Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

]

Nr ?8.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående inrättande av
en lånefond för anskaffande av gasgeneratorer för
vissa fartyg; given Stockholms slott den 29 november
194-0.

Kungl. Maj:! vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över han delsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Fritiof Domö.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
29 november 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Domö, anför efter gemensam
beredning med chefen för finansdepartementet:

I en den 6 augusti 1940 dagtecknad skrift har Dalslands Kanalaktiebolag
gjort framställning i syfte, att statsbidrag till 50 procent av gengasaggregats
inköpspris måtte utgå vid installering av dylikt aggregat å motorfartyg i
kanalfart av mindre nettotonnage än 50 ton, som ägdes och dreves av besättningen.
Till stöd härför har bolaget anfört i huvudsak följande:

Dalslands kanal sträckte sig från Vänern till norska gränsen, därvid den
genomlöpte en rad jämförelsevis stora sjöar i ett starkt kuperat landskap
med ursprungligen klent utvecklat vägnät. Genom rådande knapphet på
brännolja hade betydande svårigheter uppstått såväl för kanalflottan — förutom
ett ångfartyg samt ett antal bogserbåtar ett fyrtiotal motorfartyg med
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 78. 1

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

40—60 hästkrafters 2 takts brännoljemotorer -—- som för befraktare, konsumenter
av vissa stapelvaror och bolaget. Flertalet motorfartyg eller 22
stycken ägdes av besättningen, som bestode av befälhavaren och maskinisten
samt eventuellt en tredje man. För dessa smårederier hade konjunkturerna
länge varit ogunstiga. Alltsedan tillkomsten av de båda järnvägarna Mellerud—Arvika
och Åmål—Årjäng för ett tiotal år sedan hade frakterna pressats
så, att sjöfarten tvingats leva på ett existensminimum. Konkurrensen
hade nödgat rederierna att övergå från användning av ånga till motordrift,
varigenom de åsamkat sig skulder, i vilka de i många fall ännu häftade.

Icke dess mindre hade denna sjöfart en uppgift att fylla, i det att stora
delar av kanalens uppland ej nåddes annat än sjövägen, som erbjöde direkta
och billiga förbindelser med de dalsländska bruken, orter vid Vänern och,
vad som vore viktigast, Göteborg. I nuvarande krisbetonade situation vore
transporten av brännved från de dalsländska sjöarna till Göteborg, Trollhättan
m. fl. orter kanaltonnagets ur allmän och enskild synpunkt angelägnaste
uppgift. Det rörde sig örn betydande kvantiteter ved, som i allmänhet
läge staplade invid sjöstränderna utan vägförbindelser och sålunda oåtkomliga
annat än från sjösidan. Upplästerna vore av växlande slag, dels
förnödenheter för dalslandsbruken, dels ock livsmedel och fodervaror för
hela upplandet. Fodervarorna vore jämte gödningsämnen de kvantitativt
mest betydande.

Av motorfartygen hade cirka 50 procent redan måst lägga upp. Motorbrännoljetilldelning
vore ej att räkna med och de mycket underhaltiga ersättningsoljorna
såsom trätjära o. s. v. vore troligen även de snart ur räkningen.
För kanalfartygen återstode då som enda utväg ur svårigheterna att
övergå till gengasdrift. Men anskaffnings- och installationskostnaderna vore
betydande och för dessa smårederier säkerligen rent prohibitiva, då förtjänsterna
i flera år varit dåliga och de redan droges med äldre skulder.

Under sådana förhållanden syntes statshjälp vara enda räddningen och då
statsmakterna syntes vilja stödja jordbrukarna i deras trångmål genom att
bidraga till anskaffningskostnaderna av gengasaggregat för deras traktorer,
ville man hoppas, att även den hårt beträngda kanalfarten skulle finna hjälp
ur en situation, som ej vore självförvållad utan en följd av det allmänna
kristillståndet.

Såsom redan framhållits vöre emellertid upprätthållandet av kanaltrafiken
ej enbart ett fartygsägareintresse. Stora värden stöde på spel både för
leverantörer och för konsumenter. Befolkningen i jordbrukarbygderna runt
de dalsländska sjöarna råkade även i svårt läge. Även för kanalbolaget vore
det av vital betydelse, att sjöfarten snarast möjligt åter komme i gång i full
utsträckning. Bolagets statistik visade för år 1940 en katastrofal nedgång
för första halvårets kanalavgifter, som från 38,400 kronor år 1939 gått ned
till 12,300 kronor. Det vore då ytterligare att märka, att 1939 års slutsumma
läge 32,000 kronor under tioårsmedeltalet, som hade varit i runt tal
130,000 kronor.

I särskilda till Kungl. Maj:t ingivna skrifter hava vissa befälhavare eller
redare för motorfartyg, som trafikera Dalslands kanal, förklarat sig helt instämma
i kanalbolagets framställning.

Över ifrågavarande framställning hava, efter remisser, utlåtanden avgivits
av statens trafikkommission den 26 augusti, av kommerskollegium
den 5 och av statskontoret den 29 oktober samt av statens bränslekommission
den 19 november 1940.

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

3

Statens trafikkommission anför, bland annat, följande:

De transporter, som ginge via Dalslands kanal till orterna vid sjöarna i
Dalsland, hade synts kommissionen vara av den art, att särskilda åtgärder
borde vidtagas för upprätthållande av trafiken, även örn icke brännolja stöde
att erhålla. Då enligt kommissionens uppfattning större delen av transporterna
icke syntes kunna överflyttas till annat transportmedel eller ångdrivet
tonnage, vore kommissionen av samma uppfattning som kanalbolaget,
att fartygen på kanalen måste övergå till ersättningsbränsle. Det lämpligaste
torde då vara att övergå till gengasdrift. Anskaffande och montering
av gengasaggregat i motorfartyg eller motorseglare bleve relativt dyrbar
men i förhållande till fartygens värde väsentligt mindre, än då fråga vore
om motsvarande anordning på lastbilar eller traktorer.

Kommissionen framhåller vidare, att, ehuru någi’a mera fixa beräkningar
angående kostnaderna för gengasaggregaten icke förelåge, dessa kostnader
dock icke torde bliva av sådan storleksordning i förhållande till det i rederirörelsen
för varje särskilt fall nedlagda anläggningskapitalet eller till driftskostnaderna
i allmänhet, att statsbidrag med visst belopp till kostnaderna
för aggregats anskaffning och montering vore tillräckligt motiverat. Kommissionen
ansåge däremot riktigt, att lån för ändamålet beviljades efter i
huvudsak samma riktlinjer som i fråga örn lån för anskaffning av aggregat
till ägare av lastautomobiler och traktorer.

I anslutning härtill föreslår kommissionen — under framhållande att något
hinder visserligen icke torde förefinnas för redare för motorfartyg eller motorseglare
att för anskaffning och montering av gengasaggregat å fartygen
redan nu erhålla lån från rederilånefonden — att en särskild lånefond inrättas
för tillgodoseende av lånebehovet för dylika ändamål. Som kapitaltillgång
för den nya fonden skulle enligt kommissionens förslag överföras ett
belopp av 1,500,000 kronor från rederilånefonden.

Kommissionen anför i detta ämne vidare följande:

Enligt gällande bestämmelser rörande lån från rederilånefonden ägde
prövningen av ansökningar om lån rum två gånger örn året, varjämte lånebeloppen
bestämdes av Kungl. Maj:t, sedan kommerskollegium efter hörande
av styrelsen för Svenska skeppshypotekskassan över ansökningarna
avgivit utlåtande. Beviljade lånebelopp utlämnades av statskontoret, som
bestämde den säkerhet för lånet, som skulle lämnas av låntagaren. Låns löptid
vore i regel 8 år, varav de två första åren vore amorteringsfria. Räntan
utgjorde för närvarande 4 procent.

Därest, såsom kommissionen holle före, lån borde ifrågakomma för anskaffning
och montering av gengasaggregat för motorfartyg och motorseglare,
torde låneförfarandet böra förenklas. Ansökningar örn dylika lån syntes
till en början kunna och böra slutligt prövas av någon central myndighet,
förslagsvis kommerskollegium, som ock torde böra handhava låneverksamheten
i övrigt inklusive prövningen av säkerheterna. Låneansökningar
borde kunna prövas och avgöras alltefter som de inkomme. Lånens löptid
torde böra sättas till förslagsvis hälften av den för vanliga rederilån fastställda
d. v. s. till 4 år, varav det första året amorteringsfritt. Amorteringen
torde efter det amorteringsfria året böra ske halvårsvis. Ur ekonomisk synpunkt
spelade det uppenbarligen för låntagaren vid lån för gengasaggregat,
med hänsyn till dylikt låns jämförelsevis ringa storlek, icke någon nämn -

4

Kungl. Mcij:ts proposition nr 78.

värd roll, om räntan utginge efter 4 eller 3 procent, men å andra sidan ansåge
kommissionen, att, då lån till gengasaggregat för bilar utlämnades mot
en ränta av 3 procent, denna lägre ränta rättvisligen även borde ifrågakomma
för motsvarande lån för fartyg.

Vad anginge säkerhetens beskaffenhet, då fråga vore örn lån för gengasaggregat
för fartyg, torde såsom rättesnöre böra gälla, att såsom sådan säkerhet
måtte godtagas inteckning i fartyg inom 70 procent av fartygets värde,
då fråga vore om fartyg med högst 10 års ålder, och inom 50 procent av
fartygets värde, då fråga vore om fartyg, som vöre äldre än 10 år. I stället
för inteckning borde kunna godtagas borgen av två personer, som åtminstone
tillsammans vöre vederhäftiga för lånebeloppet.

För närvarande funnes i svenska handelsflottan omkring 300 motorfartyg
och omkring 900 motorseglare om upp till 300 tons bruttodräktighet, därav
ett 10-tal motorfartyg och mellan 40 och 50 motorseglare örn mellan 200 och
300 tons bruttodräktighet. Örn det med utgångspunkt härifrån räknades med
godkännbara anspråk på lån för gengasaggregat till omkring 500 fartyg till
ett beräknat genomsnittspris av omkring 3,000 kronor per aggregat, skulle
en lånefond av 1,500,000 kronor erfordras för tillgodoseende av den låneverksamhet,
varom här vore fråga.

I rederilånefonden hade per den 30 juni 1940, enligt vad kommissionen
inhämtat, funnits ett kapitalbelopp av omkring 8,200,000 kronor disponibelt
för nya lån. Kommissionen föresloge, att härav till en särskild fond för lån
till anskaffning av gengasaggregat för motorfartyg och motorseglare överfördes
ett belopp av tillsvidare förslagsvis 1,500,000 kronor.

Kommerskollegium har förklarat sig dela trafikkommissionens uppfattning,
att de nu rådande svårigheterna att anskaffa brännolja till motorfartyg
motiverade, att åtgärder från statsmakternas sida vidtoges för att underlätta
övergång till ersättningsbränsle å dylika fartyg. Kollegium har därvid
särskilt framhållit, att ett stöd från statens sida i sådant syfte icke endast
syntes påkallat för att bereda redare för motordrivna mindre fartyg och
å sådana fartyg anställda möjlighet till fortsatt utkomst i deras yrke under
nuvarande brydsamma förhållanden utan även vore av betydelse ur allmän
synpunkt såsom ett medel att minska brännoljebehovet och vinna större
förutsättningar för att hålla trafikmedlen i gång. De erforderliga statsåtgärderna
borde, såsom kommissionen avsett, uppenbarligen inriktas på att
skaffa rederiföretag, som vore i behov därav, medel för installerande av gasgeneratorer
å fartyg i den mån detta av tekniska skäl vore lämpligt. Direkta
understöd för ändamålet syntes emellertid icke i första hand böra ifrågakomma,
utan borde bidragen, såsom kommissionen föreslagit, lämnas i form
av lån.

Kollegium anför härefter i huvudsak följande:

Några formella hinder syntes icke möta mot att lånefonden för inköp av
gasgeneratorer för motordrift toges i anspråk även för beviljande av lån för
inköp av gasgeneratorer till far tygsmotorer under de för lån från denna fond
stadgade villkor. Emellertid torde vid beviljandet av anslag till fonden icke
hava räknats med att denna skulle i någon nämnvärd omfattning belastas
med dylika lån. Då därjämte de för lån från fonden gällande villkoren icke
utan vissa modifikationer syntes böra bliva tillämpliga på lån till gasgeneratorer
för fartyg, finge kollegium biträda kommissionens förslag, att en sär -

Kungl. Mcij.ts proposition nr 78.

5

skild lånefond inrättades för ändamålet. I fråga om lånefondens storlek vore
det av naturliga skäl vanskligt alf på detta stadium bilda sig en tillförlitlig
uppfattning om lånebehovet. Kommissionen syntes vid sin beräkning endast
hava tagit hänsyn till registrerade fartyg, således i allmänhet fartyg örn
minst 20 tons dräktighet. Därutöver funnes ett förhållandevis betydligt antal
motorfartyg och motorseglare under 20 ton, vilka torde vara särskilt lämpade
för övergång till gengasdrift. Enligt inom fartygsinspektionen verkställd
undersökning hade under de senare åren omkring 1,600 motorfartyg
och 700 segelfartyg med hjälpmaskin eller således cirka 2,300 olika fartyg
under 100 ton varit föremål för inspektionens tillsyn. Med hänsyn därtill
förefölle det sannolikt, att låneefterfrågan kunde komma att bliva betydligt
större än vad kommissionen räknat med. Kollegium hade emellertid i och
för sig intet att erinra mot att de medel, som anvisades för ändamålet, tillsvidare
begränsades till 1,500,000 kronor.

Med hänsyn till att rederilånefondens medel avsåges skola tagas i anspråk
för ändamålet har kollegium ansett den nya låneverksamheten böra
begränsas att avse lån för installerande av gasgeneratorer å sådana mindre
motorfartyg och segelfartyg med hjälpmaskin, som nyttjades i handelssjöfart.
Motsvarande lånebehov för fiskefartyg och motorfartyg i icke yrkesmässig
trafik borde enligt kollega mening kunna tillgodoses i annan ordning.

Med avseende å trafikkommissionens förslag att lån skulle få lämnas intill
fulla kostnaderna för gengasaggregatens anskaffande och inmontering å
fartygen anför kollegium:

Enligt de för lån från gasgeneratorlånefonden genom kungörelse den 10
november 1939 (nr 804) stadgade villkoren finge lån från denna fond beviljas
med högst 80 procent av den sammanlagda verkliga kostnaden för
anskaffande av gasgenerator med tillbehör, för anordningarnas anbringande
samt för erforderliga ändringsarbeten å fordonet eller motorn, dock högst
med 2,000 kronor. Onekligen kunde vägande synpunkter anföras för en
motsvarande procentuell begränsning av lånebeloppen även vid lån för installation
av gasgeneratorer å fartyg. Möjligheten att erhålla dylik installation
utan egen kontant insats syntes nämligen utgöra en onödigt stark lockelse
för fartygsägare med svag ekonomi att söka övergå till gengasdrift,
medan däremot nödvändigheten av att själv kontant bidraga till kostnaderna
för installationen skulle vara ägnad att mana till en omsorgsfull prövning
huruvida fartyget ägde förutsättningar att bära den ökade ekonomiska
belastning, installationen bomme att medföra. En icke ringa del av de fartygsenheter,
varom här kunde bliva fråga, torde nämligen lämna en så liten
vinstmarginal, att belastningen med amortering av ett gasgeneratorlån på
en förhållandevis kort tidrymd på förhand kunde sägas icke vara ekonomiskt
försvarlig. Därest övergången till gengasdrift utan omedelbar kontant
insats bomme att möjliggöras, måste man därför räkna med en relativt
betydande förlustprocent å lånen. En naturlig utgallring av de ekonomiskt
svagaste elementen skulle däremot vinnas, därest eget kontant bidrag
utgjorde förutsättning för erhållande av lån. För den händelse emellertid
beredskapssynpunkter eller andra hänsyn ansåges överväga de betänkligheter,
som sålunda kunde göras gällande mot att övergången till gengasdrift
i allt för hög grad underlättades, ville kollegium icke motsätta sig
föreskrift därom, att lån för ändamålet finge beviljas med belopp motsvarande
högst fulla kostnaderna för anskaffande och inmontering av gasgenerator
å fartyg samt därav föranledda nödiga ändringsarbeten å fartyget.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Vad arninge lånebeloppens storlek finge kollegium framhålla, att man
vid installerande av gasgeneratorer å fartyg hade att räkna med — utöver
de av kommissionen beräknade utgifterna — vissa kostnader för särskilda
anordningar eller omändringar av fartygens ventilationsanordningar för att
undvika gift- och explosionsrisker från gengasen. Med hänsyn därtill torde
det av kommissionen uppskattade genomsnittspriset per aggregat av omkring
3,000 kronor i vart fall icke innebära en över skattning.

Beträffande trafikkommissionens förslag till villkor för lånens åtnjutande
anför kollegium:

I avseende å den säkerhet, som skulle fordras för lånen, kunde kollegium
visserligen i princip ansluta sig till de synpunkter, som torde hava legat
till grund för kommissionens förslag i denna del, nämligen önskemålet att
i den utsträckning, som skäligen kunde ifrågakomma, underlätta möjligheterna
för fartygs förseende med gasgeneratorer. Erinras finge även
därom, att enligt ett av statens bränslekommission framlagt förslag, vilket
underställts 1940 års urtima riksdag genom propositionen nr 21 angående
anslag till lånefonden för inköp av gasgeneratorer till motordrift, skulle,
när skäl därtill förelåge, lån från denna fond få beviljas, utan hinder av
att säkerhet ej ställts. I den mån en motsvarande befrielse från ställande
av säkerhet icke ansåges böra medgivas i avseende å lån till gasgeneratorer
å fartyg, syntes med hänsyn till svårigheten, särskilt då det gällde äldre
fartyg, att erhålla en tillförlitlig uppskattning av fartygsvärdet i första hand
borgen böra ifrågakomma såsom säkerhet för lånen, medan fartygsinleckning
syntes kunna godtagas endast därest en tillfredsställande grundval
för bedömandet av fartygsvärdet förefunnes. I övrigt torde några bestämda
regler för lånesäkerheten icke böra uppställas, utan borde denna prövas
från fall till fall med beaktande av alla på frågan inverkande omständigheter.

Enligt 1939 års kungörelse om lån från gasgeneratorlånefonden hade låneperioden
för lån från denna fond fastställts till 6 år, därav ett amorteringsfritt,
med amortering av lånebeloppet med en tiondel varje halvår under
de återstående 5 åren. Emellertid hade genom förenämnda proposition
nr 21 föreslagits en förkortning av lånetiden till endast 3 år. Även örn löptiden
för gasgeneratorlånen i allmänhet skulle komma att begränsas till 3
år, ansåge kollegium dock icke en kortare låneperiod för lån för gasgeneratorer
för fartyg böra ifrågakomma än vad kommissionen föreslagit eller
4 år. Såsom skäl härför finge framhållas, att livslängden i allmänhet vore
betydligt längre i avseende å fartyg än beträffande exempelvis motorfordon
och att därför amorteringen av lånebeloppet med hjälp av intäkter å trafiken
borde kunna fördela sig över en längre tidsrymd i förra fallet än i
det sistnämnda. Därjämte syntes böra beaktas, att de fartyg, som här
kunde komma i fråga, i stor utsträckning vore upplagda under vintersäsongen,
i följd varav de årliga fraktinkomsterna å desamma begränsade sig
till endast en del av året. Kollegium biträdde således kommissionens förslag
örn en låneperiod för ifrågavarande lån å 4 år.

Emot kommissionens förslag örn fastställande av räntesatsen å ifrågavarande
lån till 3 procent hade kollegium ej funnit anledning till erinran.

Utöver vad sålunda föreslagits i avseende å lånevillkoren syntes det nödvändigt
i syfte att förebygga olyckor, som kunde uppstå till följd av explosion
eller förgiftning genom gengasen, att föreskrift meddelades därom,
att beviljat lån icke finge till fullo lyftas förrän gasgeneratorns installation
å fartyget blivit godkänd av fartygsinspektionen. Därjämte torde i tillämp -

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

liga delar motsvarande bestämmelser för lånen böra meddelas som de vilka
föreskrivits i avseende å lån från gasgeneratorlånefonden.

Vad anninge handhavandet av den avsedda nya låneverksamheten har kollegium
förklarat sig icke vilja motsätta sig kommissionens förslag, att denna
verksamhet skulle anförtros åt kollegium.

Statskontoret har anfört följande:

Statskontoret hade för sin del icke något att erinra mot att en lånefond inrättades
för ifrågavarande ändamål och finansierades på det av trafikkommissionen
föreslagna sättet. Beträffande detaljerna i förslaget måste emellertid
ämbetsverket ifrågasätta vissa ändringar.

Ämbetsverket biträdde kommerskollegii uppfattning, att rätten till lån
från fonden begränsades till mindre motorfartyg och segelfartyg med hjälpmaskin
i handelssjöfart.

Vad beträffade den för lånebeloppen föreslagna maximibestämmelsen ville
det synas ämbetsverket, som örn tillräckliga skäl knappast anförts för frångåendé
av den för gengaslån eljest gällande föreskriften, att lån finge utgå
med högst 80 procent av verkliga kostnaden för aggregatens anskaffande.

Beträffande säkerheten för lånen kunde ämbetsverket i stort sett instämma
i vad kommerskollegium därutinnan anfört. Dock måste ämbetsverket för
sin del ifrågasätta, huruvida de omständigheter, vilka föranlett riksdagens
medgivande att kravet på säkerhet i fråga örn vanliga gasgeneratorlån under
vissa förhållanden finge eftergivas, med samma styrka gjorde sig gällande
beträffande lånen till gasgeneratorer å fartyg.

Ämbetsverket, som i övrigt anslöte sig till vad kommerskollegium i ärendet
anfört, ville slutligen erinra, att, därest räntefoten sattes lägre än 4 procent
och full förräntning av den nya fondens kapital alltså icke komme till stånd,
viss avskrivning torde bliva erforderlig.

Statens bränslekommission anför följande:

De motorer, varom här vöre fråga, framdreves normalt nied motorbrännolja
eller motorfotogen. Utsikterna att under nästkommande år förse dessa
motorer med sådana bränslen vore för närvarande mycket ovissa. Såsom ersättningsbränsle
till motorerna kunde i stort sett endast tjärolja komma i
fråga. Utvinningen av dylik olja inom landet samt fördelningen av denna
hade varit föremål för undersökning och åtgärder från kommissionens sida.
Det kunde emellertid förutses, att den sammanlagda tjäroljeproduktionen
under 1941 komme att förslå till drivmedel endast för en ringa del av de båtmotorer,
som tjänade viktiga ändamål. Kommissionen hade hittills ställt tillgänglig
tjärolja till förfogande huvudsakligen för fisket. I särskild skrivelse
till Kungl. Maj:t den 13 november 1940 i anledning av remiss den 30 oktober
1940 angående föreslagen lånefond för inköp och inmontering av gasgeneratorer
i fiskebåtar hade kommissionen berört försörjningsläget på detta område.
Såsom därvid framhållits måste även fiskebåtarna övergå till gengasdrift
i viss omfattning. För de slag av fartyg, varom nu vore fråga, torde annan
ersättning för de tidigare använda flytande bränslena än gengas knappast
kunna ifrågakomma.

Experiment, som av kommissionen följts, utvisade, att nu ifrågavarande
motortyper — huvudsakligen tvåtaktsmotorer — tekniskt lämpade sig för gasgeneratordrift.
Praktiskt prövad hade denna icke blivit för större motorer än
cirka 50 hästkrafters effekt och större fartyg än cirka 35 tons dräktighet.

8

Kungl. Majlis proposition nr 7S.

Något hinder för gengasanvändningens utsträckning till större motorer och
fartyg syntes dock icke föreligga.

Kostnaderna för driftsomläggningen kunde beräknas till 2,000 kronor för
inköp av aggregat med tillbehör, 500 kronor för nödiga ändringar i tändningssystemet
hos tvåtaktsmotorn och 600 kronor för aggregatets inbyggande i fartyget,
vilka kostnader dock vore starkt växlande särskilt i fråga om deli första
posten för större fartyg och i fråga örn den sista för smärre. Man kunde sålunda
räkna med en normal kostnad av drygt 3,000 kronor per fartyg, som för de
allra största kunde komma att ökas till 4,000 å 5,000 kronor. Härtill komme
från fall till fall olika ytterligare kostnader för anstalter ombord, som i praktiken
kunde komma att visa sig nödiga till förekommande av förgiftningsoch
explosionsfara. Det borde här även anmärkas, att motorns effekt — och
följaktligen i viss mån dess värde — med gengasen som drivmedel sjönke till
cirka 70 procent, örn motorn icke försåges med en särskild kompressor, vilken
tämligen dyrbara anordning icke inkluderats i förut gjorda kostnadsberäkning.
I samband därmed borde emellertid framhållas, att gasgeneratordrift av
här ifrågavarande fartygsmotorer i vissa fall kunde komma att visa sig ekonomiskt
fördelaktigare än användning av flytande bränsle även efter ett upphörande
av nu rådande krisläge.

I avseende å bränsleåtgången ville kommissionen framhålla, att endast ved
torde kunna komma i fråga, emedan träkol icke väl läte sig förvaras ombord
i så torrt skick, som vore nödvändigt för användningen. Anskaffningen av
ved för fartygens gengasverk torde — även örn övergången till gasgeneratordrift
å fartyg bleve av ganska stor omfattning — icke komma att nämnvärt
inverka på det allmänna försörjningsläget för gengasved, och några svårigheter
för redarna eller ägarna att lokalt tillgodose sitt behov av ved torde
knappast behöva befaras.

De synpunkter, som under utredningen anförts, och de förhållanden, för
vilka kommissionen här redogjort, syntes kommissionen tala för genomförande
av trafikkommissionens förslag med de ändringar och tillägg, som kommerskollegium
förordat. Kommissionen ansåge sig dock böra ytterligare understryka
vad kommerskollegium framhållit om lämpligheten av att åtgärder
till reducerande av driftriskerna bleve förknippade med stödverksamheten.
Gasläckage från motorns vevhus innebure nämligen ombord på fartyg
utomordentliga risker, enär fartygsmotorerna merendels voro inbyggda i
slutna rum i skrovet. Betryggande apparater för mätning av koloxidförekomst
stöde för närvarande icke att uppbringa till överkomliga kostnader, och installation
av sådana apparater torde sålunda icke kunna föreskrivas. En
minskning av läckagerisken genom tekniska anordningar hade varit föremål
för experiment, vilka av kommissionen följts, men dessa anordningar — bestående
av ett kompressorsystem — hade visat sig fördyrande till sådan grad,
att icke heller de rimligen torde kunna göras obligatoriska. Det torde i stället
bli nödvändigt att införa ett fortlöpande inspektionsförfarande för gengasverken.
Inspektion av installationen före dess första tagande i bruk kunde
sålunda icke anses tillfyllest, utan borde förnyad inspektion av apparaturen
företagas med icke alltför långa mellanrum. Denna tillsyn borde även i fortsättningen
utövas av fartygsinspektionens organ. Föreskrift om upprepad inspektion
torde böra lämnas från fall till fall av fartygsinspektören i samband
med det första godkännandet. Tjänstemännen vid inspektionen borde erhålla
undervisning i gengastekniska frågor, lämpligen genom en kurs i gengasfrågor,
som borde vara obligatorisk.

Det slag av farkoster det här gällde hade icke närmare definierats av trafikkommissionen,
som emellertid syntes vilja begränsa stödåtgärderna till fartyg,
vilka nyttjades till handelssjöfart eller passageraretrafik, vilka nu fram -

Kungl. Moy.ts proposition nr 78.

9

dreves med motor eller vöre utrustade med motor som hjälpmaskin och vilka
ägde en dräktighet av minst 20 ton och högst 300 ton. Kommerskollegium
hade påpekat, att fartyg under 20 ton ofta finge anses särskilt lämpade för
gengasdrift och i behov av hjälp för anskaffande av för driftens upprätthållande
nödig gasgeneratorutrustning. Kommerskollegium hade för sin del föreslagit,
att lån skulle utgå endast för handelsfartyg, d. v. s. särskilt för mindre
motorfartyg och segelfartyg med hjälpmaskin i handelsfart. Enligt bränslekommissionens
mening vore det emellertid sannolikt, att gengasdrift måste
införas för ett stort antal farkoster av växlande slag, bland vilka många, som
fyllde viktiga trafikbehov, icke kunde inordnas i den av kommerskollegium
föreslagna kategori, som skulle kunna bliva föremål för stödverksamhet, och
knappast kunde hänföras ens under den vidare beteckning, som trafikkommissionen
föreslagit. Bränslekommissionen funne för sin del önskvärt, att de
allmänna föreskrifterna örn lån utformades så, att passbåtar eller andra fartyg,
som mer eller mindre tillfälligt utnyttjades i yrkesmässig trafik, icke helt
utestängdes från lånemöjligheterna. Genom meddelande av särskilda anvisningar
om beviljande av lån kunde man skapa garanti för att lånen utnyttjades
endast för de mera angelägna trafikbehoven.

I fråga om storleken av den föreslagna fonden för lån samt villkoren för
dylika lån anslöte sig kommissionen till kommerskollegii förslag i ämnet.

Slutligen ville kommissionen, med påpekande av att inmonterings- och
ändringsarbeten droge längre tid i fråga om fartyg än då det gällde motorfordon,
framhålla såsom önskvärt, att den nu instundande uppläggningssäsongen
i största utsträckning utnyttjades till dylika arbeten.

Jag delar de i ärendet hörda myndigheternas uppfattning, att i nuvarande Departementsläge
staten bör medverka till att inhemska bränslen må kunna användas cheKnsåsom
drivmedel å fartyg. Förslaget att denna medverkan lämnas i form
av lån till anskaffande och installerande av gasgeneratorer finner jag
lämpligt. Vad angår de fartyg, för vilka dylika lån böra ifrågakomma,
tillstyrker jag, att — i anslutning till vad kommerskollegium föreslagit
samt med beaktande av vad bränslekommissionen anfört i ämnet -—- låneverksamheten
begränsas till vissa handelsfartyg, i den mening begreppet
handelsfartyg har enligt gällande sjöfartsförfattningar, nämligen till sådana
motorfartyg och segelfartyg med hjälpmaskin, som äro avsedda att nyttjas
i handelssjöfart eller för resandes förskaffande eller till ändamål som med
handelssjöfarten äger gemenskap. De av bränslekommissionen anförda synpunkterna
torde härigenom bliva tillgodosedda. Någon maximering av fartygens
storlek synes icke erforderlig; frågan lärer reglera sig själv, enär montering
av gasgeneratorer å större fartyg toi''de vara utesluten av praktiska
skäl.

Nuvarande av staten eller med statens medverkan anordnade lånemöjligheter
för rederinäringen äro icke lämpade för tillgodoseende av det lånebehov,
varom här är fråga. Ej heller synes den i ärendet omförmälda lånefonden för
inköp av gasgeneratorer för motordrift böra tågås i anspråk för en låneverksamhet
av nu förevarande slag. De beträffande nämnda fond gällande bestämmelserna
hava utformats med tanke på lån för anskaffande av gasgeneratorer
till automobiler, traktorer samt liknande transportmedel och torde icke
kunna utan vidare göras tillämpliga jämväl i fråga om fartyg. I likhet med

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 78. 15

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

myndigheterna tillstyrker jag därför, att för nu avsedda ändamål bildas en
särskild lånefond. Erforderligt kapital till denna fond torde, på sätt som
föreslagits, lämpligen kunna erhållas därigenom, att visst belopp överföres
från rederilånefonden, som därtill lämnar tillgång. Jag tillstyrker, att denna
medelsöverföring tillsvidare bestämmes i enlighet med förslaget till
1,500,000 kronor. Den nya fonden torde böra förvaltas av statskontoret.

I överensstämmelse med vad som föreslagits torde låneverksamheten böra
handhavas av kommerskollegium, till vars förfogande statskontoret alltså
har alt ställa för beviljade lån erforderliga belopp. Inflytande räntor och
amorteringar böra av kollegium inlevereras till statskontoret. Någon decentralisering
till kristidsstyrelserna av arbetet med granskningen av låneansökningarna,
på sätt som skett beträffande ansökningar om lån från lånefonden
för inköp av gasgeneratorer för motordrift, bar icke ifrågasatts. Den prövning,
som låneansökningar avseende gasgeneratorer å handelsfartyg måste
underkastas, torde knappast heller vara av den art, att ett dylikt utnyttjande
av kristidsorganen kan med fördel ske.

Beträffande de närmare villkoren för erhållande och tillgodonjutande av
lån från fonden tillstyrker jag, att lån beviljas såväl för anskaffande av gasgeneratorer
med tillbehör som för generatorernas inmontering å fartygen samt
vidtagande av i samband därmed erforderliga ändringarbeten å dessa, exempelvis
till förekommande av förgiftnings- och explosionsolyckor. Liksom beträffande
lån från den nuvarande gasgeneratorlånefonden torde, såsom statskontoret
föreslagit, lån böra kunna beviljas högst till belopp, motsvarande
80 procent av kostnaderna. Då kostnaderna torde komma att växla högst
väsentligt, synes det icke ändamålsenligt att, utöver den begränsning som
ligger i nämnda procenttal, på förhand maximera lånebeloppens storlek. Det
torde få ankomma på kommerskollegium att härutinnan besluta från fall till
fall. I enlighet med kollegii förslag torde såsom en säkerhetsföreskrift böra
meddelas bestämmelse därom att, innan beviljat lån till fullo lyftes, gasgeneratorns
installation å fartyget skall hava godkänts av fartygsinspektionen.
Vad bränslekommissionen anfört angående behovet av tid efter annan återkommande
ytterligare inspektion bör jämväl beaktas.

Vad angår frågan om säkerhet för beviljade lån delar jag kommerskollegii
uppfattning, att jämväl detta spörsmål får bedömas med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet. Jag förbiser icke, att svårigheter kunna föreligga
att anskaffa godtagbar säkerhet. För att icke syftet med låneverksamheten
skall förfelas torde det vara nödvändigt, att anspråken på säkerhet
icke ställas för höga. Finner kollegium med hänsyn till förhållandena önskvärt,
att viss låneansökan beviljas, torde så kunna få ske, även örn den erbjudna
säkerheten ej kan betecknas som fullgod. Att helt avstå från säkerhetskraven
finner jag däremot icke lämpligt.

På skäl, som av kommerskollegium anförts, torde lånen böra få innehavas
under högst fyra år från lyftningsdagen. Första året hör vara amorteringsfritt.
Därefter bör beviljat lån återbetalas med lika delar varje år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

11

Räntan synes, i överensstämmelse med vad som föreslagits, få fastställas
till tre procent om året.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att

dels besluta inrättande av en statens lånefond för anskaffande
av gasgeneratorer för vissa fartyg, från vilken fond
lån må utlämnas i huvudsaklig överensstämmelse med av
mig i det föregående angivna riktlinjer,

dels ock förklara, att till statens lånefond för anskaffande
av gasgeneratorer för vissa fartyg skall från rederilånefonden
överföras ett belopp av ................ kronor 1,500,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Vid protokollet:
Nils Sehlberg.