Kungl. Majlis proposition nr 83.

1

Nr 83.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning till
importörer och exportörer för vissa krigsförluster; given
Stockholms slott den 29 november 1940.

Kungl. Maj:! vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över folkhushållningsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Herman Eriksson.

Utdrag av protokollet över folkhushållningsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 29 november 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och handelsdepartementen
anmäler chefen för folkhushållningsdepartementet, statsrådet Eriksson,
fråga angående ersättning till importörer och exportörer för vissa krigsförluster.

Föredraganden anför:

Vid årets lagtima riksdag framställdes till mig inom första kammaren en
interpellation, huruvida jag ansåge skäligt att genom statsmakternas medverkan
lättnader bereddes varuägare för förluster och kostnader å varor, som
till följd av krigets utbredning till Skandinavien icke kunde nå svensk hamn,
samt om jag i så fall hade för avsikt att föreslå eller vidtaga omedelbara åtgärder
i angivet syfte. I anledning av denna interpellation yttrade jag (första
kammarens protokoll nr 39 för den 18 juni 1940) — efter att hava redogjort
bland annat dels för vissa inkomna framställningar angående ersättning åt
svenska importörer, dels ock för vissa redan vidtagna åtgärder, däribland
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 83. 1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Kungl. Maj:ts den 10 maj 1940 åt statens krigsförsäkringsnämnd lämnade
uppdrag att handhava de ärenden angående tillvaratagande av svenska varuägares
intressen utomlands, som kunde föranledas av det inträffade avbrottet
i de svenska sjöfartsförbindelserna och som av vederbörande varuägare i
sådant syfte överlämnades till nämnden — att jag icke fann lämpligt att i det
skick, vari ärendet för det dåvarande befann sig, taga ställning till frågan,
huruvida och i vad mån ersättning borde utgå till importörerna för förluster
som enligt krigsförsäkringsnämndens uppfattning icke folio under meddelad
krigsförsäkring.

Sedan viss utredning numera verkställts, torde frågan örn ersättning till
importörer ävensom till exportörer för förluster, varom nyss är sagt, böra
upptagas till behandling. Jag torde därvid till en början få erinra om den
av mig i interpellationssvaret omnämnda, inom krigsförsäkringsnämnden
verkställda överslagsberäkningen angående värdet av de importlaster, varom
fråga är. Enligt denna beräkning, som avser hos nämnden försäkrat gods
och som upprättats på grundval av de uppgifter, som funnos tillgängliga
den 1 juni 1940, skulle försäkringvärdet av de varor, som upplossats i utländska
hamnar, belöpa sig till

70 milj. kronor för

30 » » »

5 » » »

15 » » »

gods liggande i England och Frankrike

» » » Amerikas Förenta Stater

» » » Holland och Belgien

» » » andra länder (huvudsakligen

Fjärran Östern och Brittiska
Indien).

Tillhopa 120 milj. kronor.

Det må i anslutning till de sålunda lämnade uppgifterna nämnas, att i
tabellen icke upptagits vissa i Danmark och Norge upplossade, till Sverige
destinerade importlaster, vilka förväntades komma att efter hand vidarebefordras
till Sverige; värdet av dessa laster beräknades av nämnden till
cirka 5 milj. kronor.

En kortfattad redogörelse torde härefter få lämnas för vissa i ärendet föreliggande
framställningar och däröver avgivna yttranden.

I särskilda skrivelser den 27 april 1940 hava Sveriges grossistförbund och
svenska importföreningen för färsk frukt u. p. a. hemställt, att genom statsmakternas
försorg åtgärder måtte vidtagas för att i möjligaste mån begränsa
den skada eller förlust, som till följd av krigshändelserna i april 1940 kunde
komma att drabba importörerna, samt att den förlust eller skada, som likväl
uppstode, måtte täckas genom den statliga krigsförsäkringen eller på
annat för statsmakterna lämpligt sätt.

Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg samt Skånes

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

3

handelskammare hava vidare i gemensam skrivelse den 4 maj 1940 hemställt,
att Kungl. Maj :t måtte beträffande sådana för Sverige avsedda laster,
vilka voro flytande den 9 april 1940 men på grund av det ändrade läget i
krigföringen icke kunde förväntas inom en snar framtid nå sin destination,
dels övertaga dessa, i den mån de ankommit eller ankomme till England
med svenska fartyg, mot ersättning genom krigsförsäkringsnämnden till lastägarna
för deras verkliga utgifter å varorna, dels ock efter skyndsam utredning
vidtaga åtgärder för att i största möjliga utsträckning och på för lastägarna
och redarna rimliga villkor genom krigsförsäkringsnämnden hålla
dem skadelösa för kostnader och förluster å övriga laster.

I skrivelse den 10 maj 1940 har Smålands och Blekinge handelskammare
förklarat sig instämma i den genom förenämnda skrivelse den 4 maj 1940
gjorda hemställan.

Över de förenämnda framställningarna hava, efter remiss, yttranden avgivits
av statens krigsförsäkringsnämnd ävensom av statskontoret, kommerskollegium,
statens industrikommission, statens livsmedelskommission,
statens handelskommission och statens sjöfartsnämnd.

Statens krigsförsäkringsnämnd har i sitt yttrande — med bifogande av
en den 25 april 1940 dagtecknad promemoria, däri nämnden på anförda
skäl förklarat sig anse ersättningsskyldighet icke föreligga för förluster i
anledning av att transporter till följd av krigshändelserna måst avbrytas —
anfört i huvudsak följande:

Den åsikt i ersättningsfrågan, som kommit till uttryck i promemorian,
har givetvis grundats på de förhållanden, som förelågo vid tidpunkten för
promemorians utfärdande. Vid denna tidpunkt var situationen den, att lastägarnas
dispositionsrätt över varan icke var på annat sätt begränsad än att
varorna icke kunde vidarebefordras till Sverige eller annat land vid Östersjön,
men att varuägaren i övrigt hade full rätt att antingen försälja eller
lagra varan i England eller att exportera den från England till vilket annat
land som helst, med undantag givetvis för Tyskland eller av tyska krigsmakten
besatta länder. Varuägaren hade alltså en betydande frihet i sin
dispositionsrätt, även örn de engelska åtgärderna i många fall kunde åsamka
lastägaren icke oväsentliga förluster. Sedermera lia "emellertid förhållandena
av kända anledningar hastigt utvecklat sig på ett för lastägarna synnerligen
oförmånligt sätt. Holland och Belgien hava helt försvunnit som
tänkbara marknader för varupartierna i fråga. Transporter av varorna från
England till andra europeiska länder hava blivit i den grad försvårade och
fördyrade, att de äro ekonomiskt sett uteslutna och de varupartier, som
sålunda äro eller bliva lossade i England, torde så länge kriget pågår icke
kunna transporteras därifrån till någon annan marknad. Det återstår sålunda
endast för ägare av dylika varupartier att försälja dem i England
eller eventuellt lagra dem därstädes. Det sistnämnda förfaringssättet torde
endast i undantagsfall kunna praktiseras, då lagerutrymmen i England endast
i ytterst begränsad utsträckning ställas till utländska varuägares disposition,
vartill kommer att kostnaderna bliva avsevärda. Varan har visser -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

ligen icke blivit beslagtagen men en situation Ilar uppkommit, som till sina
konsekvenser närmast motsvarar en rekvisition under annan form än den
sedvanliga. Varuägaren har sålunda praktiskt taget icke någon annan möjlighet
än att låta försälja varan i England och åtnöjas med det pris, som
härvid kan utvinnas. Den förlust, som varuägaren härvid åsamkas, är till
sin natur knappast någon annan än den, som kan inträffa vid rekvisition
av varan, och det synes därför nämnden som om den rimligen borde vara
ersättningsgill under försäkringen.

Vad ovan sagts örn varor, som lossats i England, gäller i stort sett även
beträffande varor som lossats i Frankrike.

Beträffande varor, som blivit lossade i neutrala hamnar, torde förhållandena
icke kunna anses vara likartade. Man får emellertid icke bortse från
att fartygen, särskilt på grund av de under sista tiden inträffade förhållandena,
icke haft oinkränkt frihet att gå till de hamnar, som för varuägarna
kunnat anses mest önskvärda, utan dirigeringen av fartygen har i åtskilliga
fall skett ur andra synpunkter, särskilt för undvikande av allt för stora
risker för fartygens sänkande. I den mån så skett synes det knappast rimligt,
att varuägaren, som icke kunnat utöva någon bestämmanderätt över
fartygens dirigering, bör bära härigenom uppkommande förluster. Det bör
i detta sammanhang framhållas, att förlusterna å dessa varupartier i regel
torde bliva icke oväsentligt större än å de partier, som lossas i England. De
senare partierna falla nämligen under det svensk-engelska avtalet, som ju
möjliggör försäljning av stora partier utan direkta förluster för varuägaren,
i det även erlagda frakter inräknas i köpeskillingen för de varupartier, vilka
bliva övertagna enligt avtalets bestämmelser. För de partier däremot, som
lossas i U. S. A., torde fraktbeloppen endast i undantagsfall kunna bliva
ersatta genom köpeskillingarna och om detta i första hand gäller varor, som
exporterats från U. S. A. i fartyg, som på grund av de inträffade förhållandena
återvänt dit, gäller det även för varor skeppade från Orienten eller
Sydamerika, för vilka frakterna till Sverige givetvis äro betydligt högre än
till U. S. A. Även örn någon juridisk ersättningsrätt på grund av försäkringen
måhända här icke föreligger, synes det rimligt, att nämnden bemyndigades
att ersätta varuägaren dennes direkta förluster. En individuell prövning av
de olika fallen torde likväl böra ske, då man måhända har anledning intaga
en något avvikande position beträffande sådana fall, som kunna beröra ren
lyximport, därest överhuvudtaget några dylika fall skulle visa sig föreligga.

När det gäller varupartier inlastade i danska och norska fartyg förmenar
nämnden, att försäkringstagarna i regel torde vara juridiskt berättigade till
ersättning för uppkomna förluster, men även dessa fall måste behandlas
individuellt, då fallen ingalunda äro likartade.

Då det gäller förluster uppkomna genom avstängningsåtgärderna västerut
har man även att taga hänsyn till de förluster, som uppkommit å i England
intagna kollaster, vilka icke fått avgå till Sverige och för vilka frakterna i
stor utsträckning varit förutbetalda utan återbetalningsskyldighet från rederiernas
sida. I vad mån dessa förlorade frakter äro ersättningsgilla under
försäkringen må anses tveksamt, men det synes orimligt om dessa förluster
helt skulle bäras av importören och detta icke minst därför att kol hört till
de i Sverige prisreglerade varorna. Skulle juridisk ersättningsskyldighet för
nämnden icke föreligga, torde nämnden böra beredas möjlighet att trots
detta förhållande ersätta importörens direkta förluster å dessa laster.

Även exportörer, som haft sina varor inlastade i fartyg, vilka icke kunnat

Kungl. Majlis proposition nr 83.

5

fullgöra sina resor, lida givetvis icke oväsentliga förluster genom avspärrningsåtgärderna,
förluster, vilka åtminstone i en del fall och i viss utsträckning
torde vara ersättningsgilla.

Sammanfattningsvis anför krigsförsäkringsnämnden: Nämnden har den
uppfattningen, att lastägarna i åtskilliga, men icke i alla fall jämlikt
försäkringsvillkoren äro juridiskt berättigade till ersättning för de förluster,
som uppkomma genom att hos nämnden krigsförsäkrade varor
icke kunnat framföras till destinationsorten, och kommer nämnden att i
vanlig ordning behandla de fall, där ersättningsrätt sålunda anses föreligga.
De varuförsäkringsfall, som nämnden finner juridiskt tveksamma,
komma att hänskjutås till utredning av dispaschör. Skulle dispaschören
finna juridisk ersättningsrätt enligt försäkringsvillkoren icke föreligga och
nämnden likväl anse, att ersättning borde utgå, avser nämnden att hos
Kungl. Majit hemställa dels om bemyndigande att enligt grunder, som efter
utredning av fallen kunna bliva av Kungl. Majit fastställda, utbetala ersättning
och dels om utverkande av det anslag, som för ändamålet kan finnas
erforderligt.

Statskontoret har för sin del avrått från att ersättning av statsmedel beviljades
för uppkommande förluster, vilka icke täcktes av krigsförsäkring; i
varje fall borde ersättning icke utgå efter de generella linjer, som avsågos
i framställningarna. Enligt statskontorets mening skulle ett statsingripande
av tilltänkt innebörd kunna medföra alltför vittgående statsekonomiska konsekvenser.

Kommerskollegium har i sitt utlåtande anfört i huvudsak följande:

Skulle försäkringen juridiskt icke anses täcka den ifrågavarande risken,
blir spörsmålet huruvida staten det oaktat bör ingripa. Härvid är till en
början att märka, att såsom i handlingarna är upplyst erbjudande föreligger
från engelsk och fransk sida att övertaga vissa slag av varor till vederbörande
varuägares självkostnad. I de fall, där ett övertagande enligt dylika
grunder kommer till stånd, bortfaller givetvis ersättningsfrågan. Där ett
sådant övertagande icke äger rum, synes kollegium att goda grunder ur
skälighetens synpunkt kunna anföras för att det allmänna ikläder sig ersättning
till de ifrågakommande företagen. Importörerna ha nämligen genom
åtagandet av en betydande risk lojalt lämnat sin medverkan till landets
varuförsörjning, och helt naturligt skulle mera avsevärda förluster på
nu ifrågavarande affärer ej endast komma att avskräcka vederbörande från
att för framtiden åtaga sig några mera riskfyllda engagemang i importens
intresse utan även högst väsentligt förminska importörernas finansiella förmåga
att fortsättningsvis bedriva importaffärer.

En faktor, som givetvis förtjänar att beaktas i detta sammanhang, är den
bundenhet i prishänseende, som importörerna för närvarande äro underkastade
och som förhindrar dem att på andra affärer göra sig betalda för
de förluster, som de kunna komma att lida på den nu ifrågavarande importen.
Det är nämligen givet att, örn större möjligheter härvidlag förelåge,
importörerna vore i tillfälle att på andra affärer taga igen vad som nu
eventuellt förlorats. Denna synpunkt leder emellertid till att i de fall, där

6

Kungl. Majlis proposition nr 83.

från det prisövervakande organets sida dylik frihet givits, någon grund för
ersättning för förlust på den nu förevarande importen ej bör medgivas.

I det av statens industrikommission avgivna utlåtandet anföres:

Vad ersättningsfrågan angår synes krigsförsäkringsnämnden till en början
ha ansett de förluster, varom i ärendet kan bliva fråga, icke vara omfattade
av den av nämnden meddelade krigsriskförsäkringen. Såsom framgår av
nämndens i ärendet avgivna utlåtande, varav industrikommissionen under
hand tagit del, har emellertid nämnden sedermera funnit det efter avspärrningen
följande händelseförloppet hava i vissa hänseenden så förändrat
situationen, att ersättning på grund av försäkringen i åtskilliga fall borde
utgå. Kommissionen, som finner sig sakna såväl anledning som kompetens
att bedöma den rent rättsliga frågan rörande omfattningen av den av nämnden
meddelade försäkringen, vill till utgångspunkt för sitt yttrande taga det
faktum, att nämnden såsom försäkringsgivare dock i åtskilliga fall funnit
försäkringstagarens rätt till ersättning antingen kunna ifrågasättas eller icke
vara för handen. För dessa falls vidkommande uppställer sig då med anledning
av de remitterade framställningarna den fråga, huruvida och i
vad mån staten av billighets- eller lämplighetsskäl bör ersätta försäkringstagarna
deras eventuella förluster.

Vad billighetssynpunkten beträffar torde det vara klart, att staten i princip
icke kan åtaga sig ansvaret för de förluster, som svenska näringsidkare
bli utsatta för med anledning av nu rådande utomordentliga förhållanden.
Det gäller alltså att söka bedöma, om i nu förevarande fall sådana särskilda
omständigheter föreligga, som kunna motivera en avvikelse från denna princip.
Vad härutinnan i ärendet framhållits finner kommissionen åtminstone
i viss mån äga berättigande. I de fall, då importen avsett för krigsmakten
eller folkförsörjningen nödvändiga varor, måste det sålunda anses mindre
tillfredsställande, att de av importörerna påtagna krigsriskerna icke helt
täckts av det genom den statliga krigsförsäkringen upprättade skyddet för
utrikeshandeln. Särskilt gäller detta, därest på grund av statliga prisreglerande
åtgärder importörerna icke kunnat genom pristillägg skaffa sig kompensation
för de krigsrisker, som fallit utanför försäkringen. Att upprätthållandet
av importen av nödvändighetsvaror i nuvarande situation kan
kräva åtgärder icke enbart från de enskilda företagarnas utan i sista hand
jämväl från statens sida, har bl. a. tagit sig uttryck i de bestämmelser i
instruktionerna för industri- och livsmedelskommissionerna, vilka ålägga
dessa kommissioner icke endast att verka för utan jämväl alt enligt Kungl.
Majlis bestämmande själva föranstalta örn behövliga inköp från utlandet
samt de inköpta varornas fraktande till landet. De enskilda företagarna
ha alltså i nu förevarande fall påtagit sig risker, vilka, därest från enskilt
håll initiativ till import uteblivit, kunnat komma att i stället åvila staten.
Vad nu framhållits utgör visserligen icke i och för sig tillräckliga skäl för
industrikommissionen att tillstyrka ett statens frivilliga åtagande att ersätta
genom avspärrningen uppkomna förluster men måste dock anses innebära
ett plus, därest ur lämplighetssynpunkt ett dylikt åtagande anses kunna
ifrågakomma.

Vid frågans bedömande ur sistnämnda synpunkt vill industrikommissionen
åter erinra, att kommissionen enligt sin instruktion bl. a. skall verka
för behövliga inköp från utlandet av råvaror, produkter och förnödenheter
för industriellt bruk samt de inköpta förnödenheternas fraktande till landet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

7

Det ligger därför i kommissionens intresse, att inträffade händelser såvitt
möjligt icke medföra verkningar, vilka kunna avhålla hittillsvarande importörer
av dylika förnödenheter från fortsatt import. Enligt kommissionens
mening kan det icke anses uteslutet, att sådana verkningar skulle uppstå,
därest det enskilda näringslivet nödgades helt bära de genom avspärrningen
uppkomna förlusterna. Dessa synas understundom kunna bliva så stora,
att de skulle innebära ekonomisk katastrof för vederbörande företag. Träder
icke staten hjälpande emellan, är det fara värt, att åtminstone sistnämnda
fall skulle erbjuda så avskräckande exempel på möjligheten av oförutsedda
risker för den enskilda utrikeshandeln under nuvarande oroliga tider, att
denna handel — i den mån den fortfarande kunde uppehållas — komme
att frivilligt inskränkas.

Industrikommissionen ville med hänsyn till det anförda tillstyrka, att av
statsmedel ersättning bereddes varuägare, vilka — ehuru de hos krigsförsäkringsnämnden
haft krigsförsäkring för resa med nödvändighetsvaror från
utlandet till Sverige — icke på grund av försäkringen vore berättigade till
gottgörelse för förluster, som åsamkats dem genom avspärrningen västerut
i samband med krigshändelserna i april 1940. Att ersättningen icke borde
sträckas längre än till den direkta förlusten, och att den således icke jämväl
borde omfatta utebliven vinst, torde vara uppenbart. Överhuvudtaget syntes
det kommissionen med hänsyn till ersättningens karaktär icke obilligt, att
utmätandet av ersättningsbeloppen skedde efter ganska restriktiva principer.
Huru dessa lämpligen borde i detalj utformas, undandroge sig emellertid
kommissionens bedömande, då därför erfordrades tillgång till ett utredningsmaterial,
som icke stått kommissionen till buds.

Statens livsmedelskommission har i en den 30 maj 1940 dagtecknad promemoria
anfört, att kommissionen icke för det dåvarande vore i tillfälle att
avgiva något slutgiltigt utlåtande i ärendet, enär därför erfordrades en ingående
undersökning dels beträffande de myckenheter varor, varom fråga
vore, samt angående de dispositioner, som ur skilda synpunkter vore träffade
eller kunde träffas, dels ock beträffande de försäkringsrättsliga förhållandena.
Kommissionen ville emellertid framhålla, att örn importörerna
måste räkna med sådana risker, som det i april 1940 inträdda läget medfört,
de genom prisförhöjningar å inom landet befintliga varuförråd eller
genom ökad handelsmarginal framdeles komme att söka hålla sig skadeslösa;
ur denna synpunkt kunde det ifrågasättas, huruvida icke staten, som
upprätthölle kontroll över prisbildningen i landet, borde i en eller annan
form reglera berörda risker.

Livsmedelskommissionen har därefter i ett den 1 oktober 1940 dagtecknat
utlåtande anfört i huvudsak följande:

Sedan kommissionens promemoria i ärendet avgavs, har frågan örn beredande
av ersättning för ifrågavarande förluster i väsentliga delar kommit i
ett nytt läge. Krigsförsäkringsnämnden har sålunda förklarat sig anse, att
ett stort antal av förlusterna äro ersättningsgilla under krigsförsäkringen.

8

Kungl. Majda proposition nr 83.

Alltjämt kvarstår dock ett betydande antal fall, där nämnden anser ersättningsskyldighet
under försäkringen icke föreligga. Hit höra i främsta rummet
förluster å varupartier, som blivit lossade i neutrala hamnar. Beträffande
dessa fall har nämnden funnit det rimligt, att nämnden bemyndigades
att ersätta varuägaren dennes direkta förluster. En individuell prövning
av de olika fallen syntes likväl enligt nämndens mening böra ske, då
man måhända hade anledning intaga en något avvikande position beträffande
sådana fall, som kunde beröra ren lyximport.

Livsmedelskommissionen delar krigsförsäkringsnämndens uppfattning att
starka skäl tala för att ersättning jämväl bör kunna utgå till importörerna
för förluster på varupartier, som lossats i neutrala hamnar, och detta oberoende
av huruvida dessa förluster kunna anses falla under krigsförsäkringen
eller ej. Ett motsatt förfarande skulle innebära, att i många fall tillfälligheter
bleve avgörande för ersättningsanspråkens bedömande. Med hänsyn
till att juridisk ersättningsskyldighet i sistnämnda fall icke föreligger
finner kommissionen det å andra sidan naturligt att dessa fall behandlas
individuellt. På grund härav och enär de nu nämnda fallen torde vara
under utredning hos krigsförsäkringsnämnden, anser kommissionen det icke
lämpligt att för närvarande ingå på de grunder, efter vilka ersättning bör utgå.

I statens handelskommissions utlåtande anföres, att då ett slutligt avgörande
av frågan dispaschvägen kunde påräknas först efter en avsevärd tid
och då de intressen, som här stodo på spel, voro av en mycket betydande storleksordning,
det syntes handelskommissionen angeläget att så snart ske
kunde till övervägande upptoges frågan, huruvida och i vilken utsträckning
staten — oavsett örn juridisk skyldighet härtill förelåge eller ej — borde
hålla lastägarna skadeslösa för dem åsamkade kostnader och förluster av
här ifrågavarande slag. I utlåtandet framhålles emellertid vidare, att i vad
mån staten borde stå för den slutliga förlusten syntes i viss mån böra göras
beroende av resultatet av den utredning, som inom krigsförsäkringsnämnden
påginge rörande de ifrågavarande varupartierna, bland annat rörande omfattningen
av uppkommande förluster.

I det av statens sjöfartsnämnd avgivna utlåtandet framhålles, att genom
Kungl. Maj :ts förut omnämnda uppdrag åt krigsförsäkringsnämnden ävensom
genom det från engelsk och fransk sida gjorda erbjudandet örn övertagande
av vissa varor garanti åstadkommits för att de befarade förlusterna
i stort sett skulle kunna hållas inom rimliga gränser. Vidare anför nämnden:

Vid bedömande av frågan, huruvida de förluster, som i allt fall äro att
förutse åtminstone för vissa importörer, skäligen och lämpligen böra täckas
av statsmedel synes böra beaktas, att vederbörande importörer icke utan fog
räknat med, att krigsriskförsäkringen skulle täcka även förlustrisk av här
ifrågavarande slag. Denna omständighet synes i sin mån tala för ett tillmötesgående
av ersättningsanspråken. Det bör härvid framhållas, att ersättningsanspråkens
berättigande i högre eller lägre grad måste vara beroende
av den frihet i fråga om prissättningen på olika varor, som föreligger för
importörerna. En importör av en vara, som är underkastad prisreglering,
vilken grundats allenast på en vinst som beräknats utan någon hänsyn till

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

9

av den svenska krigsförsäkringen icke täckt krigsrisk, synes sålunda kunna
anses hava större fog för anspråk på ersättning än en importör av vara, för
vilken prisbildningen är helt och hållet fri. Emellertid torde den nu berörda
ersättningsfrågan icke låta sig med någon grad av säkerhet bedömas förrän
fullständig utredning — genom krigsförsäkringsnämndens försorg — föreligger
rörande förlusternas omfattning i de särskilda fallen och totalt samt
beträffande de närmare omständigheterna i de olika fallen. Vidare måste full
klarhet hava vunnits angående den juridiska frågan örn krigsförsäkringsnämndens
ansvarighetsskyldighet i de förevarande fallen.

Frågan om ersättning för krigsförsäkrade exportvaror
i anledning av avbrott i resan har upptagits i en av
aktiebolaget Varjag ingiven, den 23 maj 1940 dagtecknad skrivelse, i vilken
bolaget hemställt, att i samband med utredningen om ersättning till svenska
lastemottagare för i utlandet kvarliggande laster jämväl frågan om ersättning
till ägare av i Sverige försäkrade och bär kvarliggande laster måtte upptagas
till prövning.

Över sistberörda skrivelse har krigsförsäkringsncimnden, efter remiss, avgivit
utlåtande, däri nämnden — under hänvisning till vad nämnden anfört
i sitt förut återgivna remissyttrande — förklarat att ersättningsrätt syntes
föreligga i vissa fall och i viss utsträckning, men att de olika fallen måste
behandlas individuellt då de icke vore likartade; något generellt uttalande i
ersättningsfrågan kunde därför icke lämnas.

Statens krigsförsåkringsnämnd har sedermera i ärendet ingivit dels med
skrivelse den 2 augusti 1940 en inom nämnden utarbetad statistisk utredning
rörande de för Sverige avsedda varupartier, vilka på grund av avstängningsåtgärderna
västerut blivit lossade i olika hamnar, dels ock en den 20
november 1940 dagtecknad promemoria.

I promemorian anföres till en början:

Värdet av de svenska importvaror, vilka genom den i april 1940 uppkomna
spärren västerut blivit kvarhållna och upplossade i andra länder,
har tidigare preliminärt uppgivits. De preliminärt uppgivna siffrorna hava
i stort sett visat sig vara riktiga. De numera kända siffrorna för hos nämnden
krigsförsäkrat gods ställa sig som följer:

Värdet av upplossat gods:
(i avrundade siffror)

Krigsförsäkringsbelopp

I Storbritannien och Frankrike ....................c:a 70 000 000 kr.

I Belgien, Holland, Norge, Danmark och Italien...... » 5 000 000 »

I U. S. A. och andra transatlantiska neutrala länder . . » 25 000 000 »

Summa c:a 100 000 000 kr.

(Härtill kommer hos nämnden icke krigsförsäkrade varupartier med ett
sammanlagt värde av cirka 7 000 000 kronor.)

Det hos nämnden krigsförsäkrade värdet av de svenska exportvarorna,
vilka intill den 20 april blivit inlastade i exportfartyg, som på grund av

10

Kungl. Maj-.ts proposition nr 83.

spärren antingen måst återvända eller icke kunnat avgå, har beräknats till
cirka 40 000 000 kronor.

Det ovan angivna beloppet på 40 000 000 kronor fördelar sig på olika

varuslag som följer:

Massa ............................................c:a 15 000 000 kr.

Papper ........................................... » 10 000 000 »

Trävaror .......................................... » 1 000 000 »

Diverse styckegods, huvudsakligen stål o. d........... » 14 000 000 »

Summa c:a 40 000 000 kr.

Beträffande i England, Frankrike och andra krigförande länder upplossade
varupartier har nämnden funnit försäkringsfall föreligga, då dessa
varor varit utsatta för ett faktiskt embargo. Förlusterna å dessa varupartier
hava ■—■ under förutsättning att full likvid ingår för i England försålda
varupartier — visat sig väsentligt understiga de tidigare uppgjorda kalkylerna,
beroende dels därpå att betydande varupartier kunnat hemtransporteras
till Sverige och dels därpå att de engelska myndigheterna under det
s. k. varuavtalet övertagit större del av där upplossade partier än man från
början räknade med. Nämndens totala förlust å i krigförande länder upplossade
partier kan beräknas icke överstiga cirka 20 000 000 kronor.

Vad beträffade importlaster, som blivit upplossade i U. S. A. och andra
neutrala länder, samt exportlaster från Sverige hade — efter vad i promemorian
vidare anföres — frågan om nämndens ersättningsskyldighet i ett par
fall hänskjuta till avgörande av dispaschör. Det hade därvid visat sig,
att de båda svenska dispaschörerna kommit till direkt motsatta resultat.
Dispaschör Hasselrot i Stockholm hade efter utförlig motivering befriat
nämnden från all ersättningsskyldighet, medan dispaschör Pineus i Göteborg
ansett nämnden ersättningsskyldig såsom för totalförlust. Av utlåtandena
framginge, heter det vidare i promemorian, att dispaschör Hasselrot grundade
sin uppfattning på en utredning angående krigsförsäkringens legala
omfattning tillämpad på de av nämnden fastställda försäkringsvillkoren,
medan dispaschör Pineus närmast syntes hava ansett sig bunden av vissa
från förra världskriget härrörande prejudikat. Samma fråga hade varit
föremål för prövning i Danmark och den framstående dispaschören Nils
Tybjerg hade avgivit ett utlåtande, vari han kommit till praktiskt taget samma
resultat som Plasselrot, under det att den kände danske sjörättsjuristen
Höiesteretssagförer Geo K. Schiörring närmast anslutit sig till Pineus’ uppfattning.
En annan framstående dansk sjörätts jurist, Höiesteretssagförer
N. J. Gorrissen hade i sak anslutit sig till Tybjergs uppfattning.

Hasselrots tolkning överensstämde, understryker nämnden, med vad som
varit avsikten hos de jurister hos nämnden, vilka deltogo i försäkringsvillkorens
utformande. Särskilt framhålles att då i försäkringsvillkoren § 1
mom. c 3) nämnden fritagits från skada, förlust eller kostnad genom »mistning
av marknad för godset» så hade därmed avsetts att fritaga nämnden
från ersättningsskyldighet för marknadsförlust av varje slag.

Kungl. Majlis proposition nr 83.

11

I promemorian anföres vidare följande:

Den genom de båda motstridande dispascheutlåtandena uppkomna situationen
är givetvis utomordentligt otillfredsställande såväl för nämnden som
för försäkringstagarna. För frågans lösning föreligger uppenbarligen endast
två alternativ, antingen att hänskjuta avgörandet till domstolarnas prövning
eller att omedelbart söka träffa en kompromiss, som kan tänkas acceptabel
för såväl nämnden som majoriteten av försäkringstagarna.

Ett processförfarande medför bl. a. följande nackdelar:

a) Avgörandet av de till flera lusen uppgående ersättningsfrågorna blir
uppskjutet på avsevärd tid.

b) Ovissheten i ersättningsfrågan medför svårighet och dröjsmål med lastpartiernas
disponerande, vilket särskilt beträffande exportvarorna kan medföra
en värdeförstöring av avsevärd omfattning.

c) Ovissheten örn utgången av högsta domstolens avgörande nödvändiggör
för nämnden att höja premierna för att så långt möjligt vinna täckning
för den maximiförlust, som kan uppstå.

Slutligen kommer härtill att utgången av en process måste betecknas som
oviss.

Nämnden har därför funnit att övervägande skäl tala för att söka uppnå
en uppgörelse med försäkringstagarna kompromissvägen.

Varuägarnas förlust kan uppdelas i två huvudgrupper, nämligen:

1) förlust av utlagda frakter, lossnings- och lastningskostnader, premier
och andra omkostnader m. m.,

2) den förlust, som uppkommer genom att varan måste försäljas på annan
marknad än den ursprungligen avsedda.

Vid övervägande av olika möjligheter har nämnden funnit en lämplig
kompromisslösning vara att ersättning lämnas för förlusterna under 1), medan
däremot ingen ersättning lämnas för marknadsförlusten enligt 2). En
sådan uppgörelse skulle överensstämma med nämndens ovan uttalade uppfattning,
att försäkringsvillkoren under alla förhållanden avsetts att fritaga
nämnden från marknadsförluster. Beträffande exportvarorna skulle kompromissen
medföra, att exportören i stort sett försattes i samma situation
som om han aldrig lastat varorna ombord å exportfartyget. Iian skulle
sålunda icke göra annan förlust å dessa varor än den han gör på sitt övriga
inneliggande lager. Även beträffande importvarorna får en sådan lösning
av ersättningsfrågan betraktas såsom relativt tillfredsställande.

En summarisk undersökning av vad nämndens ersättningsbelopp skulle
bliva, därest dispaschör Pineus’ uppfattning vunne stadfästande av högsta
domstolen och därest kompromissen antages av samtliga försäkringstagare,
visar följande resultat:

Uppskattat ersättningsbelopp
efter
avdrag av influtna
provenyer i händelse
nämnden
betalar totalförlustersättning: Läster

upplossade i U. S. A. och andra

neutrala transoceana länder........ 8 000 000

Exportlaster ........................ 24 000 000

Uppskattat ersättningsbelopp,
därest
kompromissförslaget
antages av
samtliga försäkringstagare: 5

000 000
7 000 000

Summa kronor 32 000 000

12 000 000

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Departements

chefen.

Ovanstående siffror äro endast ungefärliga och det troliga är att de slutliga
siffrorna komma att visa sig vara högre.

Ehuru man måhända icke kan utgå ifrån att samtliga varuägare skulle
vara beredda att antaga ett erbjudande efter ovan angivna riktlinjer har
nämnden dock ansett, att det borde ligga i majoritetens av försäkringstagarna
intresse att träffa en dylik uppgörelse på grund av de stora olägenheter,
som ett uppskjutande av avgörandet måste medföra. Skulle förslaget i större
utsträckning antagas kan nämnden bliva i tillfälle att inom rimlig tid avveckla
motsvarande antal av dessa stora haveriärenden. I de fall där en
uppgörelse icke kan åstadkommas måste ärendena vila intill dess Kungl.
Maj:ts utslag i dispaschemålen föreligger.

Vid krigsförsäkringsnämndens promemoria funnos, i bestyrkta avskrifter,
fogade handlingar rörande dels två av dispaschören i Stockholm meddelade
dispascher, dels ock en av dispaschören i Göteborg meddelad dispasche.

Jag torde till en början få erinra örn att frågan, huruvida transportförsäkring
mot krigsrisk skall anses innefatta även försäkring mot risk att transporten
till följd av krigsåtgärd icke kan fullföljas, behandlats redan i ett tidigare
sammanhang nämligen i Kungl. Maj :ts proposition nr 54 till urtima
riksdagen med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen örn statlig
krigsförsäkring m. m. Till det vid nämnda proposition fogade statsrådsprotokollet
över folkhushållningsärenden för den 11 oktober 1940 anförde
jag, bland annat, att försäkring mot sådan risk kunde täckas genom försäkring
enligt gällande krigsförsäkringslag, men att frågan huruvida redan
meddelade försäkringar skulle anses omfatta risken i fråga bleve beroende
på avfattningen och tolkningen av respektive försäkringskontrakt. I anledning
av krigsförsäkringsnämndens uttalande att nämnden icke ansåge sig böra
utan särskilt medgivande teckna sådan transportförsäkring, där jämväl det
ifrågavarande intresset angivits såsom föremål för försäkringen, anmälde jag
vidare till statsrådsprotokollet min avsikt att föreslå Kungl. Majit att lämna
krigsförsäkringsnämnden sådant medgivande. Sedan riksdagen (skriv, nr 71)
bifallit det genom propositionen framlagda lagförslaget, har Kungl. Majit den
22 november 1940 — i samband med utfärdande av lag angående ändrad
lydelse av 1 § lagen om statlig krigsförsäkring m. m. — lämnat nämnden
medgivande som nyss är sagt. Krigsförsäkringsnämnden har därefter i skrivelse
den 27 november 1940 anmält, att nämnden fastställt lydelsen av de
villkor, nämnden avsåge att tillämpa vid försäkring mot risk att transport
till följd av krigsåtgärd eller eljest icke kan fullföljas, på sätt framginge
av vid skrivelsen fogat »Tillägg till krigsförsäkringsbrev å varor», att nämnden
hade för avsikt att meddela tilläggsförsäkring av ifrågavarande slag endast
för sådana transporter, som vore äv särskild betydelse för folkförsörjningen
eller för utrikeshandelns vidmakthållande och endast i den mån
sådan tilläggsförsäkring kunde anses erforderlig för dylika transporter, samt
att nämnden fastställt premien för tilläggsförsäkringen att tills vidare utgå

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

13

med en procent. Vad nämnden sålunda anmält har Kungl. Majit genom beslut
förut denna dag lämnat utan erinran.

Genom vad sålunda förekommit har emellertid frågan om de äldre försäkringar,
varom här är tal, icke blivit löst, utan denna fråga är alltjämt
beroende på avfattningen och tolkningen av respektive försäkringskontrakt.

Såsom krigsförsäkringsnämnden i sin promemoria angivit, anser nämnden
numera försäkringsfall föreligga beträffande i England, Frankrike och andra
krigförande länder upplossade varupartier. Dessa varupartier hava nämligen,
enligt nämndens uppfattning, varit utsatta för ett faktiskt embargo. Den totala
förlusten för den statliga krigsförsäkringen i anledning av dessa försäkringsfall
beräknas av nämnden icke överstiga 20 miljoner kronor.

Däremot har nämnden i fråga örn sådana importlaster, som i anledning av
krigshändelserna upplossats i främmande neutrala hamnar, ävensom beträffande
exportlaster från Sverige, vilka till följd av krigshändelserna åter här
upplossats, ansett försäkringsfall icke föreligga. Enligt vad nämnden gör gällande
har det vid utformandet av försäkringsvillkoren icke varit avsett, att under
försäkringen skulle inbegripas förluster i anledning av att en transport blivit
på nyssberört sätt avbruten. Vid beräknandet av försäkringspremierna har
hänsyn sålunda icke tagits till dylika risker. Sedan nämnden beträffande
vissa laster dragit frågan örn nämndens betalningsskyldighet under dispaschör
prövning, har det emellertid visat sig att nämndens ståndpunkt vunnit
gillande allenast av den ene av de båda dispaschörerna i riket, medan den
andre ansett betalningsskyldighet för nämnden föreligga.

Den situation, som uppkommit genom att nämndens mening sålunda vunnit
anslutning från endast den ene av dispaschörerna, är såsom nämnden
framhållit mycket otillfredsställande. Regleringen av de ifrågavarande, till
ett antal av flera tusen uppgående ersättningsfrågorna blir, därest desamma
hänskjutas till rättslig prövning, fördröjd under avsevärd tid. Självfallet
måste detta ur skilda synpunkter innebära olägenhet ej blott för försäkringshavarna
utan även för staten. Nämnden har ansett, att man borde söka att
förlilcningsvägen komma till en uppgörelse med försäkringshavarna. Vad
nämnden anfört till stöd för sin mening härutinnan synes värt beaktande.
Jag anser mig därför böra ansluta mig till förslaget och förordar alltså, att
försäkringshavarna förlikningsvis erbjudas viss ersättning mot det att de i
övrigt avstå från den rätt, som till äventyrs kan tillkomma dem enligt försäkringsk
on trakten.

Beträffande utformningen av förlikningsvillkoren har krigsförsäkringsnämnden
föreslagit, att varuägarna skulle utfå ersättning för utlagda frakter,
lastnings- och lossningskostnader, premier och andra omkostnader m. m.,
medan ersättning däremot icke skulle utgå för förluster i anledning av att
varan måste försäljas på annan marknad än den ursprungligen avsedda.
I fråga örn exportvarorna skulle förlikningen sålunda innebära, att försäkringshavarna
i stort sett försattes i samma läge som örn varorna aldrig lastats

14

K ngl. Maj:ts proposition nr 83.

ombord. Vad åter angår e för import avsedda varupartierna uttalar nämnden,
att även i fråga örn dessa den föreslagna lösningen av ersättningsfrågan
får betraktas såsom relativt tillfredsställande. Vad krigsförsäkringsnämnden
sålunda föreslagit beträffande de huvudsakliga grunder, efter vilka förlikning
bör erbjudas de ifrågavarande försäkringshavarna, synes mig kunna godtagas.

Såsom den statliga krigsförsäkringen är organiserad representerar krigsförsäkringsnämnden
på ett självständigt sätt statsverket. Örn nämnden avvisar
ett anspråk på ersättning i anledning av meddelad försäkring jämlikt
krigsförsäkringslagen, må besvär över beslutet icke föras i administrativ
ordning. Åtnöjes försäkringshavaren icke med nämndens avgörande, har han
att i mån av befogenhet utföra sin talan vid allmän domstol. Icke heller i
det fall att nämnden bifaller ett ersättningsanspråk kan någon ändring av beslutet
företagas i administrativ ordning; och då behörighet icke lärer föreligga
för annan myndighet att för kronans räkning vid domstol föra talan mot
beslutet, blir nämndens avgörande i dylikt fall från statsverkets sida definitivt.
Med den ställning krigsförsäkringsnämnden sålunda intager måste nämnden
anses i allmänhet äga betydande frihet att genom förlikningar bringa uppkommande
tvistefrågor ur världen. Att ange någon allmän regel för huru
långt nämndens behörighet i sådant avseende skall anses gå torde dock
icke vara möjligt. Det lärer få ankomma på nämnden själv att från fall till
fall bedöma detta spörsmål, därvid den avgörande synpunkten bör vara i
vad mån statsverkets intressen komma att gagnas genom en ifrågasatt förlikning.
Vad angår de nu förevarande ersättningsfrågorna synes emellertid
av flera skäl förlikning icke böra erbjudas med mindre riksdagens medgivande
därtill inhämtats. Jag åsyftar därvid i första hand det förhållandet,
att frågan berör ett så stort antal försäkringshavare; därtill kommer emellertid
vidare att innebörden av de ifrågasatta förlikningarna är, att nämnden
skulle utbetala ersättningar för risker, till vilka hänsyn icke tagits vid
beräknandet av försäkringspremierna. — Lämnar riksdagen medgivande som
nyss är sagt, torde det få ankomma på Kungl. Majit att med stöd av detta
medgivande bemyndiga krigsförsäkringsnämnden att ingå förlikningarna.

Därest sådant erbjudande örn förlikning, som av krigsförsäkringsnämnden
föreslagits, göres till de försäkringshavare som här avses, bör det enligt
min mening icke ifrågakomma att därutöver bereda dem ersättning av statsmedel
för de förluster eller det avbräck, som avspärrningen i början av
april detta år må hava förorsakat dem.

Enligt krigsförsäkringsnämndens uppskattning skulle, därest samtliga
ifrågakommande försäkringshavare godkände en förlikning efter de föreslagna
grunderna, ersättningsbeloppen uppgå till 12 miljoner kronor, därav
5 miljoner för i neutrala länder upplossade importvaror och 7 miljoner för i
Sverige upplossade exportvaror. De angivna beloppen äro emellertid endast
ungefärliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

15

Särskilt anslag bör icke anvisas för gäldande av de ersättningsbelopp, som
krigsförsäkringsnämnden enligt träffade förlikningar må hava att utgiva,
utan torde utgifterna få bestridas av de medel, som stå till nämndens förfogande
för utbetalningar i anledning av meddelade försäkringar.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Kungl. Majit må lämna statens krigsförsäkringsnämnd
bemyndigande att med försäkringshavare, varom här är
fråga, ingå förlikning efter i huvudsak de grunder, som i
det föregående angivits.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Curt Nordwall.