Kungl. Maj.ts proposition nr 51.

1

Nr 51.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anvisande av
medel till stödjande av linodlingen m. m.; given Stockholms
slott den 11 oktober 1940.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11
oktober 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Sköld, Quensel, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och folkhushållningsdeparfementen
anför chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet PehrssonBramstorp
:

Genom beslut av 1940 års lagtima riksdag lämnades ett avsevärt stöd
åt linodlingen. Sålunda medgavs att lån till anläggande av lin- och hampberedningsanstalter
finge beviljas från hemslöjdslånefonden. Till förstärkande
av fonden anvisades för budgetåret 1940/41 å kapitalbudgeten ett reservationsanslag
å 300,000 kronor. Riksdagen medgav tillika, att viss garanti finge
lämnas rörande priserna för frö av oljelin. Genom beslut den 24 maj 1940
tillsatte Kungl. Majit sedermera statens linnämnd med uppgift att verka för
linodlingens stödjande. Instruktion för nämnden fastställdes den 31 maj 1940
(nr 448). De ändrade bestämmelserna rörande lån från hemslöjdslånefonden
utfärdades genom kungörelse den 21 juni 1940 (nr 605). Jag torde tillika få
erinra om att under nionde huvudtiteln i riksstaten (punkt 90) för budgetåret
1940/41 anvisats ett anslag å 10,000 kronor till Befrämjande av fröodling
m. m.: Befordrande av inhemsk linodling. Bestämmelserna angående anslagets
disposition finnas upptagna i kungörelsen den 22 december 1919 (nr
Bihang till urtima riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 51. 1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

784), vilken kungörelse ändrats genom kungörelserna nr 569/1922 och 565/
1937. Ytterligare bestämmelser i ämnet äro utfärdade genom kungörelse nr
183/1938.

I skrivelse den 23 augusti 1940 har statens iinnämnd framlagt ett flertal
förslag till stödjande av linodlingen. Efter remiss ha yttranden avgivits av
statskontoret den 3 september 1940, av lantbruksstyrelsen den 16 i samma
månad och av kommerskollegium den 30 i nämnda månad. Sedermera har
linnämnden i en den 10 oktober 1940 dagtecknad promemoria framställt ytterligare
förslag i ämnet. Jag torde i detta sammanhang jämväl få anmäla
en framställning av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen angående vissa
ändringar i förenämnda kungörelse nr 605/1940, vilken framställning inkommit
till jordbruksdepartementet den 5 oktober 1940.

Statens linnämnds förslag innebär i huvudsak följande.

Ett belopp av 2,500,000 kronor borde anvisas till förstärkning av hemslöjdslånefonden.
Enligt nämndens uppfattning borde tio nya linberedningsanstalter
uppföras. Bestämmelserna i kungörelsen nr 605/1940 angående lån
från fonden borde ändras sålunda att lånen från fonden beviljades av linnämnden.
Tillika borde det i kungörelsen upptagna stadgandet att vederhäftig
borgen skulle ställas för minst en tredjedel av lånebeloppet upphävas.
Möjlighet borde vidare öppnas att bevilja statsbidrag utan återbetalningsskyldighet
till uppförande av linberedningsanstalter. Bidragen borde kunna
beviljas till 15 procent av den beräknade kostnaden för anstaltens uppförande,
kostnaden för tomten däri ej inberäknad. Sammanlagda beloppet av lån
och bidrag skulle dock icke få överstiga 85 procent av anläggningskostnaderna.
Linnämnden har ifrågasatt att linnämnden jämväl skulle handha fördelningen
av bidrag från förenämnda anslag till linodlingens befrämjande, vilket
enligt gällande bestämmelser fördelas av lantbruksstyrelsen. Ett belopp av
12,000 kronor borde beviljas såsom bidrag till arvode samt rese- och traktamentsersättning
åt en tekniskt utbildad konsulent, som borde anställas hos
Sveriges utsädesförening eller hos nämnden. Därjämte borde hos linodlareföreningarna
på deras bekostnad anställas två konsulenter. Slutligen framlägger
nämnden vissa synpunkter rörande de statliga prisstödåtgärder för lin,
som kunna bliva erforderliga vid mera normala priser på importerat lin än
de nu rådande.

I promemorian den 10 oktober 1940 har linnämnden hemställt, att priset
på linhalm under treårsperioden 1941—43 för kvalitetsklass I skulle garanteras
utgöra 80 procent av inlösningspriset för råg av motsvarande års skörd,
dock med den begränsning att statligt stöd icke finge utgå med högre belopp
än 200 kronor per hektar spånadslin.

Enligt vad under hand meddelats kommer särskilt förslag örn prisgaranti
för linfrö att framläggas av livsmedelskommissionen i samband med förslag
till prisgaranti för frö av oljelin.

Linnämnden har såsom motivering till förslaget örn förstärkning
av hemslöjdslånefonden och anvisande av medel för
statsbidrag anfört bland annat följande.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 51.

3

Efter ansökan om lån från hemslöjslånefonden Ilar Hallands läns linodlareförening
påbörjat uppförandet av en linberedningsans tält vid Laholm. Denna
anstalt uppföres för en avverkning av c:a 1,500,000 kilogram linhalm per
år. Uppförandet av för denna anstalt erforderliga byggnader och anskaffandet
av maskinell utrustning till densamma beräknas med nuvarande priser på
material och maskiner draga en kostnad av 350,000 kronor och med eventuell
komplettering med rötnings- och maskinell torkningsanordning, 400,000
kronor. Det kan dock tänkas att. sedan erfarenhet vunnits och erforderliga
maskiner kunna anskaffas inom landet, kostnaderna härför kunna nedbringas.
Vidare planeras en linberedningsanstalt vid Hybo i Gävleborgs län. Här
har ett Iggesunds bruks aktiebolag tillhörigt sågverk, som nedlagts, avgiftsfritt
upplåtits under 10 år till en inom Gävleborgs län under bildning varande
linodlareförening. Upplåtelsen gäller även efter dessa 10 år, dock har ägaren
förbehållit sig rätt att efter nämnda tidrymd uppbära hyra för upplåtelsen
med så stort belopp, som anstalten anser sig kunna erlägga. Denna linberedningsanstalt
planeras ävenledes för en avverkning av 1,500,000 kilogram,
linhalm per år och kalkyleras kosta 220,000 kronor. Dessa två anstalter äro
emellertid icke tillnärmelsevis tillfyllest för beredning av hela den linskörd,
som erfordras för täckande av landets behov av råvaror av lin. Uppförandet
av ytterligare 10 linberedningsanstalter bör därför med det snaraste påbörjas,
så att dessa kunna vara färdiga alt mottaga 1941 och 1942 års skördar av
linbalm. Om kostnaderna för uppförande av och anskaffande av maskinell
utrustning till vardera av dessa anstalter antagas uppgå till samma belopp,
som beräknats för förenämnda anstalt vid Laholm, nämligen 350,000 kronor,
skulle för tillgodoseende av lånebehovet för ifrågavarande ändamål erfordras
en kapitalförstärkning av hemslöjdslånefonden på i runt tal 3,000,000 kronor.
Med hänsyn till att uppförandet av en linberedningsanstalt är förenat med så
dryga kostnader som cirka 350,000 kronor, kan ifrågasättas örn förefintliga
lånemöjligheter äro tillfyllest för att stimulera intresset hos nybildade, ofta
ekonomiskt svaga linodlareföreningar för uppförande av linberedningsanstalt,
så att ett tillräckligt antal dylika anstalter komma att anläggas så snabbt som
önskvärt är. Då det på grund av den knappa tillgången på råvaror av lin
får anses vara ett betydande statsintresse att linberedningsanstalter i tillräcklig
omfattning med det snaraste komma lill stånd, vill linnämnden föreslå,
att jämväl statsbidrag bör kunna utgå till ifrågavarande anläggningar. Linnämnden
vill i detta sammanhang påpeka betydelsen för landet av, att låneoch
bidragsmöjligheter skapats för uppförande av spannmålslagerhus. De av
1933, 1934 och 1935 års riksdagar anvisade anslagen till bidrag för uppförande
av spannmålslagerhus hava med största sannolikhet jämte möjligheterna
att erhålla lån väsentligt bidragit till att erforderliga lagerlokaler för spannmål
snabbt skapats. Samma goda resultat synes kunna förväntas på här ifrågavarande
område, därest bidrag utan återbetalningsskyldighet till uppförande
av linberedningsanstalter ställes till förfogande på i huvudsak samma
villkor, som på sin tid gällde för bidrag till uppförande av spannmålslagerhus.
Om ifrågavarande betydelsefulla byggnadsverksamhet komme till stånd under
den närmaste tiden skulle densamma även utgöra ett led i eventuella åtgärder
i syfte att lindra rådande arbetslöshet bland byggnadsarbetare. Även
denna omständighet synes tala för att statsmakterna böra lämna direkt bidrag
för ifrågavarande ändamål. Ett dylikt bidrag synes böra utgå med högst 15
procent av den beräknade anläggningskostnaden, kostnad för tomt ej inräknad,
dock att sammanlagda beloppet av bidrag och lån icke bör överstiga
85^ procent av förstnämnda kostnad. Nu gällande villkor för erhållande av lån
från hemslöjdslånefonden böra dock fortfarande bibehållas. Efter dessa

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

"runder skulle Tor bidrag lill 10 linberedningsanstalter med en sammanlagd
anläggningskostnad av (10 X 350,000 =) 3,500,000 kronor erfordras anslag
av 525,000 kronor. Då emellertid även förenämnda anstalter i Laholm och
Hybo böra komma i åtnjutande av bidrag synes ett belopp av omkring 600,000
kronor böra anvisas för ifrågavarande ändamål. Därest Kungl. Maj:! och
riksdagen skulle finna gott bifalla detta förslag, kan förstärkningen av hemslöjdslånefonden
begränsas till 2,500,000 kronor. Nämnden förutsätter att bnberedningsanstalter
av olika storlekar böra kunna uppföras med anlitande av
nämnda lane- och bidragsmöjligheter. Likaledes bör förut skisseiade byggnadsplan
kunna begränsas, därest förhållandena senare skulle påkalla ändring
däri.

Rörande de föreslagna ä n d r i n garna i bestäm m elser angående
lån och bidrag har nämnden anfört i huvudsak följande.

Då linnämnden enligt gällande instruktion skall handhava frågor i drande
bland annat beredningen och avsättningen av lin och hampa, synes starka
skäl tala för att nämnden jämväl får handhava beviljandet av lån fran
hemslöjdslånefonden till uppförande av lin- och hampberedningsanstalter,
enär linnämnden genom sin verksamhet torde bliva i tillfälle ad konstatera
på vilka platser inom landet dylika anläggningar hava de största förutsättningarna
att bliva ekonomiskt bärkraftiga. Nämnden kommer givetvis även
att inom för lin- eller hampodling lämpliga områden söka stimulera jordbrukarna
till att organisera sig i föreningar med uppgift att handhava beredning
och avsättning av producerat lin eller hampa. I samband härmed
synes nämnden få möjlighet att närmare avgöra lämpligheten av att lån beviljas
och huru stort lånebelopp, som bör ifrågakomma i de enskilda fallen.
Därest Kungl. Maj:! så skulle anse lämpligt, anser sig statens linnämnd aven
böra åtaga sig fördelningen av det tidigare omnämnda anslaget till befrämjande
av linodling, vilket anslag årligen brukar beviljas och enligt gällande
bestämmelser i kungörelsen den 22 december 1919 (nr 784) för närvarande
fördelas av lantbruksstyrelsen.

Från vissa håll har framhållits, att bestämmelsen i 9 § andra stycket
kungörelsen den 21 juni 1940 (nr 605) angående lån från hemslöjdslånefonden"
att vederhäftig borgen för minst en tredjedel av samma summa erfordras
i de fall, då såsom säkerhet för lån ställes förlagsinteckning med
bästa förmånsrätt, skulle förorsaka betydande svårigheter, enär medlemmarna
i en linodlareförening ofta icke ha möjlighet att anskaffa dylik godtagbar
borgen. Under sådana förhållanden synes enligt nämndens mening ifrågavarande
bestämmelse böra utgå, enär förlagsinteckning med bästa förmånsrätt
torde vara tillfyllest såsom säkerhet för beviljat lån.

I fråga örn anställandet av konsulenter har lanenämnden yttrat.

Under loppet av en lång följd av år lia försök gjorts att återuppliva linodlingen
och linberedningen i Sverige. Trots aktningsvärda ansträngningar
har resultatet icke motsvarat förväntningarna. Verkställda utredningar ha
emellertid belvst anledningarna till att dessa åtgärder icke i full utsträckning
fått avsedd verkan. Bland dessa orsaker har linnämnden särskilt fäst sig vid,
att de många olika problem, som sammanhänga med denna odling, icke
blivit tillräckligt sakkunnigt och grundligt behandlade. Det kr aves nämligen
först och främst ett vetenskapligt underlag, för att lämpliga linsorter må
kunna komma till användning och även framskapas. I samband därmed böra
de jordbrukstekniska frågorna ävensom propagandaverksamheten för ökad
linodling och undervisning i linodlingsteknik handhavas av häri fullt kvali -

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

5

ficerade personer. Slutligen är det nödvändigt, att de linberedningsanstalter,
som komma att uppföras, bliva väl planerade och utförda, varjämte linberedningen
vid desamma bör stå under i alla avseenden väl utbildad ledning. Ett
framgångsrikt arbete vid linberedningsanstalterna är beroende av att resultaten
av vetenskaplig forskning få tillämpning inom beredningen, framför allt
när det gäller rötning, men vidare också att fabrikationen bedrives i alla avseenden
rationellt och på höjden av teknik.

Även de värmetekniska frågorna kräva sakkunnig behandling, och med de
jämförelsevis höga arbetslöner, som äro rådande i vårt land, blir det nödvändigt,
att med tillhjälp av tidsstudier och andra moderna metoder inom
fabrikationen få fram största möjliga effektivisering av de olika arbetsprocesserna.
Det är icke nödvändigt, att en dyrbar ledarekraft anställes för var
och en av landets linberedningsanstalter. En fackkunnig förman vid var och
en av dessa är tillfyllest, men det framgår av vad här förut nämnts, att över
dessa bör finnas en tekniskt utbildad och sakkunnig kontrollant eller konsulent.
Då emellertid de olika linberedningsanstalterna komma att ägas av
olika andelsföreningar, kunna svårigheter beträffande anställningsförhållandena
för den tekniska konsulenten uppstå. Det kan därför tänkas, att han
anställes antingen av Sveriges utsädesförening i Svalöv och knytes till dess
linlaboratorium eller av statens linnämnd, men att de olika andelsföreningarna
bidraga till hans avlöning. Det torde emellertid vara nödvändigt att till
en början lämpligt avvägt bidrag av statsmedel ställes till förfogande till bestridande
av viss del av kostnaderna för arvode samt rese- och traktamentsersättning
åt ifrågavarande konsulent. Då sagda person torde helt böra ägna
sig åt här ifrågavarande uppgifter, och då han bör vara högt kvalificerad,
torde statsbidraget till arvode samt rese- och traktamentsersättning åt honom
böra beräknas till 12,000 kronor per år.

Jämte den tekniskt utbildade konsulenten synes till en början böra anställas
två konsulenter lämpade att meddela undervisning i linodlingsteknik.
Dessa böra dock såväl anställas som avlönas av linodlareföreningarna utan
särskilt bidrag av statsmedel.

Med avseende å de statliga prisstödåtgärderna har linnämnden
bland annat uttalat följande.

Priset på linhalm synes böra fastställas för varje år av statens linnämnd
och beräknas i relation till gällande priser på spannmål och övriga viktigare
jordbruksprodukter. Endast i de fall, då världsmarknadspriset å berett lin
är så lågt, att det icke tillåter linberedningsanstalterna att för linhalm kunna
betala ett pris, som kan anses vara behövligt för jordbrukarna, bör statligt
stöd beräknas komma att åtgå. Dylikt stöd bör vid normalt prisläge enligt
linnämndens mening beräknas per kilogram linhalm men dock begränsas
till högst 200 kronor per hektar. Då den för täckande av det normala årsbehovet
av råvaror av lin erforderliga arealen icke torde överstiga 8,000
hektar, skulle det för ifrågavarande ändamål erforderliga beloppet under
nämnda förutsättning icke behöva överstiga 1,600,000 kronor per år. I detta
sammanhang kan påpekas, att dylikt stöd åt linodlingen i Holland under senare
år utgått med högst 109 gulden (= c:a 220 kronor) per hektar. Då priset
på utländskt lin för närvarande är speciellt högt och möjligheterna till
import därav staldet begränsade, torde emellertid något bidrag av statsmedel
för detta ändamål icke behöva ifrågakomma under nu rådande förhållanden.
Beträffande priset på lin av 1940 års skörd bör överenskommelse genom
linnämndens förmedling kunna träffas genom kontrakt dels mellan linodlare
och linberedningsanstalter, dels mellan dessa senare och de svenska
linspinnerierna.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

I förenämnda promemoria den 10 oktober 1940 har linnämnden rörande
prisstödåtgärderna vidare anfört:

Efter vissa underhandlingar, som linnämnden fört med representanter för
linspinnerierna, ha dessa förklarat sig villiga att för 1940 och 1941 års skördar
betala ett grundpris för rötat och skälnät svenskt lin av 2 kronor 50 öre
per kilogram prima tåga. Beträffande högre och lägre kvaliteter föreslås därjämte
en graderad prisskala i huvudsaklig överensstämmelse med ett inom
linnämnden uppgjort förslag. Linspinneriernas förbindelse gäller under förutsättning
av oförändrade världsmarknadspriser på utländskt lin i motsvarande
kvaliteter och med garanti för prisfall å dessa världsmarknadspriser.
Skulle dessa emellertid stiga, äro spinnerierna villiga betala motsvarande
merkostnad.

Då nämnda förbindelser rörande pris på lintåga emellertid icke utgöra
någon garanti för odlarna under alla förhållanden, synes ett uttalande från
riksdagens sida böra inhämtas örn stöd åt linodlingen för år 1941 och de närmast
därefter följande åren. Att en dylik prisgaranti är nödvändig vid igångsättandet
av en större linodling, torde framgå av inkomna skriftliga och muntliga
förfrågningar från hushållningssällskap, kris tidsstyreiser och enskilda
personer. Dessa förfrågningar ha nämligen i samtliga fall utmynnat i en begäran
örn uppgift rörande priset för linhalm av 1941 års skörd samt fortsatt
prisgaranti.

Linnämnden vill därför hemställa, att åtgärder vidtagas i syfte att utverka
beslut av riksdagen, att priset på svensk linhalm av god kvalitet fastställes i
förhållande till vid samma tidpunkt gällande pris å råg. Detta förhållande bör
enligt linnämndens mening uttryckas så, att priset å linhalm av viss prisklass
(I) sättes lika med 80 % av inlösningspriset å råg av motsvarande års
skörd, dock må eventuellt bidrag till odlarna från statens sida icke överstiga
200 kronor per hektar odlat lin. Det har ansetts lämpligare att anknyta
linhalmspriset till priset å råg än till priset å vårsäd, enär detta senare
vanligen varierar betydligt, under det att brödsädens inlösningspris enligt
nuvarande regleringsbestämmelser fixeras för varje år.

Som exempel kan anföras, att då inlösningspriset för råg av 1940 års
skörd nu fastställts till 25 kronor per 100 kilogram, skulle enligt ovanstående
förslag priset å linhalm av 1940 års skörd för kvalitetsklass I (enligt
av nämnden närmare angiven gradering) till odlarna betalas ett pris av 20
kronor per 100 kilogram frörepad, lufttorr halm vid odlarens gård (vid biltransport)
eller odlarens järnvägsstation, vilket torde kunna betalas av beredningsanstalterna
utan statsbidrag, under förutsättning av att för den av
halmen erhållna tågan ett medelpris av lägst 2 kronor 50 öre per kilogram
utvinnes. För att en tillfredsställande räntabilitet skall kunna erhållas för
linodlingen i konkurrens med övriga grödor erfordras emellertid samtidigt
att för linfröet ett pris av fyra gånger inlösningspriset för råg kan påräknas.

Vid ett så lågt inlösningspris för råg som 15 kronor 50 öre, vilket gällde
år 1936, skulle grundpriset å linhalm enligt nämnda beräkningsgrunder utgöra
12.4 öre per kilogram. De svenska linspinneriernas noteringar för
svenskt, rötat och berett lin ha under åren 1936—1938 i genomsnitt varit
cirka 1 krona 50 öre per kilogram, vilket innebär, att beredningsanstalterna
torde kunnat betala omkring 8 öre per kilogram linhalm. Med ett statligt
prisbidrag av 4.4 öre per kilogram halm — innebärande ett bidrag av 154
kronor per hektar vid en medelskörd av 3,500 kilogram linhalm — skulle
alltså odlaren erhålla 8.0 + 4.4 = 12.4 öre. Örn däremot prissituationen är
sådan, att rågens inlösningspris är 17 kronor 50 öre och alltså linhalmspriset
skulle uppgå till 14 öre per kilogram, under det att priset å lintåga

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

7

är 1 krona 50 öre per kilogram, erfordras fullt statsstöd å 200 kronor per
hektar, vilket vid 3,500 kilograms medelskörd motsvarar i det närmaste 6 öre
Per kilogram halm, för att odlarna skola kunna erhålla de beräknade 8 + 6 =
14 öre per kilogram linhalm. Vid beräkningarna har den förutsättningen
gjorts, att ett utbyte av 12 procent tåga och 6 procent blånor kan erhållas
samt vidare att beredningskostnader och frakter tillsammans uppgå till 14.5
öre.

Vid försvårad tillförsel och höga världsmarknadspriser på lin synes man
för tillfället icke behöva räkna med något stöd från statens sida i form av
bidrag till odlarna under år 1941. Skulle däremot ett plötsligt inträdande av
sänkta priser nödvändiggöra statligt stöd, avser linnämnden att i enlighet
med sina instruktioner inkomma med närmare kalkyler rörande linodlingens
räntabilitet under det förändrade läget samt förslag till erforderliga åtgärder.

I yttrandena lia delade meningar kommit till synes beträffande linnämndens
förslag. Samtliga hörda myndigheter lia tillstyrkt en förstärkning av
hemslöjdslånefonden. Statskontoret har icke haft något att erinra mot det
föreslagna beloppet av 2,500,000 kronor. Kommerskollegium och lantbruksstyrelsen
lia däremot ansett ett belopp av 1,500,000 kronor tillfyllest. Ämbetsverken
lia uttalat sig för en begränsning av antalet nya linberedningsanstalter
till fem. I fråga örn de föreslagna ändringarna av gällande bestämmelser har
statskontoret funnit förslaget om ändrirfg i föreskrifterna om säkerheten
för lån otillfredsställande. Kommerskollegium och lantbruksstyrelsen ha däremot
biträtt linnämndens förslag i denna del men däremot motsatt sig den
ifrågasatta överflyttningen av beviljandet av lån och bidrag till linnämnden.
Vissa ytterligare ändringar ha därjämte föreslagits i gällande bestämmelser.
Förslaget örn anvisande av medel till statsbidrag har avstyrkts av kommerskollegium
och lantbruksstyrelsen. Statskontoret har icke haft något att erinra
mot förslaget. Samtliga myndigheter ha biträtt förslaget örn anvisande
av 12,000 kronor till avlöning m. m. åt en konsulent. Lantbruksstyrelsen har
därjämte förordat, att ytterligare ett belopp av 10,000 kronor ställes till förfogande
såsom arvode åt de konsulenter, som enligt linnämndens mening
borde anställas av linodlarföreningarna. Ur yttrandena må i övrigt återgivas
följande.

I fråga om förstärkning av hemslöjdslånefonden och beviljande
av statsbidrag har lantbruksstyrelsen anfört bland annat:

En så starkt forcerad ökning av linodlingen, att landets normala behov
av linråvara skulle kunna helt tillgodoses redan 1942, torde knappast kunna
genomföras. Därest man i allt fall skulle söka framtvinga linodling i så forcerat
tempo, föreligger risk för missräkningar och bakslag, då ninn näppeligen
torde kunna skaffa tillräckligt med kunnigt folk att handleda odlarna.
Enligt lantbruksstyrelsens mening torde man icke kunna räkna med att mera
än ungefärligen halva antalet av linnämnden ifrågasatta linberedningsanstalter
komma att uppföras under den ifrågasatta tiden, varför en medelsanvisning
av 1,500,000 kronor till hemslöjdslånefonden synes tillräcklig.

Lantbruksstyrelsen anser det av principiella skäl vara mindre lämpligt att
med direkt statsbidrag understödja anläggningar av det slag, varom här är
fråga. Stöd genom lån bör i stället komma till användning, varvid lånevill -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

koren böra göras i motsvarande grad gynnsamma. De lån, som beviljas för
uppförande av linberedningsanstalter, äro räntefria till och med tredje året
näst efter det kalenderår, under vilket de till någon del första gången lyftats.
Räknar man med en ränta av 4 procent, innebär sagda räntefrihet — örn
lånet amorteras på 15 år med lika delar årligen — ett statsbidrag av
lägst 11 procent, högst 14 procent av lånebeloppet. Örn anläggningarna därutöver
skulle subventioneras med 15 procent av anläggningskostnaden, föreligger
risk, att de ekonomiska förutsättningarna för uppförande av dylika
anstalter konune att te sig så gynnsamma, att planläggningen icke komme
att ske med den ekonomiska omsorg och det förutseende, som äro nödvändiga
förutsättningar för att verksamheten skall lyckas. Framhållas må även,
att i nuvarande statsfinansiella läge största sparsamhet bör iakttagas med statens
medel. Enligt lantbruksstyrelsens mening torde dessutom intresset för
linodlingen befrämjas väsentligt mera genom att linodlingen på lämpligt sätt
stödes, så att i jämförelse med andra grödor tillfredsställande priser och lönsamhet
uppnås, samt genom att man sörjer för en effektiv och sakkunnig
upplysnings- och instruktionsverksamhet beträffande såväl odlingen som beredningen.
Lantbruksstyrelsen får sålunda avstyrka förslaget om särskilt
statsbidrag för uppförande av linberedningsanstalter.

Liknande synpunkter lia anförts av kommerskollegium.

Beträffande ändringarna i gällande bestämmelser har kommerskollegium
yttrat i huvudsak följande.

Gällande amorteringsvillkor innebära en viss skärpning av de förut gällande
bestämmelserna, så till vida att linberedningslån — som förut skulle
återbetalas sedan det innehafts under två år från första lyftningsdagen —
numera skola amorteras redan från och med året efter det kalenderår, under
vilket lånet till någon del första gången lyftats. Då det torde kunna förutses,
att lill en början tillverkningen vid en linberedningsanstalt icke kommer
att nå upp till den beräknade produktionskapaciteten, får kollegium
föreslå en sådan ändring av amorteringsvillkoren, att linberedningslån skola
amorteras först sedan det innehafts ett år från och med året efter det kalenderår,
under vilket lånet till någon del första gången lyftats.

Vidkommande av statens linnämnd föreslagen ändring av bestämmelse!-na, att lån från hemslöjdslånefonden skola beviljas^ av statens linnämnd,
får kollegium först erinra örn, att även andra lån än linberedningslån
kunna beviljas från hemslöjdslånefonden, nämligen hampberedningslån och
hemslöjdslån, av vilka åtminstone de sistnämnda knappast kunna sägas beröra
statens linnämnds verksamhetsområde. Även ur principiella synpunkter
torde det få anses mindre lämpligt att till nämnden överflytta sådana rena
förvaltningsuppgifter, som i detta fall alltsedan hemslöjdslanefondens tillkomst
år 1919 åvilat kommerskollegium och lantbruksstyrelsen gemensamt.
De arbetsuppgifter, som enligt gällande instruktion närmast torde ankomma
på linnämnden, synas ej heller motivera en sådan åtgärd. Gällande
bestämmelser synas därför i denna del böra bibehållas.

Av liknande skäl finner kollegium, att det åt lantbruksstyrelsen även i
fortsättningen bör anförtros fördelningen av det anslag, som i regel brukai
anvisas för bland annat premiering av fröodling eller utsädesfrö m. m.

Statskontoret har uttalat:

Statskontoret kan icke finna nämndens förslag beträffande ändring av de
för hemslöjdslånefonden gällande bestämmelserna rörande säkerhetens be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

9

skaffenhet tillfredsställande. Statskontoret är villigt medgiva, att svårigheter
med all sannolikhet skulle komma att möta mot anskaffande av borgen för
belopp av den storleksordning, varom här är fråga. Skulle möjlighet föreligga
för staten att erhålla botteninteckning i företagets fastighet, bör denna
enligt statskontorets mening i första hand utnyttjas såsom säkerhet för linber
edningslånet. Men även örn avsikten varit att för byggnad och tomt erforderliga
medel skola upplånas i allmänna penningmarknaden mot inteckning
i fastigheten, torde dock ett visst övervärde hos denna inteckning kunna
påräknas, och detta övervärde borde i varje fall få utgöra fyllnad i den
säkerhet, som enligt förslaget skulle lämnas.

Rörande bidrag till arvode åt anställandet av konsulenter
har lantbruksstyrelsen — efter att ha tillstyrkt förslaget om anvisande
av 12,000 kronor för ändamålet — vidare anfört:

Linnämnden föreslår även, att tvenne personer måtte av linodlarföreningarna
och på deras bekostnad anställas för att bland odlarna bedriva upplysnings-
och instruktionsverksamhet rörande linodling. Ifrågasättas kan, om
icke statsmedel böra utgå även för de med deras anställning förenade kostnaderna.
Det kan eljest befaras, att nämnda önskemål icke blir uppfyllt.
Linodlarföreningarna torde till en början hava ytterst begränsade möjligheter
att ikläda sig kostnader för sådan verksamhet. Vidare torde ifrågavarande
instruktörer få anledning att bedriva sin verksamhet även där linodlarföreningar
icke ännu hunnit bildas. Till vilken institution eller organisation
ifrågavarande instruktörer böra knytas, är ett spörsmål, vartill lantbruksstyrelsen
icke är beredd att nu taga slutgiltig ställning. På grund av
den korta lid, som stått till förfogande för avgivande av yttrande i föreliggande
ärende, har tillräcklig utredning på denna punkt icke kunnat
medhinnas. Ett omedelbart ställningstagande torde icke heller vara nödvändigt.
Ifrågavarande instruktörer torde icke behöva vara anställda under
hela året, varför det synes tillfyllest, om 10,000 kronor anvisas för täckande
av deras arvodes- och resekostnader. Lantbruksstyrelsen får sålunda
föreslå, att (12,000 + 10,000 =) 22,000 kronor anvisas till upplysning- och
instruktionsverksamhet rörande linodling och linberedning under år 1941.

Medlen torde av Kungl. Majit böra ställas till lantbruksstyrelsens förfogande
för att enligt de närmare grunder, Kungl. Majit finner gott bestämma, användas
för ändamålet.

I förenämnda gemensamma framställning från kommerskollegium och
lantbruksstyrelsen har föreslagits, att bestämmelserna rörande säkerheten i
kungörelsen angående lån från hemslöjdslånefonden ändrades sålunda, att
såsom säkerhet finge godtagas inteckning med bästa förmånsrätt i linberedningsanstaltens
fastighet samt, där låntagaren icke äger fastigheten, förlagsinteckning
med bästa förmånsrätt i rörelsen tillhörande lös egendom.

Redan vid 1940 års lagtima riksdag beslöts såsom inledningsvis framhållits Departementsvidtagande
av vissa åtgärder för linodlingens stödjande. Sålunda anvisades rhefendå
av riksdagen ett belopp av 300,000 kronor till förstärkande av hemslöjdslånefonden,
varur jämväl lån till anläggning av linberedningsanstalter kunna
beviljas. Den av statens linnämnd nu gjorda framställningen innefattar
ytterligare betydelsefulla förslag på ifrågavarande verksamhetsområde. Av
linnämndens utredning synes framgå att, därest ett tillräckligt antal linbered Bihang

till urtima riksdagens protokoll 19i0. i sami. Nr 51.

2

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

ningsanstalter skola komma till stånd, en ny förstärkning av hemslöjdslånefonden
blir nödvändig. Enligt nämndens mening torde man böra räkna med
att ett tiotal nya linberedningsanstalter böra uppföras inom det närmaste
året. I likhet med kommerskollegium och lantbruksstyrelsen anser jag emellertid,
att en dylik hastig expansion av linberedningen i landet icke är tillrådlig.
Innan en sådan utvidgning av verksamheten genomföres, fordras
större erfarenhet rörande förutsättningarna och möjligheterna för en mera
omfattande linberedning inom landet. I överensstämmelse nied vad nyssnämnda
ämbetsverk framhållit torde det vara tillräckligt, att omkring fem
nya linberedningsanstalter uppföras under den närmaste framtiden. Enligt
verkställda beräkningar skulle då för täckande av lånebehovet ett belopp
av 1,500,000 kronor ytterligare behöva anvisas för hemslöjdslånefonden.
Detta belopp torde därför nu böra äskas för ändamålet.

Genom den av mig nu förordade åtgärden kommer ett avsevärt stöd att
lämnas för uppförande av linberedningsanstalter. Ehuru vissa skäl tala för
att därutöver även statsbidrag ställas till förfogande, anser jag mig dock icke
böra förorda linnämndens förslag i denna del. Det är nämligen av vikt att
de ekonomiska förutsättningarna för verksamheten noggrant övervägas vid
planläggningen av anstalterna. Såväl kommerskollegium som lantbruksstyrelsen
ha också i sina över linnämndens förevarande framställning avgivna yttranden
avstyrkt förslaget rörande statsbidrag.

För underlättande av möjligheterna att anskaffa lån torde de av kommerskollegium
och lantbruksstyrelsen i ämbetsverkens gemensamma skrivelse
föreslagna ändringarna rörande föreskrifterna örn ställande av säkerhet för
lånen böra genomföras. Även det av kommerskollegium i dess yttrande över
linnämndens framställning framförda förslaget örn utsträckt tid för amorteringsfrihet
synes böra vinna tillämpning. Jag torde sedermera ånyo få
anmäla denna fråga för Kungl. Maj :t. Däremot anser jag icke skäl föreligga
att överflytta beslutanderätten rörande lån och statsbidrag till linnämnden.
Jag förutsätter att de beslutande myndigheterna höra linnämnden
rörande föreliggande ansökningar, varigenom nämnden alltså blir i tillfälle
att framföra sina synpunkter i frågan.

Vad angår frågan örn anvisande av medel till arvoden samt rese-och tråk -tamentsersättning åt förutnämnda konsulenter är jag enig med linnämnden
örn att en tekniskt utbildad konsulent bör anställas för att biträda på ifrågavarande
verksamhetsområde. Arvode och övriga ersättningar åt honom böra
gäldas av statsmedel. Mot det härför äskade beloppet av 12,000 kronor torde
icke något vara att erinra. Jag ställer mig däremot tveksam till lantbruksstyrelsen
förslag om anvisande av medel till arvode åt de två konsulenter, som
böra anställas av linodlarföreningarna. Enligt min mening torde staten i varje
fall icke för närvarande böra påtaga sig kostnaderna härför. Nyssberörda
belopp å 12,000 kronor torde böra anvisas under det av mig inledningsvis
omnämnda anslaget till Befrämjande av fröodling m. m.: Befordrande av
inhemsk linodling.

Linnämnden har i sin skrivelse även berört frågan om prisstödjande åt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

11

gärder åt linodlingen. Enligt linnämndens förslag skulle priset på linhalm
under åren 1941—1943 garanteras till 80 procent av inlösningspriset för råg
av motsvarande års skörd. Det statliga stödet till odlare skulle dock icke få
utgå med högre belopp än 200 kronor per hektar av denne odlat spånadslin.
För min del anser jag, att staten bör ikläda sig en viss garanti för att
odlarna kunna vinna avsättning för sitt lin till priser, som göra linodlingen
ekonomiskt bärande icke endast under nuvarande krissituation utan även
under mera normala förhållanden. Det torde icke kunna förväntas, att jordbrukarna
eljest skulle i tillräckligt stor omfattning taga de risker, som äro
förenade med att övergå till odling av lin på grund av de kostsamma anläggningar,
som fordras härför. Även om priset för närvarande är tillfredsställande,
kan en förändring i krisen, i samband varmed en fri tillförsel utifrån
av råvaror kommer i gång, medföra hastiga försämringar i prisläget å lin.
Man kan icke heller bortse från att vid övergången till odling av nya växtslag
för jordbrukarna besvär och svårigheter merendels uppstå, vilka motverka
en dylik övergång, framförallt om osäkerhet råder i fråga örn avsättningsmöjligheterna.
I viss mån likartade statliga garantier ha medgivits vid
odling av oljeväxter. Det av linnämnden framlagda förslaget örn att den statliga
prisgarantien skulle anknytas till inlösningspriset på råg synes för närvarande
leda till tillfredsställande resultat. Även det av linnämnden fastställda
maximibeloppet för garantien torde kunna godtagas. Jag förordar alltså,
att riksdagens medgivande inhämtas för lämnande av den ifrågasatta
garantien, vilken till en början synes kunna anordnas i huvudsaklig överensstämmelse
med linnämndens förslag. Skulle några större förskjutningar i
krisläget uppstå, torde Kungl. Majit böra få vidtaga erforderliga jämkningar
i prisgarantien. Att nu med någon säkerhet bedöma huruvida och i vad mån
garantien kan medföra utgifter för statsverket låter sig uppenbarligen icke
göra. Med hänsyn till den förhållandevis begränsade omfattning, som linodlingen
kan förväntas få, torde dessa kostnader dock icke komma att bliva
av någon mera betydande storlek.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att

1) å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1940/41 anvisa dels

å driftbudgeten under nionde huvudtiteln till Befrämjande
av fröodlingen m. m.: Befordrande av inhemsk
linodling ett anslag av .................. kronor 12,000;

dels ock å kapitalbudgeten under Statens utlåningsfonder
till Hemslöjdslånefanden ett reservationsanslag
av ............................ kronor 1,500,000;

2) bemyndiga Kungl. Majit att. vidtaga åtgärder för stödjande
av priset å linhalm i huvudsaklig överensstämmelse
med vad förut anförts.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Fritz af Petersens.

408694. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1940.