Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Nr 3.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om allmän omsättningsskatt; given Stockholms
slott den 11 oktober 1940.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning om allmän omsättningsskatt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sand. Nr 3.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Förslag

till

förordning om allmän omsättningsskatt.

Härigenom förordnas som följer:

Skattepliktig omsättning och beräkning av allmän omsättningsskatt.

1 §■

Allmän omsättningsskatt skall, med undantag varom i 2 § förmäles, utgå
till staten

a) vid yrkesmässig försäljning av varor från butik eller därmed likartat
försäljningsställe;

b) vid yrkesmässig försäljning av varor i restaurang-, pensionat-, kaféoch
konditorirörelse;

c) vid yrkesmässig försäljning av butikshandelsvaror i andra fall än ovan
sägs, dock ej när försäljningen sker till återförsäljare;

d) vid yrkesmässig försäljning av varor, som icke äro att hänföra till bulikshandelsvaror
men som äro avsedda för någons personliga bruk och bekvämlighet
eller eljest ämnade att utgöra någons personliga lösegendom,
dock ej när försäljningen sker till återförsäljare;

e) vid uttag av varor från rörelse som under b) sägs, så ock vid uttag
från annan rörelse av saluhållna butikshandelsvaror eller varor som avses
under d), allt under förutsättning att uttaget sker för ändamål, som icke
äger samband med rörelsen;

f) vid förfärdigande, på beställning av annan än återförsäljare, av butikshandelsvaror
eller varor som avses under d), så ock vid utförande av ändrings-,
förbättrings-, underhålls- eller rengöringsarbete å sådana varor, allt
under förutsättning att arbetet yrkesmässigt verkställes av företagare med
fast driftställe för näringsverksamhet och att arbetet faller inom området
för nämnda verksamhet;

g) vid yrkesmässig uthyrning av butikshandelsvaror eller varor som avses
under d);

h) vid import av utomlands inköpta butikshandelsvaror eller varor som
avses under d), dock ej där importen företages av återförsäljare.

(Se vidare anvisningarna.)

2 §.

1 mom. Allmän omsättningsskatt utgår ej

a) vid försäljning eller uttag från rörelse av
foder- och gödselmedel;
ved, stenkol, koks, träkol och bränntorv;

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

bränn-, lys- och smörjoljor;
för förtäring avsedda rusdrycker;
tobaks varor;
apoteksvaror;

b) vid försäljning eller uttag från rörelse av mjölk, grädde, smör och margarin,
potatis samt de slag av mjöl, gryn och bröd, som Kungl. Majit bestämmer,
dock att skatt skall utgå där försäljningen eller uttaget sker från
restaurang-, pensionat-, kafé- eller konditorirörelse;

c) vid försäljning, som i ringa omfattning bedrives av lantbrukare eller
trädgårdsodlare med egna lantmanna- eller trädgårdsprodukter eller av fiskare
med fisk av egen fångst, dock att skatt skall utgå där försäljningen sker
från butik eller därmed likartat försäljningsställe;

d) vid försäljning av varor för export.

2 mom. Kungl. Majit äger förordna örn ytterligare undantag från skatteplikt
beträffande särskilda varor eller varugrupper.

(Se vidare anvisningarna.)

3 §.

Allmän omsättningsskatt utgår, där ej beträffande vissa varor eller varugrupper
annan skattesats finnes särskilt stadgad, med fem procent av den
skattepliktiga omsättningen.

4 §.

1 mom. Skattepliktig omsättning beräknas för varje kalendermånad och
utgör, med avdrag varom i 2 mom. stadgas,.

a) vid försäljning, arbetsprestation eller uthyrning: vederlaget;

b) vid uttag av vara från rörelse: varans saluvärde enligt ortens pris;

c) vid import: inköpspriset med tillägg av tull och samtliga å varan nedlagda
kostnader intill varans ankomst till bestämmelseorten.

Vederlag enligt a) inräknas i den skattepliktiga omsättningen för den månad,
varunder vederlaget influtit kontant eller eljest kommit den skattskyldige
till godo.

2 mom. Har rörelseidkare för omsättning, bearbetning eller förbrukning
inom rörelsen inköpt skattepliktiga varor från butik eller eljest under sådana
förhållanden, att vederlaget vid inköpet av varorna enligt bestämmelserna
i denna förordning skall ingå i skattepliktig omsättning för mottagaren
av vederlaget, må rörelseidkaren vid beräkning av sin skattepliktiga omsättning
göra avdrag för sålunda utgivet vederlag.

Avdraget verkställes för den månad, varunder vederlaget utgivits. Överstiger
under viss månad utgivet vederlag den skattepliktiga omsättningen för
samma månad, må överskjutande belopp avdragas vid den skattepliktiga
omsättningens beräknande för närmast följande månad eller månader.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Skattskyldighet.

5 §.

Allmän omsättningsskatt skall erläggas:

a) vid försäljning: av säljaren;

b) vid uttag av varor från rörelse: av rörelseidkaren;

c) vid arbetsprestation: av den som utfört arbetet;

d) vid uthyrning: av den som verkställt uthyrningen;

e) vid import: av den för vars räkning importen ägt rum.

Vid försäljning i kommission anses kommissionären såsom säljare,

6 §•

Från skattskyldighet enligt denna förordning är staten frikallad.

Inbetalning av allmän omsättningsskatt m. m.

7 §•

Skattskyldig skall senast den 15 i varje månad till länsstyrelsen i det län,
där hans hemortskommun för det löpande taxeringsåret är belägen, avlämna
uppgift rörande den skattepliktiga omsättningen under nästföregående kalendermånad
samt grunderna för omsättningens beräknande.

För varje förvärvsverksamhet, som är att anse såsom självständig rörelse
(särskild förvärvskälla), skall särskild uppgift avlämnas.

Uppgift skall avgivas på heder och samvete samt avfattas å blankett enligt
formulär, som fastställes av Kungl. Maj:t.

Belopp, som avse beräkningen av den skattepliktiga omsättningen, skola
utföras i jämna krontal, så att överskjutande öretal bortfalla.

8 §•

Skattskyldig skall samtidigt med avlämnande av uppgift enligt 7 § inbetala
den skatt, som belöper å den uppgivna skattepliktiga omsättningen.

Inbetalningen sker genom insättning å länsstyrelsens postgirokonto, varvid
särskilt för ändamålet avsett inbetalnings- eller girokort skall användas.

Försummar skattskyldig att inbetala skatt, som det enligt första stycket
åligger honom att erlägga, skall oguldet belopp uppdebiteras och indrivas.

9 §■

Hos länsstyrelsen skall, med ledning av inkomna uppgifter enligt 7 §,
upprättas register över de skattskyldiga inom länet.

I registret skall anteckning ske örn inbetalda skattebelopp, om vidtagna
åtgärder i beskattningsärenden samt om de förhållanden i övrigt, som finnas
vara av betydelse för kontroll å skattens behöriga utgörande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Taxering till allmän omsättningsskatt m. m.

10 §.

Taxering till allmän omsättningsskatt skall avse beskattningsår och verkställas
av vederbörande beskattningsnämnder vid den årliga taxeringen.

Skattepliktig omsättning beräknas och taxeras särskilt för varje särskild
förvärvskälla.

11 §•

Skattskyldig taxeras till allmän omsättningsskatt i hemortskommunen.
Eftertaxering, som i 22 § omförmäles, skall ske där taxeringen bort verkställas,
om den skett i rätt tid.

Har den skattskyldige avlidit, åsättes taxeringen hans dödsbo.

12 §.

Taxeringsförordningens bestämmelser om taxering till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt skola i tillämpliga delar, med de avvikelser som nedan
stadgas, lända till efterrättelse med avseende å taxering till allmän omsättningsskatt.

13 §.

1 mom. Länsstyrelsen skall sammanföra av skattskyldig jämlikt 7 § avlämnade
uppgifter för varje beskattningsår samt efter beskattningsårets utgång
överlämna uppgifterna till ordföranden i den taxeringsnämnd, som har
att verkställa taxering av den skattskyldige för beskattningsåret. Skall taxeringen
ske inom annat län, skola dock uppgifterna jämte erforderliga meddelanden
ur det i 9 § omförmälda registret överlämnas till länsstyrelsen i sistnämnda
län, vilken det åligger att vidarebefordra uppgifterna till vederbörande
taxeringsnämnds ordförande.

2 mom. Taxeringsnämndens ordförande skall tillse, att uppgifter enligt 7 §
komma honom tillhanda beträffande samtliga skattskyldiga, som böra av
nämnden taxeras till allmän omsättningsskatt, samt i förekommande fall hos
länsstyrelsen göra anmälan om felande uppgifter.

14 §.

1 mom. Efter anmaning är envar skyldig att i den omfattning, som i anmaningen
angivits, meddela för egen taxering till allmän omsättningsskatt
erforderliga upplysningar utöver dem, som innefattas i avlämnad uppgift
enligt 7 §. Beträffande sådan anmaning skall gälla vad i taxeringsförordningen
stadgas rörande anmaning enligt 32 § 2 mom. nämnda förordning.

2 mom. I fråga om granskning av skattskyldigs handelsböcker m. m. skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

vad i 32 § 3 morn., 79 § 1 och 3 mom. samt 93 § andra stycket taxeringsförordningen
stadgas äga motsvarande tillämpning vid taxering till allmän
omsättningsskatt.

15 §.

För varje taxeringsdistrikt eller, om distrikt består av mer än en kommun,
för varje kommun skall enligt formulär, som fastställes av Kungl.
Maj :t, föras särskild längd över taxeringen till allmän omsättningsskatt (omsättning
sskattelängd). Har någon, som mottagit anmaning att meddela upplysningar
enligt 14 § 1 inom., underlåtit att efterkomma anmaningen, skall
anteckning därom göras i längden.

Omsättningsskattelängden föres av taxeringsnämndens ordförande. Längden
skall av ordföranden till länsstyrelsen översändas i länen senast den
20 maj och i Stockholm senast den 20 juni.

16 §.

Har skattskyldig taxerats för högre skattepliktig omsättning än han för
beskattningsåret enligt 7 § eller hos taxeringsnämnden uppgivit, åligger det
nämndens ordförande att ofördröjligen i rekommenderat brev underrätta
den skattskyldige örn avvikelsen och skälen därför. Underrättelsen skall
innefatta upplysning örn vad den som icke åtnöjes med taxeringsnämndens
beslut har att iakttaga vid anförande av besvär över beslutet. En avskrift
av underrättelsen skall biläggas handlingarna i ärendet.

Vid motsvarande tillämpning av 123 § 2 mom. taxeringsförordningen
skall vad angår taxering till allmän omsättningsskatt underrättelse som ovan
sägs likställas med underrättelse om avvikelse från självdeklaration.

17 §.

Taxering till allmän omsättningsskatt, som till följd av prövningsnämnds
beslut tillkommit eller blivit fastställd annorlunda än taxeringsnämnden bestämt,
skall antecknas i omsättningsskattelängden samt i särskild längd
(ändringslängd). Formulär till ändringslängd fastställes av Kungl. Maj:t.

18 §.

Där allmän omsättningsskatt på grund av taxering, som fastställts av
taxeringsnämnd eller prövningsnämnd, skall utgå med högre belopp än det
ålegat den skattskyldige att jämlikt 8 § inbetala, skall överskjutande belopp
erläggas i den ordning Kungl. Majit föreskriver.

Har skattskyldig inbetalat allmän omsättningsskatt med högre belopp än
vad han enligt taxeringsnämndens eller prövningsnämndens beslut skolat
erlägga, ankommer det på länsstyrelsen att snarast möjligt utan särskild
ansökan föranstalta om restitution.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

19 §.

Kungl. Maj :t förordnar en för hela riket gemensam nämnd (centrala omsättningsskattenämnden)
med uppgift att

dels, efter framställning från skattskyldig eller när anledning därtill eljest
uppkommer, meddela bindande förklaring beträffande frågan huruvida
viss vara eller visst slag av varor skall i beskattningshänseende hänföras
till butikshandelsvaror eller ej,

dels, efter framställning från landskamrerare eller prövningsnämnd, avgiva
yttranden i ärenden rörande taxering till allmän omsättningsskatt,

dels ock, när anledning därtill uppkommer, till Kungl. Majit avgiva förslag
till föreskrifter rörande tillämpning av denna förordning.

Nämnden skall bestå av ordförande och fyra ledamöter. En av ledamöterna
skall förordnas till vice ordförande. För varje ledamot utses en suppleant.

Nämnden är beslutför, när tre medlemmar äro tillstädes.

Nämnden må, i den utsträckning Kungl. Majit förordnar, åtnjuta biträde
av sakkunniga.

Beträffande nämndens verksamhet skola de i 110 §, lil § 1 mom. samt
112 § taxeringsförordningen meddelade bestämmelserna i tillämpliga delar
gälla.

20 §.

Beträffande granskning av uppgift, som avgivits till ledning vid taxering
till allmän omsättningsskatt, samt rätt att taga del av sådan uppgift skall
vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas rörande självdeklaration
äga motsvarande tillämpning. Ordförande och ledamöter i den centrala omsättningsskattenämnden
skola äga rätt att taga del av sådan uppgift ävensom
av självdeklaration, som avgivits av den till allmän omsättningsskatt
skattskyldige. Rörande förbud för person, som sålunda fått del av självdeklaration
eller uppgift, att offentliggöra eller yppa innehållet i densamma
skola föreskrifterna i 56 § 1 mom. och 57 § taxeringsförordningen äga motsvarande
tillämpning.

21 §.

Av taxeringen till allmän omsättningsskatt föranledda särskilda kostnader
vid taxeringsarbetet bestridas av statsmedel.

Eftertaxering.

22 §.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid
taxering till allmän omsättningsskatt, lämnat oriktigt meddelande, eller bär
han, ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning,
och har därav föranletts, att han icke blivit taxerad till allmän

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

omsättningsskatt eller att han blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall
han eftertaxeras till allmän omsättningsskatt att utgå med det belopp, som
genom berörda förfarande undandragits statsverket.

Eftertaxering må icke ske senare än fem år efter det år, då taxeringen
rätteligen bort äga rum. Har den skattskyldige avlidit, må taxering dock
icke ske senare än två år efter utgången av det kalenderår, under vilket
bouppteckning efter honom blivit ingiven för inregistrering.

Ansvarsbestämmelser in. m.

23 §.

Den, som underlåter att inom föreskriven tid avlämna uppgift enligt 7 §,
bote högst trehundra kronor; och må länsstyrelsen förelägga den uppgiftsskyldige
lämpligt vite.

24 §.

Underlåter någon, som mottagit anmaning att tillhandahålla handelsböcker
eller andra handlingar, att efterkomma anmaningen, må för handlingarnas
införskaffande anlitas biträde av länsstyrelsen, som äger förelägga
den försumlige lämpligt vite.

25 §.

1 mom. Har någon i uppgift, som avses i 7 §, mot bättre vetande lämnat
oriktigt meddelande, så att han därigenom undgått att betala skatt eller
fått erlägga för låg skatt, bote högst fem gånger det skattebelopp, som sålunda
undanhållits, dock minst femtio kronor.

2 mom. Har någon till ledning för egen taxering till allmän omsättningsskatt
mot bättre vetande lämnat oriktigt meddelande, som är ägnat att leda
till frihet från taxering eller till för låg taxering, och är förfarandet ej straffbart
enligt 1 morn., bote högst fem gånger det skattebelopp, som vid taxering
på grundval av det oriktiga meddelandet undandragits eller skulle undandragas,
dock minst femtio kronor.

3 mom. Idar oriktigt meddelande, som i 1 eller 2 mom. avses, icke lämnats
mot bättre vetande, men har den som lämnat meddelandet vid dess
avgivande gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, skall vad i nämnda moment
stadgas hava motsvarande tillämpning; dock må böterna bestämmas
till högst hälften av vad där stadgas men likväl ej lägre än tjugufem kronor.

4 mom. Den, som uppsåtligen förleder annan till förseelse varom i 1 eller
2 mom. sägs, eller vid utförande av förseelsen med råd eller dåd uppsåtligen
hjälper, så att gärningen därigenom sker, straffes som vore han
själv gärningsman.

Kungl. Majlis proposition nr 3.

26 §.

1 mom. Talan om utdömande av vite enligt 23 eller 24 § samt åtal jämlikt
25 § anhängiggöras vid den allmänna underrätt, inom vars domvärjo den
skattskyldiges hemortskommun är belägen.

2 mom. Böter och vitén, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla
kronan.

Särskilda bestämmelser.

27 §.

För allmän omsättningsskatt, som påförts avliden person eller oskift dödsbo
efter honom, svarar dödsboet ej med mera än tillgångarna i boet. Är
boet skiftat, svarar bodelägare icke för mera än vad av skatten på hans
lott belöper och icke i något fall med mera än bans lott i boet utgör.

28 §.

Beteckningarna taxeringsår, beskattningsår och hemortskommun hava i
denna förordning samma innebörd som i kommunalskattelagen.

För skattskyldig, som saknar hemortskommun, anses Stockholm vara
hemortskommun.

29 §.

I denna förordning förstås med län jämväl Stockholms stad, med länsstyrelse
jämväl Överståthållarämbetet samt med landskamrerare jämväl
skattedirektören vid överståthållarämbetets avdelning för skatteärenden och
allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden.

30 §.

Kungl. Maj:t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft å dag, som av Kungl. Maj:t bestämmes.
Förordningen äger icke tillämpning i fråga om försäljning, arbetsprestation
eller uthyrning, varom avtal slutits före förordningens ikraftträdande.

Anvisningar
till 1 §.

1. Med varor förstås i denna förordning materiella ting av lös egendoms
natur. Härunder inbegripas icke blott helfabrikat utan även råvaror,
materialier och halvfabrikat. Till varor räknas även tidningar och tidskrifter
samt trycksaker och dylikt. Till varor hänföras däremot icke biljetter,
lottsedlar, gällande frankotecken, aktier, obligationer, andelsbevis i

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

ekonomiska föreningar och andra liknande handlingar, vilkas värde grundar
sig å därtill knutna rättigheter av olika slag.

Försäljning av fast egendom med vad därtill enligt allmän lag hör är
icke underkastad skatteplikt. Att märka är emellertid, att karaktären av
fast egendom kan gå förlorad genom att fastighets beståndsdelar skiljas
från fastigheten eller tillbehör eller inredning till byggnad borttages därifrån.
Av definitionen på begreppet varor och övriga i 1 § uppställda förutsättningar
för skatteplikt följer vidare, att omsättningsskatt icke utgår vid
tillhandahållande av kraft från elektrisk anläggning, gas från gasverk samt
vatten från vattenverk. Däremot äro exempelvis färdigladdade ackumulatorer
samt mineralvatten och dylikt att hänföra till varor, vilkas försäljning
medför skatteplikt om förutsättningarna därför i övrigt äro för handen.

2. Försäljning — liksom arbetsprestation och uthyrning — faller under
förordningens bestämmelser endast örn den sker yrkesmässigt. Häri inlägges
samma betydelse som vid inkomstbeskattningen. Avyttring av någons
personliga lösegendom eller dödsbos tillgångar, realisation av tillgångar, som
anskaffats för stadigvarande bruk i rörelse, samt servering i mindre omfattning
i eget hushåll av lagad mat åt betalande gäster, anses exempelvis icke
innefatta yrkesmässig försäljning.

Försäljning skall i allmänhet anses föreligga även om vederlaget till någon
del utgöres av annat än penningar. Härvid förutsättes dock, att avtalet med
hänsyn till sitt syfte och övriga föreliggande omständigheter finnes böra likställas
med försäljning. Såvitt angår den yrkesmässiga handeln torde denna
förutsättning så gott som undantagslöst få anses vara uppfylld. Som
exempel på här åsyftade avtal må nämnas det inom automobilbranschen
vanliga fallet, att en gammal automobil får ingå i likviden för en ny.

I försäljning innefattas avyttring genom s. k. avbetalningsköp.

3. Med butik avses salubod, varuhus eller annan handelslokal, som hålles
öppen för försäljning av varor direkt till allmänheten.

Såsom med butik likartat försäljningsställe anses kiosk, salustånd, försäljningsautomat
och andra därmed jämförliga, för varuförsäljning direkt
till allmänheten avsedda fasta försäljningsställen, oberoende av örn de äro
belägna inomhus eller utomhus.

Till butikshandelsvaror hänföras alla varor, som enligt vedertaget affärsbruk
tillhandahållas från butik, oavsett om varorna äro avsedda för direkt
konsumtion eller för annat ändamål. För att en vara skall anses utgöra
butikshandelsvara fordras med andra ord, att varan eller i allt väsentligt
likartad vara normalt kan av allmänheten inköpas i butik; den omständigheten,
att handel med varan därjämte bedrives utom butik, saknar härvid
betydelse. Å andra sidan är det icke tillräckligt, att varan undantagsvis kan
inköpas i butik; en vara, som saluhålles i någon enstaka specialbutik men
som sedvanligen brukar beställas direkt hos producent eller eljest anskaffas
annorledes än genom inköp i butik, anses sålunda icke utgöra butikshandelsvara.
Såsom butikshandelsvaror skola på grund härav räknas exempelvis
burfåglar och akvariefiskar, person- och lastautomobiler, motorcyklar, kyl -

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

skåp, redskap och verktyg av olika slag, mjölkningsmaskiner, symaskiner,
skriv- och räknemaskiner samt andra utensilier för kontorsbruk ävensom
möbler. Däremot skola till butikshandelsvaror icke hänföras exempelvis
hundar, hästar och boskap, lustjakter, tröskverk och andra större lantbruksmaskiner,
hissar, tryckpressar och specialbyggda maskiner av olika
slag, från fastighet avskilda beståndsdelar, såsom grus, sten och dylikt, då
de försäljas i obearbetat skick, samt tegel och sågat virke. Till butikshandelsvaror
skola icke heller hänföras sådana huvudsakligen för byggnadsverksamhet
eller industriellt bruk avsedda råvaror och materialier, som visserligen
normalt kunna av allmänheten inköpas i butik men vilkas försäljning
till ojämförligt största delen sker i annan form än genom butikshandel,
t. ex. cement och kalk.

4. Beträffande innebörden av stadgandena under punkterna a)—h) är i
övrigt att märka följande:

a) Skatteplikt enligt denna punkt inträder — bortsett från fall som avses i
2 och 6 §§ — vid all yrkesmässig försäljning av varor från butik eller därmed
likartat försäljningsställe, sålunda även vid försäljning till återförsäljare
eller då försäljningen, såsom undantagsvis kan vara fallet, avser annan
vara än butikshandelsvara. Försäljning anses ske från butik icke blott då
kunderna betjänas direkt i butikslokalen utan även då varor i samband med
butikshandel expedieras exempelvis efter telefonorder eller postrekvisition.
Utan betydelse är härvid, örn den försålda varan förvaras i butiken med tillhörande
lokaler eller ej; skatteplikt inträder följaktligen även om varan
expedieras av säljarens leverantör direkt till kunden.

Inom vissa branscher —- särskilt inom järnhandeln — förekommer ofta,
att ett och samma företag bedriver såväl butikshandel för försäljning direkt
till allmänheten som ock försäljning i parti till återförsäljare. I dylikt fall
må, under förutsättning att i bokföringen göres klar åtskillnad mellan de
båda verksamhetsgrenarna, vardera verksamheten i skattehänseende behandlas
efter därför gällande regler. Eljest måste hela rörelsen behandlas
efter de strängare reglerna för butikshandeln, innebärande att skatteplikt inträder
även vid försäljning till återförsäljare.

b) För att restaurang-, pensionat-, kafé- eller konditorirörelse skall föreligga
förutsättes, att rörelsen huvudsakligen avser tillhandahållande av varor
till förtäring på stället och att rörelsen drives i lokal eller inom område, där
bord och sittplatser ordnats för kundernas bekvämlighet. Allt tillhandahållande
av varor mot betalning inom sådan rörelse anses innefatta försäljning.

Örn ett företag med annat ändamål än drivande av restaurangrörelse tillhandahåller
kost åt egen personal, utgör detta icke sådan yrkesmässig verksamhet,
som medför skatteplikt. Örn verksamheten däremot, såsom ofta är
fallet, av företaget upplåtits på entreprenad åt annan, vilken bedriver verksamheten
såsom yrke, föreligger givetvis skatteplikt för denne.

c) Stadgandet i förevarande punkt utgör ett komplement till bestämmelsen
under a). Butikshandelsvaror — detta begrepp taget i förut angivna bemärkelse
— försäljas mycket ofta direkt till allmänheten annorledes än från

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

butik eller därmed jämförligt försäljningsställe. En grosshandels- eller postorderfirma
kan från sina lagerlokaler leverera butikshandelsvaror till privata
förbrukare, en hantverkare eller fabrikant kan bedriva dylik direktförsäljning
från sin verkstad eller fabrik, och liknande försäljning kan ske exempelvis
inom teater- eller biograflokal, i frisérsalong eller från ateljé, magasin,
båtvarv, handelsträdgård m. m. Vidare kan försäljning av butikshandelsvaror
direkt till allmänheten ske genom kringföring, varmed avses exempelvis
gårdfarihandel samt försäljning å gata eller annan allmän plats, då försäljningen
sker annorledes än från fast försäljningsställe. Då skattskyldigheten
vid försäljning av butikshandelsvaror direkt till förbrukare uppenbarligen
icke bör vara beroende av om försäljningen skett från butik eller annorledes,
har skattskyldigheten genom stadgandet i förevarande punkt utsträckts
att omfatta all yrkesmässig försäljning av sådana varor med undantag
endast för det fall, att försäljningen sker till återförsäljare.

Med återförsäljare skall vid tillämpning av förordningen likställas producent,
som inköper eller eljest anskaffar varor för bearbetning eller förbrukning
i sin rörelse.

Att märka är, att skatteplikt enligt c) föreligger vid försäljning av periodiska
skrifter genom prenumeration.

d) Varor, som äro avsedda för någons personliga bruk och bekvämlighet
eller eljest ämnade att utgöra någons personliga lösegendom, torde i
allmänhet vara att hänföra till butikshandelsvaror. Bestämmelsen under

d) avser därför endast varor, som på grund av sin beskaffenhet äro undantagna
från butikshandel, såsom lustjakter, ridhästar och dylikt.

e) Som exempel å skattepliktiga uttag från rörelse märkas särskilt uttag
för rörelseidkarens, hans familjs eller övriga hushållsmedlemmars räkning
eller för avlöning åt arbetspersonal. Med rörelse avses förvärvskällan rörelse
enligt de regler, som gälla vid inkomstbeskattningen. På grund härav
inträder icke skatteplikt för ägare eller brukare av fastighet vid användande
av produkter från fastigheten i eget hushåll, såvida fastigheten icke
ingår i en rörelse.

f) I denna punkt stadgas skatteplikt vid vissa slag av arbetsprestationer.
Såsom allmänna förutsättningar för skatteplikt vid arbetsprestation gäller,
dels att arbetet hänför sig till butikshandelsvaror eller varor som äro avsedda
att utgöra någons personliga lösegendom, dels ock att arbetet yrkesmässigt
verkställes av företagare med fast driftställe för näringsverksamhet
och att arbetet faller inom området för nämnda verksamhet. Utanför det
skattepliktiga området faller på grund härav bl. a. allt arbete å fast egendom,
betjäning av kunder i frisérsalong samt arbete, som utföres i kundens
hem av person utan fast driftställe, t. ex. en hemsömmerska. Har
företagare fast driftställe, är det utan betydelse om arbetet utföres å driftstället
eller annorstädes.

Om någon på beställning förfärdigar varor mot vederlag i penningar och
därvid håller materialet, föreligger enligt gällande lag ett försäljningsavtal;
som exempel må nämnas beställning av kläder hos en skräddare med vill -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

kor att denne skall hålla tyget. Den i förevarande punkt stadgade skatteplikten
vid förfärdigande av varor avser icke dylika fall, vilka jämväl i
skattehänseende äro att bedöma enligt reglerna för försäljning. Här åsyftas
i stället sådana avtal, som civilrättsligt äro att hänföra till arbetsbeting.
Om i nyssnämnda fall kunden själv håller tyget, blir skräddarens arbete
sålunda underkastat skatteplikt enligt förevarande stadgande.

Om den, som utför ändrings-, förbättrings- eller därmed jämställt arbete,
tillhandahåller för arbetet erforderliga materialier eller förbrukningsartiklar,
anses prestationen i dess helhet såsom arbetsprestation, om arbetet framstår
som det väsentliga, men eljest såsom försäljning. Härav följer bland
annat, att örn arbetsprestationen i visst fall är det väsentliga och denna faller
utanför det skattepliktiga området, så inträder icke heller skatteplikt för
överlåtelse av materialierna eller förbrukningsartiklarna; exempel härå utgör
tillhandahållande av tvål vid servering av bad eller av hårvatten vid
frisering.

g) I form av »hyreskontrakt» framträdande avtal rörande varor med uttrycklig
eller underförstådd bestämmelse, att hyresmannen efter erläggande
av de överenskomna hyreslikviderna skall bliva ägare till de förhyrda varorna,
falla icke under stadgandet i förevarande punkt utan äro såsom avbetalningsköp
att behandla enligt reglerna för försäljning.

h) Skatteplikt enligt denna punkt inträder vid import, som företages av
privata förbrukare.

till 2 §.

Till fodermedel hänföras de i gällande statistiska varuförteckning under
nr 359—372 upptagna varuslagen och till gödselmedel de varuslag, som
upptagas under nr 634—643 i samma förteckning.

Med apoteksvaror avses varor, som enligt gällande apoteksvarustadga äro
att hänföra till apoteksvaror.

Under benämningarna mjölk och grädde innefattas i livsmedelshandeln
allmänt förekommande former därav, sålunda även steriliserad och kondenserad
mjölk, torrmjölk, surmjölk, långmjölk, youghurt o. dyl.

till 4 §.

Att märka är, att vid försäljning, arbetsprestation eller uthyrning vederlaget
i dess helhet skall inräknas i den skattepliktiga omsättningen och att
avdrag sålunda icke får göras för den del av vederlaget, som må hava beräknats
motsvara omsättningsskatten. Avdrag må ej heller ske för transport-,
emballage- och andra liknande kostnader, vilka ingå i priset för en vara.

Vid beräkning av skattepliktig omsättning skall belopp, som influtit vid
diskontering av växel, anses utgöra kontant likvid. Nödgas den skattskyldige
på grund av bristande betalning själv inlösa växeln, må beloppet avdragas
vid senare beräkning av skattepliktig omsättning. Skulle betalning
sedermera inflyta å sålunda inlöst växel, skall beloppet ånyo redovisas såsom
skattepliktig omsättning.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Som kontant likvid räknas även presentkort, som begagnats för uttagande
av varor.

Saluvärdet å från rörelse uttagna varor beräknas enligt samma grunder
som gälla vid inkomstbeskattningen. Idkare av restaurang-, pensionat-, kaféeller
konditorirörelse äger lägga i kollektivavtal stadgade normer till grund
för beräkning av värdet av varor, som förbrukats av anställd personal.

Den i 2 mom. stadgade avdragsrätten avser att förebygga dubbelbeskattning
i de fall, då rörelseidkare (återförsäljare eller producent) företager en
i och för sig skattepliktig transaktion med varor, för vilka omsättningsskatt
utgått eller skolat utgå redan i samband med rörelseidkarens inköp av varorna.
Örn en rörelseidkare från en grosshandlares lager inköper varor för
återförsäljning eller bearbetning i sin rörelse, inträder på grund av stadgandena
i 1 § icke skatteplikt vid inköpet, och följaktligen föreligger icke heller
någon avdragsrätt vid varornas återförsäljning. Om rörelseidkarens inköp
skett från butik, föreligger däremot avdragsrätt, eftersom jämväl återförsäljares
inköp från butik drabbas av skatteplikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
11 oktober 19A0.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Sköld, Quensel, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, förslag till förordning
örn allmän omsättningsskatt samt anför därvid följande:

Det statsfinansiella läget.

Statsfinansernas utveckling under budgetåret 1939/40. Under normala
förhållanden ger riksstaten för ett budgetår, sådan den fastställes av riksdagen
före budgetårets början, en i huvudsak tillfredsställande bild av den
statsfinansiella utvecklingen under statsregleringsperioden. Visserligen visar
budgetutfallet regelbundet avvikelser från de i riksstaten upptagna inkomstoch
utgiftsberäkningarna, men dessa avvikelser äro sällan av sådan storleksordning,
att det statsfinansiella läget vid budgetårets slut i någon väsentlig
grad skiljer sig från vad man räknade med, när riksstaten fastställdes.
Under normala förhållanden finnes i regel icke heller någon anledning att
uppmärksamma de skillnader som kunna föreligga mellan utgifterna, sådana
de redovisas i riksbokslutet, och de faktiska utbetalningarna under
budgetåret: i stort sett kan man räkna med korrespondens mellan samlad
anslagsbelastning och samlad medelsdisposition.

Ansvällningen av olika utgifter för försvaret och för civila beredskapsåtgärder
under det sist förflutna budgetåret har medfört, att riksstaten icke
återspeglar det verkliga statsfinansiella läget. Det har sålunda blivit nödvändigt
att komplettera riksstaten med betydande tilläggsanslag och med
nya inkomsttitlar. Man har även fått anledning att i högre grad än tidigare
uppmärksamma den kassamässiga medelsanvändningens avvikelser från den
bokförda anslagsbelastningen. Frågan örn den finansieringsteknik som anlitas
för att täcka utbetalningarna blir av väsentlig ekonomiskt politisk betydelse,
när det statsfinansiella läget blir så spänt som nu är fallet och
då budgetutformningen kan få ett avsevärt inflytande på prisutvecklingen.

Sedan numera preliminära uppgifter rörande budgetutfallet för 1939/40
erhållits, finnes av angivna skäl anledning att ge en kort översikt över den

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

statsfinansiella situation som framgått ur utvecklingen under förflutet budgetår.

Till en början må erinras om att statsfinanserna vid budgetårets ingång
kunde anses helt konsoliderade. Efter den fullständiga kapitalreglering som
genomfördes ett år tidigare i samband med övergången till nu gällande riksstatsuppställning
visade budgetutjämningsfonden en behållning av 119 miljoner
kronor. Vid utgången av budgetåret 1938/39 hade fondens behållning
stigit till 165 miljoner kronor.

Riksstaten för budgetåret 1939/40, sådan den fastställdes av fjolårets lagtima
riksdag, var i stort sett jämnt balanserad. Genom de förändringar i
riksstaten som blevo följden av beslut vid 1939 års urtima riksdag och årets
lagtima riksdag försköts emellertid sedermera balansen, så att statsregleringen
till slut i stället kom att visa ett beräknat underskott på i runt tal 1
miljard kronor. Detta budgetmässiga underskott representerar den formella,
bokföringsmässigt konstaterade förmögenhetsförsämring som statsregleringens
genomförande i enlighet med de av riksdagen fattade inkomstoch
utgiftsbesluten skulle medföra.

Läggas till det beräknade underskottet anslagsanvisningarna på kapitalbudgeten
på sammanlagt 525 miljoner kronor, erhålles, sedan avskrivningsanslagen
fråndragits, en summa av i runt tal 1,465 miljoner kronor såsom
mått på de totala utgifter, för vilka täckning genom verkliga inkomster icke
anvisats å riksstaten. Av olika skäl — bland annat de avvikelser som budgetutfallet
visar i förhållande till riksstaten och tilläggsstatema — har medelsanskaffningen
för utbetalningar, som icke täckts av verkliga inkomster,
kunnat stanna vid ett väsentligt lägre belopp än det som sålunda framgår
direkt av statsregleringsbesluten.

Det preliminära budgetutfallet visar för driftbudgetens del ett inkomstöverskott
över beräknade intäkter på tillsammans 86 miljoner kronor. Vidare
ha behållningarna å reservationsanslag under budgetåret ökats med icke
mindre än 260 miljoner kronor, varav 115 miljoner kronor på anslag under
fjärde huvudtiteln. Å andra sidan föreligga merutgifter, som överstiga besparingarna
å andra anslag med 6 miljoner kronor. Utbetalningarna kunna sålunda
enligt budgetredovisningen preliminärt beräknas överstiga inkomsterna
med i runt tal 660 miljoner kronor.

Den kassamässiga belastning som svarar mot detta underskott är emellertid
något större. Både på inkomst- och utgiftssidan måste vissa korrigeringar
göras.

På inkomstsidan ingår bland diverse inkomster ett belopp av över 45 miljoner
kronor, som icke representerar något kassatillskott utan endast utgör
omföringar av fonderade medel, därav 38 miljoner kronor besparingar å specialbudgetstitlar.

På utgiftssidan är att märka förekomsten både av utgifter, som icke under
budgetåret avförts å något anslag, och av anslagsbelastning, som icke innefattar
någon utbetalning under budgetåret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Till de medelsdispositioner, som medfört utbetalningar utöver redovisad
anslagsbelastning, höra under budgetåret uppkomna förskott, av myndigheter
gjorda depositioner i riksbanken för öppnade rembourser vilka vid budgetårsskiftet
icke tagits i anspråk, utbetalningar hänförliga till utgiftsrester
från närmast föregående budgetår samt utbetalningar från diversemedelsfonder
för driftbudgetsändamål, i den mån dessa icke täckts av förekommande
avsättningar (bl. a. över 12 miljoner kronor från skatteutjämningsmedlens
fond).

Bland de utgifter, som icke Ira medfört någon kassamässig belastning under
budgetåret, äro att nämna utgiftsrester på åtminstone ett 30-tal miljoner
kronor och äldre förskott som avförts å budgetårets anslag samt vidare den
belastning å avsättningsanslag till specialbudgeter, som icke motsvaras av
utbetalningar under budgetåret från mot anslagen svarande fonder. Sistnämnda
fonderingar uppgå till ett belopp, överstigande 25 miljoner kronor.

Örn det budgetmässiga underskottet justeras med hänsyn till dessa olika
poster, så långt de nu kunna överblickas, erhålles ett belopp av drygt 700 miljoner
kronor såsom mått på behovet av medel utöver löpande inkomster för
finansiering av utbetalningarna för verkliga utgifter. Denna summa ger också
ett mått på den realiserade förmögenhetsförsämringen under året, örn
därmed i enlighet med grundtanken i det svenska budgetsystemet avses den
faktiska förbrukningen av kapitalmedel för icke räntabla utbetalningar.

Även för kapitalbudgetens del ligga de faktiska utbetalningarna avsevärt
lägre än de sammanlagda medelsanvisningarna. Reservationerna ha sålunda
ökats med i runt tal 155 miljoner kronor. Vidare motsvaras icke hela anslagsbelastningen
av faktiska utbetalningar. Ett anslag på 70 miljoner kronor avser
reglering av tidigare verkställda utbetalningar för varuköp i utlandet.
Å andra sidan förekomma till kapitalbudgeten hänförliga utbetalningar, som
ej återspeglas i budgetutfallet. Särskilt må nämnas förskott till reservförrådsnämndens
inköp från utlandet på tillhopa över 100 miljoner kronor. Örn
hänsyn tages till dessa faktorer, erhålles en utbetalningssumma för kapitalbudgeten,
som torde röra sig omkring 400 miljoner kronor, alltså ett belopp
som med ungefär 125 miljoner kronor understiger de samlade anslagsanvisningarna.
Medelsbehovet för investeringsändamål är något lägre, emedan
belastningen på driftbudgetens avskrivningsanslag representerar ett motsvarande
medelstillskott till kapitalutgifternas finansiering. Omföringen av medel
till kapitalbudgeten uppgår under budgetåret till 42 miljoner kronor.

Summeras nettoutbetalningarna på kapitalbudgeten och det faktiska inkomstunderskottet
på driftbudgeten erhålles ett belopp av omkring 1,100
miljoner kronor såsom mått på de utbetalningar under budgetåret, för
vilka täckning ej erhållits genom verkliga inkomster utan i annan ordning.
För finansiering av detta utbetalningsöverskott ha i huvudsak anlitats tre
olika vägar, nämligen dels disposition av de statliga myndigheternas checkräkningar
i riksbanken, dels ny direkt upplåning, dels ock krediter i riksbanken.
Den första av dessa — alltså disposition av likvida statliga tillgångar
— har möjliggjort finansiering av utbetalningar på sammanlagt över

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 3.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

450 miljoner kronor. Genom direkt upplåning lia erhållits i runt tal 475 miljoner
kronor, varav ungefär 250 miljoner kronor genom inbetalningar på
försvarslånet. Slutligen har riksbanken lämnat krediter motsvarande statliga
utbetalningar i främmande valuta på drygt 150 miljoner kronor.

Genom sistnämnda riksbankskrediter har tydligen icke någon ny köpkraft
tillförts marknaden och icke heller har det allmänna genom dem åsamkats
inkomstförluster eller räntebelastning. I vad mån upplåningen i marknaden
till finansiering av statsutgifterna medfört en köpkraftsökande verkan,
låter sig icke med bestämdhet säga; avgörande är närmast i vilken utsträckning
upplåningen tagit i anspråk nytt sparande. Däremot får förutsättas,
att utgiftsfinansieringen genom disposition av kassatillgångar tillfört
marknaden ett belopp i ny köpkraft lika stort som kassadispositionen; finansieringsformen
har givetvis lämnat det allmännas räntebörda oförändrad.

Sammanfattande kan alltså sägas, att den anlitade finansieringstekniken
inneburit, att marknaden i ny köpkraft tillförts lägst omkring 450, högst
ungefär det dubbla beloppet — sannolikt ligger köpkraftstillskottet närmare
den lägre än den högre gränsen — samt alt det allmänna belastats med ökade
räntor för icke räntabla utgifter på ett lånebelopp av i runt tal 100 miljoner
kronor. Vad de penningpolitiska konsekvenserna av köpkraftstillskottet beträffar,
är att beakta, att nedgången i exporten och investeringsverksamheten
får antagas ha varit av en sådan storleksordning, att det därav förorsakade
bortfallet av köpkraft åtminstone kompenserat det sannolika tillskottet från
budgeten.

Den anlitade finansieringstekniken kan icke bedömas annat än i jämförelse
med de alternativ som förelegat. Av dessa kan ett vid denna rent budgetpolitiska
bedömning av läget utan vidare avvisas, nämligen ett ökat anlitande
av riksbankskrediter i syfte att minska upplåningen i marknaden.
På denna väg hade visserligen räntebördan för det allmänna kunnat nedbringas,
men detta hade skett till priset av ökad risk för en allmän prisstegring.
Penningpolitiska överväganden skulle dock givetvis ha kunnat föranleda
riksbanken att i större utsträckning övertaga statspapper i marknaden
och att alltså indirekt ge ökad kredit till staten för att i någon mån
hålla tillbaka räntestegringen. Om och i vad mån en sådan åtgärd skulle
ha varit motiverad, saknas det anledning att diskutera i detta sammanhang.

Icke heller finnes anledning att räkna med att ett gynnsammare slutresultat
skulle ha vunnits genom ökad upplåning i marknaden i syfte att spara
de statliga kassatillgångarna. Visserligen hade härigenom en större kassamässig
rörelsefrihet för det allmänna bevarats, men priset hade varit en
ökad räntebörda. Ur penningpolitiska synpunkter hade läget knappast förbättrats,
eftersom ytterligare tillskott till upplåningen förmodligen icke till
någon nämnvärd del hade finansierats genom nvsparande.

Andra alternativ skulle ha varit en reduktion av upplåningen eller kassadispositionen
genom ökad beskattning. Mot fördelarna härav få ställas de
ekonomiskt sett övervägande ogynnsamma verkningarna av en till omfatt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

ningen så betydande beskattning som skulle ha erfordrats för att räntebördan
skulle ha i avsevärd grad minskat eller en väsentlig förstärkning av kassaställningen
skulle Ira vunnits.

Budgetutsikterna. Innevarande budgetår utmynnar riksstaten bokföringsmässigt
sett i ett överskott på 138 miljoner kronor. Å tilläggsstat ha redan
äskats vissa nya anslag, bland annat för reglering av utgifter å förskottsstaten
för försvarsväsendet. Ytterligare medelsanvisningar bli erforderliga
för samma ändamål; särskilt bör uppmärksammas, att inga åtgärder
ännu vidtagits för täckning av de löpande utgifterna för försvarsberedskapen.
Örn hänsyn till en början tages endast till de utgifter, som kunna beräknas
verkställda den 1 september, får man räkna med att härför skulle
erfordras ett regleringsanslag på mellan 200 och 250 miljoner kronor; utgiftsöverskottet
under juli och augusti månader återspeglas kassamässigt i
en direkt upplåning av 225 miljoner kronor — varav omkring 150 miljoner
kronor i inbetalningar å försvarslånet -—- i en disposition av kassatillgångar
å 130 miljoner kronor samt slutligen i krediter i riksbanken mot skattkammarväxlar
å 100 miljoner kronor för inköp i utlandet. En motsvarande
utgiftsreglering för hela budgetåret kan med nu kända utgångspunkter beräknas
kräva en medelsanvisning av storleksordningen 1.4 miljarder kronor;
siffran torde ligga i överkant. Enligt denna uppskattning — vars osäkerhet
knappast behöver särskilt understrykas — skulle man ha att räkna med ett
slutligt budgetunderskott på någonting sådant som 1.2 å 1.3 miljarder kronor.

Vid sidan av underskottet representera även anslagsanvisningarna på kapitalbudgeten
medelsbehov, för vilka riksstaten icke anvisar täckning av
verkliga inkomster. Läggas dessa anvisningar till underskottet erhålles — med
avrundning nedåt — en summa av cirka 1.7 miljarder kronor såsom mått
på de anspråk på medel utöver löpande inkomster som statsregleringen
formellt sett kan väntas ställa. Reellt äro behoven sannolikt icke fullt så
stora; icke minst den förut skildrade utvecklingen under förflutet budgetår
visar, hur starkt de kassamässiga medelsbehoven kunna avvika från de
budgetmässiga. Med den osäkerhet som råder örn utvecklingen, vågar man
visserligen icke nu räkna sig till godo ökade reservationer och besparingar
på driftbudgeten. Men avdrag bör ske med c:a 200 miljoner kronor för avskrivningsanslagen
och för vissa kapitalbudgetsanvisningar, som ej nu bli
föremål för kontant reglering. Något avdrag för kapitalåterbetalningar kan
icke nu bestämmas. Den utgångspunkt för de finansiella övervägandena,
med vilken nu bör räknas, blir under dessa förhållanden, att medel utöver
löpande inkomster erfordras för täckning av utgifter på ungefär 1.5 miljarder
kronor. Vid beräkningen av denna siffra har hänsyn dock icke tagitstill
de utgifter som skulle tillkomma vid mobilisering eller annan ytterligare
förstärkning av försvarsberedskapen. Viktigare är att inga särskilda medel
heller beräknats för bland annat de produktionsstödjande åtgärder, som torde
komma att visa sig oundvikliga, men vilkas budgetära konsekvenser ej,
ännu kunna bedömas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Vid prövningen av möjligheterna att kassamässigt finansiera det utbetalningsöverskott,
som sålunda är att påräkna, bör i första rummet beaktas,
att under budgetåret kommer att på försvarslånet inflyta åtminstone 350
miljoner kronor i tecknade, ännu ej inbetalade belopp. Det är ej osannolikt,
att detta belopp före den 1 november skall kunna ytterligare höjas genom
nyteckning. Räknar man försvarslåneintäkterna under innevarande budgetår
till 400 miljoner kronor, och uppskattas kostnaden för sådana inköp
i utlandet som lämpligen böra liksom hittills finansieras genom direkt valutakredit
i riksbanken till c:a 100 miljoner kronor — siffran är snarast låg
— skulle man ha att utgå från ett behov av nyanskaffade medel av storleksordningen
1 miljard kronor. En osäkerhetsmarginal uppåt betingas närmast
av medelsbehoven för nyss berörda produktionsfrämjande åtgärder.

Det skattepolitiska läget. För att en fullständig bild av det statsfinansiella
läget skall erhållas, bör den föregående översikten över utfallet av statsregleringen
under förflutet budgetår och de aktuella budgetutsikterna kompletteras
med en redogörelse för huvuddragen i den skattepolitiska situation,
vari vi för närvarande befinna oss, sedd mot bakgrunden av utvecklingen
under senare år. Särskilt bör därvid ägnas uppmärksamhet åt skattetryckets
förändringar i olika inkomstskikt och de förskjutningar i avvägningen
av skattebördan mellan olika inkomstgrupper, som det sista årets skattepolitik
medfört. Ett riktigt perspektiv på läget förutsätter vidare klarhet
om den inbördes betydelsen av de olika skatteformer, på vilka det svenska
skattesystemet uppbyggts under de sista decennierna.

En lämplig utgångspunkt för bedömning av skattetryckets förändringar
har man i de ingående beräkningar rörande bland annat skattebelastningen
i olika inkomstlägen under budgetåret 1934/35, som framlades av professor
Erik Lindahl år 1936 (SOU 1936: 18). Undersökningen har nu till viss del
fullföljts fram till och med innevarande budgetår. De huvudsakliga resultat,
som därvid vunnits, ha sammanfattats i en promemoria, som torde få bifogas
statsrådsprotokollet i detta ärende (bilaga 1).

Det totala beloppet av till staten influtna skatter har, enligt vad i promemorian
konstateras, mer än fördubblats från budgetåret 1934/35 till budgetåret
1939/40. För innevarande budgetår räknar man med en ytterligare,
kraftig stegring. Med inräknande av kommunalskatterna, vilkas summa
under samma tid, väsentligen på grund av skatteunderlagets kraftiga stegring,
ökats med inemot 40 procent, kan man grovt sett uppskatta hela den
nuvarande skattebördan till omkring en tredjedel av totalsumman av de fysiska
personernas inkomster, sådana dessa komma till synes i skattestatistiken.
Budgetåret 1934/35 stannade skatterna vid omkring en fjärdedel av
motsvarande inkomstsumma och för ett årtionde sedan vid något mindre
än en femtedel. Detta innebär, att det genomsnittliga totala skattetrycket
sedan 1930/31 ökats med omkring två tredjedelar och sedan 1934/35 med
omkring en tredjedel.

För olika inkomstlägen har skattetryckets ökning varit av växlande styr -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

ka. Vid den nu verkställda undersökningen har det icke ansetts möjligt att
bestämma de förskjutningar som inträtt i fråga om den totala statliga och
kommunala beskattningen. Beräkningarna ha sålunda begränsats att avse
statliga inkomst- och förmögenhetsskatter, konsumtionsskatter å sprit, vin,
öl, tobak, kaffe, industrisocker, läskedrycker och nöjen samt kommunala
inkomstskatter. Dessa skatter representera emellertid c:a 70 procent av
den totala beskattningen. Undersökningen omsluter också i huvudsak de
skatter, som varit föremål för höjningar sedan 1934/35. Då syftet varit att
främst belysa förändringarna genom de av kriget förorsakade utgiftsstegringarna,
har skattetrycket i promemorian beräknats för budgetåret 1939/40
med bortseende från de under hösten 1939 införda skatterna och för nu
löpande budgetår med hänsyn till de av 1940 års lagtima riksdag beviljade
skatterna.

En sammanfattande bild av promemorians resultat rörande skattetrycket
i olika lägen, uttryckt i procent av inkomsten, under de tre jämförelseåren
1934/35, 1939/40 och 1940/41 lämnas i följande tablå (uppgifterna avse en
enbarnsfamilj, som lever av enbart arbetsinkomst och bor i en kommun tillhörande
ortsgrupp III med genomsnittlig utdebitering).

Nettoinkomst i kr.	1,300	fcO o o o	3,000	4,500	6,750	10,000	Ut o o o	22,500	33,500	s o o o	200,000
i(934/35 (enligt skattetrycksutred-ningen)
Total skatt.................	10.8	11.6	13.3	14.5	15.3	16.1	17.1	18.4	19.8	21.2	28.5
därav: direkt skatt........	2.1	4.8	7.5	9.8	11.7	13.1	14.5	16.3	18.2	20.1	28.3
indirekt skatt......	8.8	6.8	5.8	4.7	3.6	3.0	2.6	2.1	1.5	1.1	0.3
1939/40 (exkl. de av urtima riks-dagen 1939 beslutade skatterna)
Total skatt?.................	12.2	12.2	14.0	14.8	15.6	16.6	18.0	19.9	21.9	24.3	33.8
därav: direkt skatt........	2.1	4.4	7.2	9.4	11.4	13.1	15.0	17.5	20.1	23.0	33.6
indirekt skatt......	10.1	7.8	6.7	5.4	4.2	3.5	3.0	2.4	1.8	1.3	0.3
1940/41 (enligt lagtima riksdagens beslut)
Total skatt.................	16.6	15.5	17.5	18.6	20.3	22.2	24.8	28.3	31.8	36.0	51.0
därav: direkt skatt........	2.5	4.7	8.2	11.2	14.6	17.3	20.5	24.8	29.3	34.1	50.5
indirekt skatt......	14.2	10.9	9.3	7.4	5.8	4.8	4.3	3.6	2.6	1.9	0.5
Ökning under första krigsåret
Total skatt.................	4.5	3.4	3.5	3.9	4.8	5.6	6.8	8.4	9.9	11.7	17.2
därav: direkt skatt........	0.4	0.3	1.0	1.8	3.2	4.2	5.5	7.3	9.2	11.1	17.0
indirekt skatt......	4.1	3.1	2.5	2.0	1.6	1.4	1.2	1.0	0.8	0.6	0.1

Den procentuella stegringen av skattebördan från 1934/35 till 1939/40 och
från 1939/40 till 1940/41 har för samma familjetyp i olika inkomstlägen beräknats
till följande tal:

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Nettoinkomst i kr.						O o	I-1 04	to to	03 03	04 o	to o o
		O	04	•VI	o	*04	O»	o	o
			o	O	04	o	o	o	O	o	o
		O	o	o	O	o	o	o	o	o	o
1934 35-1939/40 ................	12	5	5	2	2	3	6	8	11	14	18
1939/40-1940/41 ................	37	28	25	26	31	34	37	42	45	48	51

Som av tablån framgår, har skattebördan ökats över hela linjen såväl från
1934/35 till 1939/40 som från detta år till 1940/41. Ökningen var dock under
sista året flerdubbelt starkare än under den föregående femårsperioden.

I inkomstlägen mellan 2,000 och 10,000 kronor var stegringen intill 1939/40
för familjer med barn och utan förmögenhet mycket obetydlig på grund
av familjeavdragens höjning vid 1938 års skattereform. Den kunde t. o. m.
i vissa lägen förbytas i någon minskning, om försörjningsplikten omfattade
flera barn. Höjningen för de lägsta inkomsterna, alltså i exemplet här 1,300
kr., var däremot anmärkningsvärt stor. Den hänger samman med den kraftiga
inverkan från skatterna på sprit och tobak vid här antagen konsumtion.
För de större inkomsterna var ökningen procentuellt stigande. Den stannade
dock under 20 procent även vid 200,000 kronor. För ensamstående voro
stegringarna mera betydande i alla inkomstlägen. Detsamma var fallet i
fråga om kapitalinkomster.

Stegringen av skattebördan sedan krigets utbrott är av en helt annan storleksordning
i samtliga inkomstlägen. Den understiger för den familjetyp,
tablån avser, icke i något fall 25 procent av förkrigsskattebördan. Lägst
är den för inkomster mellan 2,000 och 6,000 kronor, där den håller sig under
30 procent. Den ökas sedan efter hand med inkomsten. Vid 10,000 kronor
beräknas skattebeloppet till stat och kommun sålunda sedan förra året ha
stigit med mer än en tredjedel och vid 200,000 kronor med mer än hälften.
För inkomster under 7,000 kronor utgör ökningen mellan 3 och 5 procent
av inkomsten. Vid 200,000 kronor uppgår den till något mer än en sjättedel
av denna.

De anförda siffrorna ge vid handen, att avvägningen av skattebördan mellan
olika inkomstklasser har förskjutits betydligt sedan 1934/35. Örn man
bortser från de av kriget betingade nya skatterna, var skattetrycket under
förflutet budgetår något mera progressivt än under budgetåret 1934/35. Denna
förskjutning, som väsentligen berodde på skärpningen av extra inkomstoch
förmögenhetsskatten från och med budgetåret 1936/37, kan sägas praktiskt
taget representera den vid 1938 års inkomstskattereform godtagna skatteavvägningen.
Första krigsårets skattestegringar ha sedermera medfört en
markerad förändring i denna avvägning. Såsom framgår av den tidigare
anförda tablån har inkomst- och förmögenhetsskattens utbyggnad med värnskatten
medfört en väsentligt skärpt progressivitet i den direkta beskattningen.
Denna utveckling har motvägts av de indirekta skatternas höjning.
Utjämningen har dock varit ofullständig, så att skattetrycket på de högre
inkomstskikten under året visar en relativt starkare höjning. Örn man vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

en skattehöjning ville bibehålla den tidigare skatteavvägningen mellan olika
inkomstklasser och detta skulle anses innebära, att skattebördan skall höjas
procentuellt lika mycket i alla inkomstlagen, skulle sålunda ur formellt
skatteteknisk synpunkt skäl kunna anföras för att vid en ytterligare ökad
beskattning lägga en proportionsvis större del på de lägre — men dock icke
de lägsta — inkomstskikten. Det säger sig dock självt, att man vid skatteavvägningen
icke kan bortse från att trycket av levnadskostnadss tegringen
träffar olika i skilda inkomstlägen.

För ett riktigt perspektiv på det aktuella finansläget kräves, såsom nyss
framhållits, även en översikt över de väsentliga dragen i det svenska skattesystemets
utveckling under senare decennier och framförallt då över det sätt,
på vilket den direkta och indirekta inkomstbeskattningen utbyggts för att
täcka de stigande statsutgifterna.

Budgetår	Inkomst- och förmögen-hetsskatter m. m.1	Speciella konsum- tions- skatter2	Allmänna konsum- tions- skatter8	Summa skatter
		Mili. k	r o n o r
1923/24	189	126	178	493
1930/31	226	173	148	547
1933/34	193	219	113	525
1936/37	304	262	167	733
1939/40	577	413	215	1,205
		Inde	x t a 1
1923/24	100	100	100	100
1930/31	120	137	83	lil
1933/34	102	174	63	106
1936/37	161	208	94	149
1939/40	305	328	121	244

En bild av de huvudsakliga utvecklingslinjerna skänker ovanstående siffersammanställning,
som belyser förhållandet under typiska år mellan å ena sidan
inkomst- och förmögenhetsskatterna, å andra sidan olika grupper av de
indirekta skatterna. I tablån ha medtagits endast de till allmänna budgeten
hänförliga indirekta skatterna och alltså icke sådana för speciella ändamål
reserverade skatter som margarinaccis och automobilskattemedel. De indirekta
skatterna lia fördelats i två grupper, allmänna och speciella konsumtionsskatter.
Det är givetvis svårt att dra en bestämd skiljelinje mellan indirekta
skatter, som drabba alla eller flertalet medborgare, och de speciella

1 Skatter på inkomst, förmögenhet och rörelse samt mantalspenningar och prästerskapets till
statsverket indragna tionde.

2 Skatter på sprit, vin, öl och tobak, accis å silke (fr. o. m. 1932/33) samt industrisockerskatt,
kaffeskatt, läskedrycks- och statlig nöjesskatt (fr. o. m. 1939/40).

s Tullmedel, sockerskatt (t. o. m. 1929/30) och tilläggsskatt å bensin (fr. o. m. 1939/40).

Kungl. Maj:ts proposition nt 3.

konsumtionsskatter som äro bundna vid vissa varor med begränsad förbrukning,
och den dragna gränsen kan diskuteras. Till de allmänna konsumtionsskatterna
ha hänförts den allmänna sockerskatten, tilläggsskatten å bensin
och, med viss tvekan, tullmedlen, vilket främst synts motiverat med den
vida utbyggnad tullsystemet erhållit.

Tablån ger vid handen, att de direkta skatterna och de speciella konsumtionsskatterna
utvecklats tämligen parallellt till och med budgetåret 1939/40.
De allmänna konsumtionsskatterna ha däremot under hela den i tablån belysta
perioden fått stå tillbaka, då det gällt att skaffa nya inkomstkällor för
att täcka de stigande behoven; någon skillnad föreligger härvidlag icke mellan
tiden fram till den senaste depressionen och den efterföljande perioden.
Avkastningen av dessa skatter har väsentligen varierat med de allmänna
k on junkturerna.

Den svaga utvecklingen av de allmänna konsumtionsskatterna är ej ägnad
att förvåna med tanke på dessa skatters brister som finanspolitiska instrument.
Tullsystemet kan av handelspolitiska skäl svårligen utnyttjas i rent
fiskaliskt syfte. Skatter på allmänt brukade livsmedel kunna givetvis lätt
konstrueras så, att de lämna stor avkastning. Men de äro mycket ogynnsamma
skafteinstrument till följd av att de variera i direkt proportion till
försörjningsbördan och alltså omvänt till skattebärkraften. En beskattning
av drivmedel för allmänna budgetändamål har hittills av näringspolitiska
skäl ansetts böra såvitt möjligt undvikas. Socialpolitiska och näringspolitiska
skäl ha också hittills alltid medfört, att allmänna omsättningsskatter vid
de upprepade överväganden som förekommit avvisats, trots att de kunnat
utgöra en betydande inkomstkälla. Huruvida det nuvarande läget kan föranleda
en ändrad inställning får prövas i samband med ett allmänt övervägande
av de olika möjligheter som föreligga till statsutgifternas finansiering.

Statsutgifternas finansiering.

Då man går att överväga frågan om finansieringen av statsutgifterna i nuvarande
läge, är det inte några i princip eller till arten nya problem man
ställes inför. Men dessa problem träda fram i en utomordentligt tillspetsad
form, när utgifterna stiga så våldsamt och ta i anspråk en så betydande del
av hela folkhushållets inkomster, som nu är fallet. En diskussion som nästan
kan anses vara akademisk, då fråga är om några tiotal miljoner, får en
helt annan karaktär, då det gäller hundratals miljoner eller t. o. m. flera
miljarder. Det blir inte längre en överdrift att tala örn riskerna av att statens
skuldbörda och därmed dess räntebörda ökas utan motsvarande ökning
av inkomsterna från räntabla kapitalinvesteringar. En upplåning som icke
motsvaras av verkligt sparande utan finansieras genom kreditutvidgning,
måste anses ha en verkan i prisstegrande riktning, som kräver oavlåtlig uppmärksamhet.
Skatter och lån av verkliga inkomster utgöra ett värn mot
inflationen, men om de å ena sidan minska tillgången på kapital för den

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

civila produktionen och å den andra pressa ned de mindre bemedlades levnadsstandard,
är det tydligt, att de ge upphov till problem både av produktionspolitisk
och socialpolitisk innebörd.

Den förändring i finansieringsfrågans storleksordning som inträtt kan
kortast anges i några grova siffror. Sista året före kriget beräknades utgifterna
på driftbudgeten till 1,300 miljoner kronor och inkomsterna voro lika
stora, därav i skatter något över 1,000 miljoner kronor. Det senast avslutade
budgetåret, alltså 1939/40, slutade reellt med en utgiftssiffra på närmare 2,500
miljoner kronor och ett inkomstunderskott på ungefär 660 miljoner. Det nu
löpande budgetåret skulle enligt förhandsberäkningar kräva anslag på driftbudgeten,
som med 1,200 å 1,300 miljoner kronor överstiga de beräknade
inkomsterna. Likväl har därvid hänsyn icke tagits till sådana ökade utgifter,
som kunna bli nödvändiga för att, utöver vad som redan skett, motväga dyrtidens
tryck på vissa befolkningsgrupper. Då de verkliga inkomsterna på
driftbudgeten i riksstaten beräknats till 1,800 å 1,900 miljoner kronor, varav
närmare 1,500 miljoner kronor i skatter, skulle hela anslagssumman komma
att överstiga 3,000 miljoner kronor. Denna summa kommer tydligen att ökas,
för den händelse en utvidgad militär beredskap anses nödvändig.

Utöver dessa belopp på driftbudgeten ställer kapitalbudgeten anspråk, som
här förut beräknats till 200 å 300 miljoner kronor. Därvid har man emellertid
helt lämnat ur räkningen de kapitalutlägg från det allmännas sida, som
med all säkerhet bli nödvändiga för att på olika vägar stödja produktionen
och så fullständigt som möjligt hålla näringslivet i gång.

Det kan synas förhastat att på detta sätt gå ut ifrån att statsutgifterna äro
till omfattningen i stort sett givna, utan hänsyn till de svårigheter det erbjuder
att skaffa de erforderliga medlen eller till de skadliga verkningar, som
äro förbundna med vissa •— kanske oundvikliga — former för finansieringen.
Vore det icke möjligt att på olika områden företa begränsningar, som
kunde hålla utgifterna inom en trängre ram, och vore det icke rimligt att
låta avgörandet om sådana besparingar bli beroende av hur det ställer sig
med finansieringen? Svaret blir att de begränsningar, som äro ekonomiskt
och politiskt möjliga, icke äro av en sådan storleksordning, att de kunna i
praktiken medföra någon ändring i den statsfinansiella problemställningen.

Vad den militära beredskapen och överhuvud taget de av krigsläget framkallade
åtgärderna beträffar, är ramen på grund av växlingar i det utrikespolitiska
läget överhuvud taget så obestämd, att besparingar på vissa punkter
eller vissa tider icke kunna inkasseras i form av minskade slutsummor för
ett helt budgetår eller någon ännu längre tidsperiod. Frågan om inskränkningar
i statens civila förvaltningsapparat har oförminskad aktualitet men
är till sin ekonomiska betydelse så begränsad, att den här kan lämnas ur
räkningen. Detsamma torde man våga säga om de besparingar, som på skolväsendets
och den vetenskapliga forskningens områden skulle kunna vinna
allmänt gillande. Vad som här kan inbesparas genom indragningar och effektivisering
på det ena hållet, kommer säkerligen att uppvägas av motiverade
utvidgningar på ett annat. Utom de direkt för näringslivets främjande av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

sedda utgifterna återstå sedan de i trängre mening sociala utgiftsposterna.
De av kriget och kristiden skapade förhållandena ha redan krävt mycket väsentliga
ökningar i utgifterna till stöd för de svagast ställda befolkningsgrupperna
i stad och på landsbygd, och det finns knappast anledning förmoda,
att denna tendens skall vändas i sin motsats.

Intet antagande har ens försöksvis blivit gjort rörande storleken av de
kapitalutlägg, som kunna bli erforderliga för vad som kallats produktionsstödjande
åtgärder. Dessa utlägg måste naturligtvis tagas med i beräkningen
då man söker avgöra, i vilken omfattning det kan bli möjligt att på de
olika vägarna föra över köpkraft från enskilda medborgare till staten. Men
de intaga en särställning och få i ett senare sammanhang upptagas till behandling.

Om det på sätt som här skett antages, att utgifterna äro givna och att under
vissa förhållanden även nu icke beräkneliga ökningar få godtagas såsom
ofrånkomliga, innebär detta tydligen att själva anskaffningen av de nödvändiga
penningmedlen, alltså den kassamässiga finansieringen av utbetalningarna,
får sin riktiga plats som en rent teknisk fråga, som aldrig erbjuder
några egentliga svårigheter, och att det verkliga problemet blir hur verkningarna
av de ökade statsutgifterna bäst kunna balanseras genom uppsugning
av köpkraft från de enskilda hushållen. I den mån en sådan uppsugning
icke äger rum, faller man vid finansieringen i sista hand tillbaka på riksbankskrediter.

Inga invändningar behöva resas mot att riksbankskrediter fortsättningsvis
liksom hittills anlitas vid inköp i utlandet mot främmande valutor; här fälla
de finansiella fördelar som finansieringsformen erbjuder utslaget. Icke heller
behöva riksbankskrediter väcka gensagor, i den mån riksbanken står blott
som bankteknisk förmedlare av en statlig inlåning av fria medel eller eventuellt
som självständig långivare med stöd av inkomster i egen verksamhet.
Fullt försvarligt är även att med riksbankskrediter utjämna en tillfällig bristande
likviditet för det allmänna, orsakad t. ex. av att tidpunkten icke är fullt
lämplig för en låneemission och att nästa större skatteuppbörd ännu dröjer
något. Men i övrigt och i stort sett måste man vidhålla, att denna finansieringsform
bör anlitas, blott om beskattnings- och upplåningsmöjligheterna
utnyttjats ända intill den punkt, efter vilken någon uppsugning av köpkraft
från de enskilda hushållen på dessa vägar icke längre är att påräkna och en
balansering av statsutgifternas verkningar alltså överhuvud icke står att
vinna. Finansieringsproblemet kommer alltså att i första hand gälla alternativet
skatter eller lån.

Ur statsfinansiella synpunkter kan till en början påpekas, att en upplåning
för icke räntabla utgifter alltid måste ha karaktären av något övergående.
Den leder nämligen till en fortskridande försämring av statens förmögenhetsställning
eller m. a. o. till en stigande räntebörda på budgeten utan motvikt i
stigande inkomster av de statliga kapitalfonderna. En sådan utveckling måste
förr eller senare hejdas, om icke budgeten skall snedvridas samt inkomstbild -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

ningen och förmögenhetsfördelningen inom landet påverkas i ogynnsam riktning.
Det svenska budgetsystemet bygger på principen, att statsförmögenheten
efter en inträffad försämring alltid skall återställas. Av tidigare anförda
siffror har visserligen framgått, att den effektiva förmögenhetsförsämringen
ännu icke nått en sådan omfattning, att den utgör ett avgörande skäl
för ytterligare beskattning, örn andra, vägande skäl skulle tala emot valet av
denna finansieringsform. Men det är givet, att den ytterligare stegring av
utgifterna under budgetåret, som här antagits, måste skänka de statsfinansiella
argumenten för en begränsning av upplåningen ökad vikt, och ju längre
perioden med extraordinärt ansvällda statsutgifter ser ut att bli, desto angelägnare
är det att söka täckning genom skattemedel i all den omfattning, som
är förenlig med produktionens behov och hänsynen till en rimlig fördelning
av bördorna mellan medborgarna. Det är icke utan vidare nödvändigt, att en
sådan täckning sker omedelbart. Den kan uppskjutas och fördelas över en
längre eller kortare tidrymd. Detta är tankegången i det uttalande, som årets
lagtima riksdag gjort rörande det bidrag förmögenhetsägarna anses böra
lämna. Svårigheten att redan nu avväga storleken av ett sådant bidrag är
uppenbar, eftersom det måste ställas i förhållande till hela den slutliga omfattningen
av kristidens utgifter. Man har därför örn möjligt velat uppskjuta
uttaget av ett sådant bidrag från förmögenheterna till en tidpunkt,
då man hoppas kunna överblicka dessa utgifter, och då en nedgång i krisårens
övriga beskattning kan tänkas lämna utrymme för erläggande av ett
sådant bidrag ur den enskilde förmögenhetsägarens eller i alla händelser
hela folkhushållets årliga inkomster.

Denna sista erinran för tillbaka till frågan, i vad mån skatter överhuvud
taget betalas ur verkliga inkomster och alltså icke endast åstadkomma en
kreditutvidgning. Att en förmögenhetsskatt vid en viss höjd icke kan erläggas
ur ägarens inkomst av förmögenheten, är självklart. Örn den finansieras
genom lån, kan den ta i anspråk andras besparingar och alltså
hållas inom gränserna för folkhushållets verkliga inkomster. Men det kan
också hända, att lånet leder till en kredit, som betyder nytillkommen köpkraft
med tendens till inflationsartade verkningar. Samma möjlighet föreligger
tydligen även när skatten formellt beräknas på inkomsten, om nämligen
förmögenhet finnes och om skattebetalaren föredrar att anlita denna
framför en kanske besvärlig inskränkning av utgifterna.

I vilken utsträckning man vid en ytterligare höjning av inkomstbeskattningen
har att räkna med verkningar av nu antydd art, undandrar sig åtminstone
för närvarande varje grundat omdöme. Frågan gäller närmast de
högre och högsta inkomstskikten och dess betydelse ur skilda synpunkter
får icke överskattas. Då beskattningen av dessa inkomster redan nått en
avsevärd höjd och deras antal är relativt litet, kan en ytterligare skatteuttagning
av den rena inkomsten icke täcka någon mera avsevärd del av
statens behov, liksom å andra sidan finansieringen av en sådan skattehöjning
genom lån endast kan ha en mycket begränsad inflationsverkan. Man får

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

komma ihåg att en sådan verkan först bör inträda, sedan beskattningen
reducerat det frivilliga sparandet till noll.

Mera betydelsefull synes därför den anmärkningen vara att en ökad inkomstbeskattning
i nu nämnda fall icke har något företräde framför upplåning
såsom medel att balansera de ökade statsutgifterna genom verkliga
inskränkningar i den enskilda förbrukningen. Denna anmärkning torde
gälla även för inkomster nedanför de högre och högsta. En höjd inkomstskatt
lämnar säkerligen icke sparandet ograverat, framför allt så länge
denna skatt erlägges i stora poster och en rundlig tid efter det att inkomsten
förvärvats. Slutsatsen blir att den statsfinansiella fördelen av en inkomstbeskattning,
därför att den icke i likhet med upplåningen belastar staten med
skuld, står kvar, men att den begränsning av köpkraften och den inskränkning
av förbrukningen utöver det frivilliga sparandet som man genom beskattningen
vill uppnå, endast delvis vinnes i alla de fall, där ett förutvarande
sparande liksom tar första stöten. Mera köpkraftsbegränsande skulle inkomstskatten
otvivelaktigt verka, om skattebetalningen skedde i mindre poster
och närmare den tidpunkt, då den beskattade inkomsten uppbäres. Så
länge en reform av skatteuppbörden i denna riktning icke är genomförd, kan
den indirekta beskattningen, konsumtionsbeskattningen, antagas verka starkare
i köpkraftsbegränsande riktning.

Med hänsyn till nu dragna slutsatser är det motiverat att vid ett övervägande
av de olika finansieringsformernas ekonomiska konsekvenser särskilt
beakta verkningarna av en skärpt indirekt beskattning. Dessa ha vanligen
tilldragit sig mycket liten uppmärksamhet under den annars livliga
skattepolitiska diskussionen. Det alldeles övervägande intresset har nämligen
därvid brukat samla sig kring verkningarna av den direkta inkomstoch
förmögenhetsbeskattningen. Det kan därför vara motiverat att här upptaga
frågan om de ekonomiska konsekvenserna av en skärpt indirekt beskattning
till en relativt utförlig behandling. Jag erinrar om att en indirekt
beskattning av betydelse nu kan genomföras blott genom övergång till allmän
konsumtionsskatt. Det är alltså återverkningarna av en sådan skatt som
i detta sammanhang äro av vikt.

En allmän konsumtionsbeskattning verkar omedelbart prisstegrande. I den
män skatten samtidigt medför en minskning av varuomsättningen kommer
dock denna prisstegring att gå hand i hand med en reduktion av företagsvinsterna.
En utbredd konsumtionsbeskattning måste alltid till någon del
drabba näringsföretagen. Allmänt sett har man att räkna med att verkningarna
av skatten träffa företagarna och handeln i högre grad ju mera umbärliga
de beskattade förnödenheterna äro och ju mera känslig efterfrågan
därför visar sig vara. Konsumenterna få bära huvudparten av skatten på
nödvändighetsvaror och andra förnödenheter med oelastisk efterfrågan.

Både den prisstegrande och den omsättningsbegränsande effekten av en
allmän konsumtionsbeskattning kan under ogynnsamma betingelser gå vida
utöver vad skatten i och för sig motiverar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Om exempelvis en fortgående prisstegring drives fram av stigande importpriser
— såsom fallet var förfluten vinter — är det att befara, att införandet
av en allmän omsättningsskatt skall ge prisrörelsen ökad styrka. Skatteeffekten
adderas då kontinuerligt till importprisstegringen. Har man åter
att räkna med att en prisstegring drives fram av en spänning mellan utbud
och efterfrågan till följd av ökad varuknapphet eller ökad köpkraft hos allmänheten,
blir beskattningens återverkan på prisbildningen gynnsammare.
Skatten kommer då att ligga inom ramen för prisstegringen och att taga i
anspråk en del av de vinster, till vilka prisstegringen eljest skulle givit upphov;
den blir i viss mån att betrakta såsom en källbeskattning av prisstegringsvinster,
genom vilken dessa undandragas marknaden.

En omsättnings- och produktionsminskning utöver den direkt av skatten
betingade kan utlösas av omsättningsskatten, om den införes i ett läge, där
depressiva tendenser ändå göra sig gällande. Det är naturligt att fruktan för
återverkningarna av en allmän konsumtionsskatt skall framträda med särskild
styrka och få en starkt hämmande verkan, örn framtidsutsikterna redan
av andra skäl bedömas pessimistiskt. I en uppåtgående konjunktur
däremot bör en omsättningsskatt kunna införas utan påtagligt ogynnsam
återverkan.

Jag har i annat sammanhang haft anledning att närmare redogöra för hur
dagens ekonomiska läge utmärkes av en brytning mellan inflations- och depressionstendenser,
vilka till någon del kunna taga ut varandra men i stor
utsträckning framträda inom skilda delmarknader. Det är ofrånkomligt,
att man under dessa förhållanden måste räkna med att, om en allmän omsättningsskatt
av jämförelsevis betydande storlek införes, få erfara återverkningar
i både prisstegrande och produktionsbegränsande riktning. Örn än
beskattningen i viss utsträckning kan antagas ägnad att genom sin efterfrågebegränsande
verkan dämpa inflatoriska tendenser framdrivna av ökad varuknapphet
och att i så måtto stödja de penningpolitiska strävandena, måste
man således räkna med att den likväl inom vissa områden kan komma att
skärpa tendenser som den ekonomiska politiken eljest är inriktad på att bekämpa.
Allmänt sett är det tydligt, att förutsättningarna för införandet av en
allmän omsättningsskatt före aprilkrisen och den därmed förblinda avspärrningen
ur prissynpunkt vörö direkt ofördelaktiga, men att de därefter ha
förskjutits i mera gynnsam riktning, medan motsatsen snarast gäller ur produktionssynpunkt.

Från socialpolitiska synpunkter är den här diskuterade skatteformen uppenbarligen
icke önskvärd, för såvitt den verkligen skulle få karaktär av en
allmän omsättningsskatt. Det har ansetts vara ett betydande samhällsintresse
att hålla tillbaka prisstegringen på en del nödvändighetsvaror, även när detta
endast kunnat ske med hjälp av statlig subvention, som finansieras skattevägen.
Att helt eller delvis upphäva verkan av dylika åtgärder kan icke gärna
ifrågakomma. Undantagas från beskattningen ett antal nödvändighetsvaror
och hålles skatten i övrigt på en måttlig höjd, utom där varans karaktär av

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

umbärlig eller lyxartad utgör skäl för en högre belastning, synes en omsättningsskatt
i nuvarande läge likväl kunna motiveras som ett led i strävan att
hålla nere upplåningen, begränsa förbrukningen och därmed minska faran
för en inflationsartad prisstegring.

Söker man få fram ett praktiskt slutresultat av alla anförda överväganden,
där synpunkterna korsa varandra i många olika riktningar, synes det
närmast bli följande. Upplåning är ur statsfinansiell synpunkt en mindre
önskvärd utväg än höjd beskattning. Den har dock hittills fått fylla större
delen av det stegrade inkomstbehovet, och läget ser inte ut att bli annorlunda
i fortsättningen. Detta talar för att ansträngningar göras för att i möjlig
mån öka beskattningen. Samma slutsats synes följa av ett övervägande ur
penningpolitisk synpunkt. Lånevägen kan på sin höjd ifråga om vissa inkomstgrupper
verka lika köpkraftsbegränsande som beskattning. För det
stora flertalet inkomsttagare har beskattningen större möjligheter att inskränka
förbrukningen än en upplåning, som fortfarande förutsättes vara frivillig.

Mot dessa fördelar på beskattningssidan stå olägenheter av näringspolitisk,
socialpolitisk och allmänt psykologisk art, som delvis äro svåra att väga, men
som uppenbarligen alltid utgjort det avgörande hindret för att vid en utomordentlig
stegring av utgifterna skapa balans genom verkliga inkomster. I
fråga örn konsumtionsskatter på de breda lagren av små inkomsttagare
dragés gränsen ganska snäv av de hänsyn, som bruka kallas socialpolitiska,
och när det gäller att med en höjd inkomstbeskattning gripa till den skattereserv,
som synes vara tillfinnandes inom de närmast högre liggande inkomstlagren,
stöter man på de mer eller mindre svåröverkomliga hinder, som här
kallats psykologiska, och som bildas av många element, både av motviljan
att göra starka och hastiga ändringar i en invand levnadsstandard
och av bestämda föreställningar örn rättvisa och skälighet i fördelningen
av skattebördan.

Under dessa förhållanden synes det vara riktigast att räkna med att en
utvidgning av beskattningens andel i finansieringen icke omedelbart kan äga
rum i mera avsevärd omfattning, och att den ojämförligt största delen av de
utgiftsökningar som förestå, tillsvidare måste finansieras lånevägen. Farorna
rent statsfinansiellt av en dylik utveckling böra icke överdrivas. På kort sikt
kan räntebelastningen icke spela någon avgörande roll och i längden föreligga
olika möjligheter att komma till rätta med den snedbelastning av budgeten,
varom förut talats. Det allvarliga problemet i vårt nuvarande finansläge
är därför icke fördelningen mellan skatter och lån, så länge det tagea
för givet, att dessa båda inkomstströmmar tillsammans alltid äro i stånd
att avbörda sig de behövliga kvantiteterna, oberoende av hur mycket som
ledes i den ena eller andra strömfåran. Den verkliga svårigheten vid avvägningen
yppar sig först, när det förefaller tvivelaktigt, om det frivilliga sparandet
skall räcka till för att fylla ut vad som icke tvångsvis levereras
skattevägen. Det är då vi ställas inför frågan, i vilken utsträckning en finansiering
genom kreditutvidgning kan tillåtas, och det är då som beskatt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

ningens större effektivitet som medel att begränsa förbrukningen blir ett
vägande argument vid avgörandet om fördelningen.

Mycket talar för att vi nu på allvar måste räkna med ett sådant läge. Det
är icke givet, att frivilligt sparande är att påräkna i den utsträckning som
erfordras för finansiering av det möjliga utgiftsöverskottet. I alla händelser
gäller detta, örn man tar hänsyn till de anspråk på kapital som komma att
ställas vid ett framgångsrikt uppbyggnadsarbete inom industrien till motverkande
av varubristen. Läget är delvis ett annat än tidigare. Det har här
förut framhållits, att mot de betydande köpkraftstillskotten över budgeten
förflutet budgetår sannolikt stodo t. o. m. ännu större köpkraftsbortfall inom
näringslivet. Det är icke möjligt att nu bedöma sannolikheten av en motsvarande
utveckling under löpande budgetår genom en ytterligare nedgång
i produktions- och investeringsverksamheten. En sådan bedömning bör för
övrigt sakna intresse, då den förutsätter, att nedgången skulle få äga rum
utan motverkande åtgärder från det enskilda näringslivets eller det allmännas
sida. Klart är emellertid, att den statliga näringspolitiken och det
enskilda företagandet med all kraft måste inriktas på att hindra en sådan
fortsatt sammankrympning av produktionen, samt att man måste räkna med
en väsentlig medelsförbrukning just i sådant syfte.

Det är i detta sammanhang anledning finnes att vända tillbaka till den
inledningsvis berörda frågan, om det är riktigt att betrakta statsutgifterna
som givna utan hänsyn till verkningarna av vissa former för finansieringen,
och örn icke en begränsning av anspråken på medel borde vara en utväg att
bemästra svårigheterna. För de produktionsfrämjande utgifternas del sköts
frågan då tillsvidare åt sidan under hänvisning till dessa utgifters särskilda
ställning. Denna särställning kan sägas bestå däri att dessa utgifters direkta
syfte är att öka ut tillgången på de nyttigheter, varav nationalinkomsten består,
och att därigenom göra det lättare för folkhushållet att avdela mera
köpkraft både till de militära och de civila statsutgifterna. Hur de risker
böra ''bedömas, som äro förbundna med dylika produktionsstödjande utgifter,
blir kanske tydligast, om man till en början bortser ifrån att omständigheterna
kunna föranleda staten att träda till som företagare och riskbärare.
Hålles det produktiva livet helt i gång under den fördelning mellan enskilda
företag och allmänföretag som hittills utvecklat sig, kommer det säkerligen
inte att anses vara ett allmänt intresse, att staten ingriper med åtgärder, som
medföra risker för omfattande stagnation. Faran av en inflationsartad utveckling
får mötas på vägar, som icke äventyra produktionens ostörda fortgång.
Men läget kan icke bli ett annat därför att enskild företagsamhet
under osäkra yttre förhållanden tvekar att på egen hand ta vissa risker och
genom statens förmedling söker få dem fördelade över hela samhället, eller
därför att staten i viss utsträckning helt får träda i den enskilde företagarens
ställe.

Det kan icke undvikas att i ett läge som det nuvarande en spänning
uppstår mellan det som ur produktionssynpunkt får anses nödvändigt oell

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

det ur penningpolitisk synpunkt mest önskvärda. Den norm för praktiskt
handlande, som redan formulerades i propositionen örn tilläggsstat till årets
urtima riksdag, synes fortfarande vara den enda rimliga. Att hålla produktionen
i gång får anses vara den första uppgiften. De ur penningpolitisk
synpunkt ogynnsamma verkningar som kunna uppstå vid produktionens
finansiering få mötas genom energiskt arbete att på olika vägar öka
tillgången på verkliga sparmedel och genom fortsatt kontroll av prisutvecklingen.
Är detta gjort får till sist den prisnivå godtagas, som uppkommer
under arbetet på att bereda full sysselsättning åt alla produktivkrafterna.

Varje finansiellt program måste i nuvarande läge få en provisorisk karaktär.
I vilken grad riskerna bli verkliga, visar sig efter hand, och likaså vad
som kan göras för att möta dem. Vid den nu valda linjen äro därför några
erinringar på sin plats.

De köpkraftsökande verkningarna av statens utgifter motvägas på olika
sätt. De personliga ersättningarna åt de inkallade understiga i allmänhet deras
tidigare förtjänster. Pengar som utbetalas vid överlåtelse till staten av kapitalföremål
eller varaktiga nyttigheter, betraktas säkerligen i stor utsträckning
som kapital och bli därför sparade. Företagens ökade inkomster av
statsbeställningar leda under rådande osäkra förhållanden närmast till ökning
av reserverna.

Om sålunda å ena sidan de inflatoriska riskerna inte böra överdrivas, kan
man å den andra understryka att möjligheterna att begränsa den enskilda
förbrukningen inte äro uttömda med skatter eller frivillig långivning. Tillsvidare
synes det vara försvarligt att avvakta resultatet av ytterligare ansträngningar
att öka det frivilliga sparandet. Blir detta otillräckligt ställes
man på nytt inför frågan om anskaffning av medel i mera obligatoriska
former. De här tidigare anförda svårigheterna att mycket väsentligt öka beskattningens
andel vid finansieringen kunna säkerligen endast långsamt förminskas
eller undanröjas. Däremot är det möjligt att ytterligare bidrag i
stor utsträckning kunna erhållas, om de få utgå i form av lån, även om
dessa icke längre lia den frivilliga formen. Detta torde icke minst bli fallet,
om sådana bidrag införas såsom finansiellt underlag för en politik som
syftar till att hålla produktionen i gång och samtidigt att förhindra en inflationsartad
prisstegring.

Förslag till allmän omsättningsskatt.

Såsom ett led i det utredningsarbete, som bedrivits inom finansdepartementet
i syfte att förbereda för ett krisläge avsedda skatter, har undersökts
även den lämpliga utformningen av en allmän konsumtionsbeskattning.
Undersökningen har verkställts av professorn Erik Lindahl och landskamrer
aren Alarik Wigert. Resultaten av utredningen ha sammanfattats i en
promemoria angående omsättningsskatt, vilken torde få såsom bilaga fogas
vid detta protokoll (bilaga 2).

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Det av utredningsmännen framlagda skatteförslaget har under hand granskats
av cheferna för ett antal verk och myndigheter samt av andra sakkunniga.
Yttranden i ärendet föreligga från överståthållaren, som åberopat en av
skattedirektören i Stockholm avgiven promemoria, landshövdingarna i Stockholms,
Uppsala, Göteborgs och Bohus, Örebro och Västerbottens län, t. f.
landshövdingen i Malmöhus län, generaldirektören och chefen för statskontoret,
kammarrättens president i samråd med kammarrättsråden Norrman,

Ekenberg och Wikström, t. f. generaldirektören och chefen för riksräkenskapsverket,
överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen och byråchefen
i styrelsen Sven Almgren samt t. f. generaldirektören och chefen för kommerskollegium.
Den sistnämndes yttrande har avgivits, sedan kollegiet haft
tillfälle att samråda med representanter för Stockholms handelskammare,
Kooperativa förbundet, Sveriges Grossistförbund, Sveriges Köpmannaförbund
och Sveriges Hantverksorganisation.

Efter ytterligare beredning har utredningsmännens förslag underkastats
en överarbetning inom finansdepartementet, varvid åtskilliga i yttrandena
framförda synpunkter vunnit beaktande. Som resultat av överarbetningen
föreligger nu ett förslag till förordning örn allmän omsättningsskatt, i det
följande benämnt departementsförslaget, vilket till sitt sakinnehåll i stort
sett överensstämmer med utredningsmännens förslag men i tekniskt och formellt
hänseende företer ganska väsentliga avvikelser från detta senare.

Av vad jag tidigare anfört framgår, att statsfinansiella skäl tala för att Departementsman
nu bör i möjlig mån öka beskattningen. Penningpolitiska övervägan- chefen.
den leda till samma slutsats. Den föregående diskussionen av statsutgifternas
finansiering har givit vid handen, att de ökade statliga utbetalningarna
vid gällande uppbördsformer för inkomstskatterna sannolikt mest effektivt
motvägas genom en skärpt indirekt beskattning. Mera betydande intäkter
av en ökad konsumtionsbeskattning stå emellertid att vinna blott örn man
övergår till att anlita en allmän omsättningsskatt. Trots de vägande invändningar
av ekonomisk, socialpolitisk och även skatteteknisk art som kunna
riktas mot en sådan skatt, vilken utformning den än erhåller, finner jag
mig därför böra tillstyrka, att det svenska skattesystemet nu utbygges med
en omsättningsbeskattning. Vid valet av skatteform såväl som vid avgränsningen
av skattens tillämpningsområde och bestämningen av skattens höjd
får särskild uppmärksamhet ägnas frågan, hur man skall bäst begränsa de
ogynnsamma återverkningar på prisbildningen och produktionen, med vilka
detta steg i synnerhet i rådande läge kan befaras vara förbundet. De synpunkter
på omsättningsskattens konsekvenser, som jag i det föregående utvecklat,
ha därför varit vägledande vid min prövning av skatteförslaget.

Det ligger i sakens natur att utformningen av en lagstiftning sådan som
den nu ifrågavarande, vilken rör sig på ett för vårt vidkommande helt nytt
och oprövat område, måste vara förenad med betydande svårigheter, icke
minst då det gäller den viktiga frågan örn avgränsningen av det skattepliktiga
området. Det måste därför förutses, att i praktiken skola uppkomma

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 3. 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

en mångfald detaljspörsmål, vilka icke vunnit sin lösning i författningen.
Denna omständighet bör dock enligt min mening icke hindra, att det inom
finansdepartementet utarbetade förslaget i föreliggande skick underställes
riksdagen. De brister, som kunna vidlåda förslaget, torde senare få avhjälpas
i den mån erfarenhet vinnes om de med skatteformen förknippade
problemen.

Valet av skaf tetyp.

Utredningsmännen. I promemorian konstateras, att termen omsättningsskatt
numera vanligen användes för att beteckna en skatt, som utgår i proportion
till försäljningsvärdet av de produkter eller prestationer, som ett
företag avyttrar. Skatten erlägges av säljaren och kan från dennes synpunkt
betraktas som en skatt på bruttointäkterna av försäljningen. I den mån säljaren
genom prisförhöjning förmår övervältra skatten på köparen, kommer
skatten emellertid att från den senares synpunkt framstå som en indirekt
skatt på de av företaget levererade varorna eller prestationerna. Betraktad
såsom indirekt skatt utmärker sig omsättningsskatten för sin mera generella
karaktär. Den träffar ej endast speciella varor utan principiellt, ehuru ofta
med vissa undantag och modifikationer, företagens totala omsättning till allmänheten.
Den bästa karakteristiken av omsättningsskatten torde därför —
framhålla utredningsmännen — vara, att den avser att utgöra en allmän
konsumtionsbeskattning.

De omsättningsskatter, som nu förefinnas i de olika länderna, ha fått en
mycket varierande utformning. De olika varianterna kunna emellertid indelas
i tre huvudgrupper. Indelningsgrunden är härvid först och främst, om
skatten träffar samma vara flera gånger under successiva stadier av produktions-
och distributionsprocessen, eller om den träffar varan blott en gång
vid ett visst stadium av denna process. I det senare fallet kan man införa en
ny distinktion med avseende på örn skatten upptages vid ett tidigare eller
vid ett senare stadium av produktions- och distributionsprocessen. Man kan
sålunda skilja mellan omsättningsskatter, som huvudsakligen erläggas av
producenter och grosshandlare, och omsättningsskatter, som betalas av detaljhandlare
och andra leverantörer av konsumtionsfärdiga varor.

En omsättningsskatt av den första typen, som principiellt träffar all omsättning,
anses vara förknippad med vissa fördelar. Man undslipper sålunda
de svårigheter, som äro förbundna med skattepliktens begränsning till ett
visst skikt av företagare. På grund av skatteunderlagets omfattning komma
vidare stora skatteinkomster att tillföras staten även vid en relativt låg
skattesats och genom att hållas låg kan skatten, åtminstone på vissa områden,
tämligen lätt inarbetas i prissystemet. Sannolikt träffar en dylik skatt — uttalas
det i promemorian — ej med hela sin tyngd konsumentklassen såsom
sådan utan en del av skattebördan torde komma att slås ut på vissa producentgrupper.
Såsom påtagliga nackdelar, förenade med en skatt av angivet
slag, framhålles, att skatteförfarandet måste bliva ganska vidlyftigt, när alla
självständiga företag skola åläggas skatteplikt, samt att den på varje vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

fallande skattens storlek blir beroende på det antal omsättningar, som varan
varit föremål för, i följd varav vissa tendenser till icke önskvärda förändringar
inom varudistributionen kunna förväntas uppkomma.

Söker man konstruera omsättningsskatten på ett sådant sätt, att den träffar
varje vara blott en gång på vägen från producent till konsument, kan man
taga upp skatten antingen da varan lämnar producenten eller då den övergår
till konsumenten. Såsom en med båda dessa alternativ förknippad fördel
antecknas, att belastningen av varje vara icke blir beroende av det antal
gånger, som varan omsättes.

Upptages skatten, då varan lämnar producenten, vinnes dessutom, att skatten
kan upptagas hos ett mindre antal större företag med relativt god bokföring,
varigenom skatteförfarandet blir mindre vidlyftigt och skattekontrollen
förenklad. Såsom nackdelar, förbundna med detta system, anföres för
det första, att de beskattade varornas detaljpris måste antagas komma att
stiga ej endast med skattens belopp utan med detta belopp, ökat med sedvanlig
avance. För det andra påpekas, att belastningen av konsumtionen
blir ganska ojämn, då vissa delar av tekniska grunder måste lämnas belt
fria, under det att skatteprocenten för de övriga måste sättas desto högre
för ei nåendet av en viss total skatteintäkt. För det tredje förväntas betydande
komplikationer under den övergångsperiod, under vilken detaljhandlarnas
försäljning hänför sig till de vid skattens införande förefintliga obeskattade
lagren. För det fjärde, slutligen, göres gällande, att skattekonstruktionen
måste bliva ganska invecklad, då skatterestitution måste beviljas ej endast
vid export av beskattade varor utan även vid förbrukningen av dylika
varor vid produktionen av andra varor, som sedan ånyo bliva beskattade.

Upptages omsättningsskatten vid varans försäljning till den slutliga konsumenten,
vinnas fördelar, som enligt promemorian närmast kunna beskrivas
så, att man undviker flertalet av de nackdelar, som konstaterats vidlåda
de andra skattetyperna. Den enda egentliga nackdel, varmed ett dylikt
system är behäftat, angives hänföra sig till svårigheten att åstadkomma en
effektiv taxering och skatteindrivning.

Utredningsmännen anse, att man knappast kan reflektera på att nu i Sverige
införa en skatt på all varuomsättning, då en dylik skatt under övergångstiden
medför påtagligen ogynnsamma verkningar genom ingrepp i alla
kostnads- och prissättningskalkyler. Även en producent- eller partihandelsskatt
betecknas såsom ogynnsam, örn man ser till dess resultat under den
närmaste tiden. Endast örn skatten suppleras med en extra skatt å detaljliandelslagren,
skulle densamma medföra en önskad återhållsamhet inom
konsumtionen. En dylik lagerskatt anses emellertid för detaljhandeln ogynnsammare
än en såsom detaljhandelsskatt konstruerad omsättningsskatt.

Med avseende härå och jämväl under åberopande av principiella skäl förorda
utredningsmännen, att den svenska skatten konstrueras såsom en skatt
på konsumenthandeln, eventuellt supplerad med speciella skatter på omsättningen
av sådana varor, vilkas konsumtion behöver särskilt begränsas
i nuvarande läge.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Departements chefen.

Yttranden. Införandet av en allmän konsumtionsbeskattning i form av
en omsättningsskatt har icke avstyrkts i något av yttrandena. Man synes
allmänt ha varit av den uppfattningen, att skälen för denna nya beskattning
under rådande förhållanden få anses överväga de olägenheter, som äro förbundna
med densamma. I fråga örn valet av skattetyp uttalar landshövdingen
i Uppsala län, att det ur kontrollsynpunkt skulle medföra en avsevärd
förenkling, örn skatten lades på partihandeln; de i detaljhandeln inneliggande
lagren kunde därvid beskattas efter särskilda inventeringar, vilket
icke syntes medföra större svårigheter än att åstadkomma en effektiv
beskattning enligt det föreliggande förslaget. I övriga yttranden har däremot
utredningsmännens förslag även i denna del antingen uttryckligen förordats
eller ock lämnats utan erinran.

Den lämnade redogörelsen visar, att man vid utformningen av en omsättningsskatt
har att välja mellan i stort sett tre olika typer, vilka var för sig
erbjuda såväl fördelar som nackdelar.

Att en skatt enligt det första alternativet — d. v. s. en skatt som principiellt
träffar all varuomsättning — icke bör ifrågakomma, synes mig ganska
klart. Skattens anordnande enligt detta system skulle medföra, att hela
skatteförfarandet måste göras vida mera invecklat och vidlyftigt än som kan
anses lämpligt då det gäller att införa en för oss ny och oprövad skatteform.
Därtill kommer, att systemet med all sannolikhet skulle utlösa en strävan
att nedbringa antalet omsättningar genom undvikande av mellanhänder, vilket
i sin tur skulle kunna ge upphov till vissa icke avsedda rubbningar
inom näringslivet. Såsom ytterligare skäl mot detta alternativ må framhållas,
att skattepliktens vidsträckta omfattning skulle försvåra skattens anpassning
efter de olika krav, som kunna göra sig gällande ur närings- eller
socialpolitiska synpunkter.

Det andra alternativet, enligt vilket skatten skulle konstrueras som en
producent- eller partihandelsskatt, synes icke heller kunna förordas. Det
är visserligen sant, att detta system ur uppbörds- och kontrollsynpunkt skulle
medföra en viss förenkling, eftersom skatten komme att upptagas hos ett
mindre antal företag med relativt välordnad bokföring, men denna fördel
torde icke uppväga de mycket betydande nackdelar, som enligt utredningen
visats vara förbundna med denna skatteform. Till följd av det gängse sättet
för beräkningen av detaljhandelns avancer måste man räkna med risken,
att en omsättningsskatt pålagd i producent- eller partihandelsskiktet kommer
att belasta konsumenterna med ett belopp som väsentligt överstiger skatteintäkten.
Vidare märkes, att en skatt av denna typ icke skulle drabba de
varor, som vid tiden för skattens införande finnas i lager hos detaljhandlarna,
ett förhållande som ur statsfinansiell synpunkt framstår såsom mycket
otillfredsställande och som dessutom skulle vara ägnat att under övergångstiden
i hög grad förrycka prisutvecklingen inom detaljhandeln. En särskild
beskattning av de inneliggande lagren, varigenom de påtalade olägenheterna
skulle avhjälpas, synes å andra sidan knappast kunna genomföras, framför

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

allt beroende på svårigheten att åstadkomma en uppskattning av lagervärdena
efter enhetliga principer.

Jag finner därför i likhet nied utredningsmännen, att den svenska omsättningsskatten
bör konstrueras som en skatt på konsumenthandeln, innebärande
att skatten i princip skall uttagas vid varans övergång till den slutliga
konsumenten. Såsom utredningsmännen framhållit, undvikes vid denna
skattetyp flertalet av de nackdelar, som vidlåda de båda andra alternativen.
Den enda egentliga olägenheten med detta system skulle enligt utredningen
bestå i svårigheten att åvägabringa en effektiv taxering och skatteindrivning
hos alla detaljhandlare. Denna invändning, vilken för övrigt i ännu högre
grad drabbar en skatt enligt det första alternativet, kan emellertid icke tillmätas
avgörande betydelse. Förslaget förutsätter, att den redan befintliga
taxeringsorganisationen skall handhava jämväl taxeringen till omsättningsskatt.
Det ligger i sakens natur, att inramandet inom den nuvarande organisationen
av nya, för densamma mer eller mindre främmande uppgifter så
småningom kan leda till skada för det egentliga taxeringsarbetet, och det
hade därför varit önskvärt att frågan om förbättringar i taxeringsväsendet
i detta sammanhang kunnat upptagas till omprövning. Under rådande förhållanden
torde några mera genomgripande ändringar i detta avseende emellertid
icke kunna ifrågasättas, och jag utgår därför från att omsättningsskattens
tillkomst icke skall behöva föranleda andra organisatoriska anordningar
än att erforderlig personal, bland annat för skärpt bokföringsgranskning,
ställes till länsstyrelsernas förfogande.

Skattepliktens avgränsning och utformning för olika
kategorier av skattesubjekt. Skattesats.

Utredningsmännen. Även örn omsättningsskatten principiellt skall konstrueras
som en allmän konsumtionsskatt, är det enligt promemorian av skattepolitiska
och skattetekniska grunder lämpligt att å ena sidan undantaga viss
konsumtion från skattebelastning och å andra sidan draga in under skatten
viss annan förbrukning, som sker i produktivt syfte vid utövandet av förvärvsverksamhet.

Gränsen mellan de privata hushållens skattepliktiga och skattefria konsumtion
har i promemorian preciserats i följande tre huvudpunkter.

1) Skatteplikten har i första hand anknutits till begreppet varor, varmed
enligt promemorian förstås materiella ting, som lia karaktären av lös egendom
och äro av sådan beskaffenhet att de ingå i den normala handeln eller
i restaurangrörelse o. dyl. Detta förklaras innebära, att skattefrihet föreligger
beträffande alla prestationer, som enbart ha karaktären av tjänster
och ej omedelbart sammanhänga med en varuöverlåtelse eller komma till
uttryck i högre varuvärden. I överensstämmelse härmed föreslås, att omsättningsskatt
under vissa närmare angivna förutsättningar skall utgå icke
blott vid yrkesmässig försäljning av varor utan även vid yrkesmässigt utförande
av underhålls-, rengörings- och förbättringsarbete å varor.

Som exempel å tjänsteprestationer, vilka allmänheten tillgodogör sig i egen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

skap av konsumenter och som enligt förslaget skulle bliva skattefria, nämnes
i promemorian först och främst den viktiga del av konsumtionen, som
består i bostadsnyttjande. Som skäl för denna skattebefrielse anföres, att
det vore skäligen meningslöst att åstadkomma en större ^knäppning av
bostadsstandarden än som betingas av bostadsproduktionens nedgång, att en
skatt på hyrorna, i den mån den överflyttades på hyresgästerna, otvivelaktigt
skulle medföra socialt ogynnsamma verkningar, då den särskilt hårt
komme att drabba den fattigare stadsbefolkningen, samt att en skatt på
bostädernas hyresvärde skulle förutsätta en bättre taxering av förmånen av
egen bostad än den, som för närvarande förekommer. En annan viktig
grupp av tjänsteprestationer, som åtminstone ej direkt skulle träffas av omsättningsskatten,
utgöres av transporttjänsterna. Resor med olika transportmedel
skulle bliva fria från skatt, liksom även nyttjandet av post, telegraf,
telefon och radio m. m. Den konsumtionsinskränkning, som i dessa fall
kan finnas önskvärd, kan enligt promemorian åstadkommas utan omsättningsskatt,
då offentliga myndigheter direkt bestämma tarifferna för järnvägs-,
spårvägs- och en stor del av busstrafiken samt för post, telegraf, telefon
och radio, varjämte offentlig kontroll föreligger även beträffande prissättningen
på stenkol, bensin och andra driftmedel för ångbåtar samt biloch
busstrafiken. En extra belastning av transporttjänsterna skulle därför
blott ge upphov till onödiga komplikationer. Som en tredje grupp av skattefria
tjänsteprestationer nämnes nöjesindustrien (biografer, teatrar etc.), som
redan träffas av den nyligen förhöjda nöjesskatten, och till en fjärde grupp
hänföres vad som presteras på sjukvårdens och hygienens område, där skattefriheten
anses motiverad av sociala hänsyn. Som en femte grupp upptages
slutligen arbetshjälpen i hemmen.

I fråga örn andra tjänster än de nu nämnda, vilka utbjudas på marknaden,
framhålles i promemorian, att de i huvudsak torde få anses gagna produktiva
syften och ej ge upphov till någon direkt behovstillfredsställelse. Som
exempel nämnas tjänster inom bank- och försäkringsverksamhet, advokatrörelse,
förmedlingsverksamhet etc. Skattefriheten för dessa tjänster anses
försvarad med att de ej ingå i den konsumtion, som omsättningsskatten avser
att träffa. 2

2) Från regeln att omsättningsskatt skall utgå vid yrkesmässig försäljning
av varor till den konsumerande allmänheten föreslås undantag beträffande
vissa varuslag. I promemorian indelas de skattefria konsumtionsvarorna
i följande grupper:

a) mjölk, grädde, smör och margarin;

b) ved, stenkol, koks, bensin, bränn- och smörjoljor;

c) apoteksvaror;

d) spritdrycker och viner.

Såsom framgår av det följande ha i det vid promemorian fogade författningsförslaget
jämväl foder- och gödselmedel upptagits bland de skattefria
varorna.

Att icke flera varor undantagits från skatteplikt förklaras bero på skatte -

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

tekniska grunder. Då skattefrihet för viss vara förutsätter, att detaljhandlaren
håller försäljningen av denna vara isär från sin övriga omsättning, har
det ansetts önskvärt att i möjlig mån begränsa antalet skattefria varor och
att medgiva skattefrihet endast för varor av sådan karaktär, att de lätt
kunna skiljas från andra varor.

I fråga örn mjölk, grädde, smör och margarin angives såsom det viktigaste
skälet för skattefrihet, att det här är fråga om elementära livsförnödenheter
av mycket stor betydelse för de breda lagrens ekonomi. Att icke
flera förnödenheter av liknande karaktär undantagits från skatt — framför
allt mjöl, bröd och potatis —- förklaras bero på nyss anförda skattetekniska
skäl. Beträffande gruppen av bränsle- och drivmedel åberopas såväl
skattetekniska som försörjningspolitiska hänsyn. Då statens politik beträffande
bränslemedlen inriktas på att motverka fördyring av dessa produkter,
skulle det framstå som inkonsekvent att belasta dem med omsättningsskatt.
Vidare framhålles den skattetekniska svårigheten att nå samtliga fall, exempelvis
vedleveranser direkt till konsumenterna. I fråga örn drivmedlen framhålles,
att staten här kan direkt reglera prisbildningen. Sistnämnda synpunkt
åberopas såsom stöd för skattefrihet jämväl för de båda övriga
grupperna.

Anledningen till att tobak icke i likhet med spritdrycker och vin medtagits
bland de skattefria varorna är enligt promemorian den, att det skulle
medföra alltför mycket arbete för tobakshandlarna att i bokföringen skilja
den rena tobakshandeln från annan handel. Då det ej anses lämpligt att
tobakshandlarna bereda sig ersättning för skatten genom att höja detalj priserna
å tobaksvarorna utöver vad som angives på banderollerna, förutsätter
förslaget att de i stället få tillgodoräkna sig en i motsvarande grad förhöjd
avance vid inköp från tobaksmonopolet och en i motsvarande grad
lägre skatt vid import från utlandet.

Författningsförslaget innehåller därjämte en bestämmelse, enligt vilken
Konungen skulle äga förordna om ytterligare undantag från skatteplikt i
fråga örn särskilda varor eller varugrupper.

3) Skattebefrielse föreslås slutligen också för vissa grupper av säljare,
varvid med säljare i detta avseende likställas producenter, som ur sin rörelse
uttaga varor för eget behov.

Framför allt av skattetekniska skäl anses sålunda lämpligt att ej låta jordbrukare,
trädgårdsodlare och fiskare betala omsättningsskatt för vad de
inom det egna hushållet konsumera av sina produkter; det skulle nämligen
vara synnerligen svårt att göra en dylik skatt fullt effektiv. Detsamma förklaras
gälla smärre försäljningar som ske direkt till konsumenterna. Däremot
anses en mera yrkesmässigt bedriven handel, exempelvis i salustånd
å torg, böra vara föremål för omsättningsskatt, enär den egentliga butikshandeln
med samma varor eljest skulle anse sig orättvist behandlad. I det
vid promemorian fogade författningsförslaget har skattefriheten preciserats
att omfatta försäljning, som lantbrukare, trädgårdsodlare eller fiskare
i ringa omfattning och utan samband med annan handel bedriver annor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

ledes än från butik med egna lantmanna- eller trädgårdsprodukter eller
med fisk av egen fångst.

Vidare föreslås, att av staten företagna försäljningar skola vara fria från
skatt, enär det härvid är fråga om mera speciella fall, där någon anledning ej
föreligger att upptaga skatt. Sådana transaktioner, i vilka staten uppträder
som köpare, anses däremot ej böra undantagas från skatt; de statliga inrättningarna
skola alltså lika väl som de privata hushållen vidkännas den prishöjning,
som orsakas av omsättningsskatten.

Emellertid kan man enligt promemorian vid bestämmande av skattepliktens
omfattning icke stanna vid den nu gjorda gränsdragningen mellan de
privata hushållens skattepliktiga och skattefria konsumtion. När det gäller
att juridiskt utforma skatteplikten för olika kategorier av skattesubjekt,
så att omsättningsskatt kommer att erläggas för all den konsumtion som
i det föregående angivits vara av skattepliktig natur, visar det sig nämligen
—- framhålles i promemorian —- vara i vissa fall nödvändigt och i andra fall
lämpligt att låta omsättningsskatten omfatta även viss annan föi-brukning,
som äger rum i samband med utövandet av förvärvsverksamhet och alltså
ej är självändamål på samma sätt som konsumtionen inom de privata hushållen.

Huvudparten av konsumtionsvarorna inköpas av de privata hushållen i
detaljaffärerna. I första hand skall det därför enligt förslaget ankomma på
detaljhandlarna att upptaga omsättningsskatten och inleverera densamma
till statsverket. Av praktiska skäl har det därvid befunnits nödigt att anknyta
skattskyldigheten till den totala omsättningen, minskad med posterna
för de såsom skattefria särskilt angivna varorna. Detta innebär, att omsättningsskatten
icke blir begränsad till den skattepliktiga konsumtionen inom
de privata hushållen utan kommer att belasta också de inköp i produktivt
syfte, som göras i detaljhandeln. Det har ansetts uteslutet att detaljhandlarna
skulle kunna lämna uppgift örn hur stor försäljningen varit för vartdera
av dessa båda ändamål. Icke ens för de fall, då man av varornas beskaffenhet
skulle kunna sluta sig till, huruvida inköpen företagits av konsumenter
eller producenter, har man ansett möjligt att betunga detaljhandlarna
med en dylik uppdelning. Örn en lista på skattefria produktionsvaror
skulle upprättas, måste den också bliva ganska begränsad. I författningsförslaget
har den, såsom redan antytts, kommit att omfatta endast vissa
viktigare förnödenheter för jordbruket, nämligen foder- och gödselmedel.

Vad angår partihandeln bör huvudparten av denna enligt promemorian gå
fri från skatt, eftersom försäljningen här sker till återförsäljare och skatten
i stället upptages hos dessa, då fråga är om skattepliktiga varor. Däremot
skall exempelvis en grosshandlare, som avyttrar smärre varupartier direkt
till konsumenterna, enligt förslaget betala omsättningsskatt därför. I den
mån han säljer förnödenheter och inventarier direkt till producenter, skulle
skattefrihet kunna försvaras med att omsättningsskatten principiellt skall
belasta endast den egentliga konsumtionen och att det inom partihandeln

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

med dess mera ordnade bokföring i regel ej torde möta några större svårigheter
att hålla dessa försäljningar isär från försäljningar till konsumenter. Men
om dylika inköp äro skattebelagda, när de äga rum hos detaljhandlare, har
konsekvensen ansetts fordra, att skatt erlägges även när de ske direkt hos
grossisten. I författningsförslaget har partihandlaren därför gjorts skattskyldig
för all försäljning av varor, vilka äro föremål för butikshandel och
därvid beläggas med omsättningsskatt, såvida försäljningen icke sker till
återförsäljare, varmed likställes producent som försäljer till återförsäljare.

I fråga om producenter av varor, för vilka skatteplikt föreligger inom detaljhandeln,
innebär förslaget liksom beträffande partihandlare, att de skola
erlägga omsättningsskatt vid försäljning direkt till konsumenter. Resultatet
härav är emellertid, framhålles det i promemorian, att en viss dubbelbeskattning
kommer till stånd i den mån de råvaror, halvfabrikat eller inventarier,
som förbrukats eller använts i rörelsen, redan belastats med omsättningsskatt.
För att i möjlig mån mildra denna dubbelbeskattning upptager förslaget
vissa regler, enligt vilka vid deklaration av den skattepliktiga omsättningen
avdrag skall få ske för inköp av beskattade råvaror och halvfabrikat.
Av praktiska skäl har avdragsrätten ej utsträckts till att omfatta även de varaktiga
inventarierna.

Skatteplikten för producenter torde enligt promemorian i första hand få betydelse
för hantverket. De egentliga industriföretagen väntas däremot i regel
gå fria från omsättningsskatt, då de antingen försälja till återförsäljare eller
direkt till andra industriföretag, i vilket sistnämnda fall det oftast är fråga om
produkter som ej äro föremål för regelmässig butikshandel.

För utövare av restaurang-, pensionat-, kafé- och konditorirörelse innebär
förslaget i stort sett, att de å ena sidan bliva skattepliktiga för hela omsättningen
(med undantag för utskänkningen av spritdrycker och vin) men å
andra sidan få rätt till avdrag för inköp av beskattade varor.

Slutligen innehåller förslaget regler angående skatteplikt vid uttag av varor
ur rörelse för företagarens eget behov eller för avlöning av anställda samt
vid import av varor, vilken företages av annan än återförsäljare eller producent,
som försäljer till återförsäljare.

Sammanfattningsvis anföres i promemorian, att en efter förut angivna principer
konstruerad omsättningsskatt, vilken utöver den skattepliktiga konsumtionen
inom de privata hushållen träffar även viss förbrukning i produktivt
syfte, givetvis medför en extra kostnad för därav berörda arter av förvärvsverksamhet,
varigenom de framställda produkterna eller de presterade
tjänsterna i någon mån fördyras. Detta medför direkt eller indirekt också en
ny belastning av vissa områden av den slutliga konsumtionen. I den mån
omsättningsskatt redan förut utgår för denna konsumtion, blir resultatet
alltså en dubbelbeskattning; i andra fall blir följden endast den, att viss konsumtion,
som eljest skulle varit skattefri, nu blir partiellt beskattad. Såsom
de viktigaste arterna av den produktiva förbrukning, vilken träffas av omsättningsskatten,
angivas inventarier och utensilier, som begagnas för kontors -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

och administrationslokaler, butiker, restauranger m. m. eller som användas
av läkare, tandläkare, frisörer m. fl. yrkesutövare, vissa redskap och inventarier
inom hantverket, vissa råvaror samt halv- och helfabrikat, som komma
till användning inom byggnadsverksamheten, samt slutligen vissa förnödenheter
och inventarier, som användas inom jordbruket med binäringar. Av
denna översikt torde framgå — anföres i promemorian — att den dubbelbeskattning,
som orsakas av att omsättningsskattens omfattning sträckes utöver
den egentliga konsumtionen, ej är särskilt betydande, och i alla händelser
torde eventuella nackdelar av denna extra belastning ej uppväga fördelen av
att skatten på detta sätt får en konstruktion, som möjliggör en effektiv belastning
av den konsumtion man vill träffa.

Enligt uppgift i promemorian (sid. 11) uppgick den totala konsumtionen
inom de privata hushållen år 1935 till 6,731 miljoner kronor. Av detta belopp
hänförde sig 4,167 miljoner kronor eller 62 procent till sådana varor,
som enligt förslaget skulle bliva skattepliktiga, medan återstående 2,564 miljoner
kronor eller 38 procent motsvarade den enligt förslaget skattefria konsumtionen.
Vid denna förteckning har hänsyn endast tagits till den avgränsning
mellan skattepliktig och skattefri konsumtion, som preciserats i de båda
första av de förut omnämnda huvudpunkterna. Den minskning av skatteunderlaget,
som skulle föranledas av den i tredje huvudpunkten ifrågasatta
skattebefrielsen för vissa säljare, anses emellertid enligt promemorian bliva
mer än väl kompenserad genom den föreslagna utsträckningen av skatteplikten
till att omfatta även viss del av den produktiva konsumtionen. Enligt
dessa beräkningar skulle alltså en omsättningsskatt på fem procent under år
1935 ha givit något mer än 200 miljoner kronor. I promemorian framhålles,
att den därefter inträdda prisstegringen mer än väl torde uppväga varumängdens
minskning, varför en lika hög omsättningsskatt under den närmaste tiden
antagligen skulle ge ett något större belopp. En skattesats på fem procent
anses därför enligt promemorian, som utgår från ett skattebehov av ungefär
angiven storleksordning, såsom väl avvägd.

Yttranden. Förslaget har i nu behandlade delar i stort sett vunnit anslutning
i yttrandena, och några mera betydande invändningar av principiell
natur ha icke gjorts vare sig beträffande avgränsningen av det skattepliktiga
området eller i fråga om skattepliktens utformning för olika kategorier av
skattesubjekt. Däremot ha förslagets detaljer i åtskilliga fall framkallat tvekan
samt föranlett erinringar och anmärkningar i olika avseenden.

Det torde icke vara nödigt att här lämna någon detaljerad redogörelse
för innehållet i yttrandena. Jag förutsätter, att dessa komma att överlämnas
till vederbörande utskott i riksdagen, och framställningen torde därför kunna
begränsas till ett omnämnande av vissa synpunkter av mera allmän innebörd,
vilka kommit till uttryck under remissbehandlingen.

Från flera hall har framhållits, att ett undantagande av vissa valbor från
skatteplikt måste ej obetydligt försvåra såväl detaljhandlarnas översikt av

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

den skattepliktiga försäljningen som ock taxeringsmyndigheternas kontrollverksamhet.
Vid de överläggningar, som inom kommerskollegium ägt rum
med representanter för näringslivet, har denna synpunkt starkt understrukits.
De skäl, som anförts till stöd för de föreslagna undantagen, ha emellertid
i allmänhet ansetts bärande.

Å andra sidan ha yrkanden framställts örn ytterligare undantag från skatteplikt.
Särskilt gäller detta i fråga om de viktigare livsmedlen, vilkas beskattning
skulle medföra en kännbar fördyring av levnadskostnaderna framför
allt för de barnrika familjerna. Sålunda har påyrkats, att skattefriheten
måtte utsträckas åtminstone till mjöl, bröd och potatis, varjämte i ett av
yttrandena betonats nödvändigheten av att särskilda hjälpåtgärder vidtoges i
de fall, där beskattningen drabbade hårdast.

Skattefrihet har vidare ifrågasatts för sådana varor, för vilka det åligger
tillverkaren att erlägga viss annan skatt, t. ex. maltdrycker och läskedrycker.
Beträffande dessa varor uppkomme viss dubbelbeskattning, i det att omsättningsskatten
beräknades å varans saluvärde med inräknande däri av den
erlagda tillverkningsskatten. Det har för övrigt anmärkts, att en liknande
dubbelbeskattning inträdde även beträffande andra varor, eftersom omsättningsskatten
skulle utgå å varans försäljningspris incl. den beräknade skatten.

En annan anmärkning gäller den skattefrihet, som jordbrukare, trädgårdsodlare
och fiskare enligt förslaget skulle åtnjuta för vad de inom det egna
hushållet konsumera av sina produkter. Härigenom skulle — framhålles i
ett av yttrandena — för dessa grupper av näringsidkare, av vilka i varje fall
de båda förstnämnda i regel syntes vara att hänföra till de mera välsituerade,
skapas en förmånlig undantagsställning, vilken knappast vore försvarbar,
åtminstone icke så länge de mest elementära livsförnödenheterna ej vore
undantagna från skatteplikt.

Ytterligare har framhållits, att kontrollen över beskattningen skulle i hög
grad underlättas, örn tillämpningsområdet begränsades till sådan rörelse, som
enligt bokföringslagen är förenad med bokföringsskyldighet eller av beskaffenhet,
som avses i 2 § 1) och 2) nämnda lag.

Slutligen ha uttalats önskemål örn att förslagets bestämmelser i åtskilliga
hänseenden förtydligas, så att onödiga svårigheter vid tillämpningen undvikas.

Då den svenska omsättningsskatten enligt vad förut angivits är avsedd att Departementsi
princip konstrueras som en skatt på konsumenthandeln, är det naturligt, chefen.
att skatteplikten i första hand anknytes till den försäljning, som äger rum
i detaljaffärerna samt från restauranger och andra liknande näringsställen.

Vid utformningen av reglerna om den objektiva skatteplikten torde därför, i
huvudsaklig överensstämmelse med vad som skett i utredningsmännens förslag,
såsom skattepliktiga transaktioner främst böra upptagas yrkesmässig
försäljning av varor från butik eller annat därmed likartat försäljningsställe

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

samt yrkesmässig försäljning av varor i restaurang-, pensionat-, kafé- och
konditorirörelse.

I utredningsmännens författningsförslag har innebörden av dessa bestämmelser
utvecklats i särskilda till förslaget hörande anvisningar. Att så sker
är även enligt min mening nödvändigt. Då dessa anvisningar under ärendets
beredning inom finansdepartementet ansetts böra i väsentliga delar omarbetas,
varvid icke blott formella utan även sakliga ändringar vidtagits,
torde det vara skäl att något närmare ingå på de begreppsbestämningar och
tolkningsspörsmål, till vilka ställning här måste tagas.

Såsom redan antytts skall skatteplikt i här åsyftade fall inträda endast örn
försäljningen sker yrkesmässigt. Frågan, huruvida en försäljning är att anse
såsom yrkesmässig, bör uppenbarligen bedömas enligt samma grunder
som gälla vid inkomstbeskattningen. Som exempel på transaktioner, vilka
såsom icke yrkesmässiga falla utanför det skattepliktiga området, må nämnas
avyttring av någons personliga lösegendom eller dödsbos tillgångar, realisation
av tillgångar, som anskaffats för stadigvarande bruk i rörelse, samt tillhandahållande
i mindre omfattning i eget hushåll av lagad mat åt betalande
gäster.

En annan begränsning i skattepliktens omfattning ligger i bestämmelsen
att försäljningen skall avse varor, varmed här förstås materiella ting av lös
egendoms natur. Av denna begreppsbestämning följer bland annat, att skatteplikt
icke inträder vid överlåtelse av rättigheter av olika slag. Detta gäller
även om rättigheterna skulle vara knutna till särskilda handlingar, såsom
biljetter, lottsedlar, gällande frankotecken, aktier, obligationer m. fl. liknande
värdepapper. Dylika handlingar äro nämligen icke att hänföra till
varor i förut angivna mening. Ej heller presentkort, som berättiga till uttag
av varor, böra hänföras under begreppet varor. Försäljning av presentkort
blir sålunda i och för sig skattefri. Emellertid bör skatt uppenbarligen
utgå i den mån presentkort begagnas för uttagande av skattepliktiga
varor. Detta resultat vinnes genom en föreskrift att vid beräkning av
skattepliktig omsättning presentkort skall anses utgöra kontant likvid.

Under försäljning bör uppenbarligen inbegripas avyttring genom s. k. avbetalningsköp.
Att märka är, att denna typ av avtal ofta framträder under
förklädnad av »hyreskontrakt» med uttrycklig eller underförstådd bestämmelse
att hyresmannen efter erläggande av de överenskomna hyreslikviderna
skall bliva ägare till de förhyrda varorna.

Utmärkande för försäljning är som bekant, att vederlaget utgår i penningar;
härigenom skiljer sig försäljning från byte. Yrkesmässig överlåtelse
av varor genom rent byte — d. v. s. mot vederlag som i dess helhet utgöres
av annat än penningar — torde höra till sällsyntheterna, och anledning saknas
därför att genom en allmän regel i skattehänseende likställa byte med
försäljning. Inom den yrkesmässiga handeln förekommer emellertid ibland,
att vederlaget för en vara bestämmes att till någon del utgå i annat än penningar.
Som exempel må nämnas det inom automobilbranschen vanliga fallet,
att en gammal automobil får ingå i likviden för en ny. Dylika avtal,

Kungl. Majlis proposition nr 3.

vilka utgöra led i en yrkesmässigt bedriven försäljningsrörelse, äro till sitt
syfte att likställa med verkliga försäljningsavtal och böra tydligen även i
skattehänseende behandlas som sådana.

Lika med utredningsmännen anser jag skatteplikt vid försäljning av varor
från butik eller därmed likartat försäljningsställe böra inträda oberoende av
om försäljningen sker för direkt konsumtion eller för återförsäljning eller
produktivt ändamål. Att skattskyldigheten på detta sätt anknytes till den
totala omsättningen beror på praktiska skäl. Såsom i promemorian framhållits,
måste det nämligen anses uteslutet, att detaljhandlarna skulle kunna
lämna uppgift örn huru stor del av försäljningen som skett för det ena eller
andra ändamålet. För bedömande av när denna mera vidsträckta skatteplikt
föreligger är det av vikt, att butikshandelsbegreppet klart avgränsas.

I detta avseende synes böra gälla, att såsom butik betecknas salubod, varuhus
och annan handelslokal, som hålles öppen för försäljning av varor direkt
till allmänheten. Såsom med butik likartat försäljningsställe bör anses
kiosk, salustånd, försäljningsautomat och andra jämförliga, för varuförsäljning
direkt till allmänheten avsedda fasta försäljningsställen, oberoende av
om de äro belägna inomhus eller utomhus. Att giva dessa begrepp en vidare
omfattning än nu skett synes icke lämpligt och är för övrigt icke heller behövligt
med hänsyn till den utsträckning av skatteplikten vid försäljning av
butikshandelsvaror, som jag nu skall beröra.

Då skattskyldigheten vid försäljning av butikshandelsvaror —- d. v. s.
varor, som enligt vedertaget affärsbruk tillhandahållas från butik — direkt
till förbrukare uppenbarligen icke bör vara beroende av om försäljningen
äger rum från butik eller annorledes, erfordras, såsom utredningsmännen
ock föreslagit, ett stadgande, varigenom skattskyldigheten utsträckes att omfatta
all yrkesmässig försäljning av sådana varor med undantag endast för
det fall, att försäljningen sker till återförsäljare. Härigenom hindras förbrukarna
att kringgå skatteplikten genom att förlägga sina inköp till fabrikanter
och grossister, varjämte under skatteplikten indrages den omfattande
detaljförsäljning, som plägar ske exempelvis inom teater- och biograflokaler,
i frisérsalonger samt från ateljéer, verkstäder, magasin, båtvarv, handelsträdgårdar
m. m. För stadgandets tillämpning är det givetvis av största betydelse
att klarhet vinnes örn vilka vai*or som skola anses hänförliga till butikshandelsvaror.
Tyvärr är det emellertid icke möjligt att härvidlag uppdraga
några fullständiga och otvetydiga gränser, utan man torde få nöja sig
med att i en mera allmänt hållen beskrivning och genom angivande av exempel
söka åskådliggöra vilken innebörd man velat giva åt detta begrepp. En
sådan beskrivning jämte exempel har intagits i anvisningarna. Enligt utredningsmännens
förslag skall Kungl. Maj:t förordna en särskild nämnd, den
s. k. centrala omsättningsskattenämnden, med uppgift bland annat att avgiva
yttranden i ärenden rörande taxering till omsättningsskatt. Det synes
lämpligt, att denna nämnd utrustas med befogenhet att meddela bindande
förklaring beträffande frågan huruvida viss vara eller visst slag av varor i
beskattningshänseende skall hänföras till butikshandelsvaror eller ej. Sådan

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

förklaring bör kunna avgivas efter framställning från skattskyldig liksom
även eljest när anledning därtill uppkommer. Härigenom öppnas möjlighet
för enskilda att i här avsedda fall erhålla ett auktoritativt förhandsuttalande
beträffande frågan örn skatteplikt för viss transaktion, varjämte anordningen
synes ägnad att i möjligaste mån garantera en enhetlig rättsutveckling på
området.

Som redan nämnts skall skatteplikt i senast behandlade fall icke inträda
vid försäljning till återförsäljare. Det synes naturligt att med återförsäljare
likställa varje producent, som inköper varor för bearbetning i sin rörelse,
således icke blott, såsom utredningsmännen föreslagit, sådan producent som
försäljer till återförsäljare. Skatt kommer här att utgå när återförsäljaren,
resp. producenten säljer varorna vidare till någon som icke själv är återförsäljare
eller producent. Enligt utredningsmännens förslag skulle utövare
av restaurang-, pensionat-, kafé- eller konditorirörelse icke anses som återförsäljare.
Skälet härtill torde vara, att man ansett större trygghet för skattens
behöriga utgörande vinnas om beskattningen sker hos säljaren i samband
med sådan näringsidkares inköp än om den äger rum hos näringsidkaren själv
och uppskjutes till dennes egen försäljning av varan. Väl torde det kunna
väntas, att beskattningsmyndigheternas kontroll av omsättningen i mindre
rörelser av det slag, varom här är fråga, kommer att stöta på stora svårigheter,
men för min del kan jag ändock icke finna tillräckligt motiverat att i skattehänseende
inrangera alla dessa näringsidkare i en kategori, till vilken de i
verkligheten icke höra. I praktiken skulle det ifrågasatta stadgandet lätt kunna
förbises och därigenom vålla oreda och osäkerhet i beskattningen. Restauratörer
och liknande rörelseidkare höra sålunda enligt min mening betraktas
som återförsäljare såvitt angår varor, som äro avsedda att i rörelsen
försäljas i oförändrat skick, och som med återförsäljare likställda producenter
då fråga är örn råvaror och dylikt som inköpas för att användas vid
beredning och tillredning av färdiga varor.

Detta betraktelsesätt, varigenom res laura törel- m. fl. komma att likställas
med återförsäljare och producenter, medför även att reglerna örn avdragsrätten
kunna förenklas. Dessa regler lia till ändamål att förebygga dubbelbeskattning
i de fall, då rörelseidkare (återförsäljare eller producent) företager
en i och för sig skattepliktig transaktion nied varor, för vilka omsättningsskatt
utgått eller skolat utgå redan i samband med rörelseidkarens inköp
av varorna. Genom den av mig förordade utvidgningen av begreppet
återförsäljare kommer utrymmet för avdragsrätten att i motsvarande mån
begränsas. Sin måhända största betydelse torde avdragsrätten få för åtskilliga
mindre företagare, såsom hantverkare, kaféinnehavare lii. fl., vilka i
stor utsträckning verkställa sina inköp i butik.

Inom vissa branscher — särskilt inom järnhandeln — förekommer ofta,
att ett och samma företag bedriver såväl butikshandel för försäljning direkt
till allmänheten som ock försäljning i parti till återförsäljare. Under förutsättning
att i bokföringen göres klar åtskillnad mellan de båda verksamhetsgrenarna,
synes det icke böra möta hinder att i skattehänseende behandla
vardera verksamheten för sig efter därför gällande regler. Är nämnda förut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

sättning ej för handen, bör hela rörelsen däremot behandlas efter de strängare
reglerna för partihandeln, innebärande att skatteplikt inträder även vid försäljning
till återförsäljare.

1 departementsförslaget har under skatteplikten hänförts jämväl yrkesmässig
försäljning -— till annan än återförsäljare — av varor, som icke äro
att hänföra till butikshandelsvaror men som äro avsedda för någons personliga
bruk och bekvämlighet eller eljest ämnade att utgöra någons personliga
lösegendom. Då här avsedda varor i allmänhet torde vara att hänföra
till butikshandelsvaror, kommer stadgandet att få betydelse endast beträffande
varor, som på grund av sin beskaffenhet äro undantagna från
butikshandel, exempelvis lustjakter, ridhästar och dylikt. Ehuru stadgandet
kan väntas få tillämpning endast i mera sällsynta fall, har detsamma ansetts
böra medtagas på grund av den särskilda skattekraft, som här åsyftade
försäljningar representera.

Skatteplikten vid uttag av varor från rörelse bör lämpligen preciseras
att omfatta de fall, där uttaget sker för ändamål som icke äger samband
med rörelsen. Med rörelse avses här förvärvskällan rörelse enligt de regler,
sorn gälla vid inkomstbeskattningen. På grund härav inträder icke skatteplikt
lör ägare eller brukare av fastighet vid användande av produkter från
fastigheten i eget hushåll, såvida fastigheten icke ingår i en rörelse. Den i ett
av yttrandena gjorda anmärkningen, att en förmånlig undantagsställning
härigenom skapas för vissa befolkningsgrupper, äger givetvis ett visst fog,
men de praktiska svårigheterna att effektivt beskatta även den ifrågavarande
konsumtionen äro enligt min mening så stora, att jag icke anser mig
kunna förorda någon ändring på denna punkt. Vad förevarande bestämmelse
i övrigt angår förtjänar framhållas, att densamma — liksom även
reglerna örn avdragsrätten — bör tolkas med tanke på att varje mot grunderna
för förslaget stridande dubbelbeskattning undvikes. Om t. ex. varor
uttagas från en rörelse för alt vidare bearbetas i en annan, samme ägare
tillhörig självständig rörelse, bör, där det ur angivna synpunkt är befogat,
uttaget betraktas såsom gjort för ändamål, vilket äger samband med den
förstnämnda rörelsen, och uttaget följaktligen bliva skattefritt.

Någon tvekan synes icke behöva råda därom, att en rationellt ordnad
konsumtionsbeskattning av nu ifrågasatt typ bör drabba även vissa slag av
tjänsteprestationer. Såsom allmänna förutsättningar för skatteplikt vid arbetsprestation
torde böra gälla, dels att arbetet hänför sig till butikshandelsvaror
eller varor, som äro avsedda att utgöra någons personliga lösegendom,
dels ock att arbetet yrkesmässigt verkställes av företagare med fast
driftställe för näringsverksamhet och att arbetet faller inom området för
denna verksamhet. I huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmännens
förslag torde såsom skattepliktiga arter av arbetsprestation böra räknas
ändrings-, förbättrings-, underhålls- och rengöringsarbete. Men därutöver
synes erforderligt att stadga skatteplikt även för vissa fall då arbetet gålli
t på nytill verkning av varor. Om någon på beställning förfärdigar varor
mot vederlag i penningar och därvid håller materialet, föreligger enligt
gällande lag ett försäljningsavtal, vilket givetvis även i skattehänseende blir

Kungl. Maj.-ts proposition nr 3.

att behandla enligt reglerna för försäljning; som exempel må nämnas beställning
av kläder hos en skräddare med villkor att denne skall hålla tyget.
Om i nyssnämnda fall kunden själv håller tyget, är avtalet däremot civilrättsligt
att hänföra till arbetsbeting, och skräddarens arbete skulle i avsaknad
av särskilt stadgande icke bliva underkastat skatteplikt. Då detta
tydligen skulle utgöra en lucka i beskattningen, bör stadgas skatteplikt även
vid förfärdigande av hithörande varor på beställning av annan än återförsäljare.

I nära anslutning till utredningsmännens förslag bör slutligen stadgas
skatteplikt i vissa fall vid uthyrning och import av varor.

Vad angår bestämmandet av den objektiva skatteplikten återstår att behandla
frågan örn vissa varors undantagande från beskattningen. Såsom
utredningsmännen framhållit och i vissa av yttrandena starkt understrukits,
är det av praktiska skäl angeläget, att antalet skattefria varuslag blir så
litet som möjligt och att urvalet begränsas till varor av sådan beskaffenhet,
att de lätt kunna skiljas från andra varor. Mot den lista å skattefria varor,
som innefattas i utredningsmännens förslag, synes ur denna synpunkt icke
vara något att erinra. Emellertid torde det kunna ifrågasättas, örn icke av
sociala och andra skäl vissa ytterligare undantag äro påkallade.

Det skäl, som anförts till stöd för förslaget att från beskattningen undantaga
mjölk, grädde, smör och margarin, nämligen att det här är fråga
om elementära livsförnödenheteter av mycket stor betydelse för de breda
lagrens ekonomi, gör sig med samma styrka gällande beträffande vissa
andra livsmedel. Framför allt gäller detta potatis samt mjöl, gryn och
bröd. Även såvitt angår dessa varor skulle en omsättningsbeskattning innebära
en hård belastning för stora grupper av befolkningen och främst för de
barnrika familjerna. Jag förordar alltså, att även dessa produkter göras
skattefria. I fråga örn mjöl, gryn och bröd, varav en mångfald olika sorter
förekommer i handeln, torde det lämpligen böra ankomma på Kungl. Maj:t
att bestämma vilka slag av dessa varor som skola vara skattefria. För att
såvitt möjligt begränsa de praktiska olägenheterna av denna utvidgning av
det skattefria området kan det måhända visa sig fördelaktigt att anknyta
skattefriheten till sådana varor, som äro förmål för ransoneringsåtgärder
och vilkas försäljning därför i allt fall måste i viss mån hållas åtskild från
övrig försäljning.

Av praktiska skäl kan skattefrihet för livsmedel icke medgivas vid den
försäljning, som äger rum i restauranger och liknande rörelser.

Jag har haft under övervägande att föreslå skattefrihet även för vissa
andra livsförnödenheter än de nu nämnda, närmast kött och fläsk. Då jag
stannat vid att icke nu framlägga något förslag i detta hänseende, har detta
främst berott pa förut antydda skattetekniska skäl. Jag vill emellertid framhålla,
att departementsförslaget i likhet med utredningsmännens förslag innehåller
ett stadgande, enligt vilket Kungl. Maj:t skall äga förordna örn ytterligare
undantag fran skatteplikt beträffande särskilda varor eller varugrupper.
Ett dylikt stadgande kan visserligen sägas vara för en skatteförfattning
mera ovanligt, men jag har ansett detsamma icke gärna kunna und -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3. 49

varas i en lagstiftning sådan som denna, vars verkningar äro lika vittgående
som svåröverskådliga.

Såsom skattefria bränslemedel ha utredningsmännen upptagit ved, stenkol
och koks. Denna grupp torde böra utökas med träkol och bränntorv.
Oljegruppen bör lämpligen omfatta icke blott brännoljor, däri inbegripet bensin,
och smörjoljor utan även lysoljor. Av rusdrycker böra från omsättningsskatt
undantagas endast sådana, som äro avsedda för förtäring. Härigenom
komma sådana varugrupper som rödsprit, hårvatten, parfymer m. m., vilka
författningstekniskt falla under begreppet rusdrycker, att drabbas av omsättningsskatt.
Varor, som enligt gällande apoteksvarustadga äro att hänföra till
apoteksvaror, böra också, såsom föreslagits, vara skattefria.

Vad slutligen angår tobaksvaror synas övervägande skäl tala för att även
dessa göras skattefria. Enligt utredningsmännens förslag skulle omsättningsskatten
för dessa varor icke uttagas av konsumenterna, eftersom det å
banderollerna angivna priset icke skulle få höjas, utan handlarna skulle kompenseras
för skatten genom rabatt av tobaksmonopolet och lindring i tobaksskatten
vid import. I realiteten skulle skatten sålunda icke tillföra statsverket
någon ökad inkomst, och skattefrihet framstår därför i detta fall som
den enklaste och naturligaste lösningen. Att det skulle erbjuda några avgörande
svårigheter att hålla tobaksförsäljningen isär från detaljförsäljningen
i övrigt, förefaller knappast antagligt.

Några ytterligare undantag från skatteplikt beträffande särskilda varor
eller varugrupper anser jag mig åtminstone för närvarande icke kunna förorda.
Den omständigheten, att vissa varor drabbas av tillverkningsskatt,
kan sålunda enligt min mening icke i och för sig motivera, att samma varor
undantagas från omsättningsbeskattning.

I ett av yttrandena har ifrågasatts att begränsa omsättningsskattens tilllämpningsområde
till sådan rörelse, som enligt bokföringslagen är förenad
med bokföringsskyldighet eller av beskaffenhet, som avses i 2 § 1) och 2)
nämnda lag. En sådan begränsning skulle givetvis ur kontrollsynpunkt
vara önskvärd men synes ändock icke böra komma ifråga, enär beskattningen
därigenom skulle drabba mycket ojämnt. Exempelvis skulle genom
en dylik anordning från skatteplikt undantagas försäljning inom rörelse, som
drives som binäring till jordbruk för utnyttjande av fastighetens alster, medan
däremot motsvarande försäljning genom jordbrukarnas försäljningsorganisationer
skulle belastas med skatt. Detta resultat skulle otvivelaktigt
uppfattas som en orättvisa och kunna åstadkomma icke önskvärda förskjutningar
mellan de olika distributionsformerna. Däremot har jag icke något
att erinra mot att lantbrukare, trädgårdsodlare och fiskare befrias från skatt
vid försäljning i mindre omfattning av egna produkter. Denna begränsning
synes nödvändig av det skälet, att beskattningen i dylika fall aldrig skulle
kunna givas nödig effektivitet.

Icke heller har jag något att invända mot att staten frikallas från skattskyldighet.
Någon större betydelse lärer denna bestämmelse icke få, all Bihang

till urtima riksdagens protokoll 1040. 1 sami. Nr 3.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

denstund staten som regel icke torde bedriva sådan yrkesmässig verksamhet,
som enligt förslaget skall medföra skatteplikt.

Vid en omsättningsbeskattning av bär föreslagen typ, där skatten är avsedd
att träffa samma vara blott en gång under dess väg från producent till
konsument, kan skattesatsen uppenbarligen sättas högre än örn varje särskild
omsättning av varan skulle beskattas. Med den utformning, skatten enligt
förslaget erhållit, kommer den emellertid att drabba en mycket betydande
del av den totala konsumtionen, däribland det stora flertalet nödvändighetsvaror,
och det finnes därför skäl att välja en relativt måttlig skattesats. För
egen del finner jag den av utredningsmännen föreslagna skattesatsen av fem
procent vara lämpligt avvägd ur här angivna synpunkter. Jag förutsätter
emellertid, att en strängare beskattning skall kunna genomföras beträffande
lyxbetonade eller eljest mera umbärliga varor. I departementsförslaget har
3 § avfattats med tanke på att omsättningsskatten skall kunna bestämmas
att utgå med högre procenttal för varor av nyss angivna karaktär.

Förslag till lyxbeskattning är under övervägande inom finansdepartementet
och torde senare få anmälas för Kungl. Maj:t i och för avlåtande av proposition
till riksdagen. Om anledningen till att berörda förslag icke framlägges
redan nu skall jag senare yttra mig i samband med behandlingen av
frågan örn omsättningsskattens ikraftträdande.

Taxering och uppbörd.

Utredningsmännen. I promemorian framhålles såsom angeläget, att uppbörden
ordnas så att skatten inflyter till statskassan successivt under det år,
vartill den beskattningsbara omsättningen hänför sig. I anslutning härtill
föreslås, att envar skattskyldig senast den 15 i varje månad skall till länsstyrelsen
i det län, där hans hemortskommun är belägen, dels avlämna uppgift
för nästföregående månad å den skattepliktiga omsättningen samt grunderna
för densammas beräknande, dels ock inbetala omsättningsskatt å den
uppgivna skattepliktiga omsättningen. Månadsinbetalningarna betecknas i
förslaget såsom förskottsinbetalningar. Detta sammanhänger med att någon
prövning månadsvis av de inkomna uppgifterna icke är avsedd att äga rum.
Skulle uppgifterna prövas och fastställas månadsvis, måste de skattskyldiga
erhålla möjlighet att överklaga varje fastställelsebeslut, vilket icke synts
tillrådligt med hänsyn till den ökade belastning av överinstanserna, som
skulle föranledas därav. För åvägabringande av rättvisa grunder för skattens
uttagande anses ett verkligt taxeringsförfarande nödvändigt. Taxeringen
skall enligt förslaget avse beskattningsår och verkställas av vederbörande beskattningsnämnder
för den årliga taxeringen. På grundval av taxeringens resultat
skall sedan slutlig avräkning beträffande skatten ske årligen.

Utredningsmännen ha även övervägt uppbörd genom stämpelbeläggning
men av flera skäl funnit denna metod icke lämplig.

Som redan antytts förutsättes att Kungl. Maj:t skall tillsätta en särskild
nämnd, kallad centrala omsättningsskattenämnden. Enligt utredningsmännens
förslag skulle nämnden ha till uppgift att i viss utsträckning avgiva

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

yttranden i ärenden angående taxering till omsättningsskatt samt fastställa
regler för tillämpning av beskattningen.

Yttranden. Vad utredningsmännen sålunda föreslagit har i flertalet yttranden
i allt väsentligt tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Från ett par håll har anmärkts på det föreslagna taxeringsförfarandet.
Sålunda ifrågasätter landshövdingen i Örebro län, om beskattningsnämndernas
medverkan vid omsättningsbeskattningen är nödvändig. Härom anföres
följande:

Påförandet av omsättningsskatten innebär näppeligen en taxering i vanlig
mening. Den måste bliva starkt bunden vid uppgifterna om omsättningen i
bokföringen, och mot falsk bokföring stå även beskattningsnämndema i allmänhet
vanmäktiga. Påförandet bör därför kunna anförtros åt administrativ
myndighet, här givetvis länsstyrelsen. Genom arbetskrafter, som ställdes
till länsstyrelsens förfogande, skulle där så befunnes erforderligt därförut
verkställas bokföringsgranskning. En skärpt tillsyn över bokföringen genom
särskild personal inom länsstyrelsen bleve sålunda visserligen nödvändig,
men denna övervakande verksamhet skulle fördelas över hela året och därjämte
komma även den vanliga inkomsttaxeringen till godo därigenom att
framkomna anmärkningar delgåves taxeringsnämnderna för iakttagande vid
inkomsttaxeringen. En anordning av här ifrågasatt art hindrar icke en
successiv^ uppbörd av skatten men är ägnad att i hög grad förenkla förfarandet
på samma gång som de hårt ansträngda taxeringsnämndernas medverkan
göres överflödig. Skattens uppbärande kvartalsvis i stället för, såsom
föreslagits, månadsvis, kan antagas underlätta arbetet för såvät länsstyrelsen
som ock i någon mån för de skattskyldiga och har betydelse jämväl för besvärsfrågan.
Då uppgifterna ur bokföringen måste bliva bindande om icke
bokföringsgranskning eller annan kontroll till annat föranleda och härvid
framkomna anmärkningar kunna iakttagas vid skattens bestämmande vid
nästa mbetalningsperiod, kan det med fog antagas, att besvär över det slutliga
påförandet av skatten icke komma i fråga i någon mera betydande omfattning.
Då länsstyrelsen skulle fastställa skatten, lärer kammarrätten böra
vara besvärsinstans utan rätt för den skattskyldige att föra vidare talan. De
fördelar, som i olika avseenden skulle vinnas genom att taxeringsnämnderna
avkopplades från arbetet med omsättningsskatten, förefalla så betydande,
att frågan synes värd ett övervägande.

Liknande synpunkter framhållas av t. f. generaldirektören och chefen för
riksräkenskapsverket, vilken yttrar bland annat:

Ett uppbördssystem, byggt på en kombination av en förskottsuppbörd
efter preliminära grunder och ett efterföljande avräkningsförfarande, sedan
skatten slutligt uträknats, har tidigare föreslagits i fråga om de vanliga
skatterna. Härvid har det gällt att komma till rätta med nackdelarna av den
nuvarande skatteeftersläpningen, utan att man därför skulle behöva övergiva
det exakta taxeringsförfarande i efterhand, som när det gäller inkomstbeskattningen
må vara berättigat med hänsyn till alla de vid taxeringen inverkande
faktorerna. När det gäller en nytillkommande objektskatt av nu
ifrågavarande slag, är emellertid utgångsläget för frågans bedömande väsentligen
ett annat. Några motsvarande skäl som i fråga örn inkomstbeskattningen
torde ej ställa sig hindrande i vägen för det i och för sig sunda
strävandet att såvitt möjligt uttaga skatten redan vid källan. Att under sådana
förhållanden införa ett årligt taxeringsförfarande i efterhand på grund -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

val av i huvudsak de tidigare för varje månad avlämnade uppgifterna, synes
mig vara ett steg tillbaka. Taxeringsarbetet borde, i motsats till vad i promemorian
föreslagits, utföras helt inom länsstyrelsen. Med en sådan anordning
skulle utskrivandet av särskild årlig omsättningsskattelängd för samtliga
skattskyldiga icke erfordras. Att ytterligare belasta de redan nu med
det vanliga taxeringsarbetet fullt ianspråktagna taxeringsnämnderna med en
genomgående taxering till omsättningsskatt finner jag för övrigt vara så
mycket mindre motiverat som det viii får förutsättas, att i flertalet fall ändring
i förhållande till den preliminära beräkningen icke skulle komma att
föranledas. Jag är av den uppfattningen, att skatten regelmässigt bör definitivt
uttagas för varje månad. Något annat taxeringsförfarande skulle härvid
i vanliga fall ej vara erforderligt, än att länsstyrelsen kontrollerade uträkningen
av det skattebelopp, som belöper å den skattepliktiga omsättningens
uppgivna storlek. I och med detta vore även debiteringen verkställd.
Uppenbart är emellertid, att fall kunna förekomma, då uppgifterna
i sistnämnda avseende ej skulle kunna utan vidare godtagas, varför en närmare,
eventuellt lokal, undersökning finge företagas. Erforderliga rättelser
i de månatliga taxeringarna förutsättas skola ske under formen av eftertaxering.
Även vid ett på nu angivet sätt ordnat beskattningsförfarande
skulle givetvis befintligt samband mellan taxeringen till omsättningsskatt
och den vanliga taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och
kommunal inkomstskatt tillvaratagas. Detta finge för omsättningsskattens
del utnyttjas i samband med eftertaxeringarna.

Ett system med »synlig» skatt förordas i yttrandet av t. f. generaldirektören
och chefen för kommerskollegium, vilken anför följande:

Vid överläggningarna har från näringsrepresentanternas sida uttalats en
enstämmig uppfattning örn lämpligheten att omsättningsskatten göres »synlig»,
d. v. s. att skatten för varje omsättning av det slag, att den är beskattningsbar,
debiteras köparen på nolån. Emot ett dylikt system har från de
sakkunnigas sida huvudsakligen invänts, att en sådan ordning skulle vara
svår att förena med den i förslaget följda principen att det endast är de
kontant uppburna varuomsättningsbeloppen, som skola ligga till grund för
beskattning. När varor säljas på kredit och genom avbetalningsaffärer, bli
endast de successivt inflytande beloppen underkastade skatteplikt. Det förmenades
från de sakkunnigas sida, att man svårligen kunde successivt debitera
omsättningsskatten på de undan för undan inbetalade beloppen.

Kollegium vill för sin del framhålla, att anförda skäl knappast synas bärande.
Det är nämligen lätt ordnat, att den, som köper en vara på kredit
eller på avbetalning, tillförbindes att kontant vid köpet erlägga omsättningsskatten.
Detta innebär också ur statens synpunkt den fördelen, att staten
får ut sin omsättningskatt utan avseende på, huruvida köparen senare på
grund av insolvens måhända icke är i stånd att fullgöra sin betalningsförpliktelse
till säljaren.

Det framhölls vidare emot systemet med en synlig omsättningsskatt, att
svårighet kunde uppstå vid beskattning av de uttag för egen räkning, som
en affärsinnehavare kunde göra. Det förefaller emellertid Kollegium, att ej
heller detta skäl gärna kan tillmätas avgörande betydelse. Då även vid
systemet med en synlig skatt månatliga redovisningar för skattebeloppet
böra införas, kan lämpligen i denna månadsredovisning angivas, till vilket
belopp företagaren gjort uttag för egen räkning och skatten på värdet av
dessa uttag erläggas samtidigt med det övriga skattebeloppet.

Bland de skäl till förmån för systemet med en synlig skatt, som anförts,

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

vill Kollegium särskilt framhålla skattens inverkan på prisnivån. Om skatten
såsom de sakkunniga föreslagit lägges in i utförsäljningspriset, frestas säljaren
lätt att avrunda priset uppåt till nackdel för köparen. Också i övrigt
torde under tider av stigande priser säljarna komma att motivera prisförhöjningar
med den nyinförda omsättningsskatten, även om prisförhöjningen
går åtskilligt över de fem procent, som omsättningsskatten betingar. Överhuvudtaget
kan lätt en osynlig omsättningsskatt åstadkomma en dimbildning
i fråga om priserna, som från säljarnas sida kan utnyttjas att påskynda
prisrörelsen uppåt. En synlig omsättningsskatt däremot blir ur denna synpunkt
ett starkare skydd för konsumenterna — ett skydd, som dessa under
den rådande tendensen till stigande priser väl kunna behöva.

Kollegium vill på anförda grunder förorda systemet med en synlig omsättningsskatt.

Kontroll över uppbörden av en synlig skatt anses i yttrandet möjlig att
anordna på ett tillfredsställande sätt i olika former. Det heter härom:

I större affärer torde det säkraste vara att ha tillgång till en särskild
kassakontrollapparat, uteslutande avsedd för omsättningsskatten. Kvitto från
denna apparat lämnas till kunden, och apparatens mekanism står under
lås, vartill nyckeln innehaves av kontrollmyndigheten, som med vissa mellanrum
låter avläsa apparaten. Då det är ett betydande statsintresse att
kontrollen är effektiv, torde staten böra åt större affärer tilhandahålla dylika
apparater.

I företag, där nu angiven ordning icke kan lämpligen komma i tillämpning,
synes det enklaste vara att på den nota enligt paragonsystem, som
brukar utskrivas och av vilken en kopia finnes i expeditens blockhäfte,
skattebeloppet särskilt debiteras. I mindre affärer (t. ex. s. k. magasin, vid
torghandel o. d.) torde kontrollen lämpligen kunna vinnas genom ett system
med lappar, som avrivas från ett block och på vilka lappar det av kunden
betalda skattebeloppet antecknas. Genom självkopieringssystem kan affärsinnehavaren
tillika ha en kontrollängd på uppburen omsättningsskatt. Det
torde knappast behöva möta betänkligheter att ålägga detaljhandlaren att
ordna ett dylikt system med dublettnotor resp. kontrollängd och förelägga
honom plikt att bevara dubletten resp. längden och tillhandahålla den åt
skattekontrollanten. Emellertid bör givetvis för bagatellbelopp, där skatten
förslagsvis ej uppgår till mera än 5 öre, någon skyldighet att upprätta nota
resp. lämna kvitto ej finnas utan skattedebiteringen böra grundas på de
uppgifter affärsinnehavaren kan lämna angående omsättningen i affären
och vilka uppgifter böra kunna kontrolleras genom hans övriga bokföring.

Även i ett par av de övriga yttrandena ha gjorts uttalanden av innehåll,
att ett system med skatten i en eller annan form synlig vore förtjänt att
ytterligare övervägas.

Från ett par håll har uttalats tvekan örn behovet och lämpligheten av att
inrätta en central omsättningsskattenämnd. Presidenten i kammarrätten har
framhållit, att det under inga förhållanden borde anförtros åt nämnden att
fastställa regler för tillämpning av omsättningsskatteförordningen; dylika
regler, vilka givetvis måste bliva bindande för myndigheterna, borde utfärdas
endast av Kungl. Maj:t. Å andra sidan har skattedirektören i Stockholm
betonat angelägenheten av att olika tolkningsspörsmål, som kunna uppkomma
vid författningens tillämpning, vinna en snabb och enhetlig lösning

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Departements chefen.

samt fördenskull förordat, att nämndens befogenheter utsträckas till avgörandet
av dylika spörsmål.

Under frågans behandling lia olika sätt att uttaga omsättningsskatten förordats.
Enligt en metod skulle skatten uppbäras genom stämpelbeläggning
av varuförsäljningarna. Ett annat förslag avser att göra skatten synlig även
utan stämpelbeläggning. Säljaren skulle, utom såvitt angår bagatellbelopp,
vara förpliktad att särskilt kvittera skatten, och denna skulle i vissa fall
hållas helt avskild från inflytande medel i övrigt. Anteckningar örn de kvitterade
skattebeloppen skulle ligga till grund vid skattens inleverering. Enligt
det tredje alternativet, som förordats av utredningsmännen, behöver säljaren
ej hålla skatten skild från försäljningspriset; efter utgången av viss
period skall han till uppbördsmyndigheten avge deklaration rörande sin
skattepliktiga omsättning och inleverera skatten som en viss procent av
denna omsättningssumma.

Såsom fördelar förknippade med ett stämpel- eller skattemärkessystem
brukar framhållas, att allmänheten medverkar vid kontrollen av att säljaren
ej underlåter att inbetala skatt till staten samt att säljaren undgår besväret
med att verkställa ny prissättning av varorna på grund av skatten.

Emot användandet av ett dylikt system må först och främst andragas, att
uppbörd genom stämplar knappast är tillrådlig i fråga örn en skatt, som
skulle erläggas icke till myndighet, som kunde makulera stämplarna, utan
till enskilda personer med ytterst skiftande kvalifikationer. Visserligen förekomma
stämpelskatter, där makulering sker av annan än myndighet, men
makuleringen verkställes då av ett jämförelsevis ringa antal för uppdraget
väl ägnade företag. Härjämte må påpekas, att ett system med skattestämplar
skulle medföra, att restitution av skatt i ett flertal fall bleve en normal
företeelse, vilket icke gärna låter sig förena med ett rationellt uppbördsförf
arande.

Mot stämpeluppbörd kan vidare framhållas, att det inom detaljhandeln
ofta förekommer, att en vara överlåtes utan att kvitto utfärdas eller att
nota eller annan överlåtelsehandling utskrives. Många transaktioner, vid
vilka omsättningsskatt enligt förslaget skall utgå, äga rum utan att annan
person än säljaren är tillstädes. Som exempel må nämnas uttag ur rörelse
för egen räkning, inbetalning av kundräkning genom beloppets översändande
med allmänna posten eller diskontering av kundväxel. Värdet av allmänhetens
kontroll måste med hänsyn härtill bliva så ringa, att det icke är
tänkbart att tillämpa ett uppbördssystem med stämplar utan att jämväl införa
ett efterföljande kontrollförfarande.

Ett stämpelsystem skulle slutligen förutsätta, att märken av ett flertal
olika valörer måste tryckas och tillhandahållas varje säljare. Att därvid
tillämpa ett kreditsystem synes ej vara praktiskt möjligt; säljarna måste
således i förskott tillhandla sig erforderligt antal stämplar. Uppenbarligen
skulle det kunna inträffa, att en säljare ställdes inför nödvändigheten att
underlåta sälja i brist på innehav av stämplar. Givet är också, att stämpel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

metoden skulle fördröja distributionsarbetet och åsamka affärsinnehavarna
ökade personalkostnader.

Redan den omständigheten, att stämpelmetoden icke gör en efterföljande
kontrollgranskning onödig, synes mig innebära ett avgörande skäl för att
avvisa denna metod. Om nämligen en efterföljande kontroll — av utredningsmännen
föreslagen i form av taxering — under alla förhållanden blir
nödvändig, torde icke någon anledning föreligga att använda annat inbetalningssystem
än det i promemorian föreslagna, som ur administrativ synpunkt
ställer sig enklast.

Såsom skäl för införande av ett sådant system med synlig skatt, som
innebär att skatten obligatoriskt debiteras köparen för varje beskattningsbar
omsättning, har anförts, att säljarna härigenom skulle kunna förhindras
att utnyttja omsättningsskatten för att påskynda prisrörelsen uppåt. Värdet
av detta argument bör enligt min mening icke överskattas. Det är uppenbart,
att i en uppåtgående prisrörelse, som har sitt ursprung i varuknapphet,
konkurrenshänsyn kunna föranleda allmänt sett mindre prishöjningar än
skattebeloppet, därest detta belopp icke särskilt debiteras köparen. Å andra
sidan förbiser jag icke, att under samma förutsättning utrymme isynnerhet
vid dold skatt finnes för en prispolitik från större företags sida som kan
medföra icke önskvärda rubbningar i rådande konkurrensförhållanden.
Detta skulle kunna föranleda införandet av rätt för Kungl. Majit att exempelvis
för viss bransch föreskriva obligatorisk skattedebitering. Den här berörda
riskfaktorn, som sålunda möjligen skulle kunna åberopas till stöd för
kravet på synlig skatt, synes mig dock alltför obestämd för att nu påkalla
en särbestämmelse av angiven innebörd. Av visst intresse är i förevarande
sammanhang, att i Tyskland förbud meddelats mot att omsättningsskatt debiteras
å försäljningsnotan och att den norska omsättningsskatten, som tidigare
varit synlig, nyligen omlagts till en skatt av den nu föreslagna typen.

Utredningsmännens förslag innebär, att vederlag vid försäljning m. m.
skall inräknas i den skattepliktiga omsättningen endast i den mån det inflyter
och att skatten sålunda skall beräknas å influtna belopp. Det lärer
icke kunna bestridas, att det skulle för företagarna innebära en ganska betydande
olägenhet, därest skatten i stället skulle beräknas å debiterade belopp.
I praktiken torde det visa sig omöjligt att föreskriva, att köparen vid
varje kreditköp skall i förskott erlägga omsättningsskatten. Det förekommer
exempelvis ofta, att varor i ett hushåll tagas på kredit mot månadsräkning
och levereras dagligen och ibland till och med flera gånger samma
dag. Örn varorna hemsändas, uppstår frågan, huruvida varorna få avlämnas,
ehuru mottagaren icke är i tillfälle att förskottsvis erlägga omsättningsskatten.
I dessa och många andra fall bleve det sannolikt snart regeln, att
säljaren förskotterade omsättningsskatten för undvikande av besvärligheter
gentemot kunderna. Det synes icke kunna ifrågakomma att kriminalisera
ett dylikt förfarande, vilket ingen myndighet för övrigt skulle kunna effektivt
förhindra. Man skulle således genom att ansluta sig till förslaget örn
särskild debitering av skatten i samband med försäljningen av varorna bliva

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

nödsakad godtaga ett system, som i själva verket innebure, att skatten skulle
av säljaren levereras i förskott, innan varulikviden influtit.

Som ytterligare skäl mot detta system med debitering av skatten må framhållas,
att det lika litet som uppbörd genom stämpelbeläggning gör den
efterföljande kontrollen genom granskning av månadsuppgifter och taxeringsförfarande
överflödig. Kassakontrollapparater eller blocklappar kunna
icke på något sätt ersätta denna kontroll.

Att särskild skattedebitering av praktiska skäl icke kan förekomma vid
alla försäljningar utgör givetvis också ett förhållande, som talar emot en
dylik anordning. Om allmänhetens kontrollerande medverkan skall få någon
verklig betydelse, måste nämligen samma regler gälla för alla försäljningar.

Jag finner alltså uppbörden och kontrollen böra anordnas i huvudsaklig
överensstämmelse med utredningsmännens förslag, vilket också i flertalet yttranden
lämnats utan erinran. En skatt av föreslagen art bör av naturliga
skäl inlevereras inom relativt kort tid efter det skattskyldigheten inträtt. Inbetalning
månadsvis synes därför vara att föredraga framför kvartalsbetalning,
även örn ökat ai''bete därigenom i viss utsträckning åsamkas såväl uppbördsmyndigheterna
som de skattskyldiga. Då skatten normalt kommer att
erläggas genom månadsinbetalningar efter skattskyldighetens inträde, synes
icke lämpligt att beteckna dessa betalningar som förskottsinbetalningar.
Detta hindrar givetvis icke, att med prövningen av inkomna uppgifter och
det slutliga fastställandet av skatten skall anstå till dess taxering efter beskattningsårets
utgång äger rum. Att taxeringen anförtros åt beskattningsnämnderna
vid den årliga taxeringen och icke åt länsstyrelserna förefaller
välmotiverat. Taxeringsmyndighetens åligganden inskränka sig icke till en
prövning av att riktiga belopp — såväl bruttobelopp som avdragsposter —
uppgivits för den skattepliktiga omsättningens beräkning. Det måste också
undersökas, huruvida samtliga skattskyldiga avgivit föreskrivna uppgifter,
och i förekommande fall tillses, att taxering påföres försumliga skattskyldiga.
Det synes icke lämpligt att ålägga länsstyrelserna dessa bestyr, av vilka
särskilt kontrollen över att samtliga skattskyldiga beskattas förutsätter sådan
kännedom örn ortens förhållanden, som endast kan påräknas hos en
lokal nämnd.

Såsom framgår av vad tidigare anförts förutsätter jag i likhet med utredningsmännen,
att en central nämnd tillskapas för handhavande av vissa
med beskattningen sammanhängande uppgifter. En av dessa uppgifter har
redan angivits, nämligen bestämmandet av vad som skall anses hänförligt
under begreppet butikshandelsvaror. De förklaringar, som nämnden härutinnan
avgiver, böra såsom förut framhållits vara bindande. I övrigt bör
nämnden ha ställning endast som rådgivande och vägledande organ, vars
uttalanden icke bliva bindande för beskattningsmyndigheterna. Sålunda bör
det icke ankomma på nämnden att utfärda tillämpningsföreskrifter eller att
avgöra tolkningsspörsmål. Även med denna begränsning i uppgifterna torde
nämnden få en viktig funktion att fylla.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

Detaljmotivering.

Efter den nu lämnade redogörelsen för olika delar av förslaget torde erfordras
allenast några kortfattade anmärkningar beträffande vissa detaljfrågor.

Beträffande reglerna i 4 § departementsförslaget om den skattepliktiga
omsättningens beräkning förtjänar framhållas, att vid försäljning, arbetsprestation
och uthyrning vederlaget i dess helhet är avsett att inräknas i omsättningen.
Avdrag får sålunda icke göras för den del av vederlaget, som må
ha beräknats motsvara omsättningsskatten, och ej heller för transport-, emballage-
och andra liknande kostnader, vilka ingå i priset för en vara.

Departementsförslagets 5 §, vilken motsvaras av 6 § i utredningsmännens
förslag, innehåller bestämmelser om den subjektiva skattskyldigheten.

Bestämmelserna innebära bland annat, att vid import skatten skall erläggas
av den, för vars räkning importen äger rum. Det bär varit under övervägande
att för detta speciella fall förlägga taxerings- och uppbördsförfarandet
till tullmyndigheterna. Då skatteplikt underkastad import emellertid,
särskilt under nuvarande förhållanden, kan förväntas bliva av mycket obetydlig
omfattning, har stadgande i sådant syfte icke ansetts påkallat, utan
förslaget utgår från att de allmänna reglerna om avlämnande av uppgift och
inbetalning av skatt till länsstyrelserna samt örn efterföljande taxering skola
tillämpas även i här åsyftade fall. Där så anses erforderligt, torde en viss
kontroll kunna åstadkommas genom att beskattningsnämnderna i förekommande
fall hos tullverket inhämta upplysningar om verkställd import.

Enligt utredningsmännens förslag skulle vid försäljning i kommission såsom
säljare anses kommittenten, därest varorna av denne tillverkats, men
i annat fall kommissionären. Att skattskyldigheten sålunda i förra fallet ålägges
kommittenten-producenten sammanhänger med att i sagda förslag producenter
förutsatts bliva skattskyldiga för sina inköp av råvaror och materialier
och att den medgivna avdragsrätten för dylika inköp i här avsedda
fall icke skulle kunna utnyttjas, om kommissionären betraktades som säljare.
Då enligt departementsförslaget som allmän regel skall gälla, att producenter
få rätt till avdrag för inköp av varor för bearbetning eller förbrukning
i rörelsen, saknas anledning att bibehålla nyssnämnda specialföreskrift
för kommittent, som tillika är producent. Det naturliga synes vara,
att kommissionären, vilken ju uppträder som säljare i eget namn, även i
skattehänseende alltid betraktas som säljare.

Det taxeringsförfarande, genom vilket på sätt jag i det föregående anfört
omsättningsskatten bör för varje skattskyldig slutgiltigt fastställas, synes
kunna i huvudsak anknyta till den årliga inkomsttaxeringen. Taxeringen
till omsättningsskatt skall sålunda enligt förslaget verkställas av de vanliga
beskattningsnämnderna, taxeringsnämnd och prövningsnämnd (mellankommunala
prövningsnämnden beträffande de skattskyldiga, vilkas inkomsttaxering
prövas av denna nämnd). Över prövningsnämnds beslut kan talan av

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

landskamrerare!! och den skattskyldige fullföljas till kammarrätten och från
denna till regeringsrätten.

1 promemorian har förutsatts, att skattskyldig skall taxeras till allmän omsättningsskatt
i sin hemortskommun. En annan möjlighet hade varit, att
taxeringen ägt rum i den eller de kommuner, i vilka den skattepliktiga rörelsen
bedrivits. Såsom skäl för den föreslagna lösningen av frågan örn beskattningsorten
har anförts att det icke synts lämpligt att ålägga företagare
med många filialer — såsom exempel bär nämnts pressbyrån — att avlämna
uppgift och inbetala skatt särskilt för varje driftställe. Såsom av
utredningsmännen påpekats skulle möjligen ur kontrollsynpunkt det andra
alternativet äga visst företräde. Det är emellertid att märka, att taxeringsnämnden
i hemortskommunen äger tillgång till rörelsebilagorna från samtliga
de kommuner, i vilka den skattskyldige bedrivit rörelse, och kan från
dessa kontrollera att uppgift lämnats beträffande omsättningen i alla filialerna.
Jag finner mig sakna anledning att frångå den i promemorian intagna
ståndpunkten, mot vilken ingen gensaga rests vid remissbehandlingen.

Taxeringen synes på sätt i promemorian förutsatts böra avse beskattningsår.
En annan tänkbar möjlighet vore att låta taxeringsperioden utgöras av
kalenderåret. Av praktiska skäl torde det emellertid vara lämpligt att för
varje skattskyldig låta den tidrymd, som omfattas av taxeringsnämndens
granskning, sammanfalla vid de olika taxeringarna. Några olägenheter härav
synas icke kimna uppstå.

Såväl vid meddelande av uppgift enligt 7 § som vid själva taxeringen bör
den skattepliktiga omsättningen beräknas särskilt för varje förvärvskälla.

Den viktigaste avvikelsen från förfarandet vid inkomsttaxeringen gäller
deldarationsförfarandet. Vid omsättningsskatten är den för varje månad avgivna
uppgiften, på vilken den preliminära uppbörden bygger, den väsentliga.
Äro samtliga uppgifter för beskattningsåret riktiga, erfordras icke för
taxeringen någon ytterligare uppgift från den skattskyldige. Vid sådant förhållande
har det icke ansetts nödvändigt eller lämpligt att stadga obligatorisk
skyldighet för den skattskyldige att för taxeringen avgiva någon ny,
sammanfattande deklaration. Taxeringsnämndens uppgift blir i första hand
att tillse, att uppgifter enligt 7 § — vilka från länsstyrelsen skola överlämnas
till taxeringsnämndens ordförande — inkommit för hela beskattningsåret,
samt att, om uppgift saknas för någon månad, anmäla förhållandet till länsstyrelsen,
som infordrar uppgift från vederbörande. Föranleder därefter
granskningen av uppgifterna — t. ex. vid jämförelse med den skattskyldiges
självdeklaration eller bokföring — tvekan örn uppgifternas riktighet eller erfordras
eljest upplysningar utöver dem som innehållas i uppgifterna enligt
7 §, bör den skattskyldige vara pliktig att efter anmodan meddela för
egen taxering erforderliga upplysningar. Underlåtenhet att efterkomma anmaningen
har icke ansetts böra medföra så sträng påföljd som förlust av
klagorätt till högre instans. I processuellt hänseende kommer givetvis en dylik
vägran från den skattskyldiges sida att bidraga till utredningen att för
honom medföra ogynnsamma verkningar, något som markeras genom att

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

anteckning om förhållandet göres i taxeringslängden. Det torde knappast behöva
påpekas att det givetvis är den skattskyldige obetaget att även utan erhållen
anmaning meddela taxeringsnämnden upplysningar till ledning för
taxeringen, eventuellt innefattande ändringar i tidigare lämnade uppgifter.

Beskattningsnämnderna torde böra för kontroll av riktigheten av lämnade
uppgifter äga rätt att granska skattskyldigs handelsböcker eller anteckningar
örn rörelsen m. m. i samma omfattning som vid inkomsttaxeringen, i förevarande
fall dock endast vad avser den skattskyldiges egen taxering. En
dylik befogenhet är nödvändig för att nöjaktig kontroll över beskattningen
överhuvud taget skall kunna åstadkommas.

Över taxeringen till allmän omsättningsskatt bör i taxeringsnämnd föras
särskild längd, omsättningsskattelängd, samt i prövningsnämnd en särskild
ändringslängd. Så snart någon av taxeringsnämnd taxerats till omsättningsskatt
med avvikelse från av honom lämnade uppgifter, skall underrättelse
lämnas vederbörande örn avvikelsen och skälen därför.

Visar det sig, då den skattskyldiges taxering fastställts av taxeringsnämnd
eller prövningsnämnd, att allmän omsättningsskatt skall utgå med högre belopp
än som skolat inbetalas på grund av stadgandet i 8 §, torde överskjutande
belopp böra omedelbart erläggas av den skattskyldige. Är det belopp,
som preliminärt inbetalats, högre än det som sedermera av taxeringsnämnd
eller prövningsnämnd fastställes, restitueras det överskjutande beloppet utan
särskild ansökan. Å sålunda restituerat belopp synes ränta icke böra utgå;
särskilt stadgande härom torde icke erfordras, enär fallet icke omfattas av
gällande bestämmelser örn ränta vid restitution av skatt.

Beträffande granskning under taxeringsförfarandet av uppgifter som —
på grund av stadgandet i 7 § eller eljest — avgivits till ledning vid taxering
till omsättningsskatt samt rätt för tjänstemän m. fl. att taga del av dylika
uppgifter torde böra gälla detsamma som enligt taxeringsförordningen gäller
rörande självdeklaration. Ordföranden och ledamöterna i den centrala omsättningsskattenämnden
böra få rätt att taga del av berörda uppgifter samt
även av självdeklaration, som avgivits av till omsättningsskatt skattskyldig.

De särskilda kostnader, som uppkomma vid taxeringsarbetet på grund av
taxeringen till allmän omsättningsskatt, torde böra bestridas av statsmedel.

Slutligen förtjänar framhållas, att omsättningsskatten givetvis är att hänföra
till sådana för rörelse utgående skatter, som enligt 29 § 1 mom. kommunalskattelagen
få avdragas såsom driftkostnad vid beräkning av inkomst
av rörelse.

IkraStträdande.

Ur olika synpunkter framstår det som önskvärt, att den nya beskattningen
får träda i kraft med stundande årsskifte. Det torde dock icke vara nödvändigt
att redan nu taga slutlig ställning till denna fråga, utan i författningen
synes lämpligen kunna stadgas, att densamma skall träda i kraft å
dag, som bestämmes av Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Under förutsättning av ikraftträdande vid årsskiftet skulle affärslivet få
god tid att förbereda sig på den nya ordningen. För att beskattningen skall
kunna fungera tillfredsställande är det ett oeftergivligt villkor, att affärsmännen
redan från början äga nödig kännedom örn författningens bestämmelser
och vidtaga de organisatoriska anordningar, som finnas erforderliga
för systemets genomförande. I regel torde det bliva nödvändigt att i
viss utsträckning omlägga bokföringen, och detta kan lättast ske vid årsskiftet.
Den av skatten betingade ändringen i prissättningen å inneliggande
lager är också en åtgärd, som i många fall kan kräva jämförelsevis lång tid
och med fördel torde kunna ske i anslutning till lagerinventeringen vid årets
slut.

Det bör kunna förutsättas, att prisförändringar i anledning av den nya
beskattningen icke skola vinna tillämpning före dess ikraftträdande. Ett
spekulativt föregripande av denna bör kunna förhindras genom en lojal samverkan
med den statliga priskontrollen från näringsorganisationernas sida,
vilken kan påräkna stöd i den av konsumenterna själva utövade kontrollen.
Jag förbiser icke, att inköp i syfte att undgå skatten äro att påräkna
och att dessas omfattning givetvis måste väntas bliva större i samma mån som
skattens ikraftträdande uppskjutes. Denna synpunkt bör dock icke tillmätas
alltför stor vikt då det gäller denna mera allmänna konsumtionsbeskattning
med dess relativt måttliga skattesats. Annorlunda ställer sig saken beträffande
den strängare beskattningen av lyxbetonade varor, vilken är under övervägande.
Förslag till denna sistnämnda beskattning bör uppenbarligen framläggas
med kortast möjliga varsel. Detta synes också kunna ske utan åsidosättande
av affärslivets berättigade intressen, i synnerhet om beskattningen,
såsom det är tänkt, i viss utsträckning ordnas efter samma linjer som nu föreslagits.

Förordningen torde icke böra tillämpas i fråga om försäljning, arbetsprestation
eller uthyrning, varom avtal slutits före förordningens ikraftträdande.

Föredragande departementschefen hemställer härefter att förenämnda
inom finansdepartementet upprättade förslag till förordning om allmän omsättningsskatt
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
V. Schwartz.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Bilaga 1.

P. M.

angående förändringar i skattetrycket för olika inkomstklasser

under åren 1935—1940.

De undersökningar rörande det samlade skattetrycket i Sverige och utlandet,
som verkställdes av sakkunniga inom finansdepartementet under
åren 1935—1936\ omfattade bl. a. en beräkning av den samlade skattebördans
fördelning på olika inkomstklasser i Sverige och en kalkyl av den
genomsnittliga skattebelastningen i olika inkomstlägen å 1934 års inkomster.
I det följande har ett försök gjorts att omräkna några av de härvid kalkylerade
siffrorna för skattetrycket med hänsynstagande till de betydande
förändringar, som det svenska skatteväsendet undergått under den sista tiden.
Dessa beräkningar ha utförts efter i huvudsak samma principer, som
tillämpades i den tidigare undersökningen och för vilka i denna lämnades
en utförlig redogörelse.

Översikt över den totala skattebördans utveckling.

De allmänna dragen av skattebördans utveckling i Sverige under det sista
årtiondet framgå av tab. 1 över statens och kommunernas intäkter av olika
skatter under budgetåren 1930/31, 1934/35, 1939/40 och 1940/41. Skatterna
ha i tabellen grupperats efter samma principer som tillämpades i skattetrycksutredningen.
För nu löpande budgetår har emellertid uppförts den beräknade
avkastningen av de skatter, som antagits av 1940 års lagtima riksdag
(krigskonjunkturskatten och den föreslagna omsättningsskatten äro alltså
ej medtagna).

Det som mest frapperar i denna översikt är, att totalbeloppet av till staten
influtna skatter mer än fördubblats från budgetåret 1934/35 till budgetåret
1939/40. För innevarande budgetår räknar man med en ytterligare, kraftig
stegring. Som synes av tabellen hänför sig ökningen företrädesvis till inkomst-
och förmögenhetsbeskattningen samt till sprit- och tobaksskatterna.
Den höga siffran för gruppen tullar och acciser å övriga varor och tjänster
under budgetåret 1939/40 är en mera tillfällig företeelse, som sammanhänger
med tullinkomsternas starka uppgång genom den forcerade importen under
tiden strax före kriget och under det första skedet därav.

För den kommunala skattebördan får man under motsvarande tid, 1934/35
-—1940/41, räkna med en stegring av närmare 40 procent.

Den nu angivna stegringen av de influtna skatteintäkterna beror emellertid
ej endast på en höjning av skattesatser och införandet av nya skatter
utan till en mycket betydande del även på skatteunderlagets och varuomsättningens
ökning. För kommunalskatternas del är skatteunderlagets
utveckling huvudförklaringen. Då uppskattningen av nationalinkomsten ej
fullföljts för de senaste åren, får man till belysning av inkomstutvecklingen
i det svenska samhället under denna period av tämligen enastående konjunkturstegring
nöja sig med att anföra siffrorna å de till statlig inkomst- och för- 1

1 SOU 1936:18, i det följande citerad under titeln »skattetrycksutredningen».

Kungl. Malit s proposition nr 3.

Tab. 1. Den totala skattebördans utveckling under perioden 1930/31—1940/41.

	1930/31	1934/35	1939/40	1940/41 Milj. kr. (ber.)
	Milj. kr.	Milj. kr.	Milj. kr.
A. Skatter till stalén: I. Engångsartade förmögenhetsskatter: a. arvs- och gåvoskatt................	22	28	29	26
b. skatter å omsättning av förmögenhet	22	16	19	18
II. Aktiebolagsskatter: a. inkomst- och förmögenhetsskatt m. m.	43	26	91	142
b. värnskatt ........................	—	—	45	72
III. Reguljära inkomst- och förmögenhetsskat-ter å fysiska personer m. fl.: a) inkomst- och förmögenhetsskatt m. m.	129	136	268	292
b) värnskatt ........................	—	—	115	178
IV. Konsumtionsskatter: a) skatter å motortrafiken............	51	88	138	135
b) tullar och acciser å spritdrycker......................	91	116	208	212
viner ............................	12	7	15	18
maltdrycker......................	18	25	34	45
tobaksvaror ......................	68	77	129	160
kaffe, te, kakao, socker och läske-drycker ........................	23	23	50	72
övriga varor och tjänster..........	123	143	256	166
Summa statsskatter	602	685	1,397	1,536
B. Skatter till kommunerna: I. Direkta skatter.........................	415	453	557	627
II. Konsumtionsskatter ....................	9	9	13	13
Summa kommunalskatter	424	462	570	640
Total summa skatter	1,026	1,147	1,967	2,176

Fördelningen av skatterna på olika grupper i tabellen har skett etter samma grunder som
i skattetrycksutredningen (jfr s. 41 ff. samt tab. F. i tabellbilagan). Det må påpekas att tipsoch
lotterimedlen ingå under tullar och acciser å övriga varor och tjänster. För budgetåret
1940/41, där siffrorna för statsskatterna icke avse influtna belopp utan de i riksstaten beräknade
inkomsterna, har uppdelningen av olika skatter fått göras med ledning av uppgifter för
tidigare år. Detsamma gäller i viss utsträckning även budgetåret 1939/40. Grupperingen av
skatterna för dessa budgetår kan sålunda icke göra anspråk på mer än approximativ giltighet.

De siffror å kommunala skatter, som uppförts för 1939/40 och 1940/41, avse de under kalenderåren
1939 och 1940 influtna skatterna. De direkta skatterna ha beräknats med utgångspunkt
från debiteringarna (med avdrag för skatteutjämningsbidragen och den andel av de
debiterade beloppen, som med stöd av inflytandeprocenten för tidigare år kan antagas icke
skola inflyta). De kommunala konsumtionsskatterna ha uppförts med samma belopp, som inflöto
under år 1938.

mögenhetsskatt taxerade beloppen för samma år som tab. 1 avser. På grund
av ändringar i beskattningsreglerna under perioden äro dessa siffror ej exakt
jämförliga under alla åren, men de torde dock ge en i stora drag rättvisande
bild av den allmänna inkomstutvecklingen i landet. De taxerade beloppen vid
inkomst- och förmögenhetsskatten uppgingo för fysiska personer m. fl. och
för svenska aktiebolag till följande summor i miljoner kronor:

1930/31 1934/35 1939/40 /1940/411

Fysiska personer m. fl........... 5,291 4,538 6,576 6,821

Svenska aktiebolag.............. 573 292 721 820

1 Preliminära uppgifter.

Summa 5,864

4,830

7,297

7,641

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Dessa siffror visa en höjning på över 50 procent från 1934/35 till 1940/41,
trots att den i dessa belopp ingående förmögenhetsdelen fr. o. m. 1939 års
taxering sänkts från 1/60 till Vioo- I avsaknad av nationalinkomstsiffror för de
senaste åren kan man givetvis icke ange några exakta siffror för den genomsnittliga
skattebelastningen. De här anförda siffrorna ge emellertid vid handen,
att totalbeloppet av nu gällande skatter grovt sett kan uppskattas till cirka
1/s av de fysiska personernas totala inkomst, under det att samma skattebörda
1934/35 höll sig omkring 1U och för ett årtionde sedan något under Vs
av sagda totalinkomst. Detta innebär, att det genomsnittliga totala skattetrycket
sedan 1930/31 skulle ha ökats med ungefär 2/3 och sedan 1934/35 med
omkring Va -

Inkom stfördelning och skattefördelning.

Vid en beräkning av den nuvarande skattebördans fördelning på olika
inkomstklasser måste man i första hand göra vissa antaganden rörande inkomstfördelningen.
Till grund för de skattekalkyler, som verkställts i det
följande, ligga de i tab. 2 anförda siffrorna för antalet taxerade fysiska

Talj. 2. Beräkning av antalet taxerade personer i Sverige i klasser etter taxerat
belopp och de direkta statsskatternas fördelning på dessa klasser för budgetåret

1940/41.

Inkomstgrupp	Antal taxerade	Summa taxerat belopp i milj. kr.	Ink.- och förm.-skatt i milj. kr.	Värnskatt i milj. kr.	Särskild skatt å för-mögenhet i milj. kr.	Summa skatt
(tax. bel.) i kr.	i milj. kr.	i av taxerat belopp
över t. o. m. — 1,000	440,280	316	1.44	2.14	0.02	3.60	1.1
1,000— 2,000	1,175,710	1,646	23.97	17.75	0.44	42.16	2.6
2,000— 3,000	602,500	1,446	33.69	24.96	0.65	59.30	4.1
3,000- 4,000	269,710	917	24.65	18.26	0.64	43.55	4.7
4,000- 0,000	109,770	483	14.87	11.02	0.65	26.54	5.6
5,000— 6,000	53,890	291	10.35	7.67	0.68	18.70	6.4
6,000— 8,000	51,620	351	15.54	11.12	1.08	27.74	7.9
8,000— 10,000	22,270	196	10.29	7.19	1.01	18.49	9.4
10,000— 15,000	24,170	290	20.45	13.71	2.34	36.50	12.6
15,000— 20,000	9,410	160	14.25	9.54	2.01	25.80	16.1
20,000— 30,000	7,420	178	20.19	13.57	2.71	36.47	20.5
30,000— 40,000	2,880	98	13.59	9.02	1.92	24.53	25.0
40,000— 50,000	1,480	65	10.23	6.86	1.36	18.45	28.4
50,000— 60,000	810	44	7.63	5.05	0.97	13.65	31.0
60,000— 80,000	880	60	11.59	7.64	1.43	20.66	34.4
80,000—100,000	420	37	7.96	5.13	0.97	14.06	38.0
100,000—200,000	620	83	20.91	13.11	3.12	37.14	44.7
200,000—	180	63	19.86	12.20	3.72	35.78	56.8
Samtliga	2,774,020	6,724	281.46	195.94	25.72	508.12	7.5

personer (och oskifta dödsbon) och de för dessa till inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerade beloppen inom varje inkomstklass. Dessa siffror ha
beräknats inom finansdepartementet med utgångspunkt från 1935/36 års
partiella folkräkning, 1938 års taxering av fysiska personer med över 8,000
kronor i taxerat belopp samt preliminära uppgifter örn taxeringsu Hållet för
år 1940. Det är alltså här endast fråga örn en beräkning på grundval av

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

i huvudsak äldre statistiskt material. Den beräknade inkomstfördelningen
torde dock i stort sett motsvara den verkliga inkomstfördelningen under
år 1939. Nedanstående sammanställning torde vara ägnad att underlätta
en överblick över de mest relevanta dragen i inkomstsituationen.

Taxerat belopp i kr.	Antal taxerade fysiska personer	Summa taxerat belopp
Tusental	%	Milj. kr.	%
över t. o. m. 600— 3,000	2,218.5	80. o	3,408	50.7
3,000— 5,000	379.5	13.7	1,400	20.8
5,000— 8,000	105.5	3.8	642	9.G
8,000—20,000	55.9	2.0	646	9.6
20,000-	14.7	0.5	628	9.3
Samtliga klasser	2,774.0	100. o	0,724	100.0

Av samtliga år 1940 taxerade fysiska personer hade alltså 80 procent en
inkomst (inklusive förmögenhetsdel), som icke översteg 3,000 kronor, 17.5
procent en inkomst mellan 3,000 och 8,000 kronor och endast 2.5 procent
en inkomst över 8,000 kronor. På den lägsta gruppen föll i runt tal sammanlagt
50 procent, på mellangruppen 30 procent och på den övre gruppen
20 procent av totalinkomsten.

Beträffande den totala beskattningens fördelning på dessa klasser kan i
stora drag fastslås, att tyngdpunkten av de direkta statsskatterna faller på
den högsta gruppen med en årsinkomst över 8,000 kronor (det framgår
av tab. 2, att denna grupp får svara för över hälften av de där medtagna
skatterna), att de direkta kommunalskatterna däremot mera jämnt fördela
sig i proportion till inkomstbeloppen med någon övervikt för de två högre
klasserna, under det att slutligen konsumtionsskatterna alldeles övervägande
belasta den lägsta inkomstklassen. Resultatet blir för det samlade skattetrycket
en viss progressivitet i förhållande till inkomstens storlek, då den
starkt progressiva utformningen av de direkta statsskatterna (utom för de
lägsta inkomstskikten) mer än uppväger konsumtionsskatternas regressiva
karaktär.

Föriarandet vid beräkningen av det
individuella skattetrycket.

Med hänsyn till att det tillgängliga statistiska materialet möjliggör en
blott mycket ungefärlig uppdelning på olika inkomstklasser av andra skatter
än de i tab. 2 medtagna har den föreliggande undersökningen i första
hand inriktats på en kalkyl av skattebördans storlek i förhållande till inkomsten
i individuella typfall. Liksom i den tidigare utredningen ha dessa
varierats med avseende på inkomstens storlek samt, vad angår de direkta
skatterna, även med avseende på inkomstens art (arbetsinkomst eller förmögenhetsinkomst)
och antalet familjemedlemmar. Däremot ha ej gjorts
olika antaganden rörande bostadsorten, utan i samtliga fall har förutsatts,
att den skattskyldige är bosatt i en kommun tillhörande ortsgrupp III med
en utdebitering, som motsvarar den genomsnittliga kommunala utdebiteringen
i Sverige.

Då undersökningens främsta syfte varit att belysa de förändringar, som
skattetrycket undergått på grund av de genom kriget orsakade utgiftsstegringarna,
har det ansetts lämpligt att klargöra hur skattesituationen gestal -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

tade sig dels omedelbart före krigsutbrottet och dels efter de skattehöjningar,
som vidtogos under det första krigsåret, d. v. s. på grund av beslut av 1939
års urtima och 1940 års lagtima riksdag. Undersökningen avser alltså att
visa, dels skatternas höjd under budgetåret 1939/40, örn man bortser från
de under hösten 1939 införda skatterna, dels hur skattesituationen nu gestaltar
sig före införandet av de skatter, som beslutas av 1940 års urtima
riksdag. Ett tredje jämförelseled är skattesituationen under budgetåret
1934/35, som klargjordes i skattetrycksutredningen.

Kalkylen av skattesiffrorna för 1939/40 och 1940/41 har skett efter samma
principer, som tillämpades vid den tidigare beräkningen av skattesiffrorna
för 1934/35. Sålunda ha vissa skatter av praktiska skäl uteslutits, nämligen
sådana förmögenhetsskatter som arvs- och gåvoskatten .samt andra stämpelskatter,
de av aktiebolag och andra juridiska personer erlagda direkta skatterna
till stat och kommun, samt av skatterna å konsumtion och förbrukning
skatter å motortrafiken jämte tullar och acciser å andra varor än de särskilt
angivna. De medräknade skatterna omfatta (örn man bortser från skatterna
å motortrafiken) i huvudsak alla de skatter, som varit föremål för höjningar
under tiden efter 1934/35. De uppgå för 1940/41 till cirka 70 procent
av hela den statliga och kommunala skattebördan. Av de uteslutna skatterna
uppgå förmögenhets- och företagsskatterna till omkring 16 procent av totalbeloppet
och skatterna å konsumtion och förbrukning till omkring 14 procent.
På grund härav framstår det som sannolikt, att relationen mellan den
på olika inkomstklasser fallande skattebördan ej i större grad influerats av
att ifrågavarande skatter uteslutits.

Kalkylen av de direkta skatterna för 1939/40 och 1940/41 har ej varit förenad
med några svårigheter. Med utgångspunkt från nettoinkomsten, som inkluderar
erlagda skatter och alltså närmast motsvarar den till kommunal inkomstskatt
taxerade inkomsten, har först kommunalskatten beräknats under
antagande av att kommunen tillhört ortsgrupp III och haft en total utdebitering
av 10.56 kronor per skattekrona. Denna siffra, som är ett genomsnitt av
de under år 1939 beslutade utdebiteringar (med tillägg för vägskatternas belopp
för senast tillgängliga år samt med avdrag för skatteutjämningsmedlens
belopp), överensstämmer med den i skattetrycksutredningen (s. 283) på analogt
sätt beräknade genomsnittssiffran för de under år 1934 beslutade utdebiteringarna.
Den har använts ej endast för 1939/40 utan även för 1940/41.
Härigenom vinnes, att kommunalskatten, bortsett från den tidigare kommunala
progressivskatten, blir lika i alla tre fallen. Olikheterna med hänsyn till
den direkta skatten gälla alltså i huvudsak statsskatten. Denna har uträknats
enligt direkt metod med ledning av de i vart fall tillämpliga författningarna.
Härvid är att märka, att för budgetåret 1939/40 medtagits blott inkomst-
och förmögenhetsskatten (utgående med 120 procent av grundbeloppet)
men ej den samma budgetår utgående värnskatten. För budgetåret 1940/
41 har däremot förutom inkomst- och förmögenhetsskatten (utgående med
150 procent av grundbeloppet) medtagits den nya, av 1940 års lagtima riksdag
beslutade värnskatten.

De indirekta skatter, som medtagits i föreliggande beräkningar, äro skatter
och tullar å spritdrycker, viner, maltdrycker, tobak och kaffe samt, för
budgetåret 1940/41, därjämte de av 1939 års urtima riksdag beslutade nya
konsumtionsskatterna: läskedrycksskatt, industrisockerskatt och statlig nöjesskatt.

För 1934/35 ha uppförts de skattebelopp, som i skattetrycksutredningen
beräknats belasta konsumtionen av ifrågavarande varor i olika inkomstlägen

Bihang till urtima riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 3.

Kungl. Majlis proposition nr 3.

(jfr särskilt tab. 14 å s. 60—61). För 1939/40 har beräknats, hur samma
skatter skulle ha utfallit för detta år, örn man bortser från de höjningar, som
vidtogos av 1939 års urtima riksdag. Siffrorna för 1940/41 omfatta åter såväl
de av nämnda riksdag beslutade nya skatterna som de senare skattehöjningar,
som vidtagits före 1940 års urtima riksdag.

Kalkylen av de äldre konsumtionsskatternas tryck i olika inkomstlägen
under åren 1939/40 och 1940/41 har ägt rum med utgångspunkt från de för
1934/35 beräknade siffrorna. Kalkylen har tillgått så, att de tidigare siffrorna
dels ökats i proportion till skattesatsernas höjning, dels ock förändrats
med hänsyn till antagna förskjutningar i konsumtionen av de beskattade varorna
sedan 1934/35.

Beträffande konsumtionsförändringarna i olika inkomstlagen har man
haft den hållpunkten, att de skola stämma med vad man vet eller kan antaga
rörande den totala konsumtionens förändringar. Inom denna ram kan
man emellertid göra olika antaganden för olika inkomstklasser. I brist på
tillförlitliga aktuella konsumtionsundersökningar, som kunna läggas till grund
för mera differentierade antaganden, har det synts rimligast förutsätta, att
konsumtionsförändringen i sådana fall, då konsumenten ej övergått till lägre
beskattade kvaliteter, skett likformigt över hela inkomstskalan.

Från allmänt ekonomisk synpunkt kunde det måhända te sig mera sannolikt,
att de mindre inkomsttagarna skulle visa större känslighet än andra inkomstskikt
för de prisstegringar, som höjningen av ifrågavarande speciella
konsumtionsskatter medfört. Tillräckligt stöd för antaganden örn en sådan
differentiering ha emellertid ej förelegat. Beträffande spriten, som väger
tyngst, har med benäget bistånd av aktiebolaget Stockholmssys temet
gjorts en stickprovsundersökning om förändringen av spritinköpen mellan
första halvåret 1939 och första halvåret 1940, Resultatet av denna undersökning
pekade icke i riktning mot större nedgång i den lägsta inkomstgruppen
än i andra — utan att likväl kunna läggas till grund för någon bestämd annan
uppfattning.1 Till förmån för det här valda antagandet örn likformig nedgång
i spritkonsumtionen över hela linjen kan även anföras, att det fel, som
kunde uppkomma genom en eventuell överskattning av nedgången bland de
bättre situerade, icke kan med den incidens, som spritskatten har i vårt land,
vara av större omfattning i de lägre inkomstskikten, där spritskatten har sin
tyngdpunkt. Den genomsnittliga förändringen måste nämligen ligga nära
nedgången i dessa skikt, där spritskatten ur skattetryckssynpunkt har sin
största relativa betydelse.2 Denna synpunkt äger tillämpning även beträffande
flertalet av de övriga beskattade varorna.

Konsumtionsförändringarna lia vidare antagits innefatta en proportionellt
lika förändring av skattebeloppen i olika inkomstklasser. Härigenom giva
beräkningarna i de fall, då skatten till en del utgår efter varuvärdet (såsom
vid sprit-, vin- och tobaksskatterna), visst utrymme även åt den möjligheten

1 Undersökningen avsåg sprituttagen i volymliter räknat för 900 motboksägare, lika fördelade
å envar av inkomstklasserna 1) under 3,000 kr., 2) mellan 3,000 och 8,000 kr. samt 3) över
8,000 kr. Urvalet inom de tre grupperna hade skett helt godtyckligt.

Nedgången i uttagen från första halvåret 1939 till första halvåret 1940 utgjorde i lägsta inkomstgruppen
13.4 procent, i mellangruppen 10.7 procent och i högsta inkomstgruppen 17.2
procent. Materialet kan emellertid icke antagas vara fullt representativt ens för Stockholmstrakten
— den totala nedgången för Stockholmssystemets utminutering var under samma tid
18 procent och sålunda större än för envar av grupperna — varför det icke synes tillrådligt
att draga några generella slutsatser av materialet. Siffrorna måste dock ingiva betänkligheter
mot att göra differentierade antaganden i den riktningen, att konsumtionsnedgången skulle vara
störst i de lägre inkomstskikten och minst i de högsta inkomstlägena. Såtillvida kan resultatet
sägas stödja ett antagande om genomsnittligt lika nedgång.

2 Jfr den nedan å s. 11 införda noten.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 3.

att reaktionen på skattehöjningarna varit en kvalitativ i stället för en kvantitativ
nedgång i konsumtionen. Detta kan ju särskilt ha varit fallet bland
de bättre situerade, som ha större möjligheter att övergå till billigare kvaliteter.

En kontroll å beräkningarnas riktighet har varit, att summan av de belopp
av respektive skatter, som beräknas falla å olika inkomstklasser i anslutning
till den för 1939/40 och 1940/41 beräknade inkomstfördelningen,
motsvarat den faktiska, respektive beräknade avkastningen av skatterna.

För bedömning av incidensen av de nya skatterna —- industrisockerskatt,
läskedrycksskatt och statlig nöjesskatt — föreligga icke några statistiska hållpunkter.
Med det moment av lyxkaraktär, som vidlåda alla tre skatterna,
är en fördelning lika per capita icke försvarlig. Under sådana förhållanden
har verkställts en summarisk fördelning på olika inkomstklasser under antagande
av en relativt svag stegring av skatten med inkomsten. Med de
ringa belopp, till vilka dessa skatter belöpa i olika inkomstlägen — skatten
bär beräknats stiga från 6 kronor vid 1,300 kronors inkomst till 29 kronor
vid 22,500 kronors inkomst — kunna några större fel icke härigenom uppkomma
för de samlade beräkningarna.

Det totala skattetrycket i olika inkomstlagen.

Resultatet av de enligt ovan angivna principer utförda kalkylerna av det
individuella skattetryckets förändringar under de senaste åren har sammanfattats
i tab. 3. Tabellen utvisar, hur det sammanlagda trycket av direkt
och indirekt skattebelastning kan antagas ha förändrats för personer
i olika inkomstlägen. Det förutsättes härvid, att den skattskyldige endast
har arbetsinkomst, att han är gift och har ett barn under 18 år, samt att
han lever i en kommun tillhörande ortsgrupp III, inom vilken den totala
utdebiteringen (inklusive väg- och landstingsskatt) alla tre åren uppgått till
10.55 kronor per skattekrona. Förskjutningarna inom det beräknade skattetrycket
bero alltså i huvudsak på förändringar inom den statliga beskattningen.

En mera överskådlig bild av förskjutningarna mellan de tre åren ger
följande sammanställning av siffrorna å den totala belastningen i olika inkomstlägen,
uttryckt i procent av inkomsten.

Nettoinkomst i kr.	1,300	2,000	3,000	4,500	6,750	10,000	15,000	22,500	33,500	50,000	200,000
Total skatt i % av inkomsten: 1934/35	10.8	11.6	13.3	14.5	15.3	16.1	17.1	18.4	19.8	21.2	28.5
1939/40	12.2	12.2	14.0	14.8	15.6	16.6	18.0	19.9	21.9	24.3	33.8
1940/41	16.6	15.6	17.5	18.6	20.3	22.2	24.8	28.3	31.8	36.0	51.0
Procentuell stegring av total skatt: 1934/35—1939/40	12	5	5	2	2	3	6	8	11	14	18
1939/40-1940/41	37	28	25	26	31	34	37	42	45	48	51

Siffrorna visa, att skattebördan över hela linjen ökats såväl från 1934/35
till 1939/40 som från detta år till 1940/41, men att ökningen varit flerdubbelt
starkare under sista året än under föregående femårsperiod. Detta framgår
särskilt av de två sista raderna, som ange skattebördans procentuella

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Tab. 3. Direkt och indirekt beskattning av gist person med ett barn i kommun

procent av

Nettoinkomst (inkl. skatter) i kr.	1,300	2,000	3,000
	Kr.	%	Kr.	%	Kr.	°io
1934/35. (Enligt skattetrycksutredningen, s. 60—61) Statlig inkomst- och förmögenhets-, extra inkomst- och förmögenhetsskatt samt utjämningsskatt..............			9	0.4	32	1.1
Kommunal inkomst-, landstings-, väg- och progressivskatt	27	2.1	88	4.4	193	6.4
Summa direkt skatt	27	2.1	96	4.8	224	7.s
Skatt å sprit, vin och öl..............................	74	5.7	90	i.s	119	4.o
» > tobak ........................................	oO	2.3	35	1.8	46	l.s
> > kaffe..........................................	10	0.8	10	O.e	10	0.3
Summa indirekt skatt	114	S.s	135	6.8	175	5.8
Total skatt	141	10.8	231	11.6	309	13.s
1939/48. (Exklusive av 1939 års urtima riksdag beslutade skatter.) Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ................					24	0.8
Kommunal inkomst-, landstings- och vägskatt ..........	27	2.1	88	4.4	193	6.4
Summa direkt skatt	27	2.1	88	4.4	217	7.2
Skatt å sprit, vin och öl..............................	S5	6.s	103	5.2	137	4.6
> > tobak .... :..................................	36	2.8	42	2.1	55	1.8
> » kaffe..........................................	10	0.8	10	O.s	10	0.3
Summa indirekt skatt	131	10.1	155	7.8	202	6.7
Total skatt	158	12.2	243	12.2	419	14.0
1940/41. (Exklusive av 1940 års urtima riksdag beslutade skatter.) Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.................					30	1.0
Värnskatt ............................................	5	0.4	5	O.s	23	0.8
Kommunal inkomst-, landstings- och vägskatt..........	27	2.1	88	4.4	193	6.4
Summa direkt skatt	32	2.S	93	4.7	246	S.2
Skatt å sprit, vin och öl ..............................	106	8.2	129	O.s	170	5.7
> > tobak ........................................	51	3.9	59	3.0	78	2.6
> > kaffe, industrisocker och läskedrycker samt statlig nöjesskatt ..................................	27	2.1	29	l.s	30	1.0
Summa indirekt skatt	184	14.2	217	10.9	278	9.3
Total skatt	216	16.6	310	15.s	524	n.s
Ökning 1934/35—1939/40. Direkt skatt ..........................................			-8	-0.4	-7	-0.2
Indirekt skatt ........................................	17	1.3	20	1.0	27	0.9
Total skatt ..........................................	17	1.3	12	0.6	20	0.7
Ökning 1939/40—1940/41. Direkt skatt.................. :......................	5	0.4	5	0.3	29	1.0
Indirekt skatt ........................................	53	4.1	62	3.1	76	2.s
Tota! skatt............................................	58	4.5	67	3.4	105	3.5

Kungl. Majlis proposition nr 3.

med genomsnittlig mtdehitering åren 1931/35, 1939/40 och 1940/41, i kronor och i
inkomsten.

4,500	6,750	10,000	15,000	22,500	33,500	50,000	200,000
Kr.	%	Kr.	%	Kr.	%	Kr.	%	Kr.	%	Kr.	%	Kr.	%	Kr.	%
92	2. o	197	2.9	358	3.6	663	4a	1,271	5.6	2,363	7.o	4,209	8.s	29,196	14.6
351	7.8	593	S.8	950	9.S	1,510	10.1	2,395	10.6	3,749	11.2	5,845	11.7	27,317	13.7
443	9.8	790	11.7	1,303	13.1	2,173	14.s	8,666	16.3	6,112	18.2	10,054	20.1	56,513	28.3
149	3.s	172	2.8	207	2.1	272	1.8	337	l.s	367	1.1	398	0.8	398	0.2
52	l.s	60	0.9	80	0.8	105	0.7	120	O.s	135	0.4	150	0.3	150	0.1
10	0.2	♦ 10	0,1	10	0.1	10	0,1	10	O.o	10	O.o	10	O.o	10	O.o
211	4.7	242	3.6	297	3.o	387	2.6	467	2,1	512	l.s	558	1.1	558	0.3
654	14.s	1,032	15.3	1,605	16.1	2,560	17.1	4,133	18.4	6,624	19.8	10,612	21.2	57,071	28. s
70	1.6	182	2.7	377	3.8	793	5.3	1,681	7.s	3,326	9.9	6,328	12.7	45,954	23.0
351	7.8	589	8.7	932	9.3	1,459	9.7	2,250	lO.o	3,411	10.2	5,152	10.3	20,977	10.S
421	9.i	771	11.4	1,309	13.1	2,252	15.0	3,931	17.s	6,737	20,1	11,480	23.0	66,931	33.s
172	3.8	200	3.0	242	2.4	320	2,1	398	1.8	435	1.3	473	0.9	473	0.2
62	1.4	71	1.1	95	1.0	125	0.8	142	0.6	160	O.s	178	0.4	178	0.1
10	0.2	10	O.i	10	0.1	10	0,1	10	O.o	10	O.o	10	O.o	10	O.o
244	5.4	281	4.2	347	3.s	455	3.o	550	2.4	605	1.8	661	1.3	661	0.3
665	14.8	1,052	15.6	1,656	16.6	2,707	18.0	4,481	19.9	7,342	21.9	12,141	14.3	67,592	33.8
88	2.0	228	3.4	471	4.7	975	6.6	1,994	8.9	3,830	11.4	7,120	14.2	49,362	24.7
65	1.4	167	2.6	329	3.3	645	4.3	1,338	5.9	2,564	7.7	4,770	9.s	30,665	15.3
351	7.8	589	S.7	932	9.3	1,459	9.7	2,250	lO.o	3,411	10.2	5,152	10.3	20,977	10.5
504	11.2	984	14.6	1,732	17.3	3,079	20. s	5,582	24.8	9,805	29.3	17,042	34.4	101,004	50. s
215	4.8	252	3.7	310	3.1	418	2.8	526	2.3	580	1.7	636	1.3	636	0.3
88	2.0	102	l.s	136	1.4	178	1.2	203	0.9	229	0.7	254	O.s	254	0.1
32	0.7	35	O.s	38	0.4	45	0.3	50	0.2	50	O.i	50	0.1	50	O.o
335	7.4	389	5.8	484	4.8	641	4.3	779	3.S	859	2.6	940	1.9	940	O.s
839	18.6	1,373	20.3	2,216	22.2	3,720	24.8	6,361	28.3	10,664	31.8	17,982	36.0	101,944	51.o
—22	-0.6	-19	-0.3	1	O.o	79	O.s	265	1.2	625	1.9	1,426	2.9	10,418	5.2
33	0.7	39	0.6	50	O.s	68	O.s	83	0.4	93	0.3	103	0.2	103	0.1
11	0.2	20	0.3	51	O.s	147	1.0	348	l.s	718	2.4	1,529	3.1	10,521	5.3
83	1.8	213	3.2	423	4.2	827	5.s	1,651	7.3	3,068	9.2	5,562	11,1	34,073	17.0
91	2.o	108	1.6	137	1.4	186	1.2	229	1.0	254	0.8	279	0.6	279	O.i
174	3.9	321	4.8	560	0.6	1,013	6.8	1,880	8.4	3,322	9.9	5,841	11.7	34,352	17.2

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

ökning i förhållande till skattebördan under det tidigare av de angivna budgetåren.

Skattetryckets förändring från 1934/35 till 1939/40 beror huvudsakligen
på skärpningen av den extra inkomst- och förmögenhetsskatten fr. o. m.
1936/37 och den år 1938 beslutade omläggningen av den direkta statsbeskattningen.
Genom den förra åtgärden fick inkomstbeskattningen en mer
progressiv utformning, samtidigt som belastningen ökades å förmögenhetsinkomstema,
medan genom 1938 års reform främst familjeavdragen ökades.
För det här behandlade typfallet, då den skattskyldige äger göra avdrag för
såväl hustru som ett barn och ej har någon förmögenhet, blev resultatet,
som framgår av tab. 3, någon sänkning av den direkta skatten för inkomster
under 10,000 kr. För inkomster överstigande detta belopp höjdes
skattesatsen i stigande grad med inkomstens storlek. I det högsta här medtagna
inkomstläget, 200,000 kr., utgjorde höjningen något över 5 procent av
inkomsten, så att den totala direkta skatten sammanlagt uppgick till cirka
en tredjedel av inkomsten.

Skattesatserna för de här medtagna indirekta skatterna voro i huvudsak
oförändrade från 1934/35 till 1939/40. Den enda mera anmärkningsvärda
förändringen var, att den i omsättningsskatten för spritdrycker ingående
grundavgiften den 1 juli 1939 höjdes från 1.60 kr. till 2 kr. per liter. Den
mindre ökningen av den indirekta skattebelastningen, som siffrorna för
olika inkomstlagen utvisa, motsvarar denna höjning samt vissa smärre konsumtionsökningar
under perioden, särskilt för tobaksvaror.

Totalbilden av skatteförändringarna från 1934/35 till 1939/40 utvisar en
tämligen obetydlig höjning i inkomstlägen upp till 15,000- kr. — den förutvarande
skattebördan ökades där icke någonstans med mer än 6 procent,
örn man bortser från det lägsta inkomstläget, för vilket beräkningarna äro
mera osäkra — samt i inkomstlägena över 15,000 kr. något större höjningar
i en stigande skala, dock vid 200,000 kr. inkomst icke överstigande 20 procent
av den tidigare skattebördan. Påfallande äro de speciellt ringa höjningarna
i inkomstlägena 4,500 och 6,750 kr., i vilka förbättringen av familjeavdragen
betydde förhållandevis mycket.

Den i tabellen kalkylerade förskjutningen av skattetrycket från 1939/40
till 1940/41, vilken såsom förut nämnts avser att klargöra effekten av de av
kriget orsakade skattehöjningarna, sammanhänger med starka höjningar av
såväl de direkta som de indirekta statsskatterna. Det procenttal, varmed
bottenskattens grundbelopp vid inkomst- och förmögenhetsskatten uttages
av fysiska personer, höjdes från 120 till 150, samtidigt som genom den nya
värnskatten en ytterligare kraftig ökning av den statliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen
kom till stånd. Vidare vidtogos avsevärda höjningar
av skatterna på spritdrycker, viner, öl, tobak och kaffe, varjämte infördes
nya konsumtionsskatter i form av industrisocker- och läskedrycksskatt samt
statlig nöjesskatt.

Vad först angår de direkta skatterna, innefattade, som av tab. 3 framgår,
steget från inkomst- och förmögenhetsskatten 1939/40 till de för 1940/41
beslutade inkomst- och förmögenhetsskatterna ungefär en fördubbling av
den direkta statsskatten för samtliga inkomstlägen, ehuru den relativa ökningen
var något större för inkomster under 15,000 kr. än för inkomster
över detta belopp. Enbart den nya värnskatten uppgår för de lägre inkomster,
som ha att erlägga inkomst- och förmögenhetsskatt, till i det närmaste
samma belopp som hela den förutvarande inkomst- och förmögenhetsskatten.
För de två lägsta här medtagna inkomsterna, som icke ha att
erlägga sådan skatt, utgår likväl värnskatt med ett fast belopp av 5 kr.

Kungl. AIaj:ts proposition nr 3.

Ökningen av de direkta skatterna till stat och kommun utgjorde för den
i tabellen avsedda familjen lägst 0.3 procent av inkomsten vid 2,000 kr. och
steg sedan i en tämligen jämn serie till 17 procent av inkomsten vid 200,000
kr. För de lägre inkomstskikten är höjningen sålunda ganska måttlig. Först
vid 10,000 kr.-läget överstiger den 4 procent av inkomsten. I förhållande
till den för 1939/40 kalkylerade direkta skattebördan beteckna höjningarna
en markerad skärpning av progressionen, vilket tydligast framgår av de
siffror för den procentuella stegringen av den direkta skatten, som återfinnas
i tab. 4 nedan, örn man bortser från det lägsta inkomstskiktet, där
femkronan i värnskatt spelar en oproportionerligt stor roll, visa siffrorna
(för enbarnsfamiljen) en snabbt stigande kurva från 7 procent vid 2,000 kr.
till 51 procent vid 200,000 kr. Resultatet har blivit att den totala direkta skatten
för ifrågavarande enbarnsfamilj tar i anspråk litet mer än halva inkomsten
vid 200,000 kr., något mer än tredjedelen vid 50,000 kr., omkring femtedelen
vid 15,000 kr. och niondelen vid 4,500 kr.

Ökningen av de indirekta skatterna har en motsatt karaktär. I förhållande
till inkomsten är den avgjort störst för de små inkomsttagarna. För de
två lägsta här medtagna inkomstlägena har ökningen beräknats till 4.1 och
3.1 procent av inkomsten eller tio gånger mer än den direkta skattens höjning
för dessa. Först något över inkomstläget 4,500 kr. blir den direkta skatteökningen
lika stor som den indirekta för genomsnittskonsumenten. I de
högsta inkomstlägena spelar höjningen av de indirekta skatterna knappast
någon roll, i det att den endast uppgår till en eller ett par tiondels procent
av inkomsten.

Tillsammantagna förete de av kriget framtvingade direkta och indirekta
skattehöjningarna en mera utjämnad kurva. För de lägre inkomstskikten
upp till 6,750 kr. ligger den totala skattehöjningen mellan 3.4 och 4.8 procent
av inkomsten, vid 10,000 kr. är den 5.6, vid 33,500 kr. 9.9 och vid 200,000
kr. 17.2 procent av inkomsten.

Även den procentuella stegringen av den totala skattebördan i förhållande
till 1939/40 års siffror visar en långt jämnare och mera avdämpad serie än
motsvarande siffror för den direkta skatten. Såsom av siffrorna i sista raden
av texttabellen å s. 7 framgår, har sålunda den samlade effekten av den starka
progressiviteten hos ökningen av de direkta skatterna och regressiviteten
hos ökningen av de indirekta skatterna blivit, att skattebördans progressivitet
i icke ringa grad ökats.* 1 För inkomster upp till 10,000 kr. har skattebördan
ökats med mellan en fjärdedel och en tredjedel, medan ökningen
vid inkomstläget 50,000 kr. närmar sig och för högre inkomster något över 1

Detta hade i ännu högre grad blivit fallet, om vid de indirekta skatternas beräkning konsumtionsnedgången
antagits vara proportionsvis större för de lägre än för de högre inkomsttagarna
i stället för såsom här antagits procentuellt lika stor.

Skillnaden i resultat vid de båda antagandena blir emellertid relativt begränsad, såsom framgår
av en alternativ kalkyl. De huvudsakliga antagandena om en differentierad konsumtionsnedgång
från 1939/40 till 1940/41 lia vid denna kalkyl i runda tal varit, att spritkonsumtionen
minskats i inkomstskikten under 2,000 kr. med 30" procent, i inkomstskikten 2,000—3,000 kr.
med 25 procent, i skikten 3,000—6,000 kr. med 15 procent och i högre inkomstskikt med 5
procent, samt att vinkonsumtionen minskats i inkomstskikten under 3,000 kr. med 70 procent,

i skikten 3,000—6,000 kr. med 55 och i högre inkomstskikt med 45 procent.

Den ökning av den totala skattebördans progressivitet, som krigsskattehöjningarna enligt
denna kalkyl skulle ha medfört, framgår av nedanstående siffror å den procentuella stegringen
av de direkta och indirekta skatterna 1939/40—1940 ''41. I tablån ha för jämförelse medtagits
även motsvarande siffror enligt huvudkalkylen.

Inkomstläge i kronor/

1,300 2,000 3,000 4,500 6,750'' 10,000 15,000 22,500 33,500 50,000 200,000
Alt. kalkyl: 32 26 26 29 35 39 42 45 47 49 51

Huvudkalkyl: 37 28 25 26 31 34 37 42 45 48 51

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

stiger hälften av skattebördan 1939/40. Stegringen synes vara lägst för vissa
inkomster i det mellanskikt av 3,000—4,500 kr., där den starkt progressiva
stegringskurvan för de direkta skatterna och den regressiva stegringskurvan
för de indirekta skatterna skära varandra.

Den direkta beskattningen av arbetsinkomst
för olika familjetyper.

Till komplettering av beräkningarna rörande den direkta och indirekta
beskattningens förändringar för en enbarnsfamilj i olika inkomstlägen ha
gjorts vissa beräkningar i syfte att belysa, i vilken mån resultatet modifieras
vid variationer i försörjningsbördan. Dessa kalkyler, som ansluta sig till
motsvarande beräkningar i skattetrycksutredningen (jfr tab. 15, s. 64), avse
enbart de direkta skatterna. De typfall, med vilka enbarnsfamiljens skattebörda
jämförts, äro ensamstående och familjeförsörjare med tre barn. Förutsättningarna
för beräkningarna ha varit desamma som för enbarnsfamiljen.
Inkomsten utgöres sålunda av ren arbetsinkomst, och den skattskyldige
antages bosatt i en kommun, tillhörande ortsgrupp III och med genomsnittlig
kommunal utdebitering. För 1939/40 har endast medtagits den statliga inkomst-
och förmögenhetsbeskattning, som beslutades av 1939 års lagtima
riksdag, däremot icke den under detta budgetår sedermera uttagna värnskatten.

Förskjutningarna av det direkta skattetrycket för inkomsttagare med olika
familjeförsörjningsbörda framgår av tab. 4.

Vad först angår förändringarna från 193A/35 till 1939/iO, äro verkningarna
av extra inkomst- och förmögenhetsskattens skärpning fr. o. m. 1936/
37 och 1938 års statsskattereform iögonfallande. Den direkta statsskatten
höjdes genomgående för ensamstående (ogift). Höjningen var dock relativt
liten i inkomstlägen upp till 6,750 kr. Den rörde sig sålunda mellan 0.2 och
0.7 procent av inkomsten, vilket motsvarar en stegring på mellan 3 och 5
procent av hela den direkta skatten 1934/35. I högre inkomstlagen visade
höjningen en icke obetydlig progression. För 50,000 kr. stannade ökningen
dock vid 3.8 procent av inkomsten och för 200,000 kr. vid 5.4 procent, vilket
motsvarar en uppgång av den direkta skatten 1934/35 med 18 respektive 19
procent. För familjeförsörjare minskades däremot, såsom i det föregående
nämnts i fråga örn enbarnsfamiljen, det direkta skattetrycket för lägre och
mellaninkomster, samtidigt som en höjning ägde rum för de högre inkomsterna,
dock märkbart mindre än för ensamstående. Medan förbättringen av
familjeavdragen för enbarnsfamiljen åstadkomma en sänkning av skatten i
inkomstlägena upp emot 10,000 kr. (utom vid 1,300 kr. inkomst, där sådan
familj icke betalar någon direkt statsskatt), inträdde sänkningar för trebarnsfamiljen
till och med vid 15,000 kr. inkomst. Sänkningen för denna familjetyp
var i inkomstlägena 3,000—10,000 kr. icke i något fall lägre än 0.5
procent av inkomsten, eller mellan 10 och 5 procent av hela den direkta
skatten 1934/35. Skattehöjningen vid 50,000 kr. inkomst, som för enbarnsfamiljen
var 2.9 procent av inkomsten, stannade för trebarnsfamiljen vid 2.3
procent. För dessa familjer var ökningen i detta inkomstläge sålunda omkring
450, respektive 750 kr. mindre än för ensamstående.

Efter 1938 års skattereform framstodo de direkta kommunalskatterna mera
markerat än förr såsom den dominerande direkta skattebördan för familjeförsörjare
med mindre och medelstora inkomster. Även för ensamstående i
samma inkomstskikt utgjorde kommunalskatterna dock den större andelen
av den direkta skatten. Sålunda kan man räkna med att dessa skatter i kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Tab. 4. Ben direkta statliga och kommunala beskattningen lör arbetsinkomst vid

varierande försörjningsbörda.

Nettoinkomst (inkl. skatter) i kr.	1,300	2,000	3,000	4,500	6,750	10,000	15,000	22,500	33,500	50,000	200,000
ogin. Direkt skatt (i % av inkomst)
1934/35 ...............	6.2	8.8	10.9	12.3	13.4	14.3	15.5	17.0	18.9	20.6	28.5
1939/40 ...............	6.4	9.2	11.4	12.8	14.1	15.4	17.4	19.7	21.9	24.4	33.9
1940/41 ...............	7.5	11.6	15.1	17.1	19.2	21.5	24.8	28.8	32.4	36.5	51.3
Ökning (i % av inkomst)
1934/35—1939/40 .......	0.2	0.4	0.5	0.5	0.7	1.1	1.9	2.7	3.0	3.8	5.4
1939/40—1940/41 .......	1.1	2.4	3.7	4.3	5.1	6.1	7.4	9.1	10.5	12. t	17.4
Procentuell stegring
1934/35—1939/40 .......	3	5	5	4	5	8	12	16	16	18	19
1939/40—1940/41 .......	17	26	32	34	66	40	43	46	48	50	51
Gift, 1 barn. Direkt skatt (i % av inkomst)
1934/35 ...............	2.1	4.8	7.5	9.8	11.7	13.1	14.5	16.3	18.2	20.1	28.3
1939/40 ...............	2.1	4.4	7.2	9.4	11.4	13.1	15.0	17.5	20. J	23.0	33.5
1940/41 ...............	2.5	4.7	8.2	11.2	14.6	17.3	20.5	24.8	29.3	34.1	50.5
Ökning (i % av inkomst)
1934/35—1939/40 .......	—	-0.4	-0.2	-0.5	-0.3	0.0	0.5	1.2	1.9	2.9	5.2
1939/40—1940/41 .......	0.4	0.3	1.0	1.8	3.2	4.2	5.5	7.3	9.2	11.1	17.0
Procentuell stegring
1934/35—1939/40 .......	—	-8	-3	-5	-3	0	3	7	10	14	18
1939/40—1940/41 .......	19	7	14	19	28	32	37	42	46	48	51
Gift, 3 barn. Direkt skatt (i % av inkomst)
1934/35 ...............	0.6	2.3	5.0	7.6	10.0	11.8	13.5	15.5	17.7	19.6	28.0
1939/40 ...............	0.6	2.3	4.5	7.1	9.1	11.2	13.3	15.8	18.8	21.9	33.1
1940/41 ...............	1.0	2.5	4.7	7.8	10.5	14.0	17.5	21.9	27.0	32.3	49.9
Ökning (i % av inkomst)
1934/35—1939/40 .......	—	—	-0.5	-0.5	-0.9	-0.6	-0.2	0.3	1.1	2.3	5.1
1939/40—1940/41 .......	0.4	0.2	0.2	0.7	1.4	2.8	4.2	6.1	8.2	10.4	16.8
Procentuell stegring
1934/35-1939/40 .......	—	—	-10	-7	-9	-5	i -2	2	6	12	18
1939/40-1940/41 .......	67	9	4	10	15	25	32	39	44	48	51

mun med genomsnittlig kommunal utdebitering ännu vid 10,000 kr. inkomst
voro för ensamstående nästan dubbelt och för familjeförsörjare med tre
barn mellan tre och fyra gånger så stora som den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten.

Den i samband med kriget uppkomna skärpningen av den direkta siatsbeskattningen,
alltså förskjutningen mellan siffrorna för 1939140 och för
194-01 il, var, som förut framhållits, mycket stark. Både för den ensamstående
och trebarnsfamiljen betydde den mer än en fördubbling av statsskatten
ända upp i inkomstläget 15,000 kr. Den nyss berörda markerade övervikten
av de kommunala skatterna för de lägre inkomstskikten minskas sålunda
betydligt. Resultatet beträffande den totala direkta skatten blir emellertid,
som tab. 4 utvisar, en avgjort starkare stegring för ensamstående än för
familjeförsörjare, framför allt i de lägre inkomstskikten. I procent av in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

kornsten utgör höjningen för den ensamstående vid 1,300 kr. arbetsinkomst
1.1 procent och stiger sedan i rätt stark progression. Vid 6,750 kr. utgör
den 5.1 procent och vid 50,000 kr. 12.1 procent. Motsvarande höjningar för
familjerna äro avsevärt lägre, vid 6,750 kr. 3.2 procent för enbarnsfamilj
och 1.4 procent för trebarnsfamilj samt vid 50,000 kr. 11.1 respektive 10.4
procent. För familjeförsörjare med några barn kan stegringen av de direkta
skatterna knappast sägas ha satt in på allvar förrän vid 10,000 å 15,000
kr.-läget.

Den totala direkta skattens variation med försörjningsbördan betyder mest
i de lägre och mellanskikten. Vid 15,000 kr. inkomst uppgår skatteandelen
för ensamstående till en fjärdedel, för enbarnsfamilj till omkring en femtedel
och för trebarnsfamilj till något mer än en sjättedel av inkomsten. Vid
6,750 kr. uppgår den direkta skattens andel av inkomsten för nämnda tre
typfall i runt tal till 20, 15 och 10 procent och vid 3,000 kr. slutligen till
15, 8 och 5 procent. Det må dock understrykas att den av dessa siffror antydda
fördelningen av skattebördan något så när efter ekonomisk bärkraft
endast gäller för de direkta skatterna.

Den direkta beskattningen av kapitalinkomst.

Kompletterande beräkningar ha vidare gjorts för att något belysa olikheten
mellan de direkta skatternas förändringar för kapitalinkomst och för arbetsinkomst.
Resultaten framgå av tab. 5. Siffrorna ha beräknats under samma
förutsättningar i avseende å bosättning som de tidigare kalkylerna och
gälla för en och samma familjetyp, enbamsfamiljen. Tabellen anger skatteförändringarna
för tre typfall, nämligen att inkomsten utgöres av ren kapitalinkomst,
av en tredjedel arbetsinkomst och två tredjedelar kapitalinkomst
samt av ren arbetsinkomst. (I det sista fallet bli siffrorna alltså desamma
som för enbamsfamiljen i tab. 4.) Kapitalinkomsten antages i båda fallen
motsvara en förmögenhetsavkastning på 4.5 procent.

Mellan 1934-/35 och 1939/40 steg summan av de direkta skatterna å den
rena kapitalinkomsten i samtliga inkomstlägen med mellan 11 och 16 procent
av 1934/35 års direkta skatter. Dessa höjningar — som motsvarade
den samlade verkan av extra inkomst- och förmögenhetsskattens skärpning,
förmögenhetsdelens minskning från 1/v) till 1/100 och förmögenhetsskattens
motsvarande höjning, samt en viss utjämning mellan olika skikt vid 1938 års
reform — vörö relativt högst vid 10,000 kr. och lägst vid 200,000 kr. De
medförde sålunda en viss lindring av skatteprogressionen för kapitalinkomst.
För ren arbetsinkomst förelågo däremot, som förut nämnts, skatteminskningar
för inkomster upp till 10,000 kr. samt därefter skattehöjningar,
som gåvo en icke obetydligt ökad progression i de högre inkomstlägena.
Vid 200,000 kr. var skatteökningen för arbetsinkomst såväl absolut sett
som i relation till 1934/35 års direkta skatt större än ökningen för kapitalinkomst.
Förklaringen till den relativa lindringen för förmögenhetsinkomster
i de högsta inkomstlägena var den jämförelsevis höga nivån redan 1934/35.

Skillnaden mellan de direkta skatterna å de stora kapitalinkomsterna och
å samma arbetsinkomster var emellertid rätt ansenlig 1939/40 (exkl. värnskatten).
Skatterna på en kapitalinkomst av 200,000 kr. togo sammanlagt
i anspråk 53.5 procent av inkomsten, medan skatteandelen för motsvarande
arbetsinkomst uppgick till 33.5 procent.

Förändringarna för den blandade arbets- och kapitalinkomsten intogo en
förmedlande hållning med sänkningar på grund av familjeavdragens höj -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Tab. 5. Den direkta statliga och kommunala beskattningen Sör enbarnsfamilj vid
kapitalinkomst, blandad inkomst och arbetsinkomst.

(4.5 % avkastning av kapitalet.)

Nettoinkomst (inkl. skatter) i kr.	1,300	2,000	3,000	4,500	6,750	10,000	15,000	22,500 33,500	50,000	200,000
Kapitalinkomst. Direkt skatt (i % av inkomst)								25.6	29.5	33.7	48.4
1934/35 ................	2.5	5.8	9.1	12.6	15.4	18.1	21.6
1939/40 ................	2.8	6.5	10.3	14.1	17.5	20.9	24.8	29.5	33.9	38.4	53.5
1940/41 ................	3.2	7.3	11.9	17.2	22.2	27.0	32.8	39.9	46.6	53.6	75.8
Ökning (i % av inkomst)						2.8	3.2	3.9	4.4	4.7	5.1
1934/35—1939/40 .......	0.3	0.7	1.2	1.5	2.1
1939/40-1940/41 .......	0.4	0.8	1.6	3.1	4.7	6.1	8.0	10.4	12.7	15.2	22.3
Procentuell stegring							15	15	15	14	ii
1934/35-1939/40 .......	12	12	13	12	14	16
1939/40—1940/41 .......	14	12	16	22	27	29	32	85	38	40	42
Blandad inkomst. (Vs kap.-ink., 2/s arb.-ink.) Direkt skattg % av inkomst)								18.3	20.8	23.5	34.3
1934/35................	2.1	5.2	7.8	10.5	12.4	14.1	16.1
1939/40................	2.1	4.6	7.5	10.0	12.6	14.6	17.2	20.3	23.7	27.2	39.5
1940/41 ................	2.5	4.9	8.7	12.4	16.2	19.4	23.4	28.7	34.0	40.0	58.2
Ökning (i % av inkomst)								2.0	2.9	3.7	5.2
1934/35—1939/40 .......	—	-0.6	-0.3	-0.5	0.1	0.5	l.l
1939/40-1940/41 .......	0.4	0.3	1.2	2.4	3.7	4.8	6.2	8.4	10.3	12.8	IB.7
Procentuell stegring								11	14	16	15
1934/35—1939/40 .......	0	-12	-4	—5	1	4	7
1939/40—1940/41 .......	19	7	16	24	30	33	36	41	44	47	47
Arbetsinkomst. \| Direkt skattg % av inkomst)								16.3	18.2	20.1	28.3
1934/35 ................	2.1	4.8	7.5	9.8	11.7	13.1	14.5
1939/40................	2.1	4.4	7.2	9.4	11.4	13.1	15.0	17.5	20.1	23.0	33.5
1940/41 ................	2.5	4.7	8.2	11.2	14.6	17.3	20.5	24.8	29.3	34.1	50.5
Ökning (i % av inkomst) 1934/35—1939/40 .......		-0.4	-0.2	-0.5	-0.3	9-°	0.5	1.2	1.9	2.9	5.2
1939/40-1940/41 .......	0.4	0.3	1.0	1.8	3.2	4.2	5.5	7.o	9.2	11.1	17.0
Procentuell stegring									10	14	18
1934/35—1939/40 .......	—	-8	-3	—5	-3	0	3	i 7
1939/40—1940/41 .......	19	7	14	1 19	28	32	37	[ 42	46	48	51

ning i de lägsta inkomstlägena samt höjningar i de högre inkomstlägena,
vilket medförde en viss skärpning av progressionen utom allra högst upp.

Skärpningen efter krigsutbrottet har i relation till de förut utgående skatterna
i stort sett varit något hårdare för de mindre kapitalinkomsterna än
för motsvarande arbetsinkomster. Från inkomstlaget 6,750 kr. och uppåt
har däremot den relativa skärpningen varit icke obetydligt hårdare för de
senare. Medan 1939/40 års skatter för arbetsinkomster på 50,000 och 200,000
kr. höjts med 48 och 51 procent, har den procentuella stegringen för samma
kapitalinkomster varit 40 och 42 procent. Progressionen har visserligen
skärpts genom 1940/41 års skattehöjningar även för kapitalinkomsterna
men mindre än för arbetsinkomsterna. Höjningarna äro emellertid i procent

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

av inkomstens storlek genomgående större för kapitalinkomsterna än för
arbetsinkomsterna. Vid 3,000 kr. utgör höjningen 1.6 procent av kapitalinkomsten
mot 1.0 procent av arbetsinkomsten, vid 10,000 kr. 6.1 mot 4.2
procent, vid 50,000 kr. 15.2 mot 11.1 procent och vid 200,000 kr. slutligen
22.3 mot 17.0 procent av inkomsten.

Förändringarna för den blandade inkomsten intaga även här ett mellanläge
mellan förskjutningarna för arbetsinkomst och för kapitalinkomst.

Totaliter tar också 1940/41 den direkta skatten till stat och kommun i anspråk
en betydligt större andel av en förmögenhetsinkomst än av en arbetsinkomst.
För den enbarnsfamilj, som beräkningarna avse, uppgår sålunda
skatteandelen vid en kapitalinkomst på 200,000 kr. till tre fjärdedelar av
inkomsten, men stannar vid omkring hälften av en lika stor arbetsinkomst.
Av en inkomst på 50,000 kr. tar det allmänna i anspråk något mer än
hälften, om den utgöres enbart av förmögenhetsavkastning, men ungefär
tredjedelen, om det är fråga om arbetsinkomst. Vid 15,000 kr. tages omkring
tredjedelen av kapitalinkomsten och femtedelen av arbetsinkomsten. För
de lägre inkomsterna är skillnaden i belastningen icke fullt så betydande.

Stockholm i augusti 1940.

ERIK LINDAHL. HENRIK KLACKENBERG.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Bilaga 2.

P. M.

angående omsättningsskatt.

professor ERIK LINDAHL och landskamrerare ALARIK WIGERT.

Omsättningsskattens karaktär och huvudarter.

Termen omsättningsskatt användes numera vanligen för att beteckna en
skatt, som utgår i proportion till försäljningsvärdet av de produkter eller
prestationer som ett företag avyttrar. Skatten erlägges av säljaren och kan
från dennes synpunkt betraktas som en skatt på bruttointäkterna av försäljningen.
1 den mån säljaren genom prisförhöjning förmår övervälira
skatten på köparen, kommer skatten emellertid att från den senares synpunkt
framstå som en indirekt skatt på de av företaget levererade varorna
eller prestationerna. Betraktad såsom indirekt skatt utmärker sig omsättningsskatten
genom sin mera generella karaktär. Den träffar ej endast speciella
varor utan principiellt, ehuru ofta med vissa undantag och modifikationer,
företagens totala avsättning till allmänheten. Den bästa karakteristiken
av omsättningsskatten torde därför vara, att den avser att utgöra
en allmän konsumtionsbeskattning.

Under de två årtionden, som ligga mellan de båda världskrigen, har en
eller annan form av omsättningsskatt införts i nästan samtliga kulturländer
och i dessa fått en ständigt växande finansiell betydelse. Det är här
fråga örn en högst märklig utveckling på det skattetekniska området. Omsättningsskatten
har visserligen spelat en stor roll inom äldre tidsperioder
men var sedan under århundraden en nästan bortglömd skatteform. I
våra dagar har skatten återupptäckts och på exceptionellt kort tid blivit
en av de stora bärande skatterna i flertalet länder. Orsaken till denna ut
veckling torde i första hand vara att söka i de av förra världskriget framkallade
finansiella svårigheterna. När staterna i sitt betryck nödgades söka
efter nya metoder att öka sina skatteintäkter, framstod en måttlig beskattning
av affärsföretagens årsomsättning ofta som den bästa lösningen av
problemet. Skatteformen var jämförelsevis effektiv, eftersom storleken av
ett företags försäljning kunde lättare konstateras än dess nettoinkomst. Då
skatten huvudsakligen belastade konsumtionen, voro dess verkningar med
avseende på sparandet och kapitalbildningen relativt gynnsamma. Och från
den stora allmänhetens synpunkt var skattens incidens så pass svårbestämbar,
att motståndet mot denna nya skatteform blev avsevärt mindre än mot
en ytterligare höjning av de redan högt uppdrivna direkta inkomst- och
förmögenhetsskatterna eller de speciella indirekta konsumtionsskatterna.

De omsättningsskatter, som nu förefinnas i de olika länderna, ha fått en
mycket varierande utformning. De olika varianterna kunna emellertid
lämpligen indelas i tre huvudgrupper. Indelningsgrunden är härvid först
och främst, örn skatten träffar samma vara flera gånger under successiva

Kungl. Majlis proposition nr 3.

stadier av produktions- och distributionsprocessen, eller om den träffar varan
blott en gång vid ett visst stadium av denna process. För en skatt av
den förra typen användes vanligen termen allmän omsättningsskatt. I det
senare fallet kan man införa en ny distinktion med avseende på om skatten
upptages vid ett tidigare eller vid ett senare stadium av produktionsoch
distributionsprocessen. Man kan sålunda skilja mellan omsättningsskatter,
som huvudsakligen erläggas av producenter och grosshandlare, och
omsättningsskatter, som betalas av detaljhandlare och andra leverantörer
av konsumtionsfärdiga varor. I anknytning till en kort redogörelse för förekomsten
av dessa tre huvudtyper av omsättningsskatt skola några anmärkningar
tillfogas rörande deras viktigaste för- och nackdelar.

1. En allmän omsättningsskatt infördes under förra världskriget av
Tyskland redan år 1916. Den tyska skatten har sedan successivt undergått
avsevärda modifikationer och i sin nuvarande utformning kan den anses
som mönstret för en allmän omsättningsskatt. Tysklands exempel följdes
under 1920-talet av Frankrike, Ungern, Rumänien, Ryssland, Österrike samt
vissa sydamerikanska stater. Även ett tiotal av Nordamerikas Förenta Stater
ha infört en omsättningsskatt av en liknande typ. I Norge hade först
utarbetats ett förslag till omsättningsskatt av den typ, som nedan behandlas
under 3., men efter ett regeringsskifte fick detta förslag falla, och i stället
antogs 1935 en omsättningsskatt av den allmänna typen.

Den allmänna omsättningsskatten kan naturligtvis göras mer eller mindre
allmän, och i regel ha betydande undantag gjorts från principen att alla
omsättningar skola skattläggas. Först och främst har sålunda nästan undantagslöst
hela exporthandeln befriats från skatt. I de flesta länder, dock
ej Tyskland, har man även begränsat skatten till varuomsättning och alltså
lämnat tjänsteprestationerna skattefria. Vidare har man ofta befriat partihandeln
med råvaror och halvfabrikat. I Norge har gränsen dragits på
ett annat sätt: undantagna från skatt äro endast producenter, som försälja
sina produkter antingen till återförsäljare eller till andra producenter, som
använda produkterna som råvaror eller halvfabrikat i sin egen produktion;
detta innebär, att skatt utgår vid försäljning mellan producenter av maskiner
och dylika varaktiga kapitalföremål och att även huvudparten av partioch
minuthandeln kommer att belastas. Eljest har ibland detaljhandeln
befriats från skattskyldighet (dock ej i Tyskland). I några länder ha även
jordbruksprodukter undantagits från skatten.

Skattesatsen är för närvarande i Tyskland 2 °/o, i Norge 1 °/o, och även
i övriga länder varierar den kring dessa tal. Skatten inbetalas vanligen
successivt under året, månadsvis eller kvartalsvis, varefter en slutlig taxering
äger rinn på grundval av uppgifter som den skattskyldige lämnat med
utgångspunkt från sin bokföring.

En omsättningsskatt av denna allmänna typ är onekligen förknippad med
vissa fördelar. Man slipper sålunda ifrån de svårigheter som uppkomma
vid de två andra skattetyperna, då det blir fråga att begränsa skatteplikten
till ett visst skikt av företagare. Därigenom att skatteunderlaget är så
omfattande, tillföres staten vidare stora skatteinkomster även vid en relativt
låg skattesats. Och då skatten alltså kan sättas relativt låg för varje särskild
omsättning, kan den åtminstone på vissa områden tämligen lätt inarbetas
i prissystemet. Skatteincidensen blir på så sätt mera obestämd.
Det förefaller därför sannolikt, att skatten ej med hela sin tyngd träffar
konsumentklassen såsom sådan utan att en del av skattebördan kommer att
slås ut på vissa producentgrupper.

Gentemot dessa fördelar stå emellertid vissa påtagliga nackdelar. Skatteförfarandet
blir givetvis ganska vidlyftigt, när alla självständiga företag

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

skola åläggas skatteplikt. Som ovan angivits, har man därför ofta infört
betydande skattebefrielser, särskilt för detaljhandeln. Även när skatteplikten
begränsas till producenter och grosshandlare, kommer skatten emellertid
att skilja sig från den nedan under 2. behandlade typen, därigenom att
den på varje vara fallande skattens storlek blir beroende av det antal omsättningar
som varan varit föremål för. Resultatet härav blir en ojämn belastning
av olika varugrupper, som i regel torde medföra någon förskjutning
av skattebördans tyngdpunkt till de breda lagrens konsumtion. Då
successiv beskattning uppkommer endast när varan övergår till ett företag
från ett annat, uppkommer vidare en tendens till sammanslutning av företag,
som hänföra sig till olika stadier av en varas produktion och distribution.
En dylik tendens tili integration, som varit tydligt märkbar i Tyskland
och andra länder med allmän omsättningsskatt, kan under en viss
övergångsperiod ge upphov till icke önskvärda rubbningar inom näringslivet,
som framför allt kommer att bli till nackdel för mellanhandeln. Slutligen
är att märka, att hänsyn till exportproduktionens konkurrensförmåga
nödvändiggör skattebefrielser för omsättningar, som hänföra sig till produktionen
och handeln med exportvaror. Detta ger upphov till vissa svårigheter
vid skattens tekniska utformning, som även av andra orsaker blir
av tämligen invecklad natur.

2. Om man vili konstruera omsättningsskatten på ett sådant sätt, att den
träffar varje vara blott en gång på vägen från producent till konsument,
kan man taga upp skatten antingen då varan lämnar producenten eller då
den övergår till konsumenten. Den canadensiska omsättningsskatten (först
införd år 1920) har i allmänhet utgjort mönstret för de länder, vilka valt det
förra alternativet. En omsättningsskatt av denna typ förekommer nu bl. a.
i Holland, Belgien, Frankrike, Italien, Australien och New Zealand. Av de
länder, som under trycket av nuvarande finansiella svårigheter stå i begrepp
att införa en omsättningsskatt, synas både Schweiz och England närmast reflektera
på en skatt av detta slag.

I Canada upptages skatten för varor, som framställas inom landet, antingen
hos den producent, som utför sista ledet i varans produktion, eller hos
grosshandlaren, om denne erhållit offentlig auktorisation (license). Grosshandlare,
som på detta sätt stå under särskild kontroll, kunna skattefritt omsätta
varorna sinsemellan; skatt upptages först när de sälja till förbrukare
eller till handlande utan auktorisation. Om import av varor företages av
förbrukare eller av handlande utan auktorisation, skall också skatt erläggas.
Vissa komplikationer uppkomma, när en (exempelvis vid import) beskattad
vara ingår i produktionen av en annan vara, som sedan blir föremål för ny
beskattning; för undvikandet av dubbelbeskattning erfordras i så fall restitution
av den förra skatten. Även vid export av varor gälla särskilda restitutionsbestämmelser,
då man vill skydda exporten för belastning med omsättningsskatt.

Med hänsyn till att skatten träffar varan blott en gång och utgår efter det
relativt låga värde som föreligger vid ett tidigt stadium av omsättningsprocessen,
har skatteprocenten i allmänhet satts betydligt högre än vid den allmänna
omsättningsskatten. Den utgör sålunda för närvarande 9 % i Frankrike,
8 % i Canada och Australien, 5 % i New Zealand, 4 % i Holland (dock
högre satser för vissa lyxvaror), 3 % i Italien och 21/2 °/o i Belgien, vilken
senare sats också föreslagits för den planerade omsättningsskatten i Schweiz.

Skatten erlägges i vissa länder såsom Italien, Belgien och Holland genom
stämpelmärken, som åsättas räkningen eller fakturan. Detta uppbördsförfarande
erbjuder vissa fördelar, när det som här är fråga örn större försäljningar
från producenter eller partihandlare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Vid en omsättningsskatt av denna typ undviker man de nackdelar, som vid
en allmän omsättningsbeskattning uppkomma därigenom att belastningen av
varje vara blir beroende av antalet gånger som den omsättes mellan självständiga
företag. Jämför man åter skatten med den nedan behandlade detaljhandelsskatten,
som ju också har den nu nämnda fördelen, kan till förmån
för producentskatten antecknas, att den kan upptagas hos ett mindre antal
större företag med relativt god bokföring. Skatteförfarandet blir därför mindre
vidlyftigt och skattekontrollen kan göras mera effektiv. Detta gäller särskilt,
örn skatteplikten förflyttas från producenterna till grosshandlarna och
om skatt ej upptages för produkter, som ej passera partihandeln. Den i
Schweiz planerade skatten synes vara av denna karaktär, då den utgår vid
en varuomsättning från en i handelsregistret införd firma till en firma, som
ej är införd i handelsregistret, eller till fysiska personer. Varor, som ej passera
i handelsregistret införda firmor, bli alltså skattefria.

Emellertid har den nu behandlade skatteformen även vissa tungt vägande
nackdelar. För det första kommer antagligen skatten att lägga en större börda
på konsumenterna än som motsvarar statens intäkter av skatten. De beskattade
varornas detaljpris komma nämligen i regel att stiga ej endast med
skattens belopp utan med detta belopp ökat med sedvanlig avance, då detaljhandlarna
begära ersättning för att de förskotterat skatten och riskera
förluster vid försäljning av inkuranta artiklar etc. Då sambandet mellan
skatten och prishöjningen är mera obestämt, kan skattens inverkan på levnadskostnadsindex
ej exakt fastställas. För det andra blir belastningen av
konsumtionen ganska ojämn, då vissa delar av tekniska grunder måste lämnas
helt fria under det att skatteprocenten för de övriga måste sättas desto
högre för ernåendet av en viss total skatteintäkt. För det tredje uppkomma
betydande komplikationer under den övergångsperiod, under vilken detaljhandlarnas
försäljning hänför sig till de vid skattens införande förefintliga
obeskattade lagren. Under denna tid komma statens intäkter av skatten att
bli relativt små, då de uppkomma först i den mån detaljhandlarna fylla på
sina lager, och vidare kommer detaljprisutvecklingen att förete stor osäkerhet,
då en del handlande komma att omedelbart höja priserna under det att
andra uppskjuta prishöjningen tills de inköpt de nya beskattade varorna. Det
synes även vara förenat med stora tekniska svårigheter att genom en retroaktiv
beskattning av detaljhandlarnas ingående lager undvika de nu nämnda
olägenheterna. Ty de förefintliga lagervärderingarna äro gjorda efter så
olika principer, att en på dessa baserad beskattning skulle träffa mycket
ojämnt och orättvist. Och det är alltför vanskligt och kostsamt att söka föranstalta
en ny inventering av alla lager inom detaljhandeln och en uppskattning
av deras värde efter enhetliga principer. För det fjärde blir skattens
konstruktion ganska invecklad, då skatterestitution måste beviljas ej endast
vid export av beskattade varor utan även vid förbrukningen av dylika varor
vid produktionen av andra varor, som sedan ånyo bli beskattade.

3. Enligt det sista alternativet upptages omsättningsskatten, när varan försäljes
till den slutlig^ konsumenten. Efter dessa riktlinjer var det i Norge år
1933 framlagda förslaget utarbetat. Även i andra länder synes man i första
hand ha sökt komma fram på denna väg, men så småningom resignerat inför
de förmenta praktiska svårigheterna alt få till stånd en effektiv skattekontroll
över detaljhandeln. Under del sista årtiondet har emellertid denna
skatteform med framgång prövats i ett stort antal av de nordamerikanska
delstaterna. Det är givetvis ett anmärkningsvärt förhållande, att det övervägande
flertalet av de stater, som på senare tid infört en omsättningsskatt, ansett
det mest fördelaktigt att lägga skatten på detaljhandeln. Skatten baseras
vanligen på (månads- eller kvartalsvis) avgivna deklarationer från detalj -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

handlarnas sida. I det tjugotal stater, som nu ha en dylik skatt, varierar skattesatsen
kring 2 a 3 %. I detta sammanhang kan även erinras örn att den
i år införda danska skatten på omsättningen av vissa varukategorier (i regel
med 10 %) också konstruerats på ett liknande sätt. Med visst fog kan därför
påstås, att denna typ av omsättningsskatt tills vidare utgör den sista
etappen i skattens utveckling.

Skattens fördelar kunna enklast beskrivas så, att man undviker flertalet
av de nackdelar som ovan konstaterats vidlåda de andra skattetyperna. Den
lotala belastningen av konsumenterna behöver ej bli mycket större än vad
staten får in i skatteintäkter. Skatten kan konstrueras så, att den medför en
jämn belastning av stora fält av den privata konsumtionen och orsakar ett
minimum av rubbningar för produktionen. Skattens konstruktion blir för övrigt
jämförelsevis enkel, då skatterestitutioner vid export eller fortsatt produktion
blott i undantagsfall bli erforderliga. Skattesatsen blir visserligen
högre än vid en allmän omsättningsbeskattning, men den kan å andra sidan
hållas avsevärt lägre än vid en producent- eller partihandelskatt, dels därför
alt skatten täcker ett större fält och dels därför att den utgår efter högre värden.
Skatleincidensen blir mera överskådlig, vilket är en stor fördel under
nuvarande förhållanden, då det är av intresse att hålla isär de av indirekt
beskattning orsakade höjningarna av levnadskostnaderna från andra prisstegringar.
Slutligen ger skatten ej upphov till några egentliga övergångssvårigheter,
örn skattens införande ej i förväg bekantgöres för allmänheten.

Gentemot dessa fördelar står egentligen bara en, ehuru mycket betydande,
nackdel: svårigheten att åstadkomma en effektiv taxering och skatteindrivning
hos alla detaljhandlare. Då det här blir fråga om ett mångdubbelt större
antal skattesubjekt med svårkontrollerbar bokföring, bli även i lyckligaste
fall debiterings- och uppbördskos tnaderna avsevärt större än vid producentoch
partihandelsskatten. Men den avgörande frågan är om kontrollen även
med ökade kostnader kan göras så god att skatten fungerar tillfredsställande.
Erfarenheterna från U. S. A. synas visa, att detta ej är omöjligt. Svaret
på frågan blir dock beroende av den skattemoral och den taxeringsorganisalion,
som förefinnes i varje särskilt land.

Omsättningsskatten från svensk synpunkt.

Valet av skattetyp.

Av den lämnade översikten framgår, att flertalet länder redan förut haft
en omsättningsskatt av ett eller annat slag, och att det återstående fåtalet under
trycket av nuvarande finansiella svårigheter står i begrepp att införa densamma.
Omsättningsskatten skulle därmed bli en nästan generellt accepterad
skatt. Ser man frågan om omsättningsskattens införande i Sverige mot denna
bakgrund, torde ej många ord behöva spillas på skattens allmänna motivering.
Då Sveriges finansiella läge ej är bättre än andra länders, vore det
underligt örn vi skulle kunna reda oss utan en skatt, som man på nästan alla
andra håll ansett sig ej kunna undvara.

Det synes även vara lätt att organiskt infoga skatten i vårt nuvarande statliga
skattesystem. Detta har hittills bestått av direkta inkomst- och förmögenhetsskatter
för de medelstora och större inkomsttagarna och indirekta
konsumtionsskatter på speciella varor, som huvudsakligen belasta den stora
massan av mindre inkomsttagare. Vi stå nu inför nödvändigheten att avsevärt
öka det allmänna skattetrycket efter hela linjen. Detta kan knappast ske
endast genom en höjning av de gamla skatterna. Skattesystemet vinner avse Bihang

till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 3. 6

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

värt i fasthet, om det utbygges med en allmän konsumtionsbeskattning av
det slag som omsättningsskatten representerar.

Alltför höga direkta skatter utlösa nämligen för de medelstora och större
inkomsttagarnas vidkommande en tendens att minska sparandet i stället för
konsumtionen. Och vad de mindre inkomsttagarna angår, är en effektiv direkt
skattebelastning förenad med stora taxerings- och uppbördstekniska
svårigheter. Skulle denna väg beträdas i Sverige, bleve det antagligen nödvändigt
att införa obligatoriska skatteavdrag vid löneutbetalningar etc., vilket
förfarande ju redan nu förekommer exempelvis i Tyskland. — I jämförelse
med en ny direkt inkomstskatt har en indirekt konsumtionsskatt den fördelen,
att den ej träffar sparmedlen och därför kan antagas utöva ett gynnsamt
inflytande på sparverksamheten. Detta argument väger särskilt tungt
under nuvarande förhållanden, då alla tänkbara medel böra tillgripas för att
framstimulera det ökade sparande, som erfordras för att statens enorma låneanspråk
ej skola få inflatorisk effekt. Vidare ger en skatt på konsumtionen
även bättre möjligheter att träffa den stora massan av mindre inkomsttagare,
från vilka ökade bidrag till statskassan i nuvarande nödläge ej kunna
undvaras.

Konsumtionsbeskattningen har i Sverige hittills reglerats efter principen
att i huvudsak träffa endast umbärliga varor, så att den i möjlig mån skonar
de fattigare och de barnrika familjerna. De speciella skatterna på dylika varor
(spritdrycker, tobak, kaffe, etc.) kunna emellertid knappast pressas utöver
en viss gräns, och redan innan denna nåtts blir resultatet för övrigt
tämligen otillfredsställande från fördelningssynpunkt, då skattekraftiga personer
som undvika konsumtionen av de beskattade varorna slippa för billigt
undan. Vid en mera allmän konsumtionsbeskattning fördelas skattetrycket mera
jämnt. På denna väg kunna även större skatteinkomster erhållas, då allmänheten
nu blott i begränsad omfattning kan undgå skatt genom att övergå
till skattefri konsumtion. Om åter skattens avkastning minskas av den anledningen,
att allmänheten förmås inskränka sina totala konsumtionsutgifter —
och en dylik avskräckande effekt av skatten kan med säkerhet påräknas, örn
skatten av allmänheten uppfattas som en mera tillfällig åtgärd — förfelar
skatten dock ej därmed sin uppgift. I så fall ökas nämligen sparandet i motsvarande
mån — häri ligger just den stora fördelen hos en relativt allmän
konsumtionsbeskattning — och dessa nya sparmedel komma på ett eller annat
sätt statens upplåning till godo. — Härmed skall dock ej förnekas, att en
relativt allmän konsumtionsbeskattning kan kännbart fördyra levnadskostnaderna
för de minst bärkraftiga skattdragarna, nämligen de fattiga barnrika
familjerna. För att denna olägenhet skall mildras är det önskvärt att
åtminstone vissa elementära livsförnödenheter undantagas från skatt. Vidare
torde det bli nödvändigt alt, örn en dylik beskattning införes, genom direkt
statlig subvention bispringa de mest nödställda fallen. Genom dylika modifikationer
torde det vara möjligt att i någon mån lämpa skattebördan efter
bärkraften.

Av det anförda torde framgå, att en allmän konsumtionsbeskattning i form
av en omsättningsskatt har en viktig uppgift att fylla i Sverige, så länge de
statliga skattebehoven hålla sig kring den nuvarande höga nivån. Detta gäller
även oberoende av att landet nu befnner sig i en utpräglad knapphetssituation.
Tar man hänsyn till vårt genom avspärrningen framkallade ekonomiska
nödläge, förstärkes avsevärt bärkraften av de skäl som ovan anförts till
förmån för omsättningsskatten. Såvitt ej ett vittgående ransoneringssystem
införes, måste nämligen den ökade varuknappheten medföra en fortsatt höjning
av konsumtionsprisnivån också örn man underlåter att pålägga konsumtionen
en omsättningsskatt. Omsättningsskatten kommer därför ej att

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

83.

med hela sitt belopp ge upphov till en ny prisstegring, utan delvis kommes
den att föra till det resultatet, att vinsten av den prisstegring, som även eljest
hade kommit till stånd för att åvägabringa den mot varuknappheten svaraiu
de konsumtionsinskränkningen, nu tillföres staten i stället för enskilda företagare.
Ser man omsättningsskatten mot denna bakgrund, framstå dess verkningar
i mera gynnsam dager för den konsumerande allmänheten. I samma
mån blir den nämligen en skatt på företagarna i stället för på konsumenterna.
Och från penningpolitisk synpunkt medför skatten den konsekvensen,
att konsumtionsvarornas prisstegring ej drar med sig en motsvarande höjning
av inkomstnivån som sedan ger upphov till en ny prisstegring. Den inflatoriska
processen bryter alltså genom skatten, och på längre sikt är detta
givetvis till fördel just för den stora allmänheten. ;

För att skatten skall fylla denna uppgift får den ej tilltagas i för små dimensioner.
Den bör vara av samma storleksordning som de speciella konsumtionsskatterna
och alltså avkasta åtminstone 200 milj. kr. räknat i förkrigstidens
penningvärde. Omsättningsskatten kommer på så sätt att bli
en av de större bärande skatterna under den nuvarande krisperioden. Då
det är omöjligt att bedöma, hur länge denna period kommer att vara och om
skatten även behöver upptagas efter krigets slut, bör man vid skattens konstruktion
i första hand taga hänsyn till de omedelbara verkningarna och ej
till verkningarna på relativt lång sikt. Denna synpunkt är av särskild betydelse,
när det gäller att träffa ett val mellan de tre typer av omsättningsskatt,
som ovan karakteriserats.

Man kan nämligen knappast reflektera på att nu i Sverige införa en skatt
på all varuomsättning, då en dylik skatt under övergångstiden medför påtagligen
ogynnsamma verkningar: den ingriper i alla kostnads- och prissättningskalkyler
och medför icke önskvärda rubbningar inom näringslivets organisation.
Även en producent- eller partihandelsskatt framstår i ganska
ogynnsam dager, örn man ser till dess resultat under den närmaste tiden.
Den träffar nämligen ej de hos detaljhandlarna uteliggande lagren, som i Sveriges
nuvarande avspärrade läge representera en viktig nationell tillgång, sorn
endast med varsamhet bör distribueras bland konsumenterna. Endast örn
skatten suppleras med en extra skatt på detaljhandelslagren, medför den en
önskad återhållsamhet inom konsumtionen. Men då en dylik lagerskatt, om
den konstrueras så att den ej blir för tryckande för detaljhandlarna, egentligen
blir av samma karaktär som en skatt på detaljhandelns omsättning,
synes det vara bättre att taga steget fullt ut och konstruera omsättningsskatten
som en detaljhandelsskatt.

Denna argumentering stärkes naturligtvis ytterligare, örn vederbörlig hänsyn
tages också till de andra skäl av mera principiell art, som ovan anförts
till förmån för att skatten skall upptagas vid varans övergång till konsumenten.
I själva verket torde vissa av dessa skäl få ökad bärkraft under en period
som den närvarande, då prisnivån befinner sig i rörelse uppåt. De
mot skatten svarande prishöjningarna på konsumtionsvaror komma nämligen
då att fullt uttagas, och skatten kommer därigenom att få en tydligt konsumtionshämmande
effekt vilket under nuvarande omständigheter måste betraktas
som ett stort plus.

De nu anförda skälen för att den svenska skatten bör konstrueras som en
skatt på konsumenthandeln — eventuellt supplerad med speciella skatter på
omsättningen av sådana varor, vilkas konsumtion behöver särskilt begränsas
i nuvarande läge — synas vara så starka, att denna väg bör beträdas,
trots att man ännu ej har erfarenhet av och ännu ej kan fullt överblicka do:
för visso icke obetydliga tekniska svårigheter, som äro förknippade med skab -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

tens debitering och indrivning hos detaljhandlarna. Att en dylik skatteform
förutsätter en förbättring av den nuvarande taxeringsorganisationen, utgör ej
något avgörande skäl mot skatten, då en reform i denna riktning även från
andra synpunkter torde få anses vara synnerligen önskvärd.

Den föreslagna skattens konstruktion.

Skattepliktig konsumtion.

Även om omsättningsskatten principiellt skall konstrueras som en allmän
konsumtionsskatt, är det av skattepolitiska och skattetekniska grunder lämpligt
att å ena sidan undantaga viss konsumtion från skattebelastning och å
andra sidan draga in under skatten viss annan förbrukning som sker i produktivt
syfte vid utövandet av förvärvsverksamhet. Då skattens karaktär
till stor del blir beroende av dessa modifikationer av den totala konsumtionen
som skattenorm, skall här först lämnas en redogörelse för desamma.

Gränsen mellan de privata hushållens skattepliktiga och skattefria konsumtion
kan lämpligen preciseras i följande tre huvudpunkter.

1. Skatteplikten har i första hand anknutits till begreppet varor, d. v. s.
materiella ting som ha karaktären av lös egendom och äro av sådan beskaffenhet
att de ingå i den normala handeln eller i restaurangrörelse o. d.
Detta innebär, att skattefrihet föreligger beträffande alla prestationer som
enbart ha karaktären av tjänster och ej omedelbart sammanhänga med en
varuöverlåtelse.

Skattefriheten för alla slag av tjänsteprestationer, som ej komma till uttryck
i högre varuvärden, är av mycket stor principiell betydelse. Den medför
sålunda först och främst, att den viktiga del av den totala konsumtionen,
som består i bostadsnyttjande, ej belastas med omsättningsskatt. Detta gäller
såväl förhyrda som egna bostäder samt även hotell- och pensionatsrörelse
i vad denna avser upplåtelse av bostad. Som skäl för denna skattebefrielse
kan anföras, att det är skäligen meningslöst att åstadkomma en
större inknappning av bostadsstandarden än som betingas av bostadsproduktionens
nedgång. Följden härav skulle blott bli onödiga flyttningskostnader
samt ett ökat antal outhyrda lägenheter. Den inknappning som erfordras
för att det nu förefintliga bostadsbeståndet skall framstå som tillräckligt
torde framkallas även utan omsättningsskatt av den höjning av bostadshyrorna
som är att vänta redan på grund av räntenivåns stegring jämte den
allmänna press till konsumtionsinskränkning som ligger i levnadskostnadernas
höjning, den stegrade skattebelastningen etc. Resonemanget skulle
även kunna uttryckas så, att bostadshyrorna under nuvarande förhållanden
ej skulle tåla den belastning som en relativt hög omsättningsskatt skulle
utgöra. För det andra skulle en skatt på hyrorna, i den mån den överflyttades
på hyresgästerna, otvivelaktigt medföra socialt ogynnsamma verkningar,
då den särskilt hårt skulle träffa den fattigare stadsbefolkningen.
Slutligen förutsätter en skatt på bostädernas hyresvärde en bättre taxering
av förmånen av egen bostad än som förekommer för närvarande. I alla händelser
måste man därför vänta med att skattlägga bostadsnyttjandet, tills
taxeringen på detta område förbättrats.

En annan viktig grupp av tjänsteprestationer, som åtminstone ej direkt
träffas av omsättningsskatt, hänför sig till transportmedlen. Resor på järnväg,
med båt, bil, buss eller spårväg bli alltså fria från omsättningsskatt,
liksom även nyttjandet av post, telegraf, telefon, radio m. m. Då en viss
konsumtionsinskränkning i detta fall är önskvärd, får motiveringen här
läggas litet annorlunda än i förra fallet. Det kan framhållas, att den ifråga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

varande konsumtionsinskränkningen kan effektueras även utan omsättningsskatt,
då offentliga myndigheter direkt bestämma tarifferna för järnvägs-,
spårvägs- och en stor del av busstrafiken samt även för post, telegraf,
telefon och radio. Offentlig kontroll föreligger även beträffande prissättningen
på stenkol, bensin och andra driftsmedel för ångbåtar samt bil- och
busstrafiken. En extra belastning av transporttjänsterna med omsättningsskatt
skulle därför blott ge upphov till onödiga komplikationer.

En tredje grupp av skattefria tjänsteprestationer representeras av nöjesindustrien
(biografer, teatrar etc.). Då dessa redan träffas av (en nyligen
fördubblad) nöjesskatt, framstår befrielsen från omsättningsskatt ej som
anmärkningsvärd. Till en fjärde grupp av tjänster kan man sammanföra
vad som presteras på sjukvårdens och hygienens område. Skattefriheten för
läkare- och tandläkarearvoden samt för sjukhusvistelse kan motiveras av
sociala hänsyn. Skattefriheten för frisörer och andra dylika yrken är
kanske ej lika välmotiverad men är av mindre praktisk betydelse. Arbetshjälpen
inom hemmen utgör en femte grupp av tjänster, beträffande vilken
skäl kunna anföras både för och mot skattefrihet.

Härmed torde ha nämnts de viktigaste av de arter av tjänsteprestationer,
som allmänheten tillgodogör sig i egenskapen av konsumenter. Även andra
tjänster utbjudas på marknaden, men dessa torde i huvudsak få anses gagna
produktiva syften. De förbrukas alltså av näringsidkarna under deras
yrkesutövning och ge ej upphov till någon direkt behovstillfredsställelse. Detta
gäller exempelvis tjänster inom bank- och försäkringsverksamhet, advokatrörelse,
förmedlingsverksamhet etc. Skattefriheten för dessa tjänster kan
alltså försvaras därmed att de ej ingå i den konsumtion, som omsättningsskatten
avser att träffa.

Av den nu givna översikten framgår, att generell befrielse från omsättningsskatt
för rena tjänsteprestationer i stort sett kan anses vara väl motiverad.
Även praktiska hänsyn tala för en dylik skattefrihet, då skattens
konstruktion givetvis avsevärt förenklas, örn skatteplikten kan begränsas till
varuprestationer. Dock skall ej förnekas, att gränsdragningen mellan de
skattepliktiga och de skattefria fallen i en del fall framstår såsom tämligen
godtycklig. Inom restaurangrörelsen exempelvis blir det arbete, som läggs
ner på tillredningen av varorna beskattat (motsvarande arbete inom hemmen
är skattefritt), under det att uppassningsarbetet undgår skatt, om det avlönas
medelst särskilda servis- eller drickspenningsavgifter. Men liknande
anmärkningar kunna framställas mot alla gränsdragningar av denna art.

Det bör även erinras örn att skattefriheten i de anförda fallen ej är fullständig.
Tjänsteleverantörerna likställas nämligen i många fall med konsumenter,
varför de komma att träffas av omsättningsskatt vid inköp av förbrukningsvaror,
inventarier etc., i den mån dessa äro föremål för butikshandel.
Skattefriheten kommer härigenom att i stort sett begränsas till betalningen
för de rena arbetsprestationerna.

2. Även från regeln att omsättningsskatt skall utgå vid försäljning avvaror
till den konsumerande allmänheten ha vissa undantag stipulerats. 1
första hand ha vissa varukategorier gjorts skattefria. (Beträffande mjölk,
grädde, smör och margarin gäller skattefriheten dock ej vid försäljning i samband
med utövandet av restaurang-, pensionats-, kafé- eller konditorirörelse,
då det i detta fall är förenat med tekniska svårigheter att frånskilja dessa
varor från den skattepliktiga omsättningen.)

De skattefria konsumtionsvarorna kunna indelas i följande grupper:

a) Mjölk, grädde, smör och margarin.

b) Ved, stenkol, koks, bensin, bränn- och smörjoljor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

c) Apöteksvaror.

d) Spritdrycker och viner.

. Såsom framgår av denna lista motiveras skattefriheten i vissa fall av försörjningspolitiska
och i andra fall av skattetekniska hänsyn. Att listan ej
blivit längre beror också på skattetekniska grunder. Skattefrihet för en vara
förutsätter nämligen, att detaljhandlaren håller försäljningen av denna vara
isär från sin övriga omsättning. Då detta medför en del extra bokföringsarbete,
som stiger i proportion till antalet skattefria varor, är det önskvärt att
antalet skattefria varor i möjlig mån begränsas och att varorna äro av en
sådan karaktär, att de lätt kunna särskiljas från de övriga varorna.

I gruppen av mejeriprodukter har ost uteslutits, då det är svårt att draga
en gräns mellan hushållsost och delikatessost (endast beträffande den förra
framstår skattefrihet som önskvärd) och ostförsäljningen för övrigt ofta ej
sker i samband med försäljningen av mjölk och smör. Däremot har margarin
tillagts, dels därför att man på så sätt slipper problemet rörande det
smörblandade margarinet, dels och framför allt därför att det skulle framstå
som en social orättvisa att befria smörkonsumenterna men skattlägga de
fattigare margarinkonsumenterna. Det viktigaste skälet för att gruppen göres
skattefri är, att det här är fråga örn elementära livsförnödenheter av mycket
stor betydelse för de breda lagrens ekonomi. Då konsumtionen varierar
med familjens storlek står den ofta i omvänd proportion till inkomsttagarnas
ekonomiska bärkraft. Man kan från denna synpunkt snarare fråga, varför
ej fler förnödenheter av liknande karaktär, framför allt mjöl, bröd och
potatis, undantagits från skatt. Även beträffande dessa produkter kommer
omsättningsskatten att hårt belasta de fattiga barnrika familjerna. Svaret på
frågan ligger i den nyss anförda skattetekniska nödvändigheten att i möjlig
mån begränsa de skattefria varornas antal. Av de stora konsumtionsvarorna
äro mjölk och smör särskilt lätta att hålla isär från övriga varor, varför
önskemålet att skona den mindre bärkraftiga konsumtionen här synes vara
lättast att realisera. Ser man dessutom frågan mot jordbruksregleringens
bakgrund, talar för skattefrihet också den omständigheten, att man ej genom
omsättningsskatt bör försvåra en politik, som går ut på att genom särskilda
subventionsåtgärder tillförsäkra producenterna en skälig inkomst.

Även beträffande den följande gruppen av bränsle- och driftsmedel gäller,
att den tämligen lätt kan hållas isär från övriga varor inom detaljhandeln.
Beträffande bränslemedlen kan man också anföra försörjningspolitiska hänsyn.
Då statens politik på detta område har inriktats på att motverka fördyringen
av dessa produkter, skulle det framstå som inkonsekvent att belasta
dem med omsättningsskatt. Det skulle även vara skattetekniskt svårt
att nå samtliga fall (exempelvis vedleveranser direkt till konsumenterna).
Beträffande driftsmedlen gäller åter, att staten här kan direkt reglera prisbildningen.
Från den sistnämnda synpunkten kan man också försvara skattefrihet
för de följande grupperna.

, Att spritdrycker och viner men ej tobak medtagits bland de skattefria
varorna sammanhänger därmed, att detaljförsäljningen av den senare varan
ej är lika lätt att kontrollera och att hålla isär från övrig försäljning som
försäljningen av de förra varorna. Det skulle medföra alltför mycket arbete
för tobakshandlarna att i bokföringen skilja ifrån den rena tobakshandeln
från annan handel. De böra därför vid redovisningen av sin skattepliktiga
omsättning i denna inräkna försäljningen av tobaksprodukter. Eftersom
det härvid ej är lämpligt att de hålla sig skadeslösa genom att höja
detaljpriserna för tobaksvarorna utöver det på banderollerna angivna, förutsätter
det här föreslagna arrangemanget, att de i stället få tillgodoräkna

Kungl. Maj:ts proposition nr 3-

sig en i motsvarande grad förhöjd avance vid inköp från tobaksmonopolet
och en i motsvarande grad lägre skatt vid import direkt från utlandet.

3. Vid sidan av de nu nämnda skattebefrielserna, som hänföra sig till
speciella varor, kan man även motivera en viss skattebefrielse för vissa grupper
av säljare. Med säljare likställas i detta avseende producenter som ur
sin rörelse uttaga varor för eget behov.

Sålunda synes det framför allt av skattetekniska grunder vara lämpligt
att ej låta jordbrukare, trädgårdsodlare och fiskare betala omsättningsskatt
för vad de inom det egna hushållet konsumera av sina produkter. Det skulle
nämligen vara synnerligen svårt att göra en dylik skatt fullt effektiv. Detsamma
gäller smärre försäljningar som ske direkt till konsumenterna. Däremot
bör en mera yrkesmässigt bedriven handel, exempelvis i salustånd å
torg, bli föremål för omsättningsskatt, då den egentliga butikshandeln med
samma varor eljest skulle anse sig orättvist behandlad.

Vidare ha även av staten företagna försäljningar befriats från omsättningsskatt.
Det är härvid fråga örn mera speciella fall, i vilka någon anledning
ej föreligger att upptaga omsättningsskatt. Däremot synes det ej vara något
skäl att från skatt undantaga sådana transaktioner, i vilka staten uppträder
som köpare. De statliga inrättningarna få alltså lika väl som de privata hushållen
vidkännas den prishöjning, som orsakats av omsättningsskatten.

Slutligen bör även framhållas, att skatteplikt endast föreligger vid yrkesmässiga
försäljningar. Omsättningsskatt bör alltså ej utkrävas, då varor försäljas
å en basar med välgörande syfte, ej heller när lösöre avyttras från
ett privat hushåll, eller när en familj mottager betalande gäster i mindre
omfattning, etc. Det torde visserligen i en del fall vara svårt att draga en
klar gräns mellan dessa och de mera yrkesmässiga fallen, men frågan torde
så småningom få en viss lösning genom rättspraxis.

För att ge en föreställning om vad de under 1. och 2. karakteriserade
skattebefrielserna betyda statistiskt sett, har nedan gjorts en fördelning av
den totala konsumtionen enligt 1935 års siffror på skattepliktig och skattefri
konsumtion.

Skattepliktig konsumtion

i milj. kr.

Kött och fläsk...................... 413

Ägg, lisk och ost .................. 227

Potatis, mjöl och bröd .............. 399

Trädgårdsprodukter.................. 225

Specerier, kolonialvaror.............. 424

Drycker (ej rus-) och tobak.......... 288

Förtäring utom hemmet ............ 130

Kläder ............................ 941

Skodon............................ 167

Möbler och husgeråd................ 443

Övriga inventarier.................. 315

Diverse (trycksaker, tvättmedel etc.) .. 195

4,167

Skattefri konsumtion

i milj. kr.

Mjölk........................... 2681

Smör.......................... 173 >507

Margarin........................ 66)

Bränsle och lyse ................ 318

Medicin ........................ 45

Spritdrycker och viner .......... 155

Bostad.......................... 896

Transporttjänster................ 356

Biograf, teater m. m............. 72

Sjukvård och hygien ............ 85

Arbetshjälp i hemmet............ 130

2,564

Den totala konsumtionen inom de privata hushållen uppgick under sagda
år alltså till 6,731 milj. kr. Härav skulle 62 °/o ha blivit skattepliktig enligt
de ovan för omsättningsskatten angivna reglerna under det att 38 °/o skulle
varit skattefri. Härvid har dock bortsetts från de under 3. nämnda skatte -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

befrielserna. Den minskning av skatteunderlaget, som föranledes av dem,
torde emellertid mer än väl kompenseras av den utsträckning av skatteplikten
till den produktiva konsumtionen varom förmäles i nästa avdelning. En
omsättningsskatt på fem procent skulle alltså under 1935 lia givit något melån
200 milj. kr. Med hänsyn till att den därefter inträdda prisstegringen
torde mer än väl uppväga varumängdens minskning skulle en lika hög omsättningsskatt
under den närmaste tiden antagligen ge ett något större belopp.
En skattesats på fem procent synes därför vara väl avvägd, örn en
omsättningsskatt av nu angiven typ skall införas i Sverige.

Skattepliktens uttormning för olika
kategorier av skattesubjekt.

När det gäller att juridiskt utforma skatteplikten för olika kategorier av
skattesubjekt, så att omsättningsskatt kommer att erläggas för all den konsumtion
som ovan angivits vara av skattepliktig natur, visar det sig vara i
vissa fall nödvändigt och i andra fall lämpligt att låta omsättningsskatten
omfatta även viss annan förbrukning som äger rum i samband med utövandet
av förvärvsverksamhet och alltså ej är självändamål på samma sätt som
konsumtionen inom de privata hushållen.

Huvudparten av konsumtionsvarorna inköpas av de privata hushållen i
detaljaffärerna. I första hand tillkommer det därför detaljhandlarna att
upptaga omsättningsskatten av allmänheten och inleverera den till statsverket.
Skattskyldigheten måste i detta fall tydligen anknytas till den totala
omsättningen, minskad med vissa särskilda skattefria poster. En av
dessa poster utgöres av de i förra avdelningen omnämnda konsumtionsvarorna
för vilka skattefrihet stipulerats. Örn omsättningsskatten skulle begränsas
till den skattepliktiga konsumtionen inom de privata hushållen,
skulle det bli nödvändigt att införa en ny skattefri post, omfattande all försäljning
för produktiva syftemål. Emellertid är det av rent tekniska grunder
omöjligt att hålla isär hela denna försäljning från den övriga, varför
skattefriheten måste få en mera begränsad omfattning.

I vissa fall komma samma varuslag, som förbrukas inom de privata hushållen,
till användning inom förvärvsverksamhet. Man kan inte begära, att
detaljhandlarna skola lämna uppgift om hur stor försäljningen varit för vart
och ett av dessa båda syftemål. Detta skulle bland annat förutsätta, att detaljhandlarna
gjorde sig underrättade örn köparnas förhållanden och deras
avsikter med de inköpta varorna, vilket givetvis är omöjligt. De båda slagen
av försäljningar måste alltså i dessa fall behandlas lika, vilket innebär, att
omsättningsskatten kommer att belasta också de i produktivt syfte gjorda
inköpen.

I andra fall kan man åter av varornas beskaffenhet sluta sig till om inköpen
företagas av konsumenter eller producenter. I fråga om vissa redskap
och inventarier samt vissa råvaror och halvfabrikat, som ej komma till
användning inom de privata hushållen, kunna köparna givetvis förutsättas
vara producenter. Det skulle emellertid i många fall bli alltför betungande
för detaljhandlarna att föra särskilda anteckningar rörande alla försäljningar
av detta slag. Örn en lista skall upprättas på skattefria produktionsvaror,
mäste den alltså bli tämligen begränsad. I det föreliggande författningsförslaget
har den kommit att omfatta endast vissa viktigare förnödenheter för
jordbruket, nämligen fodermedel och gödselmedel.

Huvudparten av partihandeln bör tydligen gå fri från omsättningsskatt,
eftersom den äger rum till återförsäljare, hos vilka skatten i stället uppta -

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

ges, när det är fråga om skattepliktiga varor. I den mån en grosshandlare
avyttrar smärre varupartier direkt till konsumenterna, bör han dock betala
omsättningsskatt härför. I den mån han åter försäljer förnödenheter och
inventarier direkt till producenter, skulle skattefrihet kunna försvaras därmed,
att omsättningsskatten principiellt skall belasta endast den egentliga
konsumtionen och att det inom partihandeln med dess mera ordnade bokföring
i regel ej torde möta några större svårigheter att hålla dessa försäljningar
isär från försäljningar till konsumenterna. Men om dylika inköp äro
skattebelagda, när de äga rum hos detaljhandlare, synes konsekvensen fordra,
att skatt erlägges även när inköpen ske direkt hos grossisten. I författningsförslaget
har partihandlaren därför gjorts skattskyldig för all försäljning
av varor, vilka äro föremål för butikshandel och däi''vid beläggas med
omsättningsskatt, såvida försäljningen icke sker till återförsäljare eller till
producent som försäljer till återförsäljare.

Inom vissa branscher, framför allt inom järnhandeln, förekommer ofta
handel i detalj och parti inom samma affär. I så fall bör var och en av
dessa båda slag av handel i skattehänseende behandlas efter därför gällande
regler. Detta förutsätter dock, att bokföringen ger möjlighet att göra en
klar åtskillnad mellan de båda verksamhetsgrenarna. Är detta ej fallet, får
hela rörelsen behandlas efter de strängare för detaljhandeln gällande reglerna,
innebärande hl. a. att skatteplikt även föreligger vid försäljning till
återförsäljare.

Vad sedan angår producenter av varor, för vilka skatteplikt föreligger
inom detaljhandeln, böra de tydligen erlägga omsättningsskatt när de försälja
direkt till konsumenterna. Detsamma gäller, när de utföra underhålls-,
rengörings- och förbättringsarbeten å dylika varor. Resultatet härav är
emellertid, att en viss dubbelbeskattning kommer till stånd, i den mån de
råvaror, halvfabrikat eller inventarier som förbrukats eller använts i rörelsen,
redan belastats med omsättningsskatt. För att i möjlig mån
mildra denna dubbelbeskattning har vid deklarationen av den skattepliktiga
omsättningen avdrag medgivits för samtidiga inköp av beskattade råvaror
och halvfabrikat. Av praktiska skäl har avdraget ej utsträckts även till de
varaktiga inventarierna.

Om en producent säljer sina produkter till en återförsäljare, blir den senare
skattskyldig när han avyttrar dem, varför den förre bör vara skattefri.
Här uppkommer dock den komplikationen, att avdraget för eventuella beskattade
råvaror och halvfabrikat ej kan utnyttjas. Med hänsyn härtill har
föreslagits, att örn återförsäljaren uppträder som kommissionär för producenten,
skatten i vissa fall skall uttagas hos producenten och ej hos återförsäljaren,
då endast den förre kan utnyttja det skattefria avdraget.

Försäljer åter producenten sin vara till en annan producent, bör skatt utgå
i sådana fall, då en detaljhandlare skulle varit skattskyldig för motsvarande
försäljning. Eljest skulle producenterna kunna spara skatt genom att
undvika mellanhänder. Örn den producent, som inköpt den beskattade varan,
använder den i sin rörelse för framställning av en annan vara, för vilken
han i sin tur blir skattepliktig, får han på nyss angivet sätt göra avdrag
för den förra skatten. Om åter den siste producenten försäljer varan till en
återförsäljare, som i sin tur blir skattskyldig, måste för undvikandet av dubbelbeskattning
den ifrågavarande producenten bli skattefri. Härav följer
åter, att också den förste producenten bör slippa skatt, enär denna nu ej avräknas
från den senare beskattningen. Detta är anledningen till den föreslagna
bestämmelsen örn att försäljning till producent, som försäljer till återförsäljare,
skall vara skattefri.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

De nu angivna reglerna torde i första liand få betydelse för hantverkets
beskattning. De egentliga industriföretagen torde däremot i regel gå fria
från omsättningsskatt, då de antingen försälja till återförsäljare eller direkt
till andra industriföretag; i det senare fallet är det oftast fråga om produkter
som ej äro föremål för regelmässig butikshandel.

Även skattskyldigheten för utövarna av restaurang-, pensionats-, kafé- och
konditorirörelse har i stort sett reglerats efter de för producenterna gällande
reglerna. De bli å ena sidan skattepliktiga för hela omsättningen (med undantag
för utskänkningen av spritdrycker och viner, vilka äro underkastade
en hård specialbeskattning och lätt kunna frånskiljas den övriga omsättningen)
men få å andra sidan göra avdrag för inköp av beskattade varor (dock ej
inventarier). Därigenom undvikes dubbelbeskattning samtidigt som hela
omsättningssumman blir beskattad.

De fall, då uttag ur egen rörelse ägt rum, ha behandlats på samma sätt,
som örn försäljning förekommit från rörelsen till det privata hushållet. Detta
står i överensstämmelse med transaktionernas behandling i ordinär bokföring.

När slutligen import förekommer av varor, för vilka omsättningsskatt skulle
erlagts om säljaren varit bosatt inom landet, bör omsättningsskatt tydligen
upptagas direkt av importören-köparen. Det synes kunna ifrågasättas,
huruvida icke taxerings- och uppbördsförfarandet i detta fall borde åläggas
tullmyndigheterna. Då dylik import under nuvarande förhållanden kan
förväntas bli av ringa omfattning, har dock i det föreliggande förslaget särskilt
uppbördsförfarande för denna del av omsättningsskatten icke utarbetats.

Skattepliktig förbrukning inom
förvärvsverksamhet.

En efter ovan angivna principer konstruerad omsättningsskatt träffar utöver
den skattepliktiga konsumtionen inom de privata hushållen även viss
annan förbrukning som äger rum i produktivt syfte. Denna belastning framträder
givetvis som en extra kostnad för ifrågavarande arter av förvärvsverksamhet,
varigenom de framställda produkterna eller de presterade tjänsterna
i någon mån fördyras. Detta medför direkt eller indirekt också en ny
belastning av vissa områden av den slutliga konsumtionen. I den mån omsättningsskatt
redan förut utgår för denna konsumtion, blir resultatet alltså
en dubbelbelastning. I andra fall blir följden endast, att viss konsumtion,
som eljest skulle varit skattefri, nu blir partiellt beskattad.

De viktigaste arterna av den produktiva förbrukning, som träffas av omsättningsskatten,
äro följande:

a) Inventarier och utensilier för kontors- och administrationslokaler. —
Även bank- och försäkringsverksamheten får alltså bära någon del av omsättningsskatten.
I övriga fall uppkommer i regel en viss dubbelbeskattning
som dock ej blir vidare kännbar.

b) Inventarier och utensilier för butiker, restauranger m. m. — Här föreligger
också en viss dubbelbeskattning.

c) Inventarier och utensilier, som användas av läkare, tandläkare, frisörer
m. fl. yrkesutövare. — Då de tjänster, som presteras inom dessa yrken,
ej förut träffas av omsättningsskatt, framstår den nu nämnda beskattningen
ej som anmärkningsvärd.

d) Vissa redskap och inventarier som användas inom hantverket. — Skat -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Sen på de råvaror och halvfabrikat som förbrukas inom rörelsen får däremot
avräknas från skatten å produkterna.

e) Vissa råvaror samt halv- och helfabrikat, som komma till användning
inom byggnadsverksamheten. — Då varken byggnadsvärdet eller bostadshyran
träffas av omsättningsskatt, föreligger i detta fall ej någon dubbelbeskattning.

f) Vissa förnödenheter och inventarier, som användas inom jordbruket
med binäringar. — Här föreligger en viss dubbelbeskattning, som dock delvis
kompenseras av jordbrukarnas förmån att kunna skattefritt konsumera
produkter av ifrågavarande näringsgrenar samt av den generella skattefriheten
för viktigare mejeriprodukter.

Av denna översikt torde framgå, att den dubbelbeskattning, som orsakas
av att omsättningsskattens omfattning sträckes utöver den egentliga konsumtionen,
ej är särskilt betydande. I alla händelser torde eventuella nackdelar
av denna extra belastning ej uppväga fördelen av att omsättningsskatten
på detta sätt får en konstruktion, som möjliggör en effektiv belastning av
den konsumtion som man vill träffa.

Om skattens erläggande.

Det synes angeläget, att uppbörden av omsättningsskatten ordnas så att
skatten inflyter till statskassan successivt under det år, vartill den beskattningsbara
omsättningen hänför sig. Förslaget innebär, att skatten skall uppbäras
månadsvis i efterskott och grundas å uppgifter, som samtidigt avgivas
av de skattskyldiga.

Att månadsvis verkställa prövning av de inkommande uppgifterna angående
omsättningen låter sig knappast göra. Uppbördsmyndigheterna torde
icke kunna beredas tillräcklig arbetskraft för prövning av omsättningsuppgifter
för kortare tid än ett år. Vidare är uppenbart, att man — därest omsättningsuppgifterna
skulle prövas och fastställas månadsvis — också måste
bereda de skattskyldiga möjlighet att överklaga varje fastställelsebeslut, vilket
ur administrativ synpunkt icke synes tillrådligt med hänsyn till den därav
föranledda ökade belastningen av överinstanserna.

Månadsinbetalningarna torde därför ur statens synpunkt böra givas karaktär
av förskottsinbetalningar. En slutlig avräkning bör äga rum årligen.

I detta sammanhang bör klargöras, att ett verkligt taxeringsförfarande är
nödvändigt för åvägabringande av rättvisa grunder för skattens uttagande.
Straffbestämmelserna torde icke bliva tillräckliga härför; liksom vid den årliga
taxeringen avvikelse från självdeklarationer icke sällan måste vidtagas
utan att likväl förutsättningar för ett åtal äro förhanden, lärer få antagas,
att vid taxering till omsättningsskatt anledning att frångå en skattskyldigs
uppgifter kan inträda utan att straffbart förfarande föreligger.

Till taxeringsnämndernas arbete hör att granska och pröva de bokföringsskyldigas
räkenskaper, i förekommande fall genom anlitande av sakkunniga
biträden. Av de faktorer, som skola granskas vid inkomstens beräknande,
är omsättningens storlek en av de viktigaste. Med avseende härå synes lämpligt,
att taxeringen till omsättningsskatt anförtros taxeringsnämnderna och
att den verkställes i samband med den årliga taxeringen. Att tillgång
till uppgifterna för omsättningsskattens beräkning under beskattningsåret
kan vara av värde vid prövningen av skattskyldiga rörelseidkares taxeringar
till kommunal inkomstskatt samt till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
torde få antagas, liksom att taxeringsnämndernas förtrogenhet med dessa
skattskyldigas taxeringsförhållanden över huvud måste bliva av betydelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

vid granskningen av omsättningsuppgiftema i och för taxering till omsättningsskatt.
Givet är, att en viss merbelastning av taxeringsnämnderna i avseende
å arbetsuppgifter kommer att göra sig gällande, men denna merbelastning
torde icke vara av den omfattning, att man med anledning härav bör
söka tillskapa nya organ för ifrågavarande taxeringsverksamhet.

Frågan, huruvida en annan uppbördsmetod än den ovan angivna är att
föredraga, har övervägts. Därvid har befunnits, att man, även örn skatten
uttages genom stämpelbeläggning, icke kan undvara ett efterföljande taxeringsförfarande.
Någon lättnad ur skatteadministrativ synpunkt skulle
skattens uttagande på detta sätt således ej innebära; tvärtom måste arbetet
med stämplars tillhandahållande och redovisning bliva ganska betungande.
Med avseende härå och då ett stämpel- eller skattemärkessystem för flertalet
skattskyldiga knappast skulle kunna fullständigt genomföras och i
många fall dessutom medföra betydande olägenheter för såväl affärsmän och
allmänhet, synes ett dylikt system, som veterligen icke i något annat land
tillämpas vid beskattning av omsättning i detaljhandeln, icke kunna förordas.

Örn en affärsman använder kassaapparat för registrering av samtliga inbetalningar
och i affärslokalen låtit anslå uppmaning till kunderna att endast
betala mot kassakvitto från kassaapparaten, synes den medverkan från
allmänhetens sida vid omsättningsskattekontrollen, som uppgives vara en
fördel med ett skattemärkessystem, kunna uppnås även utan ett dylikt system.
Man torde hava anledning antaga, att flertalet affärsmän, som äro
angelägna örn att deras uppgifter angående omsättningen skola vinna tilltro
vid taxeringsförfarandet, komma att begagna kassaapparater uti sin rörelse.

Anmärkningar till särskilda paragrafer.

2 §■

Att medgiva generell befrielse vid försäljning, som lantbrukare, trädgårdsodlare
eller fiskare bedriver, synes icke tillrådligt. Skatteplikt har i förslaget
förutsatts vid försäljning till annan än återförsäljare eller producent, som
säljer till återförsäljare, om försäljningen icke sker i ringa omfattning. För
att erforderlig kontroll skall kunna erhållas torde det vara nödvändigt, att
lantbrukare, trädgårdsodlare eller fiskare i vederbörlig bilaga till allmän
självdeklaration angiva i vilken omfattning försäljning ägt rum å ena sidan
till återförsäljare eller producent, som säljer till återförsäljare, och å andra
sidan till andra.

4 §•

Omsättningen kan definieras som summan av kontantförsäljning och kreditförsäljning.
I princip bör därför en omsättningsskatt beräknas på denna
summa med tillägg för rörelseidkarens egna varuuttag. Kreditförsäljningen
innesluter emellertid i sig riskmoment, i det att kunderna kunna visa sig vara
insolventa eller returnera varor eller erhålla rabatter. Vill man nå ett
så korrekt resultat som möjligt, måste ett avräkningsförfarande införas, genom
vilket kundförlusterna elimineras, likaså rabatter och returer.

Ifråga örn sådana rörelser, som sakna egentlig reskontrabokföring, d. v. s.
där en försäljning bokföres först när likviden inflyter, blir ett dylikt avräkningsförfarande
mycket enkelt. Man tillämpar samma princip, som nu gäller
för deklarationsblankett nr 7 a. Till de kontanta intäkterna (som i regel upptagas
netto, d. v. s. sedan rabatter och eventuella returer avdragits) under en
viss period läggas de (säkra) fordringarna vid periodens utgång. Från denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 3. 93

summa dragas de fordringar, som upptogos såsom utgående fordringar för
nästföregående period.

För de rörelser, där memorial- och reskontrabokföring finnas, blir problemet
svårare. Sedan en kreditförsäljning bokförts, är den definitiv och inverkar
icke vidare på omsättningen, när likviden inflyter. Örn man skall
kunna göra en direkt jämförelse med de omsättningssiffror, som framkomma
i en rörelse av förut nämnd typ, alltså utan memorial och reskontrabokföring,
måste man som förut framhållits taga hänsyn till såväl rabatter som
returer och förluster genom kunders insolvens. Den största svårigheten torde
härvid kundförlusterna erbjuda, då värdering av fordringarna i flertalet
företag i regel icke sker förrän i samband med årsbokslutet.

Denna fråga kan givetvis lösas, men det synes av flera skäl lämpligast att
helt utesluta kundfordringarna. Det föreliggande förslaget innebär, att man
endast räknar med kontant försäljning jämte kundinbetalningar. Man kommer
då automatiskt ifrån inverkan av returer, rabatter och kundförluster.
Metoden har ytterligare den fördelen, att skatten icke uttages, förrän medel
till dess betalande influtit. Ur rent praktisk synpunkt torde därför denna
metod vara att förorda.

9 §•

Den som är skattskyldig till omsättningsskatt bör för rörelsen upprätta sådan
bokföring, att med utdrag av densamma utan svårighet tillförlitligen
kan särskiljas i vad mån omsättningen hänför sig till skattepliktig försäljning
eller till från skatteplikt undantagen försäljning. Någon tvångsföreskrift
eller påföljd vid underlåtenhet att föra böcker på angivet sätt torde
icke vara erforderlig med hänsyn till de föreslagna straffbestämmelserna för
oriktig uppgift samt det försämrade bevisläget.

Den uppgift, som skattskyldig månadsvis skall avlämna, bör kunna lämnas
å talong till giro- eller inbetalningskort, så att uppgift kan avlämnas samtidigt
som inbetalning till länstyrelses postgiro äger rum. Formulär till uppgiften
torde böra fastställas av Kungl. Majit. Uträknandet av skatten —
fem procent av den beskattningsbara omsättningen —- torde icke kunna antagas
bereda de skattskyldiga svårigheter.

Anledning att föreskriva att öretal av skatten skall bortfalla saknas.

10—11 §§.

För att länsstyrelsen skall kunna infordra felande uppgifter synes nödvändigt
att länsstyrelsen för register över de skattskyldiga. Det synes böra föreskrivas,
att länsstyrelsen snarast före den 1940 skall med led ning

av taxeringshandlingarna och eljest tillgängliga handlingar upplägga
ett dylikt register.

Blankett med formulär till föreläggande och register torde kunna fastställas
av blankettkommissionen.

14 §.

^Frågan om beskattningsorten har i förslaget lösts så, att taxeringar föreslås
skola äga ruin i hemortskommunen. Det synes icke lämpligt ålägga
företagare med många filialer — exempelvis Pressbyrån — att avlämna uppgifter
och inbetala skatt särskilt för varje driftställe. Å andra sidan skall
icke bestridas, att länsstyrelsen med utdrag av taxeringslängderna till kommunal
inkomstskatt lättare skulle kunna utöva kontroll vid registerföringen,
om inbetalning skulle ske för varje driftställe särskilt. Det synes dock möjligt
att föra registret i nöjaktig ordning, även om inbetalning av och taxering
till omsättningsskatt hänföres till hemortskommunen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

16 §.

I denna paragraf avsett meddelande torde lämpligast ske genom översändande
av vederbörandes registerkort, försett med nödiga anteckningar.

32 §.

Bland de uppgifter, som skulle ankomma på den centrala nämnden, kommer
avgivandet av vägledande auktoritativa uttalanden i tolkningsfrågor
att bliva av stor betydelse. Vid den praktiska tillämpningen av förordningen
torde gränserna mellan de olika försäljningsformerna eller de olika typerna
av försäljningsställen komma att vålla de skattskyldiga svårigheter. Sålunda
torde exempelvis de lämnade anvisningarna å innebörden av begreppet butikshandel,
återförsäljare eller föreskriften i 1 § om producent, som försäljer
till återförsäljare m. m., icke kunna göras så tydliga, att alla tänkbara
fall täckas därav.

För att nämnden ej skall bliva alltför överhopad med förfrågningar har
det icke ansetts lämpligt, att de skattskyldiga direkt hos nämnden begära
upplysningar, utan bör vederbörande landskamrerare efter hänvändelse från
de skattskyldiga eller de skattskyldigas organisationer i varje särskilt fall
förmedla framställningar till nämnden.

33—34 §§.

Straffbestämmelserna överensstämma till huvudsaklig del med motsvarande
bestämmelser i taxeringsförordningen. Med avseende å angelägenheten
av att i största möjliga utsträckning korrekta belopp inflyta månadsvis,
har det icke ansetts lämpligt föreslå straffrihet, om beriktigande av oriktig
uppgift lämnas. Det har ansetts nödvändigt att stadga särskild straffpåföljd
vid grövre försummelser i fråga om månadsuppgifternas avfattande,
då den skattskyldige lätt kan frestas att göra en genomsnittlig beräkning
av omsättningssumman för månaden utan att bemöda sig att avgiva en i
möjligaste mån korrekt uppgift. Mot denna ståndpunkt torde den skattskyldige
icke med skäl kunna göra gällande, att bötesstraff är en alltför
sträng påföljd för försummelser av nämnda slag. Förevarande system med
inbetalningar månadsvis innebär nämligen icke att den skattskyldige har
att inleverera medel, som ur den skattskyldiges egen synpunkt äro att betrakta
såsom verkliga förskott å skatten, utan att inbetalningar till statsverket
fullgöras av medel, som för statsverkets räkning redan före inbetalningens
fullgörande uppburits.

Stockholm den 8 maj 1940.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Bilaga.

Förslag

till

förordning om omsättningsskatt.

Härigenom förordnas som följer:

Örn skattepliktig omsättning och omsättningsskattens beräkning.

1 §•

Omsättningsskatt skall med undantag, varom i 2 § förmäles, utgå

a) vid yrkesmässig försäljning av varor från butik eller annat därmed
likartat försäljningsställe;

b) vid yrkesmässig försäljning i andra fall än i a) omförmäles av varor,
som regelmässigt hållas till avsalu från butik eller annat därmed likartat
försäljningsställe, dock ej vid försäljning till återförsäljare eller till producent,
som försäljer till återförsäljare;

c) vid försäljning av varor från restaurang-, pensionats-, kafé- och konditorirörelse; d)

vid uttag för företagarens eget behov eller för avlöning av anställda
av varor från rörelse, i vilken yrkesmässig försäljning enligt a), b) eller c)
äger rum;

e) vid utförande mot vederlag av underhålls-, rengörings- och förbättringsarbete
å varor, då arbetet yrkesmässigt verkställes av företagare med
stadigvarande driftställe för näringsverksamhet och arbetet faller inom området
för nämnda verksamhet;

f) vid import av i b) omförmälda varor, som företages av annan än återförsäljare
eller producent, som försäljer till återförsäljare.

Med försäljning likställes i denna förordning avyttring genom byte och
avbetalningsköp ävensom uthyrning av varor.

(Se vidare anvisningarna.)

2 §•

Omsättningsskatt erlägges ej

a) vid försäljning i fall, som omförmälas i 1 § a) och b), av mjölk,
grädde, smör, margarin samt i fall, som omförmälas i 1 § a), b) och c),
av foder- och gödselmedel, ved, stenkol, köks, bränn- och smörjoljor, rusdrycker
och apoteksvaror;

b) vid uttag för företagarens eget behov eller för avlöning av anställda
av i a) uppräknade varor från rörelse, i vilken yrkesmässig försäljning enligt
1 § a) eller b) äger rum;

c) vid försäljning, som lantbrukare, trädgårdsodlare eller fiskare i ringa
omfattning och utan samband med annan handel bedriver annorledes än
från butik med egna lantmanna- eller trädgårdsprodukter eller fisk av egen
fångst.

Konungen äger att förordna örn ytterligare undantag från skatteplikt i
fråga om särskilda varor eller varugrupper.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

3 §•

Omsättningsskatt skall utgå med fem procent av den skattepliktiga omsättningen.

4 §•

Skattepliktig omsättning omfattar med avdrag, varom nedan stadgas,

a) vid försäljning eller arbetsprestation: vederlaget;

b) vid uttag för företagarens eget behov eller för avlöning av anställda
av varor från rörelse, i vilken yrkesmässig försäljning enligt 1 § a), b)
eller c) äger rum: varornas värde enligt ortens pris;

c) vid import: det belopp, som utgör summan av kostnaderna för varans
förvärvande.

Från de i a) och b) angivna värdena må vid beräkning av skattepliktig
omsättning i rörelse avdrag göras för kostnaden för inköp efter den

1940 av för tillredning, tillverkning eller bearbetning inom företaget
avsett råmaterial eller halvfabrikat av annat slag än sådant, varom
förmäles i 2 § a). Uti restaurang-, pensionats-, kafé- och konditorirörelse må
jämväl vid beräkning av skattepliktig omsättning avdrag göras för kostnader
för inköp efter nämnda tidpunkt av andra, i 2 § a) icke omförmälda
varor, som äro avsedda att förtäras på stället.

(Se vidare anvisningarna.)

5 §•

Skattepliktig omsättning skall beräknas månadsvis.

Vederlag enligt 4 § inräknas i den skattepliktiga omsättningen i den mån
vederlaget influtit kontant såsom likvid eller vid diskontering av växel, som
av kund lämnats såsom likvid.

Avdrag, varom förmäles i 4 § sista stycket skall verkställas för den månad,
då inköp ägt rum. Överstiger inköpssumman viss månad den omsättning,
som skall anses belöpa å samma månad, må överskjutande belopp
avdragas vid den skattepliktiga omsättningens beräknande för följande månad
eller månader. Skattskyldig må dock vid beräknande av skattepliktig
omsättning för viss månad endast tillgodogöra sig dylikt avdrag för sådana
inköp, som verkställts under samma månad eller de närmast föregående
sex månaderna.

Om skattskyldighet.

6 §•

Omsättningsskatt skall erläggas

a) vid försäljning av säljaren;

b) vid uttag av varor enligt 1 § d) av företagaren;

c) vid import av den, för vars räkning importen äger rum.

Vid försäljning i kommission skall såsom säljare enligt a) anses kommittenten,
därest varorna av denne tillverkats, samt i andra fall kommissionären.

7 §•

Avlider skattskyldig skall för det beskattningsår, under vilket dödsfallet
inträffar, oskift dödsbo efter honom utgöra omsättningsskatt i den avlidnes
ställe.

8 §•

Från skattskyldighet enligt denna förordning är staten frikallad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Om inbetalning av omsättningsskatt i förskott.

9 §•

Skattskyldig åligger att senast den 15 i varje månad till länsstyrelsen i det
län, där lians hemortskommun är belägen,

1) avlämna uppgift för nästföregående månad å den skattepliktiga omsättningen
samt grunderna för densammas beräknande enligt fastställt formulär; 2)

i förskott inbetala omsättningsskatt å den uppgivna skattepliktiga omsättningen.

I fråga om skattepliktig omsättning enligt 4 § a) och b) skall särskild uppgift
avlämnas för varje förvärvskälla.

Skattebelopp inbetalas genom insättning å länsstyrelsens postgirokonto,
därvid för ändamålet särskilt avsett inbetalnings- eller girokort, försett med
formulär enligt 1), skall användas.

Belopp, som upptagas i uppgift, skola utföras i jämna krontal, så att överskjutande
öretal bortfalla.

10 §.

Avlämnar skattskyldig icke inom föreskriven tid uppgift, som avses i 9 §,
må länsstyrelsen förelägga honom att inkomma med sådan uppgift.

Länsstyrelsen äger utsätta vite vid meddelande av föreläggande och till sådant
vite fälla.

11 §•

Med stöd av tillgängliga uppgifter skall länsstyrelsen upprätta och föra
register över de skattskyldiga inom länet.

I registret skall anteckning verkställas örn inkomna uppgifter och inbetalda
skattebelopp samt vidtagna åtgärder enligt 10 och 12 §§.

12 §.

Har skattskyldig icke inom föreskriven tid fullgjort honom åliggande skyldighet
att inbetala omsättningsskatt enligt 9 §, skall oguldet belopp uppdebiteras
och indrivas.

Om taxering tilt omsättningsskatt m. m.

13 §.

Taxering till omsättningsskatt skall avse beskattningsår och verkställas
av vederbörande beskattningsnämnder för den årliga taxeringen.

14 §.

Skattskyldig taxeras till omsättningsskatt i hemortskommunen.
Eftertaxering, som i 24 § omförmäles, skall ske där, varest taxeringen''bort
verkställas, om den skett i rätt tid.

15 §.

Skattepliktig omsättning enligt 4 § a) och b) beräknas och taxeras särskilt
för varje förvärvskälla.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 3. 7

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

16 §.

Länsstyrelsen skall sammanföra av skattskyldig lämnade uppgifter enligt
9 § för varje beskattningsår samt snarast efter beskattningsårets utgång
överlämna uppgifterna för det tilländalupna beskattningsåret till ordföranden
i den taxeringsnämnd, som, såvitt för länsstyrelsen är känt, har att verkställa
taxering av den skattskyldige för beskattningsåret.

17 §.

1 mom. Finner taxeringsnämndens ordförande, att uppgifter enligt 9 §,
som till honom översänts för taxering av skattskyldig till omsättningsskatt,
avse skattskyldig, som bör taxeras till sådan skatt i annat distrikt, har ordföranden
att skyndsamt återsända uppgifterna till länsstyrelsen med uppgift
tillika å den kommun, till vilken skattskyldig avflyttat.

Länsstyrelsen åligger härefter att verkställa utredning angående den skattskyldiges
hemortskommun för taxeringsåret.

Är hemortskommunen belägen inom länet, skola uppgifterna ofördröjligen
översändas till taxeringsnämndens ordförande i denna kommun.

Befinnes hemortskommunen vara belägen inom annat län, har länsstyrelsen
att översända uppgifterna jämte erforderliga meddelanden från det i
11 § omförmälda registret till länsstyrelsen i det län, där hemortskommunen
är belägen. Sistnämnda länsstyrelse åligger att vidarebefordra uppgifterna
till vederbörande taxeringsnämnds ordförande för åtgärd.

2 mom. Finner taxeringsnämndens ordförande, att uppgifter, som avses
i 9 §, icke kommit honom tillhanda i fråga om skattskyldig, som inom distriktet
bör taxeras till omsättningsskatt, skall anmälan härom jämte tillgängliga
upplysningar angående den skattskyldiges tidigare vistelseort insändas
till länsstyrelsen.

18 §.

Efter anmaning är envar skyldig att i den omfattning, som i anmaningen
angivits, meddela för egen taxering till omsättningsskatt erforderliga upplysningar.

Idkare av rörelse är efter anmaning av landskamrerare skyldig avlämna
uppgift om belopp, som han utbetalt till namngiven annan idkare av rörelse,
därest mottagaren är pliktig att för beloppet utgöra omsättningsskatt.

Vad i 32 § 3 morn., 39 § 6 morn., 79 § 1 och 3 mom. samt 93 § 2 och 3 st.
taxeringsförordningen stadgas angående granskning av skattskyldigs handelsböcker
och beträffande sådan rörelseidkare, som ej fört handelsböcker,
av honom förda anteckningar rörande intäkter och utgifter inom rörelsen
jämte därtill hörande handlingar, skall äga motsvarande tillämpning.

19 §.

För varje taxeringsdistrikt skall föras särskild längd över taxering till omsättningsskatt
(omsättningsskattelängd). Omsättningsskattelängden skall innehålla
uppgift angående den skattskyldiges namn och adress, den skattepliktiga
omsättningen samt omsättningsskatten. Formulär till sådan taxeringslängd
fastställas av Kungl. Maj:t.

20 §.

Omsättningsskattelängden skall föras av taxeringsnämndens ordförande,
som jämväl har att uträkna omsättningsskatten och införa densamma i längden.

Kungl. Maj:ls proposition nr 3.

Oinsättningsskattelängden skall av taxeringsnämndens ordförande till länsstyrelsen
översändas i länen senast den 20 maj och i Stockholm senast den
20 juni.

21 §.

1 mom. Har skattskyldig taxerats för högre skattepliktig omsättning än
vad han för beskattningsåret enligt 9 § uppgivit, åligger det taxeringsnämndens
ordförande att före den 15 juni i rekommenderat brev underrätta den
skattskyldige om taxeringsnämndens beslut samt örn skälen därför.

2 mom. Underrättelse, som i 1 mom. omförmäles, skall innefatta upplysning
om vad den som icke åtnöjes med taxeringsnämndens beslut har att
iakttaga vid anförande av besvär över beslutet.

22 §.

Taxering till omsättningsskatt, som till följd av prövningsnämnds beslut
tillkommit eller blivit fastställd annorlunda än taxeringsnämnden bestämt,
skall för varje kommun uppföras i särskild ändringslängd, upptagande den
skattskyldiges namn och adress, den skattepliktiga omsättningen samt omsättningsskatten.

23 §.

I fråga om granskning och förvaring av ingivna uppgifter och örn taxeringsförfarandet
i övrigt samt besvär över taxering och handläggning av besvärsmål
skall vid taxering till omsättningsskatt vad i taxeringsförordningen
stadgas äga motsvarande tillämpning.

Eftertaxering.

24 §.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning för
taxering till omsättningsskatt, lämnat oriktigt meddelande, eller har han,
ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning,
och har därav föranletts, att skattepliktig omsättning icke blivit taxerad,
skall den omsättning, som genom berörda förfarande undgått taxering eller
blivit för lågt taxerad, eftertaxeras och omsättningsskatt påföras den skattskyldige
med belopp, som genom berörda förfarande undandragits.

Uppbörd.

25 §.

Länsstyrelsen har att, så snart omsättningsskattelängd inkommit, med
ledning av det i 11 § omförmälda registret undersöka, huruvida skattskyldig
förskottsvis till fullo inbetalat det belopp, som på grund av taxering till omsättningsskatt
påförts honom såsom omsättningsskatt.

Över skattskyldiga, som skola erlägga omsättningsskatt med högre belopp
än vad de för beskattningsåret förskottsvis inbetalat, skall länsstyrelsen för
varje fögderi och stad, där magistrat finnes, upprätta förteckning med angivande
av ogulden omsättningsskatt för varje skattskyldig.

Har skattskyldig i förskott inbetalat omsättningsskatt med högre belopp än
vad han enligt taxeringsnämndens eller prövningsnämndens beslut skolat
erlägga, ankommer det på länsstyrelsen att snarast möjligt utan särskild ansökan
föranstalta om restitution.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

26 §.

Det åligger länsstyrelsen att snarast möjligt till vederbörande häradsskrivare
och magistrat översända sådan förteckning, som i 25 § 2 st. avses.

Föranledes genom prövningsnämndens beslut ändring av eller tillägg till
sådan förteckning, skall länsstyrelsen upprätta ändringsförteckning och skyndsamt
översända densamma till vederbörande häradsskrivare och magistrat.

27 §.

Omsättningsskatt, som på grund av fastställd taxering skall utgå utöver
vad i förskott inbetalats, skall uppbäras och redovisas i sammanhang med
kronouppbörden samt erläggas under första uppbördsterminen av den allmänna
uppbörden av kronoutskylder.

Allmänna stadgande!!.

28 §.

För omsättningsskatt, som påförts avliden person eller på grund av stadgandena
i 7 § eller 24 § denna förordning oskift dödsbo efter honom, svarar
dödsboet ej med mera än tillgångarna i boet. Är boet skiftat, svarar bodelägare
icke för mera än vad av skatten å hans lott belöper och icke i något
fall med mera än hans lott i boet utgör.

29 §.

Konungen äger meddela de närmare föreskrifter, som må finnas erforderliga
för vinnande av kontroll angående skattskyldighetens fullgörande
vid import av sådana varor, för vilka omsättningsskatt jämlikt 1 § f) skall
erläggas.

30 §.

Beteckningarna taxeringsår, beskattningsår och hemortskommun hava i
denna förordning samma innebörd som i kommunalskattelagen.

Saknar skattskyldig hemortskommun, skall så förfaras, som vore Stockholm
hans hemortskommun.

Med förvärvskälla förstås i denna förordning vad därom i 18 § kommunalskattelagen
stadgas, dock att i fråga örn jordbruksfastighet skall varje fastighet,
fastighetsdel eller komplex av fastigheter, som i ägarens eller brukarens
hand är att anse som förvaltningsenhet, utgöra en gemensam förvärvskälla,
även örn fastigheten, fastighetsdelen eller fastigheterna äro belägna inom olika
kommuner.

31 §•

I denna förordning förstås med län jämväl Stockholms stad, med länsstyrelse
jämväl Överståthållarämbetet samt med landskamrerare jämväl skattedirektören
vid överståthållarämbetets avdelning för skatteärenden.

32 §.

Att i den utsträckning, som framgår av särskilda av Kungl. Majit meddelade
föreskrifter, efter framställning från landskamrerare eller allmänna ombudet
hos mellankommunala prövningsnämnden eller från prövningsnämnd
avgiva yttrande i ärenden rörande taxering till omsättningsskatt förordnar
Kungl. Majit en särskild nämnd (centrala omsättningsskattenämnden). Denna
nämnd skall ock äga i anslutning till denna förordnings bestämmelser eller
till föreskrifter, som må meddelas av Kungl. Majit, fastställa regler för tilllämpning
av denna förordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr

101

Nämnden skall bestå av ordförande och fyra ledamöter. En av ledamöterna
skall förordnas till vice ordförande att vid förfall för ordföranden tjänstgöra
i hans ställe. För varje ledamot utses en suppleant.

Nämnden är beslutför, när tre medlemmar äro tillstädes.

Nämnden skall äga att, i den utsträckning Kungl. Maj:t förordnar, åtnjuta
biträde av sakkunniga.

Beträffande nämndens verksamhet skola de i 110 §, lil § 1 mom. samt
112 § taxeringsförordningen meddelade bestämmelserna äga motsvarande tilllämpning.

Över nämndens beslut må klagan ej föras.

Ansvarsbestämmelser.

33 §.

Den som ej behörigen fullgör vad honom enligt 18 § 2 st. åligger, skall, där
lian ej för försummelsen är underkastad ansvar enligt 34 § 3 morn., böta tjugufem
kronor.

34 §.

1 mom. Har någon i uppgift, som avses i 9 §, mot bättre vetande lämnat
oriktigt meddelande om den skattepliktiga omsättningen och omsättningsskatten
med ledning därav blivit av honom för lågt beräknad, bote högst fem
gånger ett belopp, motsvarande skillnaden mellan den omsättningsskatt, som
skolat erläggas, och den inbetalade omsättningsskatten; dock skola böterna
bestämmas till minst femtio kronor.

2 mom. Har oriktigt meddelande, varom i 1 mom. förmäles, icke lämnats
mot bättre vetande, men har den som lämnat meddelandet vid dess avgivande
gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, skall vad i 1 mom. stadgas hava
motsvarande tillämpning; dock må böterna bestämmas till högst hälften av
vad i nämnda mom. sägs, men likväl ej lägre än tjugufem kronor.

3 mom. Den som uppsåtligen förleder annan till förseelse, som i 1 morn.
sägs, eller vid utförande av förseelsen med råd eller dåd uppsåtligen hjälper,
så att gärningen därigenom sker, straffas som vore han själv gärningsman.

4 morn. Förseelse, som i denna paragraf sägs, är föremål för allmänt
åtal.

35 §.

Vid tillämpning av 10, 18, 33 och 34 §§ skola föreskrifterna i 143 § 5 mom.
och 144 § taxeringsförordningen i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Denna förordning träder i kraft den 1940.

Vid tillämpning av denna förordning skall iakttagas, att skyldighet, varom
i 9 § förmäles, skall fullgöras första gången senast den 1940

och avse omsättningen under månad 1940.

Anvisningar
till 1 §.

Med butik skall likställas kiosk, salustånd, annat fast försäljningsställe för
torghandel än salustånd, teater- och biograflokal, rakstuga, frisérsalong, fotografiateljé,
annan lokal eller verkstad för bedrivande av hantverk, lagerlokal,
magasin, upplagsställe, båtvarv, växthus och försäljningsautomat, under förutsättning
att varor därifrån regelmässigt utlämnas direkt till allmänheten.
Därest jämsides med grossiströrelse eller tillverknings-, monterings- eller
reparationsverksamhet varor regelmässigt utlämnas direkt till den konsume -

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

rande allmänheten från stadigvarande försäljningsställe, föreligger sålunda
en butik ifråga om sistnämnda gren av verksamhet. Såsom exempel på sådana
företag, där nämnda kombination är vanlig, kan nämnas modist-, skomakeri-,
skrädderi-, urmakeri- och heställningstryckerirörelse.

Däremot föreligger icke en butik i förordningens mening, om en företagare
som bedriver sin näringsverksamhet från kontorslokal eller privatbostad, levererar
varor till köpare. Den verksamhet, som bedrives av industriidkare, grossist
eller innehavare av agenturrörelse, torde på grund härav i regel icke kunna
karakteriseras såsom butikshandel. Den omständigheten, att industriidkare
eller grosshandlare bär ett upplagsställe för industriförnödenheter eller en
brädgård, varifrån vissa leveranser ibland fullgöras direkt till en fabrik eller
större hantverkare, innebär exempelvis icke att leveranserna skola anses hava
skett från butik.

Till varor skall hänföras vad som tillhandahålles för förtäring på stället.
Aven tidningar, tidskrifter och andra trycksaker anses utgöra varor, men
däremot icke aktier, obligationer, andelsbevis i ekonomiska föreningar, biljetter,
lottsedlar eller gällande frankotecken.

Presentkort och andra anvisningar, som berättiga till inköp av varor, behandlas
såsom varor.

a) Föreligger en butik i angiven mening, utgår omsättningsskatt vid all försäljning
från butiken, sålunda även vid försäljning till återförsäljare.

Förutsättningen för att försäljning från butik skall föreligga är, att själva
försäljningstransaktionen äger rum från butiken. Härmed avses icke blott de
fall, då kunderna betjänas å försäljningsstället, utan jämväl försäljning efter
exempelvis telefonorder och postrekvisition eller efter det kunden godkänt
företagarens offert, därest varor avhämtas eller försändas från en butik.
Äger själva försäljningstransaktionen rum i kundens hem eller eljest utom
en butik, inträder däremot icke skatteplikt enligt a).

Om en producent eller en grossist håller egen utställnings- eller demonstration
slok al, i vilken försäljningstransaktioner icke företagas regelmässigt, föreligger
icke en butik i förordningens mening.

b) Under bestämmelsen i b) komma de fall, då en producent eller innehavare
av en grosshandels- eller agenturfirma utan att driva butiks- eller därmed
enligt a) likartad handel levererar varor direkt till förbrukare. Vidare
inbegripes härunder försäljning av varor genom kringföring (försäljning
från s. k. skåpbil, gatuhandel, gårdfarihandel, tillfällig handel å torg, marknads-
eller nöjesplats och från tillfälligt förhyrt ram).

Omfattningen av bestämmelsens tillämplighetsområde begränsas genom
föreskriften, att försäljningen skall avse vara, varmed handel i butik regelmässigt
idkas^ Till ledning för tolkningen av detta stadgande bär man att i första
hand utgå från vad som i a) inlagts i begreppet butikshandel.

Det är icke nödvändigt att valdan medföres vid försäljningstillfället. Jämväl
upptagande av order innefattar sådan försäljning, varom här är fråga, så
snart ett för parterna bindande avtal föreligger.

Skatteplikt enligt förevarande bestämmelse inträder även vid försäljning
till allmänna inrättningar.

Jämväl försäljning av periodiska skrifter genom s. k. prenumeration inbegripes
under stadgandet.

För att skatteplikt skall inträda erfordras, att försäljningen sker yrkesmässigt.
Försäljning i mindre omfattning i eget hushåll, exempelvis av lagad mat
m. m. till egna hyresgäster, torde i regel icke vara av yrkesmässig karaktär.

Undantagsbestämmelsen vid försäljning till återförsäljare eller till producent,
som försäljer till återförsäljare, är givetvis tillämplig endast i fråga om
sådana varor, som äro avsedda för återförsäljning eller bearbetning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

103

^ Utövare av restaurang-, pensionats-, kafé- eller konditorirörelse anses icke
såsom återförsäljare, även om vissa varor i rörelsen salubjudas utan bearbetning
eller tillredning. Detta gäller även om varor i dylik rörelse säljas från
disk.

c) För att restaurang-, pensionats-, kafé- och konditorirörelse skall föreligga
förutsättes, att rörelsen drives i lokal, där bord och sittplatser ordnats
för kundernas bekvämlighet vid förtäring av varor på stället, och att värdet
av de till förtäring på stället tillhandahållna varorna utgör en väsentlig del
av den totala omsättningen. Försäljning från kiosk anses icke som dylik
rörelse.

d) Med rörelse avses förvärvskällan rörelse enligt de regler, som gälla vid
inkomstbeskattningen. För en ägare eller brukare av fastighet uppstår sålunda
icke skatteplikt enligt d) vid användande av produkter från fastigheten
i eget hushåll, därest fastigheten icke ingår i en rörelse.

e) Har företagare fast driftställe för sin verksamhet, föreligger skatteplikt
enligt förevarande bestämmelse, oavsett örn arbetet utföres å driftstället eller
å annan arbetsplats, exempelvis i kundens hem.

Genom föreskriften, att arbetet skall avse viss vara, omfattar bestämmelsen
icke sådant arbete, som utföres å fastighet. Utföres emellertid arbete å tillbehör
till fastighet å rörelsens driftsställe, skall jämväl sådant arbete innefattas
under uttrycket arbete å varor.

Om en företagare tillfälligt utför ett arbete, som i och för sig omfattas av
förevarande bestämmelse, men arbetet utföres utom ramen för den rörelse
företagaren eljest utövar, blir bestämmelsen icke tillämplig.

till 2 §.

Med rusdrycker och apoteksvaror skall i förevarande förordning förstås
vad som enligt gällande rusdrycksförsäljningsförordning och apoteksvarustadga
hänföres till rusdrycker respektive apoteksvaror. Till fodermedel
hänföras de i statistisk varuförteckning under n:ris 359—372 upptagna varuslagen
och till gödselmedel de varuslag, som upptagas under n:ris 634—643
i samma förteckning.

till 4 §.

Det belopp, som en företagare må hava beräknat motsvara omsättningsskatten
och tillagt varans försäljningspris, skall inräknas i det vederlag, som
han skall redovisa såsom skattepliktig omsättning.

Vid beräkning av värdet å uttagna varor enligt ortens pris skola i regel de
beräkningsgrunder, som gälla vid inkomstbeskattningen, tillämpas. Företagare,
som bedriver restaurang-, pensionats-, kafé- eller konditorirörelse, är
berättigad att lägga i kollektivavtal stadgade normer till grund för beräkning
av värdet av produkter, som förbrukats av anställd personal.