteringsanslag å riksstaten för budgetåret 1939/40 till byggnadsarbeten,
avseende ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner. (259.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
ortnamnskommissionen m. m. (261.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1939.

23. den 17 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
åt verkstadsskolor för viss arbetslös ungdom samt stipendier åt elever
vid dylika skolor. (256.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1939.

24. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till universiteten i Uppsala och
Lund m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (265.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1939.

25. den 20 maj, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av 7 §
2 mom. lagen om kyrkofond. (278.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 31 maj, angående effektiviserande av den tekniska forskningen. (328.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän
beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser
anslag under ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (335.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet samt till avlöningar vid
karolinska mediko-kirurgiska institutet jämte vissa i ämnet väckta motioner.
(352.)

Anmäld den 22 juni och den 7 juli 1939. Förstnämnda dag utfärdades därvid ett

reglemente (sv. f. nr 416). I vad avser utredning rörande evalvering av vissa

279

läkare tillkommande ersättningar är ärendet alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

29. den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. jämte en i ämnet väckt motion.
(355.)

Anmäld den 9 juni, den 15 juni och den 7 juli 1939. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

30. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
avlöningar vid akademien för de fria konsterna med konsthögskolan.
(368.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
avlöningar till pastorer vid svenska församlingar i utlandet m. m. (369.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939.

32. samma dag, angående anslag till vissa kommunala läroanstalter, privatläroverk,
folkskolor m. m. jämte vissa i ämnet väckta motioner. (370.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1939, därvid utfärdades en kungörelse
(sv. f. nr 358).

33. den 10 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till skolhusbyggnad i Tännäs skoldistrikt. (378.)

Remitterad den 22 juni 1939 till skolöverstyrelsen, som ännu icke inkommit med
yttrande.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
om- och nybyggnadsarbeten vid dövstumskolorna. (379.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939.

35. den 13 juni, i anledning av väckta motioner angående främjande av undervisningen
per korrespondens m. m. (414.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
grunder för dyrtidstillägg åt präster för budgetåret 1939/40. (447.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939.

37. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(436.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939.

38. samma dag, i fråga om statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet
m. m. (439.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939, därvid utfärdades en kungörelse
(sv. f. nr 363).

39. den 26 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående särskilda
bestämmelser vid krig eller krigsfara beträffande vissa undervisningsanstalter.
(42.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 november 1939, därvid utfärdades en kungörelse
(sv. f. nr 802).

280

40. den 14 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avlöningsförmåner
till viss lärarpersonal under tjänstledighet för militärtjänstgöring
i anledning av anbefalld förstärkt försvarsberedskap m. m.
(93.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

41. den 20 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till vissa skyddsarbeten å Uppsala domkyrka m. m. (99.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1939.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 10 februari 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition med
förslag till tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1938/39 under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar. (24.)

Riksdagens beslut innebär bifall till vad jordbruksutskottet i utlåtande nr 2
föreslagit. I utlåtandet angivna punkter hava anmälts den 17 februari och den
21 april 1939, varmed skrivelsen slutbehandlats. Beslutet sistnämnda dag innefattade
utfärdande av en kungörelse i ämnet (sv. f. nr 118).

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1938/39, i vad propositionen avser
kapitalinvestering för rörelsekapital för Alnarps egendom, mejeri och
trädgårdar. (25.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1939.

3. den 21 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av
nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan mark. (50.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 mars 1939, då ett cirkulär i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 102).

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande
för Kungl. Maj:t att i vissa fall försälja kronoegendom m. m. (51.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 mars 1939.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att biträda ackordsuppgörelser i fråga om kronans
fordringar för försålda kronoegendomar. (52.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 mars 1939.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående vissa ändringar i lagen den 13 maj 1932 (nr 107) om häradsallmänningar.
(54.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 april 1939, då en lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 110).

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa områden av renbeteslanden. (55.)

Anmäld den 10 mars och den 12 maj 1939, varmed skrivelsen slutbehandlats.

281

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
till stödjande av den inhemska fodersädesmarknaden. (56.)

Anmäld den 3 och den 31 mars 1939, varmed skrivelsen slutbehandlats.

9. den 4 mars, angående vissa av Kungl. Maj:t gjorda framställningar i avseende
å utgifterna för budgetåret 1939/40 under riksstatens nionde huvudtitel,
innefattande anslagen till jordbruksdepartementet, jämte i dessa
ämnen väckta motioner. (9.)

Riksdagens beslut innebär bifall till vad jordbruksutskottet i utlåtande nr 1
föreslagit. Beslut i fråga om punkterna 5 och 6 har meddelats i skrivelsen nr 349,
redovisad under punkt 60 här nedan, i fråga om punkterna 11, 12 och 242 i
skrivelsen nr 184, redovisad under punkt 30 här nedan, i fråga om punkten 31
i skrivelsen nr 346, redovisad under punkt 58 här nedan, i fråga om punkterna
76 och 77 i skrivelsen nr 234, redovisad under punkt 46 här nedan, i fråga om
punkterna 111 och 112 i skrivelsen nr 353, redovisad under punkt 62 här nedan,
i fråga om punkterna 131—136 samt 138 och 144 i skrivelsen nr 444, redovisad
under punkt 66 här nedan, i fråga om punkt 148 i skrivelsen nr 305, redovisad
under punkt 54 här nedan, i fråga om punkterna 197—203 i skrivelsen nr 183,
redovisad under punkt 29 här nedan, i fråga om punkt 239 i skrivelsen nr 445,
redovisad under punkt 67 här nedan, i fråga om punkt 240 i skrivelsen nr 440,
redovisad under punkt 64 här nedan, samt i fråga om punkt 241 i skrivelsen
nr 441, redovisad under punkt 65 här nedan. I utlåtandet behandlade punkter
hava anmälts och slutbehandlats den 26 maj 1939 med undantag för dels punkterna
1 och 2, vilka anmälts och avgjorts den 24 mars 1939, dels punkterna 90
och 91, vilka anmälts och avgjorts den 31 mars 1939, dels punkterna 32—39,
68—72, 167—176 och 213—217, vilka anmälts och avgjorts den 13 april 1939,
dels punkterna 17—24, 26—30, 42, 218—228 och 232—235, vilka anmälts och
avgjorts den 21 april 1939, dels punkterna 204, 205, 207 och 212, vilka anmälts
och avgjorts den 28 april 1939, dels punkterna 58, 74, 75, 78—81, 83 och 242,
vilka anmälts och avgjorts den 12 maj 1939, dels punkterna 88, 89, 122 och 178,
vilka anmälts och avgjorts den 19 maj 1939, dels punkterna 192 och 193, vilka
anmälts och avgjorts den 15 juni 1939, dels ock punkten 25, vilken anmälts och
avgjorts den 7 juli 1939. Punkten nr 115 har tillika anmälts den 28 april 1939.
Besluten den 28 april, den 19 och den 26 maj innefattade bland annat utfärdande
av ett flertal författningar (sv. f. nr 176, 177, 222 och 229—239).

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för vissa personer från betalningsskyldighet till kronan på grund av
virkesköp. (85.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 mars 1939.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till statens växtskyddsanstalt av vissa områden av kronoegendomen
Bergshamra nr 1 i Stockholms län. (86.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 mars 1939.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av mark från vissa kronoegendomar m. in. (87.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 mars 1939.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. förordningen den 22 juni

282

1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom.
(88.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1939, därvid utfärdades förordning i

ämnet (sv. f. nr 95).

14. den 12 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
för undersökning rörande reglering av Alsterån. (101.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1939.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
statslån till förhöjning av vissa arbetarsmåbrukslån. (102.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 april 1939.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel för avbetalning å statslån till vissa torrläggningsföretag. (103.)

Anmäld den 24 mars och den 2 juni 1939, varmed skrivelsen slutbehandlats.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
laboratorn S. V. Runnström att för löneklassplacering tillgodoräkna viss
tjänstgöring. (104.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1939.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande
av avkastning av statens hästavelsfond. (105.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1939.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel för avbetalning å statslån till vissa torrläggningsföretag. (106.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1939.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående placering
i lönehänseende av kronojägaren J. F. Lindberg. (107.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1939.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning
av räntor å köpeskillingen för viss försäljningslott från Näs kungsgård
i Kopparbergs län. (108.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1939.

22. den 18 mars, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om åtgärder mot tuberkulos hos nötkreaturen. (117.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1939.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för vissa personer från betalningsskyldighet till kronan på grund av
virkesköp. (118.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1939.

24. den 28 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning
av vissa hos Norrbottens läns kolonisationsnämnd redovisade fordringar.
(145.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 april 1939.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av mark från vissa kronoegendomar m. m. (147.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 april 1939.

283

26. den 18 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
från kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket. (179.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1939.

27. den 22 april, angående Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar om anslag till kapitalinvestering
jämte en i ämnet väckt motion. (181.)

Riksdagen har beträffande punkterna 1, 2, 4, 5, 7—11, 15, 22, 24, 27 och 28
fattat beslut i överensstämmelse med vad jordbruksutskottet i utlåtande nr 32
hemställt, varemot riksdagen beträffande punkterna 12—14, 16, 23, 25 och 26
fattat beslut i överensstämmelse med vid utlåtandet fogade reservationer. Beslut
i fråga om punkt 3 har meddelats i skrivelsen nr 346, redovisad under punkt
58 här nedan, i fråga om punkt 6 i skrivelsen nr 345, redovisad under punkt 57
här nedan samt i fråga om punkterna 18—21 i skrivelsen nr 444, redovisad
under punkt 66 här nedan. Övriga punkter hava anmälts och slutbehandlats
den 28 april, den 5 och den 12 maj samt den 9 juni 1939. Den 28 april utfärdades
bland annat två kungörelser (sv. f. nr 178 och 179).

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212)
m. m. (182.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1939, då två lagar och en förordning utfärdades
i ämnet (sv. f. nr 180—182).

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till lantmäteriväsendet. (183.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1939.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till lantbruksattachéer m. m. (184.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1939.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beviljande
av bidrag ur domänfonden till föreningen för växtförädling av
skogsträd. (185.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1939.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av mark från vissa kronoegendomar m. m. (187.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1939.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
från viss betalningsskyldighet på grund av statsbidrag till ett avdikningsföretag
inom Stensele socken av Västerbottens län, m. m. (188.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1939.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till undersökning rörande vissa vattenregleringsföretag m. m. (189.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1939.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för Ilelgeåns reglering m. m. (190.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1939.

284

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överflyttning
på övergångsstat av viss personal vid domänverket m. m. (191.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1939.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel för avbetalning å statslån till vissa torrläggningsföretag.
(192.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1939.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsunderstöd
till Kågedalens kalkbruksförening u. p. a. för utförande av en
kalkbruksanläggning. (193.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1939.

39. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
till stödjande av spannmålsmarknaden m. m. (227.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1939.

40. samma dag, i anledning av väckta motioner om fortsatt tillämpning av
lagen den 17 juni 1932 angående ytterligare utsträckning av lagen den
22 juni 1928 om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt. (228.)

Anmäld den 30 juni 1939, därvid uppdrogs åt kammarkollegiet att i samverkan
med vederbörande strandägare verkställa av riksdagen begärd utredning. Denna
har ännu ej slutförts.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av tomter från fastigheten Vetterskoga 4l i Skinnskattebergs socken av
Västmanlands län. (229.)

Anmäld den 26 maj och den 4 augusti 1939, varmed skrivelsen slutbehandlats.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den lägre
lantbruksundervisningens ordnande. (230.)

Anmäld den 30 juni 1939, därvid bland annat lantbruksstyrelsen anbefalldes att
uppgöra och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till bestämmelser angående
den fasta lantbruksundervisningens omorganisation. Sedan lantbruksstyrelsen
den 7 augusti 1939 avgivit förslag rörande bidrag till skolbyggnader, har Kungl.
Maj:t den 22 december 1939 utfärdat kungörelse angående statsbidrag till nybyggnader
m. m. vid lantmanna- och lanthushållsskolor (sv. f. nr 910). Ärendet
är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
statsunderstöd till Norrbottens läns hushållningssällskap för inrättande
av lantbruksskola. (231.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1939.

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående iordningställande
av vissa kolonat i Norrbottens län, att upplåtas till lappar,
m. m. (232.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1939.

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens växtskyddsanstalts
filial i Alnarp. (233.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1939.

285

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till veterinärstaten. (234.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1939.

47. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för lagring av brännoljor. (255.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1939.

48. den 23 maj, i anledning av väckt motion angående kronoskogvaktareboställena
å häradsallmänningar. (298.)

Anmäld den 30 juni 1939, därvid uppdrogs åt kammarkollegiet att verkställa

utredning i ämnet. Utredningen har ännu ej slutförts.

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av kronoegendomen Sundbyholm nr 2 i Sundby socken av Södermanlands
län. (300.)

Anmäld den 9 juni och den 17 november 1939, varmed skrivelsen slutbehandlats.

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av kronoegendomen Ågård nr 1 i Skrea socken av Hallands län. (301.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1939.

51. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fastställande
av personalförteckning för domänverket. (302.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1939.

52. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
stödjande av odlingen av vissa kulturväxter. (303.)

Anmäld den 2 juni och den 14 juli 1939, varmed skrivelsen slutbehandlats.

53. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av statens skogsförsöksanstalt. (304.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1939.

54. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
för anläggande av gemensamma tvättinrättningar på landsbygden.
(305.)

Anmäld den 9 juni och den 22 december 1939, varmed skrivelsen slutbehandlats.

Beslutet den 22 december innefattade utfärdande av en kungörelse i ämnet

(sv. f. nr 911).

55. den 3 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till beredskapsstat
för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser nionde huvudtiteln.
(339.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

56. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition med förslag till
beredskapsstat för budgetåret 1939/40 å kapitalbudgeten gjorda framställning
om anslag till byggnadsarbeten vid veterinärhögskolan. (340.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

57. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till nybyggnad för statens veterinärbakteriologiska anstalt. (345.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1939.

286

58. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en försöksgård å sandjord i Kristianstads län. (346.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1939.

59. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
grunder rörande ersättning av statsmedel för kostnader i anledning av
mul- och klövsjuka. (348.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939, därvid en kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 343).

60. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa den
statsunderstödda vattenavlednings- och avdikningsverksamheten berörande
frågor jämte i ämnet väckta motioner. (349.)

Anmäld den 9 och den 30 juni samt den 21 juli 1939, varmed skrivelsen slutbehandlats.
Beslutet den 30 juni 1939 innefattade utfärdande av sex kungörelser
(sv. f. nr 431—436).

61. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunderna
för statsbidrag från statens avdikningsanslag till vissa invallningsföretag
vid Ume- och Vindelälvarna i Västerbottens län. (350.)

Anmäld den 9 juni, den 15 september och den 10 november 1939, varmed skrivelsen
slutbehandlats.

62. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område m. m. (353.)

Anmäld den 9, den 22 och den 30 juni samt den 18 och den 21 augusti 1939, varmed
skrivelsen slutbehandlats. Besluten innefatta bland annat utfärdande av ett
flertal författningar i ämnet (sv. f. nr 249—252, 399—412, 474, 561—565 och 590).

63. samma dag, i anledning av väckta motioner om ökat tullskydd för matlök.
(354.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

64. den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
grunder för egnahemsverksamheten m. m. jämte i dessa ämnen väckta
motioner. (444.)

Anmäld den 30 juni 1939, därvid bland annat utfärdades tre kungörelser (sv. f.
nr 466—468), och uppdrogs åt egnahemsstyrelsen att inkomma med förslag till
vidare bestämmelser och åtgärder i ämnet. Vissa förslag hava avgivits. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

65. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställning om anslag till extra utgifter för
budgetåret 1939/40. (445.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939.

66. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst m. fl. (440.)

Skrivelsen har överlämnats från finansdepartementet för handläggning i vad på
jordbruksdepartementet ankommer. Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1939.

67. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående barntillägg
åt vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl. (441.)

287

Skrivelsen har överlämnats från finansdepartementet för handläggning i vad
på jordbruksdepartementet ankommer. Anmäld och slutbehandlad den 30 juni
1939.

68. den 4 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel till fonden för inköp av gasgeneratorer för motordrift
m. m. (50.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 november 1939, därvid utfärdades kungörelse
i ämnet (sv. f. nr 804).

69. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1939/40, i vad propositionen
avser anslag för ökad användning av inhemskt motorbränsle. (51.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 november 1939.

70. den 28 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av ett område av kronoegendomen Starby kungsladugård i
Östergötlands län. (73.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

71. den 14 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anvisande av medel för utlämnande av lån till anläggningar för artificiell
torkning av vallskördarna m. m. (91.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 december 1939, därvid bland annat utfärdades
kungörelse i ämnet (sv. f. nr 922).

72. den 20 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder för begränsning av statsutgifterna under budgetåret 1939/40
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (97.)

Skrivelsen har överlämnats från finansdepartementet för handläggning i vad
på jordbruksdepartementet ankommer. Anmäld och slutbehandlad den 30 december
1939.

73. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa delar av kronoegendomen Jonstorp Lilla nr 1 i Skaraborgs
län. (100.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1939.

74. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område jämte i ämnet väckta motioner
m. m. (109.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1939, därvid bland annat utfärdades
författningar i ämnet.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 4 februari 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 17 juni 1932
angående rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift. (14.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 mars 1939, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 64).

288

2. den 14 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om statlig krigsförsäkring m. m. och lag angående ändring av 35 §
lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete. (43.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 mars 1939, varvid två lagar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 68 och 69).

3. den 18 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen med förslag
till tilläggsstat för budgetåret 1938/39 gjorda framställning om anslag till
kapitalinvestering i fonden för förlag till statsverket till omkostnader för
statlig lagerhållning. (34.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 mars 1939.

4. samma dag, i anledning av i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag under handelsdepartementet till kapitalinvesteringar i vissa
fonder. (47.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 mars 1939.

5. den 21 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av viss åt lotsverket upplåten mark vid Halmstads lotsplats. (53.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 mars 1939.

6. den 7 mars, angående regleringen för budgetåret 1939/40 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten. (11.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1939.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord. (79.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 mars 1939.

8. den 12 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning om anslag till säkerhetsanstalter
för sjöfarten. (94.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1939.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj As proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.
(113.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1939, varvid lag i ämnet utfärdades

(sv. f. nr 91).

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 8 § förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående
patent. (114.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1939, varvid lag i ämnet utfärdades

(sv. f. nr 90).

11. den 14 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för förre vaktmästaren S. O. Gustavsson och dödsboet efter förre vaktmästaren
E. D. Ottersten från viss ersättningsskyldighet. (99.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1939.

289

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utläggande
av vissa statsgruvefält inom Västerbottens län. (100.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1939, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 83).

13. den 28 mars, i anledning av de i statsverkspropositionen gjorda framställningarna
rörande utgifterna för budgetåret 1939/40 under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet. (10.)

Anmäld och slutbehandlad beträffande punkt 69 den 21 april och beträffande
övriga i skrivelsen upptagna punkter den 5 maj 1939.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar i fråga om kapitalinvestering
i fonden för förlag till statsverket beträffande dels vissa
omkostnader för statlig lagerhållning, dels ock beredning av vissa råvaror
till färdigprodukter för upplagring. (137.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1939.

15. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
viss ändring i förordningen den 2 mars 1934 (nr 34) med ytterligare tilllägg
till gällande tulltaxa. (144.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet för handläggning.

16. den 15 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till förvaltningskostnader för handelsflottans pensionsanstalt. (158.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1939.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av viss del av den kronan tillhöriga, av lotsverket disponerade Laboratori
eholmen vid Kalmar. (159.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 april 1939.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till byggnad m. m. för ett tekniskt laboratorium. (160.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 april 1939.

19. den 18 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lotteriförordning. (178.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1939, varvid en förordning och en kungörelse
utfärdades (sv. f. nr 207 och 208).

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel.
(180.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1939, varvid en förordning och en kungörelse
i ämnet utfärdades (sv. f. nr 174 och 175).

21. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av ökade lånemöjligheter för den mindre skeppsfarten. (210.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1939, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 184).

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
till den svenska exportnäringens främjande. (214.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1939, varvid tre kungörelser utfärdades
(sv. f. nr 214—216).

19—Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1940 dra riksdag.

290

23. samma dag, i anledning av riksdagens år 1938 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1937
—30 juni 1938. (219.)

Punkten 9: Iakttagelser vid granskning av Sveriges olympiska kommittés räkenskaper.
Kungl. Maj:t har den 30 juni 1939 vid beviljande av anslag ur fonden
för idrottens främjande till Svenska Gymnastik- och Idrottsföreningarnas riksförbund
m. fl. meddelat bestämmelser angående kontrollen över användningen
av ifrågavarande medel i enlighet med riksdagens begäran. — Skrivelsen lagd
till handlingarna den 18 augusti 1939 i samband med utseende av revisorer för
räkenskaperna i nämnda förbund m. m.

24. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv
av aktierna i Ruotivare grufaktiebolag. (274.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1939.

25. den 31 maj, angående utredning om handelssjöfartens skydd under krigsförhållanden.
(327.)

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande av den 30 juni 1939 har den 13 juli uppdragits
åt särskilda utredningsmän, 1939 års sjöfartsskyddsutredning, att verkställa
skyndsam utredning i frågan. På de sakkunnigas förslag har Kungl. Maj:t
bland annat i proposition nr 25 till 1939 års urtima riksdag äskat ett reservationsanslag
av 1,000,000 kronor till främjande av handelsfartygs förseende med
skyddsanordningar mot minsprängning. (Jfr nedan punkt 43.)

26. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän
beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser anslag
under handelsdepartementets verksamhetsområde. (336.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 7 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag till
avlöningar m. m. vid navigationsskolorna. (344.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939.

28. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m. (394.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939, varvid lag i ämnet utfärdades (sv.
f. nr 299).

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om förbud i vissa fall mot utrikes fraktfart med svenskt fartyg m. m. (395.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939, varvid lag i ämnet utfärdades (sv.
f. nr 300).

30. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
med vissa vid krig tillämpliga bestämmelser om utländsk försäkringsanstalt,
som här i riket driver försäkringsrörelse, och lag med vissa bestämmelser
om inländsk försäkringsrörelse vid krig. (396.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939, varvid lagar i berörda ämnen utfärdades
(sv. f. nr 301 och 302).

31. den 10 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående statlig
krigsförsäkring. (375.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939.

291

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
anslag till statlig lagerhållning. (380.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m. (424.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet för handläggning.

34. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(437.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1939.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst m. fl. (440.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1939.

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående barntilllägg
åt vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl. (441.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1939.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till Statens isbrytarverksamhet: Avlöningar för budgetåret 1939/40. (452.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1939.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anslag till
avsättningar till fonden för idrottens främjande och till fonden för friluftslivets
främjande jämte i ämnet väckta motioner m. m. (459.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1939.

39. den 4 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag till Lotsverket:
Säkerhetsanstalter för sjöfarten. (7.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 oktober 1939,

40. den 7 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med hemställan
om riksdagens gillande av förordnande om tillämpning av lagen den 22
juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse
av fartyg m. m. (12.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 oktober 1939.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förordnande
jämlikt lagen den 10 mars 1939 (nr 68) om statlig krigsförsäkring
m. m. (13.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 oktober 1939, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 689).

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med hemställan
om riksdagens gillande av förordnande jämlikt 1 § lagen den 22 juni 1939
(nr 300) om förbud i vissa fall mot utrikes fraktfart med svenskt fartyg
m. m. (14.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 oktober 1939.

43. den 21 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till främjande av handelsfartygs förseende med skyddsanordningar
mot minsprängning. (35.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 november 1939.

292

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till sprängningsarbeten m. m. för oljelagring. (37.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 november 1939.

45. den 28 november, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
till utrustning m. m. för flygteknisk försöksanstalt. (74.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 december 1939.

46. den 13 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till en anläggning för torvbrikettillverkning. (85.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 december 1939.

47. den 20 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till anläggande av ett tackjärnverk i Norrbotten. (98.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

10. Folkhushållningsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 oktober 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förordnande jämlikt 2 § andra stycket lagen den 10 mars 1939 (nr 68)
om statlig krigsförsäkring m. m. (26.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 oktober 1939, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 747).

2. den 25 november, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
överföring på staten av vissa krigsrisker vid import m. m. (66.)

Skrivelsen har överlämnats från finansdepartementet för handläggning i vad på

folkhushållningsdepartementet ankommer. Ärendet är beroende på Kungl.

Majrts prövning.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående rätt till
återköp av varor för statens reservförråd m. m. (67.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 december 1939.

4. den 28 november, i anledning av Kungl. Majrts förslag om uppförande
å riksstaten för budgetåret 1939/40 av en huvudtitel för folkhushållningsdepartementet
m. m. (70.)

Delvis anmäld den 15 december 1939. I övrigt är skrivelsen beroende på Kungl.

Majrts prövning.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa förändringar
i rikskommissionens för ekonomisk försvarsberedskap arbetsuppgifter
m. m. (71.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 december 1939.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts förslag angående anvisande av
medel för vissa krisorgan. (72.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 december 1939, i vad på folkhushållnings departementets

föredragning ankommer.

293

7. den 29 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ställande av statlig garanti för täckande av vissa kostnader för vedproduktionen
m. m. (76.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 december 1939.

8. den 2 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1939/40, i vad propositionen
avser anslag till statlig krigsförsäkring. (78.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 december 1939.

294

Bilaga III.

Särskild förteckning

över sådana i förteckningen under bilaga II här ovan upptagna
ärenden, som vid utgången av år 1939 ännu voro i sin helhet
eller till någon del på Kungl. Maj:ts grävning beroende.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

11. den 1 mars 1939, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande ersättning till rättegångsbiträde i fri rättegång. (67.)

12. samma dag, i anledning av väckta motioner angående revision av lagstiftningen
om kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat
allmänt uppdrag. (68.)

24. den 13 maj, i anledning av väckt motion angående införande av möjlighet
att inskriva gruvrätt i protokoll, fört av inskrivningsdomare, och
därefter inteckna samma rätt. (262.)

25. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beredande av effektivare
skydd för svensk konstslöjd. (263.)

26. samma dag, i anledning av väckta motioner om åstadkommande av dels
vissa ändringar i organisationen för behandling av utlänningsärenden,
dels ock en ny invandringslag. (264.)

30. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän
beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser
anslag under justitiedepartementets verksamhetsområde. (330.)

35. den 9 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om villkorlig dom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (388.)

48. den 12 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i 8 kap. strafflagen, m. m. (20.)

295

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

7. den 26 maj 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
uppförande av beskickningshus i Tokio m. m. (309.)

10. den 3 juni, i anledning av väckta motioner om författningsändringar beträffande
samarbetet mellan regering och riksdag i utrikespolitiska ärenden.
(342.)

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

22. den 21 april 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
anslag till nybyggnad för de militära högskolorna. (175.)

24. den 29 april, i anledning av riksdagens år 1938 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1937—30
juni 1938. (219.)

30. den 31 maj, i anledning av väckta motioner om utökning av musikkårerna
vid vissa regementen. (319.)

31. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän
beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser
anslag under försvarsdepartementets verksamhetsområde, jämte en i
ämnet väckt motion. (331.)

40. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslagsmedel
till nybyggnad för ammunitionsfabriken. (455.)

49. den 11 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel för uppförande av nybyggnad för luftförsvarscentral
m. m. (56.)

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

5. den 25 februari 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 65 § lagen den 14 juni 1918 (nr
422) om fattigvården m. m. (57.)

9. den 12 mars, i anledning av väckta motioner om förnyad utredning angående
utvidgad försäkring mot olycksfall i arbete. (95.)

10. samma dag, i anledning av väckt motion angående införande av olycksfallsförsäkring
för innehavare av offentliga förtroendeuppdrag. (96.)

11. den 15 mars, angående utredning om vederlag till kommunerna för deras
kostnader i anledning av barnavårdsnämndernas befattning med vissa
ärenden. (116.)

21. den 22 april, i anledning av väckt motion rörande viss ändring i lagen
den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt. (197.)

296

26. den 6 maj, angående utredning rörande åtgärder i syfte att minska utbredningen
av tandsjukdomar. (235.)

27. samma dag, angående utredning om pension eller statsbidrag åt vissa
kvinnor med två eller flera minderåriga barn. (236.)

35. den 17 maj, angående åvägabringande av större enhetlighet i fråga om
måltidstider. (267.)

36. samma dag, angående hemhjälpsverksamhetens planmässiga organiserande
och stödjande från det allmännas sida. (268.)

37. den 20 maj, angående utredning rörande byggnadskostnaderna på landsbygden.
(279.)

44. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
allmän beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser
vissa anslag under socialdepartementets verksamhetsområde. (332.)

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till uppförande av nybyggnad för en statens sjuksköterskeskola. (356.)

51. den 9 juni, angående utredning rörande missförhållanden inom det offentliga
nöjeslivet m. m. (382.)

52. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändrad kommunal indelning
i syfte att åstadkomma större kommunala enheter m. m. (387.)

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

6. den 4 mars 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av en telegrafverket tillhörig tomt i Nynäshamn. (61.)

25. den 18 april, i anledning av väckt motion om övergång till högertrafik.
(170.)

35. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avlöningsförmåner
för personal vid Borås—Jönköpings järnväg, som vid
järnvägens införlivande med statens järnvägar övergår i nämnda järnvägars
tjänst. (209.)

41. den 23 maj, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar av
36 § i 1934 års lag om allmänna vägar. (299.)

43. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av vattenfallsstyrelsen m. m. (313.)

47. den 3 juni, i anledning av väckta motioner om beredande åt stadsplanelagda
samhällen på landet av lättnad i dem åvilande bördor för vägoch
gatuhållning. (351.)

48. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän
beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser
anslag under kommunikationsdepartementets verksamhetsområde med
undantag för affärsverken. (333.)

297

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

23. den 21 april 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av den s. k. Gripsholmsjorden i Nyköping. (176.)

27. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överenskommelser
med universitetets i Uppsala pensionsinrättning för tjänstemäns
änkor och barn, vaktbetjäningens vid Uppsala universitet pensionsinrättning
för änkor och barn samt pensionsinrättningen för änkor
och barn efter befattningshavare vid universitetet i Lund om övertagande
av dessa pensionsinrättningars rörelse, m. m. (201.)

40. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående redovisningen
av vissa av försvarsväsendet, tullverket och lotsverket disponerade
fastigheter m. m. (245.)

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag till ersättning till statens domäners fond för upplåten mark m. m.
(246.)

48. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret 1939/40 m. m.
(270.)

51. den 23 maj, angående anvisande av de i regeringsformens 63 § föreskrivna
kreditivsummor. (271.)

53. samma dag, i anledning av väckt motion om beredande av tjänste- och
familjepensionsrätt åt extra lantmätare. (273.)

65. den 3 juni, i anledning av väckta motioner angående formerna för riksdagens
budgetbehandling. (343.)

66. den 6 juni, i anledning av vissa i Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till allmän beredskapsstat för budgetåret 1939/40 behandlade allmänna
principfrågor. (329.)

298

67. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
allmän beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser
anslag under finansdepartementets verksamhetsområde. (334.)

71. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän
beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser
anslag till kapitalinvestering i statens utlåningsfonder och fonden för
låneunderstöd. (338.)

72. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
av fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna. (364.)

74. samma dag, i anledning av väckta motioner om utsträckning av riksdagens
revisorers granskningsrätt att omfatta vissa monopolföretag m. m.
(376.)

79. den 10 juni, med överlämnande av beredskapsstat för budgetåret 1939/40.
(373.)

99. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
militärt avlöningsreglemente m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (426.)

110. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar för budgetåret 1939/40 m. m. (460.)

113. den 16 juni, angående statsregleringen för budgetåret 1939/40. (463.)

131. den 25 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att träffa vissa avtal rörande produktion av sulfitsprit m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (69.)

135. den 13 december, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker
m. m. (87.)

136. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående redovisningen
av utgifter under fjärde huvudtiteln vid mobilisering in. m.
(88.)

137. den 14 december, i anledning av Kungl. Majds proposition angående avlöningsförmåner
till viss civilpersonal i statens och kommuns tjänst under
tjänstledighet på grund av inkallelse till militär tjänstgöring i anledning
av anbefalld förstärkt försvarsberedskap, m. m. (92.)

144. den 20 december, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till förordning om industrisockerskatt, m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(105.)

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

4. den 12 mars 1939, i anledning av väckta motioner om utsträckt tillämpning
av det representativa systemet enligt lagen om församlingsstyrelse.
(109.)

299

14. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till om- och nybyggnadsarbeten vid nomadskolorna jämte en i ämnet
väckt motion. (206.)

17. samma dag, i anledning av riksdagens år 1938 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1937—
30 juni 1938. (219.)

20. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av den årliga lästiden vid folkskolan m. m. jämte vissa i ämnet väckta
motioner. (252.)

25. den 20 maj, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av 7 §
2 mom. lagen om kyrkofond. (278.)

26. den 31 maj, angående effektiviserande av den tekniska forskningen. (328.)

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet samt till avlöningar vid karolinska
mediko-kirurgiska institutet jämte vissa i ämnet väckta motioner.
(352.)

33. den 10 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till skolhusbyggnad i Tännäs skoldistrikt. (378.)

35. den 13 juni, i anledning av väckta motioner angående främjande av undervisningen
per korrespondens m. m. (414.)

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

40. den 6 maj 1939, i anledning av väckta motioner om fortsatt tillämpning
av lagen den 17 juni 1932 angående ytterligare utsträckning av lagen den
22 juni 1928 om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt. (228.)

yoo

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den lägre
lantbruksundervisningens ordnande. (230.)

48. den 23 maj, i anledning av väckt motion angående kronoskogvaktareboställena
å häradsallmänningar. (298.)

55. den 3 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till beredskapsstat
för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser nionde huvudtiteln.
(339.)

63. den 6 juni, i anledning av väckta motioner om ökat tullskydd för matlök.
(354.)

64. den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
grunder för egnahemsverksamheten m. m. jämte i dessa ämnen väckta
motioner. (444.)

70. den 28 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett område av kronoegendomen Starby kungsladugård i Östergötlands
län. (73.)

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

25. den 31 maj 1939, angående utredning om handelssjöfartens skydd under
krigsförhållanden. (327.)

47. den 20 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
anläggande av ett tackjärnverk i Norrbotten. (98.)

10. Folkhushållningsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

2. den 25 november 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överföring på staten av vissa krigsrisker vid import m. m. (66.)

4. den 28 november, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om uppförande å
riksstaten för budgetåret 1939/40 av en huvudtitel för folkhushållningsdepartementet
m. m. (70.)

301

Bilaga IV.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom
skrivelser från riksdagen före år 1939 men vid samma års
böljan varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda,
jämte uppgift om den behandling, dessa ärenden
undergått under år 1939.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 juni 1917, angående utredning om indragning till statsverket av
allmänna åklagare och beslagare tillkommande andelar i böter och beslagtagen
egendom m. m. (286.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 274 och
1938 sid. 280. Frågan har, såvitt angår landsfiskaler och stadsfiskaler, behandlats
av 1937 års landsfiskals- och stadsfiskalsutredning i dess den 22 april 1939
avgivna betänkande (st. off. utr. 1939:9). I den mån ärendet icke slutbehandlats
är det beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna
13 och 44 här nedan.)

2. den 23 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om förslag till bestämmelser rörande fastighetsfideikommissens
upphävande eller fideikommissjordens tillgodogörande för
egnahemsbildningen. (201.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1937 sid. 274. Sedan
en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria angående fideikommissens
kulturvärden utremitterats till riksarkivet, riksbibliotekarien, chefen för
nationalmuseum m. fl. för avgivande av utlåtande i frågan, vilka nu bestående
fideikommiss kunna anses äga så stor kulturell betydelse, att det vore
påkallat att göra undantag för dem vid avveckling av fideikommissinstitutionen,
och de sålunda infordrade utlåtandena inkommit, är ärendet föremål
för fortsatt beredning inom justitiedepartementet.

3. den 21 maj 1926, i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser
rörande tillstånd till elektrisk starkströmsanläggning, erforderlig för elektrisk
järn- eller spårväg. (249.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1937 sid. 275. Genom
Kungl. Maj:ts beslut den 15 december 1939 har ärendet avskrivits från vidare
behandling.

302

4. den 19 april 1929, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med
förslag till lag om trafikförsäkring å motorfordon m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (94.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 275,

1938 sid. 281 och 1939 sid. 279. Efter det infordrade utlåtanden avgivits över
det av trafikförsäkringssakkunniga framlagda förslaget till trafikförsäkringslag
(st. off. utr. 1938: 27), hava vissa delar av de sakkunnigas förslag efter överarbetning
framlagts för 1939 års lagtima riksdag genom proposition, nr 189.
Sedan propositionen bifallits, hava lagar och förordning i ämnet utfärdats den
22 juni 1939 (sv. f. nr 284—286). Ärendet är i övriga delar beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 20 här nedan.)

5. den 2 juni 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om kommunalstyrelse på landet m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner. (330.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1936 sid. 335 och

1939 sid. 280. Såvitt angår frågan om ändring av bestämmelserna om skadeståndsansvar
för kommunala förtroendemän är ärendet fortfarande beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 11 mars 1931, i anledning av väckt motion om beredande åt omnibustrafiken
av visst straffrättsligt skydd mot uppsåtlig skadegörelse m. m.
(53.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 20 maj 1931, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till stadsplanelag m. m. (240.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 281 och
1939 sid. 280. Sedan det av Kungl. Maj:t i proposition, nr 14, till 1939 års
lagtima riksdag framlagda förslaget till lag angående ändring i vissa delar av
lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet område antagits av riksdagen, har lag i
ämnet utfärdats den 17 mars 1939 (sv. f. nr 74). (Jfr ärendet under punkt 10 i
bilaga II.) Ärendet är därmed slutbehandlat.

8. samma dag, i anledning av väckt motion angående införande av ett
dagordningsinstitut i vår författning. (246.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1938 sid. 281. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 8 mars 1932, i anledning av väckta motioner om avskaffande av
krigsdomstolarna och strafflagen för krigsmakten. (68.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 276 och
1939 sid. 280. Av skäl, som angivits i proposition, nr 79, till urtima riksdagen
angående åtgärder för begränsning av statsutgifterna under budgetåret 1939/40
in. m., skall den utredning angående revision av strafflagen för krigsmakten, som
anförtrotts särskilt tillkallad sakkunnig, tillsvidare vila.

10. den 12 maj 1932, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet m. m„
dels ock i ämnet väckta motioner. (206.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1937 sid. 276. Ärendet
är, i de delar det icke tidigare slutbehandlats, beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

303

11. samma dag, i anledning av väckt motion angående upphävande av den
s. k. lösöreköpsförordningen m. m. (209.)

Ärendet är föremål för utredning inom justitiedepartementet.

12. den 11 juni 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom
vissa delar av Kopparbergs län m. m. (348.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1939 sid. 281. Kungl.
Maj:t har i proposition till 1939 års lagtima riksdag, nr 29, framlagt förslag
till lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med
särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län, berörande frågan om sammanläggning av makar tillhöriga fastigheter
vid skiften inom vissa delar av nämnda län. Sedan lagförslaget antagits
av riksdagen, har lag i ämnet utfärdats den 17 mars 1939 (sv. f. nr 76). Jämlikt
Kungl. Maj:ts beslut den 9 juni 1939 skall den i skrivelsen berörda frågan,
huruvida och i vad mån bestämmelser böra utfärdas för undanröjande
av förefintliga hinder mot sammanläggning av makar tillhöriga fastigheter,
upptagas till prövning av sakkunniga, tillkallade för att inom justitiedepartementet
verkställa utredning rörande revision av fastighetsbildningsväsendet å
landet. Denna utredning pågår. (Jfr ärendet under punkten 52 här nedan.)

13. den 13 april 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslagtill
lag om mått och vikt. (159.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1937 sid. 278. Sedan
skrivelsen överlämnats till 1937 års landsfiskals- och stadsfiskalsutredning och
av denna behandlats i utredningens den 22 april 1939 avgivna betänkande (st.
off. utr. 1939: 9), är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena
under punkten 1 här ovan samt under punkten 44 här nedan.)

14. den 20 april 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. (195.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 332 och
1939 sid. 282. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 8 maj 1934, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra
som lida av rubbad själsverksamhet, dels ock en i ämnet väckt motion.
(228.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 279 och

1938 sid. 283. Sedan ett inom justitiedepartementet utarbetat utkast till lag
om sterilisering remitterats till socialstyrelsen och medicinalstyrelsen samt yttranden
från dem inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 4 mars 1935, i anledning av väckta motioner angående djurplågeri.

(G1-). .

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 284 och

1939 sid. 282. Ärendet är föremål för fortsatt utredning inom justitiedepartementet.

17. den 11 mars 1935, i anledning av väckt motion om ändrad lagstiftning
angående rätt att draga vissa ledningar över annans mark. (71.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

304

18. den 15 mars 1935, i anledning av väckta motioner om lagstiftning rörande
fiskets skyddande mot förorening av vattnet i vattendragen. (89.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 279
och 1938 sid. 284. De sakkunniga hava i november 1939 avgivit betänkande angående
åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m. (st. off. utr. 1939:40).
Betänkandet har remitterats till ett flertal myndigheter och sammanslutningar
för yttrande.

19. den 5 april 1935, i anledning av väckta motioner angående beredande av
skydd för pensionsfonder inom enskilda företag m. m. (141.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 279,

1938 sid. 284 och 1939 sid. 282. Sedan infordrade utlåtanden avgivits över
betänkande med förslag till lag om frivillig pensionering av i enskild tjänst
anställda m. m. (st. off. utr. 1938:18), är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

20. den 9 april 1935, i anledning av väckta motioner om vägfred m. m. (158.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 284 och

1939 sid. 282. Efter det infordrade utlåtanden avgivits över det av trafikförsäkringssakkunniga
framlagda förslaget till trafikförsäkringslag jämte därmed
sammanhängande författningar (st. off. utr. 1938: 27), hava vissa delar av de
sakkunnigas förslag efter överarbetning framlagts för 1939 års lagtima riksdag
genom proposition, nr 189. Sedan propositionen bifallits, hava lagar och förordning
i ämnet utfärdats den 22 juni 1939 (sv. f. nr 284—286). Ärendet är i
övriga delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten
4 här ovan.)

21. den 5 juni 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 31 med
förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. (287.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder i fråga om den i skrivelsen begärda utredningen
angående möjligheterna att tillskapa en rättsordning, som bereder
arbetare vid byggnadsföretag ökat skydd för lönefordringar, se ämbetsberättelserna
1938 sid. 285 och 1939 sid. 282. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Jfr ärendet under punkten 49 här nedan.)

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 33 med förslag
till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen. (289.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1937 sid. 280. Frågan
om i skrivelsen begärd utredning angående lagstiftning om ökat skydd för
ämbets- och tjänstemän samt innehavare av offentligt uppdrag är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 7 juni 1935, angående ordnande av kommissionärsverksamhet vid
rikets överdomstolar och städernas rättsväsen. (308.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1938 sid. 285. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 18 februari 1936, i anledning av väckta motioner angående inskränkning
i fråga om uppläsandet av världsliga kungörelser vid svenska kyrkans
gudstjänster. (28.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkt
28 i bilaga II.)

305

25. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i
gällande bestämmelser om utomäktenskapligt barns arvsrätt m. m. (29.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1938 sid. 285. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 20 mars 1936, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
om rätt att utnyttja underjordiska vattentillgångar. (104.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 219, 1938
sid. 285 och 1939 sid. 283. Sedan det av Kungl. Maj:t i proposition, nr 9, till
1939 års lagtima riksdag framlagda förslaget till lag om ändring i vissa delar
av vattenlagen antagits av riksdagen, har lag i ämnet utfärdats den 5 maj
1939 (sv. f. nr 146). Ärendet är därmed slutbehandlat. (Jfr ärendet under punkt
16 i bilaga II.)

27. den 21 april 1936, i anledning av väckta motioner angående delning av
mark, som förut använts till väg. (172.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 286 och
1939 sid. 283. Ärendet är föremål för vidare utredning inom justitiedepartementet.

28. den 9 maj 1936, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet
till uppdelning av avdikningslån vid jorddelning. (218.)

Jämlikt Kungl. Majrts beslut den 9 juni 1939 skall den av riksdagen i skrivelsen
begärda utredningen verkställas i samband med den revision av jorddelningslagstiftningen,
som uppdragits åt sakkunniga, tillkallade för att inom
justitiedepartementet verkställa utredning rörande revision av fastighetsbildningsväsendet
å landet. (Jfr ärendet under punkten 52 här nedan.)

29. den 23 maj 1936, i anledning av väckt motion om utredning angående
en modern hyreslagstiftning. (258.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 220 och
1939 sid. 284. Kungl. Maj:t har i proposition, nr 166, till 1939 års lagtima riksdag
framlagt förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14
juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom, till lag om ändrad
lydelse av 14 § lagsökningslagen samt till lag om medling i hyrestvister. Sedan
de av Kungl. Maj:t framlagda lagförslagen antagits av riksdagen, hava lagar
i ämnet utfärdats den 22 juni 1939 (sv. f. nr 364—366). Ärendet är därmed slutbehandlat.
(Jfr ärendet under punkt 34 i bilaga II.)

30. den 19 juni 1936, i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1934—30 juni 1935. (339.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder i fråga om den i skrivelsen berörda frågan
om ändrade bestämmelser angående uppbörd och utbetalning av vid talan
mot hovrätts utslag eller beslut nedsatta fullföljdsavgifter och kostnadsersättningar,
se ämbetsberättelsen 1939 sid. 284. Sedan processlagberedningen behandlat
förevarande spörsmål i sitt den 29 november 1938 avgivna betänkande
med förslag till rättegångsbalk (st. off. utr. 1938: 43 och 44), är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 27 juni 1936, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om förenings- och förhandlingsrätt m. m., dels ock väckta
motioner angående lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. (418.)

20 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 1Ö40 års riksdag.

306

Angående tidigare vidtagna åtgärder i vad angår den av riksdagen begärda
utredningen om föreningsväsendets normering genom lagstiftning, se ämbetsberättelsen
1939 sid. 284 och sid. 298. Ärendet har under året varit föremål
för ytterligare beredning inom justitiedepartementet. (Jfr punkt 40 under socialdepartementet.
)

32. den 24 februari 1937, i anledning av väckta motioner om ändring i lagen
om förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete.
(41.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1939 sid. 284. Kungl.
Maj:t har genom proposition till 1939 års urtima riksdag, nr 20, framlagt förslag
till lag om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring
m. m. Sedan förslaget med viss ändring antagits av riksdagen,
har lag i ämnet utfärdats den 14 oktober 1939 (sv. f. nr 727). Ärendet
är därmed slutbehandlat. (Jfr ärendet under punkt 51 i bilaga II.)

33. den 13 mars 1937, i anledning av väckta motioner angående ändringar i
lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. (98.)

34. den 6 april 1937, i anledning av väckt motion angående bestridandet
av kostnaderna för hemtransport av avliden sjöman, som varit anställd å
svenskt fartyg. (128.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1939 sid. 285. Den
sakkunnige har den 27 april 1939 avgivit betänkande med förslag till ändringar
i vissa delar av sjömanslagen m. m. (st. off. utr. 1939:21), varöver utlåtande
infordrats från kommerskollegium. Utlåtandet har ännu ej inkommit.

35. den 24 april 1937, i anledning av väckt motion om åtgärder i syfte att
parts ekonomiska oförmåga att inställa sig vid domstol må anses utgöra
laga förfall m. m. (192.)

Skrivelsen har den 21 juni 1939 överlämnats till processlagberedningen för att
tagas under övervägande vid beredningens fortsatta arbete.

36. samma dag, i anledning av väckt motion om visst tillägg till lagen om
barn i äktenskap m. m. (193.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1939 sid. 285. Sedan
de av Kungl. Maj:t i proposition till 1939 års lagtima riksdag, nr 11, framlagda
lagförslagen antagits av riksdagen, hava lagar i ämnet utfärdats den 19
maj 1939 (sv. f. nr 186 och 187). Ärendet är därmed slutbehandlat. (Jfr ärendet
under punkt 14 i bilaga II.)

37. samma dag, i anledning av väckt motion angående en partiell, kompletterande
revision av förmynderskapslagstiftningen. (194.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1938 sid. 224. Den
sakkunnige har den 20 november 1939 avgivit betänkande med förslag till
ändringar i förmynderskapslagstiftningen (st. off. utr. 1939:33). Betänkandet
har remitterats till vissa myndigheter och sammanslutningar för yttrande.

307

38. samma dag, i anledning av väckt motion angående upphävande eller
revision av lagen om straff för ämbetsbrott av präst m. m. (196.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. den 8 maj 1937, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av strafflagen, m. m., dels ock väckta
motioner angående effektivare lagstiftning mot ocker. (278.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 225 och
1939 sid. 285. Den 31 augusti 1939 avgav 1937 års lösdriverilagstiftningskommitté
betänkande med förslag till lag om arbetsfostran m. m. (st. off. utr.
1939:25), varöver utlåtanden infordrats från myndigheter och sammanslutningar.
I vad ärendet avser skärpt lagstiftning mot ocker är det under utredning
av straffrättskommittén.

40. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändring i strafflagens
bestämmelser om sabbatsbrott. (279.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

41. den 25 maj 1937, i anledning av väckta motioner om åtgärder för stärkande
av justitiekanslerns samt justitieombudsmannens och militieombudsmannens
ställning. (313.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 226 och
1939 sid. 286. De sakkunniga hava den 16 mars 1939 avgivit betänkande angående
justitiekanslerns, justitieombudsmannens och militieombudsmannens allmänna
ämbetsställning m. m. (st. off. utr. 1939:7), varöver utlåtanden, på
grund av remiss, avgivits. Ärendet är föremål för vidare beredning inom justitiedepartementet.

42. den 29 maj 1937, i anledning av väckt motion om revision av lagen
angående utlämning av förbrytare, m. m. (356.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

43. den 2 juni 1937, angående utredning om orsakerna till den ökade ungdomsbrottsligheten
m. m. (387.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1938 sid. 227. Sedan
fångvårdsstyrelsen verkställt och den 10 mars 1939 avlämnat den begärda utredningen,
innefattande jämväl statistisk utredning, hava jämlikt Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 9 juni 1939 sakkunniga tillkallats för att verkställa utredning
rörande åtgärder mot ungdomsbrottsligheten samt missförhållandena inom
det offentliga nöjeslivet. Av skäl, som angivits i proposition, nr 79, till urtima
riksdagen angående åtgärder för begränsning av statsutgifterna under budgetåret
1939/40 m. m., skall utredningsarbetet tillsvidare bedrivas endast i begränsad
omfattning.

44. den 5 juni 1937, i anledning av väckt motion angående reformering av
åklagarväsendet. (424.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 227
och 1939 sid. 286. De sakkunniga hava den 22 april 1939 avgivit betänkande
med förslag till omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna
in. in. (st. off. utr. 1939:9), varöver utlåtanden infordrats från myndigheter
och sammanslutningar. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

308

45. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan
om ersättning av statsverket till den, som lidit skada till följd av
felskrivning i fastighetsbok m. m. (425.)

Jämlikt Kungl. Majrts bemyndigande den 28 juli 1939 har uppdragits åt särskilt
tillkallad sakkunnig att inom justitiedepartementet biträda med en förberedande
utredning om det allmännas ansvar för skada, som uppkommit
genom fel eller försummelse av tjänstemän. Av skäl, som angivits i proposition,
nr 79, till urtima riksdagen angående åtgärder för begränsning av statsutgifterna
under budgetåret 1939/40 m. m., skall utredningen uppskjutas.

46. den 8 juni 1937, i anledning av väckt motion om inrättande av ett centralt
organ för planmässig organisation av de statliga och statsunderstödda
anstalterna för asociala individer. (434.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1939 sid. 302 punkten
71. Skrivelsen och däröver avgivna utlåtanden hava överlämnats till strafflagberedningen.

47. den 21 februari 1938, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av en den 29 maj 1933 avslutad internationell konvention
rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om
kvarstad å luftfartyg, m. m. (47.)

Författningar i ämnet utfärdade den 4 januari 1939 (sv. f. nr 6) och den 24
mars 1939 (sv. f. nr 84). Ärendet är därmed slutbehandlat.

48. den 5 mars 1938, i anledning av väckta motioner om viss ändring i bestämmelserna
om sättet för val av förstakammarledamöter i stad, som
utgör egen valkrets. (83.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

49. den 12 mars 1938, i anledning av väckta motioner angående ändring av
17 kap. 4 § handelsbalken m. m. (96.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning. (Jfr ärendet under punkten
21 här ovan.)

50. den 18 mars 1938, med hemställan om utredning angående en departementalreform.
(112.)

Jämlikt Kungl. Majrts bemyndigande den 16 december 1938 har sakkunnig
tillkallats för verkställande av utredning angående statsdepartementens organisation
och därmed sammanhängande frågor. Den sakkunnige har den 26 september
1939 avlämnat promemoria angående inrättande av ett folkhushållningsdepartement,
varefter Kungl. Majrt genom proposition till urtima riksdagen,
nr 32, framlagt förslag till lag i ämnet. Sedan riksdagen antagit lagförslaget,
hava lag om inrättande av ett folkhushållningsdepartement samt kungörelse
angående ikraftträdande härav ävensom stadga angående folkhushållningsdepartementet
utfärdats den 14 oktober 1939 (sv. f. nr 719—-721). (Jfr
ärendet under punkt 46 i bilaga II.) Den sakkunnige har den 20 december 1939
avgivit utredning angående statsdepartementens organisation och därmed sammanhängande
frågor (st. off. utr. 1939: 44).

51. den 5 april 1938, i anledning av väckt motion om ändring av 55 § lagen
den 12 maj 1917 om expropriation. (167.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1939 sid. 223. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

309

52. den 6 maj 1938, i anledning av väckt motion angående revision av lagstiftningen
om delning av jord å landet. (234.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 juni 1939 hava sakkunniga tillkallats
för att inom justitiedepartementet verkställa utredning rörande revision
av fastighetsbildningsväsendet å landet m. m. (Jfr ärendena under punkterna
12, 28 och 33 här ovan.)

53. den 20 maj 1938, i anledning av väckt motion angående de inom statskyrkans
ram existerande fria evangeliska samfundens rättsliga ställning,
m. m. (300.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1939 sid. 224. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

54. den 25 maj 1938, angående beredande av möjlighet för svenska medborgare
av judisk börd att utträda ur mosaisk församling utan att inträda
i svenska kyrkan. (323.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

55. den 1 juni 1938, i anledning av väckta motioner om förstärkt grundlagsskydd
för vissa fundamentala principer för det nuvarande samhället.
(362.)

Jämlikt Kungl. Majrts bemyndigande den 9 december 1938 hava sakkunniga
tillkallats för att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Denna pågår.

56. den 10 juni 1938, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till beredskapsstat för budgetåret 1938/39, i vad propositionen avser anslag
under justitiedepartementets verksamhetsområde. (419.)

Den 4 januari 1939 anmäld samt lagd till handlingarna.

Av dessa ärenden äro alltså de under 3, 7, 26, 29, 32, 36, 47 och 56 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom justitiedepartementet slutligen behandlade samt
de övriga på prövning beroende.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 29 mars 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående godkännande av en i Geneve den 17 juni 1925 dagtecknad konvention
rörande kontroll av den internationella handeln med vapen,
ammunition och krigsmaterial. (79.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 23 mars 1931, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av en i Geneve den 2 oktober 1930 dagtecknad konvention
om finansiell hjälp m. m. jämte i ämnet väckt motion. (90.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 13 april 1932, i anledning av väckta motioner om Sveriges anslutning
till rlen av Nationernas förbunds församling under dess nionde ordinarie
möte förordade generalakten i dess helhet. (103.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

310

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 23 maj 1928, i anledning av väckt motion om anslag till en förberedande
militär utbildningskurs för skolungdom. (239.)

Enligt numera vunnen upplysning har ärendet i samband med nya försvarsordningens
införande avskrivits.

2. den 30 maj 1929, i anledning av väckta motioner angående Stockholms
flottstations förflyttning från huvudstaden m. m. (234.)

Kungl. Maj:t har den 24 mars 1938 uppdragit åt chefen för marinen att i samråd
med chefen för försvarsstaben och chefen för marinförvaltningen verkställa
viss utredning rörande plats i Stockholms skärgård för förläggning av Stockholms
örlogsstation och örlogsvarv samt att avgiva förslag i ämnet. Chefen för
marinen har den 24 januari 1939 avgivit utredning och förslag i ämnet. Ärendet
är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 16 juni 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 225
angående försvarsväsendets ordnande, nr 226 med förslag till värnpliktslag
och nr 227 med förslag till lag om tillägg till lagen den 9 april 1926
(nr 66) angående anskaffande av fartyg för krigsmaktens ställande på
krigsfot (fartygsuttagningslagen), ävensom i anledning av de inom riksdagens
kamrar väckta motioner i dithörande ämnen. (327.)

Anmäld bland annat den 8 juli 1936, därvid Kungl. Maj:t, såvitt nu är i fråga,
bemyndigat chefen för försvarsdepartementet att tillkalla en sakkunnig, jämte
sekreterare, att verkställa förberedande utredning rörande förändrade bestämmelser
för rekrytering av försvarsväsendets officerskår m. m. (se ämbetsberättelsen
1937 sid. 228). Över ett av den sakkunnige avgivet betänkande i ämnet
hava under år 1938 cheferna för armén, marinen och flygvapnet avgivit utlåtanden.
Anmäld ånyo den 27 januari 1939, därvid Kungl. Maj:t, såvitt nu
är i fråga, bemyndigat chefen för försvarsdepartementet att tillkalla högst tre
utredningsmän för att inom departementet biträda med fortsatt utredning angående
principerna för rekryteringen av försvarsväsendets officerskårer m. m.
samt avgiva det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Utredningsmännen
hava den 21 december 1939 inkommit med betänkande med utredning och
förslag angående rekryteringen av försvarsväsendets officerskårer m. m. (st. off.
utr. 1939:43). Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 26 februari 1938, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om
anvisande å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1937/38 av anslag
till vissa engångskostnader för försvarsväsendets byggnader m. m. (54.)

Samtliga å tilläggsstaten anvisade medel hava genom särskilda brev anvisats för
därmed avsedda ändamål, varmed ärendet slutbehandlats.

5. samma dag, i anledning av i statsverkspropositionen under Fonden för
förlag till statsverket gjord framställning om anslag till kapitalinvestering
för vissa engångskostnader för försvarsväsendets byggnader m. in.
(55.)

Samtliga å tilläggsstaten anvisade medel hava genom särskilda brev anvisats
för därmed avsedda ändamål, varmed ärendet slutbehandlats.

6. den 1 mars 1938, i anledning av väckt motion angående utredning om
ändrade villkor för underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa. (69.)

311

Sedan framställning i ärendet gjorts under elfte huvudtiteln B.2 i 1939 års
statsverksproposition, är detsamma slutbehandlat, i vad på försvarsdepartementets
föredragning ankommer.

7. den 26 mars 1938, angående vissa av Kungl. Maj:t gjorda framställningar
i avseende å utgifterna för budgetåret 1938/39 under riksstatens fjärde
huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet. (4.)

Ärendet har överlämnats till 1936 års lönekommitté. Författning (sv. f. nr 276)
har den 15 juni 1939 utfärdats i ämnet. Ärendet kommer icke vidare att bliva
föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 13 maj 1938, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till anordnande av tjänstebostäder vid Gotlands kustartillerikårs förläggning
i Fårösund jämte i ämnet väckta motioner. (246.)

Genom brev den 17 mars 1939 har Kungl. Maj:t fastställt vissa planer. Ärendet
är i återstående del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till påbörjande av vissa till Stockholms garnison hörande truppförbands
och anstalters utflyttande till Järvafältet. (253.)

Sedan arméförvaltningens fortifikationsstyrelse inkommit med förslag i ämnet,
har Kungl. Maj:t anvisat medel till förberedande åtgärder för Stockholms garnisons
utflyttande till Järvafältet. Sedermera har Kungl. Maj:t genom proposition
nr 79 till 1939 års urtima riksdag föreslagit uppskov med vidare åtgärder i
ärendet.

10. den 8 juni 1938, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln gjorda framställningar m. m. (407.)

Kungl. Maj:t har genom åtskilliga beslut ställt i skrivelsen anvisade medel till
vederbörande myndigheters förfogande. Ärendet kommer icke vidare att bliva
föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försvarsberedskapens
omedelbara stärkande m. m. (416.)

12. den 10 juni 1938, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till beredskapsstat för budgetåret 1938/39, i vad propositionen avser anslag
under försvarsdepartementets verksamhetsområde. (420.)

Då beredskapsstaten för nämnda budgetår icke satts i kraft, har förevarande
skrivelse icke föranlett åtgärd. Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål
för Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 4—7 samt 10—12 omförmälda av
Kungl. Maj:t inom försvarsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

312

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången
av år 1920. (135.)

Genom beslut den 7 december 1928, den 26 september 1930 och den 2 oktober
1931 har Kungl. Maj:t i tre etapper genomfört av medicinalstyrelsen föreslagna
sänkningar av läkemedelsprisen (se vidare ämbetsberättelsen 1933 sid. 272).
Jämlikt bemyndigande den 3 juli 1931 har chefen för socialdepartementet tillkallat
sju utredningsmän att inom departementet biträda med utredning angående
åtgärder för nedbringande av prisen å läkemedel m. m. Sedan utredningsmännen
den 20 juli 1932 avgivit betänkande angående kontroll över handeln
med farmacevtiska specialiteter, har Kungl. Maj:t den 23 februari 1934
till riksdagen avlåtit proposition i ämnet (nr 162). Den 20 september 1934 hava
utredningsmännen avgivit betänkande med utredning och förslag angående
sänkning av läkemedelspriserna, revision av apoteksvarustadgan m. m., varöver
yttranden infordrats från åtskilliga myndigheter. Sedan berörda yttranden inkommit,
är ärendet i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 15 juni 1921, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
till förebyggande av samhällsfarliga arbetsinställelser m. m. (345.)

Den 22 juni 1928 hava utfärdats lagar om kollektivavtal och om arbetsdomstol.
I vad angår anordningar ägnade att förekomma arbetsinställelser i tvister, däri
staten eller kommun är part, är ärendet beroende på Kungl. Majrts prövning
(se vidare ämbetsberättelsen 1933 sid. 274). (Jfr ärendena under punkterna 6,
21 och 27.)

3. den 17 april 1923, i fråga om beredande av arbete åt tuberkulossjuka
konvalescenter. (67.)

Medicinalstyrelsen har den 8 juni 1923 anbefallts inkomma med utredning och
förslag i frågan. Sedan detta uppdrag fullgjorts, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 48.)

4. den 3 juni 1924, angående åtgärder för hävande av pantlånerörelsens
sociala nackdelar. (242.)

Sedan socialstyrelsen efter inhämtande av yttranden från vederbörande myndigheter
och korporationer år 1930 inkommit med anbefalld utredning i ämnet,
har Kungl. Maj:t genom beslut den 29 oktober 1937 anbefallt styrelsen att,
i den mån så kunde finnas erforderligt på grund av ändrade förhållanden, verkställa
förnyad utredning i frågan och inkomma med de förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning. Detta uppdrag har ännu icke blivit fullgjort.
(Jfr ärendet under punkten 38.)

5. den 27 maj 1925, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område. (228.)

Skrivelsen, som den 19 november 1937 överlämnats från justitiedepartementet,
har överlämnats till de sakkunniga, vilka av chefen för socialdepartementet den
3 december 1937 tillkallats att inom departementet biträda med utredning rörande
behovet av allmänna samlingslokaler samt dess tillgodoseende genom medverkan
av stat och kommun m. m., för att tagas i övervägande vid fullgö -

313

rande av detta uppdrag. Sedan de sakkunniga den 8 november 1939 avgivit betänkande
i ämnet, är detta för närvarande föremål för remissbehandling i vanlig
ordning. (Jfr ärendet under punkten 52.)

6. den 30 april 1926, i anledning av väckta motioner om lagstiftning angående
obligatorisk skiljedom i vissa arbetstvister m. m. (167.)

Ärendet, som avgjorts beträffande frågor om kollektivavtal och arbetsdomstol,
är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna
2, 21 och 27.)

7. den 8 juni 1927, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och förslag rörande statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för den allmänna sjukvården i riket. (318.)

Sedan statens sjukvårdskommitté den 17 maj 1934 avgivit betänkande angående
den slutna kroppssjukvården i riket jämte vissa därmed sammanhängande
spörsmål, hava yttranden häröver inhämtats från åtskilliga myndigheter
och organisationer. Kungl. Maj:t har den 28 februari 1936 till riksdagen
avlåtit proposition (nr 206) angående ändrade grunder för statsbidrag till vissa
grenar av den slutna sjukvården m. m., avseende statsbidrag till anstalter för
kirurgisk tuberkulos, vanföra, hereditärsyfilitiska barn och lättskötta sinnessjuka.
Vidare har Kungl. Maj:t den 15 januari 1937 till riksdagen avlåtit proposition
(nr 39) angående förbättrad förlossningsvård m. m., avseende, såvitt
här är i fråga, statsbidrag till uppförande eller inrättande av förlossningsanstalter
samt till driften av dylika anstalter och väntehem. Därjämte har riksdagen
godkänt en av Kungl. Maj:t den 11 februari 1938 till riksdagen avlåten
proposition (nr 127) angående folktandvård, avseende statsbidrag till utrustning
och drift av polikliniker för dylik vård. Slutligen har 1939 års lagtima riksdag
i huvudsak godkänt Kungl. Maj:ts proposition den 10 februari 1939 angående
statsbidrag till barnsjukvården i riket. (Jfr ärendet under punkten 23 i
bilaga II.) I övrigt är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 16 maj 1928, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (205.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1936 sid. 333 med
hänvisning. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 25 maj 1928, angående hotell- och restaurangpersonalens samt badhuspersonalens
anställningsförhållanden m. m. (243.)

Sedan socialstyrelsen den 28 december 1929 inkommit med en preliminär utredning
beträffande hotell- och restaurangpersonalen, anmäldes frågan om denna
personals anställningsförhållanden i proposition (nr 31) till 1930 års riksdag.
Efter det slutlig utredning i denna del av ärendet liksom socialstyrelsen jämväl
anbefalld utredning rörande badhuspersonalens anställningsförhållanden inkommit,
har socialstyrelsen den 3 september 1932 avgivit de förslag, vartill utredningen
givit anledning. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr
ärendet under punkten 42.)

10. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928—
30 juni 1929. (175.)

314

Anmäld den 25 juli 1930, i vad skrivelsen avsåg till socialdepartementets handläggning
hörande ärende (ändrade anordningar för ställande av uppbördssäk
erhet), därvid statskontoret anbefalldes att avgiva utlåtande i frågan. Sedan
detta inkommit, hava yttranden inhämtats från samtliga länsstyrelser. Den 24
april 1936 liar ärendet överlämnats till 1936 års uppbördskommitté för att tagas
i övervägande vid fullgörandet av det kommittén den 28 februari 1936 lämnade
uppdraget. Sedan kommittén den 19 december 1938 avlämnat betänkande, är
ärendet föremål för Kungl. Maj ds prövning. (Jfr ärendet under punkten 19.)

11. den 30 maj 1930, i anledning av dels Kungl. Majds proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 2 juni 1916
om skyddskoppympning, dels ock i ämnet väckta motioner. (317.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1935 sid. 390. De av
chefen för socialdepartementet tillkallade sakkunniga för behandling av frågan
om den nuvarande obligatoriska barnvaccinationens bibehållande hava den 28
augusti 1937 avgivit betänkande med förslag till lag om skyddskoppympning
m. m. Därefter har Kungl. Maj:t i proposition (nr 182) till 1939 års''lagtima
riksdag framlagt förslag till förordning om skyddskoppympning m. m. I skrivelse
den 6 juni 1939 (nr 358) har riksdagen anmält, att frågan förfallit. (Jfr
ärendet under punkten 47 i bilaga II.)

12. den 13 mars 1931, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1930 fattade beslut, dels ock i ämnet
väckta motioner. (70.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1935 sid. 391. Utredningen
av frågan om arbetstidsförhållandena beträffande butikspersonalen och
övriga denna personal närstående anställda har jämlikt Kungl. Maj ds bemyndigande
den 28 juni 1935 uppdragits åt särskilda sakkunniga för utredning rörande
frågan om en laglig reglering av arbetstiden för de affärs- och kontorsanställda
m. m. Nämnda sakkunniga hava den 9 december 1937 avgivit betänkande med
förslag i ämnet. Efter vederbörlig remissbehandling har Kungl. Majd för 1939
års lagtima riksdag framlagt proposition med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln
m. in., vilket förslag i huvudsak av riksdagen godkänts. Författningar i
ämnet hava därefter utfärdats av Kungl. Majd den 22 juni 1939 (sv. f. nr 287—
289). (Jfr ärendet under punkten 58 i bilaga II.) Vad angår sjukhus- och sinnessjukhuspersonalens
arbetstidsförhållanden, se ämbetsberättelsen 1939 sid. 291.

13. den 20 maj 1931, i anledning av dels Kungl. Majds proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr
206) om arbetarskydd, dels ock i ämnet väckta motioner. (238.)

Ärendet har varit vilande (se ämbetsberättelsen 1934 sid. 341) i avvaktan på
verkningarna av författningsändring den 10 februari 1933, då kungörelse utfärdades
angående ändrad lydelse av § 59 i allmänna läkarinstruktionen den 19
december 1930 (nr 442). Enligt bestämmelserna i denna kungörelse åligger det
läkare att vid varje under hans behandling kommande sjukdomsfall, som kan
vara föranlett av hälsofarligt arbete, därom skyndsamt göra anmälan till medicinalstyrelsen
enligt fastställt formulär. Genom beslut den 6 juli 1937 anmodade
t. f. chefen för socialdepartementet medicinalstyrelsen att inkomma med upplysning,
huruvida dittills avlämnade läkaruppgifter kunde anses utgöra tillräckligt
material för fortsatt behandling av skrivelsen. Sådant yttrande har därefter
inkommit. Jämlikt Kungl. Maj:ts den 30 juni 1938 givna bemyndigande

315

har departementschefen vidare tillkallat sakkunniga för att inom departementet
verkställa eu översyn av den svenska arbetarskyddslagstiftningen (1938 års
arbetarskyddskommitté). Kommitténs arbete vilar tillsvidare.

14. den 13 juni 1932, i anledning av väckta motioner angående skogsbygdens
arbetslöshets- och försörjningsproblem. (375.)

Skrivelsen har överlämnats från jordbruksdepartementet. Den 23 juli 1932 anbefalldes
socialstyrelsen att avgiva utlåtande i ärendet. Sedan sådant utlåtande
inkommit, har Kungl. Maj:t den 13 juli 1934 anbefallt socialstyrelsen att i huvudsaklig
överensstämmelse med en av styrelsen efter Kungl. Maj:ts uppdrag
utarbetad plan verkställa den i skrivelsen avsedda undersökningen beträffande
skogsbygdens arbets- och försörjningsproblem. Efter det styrelsen numera slutfört
detta uppdrag, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 9 februari 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1932 fattade beslut. (19.)

Anmäld den 21 april 1933. Därvid beslöts beträffande det av arbetskonferensen
antagna förslaget till konvention angående skydd mot olycksfall för arbetare,
sysselsatta med lastning eller lossning av fartyg, att ett socialstyrelsen och kommerskollegium
den 24 januari 1930 lämnat uppdrag att gemensamt utarbeta
och inkomma med förslag till de ändringar i eller tillägg till gällande författningar,
som kunde böra vidtagas, därest Sverige anslöte sig till ett av konferensen
år 1929 antaget förslag till konvention i ämnet, skulle avse konferensens
förevarande förslag. Den 30 november 1936 hava ämbetsverken avgivit förslag,
varefter författningar i ämnet utfärdats den 8 oktober 1937 (sv. f. nr
813—816). Beträffande förslag till konvention angående minimiålder för barns
användande till icke industriellt arbete jämte en rekommendation i ämnet har
socialstyrelsen inkommit med anbefalld utredning rörande lämpligheten av ändringar
i eller tillägg till 1897 års förordning angående barns användande vid
offentliga förevisningar och 1926 års lag angående meddelande av förbud för
barn att idka viss försäljning. Genom beslut den 8 juli 1938 har föreskrivits,
att handlingarna i sistnämnda del av ärendet skulle överlämnas till de jämlikt
Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1938 utsedda sakkunniga för verkställande
av en översyn av den svenska arbetarskyddslagstiftningen (1938 års
arbetarskyddskommitté) för att tagas i övervägande vid fullgörandet av kommitténs
uppdrag. Kommitténs arbete vilar tillsvidare.

16. den 21 juni 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionerna nr 211,
212 och 216 gjorda framställningar angående anslag till arbeten till motverkande
av arbetslösheten samt till bekämpande av arbetslösheten
jämte i dessa ämnen väckta motioner. (356.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1936 sid. 338 med
hänvisning. Vad angår ordnandet av frågan om centralorgan för den statliga
och statsunderstödda reservarbets- och kontantunderstödsverksamheten har
detta spörsmål, i anslutning till det av landshövdingen K. Tisclius den 30 juni
1936 avgivna sakkunnigförslaget i ämnet, upptagits till närmare övervägande
i propositionen nr 266 till 1937 års riksdag (angående socialstyrelsens organisation
m. m.). Vidkommande i skrivelsen påkallad utredning rörande en rationell
planläggning av kommunernas arbeten har frågan därom beaktats i samband
med det till 1936 års riksdag avlåtna förslaget till lag om kommunal folkbildning,
vilket sedermera i all huvudsak bifallits av riksdagen. Övriga i skrivelsen

31(5

avhandlade spörsmål äro föremål för socialvårdskommitténs överväganden.
(Jfr ärendet under punkten 17.)

17. den 4 maj 1934, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om fattigvården. (224.)

Anmäld den 31 maj 1934, därvid statens inspektör för fattigvård och barnavård
anbefalldes att efter verkställande av erforderlig utredning inkomma med förslag
i ämnet. Sedan detta uppdrag fullgjorts, hava yttranden över förslaget inhämtats
från samtliga länsstyrelser ävensom från åtskilliga organisationer, varefter
kammarrätten avgivit yttrande i ärendet. Den 17 december 1937 har
Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för socialdepartementet att utse en kommitté
med uppdrag att verkställa en översyn av den svenska socialvården och framlägga
de förslag, vartill denna översyn föranleder. Kommitténs arbete pågår.
(Jfr ärendena under punkterna 1(5, 30, 31 och 57 samt under punkterna 5, 9,
11 och 27 i bilaga II.)

18. den 1 juni 1934, i anledning av väckta motioner angående valbarhetsvillkor
för beklädande av poster i kommunala nämnder och styrelser.
(292.)

Ärendet, som i vissa delar avgjorts, är i övrigt beroende på Kungl. Majrts prövning.
(Se vidare ärendena under punkterna 24 och 29.)

19. den 5 juni 1934, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932—
30 juni 1933. (307.)

Sedan inom socialdepartementet upprättats en promemoria avseende det i skrivelsen
omförmälda, till departementets handläggning hörande ärende (uppbördsborgen
för polis- och fjärdingsmän), har ärendet anmälts den 28 juni 1935, därvid
statskontoret anbefalldes att verkställa viss utredning ävensom att inkomma
med förslag till de bestämmelser, som kunde finnas påkallade. Efter det detta
uppdrag fullgjorts, har ärendet den 24 april 1936 överlämnats till 1936 års uppbördskommitté.
Sedan kommittén den 19 december 1938 avlämnat betänkande,
är ärendet föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 10.)

20. den 11 juni 1934, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag
angående förhållandena inom byggnadsindustrien. (372.)

Sedan skrivelsen anmälts den 28 september 1934, har chefen för socialdepartementet
jämlikt bemyndigande samma dag tillkallat sakkunniga — 1934 års
byggnadsindustrisakkunniga — för att inom departementet biträda med utredning
i frågan. Detta uppdrag har numera slutförts genom avgivande av betänkande
i ämnet. Efter hörande av vissa myndigheter och sammanslutningar hänsköts
ärendet i vad avser fardagsfrågan till justitiedepartementet för beaktande
vid avgivandet till 1939 års lagtima riksdag av förslag till lag angående ändring
i vissa delar av nyttjanderättslagen m. m. Ärendet i övrigt är föremål för
Kungl. Majrts prövning.

21. samma dag, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning till
arbetsfredens bevarande m. m. (373.)

Anmäld den 31 december 1934, därvid beslöts tillkallandet av särskilda sakkunniga
för utredning av i skrivelsen omförmälda och vissa andra därmed sammanhängande
spörsmål. De sakkunniga hava den 9 december 1935 avgivit be -

317

länkande om folkförsörjning och arbetsfred. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna 2, 6 och 27.)

22. den 14 juni 1934, i anledning av väckta motioner angående åtgärder till
förhindrande av fackliga eller andra yrkesorganisationers kollektiva anslutning
till visst politiskt parti. (410.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 30 april 1935, i anledning av väckta motioner angående undersökning
av vårt lands befolkningsfråga m. m. (181.)

Sedan skrivelsen anmälts den 17 maj 1935, har chefen för socialdepartementet,
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande, den 22 i samma månad tillsatt eu kommission
för undersökning av vårt lands befolkningsfråga. Under 1935—1938 har
kommissionen avgivit ett flertal betänkanden i olika ämnen. Kommissionens
den 18 december 1938 dagtecknade slutbetänkande avlämnades i början av år
1939. Vissa avsnitt av kommissionens förslag hava lagts till grund för propositioner
till riksdagen. Så är fallet med betänkandena angående förlossningsvården
och barnmorskeväsendet samt förebyggande mödra- och barnavård, angående
dels planmässigt sparande och dels statliga bosättningslån, angående moderskapspenning
och mödrahjälp samt angående förvärvsarbetande kvinnors
rättsliga ställning vid äktenskap och barnsbörd. Vidare har ur kommissionens
förslag rörande näringsfrågan utbrutits och för riksdagen framlagts spörsmålet
om skyddsläkemedel åt vissa kvinnor och barn. I andra delar äro förslagen beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 25 maj 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till lag om kommunalstyrelse i Stockholm ävensom i anledning
av propositionen väckta motioner. (237.)

Anmäld den 15 juni 1935, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 337). I anledning
av riksdagsskrivelsen har därjämte inom socialdepartementet upprättats
en promemoria angående gemensam valdag för stadsfullmäktige-, landstingsmanna-
och elektorsval, varöver yttranden inhämtats från åtskilliga myndigheter
och organisationer. Kungl. Maj:t har därefter den 9 januari 1936 till riksdagen
avlåtit proposition (nr 12) med förslag till lag om ändring i vissa delar
av kommunala vallagen. Frågan om fullgjord skattebetalning såsom villkor för
valbarhet och behörighet till kommunala förtroendeuppdrag har delvis avgjorts
genom utfärdande av lagar i ämnet (jfr ärendet under punkten 29). I övrigt
är ärendet i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under
punkterna 18 och 29.)

25. den 1 juni 1935, angående åtgärder för anläggning av badinrättningar
på landsbygden. (268.)

Anmäld den 5 juli 1935, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att i samråd
med pcnsionsstyrelsen och skolöverstyrelsen verkställa utredning och inkomma
med förslag i ämnet. Sedan förslag inkommit den 30 oktober 1936, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—
30 juni 1934. (279.)

överlämnad från finansdepartementet för handläggning i vad angår bland annat
punkten 7 (statsverkets kostnader för gränskontrollen). Sedan statskon -

318

toret och generaltullstyrelsen den 29 november 1935 avgivit anbefallt, gemensamt
yttrande, har frågan varit föremål för övervägande av en inom justitiedepartementet
den 12 juni 1936 tillsatt kommitté för verkställande av utredning
angående revision av bestämmelserna om utlännings rätt att här i riket
vistas jämte därmed sammanhängande spörsmål. Kommittén har den 12 december
1936 avgivit betänkande i ämnet. Det i skrivelsen behandlade spörsmålet
om indragning av nu utgående ersättning till tulltjänstemän för deras
bestyr med gränskontrollen är fortfarande beroende på Kungl. Majrts prövning.

27. den 7 juni 1935, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
till arbetsfredens främjande m. m. (300.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna
2, 6 och 21.)

28. den 28 februari 1936, i anledning av väckta motioner om beredande av
rätt för municipalsamhälle att upprätta högre folkskola. (62.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 20 mars 1936, i anledning av väckta motioner om skärpning av utskyldsstrecket
såsom villkor för valbarhet till kommunala förtroendeuppdrag.
(106.)

Anmäld den 30 juni 1936, därvid lagar utfärdades (sv. f. nr 4*28, 429 och 433).
I vad angår av riksdagen begärd utredning beträffande frågan om införande i
kommunallag av allmänna valbarhetsbestämmelser rörande kommunala uppdragshavare
är ärendet beroende på Kungl. Majrts prövning. (Jfr ärendena under
punkterna 18 och 24.)

30. den $25 april 1936, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i fattigvårdslagen m. m. (185.)

Ärendet är föremål för övervägande inom socialvårdskommittén. (Jfr ärendet
under punkten 17.)

31. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändring i fattigvårdslagens
bestämmelser om barns försörjningsplikt m. m. (186.)

Anmäld den 10 juli 1936, därvid uppdrogs åt statens inspektör för fattigvård
och barnavård att efter verkställande av erforderlig utredning inkomma med
förslag till de ändrade bestämmelser, vartill utredningen kunde giva anledning.
Sedan detta uppdrag slutförts samt yttranden över utredningen inhämtats från
vissa länsstyrelser och organisationer, har Kungl. Maj:t i proposition (nr 45) till
1939 års lagtima riksdag framlagt förslag om viss ändring av fattigvårdslagen,
vilket förslag av riksdagen godkänts. Därefter hava lagar i ämnet utfärdats den
17 mars 1939 (sv. f. nr 65—67), varigenom skrivelsen slutbehandlats. (Jfr ärendet
under punkten 17 samt ärendet under punkten 5 i bilaga II.)

32. den 2 maj 1936, i anledning av väckt motion om utvidgning av rätten
att erhålla lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka,
sinnesslöa och fallandesjuka. (202.)

Anmäld den 10 juli 1936, därvid uppdrogs åt statens inspektör för fattigvård
och barnavård att efter verkställande av erforderlig utredning inkomma med
förslag i ämnet. Sedan utredning och förslag den 10 november 1937 avlämnats
samt yttranden däröver avgivits, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

319

33. den 5 maj 1936, i anledning av väckta motioner om ändrade grunder för
statsbidrag till avlöning av vissa befattningshavare vid polisväsendet.
(209.)

Anmäld den 10 juli 1936, därvid dels samtliga länsstyrelser anbefalldes, dels
ock vissa organisationer bereddes tillfälle att avgiva yttranden över skrivelsen.
Sådana yttranden hava därefter inkommit. Genom beslut den 25 november
1938 har Kungl. Maj:t bemyndigat departementschefen att utse eu kommitté
för utredning av frågan om polisväsendets förstatligande m. m. I samband därmed
att denna kommitté den 8 december 1938 blivit utsedd, har skrivelsen överlämnats
till kommittén för att av densamma tagas i övervägande vid fullgörandet
av dess uppdrag. Kommitténs arbete vilar tillsvidare. (Jfr ärendena under
punkterna 68 och 69.)

34. den 20 maj 1936, i anledning av väckta motioner angående en utvidgad
livsmedelslagstiftning. (243.)

Sedan skrivelsen anmälts den 23 oktober 1936, har chefen för socialdepartementet,
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande, den 3 november 1936 tillkallat fem
sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning rörande en ur enhetliga
synpunkter planlagd, utvidgad livsmedelslagstiftning. De sakkunniga
hava den 16 december 1937 avgivit betänkande med förslag till lagstiftning om
vitaminiserade livsmedel och om kringföringshandel med kött och charkuterivaror,
vilket förslag föranlett utfärdande den 18 november 1938 av kungörelse
med vissa bestämmelser angående kringföringshandel med kött och charkuterivaror
(sv. f. nr 658), varemot betänkandet i övrigt är föremål för Kungl. Maj:ts
prövning. Vidare har Kungl. Maj:t den 20 oktober 1939 uppdragit åt de sakkunniga
att verkställa utredning av frågan om försäljning av mjukt matbröd
efter vikt, i anledning varav de sakkunniga avgivit ett den 25 november 1939
dagtecknat förslag till vissa föreskrifter i ämnet. De sakkunnigas arbete i övrigt
pågår.

35. den 23 maj 1936, angående åtgärder till åstadkommande av utsträckt
användning av vatten- och sanitetsledningar på landsbygden. (244.)

Anmäld den 10 juli 1936, därvid beslöts, att skrivelsen skulle överlämnas till

1936 års utredning angående beredskapsarbeten för att tagas i övervägande vid
fullgörande av dess uppdrag. Nämnda utredning har den 27 juli 1937 slutförts,
varefter yttranden över det avgivna förslaget infordrats från ett stort antal
myndigheter och organisationer. Sedan dessa yttranden inkommit, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning. I ett den 25 februari 1939 till jordbruksdepartementet
av 1937 års utredning angående det mindre jordbrukets arbetsförhållanden
ingivet betänkande hava vissa i skrivelsen avsedda spörsmål ytterligare
belysts.

36. samma dag, angående underlättande och tryggande av möjligheten för
den icke jordägande befolkningen att idka friluftsliv. (246.)

Anmäld den 10 oktober 1936, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att avgiva
yttrande i anledning av vad i skrivelsen anförts. Sedan nämnda yttrande inkommit,
har chefen för socialdepartementet, jämlikt Kungl. Maj:ts den 28 maj

1937 givna bemyndigande, den 9 juni 1937 tillkallat sakkunniga för att verkställa
utredning och avgiva förslag rörande underlättande och tryggande av möjligheterna
för den icke jordägande befolkningen att idka friluftsliv m. m. (fritidsutredningen).
Den 28 november 1938 har utredningen avgivit betänkande med
förslag angående reglering av strandbebyggelsen m. m., vilket förslag sedermera

320

underkastats remissbehandling. Utredningens arbete pågår dels beträffande frågan
om tillhandahållande i erforderlig utsträckning av markområden, lämpade
att utgöra tillflyktsorter under fritiden för städernas och de tättbebyggda samhällenas
befolkning, dels ock rörande spörsmålet om semester för husmödrar.
I övrigt vilar utredningsarbetet tillsvidare. (Jfr ärendena under punkterna 44,
51 och 56.)

37. samma dag, angående åtgärder för utrotande av väggohyran i hela landet.
(264.)

Anmäld den 10 juli 1936, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att i samråd
med socialstyrelsen efter verkställande av erforderlig utredning inkomma med
förslag i ämnet. Sedan medicinalstyrelsen den 18 maj 1937 inkommit med viss
framställning, har Kungl. Maj:t den 15 september 1939 anbefallt statens institut
för folkhälsan att verkställa fortsatt utredning rörande de olika medel,
som kunna komma till användning vid bekämpande av väggohyra. Detta uppdrag
har ännu icke fullgjorts.

38. den 5 juni 1936, angående reformering av pantlånerörelsen. (275.)

Jfr ärendet under punkten 4.

39. den 18 juni 1936, i anledning av väckta motioner angående offentliga
nöjestillställningar m. m. (353.)

Anmäld den 11 november 1938, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt landshövdingen
Arvid Lidén att såsom sakkunnig inom socialdepartementet företaga en
översyn av bestämmelserna i ordningsstadgan för rikets städer och därmed sammanhörande
författningar samt verkställa därav föranledd utredning ävensom
avgiva förslag till erforderliga författningsbestämmelser. Utredningsarbetet vilar
tillsvidare. (Jfr ärendet under punkten 71.)

40. den 27 juni 1936, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förenings- och förhandlingsrätt m. m., dels ock väckta
motioner angående lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. (418.)

Anmäld den 10 juli och den 11 september 1936, därvid sistnämnda dag dels
lagar i ämnet utfärdades (sv. f. nr 506—508), dels ock socialstyrelsen anbefalldes
att inkomma med förslag till de nya eller ändrade bestämmelser, som
borde meddelas i anledning av nämnda lagar. Sedan detta uppdrag fullgjorts,
har Kungl. Maj:t den 20 november 1936 utfärdat kungörelse i ämnet (sv. f. nr
573). För handläggning i vad angår av riksdagen äskad utredning om föreningsväsendets
normering genom lagstiftning har skrivelsen överlämnats till
justitiedepartementet. I övrigt (fortsatt utredning av frågan angående lagstiftning
om vissa ekonomiska stridsåtgärder) är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

41. samma dag, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om
arbetsavtal m. m. (421.)

I vad angår av riksdagen framställt yrkande om utredning rörande åtgärder för
främjande av pensionering av personer, anställda i enskild tjänst, har en inom
justitiedepartementet den 19 september 1936 för frågans utredning tillsatt kommitté
numera avgivit betänkande med förslag till lag om frivillig pensionering
av i enskild tjänst anställda, varefter frågans fortsatta behandling torde ankomma
på justitiedepartementets föredragning. Vidkommande den fortsatta
utredningen rörande frågan om lagstiftning om arbetsavtal, är ärendet i denna
del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

321

42. den 6 mars 1937, i anledning av väckt motion om viss ändring i 1 §
i lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning. (54.)

Anmäld den 18 juni 1937, därvid socialstyrelsen anbefalldes att verkställa utredning
samt inkomma med förslag i ämnet. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.
(Jfr ärendet under punkten 9.)

43. den 9 mars 1937, angående utredning om rening och desinficiering av
vissa för sängkläder m. m. avsedda råvaror. (63.)

Anmäld den 19 mars 1937, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att i samråd
med socialstyrelsen och kommerskollegium verkställa den av riksdagen begärda
utredningen samt inkomma med det förslag i ämnet, vartill utredningen
kunde föranleda. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

44. samma dag, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i lagen
den 12 maj 1917 om expropriation. (65.)

Anmäld den 29 oktober 1937, därvid beslöts, att skrivelsen i vad anginge fråga
om rätt att expropriera mark för kommunala friluftsbad skulle överlämnas till
fritidsutredningen (jfr ärendet under punkten 36) för att tagas i övervägande
vid fullgörandet av dess uppdrag.

45. den 17 mars 1937, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1937/38 under riksstatens
femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet.
(5.)

Anmäld den 23 april 1937. Beträffande i skrivelsen under punkterna 78 respektive
115 gjorda uttalanden angående utredning om ändrade grunder för statsbidrag
dels till sinnesslö- och epileptikeranstalter, dels ock till lindring av mindre bemedlade
patienters å landsbygden sjukvårdskostnader har medicinalstyrelsen —•
till åtlydnad av Kungl. Maj:ts den 23 april 1937 meddelade uppdrag — den 27
augusti respektive den 15 september 1937 inkommit med förslag därutinnan.
Frågorna om ändring i berörda statsbidragsgrunder hava därefter berörts i
statsverkspropositionen till 1938 års riksdag (femte huvudtiteln, punkterna 113
och 158) men på där anförda skäl ansetts tillsvidare böra vila. Ärendet är sålunda
i berörda delar alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

46. den 16 april 1937 i anledning av Kungl. Majrts proposition, nr 15, med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen
den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering jämte i ämnet väckta motioner.
(147.)

Anmäld den 23 april 1937, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 63). Därjämte
anbefalldes pensionsstyrelsen att, i enlighet med riksdagens i skrivelsen
gjorda anhållan, verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning, huruvida
till blindhetsersättning berättigade personer genom ändringar i lagen om folkpensionering
eller på annat sätt kunde beredas en förbättrad ekonomisk ställning,
samt inkomma med förslag i ämnet. Sedan denna utredning numera inkommit,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

47. den 28 april 1937, angående sättet för erläggande av vårdavgifter vid
statens sinnessjukhus. (229.)

Den 2 juli 1937 anbefalldes socialstyrelsen och medicinalstyrelsen att i anledning
av skrivelsen verkställa erforderlig utredning samt däröver avgiva utlåtande.
Sedan utlåtanden inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21—Justiticonibudamannens ämbetsberättelse till 1940 års riksdag.

322

48. samma dag, angående yrkesutbildning av tuberkuloskonvalescenter i
vissa fall. (230.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning. (Jfr ärendet under punkten 3.)

49. den 8 maj 1937, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (261.)

Anmäld den 11 juni 1937, därvid riksförsäkringsanstalten anbefalldes att verkställa
den i skrivelsen begärda utredningen samt att inkomma med de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.
(Jfr ärendet under punkten 10 i bilaga II.)

50. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan
om det kommunala revisionsväsendet. (266.)

Den 24 september 1937 hava vissa sammanslutningar lämnats tillfälle att avgiva
yttrande över skrivelsen. Remissbehandlingen är ännu ej avslutad.

51. den 12 maj 1937, angående beredande av vila åt husmödrar på landsbygden.
(270.)

Sedan skrivelsen den 28 maj 1937 anmälts i samband med tillkallandet av fritidsutredningen
(jfr ärendet under punkten 36), överlämnades densamma den
9 september 1937 till nämnda utredning för att tagas i övervägande vid fullgörandet
av det utredningen meddelade uppdraget. Detta uppdrag har ännu
icke slutförts.

52. samma dag, angående tillgodoseende av behovet av allmänna samlingslokaler.
(271.)

Anmäld den 19 november 1937, därvid chefen för socialdepartementet bemyndigades
att utse sakkunniga att inom departementet biträda med utredning rörande
behovet av allmänna samlingslokaler samt dess tillgodoseende genom
medverkan av stat och kommun jämte andra därmed sammanhängande frågor.
Departementschefen har därefter den 3 december 1937 tillkallat ifrågavarande
sakkunniga, vilka den 8 november 1939 avgivit betänkande i ämnet. Detta är
för närvarande föremål för remissbehandling i vanlig ordning. (Jfr ärendet under
punkten 5.)

53. den 26 maj 1937, angående de civila tjänsteläkarnas ställning i städer
och stadsliknande samhällen. (339.)

Anmäld den 19 maj 1939, därvid chefen för socialdepartementet bemyndigades
att utse sakkunniga för verkställande av ytterligare utredning rörande frågan
om de civila tjänsteläkarnas ställning i städer med över 5,000 invånare. Utredningsarbetet
vilar tillsvidare.

54. den 27 maj 1937, i anledning av väckt motion angående ändringar i lagen
den 16 maj 1930 om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande
av bageri- och konditoriarbete. (344.)

Anmäld den 11 juni 1937, därvid socialstyrelsen anbefalldes att verkställa i
skrivelsen begärd utredning samt att inkomma med de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Sedan utredningen inkommit, har Kungl. Maj:t i proposition
den 10 mars 1939 framlagt förslag i ämnet, vilket av riksdagen godtagits
(skrivelse nr 254). Ärendet är därmed slutbehandlat. (Jfr ärendet under
punkten 32 i bilaga II.)

55. den 2 juni 1937, angående central bearbetning av de vid inskrivningsförrättningarna
inhämtade hygieniska uppgifterna. (340.)

323

Anmäld den 18 juni 1937, därvid statistiska centralbyrån anbefalldes att verkställa
utredning och avgiva förslag i ämnet. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

56. samma dag, i anledning av väckt motion om anslag till bidrag för ordnande
av semestermöjligheter åt vissa folkgrupper m. m. (385.)

Anmäld den 18 juni 1937, därvid de med stöd av Kungl. Maj:ts den 28 maj
1937 givna bemyndigande tillkallade sakkunniga för verkställande av utredning
rörande underlättande och tryggande av möjligheterna för den icke jordägande
befolkningen att idka friluftsliv m. m. (fritidsutredningen) anbefalldes
att vid fullgörande av sitt uppdrag beakta de i skrivelsen gjorda uttalandena.
(Jfr ärendet under punkten 36.)

57. den 4 juni 1937, i anledning av väckta motioner angående översyn av
bestämmelserna rörande samhällets hjälpverksamhet m. m. (403.)

I skrivelsen avhandlade spörsmål äro föremål för övervägande inom socialvårdskommittén.
(Jfr ärendet under punkten 17.)

58. den 5 juni 1937, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
anslag till skyddsuppfostran m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (400.)

Anmäld den 18 juni 1937, och beslötos därvid samt senare under året erforderliga
åtgärder. Vad angår i skrivelsen begärd utredning av frågan om ersättning
till Västerbottens läns landsting för i Stenfors skyddshem nedlagda
kostnader har Kungl. Maj:t den 15 juli 1938 uppdragit åt socialstyrelsen att
verkställa denna utredning m. m. Sedan denna utredning numera inkommit
samt frågan underkastats ytterligare remissbehandling, är ärendet i denna del
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

59. den 8 juni 1937, i anledning av väckt motion om inrättande av ett centralt
organ för planmässig organisation av de statliga och statsunderstödda
anstalterna för asociala individer. (434.)

Sedan handlingarna i ärendet överlämnats till justitiedepartementet, är ärendet
slutbehandlat i vad på socialdepartementets föredragning ankommer.

60. den 21 februari 1938, i anledning av väckta motioner angående fördelning
mellan landsting och fattigvårdssamhälle av den till vissa fattiga
sinnessjuka utgående folkpensionen. (44.)

Anmäld den 18 mars 1938, därvid beslöts, att skrivelsen skulle överlämnas till
socialvårdskommittén, som hade att verkställa den av riksdagen i ämnet begärda
utredningen samt till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag, vartill
denna utredning kunde föranleda. Detta uppdrag har ännu icke slutförts.

61. den 18 mars 1938, i anledning av väckt motion angående rätten till uttagande
av övertidsarbete enligt lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning. (108.)

Anmäld den 22 april 1938, därvid socialstyrelsen anbefalldes att verkställa den
utredning, varom riksdagen i skrivelsen gjort framställning, samt att inkomma
med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Detta uppdrag har ännu
icke fullgjorts.

62. den 29 mars 1938, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1938/39 under riksstatens
femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet.
(5.)

324

Anmäld den 22 april, den 13 maj och den 10 juni 1938. Beträffande i skrivelsen
under punkten 90 gjord anhållan om utredning och förslag, huruvida och i vad
mån statsbidrag bör utgå för hemtransport av medellösa och mindre bemedlade
patienter, vilka avlidit å kustsanatorium, vanföreanstalt eller anstalt för
radiumbehandling, har Kungl. Maj:t, sedan medicinalstyrelsen inkommit med
utredning i ämnet, för 1939 års lagtima riksdag framlagt förslag till ändrade
grunder för resebidrag, avseende berörda patienter, vilka förslag riksdagen godkänt
(skrivelse nr 5 punkterna 108, 116 och 118). Ärendet är därmed slutbehandlat.

63. den 5 april 1938, i anledning av väckta motioner om beredande av representation
åt de privatanställda i arbetsdomstolen m. m. (166.)

Anmäld den 8 juli 1938, därvid arbetsdomstolen, arbetsrådet och försäkringsrådet
anbefalldes att avgiva utlåtande över skrivelsen. Utlåtanden hava ännu
icke avlämnats av arbetsdomstolen och arbetsrådet.

64. den 18 maj 1938, angående yngre sjukhusläkares avlönings-, arbets- och
bostadsförhållanden. (282.)

Anmäld den 31 augusti 1938, därvid chefen för socialdepartementet bemyndigades
att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande
ledningen av landstingens hälso- och sjukvårdsverksamhet ävensom rörande
de yngre sjukhusläkarnas avlönings-, arbets- och bostadsförhållanden.
Departementschefen har därefter den 20 september 1938 tillkallat ifrågavarande
sakkunniga (1938 års hälso- och sjukvårdssakkunniga), vilka den 29 juli
1939 avgivit utredning och förslag i förstnämnda fråga. Efter verkställd remissbehandling
är ärendet i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Utredningsarbetet
i övrigt pågår. (Jfr ärendet under punkten 65.)

65. den 24 maj 1938, i anledning av väckta motioner om viss ändring av
gällande bestämmelser angående tillsättande av underläkare vid vissa
av landsting eller kommun drivna sjukhus. (306.)

Anmäld den 8 juli 1938, därvid åt medicinalstyrelsen uppdrogs att verkställa
den i skrivelsen begärda utredningen samt till socialdepartementet inkomma
med de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda. Sedan sådan utredning
inkommit, har densamma genom beslut den 18 november 1938 överlämnats till
1938 års hälso- och sjukvårdssakkunniga för att tagas under övervägande vid
fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag. (Jfr ärendet under punkten 64.)

66. den 25 maj 1938, angående vissa ändringar i gällande vapenkungörelse.
(326.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

67. samma dag, angående utredning om utlandssvenskarnas rättigheter och
skyldigheter. (328.)

Anmäld dien 8 juli 1938, därvid skrivelsen överlämnades till socialvårdskommittén.
Sedan kommittén i skrivelse den 19 oktober 1938 anhållit att bliva
befriad från detta uppdrag, har Kungl. Maj:t den 18 november 1938 anbefallt
socialstyrelsen att verkställa den i skrivelsen begärda utredningen samt att inkomma
med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Detta uppdrag är
ännu icke fullgjort.

68. samma dag, i anledning av väckta motioner angående polisväsendets
förstatligande m. m. (330.)

325

Genom beslut den 25 november 1938 har Kungl. Maj:t bemyndigat departementschefen
att utse en kommitté för utredning av frågan om polisväsendets
förstatligande m. m. I samband därmed att denna kommitté den 8 december
1938 blivit utsedd har skrivelsen överlämnats till kommittén för att av densamma
tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag. (Jfr ärendena
under punkterna 33 och 69.) Kommitténs arbete vilar tillsvidare.

69. den 27 maj 1938, i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning. (308.)

Beträffande den i skrivelsen under punkten 2:o gjorda anhållan, att Kungl.
Maj:t ville vidtaga åtgärder i syfte att åstadkomma en i möjligaste mån enhetlig
tillämpning av bestämmelserna rörande ersättning till statsverket vid
anlitande av statspolis, uppdrogs den 15 juli 1938 åt statspolisintendenten att
verkställa erforderlig utredning i ämnet samt inkomma med förslag till de bestämmelser,
till vilka utredningen kunde föranleda. Sedan sådant förslag inkommit
samt utlåtanden däröver infordrats från vissa myndigheter, har ärendet
den 21 april 1939 överlämnats till 1939 års polisutredning (jfr ärendena
under punkterna 33 och 68) för att tagas i övervägande vid fullgörande av det
uppdrag, som den 25 november 1938 meddelats utredningen. Kommitténs arbete
vilar tillsvidare.

70. den 31 maj 1938, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
statens övertagande av Vilhelmsro anstalt för fallandesjuka. (342.)

Anmäld den 30 juni 1938 och den 30 juni 1939. Ärendet är därmed slutbehandlat.

71. den 1 juni 1938, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om tillägg till förordningen den 10 juni 1932 (nr 200)
angående utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser i § 13 av ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) m. m. dels ock
i ämnet väckt motion. (364.)

Anmäld den 17 juni 1938, därvid författning i ämnet utfärdades (sv. f. nr 286).
Beträffande i skrivelsen i övrigt gjord anhållan, att Kungl. Maj:t ville låta
systematiskt sammanföra och i erforderlig mån jämväl omarbeta de i ordningsstadgan
för rikets städer och därmed sammanhängande författningar ingående
bestämmelserna rörande offentliga tillställningar etc., har Kungl. Maj:t den
11 november 1938 uppdragit åt landshövdingen Arvid Lidén att såsom sakkunnig
inom socialdepartementet företaga en översyn av bestämmelserna i
ordningsstadgan för rikets städer och därmed sammanhörande författningar samt
verkställa därav föranledd utredning ävensom avgiva förslag till erforderliga
författningsbestämmelser. Utredningsarbetet vilar tillsvidare. (Jfr ärendet under
punkten 39.)

72. den 3 juni 1938, angående utredning om en centraliserad upplysningsverksamhet
för ungdomens yrkesvägledning. (428.)

Anmäld den 15 juli 1938, därvid åt socialstyrelsen uppdrogs att i samråd med
skolöverstyrelsen verkställa den i skrivelsen begärda utredningen samt till
socialdepartementet inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Sedan socialstyrelsen den 22 februari 1939 avgivit förslag i ämnet, har
ärendet gjorts till föremål för remissbehandling, vilken ännu ej avslutats.

73. samma dag, angående utredning och förslag i fråga om eu friare omflyttning
inom Norden. (430.)

326

Anmäld den 18 november 1938, därvid socialstyrelsen anbefalldes att verkställa
den i skrivelsen begärda utredningen. Uppdraget är ännu icke fullgjort.

74. den 8 juni 1938, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till driften av epidemisjukhus jämte i
ämnet väckta motioner. (436.)

Anmäld den 30 juni 1938. Beträffande den i skrivelsen begärda utredningen,
efter vilka grunder ökat statsbidrag till driften av epidemisjukhus kunde utgå
i syfte att bereda vederbörande huvudmän erforderlig lättnad vid epidemier
av större omfattning, har Kungl. Maj:t, sedan medicinalstyrelsen inkommit
med utredning i ämnet, för 1939 års lagtima riksdag framlagt förslag om ändrade
grunder för statsbidrag till ifrågavarande ändamål, vilket förslag av riksdagen
godkänts (skrivelse nr 5, punkten 113). Ärendet är därmed slutbehandlat.

75. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en central depå för blindas arbeten jämte i ämnet väckta
motioner. (440.)

Anmäld den 30 juni 1938. Sedan skolöverstyrelsen inkommit med av riksdagen
begärd utredning, har Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen till 1939 års lagtima
riksdag föreslagit riksdagen att för budgetåret 1939/40 anvisa medel till
vissa nybyggnader för ändamålet, vilket förslag riksdagen godkänt. I anledning
av statsmakternas beslut rörande åtgärder för begränsning av statsutgifterna
under nämnda budgetår skall mied byggnadsföretaget tillsvidare anstå.
Även i vissa andra delar är ärendet alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts
och riksdagens prövning.

76. den 10 juni 1938, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till beredskapsstat för budgetåret 1938/39, i vad propositionen avser anslag
under socialdepartementets verksamhetsområde. (421.)

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 11, 31, 54, 59, 62, 70, 74 och 76 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom socialdepartementet slutligen behandlade samt de
övriga på prövning beroende.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 5 juni 1928, i anledning av väckt motion angående skyldighet för
Stockholms stad att erlägga avgift för nyttjanderätten till vissa kronan
tillhöriga områden. (359.)

Anmäld den 14 juni 1928, därvid uppdrogs åt kronans fastighetskommission
av år 1925 att vid pågående underhandlingar med delegerade för Stockholms
stad jämväl upptaga den fråga, som avsåges i riksdagens ifrågavarande skrivelse.
Sedan kommissionen med utgången av år 1932 upphört med sin verksamhet,
har uppdraget överlämnats till djurgårdskommissionen.

Skrivelsen kommer icke att föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

2. den 13 mars 1931, i anledning av väckt motion om lagbestämmelser mot
uppsättande invid vägarna av trafiksäkerheten ovidkommande reklamannonser.
(71.)

327

Ärendet har, i vad avser utredning huruvida och på vad sätt ändringar i gällande
lagstiftning må kunna vidtagas för att ytterligare förhindra, att annonstavlor,
reklamskyltar och dylikt så uppsättas, att de verka i hög grad förfulande
på utsikt över landskap eller bebyggd ort, jämlikt Kungl. Maj:ts förordnande
den 17 november 1939 överlämnats till 1938 års sakkunniga för utredning
om vägväsendets förstatligande.

3. den 13 maj 1932, i anledning av väckt motion om viss ändring i 8 §
i lagen om enskilda vägar. (218.)

Anmäld dels den 10 juni 1932, därvid kammarkollegiet och domänstyrelsen
samt länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro och Västernorrlands län anbefalldes
att var för sig avgiva utlåtande, dels den 4 november 1932, därvid uppdrogs
åt de inom jordbruksdepartementet tillkallade utredningsmännen i fråga om
ändrade grunder för utarrendering av kronojord att verkställa av riksdagen
begärd utredning och avgiva förslag i ämnet, dels ock, sedan utredningsmännen
den 12 januari 1935 avgivit förslag i ämnet, den 15 juni 1935, därvid tillkallades
sakkunniga för utredning i fråga om ny lagstiftning beträffande enskilda
vägar m. m. (1935 års vägsakkunniga). Sedan de sakkunniga dlen 31
augusti 1938 inkommit med förslag till lag om enskilda vägar m. in. och utlåtanden
häröver avgivits, har Kungl. Maj:t den 13 april 1939 avlåtit proposition (nr
250) i ämnet.

4. den 13 juni 1932, i anledning av dels riksdagens revisorers uttalande
angående åtgärder för reglering av konkurrensförhållandet mellan järnvägs-
och automobiltrafiken, dels ock i ämnet väckta motioner m. m.
(364.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1932 tillkallade departementschefen
samma dag tre utredningsmän (1932 års trafikutredning). Sedan utredningsmännen
den 28 februari 1935 avgivit betänkande med förslag till förordning
angående allmän automobiltrafik och utlåtanden däröver avgivits, anmäldes
ärendet i denna del den 6 december 1935, därvid tillkallades sakkunniga
för att biträda vid en granskning av det av trafikutredningen avgivna
betänkandet med förslag till förordning angående allmän automobiltrafik. Sedan
de sakkunniga den 20 februari 1936 avgivit betänkande, har Kungl. Maj:t
den 6 mars 1936 avlåtit proposition (nr 161) i ämnet. 1932 års trafikutredning
har den 29 februari 1936 avgivit utredning rörande förhållandet mellan landoch
sjötrafikmedel, vilken utredning, sedan vederbörandes yttranden däröver
inkommit, sedermera överlämnats till 1938 års järnvägstaxekommitté för att
tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag. Sedan nämnda kommitté
den 30 januari 1939 inkommit med förslag till taxa för befordring av gods m. m.
å statens järnvägar, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 7 juni 1933, i anledning av väckta motioner om förstatligande av
hela det svenska järnvägsnätet. (267.)

Anmäld den 14 juni 1933, därvid järnvägsstyrelsen anbefalldes att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen. Sedan järnvägsstyrelsen inkommit med
utredning i ämnet, har departementschefen jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 8 juli 1936 den 28 i samma månad tillkallat sju sakkunniga (1936
års järn vägskommitté). Sedan kommittén den 21 oktober 1938 inkommit med
förslag i ämnet och utlåtanden häröver avgivits, har Kungl. Maj:t den 3 mars
1939 avlåtit proposition (nr 207) i ämnet.

328

6. den 30 maj 1934, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
reformerad lagstiftning beträffande enskilda vägar. (289.)

Skrivelsen anmäld dels den 13 juli 1934, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt revisionssekreteraren
Nils Ljunggren att inom kommunikationsdepartementet biträda
med beredning av den i skrivelsen väckta frågan om reformerad lagstiftning
beträffande enskilda vägar, dels ock den 15 juni 1935, därvid tillkallades
sakkunniga för utredning i fråga om ny lagstiftning beträffande enskilda
vägar m. m. (1935 års vägsakkunniga). Sedan de sakkunniga den 31 augusti
1938 inkommit med förslag till lag om enskilda vägar m. m. och utlåtanden
häröver avgivits, har Kungl. Maj:t den 13 april 1939 avlåtit proposition (nr 250)
i ämnet.

7. den 4 mars 1935, angående reglering för budgetåret 1935/1936 av utgifterna
för kapitalökning i avseende å postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk. (62.)

Anmäld den 15 mars 1935, därvid länsstyrelsen i Norrbottens län anbefalldes
verkställa av riksdagen begärd utredning angående förbindelse mellan Haparandahamn
och Haparanda samt att till Kungl. Maj:t inkomma med utredningen
och med redogörelse för de åtgärder, som länsstyrelsen kunde hava vidtagit
i anledning av utredningen, ävensom, därest statens bistånd för åvägabringande
av förenämnda kommunikationsförbindelse skulle befinnas oundvikligt,
med det förslag i sådant hänseende, vartill utredningen kunde giva anledning,
varjämte då samt sedermera under året i övrigt erforderliga åtgärder
beslutits. Sedan länsstyrelsen inkommit med framställning i ovannämnda hänseende
samt järnvägsstyrelsen och därefter länsstyrelsen avgivit utlåtanden, är
ärendet föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933
—30 juni 1934. (279.)

Anmäld, såvitt angår kommunikationsdepartementet, den 15 juni 1935, därvid
tillkallades sakkunniga för utredning i fråga om ny lagstiftning beträffande
enskilda vägar m. m. (1935 års vägsakkunniga).

Punkten 4 (enskilda vägar intagna till allmänt underhåll). Sedan de sakkunniga
den 2 januari 1939 avgivit betänkande angående jämte annat grunder
för intagning av enskild väg till allmänt underhåll och utlåtanden häröver
avgivits, är ärendet i denna del föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 17 mars 1936, i anledning av väckta motioner angående beredande
av ökade möjligheter för arrendatorer att erhålla rösträtt vid val av
vägstämmoombud. (95.)

Anmäld den 5 juni 1936, därvid uppdrogs åt 1935 års vägsakkunniga att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen samt att till Kungl. Maj:t inkomma
med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. De sakkunniga
hava den 4 oktober 1939, i samband med hemställan att de dem lämnade
utredningsuppdragen måtte få anses avslutade, uttalat, att förevarande ämne
saknade aktualitet, sedan frågan om ett förstatligande av den allmänna väghållningen
på landet blivit föremål för utredning genom särskilt tillkallade sakkunniga.
Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

329

10. den 21 april 1936, i anledning av väckta motioner om statlig automobiltrafik
mellan Pajala och Kiruna. (168.)

Anmäld den 30 april 1936, därvid uppdrogs åt generalpoststyrelsen att till
Kungl. Maj:t inkomma med utredning rörande möjligheterna att inrätta en
postdiligenslinje mellan Pajala och Kiruna. Sedan sådan utredning inkommit
den 23 december 1936 samt järnvägsstyrelsen och länsstyrelsen i Norrbottens
län däröver avgivit infordrade utlåtanden, är ärendet föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

11. den 28 april 1936, i anledning av väckta motioner om bemyndigande för
Kungl. Maj:t att försälja tomter å hamnområden, tillhöriga statens fiskehamnar.
(191.)

Anmäld den 8 maj 1936, därvid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anbefalldes
att till Kungl. Maj:t inkomma med den i riksdagens skrivelse åsyftade utredningen
samt med de förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda. Utredning
och förslag hava ännu icke inkommit.

12. den 29 maj 1936, i anledning av väckt motion angående köpings eller
annat samhälles på landet skyldighet att utan kostnad tillhandahålla
vägmark. (285.)

Sedan byggnadsstyrelsen avgivit utlåtande i ärendet, har detsamma anmälts
den 13 maj 1937,'' därvid uppdrogs åt 1935 års vägsakkunniga att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen. Genom beslut den 17 november 1939
har Kungl. Maj:t befriat nämnda sakkunniga från det dem givna utredningsuppdraget
samt uppdragit åt 1938 års sakkunniga för utredning om vägväsendets
förstatligande att verkställa ifrågavarande utredning.

13. den 27 juni 1936, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående yrkesmässig trafik med automobil, dels
ock väckta motioner om viss ändring i gällande motorfordonsförordning.
(419.)

Anmäld den 30 juni 1936, därvid utfärdades en förordning (sv. f. nr 448).
Jämlikt Kungl. Maj:ts den 5 september och den 9 oktober 1936 givna bemyndiganden
har departementschefen därefter den 19 september och den 10 oktober
1936 tillkallat nio sakkunniga för verkställande av utredning rörande erforderliga
åtgärder för ett ändamålsenligt ordnande av den yrkesmässiga automobiltrafiken
(1936 års trafikutredning). Sedan de sakkunniga avgivit ett den 16
december 1938 dagtecknat betänkande med förslag i ämnet och utlåtanden
däröver avgivits, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 9 mars 1937, angående vissa utgifter för kapitalökning för budgetåret
1937/1938 i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk. (64.)

Anmäld den 2 april 1937, och hava då samt sedermera erforderliga åtgärder
beslutits med avseende å de i skrivelsen upptagna punkterna med undantag av:

Punkten 20 (radioanläggningar för luftfarten). Den 2 april 1937 anbefalldes
telegrafstyrelsen att, efter samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
vederbörande lokala myndigheter, till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till
anslagets användning. Sådant förslag har ännu icke inkommit.

15. den 1 mars 1938, angående regleringen för budgetåret 1938/1939 av
utgifterna för kapitalinvestering i avseende å postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk. (68.)

330

Anmäld den 18 mars 1938, och hava då samt sedermera under året erforderliga
åtgärder beslutits med avseende å de i skrivelsen upptagna punkterna med
undantag av:

Punkten 22 (radioanläggningar för luftfarten). Den 18 mars 1938 anbefalldes
telegrafstyrelsen att, efter samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
vederbörande lokala myndigheter, till Kungi. Maj:t inkomma med förslag till
anslagets användning. Sådant förslag har ännu icke inkommit.

Punkten 32 (elektriska lokomotiv). I 1939 års statsverksproposition (kapitalbudgeten,
bil. 4, punkt 45) har ICungl. Maj:t föreslagit ändrade grunder
för användningen av ett belopp av 900,000 kronor av anslaget. Ärendet kommer
ej vidare, såvitt avser denna punkt, att bliva föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

16. den 12 mars 1938, i anledning av väckta motioner om skärpt lagstiftning
rörande alkoholpåverkan under färd med motorfordon m. m. (99.)

Sedan Ö. Ä. och samtliga länsstyrelser, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt
1937 års sakkunniga rörande trafiksäkerheten avgivit infordrade utlåtanden i
ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 26 mars 1938, angåendie regleringen för budgetåret 1938 39 av utgifterna
under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till
kommunikationsdepartementet. (6.)

Anmäld den 8 april 1938, och hava då samt sedermera under året erforderliga
åtgärder beslutits, dock att i fråga om punkten 54 (bidrag till upprättande av
en regionplan för Göteborg med omgivningar) Kungl. Maj:t förklarat sig vilja
framdeles på framställning av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län meddela
beslut rörande användningen av anslaget. Sedan sådant förslag inkommit, anmäldes
ärendet den 22 december 1939, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

18. den 30 april 1938, angående utredning av skärgårdarnas trafikproblem.

Anmäld den 21 juli 1938, därvid departementschefen bemyndigades att tillkalla
sakkunniga för utredning rörande skärgårdarnas behov av förbättrade
kommunikationer m. m. Med stöd av nämnda bemyndigande har departementschefen
den 30 juli 1938 tillkallat sakkunniga (sakkunniga för utredning rörande
skärgårdarnas kommunikationsbehov). Sedan de sakkunniga den 25 november
1939 avgivit förslag rörande skärgårdarnas behov av förbättrade kommunikationer,
del I, är ärendet i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillsynen
över anordnande och begagnande av hissar i boningshus m. m.
(226.)

Anmäld den 3 november 1939, därvid utfärdades en kungörelse (sv. f. nr 783).

20. den 31 maj 1938, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t framställda förslag
om anslag till kapitalinvestering i luftfartsfonden. (345.)

Anmäld den 17 juni och den 26 augusti 1938 samt den 11 augusti 1939, därvid
erforderliga åtgärder beslutits.

21. den 10 juni 1938, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till beredskapsstat för budgetåret 1938/39, i vad propositionen avser anslag
under kommunikationsdepartementets verksamhetsområde med undantag
för affärsverken. (422.)

331

Anmäld den 29 juli 1938, såvitt avser Statens allmänna fastighetsfond, punkten
39 a, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt byggnadsstyrelsen att med anlitande av
för ändamålet till förfogande förut ställda medel påbörja nybyggnad för statens
väginstitut, samt den 4 januari 1939, vid vilket tillfälle beslöts, att skrivelsen
skulle läggas till handlingarna.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
beredskapsstat för budgetåret 1938/39, i vad propositionen avser anslag
till kapitalinvestering i affärsverksfonderna. (425.)

Anmäld den 8 juli 1938, därvid generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen
och vattenfallsstyrelsen anbefalldes vidtaga sådana förberedande
åtgärder, som erfordrades för att de med anslaget avsedda arbetena skulle, om
beredskapsstaten eller viss del därav sattes i kraft, kunna igångsättas snarast
möjligt, efter det Kungl. Maj:t meddelat beslut om deras utförande, samt den
4 januari 1939, vid vilket tillfälle beslöts, att skrivelsen skulle läggas till handlingarna.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 3, 5, 6, 17 samt 19—22 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom kommunikationsdepartementet slutligen behandlade samt
de övriga på prövning beroende.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 27 april 1906, i anledning av riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904. (87.)

Ärendet är, i vad angår frågan om regleringen av den till vissa stapelstäder utgående
tolagsersättningen, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 3 maj 1913, angående kungl. Djurgårdens bevarande i största möjliga
utsträckning såsom naturlig park. (69.)

Ö. Ä., som anbefallts att efter Stockholms stadsfullmäktiges hörande yttra sig
i ärendet, har ännu ej inkommit med sådant yttrande.

3. den 17 maj 1913, angående utfärdande av enhetliga bestämmelser för
kommunernas bokföring. (116.)

Kungl. Maj:t har den 15 maj 1936 förordnat dåvarande kamreraren i Svenska
stadsförbundet H. Göransson att biträda vid utredning om kommunernas räkenskapsväsen.

4. den 26 maj 1915, angående minskning av utgifterna för Sveriges officiella
statistik i samband med omläggning av grunderna för densamma. (173.)

Ärendet har behandlats i statistiksakkunnigas den 1 juni 1922 avgivna betänkande
med utredning och förslag till åtgärder för minskning av kostnaderna för den
officiella statistiken samt åstadkommande av permanent kontroll över det statistiska
arbetet m. m. Kungl. Maj:t har sedermera den 26 september 1930 anbefallt
kommerskollegium, statistiska centralbyrån och socialstyrelsen att taga
frågan om en sammanhållande uppsiktsinstitution för den officiella statistiken
under förnyat övervägande samt att, efter samråd med andra ämbetsverk i den
utsträckning, som finnes erforderlig, gemensamt inkomma med utlåtande och
förslag i ämnet.

332

5. den 15 juni 1917, angående en kraftigare reglerande verksamhet från statens
sida på den inhemska penningmarknaden, eventuellt genom en särskild
statsbank. (322.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 12 juni 1918, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående tillsättande av en jordkommission med närmare angivet
uppdrag. (368.)

Chefen för finansdepartementet har jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den
1 februari 1935 uppdragit åt generaldirektören L. Berglöf att såsom sakkunnig
inom finansdepartementet biträda med utredning av frågan om den rättsliga
vården och förvaltningen av kronans fasta egendom.

7. den 24 mars 1920, angående av postverket ifrågasatt övertagande av
stämpeltrycket. (95.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 11 maj 1921, i fråga om åvägabringande av en rationell skatteuppbörd.
(167.)

Ärendet har — i den mån detsamma icke avser delning av kronouppbörden
och inrättande av intressekontor för befattningshavare i statens tjänst — varit
föremål för utredning av 1936 års uppbördskommitté, som den 19 december
1938 avgivit betänkande med förslag till omorganisation av uppbördsväsendet
och folkbokföringen m. m., vilket är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 20 mars 1923, i anledning av väckt motion om förhindrande, att vissa
av statsfinansiella skäl genomförda tullförhöjningar utnyttjas av inhemska
tillverkare. (58.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 27 april 1923, angående vidtagande av anordningar till viss lättnad för
skattskvldig i fall av dubbelbeskattning. (116.)

Ärendet, som behandlats uti 1924 års uppbördssakkunnigas den 30 juni 1929
avgivna betänkande angående rationell skatteuppbörd (st. off. utr. 1929:17),
har den 29 september 1932 för utredning överlämnats till kammarrättsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

11. den 6 juni 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 5 i förordningen den 2
juni 1911 angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande.
(284.)

Sedan socialstyrelsen den 14 mars 1930 inkommit med anbefalld utredning, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 15 maj 1925, i anledning av väckt motion om utredning och förslag
angående skyldighet för svenska medborgare, som mottaga utnämning
till riddare och kommendörer av ordnar, att lösa utnämningsbrev och
erlägga härför stadgad stämpelavgift. (194.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 28 maj 1927, i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1925—
30 juni 1926. (225.)

333

Ärendet har, såvitt rör punkten 5 (den rättsliga vården av kronans fasta egendom),
överlämnats till generaldirektören L. Berglöf för att av honom tagas i
övervägande vid fullgörandet av det ovan under 6 omförmälda uppdraget.

Vad beträffar punkten 6 (placeringen av vissa kapitaltillgångar) har statskontoret
inkommit med utredning och förslag till åtgärder för ernående av större
enhetlighet och mera tidsenliga föreskrifter beträffande grunderna för den olika
verk och myndigheter åliggande placeringen av statsverkets med därtill hörande
fonders kapital. Över statskontorets förslag (st. off. utr. 1929: 35) hava utlåtanden
avgivits av åtskilliga verk och myndigheter m. fl. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. Förnyat uppdrag har lämnats statskontoret jämlikt
Kungl. Maj:ts beslut den 17 juni 1938. (Jfr ärendet under punkten 69.)

14. den 27 mars 1928, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
provisorisk förlängning av förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående
utförselbevis för råg och vete m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner. (93.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning i vad rör beräkningen av städernas
tolagsersättning med avseende å de tullavgifter, som skolat utgå för importerad
spannmål men från vilka avgifters erläggande vederbörande befriats
på grund av avlämnade utförselbevis.

15. den 15 maj 1928, i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1926—
30 juni 1927. (190.)

Beträffande punkten 4 (tillämpningen vid länsstyrelserna av vissa bestämmelser
i avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen) är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. Ärendet har, såvitt rör punkten 5 (inteckningar i kronans
fastigheter), överlämnats till generaldirektören L. Berglöf för att av honom
tagas i övervägande vid fullgörandet av det ovan under 6 omförmälda
uppdraget.

16. den 1 juni 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kommunalskattelag m. m. jämte i ärendet väckta motioner. (344.)

Skrivelsen är i vad angår dels punkten a) (frågan om en rationell utjämning av
skattetrycket inom kommunerna), dels punkten b) (frågan i vad mån och på
vad sätt tryggandet åt kommunerna av tillgång till fasta beskattningsunderlag
må kunna komma att utöver fastighet vila å även andra beskattningsföremål
såsom näringsföretag och penningkapital, samt hur vid en sådan beskattning
hänsyn skall kunna tagas till de skattskyldigas olika skatteförmåga), dels ock
punkten c) (frågan om förvärvskällornas omfattning vid beskattning av inkomst
av jordbruksfastighet, vilken fråga berörts i propositionen nr 220 till 1932 års
riksdag, sid. 127 och 128) numera föremål för utredning av kommunalskatteberedningen.
Till kommunalskattebcredningen har därjämte den 27 november
1936 överlämnats ärendet under punkten e) (frågan i vad mån avdrag för gäldränta
må äga rum vid statens taxering till kommunal inkomstskatt) för att tagas
under övervägande vid fullgörande av beredningens uppdrag.

Sedan försäkringsinspektionen den 18 november 1933 inkommit med infordrad
utredning av frågan under punkten d) om ändring i lagstiftningen rörande
försäkringsrörelse, i den mån denna avser bestämmande av räntefoten för beräkning
av premieåterbäringsreserv, och ö. Ä. den 20 januari 1934 avgivit in -

334

fordrat utlåtande häröver, är ärendet i denna del numera beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

17. den 16 maj 1929, i anledning av riksdagens år 1928 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1927—
30 juni 1928. (175.)

I anledning av vad riksdagen under punkten 5 (utgifter för renhållning m. m. å
vissa av kronan för den allmänna trafiken eller till Stockholms stad upplåtna
områden) anfört uppdrog Kungl. Maj:t den 2 oktober 1931 åt kronans fastighetskommission
av år 1925 att å kronans vägnar gentemot Stockholms stad
framställa anspråk på att renhållningen av kronans till staden eller för den allmänna
trafiken utan ersättning upplåtna områden icke vidare skulle bekostas
av kronan. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 2 december 1932 åvilar detta uppdrag
numera djurgårdskommissionen.

Vad angår ärendet under punkten 6 (stämpelavgifter för vissa nya fondpapper)
av förevarande skrivelse, har på grund av Kungl. Maj:ts beslut den
16 maj 1930 utredning igångsatts rörande ändrade bestämmelser i fråga om
stämpelavgifter, som avses i 8 § stämpelförordningen. Resultaten av vissa förberedande
undersökningar hava överlämnats till finansdepartementet. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 5 juni 1929, i anledning av väckt motion om upphävande av stämpelplikten
beträffande växlar och räntebesked från bankinrättningar.
(314.)

På grund av Kungl. Maj:ts beslut den 16 maj 1930 har utredning igångsatts
rörande ändrade bestämmelser i fråga om stämpelavgifter, som avses i 8 §
stämpelförordningen. Resultaten av vissa förberedande undersökningar hava
överlämnats till finansdepartementet. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

19. den 29 mars 1930, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen
om skogsaccis. (103.)

Ärendet har den 20 november 1936 överlämnats till kommunalskatteberedningen
för att tagas under övervägande vid fullgörande av det beredningen lämnade
uppdraget.

20. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928—
30 juni 1929. (175.)

Ärendet under punkten 7 angående befattningshavares befrielse från en viss
del av sin tjänstgöring är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Sedan riksräkenskapsverket
inkommit med förslag till ändrade bestämmelser angående bestridande
av avlöningskostnader vid nyreglerade verk inom allmänna civilförvaltningen,
har statskontoret häröver avgivit utlåtande.

21. den 31 maj 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upphävande
av villkor i skatteköpebrev rörande hemmanet y2 mantal Köpinge
nr 4 inom Hälsingborgs stad. (327.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 3 juni 1930, i anledning av väckta motioner om sänkning av repartitionstalet
för jordbruksfastighet. (340.)

335

Frågan om fördelning på olika kommuner av inkomst av rörelse, vilken fråga
varit föremål för övervägande av 1930 års kommunalskatteberedning, har jämlikt
Kungl. Maj:ts beslut den 28 oktober 1932 för fortsatt utredning överlämnats
till kammarrättsrådet C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig
inom finansdepartementet.

• Beträffande övriga i skrivelsen berörda, ännu ej avgjorda frågor hänvisas till
vad som under punkten 16 härovan anmärkts rörande punkterna a) och b)
i riksdagens skrivelse den 1 juni 1928, nr 344.

23. den 11 juni 1930, angående åtgärder för införande av folkregister m. m.
(381.)

Ärendet har varit föremål för utredning av 1936 års uppbördskommitté, som
den 19 december 1938 avgivit betänkande med förslag till omorganisation av
uppbördsväsendet och folkbokföringen m. m., vilket är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

24. den 28 maj 1931, i anledning av väckt motion angående beskattningen
av äkta makar och om hänsynstagande vid beskattningen till försörjning
av hemmavarande barn. (291.)

Beträffande statsbeskattningen har ärendet behandlats i proposition nr 258 till
1938 års riksdag. Såvitt angår kommunalskattelagstiftningen är ärendet under
utredning av kommunalskatteberedningen.

25. den 2 juni 1931, i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1929—
30 juni 1930. (346.)

Ärendet under punkten 4 angående ersättning till länsstyrelsernas och fögderiförvaltningarnas
tjänstemän för taxeringsarbete är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

26. den 10 maj 1932, i anledning av väckt motion angående ytterligare begränsning
av rätten för skattskyldig att sammanföra inkomster från olika
verksamhetsgrenar till en och samma förvärvskälla. (191.)

Anmäld den 16 september 1932 och överlämnad för utredning till kammarrättsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

27. den 11 maj 1932, angående utredning och förslag rörande preskriptionstiden
för resterande kronoutskylder. (177.)

Se ovan under 26.

28. samma dag, angående överlåtande av uppbörd av kronoskatt i stad å
bankinrättning, som erhållit Kungl. Maj:ts oktroj. (178.)

Se ovan under 26.

29. den 9 juni 1932, i anledning av riksdagens år 1931 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1930—
30 juni 1931. (213.)

Beträffande under punkten 3 berörda spörsmål (utbetalning av flyttningsersättning)
hava nya bestämmelser meddelats i civila och militära avlöningsreglementena
samt i särskild kungörelse den 22 juni 1939 (sv. f. nr 429). Ärendet
under denna punkt är därmed slutbehandlat.

336

Ärendet under punkten 8 (samtidigt uppburen pension och avlöning) har anmälts
och slutbehandlats den 22 september 1939, varvid Kungl. Maj:t, som i
ärendet inhämtat utlåtande från statskontoret, funnit riksdagens skrivelse i
förevarande del icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Ärendena under punkterna 5 (inköp av skrivmaskiner för statsförvaltningens
behov) och 6 (statsliggaren) äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Ärendet
under punkten 6 beröres av den pågående sakkunnigutredningen rörande ändrad
uppställning av riksstatens fjärde huvudtitel.

30. den 11 juni 1932, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ecklesiastik boställsordning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(361.)

Beträffande frågan om påskyndat avskrivande av prästerskapets till statsverket
indragna tionde är ärendet, sedan kammarkollegium och statskontoret den 5
april 1934, efter vederbörandes hörande, inkommit med gemensamt utlåtande,
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 15 juni 1932, angående rätt för dubbeltaxerad person till anstånd
med gäldande av det ena av de påförda skattebeloppen. (369.)

Anmäld den 16 september 1932 samt överlämnad för utredning till kammarrättsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

32. den 24 maj 1933, i anledning av väckt motion angående avlösning enligt
bestämmelserna för frälseskatteränta av vissa avgifter till Lunds domkyrka
samt s. k. hospitalsränta. (240.)

Ärendet har, utom i vad gäller s. k. erkänsla vid försäljning utom börd av
skattesålda domkyrkohemman, behandlats i propositioner nr 234 och 236 till
1937 års riksdag, varefter förordning i ämnet utfärdats den 18 juni 1937 (sv. f.
nr 590). Ärendet är, i vad angår erkänsla, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 27 maj 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
om ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 27 juni 1929 (nr
210) m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (247.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

34. den 7 juni 1933, i anledning av riksdagens år 1932 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1931—
30 juni 1932. (276.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1939.

35. den 22 mars 1934, i anledning av väckta motioner om ändring i gällande
bestämmelser rörande tillverkning, beskattning och försäljning av
maltdrycker. (121.)

Ärendet har varit föremål för utredning av 1934 års maltdryckskommitté. Sedan
kommittén den 15 januari 1936 avgivit betänkande med förslag i ämnet
(st. off. utr. 1936: 5), har frågan om tillverkning och beskattning av maltdrycker
behandlats i proposition nr 68 till urtima riksdagen 1939. I övrigt är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 20 april 1934, i anledning av väckt motion angående åvägabringande
av ett särskilt skattesystem för sjöfolk. (177.)

Ärendet har varit föremål för utredning av 1936 års uppbördskommitté, som
den 19 december 1938 avgivit betänkande med förslag till omorganisation av

337

uppbördsyäsendet och folkbokföringen m. m., vilket är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

37. samma dag, i anledning av väckt motion angående ändringar i mantalsskrivningsförordningen.
(178.)

38. den 1 juni 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i
statens tjänst m. fl. under budgetåret 1934/1935 jämte i ämnet väckta
motioner. (284.)

Ärendet är, i vad det angår dyrtidstillägg å vissa arvoden, beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. En omreglering, innebärande dyrtidstilläggens avveckling, har
beträffande vissa grupper av arvoden verkställts vid 1939 års lagtima riksdag.

39. den 2 juni 1934, angående förbättrande av landskommunernas räkenskapsväsen.
(298.)

Kungl. Maj:t har den 15 maj 1936 förordnat dåvarande kamreraren i Svenska
stadsförbundet H. Göransson att biträda vid utredning om kommunernas räkenskapsväsen.

40. den 5 juni 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till avtal med Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag och Trafikaktiebolaget
Grängesberg-Oxelösund jämte i ämnet väckta motioner. (301.)

Ärendet har, i vad angår riksdagens hemställan om utredning rörande åstadkommande
av en krossverksanläggning å Svartön, enligt Kungl. Maj:ts beslut
den 17 juni 1938, överlämnats till sakkunniga för utredning av frågan om fördelning
av malmexporten mellan Narvik och Luleå för att tagas i övervägande
vid fullgörandet av det åt de sakkunniga lämnade uppdraget.

41. samma dag, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932—
30 juni 1933. (307.)

Ärendet under punkten 2 (avkortningslängder för kronorestantier i Stockholm)
har varit föremål för utredning av 1936 års uppbördskommitté, som den 19
december 1938 avgivit betänkande med förslag till omorganisation av uppbördsväsendet
och folkbokföringen m. m., vilket är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Ärendet under punkten 3 (utanordnandet av statsmedel m. m.) är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

42. den 9 juni 1934, angående åtgärder för begränsning av bisyssleväsendet
m. m. (358.)

Ärendet har varit föremål för utredning av kvinnoarbetskommittén, som den
23 november 1938 avgivit betänkande angående gift kvinnas förvärvsarbete
in. m., vilket är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

43. den 12 juni 1934, i anledning av väckta motioner om ändring av grunderna
för dyrtidstillägg och pensionstillägg åt pensionärer hos vissa pensionskassor
m. m. (365.)

22— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1940 års riksdag.

338

överlämnad till ecklesiastikdepartementet i vad avser efterlevande till delägare
i prästerskapets änke- och pupillkassa. I övrigt har skrivelsen jämlikt beslut av
Kungl. Maj:t den 1 december 1939 lämnats utan åtgärd.

44. den 15 juni 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
till tjänstepension för tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen,
och för arbetare i statens tjänst, jämte i ämnet väckta motioner.
(384.)

Ärendet är, såvitt angår ändrade bestämmelser i fråga om tid för pensions utgående
efter vissa äldre pensionstagare, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

45. den 4 juni 1935, i anledning av väckt motion angående ändrade grunder
för sättande av markegång. (270.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

46. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—
30 juni 1934. (279.)

Ärendet under punkten 5 (provision för stämpelförsäljning), vilket behandlats
i propositionen nr 208 år 1939, är såvitt angår stämpelförsäljare med oreglerad
avlöning beroende på Kungl. Maj:ts prövning (jfr sv. f. 1939:330 och 334).

Ärendet under punkten 6 (partiella ledigheter) är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Jfr ärendet under punkten 20 här ovan.)

47. samma dag, i anledning av vissa motioner avseende ändringar i gällande
kommunalskattelag m. m. (282.)

Ärendet är föremål för utredning av kommunalskatteberedningen.

48. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder för effektiv indrivning
av skogsaccis och skogsvårdsavgift^. (284.)

Ärendet har den 20 november 1936 överlämnats till kommunalskatteberedningen
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det beredningen lämnade
uppdraget.

49. den 7 juni 1935, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om folkpensionering m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(298.)

Ärendet, vilket överlämnats från socialdepartementet, i vad avser riksdagens
anhållan om utredning rörande ändring i förordningen den 16 december 1927
angående understöd av skatteutjämningsmedel, har i berörda del den 20 november
1936 överlämnats till kommunalskatteberedningen för att tagas i övervägande
vid fullgörande av det beredningen lämnade uppdraget.

50. den 14 juni 1935, angående åtgärder för ökad malmutskeppning över
Luleå. (309.)

Ärendet har, enligt Kungl. Maj:ts beslut den 17 juni 1938, överlämnats till sakkunniga
för utredning av frågan om fördelning av malmexporten mellan Narvik
och Luleå för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det åt de sakkunniga
lämnade uppdraget.

51. den 1 april 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
nedsättning av avgiften för skatteinbetalning över postgiro vid skatteuppbörd
i Stockholms stad. (127.)

339

Ärendet har överlämnats från kommunikationsdepartementet, i vad avser frågan,
huruvida skatteuppbörden — ej blott den statliga utan även den kommunala
— i övriga delar av landet lämpligen må kunna anordnas på enahanda sätt
som för Stockholms stad. Ärendet överlämnades därefter den 13 november 1936
i berörda del till 1936 års uppbördskommitté för att tagas i övervägande vid
fullgörandet av kommitténs uppdrag. Kommittén har den 19 december 1938
avgivit betänkande med förslag till omorganisation av uppbördsväsendet och
folkbokföringen m. m., vilket är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

52. den 2 april 1936, i anledning av väckt motion angående en förstärkning
av fullmäktige i riksbanken m. m. (140.)

Anmäld den 21 januari 1938, varvid Kungl. Maj:t förklarade, att förevarande
framställning för det dåvarande ej föranledde någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

53. den 29 maj 1936, i anledning av väckt motion om skattefrihet för förbättringsbidrag
till främjande av byggnadsverksamhet på landet. (284.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

54. den 19 juni 1936, i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1934—30 juni 1935. (339.)

Ärendet under punkt 7 (mantalsskrivningsprovision till städernas tjänstemän)
har behandlats i 1939 års statsverksproposition (sjunde huvudtiteln, sid. 86)
och är därmed slutbehandlat.

Ärendena under punkterna 5 (kassarabatter m. m.), 6 (anmärkningsarvode till
advokatfiskalerna vid hovrätterna) samt 10 (statsverkets provision å uppbörden
av landstingsskatt i magistratsstäder) äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Av dessa har ärendet under punkten 6 berörts i 1939 års statsverksproposition
(sjunde huvudtiteln, sid. 86).

55. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 201 med förslag
till allmänt familjepensionsreglemente m. m., nr 245 angående överenskommelser
med civilstatens och telegrafverkets änke- och pupillkassor
om övertagande av kassornas rörelse m. m. samt nr 258 angående
överenskommelse med statens järnvägars änke- och pupillkassa om övertagande
av kassans rörelse m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (366.)

Frågan om utredning rörande utvidgning av familjepensionsrätten för barn till
att, i den omfattning som finnes skälig, gälla även manlig befattningshavares
eller arbetares barn utom äktenskap är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

56. den 22 juni 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag
till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28
september 1928 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. (387.)

Anmäld dels den 30 juni 1936, då förordning utfärdades (sv. f. nr 410), dels ock
den 13 augusti 1936, varvid 1936 års skattekommitté tillsattes. Sedan nämnda
kommitté den 27 november 1937 avgivit betänkande med förslag till omläggning
av den direkta statsbeskattningen m. m., har ärendet i denna del behandlats
i proposition nr 258 till 1938 års riksdag. Övriga i skrivelsen omförmälda
frågor hava behandlats av 1936 års skattekommitté, som den 20 december 1939
avgivit betänkande rörande beskattningen av stiftelser och ideella föreningar
m. fl. juridiska personer m. m. Ärendet är i sistberörda del beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

57. den 21 maj 1937, i anledning av väckt motion om statens gäldande av
kostnaderna för hemtransport av officer och underofficer med vederlike,
som i fredstid avlidit under tjänstgöring å främmande ort. (299.)

Ärendet, som överlämnats från försvarsdepartementet, har behandlats i propositionen
nr 245 år 1939. Ärendet är därmed slutbehandlat.

58. den 25 maj 1937, i anledning av riksdagens år 1936 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1935—
30 juni 1936. (311.)

I ärendena under punkterna 5 (vissa avskrivningsfrågor) och 7 (indrivningen av
kronans fordringar i balans- och därmed jämställda mål) har riksräkenskapsverket
den 24 november 1939 anbefallts att avgiva utlåtande och förslag.

Ärendet under punkten 6 (formerna för arbetet inom statsförvaltningen) är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Ärendet under punkten 4 (ersättning under flygtjänstgöring och i anledning
av olycksfall under sådan tjänstgöring), som överlämnats från försvarsdepartementet,
har i viss del behandlats i propositionen nr 245 år 1939. I återstående
del har ärendet behandlats i det av 1936 års lönekommitté den 14 december
1939 avgivna betänkandet med förslag till manskapsavlöningsreglemente. Ärendet
är i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

59. den 1 juni 1937, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till avbetalning å statsskulden m. m.
(380.)

Anmäld den 18 juni 1937 beträffande punkterna 2, 3 och 4, den 19 november
1937 beträffande punkten 5 samt den 22 september 1938 och den 8 december
1939 beträffande punkten 1. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

60. den 4 juni 1937, i anledning av väckt motion om viss ändring av gällande
bestämmelser rörande restitution av arvsskatt. (408.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

61. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring i 19 §
förordningen om arvsskatt och skatt för gåva. (409.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

62. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 3 och 8 §§ förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, ävensom vissa motioner
angående stämpelavgiften. (416.)

Anmäld den 18 juni 1937 och den 20 januari 1939 och därvid slutbehandlad
utom i vad angår åtgärder mot uteblivet eller försenat erläggande av lagfartsstämpel,
i vilken del ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

63. den 18 mars 1938, i anledning av framställningar angående pensioner
och understöd åt vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer
m. m. (113.)

Anmäld den 8 april 1938 och därvid slutbehandlad utom i viss del. I sistnämnda
del anmäld och slutbehandlad den 16 december 1938.

64. den 5 april 1938, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av kronojordlägenheterna Sockenstuguplatsen nr 1 och Kyrkostuguplatsen
nr 2 i Vittangi by, Jukkasjärvi socken. (189.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1939.

341

65. den 6 april 1938, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
stödåtgärder inom malmkommunerna jämte två motioner. (179.)

Ärendet har behandlats i propositionen nr 228 till 1939 års riksdag och är därmed
slutbehandlat.

66. den 6 maj 1938, angående Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar om anslag till kapitalinvestering
jämte i ämnet väckta motioner. (236.)

Ärendet har anmälts den 14 oktober 1938, därvid Kungl. Maj:t berett fullmäktige
i riksbanken tillfälle att avgiva utlåtande över det av riksdagen väckta
spörsmålet om bestämningen av räntan å lån från statens utlåningsfonder i vad
denna bestämning förutsätter en prövning av frågan, huruvida räntan å långa
lån kan förväntas visa en sådan nedgång, som skulle motivera den ifrågasatta
sänkningen av de av staten tillämpade utlåningsräntorna. Sedan fullmäktige i
riksbanken den 1 december 1938 avgivit utlåtande, har ärendet anmälts i 1939
års statsverksproposition (Inkomsterna) och är därmed slutbehandlat.

67. den 20 maj 1938, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av vissa kostnader för kompensation åt arbetare i statens
tjänst för familjepensionsavdrag. (283.)

Anmäld den 10 juni 1938, varvid kungörelse utfärdades (sv. f. nr 309). Ånyo
anmäld den 15 december 1939, varvid Kungl. Maj:t förordnat, att skrivelsen
skall läggas till handlingarna.

68. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret 1938/39 m. m.
(286.)

Anmäld den 17 juni 1938. Åter anmäld den 22 juni 1939, varvid ärendet slutbehandlades.

69. den 27 maj 1938, i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning. (308.)

Anmäld beträffande punkten 8 (vissa fondmedel m. m.) den 17 juni 1938, därvid
Kungl. Maj:t anbefallde statskontoret dels att i vissa hänseenden verkställa utredning
rörande behandlingen av de statskontorets förvaltning underställda,
räntebärande fonderna, dels ock att framlägga förslag till regler för statskontorets
fondförvaltning.

Ärendena under punkterna 3 (vissa entreprenadförfaranden), 4 (ersättning
enligt allmänna resereglementet), 5 (räntor å vissa restituerade utskylder), 6
(brandförsäkring av statsverket tillhörande byggnader m. m.) samt 8 (vissa
fondmedel m. m.) äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

70. samma dag, i anledning av väckta motioner om nedsättning av tullsatserna
på industrimaskiner, som ej tillverkas inom landet. (331.)

Ärendet, som behandlats i ett av 1938 års tulltaxerevision den 8 mars 1939 avgivet
betänkande, är beroende på Kungl. Majrts prövning.

71. den 1 juni 1938, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående lönereglering
för lärare vid kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor
och högre folkskolor jämte i ämnet väckta motioner. (339.)

Skrivelsen, som jämväl handlagts inom ecklesiastikdepartementet, har anmälts
den 11 november 1938, varvid författningar utfärdades (sv. f. nr 660 och 661).
Ytterligare bestämmelser i ämnet hava utfärdats den 12 maj 1939 (sv. f. nr 193).

342

Ärendet har ånyo anmälts den 2 juni 1939 och därvid slutbehandlats, i vad på
finansdepartementets föredragning ankommer.

72. den 3 juni 1938, i anledning av väckta motioner om provisorisk pensionsförstärkning
åt pensionerade befattningshavare i statens tjänst m. m.
(381.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1939.

73. den 8 juni 1938, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
civilt avlöningsreglemente m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (388.)

Anmäld den 17 juni och den 18 november 1938, därvid vissa förberedande åtgärder
beslötos. Åter anmäld dels den 4 januari 1939, varvid civilt avlöningsreglemente
utfärdades (sv. f. nr 8), dels den 10 mars 1939, varvid avläts proposition
nr 223 till riksdagen, dels ock den 15 juni 1939, varvid kungörelser utfärdades
(sv. f. nr 274 och 368). Ärendet är därmed slutbehandlat.

74. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk
avlöningsförstärkning åt vissa befattningshavare i statens tjänst
m. fl. (399.)

Anmäld den 17 juni 1938, varvid kungörelser utfärdades (sv. f. nr 429 och 430).
Åter anmäld den 12 januari 1939, varvid kungörelse (sv. f. nr 9) utfärdades.
Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt på finansdepartementets handläggning
ankommer.

75. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt
dyrortstillägg åt vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl. (400.)

Skrivelsen, som överlämnats till försvarsdepartementet såvitt angår det under
fjärde huvudtiteln anvisade anslaget till provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare
i statens tjänst, har anmälts den 17 juni 1938, varvid kungörelser
utfärdades (sv. f. nr 431 och 432). Åter anmäld den 12 januari 1939, varvid
kungörelse utfärdades (sv. f. nr 10). Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt
på finansdepartementets föredragning ankommer.

76. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående dyrtidstillägg
åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisnings- m. fl. anstalter.
(403.)

Skrivelsen, som även varit föremål för handläggning i ecklesiastikdepartementet,
har anmälts den 17 juni 1938, varvid kungörelser utfärdades (sv. f. nr 496—498).
Åter anmäld den 12 januari 1939, varvid kungörelser utfärdades (sv. f. nr 11
och 12). Ärendet är därmed slutbehandlat.

77. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till nyanskaffning av maskiner för mynt- och justeringsverket. (434.)

Anmäld den 17 juni och den 16 september 1938. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

78. den 10 juni 1938, i anledning av vissa i Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till beredskapsstat för budgetåret 1938/39 jämte i ämnet väckta
motioner behandlade allmänna principfrågor. (418.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 januari 1939.

79. den 13 juni 1938, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till beredskapsstat för budgetåret 1938/39, i vad propositionen avser anslag
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (466.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 januari 1939.

343

80. den 16 juni 1938, med överlämnande av beredskapsstat för budgetåret
1938/39. (473.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 januari 1939.

Av dessa ärenden äro alltså de under 34, 43, 52, 57, 59, 63—68, 71—76 samt
78—80 omförmälda av Kungl. Maj:t inom finansdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 2 juni 1927, i anledning av väckt motion angående viss ändring i
fastställda villkor för behörighet att söka och innehava befattning som
lärare vid folkskola. (265.)

Sedan skolöverstyrelsen den 7 maj 1928 inkommit med yttrande, har ärendet
den 22 september 1932 överlämnats till 1932 års seminariesakkunniga, vilka den
9 augusti 1935 med sitt betänkande återställt handlingarna i ärendet. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 13 maj 1930, rörande vissa ändringar i förordningen den 29 november
1867 angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande. (187.)

Den 22 september 1938 utfärdades en instruktion för riksantikvarieämbetet
och statens historiska museum m. m. (sv. f. nr 588). De jämlikt nådiga beslut
den 11 oktober 1930 och den 27 mars 1936 tillkallade sakkunniga för utredning
av frågan angående kulturminnesvården i riket hava med skrivelse den 31 december
1938 till Kungl. Maj:t överlämnat förslag till revision av gällande fornminneslagstiftning.

3. den 11 juni 1932, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ecklesiastik boställsordning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(361.)

Sedan i 1936 års ämbetsberättelse närmare redogjorts för åtgärder, som i anledning
av skrivelsen vidtagits, hava ytterligare åtgärder beträffande skrivelsen icke
vidtagits.

4. den 24 april 1934, angående åtgärder för ungdomens skyddande i religiöst
och sedligt hänseende m. m. (202.)

Anmäld den 31 maj 1934, därvid beslöts remiss till skolöverstyrelsen. Skolöverstyrelsen
inkom med utlåtande den 25 juni 1934. Sedan Kungl. Maj:t den 24
september 1934 uppdragit åt skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen att inkomma
med förslag till erforderliga åtgärder för åstadkommande inom och utom
skolan av en vidgad och ‘förbättrad undervisnings- och upplysningsverksamhet
rörande de sexuella frågorna, hava nämnda myndigheter den 28 juni 1935 inkommit
med förslag i ämnet, över vilket förslag befolkningskommissionen yttrat sig
i sitt betänkande i sexualfrågan (st. off. utr. 1936: 59). Över befolkningskommissionens
yttrande i frågan hava Fredrika Bremerförbundet den 5 november och
Sveriges husmodersföreningars riksförbund den 9 november 1937 yttrat sig. Skrivelsen
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 12 juni 1934, i anledning av väckta motioner om ändring av grunderna
för dyrtidstillägg och pensionstillägg åt pensionärer hos vissa pensionskassor
in. m. (365.)

344

Delvis anmäld den 27 oktober 1939. Den 15 november 1939 överlämnades skrivelsen
till sakkunniga för utredning rörande prästerskapets familjepensionering.

6. den 15 maj 1935, angående obligatorisk undervisning i folk- och småskolor
i hälsovård m. m. (220.)

Yttranden i ärendet hava inkommit den 6 september 1935 från skolöverstyrelsen
och den 15 februari 1936 från medicinalstyrelsen. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

7. den 1 juni 1935, angående införande av gemensamma måltidstimmar.
(267.)

Anmäld den 18 oktober 1935 och beslöts, i vad angår skolväsendet, remiss till
skolöverstyrelsen. Svar å remissen har ännu icke inkommit.

8. samma dag, angående underlättande av förevisningen av icke eldfarliga
biograffilmer. (269.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 oktober 1939, därvid utfärdades en kungörelse
(sv. f. nr 703).

9. den 14 juni 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statens arbetslöshetskommission, kontant understödsverksamhet,
statliga och statskommunala reservarbeten m. m. jämte i dessa ämnen
väckta motioner. (371.)

Med utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden den 8 maj 1936 överlämnades
den 2 juni 1936 till ecklesiastikdepartementet förevarande skrivelse
för handläggning i vad den avser undersökning rörande icke hemortsberättigade
ur synpunkten av antal, förekomst m. m. Skrivelsen är i nämnda avseende beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 26 mars 1936, i anledning av väckt motion om viss ändring av bestämmelserna
rörande förening av folkskollärarbefattning med organisteller
klockarsyssla. (114.)

Den 12 mars 1937 har skolöverstyrelsen inkommit med anbefalld utredning jämte
förslag i ämnet. Yttranden hava ännu icke inkommit från alla de myndigheter,
till vilka ovannämnda utredning och förslag remitterats.

11. den 18 april 1936, angående reglering av rätten för såväl döpta som odöpta
att till förutvarande förnamn lägga nya sådana. (171.)

Efter hörande av samtliga ecklesiastika konsistorier har statistiska centralbyrån
den 30 mars 1937 inkommit med av utredning åtföljt förslag i ämnet. 1936 års
uppbördskommitté har den 21 mars 1938 inkommit med yttrande i ärendet.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 22 maj 1936, angående reformering enligt vissa riktlinjer av undervisningen
vid de högre allmänna läroverken. (256.)

Den 28 mars 1939 har skolöverstyrelsen inkommit med anbefalld utredning.
Yttrande i ärendet har den 1 september 1939 inkommit från statskontoret.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 29 maj 1936, angående upprättande av ett statens filmarkiv. (273.)
Anmäld den 18 september 1936, därvid statens biografbyrå anbefalldes att till
Kungl. Maj:t inkomma med utredning i ärendet. Utredningen har ännu icke
inkommit.

345

14. den 17 juni 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
granskning av läroböcker. (334.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 november 1938.

15. den 20 april 1937, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av viss del av Abisko nationalpark till svenska turistföreningen.
(168.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 mars 1939.

16. den 24 april 1937, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
disposition av lappskolbordet i Jukkasjärvi. (185.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1939.

17. den 25 maj 1937, i anledning av riksdagens år 1936 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1935
—30 juni 1936. (311.)

Punkten 8 angående vissa till efterlevande efter prästmän utgående understöd
är anmäld den 27 oktober 1939. Skrivelsen är därmed slutbehandlad i vad på
ecklesiastikdepartementets föredragning ankommer.

18. den 4 maj 1938, angående skolkökslärarinnornas vid fortsättningsskolorna
anställnings-, bostads-, löne- och pensionsförhållanden. (231.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 10 maj 1938, i anledning av väckt motion om avskaffande av prästexamen.
(243.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 20 maj 1938, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
anslag ur kyrkofonden till bostadsbyggnad för en kontraktsadjunkt
i Ammarnäs i Sorsele församling. (297.)

Anmäld den 21 oktober 1938 och den 12 januari 1939. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

21. den 27 maj 1938, i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning. (308.)

Punkten 7 angående statsbidrag till Söderköpings stads skolor för yrkesundervisning.
Yttranden i ärendet hava inkommit den 12 december 1938 från skolöverstyrelsen
och den 8 februari 1939 från statskontoret. Remitterad den 8
december 1939 till riksräkenskapsverket, som ännu icke inkommit med yttrande.

22. den 28 maj 1938, angående ett effektivare utnyttjande av skol- och bildningsfilmen
i undervisningens tjänst. (327.)

Yttrande i ärendet har den 14 januari 1939 inkommit från skolöverstyrelsen.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 8 juni 1938, i anledning av utav Kungl. Maj:t gjord framställning
om anslag till uppförande av domkapitelshus i Växjö. (413.)

Anmäld den 20 oktober 1938 och den 20 januari 1939. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

24. den 10 juni 1938, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till beredskapsstat för budgetåret 1938/39, i vad propositionen avser
anslag under ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (423.)

346

Anmäld den 30 juni och den 21 oktober 1938 samt den 4 januari 1939. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

Av dessa ärenden äro alltså de under 8, 14—17, 20, 23 och 24 omförmälda av
Kungl. Maj:t inom ecklesiastikdepartementet slutligen behandlade samt de
övriga på prövning beroende.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 mars 1930, i anledning av väckt motion om förhållandet mellan
Arjeplog- och Karesuandolapparna samt lappförfattningarnas anknytning
till det levande livet. (75.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut bär chefen för jordbruksdepartementet den 28
april 1939 tillkallat sakkunnig person att verkställa överarbetning av 1930 års
lapputrednings den 29 december 1935 avgivna betänkande. Överarbetningen är
ännu ej slutförd.

2. den 23 maj 1930, i anledning av väckta motioner rörande vissa sociala
jordfrågor. (276.)

Sedan yttranden avgivits av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar över
de av 1936 års egnahemsutredning och 1936 års arrendeutredning avgivna betänkandena,
har skrivelsen i vad den avser vissa egnahemsfrågor slutbehandlats
den 17 mars 1939, därvid beslöts proposition till riksdagen (nr 236). I den
del skrivelsen har avseende å vissa arrendeförhållanden är den alltjämt beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 10 juni 1932, i anledning av väckta motioner angående åtgärder för
vinnande av mera skyndsam handläggning av torrläggningsärenden. (334.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 mars 1939, därvid beslöts proposition i ärendet
(nr 204).

4. den 28 april 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts under nionde huvudtiteln
gjorda framställning angående anslag till fraktlindring för kalk
jämte i ämnet väckta motioner. (171.)

Lantbruksstyrelsen den 30 juni 1938 givet uppdrag att verkställa utredning
beträffande frågan om fraktbidrag jämväl vid sjötransporter av kalk har ännu
ej fullgjorts.

5. den 14 mars 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inlösen
av vissa arrenderätter till laxfisken i Mörrumsån. (98.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1939.

6. den 16 mars 1934, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar
i vattenlagens föreskrifter i fråga om handläggningen av ärenden rörande
dikningsföretag, som beröra allmän väg. (101.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 november 1938, därvid avläts proposition till
1939 års lagtima riksdag (nr 9).

7. den 20 april 1934, med anledning av väckt motion angående anställande
av egnahemskonsulenter hos egnahemsnämnderna. (188.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 mars 1939, därvid beslöts proposition till
riksdagen (nr 236).

347

8. den 5 juni 1934, i anledning av väckta motioner rörande ändringar i arrendelagstiftningen
m. m. (311.)

Sedan 1936 års arrendeutredning den 9 november 1938 avgivit betänkande med
förslag till ändringar i arrendelagstiftningen (st. off. utr. 1938: 38) samt yttranden
däröver avgivits av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 22 februari 1935, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
beträffande understöd till förbättringsarbeten inom jordbruket.
(46.)

Anmäld den 10 maj 1935, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes att verkställa
utredning i de av riksdagen angivna hänseenden. Denna avvaktas.

10. den 15 mars 1935, angående ett rationellt och vinstgivande tillgodogörande
av svenska frukter och bär. (75.)

En i anledning av förevarande riksdagsskrivelse från lantbruksstyrelsen infordrad
utredning i ämnet har den 25 februari 1938 överlämnats till livsmedelslagstiftningssakkunniga
för att — i avseende å införande av lagstadgad märkning
av vissa läskedrycker — tagas i övervägande vid fullgörande av de sakkunnigas
uppdrag. Detta uppdrag har ännu ej fullgjorts.

11. den 12 april 1935, i anledning av vissa i statsverkspropositionen under
utgifter för kapitalökning i vad angår jordbruksärenden gjorda framställningar
jämte i hithörande ämnen väckta motioner. (166.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 mars 1939, därvid beslöts proposition till
riksdagen (nr 236).

12. den 7 maj 1935, i anledning av väckta motioner angående åtgärder till
bekämpande av smittsam kastning hos nötkreatur samt om lagstiftning
rörande handeln med husdjur. (199.)

I den del skrivelsen icke slutbehandlats före utgången av år 1938, nämligen
beträffande lagstiftning rörande handeln med husdjur, föreligger ett av lantbruksstyrelsen
och medicinalstyrelsen den 3 november 1936 avgivet betänkande,
som alltjämt är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. samma dag, i anledning av väckt motion om vidgat giltighetsområde för
lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker med flera områden. (201.)

Efter det en promemoria i ämnet utarbetats inom jordbruksdepartementet har
skrivelsen anmälts den 3 mars 1939, därvid beslöts proposition till riksdagen
(nr 142). Ärendet är därmed slutbehandlat.

14. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933
—30 juni 1934. (279.)

I vad skrivelsen avsetts till handläggning på jordbruksdepartementets föredragning
och ej slutbehandlats före år 1939, nämligen beträffande punkten 9, utnyttjande
av kronans fiskevatten, föreligger ett av fiskevattensutredningen den
1 september 1939 avgivet betänkande (st. off. utr. 1939:28), vilket remitterats
till åtskilliga myndigheter och sammanslutningar för yttranden.

15. den 7 juni 1935, i anledning av väckta motioner om åtgärder till höjande
av skogsbrukets ekonomiska bärkraft m. m. (274.)

348

Ett av 1936 års skogsutredning avgivet förslag rörande utvidgning av statens
skogsförsöksanstalt (st. off. utr. 1938: 58) har den 10 mars 1939 anmälts för
Kungl. Maj:t, varvid beslöts proposition till riksdagen (nr 222). Ärendet är i övrigt
beroende på Kungl. Maj.ds prövning.

16. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beredande av medinflytande
åt skogsägare vid handhavande av flottningsföreningarnas
angelägenheter. (296.)

1936 års skogsutredning, som äger att taga skrivelsen i övervägande, har i denna
del ännu ej slutfört sitt uppdrag.

17. den 25 april 1936, i anledning av väckta motioner om ändringar i arrendelagstiftningen,
återupptagande av den sociala jordbruksfrågans lagvägar
m. m. (180.)

Sedan 1936 års arrendeutredning den 9 november 1938 avgivit betänkande (st.
off. utr. 1938: 38) samt yttranden däröver avgivits av åtskilliga myndigheter och
sammanslutningar, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 13 maj 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående domänverkets
övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar m. m.
(228.)

Uppdraget att verkställa utredning rörande domänverkets skogsindustriella
rörelse har ännu ej fullgjorts.

19. den 22 maj 1936, angående utredning av smörets och margarinets näringsfysiologiska
betydelse m. m. (255.)

Ett näringsrådet den 2 juli 1937 givet uppdrag att verkställa utredning i ämnet
har ännu ej slutförts.

20. den 23 maj 1936, i anledning av väckta motioner om viss ändring av
norrländska arrendelagen m. m. (259.)

Sedan 1936 års arrendeutredning den 9 november 1938 avgivit betänkande (st.
off. utr. 1938:38) samt yttranden däröver avgivits av åtskilliga myndigheter och
sammanslutningar, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 29 maj 1936, angående anordnande av kontroll över i förvärvssyfte
yrkesmässigt bedriven enskild jordstycknings- och jordförmedlingsverksamhet.
(274.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 mars 1939, därvid beslöts proposition till
riksdagen (nr 236).

22. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder till främjande
av det svenska fisket. (288.)

Ifrågavarande riksdagsskrivelse är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. samma dag, i anledning av väckt motion angående den industriella rationaliseringens
och koncentrationens inverkan på den jordbrukande befolkningens
förvärvsmöjligheter. (290.)

Ett lantbruksstvrelsen den 7 maj 1937 givet uppdrag att verkställa visst undersöknings-
och utredningsarbete rörande frågan om torrläggning av närmare
angivna markkomplex inom Uppsala län har ännu ej slutförts.

24. den 27 juni 1936, i anledning av väckt motion om befrämjande av skärgårdsområdenas
elektrifiering. (383.)

349

Skrivelsen är anmäld och slutbehandlad den 4 januari 1939 (se statsverkspropositionen
IX II. T. p. 122).

25. den 10 april 1937, i anledning av väckta motioner angående anordnande
av småbrukarkurser m. m. (133.)

Ärendet är beroende på Ivungl. Maj:ts prövning.

26. den 20 april 1937, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar.
(163.)

Sedan statens jordnämnd inkommit med anbefalld utredning rörande kronoegendomen
Norrby nr 3, har skrivelsen i denna del anmälts den 10 mars 1939.
Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

27. den 24 april 1937, i anledning av väckta motioner angående omorganisation
av kontrollen över tillverkning av och handel med margarin m. m.
(207.)

Livsmedelslagstiftningssakkunniga den 13 maj 1937 givet uppdrag att i samband
med dem anbefalld utredning upptaga de i skrivelsen omförmälda spörsmålen
till behandling har ännu ej slutförts.

28. den 28 april 1937, i anledning av väckta motioner angående vägnätets
utbyggande med ett system av cykelvägar. (217.)

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt domänstyrelsen den 11 september
1939 avgivit förslag i ämnet samt statskontoret häröver avgivit utlåtande,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 4 maj 1937, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överförande
av vissa kronoparker i Jämtlands län till renbetesfjällen m. m.
samt en i ämnet väckt motion. (256.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 26 maj 1937, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av mark från kronoegendomen Stora och Lilla Åvesta nr 1 i
Kopparbergs län jämte i ämnet väckta motioner. (336.)

Anmäld den 11 juni och den 21 juli 1937, varmed skrivelsen slutbehandlats i vad
den avser försäljning av den mindre lotten av ifrågavarande kronoegendom.
Vidkommande försäljningen av den större lotten förordnade Kungl. Maj:t den
11 juni 1937, att därmed skulle tillsvidare anstå.

31. den 27 maj 1937, i anledning av väckt motion om lagstiftning i visst avseende
rörande saluhållande av gödsel- och fodermedel. (341.)

Anmäld den 10 september 1937, därvid uppdrogs åt kommerskollegium och
lantbruksstyrelsen att gemensamt verkställa av riksdagen begärd utredning
rörande lämpligheten av åtgärder till skydd mot saluhållande av mindervärdiga
gödselmedel. Utredningen har ännu ej slutförts.

32. den 19 mars 1938, i anledning av väckt motion angående utredning rörande
förekomsten av olika slag av svinsjukdomar inom landet in. m.
(122-)

Anmäld den 6 maj 1938, därvid uppdrogs åt lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen
gemensamt att verkställa av riksdagen begärd utredning. Denna har
ännu ej slutförts.

350

33. den 26 april 1938, i anledning av väckt motion angående skyldighet för
försäljare av hästkreatur att tillhandahålla intyg om deras ålder. (203.)

Skrivelsen är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. samma dag, i anledning av väckt motion om regelbundet tillhandahållande
åt offentligheten av vissa upplysningar rörande den jordbruksekonomiska
utvecklingen. (204.)

Sedan kommerskollegium avgivit förslag i ämnet, är ärendet anmält och slutbehandlat
den 12 maj 1939.

35. den 17 maj 1938, i anledning av väckt motion angående utredning om
sammanslagning av de båda svinraserna Yorkshire och Förädlad Lantras.
(273.)

Anmäld den 17 juni 1938, varvid uppdrogs åt lantbruksstyrelsen att verkställa
utredning i ämnet. Denna har ännu ej slutförts.

36. samma dag, i anledning av väckt motion angående skäliga administrationsbidrag
till hushållningssällskapen för deras verksamhet i samband
med vissa stödåtgärder. (276.)

Sedan lantbruksstyrelsen den 31 augusti 1939 avgivit förslag i ämnet samt yttranden
häröver avgivits av statskontoret och hushållningssällskapens ombud,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 1 juni 1938, i anledning av väckt motion angående utredning avlantbrukets
lärlingsfråga. (371.)

Anmäld den 30 juni 1938, därvid uppdrogs åt lantbruksstyrelsen att verkställa
av riksdagen begärd utredning. Denna har ännu ej slutförts.

38. den 8 juni 1938, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till beredskapsstat för budgetåret 1938/39, i vad propositionen avser
nionde huvudtiteln. (441.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 januari 1939.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition med förslag till
beredskapsstat för budgetåret 1938/39 å kapitalbudgeten gjorda framställning
om anslag till byggnadsarbeten vid veterinärhögskolan. (442.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 januari 1939.

Av dessa ärenden äro sålunda de under 3, 5—7, 11, 13, 21, 24, 26, 34, 38 och 39
omförmälda av Kungl. Maj:t inom jordbruksdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 17 april 1928, i anledning av väckt motion angående ändrad lydelse
av 9 § i lagen om tillsyn å fartyg m. m. (123.)

Ifrågavarande skrivelse är, i vad den avser lastmärke för fartyg i östersjöfart
med en bruttodräktighet om minst 150 registerton, slutbehandlad genom utfärdandet
av lagen den 30 juni 1932 (nr 324) angående ändrad lydelse av bland

351

annat 9 § lagen den 16 oktober 1914 om tillsyn å fartyg. Sedan kommerskollegium
den 22 december 1937 avgivit utlåtande rörande bland annat frågan
om lastmärke för mindre fartyg, vilka nyttjas i östersjöfart eller utrikesfart,
har Kungl. Maj:t den 28 januari 1938 utfärdat kungörelse (nr 23) med ändrad
bestämmelse angående lastmärke å vissa fartyg. Ärendet är i övriga delar beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 6 juni 1932, i anledning av väckta motioner angående dels utredning
rörande en förädling av de statliga järnmalmstillgångarna i Norrbotten
och dels underlättande av malmbrytning i vissa gruvor i Norrbotten
för inhemsk förädling. (280.)

De jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 juni 1937 tillkallade utredningsmännen
för utredning rörande anläggande av ett tackjärnverk i Norrbotten
hava den 21 juni 1938 avgivit betänkande i ämnet. Den 27 oktober 1939 har
Kungl. Maj:t till den urtima riksdagen framlagt proposition (nr 70) med förslag
till anläggande av ett tackjärnverk i Norrbotten. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

3. den 11 april 1934, i anledning av väckta motioner om utredning angående
de ekonomiska och sociala verkningarna av de s. k. enhetsprisföretagen
inom detaljhandeln m. m. (146.)

Sedan de jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 15 juni 1934 för ärendets utredning
tillkallade sakkunniga den 30 november 1935 avgivit utredning i ärendet (st.
off. utr. 1935: 63), har denna remitterats för yttrande till kommerskollegium.
Yttrandet avvaktas.

4. den 20 april 1934, i anledning av väckta motioner om uppställande av
legala kompetensvillkor för rätten att idka hantverk m. m. (191.)

Sedan de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 januari 1936 tillkallade
sakkunniga för verkställande av utredning i ämnet (1936 års hantverkssakkunniga)
den 10 juni 1938 avgivit betänkande jämte lagförslag angående lärlingsutbildningen
inom hantverket och den mindre industrien (st. off. utr.
1938:30), är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 18 maj 1934, angående den praktiska utbildningen av maskinistelever.
(257.)

Sedan kommerskollegium den 21 september 1937 efter remiss avgivit utlåtande
i ämnet, har Kungl. Maj:t den 30 september 1937 uppdragit åt kommerskollegium
att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Denna är ännu
icke slutförd.

6. den 22 februari 1935, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse
av 57 § sjömanslagen. (49.)

Sedan Kungl. Maj:t den 3 maj 1935 anbefallt kommerskollegium att verkställa
utredning i ämnet, har kommerskollegium den 23 december 1938 inkommit
med sådan utredning. Ärendet har den 27 januari 1939 ånyo anmälts för Kungl.
Maj:t, som därvid funnit skrivelsen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare
åtgärd.

7. den 28 mars 1935, i anledning av väckta motioner angående utredning
om rätten att idka hantverk. (127.)

Se under punkten 4 här ovan.

352

8. den 6 juni 1935, i anledning av väckta motioner om åtgärder till ernående
av ökad säkerhet till sjöss. (291.)

Sedan Kungl. Maj:t den 22 maj 1936 anbefallt kommerskollegium att verkställa
och till Kungl. Maj:t inkomma med den av riksdagen begärda utredningen
ävensom med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, har kommerskollegium
i betänkande den 28 oktober 1937 inkommit med utlåtande och
förslag i ämnet. Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 5 maj 1936, i anledning av väckt motion angående befrielse för
mindre bemedlade uppfinnare från erläggande av vissa patentavgifter.
(208.)

Kungl. Maj:t har den 22 maj 1936 anbefallt patent- och registreringsverket
att verkställa utredning i ämnet. Utredningen är ännu icke slutförd.

10. den 5 juni 1936, angående revision av gällande bestämmelser om ersättning
åt sjöfolk vid förlust av effekter vid fartygs förolyckande. (276.)

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1936 anbefallt kommerskollegium att verkställa
utredning i ämnet. Sedan sådan utredning den 25 oktober 1939 inkommit, bär
Kungl. Maj:t den 10 november 1939 utfärdat kungörelse om tillfällig höjning
av ersättningen åt sjöfolk för förlust av effekter vid fartygs förolyckande (sv.
f. nr 798). Ärendet är därmed slutbehandlat.

11. den 27 juni 1936, i anledning av väckta motioner om befrämjande av
exporten och avsättningen i övrigt av gatsten m. m. (384.)

Sedan de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 mars 1937 tillkallade
sakkunniga för utredning rörande befrämjande av avsättningen av den svenska
stenindustriens produkter (1937 års granitutredning) den 1 april 1939 avgivit
betänkande i ämnet (st. off. utr. 1939:11), är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

12. den 28 april 1937, angående åstadkommande av lindring i visst avseende
för svenska fiskare vid besök i norska hamnar. (228.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 12 maj 1937, angående utredning rörande fartygskompassers uppställande
och kompensering m. in. (269.)

Sedan Kungl. Maj:t den 21 maj 1937 anbefallt kommerskollegium att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen samt inkomma med det förslag,
som kunde av utredningen föranledas, har kommerskollegium den 20 december
1938 inkommit med begärt utlåtande jämte meddelande, att kollegium hade
för avsikt att utfärda råd och anvisningar i ämnet. Ärendet har den 20 januari
1939 ånyo anmälts för Kungl. Maj:t, som därvid funnit skrivelsen icke föranleda
någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

14. den 20 maj 1938, i anledning av väckta motioner om stöd åt den mindre
skeppsfarten. (287.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1938 har uppdragits åt särskilt
tillkallade sakkunniga (1938 års sjöfartskommitté) att verkställa utredning
rörande den svenska skeppsfartens ekonomiska betingelser. De sakkunniga avgåvo
den 14 december 1938 betänkande och förslag angående den mindre skeppsfartens
kapitalförsörjning för tonnagets förnyelse. Betänkandet har lagts till
grund för Kungl. Maj:ts proposition nr 119 till 1939 års lagtima riksdag. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

353

15. den 10 juni 1938, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till beredskapsstat för budgetåret 1938/39, i vad propositionen avser anslag
under handelsdepartementets verksamhetsområde. (424.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 januari 1939. , ■

Av dessa ärenden äro alltså de under 2, 6, 10, 13, 14 och 15 inom handelsdepartementet
slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

23 — Justitieombudsmannens ämbelsbcrättelse till 1040 urs riksdag.

354

Bilaga V.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1939 och
vari under år 1939 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Maj ds prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling.

1. 1908 den 31 januari (nr 47) och 1910 den 7 januari (nr 37), angående
domstolarnas arkiv m. m.

Se ämbetsberättelsen 1937 sid. 323. Ärendet är beroende på Kungl. Majtts
prövning. (Justitiedepartementet.)

2. 1923 den 26 juni (nr 303), angående ändring av bestämmelserna om
gåvobeskattning i kungl. förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt
och skatt för gåva.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

3. 1925 den 11 december (nr 629), angående ändring av bestämmelserna
om resekostnadsersättning i kungl. förordningen den 12 juli 1878 angående
ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt
till stämningsmän m. m.

Ärendet har anmälts den 29 november 1929 och den 21 december 1933 (se vidare
ämbetsberättelsen 1934 sid. 377). I övrigt är ärendet fortfarande beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Socialdepartementet.)

4. 1926 den 22 december (nr 600), angående åtgärder för bättre tillgodoseende
av vittnens rätt att undfå ersättning för inställelse vid domstol.

Sedan ärendet den 10 juni 1938 överlämnats till processlagberedningen för att
tagas under övervägande vid fullgörande av dess uppdrag, har beredningen behandlat
frågan i sitt den 29 november 1938 avgivna betänkande med förslag till
rättegångsbalk (st. off. utr. 1938:43 och 44). Ärendet är därefter beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

5. 1927 den 31 oktober (nr 511), rörande tillämpningen av vissa stadganden
i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom m. m.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 324,
1938 sid. 335 och 1939 sid. 335. Kungl. Maj:t har genom proposition till 1939
års lagtima riksdag, nr 86, framlagt förslag till lag om villkorlig dom m. fl. lagförslag.
Sedan riksdagen antagit de av Kungl. Maj:t framlagda lagförslagen,
med vissa av första lagutskottet i dess utlåtande nr 35 förordade ändringar,
har Kungl. Maj:t den 22 juni 1939 utfärdat lagar i ämnet (sv. f. nr 314—325).
Ärendet är därmed slutbehandlat. (Justitiedepartementet.)

355

6. 1931). den 22 mars (nr 21)0), angående ändring i lagstiftningen om trafikförsäkring
å motorfordon.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 sid. 335 och
1939 sid. 335. Kungl. Maj:t har genom proposition till 1939 års lagtima riksdag,
nr 189, framlagt förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 30
juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik
m. m. Sedan förslaget antagits av riksdagen, hava författningar i ämnet utfärdats
den 22 juni 1939 (sv. f. nr 284—286). Ärendet är, till den del det icke härigenom
slutbehandlats, föremål för fortsatt beredning inom justitiedepartementet.
(Justitiedepartementet.)

7. 1931) den 15 september (nr 573), angående åtgärder för åstadkommande
av likformighet vid beräkning av strafftid, då avbrott i verkställighet
äger rum till följd av ny rannsakning.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

8. 1935 den 11 januari (nr 51), angående åklagares rätt att bedriva advokatverksamhet.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 sid. 324, 1938
sid. 335 och 1939 sid. 335. Frågan har behandlats i 1937 års landsfiskals- och
stadsfiskalsutrednings den 22 april 1939 avgivna betänkande med förslag till omorganisation
av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna m m. (st. off. utr.
1939:9). Sedan vissa myndigheter och sammanslutningar avgivit yttranden
över betänkandet, är ärendet beroende på Kungl. Majrts prövning. (Justitiedepartementet.
)

9. 1935 den 31 december (nr 766), angående skyldighet för förmyndare att
vid uppbärande av omyndig tillkommande försäkringsbelopp förete bevis
om överförmyndarens tillstånd till beloppets utbetalning.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1938 sid. 336. Den
sakkunnige har den 20 november 1939 avgivit betänkande med förslag till ändringar
i förmynderskapslagstiftningen (st. off. utr. 1939: 33). Betänkandet har
remitterats till ett flertal myndigheter och sammanslutningar för yttrande.
(Justitiedepartementet.)

10. 1936 den 16 september (nr 566), angående skärpning av straffet för spridande
av efterbildning av penningsedel m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

11. 1937 den 9 april (nr 272), angående bestämmelser om fördelning av kostnaderna
för tjänsteresor i vissa fall.

Över framställningen hava, på grund av remiss, utlåtanden avgivits av länsstyrelserna
i Stockholms, Södermanlands, Kalmar, Malmöhus, Jämtlands och Västerbottens
län samt av statskontoret. Ärendet har sedermera behandlats i 1937
års landsfiskals- och stadsfiskalsutrednings betänkande med förslag till omorganisation
av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna m. m. (st. off. utr.
1939: 9). Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.
)

12. 1937 den 25 november (nr 718), angående upprättande av centrala register
över personer, vilka dömts till ansvar för vissa brott, som vid
återfall utöva iterationsverkan.

Ärendet har anmälts den 6 september 1939, varvid utfärdades kungörelser (sv.
f. nr 621 och 622). Ärendet är därmed slutbehandlat. (Finansdepartementet.)

13. 1937 den 28 december (nr 769), angående förtydligande bestämmelser om
lösen- och stämpelavgifter för vissa bevis m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

14. 1937 den 31 december (nr 778), angående rätt för svarandepart, som beviljats
fri rättegång, att kostnadsfritt erhålla protokoll i målet, även om
begäran därom framställes först efter det utslag meddelats.

Se ämbetsberättelsen 1939 sid. 336. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Justitiedepartementet.)

15. 1938 den, 10 november (nr 645), angående resestipendier åt åklagare.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Socialdepartementet.)

16. 1938 den 19 december (nr 725), angående resekostnads- och traktamentsersättning
till domare för inspektionsresor till överförmyndare.

Över framställningen har utlåtande avgivits av statskontoret. Ärendet är beroende
på Kungl. Majrts prövning. (Justitiedepartementet.)

17. 1938 den 30 december (nr 71fi), angående skyldighet för utmätningsman
att i dagboken i utsökningsmål införa specificerad uppgift rörande förrättningskostnad
m. m.

över framställningen hava utlåtanden avgivits av åtskilliga myndigheter och
sammanslutningar. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Socialdepartementet.
)

18. 1938 den 31 december (nr 7J)3), angående fastställande av viss, med hänsyn
till alkoholhalten i blodet bestämd gräns, vid vilken förare av motorfordon
skall anses vara i lagens mening påverkad av starka drycker.

Den 10 november 1939 har Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för kommunikationsdepartementet
att tillkalla en utredningsman för att inom departementet
verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning rörande lämpligheten av
ny brottsbestämning vid stadgandet om straff till skydd mot att förare av motorfordon
och traktortåg befinner sig i alkoholpåverkat tillstånd, som kan menligt
påverka trafiksäkerheten, samt avgiva det förslag, vartill utredningen kan
föranleda. Den 17 november har departementschefen förordnat utredningsman
samt, enligt bemyndigande, sekreterare åt denne. (Kommunikationsdepartementet.
)