Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

1

Nr 74.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till förmalning
sersättningar; given Stockholms slott den 8 november
1940.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över folkhushållningsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Herman Eriksson.

Utdrag av protokollet över folkhushållningsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 8 november 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Andersson, Domö, Rosander.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, statsrådet Eriksson, anför efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter:

I enlighet med Kungl. Majds förslag i ämnet fann 1939 års urtima riksdag
lämpligt att inlösningspriset för vete och råg av 1939 års skörd finge
bestämmas till 21 kronor 50 öre per deciton, räknat från den 1 juni 1940.
I syfte att förhindra större stegring av rågmjölspriset bemyndigades Kungl.
Majd i första hand att träffa anstalter för att tillföra marknaden vissa kvantiteter
av inneliggande lager råg samt att importera råg i den utsträckning,
som kunde befinnas möjlig. I andra hand kunde även en ifrågasatt utväg
att lämna kvarnarna viss prisrestitution på förmalda myckenheter råg beträdas.

Under större delen av konsumtionsåret 1939/40 utgjorde genomsnittliga
marknadspriset för brödsäd 21 kronor per deciton, varjämte kvarnarna för
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 74.

2

Kungl. May.ts proposition nr 74.

förmald råg erhöllo en gottgörelse av 2 kronor för deciton. Veteförmalningen
var däremot belastad med en veteavgift vid periodens slut av 50 öre per
deciton. De råvarupriser, med vilka kvarnindustrien hade att räkna under
.större delen av nämnda konsumtionsår voro sålunda för vete omkring 21
kronor 50 öre och för råg omkring 19 kronor för deciton.

Frågan om principerna för brödsädsregleringen återupptogos till behandling
vid 1940 års lagtima riksdag (prop. nr 276; jordbr.-utsk. uti. nr 60;
riksd. skr. nr 427), som bemyndigade Kungl. Majit att med iakttagande av
i huvudsak följande synpunkter fastställa de priser, som borde gälla vid
nästa inlösningstillfälle.

Statsmakterna borde icke vid dåvarande tidpunkt bindas vid visst inlösningspris
beträffande 1940 års skörd. Emellertid syntes inlösningspriset för
vete i varje fall icke kunna komma att bliva lägre än det för regleringsåret
1939/40 angivna. I fråga om priset för råg ansågs det, med hänsyn tili att
rågproduktionen under senare år avtagit, böra övervägas att bestämma detta
något högre än priset för vete. Skulle skörden av vete och råg komma att
understiga landets normala förbrukningsbehov, borde hinder icke resas mot
att marknadspriset stege något över den mot inlösningspriserna svarande
prisnivån. En alltför kraftig stegring av mjölpriserna borde emellertid å
andra sidan motverkas. Detta kunde ske genom försäljning från upplagda
reservlager. Ehuru vissa skäl kunde anföras för bibehållande av den prisrestitution,
som i viss utsträckning lämnades kvarnar vid förmälning av råg
och som åsyftat att förhindra stegring av priset på rågmjöl, förordades, att
dylik restitution icke borde förekomma under regleringsåret 1940/41. Vad
veteavgiften anginge, skulle det liksom hittills få avgöras av Kungl. Majit,
huruvida avgiften skulle upptagas eller ej och i förstnämnda fall med vilket
belopp densamma borde utgå.

I skrivelse den 26 juli 1940 framlade statens livsmedelskommission förslag
till inlösningspriser för 1940 års skörd. Kommissionen anförde därvid bland
annat följande:

Sedan livsmedelskommissionen senast hade frågan om stödet åt brödsädsodiingen
under övervägande, hade de förhållanden, vilka borde ligga
till grund för prisavvägningen m. m., i olika hänseenden förändrats. Sålunda
hade avspärrningen mot utlandet i fråga örn möjligheterna att importera
spannmål och fodermedel blivit skärpt. Samtidigt vore utsikterna för
1940 års skörd mycket ogynnsamma. Det vore enligt kommissionens mening
uppenbart, att produktionsbetingelserna inom jordbruket i dess helhet,
d. v. s. inom såväl cerealie- som animalieproduktionen, i hög grad förändrats
sedan sistlidna regleringsår ävensom i förhållande till de senaste
åren över huvud. I detta sammanhang ville kommissionen inskränka sig
till att behandla frågan örn stöd åt brödsädsodhngen. Denna fråga måste
med hänsyn till bl. a. den förestående sådden vara särskilt brådskande.

De sista åren hade förelegat en tendens till något ökad brödsädsodling,
samtidigt som en övergång skeft från råg- till veteodling. Rågarealerna vore
för närvarande så små, att redan vid normal hektarskörd av råg den totala
rågskörden knappast kunde förslå till täckande av konsumtionsbehovet.
Missväxten under 1940 hade framförallt gått ut över de med höstråg och

3

Kungl. Maj-.ts proposition nr 74.

höstvete besådda brödsädsarealerna, som kunde beräknas ha nedgått med
omkring 30 000 hektar, vilken areal syntes i stället lia använts huvudsakligen
för odling av fodersäd och baljväxter.

Livsmedelskommissionen ansage nu förebragta förhållanden med avseende
å brödsädstillgångarna m. m. ur försöriningspolitisk synpunkt vara
av den art, att icke endast ett upprätthållande av brödsädsodlingen i hittillsvarande
omfaltning vore påkallat utan även en viss utvidgning av denna
odling i hög grad önskvärd. Inlösningspriserna för 1940 års skörd borde
därför avvägas så, att de stimulerade till en utvidgad höstsädsodling. Den
beräknade knappheten på fodermedel kunde vidare komma att medföra
jämförelsevis höga fodermedelspriser, en omständighet, som även måste
beaktas vid fastställandet av priserna på vete och råg, då i annat fall brödsäd
i större utsträckning än normalt kunde komma att användas för utfodring.
Utfodring i ökad omfattning av brödsäd kunde givetvis förhindras
genom att utfodringsförbud utfärdades eller genom ett beslagsförfarande i
samband med ett dylikt förbud. Kommissionen vore emellertid av den bestämda
uppfattningen, att en dylik åtgärd med dess ur psykologisk synpunkt
mycket oberäkneliga verkningar åtminstone tills vidare icke borde tillgripas.
Utifrån sålunda anförda synpunkter hade kommissionen ansett sig böra förorda,
att inlösningspriserna för vete och råg bestämdes till 25 kronor för
deciton.

Med hänsyn till önskvärdheten att dels förhindra ökad utfodring av brödsäd,
dels ock snarast möjligt under konsumtionsåret få kontroll över saluöverskotten
av brödsäd, ville kommissionen vidare förorda, att inlösningstiden
bestämdes till den 1 mars i stället för den 1 juli 1941. Vidare borde
svenska spannmålsaktiebolaget bemyndigas att efter anvisningar av kommissionen
redan före den 1 mars 1941 företaga inköp av vete och råg och
alt därvid, om så skulle visa sig erforderligt, erlägga betalning efter ett
pris av högst 25 kronor för deciton.

Därest de anordningar till brödsädsodlingens stödjande, som kommissionen
sålunda föreslagit, vunne Kungl. Maj:ts godkännande, borde man
av allt att döma räkna med att brödsädspriserna i allmänna marknaden
för hela konsumtionsåret 1940/41 komme att utgöra cirka 25 kronor per
deciton. Oni särskilda anstalter icke träffades till nedbringande av mjölpriserna,
så komme de av kommissionen förordade priserna att föranleda
rätt betydande mjölprisstegringar. Kungl. Majit och riksdagen hade dock
till motverkande härav ifrågasatt utförsäljningar av brödsäd av reservlagren
till reducerade priser. Kommissionen ville i nuvarande läge förorda en
dylik anordning. Dylika utförsäljningar syntes kunna ske till ett pris
för vete av 21 kronor per deciton och för råg av 15 kronor per deciton. I
samma syfte borde veteavgiften från och med den 1 september 1940 upphöra
att utgå, särskilt som eventuella överskott av veteavgiftsmedlen, sedan
kostnaderna för den hittills utgående restitutionen å råg täckts, numera
skulle tillföras budgeten.

I anledning av vad livsmedelskommissionen sålunda anfört fastställde
Kungl. Majit (jordbruksdepartementet) genom beslut den 9 augusti 1940
inlösningspriserna för vete och råg per den 1 februari 1941 till 25 kronor
per deciton.

1 samband med detta beslut meddelades, att den höjning av inlösningspri -

4

Kungl. May.ts proposition nr 74.

serna, som innefattades i beslutet, icke skulle komma att föranleda någon
höjning av mjölpriserna, varjämte livsmedelskommissionen under hand anmodades
att till Kungl. Maj :t inkomma med förslag rörande sådana särskilda
anstalter, som erfordrades för att förhindra, att den fördyring av spannmålspriserna,
som bleve en följd av de högre inlösningspriserna, skulle medföra
en höjning av priserna på vetemjöl och rågmjöl. Därvid angavs, att dylika
anstalter borde bygga på den principen, att spannmålsaktiebolagets inneliggande
lager av äldre skörd skulle utförsäljas till priser, som svarade mot
de nya inlösningspriserna, och att av statsmedel skulle i nyssnämnda syfte
utbetalas förmalningsersättning till kvarnarna, vilken ersättning emellertid,
även om därav föranleddes någon förhöjning av rågmjölspriset, skulle utgå
med lika belopp för vete och råg. I samband härmed erhöll kommissionen
även uppdrag att snarast avgiva förslag till utformande av reglering av
brödsädsförbrukningen.

Livsmedelskommissionen inkom i skrivelse den 27 augusti 1940 med förslag
i nyss berörda hänseenden. Kommissionen erinrade därvid till en början
om att dess tidigare anförda förslag i ärendet inneburit, att en viss förhöjning
skulle komma att ske beträffande vetemjöls- och rågmjölspriserna. För
undvikande enligt de givna direktiven av dylika prisförhöjningar syntes en
reglering av förhållandena på spannmålsmarknaden kräva mera omfattande
ingripanden än kommissionen tidigare ifrågasatt. Av praktiska och andra
skäl kunde det icke låta sig göra att genom utförsäljning av brödsäd till låga
priser från statliga förråd helt förhindra en mjölprisförhöjning. Vid prövning
av olika möjligheter att uppnå sistnämnda syftemål hade kommissionen
kommit till den uppfattningen, att den lämpligaste anordningen härför skulle
vara den som innefattades i de kommissionen givna direktiven, nämligen att
statsmedel skulle utbetalas för förmälning av brödsäd till mjöl. Därest en
dylik anordning genomfördes, syntes det erforderliga prisstödet helt böra
lämnas i denna form. Kommissionen saknade därför anledning att vidhålla
det tidigare förslaget, att spannmålsaktiebolaget skulle vid utförsäljning
av brödsäd till kvarnarna tillämpa lägre priser än de i allmänna marknaden.

I fortsättningen framhöll kommissionen i huvudsak följande allmänna
synpunkter på frågan örn brödsädsregleringen.

Under större delen av konsumtionsåret 1939/40 hade genomsnittspriset
för vete och råg utgjort cirka 21 kronor för deci ton. Dessutom hade veteavgift
utgått med 50 öre per deciton. Kommissionen hade i skrivelse den 19
augusti 1940 föreslagit, att dylik avgift icke skulle utgå för tiden efter den 1
september 1940. Då inlösningspriset fastställts till 25 kronor för deciton vete
och råg, leonline råvarupriset för kvarnarna alltså — förutsatt att kommissionens
förslag beträffande veteavgiften godkändes och att kvarnarna erhölle
brödsäd till inlösningspriserna — att, räknat per inlösningsdagen, stiga
med 4 kronor för deciton råg och 3 kronor 50 öre för deciton vete. Samtidigt
hade man att räkna med en viss redan inträdd stegring av kvarnarnas träns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

5

port- och emballagekostnader m. m. för mjöl. Slutligen erinrades om att den
till flertalet handelskvarnar nu utgående ersättningen vid förmälning av råg,
2 kronor per deciton, enligt riksdagens beslut skulle bortfalla från och med
den 1 september. För att kompensera nu nämnda faktorer, vilka alla verkade
i mjölprisfördyrande riktning, erfordrades en gottgörelse till kvarnarna
av minst 4 kronor för deciton vete och 6 kronor för deciton råg. Ur kontrollsynpunkt
vore det emellertid angeläget, att ersättningen utginge med lika
belopp för vete och råg; särskilt gällde detta, örn mjölransonering såsom
ifrågasatts i underhandsdirektiven skulle genomföras. En så hög subvention
för rågmjöl som 6 kronor per deciton skulle för övrigt försvåra möjligheterna
att förhindra inköp av subventionerat mjöl för foderändamål. Kommissionen
förordade därför, att ersättningen bestämdes till 4 kronor för
båda varuslagen. I dylikt fall syntes man för nästa konsumtionsår kunna
räkna med ett i stort sett oförändrat prisläge på vetemjöl, medan priserna
på mjöl av råg kunde komma att stiga med i genomsnitt 2 kronor eller något
däröver per deciton för sammalet rågmjöl och med 1 å 1: 50 kronor per
dec ton för rågsikt. Det borde framhållas, att bortfallandet av den nu utgående
rågersättningen skulle leda till i stort samma förhöjning av priset på
mjöl av råg som på mjöl av rent vete.

Den hittillsvarande ersättningen av två kronor vid förmälning av råg hade
endast kommit de egentliga handelskvarnarna till godo. Främsta anledningen
till denna begränsning bade varit svårigheterna att kontrollera förmalningen
vid de s. k. tullkvarnarna. Därest för nästa konsumtionsår en förmalningsersättning
av 4 kronor per deciton skulle utgå för såväl vete som för råg,
syntes det nödvändigt att låta denna ersättning utgå för både handelsförmalning
och tullförmalning. Örn en ersättning av denna storlek begränsades
till endast handelsförmalning, skulle nämligen de jordbrukare, som plägade
låta förmala egen brödsäd, komma i ett alltför ogynnsamt läge. Åtgärden
skulle därjämte hårt drabba tullkvarnarna, då dessa med säkerhet skulle få
sin omsättning starkt minskad. Ä andra sidan måste man fordra, att samtliga
kvarnar, för vilkas förmälning ersättning skulle utgå, hade sin rörelse
så ordnad, att kontroll över förmalningen kunde åvägabringas. Genom uppställandet
av detta villkor torde större delen av de kvarnar, som bedreve förmälning
huvudsakligen för tillgodoseende av ägarens husbehov, komma att
uteslutas. Nu nämnda och andra överväganden, vilka ägde samband med
kommissionens i det följande anförda förslag till reglering av mjölförbrukningen,
bade föranlett kommissionen föreslå, att förbud utfärdades mot förmälning
av råg och vete annorledes än efter särskilt tillstånd.

Redan i skrivelsen den 26 juli 1940 hade kommissionen framhållit att, om
mjölpriserna genom statssubvention hölles nere under det prisläge, som
svarade mot inlösningspriset för spannmålen, särskilda åtgärder till förhindrande
av utfodring av subventionerat mjöl kunde finnas påkallade.
Därest subventionen sattes så hög som 4 kronor per deciton, syntes dylika
åtgärder ofrånkomliga. I detta samband torde böra framhållas, att i nuvarande
läge jämväl hänsynen lill vår försörjning med mjöl och bröd syntes
motivera, att för människoföda användbar brödsäd i minsta möjliga omfattning
komme till användning för utfodring. Ehuru våra brödsädstillgångar
kunde beräknas bli tillräckliga för tillgodoseende i normal omfattning av
behovet under nästa konsumtionsår måste emellertid, såvitt nu kunde bedömas,
även spannmål av lägre kvalitet, som tidigare gått till utfodring, åtminstone
i viss utsträckning tagas i anspråk för brödändamål. Omkring 700 000
ton brödspannmål kunde antagas komma att stå till förfogande för direkt

ö

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

konsumtion under nästa konsumtionsår. Denna kvantitet om 700 000 ton
motsvarade vad som per år förmaldes vid rikets samtliga handels- och tullkvarnar.
På senare tid hade vissa kvantiteter brödsäd inköpts från utlandet,
varjämte genom det utfärdade beslaget å spannmål framkommit vissa
mängder, som man icke hade ansett sig kunna räkna med. Mängden kvarngill
vara per viktsenhet skördad spanmål måste emellertid på grund av regnskador
beräknas bliva ej oväsentligt lägre än normalt.

Det mest effektiva medlet att förhindra en ej önskvärd utfodring skulle
givetvis vara att genom ett statligt beslagsförfarande lägga samtliga landets
tillgångar av brödsäd under myndigheternas kontroll med avseende å användningen.
Ett beslag å fodersäd skulle å andra sidan fordra en mycket
stor reglerings- och kontrollapparat. Det hade synts kommissionen
angeläget att söka finna en annan lösning på förevarande spörsmål. Kommissionen
hade därvid stannat vid att förorda genomförande av en reglering
av mjölförbrukningen (brödransonering) i samband med förbud
mot förmälning till utfodringsändamål av till människoföda tjänlig brödsäd.
Inom kommissionen hade diskuterats möjligheten av att i stället
för nämnda anordningar införa ett direkt förbud mot utfodring av brödspannmål
och produkter därav. De avgörande skälen för att kommissionen
ansett sig böra ställa ett dylikt förbud på framtiden och i stället förorda
införande av ett förmalningsförbud i samband med en brödransonering hade
varit följande. Örn handeln med subventionerat mjöl lämnades fri, vore det
mycket svårt att övervaka, att inköp av sådan vara icke ägde rum för utfodringsändamål.
Den omständigheten, att vissa kvantiteter mjöl vid sidan av
förbudet kunde komma att gå till utfodring, ökade risken för att tillgångarna
•utan konsumtionsreglerande ingripanden icke skulle förslå. Det funnes anledning
antaga, att förr eller senare under vinterhalvåret en brödsädsreglesring
i varje fall kunde bliva erforderlig. Kommissionen hade, oavsett sina
allmänna betänkligheter, ansett starka skäl tala för att redan nu vidtaga
hithörande åtgärder. Därvid borde man dock av olika skäl tills vidare framgå
så försiktigt som möjligt. Det vore ur nämnda synpunkt till stor fördel, att
man genom de av kommissionen förordade speciella anordningarna kunde,
åtminstone under tiden för skördearbetet och höstsådden/undvika beslag och
formligt utfodringsförbud.

Därest kommissionens förslag, i vad anginge förbud att till utfodringsändamål
bereda till människoföda tjänlig brödsäd, godkändes, måste givetvis
sådana anstalter vidtagas, att jordbrukarna kunde få avsättning för ali sådan
spannmål. Svenska spannmålsaktiebolaget borde i sådant fall åläggas
att inköpa all till människoföda duglig brödsäd, som utbjödes till bolaget.
Härvid bolde prisreglering äga rum på sätt livsmedelskommissionen bestämde.

Med hänsyn till den redan tidigare av kommissionen påvisade bristen på
råg hade kommissionen nu undersökt möjligheterna att få till stånd en utdrygning
av tillgångarna på varan. Därvid hade det visat sig, att man vid
förmälning av råg kunde utan risk för brödets kvalitet företaga en inblandning
av vete (eller kom) av åtminstone 15 procent. Den rågsikt, som för
närvarande användes, innehölle i allmänhet från 40—70 procent veteprodukter.
Emellertid hade det ej ansetts medföra någon större olägenhet att
föreskriva en inblandning av minst 75 procent veteprodukter (eller kornprodukter)
i siktat mjöl. Genom detta inblandningsförfarande skulle man
kunna inbespara omkring 25 000 ton råg eller något däröver. Kommissionen
ville därför förorda en dylik åtgärd men samtidigt framhålla, att det ej vore

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

7

säkert, att rågbehovet ens därigenom kunde anses tryggat. Husbeliovsförmalningen
syntes böra undantagas från inblandningsbestämmelserna.

I anslutning till vad nu anförts hade livsmedelskommissionen låtit utarbeta
förslag till bestämmelser rörande rätten till förmalningsersättning samt
kungörelse angående reglering av brödsädsförbrukningen. Beträffande förmalningsersättningen
anförde kommissionen huvudsakligen följande.

Kommissionen bade tidigare anfört, att förmalningsersättningens storlek
borde bestämmas till 4 kronor för deciton vete eller råg. Med hänsyn till
att kvarnarnas inneliggande lager av spannmål förvärvats till ett lägre pris
än det, som bleve gällande under konsumtionsåret 1940/41, borde dock ersättningen
beträffande sådan spannmål av 1939 års eller äldre skörd, som
före den 1 september 1940 förvärvats av kvarninnehavaren, utgå med
lägre belopp, förslagsvis 1 krona 50 öre för deciton. Vid bestämmandet av
sistnämnda belopp hade hänsyn tagits bl. a. till kvarnarnas lagringskostnader
under tiden efter den 31 augusti 1940 för spannmål av sistnämnda slag.

Såsom villkor för erhållande av ersättning borde gälla, att kvarninnehavaren
vid försäljning av mjöl efter den 31 augusti 1940 icke tillämpade
högre priser än kommissionen bestämde. Vid fastställandet av dessa piiser
kunde man utgå från vissa standardsorter — förslagsvis bagerimjöl av vete,
rågsikt 00 och sammalet rågmjöl. Vid ett prisläge på råg och vete, svarande
mot inlösningspriserna, syntes de högsta priserna för nämnda sorter böra
tills vidare fastställas tili respektive 34:50, 30:50 och 25:25 kronor per
deciton, allt vid leverans i 50 kg papperssäck fritt kvarnplats i Stockholm
och vissa därmed jämställda orter. Beträffande andra mjölkvaliteter än
ovan sagts borde prisregleringen ske efter av livsmedelskommissionen godkända
normer. o .

Där nyssnämnda högsta priser vore kalkylerade på grundval av mlosningspriserna,
borde åtgärder vidtagas till förhindrande av en stegring av
kvarnarnas kostnader för kvarnspannmal under konsumtionsaret. I sadant
syfte borde föreskrivas, att kvarninnehavare för sin förmälning skulle tills
vidare äga i erforderlig omfattning från Svenska spannmålsaktiebolaget inköpa
vete och råg till ett pris per deciton av 25 kronor, fraktfritt, eller, om
transporten skedde sjöledes, eif kvarnplatsen. Detta pris vöre beräknat för
spannmål av normalkvalitet och skulle givetvis pa sedvanligt sätt regleras
uppåt eller nedåt enligt de fastställda kvalitetsbestämmelserna och prisskalorna.

Kostnaderna för förmalningsersättningarna kunde för tiden 1 september
1940_31 augusti 1941 — under antagande att brödsädsförbrukningen un der

sagda tid genom ransoneringen nedbringades till 700 000 ton — beräknas
utgöra 26,25 miljoner kronor. Då förbrukningen av brödsäd kunde komma
att överstiga 700 000 ton, borde delta belopp avrundas till 30 miljoner
kronor. Härav erfordrades tio tolftedelar under budgetåret 1940/41.

Det borde å andra sidan framhållas, att, därest^ spannmålsaktiebolagets
lager av spannmål utöver beredskapslagret utförsåldes till ett pris av 25
kronor per deciton, statsverket i förhållande till lagrens inköpsvärde och
med bortseende från spannmålsaktiebolagets lagrings- och andra kostnader
skulle göra en vinst på cirka 15 miljoner kronor. Nettokostnaden för de
planerade åtgärderna i prisreglerande syfte skulle alltså kunna angivas 15
miljoner kronor lägre än i det föregående sagts. I detta sammanhang borde

8

Kungl. May.ts proposition nr 74.

emellertid uppmärksamheten fästas på det förhållandet, att bolagets omkostnader
under konsumtionsåret komme att väsentligt ökas, därest bolaget,
såsom förutsatts, skulle köpa och sälja spannmål till ungefär samma pris.

För att åstadkomma den hushållning med landets förråd av brödsäd och
mjöl, som betingades av rådande utomordentliga förhållanden, meddelade
Kungl. Maj:! (folkhushållningsdepartementet), i anledning av livsmedelskommissionens
förslag, den 31 augusti 1940 beslut av innehåll att förbrukningen
av nyssnämnda varor skulle vara underkastad reglering från
och med den 8 september 1940 på sätt i särskild kungörelse (nr 809) stadgades.
Under tiden 3—7 september skulle handeln med mjöl och bröd vara
underkastad provisorisk reglering. Den 31 augusti förordnades vidare
(jordbruksdepartementet), att förmalningsersättning skulle utgå efter vissa
angivna grunder samt att särskilt pris skulle gälla vid försäljningar från
spannmålsaktiebolaget till kvarninnehavare.

I avseende å regleringen av förbrukningen av brödsäd skola enligt kungörelsen
gälla i huvudsak följande bestämmelser.

Råg eller vete må ej förmalas av annan än den, som bedriver yrkesmässig
kvarnrörelse och av statens livsmedelskommission erhållit tillstånd att däri
idka förmälning av sådan spannmål (kvarntillstånd). Förmälning av råg
eller vete, som sker i annat syfte än att i den ordning kungörelsen stadgar
föryttra den erhållna varan eller därav framställda produkter, må ske blott
mot kort, som enligt bestämmelse av livsmedelskommissionen medför rätt
till förmalningen (förmalningskort), eller eljest blott efter tillstånd av kommissionen
eller å dess vägnar (förmalningslicens). Förmalningskort utlämnas
endast för förmälning av råg eller vete för tillgodoseende av husbehovet
för ägare eller innehavare av brukningsdel, varå sådan brödsäd skördats,
eller för person, som av honom njuter kost, stat eller födoråd, samt endast
under förutsättning att vid senaste skörden å brukningsdelen erhållits minst
den ifrågavarande myckenheten råg eller vete. Förmälning mot förmalningskort
må ej ske med mindre vederbörande till kvarnen avlämnar en
myckenhet råg eller vete, motsvarande den som skall förmalas. Förmälning
må ske av råg eller vete, oavsett vilketdera slaget spannmål som avlämnats
till kvarnen.

Till utfodring av hästar, nötkreatur, svin, fjäderfä eller andra husdjur
må ej användas råg eller vete, vare sig tröskad eller otröskad vara, eller
sådan spannmål i krossad eller gröpad form, ej heller mjöl eller gryn av
råg eller vete, eller bröd, vid vars framställande använts spannmål, mjöl
eller gryn av nämnda slag. Till utfodringsändamål må dock beredas och
användas sådan spannmål, som utgöres av skrumpna eller skadade sädeskorn
eller som eljest är även efter rensning eller annan behandling uppenbart
otjänlig att förmalas till mjöl. Med råg elier vete må ej sådana åtgärder
vidtagas, att spannmålen förlorar i användbarhet såsom människoföda;
denna föreskrift utgör dock ej hinder mot betning av spannmål till utsäde.
Enligt kungörelsen är vidare all förmälning mot tull av vete och råg förbjuden.
Sålunda må såsom vederlag för arbete med förmälning av råg eller
vete ej lämnas eller tagas någon del av mälden, vare sig spannmål, mjöl,
kli eller annat. — Råg må ej förmalas med mindre däri inblandats så mycket
vete, att i den till förmälning avsedda spannmålen ingår minst 15 pro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

9

cent därav; i den män korn (skrädd eller oskrädd vara) inblandas i rågen
må inblandningen av vete dock i motsvarande grad minskas. Ej heller må
framställas siktat mjöl av råg, med mindre vete eller korn inmales eller veteeller
kornmjöl inblandas i minst den omfattning som av livsmedelskommissionen
bestämts. Dessa föreskrifter skola dock ej äga tillämpning å sådant
parti råg, som förmales mot förmalningskort för utlämnande till kortinnehavaren.

Yrkesmässig försäljning eller annan yrkesmässig överlåtelse till återförsäljare
i och för deras rörelse av mjöl eller gryn av råg eller vete eller av
bröd, vid vars framställande sådant mjöl eller sådana gryn använts, må ske
endast i den ordning och under de villkor, som av livsmedelskommissionen
eller å dess vägnar bestämmas. Annan yrkesmässig överlåtelse må äga rum
endast mot kort eller inköpslicens, eller eljest i den ordning och under de
villkor kommissionen bestämmer.

I fråga om förmalningsersättning innebar sistnämnda beslut den 31 augusti
1940, att statens livsmedelskommission bemyndigades att av medel, som
kommissionen enligt tidigare bemyndigande ägde använda för upprätthållande
av jordbruksregleringen, till personer och företag, som bedreve yrkesmässig
kvarnrörelse, utbetala ersättning för råg och vete, som av vederbörande
förmaldes under tiden från och med den 1 september 1940 till
och med den 31 augusti 1941. För tiden till och med den 7 september
1940 finge dock ersättning utgå allenast för sådan förmälning, som skedde
i syfte att föryttra den erhållna varan eller därav framställda produkter
(handelsförmalning). Ersättningen skulle tills vidare utgå med ett belopp
av 1 krona 50 öre per deciton för spannmål av 1939 års eller äldre skörd,
som kvarnen förvärvat före den 1 september 1940, samt i övrigt med 4
kronor per deciton. Såsom villkor för utbekommande av ersättningen
skulle gälla, att vederbörande kvarninnehavare vid försäljning av mjöl
och gryn av råg eller vete efter den 31 augusti 1940 icke tillämpade högre
priser än som livsmedelskommissionen bestämde.

Beträffande priset vid försäljning av spannmål från Svenska spannmålsaktiebolaget
innefattade beslutet, att vid sådana försäljningar av vete eller
råg, som bolaget enligt livsmedelskommissionens anvisningar hade att verkställa
till kvarninnehavare, följande priser tills vidare skulle tillämpas, nämligen
för fullgod spannmål av normal kvalitet 25 kronor per deciton, fraktfritt,
eller örn transporten skedde sjöledes, eif kvarnplatsen, samt för spannmål
av annan beskaffenhet än nyss är sagt det pris, som med utgångspunkt
från nyssnämnda belopp och med tillämpning av för spannmålsaktiebolaget
gällande kvalitetsfordringar och prisregleringsskalor borde för spannmålen
utgå.

Utvecklingen på brödsädsmarknaden under innevarande höst har emellertid
framkallat än längre gående statsingripanden än de nu nämnda. I
skrivelse den 11 oktober 1940 föreslog livsmedelskommissionen att beslag
skulle läggas å brödsäd och fodersäd m. m. Beträffande de priser

io

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

till vilka beslagtagen spannmål skulle inköpas innebar kommissionens förslag
att priset å vete och råg vid hembud till Svenska spannmålsaktiebolaget
före den 1 februari 1940 skulle vara 27 kronor per deciton och vid avstående
efter denna tidpunkt enligt allmänna förfogandelagen 25 kronor per deciton.
Kvarnarnas inköp från spannmålsaktiebolaget av vete och råg borde ske
till ett pris av 27 kronor 35 öre per deciton för att möjliggöra en fri försäljning
till kvarnarna. Priserna å mjöl borde höjas i anslutning till de höjda
spannmålspriserna, dock högst med ett belopp motsvarande 1 krona 35 öre
per deciton spannmål, d. v. s. omkring 2 öre per kilogram mjöl. Ett dylikt
pris skulle erfordra en höjning av förmalningsersättningen med 1 krona
per deciton vete och råg.

Till motivering hade livsmedelskommissionen överlämnat en den 10 oktober
1940 dagtecknad promemoria, som utarbetats av en inom kommissionen tillsatt
kommitté, med vilken adjungerats representanter för jordbruket inom
skilda delar av landet. I promemorian hade framhållits, att en skärpt reglering
av brödsäds- och fodermarknaden vore nödvändig. Fara förelåge
för en icke önskvärd utfodring av brödsäd. Kvarnarnas inköpspriser för
brödsäd överskrede inlösningspriserna, samtidigt som fodersädspriserna
syntes på väg att höjas över brödsädspriserna. Enligt kommitténs mening
borde beslag läggas å all brödsäd och fodersäd samt prisnivån för spannmålen
avvägas på ett sådant sätt, att den onormala prisrelationen mellan
brödsäd och fodersäd avvecklades. Då praktiska hänsyn — alldeles bortsett
från att jordbrukarnas inkomstintressen i den dåliga skördesituationen
borde beaktas — icke syntes göra det möjligt att återställa den önskvärda
prisrelationen mellan brödsäd och fodersäd enbart genom viss justering
nedåt av den nuvarande prisnivån för fodersäd, syntes en prisskala böra
fastställas, där priset för vete och råg höjdes något i jämförelse med inlösningspriset.
För att vinna avsedd effekt med de föreslagna åtgärderna
vöre det enligt kommitténs mening av betydelse att systemet med försäljning
till förmånliga inlösningspriser komme att följas av ett ur jordbrukarnas
synpunkt betydligt sämre tvångsmässigt förfarande, därest en lösning
på frivillighetens väg icke visade sig möjlig att ernå.

I anledning av sagda förslag har Kungl. Maj :t (folkhushållningsdepartementet)
genom kungörelse den 11 oktober 1940 (nr 869) förordnat örn beslag
å brödsäd och fodersäd m. m. från och med den 16 oktober 1940.

Med stöd av bestämmelser i nyssnämnda kungörelse har härefter statens
livsmedelskommission bestämt de priser, som skola tillämpas vid överlåtelse
av beslagtagen spannmål — för råg och vete 25 kronor per deciton —, därvid
dock dels vid frivillig överlåtelse av beslagtagen säd, beträffande brödsäd
före den 1 februari 1941 och beträffande fodersäd före den 1 mars 1941,
priset skall vara 2 kronor högre för deciton spannmål än som sålunda
angivits, dels ock samma högre pris även skall gälla för spannmål, som
hembjudes Svenska spannmålsaktiebolaget, därest hembudet sker i fråga om

Kungl. Maj:ts proposition nr 7i.

11

brödsäd före den 1 februari 1941 och i fråga om fodersäd före den 1 mars
1941. Vid kvarns inköp från spannmålsaktiebolaget eller dess ombud eller
från förmedlare skall betalning däremot erläggas med priser, som med 35
öre per deciton spannmål överstiga de nyss nämnda.

Kungl. Maj:t (jordbruksdepartementet) har sedermera genom beslut den
18 oktober och den 8 november 1940, i anledning av livsmedelskommissionens
nyssnämnda skrivelse den 11 oktober 1940 och kommissionens skrivelse
den 29 oktober 1940, funnit gott ändra sitt beslut i ämnet den 31
augusti 1940 sålunda att förmalningsersättningen för vete och råg, som
kvarninnehavare förvärvar från och med den 16 oktober 1940, tills vidare
skall — under i övrigt oförändrade villkor — utgå med 6 kronor 35 öre
för deciton.

Redan då Kungl. Maj:t den 9 augusti 1940 efter förslag av statens livsmedelskommission
fastställde inlösningspriserna för vete och råg av årets
skörd, tedde sig skördeutsikterna mycket ogynnsamma. Med hänsyn härtill
och i syfte att genom en förmånlig prissättning på den i år skördade brödsäden
uppmuntra till utvidgad odling av vete och råg för nästa års skörd
ansågs det motiverat att genomföra en väsentlig höjning av inlösningspriserna
utöver de i fjol fastställda.

För 1939 års skörd tillämpades ett pris av 21 kronor 50 öre för deciton
vid inlösen den 1 juni 1940. Genomsnittspriset för såväl vete som råg var
under större delen av konsumtionsåret 1939/40 ungefär 21 kronor för deciton.
Inlösningspriset för såväl vete som råg av den nya skörden sattes genom
Kungl. Maj:ts nyssnämnda beslut den 9 augusti 1940 till 25 kronor.
Veteavgiften, som alltifrån den 1 november 1939 utgått med 50 öre för deciton,
upphörde den 31 augusti 1940.

I samband med den i början av september genomförda ransoneringen av
mjöl och bröd bragtes spannmålsmarknaden i väsentliga avseenden under
statlig kontroll. Årets felslagna skörd av fodersäd och andra foderväxter i
förening med importspärren har emellertid medfört en markerad knapphet
på foder under innevarande konsumtionsår och därmed framkallat en kraftig
stegring av foderpriserna. För att bringa spannmålsmarknaden i dess
helhet under det allmännas kontroll lades såväl brödsäd som fodersäd under
beslag från och med den 16 oktober. I samband därmed meddelades föreskrift
av innebörd, att spannmål skulle utan hinder av beslaget få försäljas
i den ordning livsmedelskommissionen bestämde. Avsikten var härvid att
låta spannmålshandeln fortgå i stort sett i samma banor som tidigare. För
att uppmuntra jordbrukarna att så snart som möjligt och i varje fall före
den 1 februari 1941 frivilligt utbjuda sin brödsäd stadgades att vid dylika
försäljningar från producenterna priset å brödsäd skall vara 27 kronor för
deciton. Härigenom har brödsädspriset sedan hösten i fjol höjts med nära
30 %.

Departements chefen.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr TA.

Beträffande handeln med beslagtagen brödsäd gäller, att Svenska spannmålsaktiebolaget
eller dess ombud skall vid försäljning av brödsäd till kvarn
uttaga ett pris av 27 kronor 35 öre för deciton fritt kvarnplats. Den prismarginal
av 35 öre för deciton, som sålunda föreligger mellan kvarnarnas
inköpspris fritt kvarnplats och jordbrukarnas försäljningspris fritt anvisat
uppsamlingsställe, är avsedd att täcka vissa av handelns omkostnader. Fraktkostnaderna
bestridas av spannmålsbolaget.

De vidtagna höjningarna av brödsädspriserna inneburo en kraftig stegring
av kvarnarnas råvarukostnader. Örn icke särskilda åtgärder vidtagits
till motverkande av dessa kostnadsstegringar, hade en betydande höjning
av priserna å mjöl och därmed även å bröd blivit ofrånkomlig. Mjöl och
bröd tillhöra våra allra viktigaste livsmedel, icke minst för de mindre bemedlade
befolkningsgrupperna, och en höjning av priserna på dessa livsförnödenheter
är särskilt kännbar i en tid av i övrigt stigande levnadskostnader.
Det måste i nuvarande läge vara av synnerlig betydelse att en stegring
av spannmålspriset såvitt möjligt icke nu får återverka på mjölpriserna.
Det lämpligaste sättet för en dylik reglering av mjölpriset torde vara,
att ersättning av statsmedel utbetalas till kvarnarna för av dem förmald
brödspannmål.

En utväg att motverka höjning av mjölpriserna vore visserligen att tillhandahålla
kvarnarna spannmål från statens reservlager till så lågt pris, att
höjningen av priserna å övrig av kvarnarna inköpt spannmål därigenom
uppvägdes. Kostnaderna för en subvention i dylik form komme icke att
direkt framträda i riksstaten utan i stället att belasta spannmålsbolaget men
i verkligheten bleve statsverkets utgifter för ändamålet desamma, som örn
mjölpriserna hållas nere med stöd av direkt anslag på budgeten.

Med beaktande av dessa synpunkter har Kungl. Majit bemyndigat livsmedelskommissionen
att till den som förmaler brödsäd av årets skörd utbetala
ersättning med belopp, som svarar mot skillnaden mellan kvarnarnas
fastställda inköpspris för brödsäd och 21 kronor för deciton. Förmalningsersättningen
utgör sålunda för brödsäd, som inköpts under tiden 1 september—15
oktober 1940, 4 kronor för deciton och för brödsäd, som inköpts
efter denna tid, 6 kronor 35 öre för deciton. För brödsäd av 1939 års skörd
har förmalningsersättningen bestämts till 1 krona 50 öre för deciton. Ur
kontrollsynpunkt har det ansetts nödvändigt att fastställa samma ersättningsbelopp
för såväl vete som råg. Hänsyn har därför ej kunnat tagas till
att före den 1 september ersättning utgick med 2 kronor för deciton vid förmälning
av råg. På grund därav vidtogs en höjning av priset å rågmjöl i
början av september 1940.

Som villkor för åtnjutande av förmalningsersättning gäller, att vederbörande
kvarn vid försäljning av mjöl icke tillämpar högre priser än som av
livsmedelskommissionen fastställts. Förmalningsersättningen utgår vidare
vid såväl handelsförmalning som lönförmalning för odlarens husbehov. Själv -

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

fallet har den förutsättningen uppställts, att kvarn, som vill erhålla formalningsersättning,
så ordnar sin rörelse, bokföring m. m., att erforderlig kontroll
kan utövas av livsmedelskommissionen eller genom dess ombud.

Kostnaderna för utbetalande av förmalningsersättning i enlighet med av
Kungl. Majit hittills meddelade beslut torde för tiden fram till och med den
30 juni 1941 kunna beräknas till nära 32 miljoner kronor på sätt framgår
av följande tablå.

Ersättning för förmald
Myckenhet spannmål

ton kronor/deciton kronor

Lager hos kvarnarna 1/9 1940 .................. 70 000

Kvarnarnas inköp under tiden 1ls>—uho 1940 ---- 87 500

, » » » *l10 1940—30/6 1941 426 000

Summa */„ 1940—3»/6 1941 583 500

1:50

1 050 000

4: —

3 500 000

6: 35

27 051 000

_

31 601 000

Mot den utgift, som sålunda uppstår, svara emellertid betydande inkomster
av från de statliga reservlagren försåld spannmål. Linder tiden 1 september

1940_30 juni 1941 beräknas tillhopa cirka 250 000 ton komma att försäljas

från statens reservlager. Dessa försäljningar ha skett eller skola ske till samma
priser, som vederbörande kvarn vid försäljningstillfället har att erlägga
vid inköp från förmedlare av spannmål av årets skörd. Genom de vidtagna
höjningarna å brödsädspriserna uppskattas spannmålsbolagets inkomster
under budgetåret komma att ökas med drygt 14 miljoner kronor. Om
hänsyn tages till den ökade inkomst för spannmålsbolaget, som sålunda
uppstår genom de höjda spannmålspriserna, kan statsverkets nettoutgift för
förmalningsersättningarna under innevarande budgetår beiäknas till 18
miljoner kronor.

i detta sammanhang torde böra anmälas, att till Kungl. Majit inkommit
åtskilliga framställningar örn att det förhöjda spannmålspris, som gäller vid
frivillig försäljning efter den 15 oktober 1940, skulle tillämpas även då försäljningar
av''spannmål av årets skörd skett dessförinnan. I infordrat yttrande
bär livsmedelskommissionen förklarat sig icke vilja bestrida, att de vidtagna
anstalterna i fråga om inlösningen av spannmål i vissa fall träffat jordbrukarna
på ett sätt, som varit förenat med olägenheter. Enligt kommissionens
mening vore det emellertid omöjligt att göra någon skillnad mellan jordbrukare
eller företag i olika ställning; gånge man in för att lämna ersättning åt exempelvis
lagerhusföreningarna, funnes det ingen rationell grund för en skiljelinje
gent emot andra säljare, utan ersättningsrätten måste utsträckas till en var
jordbrukare, som sålt spannmål före beslagstillfället. Då det för vissa grupper
av säljare ofta måste vara svårt att ordna med tilläggsblad från respektive
köpare — dessa hade ju ofta i sin tur förmalt eller eljest avstått från varan
och kunde således icke erhålla täckning för ifrågavarande utbetalning
återstode, därest ersättningskraven ansåges böra tillmötesgås, ingen annan

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

utväg än utbetalning direkt av belopp motsvarande premien. Med hänsyn till
de konsekvenser ett bifall till någon del av framställningarna således skulle
medföra, ansåge kommissionen, att ersättning icke lämpligen kunde utgå i
enlighet med de framställda yrkandena.

Vad livsmedelskommissionen sålunda anfört synes äga fog. Stora praktiska
svårigheter möta otvivelaktigt genomförande av varje anordning,
varigenom jordbrukare, som avyttrat sin spannmål före den 16 oktober 1940,
skulle beredas möjlighet att komma i åtnjutande av samma tilläggspris, som
utgår vid frivillig försäljning under tiden 16 oktober 1940—31 januari 1941.
Dessa svårigheter framträda särskilt i fråga om spannmål, som redan förmalts
vid beslagets ikraftträdande. Full säkerhet för att i dylikt fall jordbrukarna
skola kunna erhålla tilläggspriset torde kunna ernås endast genom direkt
subvention till vederbörande jordbrukare med ett mot tilläggspriset svarande
belopp. Denna anordning synes i praktiken vara ytterst svår att genomföra.
Ur olika synpunkter är det emellertid i nuvarande läge angeläget,
att de jordbrukare, som saluföra sin brödsäd tidigt under hösten, ej komma i
sämre läge än övriga jordbrukare med saluöverskott av brödsäd. Det skulle
därför vara önskvärt, att ifrågavarande tilläggspris utginge även å spannmål,
som försålts före den 16 oktober, därest en i praktiken framkomlig väg
kunde finnas för utbetalande av tilläggspriset. Som en sådan utväg kunde
måhända övervägas en anordning av innebörd, att återförsäljare av brödsäd
eller kvarn, som före den 16 oktober 1940 av producent köpt brödspannmål
av 1940 års skörd, berättigas att av statsmedel utfå ersättning för vad han
visar sig ha efter nämnda dag utöver avtalat pris utbetalat till producenten
för sådan spannmål, dock nied högst 2 kronor per deciton. Örn en sådan
föreskrift meddelas, torde man med hänsyn till rådande konkurrens på förevarande
område kunna räkna med att flertalet av jordbrukarnas egna organisationer
samt åtskilliga kvarnar och privata spannmålshandlare komma
att utbetala det fastställda tilläggspriset till sina leverantörer även för av dem
före den 16 oktober 1940 levererad brödspannmål. Därest riksdagen ej har
något att invända mot att sådan tilläggsbetalning, varom här är fråga, utgår
av statsmedel, torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att närmare besluta i
ämnet. För ändamålet torde åtgå omkring 2 miljoner kronor.

För utbetalande av ersättningar vid förmälning av brödsäd samt tilläggspris
skulle sålunda erfordras tillhopa (32 -j- 2 =) 34 miljoner kronor.

Förmalningsersättningarna ha hittills utbetalats från det reservationsanslag
för prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, som upptagits
under nionde huvudtiteln i riksstaten för budgetåret 1940/41. Emellertid
synes det lämpligt med hänsyn till syftet med ersättningarna, att desamma
utgå av särskilt anslag under elfte huvudtiteln. Nyssnämnda reservationsanslag
synes böra tillföras ersättning från det nya anslaget för vad som redan
utbetalats i förmalningsersättningar. Anslaget torde böra erhålla förslagsanslags
natur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 74. 15

Und:r åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen

att till Förmalningsersåttningar å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1940/41 under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av ................ kronor 34 000 000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Curt Nordwall.