Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
1
Nr 2.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om krigskonjunkturskatt för år 1940, m. m.; given
Stockholms slott den 1 augusti 1940.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
bifogade förslag till
dels förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1940,
dels förordning om rätt att på grund av påförd krigskonjunkturskatt för
år 1940 erhålla nedsättning i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
för samma år.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Bihang till urtima riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 2.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
Förslag
till
Förordning
om krigskonjunkturskatt för år 1940.
Härigenom förordnas som följer:
Inledande bestämmelse.
1 §•
För inkomstökning, som uppkommit efter utgången av augusti 1939 och
kan antagas hava berott på av krig eller krigsfara föranledda förhållanden,
skall i den omfattning och på det sätt nedan stadgas för år 1940 erläggas
krigskonjunkturskatt till staten.
Skattepliktig inkomstökning och skattskyldighet.
2 §•
1 mom. Skattepliktig enligt denna förordning är efter utgången av augusti
1939 uppkommen ökning av
a) inkomst av rörelse;
b) inkomst i form av tantiem, provision, gratifikation eller likartad inkomst
av tjänst, därest inkomsten utgått från rörelse, ävensom därmed jämförlig
inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet, oavsett örn den utgått från
rörelse; samt
c) inkomst av icke yrkesmässig avyttring av lös egendom;
allt under förutsättning att inkomsten är skattepliktig enligt förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller är av beskaffenhet som
i nästa stycke sägs.
1 inkomst av rörelse inräknas vid tillämpning av denna förordning intäkt
genom avyttring av sådana för stadigvarande bruk i rörelsen avsedda maskiner
eller andra inventarier, vilka icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag
enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt hänföras
till byggnad, så ock ersättning på grund av försäkring av dylika tillgångar,
även om intäkten eller ersättningen ej är skattepliktig enligt nämnda
förordning eller intäkten enligt densamma hänföres till intäkt av tillfällig
förvärvsverksamhet.
2 mom. Skattskyldig enligt denna förordning är envar fysisk eller juridisk
person, vilken åtnjutit inkomstökning som avses i 1 morn., därest enligt
förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt den fysiska
eller juridiska personen vid 1940 års taxering är skattskyldig för den in
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
3
komst, vartill inkomstökningen hänför sig, eller, såvitt angår intäkt eller ersättning
varom sägs i 1 mom. andra stycket, för den inkomst, i vilken intäkten
eller ersättningen inräknas.
Taxerad merinkomst.
3 §•
Vid tillämpning av denna förordning skall uppskattning ske av inkomster
som i 2 § 1 mom. sägs
dels för det beskattningsår, för vilket taxering enligt förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äger rum år 1940 (beskattningsåret),
dels, utom vad angår inkomst av icke yrkesmässig avyttring av lös egendom,
för ett vart av de två närmast föregående beskattningsåren (förkrigsinkomstären
).
Uppskattningen skall, under iakttagande av i denna förordning meddelade
särskilda föreskrifter, verkställas enligt bestämmelserna i förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt med sådana avvikelser, som erfordras
för att åstadkomma likformighet i inkomstberäkningen för de olika åren.
Såsom grund för bestämmande av inkomstökning fastställes, utom beträffande
inkomst av icke yrkesmässig avyttring av lös egendom, den på ett antaget
jämförelseår belöpande jämförelseinkomsten. Där ej särskilda förhållanden
till annat föranleda, skall såsom jämförelseinkomst upptagas medeltalet
av inkomsterna för förkrigsinkomståren.
Med ledning av den inkomstuppskattning varom nu stadgats fastställes,
på sätt i 4—6 §§ närmare angives, taxerad merinkomst särskilt för en var
av de inkomstgrupper, som angivas i 2 § 1 mom. första stycket a)—c).
4 §•
1 mom. Beträffande rörelse skola inkomster för förkrigsinkomståren och
beskattningsåret så ock jämförelseinkomsten uppskattas för varje förvärvskälla
för sig.
Såsom särskild förvärvskälla enligt denna förordning anses särskild förvärvskälla
enligt kommunalskattelagen.
2 mom. Det belopp, varmed inkomsten för beskattningsåret av en till
rörelse hänförlig förvärvskälla överstiger motsvarande jämförelseinkomst,
med tillägg eller avdrag i förekommande fall för beräknad ränta å minskning
eller ökning av eget kapital, utgör uppskattad merinkomst av förvärvskällan.
För varje förvärvskälla, för vilken uppskattad merinkomst fastställes,
skall tillika fastställas, i vad man denna skall anses hava uppkommit efter
utgången av augusti 1939 och kan antagas hava berott på av krig eller
krigsfara föranledda förhållanden.
Summan av de för samtliga till rörelse hänförliga förvärvskällor enligt
förra stycket fastställda beloppen skall, där ej fall som i 3 mom. avses är
för handen, utgöra taxerad merinkomst av rörelse.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
3 mom. Har skattskyldig, för vilken uppskattad merinkomst av till rörelse
hänförlig förvärvskälla fastställes, haft annan till rörelse hänförlig
förvärvskälla, beträffande vilken vid motsvarande tillämpning av bestämmelserna
i 2 mom. första stycket underskott uppstår, skall för denna förvärvskälla
uppskattad inkomstminskning till beloppet fastställas.
Tillika fastställes i vad mån den uppskattade inkomstminskningen skall
anses hava uppkommit efter utgången av augusti 1939 och kan antagas hava
berott på av krig eller krigsfara föranledda förhållanden.
Såsom taxerad merinkomst i fall som i detta mom. avses upptages det belopp,
varmed sådan merinkomst som i 2 mom. andra stycket sägs sammanlagt
överstiger sådan inkomstminskning som avses i förra stycket, dock
högst det belopp, varmed de sammanlagda uppskattade merinkomsterna
överstiga de sammanlagda uppskattade inkomstminskningarna.
4. morn. Uppskattad merinkomst av viss förvärvskälla skall anses hava
uppkommit efter utgången av augusti 1939, såframt det icke på grund av
jämförelse med förhållandena under förkrigsinkomståren eller av annan
anledning finnes sannolikt, att merinkomsten helt eller delvis förelåg redan
vid nämnda tidpunkt.
Vad nu stadgats om uppskattad merinkomst skall hava motsvarande tilllämpning
å uppskattad inkomstminskning.
5 morn. Kan skattskyldig visa, att i den uppskattade merinkomsten av
viss förvärvskälla ingår belopp, varmed dold förkrigsreserv under beskattningsåret
minskats, skall merinkomsten i motsvarande mån anses ej hava berott
på förhållanden som omförmälas i 1 §. Såsom dold förkrigsreserv anses
härvid belopp, varmed tillgångens verkliga värde vid utgången av augusti
1939 översteg dess i beskattningshänseende enligt denna förordning gällande
värde vid nämnda tidpunkt.
I övrigt skall uppskattad merinkomst, som anses hava uppkommit efter
utgången av augusti 1939, antagas hava berott på förhållanden som omförmälas
i 1 §, där ej den skattskyldige med bärande sannolikhetsskäl ådagalägger,
att inkomstökningen helt eller delvis skulle hava uppkommit oberoende
av sådana förhållanden.
Uppskattad inkomstminskning, som anses hava uppkommit efter utgången
av augusti 1939, skall antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i
1 §, i den män det ej framgår såsom sannolikt, att inkomstminskningen ej
berott på sådana förhållanden.
6 mom. Kungl. Maj:t äger, efter förslag av den i 28 § omförmälda centrala
krigskonjunkturskattenämnden eller efter nämndens hörande, beträffande
visst slag av rörelse bestämma särskild grund för fastställande huru stor del
av uppskattad merinkomst, uppkommen efter utgången av augusti 1939,
skall, därest ej annat ådagalägges, antagas hava berott på förhållanden som
omförmälas i 1 §.
7 mom. Vad i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen stadgas om särskild
ordning beträffande beskattning av ersättning på grund av försäkring för
förlust av fartyg skall icke äga tillämpning vid taxering till krigskonjunk
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
5
turskatt, utan skall vid uppskattning av inkomst såväl för förkrigsinkomståren
som för beskattningsåret beträffande dylik ersättning förfaras eldigt de
regler, som gälla för taxering av ersättning på grund av försäkring av annan
till inventarier hänförlig egendom än fartyg.
Om provisorisk påföring av skatt i fall som nu sagts stadgas i 14 §.
(Se vidare anvisningarna.)
5 §•
1 mom. Beträffande inkomst i form av tantiem eller annan därmed enligt
2 § likställd inkomst av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet skall
uppskattad merinkomst beräknas gemensamt för nämnda slag av inkomst
till det belopp, varmed inkomsten under beskattningsåret överstiger motsvarande
jämförelseinkomst.
2 mom. Den uppskattade merinkomsten skall upptagas såsom taxerad
merinkomst, om och i den utsträckning däri ingår
antingen till intäkt av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet hänförligt
belopp, vars storlek varit beroende av sådant resultat av rörelse som
belöper på tiden efter utgången av augusti 1939 eller av omsättningen i eller
omfattningen av efter nämnda tidpunkt bedriven rörelse,
eller till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänförligt belopp, vars
storlek varit beroende av resultat av tillfällig affär som gjorts efter utgången
av augusti 1939,
i båda fallen försåvitt ej den skattskyldige med bärande sannolikhetsskäl
ådagalägger att motsvarande inkomstökning skulle hava uppkommit oberoende
av i 1 § omförmälda förhållanden.
(Se vidare anvisningarna.)
6 §.
Vid icke yrkesmässig avyttring av lös egendom uppkommen realisationsvinst
skall upptagas såsom taxerad merinkomst, i den mån den kan antagas
hava berott på efter utgången av augusti 1939 uppkommen värdeökning, försåvitt
det ej av den skattskyldige visas att den skulle hava uppkommit oberoende
av i 1 § omförmälda förhållanden.
Vid fastställande av den taxerade merinkomsten må avdrag ske för realisationsförlust
vid avyttring av lös egendom, beräknad efter samma grunder,
som tillämpats vid uppskattningen av realisationsvinsten.
(Se vidare anvisningarna.)
Beskattningsbar merinkomst.
7 §•
Till krigskonjunkturskalt beskattningsbar merinkomst fastställes särskilt
för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor tillsammans.
Vid fastställande av beskattningsbar merinkomst avdragas från de taxerade
merinkomsterna sammanlagt 4,000 kronor. Avdraget tillgodonjutes i
första hand från taxerad merinkomst av rörelse. Återstående avdrag göres
från summan av övriga taxerade merinkomster.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 2.
Beskattningsbar merinkomst utföres dels för rörelse, dels för övriga förvärvskällor
gemensamt i fulla hundratal kronor, så att överskjutande belopp,
som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.
Beräkning av krigskonjunkturskatt.
8 §■
Krigskonjunkturskatten skall utgöra,
a) beträffande rörelse:
å den del av den beskattningsbara merinkomsten, som
ej överstiger 20%, av motsvarande jämförelseinkomst:................. 50^,
överstiger 20 men ej 50 % av motsvarande jämförelseinkomst: ......... 00%,
» bO % » » » : ......... 10%;
b) beträffande övriga förvärvskällor:
50 procent av den beskattningsbara merinkomsten.
Sammanfaller för viss skattskyldig beskattningsåret med kalenderåret
1939, skall med motsvarande jämförelseinkomst i denna paragraf förstås
en tredjedel av den sammanlagda jämförelseinkomsten för de förvärvskällor
som äro hänförliga till rörelse. Sammanfaller ej beskattningsåret med
kalenderåret 1939, skall motsvarande jämförelseinkomst beräknas för det
antal månader, varmed tiden efter utgången av augusti 1939 ingår i beskattningsåret,
därvid hela jämförelseinkomsten lika fördelas på varje månad.
Den motsvarande jämförelseinkomsten utföres i fulla hundratal kronor,
så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor,
bortfaller.
9 §.
Skall jämlikt 19 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
för makar fastställas gemensamt beskattningsbart belopp, skall i förekommande
fall jämväl till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst
särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor fastställas för makarna
gemensamt.
Kan ene maken helt eller delvis ej utnyttja avdrag för inkomstminskning
eller realisationsförlust, må det återstående avdraget tillgodonjutas av
den andre maken, som örn denne själv haft inkomstminskningen eller realisationsförlusten.
Vad nu stadgats örn inkomstminskning skall gälla även
inkomst som avses i 5 §, och skola beträffande avdrag för inkomstminskning
i dylikt fall de beträffande rörelse i sådant avseende meddelade bestämmelserna
äga motsvarande tillämpning. Avdrag som avses i 7 § skall
med motsvarande tillämpning av där meddelade föreskrifter ske från den för
båda makarna sammanlagda taxerade merinkomsten.
Krigskonjunkturskatten beräknas efter den för båda makarna sammanlagda
beskattningsbara merinkomsten, såvitt angår rörelse med hänsyntagande
till den för båda sammanlagda jämförelseinkomsten, och fördelas å
makarna, särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor, efter
förhållandet mellan deras taxerade merinkomster av motsvarande förvärvskällor.
Kungl. Maj.ts proposition nr 2. 7
Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt.
10 §.
Krigskonjunkturskatt må efter framställning från skattskyldig påföras allenast
provisoriskt
a) för framtida nedskrivning av ersättningslager (11 §),
b) för mötande av framtida prisfall (12 §),
c) för befarad framtida värdeminskning (13 §),
d) för framtida anskaffning av ersättningstonnage med mera (14 §), samt
e) för framtida nyanskaffning av fartyg (15 §).
11 §•
Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida nedskrivning
av ersättningslager skall ske,
därest lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse
under beskattningsåret minskats,
samt en särskild varuförnyelsefond i räkenskaperna avsatts för nedskrivning
av lager, som den skattskyldige har för avsikt att anskaffa i det avgångna
lagrets ställe.
Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle
hava minskats, om vid beskattningsårets slut nya lagertillgångar hade anskaffats
för lagrets uppbringande till samma storlek som vid beskattningsårets
ingång och enligt i denna förordning medgivna grunder nedskrivits
högst med det till varuförnyelsefonden avsatta beloppet.
(Se vidare anvisningarna.)
12 §.
Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för mötande av framtida
prisfall skall ske,
därest under beskattningsåret tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning
i rörelse inköpts men ej levererats,
samt vid beskattningsårets utgång avsättning av vinstmedel till en särskild
prisfluktuationsfond i räkenskaperna skett för att möta framtida prisfall å
dessa tillgångar.
Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle
hava minskats, om de inköpta lagertillgångarna hade levererats under beskattningsåret
och vid beskattningsårets utgång enligt i denna förordning medgivna
grunder nedskrivits högst med det till prisfluktuationsfonden avsatta
beloppet.
(Se vidare anvisningarna.)
13 §.
Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för befarad framtida värdeminskning
skall ske,
därest i räkenskaperna för beskattningsåret beträffande tillgång för stadigvarande
bruk i rörelse avskrivning skett för överpris eller merkostnad,
men avdrag för motsvarande belopp vid inkomstuppskattning enligt denna
förordning finnes ej kunna medgivas.
8
Kungl Maj:ts proposition nr 2.
Den provisoriska skattepåföringen skall avse det belopp, varmed skatten
skulle hava minskats, om det i räkenskaperna gjorda avdraget i sin helhet
hade medgivits vid inkomstuppskattningen.
(Se vidare anvisningarna.)
14 §.
Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida anskaffning
av ersättningstonnage med mera skall ske,
därest under beskattningsåret rörelse tillhörigt fartyg försålts eller fartyg
eller annan tillgång för stadigvarande bruk i rörelse förlorats,
och köpeskillingen eller försäkringssumman eller del därav insatts å särskilt
konto hos riksbanken för att användas, örn det insatta beloppet utgöres
av köpeskilling för fartyg, till anskaffande av annat eller andra fartyg, och,
örn det utgöres av försäkringssumma för förlorad tillgång, till anskaffande
av fartyg eller annan tillgång för stadigvarande bruk.
Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle
hava minskats, örn den i den beskattningsbara merinkomsten ingående del
av det insatta beloppet, som överstiger den avyttrade eller förlorade tillgångens
värde, avdragits vid inkomstuppskattningen. Med tillgångens värde förstås
härvid dess i beskattningsavseende enligt denna förordning gällande
värde när avyttringen ägde rum eller förlusten timade, eller, om tillgången
när den avyttrades eller förlorades var belastad med intecknad gäld, nämnda
värde med avdrag av gälden.
(Se vidare anvisningarna.)
15 §.
Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida nyanskaffning
av fartyg skall ske,
därest i annat fall än som avses i 14 § skattskyldig som driver rederirörelse
av disponibla vinstmedel å särskilt konto hos riksbanken insatt belopp för
att användas till anskaffande av fartyg.
Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle
hava minskats, om halva det insatta beloppet avdragits vid inkomstuppskattningen.
(Se vidare anvisningarna.)
16 §.
Har fond som ill eller 12 § avses ej avsatts i räkenskaperna för beskattningsåret,
må såsom avsättning godkännas skriftlig förklaring av den skattskyldige,
att i räkenskaperna för det på beskattningsåret närmast följande
räkenskapsåret överföring till sådan fond skall göras från fond eller konto,
som fanns vid beskattningsårets utgång och som kunde disponeras för de i
nämnda paragrafer angivna ändamålen.
Det i 14 och 15 §§ angivna villkoret örn insättning i riksbanken skall anses
fullgjort, om dylik insättning skett senast den 16 september 1940 eller den
senare tidpunkt före taxeringens avslutande, som landskamreraren bestämmer.
Efter ansökan av skattskyldig äger Kungl. Maj:t i särskilda fall, där
insättning i riksbanken skulle vålla den skattskyldige synnerlig svårighet,
såsom villkor för provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt i stället för
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
9
dylik insättning fastställa annan med sådan insättning väsentligen likvärdig
disposition av tillgångar.
17 §.
Restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt skall efter framställning
från skattskyldig av prövningsnämnd medgivas, om och i den mån
inom tid, som sedermera fastställes,
a) varuförnyelsefond som i 11 ^ sägs använts för enligt denna förordning
medgiven nedskrivning å lagertillgångar som anskaffats i stället för de under
beskattningsåret avgångna lagertillgångarna,
b) lagertillgångar som i 12 § avses levererats och prisfluktuationsfonden
använts för sådan nedskrivning av dessa tillgångar, som enligt denna förordning
skulle medgivits för beskattningsåret, örn tillgångarna då levererats,
c) tillgång som i 13 § sägs nedgått i värde under det, vartill den i beskattningsavseende
enligt denna förordning avskrivits,
d) belopp, som enligt 14 eller 15 § insatts i riksbanken, disponerats för
sådan anskaffning av tillgång som insättningen avsett, och i räkenskaperna
sådan avskrivning å tillgången skett som enligt i denna förordning angivna
grunder skulle kunnat godkännas vid taxering till krigskonjunkturskatt för
anskaffningsåret, eller
e) tillgång som i d) sägs nedgått i värde under det, vartill den i beskattningsavseende
enligt denna förordning avskrivits,
dock att, därest i fall som avses i 14 § den under beskattningsåret avyttrade
eller förlorade tillgången varit belastad med intecknad gäld och däremot
svarande belopp ej blivit insatt i riksbanken, den omständigheten att
jämväl andra medel än i riksbanken insatta använts för anskaffning av den
nya tillgången ej skall betaga den skattskyldige den rätt till restitution som
skulle tillkommit honom, därest medlen uttagits ur riksbanken.
Restitutionen skall i vart och ett av de i a)—e) angivna fallen avse det
belopp, varmed skatten för beskattningsåret skulle hava minskats, om avdrag
med den i punkten angivna nedskrivningen, avskrivningen eller värdeminskningen
skett vid den beskattningsbara merinkomstens fastställande.
(Se vidare anvisningarna.)
18 §.
1 mom. Där insättning i riksbanken jämlikt 14 eller 15 § skett, är den
skattskyldige ej pliktig erlägga enligt samma paragrafer provisoriskt påförd
krigskonjunkturskatt, förrän prövningsnämnd i den ordning som av Kungl.
Maj:t fastställes meddelat särskilt föreläggande därom. Kungl. Majit äger
utfärda föreskrifter rörande rätt för skattskyldig att disponera de hos riksbanken
insatta medlen under iakttagande att säkerhet vinnes för betalning
av den provisoriskt påförda skatten i den mån den ej kommer att bliva föremål
för restitution.
Har Kungl. Majit enligt 16 § andra stycket fastställt särskilt villkor för
provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt som avses i 14 eller 15 §, meddelar
Kungl. Majit även de särskilda föreskrifter rörande skattens erläggande
och restitution, som därav betingas.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
2 mom. Har tillgång som i 14 eller 15 § avses anskaffats efter beskattningsårets
utgång men senast den 16 september 1940 eller den senare tidpunkt
före taxeringens avslutande, som landskamreraren bestämmer, skall
vid tillämpning av denna förordning så anses som örn belopp, vilket använts
för betalning av tillgången, varit insatt i riksbanken vid beskattningsårets utgång
och sedermera disponerats för anskaffning av tillgången.
3 mom. Föreligga förutsättningar för restitution enligt 17 § redan före
taxeringens verkställande, skall visserligen krigskonjunkturskatt provisoriskt
påföras den skattskyldige, men skall prövningsnämnden efter framställning
från denne i samband med taxeringen förklara att det skattebelopp, som
restitutionen skulle avse, ej skall av den skattskyldige erläggas.
Förklaring som nu sagts skall ock efter framställning från den skattskyldige
meddelas, därest efter taxeringen men före uppbörden restitution medgives.
19 §.
Å erlagd, provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt, som enligt 17 § restitueras,
utgår ränta med tre procent.
Åtnjuter skattskyldig uppskov enligt 18 § 1 mom. med erläggande av krigskonjunkturskatt,
är han pliktig att å det skattebelopp som slutligen fastställes
betala ränta från den dag, då skatten enligt eljest gällande föreskrifter
senast skolat erläggas, efter räntefot som av Kungl. Maj:t bestämmes.
Särskild bestämmelse rörande dödsbo.
20 §.
Därest enligt 23 § eller 24 § 1 mom. förordningen om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt dödsbo efter skattskyldig befrias från skattskyldighet eller
från erläggande av skatt, skall på särskild prövning av prövningsnämnd bero,
huruvida och i vad mån härav föranledd befrielse från skattskyldighet till
krigskonjunkturskatt eller från erläggande av sådan skatt skall äga rum.
Vad i 24 § 2 mom. förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
är stadgat om dödsbos och dödsbodelägares ansvarighet för dylik skatt skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om krigskonjunkturskatt.
Beskattningsort.
21 §.
Taxering till krigskonjunkturskatt skall ske i den kommun, som enligt
22 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är den skattskyldiges
beskattningsort.
Uppgiftsskyldighet och förfarande vid taxering till krigskonjunkturskatt.
22 §.
Taxeringsförordningens bestämmelser örn taxering till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt skola i tillämpliga delar, med de avvikelser som nedan
stadgas, lända till efterrättelse med avseende å taxering till krigskonjunkturskatt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
11
23 §.
1 mom. Fysisk eller juridisk person, som i sin år 1940 avlämnade självdeklaration
uppgivit nettointäkt av rörelse ej understigande 4,000 kronor,
är, försåvitt ej Kungl. Maj:t annorlunda föreskriver, pliktig att utan anmaning
till ledning för egen taxering till krigskonjunkturskatt på heder och
samvete avlämna deklaration å blankett enligt formulär som fastställes av
Kungl. Maj:t.
Deklarationen skall senast den 16 september 1940 avlämnas till länsstyrelsen
i det län, där taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ägt rum,
eller, därest taxeringen ägt rum i Stockholm, till Överståthållarämbetet.
2 mom. Annan än den, som på grund av bestämmelserna i 1 mom. har
uppgiftsskyldighet, är pliktig att efter anmaning, inom tid som i anmaningen
angives, avlämna deklaration å blankett enligt formulär som i 1 mom. avses.
3 mom. Efter anmaning är envar fysisk eller juridisk person pliktig att
1 den omfattning, som i anmaningen angives, meddela för sin taxering till
krigskonjunkturskatt erforderliga uppgifter utöver dem som avses i 1 och
2 mom.
4 mom. Vanligt handelsbolag, kommanditbolag så ock rederi för registreringspliktigt
fartyg skall utan anmaning till ledning för delägares taxering till
krigskonjunkturskatt på sätt och i den ordning i 1 mom. sägs avlämna deklaration
å blankett enligt formulär som där avses.
5 mom. Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration för
taxering till krigskonjunkturskatt skola taxeringsförordningens bestämmelser
örn underlåtenhet att avlämna självdeklaration hava motsvarande tilllämpning;
dock skall den i 39 § 1 mom. första stycket taxeringsförordningen
stadgade påföljd för underlåtenhet att avlämna självdeklaration beträffande
deklaration enligt 1 mom. här ovan inträda endast därest den skattskyldige
underlåtit att efterkomma anmaning att inkomma med sådan.
Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration i fall som avses
i 4 mom. skola taxeringsförordningens bestämmelser örn underlåtenhet
att avlämna uppgifter som i 34 § samma förordning sägs äga motsvarande
tillämpning.
24 §.
Taxering verkställes av den ordinarie prövningsnämnd, som har att taga
befattning med den skattskyldiges taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
Frågor om rätt till restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt
skola i den ordning Kungl. Maj:t föreskriver handläggas av prövningsnämnd.
25 §.
1 mom. Det åligger landskamreraren att, med ledning av deklarationer och
andra uppgifter enligt 23 § och tillgängliga handlingar rörande taxering jämlikt
taxeringsförordningen, efter den skriftväxling med den skattskyldige och
utredning i övrigt som finnes erforderlig, såsom underlag för taxeringen till
krigskonjunkturskatt upprätta förslag till sådan taxering av envar skattskyl
-
-12 Kungl Maj.ts proposition nr 2.
dig, för vilken till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst ifrågakommer.
2 mom. överensstämmer förslag enligt 1 mom. med den skattskyldiges
deklaration, skall det så snart ske kan överlämnas till prövningsnämnden.
3 mom. Innebär förslag enligt 1 mom. avvikelse från den skattskyldiges
deklaration eller är förslaget upprättat utan att deklaration avlämnats, skall
det genom landskamrerarens försorg ofördröjligen i rekommenderat brev
tillställas den skattskyldige.
Skattskyldig, som icke åtnöjes med förslaget, äger att inom viss vid förslagets
översändande angiven tid, ej mindre än åtta dagar efter dess mottagande,
till länsstyrelsen ingiva till prövningsnämnden ställda erinringar mot
förslaget jämte den utredning han vill åberopa.
Sedan landskamrerare!! vidtagit de ändringar i förslaget, vartill erinringarna
må föranleda, skall förslaget så snart ske kan föreläggas prövningsnämnden.
26 §.
1 mom. Därest prövningsnämnden vid granskning av förslag rörande
taxering till krigskonjunkturskatt finner anledning till annan avvikelse från
detta än som föranledes av yrkande från den skattskyldige, bör denne därom
underrättas och erhålla tillfälle inkomma med erinringar, innan taxeringen
fastställes.
2 mom. Sedan prövningsnämnden verkställt taxeringen, antecknas denna
i särskild längd (krigskonjunkturskattelängd) enligt formulär, som fastställes
av Kungl. Majit.
3 mom. För taxering av skattskyldiga enligt denna förordning må prövningsnämndens
arbete pågå till och med den 10 december.
Prövningsnämndens protokoll, i vad det avser taxering till krigskonjunkturskatt,
skall justeras inom åtta dagar efter sista sammanträdets avslutande.
4 mom. Till en var i krigskonjunkturskattelängden upptagen skattskyldig,
som taxerats med avvikelse från av honom avlämnad deklaration eller
utan att deklaration avlämnats, skall vederbörande protokollförare senast
den 23 december i rekommenderat brev översända utdrag ur krigskonjunkturskattelängden
samt prövningsnämndens protokoll i vad den skattskyldige
angår.
27 §.
Kungl. Majit förordnar för Stockholms stad och för varje län en i bokföring
sakkunnig person att såsom konsulent enligt landskamrerarens bestämmande
biträda prövningsnämnden vid taxeringen till krigskonjunkturskatt.
Konsulent förordnas jämväl att enligt allmänna ombudets hos mellankommunala
prövningsnämnden bestämmande biträda denna nämnd vid ifrågavarande
taxering.
Kungl. Majit förordnar tillika en särskild konsulent att tillhandagå övriga
konsulenter och taxeringsmyndigheterna med råd och upplysningar rörande
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
13
taxering till krigskonjunkturskatt och att vara föredragande hos den nämnd
som omförmäles i 28 §.
28 §.
Kungl. Majit förordnar en för hela riket gemensam nämnd (centrala krigskonjunkturskattenämnden)
med uppgift att
dels i den utsträckning, som framgår av särskilda av Kungl. Majit meddelade
föreskrifter, efter framställning från landskamrerare eller allmänna ombudet
hos mellankommunala prövningsnämnden eller från prövningsnämnd
avgiva yttranden i ärenden rörande taxering till krigskonjunkturskatt,
dels, när anledning därtill uppkommer, till Kungl. Majit avgiva förslag
rörande tillämpning av denna förordning.
Nämnden skall bestå av ordförande och sju ledamöter. En av ledamöterna
skall förordnas till vice ordförande. För varje ledamot utses en suppleant.
Nämnden är beslutför, när sju medlemmar äro tillstädes.
Nämnden må, i den utsträckning Kungl. Majit förordnar, åtnjuta biträde
av sakkunniga.
Beträffande nämndens verksamhet skola de i 110 §, lil § 1 mom. samt
112 § taxeringsförordningen meddelade bestämmelserna äga motsvarande tilllämpning.
29 §.
Deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning skall av vederbörande
myndighet biläggas och åtfölja den självdeklaration, till vilken den anknyter.
Vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande självdeklaration
skall äga tillämpning jämväl beträffande handling som enligt
vad nu sagts skall biläggas självdeklarationen.
Rörande rätt att taga del av självdeklaration samt av deklarationer och
andra uppgifter enligt denna förordning skall vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen
stadgas beträffande sakkunnig gälla örn konsulent enligt denna
förordning, och skall vad i nämnda mom. stadgas beträffande ordförande
och ledamöter i prövningsnämnd gälla om ordförande och ledamöter i den
centrala krigskonjunkturskattenämnden. Rörande förbud för person, som
sålunda fått del av självdeklaration eller deklaration eller annan uppgift enligt
denna förordning, att offentliggöra eller yppa innehållet i densamma
skola föreskrifterna i 56 § 1 mom. och 57 § taxeringsförordningen äga motsvarande
tillämpning.
Ämbets- eller tjänsteman, vilken äger rätt att taga del av deklaration till
krigskonjunkturskatt, äger jämväl rätt att taga del av den självdeklaration,
vid vilken den bilagts eller skall biläggas, jämte därtill hörande uppgifter
enligt taxeringsförordningen.
30 §.
För taxeringen till krigskonjunkturskatt må granskning av skattskyldigs
bokföring enligt bestämmande i varje särskilt fall av landskamreraren eller
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden verkställas av
vederbörande konsulent så ock av person som verkställer bokföringsgranskning
enligt taxeringsförordningen. Taxeringsförordningens föreskrifter skola
härvid äga motsvarande tillämpning.
Dylik granskning må ock verkställas av den i 27 § andra stycket omförmälde
konsulenten.
31 §.
1 mom. Beträffande besvär över taxering till krigskonjunkturskatt så ock
över beslut rörande restitution av provisoriskt påförd sådan skatt skola taxeringsförordningens
föreskrifter örn taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
äga motsvarande tillämpning med iakttagande
dels att besvärsrätt tillkommer, förutom den skattskyldige, endast vederbörande
landskamrerare,
dels att besvär över ordinarie prövningsnämnds beslut skola ingivas till
vederbörande länsstyrelse före klockan tolv den 31 januari 1941.
Vid motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens bestämmelser om
besvär skall vad angår taxering till krigskonjunkturskatt underrättelse enligt
26 § 4 mom. i denna förordning likställas med underrättelse örn avvikelse
från självdeklaration, och skall vid motsvarande tillämpning av 123 §
2 mom. taxeringsförordningen besvärsrätt, som tillkommer. skattskyldig vilken
icke erhållit föreskriven underrättelse före viss tid, avse det fall att den
skattskyldige ej erhållit underrättelsen före den 15 januari 1941.
2 mom. Därest genom utslag av Kungl. Maj:t eller kammarrätten eller
beslut jämlikt 123 § 2 eller 4 mom. taxeringsförordningen av prövningsnämnd
sådan ändring sker i den skattskyldiges taxering till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt för inkomst under något av förkrigsinkomståren, att
jämförelseinkomsten bör beräknas till annat belopp än som skett, må besvär
med yrkande om härav föranledd ändring i taxeringen till krigskonjunkturskatt
anföras hos prövningsnämnden eller, därest denna taxering i
annan ordning är föremål för prövning i högre instans, hos denna instans för
att prövas i sammanhang med målet i övrigt.
Rätt att anföra besvär som nu sagts tillkommer den skattskyldige, där
han ej gjort sig skyldig till underlåtenhet, som avses i 23 § 5 mom. första
stycket, samt vederbörande landskamrerare. Beträffande tiden för besvärens
ingivande och handläggningen av desamma skall 124 a § 1 mom. taxeringsförordningen
äga motsvarande tillämpning.
32 §.
Äro för viss skattskyldig besvär samtidigt anhängiga över taxering enligt
denna förordning och enligt taxeringsförordningen, skola besvären prövas i
samband med varandra.
Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt för år 1940 ändras eller påföres någon, skall samtidigt
vidtagas därav betingad ändring i taxeringen till krigskonjunkturskatt.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
Det åligger länsstyrelsen att vid insändande till kammarrätten av besvär
rörande taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i förekommande
fall foga utdrag av krigskonjunkturskattelängden.
Eftertaxering.
33 §.
1 mom. Har skattskyldig i deklaration eller annan uppgift, som avgivits
till ledning vid taxering enligt denna förordning eller vid hans taxering för
inkomst eller förmögenhet, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru
uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och
har därav föranletts att han icke blivit taxerad till krigskonjunkturskatt
eller att han blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall han eftertaxeras
till ki igskonjunkturskatt att utgå med det belopp, som genom berörda förfarande
undandragits staten. Beträffande dylik eftertaxering skall vad i
förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är stadgat rörande
eftertaxering till dylik skatt äga motsvarande tillämpning, med iakttagande
av att det skall ankomma på den skattskyldige att visa, att uppskattad merinkomst,
som fastställes på grund av eftertaxering, ej är av beskaffenhet som
i 1 § sägs.
2 mom. Därest eftertaxering ifrågakomma under år, då allmän taxering
till krigskonjunkturskatt ej äger rum, skall eftertaxeringen verkställas
av ordinarie prövningsnämnden med motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens
bestämmelser, därvid iakttages att eftertaxeringen antecknas
i krigskonjunkturskattelängd, vilken såsom bilaga fogas vid prövningsnämndens
protokoll.
Sträf fbestämm elser.
34 §.
Vid tillämpning av 143 § taxeringsförordningen i händelse av oriktigt meddelande
i självdeklaration eller annan uppgift eller upplysning skall krigskonjunkturskatt
enligt denna förordning anses såsom inkomst- och förmögenhetsskatt.
Har någon i deklaration eller annan uppgift till ledning för egen taxering
som i 23 § sägs lämnat oriktigt meddelande, som varit ägnat att leda till frihet
från taxering till krigskonjunkturskatt eller till för låg taxering till sådan
skatt, utan att han på grund av motsvarande oriktiga meddelande i självdeklaration
eller annan uppgift enligt taxeringsförordningen är underkastad
ansvar enligt vad i första stycket sägs, skola i avseende å förfarandet föreskrifterna
i 143 § och 144 § 1 mom. taxeringsförordningen äga motsvarande
tillämpning.
Kostnader för taxeringsarbetet.
35 §.
Av taxeringen till krigskonjunkturskatt föranledda särskilda kostnader bestridas
av statsmedel.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
Särskild föreskrift.
36 §.
Kungl. Majit äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
Anvisningar
till 4 §.
1. Enligt punkt 1 av anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen, sådan
denna lyder enligt lag den 17 juni 1938, skall för annan skattskyldig än
aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank
intäkt vid avyttring av för stadigvarande bruk i rörelse avsedda maskiner
eller andra inventarier, vilka icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag
enligt nämnda lag hänföras till byggnad, under vissa förutsättningar
upptagas till en del såsom intäkt av rörelse och till en del såsom intäkt
av tillfällig förvärvsverksamhet. Med hänsyn till föreskriften i 2 § 1 mom.
andra stycket i denna förordning skall vad sålunda stadgas icke gälla
vid taxering till krigskonjunkturskatt, utan skall därvid intäkten i sin helhet
upptagas såsom intäkt av rörelse. Såsom av sistnämnda stadgande framgår
skall motsvarande gälla även där intäkt genom dylik avyttring ej är
skattepliktig enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
Vad nu sagts avser även utfallande försäkringsbelopp vid förlust av tillgång
varom nu är fråga och skall iakttagas beträffande såväl förkrigsinkomståren
som beskattningsåret.
2. Den vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt verkställda
uppskattningen av inkomst av förvärvskälla hänförlig till rörelse för
förkrigsinkomståren skall vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning,
förutom i fall som avses i 4 § 7 mom. samt i punkt 1 här ovan, frångås
i den mån följande särskilda föreskrifter därtill föranleda.
a) Om värderingen av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning
i rörelsen vid början och slutet av vartdera förkrigsinkomståret skett efter
grunder, som genomsnittligt mera avsevärt skilja sig från varandra, skall
sådan jämkning av lagervärdena vid nämnda tidpunkter äga rum, att vid
inkomstuppskattningen tillägges under året genom nedskrivning bildad, till
ifrågavarande tillgångar hänförlig dold reserv eller avdrages under året genom
uppskrivning skedd minskning av sådan reserv.
b) Har avdrag för värdeminskning å maskiner, inventarier, byggnader eller
andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk för något av förkrigsinkomståren
vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt medgivits
Kungl. Majlis proposition nr 2.
17
med belopp mera avsevärt överstigande vad som kan antagas hava motsvarat
den verkliga värdeminskningen under året, skall det överskjutande beloppet
tilläggas vid inkomstens uppskattning. Göres beträffande det sista förkrigsinkomståret
vid ifrågavarande avdrags beräkning avvikelse från de
normer, som tillämpats vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
skall anteckning rörande grunden för beräkningen göras i krigskonjunkturskattelängden.
c) Har för något av förkrigsinkomståren avdrag skett för avsättning till
konjunkturinvesteringsfond eller, med större belopp än som kan anses motsvara
normal årsavsättning, till pensionering av anställda eller annat likartat
ändamål, skall beloppet tilläggas vid inkomstuppskattningen.
Har å andra sidan för något av förkrigsinkomståren i inkomsten ingått
belopp av sådant slag och av sådan storlek som uppenbarligen ej kan anses
för rörelsen normalt, skall sådant belopp ej upptagas såsom intäkt.
d) Huru förfaras skall med utdelning å svenska aktier och andelar i
svenska ekonomiska föreningar samt med beräkning av ränta å i rörelsen
nedlagt eget kapital framgår av punkterna 5 och 6 här nedan.
3. Såsom jämförelseinkomst skall i regel upptagas medeltalet av inkomsterna
för båda förkrigsinkomståren. Är det uppenbart, att detta medeltal
ej utgör ett godtagbart uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst av
förvärvskällan vid tiden närmast före krigsutbrottet, men kan det antagas,
att ettdera förkrigsinkomstårets inkomst utgör ett bättre och i och för sig
tillfredsställande uttryck för nämnda årsinkomst, skall denna inkomst vara
jämförelseinkomst. Har den skattskyldige ej bedrivit rörelse under hela
det förra men under hela det senare förkrigsinkomstäret, skall i regel inkomsten
för det senare året vara jämförelseinkomst. Hava förkrigsinkomståren
visat underskott eller eljest uppenbart onormala vinstresultat, skall
jämförelseinkomsten fastställas till annat belopp, som med hänsyn till omständigheterna
kan anses skäligt.
Har den skattskyldige ej bedrivit ifrågavarande rörelse under något förkrigsinkomstår
eller har han bedrivit densamma endast under deli av sådant
år, fastställes jämförelseinkomsten med hänsyn till omständigheterna. Sålunda
kan exempelvis, därest rörelsen övertagits från annan, som under förkrigsinkomståren
eller ett av dessa bedrivit rörelse under likartade förhållanden,
jämförelseinkomsten fastställas med ledning av rörelsens resultat i
förre innehavarens hand. Är åter fråga örn ny rörelse eller övertagen rörelse,
för vilken dylik beräkning av jämförelseinkomsten finnes ej kunna
ifrågakomma, må denna fastställas med ledning av resultatet av annan jämförbar
rörelse, som under förkrigsinkomståren bedrivits under likartade förhållanden.
Står ej heller sådan uppskattningsgrund till buds, må såsom
jämförelseinkomst fastställas ett belopp motsvarande enligt punkt 6 här nedan
beräknad ränta å eget kapital med tillägg beträffande enskild skattskyldig
av skäligt värde å dennes normala personliga arbetsinsats. Örn ej särskilda
förhållanden till annat föranleda, antages härvid eget kapital hava
Bihang till urtima riksdagens protokoll 194-0. 1 sami. Nr 2.
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
under hela jämförelseåret utgjort samma belopp som vid beskattningsårets
ingång. Vid uppskattning av värdet å den personliga arbetsinsatsen må skälig
hänsyn tagas till intäktsbelopp, som rörelseidkaren under förkrigsinkomståren
erhållit i annan verksamhet. Har rörelse av den skattskyldige
bedrivits endast under senare delen av det sista förkrigsinkomståret, kan för
den förra delen av detta år motsvarande tillämpning av nu angivna regler
ifrågakomma. I dylikt fall anses så stort kapital hava varit under förra
delen av året nedlagt i rörelsen, som när rörelsen började bedrivas var nedlagt
i denna.
Såsom lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelsen
skall vid det antagna jämförelseårets slut alltid anses lagret vid det
sista förkrigsinkomstårets utgång, uppskattat i överensstämmelse med räkenskapernas
värdesättning vid denna tidpunkt, även där ett jämkat värde
antagits vid uppskattning av inkomsten för sista förkrigsinkomståret.
Huru vid fastställande av jämförelseinkomsten skall förfaras med beräkning
av ränta å i rörelsen nedlagt eget kapital framgår av punkt 6 här nedan.
4. Vid uppskattning av inkomst för beskattningsåret skall den vid taxeringen
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt verkställda uppskattningen
av inkomst hänförlig till rörelse, förutom i fall som avses i 4 § 7 mom. samt
i punkt 1 här ovan, frångås i den mån nedan givna särskilda föreskrifter
därtill föranleda.
a) Lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse
vid beskattningsårets utgång må ej vid inkomstberäkningen nedskrivas till
lägre belopp än som erhålles vid uppskattning enligt de principer och den
prisnivå som tillämpats beträffande värderingen för jämförelseårets utgång,
d. v. s. uppskattningen enligt räkenskaperna vid sista förkrigsinkomstårets
utgång. Därest det vid värdering enligt sagda principer och sagda prisnivå
befinnes, att lagret vid utgången av beskattningsåret mera avsevärt översteg
lagret vid utgången av sista förkrigsinkomståret eller, örn lagret vid utgången
av augusti 1939 visas hava varit större, lagret vid sistnämnda tidpunkt, må
lagret i sin helhet ej vid inkomstberäkningen nedskrivas till lägre värde än
som kan antagas sammanlagt motsvara, för lagerökningen anskaffningskostnaden
vid utgången av augusti 1939, och för återstoden av lagret det
belopp, som erhålles vid uppskattning enligt nyss angivna principer och
prisnivå. Hänsyn skall dock vid bedömande av nedskrivningen tagas till
inträffad värdeminskning på grund av prisfall eller av annan orsak så ock
till i vad mån efterfrågan å tillgången kan antagas bliva minskad på grund
av rådande krigskonjunktur eller kan antagas bliva minskad eller upphöra,
när normala förhållanden åter inträda.
Har den skattskyldige ej vid sista förkrigsinkomstårets utgång haft lagertillgång,
må vid uppskattningen av inkomsten för beskattningsåret tillgången
ej nedskrivas till lägre värde än som kan antagas hava motsvarat kostnaden
för att anskaffa tillgången vid utgången av augusti 1939, skäligen reducerat
med hänsyn till redan inträffad värdeminskning på grund av prisfall
eller av annan orsak eller till befarad värdeminskning vid krigskonjunkturens
upphörande eller dessförinnan.
Kungl. Majlis proposition nr 2.
19
b) För värdeminskning å maskiner, inventarier, byggnader eller andra dylika
tillgångar för stadigvarande bruk medgives i regel avdrag efter samma
grunder som tillämpats vid uppskattning enligt denna förordning av inkomsten
för sista förkrigsinkomståret, eller, där beräkning efter sådan grund
ej kan ske, nied belopp motsvarande den med utgångspunkt från anskaffningskostnaden
beräknade verkliga värdeminskningen. Avdrag för värdeminskning
överstigande den normala av sådant slag, som avses i punkt 3 c)
fjärde stycket anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen, medgives i den
mån denna värdeminskning visas hava uppkommit under beskattningsåret
och motsvarande avdrag för nämnda år skett i räkenskaperna. I räkenskaperna
gjort avdrag å tillgång som nu sagts för överpris eller merkostnad
av sådant slag, som angives i femte stycket nämnda anvisningspunkt, skall
likaledes få åtnjutas, dock, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda,
högst med så stort belopp att det vid ifrågavarande beskattning återstående
oavskrivna värdet å tillgången nedbringas till en och en tredjedel
gånger det pris den kan anses hava betingat vid utgången av augusti 1939.
Att provisorisk skattepåföring kan ske av den krigskonjunkturskatt, som
belöper på återstoden av det i räkenskaperna gjorda avdraget, framgår av
13 §.
c) Av skattskyldig i räkenskaperna gjord värdesättning av lagertillgång eller
avskrivning för värdeminskning å maskiner, inventarier, byggnader eller
andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk, som godkänts vid taxeringen
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, bör ej, med mindre särskilda omständigheter
därtill föranleda, vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning
frångås, försåvitt ej de beträffande räkenskaperna tillämpade grunderna
kunna antagas i genomsnitt mera avsevärt skilja sig från de enligt
punkterna a) och b) medgivna.
d) Beträffande rörelse, för vilken ej förts handelsböcker och beträffande
vilken på den grund ovan givna bestämmelser örn i räkenskaperna vidtagna
åtgärder ej kunna tillämpas, må i motsvarande avseende hänsyn tagas till
vad som i det särskilda fallet synes skäligt.
e) Avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond eller, med större
belopp än som kan anses motsvara normal årsavsättning, till pensionering
av anställda eller annat likartat ändamål är ej medgivet, ej heller avdrag för
omkostnad som uppenbarligen haft till syfte att nedbringa beskattningen
för beskattningsåret.
f) Huru vid fastställande av inkomsten för beskattningsåret förfaras
skall med utdelning å svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar
samt med beräkning av ränta å i rörelsen nedlagt eget kapital framgår
av punkterna 5 och 6 här nedan.
5. I rörelseinkomsten för annan rörelseidkare än sådan som bedriver
penningrörelse inräknas ej beträffande vare sig förkrigsinkomståren eller
beskattningsåret behållen utdelning å svenska aktier eller å andelar i svenska
ekonomiska föreningar.
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 2.
6. a) För vartdera förkrigsinkomståret så ock för beskattningsåret skall
vid taxeringen angivas beräknad ränta å eget kapital i rörelsen efter en
räntefot av 5 procent. Vad angår jämförelseåret skall ränta som nu sagts
beräknas å det egna kapital, som anses då hava varit nedlagt i rörelsen, därvid
räntan beräknas till medeltalet av räntorna för förkrigsinkomståren,
såvitt ej annan grund än medeltalsberäkning tillämpats vid jämförelseinkomstens
fastställande.
b) Såsom eget kapital i rörelsen anses det belopp, varmed tillgångarna
överstiga skulderna enligt den värdesättning, som ligger till grund för inkomstupp
skattningen enligt denna förordning.
Vid beräkning av eget kapital skall iakttagas,
att i tillgångarna ingående värde å svenska aktier eller andelar i svenska
ekonomiska föreningar icke skall medräknas för annan skattskyldig än sådan,
som bedriver penningrörelse,
att avskrivnings-, förnyelse- eller annan liknande fond skall räknas såsom
skuld, i den mån den motsvaras av bokfört värde å tillgång, till vilken
den hänför sig,
att avsättning i räkenskaperna för framtida skattebetalning skall räknas
såsom skuld till den del avsättningen motsvarar beräknad skatteutgift avseende
förhållande före eller vid den tidpunkt, till vilken kapitalets beräkning
hänför sig, samt
att i eget kapital ej inräknas årets vinst, medan å andra sidan årets för-,
lust ej får avräknas.
Beträffande rörelseidkare, vilken i sina räkenskaper upptagit andra tillgångar
och skulder än sådana hänförliga till rörelsen, iakttages, att bedömandet
av vad som skall anses hava hört till rörelsen eller ej för förkrigsinkomståren
och beskattningsåret bör ske efter såvitt möjligt likformiga
grunder.
7. Har skattskyldig enligt vad därom är särskilt stadgat vid taxeringen
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt från summan av sina inkomster
från olilia förvärvskällor åtnjutit avdrag för belopp, som utgivits såsom
gåva för luftvärnet eller luftskyddet, skall enligt denna förordning motsvarande
avdrag göras vid uppskattning av inkomst av till rörelse hänförlig
förvärvskälla, från vilken gåvan utgått.
8. Vid fastställande av uppskattad merinkomst av viss förvärvskälla i
rörelse förfares på följande sätt:
Från inkomsten för beskattningsåret avdrages jämförelseinkomsten. Omfattar
beskattningsåret längre eller kortare tid än tolv månader, ökas eller
minskas jämförelseinkomsten med hänsyn därtill. Örn rörelse i förvärvskällan
bedrivits endast under del av beskattningsåret, avdrages allenast motsvarande
del av jämförelseinkomsten.
Det erhållna skillnadsbeloppet minskas i förekommande fall med sådant
belopp, varmed enligt punkt 6 beräknad ränta för beskattningsåret översti
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
21
feer räntan för jämförelseåret, eller ökas med sådant belopp, varmed räntan för
beskattningsåret understiger räntan för jämförelseåret, därvid iakttäges att,
om jämförelseinkomsten beräknas för längre eller kortare tid än ett år,
ränteskillnaden i motsvarande mån jämkas.
9. Vid beräkning av uppskattad inkomstminskning — däri i förekommande
fall inräknas underskott — skola de bestämmelser, som gälla för beräkning
av uppskattad mérinkomst, äga motsvarande tillämpning. Uppskattad
inkomstminskning framkommer alltså efter tillägg eller avdrag i förekommande
fall av beräknad ränta å minskning ellef ökning av eget kapital.
Emellertid kan, där jämförelseinkomsten fastställes till högre belopp än medeltalet
aV inkomsterna för förkrigsinkomståren, beloppet av uppskattad inkomstminskning
bestämmas med utgångspunkt från nämnda medeltal eller
efter annan grund som finnes skälig. Så må förfaras även i det fall, då medeltalet
betecknar ett underskott.
Exempel på tillämpning av 4 § 3 mom.
En person har i en förvärvskälla haft uppskattad mérinkomst å 100,000
kronor, därav 80,000 kronor antagas hava uppkommit efter utgången av
augusti 1939 och berott på av krig eller krigsfara föränledda förhållanden.
Av en annan förvärvskälla har den skattskyldige haft uppskattad inkomstminskning
å 60,000 kronor, därav 30,000 krdnor antagas häva uppkommit
efter utgången av augusti 1939 och berott på av krig eller krigsfara föranledda
förhållanden.
Den taxerade merinkomsten skulle utgöra 80,000—30,000 = 50,000 kronor,
därest ej hela den uppskattade hieririkomsten med avdrag av hela den
uppskattade inkomstminskningen, d. v. s. 100,000—60,000 = 40,000 kronor,
Vöre mindre än 50,000 kronor. I förevarande fall blir den taxerade merinköttisten
40,000 kronor.
10. Vid tillämpning av föreskriften i 4 § 5 mom. första stycket, att vid
befåkning av taxerad mérinkomst avräkning skall ske för minskning av
dold förkrigsreserv, skall beträffande tillgångar för omsättning eller förbrukning
i rörelse iakttagas, att minskningen av den dolda reserven förutsättes
avse lagret i dess helhet. Har tillämpning av ifrågavarande stadgande
ägt rum, skall anteckning därom, med angivande av grunden för beslutet,
ske i krigskonjunkturskaltelängden.
11. Vad angår bevisning enligt 4 § 5 mom. andra stycket må såsom exempel
på omständigheter, som den skattskyldige kan med bärande sannolikhetsskäl
ådagalägga, anföras,
att inkomstökningen helt eller delvis i följd av vidtagna rationaliseringsåtgärder
skulle hava uppkommit även om förhållanden som Omförmälas i
1 § ej inträffat,
eller att till följd av sådana före utgångeh av augusti 1939 ingångna leveransavtal,
som icke haft samband med eller haft sin grund i förhållanden
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
som omförmälas i 1 §, inkomstökningen skulle hava uppkommit även örn
sådana förhållanden ej inträffat,
eller att inkomstökningen helt eller delvis framstår som ett naturligt led
i en utveckling, vilken påbörjats före utgången av augusti 1939 eller dessförinnan
kunnat förutses, men icke haft samband med eller haft sin grund
i förhållanden som omförmälas i 1 §.
12. När Kungl. Majit jämlikt föreskriften i 4 § 6 mom. bestämt särskild
grund för fastställande huru stor del av uppskattad, efter utgången av
augusti 1939 uppkommen merinkomst skall antagas hava berott på förhållanden
som avses i 1 §, är skattskyldig likväl berättigad att med bärande
sannolikhetsskäl ådagalägga, att merinkomsten ej till någon del eller
endast till mindre del berott av sådana förhållanden. Förebringas å andra
sidan vid taxeringen beträffande viss skattskyldig bärande sannolikhetsskäl
för att merinkomsten till större del eller i sin helhet berott på förhållanden
som i 1 § avses, skall den taxerade merinkomsten bestämmas med hänsyn
därtill.
Uppskattad merinkomst, som hänför sig till livförsäkringsrörelse eller till
yrkesmässigt bedriven vetenskaplig, litterär eller konstnärlig verksamhet,
verksamhet som läkare, tandläkare eller arkitekt eller därmed jämförlig yrkesutövning,
skall antagas ej hava berott på förhållanden som avses i 1 §,
såvitt ej bärande sannolikhetsskäl förebringas för att merinkomsten berott
på sådana förhållanden. Kungl. Majit äger jämväl för särskilt bestämt annat
slag av till rörelse hänförlig verksamhet än nu sagts bestämma att den
skall i avseende varom här är fråga likställas med sådan verksamhet.
13. Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag eller rederi
sker uppskattning av inkomst med motsvarande tillämpning av de i 3 och
4 §§ meddelade bestämmelserna. För företaget såsom sådant bestämmes
uppskattad merinkomst eller inkomstminskning samt fastställes i vad mån
denna skall anses hava uppkommit efter utgången av augusti 1939 och antagas
hava berott på av krig eller krigsfara föranledda förhållanden. Av sålunda
fastställda belopp påföres envar av delägarna vad på honom belöper
för att vid beräkning av den taxerade merinkomsten medräknas som örn
fråga vore örn en delägarens egen förvärvskälla. Med hänsyn till bestämmelserna
i 8 § örn skattens beräkning skall envar delägare jämväl påföras
på honom belöpande jämförelseinkomst. Motsvarande skall gälla beträffande
delägare i s. k. gruvbolag.
till 5 §.
Är det uppenbart, att medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren ej
utgör ett godtagbart uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst av
sådant slag som i 5 § avses vid tiden närmast före krigsutbrottet, skall jämförelseinkomsten
fastställas till annat belopp, som med hänsyn till omständigheterna
kan anses skäligt.
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 2
till 6 §.
1. Uppskattning av realisationsvinst vid avyttring av lös egendom sker,
om realisationsvinsten uppkommit på grund av avyttring efter utgången av
augusti 1939, enligt de regler som gälla för beräkning av sådan vinst enligt
förordningen om statlig inkomst- och. förmögenhetsskatt. Dock må, örn
den avyttrade egendomen förvärvats före utgången av augusti 1939, i stället
för priset vid förvärvet avdragas egendomens uppskattade värde vid
nämnda tidpunkt, örn detta värde var högre. Från realisationsvinsten får
avdragas realisationsförlust vid avyttring efter utgången av augusti 1939
av lös egendom, därvid beaktas, att, om värdet vid nämnda tidpunkt lagts
till grund för beräkningen av realisationsvinst, värdet vid samma tidpunkt
också skall läggas till grund för beräkning av realisationsförlusten, försåvitt
värdet å den egendom förlusten avser då var lägre än kostnaden för förvärvet.
Inkomst av realisationsvinst beräknas ej för förkrigsinkomståren.
2. Till realisationsvinst enligt 6 § skall icke hänföras sådan intäkt, som
enligt 2 § 1 mom. andra stycket skall inräknas i inkomst av rörelse.
till 11—15 samt 17 §§.
1. Därest värdet av lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning
i rörelse, enligt uppskattning jämlikt punkt 4 a) av anvisningarna
till 4 §, under beskattningsåret nedgått och den skattskyldige i sina räkenskaper
av sin årsvinst eller eljest tillgängliga medel till en särskild varuförnyelsefond
avsatt belopp för nedskrivning av lager, som den skattskyldige
haft för avsikt att anskaffa i det avyttrade eller eljest avgångna lagrets ställe,
skall efter därom framställt yrkande prövningsnämnd jämlikt 11 § besluta
provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt under förutsättningar, som
framgå av det följande. Har fonden av den skattskyldige betecknats såsom
avsedd för användning ej allenast till nedskrivning av lagertillgångar utan
till inköp av sådana för lagrets ersättande, skall fonden likväl anses uppfylla
de i 11 § angivna villkoren.
Vid bestämmande av den provisoriska skattepåföringen verkställes en
summarisk uppskattning av vad det skulle hava kostat att vid beskattningsårets
utgång anskaffa mot lagerminskningen svarande tillgång, s. k. ersättningslager.
Skillnaden mellan denna kostnad och värdet av ersättningslagret,
beräknat enligt de principer och den prisnivå, som tillämpats vid uppskattningen
enligt räkenskaperna av värdet å lagertillgångar vid beskattningsårets
ingång, utgör det belopp varå den provisoriska skattepåföringen enligt
11 § beräknas. Denna skattepåföring kommer alltså att avse det belopp, varmed
ersättningslagret, om det anskaffats vid beskattningsårets utgång, skulle
fått nedskrivas enligt denna förordning.
Har vid den beskattningsbara merinkomstens fastställande avräknats belopp
som anses hava innefattat framtagande av dold förkrigsreserv i de avyttrade
eller eljest avgångna lagertillgångarna, skall dock detta belopp avdra
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
gas från ovannämnda skillnadsbelopp. Det belopp, å vilket sålunda provisorisk
skattepåföring må ske, begränsas givetvis även av fondavsättningens
storlek. Att ytterligare begränsning kan ifrågakomma, då fondavsättning tilllika
skett enligt 12 .§, framgår av punkt 2 här nedan. Den provisoriskt påförda
skatten skall utgöra det belopp, varmed krigskonjunkturskatten skulle
hava minskats, örn det belopp, varå den provisoriska skattepåföringen sålunda
beräknas, avdragits från den beskattningsbara merinkomsten.
Om ett senare år ersättningslager anskaffas och med anlitande av varuförnyelsefonden
nedskrives enligt grunder, som jämlikt punkt 4 a) av anvisningarna
till 4 § skulle kunnat godkännas vid inkomstuppskattning för det
året, skall enligt 17 § den på nedskrivningen belöpande skatten på framställning
av den skattskyldige efter beslut av prövningsnämnd restitueras. Disponeras
fonden för annat ändamål än anskaffning eller nedskrivning av ersättningslager,
upphör i motsvarande mån rätten till restitution. Befinnes det
att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, förutsättningar för restitution
av viss del av det provisoriskt påförda skattebeloppet ännu ej föreligga,
skall rätten till sådan restitution hava förfallit.
Har vid beräkning av beskattningsbar merinkomst enligt denna förordning
avräknats belopp, som anses hava innefattat framtagande av dold förkrigsreserv
i lagertillgångar, och har följaktligen enligt vad ovan sagts sådant
belopp ej ingått i det å vilket provisorisk skattepåföring beräknats, skall detsamma
sedermera anses hava i första hand använts till sådan nedskrivning
å ersättningslager, varigenom motsvarande dold reserv bildats.
2. Rätten att enligt 12 § erhålla provisorisk skattepåföring genom avsättning
av vinstmedel till prisfluktuationsfond för att trygga sig mot förlust
genom prisfall å inköpta men ej levererade varor avser endast det fall
att varorna definitivt inköpts att senare levereras för visst till beloppet bestämt
pris. Skulle, därest de varor avtalet avser hade levererats vid beskattningsårets
utgång, varulagret hava bragts upp till större storlek än vid beskattningsårets
ingång, bör iakttagas, att jämlikt punkt 4 a) aV anvisningarna
till 4 § rätten till nedskrivning är mera begränsad beträffande det överskjutande
lagret än beträffande ersättningslagret.
Sker provisorisk skattepåföring för avsättning till prisfluktuationsfond,
medgives provisorisk skattepåföring för avsättning till varufömyelsefond
enligt 11 § ej i större utsträckning än sådan skattepåföring skulle hava medgivits,
därest de under beskattningsåret inköpta varor, som avsättningen till
prisfluktuationsfond avser, varit levererade vid beskattningsårets utgång.
3. Enligt vad som framgår av punkt 4 b) av anvisningarna till 4 § kan
skattskyldig vid uppskattning av inkomst av rörelse jämlikt denna förordning
enligt vissa grunder erhålla avdrag för s. k. överpris eller merkostnad å
tillgång för stadigvarande bruk. Har ej hela det i räkenskaperna gjorda
avdraget kunnat sålunda godkännas vid inkomstuppskattningen, kan detta
likväl tillgodoräknas den skattskyldige för ifrågavarande år genom proviso
-
Kungl. Majus proposition nr 2.
25
risk skattepåföring enligt 13 § efter yrkande av den skattskyldige. Den provisoriska
skattepåföringen skall i dylikt fall avse det belopp, varmed krigskonjunkturskatten
skulle hava minskats, örn det i räkenskaperna gjorda avdraget
i sin helhet medgivits vid inkomstens uppskattning.
När tillgången visas hava nedgått i värde under det, till vilket det i beskattningsavseende
enligt denna förordning nedskrivits, må enligt 17 § restitution
ske av så stor del av den provisoriskt påförda skatten som svarar mot
den påvisade ytterligare värdeminskningen. Befinnes det att vid tidpunkt,
som sedermera fastställes, tillgången alltjämt har ett högre värde än det,
till vilket det i räkenskaperna för beskattningsåret nedskrivits, skall rätten
till ytterligare restitution hava förfallit.
4. Har fartyg sålts för högre pris än det i beskattningsavseende gällande
värdet utan att under beskattningsåret ersättas med annat fartyg, kommer
vinsten att vid taxeringen inräknas i inkomsten av rörelse, medan,
om annat fartyg under samma år anskaffats, vinsten oftast kunnat till stor
del uppvägas av avdrag för värdeminskning. Avser säljaren att för köpeskillingen
eller del av denna anskaffa nytt eller nya fartyg, kan han emellertid
genom att på särskilt konto hos riksbanken insätta det belopp, han sålunda
ämnar disponera, enligt 14 § erhålla rätt till provisorisk påföring av så stor
krigskonjunkturskatt som belöper på den i den beskattningsbara merinkomsten
ingående del av det insatta beloppet, som överstiger fartygets i beskattningsavseende
enligt denna förordning gällande värde vid avyttringen, d. v. s.
med det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, om det överstigande
beloppet avdragits vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning,
Rätt till skatterestitution erhålles sedermera enligt 17 § i den mån det insatta
beloppet användes för anskaffning av annat fartyg och i räkenskaperna
avskrivning å detta sker av beskaffenhet att kunna föranleda avdrag
vid ifrågavarande beskattning. Om sålunda för ett senare beskattningsår, då
annat fartyg anskaffats för de insatta medlen, avdrag för överpris sker i räkenskaperna
och det befinnes att förutsättningarna för motsvarande avdrag
vid taxering till krigskonjunkturskatt då föreligga, skall prövningsnämnden,
i stället för att medgiva avdrag för detta beskattningsår, efter framställning
från den skattskyldige besluta att restitution skall ske av den provisoriskt
påförda krigskonjunkturskatt, som belöper på avdragets belopp. Därest fartyget
sedermera nedgått till lägre värde än det, som återstår efter sådant avdrag,
kan, i den mån motsvarande avskrivning skett i räkenskaperna, ytterligare
restitution ifrågakomma, därvid reglerna i punkt 3 ovan erhålla motsvarande
tillämpning.
Var fartyget vid avyttringen belastat med intecknad gäld och bär i följd
härav köpeskillingen ej i sin helhet insatts i riksbanken, må provisorisk påföring
medgivas av så stor krigskonjunkturskatt som belöper på den i den
beskattningsbara merinkomsten ingående del av det insatta beloppet, som
överstiger fartygets i beskattningsavseende enligt denna förordning gällande
värde minskat med ett mot gälden svarande belopp. Den provisoriska påfö
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
ringen kommer följaktligen att beräknas på samma sätt som örn fartyget
icke varit intecknat och således hela köpeskillingen kunnat insättas i riksbanken.
Vid restitution i dylikt fall skall iakttagas, att om jämväl andra medel
än i riksbanken insatta använts för inköp av nytt fartyg, dessa visserligen
må inom ramen för nämnda gäldbelopp medräknas som köpeskilling
för detta fartyg, som om medlen uttagits från riksbanken, men att restitution
dock ej må beräknas å högre belopp än det i riksbanken insatta.
Har vid beräkning av beskattningsbar merinkomst enligt denna förordning
avräknats belopp, som anses hava innefattat framtagande av dold förkrigsreserv
i fartyg, får givetvis sådant belopp ej ingå i det å vilket provisorisk
skattepåföring beräknas.
Vad nu sagts örn belopp, som influtit vid avyttring av fartyg, skall också
tillämpas å ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller
annan tillgång för stadigvarande bruk i rörelsen.
Att i fall som avses i denna punkt särskilt förfarande kan ifrågakomma
beträffande erläggande av provisoriskt påförd skatt framgår av 18 §.
5. Beträffande det i 15 § avsedda fallet kommer vad i punkt 4 här ovan
anförts att i tillämpliga delar äga motsvarande tillämpning.
6. Exempel på tillämpning av 14, 15 och 17 §§.
a) Ett rederi har den 1 november 1939 för 900,000 kronor sålt ett omtecknat
fartyg, då bokfört till 500,000 kronor men i beskattningsavseende
nedskrivet till 400,000 kronor (som tillika var fartygets saluvärde vid utgången
av augusti 1939). Köpeskillingen, 900,000 kronor, insättes i sin
helhet å vederbörligt konto i riksbanken.
I inkomsten för beskattningsåret ingår vinsten 900,000 — 400,000 =
500,000 kronor. Förhållandena i övrigt antagas vara sådana, att rederiets
beskattningsbara merinkomst överstiger 500,000 kronor. Rederiet kan då
efter yrkande erhålla provisorisk påföring av så stor skatt, som belöper å
skillnaden mellan 900,000 och 400,000 kronor, d. v. s. å 500,000 kronor.
Ett senare beskattningsår inköper rederiet ett nytt fartyg för 900,000 kronor
och uttager då mot ställande av säkerhet för skatten hela det i riksbanken
insatta beloppet. Det antages, att å detta fartyg avskrivning sker med
500,000 kronor samt att överprisavdrag skulle kunnat medgivas med 200,000
kronor. Det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle hava
minskats, örn den beskattningsbara merinkomsten för år 1939 varit 200,000
kronor mindre, restitueras.
Det antages vidare, att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, fartygets
värde nedgått med ytterligare 150,000 kronor. Restitution medgives då
med det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle hava minskats,
örn den beskattningsbara merinkomsten för beskattningsåret 1939 varit
ytterligare 150,000 kronor mindre.
Sammanlagt har alltså skatterestitution i två repriser beviljats för skatt
belöpande på sammanlagt 350,000 kronor. Återstående skatt blir definitiv.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
27
b) Förhållandena äro desamma som i exempel a) med den skillnad att
rederiets beskattningsbara merinkomst anlages uppgå till allenast 300,000
kronor. Rederiet insätter emellertid i riksbanken hela köpeskillingen 900,000
kronor.
Provisorisk skattepåföring kan då ske allenast å ett belopp av 300,000
kronor.
Restitution kan emellertid vid första restitutionstillfället ske på samma
sätt som i exempel a), d. v. s. med skatt å ett belopp av 200,000 kronor.
Vid andra restitutionstillfället får däremot restitution ske allenast å ett
belopp av 100,000 kronor, enär provisorisk skatt påförts allenast för 300,000
kronor. I detta fall blir emellertid sålunda hela skatten för beskattningsåret
1939 restituerad.
c) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet att
rederiet antages av köpeskillingen i riksbanken insätta endast 600,000 kronor
och att för inköp av det nya fartyget disponeras, jämte det i riksbanken
insatta beloppet, 300,000 kronor andra medel.
Provisorisk skatt påföres då endast för ett belopp av 600,000 — 400,000 =
200.000 kronor.
Restitution sker vid första restitutionstillfället som i exempel a), d. v. s.
beräknad å ett belopp av 200,000 kronor, men ytterligare restitution kan ej
ifrågakomma.
d) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet
att fartyget vid avyttringen var belastat med intecknad gäld å 300,000 kronor.
Rederiet insätter därför i riksbanken endast 900,000 —- 300,000 —
600.000 kronor.
Provisorisk beskattning påföres emellertid som i exempel a) för ett belopp
av 500,000 kronor.
När det nya fartyget inköpes, disponeras för ändamålet de 600,000 kronor,
som innestå i riksbanken, samt 300,000 kronor andra medel.
Restitution medgives som i exempel a).
e) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet att
fartygets värde vid utgången av augusti 1939 visas hava utgjort 550,000 kronor,
d. v. s. 150,000 kronor mer än dess i beskattningsavseende då gällande
värde. Eftersom beloppet 150,000 kronor innefattar framtagande av en
vid nämnda tidpunkt befintlig dold reserv, skall det ej ingå i den beskattningsbara
merinkomsten (se 4 § 5 mom. första stycket). Det antages emellertid,
att hela det vid försäljningen erhållna beloppet 900,000 kronor insättes
i riksbanken.
I den beskattningsbara merinkomsten ingår vänsten i detta fall med endast
350,000 kronor.
Provisorisk skatt påföres för ett belopp av 350,000 kronor.
Restitution sker emellertid såsom i exempel a). Olikheten med nämnda exempel
beträffande restitutionen inträder först om fartyget nedgår i värde under
550,000 kronor. Enligt exempel a) skulle nämligen, om fartyget i motsvarande
mån nedgått i värde, restitution kunnat ske å ett sammanlagt be
-
28 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
lopp av 500,000 kronor men i nu föreliggande exempel endast å ett belopp
av 350,000 kronor.
f) Förhållandena äro desamma som i exempel a) i avseende å försäljning
av fartyg och provisorisk skattepåföring.
Emellertid antages, att rederiet av det i riksbanken insatta beloppet,
900.000 kronor, ett senare beskattningsår disponerar endast 400,000 kronor
till inköp av nytt fartyg, å vilket överprisavdrag skulle kunnat medges med
100.000 kronor. Det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle
minskats, örn den beskattningsbara merinkomsten varit 100,000 kronor
mindre, restitueras.
Det antages vidare, att vid tidpunkt, som sedermera fastställés, fartygets
värde nedgått med ytterligare 150,000 kronor. Restitution medgives då med
det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle häva minskåts,
örn den beskattningsbara merinkomsten för år 1939 varit ytterligare 150,000
kronor mindre.
Återstående skatt blir definitiv.
g) Förhållandena äro desamma som i exempel a) i avseende å försäljning
av fartyg och provisorisk skattepåföring.
Det antages emellertid att det nyförvärvade fartyget betingar ett pris av
1.800.000 kronor, varav 900,000 kronor uttagas från riksbanken och lika
stort belopp disponeras av andra medel. Det antages vidare, att överprisavdrag
för beskattningsåret 1941 kunnat medgivas med 400,000 kronor,
och att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, fartygets värde nedgått
med 300,000 kronor under det belopp, som återstod efter överprisavdraget.
Eftersom i detta fall blott hälften av köpeskillingen uttagits från riksbanken,
medan hälften av fartyget förvärvats för andra medel, beräknas
restitution som i exempel a), d. v. s. vid vartdera tillfället med hälften av det
belopp, som belöper å fartyget i dess helhet.
För den hälft av värdeminskningsbeloppen, för vilken restitution ej på nu
angiven grund medgivits, kan, när det nya fartyget inköpts, örn inkomsten
för det då ifrågavarande beskattningsåret därtill förslår, erhållas omedelbart
överprisavdrag med 200,000 kronor och provisorisk skattepåföring intill
150.000 kronor, varå restitution vid den senare tidpunkten kan beviljas.
h) Rederiet insätter av andra vinstmedel än sådana, som erhållas vid avyttring
eller förlust av fartyg, i riksbanken 900,000 kronor. Provisorisk
skattepåföring kan jämlikt 15 § ske för hälften av detta belopp eller 450,000
kronor.
Nytt fartyg anskaffas enligt samma antagande som i exempel a) och värdeminskningen
försiggår även såsom där antagits. Restitution medgives då
såsom i exempel a).
7. Reträftande de fall, som avses i punkterna 2—6 här ovan, märkes,
att förmån som där sagts ej må medgivas, där tillgång överförts mellan
fysiska eller juridiska personer, mellan vilka intressegemenskap råder, under
sådana förhållanden att det kan antagas, att transaktionen skett för att
komma i åtnjutande av särskild förmån i beskattningshänseende.
Kungl. Maj.ts proposition nr 2.
29
Förslag
till
Förordning
om rätt att på grund av påförd krigskonjunkturskatt för år 1940
erhålla nedsättning i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
för samma år.
Härigenom förordnas som följer:
Fysisk eller juridisk person, som fått sig påförd krigskonjunkturskatt för
år 1940, skall i sin inkomst- och förmögenhetsskatt för samma år erhålla
nedsättning med det belopp, varmed sistnämnda skatt skulle hava minskats,
örn avdrag från det till sådan skatt taxerade beloppet skett med den påförda
krigskonjunkturskatten. Beslut örn sådan nedsättning skall utan särskild
ansökan meddelas av prövningsnämnden i anslutning till taxeringen till
krigskonjunkturskatt.
Vid den omräkning av det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara
beloppet, som prövningsnämnden för bestämmande av nedsättningen
har att verkställa, skall i förekommande fall vid beräkning av
ortsavdrag samt vid tillämpning i övrigt av bestämmelserna i förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och i förordningen om särskild
skatt å förmögenhet så anses, som om det efter avdrag för krigskonjunkturskatt
återstående beloppet vore taxerat belopp. Det återstående beloppet
utföres i tiotal kronor, därvid överskjutande belopp, som ej uppgår till
fullt tiotal kronor, bortfaller.
Vid tillämpning i fall varom nu är fråga av 19 § 1 mom. förordningen örn
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall nedsättning som ovan sägs, i den
mån den ej kunnat utnyttjas av den därtill närmast berättigade maken, tillgodokomma
den andre maken.
Det åligger vederbörande protokollförare hos prövningsnämnd att senast
den 23 december 1940 i rekommenderat brev tillsända den skattskyldige underrättelse
örn prövningsnämndens beslut.
2 §■
Därest genom beslut av särskild prövningsnämnd eller av kammarrätten
eller Kungl. Maj:t taxering till krigskonjunkturskatt för år 1940 påföres
skattskyldig eller påförd sådan taxering ändras, skall samtidigt vidtagas den
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
ändring beträffande statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och särskild
skatt å förmögenhet, vartill bestämmelserna i 1 § föranleda.
3 §•
1 mom. Har prövningsnämnd beträffande viss skattskyldig underlåtit att
meddela beslut som i 1 § första stycket sägs, må sådant beslut av den skattskyldige
påkallas genom särskild till prövningsnämnden ställd, till vederbörande
länsstyrelse före utgången av år 1941 ingiven ansökan.
2 mom. Beträffande besvär över åtgärd enligt denna förordning skola
taxeringsförordningens föreskrifter om taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
äga motsvarande tillämpning med iakttagande
dels att besvärsrätt tillkommer, förutom den skattskyldige, endast vederbörande
landskamrerare,
dels att besvär över beslut av 1940 års ordinarie prövningsnämnd skola
ingivas till vederbörande länsstyrelse före klockan tolv den 31 januari 1941.
Vid motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens bestämmelser om
besvär skall vad angår åtgärd enligt denna förordning underrättelse som avses
i 1 § sista stycket likställas med underrättelse om avvikelse från självdeklaration.
Vid motsvarande tillämpning av 123 § 2 mom. taxeringsförordningen
skall besvärsrätt, som tillkommer skattskyldig vilken icke erhållit
föreskriven underrättelse före viss tid, avse det fall att den skattskyldige ej
erhållit underrättelsen före den 15 januari 1941 och skola besvären ingivas
till vederbörande länsstyrelse före utgången av år 1941.
4 §•
Vid tillämpning av 2 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
skall iakttagas, att såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet
upptages vad som tillflutit den skattskyldige på grund av restitution enligt
17 § förordningen om krigskonjunkturskatt av provisoriskt påförd sådan
skatt, i den mån avdrag för detta belopp av den skattskyldige åtnjutits
vid tillämpning av 1 § här ovan, men ej belopp som på grund av restitution
av krigskonjunkturskatt i andra fall tillflutit den skattskyldige.
5 §•
Kungl. Majit äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Majus proposition nr 2.
31
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1
augusti 1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Sköld, Quensel, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson,
Domö.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför:
Sedan finansdepartementet hösten 1938 från rikskommissionen för ekonomisk
försvarsberedskap övertagit uppgiften att utarbeta förslag till beredskapsåtgärder
på det finansiella området, igångsattes inom finansdepartementet,
bland annat, en utredning om utformningen av för ett krisläge avsedda
extraordinära skatter. Närmast inriktades arbetet på frågan örn sättet
att beskatta de merinkomster, som i ett sådant läge kunde uppkomma i anledning
av inträdande prisstegringar. Alternativa förslag till krigsvinstbeskattning
utarbetades under vintern. Till fullföljande av de påbörjade utredningarna
uppdrog jag, nied stöd av Kungl. Maj:ts den 15 juni 1939
givna bemyndigande, åt professorn Erik Lindahl att inom finansdepartementet
biträda med utarbetande av förslag till beredskapsåtgärder på
det skattepolitiska området. I anledning av detta uppdrag upptog Lindahl,
bland annat, frågan om särskild beskattning av krigsvinster och överlämnade
en den 15 september 1939 dagtecknad promemoria angående riktlinjer för
utformningen av en statlig krigsvinstskatt. Promemorian, vilken torde få
såsom bilaga (1) fogas vid statsrådsprotokollet, underställdes under hand
intresserade och sakkunniga för preliminär granskning. I anslutning härtill
uppdrog jag åt kammarrättsrådet, juris doktorn Carl W. U. Kuglenstierna
att inom finansdepartementets skatteberedning utarbeta förslag i ämnet.
Kuylenstierna laar med anledning härav överlämnat en den 22 januari 1940
dagtecknad p. m. rörande krisskatt. Jämväl denna promemoria torde få såsom
bilaga (2) fogas vid dagens statsrådsprotokoll.
Efter remiss hava yttranden över skatteberedningens förslag ävensom Lindahls
promemoria, som i anslutning till remissen av förslaget jämväl överlämnats
för kännedom, avgivits av kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsverket,
kommerskollegium (med överlämnande av yttranden från samtliga
handelskammare, Sveriges industriförbund, Sveriges allmänna exportförening,
kooperativa förbundet, Sveriges köpmannaförbund samt Sveriges grossistförbund),
bank- och fondinspektionen (med överlämnande av yttrande
från svenska bankföreningen), försäkringsinspektionen (med överlämnande
av yttrande från svenska försäkringsbolags riksförbund), lantbruksstgrelsen
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
(med överlämnande av yttrande från Sveriges lantbruks}örbund), Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i samtliga län samt taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund. I vissa av de yttranden, som överlämnats av kommerskollegium,
har åberopats ett av delegerade för Sveriges industriförbund,
Stockholms handelskammare och svenska bankföreningen avgivet yttrande.
I anledning av särskild remiss har yttrande rörande en speciell fråga avgivits
av fullmäktige i riksbanken. Därjämte har från Billeruds aktiebolag till
finansdepartementet ingivits en promemoria i anledning av skatteberedningens
förslag.
Under utredningsarbetet hava särskilda framställningar ingivits från vissa
sammanslutningar.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 januari 1940 uppdrog jag
den 27 januari 1940 åt följande personer att såsom sakkunniga inom finansdepartementet
biträda med fortsatt beredning av frågan om krigsvinstbeskattningens
utformning, nämligen ledamöterna av riksdagens första kammare
A. J. Bärg, H. Nordenson och B. G. Ohlin, ledamöterna av riksdagens andra
kammare A. I. Anderson i Norrköping och G. Hj. Svensson i Grönvik samt
bankdirektören E. Browaldh. De sakkunniga hava under mitt ordförandeskap
haft överläggningar rörande utformningen av ifrågavarande beskattning
särskilt med avseende å dess anordning för innevarande år, och
vissa av de sakkunniga hava jämväl deltagit i diskussionen angående detaljutformningen
av nu föreliggande författningsförslag. Det har emellertid ejr
ifrågasatts, att de sakkunniga skulle anses, hava genom fullgörandet av sitt
uppdrag tagit ställning till förslagets olika detaljer. Då jag i det följande
rörande vissa detaljspörsmål omnämner särskilda meningar, som under överläggningarna
med de sakkunniga framförts, innebär detta sålunda icke att
detaljutformningen i övrigt skulle sammanfalla med de sakkunnigas uppfattning.
dag kommer i det följande att endast i största korthet redogöra för innehållet
i förut omnämnda förslag och motiven för dessa. I sådant avseende
tillåter jag mig i övrigt hänvisa till promemoriorna.
Allmänna principer för beskattningen.
I Lindahls promemoria förordas en skatt på vinster orsakade av prisstegring.
Skatten bör träffa alla vinster på grund av prisstegringar, vare sig
dessa äro beroende av krigstillståndet eller ej, men å andra sidan ej sådana
vinster som bero på ökad omsättning, även örn denna ökning skulle hava
sin grund i krigstillståndet (se bil. 1).
Enligt det inom skatteberedningen utarbetade förslaget bör beskattningen
träffa verkliga merinkomster, som äro beroende på de av krigstillståndet föranledda
förhållandena, oavsett huruvida merinkomsterna framkallats av
ökad omsättning eller prisstegring. Såsom närmare framgår av det följande
har dock av näringspolitiska skäl föreslagits visst undantag från nämnda
regel.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
33
I motiveringen till förslaget uttalas (bil. 2 sid. 13), att en anordning med
beskattning efter i huvudsak de riktlinjer, som framförts i Lindahls promemoria,
noggrant undersökts, men att det visat sig att med nu i allmänhet
vedertagna metoder för rörelseidkarnas bokföring en beskattning efter dylika
riktlinjer ej kunnat tekniskt genomföras. Rörande resultatet av denna
undersökning föreligger även en särskild av Kuylenstierna utarbetad, den 22
januari 1940 dagtecknad promemoria, vilken jämväl torde få såsom bilaga
(3) fogas vid dagens statsrådsprotokoll.
Beträffande de avgivna yttrandena i vad de speciellt beröra frågan örn
valet mellan en allmän krigskonjiinkturbeskattning och en beskattning av
prisstegringsvinster må i detta sammanhang nämnas följande.
Överståthållarämbetet förordar, att en krisskatt införes, avsedd att särskilt
träffa oförtjänta merinkomster, som uppstått på grund av nuvarande
konjunkturläge genom prisstegring eller produktionsökning.
Länsstyrelsen i Stockholms län håller för sannolikt, att så betydande svårigheter
skulle möta vid försök att genomföra en prisstegringsskatt, att man
icke bör söka beträda denna väg. Länsstyrelsen förutsätter, att skatten skall
konstrueras enligt de huvudprinciper, som följts i det inom skatteberedningen
utarbetade förslaget.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser, att de materiella principer, på
vilka skatteberedningens förslag är byggt, böra läggas till grund för lagstiftning.
Länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar, att det kanske hade varit riktigare,
örn krisskatten hade kunnat konstrueras såsom direkt hänförlig till inträdd
prisstegring och sålunda inskränkas till vinster, som hade sin grund
i en av prisstegringen förorsakad ökad vinstmarginal. En sådan krisbeskattning
hade emellertid, såsom framginge av skatteberedningens promemoria,
undersökts och av skäl, emot vilka länsstyrelsen icke hade någon erinran,
måst övergivas.
Länsstyrelsen i Älvsborgs lån yttrar:
»Ingen vill förneka, att under förra krigstiden för samhällskänslan stötande
krigsvinster gjordes, men det oaktat har man nu än livligare i minnet
dåvarande krigskonjunkturskatts orättvisa och olämplighet. Det är då anmärkningsvärt,
att man icke vid övervägandet av lämpligheten utav en upprepad
krigsskattelagstiftning närmare undersökt, huruvida och i vad mån
förhållandena bekräfta eller motsäga den allmänna uppfattningen, att möjligheterna
till större krigsvinster numera äro betydligt starkare beskurna
än under förra kriget. Ej heller har man beaktat, att återhållsamhet beträffande
nya skatter på inkomst och förmögenhet är väl befogad på grund
av att den allmänna beskattningen i vårt land sedan förra kriget betydligt
skärpts. Genom den nuvarande inkomst- och förmögenhetsskattens progression
och utgående höga skatteprocent blir även en ökad inkomst under
krigstider hårt beskattad. Skulle emellertid anses, att den nuvarande skattelagstiftningens
möjligheter att omedelbart uttaga full beskattning å eventuella
krigstidsvinster böra skärpas, kan övervägas en särskild skatt på merinkomster
bestående i outdelade och samtidigt ur konsolideringssynpunkt
onödiga bolagsvinster. Länsstyrelsen anser alltså, att förslaget icke bör läggas
till grund för lagstiftning.»
Bihang lill in tima riksdagens protokoll 1910. 1 sami. Nr 2.
3
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 2.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför:
»Krisskatten (krigsvinstskatten) har i de båda överlämnade P. M. givits
karaktären av en konfiskeringsskatt av ’oförtjänt merinkomst’. Det synes
länsstyrelsen som örn beskattningsväsendets system borde vara fristående
från dylika tendenser. Beskattningsväsendet bör endast avse åtgärder för
uppskattning och bestämmande av taxeringsbara inkomster och tillgångar
samt för bedömande av skattskyldigs skatteförmåga.»
Länsstyrelsen anser, alt krisskatt bör påföras merinkomster av alla inkomstkällor
under hela beskattningsåret efter jämförelse med förkrigsinkomståren.
I denna punkt har dock skiljaktig mening uttalats av tjänstförrättande
landssekreteraren, enligt vilken en beskattning av all merinkomst
skulle kunna på ett orättvist sätt drabba inkomsttagare, vilkas inkomstökning
icke hade något som helst sammanhang med krisläget.
Länsstyrelsen i Örebro län vill med hänsyn till alla de med en speciell
krigskonjunkturskatt förenade osäkerhetsmomenten starkt ifrågasätta, om
icke en mera allmän beskattning av merinkomster under nuvarande förhållanden
skulle leda till större rättvisa vid fördelningen av skattebördan och
en synnerligen nödvändig förenkling av taxeringsförfarandet.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar, att de skäl, som anförts för utsträckande
av skatteplikten även till omsättningsvinster, synas bärande, och
att alltså även av krigstillståndet framkallad inkomstökning, i vilken prisstegring
icke till någon del ingått, synes böra beskattas.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar, att Lindahls promemoria ej föranleder
till annat yttrande än att länsstyrelsen i huvudsak ansluter sig till
vad i samma promemoria anförts. Av länsstyrelsens yttrande i övrigt synes
dock framgå, att länsstyrelsen förutsätter beskattning enligt de huvudprinciper,
som ligga till grund för skatteberedningens förslag.
Övriga länsstyrelser hava icke direkt uttalat sig om grundprinciperna för
beskattningen men synas förutsätta beskattning enligt de principer, som ligga
till grund för skatteberedningens förslag.
Taxeringsnåmndsordfbrändenäs riksförbund förordar, under åberopande
företrädesvis av taxeringstekniska skäl, att den i Lindahls promemoria förordade
metoden lägges till grund för krisskattens utformning.
Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anföra:
»Beträffande de huvudsynpunkter, som böra anläggas på en skatt å
krigsvinst, har i promemorian uttalats, att en inskränkning av beskattningen
till att i enlighet med ett av professor E. Lindahl framlagt förslag omfatta
allenast sådana vinster, som hava sin grund i en av prisstegring orsakad
merinkomst, vid närmare undersökning visat sig icke vara möjlig att
praktiskt genomföra. Uppgiften i promemorian örn den undersökning, som
härutinnan verkställts, är synnerligen summarisk. För delegerade låter det
sig därför icke göra att med säkerhet bedöma riktigheten av nämnda uttalande.
Under alla omständigheter bör dock större hänsyn än som förutsättes
enligt det remitterade förslaget tagas till merinkomstens omedelbara
sammanhang med prisstegring. Detta bör komma till uttryck vid avfattningen
av de bevisregler, som uppställas rörande inkomstökningens beskaffenhet.
»
Kungl. Majis proposition nr 2.
35
I utlåtandet uttalas vidare, att, då det icke ansetts möjligt att anordna
beskattningen med prisstegringsvinst såsom den enda normen, delegerade
finna sig kunna i princip godtaga den i skatteberedningens promemoria
föreslagna grunden för beskattningen.
Sistnämnda yttrande åberopas, förutom av de näringsorganisationer som
delegerade representera, av Sveriges redareförening, Sveriges allmänna exportförening
och Svenska försäkringsbolags riksförbund.
Östergötlands och Södermanlands handelskammare ansluter sig till motiveringen
för skatteberedningens förslag och finner en särbeskattning av
krigsvinster fullt berättigad. Vidare yttrar handelskammaren:
»Samtidigt kan emellertid icke undgås, att blotta tanken på en skatt av
denna art för i minnet de svåra misstag, som vid världskrigets krigskonjunkturbeskattning
begingos och som för näringslivet medförde ödesdigra
verkningar. Inkomstens natur av krigsvinst kan icke fotas annat än på
ett antagande, och det kan vare sig bevisas eller motbevisas, huruvida en
viss inkomstökning skulle uppkommit även oberoende av kriget. Att, såsom
professor Lindahl föreslagit, basera skatten på prisstegringen och begränsa
beskattningen till prisstegringsvinster synes onekligen innebära möjlighet
att för beskattningen skapa en objektiv grund. Emellertid är professor
Lindahls förslag icke utarbetat i tillräcklig grad för att handelskammaren
skulle kunna bilda sig en uppfattning angående dess praktiska genomförbarhet.
Handelskammaren föreslår därför, att detsamma blir föremål
för en mera ingående utredning.»
Gotlands handelskammare anser sig kunna instämma i den i skatteberedningens
förslag framförda motiveringen för införande av en krisbeskatlning.
Skånes samt Smålands och Blekinge handelskammare yttra bland annat:
»Som ett grundläggande resultat har framgått att det av praktiska skäl
icke låter sig göra att i objektivt bestämbara former fixera vad som skall
anses som krigsvinst och därefter utforma en ren krigskonjunkturskatt.
På sätt professor Lindahl förordat, torde en dylik skatt för att fylla nämnda
krav närmast böra anknytas till krigskonjunkturens prisstegringar samt
i huvudsak baseras på den mervinst, som uppkommer vid en omräkning
av beskattningsårets omsättning efter jämförelseårets försäljnings- och kostnadspris.
Fördelarna av en efter dessa principer utformad skatt äro uppenbara
och skulle — såsom den sakkunnige jämväl framhållit —- framför
allt ligga däri att beskattningen i tillämpningen icke blir beroende av
en osäker och godtycklig skattepraxis samt ej heller såsom fallet är med
en allmän mervinstskatt blir en fara för näringslivets expansion och företagsamhetens
vidmakthållande. Från de utgångspunkter, handelskamrarna
ha att företräda, skulle därför en krigskonjunkturskatt av denna typ vara
att föredraga. Vid prövning av detta spörsmål ha handelskamrarna likväl
måst säga sig, att det för stora företagsgrupper, i första hand inom handeln
men även inom industrien, säkerligen skulle vara uteslutet att förebringa
för taxering till dylik skatt erforderliga uppgifter beträffande priser, rabatter,
kostnader och varukvantiteter. Enligt handelsltamrarnas uppfattning
lär därför en krigskonjunkturbeskattning rent efter dessa linjer icke vara
genomförbar. Under dessa förhållanden torde som ett praktiskt alternativ
få godtagas en krigskonjunkturskatt avsedd att träffa speciellt sådan merinkomst,
som uppkommit på grund av nuvarande krigstillstånd.»
36
Kungl. Majlis proposition nr 2.
Västergötlands och Norra Hallands handelskammare åberopar det av delegerade
för industriförbundet m. fl. näringsorganisationer avgivna yttrandet.
Handelskammaren i Göteborg har icke berört frågan om grundprinciperna
för beskattningen.
Handelskammaren i Karlstad instämmer i motiveringen till skatteberedningens
förslag därutinnan, att ingen bör skaffa sig en oförtjänt inkomst på
grund av kriget och att sådan merinkomst bör särbeskattas, men vill icke
ingå på frågan örn vilken väg som kan vara den riktigaste.
Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län delar den meningen,
att skatten lämpligast bör anordnas såsom en skatt på den av kriget föranledda
merinkomsten.
Handelskammaren i Gävle uttalar, att en skattekälla, som ur både psykologiska
och andra synpunkter synes böra tillvaratagas, är den oförtjänta merinkomst,
som kan hänföras till rådande kris- och krigsförhållanden.
Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare anser det kunna
starkt ifrågasättas, huruvida en förordning örn krisskatt är av behovet påkallad,
samt anför:
»Under större delen av världskriget kunde utrikeshandeln, såväl export
som import, pågå i mer än normal omfattning. Importhandeln hade dessutom
möjligheter att i en utsträckning som aldrig tillförene driva en mycket
lönande transitohandel. Nu däremot hava statsmakterna i såväl Sverige som
andra länder vidtagit kraftiga åtgärder i prisreglerande syfte. I samarbete
med handelns organisationer har skapats en kontroll över att varupriserna
inte skola få inrymma några oförtjänta vinster. Det är väl föga troligt att
detta ingripande kommer att slappna. Då prisbildningen sålunda icke lämnas
fri och man ej vare sig önskar eller har anledning underkänna statsmakternas
möjlighet att bemästra densamma, så bortfalla ju möjligheterna för
skapandet av onormala handelsvinster.»
Norrbottens och Västerbottens handelskammare åberopar det yttrande,
som avgivits av delegerade för Sveriges industriförbund m. fl.
Sveriges köpmannaförbund instämmer i det av de delegerade för Sveriges
industriförbund med flera avgivna yttrandet utom i vad däri anförts angående
större hänsyntagande till merinkomstens omedelbara sammanhang med
prisstegring. Förbundet anser det synnerligen lyckligt, att förslaget tager sikte
på all sådan inkomstökning av rörelse, som är att tillskriva av kriget beroende
förhållanden, samt fortsätter:
»För vissa företag torde det nämligen vara möjligt att framvisa, att en
dock genom krigskon junk tur en framsprungen inkomstökning helt framkommit
genom ökad tillverkning eller försäljning, men oberoende av en samtidigt
inträdd prisstegring. En inkomstökning av detta slag, alltså framkallad
av en omsättningsökning, skulle icke falla inom de av en prisstegringsskatt
berörda, medan den nu föreslagna skatten träffar även av prisstegringar
orsakade inkomstökningar. Vidare torde få förutsättas sådan verkan av
den statliga prisövervakningen, att inkomstökningar på grund av prisstegringar
antingen helt utebliva eller bliva mycket måttliga. En skatt blott å
dessa skulle därför näppeligen tillföra staten ökade skatteintäkter av den omfattning,
att införandet av en ny skådetorn! därav kan motiveras.»
Kungl. Majlis proposition nr 2.
37
Sveriges grossistförbund yttrar bland annat, att det varit omöjligt för förbundet
att närmare ingå på frågan, huruvida en sådan skatt på vinster, orsakade
av prisstegring, skulle kunna anordnas. Emellertid ville förbundet förorda,
alt en fullständig utredning verkställes beträffande möjligheten att
anordna en krisskatt på efter vissa objektiva normer beräknade, av krigstill
ståndet härflytande mervinster.
Kooperativa förbundet tillstyrker särskild beskattning av merinkomster,
som uppstått genom krigstillståndet, i huvudsaklig överensstämmelse med
skatteberedningens förslag.
Kommerskollegium yttrar bland annat:
»Vid anordnandet av en beskattning avsedd att drabba de vinster, som
föranledas av krigsförhållandena, framstår det såsom angeläget, att ett upprepande
icke sker av de misstag, vilka voro förbundna med krigskonjunkturbeskattningen
under förra kriget och som medförde, att den därpå följande
deflationskrisen för näringslivet blev av särskilt kännbar verkan. Den
utformning, som krigskonjunkturbeskattningen gavs, bidrog till att verkningarna
av denna kris i betydande utsträckning lingö bäras av staten i form
av kostnader för arbetslöshetshjälp, varigenom de fiskaliska fördelar, som
skatten medfört, blevo ej oväsentligt eliminerade.
De krav, som ur näringslivets synpunkt i främsta rummet måste ställas på
en beskattning av denna art, är att den icke verkar hämmande på näringarnas
utvecklingsmöjligheter och ej föranleder osäkerhet rörande skattskyldighetens
innebörd. Ur dessa synpunkter vore önskvärt, att en objektiv
norm för skattskyldigheten kunde fastställas. Såsom av professor Lindahls
utredning framgår bör härvid närmast komma i betraktande vinster, som föranletts
av under krigsförhållandena inträdda prisstegringar, vilka ej lia inflationistisk
karaktär. Enligt den föreliggande promemorian rörande krisskatt
har det emellertid vid en undersökning visat sig, att en beskattning efter
dessa grunder ej kunnat tekniskt genomföras. De näringsorganisationer,
som yttrat sig i ärendet, lia i regel ej ansett sig kunna uttala sig rörande de
möjligheter, som kunna förefinnas att anordna beskattningen efter nu angivna
principer.
Därest en beskattning efter objektiva normer icke finnes kunna anordnas
och beskattningen i stället grundas å den merinkomst, som föranletts av
krigsförhållandena, måste krävas, att i möjligaste mån garantier skapas för
att endast verkliga av krigsförhållandena framkallade vinster bli föremål för
beskattning.»
Bank- och fondinspektionen ifrågasätter, om icke beskattningen skulle kun- •
na utformas efter än mer rationella linjer än dem som följts i skatteberedningens
förslag samt fortsätter:
»Professor Lindahl har i sin promemoria förordat en beskattning av mervinst,
där denna skulle ställas i samband med den under krigskonjunkturen
inträdda prisstegringen. Denna anordning för beskattningen har i skatteberedningens
promemoria avvisats med att det vid undersökning framgått,
att den med nu i allmänhet vedertagna metoder för rörelseidkarnas bokföring
ej kunnat tekniskt genomföras. Det synes emellertid ej vara otänkbart,
att rörelseidkarna, därest de i tid finge kännedom örn, att en beskattning
efter denna linje vore att förvänta, skulle finna det med sin egen fördel
förenligt att vidtaga sådana ändringar i sina bokföringsmetoder, att bokföringen
skulle kunna lämna erforderligt underlag för beskattningen. Då vad
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
professor Lindahl anfört synes giva vid handen, att en förenkling av beskattningen,
särskilt med hänsyn till den skattskyldiges bevisbörda, skulle kunna
på denna väg vinnas, synes det böra tågås under mera ingående övervägande,
huruvida icke ett samarbetande av de båda förslagen är genomförbart.»
Lantbruksstyrelsen och Sveriges lantbruksförbund förorda beskattning enligt
grundprinciperna i skatteberedningens förslag.
Sådan beskattning förutsättes även av försäkringsinspektionen och riksrukenskapsverket.
Kammarrätten anser sig sakna anledning att vidare yttra sig över den av
landahl avgivna promemorian, då enligt vad som framginge av motiveringen
till det inom skatteberedningen utarbetade förslaget beskattning efter i huvudsak
de riktlinjer, som framförts i Lindahls promemoria, visat sig ej
kunna tekniskt genomföras, samt då något enligt samma riktlinjer utarbetat
författningsförslag icke förelåge.
Beträffande de allmänna grunderna för lagstiftningen må utöver vad som
framgår av det föregående ur yttrandena här anföras följande:
Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar:
»Om man, sorn länsstyrelsen, anser att de med krigskonjunklurskatten i
Sverige under världskriget förenade olägenheterna kunnat förekommas
främst genom åtgärder till undvikande av beskattning av försämrat penningvärde
men även genom en smidigare tillämpning av skattebestämmelserna
från myndigheternas sida, torde behovet av mycket detaljerade omräkningsföreskrifter
icke framträda så starkt, då en ny krigsvinstskatt skall konstrueras.
Ett mer schablonmässigt förfarande skulle under angivna förutsättningar
icke behöva framkalla misstag i alltför betydande omfattning. Länsstyrelsen,
som finner den framlagda utredningen med omräkningsregler mycket
värdefull, håller för sin del före, att omräkningar efter de detaljerade
föreskrifterna endast böra äga rum i tveksamma fall eller eljest, där så påkallas
av skattskyldig.»
Länsstyrelsen i Kalmar län, som ställt sig direkt avvisande mot genomförandet
av en beskattningsform i anslutning till det remitterade förslaget,
anför bland annat:
»Krisbeskattningen, sådan den i förslaget utformats, skulle få en direkt
skadlig inverkan på taxeringsorganisationen och resultatet av dess arbete på
den nuvarande beskattningens område. Genom ett samvetsgrant och ansvarsmedvetet
arbete hava beskattningsnämnderna så småningom, såvitt det vill
synas, lyckats tillvinna sig respekt och förtroende från övervägande antalet
av lojala skattskyldiga. Skulle nu en beskattningsform införas, vilken pä
grund av sin konstruktion icke endast framstår för de skattskyldiga såsom
tämligen obegriplig utan, vad värre är, skulle tvinga taxeringsmyndigheterna
till så godtyckliga avgöranden, som förslaget förutsätter, är det fara värt
att vad som med åren mödosamt byggts upp skulle rivas ned, och taxeringsväsendet
lida allvarlig skada för lång tid framåt.»
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser beskattningsteoretiskt inga bärande
invändningar kunna göras mot förslaget samt anför vidare bland annat:
»Med en riktig och förnuftig tillämpning i enlighet med de principer, efter
vilka detsamma utarbetats, skulle man säkerligen tämligen väl kunna ut
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 2.
39
finna just den vinstdel, man med ifrågavarande beskattning vill nå. Emellertid
torde starkt kunna ifrågasättas, huruvida icke med den i vissa avseenden
ganska abstrakta och knapphändiga avfattningen av stadgandena
den praktiska tillämpningen kommer att erbjuda svårigheter därigenom, att
fältet för beskattningsmyndigheternas fria bedömning lämnas väl öppet, på
samma gång som hos den skattskyldige måste skapas en viss villrådighet.
Största vanskligheterna härvidlag torde yppa sig, då det gäller att bedöma
i vad mån inkomstökningen skall anses hänföra sig till av kriget föranledda
förhållanden och till huru stor del densamma kan antagas hava uppkommit
efter inträdandet av nuvarande krigstillstånd. I synnerhet det senare spörsmålet
kommer med all sannolikhet att erbjuda de största svårigheter, då
endast undantagsvis en rörelseidkare torde hava så utförlig och detaljerad
bokföring, att han själv kan utreda och med siffror styrka huru därmed förhåller
sig.
Det kan under sådana förhållanden med fog befaras, att i övervägande
flertalet fall den taxerade merinkomsten kommer att bliva lika med den
uppskattade, i följd varav också synpunkten i vad mån krigstillståndet kan
hava bidragit till mervinsten icke blir tillbörligen beaktat. Därest taxeringsspörsmålet
i nämnda tvenne avseenden icke gives en riktig och förnuftig
lösning, kunna de mest oöverskådliga konsekvenser uppstå.»
Länsstyrelsen i Hallands lein anser förslaget lämna garantier för att de
ifrågasatta taxeringarna till krisskatt skola bliva i stort sett riktiga.
Länsstyrelsen i Örebro län yttrar bland annat:
»Det lärer icke kunna bestridas, att promemorian innehåller uppslag för
beräkning av en krisskatt, som, örn de kunde i praktiken omsättas, skulle
avhjälpa en väsentlig del av de brister, vilka vidlådde den gamla krigskonjunkturskatten.
Örn dessa brister, såsom framhållits, hänföra sig till alltför
schablonmässiga beräkningar, synes emellertid nu framlagda förslag bygga
på undersökningar, bedömanden och sannolikhetsberäkningar av sådan art
att det måste anses vara ställt utom allt tvivel att den nuvarande taxeringsorganisationen,
även örn den på föreslaget sätt utbygges, icke kan anses
lämpad för de uppgifter, som enligt promemorian skulle påläggas den.»
Länsstyrelsen i Västmanlands län anför:
»Erfarenheterna från krigskonjunkturbeskattningen visa, huru vansklig
den uppgift är, vars lösande det här gäller. Länsstyrelsen har emellertid ett
starkt intryck av, att promemorieförfattaren tagit all möjlig lärdom av de
numera uppenbara ofullkomligheter, varmed lagstiftningen rörande krigskon
junkturskatt var behäftad. Härvid och då förslaget synes vara i sina
detaljer väl genomtänkt bliver länsstyrelsens totalomdöme om detsamma,
teoretiskt taget, att detsamma, genomfört i den anda, som förutsatts, skulle
uppfylla mycket högt ställda fordringar på effektivitet och kanske framför
allt på rättvisa de särskilda skattskyldiga emellan. Likvisst vågar länsstyrelsen
icke taga på sitt ansvar att tillstyrka förslaget i befintligt skick. Betänkligheterna
gälla såväl själva den föreslagna taxeringsapparaten som vissa,
här nedan närmare angivna detaljer av taxeringsreglerna.»
Sveriges köpmannaförbund yttrar bland annat:
»Förslaget till krisskatt, sammanställt med därtill hörande motivering och
anvisningar, finner förbundet, i den mån det kunnat och medhunnit tränga
in i detsamma, vara väl genomtänkt och tillrättalagt efter allmänt godtagna
principer för utövande av rörelse och för bokföring. Utförligheten och den
stora mängden av förklaringar torde dock enligt förbundets mening med
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
föra den olägenheten, att det för kanske stora flertalet skattskyldiga handelsidkare
kommer att möta stora svårigheter, att ens i den utsträckning
de komma att beröras av lagen, fullt kunna överskåda denna och dess konsekvenser.
»
Sveriges grossistförbund yttrar:
»Det hör medgivas, att det nu föreliggande förslaget till krisskattelag utmärkes
av en påtaglig strävan att undvika ett upprepande av de stora brister,
som vidlådde den förra krigskonjunkturbeskattningen. Teoretiskt torde de
tekniska bestämmelser, som återfinnas i lagförslaget och som avse att inskränka
beskattningen till verkliga merinkomster, i stort sett kunna accepteras.
Vi hysa emellertid den uppfattningen, att man icke kommer att kunna
i praktiken tillämpa dessa bestämmelser på ett sådant sätt, att en rättvis
beskattning åstadkommes och så att skatten endast kommer att drabba sådana
merinkomster, -sorn orsakats av krigstillståndet. Man måste räkna
med, att endast ett mycket begränsat antal näringsidkare med välordnad
bokföring och sakkunnig personal kommer att kunna behärska de mycket
invecklade bestämmelser, som innehållas i lagförslaget och dess anvisningar.
Likaledes torde taxeringsmyndigheterna, ehuru dessas kompetens säkerligen
vuxit sedan föregående krigsperiod, knappast ens med den utbyggnad,
som förutsättes i förslaget, kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra
taxeringsarbetet.»
Kommerskollegium framhåller önskvärdheten att vid överarbetningen av
förslaget denna äger rum i intim kontakt med vederbörande näringsintressen.
Särskilt torde därvid sakkunskapen på sjöfartens område böra anlitas
med hänsyn till de speciella förhållanden, som vöre rådande inom rederinäringen,
och angelägenheten av att tonnageförnyelsen och rederiföretagens
erforderliga konsolidering icke motverkades genom beskattningen.
Kammarrätten uttalar, att skatteberedningens förslag i stort sett synes vara
av beskaffenhet att kunna läggas till grund för lagstiftning men framställer
åtskilliga erinringar mot detsamma. Härutinnan hänvisas till den
följande redogörelsen.
I kammarrätten hava särskilda meningar uttalats. Sålunda har en ledamot
hemställt, att de föreslagna författningsbestämmelserna och uppgiftsblanketterna
i de delar det erfordrades förkortades och förtydligades, eller
— om detta ej läte sig göra inom den föreslagna skatteformens ram — att
beskattningen anordnades efter enklare linjer. I en annan reservation av tre
ledamöter har uttalats, att förslaget, innan det kunde anbefallas till antagande,
behövde underkastas en genomgående omarbetning och förenkling, så
att dess avsedda förmåner bleve tillgängliga för alla skattskyldiga och ej blott
för dem som till sitt förfogande kunde hava sakkunniga experter.
Av samtliga reservanter har framhållits önskvärdheten att söka närmare
anknytning till de regler, som gällde beträffande 1916 års förordning örn
krigskon junk tursk att.
Den i skatteberedningens promemoria föreslagna författningen avser taxeringen
allenast år 1940 för inkomstökning uppkommen efter utgången av
augusti 1939. Beskattningen är avsedd att träffa ökning endast av vissa
slag av inkomst, nämligen av rörelse, tantiem och likartad inkomst samt
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
41
icke yrkesmässig avyttring av annan lös egendom än värdepapper. I motiveringen
har emellertid förutsatts, att beskattningen ett kommande år eventuellt
skulle komma att utvidgas att avse även andra inkomstslag än de nu
nämnda, varför motiveringen till förslaget behandlar även sådana spörsmål
som kunna bliva aktuella, därest beskattningen sedermera utsträckes.
I ett flertal yttranden har förordats eller ifrågasatts uppskov med beskattningen
till är 1941. Uttalanden i sådan riktning hava gjorts av Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Gotlands, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län, likaså av flertalet handelskammare
ävensom av samtliga övriga näring sorg anisationer, taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund, bank- och fondinspektionen samt kommerskollegium.
Såsom skäl för uppskov har i allmänhet anförts, att de merinkomster, som
framträtt under de fyra sista månaderna av år 1939, icke nått någon nämnvärd
omfattning, som kunde motivera att ett särskilt taxeringsförfarande
igångsattes, att taxeringstekniska svårigheter skulle komma alt uppstå samt
att beskattningsfrågorna beträffande alla inkomstslag borde lösas i ett sammanhang,
vilket ej skulle kunna medhinnas så att en beskattning kunde
äga rum redan innevarande år.
I de ifrågavarande yttrandena har i allmänhet ansetts, att inkomstökning,
som uppkommit under de fyra sista månaderna av år 1939, borde helt
undgå särbeskattning. Emellertid har även framförts den synpunkten, att
taxering borde ske år 1941 beträffande inkomstökning belöpande å sexton
månader, d. v. s. tiden från utgången av augusti 1939 till och med 1940 års
slut.
Ur yttrandena i denna del må här återgivas följande.
Överståthållarämbetet anser, att synnerligen stora svårigheter skulle möta
att dela upp 1939 års inkomst å olika delar av året, samt yttrar vidare:
»Givetvis kunna i vissa fall merinkomster hava uppkommit under de sista
fyra månaderna under år 1939, men dessa torde i regel ej hava varit så
framträdande. Den ökade konsumtion, som kan hava ägt rum under dessa
månader, bland annat genom s. k. hamstring, torde ej hava föranlett någon
vidare prisstegring och därvid har väl i stort sett förutvarande lager använts.
Den ökade produktion, som kan hava skett, ger väl resultat först
år 1940. Då vidare i förberedande arbetena synes hava framförts den principiella
ståndpunkten, att merinkomstbeskattningen borde inskränkas till
vinster, som hava sin grund i en av prisstegring förorsakad ökad vinstmarginal,
ehuru en dylik anordning av skatten ej kunnat tekniskt genomföras,
synes ej alltför stora betänkligheter möta mot att i regel bortse från år 1939
i sin helhet. Några större resultat väntas ju icke heller av en redan nu inträdande
beskattning, medan åter ett omfattande taxeringsarbete måste
igångsättas. Fastställandet av jämförelseinkomsterna kunde säkerligen ske
under mera säkra former, örn mera tid därtill gives. Därmed är icke sagt,
att åtgärder icke skulle kunna vidtagas för att förhindra bolcföringsmässiga
transaktioner i påtagligt syfte att nedbringa en blivande krisbeskattning.
Farhågan för att ett avstående från krisskatt år 1940 skulle locka till dispositioner
i 1939 års bokslut, t. ex. genom uppskrivning av varulagret vid årets
slut i avsikt att därigenom visa mindre vinst år 1940, torde vara överdriven.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
I varje fall torde vid 1941 års taxering kunna föreskrivas, att uppgifter skola
lämnas, som belysa dylika transaktioner, varigenom möjligheter funnos att
överflytta vid 1939 års inkomst framkonstruerad vinst till ett följande år,
dit den rätteligen borde höra.»
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar:
»Länsstyrelsen förmenar, att krigskonjunkturen under de fyra månaderna
år 1939 icke torde så påverkat affärslivet, att några nämnvärda mervinster
därunder kunnat skapas. En jakt på samhällets ''rovriddare’ efter det föreliggande
förslagets metoder förutsätter anlitande av en apparat av stora mått:
en ytterst besvärlig deklarationsplikt efter anmaning och ett synnerligen krävande
arbete av beskattningsnämnderna. Örn metoden kunde lämnas utan
erinring och taxeringsorganisationen kunde beräknas tåla en sådan påfrestning,
borde måhända betänkligheterna mot en sådan krisvinsttaxering även
för år 1939 vika, trots att endast ett klent resultat därav kunde väntas. Men
när både metoden och organisationen är diskutabel, ligger häri måhända
skäl för att icke omedelbart bringa förslaget till utförande. Uppskov med
genomförandet, så att krisskatt träffar först 1940 års inkomster, är länsstyrelsen
därför böjd för att tillråda, för att de aktuella frågorna icke må bliva
i forcerat tempo lösta på ett sätt, som .senare i tillämpningen kan visa sig
mindre välbetänkt.»
Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. avstyrka, att beskattningen
tillämpas redan å beskattningsåret 1939 samt yttra bland annat:
»Enligt delegerades mening är det i hög grad önskvärt, att hela ifrågavarande
beskattningsspörsmål upptages till omprövning och lösning i ett
sammanhang. Det synes härvid sannolikt, att även inkomster av jordbruksfastighet
och särskilt sådana som härröra från skogsbruk kunna finnas vara
av beskaffenhet att böra drabbas av krisskatt. Krigsvinstbeskattningens utformning
på längre sikt är en angelägenhet av stor betydelse för såväl rörelseidkarna
som övriga inkomsttagare. Det är därför av utomordentlig vikt,
att lagstiftningen redan från början utformas på sådant sätt, att bestämmelserna,
så långt ske kan, bliva lättillämpliga för flertalet skattskyldiga samt
skatten avvägd så rättvist som möjligt. I motsatt fall kan det befaras, att
efter en kortare tids tillämpning bestämmelserna måste omarbetas och beskattningen
omläggas efter mera schablonmässiga grunder med därav följande
varjehanda olägenheter, vilka gjorde sig så starkt gällande i fråga örn
den förra krigskonjunkturbeskattningen.»
Skånes samt Smålands och Blekinge handelskammare framhålla, att ett
uppskov i och för sig icke behöver innebära någon ändring i skattens uttagande,
och fortsätta:
»Beskattningsgrunden lär sålunda vid första krisskattetaxeringen likaväl
kunna omfatta sexton som fyra månader. En annan sak är däremot huruvida
icke krisbeskattningen för den första fyra-månadersperioden lämpligen
bör förfalla. För beskattningens tillämpning även under denna period Ilar
utom statsfinansiella skäl, — vilka i detta fall knappast kunna vara avgörande
— i huvudsak hänvisats till vikten av att beskattningsmyndigheterna
liksom de skattskyldiga i tid få tillfälle att göra sig förtrogna därmed och
inrätta sig därefter. Utan att underskatta denna synpunkt må dock beaktas
att värdet av densamma icke minst torde bero just av det skick vari skatteförfattningen
framlägges. Därjämte kan förutses att taxeringsarbetet för
denna fyra-månadersperiod kommer att vålla särskilt stora svårigheter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
43
Då beskattningsperioden endast utgör en del av ett räkenskapsår, kominer
därigenom att ställas omfattande krav på de skatt- och deklarationsskyldigas
medverkan vid taxeringen. Ofta nog torde sålunda bli nödvändigt att
genom vidlyftiga sammanställningar klarlägga vilka inkomst- och kostnadsposter,
avseende både beskattnings- och jämförelsemånaderna, som skäligen
äro att anse såsom verkligen dit hänförliga. Enligt sakens natur lär dessutom
få räknas med att härvid, även då det gäller likartade företag, olika
metoder och principer komma till användning. Att för detta taxeringsår -bete, vilket sedermera aldrig återkommer, söka skapa enhetliga regler torde
få anses uteslutet. I sakens natur ligger sålunda att svårigheterna vid tilllämpningen
och därmed riskerna för en ojämn beskattning komma att
ökas.»
Det torde vara lämpligt att redan i nu förevarande allmänna sammanhang
beröra frågan om rätt till avdrag för inkomstminskning. Det remitterade
förslaget ställer sig på den ståndpunkten att varje förvärvskälla skall behandlas
som en särskild fristående enhet, så att från inkomstökning å en
förvärvskälla ej skall få avdragas inkomstminskning eller underskott å en
annan förvärvskälla. Motiven för denna ståndpunkt angivas under förslagets
4 § (sid. 37 i promemorian).
I de avgivna yttrandena har rätt allmänt ifrågasatts uppmjukning av förslagets
regler på denna punkt.
IJr yttrandena må här återgivas följande.
Överståthållarämbetet anför:
»En principiell fråga av saklig innebörd anser ämbetet i förslaget intagen
bestämmelse vara, att taxerad merinkomst av en förvärvskälla skall tagas till
beskattning utan fästat avseende vid förlust å annan förvärvskälla. Det
synes ej vara hållbart att icke kvittning eller avdrag i någon form skall få
äga rum vid krisskattens slutliga belopp. Det torde te sig orimligt för den
skattskyldige, att han skall erlägga krisskatt, som kan överstiga hans sammanlagda
behållna inkomst, och det torde vara för honom oförståeligt att
sådan skattskyldighet skulle föreligga, om han i verkligheten icke haft någon
inkomstökning eller rent av åsamkats sammanlagd rörelseförlust. Lika oförtjänt
som vinsten å en rörelse kan synas, lika betungande kan väl förlusten
å en annan vara. Den extra skatteförmågan drabbas väl även härav.»
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar:
»I den skattskyldiges intresse finnes anledning att medgiva sammanräkning
av inkomstkällorna, så att vinster må minskas med förluster; i ena så
väl som andra fallet kunna de hava föranletts av kriget, varför rättvisan
torde kräva, att endast det samlade nettoresultatet i mervinst blir föremål
för extra beskattning.»
Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. yttra:
»Med hänsyn till grunden för ifrågavarande beskattning anse delegerade
det vara riktigt, att skattskyldig vid taxering till krisskatt medgives rätt att
kvitta mellan vinster och förluster från olika förvärvskällor, som äro av sådan
beskaffenhet, att de kunna omfattas av krisslcatt. Den i promemorian föreslagna
principen, att inkomstökningen skall uppskattas beträffande varje
förvärvskälla för sig, kommer nämligen att verka särskilt obilligt för det
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
fall, att förlusten respektive underskottet föranletts av krigstillståndet. I
författningen bör införas en föreskrift om rätt till sådan kvittning, som förut
berörts, och uttryckligen bör stadgas, att förlust å förvärvskälla, varom nu
är fråga, skall anses vara föranledd av krigstillståndet.»
Bank- och fondinspektionen har ansett det starkt kunna sättas i fråga,
huruvida icke kvittning av merinkomst och underskott borde ske mellan olika
skattesubjekt, vilka ingå i en större koncernenhet men av organisatoriska
skäl inrättats såsom särskilda rättssubjekt. Inspektionen har i anslutning
härtill anfört, att den föreslagna beskattningen såsom densamma upplagts
icke så mycket hade en statsfinansiell innebörd utan att dess huvuduppgift
vore att förhindra, att enskilda rättssubjekt droge fördel av krigskonjunkturen,
kanske i viss män på andras bekostnad.
Kommerskollegium yttrar:
»Förslaget i denna del har mötts av en enhällig kritik från näringsorganisationernas
sida. Det synes visserligen icke kunna anses fullt i överensstämmelse
med principerna för den förevarande beskattningen, som avser att
drabba av krigsförhållandena föranledd vinst, att såsom Sveriges industriförbund
och Stockholms handelskammare ifrågasatt till grund för beskattningen
lägga den skattskyldiges totala merinkomst beräknad å dennes samtliga
förvärvskällor, oavsett örn dessa äro av beskaffenhet att vara föremål
för beskattning eller icke, även om vissa billighetsskäl kunna anföras för ett
sådant förfarande. Dessa principer synas emellertid böra föranleda, att,
såsom organisationerna i allmänhet yrkat, en avräkning får ske mellan de
olika förvärvskällor, som omfattas av beskattningen, så att förlust, som å en
förvärvskälla föranletts av krigsförhållandena, får avdragas från vinst å en
annan.»
Kammarrätten har, efter omnämnande att liknande spörsmål diskuterades
under förarbetena till 1915 års förordning om krigskonjunkturskatt, anfört
bland annat:
»Såsom motiv för den i det föreliggande förslaget intagna ståndpunkten
att avdrag för underskott å viss förvärvskälla ej skall få göras från överskott
å en annan har åberopats hänsyn till den föreslagna skattens mera
objektivt betonade karaktär samt anförts, att det för det första beskattningsåret,
d. v. s. vid taxeringen år 1940, syntes desto mer naturligt att icke
medgiva dylikt avdrag, som endast vissa förvärvskällor inbegrepes under
beskattningen och hänsyn alltså ej toges till inkomstökning å den skattskyldiges
övriga förvärvskällor.
Enligt kammarrättens mening kunna dessa skäl knappast anses bärande
för förslagets ståndpunkt. Skattens karaktär spelar givetvis icke någon avgörande
roll och motiveringen i dess senare del synes snarare tala för den
meningen, att samtliga förvärvskällor, som äro inbegripna under beskattningen,
böra bedömas såsom en enhet. Den yttersta konsekvensen av detta
resonemang skulle bliva, att avdrag för förlust å icke yrkesmässig avyttring
av annan lös egendom än värdepapper, i den mån dylik förlust visades
hava berott på de av krigstillståndet föranledda förhållandena, skulle få avdragas
även från inkomst av rörelse och inkomst i form av tantiem eller
likartad inkomst. Enligt gällande skatteförfattningar får emellertid avdrag
för realisationsförlust å viss egendom beviljas endast från realisationsvinst
å annan egendom, och någon anledning att vid taxering till krisskatt med
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 2.
45
giva en vidare avdragsrätt än vid den ordinarie inkomstbeskattningen föreligger
icke. Däremot borde något principiellt hinder icke finnas för att
medgiva rätt till avdrag för underskott å rörelse, i den mån det förorsakats
av krigsförhållandena, från realisationsvinst och annan inkomst, som inbegripes
under krisbeskattningen.
Från de skattskyldigas synpunkt skulle det säkerligen förefalla billigt och
önskvärt, örn avdragsrätten kunde utsträckas jämväl till underskott å förvärvskälla,
som icke inbegripes under krisbeskattningen, samt till underskott,
som, ehuru uppkommet å förvärvskälla inbegripen under krisbeskattningen,
icke föranletts av krigsförhållandena. Då emellertid krisskatten åsyftar
att träffa endast vissa inkomstgrupper och beträffande dessa endast sådana
vinster, som berott på av krigstillståndet föranledda förhållanden, torde
man, huru oskäligt det än kan förefalla ur ren affärssynpunkt, icke
kunna medgiva en så vidsträckt avdragsrätt som den sist omnämnda.
Enligt kammarrättens mening bör skatteplikten bedömas efter nettoresultatet
å samtliga de förvärvskällor, som inbegripas under krisbeskattningen,
dock med det undantag, att avdrag för realisationsförlust förorsakad av
krigsläget icke kan beviljas från annan inkomst än realisationsvinst förorsakad
av samina läge. Av praktiska skäl synes dock — åtminstone vid
1940 års taxering — avdragsrätten böra begränsas till varje grupp för sig,
vilket skulle medföra avvikelse från förslagets ståndpunkt därutinnan, att
ökning av inkomst av rörelse skall bedömas efter resultatet av samtliga de
förvärvskällor, som tillhöra denna inkomstgrupp. Konsekvensen av denna
mening blir givetvis, att vid beräkning av merinkomsten av rörelse resultatet
av varje däri ingående förvärvskälla måste uppskattas för sig enligt
de i 3 § jämte anvisningar uppställda reglerna för inkomstberäkningen med
iakttagande, att från uppkommen inkomstökning å en förvärvskälla skall
avdragas inkomstminskning och underskott å en annan förvärvskälla.
Kammarrätten förutsätter därvid givetvis, att såväl inkomstökning som inkomstminskning
och underskott skola hava berott på de av krigstillståndet
framkallade förhållandena.»
Därjämte har kammarrätten föreslagit ändringar och kompletteringar av
författningstexten i anledning av vad kammarrätten sålunda anfört. I detta
sammanhang hänvisas till den redogörelse jag kommer att lämna vid behandlingen
av 4 § i samband nied frågan örn jämförelseinkomsten och presumtionsreglerna.
Enligt det remitterade förslaget förutsättes i likhet med vad som gäller
vid den ordinarie beskattningen, att varje beskattningsår skall bedömas för
sig. Dock förutsättes ett förfarande med slutavräkning efter krigstillståndets
upphörande. Detta motiveras å sid. 17 i promemorian.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar:
»Ur synpunkten att krisskatten icke avser att förhindra affärer i vinstsyfte
torde en viss stimulans för affärslivet icke böra vara för lagstiftaren
främmande på det sätt, att hänsyn bör lagas även till av kriget föranledd
förlust för ett beskattningsår, så att mervinst icke beskattas för följande år
utan avräkning av sådan förlust. I förslagets allmänna motivering (sid. 17)
har en slutavräkning efter krigstillståndets upphörande blivit ifrågasatt.
Länsstyrelsen anser att sådant förfarande har fog för sig men att den svaghet,
som i detta avseende vidlådde den förra krigskonjunkturskatten, bör redan
från början av en ny krisskatt beaktas genom att i princip fastslås det rättvisa
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
i sådan avräkning. Denna bör då gärna få verka utjämnande redan successivt
mellan olika beskattningsår och icke uppskjutas till ’sista året’. Sådan
åtgärd torde med säkerhet påräkna de skattskyldigas erkännande och sålunda
indirekt i någon mån verka såsom stimulans i affärerna.»
I princip enahanda ståndpunkt intages av länsstyrelsen i Gotlands lein,
Stockholms, Östergötlands och Södermanlands, Gotlands samt Norrbottens
och Västerbottens handelskammare, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
industriförbund, kooperativa förbundet, svenska bankföreningen, Sveriges
allmänna exportförening, Sveriges redareförening, Sveriges lantbruksförbund,
bank- och fondinspektionen samt kommerskollegium.
Sistnämnda myndighet har ansett det kvittningsförfarande, som ifrågasatts
mellan olika förvärvskällor, böra utsträckas att gälla under hela den
period, varunder beskattningen kunde komma att tillämpas, med rätt för
den skattskyldige att därefter erhålla restitution av den krisskatt, som vid
avräkningen befunnits beräknad å för högt belopp.
I detta sammanhang hänvisas jämväl till de yttranden som återgivas i
samband med 4 §.
Frågan om skattens benämning har i allmänhet icke berörts i de avgivna
yttrandena. Av några myndigheter hava dock erinringar gjorts mot benämningen
»krisskatt». Sålunda har länsstyrelsen i Blekinge län föreslagit benämningen
»konjunkturskatt» och handelskammaren i Gävle »skatt å särskild
merinkomst vid krig eller krigsfara». Bank- och fondinspektionen har
föreslagit benämningen »krigstidsskatt». Kammarrätten har ansett de skäl,
som anförts för benämningen »krisskatt», knappast bärande. Benämningen
»krigsvinstskatt» syntes enligt kammarrätten vara att föredraga, såvitt man
icke rentav borde upptaga benämningen »krigskonjunkturskatt», som kanske
bäst överensstämde med författningsförslagets innehåll.
Departementschefen:
I det statsfinansiella läge, varmed vi för närvarande hava att räkna, då alla
medborgares skattekraft måste tagas i anspråk i högre grad än någonsin tillförene,
är det naturligt, att den allmänna uppmärksamheten inriktas på den
särskilda skattekraft som måste anses vara förbunden med inkomstökningar,
framkallade av krigskonjunkturen. Särställningen för dessa inkomstökningar
framträder så mycket skarpare som flertalet medborgare måste räkna med
en av krigsförhållandena försämrad ekonomi.
En av statens rikast flödande inkomstkällor under förra världskriget var
den då gällande krigskonjunkturskatten. Denna skatteform blev emellertid
under sin giltighetstid och, än mer, sedan skatten upphört att utgå, föremål
för mycket, delvis berättigad kritik. Skatten kom att i betydande utsträckning
träffa vinster, som visserligen i regel funnos redovisade i företagens
räkenskaper men som ej desto mindre med den utveckling av speciella priser
och det allmänna penningvärdet, som inträdde, visade sig ha varit fiktiva.
En huvudsynpunkt vid utformningen av den nu ifrågasatta nya krigskon -
Kungl. Majlis proposition nr 2.
47
junkturskatten lärer i belysning av dessa erfarenheter böra vara, att den kommer
att avse endast ökning av realinkomst och ej fiktiva vinster. Bland
dem som åtnjutit sådan inkomstökning är den särskilda skattekraft att finna,
som man önskar träffa med särbeskattning.
Huru inom den sålunda givna ramen särbeskattningen bör anordnas, får
avgöras efter statsfinansiella och framför allt taxeringstekniska synpunkter.
Ur statsfinansiell synpunkt framstår för närvarande såsom mest betydelsefullt
att flertalet av de inkomstökningar, som uppstå i näringsverksamhet av
ena eller andra slaget, inbegripas under den särskilda skatten.
Ur rent taxeringstekniska synpunkter får man utgå från att, även örn
mindre vikt skulle tillmätas frågan om kostnaden för taxeringsförfarandet,
det ej vore tekniskt möjligt att hastigt åstadkomma en sådan utvidgning av
den nuvarande taxeringsapparaten, som vore i stånd att upptaga en vittgående
krigskonjunkturbeskattning med helt andra problem än dem som möta
vid den vanliga taxeringen. Det vore också ofrånkomligt att, i den mån taxeringsmyndigheternas
arbete försvårades, motsvarande svårigheter skulle uppstå
för de skattskyldiga i avseende å deklarationsskyldighet och möjlighet att
förebringa utredningar och bevisning hos beskattningsmyndigheterna.
Av dylika hänsyn har det visat sig nödvändigt att övergiva tanken på en
beskattning av prisstegringsvinster enligt de av Lindahl ifrågasatta riktlinjerna.
En skatt enligt dessa riktlinjer skulle erbjuda otvivelaktiga fördelar genom
sin mera objektiva läggning, så ock därutinnan att den kunde utgöra ett
värdefullt led i samhällets åtgärder för penningvärdets bevarande. De tekniska
svårigheter, som en beskattning efter dessa linjer skulle erbjuda, ha belysts
i en förut omnämnd inom finansdepartementets skatteberedning utarbetad
särskild promemoria (bilaga 3). Under de överläggningar med särskilda
sakkunniga, som, enligt vad jag jämväl omnämnt, ägt rum rörande riktlinjerna
för nu ifrågavarande beskattning, har också dryftats möjligheten av
en inskränkning av denna till vinster å ökad prismarginal i samband med
prisstegring, varvid praktiska svårigheter ansetts göra det omöjligt att nu
genomföra en sådan beskattning.
Det förslag, som framlagts i den inom skatteberedningen utarbetade promemorian,
avser en beskattning av inkomstökningar uppkomna efter krigsutbrottet
men med rätt för den skattskyldige att undgå skatten i den mån
han kan förebringa bärande sannolikhetsskäl för att inkomstökningen ej
berott på förhållanden som föranletts av nuvarande krigstillstånd. Den sålunda
föreslagna presumtionen skulle även — enligt normer som skulle fastställas
i särskild ordning -— kunna för särskilda slag av rörelse bindas vid
viss del av inkomstökningen. För presumtionens brytande skulle emellertid
krävas en stark sannolikhetsbevisning. Genom denna anordning har förslagsställaren
avsett att i möjligaste mån inskränka antalet tvistiga fall. Det
framgår av motiven till förslaget, att, även med den inskränkning av bevismöjligheterna
som ifrågasatts, beskattningens genomförande kan väntas
ställa så starka krav på taxeringsmyndigheterna, att dessas kapacitet blir i
högsta grad ansträngd. Denna uppfattning delas av det stora flertalet av de
myndigheter som yttrat sig i frågan.
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 2.
Vid överläggningarna med de sakkunniga har, såväl av statsfinansiella
som av taxeringstekniska skäl, också övervägts huruvida ej en särbeskattning
vore motiverad av hela merinkomsten å rörelse, oberoende av om denna
inkomstökning uppkommit på grund av kriget eller ej. Ur taxeringsteknisk
synpunkt skulle en dylik beskattning erbjuda fördelar därutinnan
att de nyss omnämnda bevissvårigheterna skulle bortfalla. Det kan emellertid
ifrågasättas huruvida någon principiellt bärande grund kan åvägabringas
för en särbeskattning av merinkomst å rörelse, medan merinkomst av arbete
och kapital icke skulle drabbas därav. Vad åter en allmän merinkomstskatt
beträffar, så skulle denna så avsevärt skilja sig från hittills diskuterade
skatteformer, att ett fullständigt nytt förslag finge utarbetas, vilket ej kunde
ske utan betydande tidsutdräkt.
Olika överväganden ha följaktligen lett till slutsatsen, att ett förslag i
huvudsaklig överensstämmelse med det inom skatteberedningen utarbetade,
remitterade förslaget nu lämpligen bör läggas till grund för lagstiftning.
Detta förslag har i sina grundlinjer stöd av ett i det närmaste enhälligt tillstyrkande
från hörda myndigheter och korporationer.
Med avseende å beskattningens tillämpningsområde har jag vid prövning
av det remitterade förslaget funnit anledning förorda en utvidgning såtillvida,
att även sådan inkomstökning som kan antagas hava berott på av
krigsfara föranledda förhållanden indrages under beskattningen. Denna
skulle därigenom tydligen komma att omfatta även inkomstökningar på
grund av rustningar. Jag ifrågasätter icke, att beskattningen utvidgas att
avse inkomstökningar uppkomna före krigsutbrottet. Men en bevisning att
efter denna tidpunkt uppkomna inkomstökningar berott på fullgörande av
leveranser avtalade före krigsutbrottet bör ej få åberopas för skattefrihet
i andra fall än där leveranserna ej haft samband med av krigsfara föranledda
förhållanden. Jag anser mig emellertid böra särskilt omnämna, att
ibland de tillkallade sakkunniga olika meningar yppats örn lämpligheten
att på nu antytt sätt utvidga beskattningen utöver vad som i det remitterade
förslaget ifrågasatts.
Det inom skatteberedningen utarbetade förslaget avser endast 1940 års
beskattning och inskränkes att avse endast ökning av inkomst av rörelse
och vissa därmed likartade inkomster, i den mån ökningen uppkommit efter
utgången av augusti 1939. Inskränkningen till inkomstökningar uppkomna
efter sistnämnda tidpunkt var en given följd därav att skatt skulle utgå
endast där inkomstökningen kunde antagas hava berott på av krigstillståndet
föranledda förhållanden. Inskränkningen till vissa slag av inkomst åter
lär ha berott dels på önskvärdheten att ej första året belasta taxeringsapparaten
mer än nödigt, dels därpå att väsentliga av kriget föranledda
inkomstökningar ej under föregående år mera allmänt förekommit under
andra slag av förvärvskällor. I många remissvar har nu ifrågasatts, att
krigskonjunkturbeskattning under innevarande år ej skulle äga rum. I ett
par yttranden har antytts möjligheten att, om beskattning för 1939 års
sista månader ansåges nödvändig, denna kunde företagas år 1941 i samband
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
49
med taxering av 1940 års inkomstökningar. Det torde vara tydligt, att läget,
sedan yttrandena avgåvos, så förskjutits, att av rent statsfinansiella skäl
ett avstående från ifrågavarande beskattning vore föga rimligt, även om
denna ej blir synnerligen inbringande. Men därtill kommer, att det snarast
.skulle framstå såsom stötande, om de i många fall typiska krigskon junkturvinster,
som förvärvats år 1939, undginge en beskattning som träffar sedermera
förvärvade sådana vinster. Av praktiska skäl anser jag det lämpligare
att låta taxeringen av 1939 års inkomstökningar verkställas redan i år
än att uppskjuta den till nästa år. Härför talar också önskvärdheten att
ifrågavarande skattemedel inflyta till staten så snart som det låter sig göra.
Att taxeringsförfarandet måste bliva ett annat än det som ifrågasatts i det
remitterade förslaget, kommer att avhandlas i det följande.
I den inom skatteberedningen utarbetade, remitterade promemorian hade,
med hänsyn därtill att beskattningen var inskränkt till vissa förvärvskällor,
ifrågasatts, att varje förvärvskälla skulle behandlas som ett avskilt helt,
och att följaktligen inkomstminskning och underskott å en förvärvskälla ej
skulle få gå i avräkning från inkomstökning å en annan förvärvskälla. Detta
har i manga yttranden betraktats som en orättvisa, vilken borde undanröjas.
För min del finner jag vissa principiella skäl tala för den i promemorian
intagna ståndpunkten men vill ej desto mindre av billighetsskäl förorda
att en kvittning av antydd ari i viss utsträckning tillätes. Jag vill dock
tillägga, att genomförandet av en dylik kvittning möter ej obetydliga praktiska
svårigheter, ägnade att komplicera taxeringsförfarandet. Kvittningen
synes därför, såsom kammarrätten föreslagit, böra åtminstone innevarande
år begränsas att gälla för varje grupp av inkomster för sig. Med en sådan
begränsning bliva de praktiska svårigheterna mindre framträdande och de
framställda önskemålen bliva ändock i huvudsak tillgodosedda. Jag återkommer
till denna fråga vid behandlingen av rörelseinkomsten.
Till frågan, i vad mån inkomstminskning under ett år skall få avräknas
från inkomstökning under ett annat finner jag ej anledning nu taga ställning.
Jag kan emellertid redan nu fastslå, att ett förfarande med sådant
syfte måste bliva svårt att genomföra.
Det hade uppenbarligen varit önskvärt att redan i förevarande sammanhang
taga ställning till den ifrågavarande beskattningens anordnande under
nästkommande år, men det har ej varit möjligt att medhinna denna frågas
beredning så långt att förslag hunnit framläggas. Det är emellertid tydligt att
beskattningen ett följande år bör utvidgas att avse även andra förvärvskällor
än dem, som inbegripas i det nu framlagda förslaget, i första hand skogsbruk,
jordbruk och inkomst av annan fastighet. Vid överarbetningen av det inom
skatteberedningen utarbetade förslaget har en vägledande synpunkt genomgående
varit, att det överarbetade förslaget skulle komma att ligga inom
ramen för vad som synes sannolikt beträffande nästa års beskattning, och
att en förordning rörande denna beskattning skulle kunna erhållas genom
en utbyggnad av den nu utarbetade.
Utan att i övrigt ingå pa en diskussion av skattens utformning ett följande år
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 2. 4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
vill jag redan här uttala min anslutning till den i den remitterade promemorian
intagna ståndpunkten att, därest en mera betydande försämring av penningvärdet
skulle inträda, hänsyn till en sådan försämring borde tagas vid ifrågavarande
beskattning. Dessutom vill jag framhålla, att jag delar den i promemorian
uttalade uppfattningen, att en slutavräkning bör äga rum avseende
viss tidpunkt efter krigets slut. Med ett sådant förfarande i utsikt blir det
möjligt att vid den årliga beskattningen nöja sig med en mindre rigorös
tillämpning av de principer man finner sig böra uppställa, till fördel dels
för de skattskyldiga, å vilka mindre krav på utredning synas behöva ställas
i de särskilda fallen, dels för taxeringsmyndigheterna, för vilka i många
fall fullgörandet av skyldigheten att i detalj granska de skattskyldigas lagervärderingar
m. m. underlättas. Enligt sakens natur är det ej möjligt att nu
uppdraga riktlinjerna för detta förfarande. Att detta ej skulle innefatta en
ny beskattning utöver den som åsyflas med beskattningen under kriget, utan
skulle vara avsett endast att komplettera denna, där den blivit ofullständig,
är givet. Det bör dock fastslås att en sådan komplettering genom ett slutligt
avräkningsförfarande är att motse.
Beträffande det förfarande med provisorisk skattepåföring, som enligt det
remitterade förslaget avser att tjäna väsentligen samma syfte som det planerade
avräkningsförfarandet, föreslår jag viss utvidgning.
Vad slutligen den föreslagna skatteskalan beträffar, bör erinras, att de i
det remitterade förslaget upptagna procenttalen, såsom i remisspromemorian
understrukits, införts blott såsom exempel. Den slutliga avvägning jag
i det följande förordar har icke gjorts till föremål för överläggningar bland
de tillkallade sakkunniga.
För den ifrågavarande särbeskattningen har i den remitterade promemorian
valts benämningen »krisskatt» med den motiveringen att det syntes
lämpligt att giva skatten ett så neutralt namn som möjligt, enär en begränsning
som direkt pekade på vissa kriterier hos skatten kunde framkalla en
känsla av orättvisa, om dessa kriterier ej kunde helt omsättas i den praktiska
tillämpningen. Jag kan dock ej finna benämningen »krisskatt» tillfredsställande
utan förordar, att för denna skatt den gamla benämningen »krigskonjunkturskatt»
upptages.
Detaljmotivering.
Jag övergår nu till en granskning av den ifrågavarande lagstiftningens detaljer
och följer därvid paragrafordningen i det författningsförslag, som är
resultatet av den inom finansdepartementet nu verkställda överarbetningen
av det remitterade förslaget.
I §•
Avfattningen av 1 § i det remitterade förslaget, som innehåller en allmän
beskrivning av skatten och som motiveras å sid. 18 i promemorian, har
föranlett vissa erinringar.
Kungl. Mcij:ts proposition nr 2.
51
Överståthållarämbetet har anmärkt, att begreppet »nuvarande krigstillstånd»
är obestämt, samt anfört:
»Av 2 § framgår visserligen, att därmed avses tiden efter utgången av
augusti 1939 och att alltså avses krigstillståndet mellan Tyskland och Västmakterna.
Krigstillstånd har sedan inträtt mellan Finland och Ryssland
och har förut rått mellan Japan och Kina. Sverige befinner sig däremot ej
i krigstillstånd.»
Kammarrätten har erinrat, att som det av jämförelse med förslagets 2 §
framgår, att med tidpunkten för inträdandet av nuvarande krigstillstånd i
detta sammanhang avses utgången av augusti 1939, det synes onödigt att i
1 §, som beträffande beskattningens omfattning hänvisar bland annat till
2 §, direkt angiva annat villkor än att inkomstökningen kan antagas hava
berott på av nuvarande krigstillstånd föranledda förhållanden.
Departementschefen:
En ändrad formulering av denna paragraf betingas av det förut omnämnda
förhållandet att skatten avser ej blott det fall då inkomstökningen
kan antagas hava berott på av nuvarande krigstillstånd föranledda förhållanden,
utan även det fall att den kan antagas hava berott på av krigsfara
föranledda förhållanden. Vidare har den tidpunkt, som anses böra utgöra
utgångspunkten för beskattningen, redan i denna paragraf preciserats. Den
ändrade benämningen å skatten har iakttagits.
2 §.
2 § i det överarbetade förslaget avser frågorna om skattepliktig inkomstökning
samt om skattskyldighet och motsvaras av 2 § i det remitterade
lörslaget. Den objektiva skatteplikten är enligt sistnämnda förslag begränsad
till att avse ökning av sådan inkomst, för vilken skatteplikt föreligger
vid den ordinarie statliga inkomstbeskattningen. Även skattskyldigheten är
på motsvarande sätt begränsad. Underkastad skatteplikt är enligt samma
förslag allenast ökning av inkomst av rörelse, av inkomst i form av tantiem,
provision, gratifikation eller likartad inkomst av tjänst eller tillfällig
förvärvsverksamhet, därest inkomsten utgått från rörelse, så ock av inkomst
av icke yrkesmässig avyttring av annan lös egendom än värdepapper.
Motiveringen återfinnes å sid. 18—20 i den remitterade promemorian.
Förslaget i denna punkt i vad det avser inkomst av rörelse har ej varit
föremål för erinran i något yttrande. I vissa yttranden har dock ifrågasatts
utvidgning av inkomstbegreppet, såsom närmare framgår .av det följande.
Ifråga om tantiem och liknande inkomst av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet
hava däremot vissa uttalanden gjorts i yttrandena.
Överståthållarämbetet anmärker, att uttrycket »därest inkomsten utgått
från rörelse» syntes oklart, samt anför:
»Med rörelse torde väl anses annan rörelse, än av den skattskyldige själv
bedriven. Men en provisionsinkomst av beskattningsbar natur kan även
föreligga om den ej utgår från rörelse. Den kan utgå från tillfällig för
-
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
värvskälla, som annan haft, t. ex. då en skattskyldig genom en tillfällig
affär gjort krigsvinst, varav en del utgått till annan i form av förmedlingsprovision.
Om hela vinsten uppstått på grund av tidsläget, synes ej skäl
föreligga att fritaga mottagaren av provisionen från beskattning.»
Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar:
»Det torde få förutsättas, att under vissa förhållanden vanlig lön nu —
liksom vid krigskonjunkturskatten — bör likställas med tantiem. Länsstyrelsen
får härutinnan hänvisa till departementschefens uttalande i proposition
nr 241, 1916, varav inhämtas, att man då ville förebygga, att uppkommen
krigsvinst undandrogs beskattning genom att delar av vinsten såväl
i form av tantiem som i form av till beloppet fixerad fast lön disponerades
till gottgörelse åt funktionärer eller andra, som kanske blott skenbart
lämnat någon motprestation. Länsstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke uti
anvisningarna bör angivas, att även inkomst av tjänst i form av fixerad lön
under vissa förutsättningar är skattepliktig.»
Länsstyrelsen i Örebro län anför:
»Då ökning av vinsten hos s. k. familjebolag kan elimineras genom utbetalande
till aktieägarna av högre avlöningar, torde i anvisningarna eller
''särskilda upplysningar’ böra meddelas, att sådan avlöning i krisskattehänseende
jämställes med tantiem och dylikt.»
Länsstyrelsen i Gävleborgs län uppställer frågan vad som är lön och vad
som är tantiem etc., och fortsätter:
»Författningsförslaget frestar å ena sidan taxeringsmyndigheterna till att
hänföra varje löneökning till begreppet tantiem etc. och å andra sidan s. k.
familjebolag m. fl. att hänföra vad som i själva verket är tantiem etc. till
lön och att därigenom kringgå författningarna. Den personliga arbetsinsatsens
värde skall uppskattas av taxeringsmyndigheterna och av rörelseidkare
och löntagare. Den årliga inkomsttaxeringen har givit taxeringsmyndigheterna
viss erfarenhet i avseende å sådan uppskattning, nämligen att de
skattskyldiga äro synnerligen känsliga i dylika frågor. Taxeringsmyndigheters
anmärkningar i detta avseende uppfattas såsom obehörig inblandning
och osakkunnig kritik av rörelseledares prestationer. Dylika anmärkningar
föranleda alltid taxeringsprocess. Skattedomstolarna bifalla i regel
besvär, som föranletts av anmärkningar av nu ifrågavarande slag. Dessa
domstolars inställning blir självfallet en annan vid bedömande av besvär över
krisskattetaxering, men rörelseidkarens och löntagarnes inställning i frågan
kommer säkerligen icke att ändras. Länsstyrelsen förutser därför, att vad
som i själva verket är tantiem etc. i regel kommer att döljas under rubriken
lön och att så gott som varje anmärkning kommer att föranleda taxeringsprocess.
Kristaxering av tantiem etc. av 1939 års inkomst, varom nu närmast
är fråga, synes dock icke böra vålla några större bekymmer, då man
kan utgå från, att rörelseidkare under nämnda år väl knappast vidtagit några
särskilda åtgärder i ändamål att kringgå förordningsförslaget, och anser
länsstyrelsen sig därför icke böra föreslå någon ändring av förslagets bestämmelser.
Men samtidigt anser sig länsstyrelsen böra framhålla, att med
avseende å kristaxering av 1940 och senare års inkomster av nu ifrågavarande
slag strängare och i viss mån schematiska föreskrifter borde fastställas.
Frågan synes beträffande kristaxeringen av 1940 och senare års inkomster
måhända kunna lösas på det sätt, att i rörelse given löneförhöjning,
som överstiger belopp, motsvarande minskningen av penningvärdet,
presumeras utgöra tantiem etc. I fråga om nyanställdas kristaxering, synas
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
53
de regler, som för 1940 års kristaxering föreslagits, böra bliva gällande, eller
med andra ord den personliga arbetsinsatsens värde bör i trots av sakens ömtåliga
natur underkastas taxeringsmyndigheternas och skattedomstolarnas
bedömande från fall till fall då fråga är om nyanställd.»
Kammarrätten bär berört förevarande spörsmål i samband med reglerna
örn inkomstuppskattningen och i denna del anfört:
»Enligt 3 punkt 3:e stycket är avdrag ej medgivet bland annat för omkostnad,
som kan antagas hava haft till väsentligt syfte att nedbringa beskattningen
för beskattningsåret. I motiveringen (sid. 31) till förslaget i denna
del sägs, att här åsyftades bland annat utbetalningar i vissa fall av tantiemer,
provisioner eller dylikt exempelvis till delägare i familjebolag, varjämte
anföres: ''Att dessutom mottagarna av dylika belopp bliva skyldiga
erlägga krisskatt för dessa i den mån de för dem beteckna merinkomst, följer
av reglerna örn beskattning av dylik inkomst. Att härigenom dubbel krisskatt
kan komma att utgå å ifrågavarande belopp torde med hänsyn till bestämmelsens
karaktär ej vara anmärkningsvärt.’
Förslaget i ifrågavarande punkt synes kunna medföra komplikationer vid
tillämpningen. Utbetalningar av de i motiveringen omnämnda slagen, som
ett familjebolag gör till sina delägare, bliva vid den ordinarie taxeringen avdragsgilla
för bolaget, såvitt desamma icke äro att betrakta såsom förtäckt
aktieutdelning. Delägarna bliva alltid skattskyldiga för vad de uppburit,
nren i den mån utbetalningarna äro att betrakta såsom förtäckt aktieutdelning
skola de upptagas såsom inkomst av kapital och icke såsom inkomst av
tjänst i överensstämmelse med den benämning utbetalningarna haft. Vid
krisskatten synes man enligt förslaget icke behöva vidhålla de regler, som i
förenämnda hänseende gälla vid den ordinarie taxeringen. På grund av det
ifrågavarande stadgandet synes man nämligen kunna vägra ett familjebolag
avdrag för utbetalningen helt eller delvis utan att behöva betrakta den ej avdragsgilla
delen såsom förtäckt aktieutdelning, vilket har till följd att delägarna
bliva skattskyldiga för hela det uppburna beloppet såsom hänförligt
till inkomst av tjänst och icke till inkomst av kapital. En motsatt ordning
till den vid inkomsttaxeringen gällande kan således uppkomma. Örn emellertid
det utbetalda beloppet uppenbarligen eller ostridigt är förtäckt aktieutdelning,
torde det icke kunna krisbeskattas hos delägarna, eftersom inkomst
genom utdelning å aktier ej inbegripes under beskattningen.
Därest krisbeskattningen för följande år kommer att utsträckas till även
andra förvärvskällor än de för 1940 års taxering föreslagna, torde möjligen
det här ovan berörda spörsmålet böra ytterligare beaktas.»
Vad angår realisationsvinst uttalas i yttrandena följande:
Länsstyrelsen i Stockholms län ställer sig mycket tveksam till förslaget
att från beskattning utesluta realisationsvinst vid försäljning av värdepapper
samt anför:
»Detta motiveras beträffande obligationer och liknande räntebärande papper
icke med principiella skäl utan därmed, att icke yrkesmässiga spekulationer i
sådana papper knappast förekommit under de fyra sista månaderna av år
1939. I fråga om aktier och liknande värdepapper däremot framlägges en
principiell motivering. Det uttalas, att örn dessa värdepapper, som beteckna
delaktighet i visst företag, stigit i värde under sådana förhållanden, alt
krigskonjunkturvinst kan anses föreligga, så beskattas denna hos vederbörande
företag. Denna synpunkt kan måhända äga ett visst berättigande
i fråga om stora majoritetsposter, som sällan avyttras. För innehavare av
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
sådana aktieposter är nog företaget såsom sådant i regel det väsentliga, men
för spekulanter, som köpa och sälja de i marknaden cirkulerande aktierna,
framstår utan tvivel aktien såsom sådan, dess avkastning och av densamma
härrörande möjligheter till kursvinst såsom huvudsaken. Spekulationsvinster
i allmänhet och icke minst vinster vid aktiespekulationer uppfattas väl icke
utan skäl såsom i regel ganska ''oförtjänta’. Att undantaga dylika vinster, i
den mån de hänföra sig till krisläget, från krisbeskattning, synes icke lämpligt.
»
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar:
»Att undantaga realisationsvinster å värdepapper från krisvinst förefaller
olämpligt, enär sådana vinster i och för sig nog av gemene man räknas till
de mest typiska och skattekraftiga, som möjliggöras genom växlande konjunkturer,
och därför borde redan från början i princip märkas såsom krisskattepliktiga
— även örn förhållandena faktiskt så utveckla sig vid slutet
av år 1939, att tillfällena till
Länsstyrelsen i Älvsborgs län har anmärkt, att det beskattningsobjekt, som
inbegripes i »inkomst av icke yrkesmässig avyttring av annan lös egendom
än värdepapper» förefaller alltför obetydligt att därmed belasta den hårt
upptagna taxeringsmyndigheten.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför bland annat:
»Det skatterättsliga begreppet inkomst av realisationsvinst medför stora
svårigheter vid taxeringen till krisskatt av merinkomster utav inkomstkällan
tillfällig förvärvsverksamhet och realisationsvinster. Det synes tveksamt om
förslaget är fullt tillfredsställande i denna del. I allt fall anser länsstyrelsen
icke att merinkomster genom köp och försäljning av värdepapper skola gå
fria från taxering till krisskatt.»
Kammarrätten har efter kritik av motiveringen för förslagets ståndpunkt
i ifrågavarande hänseende uttalat, att något principiellt skäl för att undantaga
spekulationsvinster å värdepapper från beskattning ej torde föreligga.
Av en länsstyrelse, i Södermanlands län, har ifrågasatts, att avyttring av
fastighet skulle inbegripas under beskattningen. Länsstyrelsen uttalar:
»Att realisationsvinst genom försäljning av fastighet helt generellt föreslagits
bliva undantagen från ifrågavarande beskattning anser länsstyrelsen
anmärkningsvärt, då det vill synas länsstyrelsen som örn inom denna
grupp och särskilt då beträffande jordbruksfastigheter i icke så få fall förekommit
försäljningar till priser, som otvivelaktigt i avsevärd grad påverkats
av nuvarande krigsläget.»
I vissa av de avgivna yttrandena har föreslagits utvidgning av inkomstbegreppet
utöver den ram, som uppdrages genom begränsningen till skatteplikt
enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
Sålunda yttrar Överståthållarämbetet i detta sammanhang:
»Enligt förslaget skulle till skattepliktig natur jämväl hänföras ökning
av inkomst av icke yrkesmässig avyttring av annan lös egendom än värdepapper,
d. v. s. realisationsvinster. Emellertid förutsättes, att skattskyldighet
härför även skall föreligga enligt förordningen om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt. Detta innebär, att såväl fånget som femårsgränsen av
förvärvet skulle vara avgörande för, huruvida beskattning av merinkomst
Kungl. Maj.ts proposition nr 2.
55
över huvud taget skall ske. Viel beräkning av eventuell mervinst av dylikt
slag skall emellertid jämförelseinkomst icke beräknas för förkrigsåren utan
till grund för jämförelsen skall, örn egendomen förvärvats före utgången av
augusti 1939, i stället för priset vid förvärvet läggas egendomens uppskattade
värde vid denna tidpunkt under vissa förutsättningar. Om sålunda mervinsten
presumeras stå i förhållande till egendomens värde vid utgången
av augusti 1939 och med utgångspunkt härifrån oförtjänt vinst uppstått
på grund av tidsläget, synes skäl tala för, att denna vinst bör beskattas,
oavsett om förutsättningar finnas för beskattning enligt den vanliga taxeringen.
Om t. ex. en enskild redare ägt ett fartyg mer än fem år, och detta
fartyg vid utgången av augusti månad 1939 hade samma marknadsvärde,
som vid förvärvet, men sedermera avyttras till betydligt högre pris på grund
av läget, torde väl en typisk krigsmervinst föreligga. Det synes stötande,
att denna vinst ej skall kunna beskattas. Andra dylika fall torde finnas
såsom vid försäljning av förvärvade patent m. m.»
Kammarrätten yttrar:
»Enligt punkt 3 d anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen skall vid
avyttring av inventarier såsom intäkt av rörelse upptagas vad som vid dylik
avyttring må hava återbekommits av belopp, för vilka avdrag i beskattningsavseende
åtnjutits. Denna regel gäller emellertid icke sådana skattskyldiga,
som hava rätt till fri avskrivning. För dessa skall hela den köpeskilling,
som erhålles vid avyttringen, upptagas såsom intäkt av rörelse. Om
avyttring sker av inventarier, som ägts mer än fem år, komma alltså för de
skattskyldiga, som icke hava fri avskrivning, endast de belopp, som motsvara
återbekomna värdeminskningsavdrag, att inflyta såsom intäkt i rörelsen,
men för skattskyldiga, som åtnjuta fri avskrivning, kommer hela
köpeskillingen att upptagas såsom dylik intäkt. Då rätt till fri avskrivning
icke enligt förslaget avses skola gälla vid krisbeskattningen, kan en påfallande
ojämnhet mellan olika rörelseidkares beskattning uppkomma. Vad
sålunda anförts gäller på grund av stadgandet i 28 § 2 mom. första stycket
kommunalskattelagen även ersättning på grund av försäkring för förlust av
egendom. De fall, då det här berörda spörsmålet uppkommer, torde icke
kunna antagas bliva ovanliga, och en föreskrift, som reglerar detta spörsmål,
synes alltså önskvärd.»
Ett uttalande i samma riktning har gjorts av länsstyrelsen i Stockholms
län.
Förslaget beträffande den subjektiva skattskyldigheten har icke föranlett
någon erinran i de avgivna yttrandena.
Departementschefen:
Redan i den allmänna motiveringen har givits en antydan örn de skäl,
som föranlett att krigskonjunkturbeskattningen första året inskränkts att
gälla rörelse- och närbesläktad inkomst. Förslaget härutinnan har i stort
sett ej väckt någon gensaga i de avgivna yttrandena.
I vissa yttranden har framhållits, att med tantieminkomster rätteligen borde
likställas inkomster t. ex. av lön, vilka utginge från rörelse och vilkas storlek
i verkligheten vöre beroende av rörelseinkomstens storlek. Förslagets inbegripande
under skatten av »likartad» inkomst synes emellertid tillgodose
56
Kungl. Majlis proposition nr 2.
detta önskemål. Det har också framhållits att provisioner, som ej utginge
från rörelse men hänförde sig till mera tillfälliga affärer, kunde vara av
sådan beskaffenhet att de borde inbegripas under skatten. Ändring i sådant
syfte har vidtagits. Vissa framställda erinringar hava föga betydelse
beträffande 1940 års krigskonjunkturbeskattning. Frågan örn beskattningen
av tjänsteinkomster liksom av inkomster av tillfälliga uppdrag o. dyl. måste
tagas under förnyat övervägande vid utformningen av regler för 1941 års
krigskonjunkturbeskattning.
I avseende å realisationsvinst har i flera yttranden uttalats önskemål, att
även sådan som avsåge vinst på försäljning av värdepapper borde inbegripas
under skatten. I ett yttrande har ifrågasatts att beskattningen skulle
avse jämväl realisationsvinst vid avyttring av fastighet. Ehuru det väl ej
kan antagas, att värdepapperens indragande under beskattningen kommer
att äga större betydelse beträffande 1940 års taxering, anser jag dock icke
de i skatteberedningens promemoria anförda skälen emot en sådan anordning
tillräckligt bärande. Särskilt vid aktieförsäljningar kunna vinster upp
stå med så typisk karaktär av »oförtjänt» krigskonjunkturvinst, att deras
undantagande från beskattningen skulle verka stötande, alldeles oavsett att
möjligen aktiebolaget beskattas för krigskonjunkturvinst. Det bör för övrigt
märkas, att bolagets krigskonjunkturbeskattning avser endast ökning av hos
bolaget redovisad inkomst, medan realisationsvinsten hänför sig till en ökning
av kapitalvärdet av bolagets tillgångar. Där förutsättningarna för realisationsvinst
äro för handen, synes det vara i sin ordning, att denna värdestegring
krigskonjunkturbeskattas. Däremot finner jag ej tillräckliga skäl
förebragta att nu till krigskonjunkturbeskattning upptaga realisationsvinst
vid avyttring av fastighet.
Det särskilt av Överståthållarämbetet och kammarrätten framförda önskemålet
att i vissa fall under krigskonjunkturbeskattningen måtte inbegripas
vinster vid avyttring av lös egendom, vilka icke äro vid den ordinarie beskattningen
skattepliktiga vare sig såsom inkomst av rörelse eller såsom
realisationsvinst, torde böra föranleda utvidgning av inkomstbegreppet såvitt
angår krigskonjunkturskatten. Försäljningsvinster beträffande inventarier
beskattas numera såvitt angår aktiebolag och med dem likställda juridiska
personer såsom inkomst av rörelse, alltså oberoende av tiden för
innehavet. Beträffande fysiska personer är detta icke fallet utom i den mån
fråga är örn återbekommande av förut avskrivna belopp. I övrigt beskattas
fysisk person vid den ordinarie taxeringen för dylik vinst endast i den mån
förutsättningarna för skattepliktig realisationsvinst föreligga. Vid nu ifrågavarande
beskattning synas beträffande samtliga skattskyldiga de regler, som
vid den ordinarie taxeringen gälla för aktiebolag m. fl., böra bliva gällande.
Detta innebär bland annat även, att utfallande försäkringsbelopp bör likställas
med köpeskilling. Genom att ifrågavarande inkomster hänföras till
rörelse vinnes också en riktig överensstämmelse mellan föreskrifterna örn
beskattning av intäkterna och om avdrag för värdeminskning, en överensstäm
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
57
melse som ej kan vinnas, därest intäkterna bliva obeskattade eller hänföras
till realisationsvinst, medan avdragen hänföras till rörelse.
3 §.
3 § i det remitterade förslaget innehåller regler om inkomstuppskattning
beträffande samtliga de slag av förvärvskällor, som inbegripas under beskattningen.
Av paragrafens och de därtill hörande anvisningarnas innehåll
må här återgivas följande.
Den skattskyldiges inkomst av rörelse beräknas för de tre beskattningsår,
för vilka taxering ägt rum åren 1938 och 1939 och kommer att fastställas
år 1940. De två förstnämnda beskattningsåren benämnas »förkrigsinkomståren».
På grundval av inkomsterna för dessa år fastställes normalt
»jämförelseinkomsten», belöpande på ett konstruerat »jämförelseår», till
i regel medeltalet av inkomsterna för båda jämförelseåren. Annan beräkning
av jämförelseinkomsten kan dock ifrågakomma.
Uppskattningen av inkomsten under vart och ett av de tre åren skall
ske enligt de regler, som gälla för beräkning av inkomst enligt förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, med iakttagande av vissa särskilda
föreskrifter.
Beträffande tantiem och liknande inkomster skola enligt det remitterade
förslaget dessa regler äga motsvarande tillämpning.
I fråga örn realisationsvinst erfordras enligt nämnda förslag uppskattning
av inkomsten endast för beskattningsåret.
Motiven till dessa bestämmelser återfinnas väsentligen på sid. 20 samt 35
och 36 i den remitterade promemorian.
De avgivna yttrandena innehålla ej några erinringar rörande de nu återgivna
delarna av det remitterade förslaget utom såvitt angår jämförelseinkomsten.
Yttrandena i denna del återgivas av mig i samband med behandlingen
av 4 §.
Departementschefen:
Det har vid överarbetningen av det remitterade förslaget visat sig lämpligt
att i skilda paragrafer behandla de olika slag av inkomst, som innefattas
under krigskonjunkturbeskattningen. En sådan uppställning torde, när flera
slag av inkomster ett följande år upptagas under skatten, bliva praktiskt taget
nödvändig. I en särskild paragraf (3 § i det överarbetade förslaget) hava
därför sammanfattats vissa för de olika slagen av inkomst gemensamma
begreppsbestämningar. Dessa hava väsentligen samma innehåll som de nyss
återgivna delarna av 3 § i det remitterade förslaget. Det kan emellertid anses
önskvärt att giva särskilt uttryck åt den ledande tanken vid utformningen
av uppskattningsreglerna i de följande paragraferna, nämligen att uppskattningen
åsyftar att ernå största möjliga likformighet i inkomstberäkningen
för de olika åren, en grundsats som ligger i sakens natur när det
gäller att få fram en verklig och ej fingerad inkomstökning.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
Paragrafen innehåller dessutom beträffande begreppet »taxerad merinkomst»
en hänvisning till de följande paragraferna. Av denna hänvisning
framgår för övrigt även att taxerad merinkomst fastställes särskilt för en
var av de inkomstgrupper, som inbegripas under beskattningen.
4 §.
4 § i det överarbetade förslaget jämte anvisningar innehåller reglerna
för fastställande av taxerad merinkomst av rörelse. Motsvarande bestämmelser
i det remitterade förslaget återfinnas i 1 och 2 mom. i dess 3 § samt
i anvisningarna till samma paragraf, vilka emellertid dessutom innehålla de
till rörelse hänförliga föreskrifter, vartill motsvarighet nu föreligger i det
överarbetade förslagets 3 §.
Vid inkomstuppskattningen skall enligt det remitterade förslaget inkomsten
beräknas för varje förvärvskälla för sig. Det belopp, varmed inkomst
för beskattningsåret av viss förvärvskälla överstiger motsvarande
jämförelseinkomst av förvärvskällan, utgör uppskattad merinkomst av denna
förvärvskälla. Enligt särskilda regler fastställes i vad mån den uppskattade
merinkomsten skall anses hava uppkommit efter utgången av
augusti 1939 och skall antagas hava berott på av nuvarande krigstillstånd
föranledda förhållanden. Till de speciella bestämmelserna härutinnan får
jag anledning återkomma.
I anvisningarna till 3 § i det remitterade förslaget återfinnas de speciella
reglerna örn de avvikelser, som vid inkomstuppskattningen skola göras
från de bestämmelser som gälla för inkomstberäkning vid den ordinarie
statsbeskattningen.
Dessa avvikelser avse särskilt:
värdering av varulager, varufordringar och varuskulder;
avdrag för värdeminskning å tillgångar för stadigvarande bruk;
avsättning till vissa fonder; samt
ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg.
Därjämte kan avvikelse från den enligt förordningen om statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt verkställda inkomstuppskattningen ske, såvitt angår
förkrigsinkomståren, beträffande inkomstbelopp av sådant slag och av sådan
storlek, som ej kan anses för rörelsen normalt, samt såvitt angår det beskattningsår
för vilket taxering äger rum år 1940, beträffande avdrag för
omkostnad, som kan antagas hava haft till väsentligt syfte att nedbringa
beskattningen för beskattningsåret.
Vidare upptager det remitterade förslaget regler, som icke äro aktuella vid
taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, rörande beräkning av
den skattskyldiges i förvärvskällan nedlagda kapital.
Motiveringen återfinnes väsentligen å sid. 20—31 i den remitterade promemorian.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
59
Beträffande lagervärderingen innehåller det remitterade förslaget (anvisningarna
till 3 §) i huvudsak följande.
Såvitt angår förkrigsinkomståren skola tillgångar avsedda för omsättning
eller förbrukning upptagas till bokförda värdet; dock skall, om värderingen
av dessa tillgångar vid början och slutet av förkrigsinkomståren ej skett efter
likformiga grunder, en sådan jämkning av dessa värden äga rum att grunden
för värdesättningen blir enhetlig. Örn ej särskilda omständigheter till
annat föranleda, skall dylik jämkning ske med utgångspunkt från de principer,
som tillämpats vid det sista förkrigsinkomstårets utgång.
Vid fastställande av jämförelseinkomsten skall enligt det remitterade förslaget
tillika angivas med vilket belopp ökning eller minskning av värdet
å varulager beräknats vid uppskattningen av denna inkomst. Såsom utgående
värde angives därvid alltid värdet vid det senare förkrigsinkomstårets
utgång, och ingående värdet beräknas med utgångspunkt från detta värde
och den antagna ökningen eller minskningen.
Vad angår beskattningsåret må enligt det remitterade förslaget ifrågavarande
tillgångar ej upptagas till lägre belopp än bokförda värdet och ej
heller till lägre belopp än som erhålles vid uppskattning enligt de principer
och den prisnivå, som beträffande dylik tillgång i den ifrågavarande förvärvskällan
tillämpats vid värderingen för förkrigsinkomståren. Är prisnivån
för ifrågavarande tillgång lägre vid beskattningsårets utgång än vid
utgången av augusti 1939, må dock härav betingad i räkenskaperna gjord
lägre värdesättning godkännas. Hänsyn må ock vid bedömande av räkenskapernas
värdesättning tågås till i vad mån efterfrågan å tillgången kan antagas
bliva minskad på grund av rådande krigskonjunktur eller kan antagas
bliva minskad eller upphöra, när normal konjunktur åter inträder. Beträffande
tillgång, som kan väntas vid krigskonjunkturens upphörande förlora
sitt huvudsakliga värde, bör följaktligen i räkenskaperna gjord värdesättning
icke frångås vid inkomstberäkningen.
I de yttranden, vari förevarande spörsmål behandlats, har i allmänhet ansetts
att det remitterade förslaget beträffande lagervärderingen vilar på en teoretiskt
riktig grund, men i ett flertal yttranden hava betänkligheter framförts
rörande den praktiska tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna, varjämte
anmärkningar framställts mot bestämmelsernas avfattning.
Ur yttrandena må följande återgivas:
Överståthållarämbetet hänvisar till en å ämbetets bokgranskningskontor
genom taxeringsassistenten E. Annell utarbetad promemoria. I denna framhålles
inledningsvis, att för vissa företagare vinsterna redan under förkrigsinkomståren
på grund av då rådande rustningskonjunktur blivit onormalt
stora, varefter anföres bland annat:
»För att erhålla jämnhet vid taxering av skattskyldiga inom olika branscher
vore det därför önskvärt att reducera jämförelseinkomsten med den krigskonjunkturvinst,
som ingår i densamma. Av praktiska skäl kan en sådan
justering ej vidtagas. Då jämförelseinkomsterna därför under alla förhållanden
bli schematiska, måste man i fråga örn de föreslagna justeringarna av
60
Kungl. Maj:Is proposition nr 2.
jämförelseårens varulagervärderingar överväga, om den teoretiska rättvisa,
som vinnes genom dessa ändringar, står i rimlig proportion till det besvär,
som desamma kunna förorsaka skattskyldiga och skattemyndigheter. I förslaget
har man utgått från den riktiga förutsättningen, att det är önskvärt
eliminera sådan minskning och ökning av vinst under jämförelseperioden,
som uppstått genom ökning av dold reserv i varulagret, respektive hemtagande
av sådan reserv. Enligt förslaget skulle ändring ej vidtagas örn
samma värderingsprinciper tillämpats. Sådana bestämmelser leda till riktigt
resultat endast under förutsättning att kvantiteten är oförändrad vid
jämförelseperiodens början och slut. Om kvantiteten förändrats, har emellertid
med oförändrade värderingsprinciper den dolda reserven ökat eller
minskat. Storleken av den dolda reserven i varulagi-et är alltså beroende
av två faktorer, nämligen kvantiteten och nedvärderingen pr enhet. Det är
ej tillräckligt att taga hänsyn endast till en av dessa faktorer. Såsom belysande
exempel på betydelsen av kvantitetsförändringarna kan nämnas, att
den svenska cellulosaindustriens lager av sulfitmassa voro tre gånger och
av sulfatmassa nio gånger större vid slutet av år 1938 än vid början av år
1936. En lagerförändring i motsatt riktning'' har förekommit hos kolimportörerna
under tiden januari t. o. m. augusti 1939. Den föreslagna omräkningen
av varulagrets värde medför därför ej rättvisande resultat hos företag,
som tillämpa samma värderingsprinciper på lager av varierande storlek.
Ur praktisk synpunkt vore det önskvärt, att de skattskyldigas värdering av
varulagret för jämförelseperioden godtoges på samma sätt som vid den ordinarie
taxeringen. Då det ligger i de skattskyldigas intresse att erhålla en så
stor jämförelseinkomst som möjligt, vore det förklarligt, om framtagandet
av en dold varulagerreserv under jämförelseåren stundom ej komme att angivas
i krisskattedeklarationen och örn nybildade varulagerreserver beräknades
i överkant. Då man med tillämpning av olika metoder kan komma
till skilda resultat rörande storleken av fondförändringarna, använder en
skattskyldig givetvis det för honom förmånligaste beräkningssättet. Skattemyndigheterna
måste därför intaga en kritisk inställning mot uppgifterna
rörande varulagervärderingen, men i regel fordras en tidsödande bokföringsgranskning
för att kontrollera desamma. Om lagret förändrats i kvalitetshänseende,
kan även en skicklig bokföringsman många gånger ej kontrollera
riktigheten av den skattskyldiges uppgifter på grund av bristande branschkännedom.
Svårigheterna att konstatera fondförändringens storlek örn inköpspriserna
fluktuerat under jämförelseåren behöva måhända ej påvisas.
Den omständigheten att undersökningen måste gå flera år tillbaka i tiden
är även ägnad försvåra granskningen.
Den ifrågasatta justeringen av varulagervärderingen under jämförelseåren
skulle därför förorsaka såväl skattskyldiga som skattemyndigheter mycket
arbete och föranleda till ett stort antal skattetvister. För undvikandet av
onödig irritation vore det därför önskvärt att lämna den skattskyldiges
värdering av varulagret under jämförelseåren orubbad. Såsom inledningsvis
framhållits, kan den viktigaste korrigeringsposten, nämligen i jämförelseinkomsten
ingående krigskonjunkturvinst, ej fastställas, och man torde därför
kunna avstå från den mindre betydelsefulla ändringen av varulagervärderingen.
De synpunkter, som framförts på värdering av varulagret under krisperioden.
synas vara riktiga och praktiska. Möjligtvis kunde följande förenklade
bestämmelser rörande principerna vid ändring av prisnivå och lagerkvantitet
införas.
a) Skattskyldig är berättigad att vid värdering av varulager tillämpa samma
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
61
pris pr enhet som i bokslutet närmast före 1 september 1939, även om prisnivån
för ifrågavarande varor stigit och lagerkvantiteten ökats.
b) Vid avveckling av krisskatt skall skattskyldig påföras taxering för den
dolda reserv, som kan ha bildats därigenom att lagerkvantiteten väsentligt
överstiger den kvantitet, som fanns vid krisbeskattningens början, örn den
överskjutande kvantiteten oskäligt nedvärderats.
Från näringslivets representanter har ofta framhållits, att den i räkenskaperna
gjorda värderingen av varulager måste anses riktig ur affärsmässig
synpunkt, varför densamma i regel ej bör frångås vid beskattningen.
Dessa synpunkter ha hittills alltid beaktats av skattemyndigheterna. Det
synes därför rimligt, att varulagervärderingen även vid krigsutbrottet förutsättes
vara riktig. Å andra sidan böra skattemyndigheterna taga konsekvenserna
av en sådan ståndpunkt och endast frångå varulagervärderingen under
krisbeskattningsperiod, örn särskilda omständigheter föreligga. Över huvud
taget skulle det säkerligen vara till gagn, om utredningar rörande varulagervärderingar,
vilka i regel måste förorsaka bägge parterna mycket arbete,
kunde begränsas till undantagsfall.»
I anslutning härtill har Överståthållarämbetet uttalat, att den justering av
inkomsterna, särskilt beträffande jämförelseåren, som skulle ske med hänsyn
till lagervärderingar, torde bliva ett av de svåraste problemen i praktiken.
Det ville synas, som skulle genom ett bortseende från dylik justering
en betydande förenkling kunna vinnas utan att effektiviteten i krisskatten
skulle alltför mycket äventyras. Därigenom skulle hänsyn ej heller behöva
tagas till i punkt 5 anvisningarna till 3 § omförmälda skattefrihet för återvinning
av nedskrivning å varulager vid krigsutbrottet. Därvid hade beaktats,
att den skattskyldiges varuvärderingar i regel borde respekteras.
Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar bland annat:
»Utan tvekan måste jämkningsförfarandet i många fall möta stora svårigheter.
Särskilt torde detta vara fallet, då varulagret är mycket sorterat.
Länsstyrelsen vill ifrågasätta, huruvida icke en spärregel vore lämplig, så att
jämkning undgås, då det kan antagas, att jämförelseinkomsten genom jämkning
skulle ändras endast obetydligt, t. ex. 10 procent.»
Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att för såväl förkrigsinkomståren som
beskattningsåret de bokförda värdena böra godtagas, men att det i så fall
torde bliva nödvändigt att göra avräkning vid krigets slut.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anför:
»De bestämmelser, som intagits i 3 § i det föreliggande förslaget till förordning
om krisskatt för år 1940 jämte anvisningarna till sagda paragraf
rörande beräkningen av inkomsten från en inkomstkälla under beskattningsåret
och jämförelseåren förutsätta ingående undersökningar i och för en
justering av de balansräkningar, som lagts till grund för inkomstberäkningen
enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Syftet härmed
är att nå en värdesättning av tillgångarna i balansräkningarna enligt
enhetliga grunder.
Det mest framträdande härvid är lagervärderingen. Fråga uppstår då vad
som skall förstås med en enhetlig grund. Örn exempelvis en industriidkare
värdesätter sitt inneliggande lager av förbrukningsartiklar, råvaror och fabrikat
efter dagspriser med avdrag efter vissa för de olika tillgångarna med
hänsyn till konjunkturförhållandena skilda procentsatser, vilka undergått
62
Kungl. Maj.ts proposition nr 2.
förändringar från tid till annan, kan då grunden anses vara enhetlig, då den
principiella tankegången varit densamma, ehuru procenttalen varit olika
vid de skilda tidpunkter, då värdesättning skett. Vid en omsorgsfull värdesättning
av lagertillgångar ingår ett fast moment, självkostnadspriset, och
ett rörligt moment, nämligen vid värdesättningen rådande ovissa konjunkturförhållanden.
Den betydelse, som bör tillmätas det senare momentet,
torde kunna rätt bedömas allenast av en fackman. Då beskattningsmyndigheternas
värderingar av lagerbehållningar på grund av vad som ovan sagts
kunna befaras bliva mindre tillförlitliga, synes en omvärdering av varulagret
icke böra stadgas, i varje fall endast då uppenbara skäl för en sådan
kunna anses föreligga.»
Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar:
»Förslaget i fråga örn lagervärderingen är, såvitt länsstyrelsen kunnat finna,
teoretiskt riktigt. I praktiken kommer det ofta att ställa sig svårt att
genomföra likartade lagervärderingar, särskilt i fall, då krigstillståndet kan
väntas inverka olika på skilda slag av varor. Den extra sakkunnighjälp, som
ställes till förfogande, kommer att i detta fall bliva till hjälp vid lagervärderingen,
men huvudsakligen ankommer det på den skattskyldige att ur sin
bokföring lämna sådana uppgifter, att ett jämförelsematerial kan åstadkommas.
För ett rätt avgörande av lagervärderingen erfordras särskild förtrogenhet
med olika branscher av affärsvärlden, och länsstyrelsen förväntar
därför, att den centrala krisskattenämnden skall i detta avseende lämna
direktiv för lösande av detta taxeringsproblem.»
Länsstyrelsen i Malmöhus län anför:
»Länsstyrelsen är något tveksam, huruvida länsstyrelsen riktigt uppfattat
innebörden av det i punkt 3 av anvisningarna till tredje paragrafen angivna
stadgandet att ’såvitt angår beskattningsåret må tillgång avsedd för omsättning
eller förbrukning i rörelse vid årets utgång ej upptagas till lägre belopp
än bokförda värdet’. Detta stadgande synes dock enligt länsstyrelsens förmenande
kunna leda till konsekvenser, som knappast kunna anses vara
avsedda. Om en rörelseidkare t. ex. av en eller annan anledning — sådan
låter tänka sig — funnit med sin fördel förenligt att vid årets slut inventera
sitt lager efter lägre avskrivningsprocent än under förkrigsinkomståren,
framkommer ju en mervinst, som strängt taget intet annat är än ett framdragande
av tidigare dolda reserver. Därest man nu icke finge räkna med
lägre värde än det bokförda, skulle följden bliva den, att nämnda dolda reserver,
vilka alls intet ha med krigstillståndet att skaffa, ändock bleve taxerade
till krisskatt. Enligt vad av motiven till 3 § framgår, är detta emellertid
icke avsett. Länsstyrelsen vill här ytterligare hava framhållit, att det icke
är alldeles säkert att den olägenhet, som genom nämnda stadgande sålunda
kan framkomma, låter rätta till sig därigenom, att den skattskyldige har kvar
sin rätt att för ett påföljande beskattningsår göra nedskrivning till förkrigsinkomstnivå.
Det kan nämligen inträffa att krigstillståndet upphör eller att
inkomsterna av annan anledning icke medgiva denna nedskrivning. Örn
länsstyrelsens uppfattning på denna punkt är riktig, vilket i viss mån synes
finna stöd i uppgiftsformulärets utformning, torde citerade stadgande böra
utgå och gränsen för lägsta belopp, vartill tillgången må upptagas, i stället
fixeras till det värde, som framkommer vid en omräkning efter den för förkrigstiden
gällande prisnivå.»
Länsstyrelsen i Värmlands län anser jämkning av lagervärderingen för för
krigsinkomståren icke böra ifrågakomma.
Kungl. Martti proposition nr 2.
63
Länsstyrelsen i Örebro län yttrar:
»Lagervärderingen är även vid den vanliga inkomsttaxeringen av mycket
stor betydelse. Svårigheterna att granska en prissättning av lagret hava för
inkomsttaxeringens del lett till en bestämmelse (i anv. till 41 § kommunalskattelagen),
enligt vilken värdesättningen endast örn särskilda omständigheter
därtill föranleda skall frångås vid inkomstberäkningen. Man torde
kunna utgå ifrån att avvikelse från den skattskyldiges beräkningar härutinnan
endast med mycket få undantag skett. I de allra flesta fall får värdesättningen
för förkrigsåren anses vara fastställd av beskattningsmyndigheterna
och bör icke utan starka skäl upptagas till förnyad prövning. Örn
uppskattningen av ett lagervärde möter svårigheter då det gäller beskattningsåret,
är det uppenbart, att svårigheterna skola bliva än större och i många
fall oöverkomliga, då det gäller år, som ligga längre tillbaka i tiden. Därjämte
är att märka att de flesta av i allmänhet använda värderingsprinciper
ej giva fullt riktiga resultat. Nödig likformighet emellan lagervärderingen
för å ena sidan förkrigsåren och å andra sidan beskattningsåret torde därför
böra åstadkommas på så sätt, att värdeberäkningen för beskattningsåret
justeras till överensstämmelse med förkrigsårens.»
Länsstyrelsen i Västmanlands län föreslår, att de bokförda lagervärdena
vid början och slutet av förkrigsinkomståren godtagas vid taxeringen, såvida
icke skattskyldig påyrkar och i möjlig grad styrker, att jämförelseinkomsten
härigenom blir avsevärt lägre än den skulle blivit efter vederbörlig justering.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län åberopar en av taxeringsrevisorn L.
Slänge upprättad promemoria, däri anföres bland annat:
»3 §. Anvisningarna 1: Första stycket innehåller bestämmelsen att jämkning
av förkrigsårens balansvärden för åstadkommande av enhetlig värdering
kan påfordras. Därvid skall, om ej särskilda omständigheter till
annat föranleda, principerna för beräkning av utgående balansvärdena för
sista förkrigsåret användas. En sådan ''särskild omständighet’ torde vara
att en kontrollerbar värderingsmetod icke använts eller att metod för värderingen
helt saknas beträffande sistnämnda värde. Detta gäller speciellt
värde å varulager. En annan sådan omständighet torde vara att tillfredsställande
uppgifter om kvantitet eller varubenämning saknas beträffande
bokfört lagervärde vid en eller flera av ifrågavarande tidpunkter. I sådana
fall synes omöjligt att justera balansvärdena och därmed inkomstberäkningen
för förkrigsinkomståren. Då i andra hand jämförelseinkomsten påverkas,
torde frågan vara av så stor taxeringsteknisk betydelse att det får anses
önskvärt erhålla föreskrifter om tillvägagångssättet i ett dglikt fall. Att utan
vidare godkänna räkenskapernas värdering, därför att man saknar siffermaterial
för omvärdering, kan ju innebära eftergivande av beskattning och
en orättvisa mot rörelseidkare, som lojalt fullgöra bokföringslagens föreskrifter.
Som exempel på en rörelse, där sådana brister kunna förekomma och
som kan tänkas bli föremål för krisskattetaxering, vill jag nämna järnhandeln.
Anvisningarna 3, första stycket: Vid korrigering av beskattningsårets vinst
med hänsyn till lagervärderingsgrunderna uppställer sig samma problem, om
räkenskaperna lida av ovannämnda brister. Har man anledning antaga att
det bokförda värdet är lägre än det som erhålles vid uppskattning enligt förkrigsinkomstårens
metod, så bör ju korrigering uppåt ske. I det antagna
fallet saknas emellertid även här nödigt siffermaterial.
I motiveringen till förevarande bestämmelser heter det också, att det icke
alltid torde bliva så enkelt att åstadkomma en rekonstruktion av lagervärde
-
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
ringarna, men att en sådan likväl kan vara ofrånkomlig. Här torde handhavarna
av taxeringen vara betjänta av vägledning.
Lagervärderingen vid beskattningsårets utgång har genom föreskrifterna
i anvisningarna 3, första stycket blivit en mycket kinkig bedömningsfråga.
Grundlinjerna för bedömningen äro visserligen klart utformade, men det bör
kanske ytterligare framhävas att tillämpningen torde erbjuda stora svårigheter.
Anvisningarna 2, andra stycket: De uppgifter örn vissa ingående balansvärden
för jämförelseåret samt om lagerökning resp. -minskning äro endast
nödvändiga i fall då penningvärdet förändrats. Då detta förhållande inte
klart framgår av författningstexten torde bestämmelserna härom vålla huvudbry
för de handhavare av krisskattetaxeringen, vilka icke ha tillfälle att
närmare sätta sig in i förhållandena, isynnerhet som förutsättningen, ändrat
penningvärde, icke har aktualitet vid 1940 års taxering. Det vore därför
kanske lämpligt att detta påpekades i anvisningarna.»
Stockholms handelskammare åberopar det av delegerade för Sveriges industriförbund
m. fl. avgivna yttrandet, däri framhålles, att de regler, som
avse värdesättning av varulager, måste ytterligare övervägas från olika synpunkter.
Östergötlands och Södermanlands handelskammare yttrar bland annat, att
förslaget beträffande lagervärdering hade sitt stora intresse och med säkerhet
komme att av näringslivets representanter mötas med full förståelse i vad
uttryckligen fastslagits, att inventering av lager finge ske till förkrigspris och
detta jämväl i fråga om lagerökning. De regler, som i övrigt lämnats beträffande
lagervärdering och därmed för bestämmande i vad mån dolda reserver
ökat eller minskat, komme emellertid att i praktiken möta svårigheter,
vilka knappast torde kunna bemästras. Förslaget förutsatte, att varulagret
under hela perioden från första förkrigsinkomstårets ingång till beskattningsårets
slut värderades efter likformig norm eller att, om likformighet
icke förelåge, lagervärderingen kunde rekonstrueras så att sådan uppnåddes.
Detta vöre en teoretisk spekulation och förslaget syntes icke tillfullo
hava beaktat de svårigheter, som komme att möta i praktiken. Det förhölle
sig ingalunda så att det stora antalet företagare verkställde sina inventeringsprissättningar
efter de enhetliga grunder förslaget förutsatte. Nödiga avskrivningar
skedde i det stora flertalet fall direkt vid å-prissättningen, därvid
desamma varierades för olika varor med hänsyn till i varje särskilt
fall på grundval av skiftande faktorer bedömda risker för prisfall. Det vore
företagarens eller dennes förtroendepersonals subjektiva omdöme och erfarenhet
som toge sig uttryck i prissättningen, och då därjämte varulagren det
ena året hade en helt annan sammansättning än det andra, torde möjlighet
saknas lill varje effektiv kontroll örn och i vad mån de i lagervärderingen
dolda reserverna ökat eller minskat. Örn vid bedömandet av den skattepliktiga
merinkomsten hänsyn skulle tagas till dessa reserver, komme det att
medföra en rättvisa och billighet sårande olika behandling i skatteavseende
av de företagare vilkas dolda reserver kunde kontrolleras och det övriga antal
för vilka sådan kontroll icke vore möjlig. Det syntes handelskammaren
vid detta förhållande nödvändigt att vid beräkningen av krigsvinst bortse
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
65
från variationen i dessa reserver och att företagaren i fråga om lagervärdering
tillerkändes samma frihet som gällde vid den ordinarie beskattningen.
Att framtagna, före kriget skapade reserver icke finge beskattas såsom krigsvinst
borde vara självfallet men borde icke desto mindre klart tillkännagivas
i instruktion till taxeringsorganen.
Skånes samt Smålands och Blekinge handelskammare yttra:
»De i anvisningarna givna värderingsreglerna synas på ett i stort sett förtjänstfullt
sätt vara anpassade efter praktiska krav. I vissa avseenden synas
likväl förtydliganden önskvärda. I överensstämmelse med huvudregeln, att
tillgångar för omsättning och förbrukning få värderas nied hänsyn till förkrigsnivån
men ej lägre än bokföringsvärdet, torde få förutsättas, att samma
regel även gäller för under kriget tillkommen lagerökning.»
Handelskammaren i Göteborg anser de föreslagna bestämmelserna till sin
utformning vara mer än nödvändigt komplicerade och även dunkla.
Handelskammaren i Karlstad instämmer i vad Billeruds aktiebolag i förenämnda
till finansdepartementet ingivna promemoria anfört. Ur denna promemoria
återgives i detta sammanhang följande:
»Inom cellulosaindustrien kan det sägas vara regel, att företagen i sina
resp. vedgårdar hålla ett normallager, som motsvarar ungefär ett års förbrukning.
Anledningen härtill är att — förutom säkerställande av driftens
ostörda gång — det vid tillverkning av vissa kvaliteter fordras mycket
lång lagringstid för veden.
Inom den träförädlande industrien är det praxis, att inköpen av rundvirke
ske före avverkningarnas igångsättande, vilket innebär, att det mellan tiden
för köpens verkställande och leveranstiden förefinnes en tidsintervall av i
det närmaste ett år. Sålunda måste cellulosaindustrien för att säkerställa
en jämn tillförsel av ved redan hösten 1939 kontraktera en vedkvantitet motsvarande
ett års behov, vilken virkesmängd avverkas under vintern 1939—40,
framforslas under innevarande vår och sommar samt uppspelas i vedgårdarna
vid fabrikerna hösten 1940. Denna ved förbrukas som regel under
andra halvåret 1941.
På grund av ovan relaterade för cellulosaindustrien säregna förhållanden
ifråga örn råvaruförsörjningen och de ekonomiska risker, som detta medför
för företaget, har det blivit nödvändigt att i bokslutet icke blott beakta värderingen
av i vedgårdarna inneliggande vedlager utan jämväl de åtaganden
och förpliktelser, som förefintliga kontrakt rörande leveranser av ved — vilken
beräknas framkomma till fabrikerna först ett kommande år — utgöra
för företaget.
I välskötta svenska cellulosabolag har detta blivit tillgodosett på det
sättet, att man vid uppgörandet av bokslutet debiterat tillverkningen efter
det senast kända marknadspriset, d. v. s. det pris företaget betalat vid senast
verkställda köp av ved. I en tid av stigande virkespriser har detta betytt ett
överskott på ett s. k. prisfluktuationskonto. I tider av sjunkande virkespriser
har det inneburit, att bokslutet från prisfluktuationskontot tillförts
skillnaden mellan återanskaffningspriset och priset för årets tillförsel. Ett
år med goda försäljningspriser får därigenom betala de högre råvarukostnaderna
och vice versa, och vid en inträdande lågkonjunktur föreligger icke
något avskrivningsbehov, vilket eljest skulle bliva fallet.»
Efter att hava anfört argument för den sålunda anförda metodens riktighet,
uttalas i promemorian, att det vore nödvändigt, att det i bestämmelser -
Bihang till urtima riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 2.
5
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
na rörande krisskatt uttryckligen medgåves, att avsättningar till ett s. k. prisfluktuationskonto
vid stigande konjunktur finge äga rum, mot att de sålunda
avsatta medlen toges i anspråk vid nedgång i konjunkturerna för att möta
de höga råvarupriser, som då hemkommande men under krisens senare
skede köpta varor betingade, samt att i övrigt dessa reserver behandlades i
enlighet med det i promemorian avsedda avräkningsförfarandet.
Andra former för redovisningen än de uttryckligen omnämnda vore kanske
tänkbara och borde medgivas, örn blott huvudsyftet nåddes, nämligen
att alla förpliktelser, som ingåtts under krisperioden, också i full utsträckning
beaktades vid beräkningen av merinkomsten på grund av krisen och
detta redan under perioden för krisskattens uttagande.
I anslutning härtill understryker handelskammaren i Karlstad vikten av
att alla förpliktelser tillkomna under krisperioden till fullo beaktas vid merinkomstens
beräknande. På annat sätt kunde nämligen beskattning av skenvinster
icke undvikas. Därest förslaget skulle antagas i oförändrat skick,
skulle det fatala inträffa, att näringslivet tvingades in på en linje vid uppgörandet
av boksluten, som under förra kriget praktiserades av mer eller
mindre oförstånd men därefter av många finansexperter blivit fullständigt utdömd.
Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län framhåller att det
fastställande av olika lagervärden, som enligt förslaget skulle ske, i praktiken
torde möta stora svårigheter.
Handelskammaren i Gävle anser, att förslagets ståndpunkt, att varulager
borde värdesättas efter samma principer för beskattningsåret och jämförelseåret,
kunde för en del företag medföra den konsekvensen, att varulagrets
värde fastlåstes på en alltför hög nivå, om verksamheten varit förlustbringande
eller så ringa, att någon konsolidering icke kunnat äga rum. Det förefölle
riktigt, att intresset av en sund konsolidering inom affärslivet, vilket i
längden måste sammanfalla med det sanna statsintresset, icke borde lagstiftningsvägen
motverkas genom alltför rigorösa föreskrifter beträffande värdering
av varulager.
Kooperativa förbundet anser det icke vara nödvändigt att justera lagervärdena
för år 1937 efter 1938 års värden. Beträffande år 1937 kunde man
utgå från de faktiska värdena.
Kommerskollegium uttalar, bland annat, att reglerna för lagervärdering,
vilka såsom ett flertal organisationer framhållit borde bliva föremål för
överarbetning, borde modifieras bland annat med hänsyn till den avskrivningsmetod,
som användes inom cellulosaindustrien och vars tillämpning,
såsom framginge av den från Billeruds aktiebolag inkomna promemorian,
åtminstone för nämnda industri syntes vara en förutsättning för en riktig
uppskattning av merinkomsten.
Kammarrätten säger sig i huvudsak icke hava något att erinra mot den
principiella ståndpunkt, på vilken förslaget grundar sig, men gör följande
erinran mot utformningen av föreskrifterna:
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
67
»Enligt 1 punkt 5:e stycket skall vid inkomstberäkningen för rörelse för
vartdera förkrigsinkomståret särskilt angivas värdet av tillgångar avsedda
för omsättning eller förbrukning i rörelsen samt av varufordringar eller
varuskulder enligt den vid beräkningen av inkomst enligt den föreslagna
förordningen antagna in- och utgående balansräkningen. Med denna föreskrift
korrespondera stadgandena i 2 punkt 2:a stycket rörande reglerna‘för
fastställande av jämförelseinkomsten samt i 3 punkt 5:e stycket angående
beräkningen för beskattningsåret. I 2 punkt 2:a stycket sägs bland annat,
att ''såsom utgående värde för ifrågavarande beräkning angives alltid värdet
vid det senare förkrigsinkomstårets utgång, och ingående värdet beräknas
med utgångspunkt från detta värde och den antagna ökningen eller
minskningen’. Det här citerade stadgandet kan giva anledning till tvekan,
särskilt om man jämför det med föreskriften i 1 punkt l:a stycket. Där sägs
det bland annat, att, örn ej särskilda omständigheter till annat föranleda,
jämkning av lagervärderingen skall ske med utgångspunkt från de principer,
som tillämpats vid det sista förkrigsinkomstårets utgång. Om alltså exempelvis
särskilda omständigheter skulle anses föranleda, att den lagervärderingsprincip,
som ligger till grund för det bokförda värdet vid första förkrigsinkomstårets
ingång, borde genomgående tillämpas, måste man givetvis
taga värdet vid sistnämnda tidpunkt såsom utgångspunkt och därefter
företaga de jämkningar, som erfordras, av de bokförda värdena vid såväl
första förkrigsinkomstårets utgång som andra förkrigsinkomstårets ingång
och utgång och så vidare beträffande beskattningsåret. Det efter jämkningen
erhållna värdet vid andra förkrigsinkomstårets utgång blir alltså
ingående värde för det första beskattningsåret, varigenom uppnås sambandet
mellan jämförelseåret och beskattningsåret och vinnes förslagets syfte,
att varulagret under hela perioden från första förkrigsinkomstårets ingång
till beskattningsårets slut skall värderas efter likformig norm, därvid dock
av praktiska skäl gäller den spärregeln, att lagret vid beskattningsårets utgång
ej må upptagas till lägre belopp än bokförda värdet.
I det anförda exemplet blir ordningen rakt motsatt tili vad det ovan citerade
stadgandet i 2 punkt 2:a stycket angiver. En komplettering av detsamma
synes alltså erforderlig.
Emellertid ifrågasätter kammarrätten, om icke 2 punkt 2:a stycket i
sin helhet bör utgå. Såsom framgår av det förut sagda korresponderar
stadgandet med föreskriften i 1 punkt 5:e stycket, dit detsamma såsom
avseende beräkningen för förkrigsinkomståren också rätteligen hör.
2 punkt skulle da komma att omfatta endast de speciella reglerna för
bestämmande av jämförelseinkomsten efter det själva inkomstuppskattningen
redan är klarlagd. 1 punkt 5:e stycket bör omarbetas, för överskådlighetens
skull helst med en beskrivning efter den uppställning, som det
vid den remitterade promemorian fogade uppgiftsformuläret nr 1 angiver.
En dylik omarbetning medför även vissa justeringar av 1 punkt 2:a och 3:e
styckena. I dessa böra helt enkelt föreskrivas regler om vilka avdrag som
vid taxeringen till krisskatt icke äro medgivna och vilka inkomster som
icke skola upptagas. Med anknytning till dessa regler kan därefter följa den
av kammarrätten åsyftade föreskriften i 1 punkt 5:e stycket. Vid utformningen
av denna torde uttrycket ''enligt denna förordning antagna in- och utgående
balansräkningen’ undvikas. Ändringar i tillämpliga delar torde böra
vidtagas jämväl i föreskrifterna rörande inkomstberäkningen för beskattningsåret.
»
Enligt det remitterade förslagets motivering skall vad som anförts om
lagervärdering gälla i tillämpliga delar också örn varufordringar och varu
-
68
Kungl. Maj-.ts proposition nr 2.
skulder, varjämte i promemorian yttras: »Även vid den ordinarie taxeringen
skall beträffande avdrag för osäkra fordringar tillämpas ett jämförelsevis
strängt bedömande. Särskilt betydelsefullt i fråga om krisskatten är att beträffande
nytillkomna fordringar nedskrivning ej kritiklöst medgives.» Förslaget
förutsätter, att uppgift skall lämnas örn fordringars och skulders storlek
vid början och slutet av såväl förkrigsinkomståren som beskattningsåret.
Motiveringen återfinnes å sid. 25 i den remitterade promemorian.
I den av Överståthållarämbetet åberopade, inom ämbetets bokgranskningskontor
utarbetade promemorian anföres beträffande nu ifrågavarande spörsmål
följande:
»Den föreslagna obligatoriska uppgiftsskyldigheten rörande varufordringar
och -skulder torde kunna bortfalla. Av motiveringen kan man få den
uppfattningen, att omräkning av dessa tillgångar med hänsyn till förändrat
penningvärde borde vidtagas i analogi med varulagervärderingen, men en
sådan omvärdering kan givetvis endast ifrågakomma beträffande realvärden.
Ej heller kan man med ledning av förhållandet mellan å ena sidan varuskulder
och å andra sidan varulager och varufordringar under olika år draga
några slutsatser rörande ändring av varulagervärderingen, då en rörelseidkare
exempelvis genom minskad kreditgivning från banker kan nödgas att öka sin
skuldsättning till leverantörer. Därtill kommer att uppgift örn storleken avavskrivning
på fordringar finnes i den vanliga självdeklarationen, varför
uppgiftsskyldighet ej heller av denna anledning behöver föreskrivas.»
Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar:
»Det torde förhålla sig så, att vid taxering för inkomst avdrag för förlust
å varufordringar icke medgives efter ensartade grunder för samtliga fordringar
utan det kräves, att yrkade avdrag härför skola hänföra sig till vissa
bestämda fordringar, som kunna styrkas vara osäkra. På grund härav måste
förutsättas, att beskattningsnämnderna tillsett, att inga obehöriga avdrag
för förlust å fordringar skett. Att under sådana förhållanden omvärdera fordringarna
synes ej påkallat. Värdering av varuskulderna äger ju aldrig
rum, varför bestämmelser angående omvärdering av varuskulderna ej torde
tarvas.»
Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att grunderna för beräkning av
fordringar och skulder vore i skattelagarna bestämd och att det saknades
anledning frångå dessa beräkningsgrunder. I anledning härav syntes uppgift
örn fordringar och skulder ej behöva lämnas.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anför:
»Beträffande balansräkningarnas justering i avseende på varufordringar
synas de vid taxeringen enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
tillämpade metoderna kunna gälla i oförändrat skick. Vad
angår varuskulder torde i allmänhet fakturabeloppen läggas till grund för
balansvärdet, varför någon justering i ifrågavarande avseende i normala fall
icke kan anses vara erforderlig.»
Kammarrätten yttrar:
»Någon jämkning av varufordringar och varuskulder enligt den metod,
som föreslagits för varulager, kan uppenbarligen icke komma i fråga. Varuskulderna
måste givetvis upptagas till sitt faktiska belopp enligt bokföringen,
och vad varufordringar angår torde ’jämkning’ kunna ifrågakomma endast
Kungl. Maj.ts proposition nr 2.
69
för obehörigen verkställda avskrivningar. Vid den ordinarie taxeringen lära
i räkenskaperna verkställda avskrivningar å varufordringar, som den skattskyldige
ansett osäkra, i allmänhet godkännas. Enligt kammarrättens mening
böra de avskrivningar, som godkänts vid den ordinarie taxeringen, även medgivas
vid taxeringen till krisskatt, såvitt icke avskrivningarna befinnas vara
uppenbart obehöriga.»
I övrigt hänvisas i detta sammanhang jämväl till de yttranden, som återgivits
i samband med frågan om lagervärderingen.
Enligt förslaget skall beträffande förkrigsinkomståren avdrag för värdeminskning
å maskiner, inventarier, byggnader eller andra tillgångar för stadigvarande
bruk beräknas till belopp motsvarande den med utgångspunkt
från anskaffningsvärdet beräknade verkliga värdeminskningen. Har vid
den ordinarie taxeringen värdeminskningen beräknats till högre belopp, skall
det överskjutande beloppet tilläggas inkomsten. Beträffande beskattningsåret
skall avdrag för värdeminskning medgivas enligt samma grunder som
för jämförelseåren. Därutöver skall emellertid medgivas avdrag för sådan
värdeminskning överstigande den normala, som avses i punkt 3 c fjärde
stycket anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen, i den mån denna värdeminskning
visas hava uppkommit under beskattningsåret, så ock avdrag för
överpris och merkostnad av sådant slag som angives i punkt 3 c femte
stycket nämnda anvisningar, i båda fallen i den mån motsvarande avdrag
under beskattningsåret skett i räkenskaperna. Beträffande avdrag för överpris
och merkostnad har därjämte föreslagits den särskilda regeln att dylikt
avdrag ej bör ske med högre belopp än som kan med stor sannolikhet antagas
komma att motsvaras av värdeminskning under krigskonjunkturen eller vid
dess upphörande.
Rörande motiveringen får jag hänvisa till sid. 25—27 i den remitterade
promemorian.
I den av Överståthållarämbetet åberopade, å ämbetets bokgranskningskontor
upprättade promemorian framhålles, att de justeringar av den vid den
ordinarie taxeringen gjorda inkomstberäkningen, som enligt förslaget skulle
verkställas beträffande värdeminskning å tillgångar för stadigvarande bruk,
ej torde bereda vare sig de skattskyldiga eller skattemyndigheterna större
arbete, då det i regel ej kunde råda delade meningar örn beloppens storlek
och då desamma ofta redovisades synligt i deklarationerna för jämförelseåren.
Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar, att den föreslagna anordningen,
varigenom den vid den ordinarie beskattningen medgivna rätten till fri avskrivning
icke skulle få åtnjutas vid taxeringen till krisskatt, skulle medföra
att två olika serier värdeminskningsavdrag komme att löpa samtidigt, vilket
vore synnerligen oformligt.
Länsstyrelsen i Kalmar län erinrar om de konsekvenser, den parallella
tillämpningen av två olika system skulle få för taxeringsförfarandet i dess
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
helhet och uttalar, att den föreslagna anordningen icke är genomförbar i
praktiken.
Ett flertal av de genom kommerskollegium hörda sammanslutningarna
ävensom kommerskollegium hava uttalat, att de föreslagna reglerna måste
ytterligare övervägas från olika synpunkter. Ur yttrandena må följande
återgivas.
Östergötlands och Södermanlands handelskammare yttrar:
»Nyanläggningar avseende såväl fast egendom som maskiner kunna förväntas
under krigstiden draga onormalt höga kostnader, och det måste, såsom
även dr Kuylenstierna framhåller, vid krigsvinsttaxering medgivas skäliga
avdrag för överpris och merkostnad. Till följd av de stora skattebelopp,
som i detta sammanhang för det allmänna stå på spel, förordar dr
Kuylenstierna, att allt för stor släpphänthet icke må visas utan att avdragen
för överpris och merkostnad må begränsas till belopp, som med hög grad
av sannolikhet komma att motsvaras av prissänkning under kriget. Detta
uttalande betonar allt för ensidigt det fiskaliska intresset. Det är dock företagaren,
som står den ojämförligt största risken, och det är rimligt, att han
redan under första året, om han så önskar, har rätt att nedbringa anläggningsvärdet
minst till det värde, som motsvarande anläggning skulle ha före
krisens början och att därefter på det normala förkrigsvärdet den planmässiga
avskrivningen kan äga rum. Förhållanden kunna hastigt inträffa, som
beröva anläggningarna en väsentlig del av deras värde, och det förordade
förfarandet med provisorisk skattedebitering och skattelikvid med möjlighet
till senare restitution ger ett i hög grad tvivelaktigt skydd, detta
i synnerhet som den taxerade för vinnande av restitution måste befara få
vandra genom samtliga instanser på alldeles samma sätt som vid taxeringens
överklagandé.»
Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län ifrågasätter, huruvida
icke större möjligheter till fri avskrivning av åtminstone vad som under
kriget anskaffats borde införas.
Handelskammaren i Gävle gör följande uttalande:
»Genom införandet av fri avskrivningsrätt och större frihet i övrigt beträffande
avskrivning å maskiner och inventarier har en viktig anledning
till friktion mellan skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna undanröjts.
Förslaget till lag örn krisskatt föreskriver i vissa fall justering av redan
medgivna värdeminskningsavdrag och justering av avdrag, som samma år
beviljas vid taxering till statsskatt. Men härigenom har det gamla tvistefröet
återkommit. Taxeringsmyndigheterna skola på nytt få avgöra, vilka avskrivningar,
som ur statsmakternas synpunkt kunna anses som normerande
för taxering till krisskatt. Införandet av bestämmelser om fri avskrivningsrätt
förestavades av önskvärdheten att underlätta för näringsidkarna att under för
dem goda år verkställa avskrivningar till så betryggande belopp, att avskrivningsbehovet
under för företagen dåliga tider ej bleve för betungande. Handelskammaren
vill uttala den förhoppningen, att taxeringsmyndigheterna vid
bestämmandet av avdrag för värdeminskning skola tillmötesgå näringslivets
berättigade intressen. I fråga om värdeminskningsavdrag å maskiner och
inventarier vill handelskammaren vidare framföra följande synpunkter. Under
normala förhållanden kan värdeminskningsavdrag beräknas till en viss
procent på anskaffningsvärdet, vilken procent ungefärligen motsvarar den
faktiska kostnaden för slitning m. m. Om däremot samma procentsats till
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
71
lämpas under en prisstegringsperiod, kommer visserligen avskrivningen i
kronor att bli i stort sett lika, men då avskrivningen rätteligen bör motsvara
bl. a. slitningen av maskinerna, och slitningen är en kostnad, måste denna
kostnad motsvara nuvärdet på slitningen. Avskrivningsbehovet är också
uppenbarligen större under en tid av sjunkande penningvärde och därför
bör rättvisligen tillåtas en avskrivning, som står i proportion till penningvärdets
förändring.»
Kammarrätten yttrar:
»Beträffande värdeminskning å inventarier och liknande tillgångar har
för förkrigsinkomståren i 1 punkt 2:a stycket föreslagits, att avdrag skall
medgivas för den med utgångspunkt från anskaffningsvärdet beräknade
verkliga värdeminskningen under året. För beskattningsåret skall enligt
3 punkt 2:a stycket värdeminskningsavdrag medgivas enligt samma grunder
som för jämförelseåren. Men därutöver får enligt förslaget för beskattningsåret
medgivas avdrag för sådan värdeminskning överstigande den normala,
som avses i punkt 3 c 4:e stycket anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen,
i den mån denna värdeminskning visas hava uppkommit
under beskattningsåret och motsvarande avdrag skett i räkenskaperna.
Anledningen till att motsvarande stadgande icke upptagits för förkrigsinkomslåren
torde hava varit, att dylikt avdrag icke kan antagas hava förekommit
för dessa år. För det förkrigsinkomstår, vars inkomst taxerats år 1939, kan
emellertid sådant avdrag vara möjligt, och då i motiveringen (sid. 25) framhållits
betydelsen av att samma metod tillämpas för både jämförelseåret
och beskattningsåret, kan den bristande överensstämmelsen i förslaget i
ovannämnda hänseende föranleda tvekan. Möjligen torde den sistnämnda
föreskriften i förslaget kunna utgå.»
Yttrandena i vad de avse särskilt frågan om avdrag för värdeminskning å
fartyg behandlas i samband med övriga spörsmål, som beröra rederinäringen,
i ett sammanhang under 10—19 §§.
Enligt det remitterade förslaget skall för såväl vartdera förkrigsinkomståret
som beskattningsåret efter en räntefot av 4 procent beräknas ränta å i
rörelsen nedlagt eget kapital, däri för annan rörelseidkare än sådan som bedriver
penningrörelse ej inräknat kapital nedlagt i svenska aktier eller andelar
i svenska ekonomiska föreningar och ej heller under året uppkommen
vinst. Motsvarande beräkning skall göras beträffande den ränta å
eget kapital, som anses hava varit nedlagt i rörelsen under jämförelseåref.
Förslaget i dessa punkter har motiverats å sid. 27—29 i den remitterade
promemorian.
I en del av de avgivna yttrandena har uttalats behov av förtydligande av
begreppet »i rörelsen nedlagt eget kapital» och hava erinringar gjorts mot
den föreslagna räntefoten. Även behovet av förenkling har framhållits.
Överståthållarämbetet anser begreppet »eget kapital» böra specificeras för
undvikande av skattetvister. I den å ämbetets bokgranskningskontor utarbetade
promemorian föreslås bestämmelser av följande innebörd.
»a) Till eget kapital hänföras endast fonder, som redovisas synligt på
balansräkningens passivsida.
b) Fonder av motkontotyp, såsom avskrivnings-, nybyggnads-, varuvär -
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
derings- och delcrederefonder hänföras till eget kapital endast om och i den
mån de överstiga bokförda värdet av motsvarande tillgångspost. Konjunkturinvesteringsfonder
räknas såsom eget kapital.
c) Örn fond hänförlig till eget kapital under räkenskapsår förändrats,
tages medelvärdet av i ingående och utgående balansräkningarna redovisade
belopp.
d) Pensions- och understödsfonder hänföras till företagets skulder, såvida
de ej i senare bokslut överförts till bolagets egna medel.»
Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter, huruvida de föreslagna detaljerade
uträkningarna av ränta å eget kapital verkligen äro nödvändiga
annat än undantagsvis.
Länsstyrelsen i Örebro län anser begreppet »eget kapital» böra angivas i
anvisningarna och fortsätter:
»Till eget kapital bör vid denna beskattning räknas förutom aktiekapital
och reservfond även andra fonder såsom dispositionsfond, balanserade vinstmedel,
konjunkturinvesteringsfond o. dyl. Däremot skola hit ej räknas
avskrivnings- och förnyelsefonder av beskaffenhet, som omnämnes i § 56
i aktiebolagslagen, ej heller till pensionsstiftelser avsatta medel.»
Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser ett vägledande uttalande örn begreppets
innebörd erforderligt beträffande aktiebolag och liknande juridiska
personer icke minst med hänsyn till under senare år tillkomna fonder
och pensionsstiftelser av ofta omtvistad natur.
Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anse den föreslagna räntefoten
orimligt låg.
Handelskammaren i Göteborg framhåller, att vid fastställande av det egna
kapitalet ej bör ingå i utländska aktier och andelar nedlagt eget kapital.
Handelskammaren i Gävle anser nuvarande ränteläge närmast motivera
en beräkning av 5 °/o ränta.
Kooperativa förbundet anser det önskvärt att vid inträffade förändringar
av kapitalet under visst år storleken beräknas på enklast möjliga sätt, nämligen
till aritmetiska mediet mellan fonderna vid årets början och vid dess
slut.
Kammarrätten erinrar bland annat, att det vid förslaget fogade uppgiftsformuläret
på ifrågavarande punkt icke följer den föreslagna författningstexten
samt fortsätter:
»Enligt formulärets uppställning har frågan om ränta -—- här bortsett från
de båda fall, som avse jämförelseinkomsten för nya företag -—- reglerats redan
då man kommer fram till den beräknade inkomsten för beskattningsåret,
under det att enligt förslagets föreskrift i 4 punkt räntefrågan löses
först efter det jämförelseinkomsten avdragits från beskattningsårets inkomst.
Lämpligen skulle räntebestämmelsen å sistnämnda ställe kunna utgå.
För övrigt ifrågasätter kammarrätten, om icke hela detta spörsmål kunde
förenklas. Uppgiftsformuläret angiver möjligheten av ränteberäkning för
icke mindre än 15 olika tidsperioder. Detta förefaller kunna bliva betungande
för de skattskyldiga och även för taxeringsmyndigheterna. Någon större
praktisk betydelse lärer en så detaljerad beräkning ej heller få. I regel
förekomma väl icke större växlingar. Det skulle säkerligen vara tillräckligt
med uppgift om kapital och ränta vid varje års utgång.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. 73
Dessutom ifrågasätter kammarrätten, om icke det föreslagna procenttalet
är för lågt.»
I de avgivna yttrandena hava vissa erinringar gjorts även beträffande övriga
regler rörande inkomstuppskattningen.
Sålunda framhåller handelskammaren i Gävle, att uttrycken »normal årsavsättning»
till vissa fonder och »belopp av sådant slag och av sådan storlek
som ej kan anses för rörelsen normalt» kunna föranleda tvister. I sistnämnda
hänseende nämnes såsom exempel kostnad för reparation av fabriker
m. m.
Kooperativa förbundet föreslår, att gåvor och andra bidrag, som en näringsidkare
kan hava utgivit på grund av krisförhållandena, icke skola inräknas
i beskatlningsårets inkomst.
Under hänvisning till sistnämnda yttranden har kommerskollegium förordat,
att avdragsrätt medgives för gåvor till allmännyttiga ändamål.
Beträffande förslagets bestämmelse, att vid beräkning av beskattningsårets
inkomst avdrag ej skall medgivas för omkostnad, som kan antagas hava haft
till väsentligt syfte att nedbringa beskattningen, har ett uttalande gjorts av
kammarrätten, vilket redan av mig återgivits i anslutning till 2 §.
I detta sammanhang torde jämväl böra återgivas följande av länsstyrelsen
i Västerbottens län gjorda uttalande:
»Vid fastställande av de inkomster för olika år, som skola jämföras, torde
understundom vissa omräkningar, utöver vad som direkt föreskrives i 3 §
jämte anvisningar, bliva erforderliga. Sålunda kan t. ex. i rörelseinkomsten
hava ingått belopp, som rätteligen böra hänföras till annan förvärvskälla,
eller utgifter, vilka belöpa på i rörelsen använd fastighet, upptagits som omkostnader
för förvärvskällan annan fastighet. Då dylika felaktigheter måhända
icke inverkat på slutresultatet vid inkomsttaxeringen, har rättelse där
icke vidtagits men lärer bliva nödvändig för taxeringen till krisskatt. En
erinran härom i anvisningarna torde icke kunna anses omotiverad.»
Enligt det remitterade förslaget skall i regel såsom jämförelseinkomst upptagas
medelinkomsten för båda förkrigsinkomståren. Från denna regel hava
dock vissa undantagsstadganden föreslagits, varjämte detaljerade regler angivits
för nystartade företag och sådan rörelse som övertagits av annan. Bestämmelserna
motiveras å sid. 29—30 i den remitterade promemorian.
De spörsmål, som i detta sammanhang ifrågakomma, hava berörts i några
av de avgivna yttrandena.
I den å överståthållarämbetets bokgranskningskontor utarbetade promemorian
anföres:
»Såsom jämförelseinkomst för ny rörelse har föreslagits fyra procent av
eget rörelsekapital. Denna inkomst skall jämföras med nettointäkten på rörelsebilagan
under beskattningsåret, alltså med en inkomst inkluderande
skattetillägg. Jämförelseinkomsten skall alltså motsvara rörelseidkarens
affärsmässiga nettoinkomst under ett normalår efter tillägg av därå belöpande
skatter. Om den normala nettoavkastningen anses böra uppgå till
74
Kungl. Maj.ts proposition nr 2.
minst fyra procent av eget kapital, bör den normala nettointäkten av rörelse
beräknas till minst fem procent av eget rörelsekapital.»
Länsstyrelsen i Kristianstads län anser det bliva vanskligt att fastställa
jämförelseinkomsten i de fall, då förkrigsinkomståren visat förlust, och framhåller
önskvärdheten av att den centrala nämnden ger vägledande upplysning
för åstadkommande av likartad taxering.
Länsstyrelsen i Värmlands län yttrar:
»I det fall, då den skattskyldige övertagit rörelse eller startat ny sådan,
har angivits, att såsom jämförelseinkomst skulle fastställas ett belopp motsvarande
skäligt värde å den skattskyldiges normala personliga arbetsinsats,
eventuellt uppskattad med hänsyn till av den skattskyldige annorledes
åtnjuten arbetsinkomst under tiden närmast före krigsutbrottet. Det torde
icke vara tvivel underkastat att bedömningen härvidlag i praktiken kommer
att vara mycket svår, helst som det givetvis kommer att ligga i den skattskyldiges
eget intresse att värdera den egna arbetsinkomsten mycket högt.
Det torde jämväl bli mycket svårt och i många fall omöjligt för taxeringsmyndigheterna
att därvid rättvist bedöma denna fråga.»
Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar bland annat:
»Såsom utgångspunkt vid beräknande av merinkomst lägges i förslag
till deklarationsf or mulär begreppet nettointäkt. Möjlighet föreligger dock
att skattskyldighet kan inträda där beskattningsårets sammanräknade inkomster
— på grund av krigstillståndet — utvisa underskott, men där för
jämförelseåren förvärvskällan rörelse utvisar nettointäkt. Författningsförslaget
uttalar vid fråga om jämförelseåren, att underskott icke kan anses
normalt, utan i så fall annan beräkningsgrund måste väljas. Det finnes
emellertid ett icke obetydligt antal företag, som sedan en följd av år visa
underskott, och i fråga om vilka uppskattad nettointäkt måste framstå såsom
beroende på av krigstillståndet framkallade förhållanden. Beträffande
sådana rörelser synes annan utgångspunkt vid beräkning av merinkomst
än underskott å rörelsebilaga icke kunna tagas. Tillämpning av förslaget
på sätt ovan antytts torde kunna sammanfattas sålunda. Taxering till krisskatt
sker icke vid underskottsminskning. Vid beskattningsår, då underskottsminskningen
förbytts i inkomst, taxeras däremot hela skillnaden mellan
inkomsten och jämförelseårens underskott. Sådan tillämpning synes
länsstyrelsen kunna godtagas. Beskattningsnämndernas fria prövningsrätt
bör kunna mildra eventuell ojämnhet vid beskattningen på grund av progressionens
skärpning.»
Länsstyrelsen i Västerbottens län upptager frågan, huru jämförelseinkomsten
bör beräknas för det fall, att de ordinarie taxeringarna för förkrigsinkomstårens
inkomster på grund av besvär äro beroende på prövning
i högre instanser. Beträffande detta .spörsmål hänvisar jag till den redogörelse
som lämnas i sammanhang med frågan örn taxeringsförfarandet.
Bank- och fondinspektionen yttrar:
»Den merinkomst, som skall bliva föremål för beskattning, måste vara
verklig merinkomst, föranledd av krig eller krigsfara och beräknad efter
jämförelse med motsvarande inkomst under förkrigsår, som kan betraktas
såsom normalt, eller i varje fall med bortseende från sådan merinkomst,
som kan anses hänförlig till normal utveckling eller utveckling till nor
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
75
mala förhållanden. För bankbolagen exempelvis hava de närmast förflutna
åren varit onormala såtillvida, att mycket betydande kassaöverskott förefunnits
på grund därav att bankerna icke i sin utlåningsrörelse funnit full
användning för tillgängliga medel. Särskilt under senare delen av år 1939
inträdde härutinnan en förändring, varigenom bankernas verksamhet kommit
att i förevarande avseende mera anpassas efter vad som kan betraktas
såsom normalt för sådan verksamhet. Den merinkomst för affärsbankerna,
vilken såsom följd härav uppstått, synes icke kunna eller i varje fall icke
böra utan vidare betraktas såsom föranledd av krig eller krigsfara. Först
efter det bankernas medel i normal omfattning fått användning i bankernas
utlåningsrörelse, synes förutsättning för beskattningsbar merinkomst, beräknad
efter jämförelse med normalt förkrigsår eller med hänsyn tagen till
normal utveckling eller utveckling till normala förhållanden, böra anses
föreligga. Enligt inspektionens förmenande bör nämligen undvikas att med
en så sträng beskattning, som här avses, träffa en förvärvskälla, som varit
i ett onormalt läge men som kunnat återföras till ett läge, som för densamma
kan anses normalt. I anvisningarna till en blivande skatteförordning synas
dessa synpunkter böra komma till uttryck.»
Östergötlands och Södermanlands handelskammare uttalar bland annat:
»Konjunkturkurvan utvisar i allmänhet markerade vågrörelser, svängningar
mellan goda och dåliga år, och det finnes knappast skäl för antagandet,
att just ett av de två sista förkrigsåren eller medeltalet för dessa
bör vara utslagsgivande för jämförelseinkomstens fixerande. Örn icke lämpligare
norm kan utfinnas, bör i varje fall enligt handelskammarens uppfattning
den skattskyldige äga rätt välja vilket av de två närmaste förkrigsåren,
som skall utgöra jämförelseår.»
Sveriges grossistförbund yttrar:
»I promemorian har endast i korthet berörts frågan örn beskattningen av
sådana företag, som börjat sin verksamhet efter det krigstillståndet inträtt.
Givetvis stöter beskattningen av dessa företag på betydande svårigheter, särskilt
på grund av att någon jämförelseinkomst enligt de i lagförslaget framlagda
grunderna icke kan fastställas. Utan tvivel är emellertid denna fråga
av sådan vikt, att redan samtidigt med genomförandet av en lagstiftning
normer böra fastställas, enligt vilka de nystartade företagens jämförelseinkomst
kan principiellt bestämmas. Dessa normer böra utarbetas så, att
de nystartade företagen icke komma i en bättre ställning än sådana företag,
som tidigare bedrivit rörelse, och framförallt bör tillbörlig hänsyn tagas
till att uppkomsten av företag i rent spekulationssyfte förhindras.»
Sveriges redareförening har framhållit, att år 1938 är ofördelaktigt såsom
jämförelseår för rederinäringens del. I detta sammanhang får jag ånyo
hänvisa till den sammanfattande redogörelse som i det följande under 10—-19 §§ lämnas angående de spörsmål, som särskilt beröra rederinäringen.
Kammarrätten erinrar, att anvisningarna borde kompletteras med regler
avseende nystartade aktiebolag och ekonomiska föreningar.
Vidare föreslår kammarrätten en regel för det fall, att för viss förvärvskälla
såväl båda förkrigsinkomståren som beskattningsåret visat underskott
eller det ena av förkrigsinkomståren utvisat överskott samt det andra förkrigsinkomståret
och beskattningsåret underskott. I dylikt fall borde ökning
eller minskning av underskottet för beskattningsåret beräknas i förhållande
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
lill medeltalet av förkrigsinkomstårens resultat. I analogi härmed borde,
därest den skattskyldige haft förvärvskällan endast under ett av förkrigsinkomståren,
jämförelse böra göras med detta års resultat. Beträffande
nystartat företag kunde avdrag medgivas för det underskott, som framkommit
med tillämpning av de för inkomstuppskattningen gällande reglerna.
I sistnämnda fall skulle man alltså icke räkna med någon jämförelseinkomst.
För bedömande i vad mån uppskattad merinkomst skall anses hava uppkommit
före inträdandet av nuvarande krigstillstånd och berott på av detta
föranledda förhållanden, d. v. s. varit av beskaffenhet som i det remitterade
förslagets 1 § sägs, hava uppställts särskilda regler i dess 3 § jämte anvisningar.
Sålunda har föreslagits, att merinkomsten skall anses hava uppkommit
före inträdandet av nuvarande krigstillstånd, i den mån det genom jämförelse
med förhållandena under förkrigsinkomståren eller annorledes göres sannolikt
att sådan merinkomst förelåg redan vid utgången av augusti 1939.
Merinkomst, som uppkommit efter nämnda tidpunkt, skall antagas hava
berott på av krigstillståndet föranledda förhållanden, den skattskyldige obetaget
att med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga att inkomstökning varit
beroende av andra omständigheter. Såsom sådana omständigheter angives:
att inkomstökningen helt eller delvis varit en följd av nyligen vidtagna
rationaliseringsåtgärder,
eller att inkomstökningen helt eller delvis uppstått därigenom att vid avyttring
av tillgångar under beskattningsåret återbekommits före utgången av
augusti 1939 avskrivna eller nedskrivna men vid nämnda tidpunkt befintliga
värden, och de influtna beloppen ej använts för motsvarande vid krisbeskattningen
godkänd avskrivning eller nedskrivning å under beskattningsåret
nyanskaffad tillgång,
eller att inkomstökningen helt eller delvis framstår såsom ett naturligt led
i en utveckling, vilken påbörjats före krigsutbrottet eller dessförinnan kunnat
förutses,
eller att inkomstökningen av annan anledning helt eller delvis varit att
förvänta även om krigstillståndet ej inträtt.
Den s. k. centrala krisskattenämnden, vars uppgifter regleras i det remitterade
förslagets 17 §, har föreslagits skola få befogenhet att beträffande
särskilda slag av rörelse bestämma mera schablonmässiga regler, enligt vilka
uppskattad merinkomst skall till den del som av nämnden fastställts antagas
hava berott på förhållanden som i 1 § sägs, därest ej annat ådagalägges.
Motiveringen till nu nämnda bestämmelser meddelas å sid. 31—34 i den
remitterade promemorian.
I vissa av de avgivna yttrandena hava de sålunda föreslagna reglerna ur
olika synpunkter kritiserats.
I den å överståthållarämbetets bokgranskningskontor upprättade promemorian
anföres:
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
77
»Bestämmelserna i punkt 5 av anvisningarna till 3 § rörande skattefrihet
för belopp, som innefatta återvinning av värdenedskrivning före 1 september
1939, böra begränsas till transaktioner av engångsnatur, såsom försäljning
av fartyg, återvinning av avskrivna fordringar i politiskt riskbetonade
länder etc. Däremot synes det vanskligt att införa sådana bestämmelser
i fråga örn normala affärshändelser, särskilt omsättning av varulager, då
det i regel möter svårigheter att fastställa varulagrets undervärdering den
sista augusti 1939. Beträffande banker bör dock skattefrihet för återvinningar
på äldre engagement medgivas om återvinningarna väsentligt överstiga
genomsnittet under en förkrigsperiod. Om skattefrihet alltså ej medgives
för undervärdering av varulager vid krigsutbrottet, bör den provisoriska
skattepåföringen utvidgas att omfatta även denna del av vinsten under beskattningsåret,
vilket torde innebära en väsentlig förenkling.»
Länsstyrelsen i Kopparbergs län yttrar:
»I anvisningarna 5 till 3 § uppräknas fyra sätt för motbevisning av legal -presumtionen om skattepliktighet för merinkomst av rörelse. Räckvidden
av regeln i andra fallet — avseende dolda reserver —■ synes länsstyrelsen
ganska begränsad och torde i praktiken vara tillämplig endast å fordringar
och varulager, nedskrivna medelst beskattade vinstmedel. Även om denna
uppfattning icke skulle vara riktig, torde ett klargörande uttalande vara
behövligt.»
Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar:
»Det ligger i sakens natur, att en krisbeskattning i viss mån måste bliva
en egendomskonfiskation. Som korrektiv härför har i punkt 5 av anvisningarna
till 3 § införts bestämmelse om, att det är den skattskyldige obetaget
att med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga att inkomstökningen helt
eller delvis varit beroende av vissa närmare angivna förhållanden, vilkas
existens kunna föranleda frihet från erläggandet av krisskatt. Enligt anvisningarna
uppgivas såsom skäl för skattebefrielse bl. a. 1) att inkomstökningen
varit en följd av nyligen vidtagna rationaliseringsåtgärder; 2) att
inkomstökningen framstår som ett naturligt led i en utveckling, vilken påbörjats
före krigsutbrottet eller dessförinnan kunnat förutses; 3) att inkomstökningen
av annan anledning varit att förvänta även om krigstillstånd
ej inträtt.
Man kan med fog fråga sig örn icke varje rörelseidkare, som krisbeskattas,
kommer att anföra besvär över taxering under åberopande av något av
de tre ovananmärkta skälen eller av samtliga tre skäl för befrielse från
krisskatt. Författningens i denna del lösliga konstruktion rent av inbjuder
till anförande av besvär ända upp i högsta instans. Intyg från sakkunnigt
håll komma säkerligen icke att fattas vid besvärs anförande. Högst få intyg
lära kunna underkännas, i ty att i det närmaste varje ord och uttryck i de
brottstycken av anvisningarna, som ovan berörts, kan giva anledning till
subjektiva omdömen. Man kan fråga sig vad som överhuvudtaget menas
med rationalisering, vad som avses med ''nyligen’, vad som avses med ett
''naturligt led i en utveckling’, vad som menas med ''utveckling'' o. s. v.
Det må synas hårt, men länsstyrelsen förmenar, att de befrielseskäl, som
här ovan angivits under 1), 2) och 3), borde utgå ur anvisningarna.»
I den av länsstyrelsen i Västernorrlands län åberopade, av taxeringsrevisorn
i länet upprättade promemorian anföres i denna del följande:
»I punkt 5 anvisningarna till 3 § anvisas olika möjligheter för den skattslcyldige
att med sannolikhetsskäl ådagalägga, att uppskattad merinkomst
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
icke uppkommit till följd av krigskonjunkturen. Vad som stadgas angående
beskattning av intäkt genom återbekommande av före utgången av
augusti 1939 avskrivna eller nedskrivna belopp förefaller emellertid •—- för
så vitt undertecknad förstått formuleringen rätt — att innebära en alltför
långt gående skattefrihet.
I motiveringen heter det, att det ’bör rimligtvis tillses att ej sådana belopp,
som använts till skapande av dolda reserver redan före krigsutbrottet
bliva beskattade genom en skatt, som avser att träffa vinster, vilka äro en
följd av krigskonjunkturen’. Detta resonemang är givetvis riktigt, men undertecknad
tillåter sig betvivla att den tysta förutsättningen —- att konstaterandet
av dylika dolda reserver även innebär att uppkomsten av desamma
varit oberoende av krigskonjunkturen — är riktig. Jag vill åskådliggöra
min uppfattning med ett enkelt sifferexempel: Antag att en viss tillgång,
en maskin, i inköp kostat 1,000 kronor. Den finnes kvar i den skattskyldiges
ägo den 31 augusti 1939, och för enkelhetens skull aniages att både
bokföringsvärdet och det i beskattningsavseende oavskrivna värdet vid denna
tidpunkt är 200 kronor. Vidare antages att den försäljes den 1 december
1939. Vid normal konjunktur hade den betingat ett försäljningspris av,
låt oss säga 300 kronor, /krigskonjunkturen har emellertid drivit upp efterfrågan
och pris och det faktiska försäljningspriset blir, säg 800 kronor. Enligt
anvisningens avfattning skulle hela det belopp, som utgör återbekommande
av avskrivningar eller m. a. o. framtagandet av en dold reserv, vilken
’bokföringsmässigt’ uppkommit före den 31 augusti 1939, befrias från
beskattning, d. v. s. 600 kronor. Under de i exemplet antagna förutsättningarna
förefaller emellertid ett belopp av 500 kronor i högsta grad utgöra
en av krigskonjunkturen förorsakad inkomst, som bör beskattas.
För den händelse jag emellertid möjligen feltolkat ifrågavarande bestämmelse
-—• särskilt med hänsyn till begreppet ’återbekomna, avskrivna värden’
-—• och det i själva verket är avsett, att icke hela det influtna belopp,
som täckes av anskaffningskostnaden, utan vidare skall gå fritt från beskattning
enligt denna bestämmelse, så synes det dock angeläget påpeka den
svårighet, som uppkommer, då det skall avgöras i vad mån storleken av det
vid avyttringen influtna beloppet varit beroende av krigskonjunkturen.
I varje fall vill jag ifrågasätta, att hela ifrågavarande stycke av anvisningarna
(överst å sid. 63 i den tryckta P. M.) får en annan avfattning.
I samband härmed tillåter jag mig ett par formella anmärkningar mot avfattningen
av förevarande bestämmelser. Orden ’men vid nämnda tidpunkt
befintliga värden’ synes icke ha någon uppgift att fylla. Det torde väl vara
självklart, att om tillgången icke funnits vid ingången av den beskattningsperiod,
som skall bli föremål för krisskattetaxering, så skall inkomsten av
försäljningen liksom övrig inkomst för tiden före den 1 september 1939, icke
taxeras till krisskatt. Den sista satsen av meningen ''eller att---an
skaffad
tillgång’ förefaller också överflödig. Om de influtna beloppen använts
på sätt, som däri sägs, så ha de heller icke kunnat inräknas i den
uppskattade merinkomsten, såvida icke feltaxering föreligger. Det vill med
andra ord säga, att om dessa belopp ingå i den uppskattade merinkomsten,
så lia de icke kunnat användas på de sätt, som i sista satsen omnämnas,
varför påpekandet härom förefaller onödigt.»
Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. yttra:
»Det viktiga spörsmålet om bevisbördan vid avgörandet av frågor örn skyldighet
att erlägga krisskatt är icke nöjaktigt löst. Visserligen stadgas i författningsförslagets
1 §, att endast för inkomstökning, som kan antagas hava
Kungl. Maj.ts proposition nr 2.
79
berott på av krigstillståndet föranledda förhållanden, skall erläggas krisskatt.
Men i anvisningarna till 3 § välves hela bevisbördan över på den
skattskyldige genom en föreskrift, som innebär, att all uppskattad merinkomst
skall presumeras hava berott på förhållanden av nyss nämnd beskaffenhet.
Härigenom har förslaget fallit tillhaka på den med fog kritiserade
ståndpunkt, som från taxeringsmyndigheternas sida allmänt intogs i fråga
om tillämpningen av krigskonjunkturbeskattningen under världskriget. Delegerade
anse nödvändigt, att förslaget i denna del blir på ett fullt klarläggande
sätt ändrat. Beträffande krisskatten, liksom beträffande annan skatt,
skall det åligga taxeringsmyndigheterna att ej endast bevaka det allmännas
intresse utan ock, i den mån det är möjligt, tillse, att de skattskyldiga erhålla
sin rätt. Det bör exempelvis anses mycket oriktigt, örn en taxeringsmyndighet
skulle vid sitt avgörande underlåta att taga hänsyn till allmänt
veterliga eller eljest för myndigheten kända förhållanden, som vore av beskaffenhet
att skola föranleda frihet från skatt.»
Skånes samt Smålands och Blekinge handelskammare framhålla, att den
bevisbörda, som enligt förslaget pålägges den skattskyldige på grund av bevisningsfrågans
och bevisningsmaterialets natur, ofta nog kommer att medföra
svårigheter samt fortsätter:
»Utfallet av bevisningen kommer att till oproportionerligt stor del bli beroende
av den skattskyldiges förmåga att förebringa sådan bevisning. För
lagstiftningen måste det därför vara en angelägen uppgift att icke genom
bristande eller vaga anvisningar ytterligare försvåra hans ställning. Ur
denna synpunkt förefaller föga lämpligt, att förslaget med frångående av nu
gällande legala bevisningsregler inför nya sådana genom att uppställa krav
på bevisning med ''bärande’ sannolikhetsskäl. På samma sätt lämnar förslaget
alltför stort utrymme åt en oviss rättstillämpning, då detsamma utan
närmare kommentarer såsom speciella bevismöjligheter och undantagsregler
använder så mångtydiga och obestämda uttryck som inkomstökning i följd
av ''rationaliseringsåtgärder’ eller främjande av viss tillverkning såsom ’ett
särskilt betydelsefullt led i folkförsörjningen’. Såsom bl. a. rationaliseringsutredningen
framhållit inlägges numera i begreppet rationalisering mycket
olika betydelser, omfattande än endast planmässigt tillkomna mekaniserings-
och standardiseringsåtgärder än överhuvudtaget alla åtgärder för besparing
och kostnadsminskning. Vad åter det andra uttrycket angår skulle
tvivelsutan vara av värde, därest detsamma åtminstone i någon mån, exempelvis
genom hänvisning till förhållandena under världskriget eller på annat
sätt, gåves en mera påtaglig innebörd.»
Kommerskollegium uttalar, att förslaget beträffande frågan om bevisskyldigheten
ansluter sig till den tidigare krigskonjunkturbeskattningen, och fortsätter:
»Att
bevisbördan helt lades på den skattskyldige föranledde vid nyssnämnda
beskattning i stor utsträckning överklaganden och en väsentlig belastning
i de högre instanserna. För undvikande härav synas bevisreglerna
i det förevarande förslaget böra jämkas, så att utredning kan förväntas
komma till stånd redan i de lägre instanserna.»
Kammarrätten har godkänt förslagets ståndpunkt i princip men förordat
komplettering. Sålunda uttalar kammarrätten:
»3 § 1 mom. 5:e stycket bör erhålla förslagsvis följande lydelse:
''Den uppskattade merinkomsten av viss förvärvskälla skall anses hava
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
uppkommit efter utgången av augusti 1939, såframt det icke genom jämförelse
med förhållandena under förkrigsinkomståren eller annorledes göres
sannolikt att merinkomsten helt eller delvis förelåg redan vid nämnda tidpunkt.
’
Vid bifall till vad kammarrätten tidigare föreslagit om avdrag för inkomstminskning
och underskott torde till sistnämnda stadgande böra göras
ett tillägg av förslagsvis följande innehåll:
''Inkomstminskning eller underskott, som viss förvärvskälla utvisar, skall
anses hava uppkommit före utgången av augusti 1939, såframt det icke på
sätt ovan sagts göres sannolikt att inkomstminskningen eller underskottet
helt eller delvis uppkommit efter nämnda tidpunkt.’
I detta sammanhang erinrar kammarrätten, att samtliga presumtionsregler
lämpligen böra upptagas i paragrafen och icke i dess anvisningar. 1
mom. 6:e stycket, som enligt förslaget innehåller endast en hänvisning till
anvisningarna, torde alltså böra utgå, och där synas i stället böra införas
alla de i 5 punkt anvisningarna föreslagna reglerna angående merinkomst av
rörelse utom i vad de avse anteckning för vissa fall i krisskattelängden och
den centrala krisskattenämndens befogenhet beträffande särskilda slag av
rörelse. Presumtionsreglerna angående tantiem och realisationsvinst böra
införas i 3 § 3 mom. respektive 3 § 4 mom.
I anslutning till presumtionsreglerna örn i vad mån uppskattad merinkomst
berott på förhållanden, som omförmälas i 1 §, torde jämväl böra
upptagas en regel för inkomstminskning och underskott av förslagsvis följande
innehåll:
''Därest det på sätt ovan sagts göres sannolikt att inkomstminskning eller
underskott helt eller delvis uppkommit efter utgången av augusti 1939, skall
det anses, att inkomstminskningen eller underskottet i motsvarande mån berott
på förhållanden, som omförmälas i 1 §, såframt ej annat med bärande
sannolikhetsskäl ådagalägges.’»
I detta sammanhang synes lämpligt behandla den i det remitterade förslagets
3 § 1 mom. sista stycket av näringspolitiska skäl uppställda undantagsregeln,
att, där främjande av viss tillverkning framstår såsom ett särskilt
betydelsefullt led i folkförsörjningen, befrielse från beskattning i viss
utsträckning skall kunna medgivas.
Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att de undantag, som kunna beröras
av förslaget i denna del, i praktiken torde komma att inskränka sig till
företag för tillverkning i större omfattning, samt fortsätter:
»Inom exempelvis livsmedelsproduktionen torde den privilegierade ställning,
som undantaget medgiver, icke komma annat än de stora producenterna
tillgodo. Då undantaget icke enligt förslaget skall avse merinkomst
genom höjning av försäljningsprisen utöver stegringen i omkostnader, kommer
syftet med undantaget att befrämja den för folkförsörjningen betydelsefulla
produktionen att motverkas. Man torde nämligen få utgå ifrån att
en produktionsökning under krisartade förhållanden innebär en viss spekulationsrisk
för överskott, när kristiden upphör. Denna risk torde icke
innefattas i undantaget sådant som det är föreslaget.»
I den av länsstyrelsen i Västernorrlands län åberopade promemorian konstateras,
att förslaget icke åsyftar undantag från beskattning i den mån merinkomsten
beror på vidgad marginal mellan självkostnadsvärde och försäljningsvärde,
varefter anföres:
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
81
»I de allra flesta sådana fall torde inkomstökningen påverkas av båda
dessa faktorer, framförallt därigenom att vinstpålägget på ett eller annat
sätt är avhängigt produkternas självkostnadsvärde, vilket regelmässigt torde
öka. (Stegringen av de rörliga omkostnaderna torde väl i regel kunna
antagas betyda mer än de eventuellt bättre utnyttjade fasta kostnaderna.)
Den skattskyldige har att med sannolika skäl söka ådagalägga att mervinsten
till större eller mindre del uppkommit genom ’ökad tillverkning’.
Beträffande företag med s. k. blandad tillverkning torde en sådan bevisning
bliva av tämligen allmän natur. Jag föreställer mig att det blir mycket
svårt att visa såväl att ökad tillverkning skett som i synnerhet i vad mån
mervinsten beror härav. En jämförelse — olika år emellan — av antalet
tillverkade produkter av olika slag torde ibland vara alldeles utesluten, på
grund av antalet olika artiklar och deras variation i avseende på kvalitet
m. fl. orsaker. Troligtvis kommer en jämförelse med syfte att visa tillverkningens
ökning ändock att på ett eller annat sätt återfalla på produkternas
värde. Då har ju emellertid bevisföringen kommit in i en återvändsgränd.
Oavsett i vad mån dessa förmodanden kunna vara riktiga, så torde med
säkerhet kunna påstås dels att argumenteringen från den skattskyldiges
sida i flera fall kommer att bli av mycket invecklad och svårkontrollerbar
natur samt att vederbörande lätt torde frestas till påståendet att hela mervinsten
är av icke beskattningsbar natur. Härtill torde medverka att begreppet
’ökad tillverkning’ knappast är entydigt. En rent kvantitativ ökning beträffande
antal enheter av produkten utgör det enkla fallet, som emellertid
kompliceras då olikhet föreligger i utförande, kvalitet. En mekanisk verkstad
som sålunda antages lia tillverkat exakt lika många maskiner av olika
slag under resp. jämförelseår och beskattningsår kan åberopa väsentlig
skillnad i storlek, konstruktion, m. m., lii. m. till stöd för påståendet att tillverkningen
ändock ökat. Ytterligare kompliceras detta därav att måttet på
tillverkningen under jämförelseåret torde bli svårt att fastställa.
Å andra sidan torde taxeringsmyndigheterna med hänsyn till sakens natur
böra behandla dylika yrkanden med viss Välvilja’. Svårigheten att rätt
bedöma dessa frågor, ävensom risken för att gränsdragningen mellan skattefri
och icke skattefri merinkomst blir mera beroende av den skattskyldiges
vilja och förmåga till riklig och skenbart god argumentering än av de verkliga
förhållandena, torde bliva stor, så stor, att det kanske kan ifrågasättas,
örn det inte vore bättre
antingen att helt slopa denna undantagsbestämmelse
eller också att utsträcka skattefriheten till all mervinst å dylik tillverkning.
I varje fall synes böra framhållas, att den föreslagna bestämmelsen lätt
torde kunna missbrukas.»
Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare anför:
»Örn överhuvud ett sådant undantag beträffande inkomst av rörelse bör
medgivas, vilket synes tvivelaktigt, kan ifrågasättas om icke liknande undantag
bör beviljas även andra företag t. ex. sådana som genom sin verksamhet
äro av särskild betydelse för rikets försvarsberedskap.»
Departementschefen:
Den ifrågasatta krigskonjunkturskatten innevarande år är avsedd att väsentligen
träffa rörelseinkomster. Ett betydande rum för individuellt bedömande
från rörelseidkarnas sida är givet vid sådana inkomsters uppskattning. De
Bihang till urtima riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 2. 6
82
Kungl. Maj.ts proposition nr 2.
svårigheter som betingas därav ökas ytterligare genom att, såsom jag förut
betonat, särskild vikt måste läggas vid att fiktiva vinster ej bliva beskattade.
Man har i flera yttranden, under åberopande av den frihet beträffande
lagervärdering och avskrivningar m. m., som numera är medgiven vid den
ordinarie beskattningen, förmenat att i förenklingens intresse en liknande
frihet borde tillstädjas vid krigskonjunkturbeskattningen. En sådan argumentering
är emellertid uppenbarligen icke bärande. Den större friheten beträffande
den ordinarie beskattningen kan medgivas därför att dolda reserver
normalt förr eller senare komma fram och bliva beskattade enligt en
norm, som visserligen växlar, men dock kan antagas hålla sig inom en mera
begränsad ram. Krigskonjunkturskatten avser att med särskilt höga skattesatser
under en begränsad tidsperiod träffa under perioden uppkommande
inkomstökningar. Kravet på jämnhet blir därför starkt framträdande, vilket
gör det betydelsefullt att skatten blir i möjligaste mån oberoende av de skattskyldigas
bokföringsmässiga dispositioner. Helt kan ej detta önskemål tillgodoses.
Så länge krigstillståndet varar torde det vara lämpligt att ej binda
taxeringen vid alltför kategoriska bestämmelser utan inom vissa i lagstiftningen
uppdragna rätt vida gränser låta de skattskyldigas räkenskaper bliva
utslagsgivande för beskattningen. Ett i ej ringa mån summariskt förfarande
nödvändiggöres redan därav, att jämförelseinkomsten måste bestämmas efter
normer, som enligt sakens natur i sig innesluta en viss grad av skönsmässigt
bedömande, men också därav att det under pågående krig ofta är praktiskt
taget omöjligt att bedöma vad som är vinst eller ej. Först sedan kriget upphört
och förhållandena hunnit något så när stabilisera sig, kan det fastställas vilka
värden som finnas kvar eller ej. Genom den provisoriska skattepåföringen i
vissa fall kompletteras hänsyntagandet till den ovisshet som präglar läget
vid skattepåföringen. Genom det förut omnämnda slutavräkningsförfarandet
kunna slutligen sådana beskattningsåtgärder vidtagas, som tidigare ej ansetts
påkallade men sedermera visa sig hava varit befogade.
Att helt överlämna åt beskattningsmyndigheterna att bedöma, i vad mån
de skattskyldigas räkenskaper skola frångås eller ej skulle kunna medföra risk
för ojämnhet i beskattningen. Regler måste meddelas till förebyggande såvitt
möjligt av en sådan ojämnhet. Det lärer dock vara ofrånkomligt att dessa i
vissa punkter erhålla en sådan avfattning, att trots allt ej ringa utrymme
måste lämnas åt beskattningsmyndigheternas beprövande. Att härutinnan
verka för så stor enhetlighet i tillämpningen som möjligt torde, på sätt i den
remitterade promemorian föreslås, få anförtros åt ett centralorgan i form av
en särskild nämnd och en centralkonsulent, tillika föredragande hos nämnden.
I olika yttranden har framhållits önskvärdheten av en förenkling av författningstexten
särskilt beträffande uppskattning av rörelseinkomster. Det
möter emellertid stora svårigheter att vid en lagstiftning, vilken behandlar så
komplicerade förhållanden som affärslivets, tillmötesgå kravet på enkelhet,
därest beskattningen skall i någon mån förverkliga den jämnhet, som icke
kan erhållas genom att blint följa affärslivets synnerligen skiftande resultat
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
83
redovisningar. I remissvaren ha också framställts önskemål om tilläggsbestämmelser
av olika slag.
Jag övergår nu till att behandla de olika spörsmål, som uppställa sig beträffande
beräkning av sådan inkomstökning i fråga om rörelse, som skall
vara underkastad krigskonjunkturskatt, och följer därvid i huvudsak den
ordning, vari frågorna i det föregående upptagits i redogörelsen för det remitterade
förslaget och yttrandena.
Beträffande lagervärderingen för beskattningsåret för de fall, där äldre
lager förelegat, är det remitterade förslagets huvudregel, att till utgångspunkt
för jämförelsen tages värderingen vid sista förkrigsinkomstårets utgång, och
att för beskattningsårets utgång sådan i räkenskaperna gjord värdesättning,
som ej sker efter en lägre norm än denna, godkännes vare sig fråga är om
ersättning av det gamla lagret eller om lagerökning. Härvid har förutsatts, att
örn lagerökningen funnes kvar vid den tidpunkt efter krigets slut, som avräkningsförfarandet
skulle avse, och då hade ett högre värde än det vartill det
upptagits vid nu ifrågavarande beskattning, den såmedelst under kriget skapade
nya dolda reserven då skulle beskattas. Jag anser emellertid, att om
lagerökningen på detta sätt i räkenskaperna för beskattningsåret genom nedskrivning
bragtes ned i ett värde lägre än som svarar mot normala förkrigspriser,
en alltför stor frihet skulle tillerkännas de skattskyldiga. Att ersättningslager
ej större än ingångslagret får bokföras enligt samma prissättningsnormer
och efter samma prisnivå som detta är i sin ordning. I den mån vinst
framkommer genom att ersättningslagret upptages till högre nivå föreligger
ej verklig vinst. Vad lagerökningen åter angår lärer all berättigad hänsyn till
näringslivets intressen och dess stabilitet tagas, därest den får nedskrivas till
inköpsprisen vid krigsutbrottet. Rörelseidkarna hava vanligen sina gamla
lager bokförda till lägre värden än dessa priser, men med mycket olika marginaler
i förhållande till desamma. Godkännes motsvarande prissättning i Håga
om lagerökning, innebär detta, att de som hava en lägre värdesättning av
förkrigslagret gynnas framför dem som nöjt sig med en mindre nedskrivning
å detta. En sådan ojämnhet i beskattningen bör undvikas. Sättet för progressivitetens
anordnande gör det desto mera önskvärt, att beträffande värderingen
av lagerökningar en såvitt möjligt enhetlig norm kommer att tillämpas.
Jag syftar härvid givetvis på lagrets genomsnittliga värdering. Är lagret i sin
helhet vid beskattningsårets utgång värderat till ett pris som i genomsnitt
ligger över de tillämpade genomsnittsprisen vid sista förkrigsinkomstårets
utgång men under förkrigsinköpsprisen, bör värderingen kunna godtagas,
därest lagret i sin helhet ej upptages till lägre värde än som erhålles, om folden
del därav som svarar mot det gamla lagret tillämpas samma prissättningsnormer
som vid inventeringen för sista förkrigsinkomstårets utgång och för
lagerökningen tillämpas priser svarande mot förkrigsinköpsprisen. Det torde
böra tilläggas, att därest det teoretiskt tänkbara fall skulle föreligga att det vid
beskattningsårets utgång förefintliga lagret anskaffats för ett belopp understigande
det på nu angivet sätt kalkylerade värdet, en värdesättning till an
-
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
skaffningskostnaden — vilken ju ej förutsätter nedskrivning — bör godkännas.
Undantag från de nu angivna allmänna huvudprinciperna kunna betingas
dels av redan inträdd värdeminskning, t. ex. genom prisfall eller genom
att varorna blivit okuranta, dels därav att av särskild orsak framtida värdeminskning
kan befaras, vilket framför allt beträffande surrogatvaror ofta kan
bliva fallet. Att angiva huru i dylika fall varorna böra värderas är ej möjligt.
Rörelseidkarens egen värdering beträffande dem torde i regel böra godtagas.
Vinsten på surrogatvarorna framkommer ju normalt under kriget. Beträffande
både dessa och de okuranta varorna gäller för övrigt, att det genom
avräkningsförfarandet efter krigets slut fastslås, om de då hava ett sådant
värde att en under kriget nyskapad dold reserv kan anses föreligga, vilken
bör krigskonjunkturbeskattas. Givet är också att i dessa avseenden liksom
beträffande all lagervärdering en minutiös tillämpning av den uppställda
huvudregeln ej är möjlig. Till ledning för taxeringsarbetet synes lämpligt att i
en särskild punkt (anvisningarna punkt 4 c), gemensam för lagertillgångar
och inventarier m. m., uttala, att i räkenskaperna för beskattningsåret vidtagen,
vid den ordinarie beskattningen godkänd åtgärd ej, med mindre särskilda
omständigheter därtill föranleda, bör frångås vid inkomstuppskattningen
till krigskonjunkturskatt, därest ej de beträffande räkenskaperna tilllämpade
grunderna kunna antagas i genomsnitt mera avsevärt skilja sig från
de enligt huvudprinciperna medgivna.
Det vore föga lönande att här närmare gå in på de många olikartade
frågor som uppställa sig — och vid en beskattning av ifrågavarande slag
måste uppställa sig — i avseende å lagervärderingen. Särskilt de starka
förskjutningarna i lagrens sammansättning måste medföra svåra problem,
när det gäller att få fram en jämförelse mellan olika värderingar. För den
som vid sin lagervärdering utgår från inköpspris, försäljningspris eller dyl.
bliva väl svårigheterna mindre, då den norm som gällt beträffande det ena
slaget av varor regelmässigt också kan tillämpas å det andra. Svårare ställer
sig spörsmålet beträffande den som tillämpat visst lika pris per myckenhet
eller dyl. Möjligen kan i vissa fall det faktiska bokföringsvärdets förhållande
till förkrigsinköpsprisen tagas till utgångspunkt för jämförelsen,
även där värderingen före kriget skett oberoende av inköpsprisen. För ett
särskilt fall, nämligen där den skattskyldige ej haft något lager före kriget,
synas vägledande regler böra införas i anvisningarna. I vissa fall kan det
måhända bliva nödvändigt att återfalla på regler av i huvudsak motsvarande
innehåll, där den skattskyldige visserligen haft lager före kriget men det
befinnes omöjligt att från detta lagers värdering få någon hållpunkt för jämförelsen.
Likväl bör alltid tillses att i möjligaste mån sådan värderingsgrund
tillämpas, att det nyss angivna syftet med värderingsreglerna kommer att
bliva tillgodosett.
Vad förkrigsinkomståren angår är det tydligt, att lagervärderingen ej kan
utom rent undantagsvis — beträffande företag, vilkas räkenskapsår utgått
före den 1 september 1939 men vilka upprättat sina bokslut efter nämnda
dag — hava påverkats av hänsyn till eventuell krigskonjunkturbeskattning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 2.
85
Ur denna synpunkt borde för dessa år den i räkenskaperna vidtagna, vid
den ordinarie beskattningen godkända lagervärderingen utan vidare kunna
godkännas. Detta är också i princip det remitterade förslagets ståndpunkt.
Avvikelse lärer i det remitterade förslaget hava avsetts endast där under
förkrigsinkomståren dold reserv bildats eller förut befintlig sådan minskats,
emedan jämförelseinkomstens storlek i dylika fall påverkas. I vissa av de
inkomna yttrandena har det emellertid framhållits, att det i regel vore föga
mening med att i detta avseende tillämpa differentierade bestämmelser, när
i alla händelser den normala grunden för jämförelseinkomstens bestämmande
till medeltalet för de båda förkrigsinkomståren är så schablonartad och
det för övrigt kan ifrågakomma att frångå denna och såsom jämförelseinkomst
antaga ett belopp, tillmätt efter mer eller mindre fritt bedömande.
Dessa påpekanden kunna givetvis ej frånkännas berättigande, och det kan
till synes ligga nära till hands att avstå från varje justering av varuvärderingen
för förkrigsinkomståren. De föreslagna reglerna lära emellertid hava
förestavats av en önskan att begränsa det subjektiva bedömandet vid merinkomstens
fastställande till det minsta möjliga. Skulle det befinnas, att de
vid statsbeskattningen beräknade inkomsterna för förkrigsinkomståren ej
vöre rättvisande på den grund att de påverkats av minskning eller nyskapande
av dolda reserver, skulle väl beskattningsmyndigheterna ofta med ett
visst berättigande häri se en anledning att såsom jämförelseinkomst antaga
annat belopp än medeltalet av förkrigsinkomsterna eller de skattskyldiga
finna med sin fördel förenligt att framställa yrkande i dylik riktning. Det
synes mig avgjort riktigare att i sådana fall på grundval av en summarisk
justering av lagervärderingarna omräkna inkomsterna för förkrigsinkomståren
och på så sätt erhålla en tillfredsställande grund för beräkning av jämförelseinkomsten,
än att tillgripa utvägen att mera skönsmässigt fastställa
denna.
I den inom överståthållarämbetets bokgranskningskontor upprättade promemorian
hava gjorts vissa i och för sig riktiga påpekanden rörande de
grunder som kunna tillämpas vid en dylik omjustering beträffande förkrigsinkomstårens
lagervärdering. Dennas resultat påverkas givetvis ej blott av
den för varje varuslag tillämpade värderingsnormen, utan också av den
myckenhet av varje vara som ingår i lagret. Det är givet, att om lagersammansättningen
undergår sådana förändringar att de inbördes proportionerna
av olika varuslag förskjutas, detta, där varorna äro värderade efter olika
normer, också betyder en förskjutning av den genomsnittliga värderingsnivån
i förhållande till exempelvis förkrigsinköpsprisen. Valet av värderingsnorm
kan sålunda vid ändrad lagersammansättning direkt påverka inkomsternas
storlek. I författningstexten synes emellertid böra införas allenast
den allmänna regeln för eventuell jämkning, att vid inkomstuppskattningen
tillägges under året genom nedskrivning bildad, till ifrågavarande
tillgångar hänförlig dold reserv eller avdrages under året genom uppskrivning
skedd minskning av sådan reserv. Att i anvisningarna närmare utlägga
denna huvudregel är knappast möjligt. Helt allmänt kan väl anses,
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
att den lagervärdering som genomsnittligt närmast överensstämmer med inköpsprisen
under förkrigsinkomståren är lämpligast. Det är ingalunda nödvändigt
att vid denna jämkning utgå från de priser, som tillämpats vid någon
av de tre ifrågakommande tidpunkterna, d. v. s. in- och utgången av
vartdera förkrigsinkomståret. För det lager, som kvalitativt och kvantitativt
är detsamma vid alla tidpunkterna, är det likgiltigt vilken norm som väljes,
men beträffande överskjutande lagertillgång av varje slag kunna för samtliga
tidpunkter exempelvis inköpsprisen vid sista förkrigsinkomstårets slut
användas som värderingsgrund. På detta sätt erhålles en verkligt enhetlig
värdering. Huru den mest rättvisande jämförelsen skall kunna erhållas måste
dock bedömas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Örn
möjligt bör, därest omvärdering för båda förkrigsinkomståren ifrågakommer,
denna genomgående ske efter enhetlig grund. Med hänsyn till nu ifrågavarande
beskattnings konstruktion i övrigt ligger det nära till hands att,
örn ej därigenom missvisande resultat erhålles, utgå från räkenskapernas
värdesättning vid sista förkrigsinkomstårets utgång. Det är väl att märka,
att omvärderingen endast avser att få fram storleken av båda förkrigsinkomstårens
inkomster, vilka i sin tur bestämma jämförelseinkomsten, men
att oavsett detta den värdesättning, som vid sista förkrigsinkomstårets slut
faktiskt skett i räkenskaperna, bör anses utgöra lagervärde vid jämförelseårets
slut och ingångsvärde för beskattningsåret. Det torde böra framhållas,
att om ej förutsättningarna för reglerna om lagervärdering för beskattningsåret
skola rubbas, den bestämmelse i anvisningarna om jämförelseinkomstens
beräkning, som reglerar sistnämnda fråga, ej kan, såsom i vissa yttranden
ifrågasatts, avvaras. Däremot torde det ej vara nödvändigt att vid
inkomstuppskattningen särskilt redovisa den antagna lagerökningen eller
lagerminskningen för jämförelseåret, då i händelse av behov denna siffra
vanligen lätt kan rekonstrueras.
Det iir uppenbart, att jämkning av lagervärdena för förkrigsinkomståren
bör ifrågakomma endast där en i förhållande till företagets omfattning mera
avsevärd nybildning eller minskning av dold reserv under dessa år föreligger.
Detta synes böra komma till särskilt uttryck i anvisningarnas text. Likaledes
är det tydligt att jämkningen bör kunna göras summariskt. Detta torde
med hänsyn till omvärderingens syfte ligga i sakens natur. Utom i undantagsfall
bör den kunna försiggå genom att på större varukategorier eller
lagret i sin helhet tillämpa viss procentuell höjning eller sänkning, därvid
procentsatsen får bestämmas med ledning av allmänna erfarenheter beträffande
olika branscher eller annan i det särskilda fallet till hands liggande
grund.
Det torde vara på sin plats att med några ord beröra det fall, som avses i
den från Billeruds aktiebolag inkomna promemorian. Den där förutsatta metoden
innebär, att från det enligt normallagerprincipen uppskattade lagrets
värde avdrages visst belopp, rätteligen motsvarande ett prisfluktuationskonto
avsett att kompensera befarad förlust på grund av förutsett prisfall å
kontrakterade men ännu ej fullgjorda inköpsleveranser av råvaror (massa
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 2.
87
ved). Den antagna avsättningen till dylikt konto kan i detta fall, där det inneliggande
vedlagrets storlek är i huvudsak konstant, beräknas efter en automatiskt
verkande norm, vilken synes i huvudsak utesluta godtycke. Jag är
för min del av den uppfattningen, att, där fråga är om dylika leveranskontrakt
ingångna med personer med vilka den skattskyldige ej står i intressegemenskap,
och kontrakten ej kunna ryggas, samma nedskrivning är befogad
å den kontraherade varan som å redan inköpt sådan. Härför tala allmänna
principiella synpunkter. Ilar en dylik nedskrivning gjorts i räkenskaperna,
bör den alltså godkännas oavsett att det här är fråga om en i realiteten fristående
avsättning till en — låt vara i anslutning till lagret bokförd — riskfond
och ej örn värdering av befintliga varor; ett uttryck för denna avsättningens
karaktär är att prisfluktuationskontot kan komma att uppgå till
högre belopp än hela det inneliggande lagrets värde. De regler som i anvisningarna
upptagas beträffande värderingen av varulagret avse sålunda ej direkt
detta fall och lägga följaktligen ej heller hinder i vägen för att en i och
för sig befogad riskavsättning vid ifrågavarande beskattning godkännes. Den
av mig nu omnämnda principen kompletteras enligt det överarbetade förslaget
med viss möjlighet till provisorisk skattepåföring, som jag skall behandla
i ett senare sammanhang.
Det torde här också böra framhållas, att det visserligen i anvisningarna
till 4 § beträffande såväl förkrigsinkomståren som beskattningsåret i det
överarbetade förslaget utsäges, att inkomstuppskattningen vid den ordinarie
statsbeskattningen skall frångås i vissa angivna fall, men att därav icke
följer att denna uppskattning ej också kan frångås i andra fall, där detta
med hänsyn till beskattningens syfte är påkallat. I 3 § uttalas, att sådana
avvikelser från den ordinarie taxeringen vid ifrågavarande beskattning skola
göras, som erfordras för att åstadkomma likformighet i inkomstberäkningen
för de olika åren. En verklig sådan likformighet föreligger icke, därest
ej den skattskyldige får avräkna sådana påtagliga förlustrisker som han
iklätt sig ena året i motsats till det andra. Genom avräkningsförfarandet
efter kriget kan rättelse ske, om felbedömning skulle visa sig hava förelegat.
Med det sagda har ställning icke tagits till vad som vid den ordinarie beskattningen
är tillåtligt eller ej. Även örn en sådan rättstillämpning som jag
nu berört ej skulle överensstämma med eljest gällande skattelagstiftning, kan
den likväl ifrågakomma vid krigskonjunkturbeskattningen.
Beträffande varufordringar och varuskulder har man i vissa yttranden
vänt sig mot ett uttalande i den remitterade promemorians motivering, enligt
vilket i visst avseende föreskrifterna rörande lagervärdering skulle få
motsvarande tillämpning, så ock emot en i anvisningarna beträffande jämförelseinkomstens
fastställande förekommande passus om dylika fordringar
och skulder. Anmärkningarna torde vara riktiga. Jag hänvisar särskilt till
kammarrättens uttalande i frågan.
I fråga om värdeminskning savdrag å maskiner, övriga inventarier, byggnader
och liknande tillgångar för stadigvarande bruk förefaller syftet med
88
Kungl. Majrts proposition nr 2.
vissa av de i yttrandena framställda anmärkningarna rätt dunkelt. När de
för den ordinarie beskattningen gällande reglerna åberopas till förmån för
större frihet i avseende å sådana avdrag, beaktas, såsom jag redan påpekat,
ej krigskonjunkturskattens tillfälliga karaktär. Mot det remitterade förslagets
i detta avseende uppställda principer kunna väl knappast några berättigade
anmärkningar framställas, även om avfattningen av anvisningarna
torde böra i vissa avseenden ändras. I punkt 2 b) av det överarbetade förslagets
anvisningar angivas nu ifrågavarande principer beträffande förkrigsinkomståren.
I de fall, då för förkrigsinkomståren mera avsevärt större avdrag
medgivits än som kan antagas hava motsvarat den verkliga värdeminskningen
under året, skall det överskjutande beloppet — till den skattskyldiges
fördel — tilläggas vid inkomstberäkningen. Beträffande första
förkrigsinkomståret torde endast i mera sällsynta undantagsfall denna eventualitet
kunna tänkas föreligga, eftersom enligt den lagstiftning, som tilllämpades
före 1939 års taxering, större avdrag än som svarade mot den
verkliga värdeminskningen under beskattningsåret endast vid tillgodoräknande
i vissa undantagsfall kunde ifrågakomma. Enligt 1938 års lagstiftning
vidgades avdragsmöjligheterna i olika avseenden med tillämpning
första gången vid 1939 års taxering. Här kan justering ifrågakomma, särskilt
för den som åtnjutit fri avskrivningsrätt men även i vissa andra avseenden,
som angivas i den remitterade promemorians motivering. För den
som åtnjutit fri avskrivningsrätt kan i regel den för första förkrigsinkomståret
tillämpade planen eller metoden få motsvarande tillämpning för det
andra året.
I punkt 4 b) av anvisningarna till 4 § återfinnas enligt det överarbetade
förslaget motsvarande regler för beskattningsåret. Dessa upptaga som huvudregel,
att avdragen skola beräknas enligt samma grunder som tillämpats
vid inkomstuppskattningen för sista förkrigsinkomståret. Denna föreskrift
förefaller naturlig, då ändamålet med uppskattningen är att erhålla material
för en sådan jämförelse, som erfordras för att få fram beloppet av inkomstökningen.
Föreskriften örn »samma grunder» som för sista förkrigsinkomståret
innebär icke att nödvändigt samma procentsats av anskaffningskostnaden
som för sista förkrigsinkomståret skall tillämpas. Värdeminskningsavdraget
är i första hand ett slitningsavdrag, och kan det — såsom
beträffande exempelvis krigsmaterielindustri ofta lärer vara möjligt —
påvisas att slitningen under beskattningsåret varit mera avsevärt större än
normalt, finns intet hinder att jämka procentsatsen med hänsyn därtill.
Detta kan komma att gälla även för den normala beskattningen. Den skattskyldige
har vidare möjlighet att utnyttja det extraavdrag som kan medgivas
vid bevislig värdeminskning under året till ett lägre värde än det till vilket
avskrivning med tillämpning av vanlig procentuell beräkning medgivits. Härtill
kommer slutligen överprisavdraget, som är ett riskavdrag, genom vilket
tillgången kan nedbringas i ett lägre värde än det som gäller vid beskattningsårets
slut. Huru långt en dylik avdragsrätt lämpligen bör sträckas är uppenbarligen
med nuvarande konjunktur ytterst vanskligt att bedöma. I den re
-
Kungl. Majlis proposition nr 2.
89
mitterade promemorians motivering till 17 § uttalas, att den centrala nämnden
skulle kunna avgiva vägledande yttranden i dylika frågor. Även för
denna nämnds bedömande lära mycket stora svårigheter komma att föreligga.
Jag föreslår därför en rent schablonmässig grund för överprisavdragens
beräkning i normala fall, i det dylikt avdrag, om ej särskilda omständigheter
till annat föranleda, ej skall beräknas med högre belopp än att det vid
ifrågavarande beskattning återstående värdet å tillgången nedbringas till en
och en tredjedel gånger det pris, som tillgången kan anses hava betingat
vid utgången av augusti 1939. Det är tydligt, att en så schablonmässig regel
som denna — vilken dock medger undantag med såväl större som mindre
avdrag — knappast vore lämplig, därest den ej kompletterades med den
provisoriska skattepåföringen för återstoden av i räkenskaperna gjort avdrag.
Överprisavdraget bör ej vara större än att det med stor sannolikhet
kommer att ligga inom ramen för värdeminskningen under och närmast
efter kriget, med bortseende från den värdeändring, som kan bliva en
följd av ett försämrat allmänt penningvärde. Hinder finnes ej att vid den
ordinarie beskattningen medgiva högre överprisavdrag än vid krigskonjunkturbeskattningen.
Anledning att även vid sistnämnda beskattning medgiva
större avdrag än de efter nämnda schablon uträknade föreligger uppenbarligen
beträffande t. ex. en nyanskaffad maskin som kan användas endast
för specialtillverklling av kristidsvaror.
För den rörelseidkare, som ej för handelsböcker, bör värdeminskningsavdraget
för beskattningsåret beräknas efter samma norm, som tillämpats
vid den ordinarie beskattningen för sista förkrigsinkomståret. En regel har
också i det överarbetade förslaget införts för det fall att de angivna grunderna
för avdragsberäkningen ej äro tillämpliga.
Att smärre avvikelser från de uppställda huvudreglerna ej böra föranleda
frångående av räkenskapernas avskrivningar å inventarier m. m., framgår
av den i punkten 4 c) av anvisningarna upptagna bestämmelsen, som jag
redan berört vid behandling av frågan om lagervärderingen.
Det torde böra framhållas att frågan om värdeminskning å sådana tillgångar
som patent m. m. synes böra bedömas med hänsyn till förhållandena
i de särskilda fallen.
Ränta å i rörelsen nedlagt eget kapital skall enligt det remitterade förslaget
såväl för förkrigsinkomståren och jämförelseåret som beskattningsåret
beräknas efter en räntefot av 4 procent. Reglerna härom återfinnas i nämnda
förslag i flera olika anvisningspunkter. Det synes emellertid lämpligare
att upptaga dessa regler i en gemensam anvisningspunkt (punkt 6 i det överarbetade
förslaget), däri även, till efterkommande av vissa i yttrandena framförda
önskemål, införas föreskrifter om hur eget kapital skall beräknas m. m.
1 de särskilda anvisningspunkterna rörande förkrigsinkomståren o. s. v. kunna
enkla hänvisningar till nämnda punkt göras.
Det har i ett par yttranden förordats, att reglerna om ränteberäkningen
förenklades. Tankegången härvid lärer väl bland annat vara, att, när kapi
-
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
talet är oförändrat, varje ränteberäkning är överflödig. Det bör dock ej förglömmas,
att under ett kommande beskattningsår ändring härutinnan kan
hava skett, och att det då kan visa sig att ränteberäkning för förkrigsinkomståren
varit behövlig. Ävenledes bör märkas, att där kapitalet under ett helt
år varit oförändrat — och detta är med förordningens begrepp »eget kapital»
det normala — ränteberäkningen i flertalet fall blir ytterst enkel. Med den
använda metoden för ränteberäkningen onödiggöres särskild uträkning av
medelkapitalet för året, och även om nytt kapital någon gång under året
tillföres rörelsen eller avföres från denna, erbjuder proceduren inga svårigheter.
Det torde mycket sällan inträffa att något större antal uträkningar skall
behöva ske. Jag har svårt att tro, att ett mera summariskt förfaringssätt
skulle i det stora flertalet fall i praktiken te sig enklare än det föreslagna. I
själva verket torde ränteberäkningen endast mera undantagsvis, såsom där
det egna i rörelsen nedlagda kapitalet använts för inköp vid olika tillfällen
av aktier o. dyl., vilkas värde ej skall medräknas i det egna kapitalet,
erbjuda nämnvärda komplikationer. Skulle i sådant sammanhang en mera
summarisk beräkning göras i deklarationen, lärer detta förhållande knappast
komma att föranleda anmärkning från beskattningsmyndigheterna.
Det har av vissa näringsorganisationer samt kammarrätten anmärkts mot
den föreslagna räntefoten 4 procent. Det bör emellertid märkas, att denna
avser — utom förkrigsinkomståren —- beskattningsåret, d. v. s. i regel kalenderåret
1939, i dess helhet. För intet av dessa år synes en genomsnittsränta
av 4 procent orimlig. Emellertid anser jag att räntefoten kan höjas från 4
till 5 procent, vilket vid kapitalökningar blir till den skattskyldiges fördel
men vid kapitalminskningar till hans nackdel. För ett följande beskattningsår
lärer få räknas med högre ränta för nytillkommande kapital. Även
med en sådan differens i fråga om ränteberäkningen synes den nu föreslagna
metoden med en enkel tilläggsuträkning kunna tillämpas.
Kammarrätten har bland annat påpekat en bristande överensstämmelse
mellan den i den remitterade promemorian föreslagna författningstexten och
det där intagna uppgiftsformuläret. Det bör givetvis vid formulärets avfattning
tillses, att denna inkongruens bortarbetas.
Vad angår övriga regler för inkomstuppskattningen beträffande förkrigsinkomståren
och beskattningsåret föranleda de avgivna yttrandena endast
följande uttalanden från min sida.
Avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål synes böra i princip
medgivas i samma utsträckning som vid den ordinarie statsbeskattningen
men ej därutöver. I sådant avseende bör dock observeras, att avdrag för
gåvor till luftskydd och luftvärn får i viss utsträckning göras under allmänna
avdrag men ej under de olika förvärvskällorna. Vid krigskonjunkturbeskattningen
synes dylikt avdrag böra medgivas i den mån gåvan utgått
från sådan till rörelse hänförlig förvärvskälla, som är underkastad dylik
skatt. Detta skall iakttagas även beträffande förkrigsinkomstår, i den mån avdragsgill
gåva under sådant år förekommit. Den ifrågavarande avdragsrättens
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
91
begränsning på angivet sätt grundas dels därpå, att endast vissa förvärvskällor
inbegripas under skatten, varför en begränsad avdragsrätt i och för
sig är motiverad, dels därpå att gåvor till allmänna ändamål i regel äro att
hänföra till kapitalutgifter. Bestämmelse motsvarande den nu ifrågasatta
föreslås ej beträffande andra förvärvskällor än rörelse, då det i praktiken
torde vara mycket svårt att påvisa att bidrag utgått av tantiem eller realisationsvinst,
och en avdragsrätt från dylika inkomster åtminstone i avseende å
1940 års taxering ej kan antagas äga större betydelse. Av vissa av de tillkallade
sakkunniga hava önskemål framställts om en längre gående avdragsrätt,
avseende dels en utökning av rätten att erhålla avdrag för gåvor till
luftskydd och luftvärn, dels införande av avdragsrätt även för gåvor till
vissa andra allmännyttiga ändamål. Dessa önskemål har jag likväl ej ansett
mig kunna tillmöteskomma.
Det torde här vara på sin plats att något beröra den i det remitterade förslaget
bland anvisningar rörande inkomstuppskattningen för beskattningsåret
intagna bestämmelsen att avdrag ej får ske för omkostnad, som kan antagas
hava haft till väsentligt syfte att nedbringa beskattningen för beskattningsåret.
Denna bestämmelse kan föranleda beskattning två gånger av samma
inkomst, där dels avdrag vägras hos utbetalaren, dels mottagaren blir
till krigskonjunkturskatt skattskyldig för densamma, ett fall som särskilt kan
tänkas inträffa i fråga om tantiem och liknande inkomst. Jag vill emellertid
framhålla, att den ifrågavarande regeln i och för sig synes fullt befogad,
och att den givetvis kan tillämpas även beträffande andra utbetalningar
än av tantiem o. dyl. Att vägrandet av avdragsrätt ej bör föranleda
skattefrihet för mottagaren finner jag å andra sidan uppenbart. Blir
beskattningen i ett sådant fall, varom här är fråga, hårdare än vad som
avsetts, har vederbörande sig själv att skylla. Jag föreslår dock sådan ändring
av bestämmelsen, att avdrag skall vägras för omkostnad, som »uppenbarligen»
haft till syfte att nedbringa beskattningen för beskattningsåret.
Att annat syfte också kan påvisas torde ej behöva hindra stadgandets tilllämpning.
I kammarrättens av mig under 2 § återgivna uttalande beträffande
behandlingen av fall, där vid den ordinarie beskattningen förtäckt utdelning
anses föreligga, instämmer jag. Att nu i förordningen intaga ett
särskilt stadgande i detta avseende finner jag emellertid ej erforderligt.
Att fel, som förelegat vid den ordinarie taxeringen, böra tillrättas vid taxering
till krigskonjunkturskatt, torde ligga i sakens natur, vilket jag i anledning
av ett par uttalanden i yttrandena anser mig böra framhålla.
En föreskrift i punkt 4 d) av anvisningarna, som syftar på rörelse för
vilken ej förts handelsböcker, torde ej erfordra särskild motivering.
Vad jämförelseinkomstens beräkning angår föranleda de avgivna yttrandena
intet annat uttalande från min sida, än att anvisningarna i denna punkt
synas böra förtydligas och i vissa avseenden fullständigas. För att så mycket
som möjligt inskränka utrymmet för subjektivt bedömande av beskattningsmvndigheterna
och de skattskyldiga vid bestämmande av jämförelse
-
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
inkomsten finner jag det lämpligt att medgiva frångående från medeltalet
av förkrigsinkomsterna endast i sådana fall då det finnes uppenbart, att
detta ej utgör ett uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst av förvärvskällan
vid tiden närmast före krigsutbrottet. Anvisningarna i övrigt
hava formulerats i anslutning till denna huvudprincip. Till förekommande
av varje missuppfattning vill jag framhålla, att nämnda förhållande måste
bedömas individuellt. Det är alltså ej meningen att de speciellt goda eller
speciellt dåliga konjunkturerna för vissa branscher skola få åberopas som
skäl till avsteg från huvudregeln, örn ej dessa konjunkturer för vederbörande
skattskyldige haft den följden, att hans inkomster under förkrigsinkomståren
uppenbarligen skilja sig från hans normala förkrigsinkomster.
Jag tillåter mig att i övrigt hänvisa till punkt 3 av anvisningarna till 4 §
i det överarbetade förslaget.
De i det remitterade förslaget upptagna föreskrifterna örn beräkning av
uppskattad merinkomst av förvärvskälla hänförlig till rörelse hava ej föranlett
några erinringar i yttrandena. Att härtill anknyta vissa problem
som avse inkomstminskning skall jag i ett senare sammanhang beröra.
Sedan den uppskattade merinkomsten fastställts, gäller det att avgöra
i vad mån denna uppkommit efter utgången av augusti 1939 och kan antagas
hava berott på av krig eller krigsfara föranledda förhållanden.
Vad beträffar avgörandet, huruvida den uppskattade merinkomsten skall
anses hava uppkommit efter krigsutbrottet, anlägges i det remitterade förslaget
det betraktelsesättet, att detta villkor är uppfyllt, om det ej genom
jämförelse med förhållandena under förkrigsinkomståren eller annorledes
göres sannolikt att sådan merinkomst förelåg redan vid utgången av augusti
1939. Presumtionen är således för att den uppskattade merinkomsten hänför
sig till tiden efter augusti månads utgång, men denna presumtion brytes
genom en enkel sannolikhetsbevisning. I motiven hänvisas närmast till
vissa möjligheter för en sådan sannolikhetsbevisning med stöd av företagets
egna tidigare förhållanden o. dyl., men hinder möter ej att åberopa allmänt
kända erfarenheter, förhållandena inom branschen i allmänhet m. m.
I det överarbetade förslaget bibehållas dessa regler men i ändrad avfattning.
Enligt det remitterade förslaget skulle vidare fastställas, i vad mån den
merinkomst, som enligt det nyss sagda skulle anses belöpa på tiden efter
krigsutbrottet, kunde antagas hava berott på av nuvarande krigstillstånd föranledda
förhållanden. Det skulle alltså presumeras att så varit fallet,
men den skattskyldige skulle hava möjlighet att genom förebringande av
»bärande», d. v. s. starka, sannolikhetsskäl bryta denna presumtion. Vissa
möjligheter till sådan motbevisning angivas i förslaget till anvisningar. Att
presumtionen skulle kunna genom en särskild anordning bindas vid viss enligt
schablon uträknad del av den uppskattade merinkomsten har också
i det föregående antytts.
Kungl. Maj.ts proposition nr 2.
93
Yttrandena i denna punkt hava gått betydligt isär. Av vissa länsstyrelser
hava uttalats farhågor för att de angivna reglerna skulle beträffande flertalet
rörelseidkare leda till försök att förete motbevisning, varav skulle
förorsakas ett stort antal tvister, medan av näringslivets sammanslutningar
framställts yrkanden på lättnad i bevisningsreglerna. Jag har redan i den
allmänna motiveringen uttalat mig rörande denna principfråga och därvid
biträtt den ståndpunkten att av taxeringstekniska skäl en restriktiv
praxis i ifrågavarande avseende är nödvändig. I detta sammanhang tillåter
jag mig påpeka den stora olikhet som föreligger i jämförelse med den
förra krigskonjunkturskatten. Beträffande den gällde att tillämpa presumtionsbestämmelser
på en ytterst grovt tillyxad s. k. »matematisk merinkomst»,
som visserligen stundom innefattade en verklig inkomstökning, men i många
fall en rent fiktiv sadan. En så beskaffad siffra var givetvis överhuvud ej
ägnad att läggas till grund för en enhetlig presumtionsregel. Enligt nu föreliggande
förslag gäller det åter att tillämpa presumtionen på en såvitt möjligt
renodlad, verklig och ej fiktiv merinkomst. Jag behöver knappast påpeka,
att läget härigenom blivit helt förändrat, och att de anmärkningar,
som i detta avseende riktades mot den gamla krigskonjunkturskatten, ej
kunna med samma fog riktas mot den nya.
Emellertid förefaller det, som om i många av yttrandena ej tillräckligt
beaktats den möjlighet, som i det remitterade förslaget ifrågasatts att schablonmässigt
för vissa slag av rörelse, d. v. s. i allmänhet för vissa branscher,
fastställa huru stor del av den uppskattade merinkomsten skall, därest ej
annat av den skattskyldige eller taxeringsmyndigheten med bärande sannoliklietsskäl
ådagalägges, antagas hava berott på kriget. Det förefaller mig
ej antagligt, att denna möjlighet hör tagas i anspråk för det stora flertalet
av rörelser. Beträffande de flesta branscher, som mera allmänt förete inkomstökning,
är det säkert riktigt att presumera, att den uppkomna inkomstökningen
efter utgången av augusti 1939 i sin helhet berott på krig eller
krigsfara. Förslaget i denna punkt innebär emellertid ett omedelbart sättande
i system av den praxis, som småningom utbildade sig beträffande den
förra krigskonjunkturskatten med stöd av skattedomstolarnas avgöranden
men som då företrädesvis kom att avse bedömandet i efterhand av särskilda
tall. I det remitterade förslaget skulle presumtionen bindas vid viss procentuell
del av den uppskattade merinkomsten. Detta uttryckssätt förefaller
mig mindre väl valt, da det kan visa sig lämpligt att, åtminstone i en del
tall, binda presumtionen vid viss procent av omsättningen eller av hela inkomsten
eller dyl. Ett allmännare uttryckssätt är därför på sin plats. Tilllika
anser jag det lämpligare att fastställandet av presumtionssiffror anförtros
åt Kungl. Maj:t än att den centrala nämnden får besluta därom. Att bereda
och avgiva förslag eller yttranden i dylika frågor måste dock givetvis ankomma
på nämnden.
Vad därefter angår utformningen av de punkter, som böra i lagtexten och
anvisningarna angivas som exempel på möjligheter att bryta presumtionen
rörande inkomstökningarnas beroende av förhållanden som omförmälas i
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
1 §, bör till en början anmärkas att en av de i det remitterade förslaget i sådant
avseende ifrågasatta punkterna är av annan art än de övriga. Jag avser
här den bestämmelse, enligt vilken det kunde påvisas att inkomstökningen
uppstått därigenom att vid avyttring av tillgångar under beskattningsåret
återbekommits före utgången av augusti 1939 avskrivna eller nedskrivna men
vid nämnda tidpunkt befintliga värden. Här är ej fråga om ett förhållande
som skall med bärande sannolik hetsskäl ådagaläggas utan om en direkt
bevisning rörande fakta. Stadgandet synes emellertid böra utvidgas att gälla
framtagandet av vid krigsutbrottet befintliga dolda reserver i allmänhet. Det
är ej uteslutet, att en tillgång vid krigsutbrottet haft ett högre värde än
inköpspriset, och om tillgången efter krigsutbrottet realiserats till detta högre
värde, kan ej med fog påstås att merinkomst som i verkligheten belöper på
tiden efter krigsutbrottet föreligger. Man måste emellertid, såsom nyss sagts,
här kräva verklig bevisning av den skattskyldige, en bevisning som säkerligen
i många fall ej blir lätt att åstadkomma. Det synes lämpligt att i detta sammanhang
i själva författningstexten använda uttrycket »dold förkrigsreserv».
Uttrycket »dold reserv» är numera allmänt vedertaget och dess huvudsakliga
innebörd torde uppfattas av såväl de skattskyldiga som beskattningsmyndigheterna,
även om begreppets exakta innebörd i allmänt språkbruk ej
är klart preciserad. En definition måste emellertid med hänsyn till denna
oklarhet givas. Det bör märkas, att denna definition ej avser att angiva
vad som förstås med dold reserv i allmänhet utan blott vad som skall i
denna särskilda punkt avses med dold förkrigsreserv.
De övriga i det remitterade förslaget angivna möjligheterna att motbevisa
den angivna presumtionen hava i huvudsak upptagits i det överarbetade
förslaget med de ändringar, som följa av att även sådan inkomstökning,
som kan antagas hava berott på av krigsfara föranledda förhållanden, indrages
under beskattningen. Såsom en ytterligare möjlighet till motbevisning
har emellertid upptagits det fall att inkomstökningen helt eller delvis
uppkommit till följd av sådana före utgången av augusti 1939 ingångna
leveransavtal, som icke haft samband med eller haft sin grund i sådana
förhållanden som omförmälas i 1 §. Fallet har särskilt angivits på grund
av sin jämförelsevis stora praktiska betydelse men innefattar givetvis ingen
utvidgning av de bevismöjligheter, som lågo inom det remitterade förslagets
ram, med hänsyn till den där förekommande bestämmelsen om inkomstökning,
som av »annan anledning» än de förut särskilt angivna varit
att förvänta även om krigstillståndet ej inträtt. Jag bör måhända särskilt
fästa uppmärksamheten därå, att motbevisningen i det nu angivna fallet bör
gälla att fråga är örn äldre avtal som icke haft samband med av krigsfara
föranledda förhållanden. Detta undantag torde hava ej ringa praktisk betydelse,
då de industrier, för vilka högkonjunktur på grund av rustningarna
i världen gjort sig gällande redan före krigsutbrottet, ej kunna med hänvisning
till äldre avtal undgå taxering till krigskonjunkturskatt.
Det torde böra framhållas, att den bevisning, varom här är fråga, i regel
icke kan försiggå genom ett direkt påvisande av vad som ej varit krigskon
-
Kungl. Maj-.ts proposition nr 2.
95
junkturvinst utan i stället bör avse förebringande av bärande sannolikhetsskäl
för att, om krigsfara ej inträtt och krig ej utbrutit, inkomsten skulle
uppgått till minst visst belopp.
Vad angår den av näringspolitiska skäl föreslagna undantagsbestämmelsen,
enligt vilken Kungl. Majit skulle, där främjande av viss tillverkning
framstår såsom ett särskilt betydelsefullt led i folkförsörjningen, äga meddela
befrielse för vinster, som ej uppkommit på grund av prisstegring, synes
det vara av visst värde, att möjlighet till dylik befrielse står Kungl.
Majit till buds. Det torde emellertid vara uppenbart, att tillämpning av en
dylik bestämmelse beträffande 1940 års taxering knappast kan bliva av större
praktiskt värde, varför jag funnit densamma ej böra upptagas i det överarbetade
förslaget.
Jag övergår nu till den redan inledningsvis berörda frågan örn rätt att
från inkomstökning avdraga inkomstminskning. Denna frågas jämförelsevis
komplicerade natur har jag redan framhållit. Motsvarande fråga framträder
ej på samma sätt inom gruppen tantiem- och liknande inkomster eller
gruppen realisationsvinster, då varje sådan grupp vid ifrågavarande beskattning
behandlas såsom en enhet. Däremot gör den sig gällande inom gruppen
rörelseinkomster, därför att beträffande dessa av praktiska skäl inkomstuppskattningen
måste ske för varje förvärvskälla. Vad som nu rimligen
synes böra åstadkommas beträffande denna grupp är att resultatet
av olika reglers tillämpning blir i huvudsak detsamma som om hela gruppen
betraktats såsom en enda förvärvskälla.
Det nu anförda har den innebörden, att det för rörelseidkare, som bär
förvärvskälla för vilken uppskattad merinkomst uppkommit, också måste
fastställas dels i vad man inkomstminskning å annan förvärvskälla föreligger,
dels i vad mån inkomstminskningen kan anses hänföra sig til] tiden efter
krigsutbrottet,-dels ock i vad mån det kail antagas att inkomstminskningen
uppkommit på grund av förhållanden som omförmälas i 1 §.
Att vid bestämmande av inkomstminskningens storlek för beskattningsåret
i dess helhet reglerna rörande bestämmande av uppskattad merinkomst böra
i huvudsak äga motsvarande tillämpning, ligger i sakens natur. Härutinnan
föreslår jag dock, i huvudsaklig anslutning till ett av kammarrätten beträffande
beräkning av underskott gjort uttalande, det undantaget (i anvisningarna
till 4 § punkt 9) att, där jämförelseinkomsten fastställes till högre belopp
än medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren, inkomstminskningen
skall kunna bestämmas med utgångspunkt från detta medeltal eller
efter annan grund som finnes skälig. Om ej en dylik spärregel infördes, skulle
det kunna inträffa, att den skattskyldige finge åtnjuta avdrag där faktisk
inkomstökning i förhållande till förkrigstiden förelåge, ehuru sådan ej framkomme
med utgångspunkt från jämförelseinkomsten. Avdrag bör med andra
ord endast få ske för faktisk inkomstminskning i förhållande till förkrigsinkomståren.
Att i inkomstminskning inräknas även underskott å förvärvs
-
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
källa i förhållande till medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren
ligger i sakens natur. Beträffande förfarandet i sådana fall, då inkomst
förelegat för blott ett av förkrigsinkomståren eller företaget är nystartat
torde de av kammarrätten beträffande underskott gjorda uttalandena kunna
tjäna till ledning.
Vid bestämmande, huruvida inkomstminskning skall anses liava hänfört
sig till tiden efter krigsutbrottet, torde de beträffande uppskattad merinkomst
givna reglerna böra få motsvarande tillämpning. Till förekommande av varje
tvekan bör uttalas, att härvid uttrycket »motsvarande tillämpning» bör så
uppfattas, som örn ordet merinkomst vore utbytt mot ordet inkomstminskning.
Fråga är här om en enkel sannolikhetsbevisning för att bryta presumtionen
att inkomstminskningen hänför sig till nämnda tid, en sannolikhetsbevisning
som givetvis får förebringas av taxeringsmyndigheterna men som
i regel ej torde vara svår att åstadkomma, när inkomstminskningen verkligen
uppkommit före krigsutbrottet. Det bör också märkas, att avdrag ej
medgives, därest ej inkomstminskning för beskattningsåret i dess helhet påvisas
av den skattskyldige.
Såsom motsvarighet till uttrycket »uppskattad merinkomst» synes uttrycket
»uppskattad inkomstminskning» böra antagas.
Vid bedömande, huruvida den på tiden efter krigsutbrottet belöpande uppskattade
inkomstminskningen skall antagas hava berott på av krig eller krigsfara
föranledda förhållanden, blir det ej möjligt att förorda direkt motsvarande
tillämpning av reglerna beträffande merinkomst. Detta skulle nämligen
i realiteten innebära en fullständig omkastning av bevisbördan sådan denna
ter sig, därest inom en förvärvskälla såväl inkomstökningar som inkomstminskningar
förekomma. Då det av den skattskyldige i sådant fall begäres,
att han skall med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga att inkomstökningen
skulle uppkommit, även örn krigsfara ej inträtt och krig ej utbrutit, innebär
detta givetvis ett krav på den skattskyldige att förebringa liknande skäl för
att uteblivandet av viss inkomst, varigenom vinsten minskats, ej skulle inträffat
örn ej krigsfara inträtt eller krig utbrutit. Följdriktigt borde motsvarande
bevisning av den skattskyldige företes, där inkomstminskningen hänför
sig till särskild förvärvskälla. Det kan emellertid ifrågasättas, om man
ej genom ett dylikt krav skulle lägga en väl svår börda på den skattskyldige.
När den skattskyldige har flera till rörelse hänförliga förvärvskällor, innebär
detta vanligen att fråga är om helt olika branscher, och det förhåller sig
givetvis så, att beträffande dessa den faktiska presumtionen kan te sig helt
olika. Det föreligger i själva verket beträffande sådana branscher, som mera
allmänt utvisa inkomstminskning, sannolikhet för att denna uppkommit på
grund av kriget. Jag finner därför den regeln rimlig, att uppskattad inkomstminskning,
som anses hava uppkommit efter krigsutbrottet, skall antagas
hava berott på förhållanden som avses i 1 §, såvida det ej göres sannolikt
att inkomstminskningen ej berott på sådana förhållanden.
De regler, för vilka jag nu senast redogjort, hava i det överarbetade författningsförslaget
införts i 4 § 4 och 5 mom. i anslutning till motsvarande
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
97
föreskrifter beträffande merinkomst. Reglerna om rätt till kvittning av
inkomstminskningar mot inkomstökningar hava däremot införts i ett särskilt
3 mom. Det har synts önskvärt att ej mer än nödigt komplicera de för
normala fall -—• d. v. s. sådana fall där kvittning ej ifrågakommer — avsedda,
i 2 mom. upptagna bestämmelserna. Rörande tillämpningen av nämnda
kvittningsbestämmelser föreslås i punkt 9 av anvisningarna till 4 § ett särskilt
exempel.
En följd av att hänsyn sålunda tages till inkomstminskningar är att begreppet
»taxerad merinkomst» bör i fråga om rörelse hänföra sig ej till
varje särskild förvärvskälla utan till all av den skattskyldige bedriven rörelse.
Vad slutligen angår den särskilda regeln om behandlingen vid ifrågavarande
beskattning av belopp, som influtit på grund av försäkring vid förlust
av fartyg, avser det moment, som intagits i förevarande paragraf, endast
att ersätta de vid den ordinarie taxeringen i detta avseende gällande
reglerna med sådana som bättre överensstämma med krigskonjunkturskattens
tillfälliga karaktär. Jag vill i detta sammanhang påpeka att det
i den remitterade promemorian intagna förslaget till förordning med särskilda
regler beträffande taxering år 1940 enligt kommunalskattelagen och
förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt av ersättning för
avyttring av fartyg synes sakna aktualitet beträffande 1940 års taxering och
att en dylik förordning därför nu torde kunna undvaras. Däremot synes
motsvarande förslag böra upptagas beträffande påföljande års taxering.
I den anvisningspunkt, som avser handelsbolag m. fl, synes på sätt kammarrätten
anmärkt böra intagas föreskrift även rörande s. k. gruvbolag.
Punkten har även i övrigt omredigerats.
5 §•
I 5 § av det överarbetade förslaget jämte anvisningar behandlas beräkning
av inkomstökning å tantiem m. m.
Motsvarande bestämmelser i det remitterade förslaget behandlas i detta
förslags 3 § 3 mom. samt i skilda punkter av anvisningarna till 3 §. Motiveringen
återfinnes å sid. 35 i den remitterade promemorian.
De spörsmål, som beröra dessa slag av inkomst, hava huvudsakligen redan
behandlats under 2 § i samband med frågan om den objektiva skatteplikten.
I det följande behandlas endast ett par frågor rörande själva inkomstberäkningen.
I yttrandena hava gjorts följande uttalanden.
Skånes samt Smålands och Blekinge handelskammare anföra:
»Som regel torde tantiem, som utbetalas under löpande år, vara beräknat
på företagets rörelseinkomst föregående år samt uppgivas till beskattning
nästföljande år. Enligt en i motiveringen gjord antydan synes vara avsett
Bihang till urtima riksdagens protokoll 19A0. 1 sami. Nr 2. 7
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
att som beskattningsår och jämförelseår skola anses de år, då tantiem utbetalas,
oavsett på vilket års rörelse detsamma beräknats. Bestämmelser för
klarläggande av denna fråga torde böra intagas i anvisningarna.»
Kammarrätten erinrar, att vad som stadgas i första punkten i punkt 5
sjätte stycket anvisningarna till 3 § (å sid. 63, rad 2 nedifrån) synes framgå
redan av själva paragrafens ordalydelse, samt fortsätter:
»Andra punkten torde böra förtydligas. I motiveringen (sid. 35) till denna
punkt sägs, att merinkomst, som här avses, torde böra antagas vara av beskaffenhet
som i 1 § sägs, i den mån motsvarande antagande skulle gälla
för inkomst av den rörelse, från vilken merinkomsten utgått ''oavsett om
merinkomst för rörelsen föreligger eller ej och oavsett örn krisskatt kommer
att påföras rörelsen eller ej’. Detta uttalande synes strida mot den principiella
grund, på vilken förslaget vilar. Örn någon uppskattad merinkomst av rörelsen
ej uppkommit, finnes nämligen icke någon möjlighet enligt förslaget
att göra något antagande i berörda avseende. Med den formulering anvisningen
erhållit kan merinkomst i form av tantiem och dylikt icke taxeras
till krisskatt under annan förutsättning än att å den rörelse, från vilken
inkomsten utgått, förefinnes uppskattad merinkomst. Frågan kan hava
stor betydelse icke minst i de fall, då det gäller skattskyldiga, som äro delägare
i det utbetalande företaget.»
Departementschefen:
De villkor, som i det remitterade förslaget uppställts för beskattning av
tantiem och likartade inkomster, synas böra förenklas. De av kammarrätten
mot formuleringen framställda anmärkningarna förefalla befogade.
Den ändrade uppställningen av lagtexten, enligt vilken ifrågavarande inkomster
behandlas i en särskild paragraf, föranleder också en ändrad avfattning,
i vilken hänvisning till reglerna örn rörelseinkomsten undvikes.
Jag kan för övrigt beträffande här ifrågavarande slag av inkomst hänvisa
till vad jag yttrat i samband med 2 §.
6 §•
6 § i det överarbetade förslaget jämte anvisningar avser realisationsvinst.
Motsvarande föreskrifter upptagas i det remitterade förslaget i 3 § 4 mom.
samt i skilda punkter av anvisningarna till nämnda paragraf. Motiven
återfinnas å sid. 36 i den remitterade promemorian.
Vad som skall innefattas under krigskonjunkturbeskattningen i fråga om
realisationsvinst har redan berörts i samband med 2 §.
I de avgivna yttrandena bär frågan om beskattning av realisationsvinst ej
berörts i vidare mån än som framgår av vad redan anförts i samband med
2 §, varjämte länsstyrelsen i Södermanlands lein har yttrat:
»Som beträffande uppkommen realisationsvinst någon jämförelseinkomst
för förkrigsinkomståren icke kan beräknas, kommer sagda vinst att i sin
helhet hänföras till merinkomst, som antages hava berott på krigstillståndet.
Det sistnämnda torde emellertid icke alltid vara med verkliga förhållandet
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
99
överensstämmande, och obilligheten härav blir så mycket större, då det vill
synas, som om dylika vinster komma att enligt bestämmelserna i 5 § av det
föreliggande lagtextförslaget beskattas efter den högsta procentsatsen.»
Departementschefen:
Beträffande skälen för att jämförelseinkomst icke beräknas för realisationsvinst
kan jag hänvisa till den remitterade promemorian. Det av länsstyrelsen
i Södermanlands län gjorda påpekandet rörande skattesatsen för
ifrågavarande slag av inkomst synes böra beaktas i samband med 8 §. Beträffande
det sakliga innehållet innebär den nu ifrågavarande paragrafen
jämte anvisningar sådana avvikelser från det remitterade förslaget som följa
därav, att även vinst resp. förlust vid avyttring av värdepapper inbegripes
under skatten.
Det remitterade förslaget utgår från att all efter krigsutbrottet uppkommen
realisationsvinst skall antagas hava berott på förhållanden som avses
i 1 §. Jag anser emellertid att denna regel, särskilt då realisationsvinst å
värdepapper indrages under beskattningen, kan befaras bliva alltför sträng.
Värdeökning å aktier kan exempelvis bero på en sådan omständighet som
upptäckten av fyndigheter å bolaget tillhörig fast egendom eller dyl. Rån
den skattskyldige direkt påvisa att värdeökning berott av dylika förhållanden,
synes beskattning ej böra äga rum. Omformulering i sådant syfte föreslås.
I anvisningarna intages för övrigt en hänvisning till bestämmelserna i 2 §
1 morn. andra stycket, enligt vilken i visst fall vad som vid den ordinarie
beskattningen betraktas som realisationsvinst vid nu ifrågavarande beskattning
behandlas som inkomst av rörelse.
7 §.
Enligt 4 § i det remitterade förslaget skall beskattning äga rum, då summan
av de taxerade merinkomsterna av olika förvärvskällor uppgår till minst
2,100 kronor. Det sålunda uträknade beloppet utgör beskattningsbar merinkomst.
Motivering har meddelats å sid. 37 i den remitterade promemorian.
I flera yttranden har ifrågasatts ytterligare begränsning i fråga om skyldighet
att erlägga ifrågavarande skatt.
Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att krisskatten — liksom den särskilda
förmögenhetsskatten — på något sätt borde spärras efter jämförelse
med taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, så att orimliga
och stötande skattepåföringar undvekes. Att någon dylik spärr icke kunde
ifrågakomma vid taxering av sådana skattskyldiga, som vid taxeringen till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjöte möjlighet att medgivas fri
avskrivning, vore dock uppenbart.
Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter, huruvida icke skattskyldighet
borde inträda först då skattskyldigs till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerade belopp uppgår till 8,000 eller 10,000 kronor.
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
I princip enahanda ståndpunkt intages av länsstyrelsen i Kronobergs län,
som dock ej angivit någon viss inkomstgräns.
Länsstyrelsen i Västmanlands län anför:
»Med de givna reglerna får man väl antaga, att för ett högst betydande antal
smärre inkomsttagare beskattningsbar merinkomst icke skall förefinnas,
sedan det medgivna 2,000-kronorsavdraget verkställts. Någon större inverkan
på taxeringsresultatet synes härvid icke vara att befara örn, efter mönster
av krigskonjunkturskatten, en viss nedre skattskyldighetsgräns fastställdes,
i allt fall för fysiska personer. Såsom lämplig gräns angives förslagsvis 5,000
kronor från inkomstkälla av enligt krisskatteförordningen skattepliktig natur.
De smärre inkomsttagarna skulle härvid besparas en för dem betungande
uppgiftsskyldighet och skattemyndigheterna skulle beredas välbehövlig arbetslättnad.
»
Skånes samt Smålands och Blekinge handelskammare anse det önskvärt,
att skattskyldigheten åtminstone för det första taxeringsåret begränsas till
inkomster å exempelvis minst 10,000 kronor och åberopar till stöd därför
taxeringstekniska svårigheter.
Handelskammaren i Gävle yttrar:
»Den föreslagna bestämmelsen att från den beräknade merinkomsten draga
kr. 2,000 för alla företag, oberoende av merinkomstens storlek, kan leda
till orättvisa, örn man motiverar avdraget med: ’Ett dylikt avdrag innebär
också en rimlig säkerhetsmarginal mot felbedömningar’. Det finns säkerligen
större risk för felbedömningar vid merinkomst i stora företag än vid merinkomst
i små företag. Avdraget borde därför vara procentuellt. Kanske kunde
någon annan grund uppställas, som innebär större rättvisa än det fasta
avdraget.»
Sveriges köpmannaförbund finner den föreslagna begränsningen till minst
2,000 kronors inkomstökning vara välbetänkt, då redan därigenom antalet
skattskyldiga handelsidkare torde komma att starkt beskäras utan att därför
inkomstökningar av någon betydelse undandragas taxering.
Departementschefen:
Av skäl, som angivits i den remitterade promemorian, synas mig de övervägande
skälen tala för att låta det vid ifrågavarande beskattning gällande
skattefria avdraget avse den sammanlagda taxerade merinkomsten, medan
storleken av den skattskyldiges taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
ej särskilt beaktas. Den ändring av sättet för skattesatsens bestämmande,
som jag föreslår i 8 §, har emellertid till följd, att beskattningsbai
merinkomst måste bestämmas särskilt för rörelse och särskilt för övriga
förvärvskällor sammanlagda. För bottenavdragets tillgodoräknande erfordras
därför också särskild bestämmelse, som synes kunna fa det innehållet,
att avdraget i första hand tillgodonjutes från taxerad merinkomst av rörelse,
medan återstående avdrag göres från summan av övriga taxerade merinkomster.
Storleken av bottenavdraget enligt det remitterade förslaget synes mig
även i och för sig väl avvägd. I varje fall lärer avdraget ej vara för lågt beräknat,
då det hänför sig allenast till inkomstökning efter krigsutbrottet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2-
101
Att jag icke förty nu förordar en höjning av avdraget till 4,000 kronor är
på den grund, att antalet taxeringsfall innevarande år synes böra såvitt möjligt
begränsas. Taxeringsarbetet i år kan verkställas först på hösten av prövningsnämnderna.
Det synes mig viktigare att dessa nämnder innevarande år
kunna ägna en mera ingående uppmärksamhet åt de mera betydelsefulla
fallen, än att de mera ytligt behandla ett större antal fall.
8 §.
I det överarbetade förslagets 8 § behandlas frågan örn normen för skattens
beräkning.
Enligt 5 § i det remitterade förslaget skall skatten utgöras enligt en skiktskala
som är progressiv med hänsyn till förhållandet mellan den beskattningsbara
merinkomsten och motsvarande jämförelseinkomst. Den föreslagna
skalan, vilken enligt vad i motiveringen (sid. 38) anförts mindre
borde betraktas som ett positivt förslag än som ett exempel på en tänkbar
skala, säges hava utformats under antagande att den borde för första beskattningsåret
ungefär motsvara en proportionell skatt å 30 procent.
Länsstyrelsen i Stockholms län anför i detta avseende:
»Förslaget att göra krisskatten progressiv med hänsyn till den beskattningsbara
merinkomstens förhållande till jämförelseinkomsten finner länsstyrelsen
tveksamt. Oavsett det förhållandet, att jämförelseinkomst icke
skall konstrueras för alla förvärvskällor, synas resultaten icke alltid komma
att bliva tillfredsställande. Om krisskattens progressionsskala konstrueras
på det föreslagna sättet, som är helt skiljaktigt från de andra statliga skatteskalorna,
måste detta innebära en förskjutning av det statliga skattetrycket,
som kan bliva oskälig och torde komma att uppfattas såsom orättvis. Om
två rörelseidkare, av vilka den ene driver rörelse i stor omfattning och står
högt på inkomstskalan och den andre är en mer blygsam företagare med
små inkomster, genom krisläget erhålla lika stor merinkomst — kanske
genom försäljning av exakt samma kvantitet av krisläget prisstegrade varor
— skulle ju enligt förslaget krisskatten bli betydligt högre för den mindre
företagaren än för den större. De skattskyldiga bedöma i regel skäligheten
av påförda utskylder efter deras sammanlagda belopp; att i ett fall
sådant som det relaterade den genom krisskatten framkallade förskjutningen
av ^ skattetrycket kommer att väcka missnöje är sannolikt. Länsstyrelsen
håller före, att skalorna för de statliga skatterna böra avvägas enligt
likartade grunder, så att icke det kan göras gällande att större inkomsttagare
gynnas på bekostnad av mindre.»
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit vikten av att skatteskalorna
så avvägas, att de icke genom allt för hög nivå avkoppla den
skattskyldige från intresse av ökad vinst å sin verksamhet.
Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län förefalla de föreslagna skattesatserna
obilliga, särskilt då återstoden av inkomsten skall träffas av ordinarie statsskatter
och hela merinkomsten av de kommunala skatterna, vilka under
kristiden kunna antagas komma att stiga.
Länsstyrelsen i Örebro län yttrar:
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
»Skattesatserna (i 5 §) hava bestämts efter den principen, att progressiviteten
blir helt beroende av den beskattningsbara merinkomstens förhållande
till jämförelseinkomsten. Till merinkomstens absoluta belopp har^ icke
tagits någon hänsyn. Av nedan anförda tvenne exempel synes framgå, att
denna princip kan leda till konsekvenser, som icke torde hava åsyftats.
Exempel 1.
Jämförelse- inkomst |
Inkomst för |
Merin- komst |
Besk.-bar merinkomst |
Skatt |
2,000 |
6,000 |
4,000 |
2,000 |
800 = 20 % av merink. |
Exempel 2. |
||||
300,000 |
350,000 |
50,000 |
48,000 |
9,600 = 19.2 % » ». |
En annan skattedifferentiering synes påkallad icke minst med hänsyn till
den väsentliga skillnaden i skatteförmågan. Skäl synas knappast föreligga
att tillmäta det procentuella förhållandet mellan mer inkomst och jämförelseinkomst
den avgörande betydelse det fått enligt förslaget.»
Flertalet näring sorganisationer så ock kommerskollegium hava uttalat,
att den föreslagna skatteskalan syntes för sträng.
Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. erinra, att den föreslagna
skalan upptager en högsta skattesats av 60 %> samt anföra vidare:
»För den förra krigskonjunkturskatten, som även var progressiv, var
högsta skattesatsen bestämd till 40 °/o. Även om de grundläggande bestämmelserna
för krisskatten äro utformade efter mindre schablonmässiga regler
än som gällde med avseende å krigskonjunkturskatten, bör dock^ den
föreslagna höjningen anses åstadkomma en allt för hård belastning å inkomsterna.
Delegerade hemställa, att hänsyn härtill tages vid det förnyade
övervägandet av skatteskalan.»
Bank- och fondinspektionen framhåller, att redan krigskonjunkturskatten
på sin tid särskilt genom den höga skatteskalan kom att verka mycket
betungande för de skattskyldiga. Eftersom den allmänna inkomstbeskattningen
numera vore betydligt högre än vid tiden för världskriget, måste man
enligt inspektionens förmenande häri se en särskild anledning att framgå
med försiktighet vid skattesatsens bestämmande.
Kammarrätten har anmärkt, att det föreslagna systemet för skattens beräkning
ej kunde användas beträffande realisationsvinst, då någon jämförelseinkomst
för denna förvärvskälla ej förutsattes enligt förslaget.
Med frågan örn skatteskalan sammanhänger spörsmålet om rätt till avdrag
för erlagd krigskonjunkturskatt. Detta spörsmål har berörts i ett flertal
yttranden. Lämpligen synes emellertid redogörelse för dessa böra lämnas
i samband med behandlingen av den särskilda förordningen om sådant
avdrag.
Departementschefen:
Vad angår normen för skattesatserna synes en erinran böra göras om här
ifrågavarande beskattnings särskilda ställning. Då en viss form av progres
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
103
sivitet blivit föreslagen och denna knutits till merinkomstens storlek i förhållande
till jämförelseinkomsten, är det tydligt, att skattens höjd icke såsom
vid den vanliga beskattningen av fysiska personer i främsta rummet
motiveras med en skatteförmåga som anses stiga med inkomstens absoluta
storlek. Beskattningen av krigsvinster framkallade av en hela samhället
drabbande olycka har i stället väsentligen karaktär av indragning till det
allmänna av en inkomstökning som man sökt men icke helt kunnat förebygga.
Svårigheten att här i det enskilda fallet med noggrannhet avgöra,
var gränsen går för den icke önskvärda inkomstökningen, föranleder emellertid
helt naturligt en viss försiktighet vid tillämpning av indragningsprincipen.
flur bred marginalen för den nämnda osäkerheten rimligen borde
göras, kan vara föremål för delade meningar. Skulle en enhetlig skattesats
fastställas, synes den under inga förhållanden kunna sättas lägre än till
50 % även med beaktande av att hela merinkomsten blir föremål för kommunal
beskattning. Emellertid synes med skäl kunna göras gällande, att
ju starkare stegringen av inkomsten är, desto bestämdare vågar man draga
slutsatsen, att ökningen har sin grund i de extraordinära förhållandena, och
desto mindre anledning finnes att bevara en så bred marginal för osäkerheten,
som en skattesats av 50 % skulle innefatta. En progressivitet i anslutning
till merinkomstens relativa höjd blir då naturlig. Med denna utgångspunkt
torde all nödig varsamhet vara iakttagen, därest utöver bottenskiktet
med 50 % läggas endast två högre skikt med 60 respektive 70 °/o.
Det är emellertid riktigt, att den valda formen för progressivitet icke är
lämpad för realisationsvinster, beträffande vilka någon jämförelseinkomst
icke föreligger utan med denna form för progressivitet skulle få schablonmässigt
fastställas. Även för tantiem och liknande inkomster synes progressiviteten,
åtminstone vid första tillämpningen, kunna undvaras. För alla
dessa inkomster föreslås alltså en enda skattesats, lika med den för bottenskiktet
i den progressiva skalan.
Att hänsyn även vid en skatt av detta slag synes böra tagas till inkomstens
absoluta storlek, beaktas genom det för alla lika stora bottenavdraget,
som föreslås höjt från promemorians 2,000 kr. till 4,000 kr. De verkligt
obetydliga krigsvinsterna komma sålunda att falla helt utanför.
Med det anförda torde det vara klargjort, att de från flera håll framförda
invändningarna mot beskattningen såsom sträng redan vid de i promemorian
antagna skattesatserna utgår från i viss mån andra förutsättningar än dem
som i detta fall främst synas böra läggas till grund för bedömandet.
Från dessa förutsättningar är det också givet att den påförda krigskonjunkturskatten
skall få avdragas från inkomsten vid den ordinarie statsbeskattningen.
Hur detta skall kunna genomföras kommer att behandlas i
ett senare sammanhang. Det har ej varit möjligt att nu föreslå liknande avdrag
vid den kommunala beskattningen. Detta förhållande har tydligen fått
öva inflytande vid avvägningen av de föreslagna skattesatserna.
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
9 §•
Enligt 6 § i det remitterade förslaget skall samtaxering av äkta makar
äga rum enligt samma principer som gälla vid den ordinarie beskattningen.
Förslaget har i korthet motiverats å sid. 38—39 i den remitterade promemorian.
I de avgivna yttrandena har förslaget i ifrågavarande del endast undantagsvis
berörts.
Länsstyrelsen i Stockholms lån yttrar:
»Vid 4 § har länsstyrelsen i första hand yrkat, att avdrag från merinkomst
måtte medgivas för underskott, som viss förvärvskälla må utvisa. Under
förutsättning att detta yrkande icke vinner bifall, har länsstyrelsen ifrågasatt,
örn icke varje merinkomst borde taxeras för sig.»
Därest avdrag för underskott icke kommer att medgivas, ifrågasätter
länsstyrelsen, om äkta makar böra samtaxeras till krisskatt.
Kammarrätten anför:
»Då den föreslagna skatten icke tager sikte på vederbörandes skatteformöga
utan är mera objektivt betonad, synes det kammarrätten sorn'' om rent
principiellt anledning saknas att, såsom i 6 § föreslagits, i beskattningshänseende
betrakta makar såsom en enhet. Eftersom beskattningen icke är
progressiv efter merinkomstens absoluta storlek utan efter merinkomstens
storlek i förhållande till jämförelseinkomsten, torde ej heller i övrigt motiv
kunna anföras för en dylik anordning. Vardera maken torde därför böra
taxeras för sig. Att vardera maken därvid tillerkännes det i 4 § l:a stycket
omförmälda avdraget synes skäligt.»
Departementschefen:
Tillräckliga skäl att frångå det remitterade förslaget i avseende å äkta
makars taxering anser jag ej förebragta. Bestämmelserna därutinnan, som
enligt det remitterade förslaget varit väl knapphändiga, hava emellertid omformulerats.
Hänsyn har därvid tagits jämväl till det fall att endera maken
haft inkomstminskning, som bör tillgodoräknas andre maken. Det bör beaktas,
att denna eventualitet kan förekomma även beträffande tantiem och
liknande inkomster. Detta har vid bestämmelsernas avfattning iakttagits.
10—19 §§.
I 7 § av det remitterade förslaget jämte anvisningar hava upptagits tre särskilda
fall, i vilka en blott provisorisk påföring av krisskatt skulle kunna
äga rum. Angående den närmare innebörden av förslaget i denna del och
motiveringen för detsamma får jag hänvisa till promemorian (sid. 39—43,
54—55 samt 64—66).
I de yttranden, vari förslaget i förevarande del särskilt behandlats, med
några undantag har förslaget principiellt godtagits, men hava erinringar i
olika hänseenden framställts. Ur yttrandena må här nämnas följande:
I den å överståthållaråmbetets bokgranskningskontor upprättade promemorian
anföres:
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
105
»Den föreslagna beräkningen av varuförnyelsefondens storlek synes endast
böra godkännas hos företag med ordnad lagerbokföring, vilka tilllämpa
s. k. normallagervärdering. Sådan värdering torde hittills huvudsakligen
ha förekommit hos vissa industriföretag i fråga örn råvarulager. För
övriga företag torde det vara lämpligt att begränsa den skattemässiga varuförnyelsefondens
storlek till den nettovinst, som kan uppstå på grund av
lagerminskning efter krisheskattningsperiodens början. För att provisorisk
skattepåföring över huvud taget skall ifrågakomma, måste den fordran uppställas,
att betryggande specifikationer av lagerkvantiteterna vid utgången
av varje räkenskapsår upprättas.»
Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar:
»Förslaget örn provisorisk påföring av krisskatt får länsstyrelsen tillstyrka.
Detsamma torde bliva av icke ringa betydelse för en smidig tillämpning
av ifrågavarande beskattning.
Den avsättning lill varuförnyelsefond, som omförmäles under moment a),
torde avse sådan avsättning, som verkställes av årsvinsten eller av disponibla,
tidigare beskattade medel. Mången gång förekommer emellertid, att
avsättning äger rum på så sätt, att varukonto, något tillverkningskonto eller
annat resultatkonto debiteras och varuförnyelsefondens konto krediteras. Avdrag,
som verkställts i denna ordning, bör icke behandlas annorlunda än avsättning,
vartill årsvinsten disponerats.
För att möjliggöra kontroll såväl beträffande avsättningen som i fråga om
dispositionen är önskvärt, att föreskrift meddelas örn att varuförnyelsefonden
skall särskilt redovisas samt att förändringar uti densamma antecknas i
uppgiftsformuläret. Uppgift bör även lämnas om det lagervärde, som i rörelsen
kan anses normalt, bedömt med hänsyn till prisläget vid utgången av
augusti 1939. Eh sådan uppgift blir till nytta även vid jämkning enligt 3 §.
I fråga örn moment b) synes intet vara att erinra.
Vad beträffar moment c) må ånyo erinras om skillnaden mellan sådana
skattskyldiga, som kunna komma i åtnjutande av fri avskrivning, och
övriga skattskyldiga. Örn en skattskyldig, som åtnjuter fri avskrivning, förlorat
ett fartyg, skall hela försäkringssumman räknas som intäkt av rörelse,
men för annan skattskyldig skall endast vad som motsvarar återvunna
värdeminskningsavdrag hänföras till rörelse; överskjutande belopp beskattas
som realisationsvinst. Därav följer, att beräkningen av det belopp, som
skall insättas hos riksbanken, kan ge olika resultat, ehuru de förlorade fartygen
kunna vara försäkrade till samma värde och jämväl vid taxeringen avskrivna
till samma värde.»
Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar:
»I fråga örn provisorisk påföring av krisskatt enligt 7 § synes böra övervägas,
huruvida icke dylik påföring bör ske jämväl då utgående varufordringar
genom avskrivning eller nedskrivning nedgått med belopp, vilka icke
finnas böra medgivas som avdrag, eller därest varuskulder genom uppskrivning
eller annan orsak upptagits till belopp, som icke finnas kunna medgivas
som avdrag. Dessa båda fall gälla exempelvis vid köp och försäljning
med likvid i utländsk valuta.
Det skulle även kunna tänkas, att en provisorisk skattepåföring bör förekomma
i fall, då i övrigt vid beräkningen av nettointäkten av rörelse sådan
åtgärd av den skattskyldige vidtagits, som är ägnad minska merinkomsten,
och det befinnes, att berörda reduktion av merinkomsten icke kan medgivas
med utgångspunkt från vid taxeringstillfället kända förhållanden samt
den skattskyldige anför skäl för en provisorisk påföring av krisskatt.
106
Kungl. Maj-.ts proposition nr 2.
Restitution av provisoriskt påförd krisskatt synes böra kunna ske även
vid tidigare tidpunkt än i förslaget angivits t. ex. redan vid den tidpunkt, då
förhållande inträffat, som enligt 7 § motiverar restitution.
Då provisorisk påföring torde kunna ske för blott viss del av beskattningsbara
merinkomsten och slutgiltig påföring för resten, synes en bestämmelse
med upplysning, att så kan ske, böra inrymmas i lagtexten och icke
blott angivas på Form. I.»
Länsstyrelsen i Värmlands län anser provisorisk skattepåföring böra i fråga
om varulager ske endast å till varuförnyelsefond avsatt belopp för lagrets
ersättande och således icke för nedskrivning av lager, som den skattskyldige
har för avsikt att anskaffa i det avyttrade lagrets ställe.
I den av länsstyrelsen i Västernorrlands län åberopade promemorian andres:
»Provisorisk
skattepåföring enligt förslagets bestämmelser torde få flera
besvärliga konsekvenser, i synnerhet örn lagens giltighetstid blir långvarig.
Kontrollen av att riktiga taxeringar åsättas liksom arbetet med uträkningen
av restituerade skatter torde bli rätt krävande, i samma mån som summan
av de i balansernas såväl tillgångssidor som skuldsidor speciellt redovisade
medlen alltmera sammansättas av under olika beskattningsår avsatta belopp,
samtidigt som summorna minska i belt annan grad och ordning genom
åtgärder, som föranleda skatterestitution. Jag vill därför ifrågasätta att
provisorisk skattepåföring helt må uteslutas eller ock förekomma i blott
mindre utsträckning, än vad som föreslagits.
I vart fall vill jag föreslå ett klart avstyrkande av förslaget om provisorisk
skattepåföring å sådant i den taxerade merinkomsten ingående belopp, som
motsvarar merpriset vid tillämnad ersättningsanskaffning för under beskattningsåret
skedd minskning i lagerbehållningen, varmed kombinerats
förslag om bildande av s. k. varuförnyelsefond. Som ovan i annat sammanhang
framhållits torde en rätt bedömning av lagervärderingen i praktiken
medföra ännu fler svårigheter än de som berörts i förslaget. Den
provisoriska beskattningen ifråga om vinst å sålt varulager, vilket icke under
beskattningsåret förnyats, innebär med avseende å lagervärderingen till
en del ett uppskjutande av de härmed förknippade problemen. Dessa problem
återkomma emellertid i ny form, när det sedermera gäller att bedöma
huruvida varufömyelsefonden användes för enligt förordningen medgiven
nedskrivning å nyanskaffade tillgångar.
Förutom skälet, att svårigheterna för ett rätt bedömande av lagervärderingen
knappast torde minskas vid provisorisk skattepåföring, talar ännu
ett skäl mot införande av provisorisk skattepåföring i förevarande fall,
nämligen det att många rörelseidkare torde frestas att onödigtvis begära
provisorisk skattepåföring — i motsats till vad som tydligen förutsatts
i förslaget. Det måste ligga en lockelse i att värdera utgående lagret alltför
lågt, vilket redan i och för sig nedbringar den bokförda vinsten, samt
dessutom skapa en möjlighet till framtida skatterestitution genom att påstå
att lagret nedgått under storleken vid beskattningsårets ingång. Möjligheterna
att i en obestämd framtid kunna andraga sannolikhetsskäl för en berättigad
nedskrivning å sedermera inköpt lager minskas ju icke därmed.
Skyldigheten att avsätta en varuförnyelsefond torde heller icke avskräcka,
då en sådan lätt kan bildas exempelvis genom avskiljande av redan förefintliga
reserver eller — i ett enmansföretag eller handelsbolag — av kapitalbehållningen.
Med hänsyn till vad tidigare nämnts örn beskaffenheten
av i praktiken många gånger använda lagerförteckningar och värderings
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
107
metoder torde ett dylikt tillvägagångssätt väl vara tänkbart, samtidigt som
det ställer sig svårt att kontrollera riktigheten av uppgifterna.»
Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar:
»Beträffande den i 7 § föreslagna provisoriska påföringen av krisskatt anser
länsstyrelsen, att, då fråga är om avsättning till varuförnyelsefond, sådan
skattepåföring bör få äga rum endast i fall den skattskyldige visar, att
nedgången i varulagervärdet är större än normalt förekommande växlingar,
och att inkomstökningen blott är skenbar. Förslaget, sådant det avfattats,
synes kunna leda till missbruk, då de skattskyldiga sannolikt komma att i
största utsträckning utnyttja de möjligheter, förslaget erbjuder, för att i
avvaktan på konjunkturutvecklingen söka undgå beskattning. Kontrollen
kommer också att bliva mycket besvärlig. Skulle en skärpning av bestämmelserna
i enlighet med vad länsstyrelsen ifrågasatt finnas icke böra ske,
synas i varje fall vissa krav böra uppställas på bokföringens beskaffenhet
för att motverka de antydda olägenheterna. Skattskyldig, som på ovan
angivna skäl önskar provisorisk skattepåföring, borde således hava sina
räkenskaper så uppställda, att befogenheten av avsättningen till varuförnyelsefond
lätt kunde kontrolleras och i varuinventarieböckerna borde för ändamålet
utmärkas, vilka varuslag förnyelsefonden avsåge.»
Östergötlands och Södermanlands handelskammare uttalar:
»Med de regler, som promemorian innehåller beträffande provisorisk påföring
av krisskatt, avses åstadkommande av en utjämning i de fall senare
skulle uppstå avskrivningsbehov, som böra föranleda restitution av skatt
erlagd för inkomst, vilken rätteligen icke utgjort någon mervinst utan bort reserveras
för dessa avskrivningsbehov. Det är återigen den fiskaliska synpunkten,
som gör sig gällande och som föranlett en i förskott taxerad och
uppburen skatt. Härom gäller vad ovan sagts om överpris och merkostnad.
Det är företagaren, som står den stora risken. Förskottsbetalningen
av skatten kan i många fall betyda en svår ansträngning av likviditeten,
och den osäkerhet, som är förbunden med en eventuell framtida skatterestitution,
blir för den taxerade ytterligt kännbar. För det allmänna kan
det ej heller vara önskvärt att behöva räkna med en oviss skyldighet att
kanske efter flera år nödgas restitutionsvis utgiva stora belopp. För båda
parter måste det vara ett angeläget intresse, att skattemellanhavandet så
snabbt som möjligt blir till sin omfattning bestämt, och för detta ändamål
är det nödvändigt, att avskrivningsbehovet med förståelse för företagsekonomien
tillerkännes en tillräckligt vid ram.»
Skånes samt Smålands och Blekinge handelskammare yttra bland annat:
»Den metod med provisorisk beskattning, som här föreslagits, motsvarar
tvivelsutan ett verkligt behov. Emellertid torde i detta sammanhang åtskilliga
spörsmål aktualiseras vilka icke på detta sätt kunna få en tillfredsställande
lösning. I förslaget har detta förhållande såtillvida uppmärksammats,
som däri antytts möjligheten av ytterligare ett annat i viss mån likartat
beskattningsförfarande. I huvudsak skulle detta bestå däri att skattefrihet
temporärt tillerkännes sådana under kriget öppet gjorda fonderingar,
vilka tillkommit i syfte att efter kriget möjliggöra ett återupptagande av en
av kriget hindrad rörelse eller att möta av kriget föranledda efterkrigsförluster,
allt under den förutsättning att fonderingarna vid en slutlig skatteavräkning
visats ha blivit använda för förenämnda syften. Såväl ur taxeringstekniska
synpunkter som av hänsyn till en sund konsolidering inom
näringslivet skulle införandet av ett dylikt förfarande otvivelaktigt vara till
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
gagn. Enligt handelskamrarnas mening är därför önskvärt att detsamma
närmare utformas och författningsmässigt regleras.
Emellertid synes förtjäna övervägas att utsträcka detta avräkningsförfarande
att tillämpas jämväl under andra förutsättningar än de ovan angivna.
På grund av de under senaste krisen gjorda erfarenheterna har som
bekant både inom handel och industri pågått ett planmässigt konsolideringsarbete,
varigenom stora företagsgrupper gjort sig mindre beroende av främmande
kredit och i stället själva sörjt för finansieringen av sin rörelse. Till
stor del torde dessa fonderingar ha skett genom nedskrivning av lagervärden.
I den mån dessa fonderingar i följd av försvårad varuanskaffning bokföringsmässigt
framkomma som mervinst och som sådan skulle beskattas,
kan detta tack vare den provisoriska beskattningen likväl ske på ett sådant
sätt att konsolideringen icke behöver menligt påverkas. En förutsättning
härför är dock, att det provisoriskt beskattade företaget vid varulagrets förnyande
är i tillfälle att uppbringa nya kredit- och rörelsemedel i stället för
dem, som bundits genom den provisoriska skattepåföringen. Under de svåra
förhållanden, som krigstillståndet medför, och med de stora skattebelopp,
varom här är fråga, kunna emellertid företagets rörelsemedel och kreditmöjligheter
lätt nog bli otillräckliga för att återställa lagret i sådan omfattning
att full skatterestitution kan erhållas. Angeläget är därför att även i dylikt
fall metoden med slutavräkning efter krigets upphörande får användas. Vidare
synes samma metod böra få anlitas även i sådana fall, då betryggande
förutsättningar finnas för att lagerförnyelsen verkligen kommer till stånd,
t. ex. i det fall, att lagervärdering tidigare regelmässigt sked enligt normallagerprincipen
och den däri dolda fonderingen, i den mån den framkommer,
redovisas under en varunyanskaffningsfond eller å annat separat kreditkonto.
»
Kooperativa förbundet anser den »provisoriska» beskattningen i föreslagen
utformning vara ägnad att yäcka betänkligheter samt fortsätter:
»Det borde vara tillräckligt, att provisoriskt påförd krisskatt effektivt deponeras
av den skattskyldige och att han alltså icke skall behöva erlägga
sådan skatt. Erfarenheten visar, att restitution av redan erlagda och av
det allmänna konsumerade skattemedel möter varjehanda svårigheter, ej
minst av teknisk art.»
Kammarrätten förklarar sig icke hava något att invända mot förslaget i
princip men framställer ett par erinringar mot utformningen av författningstexten.
I detta sammanhang synes lämpligt att behandla de spörsmål, som vid
ifrågavarande beskattning kunna komma att speciellt beröra rederinäringen.
I en den 1 november 1939 dagtecknad skrift till chefen för finansdepartementet
har Sveriges redareförening framhållit de synpunkter, som enligt
föreningens mening vore av betydelse främst i fråga örn rederirörelsens beskattning.
Denna skrift har i väsentliga delar åberopats i det av föreningen avgivna
yttrandet över förslaget. Ur detta yttrande må här följande återgivas:
»I skrivelsen den 1 november 1939 anförde föreningen, att det på grund
av kända förhållanden icke torde bliva möjligt, att, under den tid kriget
varar, genom nybyggnader eller nyinköp från utlandet i önskvärd omfatt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
109
ning bevara och utveckla landets tonnage. Detta vore desto mer att beklaga,
som man genom av kriget föranledda förhållanden måste räkna med en
väsentligt större avgång genom förlisningar än under normala förhållanden
samt med att slitaget genom ökade påfrestningar och minskade möjligheter
till erforderlig vård och underhåll komrne att betydligt ökas. För landet
vore det av vital betydelse, att handelsflottan icke varaktigt nedginge genom
kriget och att den därunder eftersatta byggnadsverksamheten för dess bibehållande
och utveckling snarast möjligt kompenserades genom ökad nybyggnad
efter krigets slut. Därest rederierna genom krigskonjunktur- och
andra skatter samt orsaker i övrigt stöde tämligen kapitalfattiga vid krigets
slut, kunde sagda önskemål näppeligen förverkligas. Ville man uppnå syftet
i fråga, vore det nödvändigt att stimulera rederierna till en investeringspolitik
för nybyggnad och inköp av fartyg.
Föreningen anförde vidare: Rederirörelsen — och detta gäller alldeles
särskilt trampfarten — är i hög grad utsatt för konjunkturväxlingar. Detta
medför med hänsyn jämväl till att rederierna sakna möjlighet att genom varulagervärdering
modifiera verkningarna härav, att beskattningen på ett
onaturligt sätt missgynnar rörelsen. Beskattningsperiodens avgränsning till
så kort tid som ett år leder därför till, att konjunkturvinster beskattas i full
utsträckning utan att kunna salderas mot förluster under de dåliga åren.
Under senare år hava — och även detta gäller särskilt trampfarten — gynnsamma
konjunkturer rått ytterst korta perioder, medan lågkonjunkturerna
varit långvariga. Sett på lång sikt har rörelsen icke lämnat skälig avkastning
på nedlagt kapital. Helt naturligt har detta medfört, att handelsflottans
utveckling hållits tillbaka. I nuvarande tid, då särskilda anspråk ställas på
handelsflottan, gör sig detta starkt kännbart. Ur beskattningssynpunkt må
framhållas, att avdrag för årliga avskrivningar å fartyg ofta icke kunnat utnyttjas
(på grund av rörelsens resultat).
De uppgifter föreningen lämnat rörande handelsflottans otillfredsställande
utveckling — en jämförelse med motsvarande utveckling i Norge är för Sveriges
del ytterst nedslående — bekräftas av statistiken.»
I yttrandet återgives härefter en uppställning avseende utgången av år
1938 rörande det svenska fartygsbeståndets ålder, vilken, uttalar föreningen,
gåve en bild av hur omodern i det stora hela vår handelsflotta är. Av sammanställningen
framginge, att av ångfartygen, räknat i ton, vid nämnda tidpunkt
64 % vore äldre än 19 år, medan av motorfartygen endast c:a 8 %
vore äldre än 19 år. Motsvarande siffra för tonnaget i sin helhet utgjorde
e:a 40 %.
I en annan sammanställning göres jämförelse med förhållandena i Norge.
Den norska handelsflottan utvisade i förhållande till den svenska en synnerligen
gynnsam utveckling, vilket icke minst syntes vara att tillskriva förefintligheten
av förmånligare skattebestämmelser i Norge.
Föreningen fortsätter:
»I motsats till vad som gäller Norge och jämväl Danmark har det allmännas
intresse av att genom särskilda skattebestämmelser söka befrämja
handelsflottans utveckling icke varit särskilt framträdande i vårt land. På
grand därav samt av orsaker, som föreningen saknar anledning att ingå på
i förevarande sammanhang, ingår rederinäringen — detta i bestämd olikhet
mot vårt näringsliv i allmänhet — ganska försvagad i rådande krisläge.
Medan industrien i allmänhet under de senare åren lyckats väl konsolidera
sig, både med avseende å anskaffning av modernt maskineri och i fråga örn
Ilo
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
likviditeten, är vår handelsflotta en av de mest omoderna i Europa och har
utvecklat sig även i jämförelse med våra grannländer ogynnsamt, vartill
kommer att på grund av de långvariga lågkonjunkturerna på rederirörelsens
område årliga förluster uppkommit, som omöjliggjort önskvärda förbättringar
i likviditeten. Sistnämnda förhållande leder jämväl till den olyckliga
konsekvensen, att jämförelseinkomsterna för rederirörelsen bliva synnerligen
låga, varigenom krisskatten skärpes såväl genom att merinkomsterna
komma att stiga som genom den metod, som föreslagits beträffande progressionen.
Nu nämnda konsekvenser av krisskatten för rederirörelsen, som efter vad
framhållits är i behov av såväl förnyelse som konsolidering, inger föreningen
den starkaste oro för vår handelsflottas bestånd och utveckling. Det ligger
i öppen dag vilken utomordentlig betydelse det är för landet att hava en
modern och tillräckligt omfattande handelsflotta. I nuvarande tid har detta
nog framgått för statsmakterna, men även under fredstid har handelsflottan
den största betydelse för vår handelsbalans. Skapandet av en för sitt ändamål
avpassad handelsflotta måste ske planmässigt och på lång sikt. Inköp
till höga priser under krigstid av fartyg, som efter krigets slut icke
motsvara anspråken på ett sådant tonnage, äro icke ägnade att på lång sikt
befrämja rörelsen. Enligt föreningens mening är det för landet av minst
lika stort värde, att detsamma har tillgång till eget tonnage, som kan tillföra
landet utländska valutor och särskilt under kristider underlätta exporten
och förse landet med de varor, som för dess behov äro erforderliga,
som att staten genom skatter får penningmedel. Föreningen är i övrigt av
den uppfattningen, att en konkurrenskraftig handelsflotta i längden skulle
direkt eller indirekt tillföra staten betydligt större ordinarie skatter än vad
som kunde uttagas genom en tillfällig krisskatt.
Det bör därför övervägas, huruvida man icke borde få från krisskatt frikalla
rederier för varje krisvinst, som användes för ökning av den svenska
handelsflottan genom nybyggnad eller inköp från utlandet. Därjämte bör
tillses, att de bestämmelser rörande återbekommande av provisoriskt erlagd
krisskatt, förslaget inrymmer, förtydligas eller uppmjukas så, att även anskaffande
av tonnage i beskaffenhet eller värde överlägset det förlista eller
försålda leder till återbekommande av provisoriskt erlagd skatt. Vidare
böra progressionsbestämmelserna för skatten utarbetas så, att rederinäringen
icke oskäligt belastas.
Med utgående från dessa synpunkter borde såsom nämnts från krisskatt
frikallas varje del av ett rederiföretags vinst, som användes för utökning
av landets tonnage inom en viss tid, vilken dock icke bör bestämmas kortare
än fem år efter kristiden har upphört.
Skulle emellertid en sådan i och för sig synnerligen välbetänkt anordning
icke komma att genomföras, bör i vart fall åvägabringas villkorlig befrielse
från krisskatt för vinst genom ersättning på grund av försäkring för förlista
fartyg och vinst genom fartygsförsäljningar, därest för fartyget bekommen
ersättning användes till anskaffning av annat fartyg under kriget eller inom
fem år efter dess avslutande.
I detta hänseende har i promemorian föreslagits, att endast provisorisk
skatt skall uttagas. Mot förslaget i denna del gör föreningen följande
erinringar:
1) Oklarhet råder inom vilken tid det nya fartyget skall anskaffas för befrielse
från krisskatt.
2) Det synes egendomligt att, samtidigt med att skatt påföres provisoriskt,
viss del av köpeskillingen resp. ersättningen skall insättas i riksbanken;
och
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
lil
3) såsom underlag för krisvinstens beräkning bör givetvis räknas skillnaden
mellan fartygets värde vid tiden för krigsutbrottet d. v. s. den 31 augusti
1939 och det ersättningsbelopp, som erhållits, och icke såsom av lagtexten
synes framgå fartygets återstående värde i beskattningsavseende vid försäljningen
eller förlisningen.
Föreningen hade såsom nämnts föreslagit, att för vinnande av skattebefrielse
nytt fartyg skulle anskaffas senast fem år efter krigets avslutande.
Denna tidrymd motiverades med en önskan, att varven icke skulle överbelastas
under tiden närmast efter fredsslutet, vilket i sin ordning kunde framkalla
uppskruvade priser. Givetvis kan man göra den erinran, att tidpunktens
lämpliga avvägning icke kan göras utan kännedom örn totalförlusten i
svenskt tonnage, krigets varaktighet m. m. Emellertid bör under alla förhållanden
klart frånsägas, att inköp och beställningar för vinnande av skattebefrielse
kunna ske under tillräckligt lång tid även efter krigets avslutande.
Det allmänna har rätteligen icke något anspråk på, att rederiföretag, som
erhållit ersättning för förlist eller försålt fartyg, deponerar hela eller större
delen av ersättningen i riksbanken. Statens berättigade anspråk går icke
längre än till skattebeloppet. Mot förslaget kan vidare göras den erinran,
att rederiföretaget ofta icke är i stånd att deponera hela ersättningen, exempelvis
då inteckningar i fartyget äro belånade. I händelse av totalförlust är
ju inteckningshavare berättigad hos försäkringsföretaget lyfta sin fordran.
Såsom 1''örkrigsvärde kunna i regel användas de värden, som före kriget
åsatts fartygen för försäkring. Dessa värden torde icke överstiga de verkliga
värdena, medan de i flera fall understiga desamma. Med andra ord torde
icke sällan fall av underförsäkring hava uppstått, medan överförsäkring
praktiskt taget ej förekommit. Försäkringsvärdena skulle alltså endast vara
presumtionsvärden och det skulle stå såväl taxeringsmyndigheterna som de
skattskyldiga fritt att styrka ett annat värde.
I sin skrivelse framhöll föreningen vidare, att med hänsyn till det ökade
slitaget och påfrestningarna under krigsåren samt önskvärdheten av en naturlig
utveckling av fartygsbeståndet nybyggnadsbehovet icke borde sättas
lägre än 10 % av företagets tolaltonnage vid varje bokföringsårs slut.»
Redareföreningen hänvisar därefter till sin förut åberopade skrift den 1
november 1939, däld föreslagits en särskild ordning för avskrivning inom
rederinäringen att tillämpas vid krigskonjunkturbeskattningen. I stället för
de ordinarie avskrivningarna å tonnage skulle rederirörelsen för krigsåren
få avdraga vissa i lagstiftningen angivna maximibelopp under villkor, att
beloppen senast inom fem år efter det kriget avslutats användes för inköp
eller beställning av fartyg. Skattefriheten skulle alltså i likhet med vad
som gäller avsättning till konjunkturinvesteringsfond vara provisorisk samt
upphöra, därest företaget icke inom nyss sagda tid investerat medlen i fartyg.
Givetvis skulle i så fall avgå vad som belöpte å ordinarie avskrivning.
Föreningen fortsätter:
»Promemorian har icke tagit hänsyn till sistnämnda krav i vidare mån,
än att man föreslagit visst avdrag för merkostnad för tillgång för stadigvarande
bruk. För rederinäringen blir detta avdrag ofta illusoriskt, då avdraget
skall räknas å det i fartygens beskattningsavseende upptagna värde.
Återstår en del av anskaffningskostnaden för fartyget oamorterad vid krigsutbrottet,
kan man påräkna ett ganska högt avdrag för merkostnad, medan
i annat fall något sådant avdrag icke alls skulle komma att tillstädjas. Man
112
Kungl. Maj.ts proposition nr 2.
har, liksom i det föregående anmärkts, beträffande krisbeskattning av försäljningsvinster
m. m. sammanblandat förkrigsvärden med restvärden i beskattningshänseende.
Frågan örn värdeminskningsavdrag å tillgångar för stadigvarande bruk vid
krisbeskattningen är av stor betydelse, men vållar också stora svårigheter.
Vid den ordinarie beskattningen, som omfattar tillgångens hela livslängd,
spelar det en jämförelsevis underordnad roll, örn värdeminskningsavdraget
placeras å det ena eller andra beskattningsåret, blott det tillses, att 100 °/o
av anskaffningskostnaden avdrages under den tid tillgången är i bruk. Vid
krisbeskattningen åter, som väl måste antagas spela in under allenast en
jämförelsevis kort del av föremålets livslängd, är det av största betydelse —
helst som kraven på värdeminskningsavdrag framstå med särskild styrka
under krigets påfrestande förhållanden — att den verkliga värdeminskningen
får avdragas. Inom rederirörelsen är det till följd av sjöfartens särskilda
ställning angeläget, att detta iakttages. Just på grund härav föreslog
redareföreningen, att för krisbeskattningen de ordinarie avdragen för värdeminskning
skulle bortelimineras och i stället ett visst avdrag per bruttoton
beräknas. Såsom ett villkor härför föreslogs, att de sålunda beräknade avdragsbeloppen
skulle användas för investering i nytt tonnage, något som är
ägnat att befrämja rederinäringens utveckling.
Föreningen vidhåller alltjämt sin hemställan örn, att avdragsrätten bestämmes
på sätt föreslagits i nämnda skrivelse.
Skulle emellertid ett dylikt tillvägagångssätt icke kunna genomföras, vill
föreningen alternativt föreslå, att det extra slitageavdraget under krigsperioden
icke beräknas lägre än till 5 % på fartygens vid krigets början gällande
försäkringsvärden med rätt till enahanda justeringar i dessa, som omförmälts
i det föregående. Förutom detta extra avdrag på grund av ökai
slitage m. m. skulle givetvis rederierna tillgodoföras de ordinarie värdeminskningsavdrag,
som enligt förslaget i promemorian tillkomma dem.
För flertalet rederier ställer sig jämförelseåret 1938 mycket ofördelaktigt.
Man riskerar därför att i ett stort antal fall jämförelseinkomsten blir obetydlig,
medan örn andra av konjunkturerna mera gynnade år väljas, ett
högre medeltal erhålles. Ovissheten om möjligheterna att vinna en sådan
justering inger starka betänkligheter även mot den föreslagna progressionsskalan.
Oklarhet råder vidare vad som i detta hänseende avses med jämförelseinkomst.
Dessa förhållanden mana till iakttagande av försiktighet i
fråga örn skalans avvägning. Olika möjligheter kunna tänkas att avväga skalan,
men i vart fall synas avstånden mellan skattesatserna för obetydliga
d. v. s. skalan är för brant liksom de högsta skattesatserna äro för höga.»
Skånes samt Smålands och Blekinge handelskammare yttra:
»Under nu rådande förhållanden måste det tvivelsutan betraktas som ett
vitalt näringsintresse, att handelsflottan genom snabb förnyelse och modernisering
av gammalt tonnage gives ökad befraktningskapacitet. Redan av
hänsyn till nuvarande kreditsvårigheter äro rederierna likväl hänvisade till
att i ökad omfattning använda medel, som inflyta vid fartygsförsäljningar
eller genom skaderegleringar vid fartygsförluster. För att lösa sina nyanskaffnings-
och finansieringsproblem lia rederierna också och ej minst i
följd av de snabba konjunkturväxlingarna i denna näring måst inrikta sig
på att använda fartygsbeståndet ej blott som ett medel för fraktfartens bedrivande
utan även som en tillgång för avyttring, då olika förhållanden så
påkalla. Fartygsbeståndet har med andra ord för rederierna karaktär av
på en gång inventarier och varulager.
Ur dessa synpunkter kunna emellertid vad rederinäringen angår de i för -
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
113
slaget förordade avskrivningsbestämmelserna icke anses tillfredsställande.
Enligt huvudregeln medgives nämligen avskrivning endast för normal, d. v. s.
för en efter det nyanskaffade tonnagets livslängd beräknad värdeminskning.
Sant är väl, att härutöver medgivits extra avskrivning för s. k. överpris.
Som bl. a. framgår av anvisningarna till 7 § ligger likväl häri ingen garanti
för att avskrivning å nytt tonnage, som anskaffats för att ersätta gammalt,
omedelbart får göras ned till s. k. förkrigsnivå. Enligt gängse terminologi
förstås med övei-pris det pris, som erlägges utöver det normala d. v. s. som
regel utöver marknadsvärdet före kriget. Vid sådant förhållande kan emellertid
denna möjlighet till extra avskrivning icke erbjuda en nöjaktig lösning
av rederinäringens avskrivningsproblem i de fall där rederierna före
krigskonjunkturen i konsolideringssyfte eller tili skydd mot konjunkturväxlingar
verkställt nedskrivningar å fartygsbestånden till värden under
marknadsvärdet. Härvid får ej förbises, att ett rederi, som tidigare t. ex.
med hänsyn till då rådande konjunktur bokfört tonnage till visst lågt pris, på
grund av aktiebolagslagens föreskrifter är förhindrat att sedermera höja
detsamma. I själva verket lär också kunna antagas att en stor del av det
svenska tonnaget vid krigsutbrottet varit bokfört till värden understigande
vad som då kunde anses normalt.
Från dessa utgångspunkter synes med fog kunna hävdas, att de i förslaget
för lagervärdering förordade principerna i tillämpliga delar böra göras
gällande även för värdering och nedskrivning av tonnage. I fråga om juridiska
personer har också redan 1924 års skatteberedning varit inne på
tanken att inventarier i skatteavseende borde behandlas såsom varulager.
Vilken uppfattning man än hyser om det berättigade häruti, torde få erkännas,
att tonnaget i ett rederiföretag såväl finansiellt som produlrtionsmässigt
icke intager samma ställning som exempelvis maskinparken i en
fabrik. Härmed överensstämmer också att samma skäl, som kunna anföras
för att i skatteavseende underlätta varulagernas förnyande, med lika
eller t. o. m. än större styrka äro tillämpliga i fråga örn förnyelsen av tonnage.
Icke minst gäller detta den synpunkten att även rederiföretagen med
full rätt kunna ha anspråk på att liksom handels- och industriföretag beredas
sådana avskrivningsmöjligheter att de kunna gå ur krisen lika konsoliderade
och med samma finansierings- och kreditresurser som vid inträdet
däri.
Enligt handelskamramas mening tala sålunda vägande skäl för att, med
användande av slutavräkningsförfarandet, för krisbeskattningen av tonnage
utformas särskilda värderings- och avskrivningsregler i nära anslutning till
principerna för varuvärderingen.
I detta sammanhang förtjänar vidare övervägas, huruvida icke genom
särskild övergångsbestämmelse möjlighet till provisorisk beskattning bör
beredas i det fall att medel, innan lagen träder i kraft, influtit vid försäljning
av fartyg eller i form av försäkring och sålunda ej kunnat insättas å
särskilt konto i riksbanken.»
Handelskammaren i Göteborg anser förslagets stadgande i 7 § c) såtillvida
välbetänkt som det avser att bereda rederierna tillfälle att vid försäljning
eller förlust skydda sig mot definitiv krisskattetaxering men finner
det önskvärt att en uppmjukning på denna punkt kommer till stånd. Det
kunde nämligen icke bestridas, att bestämmelsen särskilt för mindre rederier
kunde medföra en mycket allvarlig ansträngning av deras likviditet.
Handelskammaren anför vidare:
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 2.
8
114
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
»Den i lagförslaget 7 § mom. c använda beteckningen ''fartygets i beskattningshänseende
gällande värde’ bör utbytas mot fartygets marknadsvärde
före krigstillståndets inträdande. Enligt kammarens uppfattning kan krisskatten
rimligtvis endast avse skillnaden mellan detta värde och det högre
värde å fartyget, som krigstillståndet medfört. Kammaren önskar i detta
sammanhang även understryka, att den förutsätter att, om belopp använts
för anskaffning av fartyg i stället för sådant som försålts eller gått förlorat,
avskrivning i räkenskaperna å detta får ske ned till förkrigsvärdet av det anskaffade
fartyget.»
Handelskammaren i Gävle anser, att nedsättning av köpeskilling eller försäkringsbelopp
för fartyg kunde ske även genom beloppets insättande på
spärrkonto i affärsbank.
Kommerskollegium anför:
»De säregna förhållanden, som äro utmärkande för sjöfartsnäringen, synas
kollegium påkalla en särskild varsamhet vid fastställandet av reglerna
för värdeminskningsavdragen för fartyg, så att icke sjöfarten försättes i ett
ogynnsammare läge än övriga näringsgrenar och vidmakthållandet och utvecklingen
av handelsflottans tonnage motverkas. Med hänsyn till erfarenheterna
från världskriget rörande det starka slitage fartygen voro utsatta
för och svårigheterna för rederiföretagen att vid krigets slut iståndsätta tonnaget
synes ett tillmötesgående av de av redareföreningen framställda önskemålen
rörande värdeminskningsavdragen vara väl motiverat.
Såväl redareföreningen som handelskammaren i Göteborg har framhållit,
att uttrycket ''fartygets i beskattningshänseende gällande värde’ i 7 § mom.
c) i författningsförslaget borde utbytas mot fartygets marknadsvärde vid
tiden för krigsutbrottet. Enligt handelskammarens uppfattning borde krisskatten
rimligtvis endast avse skillnaden mellan detta värde och det högre
värde å fartyget, som krigstillståndet medfört. Det synes kollegium angeläget,
att ifrågavarande bestämmelser givas sådan formulering och innebörd,
att därav tydligt framgår, att före kriget verkställd fondering icke blir föremål
för beskattning.
I anledning av vad redareföreningen anfört anser kollegium det skäligen
böra kunna förutsättas, att den tid efter upphörande av nuvarande krigstillstånd,
inom vilken förlorat eller försålt fartyg skall ersättas för erhållande
av restitution av provisoriskt påförd krisskatt eller befrielse från sådan skatt,
kommer att fastställas på sådant sätt, att överbelastning av varven eller andra
olägenheter av alltför snäva bestämmelser undvikas.
Redareföreningen har ifrågasatt att skattebestämmelserna skulle givas sådan
innebörd, att för sjöfartens vidkommande krisvinst skulle bliva fri från
därå belöpande krisskatt örn och i den mån som vinsten i fråga användes till
utökning av eller förbättring av det svenska tonnaget. Kollegium behjärtar
till fullo vikten av att intet försummas som kan göras för att vidmakthålla
och öka den svenska handelsflottan samt stärka dess ställning. Då det emellertid
torde möta principiella hinder att tillgodose dylika önskemål genom
skattelagstiftningen i vidare mån än att det i möjligaste mån tillses, att denna
icke så uppbygges, att den direkt motverkar nu angivna syften, har kollegium
icke ansett sig kunna i förevarande sammanhang förorda särskild åtgärd
i den av redareföreningen föreslagna riktningen.
I avseende å det för provisorisk påföring av skatt vid försäljning eller
förlust av fartyg föreslagna villkoret, att köpeskillingen resp. försäkringssumman
eller del därav skall insättas i riksbanken ha vissa erinringar gjorts
av redareföreningen och handelskammaren i Göteborg. Bestämmelsen i fråga
synes ha föranletts därav, att det ofta rör sig örn mycket betydande belopp.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
115
Någon motsvarande föreskrift har emellertid icke föreslagits för övriga fall
av provisorisk skattepåföring, ehuru det även härvid torde kunna bli fråga örn
avsevärda belopp. Med hänsyn härtill och då bestämmelsen kan komma
att inverka oförmånligt på rederiföretagens, särskilt de mindre företagens,
likviditet, vill kollegium ifrågasätta, huruvida icke nämnda villkor bör utgå
eller för tillgodoseende av det avsedda syftet någon annan utväg utfinnes,
som icke är förbunden med det angivna förslagets olägenheter.»
Fullmäktige i riksbanken hava efter särskild remiss avgivit yttrande i anledning
av förslaget i vad detta avser medverkan från riksbanken. Fullmäktige
yttra bland annat:
»Fullmäktige äro beredda att lämna den medverkan, som ifrågasattes i
förslaget. Därvid förutsättes, att fullmäktige själva få rätt att bestämma, vad
som skall anses som sedvanlig ränta. Örn, som fullmäktige vidare förutsätta,
riksgäldskontoret skall betala denna ränta, komma fullmäktige att, innan
räntan fastställes, samråda därom med fullmäktige i riksgäldskontoret.»
Slutligen har Sveriges varvsindustri förening, under framhållande, bland
annat, av de svårigheter med vilka varvsindustrien för närvarande har att
räkna och önskvärdheten att rederierna finge fritt förfoga över sina vinstmedel,
uttalat följande önskemål:
»I första hand hemställes, att depositionsskyldighet i riksbanken icke föreskrives
som förutsättning för befrielse från krigskonjunkturskatt.
Därest denna hemställan ej helt bifalles, föreslås, att linjerederierna utan
att mista rätten till befrielse från krigskonjunkturskatt må behålla hittills
utbetalade försäkringsbelopp för förlista fartyg liksom ock influtna försäljningsbelopp
för äldre fartyg, under förutsättning att medlen användas för
betalning av skuld på äldre fartygsbyggen eller å nya sådana.
Därjämte föreslås, att ej heller sådana medel, som framdeles inflyta genom
förlisning och försäljning av fartyg, skola för vinnande av befrielse
från krigskonjunkturskatt behöva insättas i riksbanken, utan att för dylik
befrielse blott erfordras bevis för, att medlen använts för anskaffande av
nytt fartyg.
Ett bifall till denna framställning skulle vara i hög grad ägnat att förbättra
varvens ställning i förhållande till bankerna ävensom öka utsikterna
för svenska varv att erhålla nybeställningar å fartygsbyggen.»
Enligt det remitterade förslaget skall ränta å provisoriskt påförd skatt
utgå med 3 procent.
Skånes samt Smålands och Blekinge handelskammare anse en sådan räntesats
icke motsvara skäliga villkor. Någon anledning att här tillämpa en
räntesats som närmast har karaktär av straffränta torde ej förefinnas. Tvärtom
torde samma principer böra följas som godtagits i fråga om beskattning
av till lagerförnyelse avsedda medel. Handelskammaren i Göteborg föreslår,
att ifrågavarande ränta göres rörlig och fastställes till 1 procent över
riksbankens diskonto för tremånadersväxlar. Handelskammaren i Gävle anser
samma procentsats som vid restitution av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
böra föreskrivas. Samma ståndpunkt intages av kommerskollegium.
116
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
Beträffande frågan örn de taxeringsorgan eller de myndigheter, som böra
besluta örn provisorisk skattepåföring och örn restitution i sådant fall, hänvisas
till den redogörelse, som lämnas i samband med taxeringsförfarandet.
Departementschefen:
Den föreslagna provisoriska skattepåföringen utgör ett led i anordningarna
till förhindrande av att fiktiva vinster träffas av krigskonjunkturskatt.
Detta förfarande avser sådana fall, där det synts naturligt att den skattskyldige
får för beskattningsåret komma i åtnjutande av avdrag som reellt få
anses hänföra sig till detta år, men som bokföringsmässigt redovisas på ett
följande år. Förslaget i detta avseende har allmänt tillstyrkts. Vissa anmärkningar
hava dock framställts, medan å andra sidan vissa önskemål örn förfarandets
utvidgning hava uttalats.
Beträffande första möjligheten till provisorisk skattepåföring, vilken avser
att genom uppläggning av varuförnyelsefond få, där lagerminskning
under beskattningsåret ägt rum, från detta års inkomst åtnjuta avdrag för
nedskrivning å ersättningslager, som ännu ej inköpts, hava av vissa länsstyrelser
uttalats farhågor för missbruk och kontrollsvårigheter. Jag har
emellertid svårt att inse, att dessa farhågor böra tillerkännas särskilt stor betydelse.
Syftet nied bestämmelserna är alt tillse, att den rörelseidkare, som
förverkligar en från början tillkännagiven avsikt att använda vinsten för anskaffande
av ersättningslager, kommer i åtnjutande av väsentligen samma
förmån att nedskriva detta till det gamla lagrets värde, som han skulle haft,
örn lagerersättningen ägt rum under beskattningsåret. Det förefaller mig,
som örn risken för att den skattskyldige skulle komma i åtnjutande av någon
mera avsevärd obehörig förmån i detta avseende ej skulle vara stor.
Den andra möjligheten av i den remitterade promemorian föreslagen provisorisk
beskattning avser det fallet att i räkenskaperna gjort överprisavdrag
beträffande tillgång för stadigvarande bruk som under beskattningsåret anskaffats
ej kunnat i sin helhet medgivas. Örn det sedermera visar sig att sådant
större avdrag än det medgivna skulle varit berättigat, ifall den kommande
utvecklingen kunnat förutses, får avdraget åtnjutas i efterhand från
det rätta årets inkomst. De anmärkningar, som i detta sammanhang framställts,
avse mindre den sålunda föreslagna anordningen i och för sig än den
omständigheten att den förutsätter en viss återhållsamhet i fråga örn omedelbart
beviljande av överprisavdrag. Jag vill emellertid härom uttala, att enligt
sakens natur vid ifrågavarande tillfälliga beskattning en viss försiktighet
hos beskattningsmyndigheterna ovillkorligen måste vara på sin plats,
och att det därför givetvis bör betraktas som en förmån för de skattskyldiga
att erhålla säkerhet för att komma i åtnjutande av räkenskapernas
hela överprisavdrag sedan detta visat sig sakligt befogat, låt vara i form
av skatterestitution och ej i form av omedelbar skattefrihet.
Den tredje möjligheten av provisorisk skattepåföring enligt det remitterade
förslaget avser det fall att rörelse tillhörigt fartyg försålts eller gått
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
117
förlorat och köpeskillingen eller försäkringssumman ej under beskattningsåret
använts för nyanskaffning av fartyg, men insatts å särskilt konto hos
riksbanken för framtida disposition för sådant ändamål. Detta fall har
särskilt berörts i vissa yttranden, framför allt det av Sveriges redareförening
avgivna. Föreningen har sammanfattat sina anmärkningar i tre huvudpunkter.
Den första av dessa är, att oklarhet råder inom vilken tid det nya fartyget
skall anskaffas för att befrielse från skatt skall erhållas. Det synes
mig ej möjligt att i detta avseende göra ett bestämt uttalande. Då varje
möjlighet till bedömande saknas rörande efterkrigskonjunkturens utveckling,
skulle, synes det, varje uttalande härom vara förhastat. Det ligger
emellertid i sakens natur att, när viss anordning vidtagits för att tillgodose
rederinäringen och det ur det allmännas synpunkt är ett positivt intresse
att ersättningstonnage anskaffas för avgånget tonnage, slutavräkning ej kommer
att företagas förrän vid sådan tidpunkt då läget hunnit stabilisera sig
efter kriget. Möjligheten står också öppen att på en av redareföreningen antydd
väg tillgodose rederinäringens intressen vid krisens avveckling, nämligen
på det sätt att kontrakt om fartygsinköp beträffande rätt till avskrivning
likställas med redan inköpta fartyg. Står sådan möjlighet öppen, torde
tiden för avräkningsförfarandet kunna sättas tidigare.
Vidare betecknas det av redareföreningen såsom egendomligt att, samtidigt
med att skatt påföres provisoriskt, viss del av köpeskillingen eller
ersättningen skall insättas i riksbanken. För min del anser jag detta villkor
vara på sin plats. Det är i och för sig ingen orimlig fordran att ett
företag manifesterar sin avsikt att för det erhållna beloppet ersätta det avyttrade
eller förlorade fartyget genom att avskilja, ej en fond i balansräkningen,
utan själva de erhållna pengarna. För rederinäringen såsom sådan
bör det vara en direkt fördel att ett villkor uppställes, som skapar trygghet
för att medlen ej förfaras utan verkligen stå till förfogande för inköp av det
ersättningstonnage, vars anskaffande innebär ett så betydelsefullt allmänt
intresse. Den av redareföreningen särskilt åberopade norska lagstiftningen
ställer liknande villkor för avskrivningsavdrag utöver de normala även vid
den ordinarie beskattningen. Tidigare hava vid olika tillfällen framställts
önskemål örn sådana villkor i skattelagstiftningen, som direkt uppmuntra till
vidtagande av ur näringslivets allmänna synpunkter nyttiga åtgärder. I likviditetsavseende
försättes ett företag genom insättning av medlen i riksbanken
merendels knappast i sämre men ofta i bättre läge än örn företaget haft
fartyget hvar, då det ju ej heller i sistnämnda fall haft tillgång till pengarna
men behövt rörelsekapital till fartygets nyttjande.
Med hänsyn bland annat därtill att så lång tid förflutit från utgången av
det beskattningsår, varom nu är fråga, finner jag emellertid viss uppmjukning
av villkoret kunna medgivas, i det möjlighet bör hållas öppen för Kungl.
Majit att i särskilda undantagsfall i stället för insättning i riksbanken föreskriva
annan med dylik insättning väsentligen likvärdig disposition av tillgångar
såsom villkor för den provisoriska skattepåföringen. För medgivande
118
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
av sådant undantag torde böra krävas synnerligen vägande skäl. Om möjligt
bör riksbankens kontroll fordras även där undantagsbestämmelsen kommer
i tillämpning. Slutligen vill jag i detta sammanhang framhålla att den omständigheten,
att företaget använder det influtna beloppet till att gälda i
fartyget intecknad skuld, ej bör försätta företaget i ett sämre läge än om
beloppet insatts i riksbanken. Detta förhållande föranleder särskilda stadganden.
Redareföreningens tredje huvudanmärkning uttryckes så, att såsom underlag
för krisvinstens beräkning givetvis bör räknas skillnaden mellan fartygets
värde vid tiden för krigsutbrottet och det ersättningsbelopp som erhållits,
och icke, såsom av lagtexten syntes framgå, fartygets återstående värde i
beskattningsavseende vid försäljningen eller förlisningen. Motsvarande uttalande
har gjorts av handelskammaren i Göteborg. Yttrandena i denna del
måste emellertid bero på ett missförstånd. Stadgandet i fråga avser överhuvudtaget
ej att angiva vad som skall beskattas utan att angiva den del
av den beskattningsbara merinkomsten, å vilken skatt skall påföras endast
provisoriskt. Genom begränsning till i den »beskattningsbara merinkomsten
ingående del av det insatta beloppet», göres det tydligt, att ingen ledning
kan ur detta stadgande hämtas om vad som skall beskattas eller ej. Att
vid krigsutbrottet befintlig dold reserv, som därefter framtagits, ej skall krigskonjunkturbeskattas,
har utförligt berörts i samband med 4 §.
Jag har emellertid ansett mig kunna i viss mån tillmöteskomma ett annat
från redarehåll framställt önskemål, nämligen att provisorisk skattepåföring
skall kunna ske även i det fall då annan än avyttrings- eller försäkringsvinst
beträffande försålt resp. förlorat fartyg insättes i riksbanken för
framtida tonnageanskaffning. Detta innebär motsvarande tillämpning på
ett speciellt område vid ifrågavarande beskattning av den för den ordinarie
beskattningen gällande möjligheten att göra avsättning till konjunkturinvesteringsfond.
En dylik bestämmelse bör kunna uppmuntra rederiföretagen att
använda vinstmedel till framtida tonnageanskaffning. Bestämmelsen synes
böra avfattas i huvudsaklig analogi med den som meddelas beträffande fartygsförsäljningsvinster.
Provisorisk skatt bör följaktligen påföras, ej för
det insatta beloppet i dess helhet, utan för viss del, vilken skäligen synes
kunna bestämmas till hälften av detta. Vad i redareföreningens yttrande
i övrigt ifrågasättes beträffande rätt till provisorisk skattepåföring synes
närmast innebära yrkande örn dold subvention av krigskonjunkturskattemedel
till fartygsbeståndets utökning och förbättring. Bestämmelser av sådan
innebörd är jag emellertid ej beredd att förorda. Sammantagna torde emellertid
de möjligheter, som erbjudas rederinäringen att i förevarande sammanhang
sörja för framtiden, kunna betecknas som långt gående. Skillnaden
mellan behandlingen av fartyg och behandlingen av varulager blir i verkligheten
ganska obetydlig.
Den möjlighet till provisorisk skattepåföring, som avser utfallet försäkringsbelopp,
gäller enligt det remitterade förslaget endast fartyg. Jag kan
emellertid ej se något hinder att låta denna bestämmelse gälla även annan
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
119
tillgång för stadigvarande bruk, utan förordar sådan utvidgning. Däremot
anser jag det icke lämpligt att utvidga denna rätt att avse även belopp som
influtit vid försäljning av annan tillgång än fartyg, då därigenom mycket
besvär skulle kunna framkallas utan motsvarande nytta.
Jag har förut i samband med spörsmålet örn värdering av varulager berört
frågan örn behandlingen av kontrakt rörande framtida leveranser i fall
då prisfall är att vänta. Den där av mig antydda möjligheten att erhålla nedsättning
vid inkomstberäkningen medgiver emellertid ej för rörelseidkarna
att alltid på förhand bedöma, om nedsättning skall komma att beviljas eller
ej, bland annat på den grund att graden av prisfallsrisk kan bedömas olika.
Den där avsedda möjligheten gäller för övrigt det fall, då sådan åtgärd vidtagits,
vilken minskat den redovisade vinsten. Jag har därför ansett, att den
angivna möjligheten bör kunna kompletteras genom en bestämmelse rörande
rätt till provisorisk skattepåföring, därest vid beskattningsårets utgång
avsättning av vinstmedel skett till en särskild prisfiuktuationsfond för mötande
av framtida prisfall å tillgång avsedd för omsättning eller förbrukning i
rörelsen, vilken under beskattningsåret inköpts men icke levererats. Den provisoriska
skattepåföringen torde böra avse det belopp, varmed skatten skulle
minskats, örn tillgången levererats under beskattningsåret och nedskrivning
å densamma skett enligt i förordningen medgivna grunder. Restitution
synes böra äga rum, då fonden använts för detta ändamål.
Såsom av det anförda framgår har jag funnit mig kunna väsentligen biträda
det i den remitterade promemorian framlagda förslaget rörande provisorisk
skattepåföring samt till och med ansett mig kunna föreslå viss- utvidgning
av detsamma. Jag finner mig emellertid böra framhålla, att under överläggningarna
i ämnet med de sakkunniga vissa andra möjligheter diskuterats,
innebärande bland annat tillämpning även på varulager av regler av
samma syftning som de för fartyg föreslagna. En modifikation av den provisoriska
skattepåföringen i denna riktning kräver ytterligare överväganden.
Frågan får upptagas till avgörande i samband med att skatteförslag utformas
för ett följande budgetår.
Redaktionellt har en betydande omarbetning företagits av de i den remitterade
promemorian framlagda bestämmelserna om provisorisk skattepåföring,
i det de olika fallen ansetts böra behandlas i olika paragrafer. Med den
utökning av bestämmelserna i ämnet, som blir en följd av de nya fallen av
provisorisk skattepåföring, har den ändrade uppställningen synts särskilt
påkallad.
Jag övergår nu till vissa detaljfrågor.
Några av föreskrifterna rörande provisorisk skattepåföring innefatta krav
på att vissa åtgärder vidtagits i den skattskyldiges räkenskaper. Då fråga
nu är örn bokslut för räkenskapsår, som för länge sedan gått till ända, synas
särskilda föreskrifter böra meddelas, enligt vilka senare vidtagna åtgärder
godkännas som örn de hade skett i räkenskaperna för beskattningsåret. Vidare
synes, där insättning av medel i riksbanken kräves, sådant villkor böra
anses fullgjort, där insättningen skett senast den 16 september 1940 eller, med
120
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
landskamrerarens medgivande, annan tidpunkt före taxeringens avslutande.
Föreskrifter i dessa avseenden finnas intagna i 16 § i det överarbetade förslaget.
Det har i yttrandena framhållits, att förutsättningar för restitution kunna
tänkas föreligga, innan taxeringen verkställes. Rörande detta fall hava
föreskrifter i det överarbetade förslaget införts i 18 § 3 mom.
Vidare bör beaktas det fall, att fartyg hunnit inköpas redan innan beloppet
enligt vad nyss sagts behöver vara insatt i riksbanken. För detta fall ifrågasättes
särskild reglering i 18 § 2 mom. Även i detta fall blir 3 mom. tilllämpligt.
Den i det remitterade förslaget ifrågasatta räntefoten för restituerad krisskatt,
3 %>, torde lämpligen böra godtagas. Skäl synas visserligen kunna anföras
för en växlande ränta, men både bestämmandet av och tillämpningen
av en sådan möter svårigheter. Jag anser en fast räntesats vara att föredraga
och finner ur dylik synpunkt den föreslagna procentsatsen lämpligt
avvägd. Bestämmelser örn ränta föreslås i 19 §. I denna paragraf synes även
böra stadgas skyldighet för skattskyldig, som erhållit uppskov med skattebetalningen,
att erlägga ränta å det skattebelopp som slutligen skall gäldas.
Utan sådan skyldighet skulle missbruk på grund av anordningen kunna befaras.
Räntefoten synes böra utgå enligt sådana av Kungl. Majit fastställda
grunder, att örn möjligt varken vinst eller förlust på grund av uppskovet
uppstår för den skattskyldige.
I anvisningarna till ifrågavarande paragrafer i det överarbetade förslaget
hava införts nya punkter (2 och 5) avseende de nytillkomna fallen av provisorisk
skattepåföring. Därjämte hava i en anvisningspunkt 6 införts vissa
belysande exempel. Dessa avse enligt sin ordalydelse förhållandena beträffande
försäljning av fartyg men äro tillämpliga även beträffande försäkringsbelopp
som influtit vid förlust av såväl fartyg som annan tillgång för
stadigvarande bruk.
20 och 21 §§.
20 § innefattar en särskild bestämmelse rörande dödsbo, medan 21 § avser
frågan örn beskattningsort. Bestämmelserna hava sin motsvarighet i 10
och 11 §§ i det remitterade förslaget.
Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat den meningen, att befrielse från
erläggande av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt syntes böra medföra
befrielse även från krisskatt. De sociala skälen för befrielse hade beträffande
krisskatten samma styrka som beträffande den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten.
I övrigt hava i yttrandena ej gjorts några särskilda uttalanden rörande
dessa spörsmål.
Övervägande skäl synas mig'' tala för det remitterade förslagets ståndpunkt
att befrielse för dödsbo från skattskyldighet till krigskonjunkturskatt eller
från erläggande av sådan skatt bör bliva beroende på särskild prövning av
prövningsnämnd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
121
I övrigt föranleda ifrågavarande spörsmål ej något annat uttalande från
min sida än att 20 § anknytes till den innevarande år antagna lydelsen av
23 och 24 §§ statsskatteförordningen (förordningen den 15 mars 1940, se Sv.
förf.-sami. nr 138).
22—32 §§.
I dessa paragrafer, som med vissa ändringar i dispositionen hava sin
motsvarighet i 11—20 §§ i skatteberedningens förslag, upptagas bestämmelser
om taxeringsförfarande och uppgiftsslcgldighet jämte därmed sammanhängande
spörsmål.
Enligt det remitterade förslaget skall den vid den ordinarie beskattningen
gällande instansordningen tillämpas även vid ifrågavarande taxering.
Emellertid har enligt vad som framgår av motiveringen förutsatts den möjligheten,
att lagstiftning i ämnet icke skulle föreligga förrän jämförelsevis
sent, och för sådant fall föreslagits, att prövningsnämnd skulle bliva första
instans. Den föreslagna instansordningen skulle gälla jämväl provisorisk
skattepåföring ävensom restitution av provisoriskt påförd skatt. Frågor om
sådan restitution skulle även kunna handläggas av särskild prövningsnämnd
i den utsträckning Kungl. Majit föreskreve.
I motiveringen har framhållits, bland annat, att taxeringsförfarandet komme
att bliva krävande för beskattningsmyndigheterna och att den nuvarande
taxeringsapparaten icke vore tillräckligt utrustad för att utan förstärkning
kunna verkställa den föreslagna taxeringen till krisskatt. Ehuru
taxeringsnämnden enligt förslaget skulle bliva första instans, hade likväl
förutsatts såsom ofrånkomligt att förlägga tyngdpunkten beträffande taxeringen
till länsstyrelserna och Överståthållarämbetet. Det vore alltså i första
hand hos dessa myndigheter som förstärkningen behövdes. I sådant hänseende
har därför föreslagits, att en särskild i bokföring sakkunnig för varje
län och en för Stockholms stad skulle förordnas att vara konsulenter beträffande
taxeringen till krisskatt. Därjämte skulle en sådan sakkunnig
förordnas att biträda mellankommunala prövningsnämnden. Konsulenterna
skulle förordnas av Kungl. Majit.
Tillika skulle av Kungl. Majit förordnas en särskild konsulent, vilken
skulle följa taxeringen till krisskatt inom riket i dess helhet samt tillhandagå
övriga konsulenter och taxeringsmyndigheter med råd och upplysningar
rörande ifrågavarande taxering. Denne konsulent skulle även vara föredragande
i den särskilda nämnd, centrala krisskattenämnden, som jämlikt förslaget
skulle inrättas. Denna nämnd, vars ordförande och ledamöter skulle
förordnas av Kungl. Majit, skulle i den utsträckning, som Kungl. Majit föreskreve,
efter framställning från landskamreraren eller allmänna ombudet
hos mellankommunala prövningsnämnden eller från prövningsnämnd avgiva
yttranden i ärenden rörande taxering till krisskatt. Nämnden skulle
också äga i anslutning till den föreslagna förordningens bestämmelser eller
till av Kungl. Majit meddelade föreskrifter fastställa regler för tillämpning
av förordningen.
122
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
För 1940 års taxering har förslaget avsett, att uppgifter till ledning vid
taxering skulle lämnas endast efter anmaning, varemot, för den händelse
krisbeskattningen för ett kommande år fullt genomfördes, obligatorisk uppgiftsskyldighet
i viss utsträckning förutsatts.
Motiveringen till förslaget i nu ifrågavarande delar återfinnes å sid. 14—-16 samt sid. 44—48 i promemorian.
I ett flertal yttranden hava betänkligheter uttalats beträffande det tekniska
genomförandet av den föreslagna taxeringen. Framförallt gäller detta
förslaget att inrymma taxeringsnämnderna i instansordningen. För innevarande
år kan med hänsyn till den långt framskridna tiden detta förslag
uppenbarligen ej genomföras. Emellertid har frågan örn taxeringsnämndernas
ställning betydelse för ett kommande års taxering till krigskonjunkturskatt
— förslag till lagstiftning härom är under utarbetande — och frågan
står i så intimt samband med de taxeringstekniska spörsmålen i övrigt,
att det synes lämpligt att i detta sammanhang behandla även denna.
Ur de avgivna yttrandena må här återgivas följande.
Överståthållarämbetet uttalar stora betänkligheter mot förslaget att handläggningen
av den ifrågavarande taxeringen skulle åvila de vanliga beskattningsnämnderna
samt fortsätter:
»I första hand gäller detta den ifrågasatta taxeringen innevarande år. Skatteavdelningens
nuvarande organisation är så ordnad, att deklarationer av
den art, varom nu är fråga, behandlas av särskilda taxeringsnämnder. Dessa
äro redan bestämda till sina områden och ledamöter äro utsedda. Arbetet
inom dessa nämnder, som på förhand beräknats, är av sådan omfattning,
att den ökning, som skulle föranledas av krisskatten, svårligen kan tilläggas
utan men för det ordinarie taxeringsarbetet. Därtill kommer att flertalet
deklarationer från rörelseidkare inkommer först i slutet av mars månad
och bliva tillgängliga för nämnderna i början av april månad. De särskilda
nämndernas arbeten koncentreras sålunda på en kort tid. Likaledes
kan i år förväntas att anstånd utöver 31 mars måste lämnas i stor utsträckning
på grund av, att rörelseidkarna genom personalens utkallning till försvarsberedskap
icke hinna få sina bokslut färdiga. I viss mån får även tagas
i betraktande, att taxeringskontorens personal, som även drabbas av utkallning,
får tagas i anspråk för förberedande arbete vid inkomna ansökningar
örn befrielse från eller nedsättning av värnskatt. Antalet dylika ansökningar
utgör för Stockholms vidkommande inemot 8,000 stycken. Ämbetet
finner sig sålunda bestämt böra avstyrka, att taxeringsnämnderna bliva
första taxeringsinstans innevarande år. Ett följande år kan frågan ställa
sig annorlunda. Likaväl som nu finnas särskilda nämnder för behandling
av deklarationer från rörelseidkare m. fl. kan tänkas, att särskilda nämnder
inrättas för behandling i sin helhet av deklarationer, som kunna giva anledning
till taxering av krisskatt, varvid såväl den vanliga taxeringen som
taxeringen av krisskatt skulle skötas av dessa nämnder. Desamma kunde
få särskilt kunniga ordförande och kronoombud liksom även mera kvalificerade
ledamöter. Måhända är en dylik anordning även tänkbar i länen.
Om sålunda innevarande år icke taxeringsnämnderna skulle handhava
taxeringen av krisskatt, vilket även synes hava förutsetts i promemorian,
skulle alltså denna taxering företagas av prövningsnämnden. Undersökning
av materialet och förslag till jämförelsetal och merinkomst skulle ske inom
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
123
ämbetet före prövningsnämndens början. De skattskyldiga skulle underrättas.
om förslagen och lämnas tillfälle inkomma med påminnelser till prövningsnämnden.
Emellertid hyser även härvidlag ämbetet betänkligheter mot
en utökning av prövningsnämndens arbeten på dylikt sätt. Det vill synas,
som om en betydande underskattning skett av den arbetsbörda, som skulle
bliva följden av ofrånkomliga bokgranskningar av de skattskyldigas räkenskaper
för att kunna på nöjaktigt sätt bestämma krisskatten. Fråga är, örn
detta låter sig inrymmas inom ramen för prövningsnämndens ordinarie arbete.
Härtill kommer emellertid en omständighet, som måhända icke beaktats.
Enligt förslaget skulle Kungl. Majit utse en särskild central krisskattenämnd
med uppgift att avgiva yttrande i ärenden rörande taxering till krisskatt.
Det torde kunna förväntas, att den mera bärande utredningen från de
skattskyldiga inkommer först till prövningsnämnden såväl beträffande varulagervärderingar
som avskrivningar med en mångfald av olika principståndtaganden.
Givetvis måste viss utredning företagas inom prövningsnämnden,
innan ett eventuellt yttrande begäres från den centrala nämnden. Den
knappa tid prövningsnämnden har till sitt förfogande låter befara, att detta
yttrande ej kan komma nämnden tillhanda i sådan tid att densamma sedan
hinner med att slutföra ärendet. Även örn det gäller principuttalanden kan
tänkas, att den centrala nämnden icke vill eller kan giva ett sådant utan tillgång
till handlingarna eller yttrande från den skattskyldige, vilket givetvis
vållar tidsutdräkt.
Med det ovan sagda har ämbetet velat framhålla, att taxeringar, som
beröra krisskatt, lämpligen böra i sin helhet handhavas av särskilda nämnder.
De motiv, som i promemorian anförts för, att de vanliga beskattningsnämnderna,
understödda av särskild sakkunskap, skulle vara bäst lämpade
för uppgiften, synas ej alltför vägande. Krisskatten är dock en säregen
företeelse, som fordrar undersökningar och omdömen vitt skilda från den
ordinarie beskattningen.
Konsulentens arbete skulle ligga huvudsakligen på det bokföringstekniska
området. I de fall, då mera betydande krisvinster äro afl förvänta, torde
rätt omfattande bokföring föreligga, som särskilt om lagervärderingar och
inventarieavskrivningar skola granskas med därav följande omräkningar,
torde fordra ingripande från konsulenten själv. Man kan befara, att hans
lid icke räcker till i dylika fall, då taxeringsnämndernas ordförande även
hava att vända sig till honom för erhållande av hjälp och råd. Möjlighet
bör alltså beredas att förordna flera konsulenter.»
Länsstyrelsen i Stockholms län anser förslaget ur taxeringsteknisk synpunkt
överstiga beskattningsnämndernas kapacitet och yttrar vidare bland
annat:
»Den sakkunskap, som föreslagits till deras biträde, är otillräcklig. Inom
Stockholms län torde finnas cirka 12,000 rörelseidkare; att en konsulent
skulle kunna biträda i erforderlig utsträckning vid behandlingen av dessas
uppgifter är otänkbart. Länsstyrelsen avråder bestämt från att ålägga beskattningsnämndema
uppgifter, som överstiga deras förmåga. Att föreskriva
ett detaljerat förfarande, som icke kan genomföras, måste medföra, att
taxeringen, alla föreskrifter till trots, blir ganska summarisk.
Det arbete, som måste åläggas en krisskattekonsulent, förutsätter ingående
kännedom örn såväl bokföring som taxering. Uppfattningen att kännedom
skulle erfordras endast om bokföring kan länsstyrelsen icke dela; det
torde vara tillräckligt att peka på det sammanhang med skatteväsendets
ofta svårbedömda avskrivningsregler, som ifrågavarande utredningsarbete
kommer att få.
124
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
Enligt länsstyrelsens mening ligger det närmast till hands att sammanföra
konsulentuppdraget med de uppdrag såsom taxeringsrevisor eller taxeringsassistent,
som numera torde hava tilldelats bokföringssakkunniga personer
vid de flesta länsstyrelser. Det synes vara tillrådligt att för krisbeskattningen
utnyttja den kännedom om de skattskyldiga inom varje län,
som dessa bokföringssakkunniga samlat. Verkställes en bokföringsgranskning,
synes naturligt att densamma kommer att utnyttjas såväl för den
ordinarie taxeringen som för krisbeskattningen.
Själva arbetet med merinkomsternas beräkning torde böra utföras med
anlitande av den i taxeringsvärv skolade personalen inom länsstyrelsen.
Länsstyrelsen håller för troligt, att en taxeringsrevisor, örn han till sitt förfogande
erhåller tillräckligt antal kompetenta tillfälliga biträden samt skrivhjälp,
skall kunna tilldelas de uppdrag, som avsetts för en konsulent enligt
förslaget. Ordnas arbetet på dylikt sätt, torde den för statsverket minst
kostsamma utvägen anlitas, även om något förhöjda arvoden måste utgå
til! taxeringsrevisorerna samt övertidsersättning beräknas för länsstyrelsepersonal,
som anlitas för arbetet.
Resultatet av de förberedande arbetena skulle sedan föreläggas vederbörande
beskattningsnämnd, som skulle hava att taga ståndpunkt till taxeringsfrågorna.
Att innevarande år kunna medhinna arbetet i så god tid, att taxeringsnämnderna
få verkställa taxeringen, är uteslutet. Detta måste således ankomma
på prövningsnämnden eller helst en delegation av denna nämnd.
I god tid före prövningsnämndens sammanträde böra de skattskyldiga underrättas
örn det taxeringsförslag, som upprättats inom länsstyrelsen, och
sålunda beredas tillfälle avgiva erinringar mot detsamma.»
Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar att det föreslagna arrangemanget
med förordnande av konsulenter torde vara synnerligen av behovet
påkallat för att nå ett tillförlitligt resultat samt fortsätter:
»Då promemorieförfattaren emellertid säger, att berörda konsulenter icke
torde behöva besitta någon större förhandskompetens rörande taxeringsfrågor
utan endast äga bokföringsteknisk utbildning, måste länsstyrelsen
såsom sin bestämda mening uttala, att en konsulent, som icke är väl förfaren
i allmänt taxeringsarbete, icke torde kunna på ett tillfredsställande sätt
fullgöra, vad som av honom måste krävas vid nu berörda taxeringsarbete.
I detta sammanhang har promemorieförfattaren jämväl uttalat, att man
lämpligen för den ifrågavarande uppgiften torde kunna anställa personer,
som hittills plägat anlitas såsom sakkunniga för den ordinarie inkomsttaxeringen,
och att det sedan skulle få ankomma på länsstyrelserna att skaffa
ersättare för dessa. Med anledning härav anser länsstyrelsen sig böra understryka
att, örn promemorieförfattaren härmed avsett att de vid länsstyrelserna
anställda taxeringsrevisorerna skulle förordnas till konsulenter, det
i många fall torde vara helt uteslutet att kunna anskaffa kompetenta ersättare
för desamma, vilket förhållande skulle i sin tur komma att högst
menligt inverka på resultatet av de ordinarie inkomsttaxeringarna.»
Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar bland annat:
»Enligt den föreliggande utformningen av förslaget har man genom särskilda
anordningar sökt sörja för, att den förra krigskonjunkturbeskattningens
orättvisor icke skola upprepas. Dessa anordningar förutsätta emellertid
en apparat, vars handhavande lagts på den nuvarande taxeringsorganisationen
och som densamma enligt länsstyrelsens mening, icke förmår
bemästra. Särskilt vill länsstyrelsen avråda från att vid en eventuell kris
-
Kungl. Majlis proposition nr 2.
125
skattetaxering innevarande år inkoppla taxeringsnämnderna som första instans.
Dessa nämnder bliva härförutan hårdare belastade än någonsin
förut genom de särskilda svårigheter, behandlingen av till militärtjänstgöring
inkallades taxering bereder och genom utredningar i talrika ärenden örn
befrielse från värnskatt, varjämte många ordförande och ledamöter genom
dem pålagda kristidsuppgifter fått sin för taxeringsarbetet disponibla tid
ytterligare inskränkt. Att under sådana omständigheter ålägga dem ytterligare
taxeringsarbete, och därtill av krävande och i viss mån främmande
art är enligt länsstyrelsens bestämda uppfattning icke tillrådligt. Förslagsställaren
ifrågasätter också (sid. 50) på andra grunder att låta prövningsnämnden
bliva första taxeringsinstans år 1940. Om taxeringsapparaten i
övrigt i huvudsak skall anordnas enligt förslaget, anser länsstyrelsen sistberörda
utväg vara den enda framkomliga, detta jämväl i fortsättningen.
Det förberedande arbetet kunde i så fall tänkas lagt på landskontoren.
En dylik anordning komme givetvis att inkräkta på det ordinarie arbetet
för prövningsnämnden och är följaktligen i och för sig mindre önskvärd —
även ur fiskalisk synpunkt — men torde dock vara genomförbar, örn för
uppgiften kvalificerad personal ställes till landskontorens förfogande. Det
måste dock påpekas att sådan arbetskraft för närvarande i allmänhet icke
finnes tillgänglig i landsorten.»
Länsstyrelsen i Jönköpings län erinrar, att taxeringsnämnderna redan
vore starkt belastade och att det framför allt i nuvarande läge vore synnerligen
betänkligt att pålägga dem nya uppgifter, som skulle väsentligt
inkräkta på det arbete, som nu ålåge dem. Länsstyrelsen anför vidare:
»Enligt länsstyrelsens uppfattning bör därför den taxering, varom här är
fråga, icke verkställas av taxeringsnämnderna. Då det får anses vara uteslutet
att för krigsvinstbeskattningen inrätta en helt fristående organisation,
synas prövningsnämnderna närmast böra komma ifråga för handläggning
av ifrågavarande ärenden i första instans. Därest emellertid dessa jämväl
komme att handhava denna beskattning, skulle det icke kunna undvikas,
att det granskningsarbete, som plägar utföras å landskontoren beträffande
den årliga inkomsttaxeringen, måste eftersättas. Det bleve även nödvändigt
att vidtaga ändring i prövningsnämndernas sammansättning, så att sakkunskap
på affärslivets område bleve i desamma företrädd i större utsträckning
än vad nu är fallet.
Länsstyrelsen anser därför, att en för varje län gemensam särskild nämnd
bör hava att i första hand fatta beslut örn taxering till den skatt, förslaget
avser, liksom vid krigskonjunkturbeskattningen under världskriget. Förslag
till taxering bör i likhet med vad som då skedde upprättas av länsstyrelserna,
varvid de i promemorian omnämnda konsulenterna böra biträda.»
Länsstyrelsen i Kronobergs län anför bland annat:
»Taxeringsnämnderna kunde t. ex. hava att medverka på sådant sätt, att
de uppgöra en förteckning av rörelseidkare m. fl., som kunna ifrågakomma
att taxeras till krisskatt, och att avsluta dessas taxeringar inom viss tid ■—■
så tidigt som möjligt — ävensom att i särskild ordning redovisa dessa taxeringar
och därtill hörande handlingar till landskontoret. Där kunde med
biträde av konsulent materialet bearbetas, för att överlämnas till särskild
krisskattenämnd, med bättre sammansättning och förutsättningar i övrigt
för genomförande av taxeringen till krisskatt än taxeringsnämnderna.
Särskild krisskattenämnd med lämplig sammansättning synes i och för
sig vara att föredraga framför taxeringsnämnderna.
Därest undersökningsmaterialet kunde befaras bliva alltför stort för en
nämnd, kunde man måhända tänka sig flera krisskattenämnder för länet.»
126
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att krisskattetaxeringen icke endast
skulle föranleda en stark merbelastning av den nu förefintliga taxeringsorganisationen
till förfång för den ordinarie inkomsttaxeringen utan dessutom
skulle enligt förslaget nödvändiggöra inrättandet av nya och dyrbara
taxeringsorgan. Länsstyrelsen anför vidare bland annat:
»Då i promemorian vid behandlingen av de rent statsfinansiella synpunkterna
på krisskatten anmärkes, att de föreslagna konsulenterna skulle kunna
lämna en värdefull hjälp vid den ordinarie inkomsttaxeringen, torde detta
få uppfattas såsom ett indirekt erkännande, att konsulenternas befattning
med krisskattetaxeringen troligen icke skulle komma att ''betala sig’. Den
i promemorian uttryckta förhoppningen, att den merutgift utöver influten
krisskatt, som konsulenternas verksamhet skulle medföra, skulle kunna
täckas genom en tack vare deras medverkan mera effektiv inkomsttaxering,
torde dock grunda sig på en felsyn. De spörsmål, som konsulenten huvudsakligen
komme att taga befattning med, skulle väl i allmänhet ligga på
områden, där krisbeskattningen avviker från inkomstbeskattningen, sålunda,
bland annat, frågor rörande lagervärdering, värdeminskningsavdrag, ''onormala’
avdrag m. m. vid krisbeskattningen, vilka icke påverka den ordinarie
inkomstbeskattningen. Örn konsulenten verkligen skall kunna nå något
resultat på detta område, lärer han icke kunna ägna mycken tid åt frågor,
som äro gemensamma för de båda beskattningsformerna.»
Länsstyrelsen i Blekinge lån anser, att taxeringen i första instans borde
handläggas av en särskild nämnd, sidoordnad med taxeringsnämnden, samt
anför vidare:
»En annan omständighet, som tilldragit sig länsstyrelsens uppmärksamhet,
är frågan örn den konsulent, som har till uppgift att följa taxeringen
till krisskatt inom riket i dess helhet samt tillhandagå övriga konsulenter
och taxeringsmyndigheter med råd och upplysningar rörande krisskatt, så
ock vara föredragande hos den nämnd, som omförmäles i 17 §. Så fort
denna centrala krisskattenämnd träder i verksamhet, förefaller det som
örn denna ''överkonsulent’ skulle vara tämligen överflödig. Centrala krisskattenämnden
är ju också avsedd för att nämnden, i anslutning till krisskatteförordningens
bestämmelser eller till de föreskrifter, som må meddelas
av Kungl. Maj:t, skall fastställa regler för tillämpning av krisskatteförordningen.
Tänker man sig in i gången av hela förfarandet, så skall först
Kungl. Maj:t utfärda bestämmelser, naturligtvis efter grundlig förberedelse
inom finansdepartementet, sedan skall konsulenten föredraga ärendet i den
centrala nämnden och till sist skall nämnden fatta beslut. Därtill kommer
att länsstyrelsen icke kan förstå, huru denna konsulent skall kunna följa
taxeringsnämndernas verksamhet utan vidsträckta resor i hela landet, och
vad detta innebär, kan var och en lätt inse.»
Länsstyrelsen i Kristianstads län föreslår, att innevarande års taxering
anförtros åt prövningsnämnderna, då det vore praktiskt taget omöjligt för
taxeringsnämnderna att kunna omhändertaga även denna taxering. Länsstyrelsen
yttrar vidare:
»För kommande års taxeringar torde frågan örn instansordning kunna
komma i nytt läge, enär då åsyftas, att jämväl inkomster av jordbruksfastig
het och annan fastighet skall kunna drabbas av krisskatt. Den särskilda
kännedom i fråga örn dessa förvärvskällor, som är företrädd i taxeringsnämnderna,
torde kunna motivera, att taxeringen verkställes av taxerings
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
127
nämnden. Trots detta anser länsstyrelsen skäl tala för att taxeringsnämnderna
icke som första instans påföra krisskatt. De mycket invecklade frågor,
som här föreligga, och som ofta måste avgöras efter skälighetsgrunder,
skulle hos de olika taxeringsnämnderna lätt kunna få en behandling, som
med hänsyn till den likformighet i taxeringen, som eftersträvas, icke är
önskvärd. Även om taxeringsnämnderna få till sitt förfogande sakkunnig
bokföringshjälp, är det givet, att länets 155 taxeringsnämnder endast i ringa
utsträckning kunna erhålla dennes biträde, och nämnderna bliva därför i
huvudsak hänvisade till att själva lösa taxeringssvårigheterna. De felaktigheter
eller ojämnheter vid tillämpning av förevarande rättsregler, som härigenom
kunna uppkomma, kunna sedermera icke tillfredsställande rättas av
prövningsnämnden.
Det synes böra övervägas, om krisskatten bör anförtros åt ordinarie prövningsnämnd
eller åt en utökad särskild prövningsnämnd med av länsstyrelsen
förordnade ledamöter, vilka företräda sakkunskap på de olika områden,
som beröras av krisskatten. Med hänsyn till önskvärdheten av att så
lång Lid som möjligt får disponeras för arbetet med krisskatten är en särskild
prövningsnämnd med förslagsvis 8 ledamöter att föredraga. Då uppbörden
av krisskatt enligt länsstyrelsens förslag skulle förrättas å särskild
uppbördsstämma, kan sammanträde med särskilda nämnden hållas även sedan
den ordinarie länsprövningsnämnden avslutat sina sammanträden.
För innevarande år åsyftas icke allmän uppgiftsskyldighet utan endast
att vederbörande skattskyldig efter anmaning skall lämna erforderliga uppgifter
å särskild deklarationsblankett. Den utredning, som härefter verkställes
å landskontoret, bör utmynna i ett preliminärt förslag till taxering,
som utsändes till den skattskyldige för den erinran, som kan finnas påkallad.
Det synes nämligen nödvändigt, att den skattskyldige får tillfälle att mot
den presumtion för kristidsvinst, som kommer att ligga till grund för nyssnämnda
uträkning, göra gällande de skäl, vartill han enligt anvisningarna
till 3 § punkt 5 är berättigad.
Beträffande de föreslagna konsulenterna vill länsstyrelsen framhålla, att
de nuvarande taxeringsrevisorerna torde med sin kännedom om länet vara
bättre skickade att lämna erforderlig hjälp. För denna lagstiftning liksom
för det vanliga taxeringsarbetet böra dessa i första hand komma till användning,
vilket även från den synpunkten att bokföringsgranskningar och andra
åtgöranden har betydelse för båda taxeringarna, är naturligt. Det är däremot
nödvändigt att ytterligare bokföringskunnig hjälp ställes till länsstyrelsens
förfogande, vilket lämpligen bör ske genom anställande av särskilda
taxeringsassistenter, som under nuvarande ledning i första hand inrikta sig
på arbetet med krisskatten. Vid förnyade förordnanden för nuvarande taxeringsrevisorer
bör arvodet bestämmas med hänsyn tagen till det ökade arbete,
som genom denna lagstiftning kommer att åläggas dem.»
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att taxeringen bör överlåtas åt särskilda
nämnder, vilka gåves en för ändamålet lämpad sammansättning.
Taxeringsdistrikten kunde i detta avseende givetvis vara färre och större
än vid den vanliga inkomsttaxeringen.
Länsstyrelsen i Hallands län framhåller vikten av att konsulenter anställas
och att dessa äro sakkunniga även på det skattetekniska området samt
fortsätter:
»Åtminstone i de län, som icke ha bokföringssakkunnigt taxeringsbiträde
anställt året om, torde frågan enklast lösas på det sätt, att de få dylikt
biträde anställt hela året samt att denne då jämväl tjänstgör som konsu
-
128
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
lent rörande taxering till krisskatt. Sådant är förhållandet i Kronobergs
och Hallands län, vilka alltsedan den 1 mars 1936 enligt Kungl. Maj:ts medgivande
haft ett gemensamt bokföringssakkunnigt taxeringsbiträde anställt
med tjänstgöring omkring hälften av tiden i vartdera länet.»
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar bland annat:
»Detaljbestämmelserna örn skattskyldighetens beräkning erbjuda redan
med den ifrågasatta deklarationsblankettens ifyllande väsentliga svårigheter
för den skattskyldige. Det torde icke kunna påräknas att gemene man i
rörelseidkareställning kan avgiva sådan deklaration utan att känna sig
tvingad anlita biträdeshjälp för ändamålet. Den kostnad han därför får
vidkännas blir icke rimlig i de fall, där inkomsterna äro låga och materiell
grund för krisskatt icke finnes. Då har deklaranten ett befogat anspråk på
att få lämna en mera lättfattbar deklaration än å den föreslagna blanketten.
Fråga är örn icke ett förenklat formulär kunde vara tillräckligt för de allmännast
förekommande fallen av rörelse — exempelvis vid högst 20,000
kronors taxering till statsskatt enligt årets inkomstdeklaration.»
Den nuvarande taxeringsorganisationen är enligt länsstyrelsens mening
icke i stånd att — åtminstone under den för ordinarie uppgifter utmätta
tiden — svara för det merarbete, som förslaget åsyftar. Länsstyrelsen fortsätter:
»Länsstyrelsen
tänker sig möjligheten av en begränsning av krisskattefallen,
så att statsskattetaxeringar understigande 20,000 kronor i regel uteslutas
från undersökning vid årets taxering. Dessa sålunda uteslutna motsvara
då de fall, för vilka länsstyrelsen, enligt ovan, ansett det vara nödvändigt
att framdeles införa en förenklad deklarationsblankett och mera schablonmässiga
taxeringsgrunder, bättre svarande mot behovet än vad som för
de mera kvalificerade taxeringarna kan vara motiverat. Taxeringsnämnderna
torde samtidigt — för att deras medverkan vid taxeringen till krisskatt
skall få någon betydelse — böra få utsträckt tid på sig, förslagsvis till juni
månads utgång. Prövningsnämndens arbete med krisskatten lärer på samma
sätt böra utsträckas till november månads utgång.
Då huvudsakliga svårigheterna vid taxeringen till krisskatt enligt förslaget
komma att ligga i ställningstagande till frågor, som tarva fri prövning, torde
det icke kunna förväntas annat än att prövningsnämnd och där närmast
landskamrer ar en kommer att få känna ansvaret för avgörandena, vilka ställa
allt större krav å vederbörandes omdöme och förmåga i mån som saken är
av större ekonomisk vikt. Säkerligen kommer den centrala krisskattenämnden
även att få uppgifter av stor betydelse för någorlunda enhetlig tillämpning
av krisskattegrunderna. Nyheten med konsulenter för taxeringen i
länen och vid den centrala nämnden får ej till sin betydelse överdrivas. I
de fall, där taxeringsrevisor i länet blir konsulent, har han sin uppgift given
utan komplikationer. Men det är av största vikt att självständigt inflytande
å taxeringens gång icke beredes någon, som icke genom tidigare verksamhet
skolats med en god taxeringsmans insikter och omdömesförmåga. Att sakkunskap
ifråga örn bokföring även erfordras är ju lika klart som att sådan
förmåga icke enbart för sig bör som merit till dylikt uppdrag överskattas.»
Länsstyrelsen i Älvsborgs län avstyrker, att taxeringsnämnderna innevarande
år åläggas utföra ett nytt bestyr av så krävande beskaffenhet och oberäknelig
omfattning som en taxering på grundval av förslaget.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter, att ett »matematiskt» förslag
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
129
till formell taxering för merinkomst med ledning av jämförelsetalet borde
upprättas å landskontoret för att tillställas taxeringsnämndsordförandena,
som sedermera hade att verkställa taxeringen. Vidare framhåller länsstyrelsen
den bristande tillgången på bokföringssakkunniga. Tillräckligt kvalificerad
arbetskraft stöde ej ens till buds för den årliga taxeringen, varför
sakkunniggranskningen för krisskattens bestämmande i stor utsträckning
endast syntes bliva ett fromt önskemål.
Länsstyrelsen i Värmlands län förklarar sig hysa allvarliga farhågor för
att taxeringsnämnderna lcomme att ställas inför uppgifter, som de knappast
kunde bemästra, och ifrågasätter om det icke vore lämpligt, att 1940 års
prövningsnämnder bleve den första instansen, samt fortsätter:
»Visserligen skulle härigenom prövningsnämndens arbete bliva så omfattande
att med all säkerhet stora svårigheter torde uppkomma att medhinna
arbetet inom tid, som står prövningsnämnden till buds, men å andra sidan
skulle det medföra en obestridlig förmån att få arbetet i sin helhet i första
hand koncentrerat till en enda myndighet. För genomförande av en sådan
organisation synes givetvis särskilda föreskrifter vara av nöden. Möjligen
skulle det visa sig ändamålsenligt att anförtro behandlingen av ärenden rörande
krisskatt åt en särskild, för ändamålet inom prövningsnämnden utsedd
avdelning.
De i lagförslaget omnämnda konsulenterna komma för visso att få en
mycket betungande och grannlaga uppgift. Med hänsyn till att konsulentens
granskningsarbete i stor utsträckning även torde komma att lia betydelse
för den vanliga taxeringen, synes det vara lämpligt att härvidlag bygga
på den nuvarande organisationen av bokföringssakkunniga vid länsstyrelserna.
I allmänhet torde de bokföringssakkunniga genom redan vunna erfarenheter
av de skattskyldiga inom länet ha förvärvat insikter och kännedom
örn de olika företagens vinstmöjligheter och deras ekonomiska ställning.
De vid länsstyrelserna anställda bokföringssakkunniga synas sålunda vara
de mest lämpade till ifrågavarande syssla.»
Länsstyrelsen i örebro län yttrar, att de nuvarande taxerings- och prövningsnämnderna
icke uppbyggts för uppgifter av ifrågavarande slag samt att
en betydande personalökning måste erfordras för landskontorets del, varjämte
anföres bland annat:
»Även en inom varje län tillsatt krisskattenämnd får antagas bliva ställd
inför svåra problem, då frågan om krigsvinst föreligger eller icke oftast måste
prövas ur synpunkten av vitt skilda förhållanden. En nödig likformighet i
beskattningen av krisvinster lärer bäst kunna åstadkommas genom en för
hela landet gemensam organisation i nära överensstämmelse med mellankommunala
prövningsnämnden eller den föreslagna centrala krisskattenämndcn
men med flera ledamöter och så sammansatt, att den kunde arbeta på
avdelningar med vissa närbesläktade rörelsegrenar sammanförda för varje
avdelning. Förslag till uppskattad merinkomst skulle då upprättas av landskontoret
med biträde av bokföringskonsulenten och förslaget tillhandahållas
den centrala prövningsnämnden, som bestämmer taxerade merinkomsten efter
vissa för varje rörelsegren bestämda normer. Väl skulle ett dylikt sammanförande
av krisbeskattningen till en gemensam nämnd för hela landet bliva
clt vidlyftigt företag, men betydande fördelar vore otvivelaktigt att vinna
genom ett sådant sammanförande dels genom besparing av arbetskraft, dels
ock genom den likformighet i beskattningen, som därigenom skulle uppstå.
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 2. 9
130
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
Nämndens arbete konime väl huvudsakligen att bestå i fastställande av de
procentsatser för olika rörelsegrenar, varpå skatten skulle beräknas, under
det taxerade merinkomsten kunde uträknas av hos nämnden anställd kanslipersonal.
»
Länsstyrelsen i Västmanlands län förmenar, att taxeringen bör läggas på
prövningsnämnden såsom första instans, och anför:
»Arbetet med krisskattetaxeringen i prövningsnämnden bör taga sin början
så snart deklarationsmaterialet inkommit från taxeringsnämnderna och
fortgå jämsides med arbetet med inkomsttaxeringarna.
Lämpligt torde kanske vara, såväl ur arbets- som kostnadssynpunkt, att
krisskattetaxeringen utföres av en delegation av prövningsnämnden med
det lägsta medlemsantal, åtta personer, som fastställts för prövningsnämnd.
Att, såsom föreslagits, konsulenter anställas anser länsstyrelsen ofrånkomligt.
Dessa böra naturligen besitta god kompetens på det bokföringstekniska
området men böra även, enligt länsstyrelsens förmenande, vara
nöjaktigt insatta i skattetekniska frågor. Under andra förhållanden kan
i varje fall deras arbete icke bliva till avsedd nytta för inkomsttaxeringen.
Det uttalas i promemorian, att det i vissa fall måhända kan visa sig
lämpligt att för ifrågavarande uppgift anställa de personer, som hittills
plägat anlitas såsom sakkunniga för den ordinarie inkomsttaxeringen, i vilka
fall det finge ankomma på länsstyrelserna att skaffa ersättare för dessa.
Med sin ovan uttalade inställning, att konsulenter icke kunna undvaras
vid krisskattetaxeringen, vill länsstyrelsen icke bestämt avråda från, att den
anställde bokföringssakkunnige engageras såsom konsulent vid krisskattetaxeringen.
Dock bör, enligt länsstyrelsens mening, ett sådant arrangement
icke tillgripas utan tvingande skäl och ej heller utan att vederbörande landskamrerare
beredes tillfälle yttra sig i saken. Det lärer nämligen icke alltid
komma att visa sig så lätt att få kvalificerad ersättare för den bokföringssakkunnige,
och ett vakansläggande av dylik befattning bör icke utan
tvingande skäl förekomma. I län, där bokföringssakkunniga finnas anställda
och dessa icke tilläventyrs göras till konsulenter vid krisskattetaxeringen,
bör naturligen, såsom även antydes i motiveringen till förslaget, i
förekommande fall samarbete mellan de båda befattningshavarna äga rum.
Den i motiveringen uttalade avsikten, att det skall ankomma på den centrala
krisskattenämnden att söka åstadkomma så vitt möjligt enhetliga normer
för värdering av varulager och rörande avskrivningar för överpris och merkostnad
är tvivelsutan god.
Fråga är likväl, örn schabloner här kunna giva så mycket, då, såsom
även framhålles i promemorian, hithörande frågor äro i hög grad beroende
av fritt bedömande.»
Länsstyrelsen i Kopparbergs län yttrar:
»Såsom i förslaget förutsatts, torde en följd av krisskatten bliva, att beskattningsnämnderna
måste tillföras särskild sakkunskap genom förordnande
av konsulenter. Detta synes lämpligen kunna ske allenast genom
påbyggnad av nuvarande taxeringsorganisation genom anställande av biträden
åt förefintliga bokföringssakkunniga. Så intimt förenade beskattningsformerna
äro, kommer konsulenternas arbete att avse icke blott bokföringstekniska
frågor utan jämväl spörsmål av skatteteknisk karaktär.»
Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar bland annat:
»Kunna statsmakterna icke vid en jämförelsevis tidig tidpunkt besluta
örn beskattningen ifråga, synes krisbeskattningen av 1939 års inkomster
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
131
lämpligen böra uppdragas åt särskilda för ändamålet tillsatta taxeringsorgan.
I detta sammanhang bör framhållas, att länsstyrelsen visserligen
hoppas, att de ordinarie taxeringsorganen med biträde av de föreslagna
konsulenterna m. m. skola kunna bemästra de med krisbeskattningen förbundna
svårigheterna, men att länsstyrelsen likväl icke är fullt övertygad
om, att ett tillfredsställande taxeringsresultat överallt skall ernås.»
Länsstyrelsen i Västernorrlands län yttrar:
»En strikt tillämpning av förordningen med dess invecklade och synnerligen
svårtillämpade skatteregler är åtminstone i Västernorrlands län icke
möjlig med de arbetskrafter, som stå till buds, eller ens med den utökning
av desamma, som i förslaget förutsattes. Det synes länsstyrelsen nödvändigt
för att icke den ordinarie taxeringen skall bliva eftersatt, att antingen
ytterligare kvalificerad arbetskraft ställes till förfogande, vilket för närvarande
torde möta stora svårigheter, eller ock att beskattningsreglerna förenklas
så, att taxeringsnämndernas behov av kvalificerad hjälp begränsas.»
Länsstyrelsen i Jämtlands län uttalar, att de uppgifter som Lomme att
åligga beskattningsnämnderna bleve i hög grad krävande, men att, om såsom
föreslagits erforderlig sakkunskap ställdes till deras förfogande, taxeringen
torde kunna av dem verkställas.
Länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter, huruvida icke taxeringen
år 1940 skulle kunna verkställas av prövningsnämnden såsom första instans
med hänsyn till att antalet skattskyldiga detta år kan väntas icke
bliva så stort.
Länsstyrelsen i Norrbottens län yttrar:
»Då taxeringsnämnderna redan äro starkt belastade med den vanliga inkomsttaxeringen
och de nu föreslagna beskattningsbes tämmelserna äro av
invecklad beskaffenhet, komma nämnderna att ofta ställas inför uppgifter,
som överskrida deras kapacitet och kompetens. Visserligen innehåller föreliggande
författningsförslag bestämmelse om att erforderlig sakkunskap
kan ställas till förfogande för bedömande av mera komplicerade fall, men
det torde likväl ej kunna undvikas, att taxeringsarbetet med hänsyn till de
nya uppgifterna blir alltför krävande för dessa nämnder.
Den i förevarande P. M. uttalade uppfattningen att de konsulenter, som
skola anställas för att bland annat biträda beskattningsnämnderna med
taxeringen till krisskatt, icke behöva någon större förhandskompetens rörande
taxeringsfrågor kan länsstyrelsen ej dela. Tvärt om synes det länsstyrelsen
synnerligen angeläget att nämnda konsulenter besitta — förutom
skicklighet på det bokföringstekniska området ■— så god insikt i de allmänna
taxeringsbestämmelserna att de kunna giva taxeringsmyndigheterna
all den hjälp uti ifrågavarande avseende, varav dessa äro i behov och som
lämpligen kan av konsulenterna lämnas. Beskattningsresultaten komma
nämligen till stor del att bero på konsulenternas kvalifikationer och deras
insats i taxeringsarbetet.»
T axeling snämndsordfbrändenäs riksförbund uttalar, att taxeringsförfarandet
enligt den föreslagna metoden skulle komma att så hårt tynga de redan
belastade taxeringsnämnderna, att dessa åtminstone i vanliga fall icke
kunde väntas medhinna en tillräckligt omsorgsfull och samvetsgrann taxering.
Förbundet ifrågasätter, om icke särskilda valda nämnder borde utses
lör något större områden än de nuvarande taxeringsdistrikten. Nämnder
-
132
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
na skulle då jämväl kunna få en för denna uppgift lämpligare sammansättning
än de för allmän taxering utsedda nämnderna kunde förutsättas besitta.
Skånes samt Smålands och Blekinge handelskammare uttala i anslutning
till förslaget örn förordnande av konsulenter och tillsättande av en central
skattenämnd:
»Med den ordning, som ifrågasatts, lär det för rättstillämpningen grundläggande
granskningsarbetet till väsentlig del komma att åvila dels konsulenterna
dels prövningsnämnderna. Av synnerlig vikt torde därför vara att
nämnderna genom sin sammansättning äga förtrogenhet med de speciella
näringsproblem, som krisbeskattningen aktualiserar. I sådant syfte synes
förtjäna övervägas att vid handläggning av ärenden rörande taxering till
krisskatt med nämnderna adjungera av länsstyrelsen utsedda representanter
för näringslivet. Ur samma synpunkt få handelskamrarna förorda, att
de av Kungl. Majit utsedda ledamöterna i krisskattenämnden, vilka skola
representera näringslivet, till antalet fixeras samt att förslagsrätt härutinnan
tilldelas vissa namngivna riksorganisationer.»
Handelskammaren i Göteborg anser, att besvärsrätt över centrala skattenämndens
beslut bör stadgas i betraktande av de synnerligen varierande och
komplicerade förhållanden som råda exempelvis med avseende å lagervärderingen
och avskrivningar för överpris och merkostnad.
Handelskammaren i Gävle ifrågasätter om icke taxeringsnämndernas befattning
med taxeringen kunde begränsas till införskaffandet av uppgifterna.
Bearbetningen av uppgifterna borde i stället tillkomma särskilt för
ändamålet inrättade avdelningar inom länsstyrelserna, representerande företags-,
bokförings- och skatteteknisk sakkunskap. Härigenom skulle en
opartisk, enhetlig och diskretionär prövning av de större och största rörelseidkarnas
deklarationer kunna vinnas.
Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare ifrågasätter om
taxeringsnämnderna äro lämpade för att handlägga ifrågavarande taxering.
För ett kommande år anser handelskammaren det icke vara tillräckligt med
en konsulent, varför det ifrågasättes örn icke bestämmelserna i 14 § taxeringsförordningen
vore att föredraga framför de föreslagna.
Sveriges grossistförbund framhåller betydelsen av att den centrala skattenämnden
samarbetade med näringslivets organisationer.
Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anse, att flertalet skattskyldiga
böra taxeras till krisskatt efter en mera summarisk metod, medan
övriga skattskyldiga, närmast de större företagen, böra taxeras efter ett mera
specificerat förfarande. Enligt delegerades mening syntes taxeringen
böra ordnas på i huvudsak följande sätt:
»En var skattskyldig, som skall taxeras till krisskatt, bör vara pliktig att
vid sin deklaration för beskattningsåret foga en bilaga enligt fastställt formulär,
avsedd att underlätta ett summariskt bedömande av frågan om hans
skyldighet att erlägga krisskatt. Å bilagan bör lämnas upplysning om de
grunder, enligt vilka det är medgivet att för beräkningen av krisskatt värdesätta
lager och inventarier. Det skall åligga den skattskyldige att å bilagan
uppgiva de resultat, vartill han kommit med tillämpning av dessa
grunder.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
133
I det stora flertalet fall (sådana som avse smärre företag, ingen eller obetydlig
krisskatt samt i övrigt icke förete något ovanligt eller svårbedömligt)
böra dessa uppgifter vara tillräckliga för frågans avgörande av taxeringsnämnden.
Den med stöd av deklarationen och bilagan uträknade inkomsten
av vederbörande förvärvskälla för beskattningsåret jämföres med motsvarande
inkomst för jämförelseåret. Överstiger beskattningsårets inkomst jämförelseårets
med, enligt förslaget som avser år 1939, mer än 2,000 kronor,
åsättes taxering till krisskatt för det överskjutande beloppet, såvida icke sådana
omständigheter befinnas vara för handen, att det kan antagas, att merinkomsten
ej berott på av kriget föranledda förhållanden. Till ledning för
taxeringsnämndernas bedömande av frågan huruvida taxeringen bör ankomma
på dem böra särskilda anvisningar utarbetas.
De flesta av de skattskyldiga, som bliva på detta summariska sätt taxerade
till krisskatt, torde träffas icke exakt men dock relativt rättvist av beskattningen.
Vidare kommer krisskatten i dylika fall icke att röra sig örn några
mera betydande belopp. De skattskyldiga, vilka dessutom ofta nog icke torde
vara i stånd att åstadkomma sådan utredning, som må erfordras för en mera
specifik prövning av frågan, torde för den skull kunna förväntas merendels
godtaga de resultat, som med den summariska metoden vunnits.
De fall, som taxeringsnämnd enligt sina anvisningar icke bör avgöra, bör
nämnden, jämte det att den skattskyldige därom underrättas, överlämna till
landskamreraren för att beredas till avgörande av prövningsnämnd. I fråga
örn dem bör landskamreraren äga föreskriva, att de icke skola behandlas
enligt den summariska utan enligt den i promemorian föreslagna noggranna
metoden. Landskamreraren skall beträffande dessa fall avfordra den skattskyldige
specificerade deklarationer och övriga erforderliga uppgifter samt
bereda honom tillfälle att framställa de yrkanden, vartill han enligt författningen
är berättigad.
De skattskyldiga, vilkas beskattningsfråga är av sådan natur, att den icke
bör summariskt avgöras av taxeringsnämnd, torde merendels kunna bedöma
detta själva. Om de så önska, böra de emellertid kunna erhålla besked
därom genom förfrågan hos taxeringsnämnden eller landskamreraren. På
ett tidigt stadium av taxeringsarbetet böra de sålunda kunna igångsätta de
utredningar, som erfordras för tillämpningen för dem av den noggranna taxeringsmetoden.
»
Kommerskollegium uttalar, att det av de delegerade för industriförbundet
m. fl. framlagda förslaget synes böra tagas under övervägande.
Lantbruksstyrelsen tillmäter stor vikt åt den föreslagna centrala skattenämnden
och framhåller, att det i hög grad kommer att bliva beroende på
denna nämnd om den nya krisskattelagstiftningen i praktiken kommer att
genomföras på ett förnuftigt sätt. Det ligger enligt styrelsens mening stor
vikt på att nämnden redan från början tager en bestämd och kraftig ledning
av taxeringsarbetet, så att enhetliga och skäliga grunder härvid komma i
tillämpning.
Riksråkenskapsverket yttrar:
»De sakkunniga, som redan nu finnas hos de flesta länsstyrelser, torde
företrädesvis hava sin verksamhet inriktad på bokföringsteknisk granskning
men torde samtidigt besitta skatteteknisk kompetens. Med hänsyn härtill
och till den stora skillnad i arbetsbörda, som måste komma att förefinnas
vid krisskattetaxeringen inom olika län, vill riksråkenskapsverket ifrågasätta
nödvändigheten av att, på sätt föreslagits, i förordningen örn krisskatt
134
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
intaga föreskrift om, att en krisskattekonsulent skall anställas i varje län.
Riksräkenskapsverket vill för sin del förorda, att den nuvarande sakkunnigeorganisationen
förstärkes i den omfattning, som för taxering även till krisskatt
må för varje särskild länsstyrelse befinnas erforderlig.»
Statskontoret yttrar, att förslaget i vad det avser de i 16 § omförmälda
konsulenterna icke givit anledning till erinran, samt fortsätter:
»Däremot anser statskontoret, för sin del, att den i 17 § omnämnda centrala
krisskattenämndens uppgift bör inskränkas till att vara ett rådgivande och
vägledande organ. Nämndens yttranden böra följaktligen enligt ämbetsverkets
mening icke vara bindande för beskattningsnämnder och skattedomstolar,
vare sig yttrandena avse speciella taxeringsärenden eller behandla
mera allmänna frågor rörande krisskatteförordningens tillämpning. Efter
förslag av nämnden eller efter dess hörande torde Kungl. Maj:t böra fastställa
för tillämpningen av sagda förordning erforderliga bindande regler.»
Kammarrätten anser det kunna antagas, att man icke vinner så mycket
med att inrymma taxeringsnämnderna i instansordningen, och anför:
»Enligt förslaget avses visserligen, att vid varje länsstyrelse skall anställas
en konsulent, till vilken taxeringsnämndsordförandena skola kunna
få vända sig för erhållande av råd och hjälp, men man torde icke böra tillmäta
detta förhållande alltför stor vikt. Trots detta är det icke uteslutet
att antaga, att förfarandet i taxeringsnämnderna måste bliva i hög grad summariskt.
Enligt förslaget förutsättes också såsom ofrånkomligt att förlägga tyngdpunkten
beträffande taxeringen till länsstyrelserna, varmed tydligen åsyftas
det förberedande arbetet för prövningsnämndernas allmänna granskningsskyldighet
jämlikt 95 § taxeringsförordningen. Men då synes det lika bra
att taga steget fullt ut och göra prövningsnämnderna till första instans.
Kammarrätten erinrar, att redan enligt 85 § taxeringsförordningen finnes
ett fall, då taxering icke må verkställas av taxeringsnämnd. Örn det förberedande
prövningsnämndsarbetet påbörjades på ett tidigt stadium av erforderligt
antal kvalificerade personer — de föreslagna konsulenterna böra givetvis
anställas —• under landskamrerarnas ledning, skulle man genom den
av kammarrätten åsyftade ordningen sannolikt kunna nå ett lika tillfredsställande
resultat som om först taxeringsnämnderna skulle företaga taxeringarna
och dessa sedan granskas av prövningsnämnderna. Onödig splittring
av arbetet skulle härigenom kunna undvikas. Så som presumtions- och bevisningsreglerna
enligt förslaget äro uppställda synes ortskännedom ej vara
så nödvändig, varför ur den synpunkten taxeringsnämndernas befattning
med taxeringen ej är erforderlig.
I stora drag skulle enligt kammarrättens mening följande ordning kunna
tänkas. Taxeringsnämndsordförandena böra infordra uppgifter från alla
näringsidkare, vars inkomst av rörelse enligt självdeklarationema överstiga
nästföregående års inkomster med minst 2,100 kronor. De ordinarie taxeringarna
av dessa skattskyldiga böra verkställas så snart kan ske på samma
sätt som redan gäller för en del fall enligt 84 § taxeringsförordningen.
Så snart samma taxeringar verkställts, skola såväl uppgifterna för krisskatt
som självdeklarationerna insändas till länsstyrelsen, där det förberedande
granskningsarbetet omedelbart skall påbörjas. Efter erforderlig skriftväxling
skall upprättas ett förslag till taxering, som efter landskamrerarens
granskning tillstädes den skattskyldige. Förfarandet i sistnämnda del påminner
visserligen örn det som på sin tid förekom vid taxeringen till krigs
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
135
konjunkturskatt och som mycket klandrats, men det skulle icke bliva så
summariskt som det då tillämpade utan tvärtom vara grundat på en noggrann
prövning av alla de på beskattningen inverkande omständigheterna.
Över förslaget skall den skattskyldige få tillfälle att avgiva erinringar, som
givetvis kunna föranleda ytterligare skriftväxling, innan prövningsnämnden
slutligen verkställer taxeringen.
Det kan invändas, att åtminstone vid 1940 års taxering antalet till krisskatt
skattskyldiga förmodligen icke blir så stort, varför någon anledning
att undantaga taxeringsnämnderna icke finnes. Men beträffande nämnda
taxering tillkommer den omständigheten, att tiden kan tänkas bliva så långt
framskriden alt arbetet ej hinner utföras inom den ordinarie taxeringsperioden.
För en dylik eventualitet skulle, därest förslagets instansordning anses
böra vidhållas, den utvägen kunna tänkas, att den tid, inom vilken taxeringsnämnderna
skola hava avslutat sina arbeten med krisbeskattningen, utsträckes,
i länen till senast den 31 maj och i Stockholm till senast den 30 juni.
Därest, såsom föreslagits i 17 §, en särskild central nämnd anses böra inrättas,
torde dess befogenhet böra inskränkas till att avgiva yttranden och
detta endast i spörsmål av annan än taxeringsteknisk natur. Dylika yttranden
torde måhända böra få infordras även av kammarrätten och regeringsrätten.
Att åt nämnden anförtro fastställande av regler för tillämpning
av förordningen synes ej lämpligt. Dylika regler, vilka givetvis måste bliva
bindande för myndigheterna — även kammarrätten och regeringsrätten —-böra utfärdas endast av Kungl. Majit.»
Tre ledamöter i kammarrätten hava ansett även prövningsnämnderna böra
uteslutas ur instansordningen samt förklarat hänsynen till de skattskyldigas
berättigade intresse av ingående och kompetent behandling av hithörande
taxeringsfall betinga speciella, för ändamålet väl rustade taxeringsorgan.
Två ledamöter i kammarrätten förklara sig ej finna anledning att framställa
någon erinran mot förslaget, i vad det avser den centrala skattenämnden.
Två ledamöter i kammarrätten beteckna förslaget beträffande den centrala
skattenämnden såsom icke förestavat av något sakligt behov, varför
förslaget i denna del enligt dessa ledamöters mening syntes böra avstyrkas.
Såsom rådgivande myndighet skulle nämligen nämnden bliva skäligen obehövlig,
när man ändå skulle hava sakkunniga länskonsulenter och rikskonsulent
och nämndens tilltänkta uppgift lätteligen skulle bliva till hinder för
skattedomstolarnas verksamhet och tilläventyrs leda till konflikter nied givna
prejudikat.
Beträffande förfarandet vid provisorisk skattepåföring har kammarrätten
föreslagit, att detta borde överlåtas på prövningsnämnd. Restitution av provisoriskt
påförd skatt syntes böra tillkomma länsstyrelse.
Spörsmålet om uppgiftsslcgldigheten står i samband med frågorna örn omfattningen
av skattskyldigheten och taxeringsförfarandet. Vissa av de yttranden,
för vilka redogjorts i samband med nämnda frågor, beröra alltså
även uppgiftsskyldigheten, varför jag här får hänvisa till den rörande dessa
frågor tidigare lämnade redogörelsen. Ur yttrandena må här ytterligare
nämnas följande:
136
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
Skånes samt Smålands och Blekinge handelskammare yttra:
»I den lösa form, vari förslaget om uppgiftsskyldigliet framställts, föreligger
knappast anledning att närmare fördjupa sig däri, även örn allvarliga
principiella och praktiska betänkligheter ej minst med hänsyn till skattebetalarnas
rimliga krav på likhet och opartiskhet i beskattningen kunna anföras
däremot. Redan nu och i detta sammanhang må emellertid framhållas att
den deklarationsplikt, varom här är fråga, på grund av sin speciella natur
näppeligen kan åläggas alla rörelseidkare utan åtminstone i vissa avseenden
måste givas en schablonmässig begränsning och därigenom i sin mån leda
till en mer eller mindre godtycklig inskränkning av skatteplikten.»
Sveriges köpmannaförbund uttalar som ett önskemål, att för utövare av
handelsrörelse skyldighet att avgiva uppgift till ledning vid taxering skall
inträda först då den på rörelsen fallande inkomstökningen uppgår till skattepliktigt
belopp och först efter anmaning från vederbörande prövningsnämnd.
Sveriges grossistförbund anser taxering böra ske på grundval av deklarationer
å formulär, i vilka tydliga anvisningar meddelas de skattskyldiga.
I reservationer i kammarrätten har uttalats, att de skattskyldigas uppgiftsskyldighet
kunde eftergivas och det överlämnas åt de skattskyldiga att efter
gottfinnande förebringa den utredning, som de ansåge böra ställas till skattemyndigheternas
förfogande.
Departementschef en:
Som jag redan förut uttalat kunna taxeringsnämnderna i år icke inrymmas
i instansordningen. Huruvida dessa nämnder vid den taxering till krigskonjunkturskatt,
som jag förutsätter skola komma att äga rum under följande
år, böra bliva första instans, kommer att närmare undersökas i samband
med det förslag till lagstiftning, som enligt vad jag redan antytt är
under utarbetande.
För innevarande år föreslår jag i överensstämmelse med vad i förslaget
beträffande förhandenvarande förhållanden förutsatts, att de ordinarie prövningsnämnderna
såsom första instans skola handlägga taxeringen. I vissa
yttranden hava i stället för prövningsnämnderna förordats särskilda nämnder,
därvid tydligen åsyftats en motsvarighet till de krigskonjunkturskattenämnder,
bestående av minst 4 högst 8 ledamöter, som fungerade beträffande
den under världskriget gällande krigskonjunkturbeskattningen. Några
större fördelar med inrättande av sådana särskilda nämnder torde emellertid
ej vara att vinna. Det är att märka, att uppskattningsfrågor i förekommande
fall ofta bliva gemensamma för den ordinarie taxeringen och taxeringen
till krigskonjunkturskatt. Dessa frågor fordra då ett enhetligt bedömande,
som lättast ernås genom att samma nämnd handlägger dem.
Därtill kommer att arbetsmaterialet i stor utsträckning blir gemensamt för
båda taxeringarna. Skulle en särskild nämnd utses för krigskonjunkturbeskattningen,
är det ej uteslutet att en onödig tudelning av arbetsuppgifterna
ej minst vid den förberedande handläggningen skulle komma att
Kungl. Majlis proposition nr 2.
137
äga ruin. Väl kan det tänkas, att åtminstone för innevarande års taxering
en nämnd med mindre antal ledamöter än det som är föreskrivet för
länsprövningsnämnderna och Stockholms stads prövningsnämnd, nämligen
minst 8 högst 15, kunde vara tillräcklig, men ett kommande år, då beskattningen
tänkes utsträckt jämväl till andra inkomstgrupper än de nu föreslagna,
torde ingen anledning finnas till begränsning, och att endast för årets
taxering stadga en särskild ordning synes ej lämpligt. Det torde för övrigt
icke vara uteslutet, att länsstyrelserna inom ramen för taxeringsförordningens
bestämmelser med tillämpning av det delegationssystem, som inom vissa
län praktiseras, kunna utse det antal ledamöter, som för taxeringens handläggning
anses erforderligt, med iakttagande av att vid utseende av ledamöter
näringslivets intressen bliva i möjligaste mån representerade.
Förutsättningen för att å prövningsnämnderna skall kunna läggas uppgiften
att handlägga jämväl krigskonjunkturbeskattningen är emellertid, att deras
ordinarie arbetsperiod utsträckes. I sådant hänseende föreslår jag, att
arbetet för taxering till krigskonjunkturskatt må pågå till och med den 10
december. Viss förstärkning av personalen vid länsstyrelserna synes också
vara erforderlig. Till denna fråga återkommer jag i det följande.
Att, såsom länsstyrelsen i Örebro län föreslagit, inrätta en för hela riket
gemensam organisation i nära överensstämmelse med mellankommunala
prövningsnämnden torde, fastän med en sådan anordning stor fördel skulle
kunna vinnas med hänsyn till likformigheten vid beskattningen, icke låta sig
praktiskt genomföras.
Vad nu sagts om taxering till krigskonjunkturskatt gäller i tillämpliga
delar även provisorisk påföring av sådan skatt.
Beträffande restitution av provisoriskt påförd skatt skulle väl, bland
annat med hänsyn till de skattskyldigas intresse att få frågor örn sådan
restitution prövade så snart som möjligt, kunna tänkas, att länsstyrelserna
finge behörighet att avgöra sådana frågor. Emellertid äro de spörsmål, som
uppkomma vid restitution, av huvudsakligen taxeringsteknisk natur, och i
vissa fall kunna, såsom närmare framgår av 18 § 3 mom. i författningsförslaget,
frågor om provisorisk påföring och restitution uppkomma samtidigt,
varför det synes lämpligast att även restitutionsfrågor överlåtas på prövningsnämnderna.
För att tillgodose intresset av ett snabbt avgörande torde
även de särskilda prövningsnämnderna böra få rätt att avgöra dessa frågor.
Det måste anses vara till lättnad för taxeringsarbetet, om medverkan redan
på tidigt stadium kan lämnas från de skattskyldigas sida. För den skull
torde obligatorisk uppgiftsskyldighet i viss utsträckning böra stadgas. Såsom
i motiveringen till förslaget framhållits är det viktigt, att envar utan
omgång kan bedöma, om uppgiftsplikt föreligger eller icke. Uppgiftsplikten
måste därför anknytas till vissa lättbedömliga faktorer. I enlighet härmed
föreslås, att fysisk eller juridisk person som i sin år 1940 avlämnade självdeklaration
uppgivit nettointäkt av rörelse ej understigande 4,000 kronor
skall, försåvitt ej Kungl. Maj:t annorlunda föreskriver, vara pliktig att utan
anmaning avlämna uppgift till ledning vid egen taxering. För sådan uppgift
138
Kungl. May.ts proposition nr 2.
synes benämningen deklaration lämplig. Något bedömande av inkomstökningens
storlek behöver alltså icke äga rum för avgörande huruvida deklarationsplikt
föreligger. Deklaration torde böra avlämnas senast den 16 september.
För andra skattskyldiga än sådana som haft inkomst av rörelse
anser jag deklarationsskyldighet böra ifrågakomma allenast efter anmaning.
För deklarationerna förutsätter jag användande av formulär av i
stort sett samma innehåll som de vid det remitterade förslaget fogade bilagorna.
Olika omständigheter, bland annat hänsyntagande till inkomstminskning
å till rörelse hänförlig förvärvskälla, medföra dock en i åtskilliga avseenden
ändrad uppställning av formulären. Den ifrågasatta deklarationsskyldigheten
torde i regel bliva tämligen enkel att fullgöra, varför det ej
lärer kunna anses som ett obilligt krav att ålägga de skattskyldiga densamma.
Sådana kategorier rörelseidkare, som komma att undantagas från beskattningen,
böra om möjligt befrias från deklarationsskyldighet.
I fråga om påföljd för underlåtenhet att avlämna uppgift erfordras särskilda
bestämmelser. Beträffande underlåtenhet att avlämna deklaration, som
skall avgivas utan anmaning, borde rent principiellt gälla samma påföljd som
för underlåtenhet att avlämna självdeklaration, nämligen förlust av rätten
att hos kammarrätten och Kungl. Majit överklaga taxeringen. Emellertid
synes det skäligt att beträffande deklaration till krigskonjunkturskatt låta
sådan påföljd inträda först örn den skattskyldige underlåter att hörsamma
anmaning att avlämna deklaration. I övrigt synas taxeringsförordningens
bestämmelser böra få motsvarande tillämpning.
Rörande förenämnda uppgifter erfordras vissa sekretessbestämmelser i
anslutning till 56 och 57 §§ taxeringsförordningen. Dessa bestämmelser, som
överensstämma med det remitterade förslaget, återfinnas i 29 §.
Beträffande själva taxeringsförfarandet föreslår jag i stora drag följande
ordning. Med ledning av de skattskyldigas uppgifter samt självdeklarationer
och övriga handlingar, som avlämnats till ledning vid den ordinarie beskattningen,
skall det åligga landskamreraren att efter den skriftväxling med
den skattskyldige och utredning i övrigt, som kan finnas erforderlig, upprätta
ett förslag till taxering till krigskonjunkturskatt. I varje fall, då förslaget
icke upprättas i överensstämmelse med den skattskyldiges deklaration,
bör den skattskyldige få tillfälle att avgiva erinringar mot detta. Jag
åsyftar att härigenom ett i möjligaste mån fullständigt material skall kunna
föreligga, då förslaget framlägges för prövningsnämnden. Om så befinnes
erforderligt, må prövningsnämnden föranstalta om ytterligare utredning. I
anledning av vad i vissa yttranden föreslagits örn en uppdelning av taxeringsfallen
så, att flertalet skattskyldiga skulle taxeras efter en summarisk metod
och övriga skattskyldiga efter ett mera specificerat förfarande, må framhållas,
att vid den praktiska tillämpningen uträkningen av den uppskattade merinkomsten
givetvis i flertalet fall kommer att bestå i ett enkelt matematiskt
förfarande, men att någon markerad uppdelning i olika grupper på förhand
knappast lärer kunna åstadkommas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 2.
139
Vissa föreskrifter om underrättelse angående prövningsnämndens beslut
hava upptagits i det överarbetade förslaget.
Med hänsyn till den utsträckta tiden för de ordinarie prövningsnämndernas
arbete synes besvärstiden såvitt angår dessa nämnders beslut ifråga om
taxering till lcrigskonjunkturskatt böra utsträckas till den 31 januari 1941.
Vissa bestämmelser angående extraordinär besvärsrätt erfordras jämväl på
sätt närmare framgår av 31 § 1 mom. I överensstämmelse med vad en länsstyrelse
föreslagit har därjämte i 31 § 2 mom. upptagits stadgande om särskilt
besvärsförfarande för det fall att, efter det taxering till krigskonjunkturskatt
fastställts av prövningsnämnden, den skattskyldiges taxering till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt för inkomst under något av förkrigsinkomståren
efter besvär ändras så att jämförelseinkomsten påverkas.
Vad angår frågan om förstärkning av arbetspersonalen vid länsstyrelserna
biträder jag förslaget att konsulenter skola förordnas. I motiveringen
har framhållits att det i vissa fall måhända kunde visa sig lämpligt att för
ifrågavarande uppgift anställa de personer, som hittills plägat anlitas såsom
sakkunniga för den ordinarie inkomsttaxeringen, då det finge ankomma på
länsstyrelserna att skaffa ersättare för dessa. Jag förutsätter för min del, att
det ofta torde bliva lämpligast att förordna just dessa sakkunniga, som väl
merendels redan hunnit förskaffa sig viss kännedom örn de skattskyldiga.
Därest sådan sakkunnig förordnas att vara konsulent, behöver detta ej innebära
att han avkopplas från det tidigare innehavda uppdraget. Att fullt
särskilja arbetet för den ordinarie taxeringen och taxeringen till krigskonjunkturskatt
låter sig givetvis ej göra. Tvärtom kommer arbetet, i den mån
det avser de bokföringstekniska spörsmålen, att delvis bliva gemensamt för
bägge taxeringarna. I vissa yttranden har ifrågasatts möjligheten att flera
konsulenter skulle erfordras inom ett län. Att upptaga stadgande härom synes
mig dock ej nödvändigt, då det visserligen ligger i sakens natur att behövlig
arbetskraft måste ställas till förfogande, men det knappast synes erforderligt
att giva konsulents ställning åt mer än en i varje län. Förutom
konsulenter förutsätter jag således, att åtminstone inom vissa län biträden
kunna bliva erforderliga. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela
de föreskrifter som må vara behövliga rörande rätt för länsstyrelser
och mellankommunala prövningsnämnden att anställa dylika biträden ävensom
annan erforderlig personal. I övrigt får jag hänvisa till vad som anföres
i samband med behandlingen av 35 § angående kostnaderna för taxeringsarbetet.
Föi-slaget om förordnande av en centralkonsulent och en central nämnd
får jag, såsom jag redan i ett tidigare sammanhang uttalat, också biträda. Det
måste bidraga till underlättande av taxeringsarbetet och även vara till fördel
för de skattskyldiga att redan på ett tidigt stadium auktoritativa uttalanden
kunna erhållas. Större enhetlighet och jämnhet i taxeringarna torde
härigenom kunna uppnås. En viss begränsning av de föreslagna uppgifterna
för centralkonsulenten och nämnden synes mig dock böra göras. Sålunda
torde det föreslagna stadgandet om skyldighet för centralkonsulenten att
140
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
följa taxeringen inom riket i dess helhet böra utgå, då en sådan skyldighet
ej torde vara möjlig att fullgöra. Beträffande den centrala nämnden synes
mig den ändringen böra göras i förslaget, att nämndens befogenhet bestämmes
dels till att avgiva yttranden i ärenden rörande taxering till krigskonjunkturskatt,
dels till att, när anledning yppas, hos Kungl. Maj:t avgiva förslag
till regler för tillämpning av förordningen örn krigskonjunkturskatt.
I anledning av vad i vissa yttranden anförts torde böra framhållas, att
yttranden av nämnden givetvis böra begäras endast beträffande frågor som
icke äro av huvudsakligen taxeringsteknisk natur och endast då det gäller
mera komplicerade fall eller fall av mera utpräglad principiell betydelse.
Framställning örn yttrande förutsättes kunna ske även på besvärsstadiet.
Något hinder för kammarrätten och regeringsrätten att i sådana undantagsfall,
då det anses erforderligt, inhämta nämndens yttrande, exempelvis
rörande frågor örn lagervärdering, torde med hänsyn till nämndens karaktär
ej böra föreligga.
Då nämndens beslut ej bliva bindande för taxeringsmyndigheterna, finnes
ej anledning att, på sätt en handelskammare föreslagit, stadga rätt att överklaga
desamma. Med den ändrade funktion, som enligt det överarbetade
förslaget tillagts nämnden, torde emellertid det i det remitterade förslaget
upptagna stadgandet att klagan ej må föras vara överflödigt.
I de nu avhandlade paragraferna upptagas i övrigt några bestämmelser
med huvudsaklig karaktär av ordningsföreskrifter.
33 §.
I denna paragraf, som motsvarar 8 § i det remitterade förslaget, upptagas
bestämmelser angående eftertaxering.
Kammarrätten har ansett sig böra understryka vad i motiveringen (sid.
44) anförts om presumtionsreglerna och bevisskyldigheten samt vidare anfört:
»1
samband med jämkning av värdet å varulager, som företages i och för
krisbeskattningen, skulle det väl kunna tänkas, att beskattningsnämnderna
ville ifrågasätta eftertaxering enligt de ordinarie skatteförfattningarna för de
vid jämkningen framkomna skillnadsbeloppen. Förutsättningar för dylik
eftertaxering torde emellertid i regel icke föreligga.»
Departementschefen:
De materiella bestämmelser rörande eftertaxering, som upptagits i det
nu föreliggande förslaget, hava i sak samma innehåll som i det remitterade
förslaget. Vid tillämpningen torde böra beaktas vad i motiveringen till sistnämnda
förslag uttalats om presumtionsreglerna och bevisskyldigheten samt
vad kammarrätten uttalat.
I ett andra stycke av paragrafen har intagits ett stadgande avseende det
fall att eftertaxering skulle ifrågakomma under år, då allmän taxering till
krigskonjunkturskatt ej äger rum.
Eftersom bestämmelserna örn eftertaxering komma att avse såväl mate -
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
141
riella frågor som taxeringsfrågor, och dessa lämpligen böra behandlas i ett
sammanhang, har jag, i olikhet med vad som förutsatts i det remitterade förslaget,
ansett dessa böra införas först efter förordningens allmänna taxeringsföreskrifter.
34 §.
Denna paragraf, som har sin motsvarighet i 15 § i det remitterade förslaget,
innehåller straffbestämmelser.
Beträffande detta stadgande får jag allenast hänvisa till motiveringen å
sid. 45 i den remitterade promemorian.
35 §.
I denna paragraf, som motsvaras av 21 § i det remitterade förslaget, föreskrives,
att de av taxeringen lill krigskonjunkturskatt föranledda särskilda
kostnaderna skola bestridas av statsmedel. Sistnämnda paragraf innehöll
tillika vissa bestämmelser om ersättning för taxeringsnämndernas arbete,
vilka nu sakna aktualitet. Motiveringen till det remitterade förslaget återfinnes
å sid. 48—49 i promemorian.
Redan i några av de yttranden, för vilka redogörelse lämnats i samband
med frågan örn taxeringsförfarandet, har kostnadsfrågan berörts. Här må
nu ur yttrandena ytterligare återgivas följande.
Länsstyrelsen i Hallands län anför:
»Beträffande ersättningen till de blivande konsulenterna förutsättes en genomsnittsersättning
av inemot 1,000 kronor i månaden. Även om konsulenternas
tjänstgöring icke omfattar hela året, torde denna ersättning dock
icke böra bestämmas till högre månatligt belopp än den, som utgår till de
enligt 14 § 2 mom. andra stycket taxeringsförordningen anställda bokföringssakkunniga
biträden, vilka ju ha en högre kompetens än de föreslagna
konsulenterna.
Även den föreslagna ersättningen till centralkonsulenten 15,000 kronor
finner länsstyrelsen vara för hög. En ersättning av 12,000 kronor torde få
anses skälig.»
Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar:
»I motiven till krisskatteförordningens 21 § uppskattas, visserligen med
viss tvekan, totalkostnaden för krisskattetaxeringen till ''bortåt en halv miljon
kronor’.
Utan någon som helst tvekan måste länsstyrelsen beteckna denna siffra
såsom för låg vid genomförande av den i promemorian föreslagna organisationen.
Sedan konsulentorganisationen och den centrala krisskattenämnden fått
sitt, skulle härvid för taxeringsnämnderna — ordförande och kronoombud
— samt arbetet för prövningsnämnderna återstå endast omkring 185,000
kronor.
Örn man betänker huru stort taxeringsnämndernas antal är, förefaller
beloppet för knappt tillmätt enbart för arvoden till dessas funktionärer,
örn de skola bliva rimligt ersatta för arbetet.
Och härtill måste ju även komma kostnader för åtminstone diarieföring
av inkomna besvär till prövningsnämnden, besvärsakternas komplettering
142
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
och utremittering ävensom protokolls- och längdföring. Bortses kan ej heller
från rese- och traktamentskostnader till prövningsnämndernas ledamöter
under behandling av krisskattetaxeringen.
Den av länsstyrelsen föreslagna organisationen med en — möjligast fåtalig
-— prövningsnämnd såsom första instans bleve billigare.
Visserligen tillkomme då åtskilligt ökat expeditionelit arbete å länsstyrelserna,
och behovet att förordna biträdande landskamrerare bleve ännu
mera accentuerat, men dessa merkostnader komme dock icke att uppgå till
de belopp, varmed taxeringsnämndernas ordförande och kronoombud nödvändigtvis
måste ersättas.»
Riksr åkenskap sverket uttalar beträffande kostnaderna, att den av ämbetsverket
förordade förstärkningen av sakkunnigorganisationen torde böra
bestridas från förslagsanslaget till kostnader för årlig taxering.
Statskontoret yttrar:
»Såsom i promemorian föreslagits torde statens utgifter för krisskattetaxeringen
böra bestridas från ett särskilt anslag under sjunde huvudtiteln,
under förutsättning att de kunna helt avskiljas från de vanliga taxeringsutgifterna.
Därest detta icke skulle låta sig göra, lära ifrågavarande utgifter
böra gäldas från förslagsanslaget till kostnader för årlig taxering.»
Departementschefen:
Såsom framgår av den redan lämnade redogörelsen hava i den remitterade
promemorian kostnaderna för den ifrågavarande taxeringen uppskattats
till bortåt en halv miljon kronor. Med hänsyn till att taxeringsnämnderna
i år enligt det överarbetade förslaget icke skola taga befattning med
taxeringen kan det nyss angivna kostnadsbeloppet avsevärt begränsas. Större
delen av kostnaderna torde komma att avse förstärkning av sakkunniginstitutionen
hos länsstyrelserna och biträden åt prövningsnämnderna. Beträffande
konsulenterna har i det remitterade förslaget räknats med en
genomsnittsersättning av inemot 1,000 kronor i månaden under en tjänstgöringstid,
åtminstone ett följande år, av minst åtta månader örn året. Den
särskilda organisationen skulle med denna beräkningsgrund enligt förslaget
draga en årskostnad av i runt tal 250,000 kronor. Att nu fixera arvodet åt
konsulenterna låter sig givetvis ej göra. Detta måste efter samråd med
landskamrerarna bestämmas i varje särskilt fall beroende på vederbörandes
kvalifikationer. Dock anser jag den angivna genomsnittsersättningen kunna
läggas till grund för en summarisk beräkning av totalkostnaden. Man
torde böra räkna med att konsulenterna komma att förordnas från och med
den 1 september. Även örn årets taxering såsom föreslagits skall vara avslutad
den 10 december, synes ej lämpligt att såsom regel beräkna något
avbrott i förordnandet till dess nästa taxeringsperiod tager sin början.
Under tiden mellan taxeringarna kunna erforderliga bokföringsgranskningar
utföras. De kostnader, som för närvarande böra beräknas, avse alltså
tiden från och med september till och med budgetårets utgång, och torde
approximativt kunna uppskattas till 250,000 kronor. Härtill torde komma
ytterligare visst belopp såsom ersättning åt prövningsnämndernas ledamöter
Kungl. Maj:ts proposition nr 2-
143
samt för biträdeshjälp i den mån ej även kostnaderna härför kunna komma
att inrymmas i den nyss angivna summan.
För centralkonsulenten har i förslaget räknats med en årsersättning av
15.000 kronor samt för den centrala nämnden en årskostnad av approximativt
50,000 kronor. Med hänsyn till de stora anspråk som måste ställas på
centralkonsulenten torde det icke vara uteslutet, att kostnaden för denne bör
bestämmas så högt som till 15,000 kronor. Däremot synes det kunna antagas,
att kostnaderna för den centrala nämnden skola komma att understiga
det därutinnan angivna beloppet.
Med stöd av vad sålunda anförts anser jag mig för närvarande kunna
räkna med en sammanlagd kostnad för den ifrågavarande taxeringen av
350.000 kronor, som torde böra bestridas från förslagsanslaget till kostnader
för årlig taxering. Jag erinrar örn att detta av årets lagtima riksdag anvisats
med ett till 4 miljoner kronor förhöjt belopp.
36 §.
Någon särskild motivering till denna paragraf torde ej erfordras.
Om avdragsrätt för erlagd krigskonjunkturskatt vid den ordinarie
statsbeskattningen.
I den remitterade promemorian har jämväl framlagts ett författningsförslag
om rätt att vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt år
1940 njuta avdrag för krisskatt. Detta avdrag skulle utan särskild framställning
verkställas av den ordinarie prövningsnämnden. Någon motsvarande
avdragsrätt vid taxeringen till kommunal inkomstskatt skulle ej förekomma,
och ej heller skulle hänsyn tagas till krisskatten vid beräkning av
merinkomsten enligt den föreslagna förordningen om krisskatt. Vid avvägning
av skattesatsen för krisskatten borde däremot beaktas, att enligt förslaget
det belopp, som träffades av krisskatten, också komme att träffas av
kommunalskatt men att statlig inkomst- och förmögenhetsskatt komme att
träffa samma belopp först efter avdrag av krisskatten.
Motiveringen återfinnes å sid. 50—51 i den remitterade promemorian.
Ur de inkomna yttrandena må i detta sammanhang återgivas följande.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser det motiverat, att avdrag för krisskatt
medgives, men framhåller, att taxeringsmyndigheternas arbete härigenom
försvåras i hög grad.
Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar bland annat, att, då den föreslagna
krisskatten jämte den i övrigt utgående, direkta skatten kommer att uppgå
till synnerligen höga belopp, det förefaller nödvändigt att på det sätt taga
hänsyn till skatteförmågan att avdrag för krisskatt medgives även vid taxering
till kommunalskatt. De hänsyn till kommunernas olägenheter, som
åberopats, torde hava underordnad betydelse i jämförelse med risken för
överbeskattning.
Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar den uppfattningen, att dylik
144
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
avdragsrätt är berättigad med hänsyn till de höga skatteprocent, som föreslagits
för krisskatten, men anser att denna sak kunde enklare regleras genom
vidtagande av sådan justering av skatteprocenten som kunde anses
motsvara nu berörda avdrag.
I princip enahanda uttalande har gjorts av länsstyrelsen i Malmöhus län.
Länsstyrelsen i Kalmar län yttrar:
»I 5 § av den föreslagna förordningen örn rätt att vid taxeringen till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1940 njuta avdrag för krisskatt
stadgas, att belopp, som tillflutit den skattskyldige på grund av restitution
enligt 7 § förordningen örn krisskatt av provisoriskt påförd sådan
skatt, skall tagas till beskattning vid taxeringen till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt. I förbigående kan anmärkas att förstnämnda författningens
rubricering synes vara missvisande så tillvida att sålunda
i denna författning fråga är icke endast örn rätt till visst avdrag vid
1940 års taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Felaktig
synes återgivna bestämmelsen vara i så måtto, att sådan restituerad skatt
näppeligen bör tagas till beskattning, då avdrag därför icke kunnat utnyttjas
vid 1940 års taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
Det fall kan nämligen mycket väl inträffa att merinkomst att taxera till
krisskatt visserligen föreligger men däremot intet till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt beskattningsbart eller måhända ens taxerat belopp. Att
så förhåller sig kan bero antingen därpå, att inkomsterna av viss förvärvskälla
beräknas på ett delvis helt annat sätt vid krisskattetaxeringen
än vid den ordinarie statsskattetaxeringen eller ock på beskattningens
subjektivering vid statsskattetaxeringen. Oförnekligen föreligger beträffande
det föreslagna avdraget för krisskatt vid statsskattetaxeringen,
vilket i olika avseenden skulle i utomordentligt hög grad tynga taxeringsarbetet
och komplicera taxeringsprocederet, den oegentligheten att avdrag skulle
medgivas för debiterad skatt, alldeles oavsett om den sedermera gäldas eller
icke, en anordning som beträffande övriga i beskattningsavseende avdragsgilla
skatter befunnits olämplig och därför övergivits. Såsom nyss framhållits
uppnås icke genom denna framflyttning av avdragsrätten med
absolut säkerhet vad som därmed förmodligen åsyftats, nämligen att avdraget
skulle under alla förhållanden kunna till fullo utnyttjas vid statsskattetaxeringen.
»
Länsstyrelsen i Kristianstads län anför:
»Den föreslagna rätten att vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åtnjuta avdrag för krisskatt är teoretiskt riktig. Avdraget blir här
medgivet för påförd, ej betald skatt som ett hänsynstagande till den personliga
skatteförmågan hos dem, som få erlägga krisskatt. Detta avdrag kommer
emellertid att föranleda så mycket arbete både i prövningsnämnden och
ifråga örn den vanliga debiteringen, att länsstyrelsen anser det böra tagas
under övervägande, huruvida icke annan utväg finnes för att erna vad som
med avdragsrätten åsyftas.»
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån yttrar:
»Om taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt sker enligt hittillsvarande
grunder utan att det ifrågasatta avdraget för krisskatt där tillgodoräknas
vederbörande, torde väl sedan den förra skatten kunna omräknas
i samband med taxering och debitering av krisskatt. Debetsedel å krisskatt
kunde nog omkring den 1 december utsändas direkt från länsstyrel
-
145
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
f • i Dt?n n^dsattni]1g i stalsskattetaxeringen, som följer med avdrag för
krisskatten, föranleder omräkning av statsskattens belopp. Vad därav för
mycket debiterats vid första kronouppbördsstämman i november kan då avraknas
a krisskattens belopp. Som krisskatt torde av praktiska skäl kunna
redovisas endast sadant nettobelopp. Uppbörden kunde ske före den 15
december De eljest framförda skälen mot uppbörd i julmånaden torde
icke tor har llragavarande kategori av skattskyldiga vara giltiga utan lärer
tvärtom denna manad i manga slag av rörelse kunna bereda ovanligt stor
tillgång a likvida medel för extra skattebelastning.»
Länsstyrelsen i Örebro län uttalar:
»Att avdiag för krisskatten skall ske redan det år taxeringen verkställes
innebar ett avsteg fran vad som gäller beträffande taxeringen för inkomst.
Länsstyrelsen ifrågasätter, örn detta kan anses lämpligt eller riktigt, då vid
ett sadant förfarande avdrag kan komma att medgivas för en skatt, som
a*fngJerlagxgu*- För undvikande av att så sker torde det vara nödvändigt
att avdraget bindes vid erlagd skatt. Härigenom vinnes även den med hänsyn
tilt landskontorets arbetsbelastning beaktansvärda fördelen, att det för
inkomst- och förmögenhetsskatten beräknade taxerade beloppet icke behover
omräknas och att debiteringen av krisskatten kan verkställas av de
vanija debitermgsförrättarna. En annan utväg är den att avdrag för krisskatt
i likhet med vad som gäller för andra kronoutskylder icke medgives,
men ätt skattetungan i motsvarande mån minskas genom sänkning av krisskatteskalan.
Sistnämnda metod synes böra ägnas synnerlig uppmärksamnet,
da den leder till en i hög grad nödvändig arbets- och kostnadsbesparing
utan att behova medföra en mindre riktig fördelning av skattebördan.»
Flera av de hörda näringsorganisationerna samt kommerskollegium anse,
att avdrag för krisskatt bör medgivas även vid taxeringen till kommunal inkomstskatt.
Kammarrätten har förklarat sig ej hava något att erinra mot förslaget i
denna del.
Tre ledamöter i kammarrätten hava avgivit reservation och anfört:
»Från principiell synpunkt må erinras, att krisskatten är en kronoskatt
och att avdragsrätt för kronoutskylder, ehuru flera gånger ifrågasatt, hittills
ej ansetts kunna medgivas.
Någon undantagsställning i berörda avseende tillkom ej heller den gamla
kngskonjunkturskatten, trots att den uttogs efter godtyckligare grunder än
den enligt avsikten mera rationellt konstruerade krisskatten.
Att marka är också, att det är den påförda, ännu ej erlagda krisskatten,
som skulle komma till avdrag, och att sedermera uraktlåten likvid av krisskatten
icke synes avsedd att få någon återverkande påföljd.
Örn nu motivet är, att man vill giva en kompensation för den dryga krisskatten,
. synes detta syfte böra tillgodoses på närmare liggande vägar, t. ex.
genom justering av den skattetariff, vars effekt man nu söker lindra på en
tvivelaktig omväg.»
Departementschefen:
Frågan om rätt att vid inkomstuppskattningen beträffande den ordinarie
statsskatten erhålla avdrag för krigskonjunkturskatt har redan av mig berörts
i samband med 8 § rörande skatteskalan. Härtill får jag nu tilllägga
följande.
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 2.
10
146
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
Då det i vissa yttranden uttalats tveksamhet, huruvida krigskon junkturskatt
borde få avdragas vid inkomstberäkningen beträffande den ordinarie
statsbeskattningen, har förbisetts, att dylikt avdrag utgör en konsekvens av
motiveringen för denna särskilda form av beskattning. Den är väsentligen
avsedd att vara en indragning till det allmänna av icke önskvärda inkomstökningar,
och en ytterligare beskattning av det indragna beloppet bör vara
i princip utesluten. Från denna förutsättning borde även vid den kommunala
beskattningen avdrag ske. Av tekniska skäl har detta dock ansetts
för närvarande vara svårt att genomföra, och hänsyn härtill har tagits vid
den slutliga avvägningen av skattesatserna.
Med hänsyn därtill att årets taxering till krigskonjunkturskatt beräknas
bliva avslutad avsevärd tid efter den ordinarie taxeringen blir det emellertid
nödvändigt att ersätta avdragsförfarandet vid denna taxering med ett
särskilt förfarande, genom vilket nedsättning utan särskild ansökan medgives
i redan påförd taxering. Det i den remitterade promemorian framlagda
författningsförslaget har därför ersatts med ett förslag till förordning
om rätt för den som påföres krigskonjunkturskatt för år 1940 att erhålla
nedsättning i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för samma år.
Det av en länsstyrelse gjorda påpekandet att provisoriskt påförd, restituerad
skatt ej bör upptagas såsom intäkt vid den ordinarie statsbeskattningen
har, till förekommande av missförstånd, föranlett viss omformulering
av 4 § i det nu föreliggande förslaget till förordning.
Att ifrågavarande avdrag hänför sig lill påförd men ej erlagd skatt synes
med hänsyn till det omedelbara sambandet mellan de bada skatternas tariffer
samt den omständigheten att uppbörds- och indrivningsförfarandet för
dessa skatter är väsentligen gemensamt, ej ägnat att väcka betänkligheter.
Föredraganden hemställer härefter, att förenämnda förslag till
dels förordning om krigskonjunkturskatt för år 1940,
dels förordning örn rätt att på grund av påförd krigskonjunkturskatt
för år 1940 erhålla nedsättning i den statliga
inkomst- och förmögenhetsskatten för samma år
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Birger Öhman.
4
BILAGOR
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
1
Bilaga 1.
V. P. M.
angående riktlinjer för utformningen av en statlig
krigsvinstskatt.
Till fullgörande av det av Chefen för finansdepartementet, med stöd av
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 juni 1939, mig givna uppdraget att
biträda med utarbetande av förslag till beredskapsåtgärder på det skattepolitiska
området, får jag härmed vördsamt överlämna följande utredning
med riktlinjer för utformningen av en statlig krigsvinstskatt. Senare komma
att överlämnas utredningar rörande skatt å värdestegring å fastighet
m. m.
Allmän motivering av en krigsvinstbeskattning.
Såsom skäl för en särskild beskattning av de vinster, som uppkomma för
enskilda under nuvarande krigstillstånd, böra särskilt följande två omständigheter
anföras.
Å ena sidan har statens skattebehov undergått en avsevärd stegring. De
extra kostnaderna för försvarsberedskapen och de av krisen nödvändiggjorda
regleringsåtgärderna medföra en stark ansvällning av budgetens utgiftssida,
samtidigt med att vissa av de viktigaste av de nu anlitade skattekälloma bli
mindre givande. Den härigenom uppkomna bristen kan ej utan risk för en
fortgående försämring av penningvärdet mer än till en viss gräns täckas genom
att nya lån uppläggas eller förefintliga kapitaltillgångar tagas i anspråk.
Om staten beträder dessa vägar i större utsträckning än konsumenterna kunna
förmås att frivilligt inskränka sin konsumtion, måste resultatet bli en höjning
av prisnivån, önskar man i möjlig mån motverka detta, måste man
därför sträva att i största möjliga utsträckning täcka de nya medelsbehoven
genom en ökning av skatteinkomsterna. Skattetryckets ökning är nämligen
det mest effektiva medlet att framtvinga de av statsverksamhetens utvidgning
betingade konsumtionsinskränkningarna.
Å andra sidan medför krigskonjunkturen svåra rubbningar för den inhemska
näringsverksamheten, örn man bortser från eventuella vinster av
en i vissa fall möjlig förskjutning av bytesrelationen till utlandet i gynnsam
riktning, uppkommer en sänkning av nationalinkomsten, uppskattad i
konstant penningvärde, vilket innebär, att även oavsett eventuella skattehöjningar,
den genomsnittliga realinkomsten per individ måste undergå en
kännbar sänkning. Samtidigt kunna emellertid på grund av de inträdda
rubbningarna i näringslivet avsevärda förskjutningar äga rum av inkomstoch
förmögenhetsfördelningen inom landet. Härigenom sänkes realinkomsten
för befolkningens stora flertal ytterligare, under det att vissa grupper få sin
ställning förbättrad. Erfarenheterna från det förra världskriget ge vid han
den, att denna omfördelning av landets inkomst och förmögenhet till för
Bihang
till urtima riksdagens protokoll 19A0. 1 sami. Nr 2. (Bil.) 1
2
Kungl Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 1.
mån för vissa grupper av befolkningen kan få mycket stora proportioner.
Dessa förskjutningar inom inkomst- och förmögenhetsfördelningen kunna
visserligen motverkas genom statens produktions- och prisreglerande åtgärder,
men även under gynnsamma förutsättningar kan man ej räkna med att
de fullständigt neutraliseras.
Örn man sammanställer dessa två omständigheter, stegringen av statens
skattebehov å ena sidan samt den sannolika sänkningen och samtidiga omfördelningen
av nationalinkomsten å den andra, måste man komma till
den konklusionen, att det är i hög grad befogat att i första hand lägga de
nya skatterna på de vinster, som motsvaras av förluster och inkomstminskningar
för den övriga befolkningen. Om man tänkte sig att dessa vinster
helt konfiskerades och att beloppet jämnt täckte statens stegrade skattebehov,
skulle för befolkningens flertal resultatet härav bli ungefär detsamma
som om några vinster ej hade förekommit men i stället en motsvarande
allmän beskattning hade lagts på befolkningen. Den nedpressning av majoritetens
levnadsstandard, som i förra fallet orsakades av för vissa grupper
vinstgivande prisstegringar, skulle nämligen i det senare fallet motsvaras
av de av skattehöjningen orsakade inskränkningarna. Under det att befolkningen
i senare fallet skulle direkt finansiera statsutgifterna, komme denna
finansiering i det förstnämnda fallet att ske på indirekt väg, d. v. s. via vinsterna
och deras konfiskering.
I den mån staten åter underlåter att konfiskera de ifrågavarande vinsterna, blir
situationen den, att de grupper av befolkningen, som genom höjda konsumtionsutgifter
bidraga till uppkomsten av vinsterna, även måste finansiera de
stegrade statsutgifterna. Det blir alltså fråga om en dubbel börda på en redan
i utgångsläget förminskad realinkomst för den genomsnittliga skattebetalaren.
Visserligen kan skattebördan i detta fall till en del skjutas på
framtiden, då uppkommande vinster torde få anses mera sparkraftiga än
genomsnittsinkomsten och därför möjliggöra lånefinansiering i större utsträckning
än om några vinster ej hade förekommit utan i stället genornsnittsinkomsten
hade varit högre. Men i den mån skattebetalarna sedan få
bära kostnaden för dessa låns förräntning och amortering, komma de i alla
fall att på längre sikt belastas med den dubbla bördan att få finansiera både
statsutgifternas stegring samt inkomst- och förmögenhetsökningen för den
av krigskonjunkturen gynnade samhällsgruppen. Denna dubbla belastning
kan undvikas blott genom vinsternas indragning till det allmänna.
Det bör observeras, att en krigsvinstbeskattning här har motiverats med helt
andra argument än dem, som inom den traditionella beskattningsläran bruka
användas för att försvara en skattehöjning för vissa inkomstklasser. Man
utgår här ej från vare sig skatteförmåge- eller intresseprincipen, utan från
synpunkter på fördelningen av de med krisen förbundna bördorna, som nära
sammanhänga med de för den allmänna prispolitiken normerande tankegångarna.
Till den omständigheten att vinsterna indragas till det allmänna,
oberoende av hur vinsten påverkar skattebetalarens skatteförmåga, får man
taga hänsyn vid fastställandet av den vanliga inkomstskatten, och, såsom
framgår av den senare utredningen, blir konsekvensen för inkomstbeskattningens
vidkommande, att inkomstskatt bör utgå blott för den del av
vinsten, som återstår efter erläggandet av krigsvinstskatten. Denna är alltså
primär i förhållande till de ordinära inkomstskatterna: den avser att åstadkomma
en korrektion av skattebetalarnas inkomster, som verkställes innan
dessa belastas av de efter bärkraften normerade skatterna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 1.
3
Olika typer av krigsvinstbeskattning.
Det framgår av det anförda, att en krigsvinstbeskattning, om den skall
fylla det därmed avsedda syftemålet, måste utgå med relativt höga skattesatser.
Det är alltså oundvikligt, att skatten blir mycket kännbar för de
skattskyldiga och att den medför djupt ingripande verkningar för deras ekonomi.
De krav, som kunna ställas på skattens utformning, måste på grund
härav få en ännu större vikt än i allmänhet är fallet. Man måste därför
eftersträva att ge skatten en sådan karaktär, att den från den skattebetalande
allmänhetens synpunkt framstår såsom rättvist fördelad. Lika viktigt är,
att den medför från det allmännas synpunkt gynnsamma verkningar med
avseende på företagens pris- och produktionspolitik.
Från dessa synpunkter skall en kort översikt lämnas av de viktigaste av
de alternativ för skattens konstruktion, mellan vilka man i förevarande fall
har att välja.
1) Man kan tänka sig skatten konstruerad som en allmän merinkomstskatt,
varvid merinkomsten bestämmes som den taxerade inkomstens ökning
i förhållande till inkomsten under ett förkrigsår eller, om skatten utgår
under en följd av år, i förhållande till inkomsten under närmast föregående
år. En dylik generell beskattning av samtliga inkomststegringar skulle kanske
kunna försvaras som en temporär åtgärd, vidtagen i ett nödläge. Men på
något längre sikt skulle dess brister bli alltför kännbara. Det tillhör det
ekonomiska livets normala företeelser, att inkomsterna på vissa håll stiga
och på andra håll falla, och en hög extra beskattning av alla inkomststegringar
skulle därför i många fall framstå som en orättvisa. Detta gäller
särskilt den största inkomstgruppen, nämligen de rena arbetsinkomsterna.
Att arbetsförtjänsten under utbildningsåren stiger med den ökade skicklighet
och erfarenhet, som successivt förvärvas, bör från här anlagda synpunkter
ej läggas till grund för en exceptionell ökning av skattebördan. Överväganden
av denna art leda till slutsatsen, att merinkomstskatten ej bör träffa de
rena arbetsinkomsterna.
Även i fråga örn de rena kapitalinkomsterna kunna vägande skäl anföras
för befrielse från krigsvinstskatt. Vad obligations- och andra ränteinkomster
angår, kan skattefrihet motiveras med att den stegring av deras
nominella belopp, som eventuellt kommer till stånd vid en höjning av det
allmänna ränteläget, i regel ej överstiger den reduktion av inkomsternas köpkraft,
som orsakas av den under krigskonjunkturen inträdande prisstegringen.
Beträffande aktieinkomsterna är åter att märka, att om dessa redan
hos bolagen belastats med krigsvinstskatt, det knappast är motiverat att
låta även aktieutdelningarna undergå en merinkomstbeskattning.
2) I flertalet länder har man därför, när en krigsvinstbeskattning måst
införas, begränsat dess tillämpningsområde till de inkomststegringar, som.
hänföra sig till förvärvskällorna rörelse och fastighet, om man ock för att
hindra ett kringgående av skatten ofta infört en supplementär skatt på tantiem.
I denna utformning kommer krigsvinstskatten huvudsakligen att omfatta
de egentliga företagsinkomsterna, och därigenom får man fler möjligheter
att välja mellan vid beräkningen av den merinkomst, som skall läggas
till grund för skatteplikten. Man kan nämligen sätta den faktiska inkomsten
i relation antingen, såsom vid den allmänna merinkomstskatten,
till inkomsten under något förkrigsår (respektive till den genomsnittliga inkomsten
under ett flertal förkrigsår), med vederbörliga modifikationer vid
förändringar av det i företaget nedlagda kapitalet, eller till den avkastning,
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 1.
som kan anses som normal för det i företaget investerade kapitalet, eller
slutligen till företagets totala omsättning. I regel har den första av dessa metoder
kommit till användning, då den erbjuder minst svårigheter. Vid tilllämpningen
av den andra metoden, som ligger till grund för den »excess
profits tax», som U. S. A. införde under förra världskriget, måste man lösa
det svåra problemet att fastställa det kapitalvärde, som skall tagas till utgångspunkt
vid beräkningen av den övernormala vinsten. En mera allmän
tillämpning av den tredje metoden, som använts vid konstruktionen av den
nya franska skatten på vinster vid leveranser till staten för försvarsändamål,
försvåras åter därav, att vinstens förhållande till omsättningen i hög
grad varierar inom olika branscher.
En svaghet, som vidlåder samtliga dessa metoder, är emellertid, att krigsvinstskatten
kommer att träffa ej endast de vinster, som bero blott på prisstegringar,
utan även sådana vinster, som kunna ernås genom en effektiv
skötsel av företaget, exempelvis genom att nedbringa kostnaderna genom rationalisering
eller genom en ökning av omsättningen. Att skatten på detta
sätt kan verka hämmande på driften till rationalisering etc. i en tid då
denna är av särskild betydelse, är en allvarlig olägenhet, som blir särskilt
framträdande vid höga skattesatser.
3) För att undvika eller åtminstone mildra denna nackdel hos krigs vinstbeskattningen
har man i flertalet fall ytterligare begränsat skattens räckvidd
till sådana vinster, som uppkommit genom det av rådande krigstillstånd
framkallade läget. Efter denna metod var den krigskonjunkturskatt
konstruerad, som tillämpades i Sverige under förra världskriget, och liknande
principer synas ha kommit till användning vid skattens utformning även inom
de övriga nordiska länderna och inom många andra stater.
Örn det hade funnits någon objektiv norm för bedömandet av hur stor
del av en viss inkomststegring, som har sin grund i krigstillståndet, och hur
stor del, som beror på andra orsaker, skulle denna lösning av problemet
vara acceptabel. Tyvärr är emellertid detta ej fallet. Fastställandet av den
egentliga krigsvinsten måste nämligen baseras på en jämförelse mellan den
verkliga vinsten och den vinst, som skulle hava ernåtts, örn krigstillstånd ej
hade förelegat. Örn storleken av den senare vinsten kan man emellertid endast
göra antaganden.1 Örn ett företag, som haft goda konjunkturer under
kriget, vill göra gällande, att vinstökningen skulle varit lika stor under
fredliga förhållanden, kan detta påstående därför varken bevisas eller motbevisas.
Såvida ej taxeringsmyndigheterna och domstolarna tillämpa några
överenskomna konventionella normer vid fastställandet av sambandet mellan
kriget och vinstens storlek, måste frågans praktiska lösning därför få
en prägel av godtycklighet.
För skattebetalarna måste en dylik till sitt innehåll obestämd avfattning
av den grundläggande bestämmelsen om deras skattskyldighet te sig otillfredsställande.
Och deras läge förbättras ej, utan ytterligare svårigheter tillkomma,
om, som i den tidigare svenska lagen, hela merinkomsten göres
skattepliktig, i den mån den skattskyldige ej kan förebringa av taxeringsmyndigheter
och domstolar godtagen bevisning örn att den uppstått på grund
1 För att belysa denna svaghet hos den svenska krigskonjunkturskatten och för att motivera
en övergång till en mera generell merinkomstbeskattning, citerade riksdagsman Wikström i en
motion (11:322) år 1916 följande uttalande av styrelsen för Kullagerfabriken i Göteborg, vars
årsvinst 1915 hade höjts från 2 till 5.6 milj. kr.: »kriget har icke utövat något nämnvärt hämmande
inflytande på bolagets verksamhet i sin helhet betraktad, men å andra sidan torde man
ej heller vara berättigad till den slutledningen, att kriget varit den enda eller ens den huvudsakliga
anledningen till affärernas kraftiga utveckling under året. Denna utveckling är nämligen
ej större än man i betraktande av "bolagets tidigare snabba framsteg skulle kunnat vänta om
förhållandena i världen varit fredliga.»
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 2. Bilaga 1.
av andra omständigheter än kriget. På grund av omöjligheten alt förebringa
några objektiva bevis i föreliggande avseende måste den skattskyldige
nämligen inrikta sig på att finna sådana sannolikhetsskäl, som han tror
vara ägnade att tillmätas vikt vid frågans avgörande. Detta måste naturligtvis
hos skattebetalarna skapa en känsla av osäkerhet, och denna måste
ökas i samma man som vederbörande myndigheters rättstillämpning ej äger
rum efter enhetliga linjer.
Denna grundläggande brist i skattens konstruktion var mycket framträdande
hos den torra svenska krigskonjunkturskatten. Presumtionen, att
ali merinkomst var krigskonjunkturvinst, därest motsatsen ej bevisades,
ställde den skattskyldige inför en vansklig uppgift som blev svårare, ju
längre tillbaka i tiden de förhållanden lågo, som i författningarna förutsattes
som normala. Rättstillämpningen visade sig även mycket osäker. De
skattskyldiga hade att efter den hastiga och tämligen stränga behandlingen
i krigskonjunkturskattenämnderna erlägga höga skattebelopp, som de, ofta
1 ganska stor utsträckning, lyckades — sedan de i flera år legat ute med
penningarna — återfå restitutionsvis efter besvär i de högre instanserna
4) För att krigsvinstskatten skall få en fastare konstruktion och samtidigt
tillmötesgå det önskemål, som ligger till grund för den nyss kritiserade lösningen,
måste såsom kriterium för skattskyldighet uppställas någon objektivt
påvisbar omständighet, som till sitt innehåll ej alltför mycket avviker
från att vinsten är beroende av krigstillståndet. Det kriterium, som härvid
ligger närmast till hands, är vinstens samband med den under krigskonjunkturen
inträdda prisstegringen. I den mån krigstillståndet ger upphov till vinster,
sker detta nämligen i övervägande grad därigenom, att företagarna kunna
ernå högre priser för de varor och tjänster, som de avyttra på marknaden,
än som betingas av ökade kostnader.
örn prisstegring införes som rekvisit för skattskyldighet, kan krigsvinstskatten
tänkas utformad på två olika sätt: skatten kan begränsas till a) sådana
vinster, som föranletts av prisstegringar, till vilka den skattskyldige själv
medverkat, eller också kan man lata skatten träffa b) alla vinster, som bero
på prisstegringar, oavsett örn den skattskyldige medverkat till dessa eller
icke. Som nedan skall visas, få dessa två skatter en mycket olika karaktär.
a) En särskild skatt på sådana i samband med prishöjningar intjänade
vinster, som »haft sin grund i den skattskyldiges utnyttjande av krigskonjunkturen
på ett sätt, som varit ägnat att bidraga till prisstegringen», har varit
föremål för övervägande i en tidigare inom finansdepartementet utarbetad
promemoria med förslag till förordning örn krigsvinstskatt. Som exempel
på ett sådant utnyttjande av krigskonjunkturen anföres i promemorian,
»att en rörelseidkares lagerhållning varit större än som betingats av rörelsens
behov; att varupriser på grund av frånvaron av konkurrens satts högre än
som normalt brukat ske under liknande förhållanden (t. ex. på grund av
kartellbildning eller annan överenskommelse för åstadkommande av prishöjning,
på grund av ensamförsäljningsrätt eller i anledning av försämrad tillförsel
från andra orter); eller att återförsäljning av varor ägt rum i spekulativt
syfte;^sådant syfte antages föreligga, om försäljningsverksamheten kommit
till stånd först under krigskonjunkturen och ej kan anses tillgodose något
affärslivets verkliga behov». Skatten har tänkts utgå med så höga satser,
att den skulle avhålla från försök att ernå vinst genom förfaranden av nu
nämnt slag.
En krigsvinstskatt av denna typ har alltså ej till huvudsaklig uppgift att
tillföra staten inkomster. Den har snarare karaktären av en prohibitiv skatt,
genom vilken man vill minska det ekonomiska utbytet av obefogade prisstegringar
och härigenom motverka åtgärder ägnade att ge näring åt en allmän
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 1.
prisstegring. Om skatten fyller detta syfte, måste den finansiella behållningen
av den bli mycket liten.
Införandet av en dylik skatt löser alltså ej det ovan diskuterade problemet,
som i första hand gäller att öka statens skatteinkomster utan att därigenom
över hövan belasta de skattebetalare, som fått sin ställning försämrad genom
krigskonjunkturen. Detta kan ske endast genom en krigsvinstskatt, som konstruerats
på en bredare bas. Örn åter en generell krigsvinstbeskattning införes,
kan man ifrågasätta lämpligheten av att vid sidan av denna ha en speciell
sådan för vinster av det nyss åsyftade mera jobberibetonade slaget. Såsom
denna skatt konstruerats, kan den för övrigt i vissa fall motverka sitt
eget syftemål, då en affärsman, som redan bar ett lager av varor, för vilka
prisstegring inträtt, i det längsta underlåter att släppa ut detta på marknaden
för att icke utsätta sig för skattskyldighet för den därvid realiserade vinsten.
Det torde vara lämpligare att söka förebygga uppkomsten av dylika
vinster samt, i den mån de redan uppkommit, att indraga dem, genom åtgärder
som för Sveriges vidkommande kunna företagas inom ramen av gällande
maximipris- och förfogandelagar.
b) Örn krigsvinstskatten i stället lägges på alla vinster, som uppkommit på
grund av prisstegringen, får skatten liksom den tidigare krigskonjunkturskatten
i första hand bedömas som en inkomstkälla för staten. Skatten kan
för övrigt i många hänseenden utformas efter väsentligen samma principer
som den föregående skatten.
Den bevisbörda, som åligger den skattskyldige, kan emellertid i detta fall,
och häri ligger den fundamentala skillnaden mellan denna skatt och den föregående
med dess mer obestämda bevisningsgrunder, fixeras i objektiva termer.
Det är nämligen ej nödvändigt att konstruera den skattepliktiga prisstegringsvinsten
på ett sådant sätt, att den framgår av en jämförelse med den
hypotetiska vinst, som skulle varit att förvänta örn priserna ej hade stigit.
Skatteplikten kan i stället fastställas på grundvalen av en analys av den faktiska
inkomststegringen och dennas uppdelning i två komponenter: a) den
inkomstökning som eventuellt erhålles, om det senare årets faktiska kostnader
och försäljningsintäkter räknas om efter förkrigspriser, och b) den återstående
inkomstökningen, som är lika med skillnaden mellan intäkternas stegring
på grund av försäljningsprisernas höjning och kostnadernas stegring, genom
höjningen av kostnadspriserna. Det synes vara naturligt att principiellt
bestämma den skattepliktiga krigsvinsten som det under b) angivna beloppet.
Att den skattskyldiges bevisbörda på detta sätt kan få ett klart definierat
innehåll, måste från rättssäkerhetens synpunkt anses som en väsentlig fördel
hos denna konstruktion av krigsvinstskatten.
Detta får ej tolkas så, att ej den skattskyldiges bevisbörda även i detta fall
kan bli av vansklig art. Men svårigheterna äro nu av övervägande teknisk
natur. Det bör i detta sammanhang framhållas, att den uppdelning av den
faktiska inkomststegringen i två poster, som ovan beskrivits, även kan ske
med tillämpning av supplementära kriterier. Ett viktigt sådant är nettoinkomstens
storlek i förhållande till den totala omsättningen. Om försäljningspriserna
stiga mer än kostnadspriserna, måste detta nämligen vid i övrigt
lika omständigheter medföra en höjning av den ifrågavarande procentsiffran.
Kan ett företag alltså förebringa bevisning om att vinstens andel av försäljningssumman
ej stigit, proportionellt sett, eller att, örn en stegring föreligger,
denna beror på ökat kapacitetsutnyttjande eller andra kostnadssänkande
faktorer, så torde detta i regel kunna godkännas som bevis för att
vinsten ej varit av skattepliktig natur.
Örn man, med bortseende från bevisskyldighetens olika karaktär i de båda
fallen, jämför skattskyldighetens omfattning i föreliggande fall med den
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 1.
7
skattskyldighet, som föreligger enligt den tidigare krigskonjunkturskatten,
finner man, att den i ett hänseende är större och i ett annat hänseende
mindre.
Å ena sidan kommer nämligen den nu ifrågasatta skatten att träffa alla
vinster på grund av prisstegringar, inklusive sådana som kunna anses vara
relativt oberoende av krigstillståndet. Detta kan emellertid knappast betraktas
som någon avgörande olägenhet.
Å andra sidan träffar en skatt, som begränsats till de egentliga prisstegrings
vinsterna, ej sådana vinster som bero på ökad omsättning (räknad i
reala enheter), även om denna ökning skulle Ira sin grund i krigstillståndet.
Från vissa synpunkter är detta sista en nackdel, då i stort sett samma
skäl, som nyss anfördes för prisstegringsvinsternas skatteplikt, kunna tilllämpas
på sådana omsättningsvinster, som uteslutande bero på kriget. Men
beträffande sådana omsättningsvinster, som uppkommit blott på grund av
en effektiv skötsel av företaget, ligger saken annorlunda till. Redan förut
lia vägande skäl anförts för att de ej skola belastas med en konfiskatorisk
skatt av krigsvinstskattens typ. Med tanke härpå skulle det alltså vara önskvärt
att draga en gräns mellan sådana omsättningsvinster, som bero på kriget,
och sådana, som bero på andra orsaker, och att sedan låta krigsvinstskatten
träffa de förra men icke de senare. Men då den tidigare utredningen
torde visa, att en dylik gräns ej kan bestämmas efter fullt objektiva grunder,
måste en lösning av problemet, som fasthåller vid skattepliktens objektiva
bestämning, leda till att alla omsättningsvinster måste göras antingen skattepliktiga
eller skattefria. För en lösning av frågan i den senare riktningen
tala ej endast de skäl, som ovan anförts för att vinster, som ha sin grund i
duglig företagsledning, ej skola belastas med konfiskatoriska skatter, utan
även ett annat viktigt skäl, som skall klargöras här nedan. Det kan i detta
sammanhang även påpekas, att det synes vara möjligt att motväga den allt
för lindriga behandling, som härvid kan komma vissa vinster till del, genom
att införa vissa supplementära skatter. En skatt, som ganska effektivt
skulle tillgodose det anförda önskemålet, är en evira skatt på aktiebolagsvinster,
som uppgå till en hög procent i förhållande till det av aktieinnehavarna
deklarerade värdet av aktieinnehavet.
Det avgörande skälet för att begränsa en krigsvinstbeskattning till prisstegringsvinster
ligger däri, att i samtliga fall, då en inskränkt konkurrens
på marknaden bereder den enskilde företagaren en viss handlingsfrihet med
avseende på prissättningen, skatten kommer att verka som en kraftig broms
på alla prisstegringstendenser. Man kan även uttrycka saken så, att skattefriheten
för vinster, som sammanhänga med driftens utvidgning och rationalisering,
kommer att stimulera företagarna till att söka ernå en ökning av
vinsten på dessa vägar. Särskilt vad angår produktions- och distributionsverksamhet
för hemmamarknaden måste dessa biverkningar hos den ifrågasatta
krigsvinstskatten betraktas som betydelsefulla och önskvärda. Med
avseende på verksamhetsgrenar, som äro inriktade på utlandsmarknaden,
äro dessa biverkningar ej lika obetingat fördelaktiga, men på grund av den
internationella konkurrensen föreligger här i regel en mycket liten marginal
för en fri prissättning av den enskilde företagaren. I stort sett måste därför
de nu angivna biverkningarna av den här skisserade typen av krigsvinstbeskattning
betraktas som en väsentlig förtjänst i förhållande till krigskonjunkturskatter
av den tidigare typen.
Nära det senast berörda motivet för den förordade avgränsningen av
krigsvinstbeskattningen står, att de i viss mån skyddade vinsterna på en omsättningsökning
spela en betydelsefull roll för produktionens omställning
efter ändrade försörjningsförhållanden.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 1.
Skatt på vinster orsakade av prisstegring.
När statsmakterna nu stå inför nödvändigheten att träffa ett val mellan
olika former krigs vinstbeskattning, synas skäl i första hand föreligga fölen
prövning av de praktiska möjligheterna att konstruera skatten enligt de
ovan under 4 b) uppdragna riktlinjerna. I det följande skall i stora drag
antydas, hur en dylik skatt på prisstegringsvinster skulle kunna utformas i
Sverige. Örn denna väg visar sig framkomlig, skulle man undvika många
av de olägenheter, som voro förknippade med den förra krigskon junkturskatten.
Skatten bör liksom förra gången i första hand omfatta inkomster av
fastighet och rörelse. Det förefaller emellertid motiverat att utvidga skatteplikten
till vinst å icke yrkesmässig avyttring av annan lös egendom än värdepapper,
oberoende av örn denna enligt gällande lagstiftning är att anse
som realisationsvinst. Däremot synes det icke lämpligt att här medtaga
vinster å avyttring av fastigheter och värdepapper, då skatten sannolikt
skulle få en prohibitiv verkan, om den tillämpades på dem. I den mån
ytterligare beskattning av dem är önskvärd, torde denna kunna förverkligas
genom andra åtgärder. Även inkomst av tjänst kan helt fritagas från skatteplikt.
För att förhindra att företagen begagna sig härav och avföra en del
av vinsten genom stora utbetalningar av tantiem, måste emellertid i så fall
rätten till avdrag för dessa på lämpligt sätt begränsas.
Beträffande inkomst av fastighet och rörelse torde man vid fastställandet
av den skattepliktiga krigsvinstens omfattning kunna utgå från den principiella
bestämningen av densamma såsom det belopp, varmed den samlade
nettoinkomsten från dessa förvärvskällor stigit under beskattningsåret
på grund av att försäljningspriserna höjts mer än som betingas av kostnadernas
stegring.
Vid fastställandet av prisstegringens storlek torde i regel prisläget under
perioden januari—augusti 1939 kunna läggas till grund. Men om i särskilda
fall prisläget under denna tid var osedvanligt lågt, bör rimligen möjlighet
föreligga att välja en mer normal jämförelsenorm vid krigsvinstens beräkning.
Även i andra fall kan en avvikelse från hasperiodens priser vara berättigad,
exempelvis, när det med hänsyn till landets försörjning är önskvärt
att skapa betingelser för en viss inhemsk produktion. Fm viss lättnad av
krigsvinstbeskattningen är nämligen i dylika fall påkallad.
Denna bestämning av skatteplikten avviker i ett flertal hänseenden från
den, som låg till grund för den tidigare krigskonjunkturslcatten. Först och
främst har prisstegring införts som grundläggande rekvisit i stället för sambandet
med krigstillståndet, vilket, som ovan klargjorts, innebär, att en objektivt
bestämbar norm fått ersätta en norm av mer eller mindre subjektiv
karaktär. Vidare har det samlade nettoresultatet av de ifrågavarande förvärvskällorna
tänkts såsom grundval för fastställandet av den skattepliktiga
vinsten. Den tidigare lagstiftningen var på denna punkt av mer rigorös
karaktär. Enligt denna var nämligen krigskonjunkturskatten konstruerad
som en avkastningsskatt, vilken beräknades särskilt för varje förvärvskälla.
Minskning av inkomsten på ett håll kunde alltså ej få avräknas från ökning
på ett annat; endast för ren förlust, som uppkommit på en av krigskonjunkturen
föranledd rörelse, var ett särskilt avdrag medgivet.
Däremot synes det motiverat att i likhet med den tidigare lagstiftningen
lägga bevisskyldigheten för att förutsättningarna för skatteplikt ej äro för
handen på den enskilde deklaranten. Utan dennes medverkan äga nämli
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 1.
9
gen taxeringsmyndigheterna ringa möjlighet att bilda sig en bestämd uppfattning
härom. Fullgör deklaranten ej denna skyldighet eller är hans bevisning
otillfredsställande, bör han, också i överensstämmelse med vad fallet
var tidigare, bli skattepliktig för hela den ökning, som den totala nettoinkom
slen av ifrågavarande förvärvskällor företer i förhållande till motsvarande
inkomst under föregående år.
För att en krigsvinstbeskattning efter dessa linjer skall kunna effektivt
genomföras måste givetvis förhindras, att de skattskyldiga kunna nedbringa
den beskattningsbara vinsten genom exceptionellt stora avdrag för värdeminskning
och nedskrivningar av varulager etc. under marknadsvärdet. På
grund härav torde ifråga om krigsvinstbeskattningen en skärpning av de liberala
reglerna i nu gällande lagstiftning vara erforderlig. Spörsmålet örn vilka
särskilda regler, som böra uppställas i förevarande fall, är emellertid alltför
invecklat och omfattande för att kunna upptagas till behandling i samband
med dessa allmänna riktlinjer.
Beräkningen av de vinster av icke yrkesmässig avyttring av viss lös egendom,
som också skulle bli underkastade krigsvinstskatt, erbjuder mindre
komplikationer. Till grund härför lägges skillnaden mellan det belopp, för
vilket den ifrågavarande egendomen avyttrats, och dess värde vid en tidpunkt
omedelbart löre krigskonjunkturens början, med skäligt avdrag för
kostnader. I den mån förlust på någon sådan avyttring uppstått, bör den få
avräknas från vinsten av de övriga. Om åter nettoförlust uppkommit på
grund av dylika avyttringar, bör avräkning ej få äga rum från inkomst av
övriga skattepliktiga förvärvskällor, liksom ej heller ett nettounderskott å
dessa bör få avdragas från vinst av icke yrkesmässig avyttring.
Då en krigsvinstskatt, som är konstruerad efter nu angivna regler även
träffar rent nominella vinster, som ha sin grund i penningvärdets försämring,
torde det vara nödvändigt att möta en dylik eventualitet genom en bestämmelse
om att en viss, i relation till den allmänna prisstegringen fixerad
inkomstökning lär avdragas vid beräkningen av den skattepliktiga krigsvinsten.
Alt den tidigare krigskonjunkturskatten i många fall ansågs leda
till orättvisa resultat, berodde till stor del på frånvaron av ett dylikt stadgande,
som blev särskilt kännbar på grund av den kraftiga inflationen under
det förra världskriget. Då det emellertid kan vara svårt att på förhand
fixera storleken av de avdrag, som i förekommande fall böra tillämpas, synes
det vara lämpligt att låta denna fråga liksom den förut nämnda frågan
om vilka priser, som skola läggas till grund för beräkningen, regleras genom
under varje år utfärdade tillämpningsföreskrifter.
Om krigsvinstskattens tillämplighetsområde på detta sätt begränsas till
vinster, sorn medföra en reell förbättring av de skattskyldigas ekonomiska
läge, torde skatten för samtliga vinster kunna utgå med en fix och relativt
hög skattesats, exempelvis 50 %. Detta skulle innebära en avvikelse från
den förra krigskonjunkturskatten, som utgick progressivt efter vinstens absoluta
storlek. Även i föreliggande fall ernås dock en viss progressivitet, dels
därigenom att ett visst belopp, exempelvis 2,000 kronor, för varje skattskyldig
tänkts vara skattefritt, dels därigenom att den efter krigsvinstskattens
betalning återstående delen av inkomstökningen kommer att träffas av den
progressiva statliga inkomst- och förmögenhetsskatten.
Det sistnämnda förfarandet förutsätter, att vid taxeringen till inkomst- och
förmögenhetsskatt avdrag beviljas för den under samma år taxerade krigsvinstskatten,
i den mån krigsvinsten taxeras som vanlig inkomst. För att
detta skall bli möjligt, måste tydligen en gemensam taxering äga rum för de
båda skatterna med ledning av de i vanlig ordning avgivna deklarationerna.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 1.
Skulle de i dessa lämnade uppgifterna tilläventyrs icke vara tillräckliga för
att utröna, huruvida skattepliktig krigsvinst verkligen föreligger, torde befogenhet
kunna stadgas för taxeringsmyndigheterna att av deklaranterna infordra
ytterligare uppgifter. Då vinst av icke yrkesmässig avyttring av lös
egendom, som icke är att hänföra till realisationsvinst, icke kommer till synes
i de vanliga deklarationerna, lär det bliva nödvändigt att införa särskild
deklarationsplikt för sådana vinster, som kunna bli föremål för krigsvinstbeskattning.
Strängt taget skulle avdraget för taxerad krigsvinstskatt tillämpas jämväl
vid taxeringen till kommunalskatt. Vissa olägenheter härav skulle emellertid
kunna uppkomma i de fall, då taxeringsmyndighets beslut rörande krigsvinstskatt
ändrades av högre instans. Då en dylik ändring skulle påverka
storleken av de kommunalskatter, som belasta samma inkomst, skulle detta
otvivelaktigt utgöra ett oroande moment inom den kommunala hushållningen.
Med hänsyn härtill förefaller det vara mest lämpligt att låta kommunalskatterna
utgå oberoende av krigsvinstskatten, trots att de förra skatterna
därigenom komma att belasta även den del av den skattskyldiges inkomst,
som avgår på grund av den till staten erlagda krigsvinstskatten.
Tydligt är, att införandet av en ny skatt av här angivet slag, liksom av
andra på samma idé uppbyggda skatter, måste medföra en avsevärd merbelastning
av den nuvarande taxeringsorganisationen. Lämpliga åtgärder till
dennas förstärkning torde därför böra tagas under övervägande i syfte att
garantera ett tillfredsställande taxeringsresultat.
Stockholm den 15 september 1939.
Erik Lindahl.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
1
H
Bilaga 2.
P. M.
rörande krisskatt
utarbetad av CARL W. U. KUYLENSTIERNA1.
Historik över den svenska krigskonjunkturskatten under
världskriget.
Bestämmelserna örn krigskonjunkturbeskattning.
Genom proposition den 30 april 1915 nr 196 föreslog Kungl. Maj:t riksdagen
att antaga en förordning om krigskonjunkturskatt. Enligt förslaget
skulle skatten utgå för den ökade inkomst, som tillförts skattskyldig på
grund av det genom dåvarande krigstillstånd framkallade läget. Skatten
i fråga skulle erläggas under ett vart av åren 1915 och 1916. Skattskyldigheten
skulle, under de i förordningen angivna villkor, åligga den, som
taxerats till inkomst- och förmögenhetsskatt för inkomst av rörelse eller
yrke, realisationsvinst samt andra inkomster av tillfällig natur, varvid inkomsten
av varje inkomstkälla vore att beräkna för sig. Inkomst av fast
egendom, inkomst av kapital samt inkomst av vanlig arbetsanställning
skulle alltså icke falla under förordningen. Krigskonjunkturskatt skulle
emellertid utgå blott under följande villkor.
1. Inkomsten2 skulle för att bliva skattepliktig överstiga medeltalet av
motsvarande inkomst, sådan den beräknats vid taxeringarna 1913 och 1914
eller ettdera året, därest taxering ej skett för bägge, och skatten skulle utgå
å det överskjutande beloppet, den s. k. merinkomsten. För skattskyldiga
som ej alls taxerats för inkomst av ifrågavarande slag 1913 eller 1914 vore
hela inkomsten att betrakta som merinkomst.
2. Den skattskyldiges hela inkomst skulle uppgå till minst 15,000 kronor.
3. Därjämte skulle, i fråga örn inländska aktiebolag och solidariska
bankbolag, bolagets inkomst dels överstiga 5 procent av bolagets kapital, sådant
det vid taxeringen beräknats, dels, beräknad i procent å nämnda kapital,
överstiga inkomstprocentens medeltal enligt taxeringarna 1913 och 1914.
4. Merinkomsten skulle uppgå till minst 1,000 kronor.
Å den merinkomst, som sålunda vore inbegripen under skattskyldigheten,
skulle skatten utgå med 12 procent.
Förslaget till förordning innehöll vidare detaljerade bestämmelser örn
taxeringsförfarande genom särskilda krigskonjunkturskattenämnder m. m.
Riksdagen anmälde genom skrivelse den 26 maj 1915 (nr 190), att riksdagen
1 Viel promemorians utarbetande hava biträtt, först taxeringsinspektören Sven Holdo, därefter
taxeringsinspektören Torsten Hjohlman. Den senare har utarbetat historiken samt de vid promemorian
fogade uppgiftsformulären.*
2 Med taxerad inkomst eller enbart inkomst förstås i det nedanstående, då ej annat nämnes,
inkomst, som taxerats enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.
* Formulären äro här uteslutna.
2
Kungl. Mcij:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
godkänt propositionen om krigskonjunkturskatt med vissa ändringar. Bland
dessa ändringar, av vilka ingen kan sägas hava berört de principiella grunderna
för den föreslagna beskattningen, må här särskilt nämnas följande:
Skattskyldighetsgränsen sänktes av riksdagen till taxerat belopp om
minst 10,000 kronor. Särskilt stadgande (i förordningen infört som dess
5 §) infördes till förekommande av försök att kringgå skattebestämmelserna
genom att disponera vinst till oproportionerliga löneförhöjningar
m. m. Som den viktigaste ändringen i Kungl. Maj:ts förslag torde få betraktas,
att enligt riksdagens beslut skatten skulle utgå ej med generellt 12
procent utan efter en progressiv skala, med skattesatser från 12 till 18 procent
å merinkomsten i dess helhet och med intervaller mellan de olika skattesatserna
av 1U procent. Den högsta skattesatsen skulle tillämpas å merinkomster
å minst 320,000 kronor.
Den förordning, som i överensstämmelse med riksdagens beslut utfärdades
den 11 juni 1915 (nr 210), avsåg, såsom förut är nämnt, allenast
åren 1915 och 1916. Med hänsyn härtill framlades för 1916 års riksdag förslag
om fortsatt tillämpning av den nya skatteformen. Kungl. Maj:ts förslag
härutinnan, i proposition den 5 maj 1916 (nr 241), innefattade emellertid
icke enbart utsträckning av den förra förordningens giltighetstid utan jämväl
vissa ändringar i densamma.
Enligt förslaget skulle taxering till krigskonjunkturskatt äga rum år 1916
och sedermera årligen till och med året efter det, under vilket genom kungörelse
tillkännagivits, att krigstillståndet upphört. Då 1915 års förordning
omfattade åren 1915 och 1916, stadgades i 1916 års förordning till
förebyggande av dubbel beskattning, att skatt — vilken alltjämt skulle
utgå för vinst uppkommen genom det av dåvarande krigstillstånd framkallade
läget — vore att erlägga i den mån vinsten icke blivit genom
taxering år 1915 enligt förordningen den 11 juni 1915 beskattad. Själva
huvudbestämmelsen, varigenom beskattningen anknöts till det av krigstillståndet
framkallade läget, behölls alltså i det nya förslaget. För att klarare framhäva
dess innebörd gjordes i författningstexten uttryckligen skillnad mellan
den matematiska merinkomsten, eller det inkomstbelopp som framkomme
vid det rent aritmetiska utrönandet av inkomstökningen, och den beskattningsbara
merinkomsten eller den del av förutnämnda matematiska merinkomst
vars grund vöre det genom krigstillståndet framkallade läget. Metoden
att utröna den matematiska merinkomstens storlek föreslogs vidare
ändrad därhän, att som jämförelsetal skulle användas den högsta inkomsten
under ettdera av åren 1913 och 1914, med vilken bestämmelse även följde
motsvarande ändring beträffande bolagens inkomstprocent. I de under förordningen
fallande inkomstarterna skulle jämväl innefattas tantiemer och
därmed jämförliga inkomster, hänförliga till inkomst av tjänst eller anställning.
Till stadgandet härom funnos fogade särskilda deklarationsbestämmelser.
Från flera länsstyrelser hade nämligen anmärkts, att den dittills
gällande begränsningen av skatteobjektet medfört att verkliga krigskonjunkturvinster
kunnat till avsevärd del undgå avsedd beskattning. Betydande
vinstbelopp hade i form av tantiem och dylikt disponerats till gottgörelse
åt funktionärer och andra personer, som kanske blott skenbart lämnat någon
motprestation i arbete. Den spärr mot dylikt oegentligt förfarande,
som förenämnda 5 § varit ämnad att utgöra, hade icke varit tillfyllest. Det
föreslogs att skattskyldighetsgränsen skulle sänkas till 8,000 kronor men
minsta beskattningsbara merinkomsten höjas till 2,000 kronor. Slutligen
föreslogs viss ändring i avseende å progressivskalans tekniska utformning
men med bibehållande väsentligen av dess höjd.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
I skrivelse den 15 juni 1916 (nr 268) anmälde riksdagen, att riksdagen
antagit förslaget till förordning om krigskonjunkturskatt med vissa ändringar.
Den av riksdagen beslutade förordningen innebar sålunda för det första
en viktig utvidgning av krigskonjunkturbeskattningens allmänna ram, så
till vida att även inkomst av fäst egendom blev beskattningsbar under lika
villkor som inkomst av arbete. I avseende å metoden för merinkomstens
beräknande återgick riksdagen till den medeltalsberäkning för åren 1913
och 1914, som var stadgad i 1915 års förordning. Av statsfinansiellt stor
betydelse val’, att riksdagen med vidhållande av den progressiva principen
skärpte den i propositionen föreslagna skatteskalan, så att denna visserligen
alltjämt kom att börja med 12 procent men kom att sluta med 25 procent,
vilken skattesats skulle tillämpas å beskattningsbar merinkomst å minst
500,000 kronor.
Förordning i överensstämmelse med riksdagens beslut utfärdades den 30
juni 1916 (nr 260).
Vid 1917 års riksdag framlades icke av Kungl. Maj:t något förslag till ändring
i senast nämnda förordning. På enskild motionärs hemställan beslöt
emellertid riksdagen, enligt vad riksdagen i skrivelse den 5 juni 1917 (nr
260) anmälde, bland annat att ytterligare skärpa skatteskalan. Maximum
för den nya skalan kom att utgöra 32 procent, vilken skattesats skulle tilllämpas
å beskattningsbar merinkomst av minst 700,000 kronor.
Förordning örn den salunda andrade skattetariffen — vilken förordning
avsåg jämväl viss av riksdagen beslutad ändrad bestämmelse beträffande
skatteuppbörden — utfärdades den 25 juni 1917 (nr 351).
En motionär förordade i riksdagen såväl år 1916 som år 1917 den extraordinära
krisbeskattningens läggande på en annan principiell grund än
krigsvinstbegreppet. Det hade synts motionären uppenbart att de stora faktiska
merinkomster, som konstaterats vid taxeringen, mer eller mindre direkt
kunde härledas från det av krigstillståndet framkallade läget även örn
sambandet vöre svårt att med säkerhet konstatera. Skillnaden mellan den
vid krigskonjunkturskattetaxeringen framkomna matematiska merinkomsten
och den fastställda beskattningsbara merinkomsten vore högst betydande.
Av dessa omständigheter fann motionären att krigskonjunkturskatt en i
dess dåvarande form dels träffade ojämnt dels icke gåve önskad avkastning.
Han föreslog att sagda skatt måtte utbytas mot en skatt på merinkomst av
varje slag. Förslaget, vilket båda åren avstyrkts av kammarrätten, blev
icke antaget.
Till 1918 års riksdag avlät Kungl. Majit tvenne propositioner (nr 401 och
448) med förslag örn vissa ändringar i förordningen örn krigskonjunkturskatt.
Ändringarna avsågo i huvudsak dels de för taxeringsförfarandet gällande
tidsbestämmelserna, dels införandet av rätt till avdrag för gäldränta — vilken
avdragsrätt närmast betingades därav att inkomst av fastighet indragits
under krisbeskattningen och att fastigheterna åvilande gäldränta i då gällande
deklarationsformulär redovisades under allmänna avdrag — dels slutligen
skatteskalan. Beträffande skatteskalan innebar förslaget såväl lindring
för de lägsta merinkomstbeloppen som skärpning för högre merinkomster,
i det skatteskalan kom att börja med 4 procent och sluta med 40
procent, sistnämnda skattesats avseende beskattningsbar merinkomst å minst
2 miljoner kronor. Därjämte föreslogs emellertid beträffande svenska aktiebolag
och solidariska bankbolag med inkomstprocent överstigande 10 samt
alla utländska bolag en tilläggsskatt utöver den enligt den gemensamma ska
-
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
lan utgående skatten. Vid propositionen nr 448 voro såsom bilagor fogade
dels en omfattande statistisk bearbetning av 1917 års krigskonjunkturskattelängder,
dels en redogörelse för krigsvinstbeskattning och under kriget
skärpt direkt beskattning i främmande länder.
Förslagen biföllos av riksdagen utom vad beträffar tilläggsskatten för bolag,
vilken helt förkastades.
Vid 1919 års riksdag genomfördes efter proposition (nr 258) i ämnet vissa
ändringar i förordningen, närmast betingade därutav att krigskonjunkturen
ansågs lida mot sitt slut. Krigskonjunkturskatten ställdes under avveckling.
Sålunda infördes den bestämmelsen att inkomstökning, beroende på att
skattskyldig rörelseidkare efter ingången av 1919 börjat utnyttja nya eller
utvidgade anläggningar, ej vore att anse som krigskonjunkturvinst. Därjämte
gjordes till villkor för skattskyldighet i fortsättningen att taxering till
krigskonjunkturskatt varit den skattskyldige påförd något av åren 1915—
19i9. Vidare sänktes skatteskalan såväl för enskilda som för bolag. Slutligen
infördes en spärr beträffande den beskattningsbara merinkomsten genom
bestämmelsen att denna icke finge upptagas till högre belopp än den
matematiska merinkomsten minskad med 25 procent. I sistnämnda båda
hänseenden gick riksdagen längre i riktning mot mildrande av skatten än
Kungl. Maj:ts förslag.
I propositionen återgavs bland annat ett vid tionde svenska handelskammarmötet
av vice häradshövdingen Gustav Sandström hållet inledningsanförande
rörande näringslivets önskemål i fråga örn skattelagstiftningen. I
anförandet blev bland annat den gällande krigskonjunkturbeskattningen underkastad
kritik. Inledaren riktade i huvudsak tre anmärkningar mot denna
skatt. För det första läge ett väsentligt fel däruti att grunden för beskattningen,
skillnaden mellan den skattskyldiges medelinkomst under 1912 och
1913 å ena sidan och hans inkomst under krigsåren å andra sidan, icke utgjorde
någon tillförlitlig måttstock för den skattskyldiges inkomstökning i
följd av kriget. Dels vore härvid två år en allt för kort jämförelseperiod,
dels vore den åt de skattskyldiga lämnade utvägen att visa merinkomstens
oberoende av krigskonjunkturen i praktiken knappast framkomlig. För
det andra vore skattens progressivitet efter mervinstens absoluta storlek
och utan någon hänsyn till den subjektiva skatteförmågan ett grundfel.
Detta bleve än mera accentuerat genom att avdrag för utbetald krigskonjunkturskatt
icke vore medgivet. Såsom en tredje och än mera betydelsefull
brist hos krigskonjunkturskatten betecknades slutligen att den konstruerats
på ett sätt som icke toge hänsyn till penningvärdets fall. Härav
hade följt att krigskonjunkturskatt pålagts även där den skattskyldiges realinkomst
i själva verket vöre försämrad i förhållande till jämförelsetiden.
År 1920 utfärdades en förordning (nr 443) av innehåll att taxering till
krigskonjunkturskatt icke skulle äga rum beträffande vinst som uppkommit
efter 1919 års utgång.
Krigskonjunkturbeskattningens tillämpning.
I 1 § av 1915 års förordning stadgades att krigskonjunkturskatt för ett
vart av åren 1915 och 1916 skulle »utgå för den ökade inkomst, som tillförts
skattskyldig på grund av det genom närvarande krigstillstånd framkallade
läget». . _ v ‘
I 1916 års förordning var denna bestämmelse såtillvida omredigerad att
enligt 1 § krigskonjunkturskatt skulle utgå »för vinst, uppkommen genom
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
5
det av nuvarande krigstillstånd framkallade läget — — —», medan 2 §
innehöll definitionen att »med vinst, som i 1 § sägs, förstås av krigstillståndet
föranledd ökning uti» inkomst av vissa närmare angivna kategorier.
Huruvida överhuvud ökning av inkomsten förelåg, skulle såsom tidigare
nämnts konstateras genom jämförelse med medeltalet av de inkomster som
taxerats åren 1913 och 1914. Den siffermässiga inkomstökning, som framgick
av en sådan jämförelse, kom i den sedermera under hela perioden med
successiva ändringar gällande 1916 års förordning att kallas matematisk
merinkomst.
Kungl. Maj :ts befallningshavande ålåg att i en särskild längd upprätta
förslag till taxering, vilket förslag skulle upptaga bl. a. årets taxerade inkomst,
jämförelseårens inkomst, allt för varje ifrågakommande inkomstkälla
för sig, den matematiska merinkomsten samt å densamma uträknad
skatt.
Utdrag av denna längd skulle tillställas envar skattskyldig jämte underrättelse
örn vad skattskyldig hade att iakttaga för vinnande av ändring i
taxeringsförslaget. I sistnämnda hänseende stadgade 1915 års förordning:
»Förmenar skattskyldig, att den för honom uträknade merinkomsten i sin
helhet eller till någon del icke har sin grund i det genom krigstillståndet
framkallade läget, äger han att senast inom 14 dagar före krigskonjunkturskattenämndens
sammanträde till Konungens befallningshavande inkomma
med till nämnden ställda erinringar mot taxeringsförslaget, såvitt honom
rörer.» 1916 års förordning nämnde här även »den utredning i ärendet han
vill åberopa».
Krigskonjunkturskattenämnden var den länsvis anordnade beskattningsnämnd,
som hade att i första hand fatta beslut om taxering till krigskonjunkturskatt,
d. v. s. fastställa beskattningsbar merinkomst. Till ledning
för dess verksamhet innehöll 1916 års förordning i 18 § följande föreskrift,
som något annorlunda formulerad fanns redan i 1915 års förordning:
»Om och i den mån av föreliggande handlingar framgår eller eljest är
för nämnden känt, att den matematiska merinkomsten uppstått på grund
av omständigheter, vilka icke stå i samband med det av krigstillståndet
framkallade läget, äger taxering till krigskonjunkturskatt icke rum.»
Talan mot krigskonjunkturskattenämnds beslut kunde förås hos kammarrätten
och fullföljas inför Kungl. Maj:t.
Redan från första början av förordningens tillämpning visade det sig
att anordningen med ett utan den skattskyldiges direkta medverkan rent
schematiskt tillkommet taxeringsförslag, som föregick den egentliga taxeringen,
vållade missförstånd vid denna, vilka i stor utsträckning kommo
att kännbart drabba de skattskyldiga och bidrogo till en i och för sig
knappast motiverad kritik av själva skatteformen såsom sådan. Åtskilliga
skattskyldiga torde åtminstone under de första åren av beskattningens tillvaro
på grund av sin dittillsvarande erfarenhet hava betraktat den från
länsstyrelsen härrörande handlingen, upptagande uppskattad inkomst och
uträknad skatt, närmast såsom en debetsedel, grundad på ett regelrätt taxeringsförfarande,
och åtnöjt sig med att betala skatten utan att närmare
reflektera över dess materiella berättigande. Många torde hava resignerat
inför svårigheten att åstadkomma bevisning örn inkomstökningens oavhängighet
av krigskonjunkturen. Krigskonjunkturskattenämnderna å sin
sida, vilkas ledamöter till stor del tagits ur prövningsnämnderna, synas
hava uppställt jämförelsevis stränga krav på bevisning från de skattskyldigas
sida och i stor utsträckning lämnat obegagnad den fria prövningsrätt,
som nämndinstitutionen som sådan medgav och förenämnda bestäm
-
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 2. Bilaga 2.
meker i 18 § särskilt framhävde. En följd härav lär hava blivit att den
matematiska merinkomsten i större utsträckning än lagstiftaren avsett lagts
till grund för skatten. Detta förhållande framhölls också av departementschefen
såsom en bidragande orsak till förordningens omarbetande år 1916.
I motiveringen till den nya författningen anförde de tillkallade sakkunniga,
landskamrerarna O. Landén och E. Ahlner, rörande denna fråga:
»I den v. p. m., som av undertecknad Landén under nästlidne februari
månad avlämnats efter verkställd granskning av dels de rapporter, som av
Konungens befallningshavande, envar för sitt län, avgivits angående den år
1915 företagna taxeringen till krigskonjunkturskatt, och dels krigskonjunkturskattenämndernas
skattelängder, har framhållits, hurusom berörda
granskning givit vid handen, att länsstyrelserna lika väl som kronans ombud
och krigskonjunkturskattenämndema i många län synts hava haft en
oklar uppfattning örn vad förordningen stadgar och avser i fråga om grunderna
för den beskattningsbara merinkomstens beräkning, i det denna merinkomst
på många håll ansetts ovillkorligen skola sättas lika med den matematiskt
beräknade merinkomsten.
En sådan uppfattning står givetvis icke i överensstämmelse med nu gällande
förordning om krigskonjunkturskatt, och det kan synas egendomligt,
att förordningens avfattning kunnat giva anledning till sådant missförstånd.
Då så emellertid skett, har det synts nödvändigt att i den nya förordningen
tydligare än hittills framhålla vad man med krigskonjunkturskatten
vill träffa, och skarpt utmärka skillnaden mellan uträknad merinkomst
och beskattningsbar merinkomst.»
Vidare yttrade de sakkunniga, bland annat:
»Andra stycket av 18 § torde i sin hittillsvarande lydelse avsett att ytterligare
understryka krigskonjunkturskattenämndens rätt och skyldighet att
i varje fall pröva örn och i vad mån beskattningsbar krigsvinst för den skattskyldige
verkligen förelegat. Det har dock försports, att stadgandet uppfattats
helt annorlunda, så att man däri velat inlägga en skärpt fordran på
bevisning från den skattskyldiges sida. För att tydligare utmärka stadgandets
verkliga syfte har detsamma givits den ändrade lydelse, som förslaget
visar.»
Ehuru riksdagen i huvudsak och i vart fall i här berörda punkter antog
Kungl. Maj :ts förslag, gjorde bevillningsutskottet i samband med behandlingen
av den här ovan omnämnda motion, varuti föreslogs beskattning av
all mervinst oavsett dess ursprung, ett uttalande som kom att verka i rakt
motsatt riktning mot den i nyssnämnda motivering anvisade. Utskottet
yttrade:
»Den för hela krigskonjunkturbeskattningen grundläggande 1 § — Vinst,
uppkommen genom det av nuvarande krigstillstånd framkallade läget’ —
anger lagstiftarens mening att giva krigsvinstbegreppet en synnerligen vid
utsträckning.»
Utskottet anförde vidare:
»Den matematiska merinkomsten skall i första hand läggas till grund för
taxeringen. Detta är den tekniska regeln. Såsom garantier mot att härigenom
merinkomster, vilka uppenbarligen icke äro beroende av krigskonjunkturen,
skola falla under skatteplikten, uppställer förordningen dels
rätten för den skattskyldige (17 §, sista stycket) att till skattenämnden ingiva
erinringar och utredning, dels ock den i 18 §, andra stycket, skattenämnden
tillerkända befogenheten att, oberoende av den skattskyldiges
eget åtgörande, bestämma, att viss matematisk merinkomst eller del därav
icke skall behandlas såsom beskattningsbar merinkomst.
Det är av synnerlig vikt, att den skattenämnden tillkommande prövnings -
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 2. Bilaga 2.
rätten handhaves under noggrant iakttagande därav, att fastställandet av
beskattningsbar merinkomst till lägre belopp än den matematiska merinkornsten
må ske allenast under den i 18 § angivna förutsättningen: ''örn
och i den mån av föreliggande handlingar framgår eller eljest är för nämnden
känt, att den matematiska merinkomsten uppstått på grund av omständigheter,
, vilka icke stå i samband med det av krigstillståndet framkallade
läget’. Örn detta icke framgår av handlingarna eller icke är för
nämnden känt, må nämnden ej upptaga den beskattningsbara merinkomsten
lägre än den matematiska, ändock att det måhända icke framgår av handlingar
eller är för nämnden känt, att sagda merinkomst ur positiva grander
härleder sig från krigstillståndet.
Då det är av vikt, att de tveksamma gränsfallen, där nämnden saknar
positiva hållpunkter i vare sig den ena eller andra riktningen, bliva efter
enhetliga grunder behandlade, finner utskottet det angeläget, att skattenämndernas
uppmärksamhet fästes på vad nu anförts rörande innebörden
av omhandlade bestämmelse i 18 §.»
I en senare avfattad (vid 1919 års proposition nr 258) fogad p. m. angående
vissa till spörsmålet örn en revision av krigskonjunkturskatten hörande
frågor beskrev Landén förenämnda uttalandes inverkan på författningens
tillämpning på följande sätt:
»Genom detta uttalande hava krigskonjunkturskattenämnderna påverkats
att tillämpa bestämmelserna om krigsvinstens fastställande på ett vida strängare
sätt än förordningen åsyftar och måhända även strängare än riksdagen
själv önskat. Följden härav har blivit, att den sakliga prövningen av frågan
härom i stor utsträckning av krigskonjunkturskattenämnderna undanskjutits,
så att matematisk merinkomst utan vidare jämställts med beskattningsbar
merinkomst, med givet resultat att kammarrätten i många fall
fått i realiteten såsom första instans pröva denna fråga. Besvärsmålens antal
har ökats och hos de skattskyldiga har yppat sig ett starkt missnöje med
krigskonjunkturskattenämndernas sätt att tillämpa förordningen, så mycket
mera förklarligt, som de nödgas att omedelbart på grund av dessa nämnders
beslut erlägga de ofta nog mycket betydande skattebelopp, varom här är
fråga, och, örn de genom besvär hos domstolarna sent omsider vinna någon
rättelse i beskattningen, i allt fall få vidkännas en avsevärd ränteförlust å
de sålunda för mycket erlagda skattebeloppen.»
Efter en kortfattad analys av vissa på vinsten och särskilt på mervinsten
verkande faktorer anförde Landén ytterligare:
»Vid bedömandet av frågan: Vad är krigsuinst? bör man ihågkomma,
att kriget blott är en bland många orsaker till inkomstökningen. Även oberoende
av krigskonjunkturerna inträder, såsom erfarenheten från tiden före
krigsutbrottet nogsamt ådagalägger, i ett flertal företag en jämn inkomststegring
år för år, beroende av företagens ökade utveckling och alltjämt
ökade förtroende m. fl. dylika orsaker. Det är icke riktigt, så som i praxis
i särskilda fall förfarits, att lämna denna på inkomstökningen inverkande
faktor helt utom räkningen vid bedömande av merinkomstens karaktär av
krigsvinst eller normal vinst.
Det är ofrånkomligt — och detta måste oförbehållsamt erkännas — att
krigsvinstbegreppets distinkta bestämmande genom lagstiftningen möter synnerligen
stora svårigheter. Det är bland annat därför lagstiftningen måste
i särskilt hög grad lita till den första taxeringsinstansens sakkunskap och
goda omdöme. Denna instans har inrättats såsom en nämnd, en jury, och
har såsom sådan den friare bevisprövning, som tillkommer en jury i förhållande
till domstolarna, vilka ju alltid äro bundna av de allmänna domarereglerna
och det starkare kravet på juridisk bevisning och formellt riktigt
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 2. (Bil.) 2
8
Kungl. Majds proposition nr 2. Bilaga 2.
bedömande av frågorna. Men genom riksdagens ingripande år 1916 till
krigskonjunkturskattenämndernas förständigande att strängt förfara vid
krigsvinstens fastställande hava dessa nämnder förlorat en väsentlig del av
de förutsättningar för ett sakligt och skäligt bedömande av frågan, som
lagstiftningen velat utgå från vid överlämnandet till deras prövning av den
ömtåliga frågan: vad är i särskilda fall krigs vinst? Kronoombuden ställa sig
ofta på den rent fiskaliska ståndpunkten och föredraga att på de dömande
myndigheterna överflytta ansvaret för att staten icke får behålla hela den
matematiska merinkomsten såsom en till krigskonjunkturskatt beskattningsbar
merinkomst.»
Helt visst måste enligt sakens natur även i det enskilda fallet stora svårigheter
hava förelegat att åstadkomma bindande bevisning att en konstaterad
matematisk merinkomst icke haft sin upprinnelse i krigskonjunkturen.
I stor utsträckning måste man hava varit hänvisad att reda sig med
sannolikhetsskäl. En viss praxis härvidlag utbildades efter hand. Denna
kan dock endast delvis spåras bland de rättsfall rörande taxering till krigskonjunkturskatt,
som återfinnas i regeringsrättens årsbok.
Det framgår emellertid att aktiebolag, vilka bildats så sent att de icke varit
taxerade under något av jämförelseåren 1913 och 1914, fått från den matematiska
merinkomsten avdraga viss procent av bolagets kapital, vilken
ansetts motsvara normal årsinkomst. Detta procenttal, som för de första
åren av krigskonjunkturen beräknades till sex, höjdes för de senare åren
först tili åtta och senare till tio.
Aktiebolag, vilka efter jämförelseperiodens slut ökat det i rörelsen insatta
egna kapitalet, hava icke krigskon junk turbeskattats för den del av
matematiska merinkomsten, som ansetts motsvara skälig avkastning på
kapitalökningen. Såsom sådan avkastning har beräknats 6—10 procent.
Även för enskilda rörelseidkare hava i vissa fall liknande beräkningar förekommit.
. .
Inkomst av jordbruksfastighet har i några fall till 40 procent blivit underkastad
krigskonjunkturbeskattning, medan inkomst av rent skogsbruk
blivit beskattad till 30 procent. I andra fall åter har det ansetts att endast
så stor del av fastighetsinkomst, som svarat mot det genom kommunal fastighetsskatt
beskattade beloppet, således för jordbruksfastighet 6 procent
och för annan fastighet 5 procent av taxeringsvärdet, kunde antagas hava
uppkommit oberoende av det genom krigstillståndet skapade läget.
Realisationsvinster hava i flera mål ansetts till 50 procent vara av krigsvinstnatur.
Den praxis, som således kan skönjas, började utbildas redan hos de
skilda krigskonjunkturskattenämnderna. Hos några av dessa lärer metoden
att för skilda slag av näringsverksamhet presumera olika procentuellt
beräknade delar av de matematiska merinkomsterna såsom krigskonjunkturvinster
jämförelsevis tidigt hava kommit till användning. Vid fastställandet
av dessa procenttal har helt naturligt den samlade erfarenheten från
ett större antal likartade fall varit vägledande. Stockholms stads krigskonjunkturskattenämnd
lär sålunda exempelvis år 1917 i regel hava taxerat
advokater till krigskonjunkturskatt för belopp motsvarande 25 procent av
matematiska merinkomsten.
Särskilt vid de avgöranden, som på senare stadier förekommo i regeringsrätten,
lära även dylika erfarenhetsmässigt fastställda procenttal rätt
ofta hava använts åtminstone såsom hjälpmedel för att pröva sannolikheten
av förebragla utredningar eller argumenteringar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
9
Allmän motivering.
Kritik av krigskonjunkturbeskattningen
i Sverige under världskriget.
Av den här ovan meddelade historiken rörande utvecklingen av krigskonjunkturbeskattningen
i Sverige framgår, att denna beskattning redan under
den tid den var i kraft var föremål för kritik från olika håll. Efter världskrigets
slut vunnos nya erfarenheter rörande denna beskattning, vilka gåvo
anledning till nya kritiska anmärkningar. Att nu avgöra vilka av bristerna
med världskrigets krigskonjunkturskatt som vörö mest betydelsefulla möter
svårigheter. Några av de mera framträdande anmärkningarna mot skatten
må dock framhållas.
Den svenska krigskonjunkturbeskattningen kom med tiden att verka väsentligen
som en skatt å försämrat penningvärde, vilken svårligen kunde från
principiella synpunkter försvaras. I de balanser, som lågo till grund för
företagens vinstberäkningar, redovisades i mycket stor utsträckning inventarier
och varulager till värden, vilka dels sedda på längre sikt voro för
höga därför att penningvärdet sedermera åter steg, och dels också voro fiktiva
på den grund att de hänförde sig till tillgångar som hade ett väsentligt
värde endast så länge krigstillståndet varade men som efter krigets slut voro
helt eller i det närmaste värdelösa.
Skattelagstiftningen med sina schematiska regler örn rätt till avdrag för
värdeminskning medgav icke mer än sedvanliga procentuella avdrag å de
mestadels uppskruvade anskaffningskostnaderna för under kriget förvärvade
tillgångar för stadigvarande bruk. Affärsföretagen torde oftast i sina
räkenskaper hava nöjt sig med avskrivningar motsvarande dem som voro
avdragsgilla vid beskattningen. Om sistnämnda förhållande också ej kan
anföras som en direkt anmärkning mot skattelagstiftningen utan sammanhängde
med en i och för sig förklarlig brist på förutseende inom affärslivet,
så kvarstar likväl det faktum att beskattningen, enkannerligen krigskonjunkturbeskattningen,
var så inrättad att skatt å fiktiva vinster ej kunde
undvikas. Beträffande värdering av varulager var skattelagstiftningens inställning
vid nämnda tid mindre klar; det är ej osannolikt att i räkenskaperna
gjorda rätt betydande nedskrivningar å varulager skulle vid beskattningen
godkänts. Då emellertid nedskrivningar vanligen i affärsföretagens räkenskaper
skedde med hänsyn till dagspriserna för inköp eller försäljningar,
kornmo varulagren oftast att bokföras till priser, som efter kriget visade
sig hava varit alldeles för höga. På grund av dylika värderingar kommo
avsevärda belopp för prisstegringar å lager att ingå i de redovisade vinsterna.
Då de bokförda vinsterna utgjorde utgångspunkt för beskattningen, kom
denna även härutinnan att i avsevärd grad träffa fiktiva vinster. Det nu
anförda torde kunna sammanfattas så, att betydande belopp, vilka rätteligen
bort användas för affärslivets konsolidering, i stället indrogos till statsverket
i form av skatter. De ogynnsamma verkningarna i nu angivet avseende
torde stundom hava skärpts därigenom att skatten kommit att träffa
före kriget hopsamlade dolda reserver, vilka realiserats under kriget och
rätteligen bort användas för förnyelse men nu i stället delvis måste användas
för skattebetalning.
Det sätt, på vilket merinkomsten i förhållande till förkrigsinkomsten beräknades,
var i hög grad summariskt. Genom de bevisregler som tillämpades
kom uppskattad merinkomst att beskattas som krigskonjunkturvinst
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
även i sådana fall, där det måste betraktas som ovisst om inkomst i verklig
mening överhuvudtaget förelåg. Särskilt gjorde sig detta missförhållande
märkbart beträffande nystartade företag, vilkas hela inkomst ofta kom att
rubriceras såsom merinkomst och träffas av krigskonjunkturskatt. Ju längre
tiden led och ju mer krigskonjunkturskatten skärptes, desto mera kom
detta missförhållande, i förening med den ovan framhållna omständigheten
att vinsterna mer och mer blevo uttryck för ett försämrat penningvärde, att
te sig som en orättvisa.
Helt allmänt kan nog göras gällande, att de normer, som från början skapades
för konjunkturvinstbeskattningen, måhända kunde anses fylla rimliga
anspråk för en rent tillfällig måttlig beskattning, men att dessa normers
giltighet under en längre tid utan genomgripande ändringar men med höjda
skattesatser så att säga kumulerade de bristfälligheter, som funnos från
början, ehuru de då voro mindre framträdande.
Vad ifrågavarande beskattnings praktiska genomförande angår torde till
en början kunna framhållas, att oklarhet rådde örn hur bevisbördan skulle
fördelas på de skattskyldiga och beskattningsmyndigheterna, och att härav
följde ojämnhet i tillämpningen. Taxeringsmyndigheterna behärskade då
föga de spörsmål som sammanhängde med affärslivets ekonomi, och sakkunskap
beträffande bokföring stod endast i ringa utsträckning till deras
förfogande. Det dröjde avsevärd tid, innan en av överrättsavgöranden vägledd
mera fast praxis utbildades. I mån som tiden förflöt och nya erfarenheter
vunnos undergick för övrigt denna praxis tämligen betydande ändringar,
ett förhållande som i och för sig knappast är ägnat att förvåna, då det
enligt sakens natur här måste röra sig örn skälighetsavgöranden på ett område,
där marginalen för skälighetsprövningen var synnerligen vid. Delta
hade till påföljd att framför allt under senare delen av kriget och vid krigskonjunkturbeskattningens
avveckling beskattningsmyndigheterna förebråddes
för godtycke i avseende å dessa skatteärendens handläggning.
Erfarenheter från utlandet.
Emellertid var det ej endast i Sverige som under världskriget 1914—1918
krigskonjunkturbeskattning anlitades till täckande av de budgetära behoven.
Sådan beskattning i en eller annan form torde hava förekommit i de
flesta länder med något så när modernt skattesystem. Olika hänsyn resulterade
emellertid i starkt växlande former för sådan beskattning. Det är väl
ej så lätt att avgöra vilka synpunkter som därvid spelat den största rollen.
Émellertid kan det helt visst antagas, att praktiska hänsyn gjort sig i särskilt
hög grad gällande. Den omständigheten alt man på vissa håll nöjt sig väsentligen
med ett konstaterande att »mervinst» i förhållande till förkrigstiden
förelåg, medan man på andra håll fordrat en mer eller mindre långt
gående bevisning — av de skattskyldiga eller av taxeringsmyndigheterna —
rörande mervinsternas natur, torde mindre hava berott på olikartade principiella
betraktelsesätt på det föreliggande beskattningsproblemet än på olika
grad av tilltro till beskattningsmyndigheternas förmåga att bemästra de praktiska
beskattningsfallen. Ju grövre schabloner som fastställts för beskattningen,
desto större möjligheter hava förelegat att genomföra denna i enlighet
med den antagna lagstiftningen. Ett särskilt skäl att nöja sig med en ren
mervinstbeskattriing kan också hava varit att en sådan kunde väntas bliva
mera inbringande för det allmänna på grund av det bredare beskattningsunderlaget,
om också måhända högre skattesatser kunna ifrågakomma vid en
beskattning inskränkt till sådana mervinster vilka kunna visas hava sin grund
i krigskonjunkturen. Det torde näppeligen kunna göras gällande att be
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
träffande ifrågavarande beskattning i något land under senaste världskriget
vunnits så gynnsamma erfarenheter, att en allmängiltig lösning av konjunkturbeskattningsproblemet
kan anses hava blivit funnen. Vad som blivit känt
örn försök i vissa länder att nu bringa till stånd en beskattning av ifrågavarande
karaktär synes giva vid handen att man alltjämt står spörjande inför
frågan örn vilken form för konjunkturbeskattning som bör väljas.
Huvudsynpunkter vid införande av ny skatt
å krigskonjunkturvinster i Sverige.
En särskild av de nu rådande förhållandena föranledd inkomstbeskattning
vid sidan av en allmän sådan beskattning synes motiverad endast under
förutsättning att den inkomst, som träffas av särskatten, företer vissa
egenskaper, varigenom den skiljer sig från annan inkomst, och vilka äro av
beskaffenhet att kunna påkalla särskild beskattning. Det ligger nära till
hands att i sådant sammanhang såsom primärt villkor uppställa att beskattningen
knytes endast til! inkomstökning eller närmare bestämt till sådana
merinkomster som uppkommit efter krigsutbrottet i förhållande till förkrigstiden.
Det gäller följaktligen att undersöka i vilken utsträckning en
sådan beskattning kan anses berättigad.
Det är uppenbart, att de nu uppställda villkoren ej äro uppfyllda med
mindre fråga är örn verkliga merinkomster, ej allenast fiktiva sådana. Mot
världskrigets krigskonjunkturbeskattning i Sverige framställdes många invändningar,
vilkas verkliga innebörd var just den att skatten träffade fiktiva
mervinster. Det »merinkomstbegrepp» som nu åsyftas måste sålunda
få en helt annan innebörd än den »matematiska merinkomst», som gällde för
nämnda beskattning och som då, åtminstone under en viss tid av den beskattningens
giltighet, presumerades helt eller delvis utgöra krigskonjunkturvinst.
De ofullkomliga principer, som då tillämpades i avseende å avskrivningar
och lagervärderingar, bidrogo i hög grad till att göra begreppet
»matematisk merinkomst» til! ett mycket bristfälligt uttryck för merinkomst
i egentlig mening. Vid den inflatoriska prisutveckling, som under världskriget
ägde ruin, togs ingen hänsyn till penningvärdets försämring, utan
skatten träffade i betydande grad belopp som uttryckta i det vid krigsutbrottet
gällande penningvärdet icke skulle utgjort merinkomster. Det sagda
innebär, att stor omsorg synes böra nedläggas på bestämmande av merinkomstens
belopp. Detta förutsätter fastställande av dels en såvitt möjligt
rättvisande jämförelseinkomst från tiden före kriget, dels en med utgångspunkt
från de normer, som gälla jämförelseinkomstens beräkning, på skäligt
sätt uppskattad inkomst för beskattningsåret.
Bland de på angivet sätt konstaterade mervinsterna finnas emellertid olika
kategorier, beträffande vilka bedömandet ur ovan angivna synpunkter
kan utfalla olika.
De mest konjunkturbetonade merinkomsterna äro uppenbarligen de, som
äro i den meningen »oförtjänta», att de förorsakats av den rådande knappheten
på vissa varor och de förhållanden i övrigt som krigstillståndet fört
med sig, och beträffande vilkas uppkomst det enskilda initiativet haft ingen
eller allenast underordnad betydelse.
Såsom nästa kategori komma de inkomstökningar, som visserligen äro
resultatet av särskild företagsamhet och sålunda ej i sin helhet »oförtjänta»,
men som likväl icke skulle uppkommit, örn ej det nuvarande tillståndet inträtt,
och som sålunda i varje fall äro att betrakta såsom för inkomsttagaren
opåräknade.
Det är emellertid givet, att bland merinkomsterna också finnas sådana
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
som icke äro att anse såsom vare sig opåräknade eller »oförtjänta». Vissa
inkomstökningar kunde och skulle antagligen uppkommit oavsett de nu
rådande förhållandena, exempelvis inkomster på grund av normal tjänstebefordran
eller ökad yrkesskicklighet, inkomster av jordbruk på grund av
ökad skörd eller av skogsbruk på grund av onormalt stora virkesuttag, inkomster
av ärvd förmögenhet m. m. Även vissa rörelseinkomster kunna
givetvis tänkas hava uppkommit oberoende av nämnda förhållanden.
Under förutsättning att en verklig av konjunkturen framkallad och »oförtjänt»
merinkomst föreligger, synas under nuvarande förhållanden starka
skäl kunna anföras för en beskattning med uppgift att överföra denna inkomst
till det allmänna. Det torde svara mot en allmän uppfattning, att
ingen enskild bör erhålla särskilda fördelar av en hela samhället drabbande
olycka sådan som krig eller krigsfara. I vårt land äro de allra flesta
medborgar grupper inställda på att få sin levnadsstandard sänkt på grund
av försämrade försörjningsmöjligheter. Inkomsten i penningar antages sålunda
nästan genomgående hilva oförändrad eller stiga i mindre grad än
levnadskostnaderna. Under sådana förhållanden synes det icke försvarligt,
att enstaka medborgargrupper genom sin ställning i distributions- eller produktionsprocessen
eller eljest skulle sättas i tillfälle att skaffa sig väsentligt
höjda levnadsvillkor. Om ej hänsyn av skilda slag, särskilt praktiska
sådana, tvingade till modifikationer, borde alltså den konstaterade renodlade
merinkomsten av den nu angivna typen rimligen helt och hållet genom
beskattningen bortskäras.
I vad mån de skäl, som sålunda kunna anföras för beskattning av »oförtjänta»
merinkomster, också äro tillämpliga för övriga merinkomster kan väl
vara föremål för delade meningar. Emellertid kan man icke lämna ur sikte,
att ju mera påfrestande läget är och ju större inskränkningar i sin levnadsstandard
befolkningen i allmänhet får vidkännas, desto starkare skäl tala
för en särskild beskärning även av andra merinkomster än »oförtjänta», i
första hand opåräknade sådana. Ju starkare motsättningen mellan dem
som få sin ställning försämrad och dem som få den förbättrad framträder,
med desto större styrka göra sig skälen för en särskild beskattning av de
senare gällande.
Det synes emellertid ej erforderligt att alltför mycket fördjupa sig i frågan
om huru långt gående slutsatser som teoretiskt sett kunna dragas med
ledning av här anförda synpunkter. Det är nämligen uppenbart, att de praktiska
hänsyn, varom ovan talats, i varje fall måste leda till åtskilliga modifikationer
i dessa.
Dessa modifikationer sammanhänga dels med osäkerheten i det material,
som står till förfogande för fastställande av en normal, av det nuvarande
tillståndet oberoende inkomst, med vilken inkomsten under kriget skall jämföras,
dels med svårigheten att urskilja i vilken grad merinkomsten varit
»oförtjänt» eller opåräknad, dels ock med förekomsten av inkomstökningar
beroende på den enskildes egna insatser och initiativkraft, vilken man
ej önskar försvaga.
Det kunde måhända ligga nära till hands att låta de näringspolitiska synpunkterna
bliva utslagsgivande vid uppdragande av riktlinjerna för den avsedda
särbeskattningen av merinkomster och från beskattningen utsöndra
sådana merinkomster som kunna antagas till mera väsentlig del hava sitt
upphov i enskilt initiativ och företagsamhet. Det från sådana utgångspunkter
mest tillfredsställande resultatet skulle väl vinnas, därest merinkomstbeskattningen
inskränktes till vinster som hava sin grund i en av prisstegring
förorsakad ökad vinstmarginal. En beskattning av dylika vinster skulle
i verkligheten kunna betraktas som ett led i de åtgärder som i olika former
Kungl. Majlis proposition nr 2. Bilaga 2.
13
vidtagas för penningvärdets bevarande och folkförsörjningens vidmakthållande
vid den nivå som omständigheterna i övrigt tillåta. Olika företagargrupper
skulle direkt uppmuntras att genom produktionsökning och ej prisstegring
förbättra sina egna utkomstmöjligheter. En anordning med beskattning
efter i huvudsak dessa riktlinjer har noggrant undersökts, men det har
visat sig, att den med nu i allmänhet vedertagna metoder för rörelseidkarnas
bokföring ej kunnat tekniskt genomföras. Ur rörelseidkarnas räkenskaper
kunna i etet stora flertalet fall ej erhållas uppgifter för bedömande i vad mån
prisstegringar och marginalökningar förekommit beträffande olika varor.
Vanligen kan den skattskyldige själv endast mycket summariskt bedöma i
vad mån hans vinst varit av angiven art, och endast mera undantagsvis torde
han vara i stånd att för beskattningsmyndigh eterna påvisa, i vad mån ett
eventuellt summariskt bedömande är riktigt. Härtill kommer, att även i de
fall, där ett mera exakt bedömande vore möjligt, taxeringsmyndigheterna
skulle ställas inför uppgifter, som de ej kunde bemästra med hänsyn såväl till
arten som omfattningen av desamma.
Härmed är ej sagt att det skulle vara nödvändigt att vid en krigsvinstbeskattning
nu avstå från varje hänsyntagande till näringspolitiska synpunkter
av angiven art. Kan det beträffande visst slag av produktion, som finnes
böra beredas en särställning i beskattningsavseende, visas eller göras sannolikt
att mervinst beror på ökning av effektiviteten i produktionen, bör det
ej vara uteslutet att från konjunkturvinstbeskattning undantaga mervinsten.
1 fråga örn företag för produktion kan ofta ur räkenskaperna erhållas bättre
vägledning för bedömande av vinstens karaktär än när det gäller ren handelsrörelse.
Örn man nöjer sig med att av den skattskyldige fordra sannolikhetsbevisning,
förefaller det som örn den extra börda, som genom en dylik
tilläggsbestämmelse i särskilda fall skulle åsamkas taxeringsmyndigheterna,
ej borde bliva större än att dessa skäligen borde kunna underkasta
sig densamma.
Sammanställas nu antydda teoretiska och praktiska synpunkter, synas
följande slutsatser vara befogade. Beskattningen bör inskränkas till verkliga
merinkomster. Från densamma böra undantagas inkomstökningar, som
kunna antagas ej vara framkallade av det nu rådande läget. Av näringspolitiska
skäl synes i vissa fall såsom grund för undantag från beskattningen böra
få åberopas bevisning att merinkomsten är en följd av särskilt önskvärd
produktionsökning. För all säkerhets skull och även med hänsyn därtill
att, ju större en inkomstökning är i förhållande till den normala inkomsten,
det i dess högre grad också kan antagas att inkomsten är »oförtjänt», förefaller
det befogat att låta merinkomstskatten graderas med hänsyn till dess
storlek i förhållande till den normala förkrigsinkomsten och sålunda att stadga
en med hänsyn till dylika förhållanden anordnad progressivitek
De särskilda förhållanden som råda, då skattepliktig merinkomst skall
beräknas endast för en del av föregående år — för 1940 års taxering endast
fyra månader av år 1939 — synas utgöra ett skäl att vid den första uttagningen
av skatten gå fram varsammare än som enligt föregående överväganden
kunde anses riktigt. Härför tala jämväl taxeringstekniska skäl, då första
årets tillämpning av skatten givetvis måste medföra särskilda osäkerhetsmoment.
Det synes under dessa omständigheter lämpligt att första året
begränsa beskattningen till allenast rörelseinkomster och vissa med dem likartade
inkomster.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
Avskiljande från beskattningen av merinkomster som
kunna antagas ej vara framkallade av det genom
nuvarande krigstillstånd uppkomna läget.
Då det har ansetts lämpligt att från ifrågavarande beskattning undantaga
merinkomster, som kunna antagas ej vara framkallade av det genom nuvarande
krigstillstånd uppkomna läget, uppstår den praktiska frågan hur det
skall tillgå att urskilja dessa merinkomster. Härvid måste fastslås att en
verklig avvägning av i vad mån en inkomst berott på nämnda läge i många
fall knappast synes vara möjlig. Det synes uteslutet att härvid förfara annorlunda
än att fastslå presumtionsregler, enligt vilka viss merinkomst eller
viss procentuellt bestämd del av merinkomst antages hava varit beroende
av nämnda läge, eller antages ej hava varit beroende av detsamma, därest
ej motsatsen bevisas eller göres sannolik. Det i och för sig naturliga synes
väl vara att stadga olika dylika presumtionsregler med hänsyn till inkomstens
beskaffenhet. Beträffande flertalet merinkomster av rörelse för produktion
eller distribution synes den allmänna sannolikheten tala för att de
uppkommit på grund av nämnda läge. Beträffande andra slag av merinkomster,
t. ex. flertalet tjänsteinkomster, ligger det nära till hands att
stadga en motsatt presumtion. I åter andra fall, exempelvis beträffande
jordbruksinkomster, kan det ligga nära till hands att binda presumtionen
vid viss bråkdel av inkomsten eller merinkomsten, örn förhållandena utveckla
sig så att dylika merinkomster, till större elier mindre grad förorsakade
av krigskon junk turen, uppstå och följaktligen införande av beskattning
av merinkomster av jordbruk överhuvudtaget kommer i fråga.
De i det föregående anförda finansteoretiska synpunkterna kunna ej anses
tala emot en sådan anordning av de i och för sig nödvändiga presumtionsreglerna.
Även en ren merinkomstbeskattning synes ju ur dessa synpunkter
kunna godtagas. Av synnerlig vikt vid frågans bedömande äro emellertid
de slutsatser som betingas av hänsyn till vad som ur praktisk taxeringssynpunkt
är möjligt att genomföra eller ej. Åt spörsmålets taxeringstekniska
sida skall nu närmast ägnas viss uppmärksamhet. t
Taxeringstekniska synpunkter.
Redan fastställandet av merinkomster kommer att bliva krävande för beskattningsmyndighetema.
Fråga är emellertid här närmast örn bedömanden
väsentligen likartade dem som ifrågakomma för den beträffande ordinarie
skatter skeende inkomstberäkningen. En viss skälighetsprövning kommer
visserligen att bliva nödvändig särskilt beträffande nystartade företag och för
bedömande av varulagervärderingar i sådana fall där rörelseidkare beträffande
dessa tillämpat olikformiga grunder, men man torde likväl våga antaga,
att om erforderlig sakkunskap ställes till taxeringsmyndigheternas förfogande
för bedömande av mera komplicerade fall och, i mån som erfarenheter
vinnas, direktiv till ledning för taxeringsarbetet utfärdas, taxeringsmyndigheterna
skola kunna gå i land med värvet att fastställa merinkomster.
För de skattskyldiga kommer jämväl redan detta stadium av en inkomstberäkning
för konjunkturskatteändamål att föranleda arbete. Det torde
nämligen ej kunna undvikas att stadga särskild uppgiftsskyldighet redan
för jämförelseinkomstens beräkning. Vanligen torde denna uppgiftsskyldighet
bliva tämligen lätt att fullgöra, men i några fall, särskilt där fråga är om
olikformiga grunder för lagervärderingen, torde uppgiftsskyldigheten kunna
vålla svårigheter.
Kungl. Mcij:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
15
När man åter kommer in på frågan, huruvida de fastställda merinkomsterna
med hänsyn till sin beskaffenhet äro beroende av krigskon junk tur en
eller någon annan särskild omständighet som anses böra vara av betydelse
för beskattningen, är det uppenbart att bedömningen kommer att ligga på ett
helt annat plan än när det gäller den vanliga inkomsttaxeringen. Härvid måste
beaktas även frågans så att säga kvantitativa sida. En detaljprövning av
mera invecklad art i ett stort antal ärenden torde för flertalet taxeringsnämnder
ej vara möjlig. Dessa nämnder äro redan starkt belastade, och det torde
framför allt i nuvarande läge medföra våda att pålägga dem nya sådana
uppgifter som skulle väsentligt inkräkta på det arbete som redan är dem
ålagt. Örn det av taxeringsmyndigheterna begärdes, att dessa skulle i ett större
antal fall handlägga spörsmål, där en detaljbevisning rörande vinsternas
beskaffenhet ifrågakomme, torde det ej kunna undvikas att dessas såväl
kompetens som kapacitet i övrigt skulle överskridas. Givetvis äro olika taxeringsnämnder,
med hänsyn särskilt till ordförandenas utbildning, olika skickade
att handhava en dylik uppgift. I allmänhet torde det emellertid kunna
antagas, att de som hava den bästa kompetensen skulle få så många ärenden
att handlägga, att deras redan genom fastställande av merinkomster ansträngda
tid ej skulle räcka till för ens en knapphändig prövning av dem.
Att graden av svårighet skulle bliva beroende av den ifrågasatta bevisningens
art är givet. Det anförda gäller emellertid i huvudsak även därest den
detaljprövning som ifrågasättes ej är av särskilt invecklad beskaffenhet.
Frågan blir alltså i huvudsak, huruvida bevisningen skall avse förebringande
av sannolikhetsskäl att merinkomsten är en följd av krigstillståndet
och alltså ankomma på beskattningsmyndigheterna, eller den skall avse förebringande
av sannolikhetsskäl alf merinkomsten ej är en följd av krigstillståndet
och sålunda ankomma på den skattskyldige. Både av statsfinansiella
och framför allt av taxerings tekniska skäl synes det vara nödvändigt
att välja det senare alternativet. Det vore ej möjligt att pålägga taxeringsmyndigheterna
uppgiften att i varje fall förebringa sannolikhetsskäl för att
merinkomsten haft sin orsak i krigstillståndet.
Vad åter de skattskyldiga angår skulle likaledes ett allmänt krav på utredning,
huruvida mervinsten berodde på det av krigstillståndet uppkomna
läget eiler ej, mestadels ställa dem inför en olöslig uppgift. Antagligen skulle
utsikten att eventuellt få skatten å mervinsten reducerad locka de flesta
skattskyldiga till försök att bevisa att denna ej berodde på krigskon junkturen.
Men denna bevisning måste enligt sakens natur i regel bliva av så tvivelaktig
art att den ej kunde av taxeringsmyndigheten godkännas, och följden
skulle säkerligen bliva ett mycket stort ania! tvister, av vilka med största
sannolikhet flertalet ej skulle kunna avgöras till den skattskyldiges fördel.
Om nu presumtionsreglerna så anordnas, att vissa slag av inkomster antagas
hava framkallats genom det av krigstillståndet uppkomna läget, örn ej
motsatsen ådagalägges, torde detta sålunda ej heller ur de skattskyldigas synpunkt
kunna betraktas som en större olägenhet, särskilt om dessa regler, såsom
nedan ifrågasättes, stundom bindas vid bråkdelar av merinkomsten.
Måhända kunde det övervägas att för de ifrågavarande ärendena inrätta
en helt fristående organisation. Alldeles bortsett från svårigheten att rekrytera
en sådan organisation — en svårighet som på åtskilliga platser i riket
torde vara så gott som oöverkomlig — måste det fastslås, att en dylik tankes
realiserande måste stöta på oöverstigliga tekniska svårigheter, då ett särskilt
fristående taxeringsmaterial näppeligen kan anskaffas för ifrågavarande
beskattning och för övrigt ett enhetligt bedömande av dessa beskattningsfrågor
och dem som sammanhänga med den ordinarie taxeringen är nödvändigt.
Att inrätta särskilda krigskonjunkturskattenämnder av det slag,
16
Kungl. Majlis proposition nr 2. Bilaga 2.
som fungerade ifråga om världskrigets krigskonjunkturskatt, skulle ej innebära
tillskapandet av en verkligt sidoordnad organisation. Dessa nämnder
hade närmast karaktär av särskilda, förstärkta delegationer av prövningsnämnderna.
De frågor, som uppställa sig i avseende å ifrågavarande beskattning,
äro så viktiga oell så svåra att de väl kräva hela den för vanliga beskattningsärenden
gällande instansordningen. Man torde helt säkert kunna
utgå från att numera de vanliga beskattningsnämnderna, vederbörligen understödda
genom tillgång till särskild sakkunskap, äro bäst lämpade för handläggning
av en krigskonj unkturbeskattning.
Hänsyntagande titt försämrat penningvärde.
Ett villkor för att skatten i fråga ej skall komma att verka annorlunda
än som avses torde enligt det förut anförda vara, att tillbörlig hänsyn tagea till
eventuell försämring av penningvärdet, så att skatten ej kommer att verka
som en skatt å dylik försämring. Vid den vanliga inkomstbeskattningen möta
synnerliga svårigheter att taga dylik hänsyn. Härför erfordras nämligen en
jämförelse mellan penningvärdena vid olika tidpunkter, och en sådan låter
sig svårligen åstadkomma vid den så att säga löpande beskattningen. I själva
begreppet merinkomst ligger emellertid en jämförelse med viss annan inkomst,
och denna jämförelse blir uppenbarligen icke rättvisande, om den
ej sker i samma penningvärde. Någon större svårighet att taga skälig
hänsyn till försämring av penningvärdet vid ifrågavarande beskattning föreligger
ej.
Vid meddelandet av regler rörande inverkan på beskattningen av penningvärdets
ändringar bör iakttagas att skatten kommer att utgå i det nya
penningvärdet. Det är på den kapitalinvestering eller den konsumtion, vartill
penningarna skulle använts, örn de fått av den skattskyldige behållas,
som skatten kommer att inkräkta. Bortses måste dock från ändringar i
penningvärdet som försiggå under själva beskattningsåret, så ock till ändringar
som äga rum mellan beskattningsårets slut och den tidpunkt eller
rättare de tidpunkter då skattelikviden sker. Ett principiellt svar på frågan
huru hänsyn skall tagas till penningvärdets ändringar synes följaktligen
kunna givas på det sätt, att jämförelseinkomsten bör angivas i beskattningsårets
penningvärde. Detta torde få ske genom tillämpning å den faktiskt
uträknade jämförelseinkomsten av en indexsiffra. Denna synes kunna
beträffande de beskattningsår, som ett visst års taxering avser, enhetligt
fastställas av Kungl. Majit under hänsyntagande till ändringen av det allmänna
penningvärdet. Indextalet synes lämpligast böra fastställas med
hänsyn till nämnda penningvärde vid taxeringsårets ingång i jämförelse
med penningvärdet vid krigsutbrottet. Förstnämnda tidpunkt sammanfaller
beträffande flertalet rörelseidkare med beskattningsårets utgång. Beträffande
mycket stora kategorier skattskyldiga, bl. a. nästan alla juridiska
personer, finns vinsten kvar vid denna tidpunkt. Att detta ej är fallet med
alla enskilda rörelseidkare utan att dessa ofta successivt under året för
egen räkning uttaga påräknade vinstmedel, kan ej särskilt beaktas.
Det bör emellertid märkas, att jämförelseinkomsten liksom inkomsten för
beskattningsåret utgör en komponent av flera olika delbelopp, bl. a. varulagrets
och varufordringars ökning eller minskning, avskrivningar m. m.
Detta förhållande medför att behörig hänsyn till penningvärdet ej alltid
kan tagas på det enkla sätt att viss indexsiffra tillämpas å jämförelseinkomsten.
Vissa spörsmål som uppställa sig i anledning härav skola i det
följande behandlas i sitt särskilda sammanhang.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
17
Särskilda {råger avseende taxeringsåret 1940.
Rörande tillämpning äv den ifrågavarande beskattningen å de beskattningsår,
för vilka taxering sker år 1940, uppkommer, såsom redan förut
antytts, en rad problem med hänsyn till att krigstillståndet inträdde först
vid utgången av augusti 1939. Vissa svårigheter som följa därav komma
att behandlas i olika sammanhang.
Det är väl antagligt att för flertalet yrkesgrupper inga mycket väsentliga
merinkomster av beskaffenhet att böra konjunkturbeskattas uppstått
under nämnda fyra månader. Detta utgör dock knappast något skäl att
avstå från beskattning av dylika merinkomster i de fall, där de förekommit.
Bland annat skulle det kunna befaras att en underlåtenhet härutinnan i åtskilliga
fall komme att locka till dispositioner i rörelseidkarnas bokslut för
år 1939, vilka skulle kunna föranleda komplikationer i fortsättningen. Därtill
kommer emellertid vikten av att beskattningsmyndigheterna få tillfälle
att sätta sig in i de arbetsuppgifter som ifrågavarande beskattning kommer
att medföra, medan denna ännu har jämförelsevis begränsad omfattning.
Redan fastställande av jämförelseinkomster kommer, såsom av det anförda
framgår, att innebära en maktpåliggande uppgift. Kan taxeringsarbetet under
första året i större utsträckning inriktas på fastställande av sådana, är
åtskilligt vunnet för detta arbetes fortsatta bedrivande ett följande år.
Emellertid synes all anledning föreligga att under första året inskränka beskattningen
till inkomster av rörelse och därmed likartade inkomster såsom
realisationsvinster, vissa tantieminkomster och provisioner som utgå av rörelse
m. m. Något skäl att beträffande första året taga särskild hänsyn till
ändrat penningvärde finnes heller ej, då hittills denna ändring varit jämförelsevis
obetydlig. I det följande kommer motiveringen ej att inskränkas
att avse endast 1940 års beskattning, enär det måste tillses att den beskattning,
som för första året fastställes, sedermera kan organiskt utvecklas.
Den lagtext, som kommer att föreslås, avfattas emellertid med tanke allenast
på 1940 års beskattning. Kommer beskattningen att tillämpas även ett
senare år, måste lagtexten i olika avseenden omredigeras.
Ifrågasatt slutavräkning elter krigstillståndets upphörande.
En huvudsynpunkt å den ifrågasatta konjunkturvinstbeskattningen bör
enligt det föregående vara att denna ej bör träffa fiktiva vinster. Å andra
sidan måste å beskattningen uppställas kravet på effektivitet. En rättvis
avvägning av skattebördan de olika skattskyldiga emellan kräver att ej vissa
av dem undandraga sig skatten ifråga med hänvisning till rådande ovisshet
huruvida en uppkommen vinst verkligen är definitiv. Att under krigstillståndet
uppmuntra till bildandet av dolda reserver är ur vissa synpunkter
önskvärt. De tillgångar som användas för sådant ändamål tagas i allmänhet
ej i anspråk för omedelbar konsumtion, då de ej motsvaras av någon
post å balansräkningens passivsida, utom möjligen i form av avskrivningseller
förnyelsefonder eller dylikt. Undandragande av tillgångar från konsumtion
på detta sätt bidrager givetvis till att motverka en inflationistisk
utveckling av det svenska penningväsendet. En form, i vilken dessa olika
synpunkter torde kunna tillgodoses, synes vara att, så länge det extraordinära
tillståndet varar, de dolda reserverna bliva föremål för en i beskattningsavseende
välvillig behandling, men att efter detta tillstånds upphörande
ett avräkningsförfarande äger rum, genom vilket det konstateras, i vad
mån under kriget skapade dolda reserver alltjämt hava kvar sitt värde, varefter
beskattning av de återstående värdena sker. Möjligen kan det visa
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
sig lämpligt att uppskjuta detta avräkningsförfarande till viss lid efter krigets
upphörande och att intill den tidpunkten behålla en konjunkturvinstbeskattning
avseende de ifrågavarande reserver som under mellantiden hinna
realiseras. Därigenom torde avräkningsförfarandet underlättas och
större trygghet vinnas att de reserver som beskattningen träffar hava bestående
värde. De skattskyldiga böra emellertid vara beredda på att efter
kriget få sådana behållna dolda värden varom fråga är på en gång beskattade
genom konjunkturvinstskatt. Står detta från början klart för dem,
bör det utgöra en anledning att ej genom oskäliga och onödiga avskrivningar
eller nedvärderingar söka undandraga sig skatten i fråga.
Att ett dylikt slutligt avräkningsförfarande kommer att erbjuda svårigheter
bör ej förbises. Å andra sidan kan dock antagas, att, så länge krigstillståndet
varar, så stora fördelar i taxeringstekniskt avseende skola vinnas,
att dessa komma att mer än uppväga svårigheterna. Örn ett sådant
avräkningsförfarande kommer att äga rum, bör detta nämligen för taxeringsmyndigheterna
kunna innebära motiv för att ej motsätta sig rimliga
avdrag och för de skattskyldiga en anledning att ej utan starka skäl insistera
på avdrag, vilka med sannolikhet komma att visa sig i längden ej vara
effektiva.
Att i särskilda fall de synpunkter som nu anlagts synas böra tillgodoses
på annat sätt än genom avräkningsförfarandet framgår av vad nedan kommer
att anföras örn provisorisk beskattning.
Förslag till lagstiftning.
Motiveringen till det nu föreliggande författningsutkastet torde lämpligen
böra meddelas i anslutning till detta utkasts olika paragrafer.
Det synes lämpligt att giva skatten i fråga ett så neutralt namn som möjligt,
enär en benämning som direkt pekar på vissa kriterier hos skatten
kan framkalla en känsla av orättvisa, örn dessa kriterier ej kunna helt omsättas
i den praktiska tillämpningen. Av sådan anledning föreslås benämningen
»krisskatt».
I 1 § gives en allmän beskrivning å krisskatten. Denna skall träffa »inkomstökning»
eller, med den tekniska term som i 3 § användes för denna,
»merinkomst» som uppkommit efter inträdandet av nuvarande krigstillstånd
och »kan antagas» hava berott på av detta föranledda förhållanden.
Genom detta uttryckssätt gives redan från början en antydan örn de presumtionsregler
som i författningsförslagets fortsättning uppställas rörande
inkomstökningens beskaffenhet. I paragrafen angives vidare, bland annat,
att inkomstökningen skall beskattas »i den omfattning» som i fortsättningen
stadgas. Härigenom avses att giva uttryck dels däråt, att beskattningen
första året är begränsad till vissa slag av inkomster, dels däråt, att
undantag från beskattningen enligt förslaget kan ifrågakomma beträffande
vinster uppkomna genom ökad omsättning i sådan produktionsverksamhet
som finnes böra särskilt gynnas. 2
2 §•
2 § avser att fastställa den objektiva skatteplikten och den subjektiva skattskyldigheten
i fråga om krisskatten.
Den objektiva skatteplikten synes böra bindas vid sådan inkomst för vilken
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
19
skatteplikt föreligger enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
När beskattningen blir fullt genomförd, torde ingen art av inkomst
böra i princip helt undantagas från skatteplikt. Däremot torde, enligt
vad som framhållits i den allmänna motiveringen, för olika slag av inkomst
höra uppställas olika efter de normala praktiska förhållandena inom olika
sysselsättningar avpassade presumtionsregler, vilka komma att få den praktiska
konsekvensen, att beträffande vissa slag av inkomst beskattning mera
undantagsvis ifrågakommer.
Vad som år 1940 skall beskattas synes emellertid i anslutning till det förut
anförda böra betydligt inskränkas. Sådana av krigstillståndet förorsakade
mervinster, som beskattningen avser att träffa, hava hittills väsentligen förekommit
inom rörelse. Den objektiva skatteplikten torde därför närmast böra
avse inkomstökning å rörelse. Att inom rörelse uppdraga en gräns erbjuder
svårigheter, fastän även en sådan gränslinje kunde vara motiverad. Beträffande
inkomster av vissa slag av fria yrken förefaller det särskilt naturligt
att undvika beskattning. Genom lämplig anordning av presumtionsreglerna
synes i praktiken detta resultat kunna uppnås, dock att beskattning kommer
att ske i sådana enstaka fall där egenskapen av krigskonjunkturvinst är klar.
Där resultatet av rörelse kommer att påverka storleken av inkomster av
annat slag, såsom fallet kan vara beträffande tantiem, provision, gratifikation
eller likartad inkomst av tjänst eller annan förvärvsverksamhet, synas samma
skäl, som tala för krisskatt å rörelse, även göra sig gällande. I regel
hava väl under år 1939 dylika inkomster ej utgått i förhållande till rörelseresultatet
för detta år. I vissa läll kan dock detta hava skett. Ifrågavarande
inkomster synas därför böra från början dragas in under beskattningen.
Försäljningsvinster utom rörelse, d. v. s. i regel realisationsvinster, synas
jämväl redan första året böra krisbeskattas, om de nämligen hänföra sig
till prisstegring efter krigsutbrottet. Detta bör dock ej gälla värdepapper.
I den mån aktier och liknande värdepapper, som beteckna delaktighet i
visst företag, stigit i värde under sådana förhållanden att krigskonjunkturvinst
kan anses föreligga, beskattas denna hos vederbörande företag. I fråga
om obligationer och liknande räntebärande papper lära i huvudsak praktiskt
taget endast prisfall men blott obetydliga prishöjningar kunna noteras
för 1939 års fyra sista månader. I förhållande till värdena vid tiden för
krigsutbrottet föreligga endast prisfall. Icke yrkesmässiga spekulationer i
räntebärande värdepapper kunna väl antagas knappast hava förekommit
under nämnda tid. Realisationsvinst å alla värdepapper torde därför böra
första året undantagas från skatteplikt.
Vad den subjektiva skattskyldigheten angår synes jämväl denna böra
anknyta till statsskatteförordningen, så att endast den som är skattskyldig
enligt nämnda förordning blir skattskyldig till krisskatt. Skattskyldigheten
måste emellertid förutsätta också att den inkomstökning som åtnjutits hänför
sig till objektivt skattepliktig inkomst. Man kunde tänka sig möjligheten att
såsom skattskyldig beteckna endast den som skulle hava att erlägga krisskatt.
I likhet med förhållandet enligt statsskatteförordningen torde emellertid
begreppet skattskyldighet böra beteckna endast vad som plägar uttryckas
såsom »principiell» skattskyldighet, ett begrepp till vilket, ifråga örn den
ordinarie beskattningen, bland annat deklarationsskyldigheten anknyter.
Spörsmålet inskränker sig sålunda till att vara ett endast praktiskt sådant.
Deklarationsskyldigheten till krisskatt synes visserligen enklare anknytas till
skattskyldigheten till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt än till skattskyldighet
till krisskatt. Ej minst ur praktisk synpunkt förefaller det dock naturligt
att bestämma skattskyldigheten på nyss angivet sätt, d. v. s. till att
avse de statsskatteskyldiga som åtnjutit enligt krisskatteförordningen skatte
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
pliktig inkomstökning. Förekomsten av dylik inkomstökning är ju det
primära villkoret för den här berörda särbeskattningen.
3 §•
Komplexet av regler rörande beräkning av inkomstökning enligt förordningen
örn krisskatt innefattas i 3 § jämte anvisningar.
Paragrafen uppdelas i fyra moment, av vilka det första avser inkomst av
rörelse, det andra en specialfråga beträffande viss rörelse, det tredje tantiem
och likartade inkomster samt det fjärde realisationsvinst. Den följande
utläggningen kommer att i första band anknytas till inkomst av rörelse, beträffande
vars beräkning de flesta principiella frågorna framträda.
Beräkning av inkomstökning å rörelse.
Stor vikt bör, såsom redan framhållits, tillmätas beräkningen av den förkrigsinkomst,
som enligt förordningen skall utgöra jämförelseinkomst för
merinkomstens fastställande. Metoden för ifrågavarande beskattning synes
böra så inrättas, att den en gång fastställda jämförelseinkomsten skall kunna
tjäna som utgångspunkt för beräkningen av merinkomsten vid taxeringen
till krisskatt för varje följande år. De justeringar i förhållande till den vanliga
inkomstberäkningen, som för de olika åren böra bliva genomgående
lika, lära alltså, där det är möjligt, böra ske redan vid jämförelseinkomstens
fastställande, övriga justeringar vid fastställande av inkomsten för beskattningsåret.
Den vid första årets krisskattetaxering fastställda jämförelseinkomsten
blir visserligen ej bindande för de följande årens taxering, men i
möjligaste mån bör dock undvikas, att denna då skall behöva ändras.
Eftersom »beskattningsåret» — vilket begrepp bestämmes av 3 § kommunalskattelagen
— beträffande krisskatten första gången blir det beskattningsår,
för vilket taxering sker år 1940, måste jämförelseinkomsten beräknas enligt
förhållandena dessförinnan. Fråga kan vara, örn denna inkomst bör bestämmas
med hänsyn till förhållandena under det senaste förkrigsinkomståret
eller förhållandena under de två senaste förkrigsinkomståren. Dec förra
alternativet är i det stora hela enklare, men antagligen kommer i regel ett
mera rättvisande resultat att vinnas genom att utgå från medelinkomsten för
båda åren. Stundom kunna dock förhållandena vara sådana att ettdera —
vanligen det sista — förkrigsinkomstårets inkomst kan antagas giva ett bättre
uttryck för den skattskyldiges förkrigsinkomst än medeltalet för båda åren.
I dylikt fall bör givetvis denna inkomst antagas såsom jämförelseinkomst. I
andra fall åter — sålunda vanligen i fråga örn nystartade företag, men även
eljest — måste jämförelseinkomsten fastställas med ledning av andra faktorer.
Huru härvid bör förfaras, framgår av det följande. Uppskattning av
inkomst bör i enlighet med det anförda vanligen ske för de tre beskattningsår,
för vilka taxering ägt rum 1938 och 1939 och kommer att äga rum 1940.
I lagtexten användes den terminologien att de två förstnämnda åren benämnas
»förkrigsinkomstår». På grundval av inkomsterna för dessa år fastställes
normalt »jämförelseinkomsten», belöpande på ett vanligen konstruerat
»jämförelseår».
Inkomstberäkningen i fråga om rörelse torde böra ske för varje förvärvskälla
för sig. Skattens natur talar i och för sig för en dylik beräkningsgrund.
Det är sålunda inkomsten under beskattningsåret från en viss förvärvskälla
som skall jämföras med jämförelseinkomsten från samma förvärvskälla.
Föreligger ej samma förvärvskälla för något av förkrigsinkomståren,
måste beskattningen ske såsom för ett nystartat företag.
Genom att från inkomsten under beskattningsåret avdraga jämförelsein -
Kungl. Mcij:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
21
kornsten av en förvärvskälla erhålles den »uppskattade merinkomsten» av
denna. Om beskattningsåret och .jämförelseåret äro olika långa, erfordras
givetvis justering för erhållande av en riktig jämförelse.
Den uppskattade merinkomsten skall emellertid vara föremål för krisskatt
endast i den mån den uppkommit efter inträdandet av nuvarande krigstillstånd
och kan antagas hava berott på av detta föranledda förhållanden. Huru
bedömandet härutinnan bör ske skall nedan utvecklas. I den mån nämnda
förutsättningar skola anses föreligga skall emellertid den uppskattade merinkomsten
av en förvärvskälla upptagas såsom »taxerad merinkomst» av
samma förvärvskälla.
I fråga örn själva inkomstberäkningen märkes, att denna väsentligen skall
hava lill syfte att få fram en jämförelse mellan olika år. Det är sålunda ej
så mycket de absoluta beloppen för de olika åren det gäller att fastställa
som skillnaden mellan dessa. Vid skatteberäkningen modifieras dock genom
progressionsreglerna i 5 § detta påstående, i det förhållandet mellan merinkomsten
och jämförelseinkomsten lägges till grund för progressionen. Även
här gäller det visserligen en jämförelse men ej en aritmetisk utan en geometrisk
sådan. De båda beloppens absoluta storlek är alltså här av viss betydelse.
Denna betydelse är dock ej så stor att man nödgas lägga synnerlig
vikt just vid de absoluta beloppen. Det kommer i fortsättningen att visa
sig, att beräkningen blir avsevärt enklare, örn man avstår från att efter grunder
lika för alla rörelseidkare inom en viss bransch beräkna värde å varulager,
avskrivningar etc. Den ojämnhet i avseende å inkomstbeloppens absoluta
storlek, som blir en följd av att olika värderingsgrunder godkännas i
olika fall, synes icke vara av den storleksordning att särskilda åtgärder behöva
vidtagas för att undanröja den.
Frågan om lagervärderingen kommer emellertid att vid varje form
av mervinstbeskattning bliva av utpräglad vikt. Vid den vanliga inkomstbeskattningen
kan i detta avseende ett stort mått av frihet tillstädjas, därför
att de genom låg lagervärdering bildade dolda reserverna komma fram
vid varornas försäljning och sålunda normalt bliva förr eller senare beskattade.
Annorlunda ligger frågan till vid en tidsbegränsad beskattning som
är avsedd att upphöra med krigstillståndet. Med det förut omförmälda avräkningsförfarandet
efter krigstillståndets upphörande kan visserligen den
praktiska betydelsen av en årlig noggrann uppskattning av värdeökning eller
värdeminskning förringas, men ett sådant förfarande kan ej undanröja behovet
av regler örn lagervärderingen för den årliga inkomstuppskattningen
till krisskatt.
Den naturliga huvudregeln i fråga örn lagervärderingen lärer väl, där ej
fråga är örn ändrat penningvärde till vilket hänsyn skall tagas, böra vara
den att lagret skall få värderas med hänsyn till förkrigsnivån. Det lärer
kunna förutsättas, att efter krigets slut relationerna mellan olika varor skola
återgå till ungefär samma läge som före kriget, och örn oförändrat penningvärde
antages är tydligtvis en värdering med hänsyn till förkrigsnivån riktig.
När normala tider återvända, bör rörelseidkaren ej möta dessa med för
högt värderat varulager. Denna sats är måhända ej självklar beträffande
lagerökning. Den skattskyldige hade ju kunnat använda medlen i fråga för
konsumtion i stället för lageranskaffning, och beskattning skulle då skett
till fulla värdet. Vad som bör beskattas genom krisskatten är emellertid
ej den vinst som den skattskyldige kunde gjort utan den vinst han på längre
sikt faktiskt gör. För beräkning av denna vinst synes den anförda regeln
riktig. En konsekvent tillämpning av den anförda principen förutsätter
givetvis att varulagret under hela perioden från första förkrigsinkomstarets
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 2. Bilaga 2.
ingång till beskattningsårets slut värderats efter likformig norm. Värderingsnormen
spelar absolut taget ingen större roll utom för progressionen,
men en uppskattning av merinkomsten förutsätter en enhetlig grund för
inkomstberäkningen.
Det lärer väl kunna tagas för givet, att flertalet rörelseidkare beträffande
förkrigsinkomståren använt likformig lagervärderingsgrund eller i varje fall
en ensartad metod, eventuellt med skiljaktigheter i avseende å tillämpad
allmän nedskrivningsprocent. Föreligger ej sådan likformighet, nödgas man
rekonstruera lagervärderingen för någon eller några tidpunkter så att likformighet
erhålles. Gäller det blott att tillämpa annat procenttal på ett efter
enahanda metod uppskattat utgångsvärde, erbjuder ju en dylik justering
inga svårigheter. I andra fall blir det väl ej lika enkelt att åstadkomma en
rekonstruktion. Det torde emellertid vara ofrånkomligt att en åtminstone
summarisk nyuppskattning stundom måste göras.
Har nu en rörelseidkare använt samma varuvärderingsmetod såväl för
båda förkrigsinkomståren som i in- och utgående balansräkningen för beskattningsåret,
eller har han för beskattningsåret använt samma metod enligt
vilken varuvärderingarna för förkrigsinkomståren justerats, föreligga
förutsättningar för en jämförelse. Önskvärt är att rörelseidkarna i den mån
det är möjligt inrätta sig efter denna tankegång vid sina bokslut. Oftast
torde detta vara även ur affärssynpunkt lämpligt.
En ej ovanlig lagervärderingsmetod torde emellertid vara att rörelseidkaren
vid inventeringen utgår från sina faktiska inköpspris — någon gång
kanske från dagsförsäljningsprisen — och å dem gör en procentuell nedskrivning
efter en enhetlig procentsats. En dylik norm kommer under den
lid krigstillståndet varar, om samma procentsats väljes, med största sannolikhet
att i det närmaste genomgående resultera ej i lägre men väl i högre
värden än förkrigsinkomstårens. En sjunkande tendens åtminstone för inköpsprisen
lärer kunna antagas bliva mycket ovanlig. Om emellertid vid
dylik metod rörelseidkaren för beskattningsårets utgående balans höjer nedskrivningsprocenten,
så att återstående värdet kommer att ligga ungefär å
samma prisnivå som lagervärderingarna för förkrigsinkomståren, synes detta
kunna anses tillfyllest. Är det fråga om varor, vilkas priser fluktuerat under
förkrigsinkomståren, synes en liknande justering böra äga rum. Vad beskattningsåret
angår bör dock märkas, att för dess utgång en lägre värderingssiffra
än räkenskapernas ej synes kunna godkännas. Skulle en lägre
siffra kunna godtagas, torde fältet öppnas för ett stort antal skattetvister. Den
skattskyldige har ju också kvar sin rätt att för ett påföljande beskattningsår
göra nedskrivning till förkrigsinkomstnivå. Har åter rörelseidkaren för beskattningsårets
utgång gjort en sådan nedskrivning å varulagret som enligt
det ovan sagda icke kan vid krisbeskattningen godkännas, bör den godkända
högre siffran av den skattskyldige få tillgodoräknas som ingående lagervärde
vid det påföljande årets krisskattetaxering.
En särskild svårighet i avseende å lagervärderingen möter med hänsyn
därtill att krigstillståndet kan väntas avsevärt inverka å efterfrågan på olika
slag av varor dels i stegrande, dels i hämmande riktning. Lager som förut
varit okuranta bliva kuranta och tvärtom. Vad det förra fallet angår är det
tydligt att någon uppskrivning av befintligt lager ej kan begäras. Har lägret
på grund av krigstillståndet blivit kurant, bör det ju kunna försäljas
under denna tid, och örn detta sker blir vinsten beskattad. Blir lagret ej
försålt under kriget, kan det antagas att i regel den särskilda efterfrågan
upphör i samband med krigstillståndets upphörande och att lagret åter blir
mindre kurant. I dylikt fall uppstår ingen vinst. Är åter fråga örn ett lager,
som blir mindre efterfrågat medan krigstillståndet varar, bör nedskrivning fa
Kungl. Maj:ts proposition nr 2■ Bilaga 2. 23
ske, därest det ej är sannolikt att lagret kommer att efter kriget åter bliva
fullt kurant.
Det måste givetvis ofta erbjuda utomordentliga svårigheter att i de särskilda
fallen bedöma hur dessa allmänna grundsatser skola tillämpas. Vissa
principer äro dock nödvändiga. Det ovannämnda avräkningsförfarande!;
bör kunna vara till god hjälp i praktiken. Det kommer särskilt att minska
betydelsen av hur man vid den årliga taxeringen till krisskatt bedömer värdet
å lager med hänsyn till dess egenskap att vara kurant eller ej.
Härefter bör också beröras det fall att vid krisskattetaxering hänsyn skall
tagas till penningvärdets försämring. Denna eventualitet saknar visserligen
aktuell betydelse i avseende å 1940 års krisskattetaxering, men det sätt på
vilket frågan örn metoden härutinnan löses beträffande varulagrets värdering
kan inverka på fastställandet av jämförelseinkomsten, som är avsedd
att ligga till grund även för kommande års taxering till krisskatt, varför frågan
har omedelbar praktisk vikt.
Den första förutsättning varmed man i förevarande avseende synes böra
räkna är, att en försämring av penningvärdet kommer att bliva bestående.
Några olägenheter ur de skattskyldigas synpunkt följa ej av ett sådant antagande.
Såsom grundläggande i avseende å principerna för lagervärdering vid försämrat
penningvärde torde kunna antagas den satsen, att mot dylik försämring
svarade värdeökning i kronor å gammalt lager ej bör föranleda
beskattning. Det är den valuta, som erhålles för lagret och som ej erfordras
för lagrets förnyande, som rörelseidkaren normalt kan taga ut ur rörelsen
och använda för konsumtion. Det är vidare denna konsumtion som minskas,
om penningvärdet sjunker och vad som kan uttagas ur rörelsen i penningar
ej i motsvarande mån ökas. Ett kvantitativt och kvalitativt oförändrat lager
bör följaktligen ej påverka beskattningen vare sig uppåt eller nedåt.
Om åter lagret enligt en kombinerad kvantitativ och kvalitativ beräkningsgrund
ökas, innebär detta givetvis att penningar, som vid bibehållande av
rörelsen i oförändrad omfattning kunnat uttagas ur rörelsen och användas
för konsumtion, i stället användas för nyanskaffning av varor och ökning av
varulagret. Vore penningvärdet oförändrat, skulle lagret få nedskrivas till
förkrigsnivå enligt den värderingsgrund som tillämpats för denna. Förutsättes
det, att ett lägre penningvärde kommer att vara rådande vid beskattningsårets
utgång och att, såsom ovan antagits, detta penningvärde kommer
att bibehållas efter krigets slut, finns intet skäl, varför nedskrivning
skulle få ske till det belopp i kronor, till vilket lagret vid oförändrat
penningvärde skulle fått nedskrivas, utan bör nämnda kronbelopp ökas
med tillämpning av index för penningvärdets fall. På detta sätt kombineras
de synpunkter, som i avseende å lagervärdering böra anläggas vid oförändrat
penningvärde, med dem som i avseende å beräkning av jämförelseinkomsten
böra anläggas vid sjunkande penningvärde.
Ilar åter under beskattningsåret enligt kombinerad kvantitativ och kvalitativ
beräkningsgrund minskning av lagret ägt rum, då bör det belopp som
svarar mot lagerminskningen ej beskattas. Vid oförändrat penningvärde ernås
detta resultat automatiskt genom att lagerminskningen minskar den
bokföringsmässiga årsvinsten. Vid sjunkande penningvärde erfordras eventuellt
viss jämkning av det bokföringsmässiga resultatet. Huru en sådan justering
kan åstadkommas framgår av det följande.
I det föregående har antagits, att justering med hänsyn till penningvärdets
ändringar bör ske genom att å vinsten för jämförelseåret applicera visst
index. Detta förutsätter givetvis, allmänt sett, att även vinsten för beskattningsåret
beräknas i det nya penningvärdet, ett villkor som utan vidare är
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 2. (Bil.) 3
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
uppfyllt beträffande den behållna vinsten i penningar för detta år men vars
uppfyllande beträffande varulagret är en mera komplicerad fråga. Värderingen
för beskattningsåret efter nytt penningvärde förutsätter nämligen att
såväl utgående som ingående varulagret för beskattningsåret beräknas i det
nya penningvärdet, varav kan föranledas justering av bokslutets siffror. Vad
jämförelseåret angår, antages ju att därunder ingen ändring av penningvärdet
ägt rum. In- och utgående lagren förutsättas därför värderade efter
samma penningvärde. Under dylika förhållanden kan jämförelseinkomsten
förvandlas till en efter nytt penningvärde kalkylerad jämförelseinkomst genom
en enkel tillämpning å densamma av penningvärdeindex. Den principiella
utgångspunkten för hela ifrågavarande resonemang hör visserligen
vara, att samtliga poster för såväl jämförelseåret som beskattningsåret omräknas
i det nya penningvärdet. Någon sådan omräkning är emellertid i
praktiken ej nödvändig för jämförelseårets in- och utgående balansvärden,
enär vid oförändrat penningvärde dessa, i den mån de ej återfinnas i
vinsten, taga ut varandra.
Det förda resonemanget har i själva verket varit såtillvida hypotetiskt att
det förutsatt ändrat penningvärde redan för första beskattningsåret, en förutsättning
med vilken man enligt det föregående ej torde behöva räkna. Det
synes emellertid ej vara anledning att fullfölja undersökningen för påföljande
år, då tillräckliga slutsatser kunna dragas örn vilka uppgifter som i framtiden
kunna erfordras för att taga hänsyn till penningvärdets fall. Det
synes uppenbart, att vad angår varulagret i varje fall ej andra uppgifter kunna
bliva erforderliga beträffande jämförelseåret än om lagerökningen resp.
lagerminskningen under detta år. Med utgångspunkt från denna uppgift
kunna, örn det visar sig behövligt, övriga siffror av intresse uträknas. Såsom
utgående lagervärde för jämförelseåret måste antagas det ingående lagervärdet
för första beskattningsåret. Med utgångspunkt från denna .siffra
och lagerökningen resp. lagerminskningen är ingående lagervärdet för jämförelseåret
givet.
Det torde även ur andra synpunkter vara önskvärt, att samtliga de faktorer,
som påverka den fingerade jämförelseinkomsten, klarläggas. Ej minst
den omständighten att fråga är örn ett fingerat inkomstår talar härför. Endast
örn de olika delbelopp, varav vinsten består, äro angivna, kan det
väntas att ett korrekt bedömande huruvida inkomsten är »normal» eller ej
är möjligt.
I avseende å varulagrets behandling torde i anslutning till det nu anförda
böra tilläggas, att örn jämförelseinkomsten beräknas till medeltalet
av inkomsterna för de två förkrigsinkomståren, även lagerökning eller lagerminskning
utgör medeltalet för dessa år, d. v. s. hälften av hela lagerökningen
eller lagerminskningen under tvåårsperioden. Såsom utgående lagervärde
för jämförelseåret måste alltid räknas ingående lagervärdet för det
första beskattningsåret i fråga örn krisskatten — eller, för att välja en terminologi
som kan användas även ett följande år, utgående lagervärdet för
det senare förkrigsinkomståret — och ingående lagervärdet för jämförelseåret
erhålles genom att från utgående värdet för detta år avdraga den lagerökning
eller till detta värde lägga den lagerminskning som man enligt
vad nyss sagts antager för jämförelseåret. Örn såsom jämförelseinkomst
i ett särskilt fall antages inkomsten för det första av de båda förkrigsinkomståren,
kommer väl normalt lagerökningen under detta år också att
antagas utgöra lagerökning under jämförelseåret, men utgående lagervärdet
måste likväl även med denna utgångspunkt antagas vara lika med ingående
lagervärdet för första beskattningsåret och ingående lagervärdet för
jämförelseåret jämkas med hänsyn därtill. Även om en helt fristående be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2. 25
räkningsgrund för jämförelseinkomsten tillämpas, måste motsvarande antaganden
göras.
Slutligen torde i avseende å varulagret böra framhållas, att vissa uppgifter
rörande tillämpade lagervärderingsprinciper måste meddelas i uppgifter
till ledning för taxering till krisskatt.
Vad som nu anförts om lagervärdering gäller i tillämpliga delar också örn
varufordringar och varuskulder. Även vid den ordinarie taxeringen skall
beträffande avdrag för osäkra fordringar tillämpas ett jämförelsevis strängt
bedömande. Särskilt betydelsefullt i fråga örn krisskatten är att beträffande
nytillkomna fordringar nedskrivning ej kritiklöst medgives. Även
denna frågas vikt under pågående krigstillstånd blir dock mindre, om det
efterföljande avräkningsförfarandet tillämpas.
Att uppgift rörande ökning eller minskning under jämförelseåret av varufordringar
och varuskulder är önskvärd följer också av vad ovan sagts beträffande
varulager.
För att härefter övergå till värdeminskning savdrag en är det uppenbart
att, då det gäller att få fram mervinst för ett visst år, det ej går för sig
att medgiva avdrag för skapande av verkliga dolda reserver. Detta må
medgivas beträffande en löpande varaktig beskattning men passar ej vid
en tillfällig sådan. Fri avskrivning å maskiner m. fl. inventarier m. m.
kan sålunda ej få ifrågakomma vid krisbeskattningen. Har fri avskrivning
med belopp överstigande värdeminskningen skett vid taxeringen för
jämförelseåret, bör å andra sidan rimligtvis inkomsten för detta år få fastställas
med hänsyn till normal värdeminskning.
Principiellt synes det i angivna avseenden böra ställa sig på i huvudsak
följande sätt.
Värdeminskningsavdraget vid den ordinarie beskattningen är ett rent omkostnadsavdrag,
vilket avser att motsvara den faktiska kostnaden. Avdrag
får därför ske för värdeminskning i förhållande till den verkliga anskaffningskostnaden,
ej för vad som därutöver erfordras för förnyelse. När sedermera
en ny tillgång anskaffas till högt pris i stället för den gamla, får
anskaffningskostnaden för denna avdragas under den följande perioden.
Vid krisbeskattningen synes anledning till ett annat betraktelsesätt ej föreligga.
Avdrag bör få ske för den beräknade verkliga omkostnaden för
förbrukning av inventarier m. m. under såväl jämförelseåret som beskattningsåret,
vare sig denna omkostnad på grund av gynnsamma eller ogynnsamma
omständigheter är låg eller hög. När det gäller att få fram en
merinkomst är det för övrigt, såsom redan framhållits, av mindre betydelse
vilken princip som tillämpas för att få fram ett skäligt värdeminskningsavdrag,
örn blott samma metod tillämpas för både jämförelseåret och beskattningsåret.
Den praktiskt besvärligaste frågan blir väl, huru en riktig
jämförelse skall kunna erhållas när efter krigsutbrottet tillgång anskaffats
till särskilt högt pris. Här måste givetvis frågan örn rätt till avdrag för
s. k. överpris bliva av största betydelse. De särskilda avdrag, varom här
närmast kan vara fråga, regleras för den ordinarie beskattningens del i följande
satser i punkt 3 c av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen,
hänförande sig till det fall att fråga ej är örn s. k. fri avskrivning:
»Ådagalägger skattskyldig, att värdet av tillgång nedgått avsevärt mer
än som motsvarar sammanlagda beloppet av tidigare verkställda och på året
belöpande värdeminskningsavdrag, äger han tillgodoräkna sig härav föranlett
större avdrag än enligt avskrivningsplanen; dock må ej med tillämpning
av detta stadgande väi-det å tillgången nedbringas till lägre belopp än
det bokförda värdet.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
Har ett särskilt högt pris eller eljest en särskilt hög kostnad för tillgång
betingats därav att den skolat utnyttjas för ett särskilt arbetstillfälle eller fölen
konjunktur, som väntas bliva allenast tillfällig, eller av annan liknande
omständighet, må avdrag för sådant överpris eller sådan merkostnad, i den
mån motsvarande avdrag under beskattningsåret skett i räkenskaperna, göras
vid inkomstberäkningen, även om värdet av tillgången vid beskattningsårets
slut ej nedgått till det efter avskrivningen återstående beloppet.»
Den förra av dessa bestämmelser kan i begränsad utsträckning få tillämpning
i avseende å krisskatten, nämligen i den mån det kan visas att fråga är
om värdeminskning under beskattningsåret; sådan kan väl påvisas åtminstone
då tillgången inköpts under detta år och före dess slut hunnit gå ned i värde.
Betydelsefullare är emellertid det i senare stycket avsedda fallet. Dess förmodligen
allra mest typiska tillämpning ifrågakommer beträffande rederiföretag,
som köper fartyg för högt pris, vilket beräknas kunna intjänas under
den särskilda konjunkturen. Det måste anses i sin ordning att företaget
tillätes under krigskonjunkturen avskriva överpriset, tills värdet å fartyget
kommer ned i förkrigsnivå (ev. omräknad i nytt penningvärde). Detta får
dock givetvis ske endast om vinsten verkligen använts för sådant avdrag,
d. v. s. örn avdraget skett i räkenskaperna. Har skattskyldig vid de taxeringar,
som ligga till grund för beräkningen av jämförelseinkomsten, kommit i
åtnjutande av avdrag för överpris eller merkostnad, får detta ej tilläggas till
det årets inkomst såvida det ej hänfört sig till en sådan extraordinär inkomst,
som vid ifrågavarande inkomstberäkning avdragits. Den skattskyldiges
verkliga inkomst måste antagas hava varit den som återstod efter ett sådant
extraordinärt avdrag. Nu är det möjligt, att avdrag vid fri avskrivning innefattat
avdrag för överpris eller merkostnad. Att i sådant fall söka urskilja
hur stort överpris- eller merkostnadsavdraget utan fri avskrivning borde hava
varit torde visserligen ställa sig svårt men måste ej dess mindre ske. De
fall där sådana avdrag kunna antagas hava förekommit under jämförelseåret
torde emellertid hava varit mycket få.
Då det i förevarande avseende mest praktiska förfaringssättet synes vara
att, åtminstone som huvudregel, bestämma en jämförelseinkomst, vilken sedan
kan oförändrad användas vid kommande års taxeringar till skatt varom
nu är fråga, torde det vara lämpligt att närmast inrikta sig på hur avskrivningarna
skola beräknas för de år, som läggas till grund för beräkning
av jämförelseinkomsten. Principen bör därvid vara den förut anförda, att
avdrag medgives för så stor del av anskaffningskostnaden som kan antagas
motsvara den verkliga värdeminskningen, enär denna kan anses utgöra omkostnad
för dessa år. Anledning finnes väl i regel ej att frångå den norm för
avskrivningen som beträffande förkrigsinkomståren tillämpats vid taxeringen,
om ej fri avskrivning medgivits. Det bör blott göras klart, vilken den tilllämpade
normen är, så att motsvarande norm kan vid krisbeskattningen tilllämpas
för beskattningsåret. Om en ännu existerande tillgång slutavskrivits
före förkrigsinkomståren, finnes ingen anledning att vid ifrågavarande beskattning
beräkna avskrivning för dessa år. Motsvarande avdrag kommer ju
då ej heller att vid krisskattetaxeringen beräknas för beskattningsåret, om tillgången
finnes kvar under detta. Uppmärksamhet förtjänar däremot det fall
att tillgång slutavskrives under den period, med vilken man vid förevarande
beskattning har att räkna. Nyttjas i sådant fall tillgången även under beskattningsåret,
sedan den slutavskrivits, bör det måhända ej vara uteslutet
att undantagsvis, där frågan har större betydelse, låta avdrag vid denna beskattning
beräknas även för det året.
Det torde — ehuru det här ej gäller en för krisbeskattningen specifik fråga
— böra påpekas att, om avdrag ett år medgivits för överpris och mer
-
Kungl. Majlis proposition nr 2. Bilaga 2.
27
kostnad, detta belopp principiellt sett bör minska det ingångsvärde, på vilket
årliga procentuella avdrag beräknas. Dock står den möjligheten öppen att
i stället även i fortsättningen utgå från den faktiska anskaffningskostnaden
men beräkna det procentuella årliga avdraget så mycket lägre att tillgången
blir slutavskriven under den beräknade varaktighetstiden.
Avdragen för överpris och merkostnad torde under den nu inträdda konjunkturen
bliva bland de allra svåraste att bedöma. Även här kan det efterföljande
avräkningsförfarandet bliva av värde. De stora belopp, som stå på
spel för det allmänna, göra det emellertid här särskilt angeläget att ej förfara
alltför släpphänt utan begränsa avdragen för överpris eller merkostnad till
belopp som med hög grad av sannolikhet komma att motsvaras av prissänkning
under kriget. En särskild anordning alt komma till rätta med de
svårigheter, som i detta sammanhang kunna förväntas, i form av »provisorisk
beskattning» föreslås i 7 g och skall i anslutning till denna paragraf
närmare belysas. Att i sådant fall såsom anskaffningskostnad vid beräkning
av normala procentuella avdrag bör, intill dess restitution av skatten
ägt rum, förfaras, som örn skatten vöre definitiv, är nog ofrånkomligt.
Att vid ifrågavarande beskattning medgiva åtnjutande av s. k. eftersläpande
avdrag lärer ej böra ifrågakomma, men å andra sidan bör den skattskyldige
hava rätt att för jämförelseåret tillägga vid beskattningen då utnyttjat
eftersläpande avdrag.
Det nu anförda har avseende ej allenast å inventarier och liknande tillgångar
utan i tillämpliga delar även å t. ex. byggnader.
För att en riktig jämförelse mellan förhållandena under beskattningsåret
och förhållandena under förkrigstiden skall kunna erhållas fordras, bland
annat, att dessa skola vara därutinnan jämförbara att ej olika belopp av
eget kapital de olika åren är investerat i rörelsen. Är kapitalet under det antagna
jämförelseåret ej lika stort som under beskattningsåret, måste jämvikt
erhållas genom räntetillägg resp. ränteavdrag enligt lämplig norm. Här
äro olika förfaringssätt tänkbara. I många fall — såsom beträffande flertalet
aktiebolag — skulle det väl vara tillräckligt att direkt beräkna ränta å
nytillfört resp. avfört kapital och från beskattningsårets inkomst avdraga
resp. till densamma lägga detta räntebelopp. I andra fall, där kapitalbeloppet
varierat under förkrigsinkomståren, är denna metod ej tillfyllest.
Närmast till hands lage väl då att uträkna medeltalen av kapitalet för förkrigsinkomståren
och för beskattningsåret, att på grundval av siffrorna för
förkrigsinkomståren fastställa ett motsvarande medeltal för det antagna jämförelseåret,
att påföra medeltalen för jämförelseåren och beskattningsåren
räntor och därefter avdraga ränteskillnaden från eller lägga den till beskattningsårets
inkomst. Därest så ansåges lämpligt, kunde räntorna för de båda
arén räknas efter olika procentsatser. Tänkbart vore även att detta förfarande
modifierades på det sätt att skillnaden mellan medeltalen fastsloges
och ränta å denna skillnad avdroges från resp. Indes till beskattningsårets
inkomst. Detta förslag innebär såtillvida en saklig modifikation av det
närmast föregående att det förutsätter ränteberäkning efter enhetlig räntefot
för jämförelseåret och beskattningsåret. Nu lärer ej kunna påstås att räntenivån
under det beskattningsår, för vilket taxering verkställdes år 1940, så
förskjutits att därpå kan grundas ett säkert antagande örn ändring av den
räntesats som under beskattningsåret i genomsnitt bör räknas å eget kapital.
En räntefot av 4 procent synes rimlig såsom en skälig genomsnittsränta både
för jämförelseåret och första beskattningsåret. Emellertid torde den sist
antydda metoden kunna i visst avseende förenklas, åtminstone för detta
beskattningsår. Det torde nämligen ej vara nödvändigt att uträkna de omförmälda
medeltalen, utan synes vara tillräckligt att direkt, enligt vanlig
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
ränteberäkningsmetod, uträkna ränta å eget kapital för förkrigsinkomståren
— och därmed för jämförelseåret — ävensom för beskattningsåret och därpå
från beskattningsårets inkomst avdraga resp. till densamma lägga ränteskillnaden.
Medeltalet för de olika åren av det investerade _ egna kapitalet
kan därefter, om man så vill, lätt erhållas genom att kapitalisera respektive
räntor efter samma räntefot, till vilken räntan uträknats. Ett sådant tillläggsförfarande
är dock, åtminstone för det första beskattningsåret, ej erforderligt.
Att beräkna det investerade egna kapitalet torde vanligen för aktiebolag
och liknande juridiska personer vara enkelt. För enskilda rörelseidkare
kan det stundom vara svårare. Merendels är eget kapital för enskild rörelseidkare
det som återfinnes å dennes kapitalkonto. Genomgående bör observeras
att upplupen årsvinst ej bör anses utgöra investerat eget kapital förrän
det tillförts kapitalkonto eller motsvarande konto. Beaktas bör också att
för enskild rörelseidkare hänsyn bör tagas allenast till det kapital som är
nedlagt i rörelsen, ej till annat kapital som till äventyrs upptages å kapitalkontot.
Det mest betydelsefulla även här är att få fram en riktig jämförelse.
Vad som främst måste tillses är därför att samma beräkningsgrund tillämpas
för de olika åren. Att även beloppets absoluta storlek är av viss vikt
framgår emellertid av progressionsreglerna i 5 §.
Enligt vad som i det följande kommer att motiveras, bör utdelning å
svenska aktier och å andelar i svenska ekonomiska föreningar för andra
rörelseidkare än sådana som bedriva penningrörelse ej medräknas vid inkomstuppskattningen
enligt förordningen om krisskatt. Därav följer att i
kapitalet ej bör inräknas vad som är nedlagt i dylika tillgångar. Att uträkna
bruttobeloppet av sådant kapital är väl vanligen jämförelsevis enkelt.
Mera komplicerat blir spörsmålet huru stort nettokapitalet är, d. v. s. vilka
skulder som belöpa å innehavet av ifrågavarande värdepapper. Även bär
gäller vad som sagts förut, att det framför allt är jämförelse det kommer
an på. Detta betyder att, örn ej under den tid varom fråga är nvupplåning
skett för anskaffande av nya aktier m. m. eller skuldbetalning skett i samband
med dylika tillgångars avyttring, frågan i vad mån avdrag skall ske
eller ej mest blir av betydelse för den relation som ligger till grund för progressiviteten.
De regler som principiellt äro tillämpliga vid ifrågavarande
kalkyl äro de som enligt 44 § kommunalskattelagen gälla för den ordinarie
beskattningen.
Utdelningar å svenska aktier och å andelar i svenska ekonomiska föreningar
böra i princip ej träffas av ifrågavarande skatt, därför att de företag,
i vilka aktieägarna eller andelsinnehavarna äro delägare, själva träffas
av densamma och ny krisskatt å samma inkomster ej bör förekomma. Detta
innebär för flertalet aktiebolag och ekonomiska föreningar med hänsyn till
den för dem gällande friheten från kedjebeskattning ej någon avvikelse från
reglerna för den ordinarie beskattningen. För enskilda rörelseidkare ställer
sig saken annorlunda. Det är dock ej alltför vanligt att i dessas rörelseinkomst
ingår inkomst av aktieutdelningar o. dyl. Skall dylik frihet åtnjutas,
är uppenbart att ej avdrag skall få göras för gäldräntor och övriga omkostnader
som belöpa å ifrågavarande inkomst. De regler, som i sådant avseende
äro stadgade för aktiebolag m. fl., böra analogivis tillämpas å enskilda
personer vid dessas taxering till krisskatt. Ifrågavarande särbestämmelse
synes dock ej böra gälla rörelseidkare som bedriva penningrörelse. Om detta
undantag blix- till dessas fördel eller nackdel beror givetvis på huruvida inkomsten
genom utdelningar varit större under beskattningsåret än den antages
hava varit under jämförelseåret.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
29
De speciella spörsmål som uppkomma i samband med fastställande av
rörelseinkomst för förkrig sinkomståren hava i väsentliga delar belysts genom
de föregående utläggningarna.
I avseende å varulager gäller det förnämligast att få fram en likformig
värderingsgrund. Att det härvid vanligen är mest praktiskt att till utgångspunkt
taga förhållandena vid det senare förkrigsinkomstårets slut ligger i
sakens natur, eftersom denna värdering även gäller ingående lagret för det
första beskattningsåret. Möjligt är dock att värderingen just för denna tidpunkt
är uttryck för något mera speciellt förhållande, som ej varit för
handen vid de övriga tidpunkter för vilka lagervärderingar skola fastställas.
Hinder skall då ej möta att utgå från någon av sistnämnda värderingar.
Samma värderingsgrund kommer då att vid beräkning av krisskatten bliva
tillämplig även för det första beskattningsåret och sedermera även för de
följande beskattningsåren.
I fråga om avskrivningar å såväl inventarier m. m. som byggnader iakttages
att, örn dessa vid den ordinarie beskattningen skett med högre belopp
än som kunna antagas motsvara den verkliga värdeminskningen i förhållande
lil! anskaffningskostnaden, en jämkning måste ske. Sådan kommer väsentligen
att ifrågakomma för det år, för vilket taxering skett år 1939, med
hänsyn till den då införda möjligheten till fria avskrivningar. Hava sådana
skett med större belopp än som kunna antagas motsvara den verkliga värdeminskningen,
får, såsom redan framhållits, en omräkning av värdeminskningsavdragen
ske, i regel genom tillämpning av samma normer som för det
närmast föregående året, d. v. s. vanligen genom en utsträckning av avskrivningsplanen.
Eftersom inkomsterna för förkrigsinkomståren böra representera så normala
förkrigsår som möjligt, kunna vissa avvikelser även i övrigt från den
för den ordinarie inkomstbeskattningen gällande inkomstberäkningen förekomma.
Den skattskyldige bör sålunda kunna påfordra, att belopp, för
vilka extraordinära avdrag skett under förkrigsinkomståren, skola tilläggas
förkrigsinkomsterna. Såsom exempel må anföras avsättning till konjunkturinvesteringsfond,
onormalt stor avsättning för pensionering eller till någon
personalens vålf ärdsf ond, donation som ej kan anses innefatta normal
reklamkostnad o. dyl. Å andra sidan böra från förkrigsinkomsterna avdragas
extraordinära inkomstbelopp, även framtagande under dessa år i större
omfattning än normalt av äldre dolda reserver o. dyl. Allmänt sett bör tillses
att i möjligaste mån redan vid förkrigsinkomsternas beräkning sådana
justeringar iakttagas att medeltalet av dessa inkomster blir så väl som möjligt
lämpat att ligga till grund för fastställande av jämförelseinkomsten. Att
beträffande de särskilda förkrigsinkomståren företaga dylika jämkningar
torde i allmänhet giva rum för mindre godtycke än ett mer eller mindre fritt
fastställande av jämförelseinkomster under åberopande av förkrigsinkomsternas
karaktär av onormala förkrigsinkomster.
Vad jämförelseinkomsten beträffande rörelse angår är att observera vad
ovan framhållits, att denna örn möjligt bör fastställas så att någon justering
av densamma ej skall behöva ifrågakomma för kommande beskattningsår.
Bl. a. böra reglerna för densamma göras sådana, att vid fastställande av
merinkomsten för varje beskattningsår ej några ändringar av jämförelseinkomsten
skola behöva företagas med häsnyn till ändringar i fråga örn
egna kapitalinvesteringar o. dyl. Alla sådana justeringar som i följdriktighetens
intresse komma att erfordras för ernående av jämförbarhet böra
göras å beskattningsårets inkomst och ej å jämförelseårets. Detta bör, därest
fråga blir örn hänsynstagande till försämrat penningvärde, så förstås, att
30
Kungl. Majlis proposition nr 2. Bilaga 2.
ej annan ändring av jämförelseinkomsten kommer att erfordras än den som
följer av att å denna tillämpas visst index.
Såsom jämförelseinkomst skall, i enlighet med vad redan förut anförts, i
regel upptagas medelinkomsten för båda förkrigsinkomståren. Kan det antagas,
att ettdera förkrigsinkomstårets inkomst utgör ett bättre uttryck för
den skattskyldiges normala årsinkomst av förvärvskällan under den senaste
förkrigstiden, skall denna inkomst vara förkrigsinkomst. Stundom lärer
dock ej heller på denna väg en rättvisande jämförelseinkomst kunna erhållas.
Jämförelseinkomsten måste då alltefter omständigheterna fastställas på
annat sätt.
Ett sådant fall, då annan norm för fastställande av jämförelseinkomsten
måste sökas, är då båda förkrigsinkomståren visat underskott. Det kan icke
i längden vara möjligt för en rörelse att ständigt visa underskott. Sådant
bör därför ej antagas beträffande ett normalt förkrigsinkomstår.
Ett annat fall, då särskild grund för fastställande av jämförelseinkomsten
måste sökas, gäller nystartade eller nyligen övertagna företag. Att för sådana
fall angiva någon allmängiltig regel är ej möjligt. Vissa allmänt hållna anvisningar
synas dock kunna meddelas. Ilar rörelsen förut drivits av annan
person, kan storleken av dennes inkomst under förkrigsinkomståren vara till
ledning, även örn den ej behöver vara bindande. Kan dylik beräkningsgrund
ej förekomma, måste en jämförelseinkomst helt konstrueras. Inkomsten av
en nystartad rörelse (för vilken ingen good will ännu hunnit skapas) består
väl väsentligen av avkastning å nedlagt kapital samt värdet av personlig arbetsinsats.
Skäligt värde å denna senare kan uppskattas med ledning av olika
faktorer, exempelvis med utgångspunkt från vad den skattskyldige under
förkrigsinkomståren förtjänat i annan verksamhet. Vad kapitalavkastningen
angår kunde man tänka sig möjligheten att överhuvud ej räkna med någon
sådan under jämförelseåret. Genom att räntan å hela kapitalet under beskattningsåret
finge avdragas vid beräkning av inkomsten för detta år, skulle
visserligen merinkomsten med denna metod bliva riktigt uppskattad. Emellertid
skulle enligt denna beräkningsgrund inkomsten för jämförelseåret
komma att uppgå till ett lågt belopp i kronor, varför progressionen enligt 5 §
skulle bliva för hög. Ett naturligt antagande synes vara att kapitalet under
jämförelseåret varit lika stort som vid det första beskattningsårets ingång.
Kombinationer av olika beräkningsgrunder kunna bliva erforderliga exempelvis
i det fall att rörelsen visserligen bedrivits före krigsutbrottet men allenast
under mindre del av ett jämförelseår. Även för detta fall synas vägledande
regler i anvisningarna böra meddelas.
Fastställande av jämförelseinkomsten i sådana fall, då vägledande förkrigsinkomster
ej finnas, torde vara en av de svåraste uppgifterna vid taxeringen
till krisskatt. Några mera uttömmande regler örn hur denna bör beräknas i
dylika fall synes det dock ej möjligt att åstadkomma, utan det måste överlämnas
åt beskattningsmyndigheterna att fastställa jämförelseinkomsten med
hänsyn till förhållandena i de särskilda fallen. Måhända skall det bliva
möjligt för den nedan omförmälda centrala krisnämnden att efter vunna erfarenheter
i sådant avseende meddela mera uttömmande regler än det nu
synes möjligt att fastslå.
Vad beräkning av inkomst av rörelse för beskattningsåret angår har frågan
örn värdesättning av varulager redan tämligen utförligt behandlats. Här må
allenast tilläggas, att en lägre värdesättning än räkenskapernas givetvis ej
kan vid krisbeskattningen för beskattningsåret medgivas. Har vid denna beskattning
räkenskapernas värdesättning ej godkänts, utan har i sådant avseende
ett högre värde fastställts, bör den skattskyldige uppenbarligen hava
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
31
rätt att tillgodoräkna sig det högre värdet såsom ingående balansvärde vid
denna beskattning för påföljande beskattningsår.
Flertalet övriga med denna inkomstberäkning sammanhängande spörsmål
torde hava i huvudsak berörts i den föregående motiveringen. Den omständigheten
att rörelseidkaren disponerat sina intäkter till större onormala engångsavsättningar
för pensionering o. dyl. bör ej befria honom från krisskatt,
ej heller andra dispositioner, som kunna antagas hava haft till väsentligt syfte
att nedbringa beskattningen för beskattningsåret. Bland möjliga sådana dispositioner
må framhållas utbetalande i vissa fall av tantiemer, provisioner
eller dyl. exempelvis till delägare i familjebolag. Att dessutom mottagarna
av dylika belopp bliva skyldiga erlägga krisskatt för dessa i den mån de för
dem beteckna merinkomst, följer av reglerna örn beskattning av dylik inkomst.
Att härigenom dubbel krisskatt kan komma att utgå å ifrågavarande
belopp torde med hänsyn till bestämmelsens karaktär ej vara anmärkningsvärt.
Denna är uppenbarligen avsedd att verka prohibitivt. Motsvarande
dubbelbeskattning gällde för övrigt även vid krigskonjunkturbeskattningen
under världskriget.
För fastställande av den uppskattade merinkomsten av rörelse avdrages
jämförelseinkomsten från inkomsten för beskattningsåret och tillägges resp.
avdrages belopp, varmed den beräknade räntan å eget kapital för beskattningsåret
understiger resp. överstiger motsvarande ränta för jämförelseåret.
Komplikationer synas kunna förutses närmast i det fall, då beskattningsåret
och jämförelseåret omfatta olika antal månader. I dylikt fall fordras en
jämkning av jämförelseinkomsten.
Sedan den uppskattade merinkomsten av viss förvärvskälla i rörelse fastställts,
skall det ock fastslås i vad mån denna uppkommit efter inträdandet
av nuvarande krigstillstånd och kan antagas hava berott på av detta föranledda
förhållanden samt sålunda skall upptagas såsom taxerad merinkomst
av ifrågavarande förvärvskälla.
Beträffande det beskattningsår, för vilket taxering skall verkställas år
1940, uppställer sig sålunda först den frågan, örn inkomsten uppkommit efter
utgången av augusti 1939. Principiellt synes på denna fråga böra anläggas
det betraktelsesättet, att det bör konstateras i vad mån merinkomst förelåg
redan vid augusti månads utgång, och att återstoden av merinkomsten
anses utgöra merinkomst för senare delen av beskattningsåret. Det vore
knappast rimligt att i det avseende varom här är fråga pålägga den skattskyldige
för stor bevisbörda. Sannolikhetsskäl för att merinkomsten eller
viss del av densamma förelåg redan vid augusti månads utgång torde få anses
tillfyllest. I flertalet fall bör en sådan sannolikhelsbevisning ej möta
synnerliga svårigheter. I kanske de flesta fall har krigsutbrottet utlöst en
klar tendens till utveckling i ena eller andra riktningen. Ur räkenskaperna
hämtade uppgifter rörande omsättningen i penningar under tiden före augusti
månads utgång, jämförda med motsvarande siffror för förkrigsinkomståren,
kunna också tjäna till ledning, liksom även en jämförelse mellan omsättningssiffroma
under månaderna efter augusti under de olika åren. Där
merinkomsten fördelar sig på hela året, torde det ofta vara utan särskild bevisning
tydligt att fråga är om en utveckling som är oberoende av det av
krigstillståndet framkallade läget och som i varje fall ej kan föranleda beskattning.
I sådant fall finnes ej anledning nedlägga större möda på konstaterandet
i vad mån merinkomsten uppkommit före eller efter nämnda tidpunkt.
Sedan det fastslagits vilken merinkomst som skall anses belöpa på den del
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
av beskattningsåret som hänför sig till tiden efter krigsutbrottet, återstår
den betydligt svårare frågan att avgöra, i vad mån den skall antagas hava
berott på av krigstillståndet föranledda förhållanden.
Det har redan förut uttalats att en verklig bevisning i detta avseende vanligen
icke kan åstadkommas, varför sannolikhetsbevisning måste äga rum.
Vidare har uttalats, att rörelseinkomsterna eller vissa bråkdelar av dessa böra
antagas hava berott på av krigstillståndet föranledda förhållanden, därest
ej motsatsen bevisas eller göres sannolik.
Det synes av den skattskyldige böra begäras att den av honom förebragta
sannolikhetsbevisningen skall hava en viss tyngd, och detta torde också, till
förekommande av alltför många utsiktslösa försök till sådan bevisning, böra
komma till uttryck i författningstexten.
En möjlighet till motbevisning kan gälla att rationaliseringsåtgärder nyligen
vidtagits. Det bör här märkas, att en sådan omständighet som att omkostnaderna
per omsättningsenhet nedgått ej kan anses i och för sig innebära
bevis örn rationalisering, enär en sådan nedgång ofta blott är en följd
av ett bättre utnyttjande av företagets kapacitet och företagets allmänna omkostnader.
Hava åtgärder för att bibringa ett företag en dylik större elasticitet
företagits mera avsevärd tid före krigsutbrottet, kan detta ej anses innebära
en sannolikhet för att merinkomsten varit oberoende av krigstillståndet.
Andra slags verkningar av en rationalisering än de nu omförmälda
göra sig merendels ganska hastigt gällande. Det synes därför vara på sin
plats att inskränka stadgandet örn motbevisning rörande rationaliseringsåtgärder
till att avse nyligen vidtagna sådana. Hava rationaliseringsåtgärder -na vidtagits längre tid tillbaka, böra de hava utövat sin inverkan även på inkomst
under förkrigsinkomståren, i vilket fall det vore oriktigt att taga dem
särskilt i betraktande för beskattningsåret. Även örn en inkomstökning faktiskt
är en följd av äldre rationaliseringsåtgärder, vilka utövat nya verkningar
under beskattningsåret, är det ej uteslutet att taga hänsyn till dem. Ett
särskilt omnämnande av detta fall i lagtexten synes dock böra undvikas.
Intet slag av motbevisning förhindras. I en allmän klausul synes böra hänvisas
till möjligheten att anföra annan motbevisning än den direkt angivna.
Det torde vara på sin plats att i detta sammanhang särskilt uppmärksamma
spörsmålet örn behandlingen i avseende å krisbeskattningen av vinster
som framkomma under kriget och som egentligen innefatta ett framtagande
av dolda reserver från tiden före kriget. Dylik dold reserv kan hänföra sig
till byggnader, inventarier eller liknande tillgångar eller ock till varulager,
eventuellt också till fordringar. Om dylik dold reserv framkommer genom avyttring
av tillgången eller därigenom att såsom osäker avskriven fordran
återfår sitt värde, torde det från rörelseidkarens synpunkt vanligen framstå
såsom naturligt att använda den framkomna vinsten till ny avskrivning eller
nedskrivning å annan tillgång. Törhända har emellertid rörelseidkaren ej
någon tillgång kvar, å vilken dylik avskrivning eller nedskrivning lämpligen
bör ske, eller i varje fall ej någon sådan tillgång å vilken dylik avskrivning
eller nedskrivning är i avseende å krisbeskattningen tillåten. Det är möjligt
och säkerligen vanligt att rörelseidkaren på grund av importsvårigheter m. m.
ej är i tillfälle anskaffa ny sådan tillgång omedelbart. Ett visst successivt
framtagande av dolda reserver är väl normalt för flertalet rörelser, liksom
en viss successiv nybildning av sådana. Om ett sådant framtagande sker
på en gång i större omfattning utan att ny dold reserv bildas, måste det emellertid
vanligen betraktas såsom något extraordinärt, framför allt om ett praktiskt
tvång, mer eller mindre utpräglat, förelegat att försälja tillgångarna i
fråga. I dylikt fall bör rimligtvis tillses att ej sådana belopp, som använts
till skapande av dolda reserver redan före krigsutbrottet, bliva beskattade
Kungl. Maj.ts proposition nr 2. Bilaga 2.
33
genom en skatt som avser att träffa vinster vilka äro en följd av krigskonj
tinktur en. Möjlighet till bevisning, att uppskattad merinkomst består av
dylik återbekommen avskrivning eller nedskrivning, bör följaktligen kunna
företes. Det bör emellertid märkas, att ej den skattskyldige bör för andra
gången få åtnjuta avdrag vid krisbeskattningen för belopp som på nu
angiven grund ej inräknas i den taxerade merinkomsten. Detta skulle kunna
ifrågakomma dels i vissa fall av provisorisk beskattning, dels i samband
med nedskrivning eller avskrivning å tillgång som sedermera anskaffas i
stället för den nu framtagna dolda reserven avser. Det förra förhållandet
bör iakttagas vid avfattningen av 7 §, varom mera nedan. Det senare fallet
kan ej uppkomma vid 1940 års taxering och kräver alltså ej reglering i den
förevarande förordningen. För att möjliggöra iakttagande i framtiden av
det anförda förhållandet synes emellertid nu böra föreskrivas skyldighet för
beskattningsnämnd att i krisskattelängden göra anteckning i fall där tilllämpning
av stadgandet förekommit med angivande av den tillämpade beräkningsgrunden.
Såsom ett speciellt sätt för motbevisning synes också kunna anföras att inkomstökningen
helt eller delvis framstår som ett naturligt led i en utveckling,
vilken påbörjats före krigsutbrottet eller dessförinnan kunnat förutses.
Det är vanskligt att i en mera allmänt hållen regel angiva huru en dylik bevisning
skall kunna försiggå. En stundom användbar metod torde, åtminstone
under början av krigstillståndet, vara att med diagram påvisa hur utvecklingen
före krigsutbrottet försiggått samt med tillgängligt material stödja ett
påstående att den faktiska fortsättningen efter krigsutbrottet ligger i den naturliga
utvecklingens riktning.
Bland de bevismöjligheter, som i övrigt stå till buds, loide här böra framhållas
jämförelser med förhållanden beträffande andra företag inom branschen,
för vilka läget av en eller annan anledning är klart. Det måste dock
antagas, att den allmännast förekommande bevisningen kommer att gå ut
på, att fråga är om en bransch som enligt sakens natur ej kan hava påverkats
av kriget. Sker en allmän försämring av penningvärdet, torde väl över hela
linjen en viss dylik påverkan kunna antagas vara för handen. I dylikt fall
kommer ju emellertid i en grad som svarar mot penningvärdets fall inkomstökningen
i penningar att neutraliseras genom tillämpning av index å jämförelseinkomsten.
Vid världskrigets konjunkturvinstbeskattning utvecklades förhållandena
småningom på det sätt, att för olika branscher kommo att antagas schabloner
enligt vilka vissa procentuella andelar av merinkomsterna antogos utgöra
krigskonjunkturvinster utom i sådana undantagsfall då det bevisats
att dylika vinster ej förelågo eller att de uppgingo till andra belopp än
som följde av schablonberäkningen. Dessa schabloner blevo dock ofta
fastställda först på ett sent stadium av taxeringsförfarandet, stundom först
i sista instans. Denna omständighet kom, såsom ovan framhållits, att bidraga
till uppfattningen om orättvisa och ojämn tillämpning av krigskonjunkturskatten.
Emellertid torde utvecklingen hava visat, att något annat
sätt för en förnuftig lagtillämpning än antagande av dylika schabloner ej
stod till buds. Uppenbarligen böra sådana dock fastställas på ett så tidigt
stadium att de om möjligt kunna tillämpas redan vid taxeringen i första
instans. Om en central krisskattenämnd på sätt nedan närmare motiveras
tillsättes med uppgift, bland annat, att meddela dylika regler, kan denna
tanke förverkligas. Nämnden skall då kunna beträffande särskilda slag av
rörelse bestämma, att uppskattad merinkomst hänförlig till dylik rörelse
skall till den procentuella del som av nämnden fastställes antagas hava
berott på av nuvarande krigstillstånd föranledda förhållanden, den skatt
-
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
skyldige obetaget att med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga att merinkomsten
ej alls eller endast till mindre del berott av sådana förhållanden.
Å andra sidan bör det ligga i beskattningsnämndens hand att med bärande
sannolikhetsskäl bryta presumtionen och, om detta skett, höja den taxerade
merinkomsten med hänsyn till omständigheterna.
Redan förut har framhållits lämpligheten av att vissa rörelseidkare, särskilt
sådana som representera vissa fria yrken, ej besväras med den uppgiftsskyldighet
m. m., som stadgas i samband med krisbeskattningen, därest
det ej undantagsvis skulle kunna påvisas att merinkomst föreligger av
beskaffenhet som i 1 § sägs. Detta bör kunna ske genom att den centrala
krisskattenämnden fastställer presumtionssiffran 0 för ifrågavarande slag
av rörelse. Det synes dock vara av vikt att det redan från början uttryckligen
ldargöres att nu nämnda rörelseidkare i regel ej skola träffas av ifrågavarande
skatt, eftersom löntagare och dylika ävensom jordbrukare m. fl.
första året bliva helt skattefria. Särskilda bestämmelser i anvisningarna
för sådana fall synas därför böra givas. Med hänsyn till de särskilda regler
som gälla för beskattning av livförsäkringsrörelse skulle bestämmelserna
om krisskatt ej kunna oförändrade tillämpas å dylik rörelse. Då krisskatt
å livförsäkringsrörelse i varje fall ej bör ifrågakomma för första beskattningsåret,
synes det vara på sin plats att även denna rörelse uppräknas
bland de nyss omnämnda kategorierna.
Den bestämmelse örn undantag från förevarande beskattning, som i anslutning
till det förut anförda skulle kunna fastställas av näringspolitiska
skäl, synes kunna givas följande innehåll. Där främjandet av viss tillverkning
framstår såsom ett särskilt betydelsefullt led i folkförsörjningen, äger
Kungl. Majit, efter förslag av den centrala krisskattenämnden eller efter
dess hörande, förordna att beträffande företag för dylik tillverkning den
uppskattade merinkomsten ej skall upptagas såsom taxerad merinkomst till
den del densamma med sannolika skäl visas hava uppkommit på grund av
ökad sådan tillverkning. Undantag som nu sagts skall ej avse sådan merinkomst
som uppkommit genom höjning av försäljningsprisen utöver vad
som erfordrats för att täcka ökade omkostnader. Det torde få lämnas fullständigt
öppet, huru dylik bevisning skall åstadkommas. Det har tidigare
framhållits hur omöjligt det i regel är att åstadkomma exakt bevisning rörande
vad som är mervinst på grund av prisstegring och annan mervinst.
Man får därför nöja sig med sannolikhetsbevisning. Då i detta sammanhang
fråga är allenast örn vissa slag av tillverkning, d. v. s. företag för produktion,
äro för övrigt bevismöjligheterna något större än när fråga är örn
exempelvis handelsrörelse. Speciell bokföring med syfte att belysa produktionens
bärighet torde nämligen ofta föreligga.
Det kunde ifrågasättas att enligt samma förfaringssätt, som nu föreslås
beträffande viss produktion, gynna även viss omsättningsverksamhet, t. ex.
uppmuntra viss import eller dylikt. Det torde dock kunna dragas i tvivelsmål
örn ett dylikt gynnande skulle i nämnvärd mån medföra åsyftad
effekt. Då det dessutom här vanligen skulle bliva fråga örn fall, där betydande
bevissvårigheter kunna göra sig gällande, har detta ansetts utgöra
ett ytterligare skäl mot en bestämmelse med sådant syfte. I
I 3 § synes såsom ett särskilt moment böra införas ett stadgande att vad
i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen stadgas örn särskild ordning beträffande
ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg icke skall äga tilllämpning
vid beräkning av inkomst enligt förordningen om krisskatt, utan
att vid beräkning av inkomst såväl för jämförelseåret som för beskattningsåret
beträffande dylik ersättning skall förfaras enligt eljest gällande
Kungl. Mcij:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
35
regler. Detta stadgande sammanhänger med vad som föreslås i 7 § om provisorisk
beskattning i vissa fall av belopp som erhållas vid försäljning av fartyg.
Den anordning vid beräkning av krisskatt som föreslås i avseende å
försäljning av fartyg synes i avseende å denna beskattning bättre lämpad
även för utfallande försäkringsbelopp. Att å andra sidan beträffande den
vanliga beskattningen anledning för närvarande synes förefinnas att likställa
försäljning av fartyg med utbekommande av försäkringsbelopp kommer
att sedermera framhållas.
Frågan äger betydelse även för fastställande av inkomsterna för förkrigsinkomståren
och jämförelseinkomsten, men beträffande dessa år torde i denna
punkt bestämmelsen att extraordinära inkomster skola avdragas bliva
tillämplig.
Förfarandet beträffande handelsbolag m. fl.
Vad angår rörelse bedriven av handelsbolag eller liknande juridisk person,
som i 53 § 2 mom. kommunalskattelagen omförmäles, bör vid taxeringen till
krisskatt tillgå så, att den taxerade merinkomsten uträknas för varje till rörelsen
hänförlig förvärvskälla men sedan påföres envar av delägarna såsom
taxerad merinkomst för denne i mån som den belöper på honom. Särskilt
vad kommanditbolag angår torde härav kunna föranledas vissa svårigheter
i fråga om vad som belöper på den ene eller andre delägaren. Detta
måste emellertid avgöras med hänsyn till kommanditavtalets innehåll och
kan ej bestämmas efter allmänna regler.
Beräkning av inkomstökning å tantiem m. m.
Beträffande behandlingen av inkomst i form av tantiem, provision, gratifikation
eller likartad inkomst märkes att denna — där den ej är inkomst av
rörelse — kan vara hänförlig till tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet.
Anledning synes ej föreligga att vid ifrågavarande inkomstberäkning skilja
mellan dessa förvärvskällor, då det ofta kan bero på en tillfällighet om intäkten
upptagits under den ena eller andra av dem. Några nämnvärda komplikationer
synas knappast kunna tänkas bliva följden av detta förfaringssätt,
då det i alla fall gäller att ur respektive förvärvskällor avskilja endast
vissa inkomster. I avseende å ifrågavarande inkomstberäkning skola de föreskrifter
som gälla örn rörelse äga motsvarande tillämpning. Såväl jämförelseinkomst
som inkomst för beskattningsåret så ock uppskattad merinkomst
skola sålunda fastställas under iakttagande att fråga genomgående skall vara
om ersättning som utgår från rörelse. Vid bestämmande av den taxerade merinkomsten
märkes, att fråga allenast bör vara örn belopp, som bestämts med
hänsyn till sådan inkomst av rörelse som belöper på tiden efter utgången av
augusti 1939. Föreligger dylik merinkomst, torde den böra antagas vara av beskaffenhet
som i 1 § sägs, i den mån motsvarande antagande skall gälla för inkomst
av den rörelse från vilken den utgår oavsett om merinkomst för rörelsen
föreligger eller ej och oavsett om krisskatt kommer att påföras rörelsen eller
ej. Bevisning härutinnan kan helt säkert stundom vara svår att åstadkomma.
Ett särskilt viktigt syfte med ifrågavarande stadgande synes emellertid
böra vara att skapa möjlighet för beskattning i sådana fall, där den omständigheten
att rörelseinkomst krisbeskattas följdriktigt kräver, att liknande
beskattning äger rum ifall belopp, som härleder sig från rörelse, redovisas
under annan förvärvskälla.
36
Kungl. Muj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
Beräkning av inkomstökning beträffande realisationsvinst.
Även beskattning till krisskatt av realisationsvinst avser närmast att utgöra
ett komplement till motsvarande beskattning av inkomst av rörelse.
Då beskattning ej ifrågasattes beträffande realisationsvinst vid avyttring av
fastighet eller värdepapper, kan det antagas att krisbeskattningen av realisationsvinst
kommer att få endast ringa omfattning.
Ifrågavarande beskattning synes böra konstrueras på ett i viss mån annat
sätt än beträffande rörelse. Formellt sammanföras vid den ordinarie inkomstbeskattningen
olika realisationsvinster å lös egendom under samma
förvärvskälla. I realiteten äro dessa vinster emellertid vanligen helt oberoende
av varandra. Vid taxeringen till krisskatt synes sålunda ej vara
anledning att avdraga någon jämförelseinkomst. I själva det ifrågavarande
inkomstbegreppets natur ligger, att det ej kan talas om någon »normal» förkrigsinkomst.
Därför synes lämpligast att direkt inrikta sig på att beskatta
realisationsvinster beroende på värdestegring efter krigsutbrottet, i det rätt
medgives att i stället för priset vid förvärvet avdraga egendomens uppskattade
värde vid krigsutbrottet, örn detta är högre än det värde som vid taxeringen
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt får avdragas såsom kostnad för
förvärvet. Från realisationsvinsten bör få avdragas realisationsförlust å annan
lös egendom än värdepapper vid avyttring efter tidpunkten för krigsutbrottet.
Därvid bör beaktas, att, örn värdet vid nämnda tidpunkt lagts till
grund för beräkningen av realisationsvinst, värdet vid samma tidpunkt också
skall läggas till grund för beräkning av realisationsförlusten, försåvitt värdet
av den egendom förlusten avser då varit lägre än det värde, som vid taxeringen
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt får avdragas såsom kostnad
för förvärvet. Även här gäller liksom i så många andra fall på ifrågavarande
beskattnings område att ingalunda enkla bevisfrågor kunna uppkomma.
Med hänsyn till de ifrågavarande fallens sällsynthet torde dock
detta förhållande ej vara anledning att avstå från införande av regler som
synas i sig själva naturliga.
övriga slag av inkomst.
Det synes vara på sin plats att här giva en antydan örn huru sådana
presumtionsregler skulle kunna inrättas som kunna bliva erforderliga, om
ifrågavarande beskattning kommer att utsträckas till andra slag av inkomst
än de förut omförmälda.
Uppskattad merinkomst hänförlig till inkomst av jordbruksfastighet eller
av annan fastighet bör till den procentuella andel, som av centrala krisskattenämnden
för visst taxeringsår fastställes, kunna antagas hava berott
på förhållanden som avses i 1 §, såvida ej bärande sannolikhetsskäl förebringas
för att större eller mindre del av merinkomsten berott på sådana
förhållanden. I dylikt avseende lärer böra iakttagas att ökad omsättning
av produkter från eget jordbruk eller ökad uthyrning av bostads- eller
liknande lägenheter i mera tättbebyggda samhällen åtminstone i normala
fall ej anses hava berott på förhållanden som avses i 1 §.
Uppskattad merinkomst hänförlig till inkomst av tjänst synes, där ej
fråga är örn tantiem eller likartad inkomst som utgår från rörelse, kunna
antagas ej hava berott på förhållanden som i 1 § sägs, såvitt ej bärande
sannolikhetsskäl förebringas, att merinkomsten föranletts av dylika förhållanden.
Härvid synes böra iakttagas, att inkomstökning på grund av anställning
eller befordran i allmän eller enskild tjänst ej anses i och för sig
vara av beskaffenhet som i 1 § sägs, även örn anställningen eller befordran
Kungl. Maj.ts proposition nr 2. Bilaga 2.
37
föranletts av krigstillståndet, men att inkomstökning på grund av en av
krigstillståndet föranledd särskilt hög ersättning för arbetet kan vara av
dylik beskaffenhet. Ökning av löneinkomster, som utgå enligt gällande kollektivavtal,
torde måhända böra anses ej hava berott på förhållanden som
avses i 1 §, utan att motbevisning tillätes.
Beträffande uppskattad merinkomst hänförlig till annan tillfällig förvärvsverksamhet
än tantiem eller dylikt eller realisationsvinst lärer vad som
stadgas om inkomst av tjänst böra äga motsvarande tillämpning.
Uppskattad merinkomst hänförlig tili inkomst av kapital synes böra antagas
ej hava berott på förhållanden som avses i 1 §, såvida ej bärande
sannolikhetsskäl förebringas för att den berott av dylika förhållanden. Inkomst
av svenska aktier eller av andelar i svenska ekonomiska föreningar
lärer av förut angivna skäl anses ej vara av beskaffenhet som i 1 §
sågs; inkomst av utländska aktier eller andra andelar i utländska företag
så ock av rörelse i utlandet kan däremot vara av dylik beskaffenhet.
4 §■
För beskattning till krisskatt böra de taxerade merinkomsterna för envar
skattskyldigs olika förvärvskällor sammanläggas. Med hänsyn till skattens
mera objektivt betonade karaktär torde härvid underskott å viss förvärvskälla
ej böra få avdragas från överskott å en annan. Detta synes för
det första beskattningsåret desto mer naturligt, som endast vissa förvärvskällor
inbegripas under beskattningen och hänsyn alltså ej tages till inkomstökning
å den skattskyldiges övriga förvärvskällor.
Ett avdrag, efter skälighetsgrunder bestämt till 2,000 kronor, synes böra
få göras från summan av de taxerade merinkomsterna innan man når fram
till det belopp, som skall beskattas, den s. k. »beskattningsbara merinkomsten».
Det skulle medföra olägenheter att vid bestämmande av den
gräns, från vilken krisskatt skall börja utgå, taga hänsyn till den skattskyldiges
rent personliga inkomstförhållanden i övrigt, eftersom till grund för
hela beräkningen av krisskatt ligger en i viss mån annan inkomstberäkning
än den för den ordinarie statsbeskattningen gällande. Örn ett belopp av
2,000 kronor undantages från skatten, synes tillräcklig hänsyn tagas till
dem som hava jämförelsevis låg personlig inkomst men för vilka till krisskatt
taxerad merinkomst föreligger. Bland annat har avdraget den effekten
att skatten blir tämligen starkt degressiv. Ett dylikt avdrag innebär
också en rimlig säkerhetsmarginal mot felbedömningar som, särskilt på
grund av de schablonartade presumtionsreglerna, kunna förekomma vid
inkomstberäkningen. Genom avdraget kommer också ett jämförelsevis stort
antal av de fall, som eljest skulle bliva föremål för beskattning, att undantagas
från denna.
5 §■
Storleken av krisskatten bör rätteligen bestämmas under hänsyntagande
till statens skattebehov. Skulle endast denna synpunkt anläggas på frågan
örn krisbeskattningens tyngd, borde den väl närmast leda till att skatten
bör vara så hög som möjligt. Att angiva gränsen för det möjliga är emellertid
svårt nog. Frågan bör för övrigt också bedömas under beaktande av
beskattningen i övrigt.
o Ett mycket viktigt spörsmål i detta avseende är, huruvida krisskatten skall
få avdragas vid inkomstberäkningen för den ordinarie beskattningen. Svaret
torde böra bliva, att sådant avdrag bör få ske vid taxeringen till statsskatt
men ej vid taxeringen till kommunalskatt. Kommunerna få ej del av
krisskatten, och det är då föga rimligt att deras beskattningsunderlag skall
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
behöva minskas på grund av denna beskattning. Medgivande av avdrag för
ifrågavarande skatt vid den ordinarie statliga inkomstbeskattningen synes
däremot innebära ett behörigt hänsyntagande till den personliga skatteförmågan
hos den som erlagt krisskatt. En särskild anordning synes böra
sökas, genom vilken det blir möjligt att medgiva ifrågavarande avdrag redan
vid taxeringen under det år, då krisskattetaxeringen äger rum. Huru
detta skall kunna tillgå kommer att senare beröras i motiven till en särskild
förordning i ämnet. Önskvärt är givetvis att ifrågavarande skatt uppbäres
så tidigt som möjligt, lämpligen vid kronouppbörden på hösten.
Vid skattesatsens avvägning synes följaktligen böra antagas, att det belopp
som träffas av krisskatten också kommer att träffas av kommunalskatt, men
att statlig inkomst- och förmögenhetsskatt kommer att träffa samma belopp
först efter avdrag av krisskatten.
Frågan om ifrågavarande beskattnings progressivitet har berörts i den allmänna
motiveringen. Till närmare utveckling av vad där yttrats må anföras
följande.
Progressivitet i förhållande till den beskattningsbara merinkomstens absoluta
belopp torde ej böra ifrågakomma. Särskilt för juridiska personer synes
progressivitet i denna form vara opåkallad. Däremot förefinnes en möjlighet
att göra skatten progressiv med hänsyn till den beskattningsbara merinkomstens
förhållande till inkomsten för beskattningsåret i dess helhet eller, hellre,
dess förhållande till jämförelseinkomsten. En dylik beskattningsform synes
kunna motiveras därmed att sannolikheten för att merinkomsten har karaktär
av ren konjunkturvinst, d. v. s. av »oförtjänt» vinst, kan antagas vara större
ju större merinkomsten är i förhållande till förkrigsinkomsten, och att ju
stöi-re den blir, dess mindre kan dess beskattning antagas inkräkta på den
skattskyldiges normala livsföring. Det kan också göras gällande, att en progressiv
skatt kommer att verka mjukare än en likvärdig proportionell sådan,
och att, örn presumtionsreglerna i verkligheten slå fel i det särskilda fallet,
vilket lättare inträffar där det gäller en jämförelsevis mindre merinkomst,
det är rimligare örn denna träffas av en lägre skatt än av en högre. Den i
förslaget till lagtext framlagda skalan är en skiktskala som börjar med 20
procent och slutar nied 60 procent å det högsta skiktet av den beskattningsbara
merinkomsten. Skalan — vilken mindre bör betraktas som ett positivt
förslag än som ett exempel på en tänkbar skala — har utformats under
antagande att den borde för första beskattningsåret ungefär motsvara
en proportionell skatt å 30 procent. Örn detta antagande är riktigt, är dock
omöjligt att bedöma. Märkas bör, såsom redan framhållits, att den beskattningsbara
merinkomsten även i den mån den såsom krisskatt indrages till
staten också träffas av kommunalskatt.
Givet är att vid 1940 års taxering till krisskatt med jämförelseinkomst
skall förstås endast så stor del av hela den uträknade jämförelseinkomsten
som under jämförelseåret belöper på det antal månader, som förflutit finn
augusti månads utgång till beskattningsårets slut, d. v. s. i ingel en tredjedel
av jämförelseinkomsten.
Det låter sig ej göra att på förhand ens gissningsvis uppskatta vad en dylik
skatt skall komma att inbiånga. Antagas kan dock att intäkten av densamma
åtminstone första året ej blir stor. I riksstaten bör väl därför upptagas
ett belopp, vars eventuella reduktion eller uteblivande ej kommer att
avsevärt påverka budgetutfallet i dess helhet. 6
6 §•
Att samtaxering av äkta makar synes böra äga rum även vid ifrågavarande
beskattning liksom vid inkomstbeskattning i allmänhet, torde ligga i sa
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
39
kens natur. Ett gift par representerar normalt en ekonomisk enhet och synes
vid krisbeskattningen böra behandlas såsom en sådan.
7 §•
I det föregående har i olika sammanhang antytts, att i vissa fall en blott
provisorisk påföring av krisskatt borde äga rum. Dessa fall äro sådana,
då å ena sidan staten ej utan vidare kan eftergiva beskattningsrätten, emedan
det ännu ej visat sig att förutsättningar för skattefrihet med hänsyn till befogenheten
av visst avdrag föreligger, men å andra sidan den skattskyldige
kan hava skäligt anspråk att få åtnjuta avdrag just från den inkomst som
träffas av krisskatt, om förutsättningarna sedermera uppfyllas. Det är alltså
fråga om sådana fall, där ett efterföljande avräkningsförfarande ej tillräckligt
tillgodoser statsintresset, eventuellt med hänsyn till att mycket stora
skattebelopp stå på spel, eventuellt därför att skälen för omedelbar skattefrihet
äro så jämförelsevis svaga, att det kan betraktas som ett särskilt tillmötesgående
mot den skattskyldige att i någon form bereda honom speciell
förmån. Provisorisk påföring av krisskatt ifrågasättes sålunda dels
om rörelseidkare ej kunnat förnya det varulager han hade vid krigsutbrottet,
för skälig nedskrivning å sedermera inköpt sådant lager, dels örn rörelseidkare
i sina räkenskaper gjort avdrag för överpris eller merkostnad med
större belopp än som finnes omedelbart kunna medgivas, för sådant ytterligare
avdrag som sedermera visar sig hava varit berättigat, dels ock om
rörelseidkare sålt eller förlorat fartyg och ej kan omedelbart använda köpeskillingen
eller utfallet försäkringsbelopp till anskaffande av annat fartyg,
för skälig nedskrivning å fartyg som sedermera inköpes för beloppet.
Provisorisk skattepåföring skall beslutas av beskattningsnämnd, och sådan
nämnd skall också, när anledning därtill visat sig föreligga, besluta om restitution
av provisoriskt påförd skatt. I vissa fall torde det vara angeläget för
skattskyldig att få sådan fråga prövad så snart som möjligt efter det restitutionsanledningen
visat sig föreligga. Någon olägenhet torde knappast förefinnas
att åtminstone i viss utsträckning anförtro åt särskilda prövningsnämnden
att fatta beslut härutinnan. Regler härom torde kunna meddelas
av Kungl. Majit, sedan erfarenheter rörande omfattningen av den provisoriska
skattepåföringen m. fl. på restitutionen inverkande omständigheter vunnits.
Det är ej nödvändigt att vid beskattningsnämnds beslut örn provisorisk
beskattning fastslå vilket skattebelopp denna påföring skall avse. Vad som
erfordras är uppgift om det i den beskattningsbara merinkomsten ingående
belopp till vilket den provisoriska skattepåföringen skall hänföra sig. Såsom
av det följande framgår torde emellertid debiteringen av den påförda skatten
böra ankomma på prövningsnämnden. Det torde därför vara önskvärt att
denna även fastställer den provisoriskt påförda skattens belopp. Regler härom
torde kunna utfärdas i administrativ ordning. I varje fall bör det emellertid
ankomma på beskattningsmyndigheten att vid beslut om restitution
direkt angiva, ej allenast vilket merinkomstbelopp utan också vilket skattebelopp
restitutionen skall avse. Något uttryckligt konstaterande när rätten
till restitution slutligen bortfallit synes ej behöva ifrågakomma.
Vad angår frågan, huruvida ränta bör utgå å restituerad krisskatt, kunde
väl göras gällande att hela anordningen med provisorisk beskattning i och
för sig innebär en förmån för de skattskyldiga, och att synnerligen starka
skäl för sådan räntebetalning därför ej torde föreligga. Dock synas billighetsskäl
tala för att någon sådan ränta gottgöres, men räntefoten synes kunna
begränsas exempelvis till 3 procent. Ett särskilt skäl för viss räntebetalning
är att, enligt vad som framgår av det nedan anförda, i visst fall uppskov med
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 2. (Bil.) 4
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
skattebetalningen synes böra ifrågakomma. I detta senare fall kan den
skattskyldige påräkna ränta. Det är uppenbart, att de olika anordningar,
som kunna ifrågakomma såsom sidoordnade med varandra, böra ställa sig
ekonomiskt så lika varandra som möjligt.
Vad den provisoriska skattepåföringen angår torde för övrigt böra såsom
en för de olika fallen gemensam synpunkt beaktas, att denna påföring avser
i de uppskattade merinkomsterna ingående belopp av viss beskaffenhet, vilka
få anses också ingå i de taxerade merinkomsterna. I vad mån detta är fallet
måste av beskattningsnämnderna vid deras prövning fastställas. Vanligen
torde det förhålla sig så, att just de belopp, varom fråga är, äro i särskilt
hög grad ett resultat av krigskonjunkturen och att de därför anses ligga i
»toppen» av de uppskattade merinkomsterna och följaktligen inbegripas
även i de beskattningsbara merinkomsterna. Det synes emellertid knappast
lämpligt att fastställa en allmän regel härom, då det är svårt att överskåda
verkningarna av en sådan. Att ett bedömande i vad män beloppen i fråga
ingå i de taxerade merinkomsterna blir nödvändigt följer i själva verket redan
av lagtextens uttryck att provisorisk påföring skall ske med belopp varmed
skatten skulle minskats, om vissa belopp ej ingått i skattekalkylen i dess
helhet.
Vad härefter de olika fallen av provisorisk skattepåföring angår synes följande
vara att beakta.
1. Provisorisk skattepåföring för belopp avsett för nedskrivning å varulager
som skall ersätta försålt sådant lager torde ej böra äga rum med mindre
dylikt belopp avsättes till en särskild fond, benämnd varuförnyelsefond.
En sådan fond bör givetvis i första hand kunna användas för nedskrivning
å lager, som sedermera anskaffas för att ersätta förbrukat sådant, men hinder
bör ej möta för den skattskyldige att vid dess bildande till sin egen fördel
avskilja belopp som anses erforderligt för lagrets förnyelse, och att sedan
minska fonden med hela det belopp varför nya ersättningsvaror anskaffas.
Den provisoriska skattepåföringen bör emellertid alltid bedömas med
hänsyn till tillämnad nedskrivning, och restitutionen med hänsyn till skedd
nedskrivning. En sådan fondavsättning bör ej möta svårigheter, då själva
förutsättningen är att den skattskyldige erhållit kontant likvid för gammalt
varulager. Det synes däremot ej rimligen böra begäras att fonden placeras
på visst sätt. Redan avsättningen av en fond under ifrågavarande förhållanden
lärer innebära någon grad av garanti för att likvida medel skola hållas
avskilda för ändamålet. Redovisningen av en fond på passivsidan måste
nämligen fordra att en motsvarande tillgång finnes på aktivsidan. Denna
tillgång kan i förevarande fall ej bestå av varulager; detta vore enligt sakens
natur möjligt endast om gammalt varulager uppskreves, och en sådan
åtgärd går emot den skattskyldiges intresse. Anskaffning av tillgång för
varaktigt bruk är tänkbar men torde vanligen ej innebära någon särskild
lockelse för rörelseidkaren. Återstår alltså merendels förefintligheten på
aktivsidan av någon tillgång av mer eller mindre likvid natur. Den skattskyldige
torde dessutom vanligen hava endast ringa intresse att påyrka provisorisk
beskattning av ifrågavarande slag, därest han ej verkligen avser
att vid lämpligt tillfälle förnya sitt varulager.
Den provisoriska skattepåföringen bör enligt vad förut anförts avse den
enligt krisskatteförordningen tillåtna nedskrivningen å det lager som skulle
anskaffats för att uppbringa varulagret till dess storlek vid krigsutbrottet.
Av tekniska skäl synes det dock lämpligare att utgå från lagrets storlek vid
ingången av det första beskattningsåret. Här framträder för övrigt ett rätt
synbart osäkerhetsmoment. Rehovet av nedskrivning är nämligen beroende
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
av det pris, för vilket nyinköp av varulager äger rinn. Om den skattskyldige
avser att under kriget eventuellt köpa nytt varulager, måste han räkna
med högt pris, medan han, om han avser förnyelse först efter krigets slut,
antagligen räknar med lägre pris. Vid det förra alternativet blir det belopp,
som beräknas för nedskrivningen, större än vid det senare alternativet. Hinder
bör ej möta för den skattskyldige att räkna med det förra alternativet.
Det högsta pris vilket han bör få tillämpa synes dock vara det som gäller
vid beskattningsårets utgång. När sedermera nytt varulager anskaffas, följer
av de allmänna reglerna örn lagervärdering enligt förevarande lagstiftning,
huru stor nedskrivning då bör få ske. Den provisoriskt påförda krisskatt,
som belöper på dylik nedskrivning, får restitueras. Gränsen för restitutionen
bestämmes givetvis av storleken av det provisoriskt påförda skattebeloppet
men också av förnyelsens omfattning. Därvid spelar även det
pris in, efter vilket varulagret förnyas. Är detta pris lika högt som eller
högre än derefter vilket varuförnyelsefonden beräknades, kan hela den
provisoriskt påförda skatten restitueras. Sker lagerförnyelsen till ett lägre
pris, kan endast ett mindre belopp restitueras, även om lagret bringas upp
till kvantitativt full storlek. Hela fonden bör då rätteligen icke gå åt. Men
om rörelseidkaren köper ett lager, som är större än normalt och använder
hela fonden till att skriva ned det till den bestämda gränsen, föreligger risk
att han får restitution av skatt för en vinst, som han ligger inne med i
lorm av ökat lager. Detta är ej meningen. När varulagret efter en kombinerad
kvantitativ och kvalitativ värderingsgrund uppbringats till sin storkrigsutbrottet,
skall också rätt till vidare restitution upphöra. Här
föreligger åter en vansklig bevisningsfråga, till synes ofrånkomlig, om tangen
överhuvud skall kunna genomföras, men måhända ej av tillräcklig
räckvidd för att föranleda tankens fullständiga övergivande.
Disponeras varuförnyelsefonden för annat ändamål än anskaffning av
eller nedskrivning å nytt lager eller befinnes det, att vid tidpunkt efter upphörande
av nuvarande krigstillstånd som sedermera fastställes _ dvs
den tidpunkt som slutavräkning beträffande ifrågavarande beskattning i
allmänhet bor avse — förutsättningar för restitution av då återstående del
av det paförda skattebeloppet ännu ej föreligga, skall rätten till sådan restitution
hava förfallit.
Att provisorisk skattepåföring ej bör ske för belopp, som anses innefatta
aterbekommande av före utgången av augusti 1939 skedd lagernedskrivning
och för vilket fullständig skattefrihet enligt punkt 5 av anvisningarna till
•:508 medgives, ligger i sakens natur. Samma belopp bör ej få avdragas två
gånger. I händelse skattefrihet av angiven grund förekommit bör sedermera
skeende, enligt förevarande förordning tillåten nedskrivning av nytillkommet
lager givetvis i första hand avräknas å det belopp, som skattebefrielsen
gällt.
o2'' ,Pen Provisoriska skattepåföringen för överpris och merkostnad å tillgång
för stadigvarande bruk är på sätt och vis till sin struktur enklare än
den som avser varuförnyelse. Förutsättning är att beskattningsårets extraordinära
inkomst i räkenskaperna använts till avskrivning för överpris eller
merkostnad som efter krigsutbrottet erlagts för eller nedlagts å tillgång för
stadigvarande bruk, och att överprisets eller merkostnadens belopp är så stort
att vid krisbeskattnmgen definitivt avdrag därför ej kunnat omedelbart medg.
lva?-. Dct b,°r markas, att, eftersom här är fråga örn en tillfällig beskattning,
anledning till större försiktighet vid avdrags definitiva beviljande
synes föreligga an för den ordinarie inkomstbeskattningen, vare sig vid
^ei0lna senare ratten lill fri avskrivning utnyttjas eller ej. Det kunde väl
ltragasattas att nöja sig med det efterföljande avräkningsförfarandet Ge
-
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 2■ Bilaga 2.
nom provisorisk skattepåföring synes det emellertid finnas möjlighet att tillgodose
den skattskyldiges intresse i högre grad än som eljest vöre tänkbart.
En provisorisk skattepåföring är sålunda även i detta fall till de skattskyldigas
förmån. Att denna möjlighets existens i praktiken kan väntas medföra
något större återhållsamhet vid medgivande av definitivt avdrag än som
eljest varit antaglig, torde mer än uppvägas av fördelarna, särskilt örn ränta
utgår å restituerat belopp. Beträffande taxeringsförfarandet torde det vara
en avsevärd fördel att anledningarna till tvister rörande de mycket svårbedömliga
överprisavdragen väsentligt reduceras.
Någon närmare utveckling av de frågor, som sammanhänga med restitution
av skatt i nu föreliggande fall, synes ej erforderlig, då samma spörsmål
här uppstå som beträffande varuförnyelse, ehuru i något förenklad form.
3. Det tredje av de fall, för vilka provisorisk beskattning ifrågasättes, är
av mera speciell natur, enär det direkt åsyftar rederiföretag med deras
under nuvarande konjunktur ganska säregna förhållanden. Fartyg, i synnerhet
äldre sådana, torde redan hava undergått en betydande värdestegring,
avsedd att intjänas under mycket kort tid. I många fall kan det vara
fråga om mer eller mindre utpräglade tvångsförsäljningar. Dessutom kan
det väntas att i stor utsträckning fartyg komma att förstöras och försäkringsbelopp
att i anledning därav utfalla. Användas dessa belopp omedelbart till
förvärv av annat tonnage, är utan vidare det skatteproblem som kan inställa
sig i anledning av i detta samband uppkommande vinster löst genom
rätten till avdrag för överpris och den provisoriska beskattningen för belopp
motsvarande sådant avdrag i räkenskaperna. Dessa metoder äro emellertid
icke tillämpliga, om vinsterna uppstå under ett år och nytt tonnage inköpes
först ett följande år. För det senare året kan ofta ej så stor vinst påräknas
som förslår ali då utnyttja avdraget. Beskattningen kommer alltså väsentligen
att vara hänförlig till ett år, avdragsrätten till ett annat. Beträffande
utfallande försäkringsbelopp har man för den ordinarie beskattningen löst
även detta problem genom att medgiva rederiet viss frihet att självt bestämma
det år, då försäkringssumman skall upptagas såsom intäkt. För försäljningar
finnes ingen motsvarande bestämmelse. Nu kan det ifrågasättas, örn
den bestämmelse, som för den ordinarie beskattningen gäller beträffande försäkringsbelopp,
överhuvudtaget är lämplig i fråga örn krisbeskattningen. Örn
beskattningen på grund av sagda medgivande uppskjutes till ett efterkrigsår,
kommer krisskatt att kunna helt undgås även i sådana fall, där den otvivelaktigt
vore befogad. Det synes därför å krisbeskattningens område vara
lämpligast att, oavsett vad som sålunda gäller för den ordinarie beskattningen,
beträffande såväl försäljningsvinster för fartyg som å förlorade sådana
utfallande försäkringsbelopp tillämpa provisorisk beskattning i analogi
med den som ifrågasättes beträffande förnyelse av varulager. Dock
synes här det särskilda villkoret för provisorisk beskattning böra uppställas
att de, tilläventyrs ganska betydande belopp varom fråga kan vara bindas
vid det avsedda ändamålet genom insättning å särskilt konto hos riksbanken.
Å detta konto kommer givetvis vederbörande att kunna tillgodogöra
sig sedvanlig ränta. Huru sagda tillgång i räkenskaperna redovisas
å passivsidan är av mindre betydelse, då den avsedda garantien vinnes på
nu angivet sätt. Någon särskild »fond» i teknisk mening behöver ej uppläggas
å balansräkningens passivsida men kan naturligtvis där uppföras. Den
provisoriska beskattningen synes i detta fall böra hänföra sig till den del av
det på grund av försäkringen eller försäljningen influtna, sålunda bundna
beloppet, som överstiger fartygets i beskattningsavseende gällande värde vid
avyttringen. Rätt till skatterestitution bör sedermera erhållas i den mån
det avsatta beloppet användes för anskaffning av annat fartyg och i raken
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
43
skaperna avskrivning å detta sker av beskaffenhet att kunna medgivas vid
ifrågavarande beskattning. Om sålunda för ett senare beskattningsår avdrag
för överpris sker i räkenskaperna och beskattningsnämnd vid taxeringen
för detta år konstaterar att förutsättningarna för dylikt avdrag vid
taxering till krisskatt då föreligga, skall nämnden i stället för att medgiva
avdrag för detta beskattningsår besluta att restitution skall ske av den provisoriskt
påförda krisskatt som svarar mot avdragets belopp. I fortsättningen
förfares därefter enligt de regler som gälla för restitution av krisskatt
vid överpris och merkostnad.
Mot de villkor, som sålunda föreslås för provisorisk beskattning i det nu
anförda fallet, kan givetvis anmärkas, att det för den skattskyldige kan
möta svårigheter att dels å särskilt konto hos riksbanken insätta det belopp,
som den provisoriska skatten avser, dels erlägga denna skatt. Eftersom
skatten så att säga ingår i det insatta beloppet, synes emellertid intet hinder
böra föreligga att i detta fall låta den skattskyldige få uppskov med skattens
erläggande, tills beskattningsnämnd, sedan klarhet vunnits örn hur medlen
komma att disponeras, meddelat beslut om skattens erläggande. Därest sådan
anordning träffas, bör den skattskyldige kunna hos riksbanken lyfta det insatta
beloppet, eventuellt i dess helhet, för inköp av nytt fartyg. Säkert är
dock ej, att i och med detsamma all beskattning bortfaller. Det är möjligt,
att ej fullt avdrag för avskrivning av det nyanskaffade fartyget kan omedelbart
medges. Det kan härvid också ifrågakomma, att ny grund för
viss del av den ågångna provisoriska beskattningen kommer att föreligga
med hänsyn till att i räkenskaperna nu gjort avdrag för överpris ej kan
helt godkännas. Blir detta fallet, bör den provisoriskt påförda skatten
nu inbetalas såsom sådan så snart beskattningsnämnd meddelat beslut därom.
I vilket fall som helst bör riksbanken ej få utbetala de insatta medlen
utan att den skattskyldige ställer säkerhet för den återstående beskattning
som kan ifrågakomma. Vanligen bör detta ej möta större svårigheter, då
den skattskyldige har till förfogande ett åtminstone i huvudsak kontant
betalt fartyg, däri inteckning kan erhållas, vilken ofta torde kunna godtagas
som säkerhet för eventuellt kvarstående skatt. De föreskrifter, som erfordras
rörande avsättningar och uppbörd i detta fall, fordra särskilt övervägande.
Föreskrifterna därom synas kunna utfärdas av Kungl. Maj:t.
I den mån fråga är om sådan del av köpeskilling, som ej ingår i den skattepliktiga
rörelseintäkten — ett möjligt fall beträffande enskild skattskyldig
— går den givetvis helt utanför den beräkning varom fråga är. Sådant belopp
bör anses i första hand hava använts för avskrivning å nyinköpt fartyg.
Vad som ovan beträffande avsättning för varuförnyelse sagts örn belopp,
för vilket hel skattefrihet medgivits på grund av att fråga varit om återbekomna
förut avskrivna värden, gäller också i det nu föreliggande fallet av
provisorisk beskattning.
Att vid den ordinarie taxeringen belopp som erhålles vid försäljning av
fartyg synes tills vidare böra behandlas såsom utfallande försäkringsbelopp
skall senare motiveras. Stadgande härom synes böra införas i en särskild
förordning.
Gemensamt för de bär omförmälda fall, där viss försäljning eller visst
inköp är förutsättning för den provisoriska beskattningen, bör vara att
transaktionen ej ägt rum under förhållanden som kunna anses giva vid handen
att den kan hava företagits för att komma i åtnjutande av särskild förmån
i beskattningshänseende. Särskild försiktighet bör därför iakttagas vid
transaktioner mellan fysiska eller juridiska personer mellan vilka intressegemenskap
råder.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 2 Bilaga 2.
8 §•
Regler om eftertaxering meddelas i 8 §. Det torde vara tydligt att de i fråga
om den ordinarie statsbeskattningen gällande reglerna här böra hava motsvarande
tillämpning. De eljest för efterbeskattning gällande presumtionsreglerna,
enligt vilka bevisskyldigheten väsentligen vilar å taxeringsmyndigheterna,
synas här lämpligen böra gälla beträffande frågan om fastställande av
uppskattad merinkomst. När åter fråga uppstår, huruvida denna merinkomst
varit av beskaffenhet som i 1 § sägs, torde motsatta presumtionsregler
rimligen böra tillämpas. Att här lägga bevisskyldigheten å taxeringsmyndigheterna
skulle ställa dessa inför mycket stora krav. Rättskänslan lärer
för övrigt vara bättre tillfredsställd med en sådan fördelning av bevisbördan
som den föreslagna.
9—11 §§.
Bestämmelserna i dessa paragrafer torde ej erfordra särskild motivering
utöver den förut meddelade.
Avfattningen av 9 § är emellertid beroende av huruvida de där åberopade
lagrummen ändras i enlighet med förslag som i annat sammanhang framlagts.
12 §.
Frågan om uppgiftsskyldigheten till krisskatt tillhör obestridligen en av
de praktiskt ömtåligaste frågorna i avseende å denna beskattning. I paragrafen
föreslås att det skall ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma omfattningen
av uppgiftsskyldigheten. Det torde vara behövligt att, när krisbeskattningen
fullt genomföres, ålägga sådana kategorier rörelseidkare,
bland vilka de till krisskatt skattskyldiga äro i större omfattning representerade,
skyldighet att utan anmaning meddela uppgifter till ledning för
egen taxering till krisskatt. Viktigt är att envar kan vid fullgörande av sin
allmänna deklarationsskyldighet utan omgång bedöma örn uppgiftsplikt
åligger honom även i fråga örn krisbeskattningen. Detta medför, att uppgiftsskyldigheten
antagligen måste göras tämligen vid. Vid uppgiftsformulärens
avfattning synes emellertid böra tillses, att det stora flertalet av de
skattskyldiga, nämligen de för vilka det även vid ett ytligt bedömande är
uppenbart att krisbeskattning ej kan ifrågakomma, endast skola behöva
besvara ett par frågor i formulären, därest det av svaren på dessa frågor
framgår, att krisbeskattning är praktiskt taget utesluten. Sådana rörelseidkare
som bedriva vetenskaplig, litterär, läkare-, tandläkare-, arkitekt- eller
annan liknande verksamhet, och vilkas merinkomst enligt anvisningarnas
presumtionsregler antages ej vara hänförlig under 1 §, böra, så länge
dylika regler för dem gälla, ej vara skyldiga att utan anmaning avgiva uppgift
till ledning för egen taxering till krisskatt. Erfordras från sådan rörelseidkare
uppgift, må den inkrävas.
För taxeringen år 1940 blir det måhända ej möjligt att stadga skyldighet
att utan anmaning avlämna särskilda uppgifter för krisbeskattningen. Uppgifter
enligt formulär, som fastställas av Kungl. Maj:t, böra däremot kunna
avfordras i sådana fall, där anledning till krisbeskattning kan misstänkas
föreligga.
Innehållet i 12 § torde i övrigt ej erfordra särskild motivering.
13 §.
Taxering till krisskatt kan ej införas i de vanliga inkomstlängderna. Särskilda
längder behövas. Sannolikt är det lämpligt att, när ifrågavarande
beskattning fullt genomföres, i dessa upptaga alla enligt 2 § till krisskatt
Kungl. Maj.ts proposition nr 2. Bilaga 2.
45
skattskyldiga personer, d. v. s. alla dem för vilka uppskattad merinkomst
av någon förvärvskälla föreligger. Det är möjligt att beträffande åtskilliga
dylika skattskyldiga, som endast behövt besvara ett par frågor i uppgiftsformuläret,
mycket knapphändiga uppgifter finnas att tillgå för intagande
i denna längd. Då det emellertid torde vara ofrånkomligt att ett betydande
kontrollarbete på prövningsnämndsstadiet måste ägnas åt denna taxering,
torde det vara av värde att hava dem, för vilka förevarande beskattning kan
ifrågakomma, från början förtecknade i krisskattelängden.
14 §.
Det synes vara lämpligt att ålägga taxeringsnämndens ordförande skyldighet
att alltid underrätta skattskyldig om påförd krisskatt, även örn dennes
uppgift följts vid taxeringen. Taxeringen i fråga innehåller så många
från den skattskyldiges synpunkt ovissa moment, att en dylik underrättelseskyldighet
åtminstone första taxeringsåret, innan större erfarenhet vunnits
om ifrågavarande beskattning, torde få anses vara i sin ordning. För
taxeringsnämndens ordförande torde åtminstone det första taxeringsåret
en dylik underrättelseplikt bliva föga betungande.
15 §.
Vid ådömande av straff för falskdeklaration eller grov vårdslöshet beträffande
avgivande av självdeklaration enligt taxeringsförordningen skall
straffmätningen ske med hänsyn till beloppet av de utskylder, som genom
det brottsliga förfarandet undandragits. Att bland dessa utskylder inräknas
krisskatt är i sin ordning och synes böra stadgas.
Har någon i uppgift till ledning för egen taxering till krisskatt lämnat
oriktigt meddelande, som varit ägnat att leda till frihet från taxering eller
till för låg taxering till krisskatt, bör detta också föranleda straffpåföljd,
varom här är fråga. Det är emellertid ej tillfyllest att utan inskränkning
föreskriva motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens straffbestämmelser,
enär bristande klarhet därav skulle följa. Straff på grund av oriktigt
meddelande i krisskattedeklaration synes böra leda till straffpåföljd
endast i den mån ej sådan följer redan av motsvarande meddelande i oriktig
självdeklaration eller annan uppgift enligt taxeringsförordningen. Det
oriktiga meddelandet i dylik deklaration eller uppgift bör givetvis betraktas
som ett enda brott, vare sig det leder till för låg taxering enligt taxeringsförordningen
eller för låg taxering enligt krisskatteförordningen.
16 §.
Det har redan förut framhållits, att den nuvarande taxeringsapparaten
icke är tillräckligt utrustad för att utan förstärkning kunna verkställa taxeringen
till krisskatt. Vid världskrigets krigskonjunkturbeskattning var det
väsentliga taxeringsarbetet förlagt till länsstyrelserna och Överståthållarämbetet,
medan krigskonjunkturskattenämnder, en för varje län och en för
Stockholms stad, buro ansvaret för själva taxeringen. Det lärer väl också
vara ofrånkomligt att även nu förlägga tyngdpunkten beträffande taxeringen
till krisskatt till länsstyrelserna och Överståthållarämbetet. Det är alltså
i första hand hos dessa myndigheter som förstärkningen behövs. En särskild
i bokföring sakkunnig för varje län och en för Stockholms stad
torde böra förordnas att vara konsulenter beträffande taxeringen till krisskatt.
Konsulenten skulle hava att följa taxeringen till krisskatt inom prövningsdistriktet
och enligt landskamrerarens bestämmande biträda beskattningsnämnderna
med dylik taxering. Särskild sakkunnig torde böra förordnas
att såsom konsulent biträda mellankommunala prövningsnämn
-
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 2. Bilaga 2.
den. Förordnande av konsulenter torde böra ankomma på Kungl. Maj:!.
Största mått av garanti för att bästa möjliga sakkunskap kommer att stå
lill förfogande för ändamålet lärer kunna erhållas på detta sätt. Ett större
antal sökande till befattningarna torde kunna påräknas genom en så att
säga central antagning. I vissa fall kan det måhända visa sig lämpligt
att för ifrågavarande uppgift anställa de personer som hittills plägat anlitas
såsom sakkunniga för den ordinarie inkomsttaxeringen, då det får ankomma
på länsstyrelserna att skaffa ersättare för dessa. Att svårigheter
kunna väntas att för ändamålet utfinna ett tillräckligt antal lämpliga personer,
bör ej förbises. Den uppgift, som skulle föreläggas vederbörande,
ligger dock mer på det bokföringstekniska än på det skattetekniska området.
Någon större förhandskompetens rörande taxeringsfrågor torde
därför ej behöva begäras. För det första taxeringsåret kan ju antagas
att arbetsuppgiften ej kommer att avse något synnerligen stort antal skattskyldiga,
varför tillfälle erbjuder sig att detta år ägna de då skattskyldiga
en desto större uppmärksamhet och såmedelst förvärva nödig erfarenhet.
Då de olika slagen av beskattning gå i varandra, är det tydligt
att konsulenternas insats kommer att bliva av värde även för den ordinarie
taxeringen, liksom det är uppenbart, att även de för denna taxering anlitade
sakkunnigas arbete kan komma taxeringen till krisskatt til! godo. Detta
bör ej förglömmas vid bedömande av frågan, i vad mån det lönar sig att
inrätta den organisation som nu ifrågasättes. Såsom redan anförts borde
konsulenterna påbörja sitt arbete redan på taxeringsnämndsstadiet. Taxeringsnämndernas
ordförande böra kunna vända sig till dem för erhållande
av råd och hjälp, men konsulenterna böra även, enligt landskamrerarnas
direktiv, på eget initiativ syssla med ifrågavarande taxeringar på ett så tidigt
stadium som möjligt.
Det torde ej vara lämpligt att på förhand bestämma vissa normer för ersättning
åt konsulenterna. Denna torde få bero på vederbörandes kompetens.
Man synes dock böra få räkna med en genomsnittsersättning av inemot
1,000 kronor i månaden och, åtminstone eif följande år, en tjänstgöringstid
av minst åtta månader örn året. Måhända visar det sig lämpligt att
åtminstone i Stockholms stad och vissa län anställa vederbörande för helt år.
Vid en sådan anställningsform torde ersättningen för månad räknat i vissa
fall kunna något nedbringas. Några svårigheter att under de månader, då
taxeringsarbetet ej pågår, finna lämpliga och lönande arbetsuppgifter åt konsulenterna
förefinnas helt säkert ej. Bokgranskningar böra kunna företagas
vid varje tid på året och dels föranleda eftertaxeringar, dels utgöra grundval
för påföljande års taxeringar. För att förekomma varje missförstånd
torde böra uttryckligen framhållas att anställningen bör gälla högst för ett
år i sänder, och att konsulenterna ej med säkerhet kunna påräkna anställning
inom taxeringsarbetet efter krigets slut.
Det synes kunna beräknas, att den nu omförmälda särskilda organisationen
skall komma att draga en kostnad av i runt tal 250,000 kronor.
Tillika synes en särskild centralkonsulent böra av Kungl. Maj:t förordnas
med uppgift att följa taxeringen till krisskatt inom riket i dess helhet samt
tillhandagå övriga konsulenter och taxeringsmyndigheterna med råd och upplysningar
rörande taxering till krisskatt så ock att vara föredragande hos den
centrala krisskattenämnd, som omnämnts redan i det föregående och vars
inrättande kommer att närmare motiveras under 17 §. På centralkonsulenten
torde det lii ankomma att i anslutning till denna nämnds verksamhet i
mån som erfarenhet vinnes tillställa landskamrerarna och konsulenterna i
länen råd och anvisningar rörande bedrivande av arbetet med taxeringen till
krisskatt. Centralkonsulenten torde även få påtaga sig ansvaret för verk
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
47
ställighet av nämndens beslut. På denne konsulent komma att ställas så
stora anspråk att en årsersättning av omkring 15,000 kronor torde kunna
ifrågasättas. Även denna fråga torde få överlämnas åt Kungl. Maj:ts bestämmande.
17 §.
Åtskilliga uppgifter, som skulle ankomma på den centrala krisskattenämnden,
hava angivits i den föregående motiveringen. Redan av behovet att hava
ett organ för dessa uppgifter torde följa att en sådan nämnd verkligen är
av nöden. Det anmärktes mot världskrigets krigskonjunkturbeskattning,
utan tvivel med rätta, att det vid dess tillämpning i hög grad brast i enhetlighet
och jämnhet, samt att de vägledande auktoritativa uttalanden, som voro
i så hög grad behövliga, tillkommo först genom utslag av kammarrätten och
regeringsrätten, meddelade långt efter den tid å vilken de voro tillämpliga
och, såvitt angår de sista årens krigskonjunkturskatt, avsevärd tid efter det
denna upphört att utgå. Detta i synnerhet för en tillfällig beskattning
uppenbara fel var i själva verket ett av de mest framträdande beträffande
krigskonjunkturbeskattningen.
Desto mera angeläget synes det därför vara att detta fel nu avhjälpes.
Detta synes svårligen kunna ske annorledes än genom ett centralt organ, hos
vilket möjligast mångsidiga sakkunskap finnes representerad. Då det ej kan
vara tal om att för ändamålet tillskapa ett tillfälligt ämbetsverk, där framstående
sakkunskap finnes representerad hos ett antal på heltid anställda
personer, synes nämndens form given. För en nämnd torde kunna påräknas
bistånd av personer med största sakkunskap, vilka vilja ställa någon del
av sin tid till förfogande för samhällstjänst i en påfrestande tid.
Att fullständigt angiva nämndens uppgifter är enligt sakens natur ej möjligt,
enär dessa just skulle utformas med ledning av småningom vunna
erfarenheter. Den sida av nämndens verksamhet som hittills berörts torde
emellertid kunna sammanfattas så, att nämnden skall i anslutning till krisskatteförordningens
bestämmelser eller till föreskrifter som må meddelas av
Kungl. Majit fastställa regler för tillämpning av krisskalteförordningen. Meningen
är uppenbarligen att i den mån det visar sig lämpligt nämnden själv
skall taga initiativ till sådana föreskrifter som av Kungl. Majit sålunda må
meddelas. Anförtroendet av beslut härutinnan åt Kungl. Majit torde emellertid
innebära en garanti för att nämnden ej skall erhålla mera vidsträckta
befogenheter än som anses skäligen böra tillkomma ett organ av denna art.
Å den centrala krisskattenämnden synes emellertid böra läggas jämväl en
annan betydelsefull uppgift, nämligen att i viss utsträckning avgiva yttranden
i särskilda taxeringsärenden rörande krisskatt. Det framgår av det
förut anförda nogsamt, att prövningen av vissa frågor, exempelvis rörande
principer för varulagervärdering och rörande avskrivningar för överpris och
merkostnad, blir i hög grad beroende av fritt bedömande. Att såvitt möjligt
enhetliga normer för dylikt bedömande komma att tillämpas är av vikt. Ett
dylikt bedömande kräver emellertid både sådan särskild auktoritet och sådan
särskild sakkunskap, som de vanliga beskattningsnämnderna endast undantagsvis
kunna vara i besittning av. Den centrala krisskattenämnden torde
vara särskilt ägnad att uttala sig i dylika frågor. Det bör emellertid påpekas,
att det ej är avsett att spörsmål av mera taxeringsteknisk natur skola
underställas nämnden; för besvarande av sådana spörsmål bör centralkonsulenten
stå till förfogande. Att låta denne auktoritativt utlåta sig rörande de
frågor som ovan nämnts lärer däremot ej kunna ifrågakomma, utan bör
denna uppgift läggas å den centrala krisskattenämnden. Dennas yttranden
i speciella taxeringsärenden böra ej vara bindande. Både beskattningsnämn
-
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
derna och beskattningsdomstolarna böra vara oförhindrade att frångå dem.
Nämndens yttranden böra i stället verka med sådan saklig tyngd som tillkommer
uttalanden från ämbetsverk med speciell sakkunskap. Det kan ej
vara nedsättande för nämndens auktoritet att dess yttranden en eller annan
gång kunna komma att frångås. Ny utredning i ett ärende och nya av de
skattskyldiga anförda skäl kunna vara särskild anledning till sådan avvikelse.
Det torde emellertid kunna antagas, att, örn nämnden erhåller lämplig
sammansättning, dess uttalanden skola kunna påräkna respekt hos alla
andra beskattningsmyndigheter, kammarrätten och regeringsrätten inbegripna.
Rörande nämndens sammansättning synas de föreskrifter som gälla beträffande
den mellankommunala prövningsnämnden i viss grad kunna tjäna som
förebild. Nämnden synes böra första året kunna bestå av en ordförande och
sju ledamöter. En av ledamöterna bör förordnas till vice ordförande att vid
förfall för ordföranden tjänstgöra i hans ställe. För varje ledamot torde böra
utses en suppleant. Nämnden torde böra vara beslutför, när sju medlemmar
— bland vilka givetvis suppleanter inbegripas — äro tillstädes. Ordföranden
måste enligt sakens natur äga höga kvalifikationer och sakkunskap rörande
beskattningsfrågor. Liknande kompetens synes böra krävas av vice ordföranden.
Det förefaller lämpligt att ytterligare en ledamot företräder den skattetekniska
sakkunskapen. Övriga ledamöter böra däremot företräda sakkunskap
på olika områden som beröras av krisskatten, exempelvis affärslivets
bokföring, handel och industri. Då det ej är möjligt att i nämnden upptaga
representanter för mer än ett fåtal näringsgrenar, synes det emellertid vara
nödvändigt att låta nämnden i den utsträckning Kungl. Majit förordnar åtnjuta
biträde av sakkunniga. Det är ej osannolikt att ett följande år, om
krisskatten utsträckes att avse ytterligare grupper av inkomsttagare, nämnden
bör utökas exempelvis med någon representant för jordbruket o. s. v.
Detta synes ej behöva avsevärt tynga eller fördyra nämndens arbete, då det
ej torde vara erforderligt att efter en sådan utökning samtliga nämndsledamöter
inkallas på en gång.
Rörande nämndens verksamhet torde, på sätt av förslaget till lagtext
framgår, vissa föreskrifter i taxeringsförordningen böra äga motsvarande
tillämpning.
Nämndens uppgifter bliva av sådan art, att enligt sakens natur besvärsrätt
över dess beslut ej synes böra ifrågasättas.
Det erbjuder stora svårigheter att bedöma frågan om kostnaderna för nämndens
verksamhet. Dessas storlek kommer att bero på ej förutsebara förhållanden.
Ett belopp för ändamålet av 50,000 kronor, däri ersättning till föredraganden
ej inbegripen, är synnerligen approximativt uppskattat.
18—20 §§.
Föreskrifterna i 18—20 §§ av lagförslaget äro av taxeringsteknisk natur
och avsedda att i olika avseenden komplettera taxeringsförordningens bestämmelser
i sådana punkter, där det ej är klart vad den i 11 § stadgade
motsvarande tillämpningen av denna förordnings bestämmelser innebär, eller
det eljest är tydligt att särskilda föreskrifter erfordras. Restämmelserna måste
så avfattas, att ett enhetligt taxeringsförfarande för den ordinarie taxeringen
och lcrisskattetaxeringen blir möjligt.
21 §.
Kostnaderna för ifrågavarande taxering komma givetvis att bliva beroende
av omfattningen av arbetet med densamma. En fast omkostnad av i runt
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
tal omkring 300,000 kronor torde enligt vad som framgår av motiven till 16
och 17 §§ i varje fall böra beräknas. Summan av de där angivna kostnaderna
uppgår till 315,000 kronor, men, om ifrågavarande taxering skulle
komma att få särskilt ringa omfattning, torde utgifterna härför kunna något
nedbringas. Härtill komma kostnaderna för beskattningsnämndernas arbete.
Huru dessa böra beräknas är ytterligt vanskligt att angiva. Den större
arbetsbördan kommer givetvis att, vad taxeringsnämnderna angår, väsentligen
vila å dessas ordförande och i vissa fall å kronoombuden. Någon avsevärd
utökning av nämndernas sammanträden kommer antagligen första
året att ifrågakomma endast i vissa större samhällen. Ersättning åt de taxeringsnämndsledamöter,
som nu betalas av kommunala medel, synes även för
taxering till krisskatt böra utgå av dylika medel. Merkostnaden kan genomgående
antagas bliva förhållandevis obetydlig och lärer mer än uppvägas av
den ökade effektivitet som konsulenternas verksamhet kan antagas medföra
åt taxeringsarbetet i allmänhet, övriga ersättningar synas böra utgå av statsmedel,
helst måhända, örn utgifterna kunna helt avskiljas från de vanliga
taxeringsutgifterna, från ett särskilt anslag, eljest från det allmänna taxeringsanslaget,
vederbörligen förstärkt. Såsom grunder för ersättningarnas
bestämmande synas de som gälla för det allmänna taxeringsarbetet kunna
tjäna till ledning. Ersättning för den centrala krisskattenämndens arbete
torde få bestämmas av Kungl. Maj:t under hänsyntagande till den blivande,
ännu ej förutsebara omfattningen av detta arbete.
Uppenbart är, att ju större omfattning krisbeskattningen kommer att få,
dess större bliva också omkostnaderna, men desto mera inbringande för
statsverket blir också detta taxeringsarbete. Den minimikostnad som arbetet
i siri helhet kommer att draga kan möjligen uppskattas till bortåt en halv
miljon kronor. Det bör kunna påräknas, att denna utgift under alla förhållanden
blir produktiv på grund av dess betydelse för taxeringen i allmänhet
ej blott under ifrågavarande taxeringsår utan också under följande år, då
verkningarna av företagna bokföringsgranskningar göra sig märkbara. Ej
minst indirekt kan arbetet väntas bliva av värde, därigenom att vetskapen örn
en mera effektiv kontroll märkbart bidrager till större noggrannhet vid självdeklarationers
upprättande.
22 §.
Bland de föreskrifter som bliva erforderliga för tillämpning av krisskatteförordningen
äro bland andra de som avse debitering och uppbörd.
Vad debiteringen angår läge väl nära till hands att anförtro denna åt de
ordinarie debiteringsförrättarna. Det avdrag för påförd krisskatt som, enligt
vad som tidigare sagts, synes böra ske vid taxeringen till den ordinarie statsskatten
redan det år, då krisskattetaxeringen verkställes, gör det emellertid
nödvändigt att låta debiteringen ske redan medan taxeringen äger rum.
Det kan väl antagas, att åtminstone under första året tyngdpunkten av taxeringsarbetet
rörande krisskatten kommer att ligga hos prövningsnämnderna.
Debitering av skatten före prövningsnämndsarbetet förefaller derför tämligen
meningslös. Naturligt synes vara att anförtro debiteringen åt prövningsnämnderna,
vilket i verkligheten betyder, att detta arbete på prövningsnämndernas
ansvar utföres av personal inom länsstyrelserna. Att skatteuppbörden
derefter bör företagas snarast möjligt ligger i sakens natur.
Enligt 12 § skall det ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa uppgiftsblanketter
m. m. Utkast till dylika blanketter — dock ej innefattande förslag
till de upplysningar vilka synas böra upptagas å blanketterna — fogas
vid denna promemoria. Däremot föreligger ännu ej förslag till övriga tilllämpningsföreskrifter.
50
Kungl. Majlis proposition nr 2. Bilaga 2.
Ikraftträdandet.
Ifrågavarande skatteforms tillämpning redan å 1940 års taxering medför,
såsom av det förut anförda framgår, problem av särskild beskaffenhet.
Det förutsattes att redan detta år taxeringsnämnderna skola få befattning
med krisskattetaxeringen, om det också ej kan väntas att lagstiftning i ämnet
skall föreligga förrän under ett jämförelsevis sent stadium av taxeringsarbetet.
Skulle denna lagstiftning kunna färdigställas först så sent, att
årets prövningsnämnd skulle bliva den första taxeringsinstansen, erfordras
viss omarbetning av förslaget.
Förordning med särskilda regler beträffande taxering år 1940
enligt kommunalskattelagen och förordningen örn statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt av ersättning för avyttring av fartyg.
När föreskriften i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen meddelades rörande
särskild behandling i beskattningsavseende av belopp, som utfölle på grund
av försäkring för förlust av fartyg, hade man givetvis klart för sig att motsvarande
fråga kunde uppkomma även vid försäljning av fartyg. Riskerna
för missbruk i förening med möjligheterna för rederiföretagen att själva
undvika de olägenheter i beskattningsavseende, som kunde uppstå i samband
med försäljning av fartyg, voro emellertid anledningen till atl lagstiftningen
rörande dylikt försäkringsbelopp ej utsträcktes att avse även köpeskillingar.
Det är emellertid tydligt att vid mera extraordinära förhållanden
sådana som de nu rådande, då försäljningar stundom torde motiveras av
ett faktiskt tvångsläge, ett särskilt behov av lagstiftning i samma syfte även
rörande fall av försäljning kan anses föreligga. En tillfällig utsträckning
av föreskrifterna i 28 § 2 mom. att avse även försäljningsbelopp synes därför
på sin plats. Riskerna för missbruk torde minskas därigenom att motsvarande
bestämmelser ej skulle bliva gällande beträffande krisbeskattningen,
för vilken én anordning av annat slag, nämligen med provisorisk skattepåföring,
föreslås. Dock synes anordningen böra i huvudsak begränsas att avse
avyttring till någon med vilken säljaren ej varit i ekonomisk intressegemenskap.
Fråga bör vara endast örn verkliga godtrosförsäljningar.
Förordning om rätt att vid taxeringen till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt njuta avdrag för krisskatt till staten.
I samband med frågan örn skattesatsen för krisskatten har (vid 5 §) uttalats,
att en särskild anordning synes böra sökas, genom vilken det blir
möjligt att medgiva avdrag för påförd krisskatt vid inkomstberäkningen beträffande
den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten redan det år då
krisskattetaxeringen äger rum. Avdraget skulle sålunda bindas vid påförd
och ej vid erlagd krisskatt, och motsvarande tillämpning av bestämmelsen
om avdrag i 4 § statsskatteförordningen kan därför ej ifrågakomma.
Det enklaste sättet att lösa frågan om dylik avdragsrätt torde vara att
låta avdraget äga rum efter fastställandet av det taxerade beloppet. Det är
det beräknade taxerade beloppet som utgör slutsiffran i självdeklarationen,
och denna siffra kommer vid denna anordning ej att beröras av avdragsförfarandet,
vilket uppenbarligen taxeringstekniskt sett måste betraktas som en
stor fördel. Avdraget kommer, liksom ortsavdraget, att verkställas av taxe
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
51
ringsmyndigheten ex officio. Avdragets natur är dock sådan, att det bör tilllämpas
före ortsavdragen, d. v. s. det taxerade beloppet minus krisskatten
bör vid den fortsatta uträkningen av taxeringen komma i stället för det taxerade
beloppet. Att härigenom undantagsvis avdraget kan komma att ske
från förmögenhetsdelen, enär den taxerade inkomsten ej förslår att täcka
hela avdraget, kan knappast betraktas som en mera vägande olägenhet. Någon
lindring i förmögenhetsbeskattningen synes i det undantagsfall, då hela
den taxerade inkomsten medtages av krisskatten, ej orimlig.
Avdraget i fråga synes böra verkställas av prövningsnämnden. Denna
synes, såsom redan uttalats, böra verkställa debiteringen av krisskatten och
kan, då ingen rubbning av det taxerade beloppet ifrågasättes, utan större
svårighet på ett ganska sent stadium av taxeringsarbetet utföra den omräkning
av det beskattningsbara beloppet, som blir en följd av avdraget.
Underrättelse örn avdragsbeslutet synes i likhet med vad i allmänhet gäller
i fråga om prövningsnämndsbeslut alltid böra tillställas den skattskyldige.
Då, enligt det ovan anförda, avdraget avser påförd och ej erlagd skatt
och särskild vikt synes böra läggas därå att avdraget åtnjutes vid inkomsttaxeringen
för samma beskattningsår som krisskatten avser, synes böra så
ordnas att detta kan iakttagas även om krisskatt framdeles påföres i anledning
av besvär eller eftertaxering. Följdriktigt synes motsvarande böra gälla,
därest krisskatt bortfaller eller minskas i anledning av beslut i besvärsväg och
medgivet krisskatteavdrag följaktligen bör återgå. Beträffande skatteavdrag
i allmänhet gäller ju, att restituerad skatt kommer att vid statsskattetaxeringen
upptagas såsom inkomst ett följande år. Detta skall alltså ej ske i
händelse krisskatt på grund av besvär restitueras. Däremot synas övervägande
skäl tala för att låta krisskatt, som restitueras på grund av provisorisk
skattepåföring, vid den ordinarie statsskattetaxeringen betraktas såsom inkomst.
Enligt förslaget till förordning örn krisskatt skola handlingarna rörande
den ordinarie taxeringen och krisskattetaxeringen alltid åtfölja varandra.
Ärendena rörande de båda taxeringarna komma att vid besvär regelmässigt
avgöras samtidigt. De olika besvärsinstanserna synas böra ex
officio vidtaga sådan ändring i avdragsberäkningen vid inkomsttaxeringen
som följer av ändrad beräkning av krisskatt. En kompletterande bestämmelse
rörande extraordinär besvärsrätt synes, på sätt av författningsutkastet
framgår, också erforderlig.
De särskilda bestämmelser i avseende å längdföring m. m., som kunna erfordras
i anledning av det nu ifrågasatta avdragsförfarandet, torde böra utfärdas
av Kungl. Maj:!
Stockholm i finansdepartementets skatteberedning den 22 januari 1940.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
Förslag
till
förordning om krisskatt för år 1940.
Härigenom förordnas som följer:
1 §■
För inkomstökning, som uppkommit efter inträdandet av nuvarande krigstillstånd
och kan antagas hava berott på av detta föranledda förhållanden,
skall i den omfattning, på det sätt och i den ordning nedan stadgas år 1940
erläggas krisskatt till staten.
2 §■
Skattepliktig enligt denna förordning är efter utgången av augusti 1939
uppkommen ökning av inkomst av rörelse, ökning av inkomst i form av
tantiem, provision, gratifikation eller likartad inkomst av tjänst eller tillfällig
förvärvsverksamhet, därest inkomsten utgått från rörelse, så ock ökning
av inkomst av icke yrkesmässig avyttring av annan lös egendom än
värdepapper.
Skattskyldig enligt denna förordning är envar fysisk eller juridisk person,
vilken åtnjutit inkomstökning som nu sagts, i den mån skattskyldighet för
inkomsten föreligger enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
och inkomsten enligt nämnda förordning skall taxeras år 1940.
3 §.
1 mom. För fastställande av inkomstökning i fråga om rörelse uppskattas,
beträffande varje förvärvskälla för sig, inkomst för vilken skattskyldighet
föreligger enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
dels för det beskattningsår för vilket taxering skall äga rum år 1940,
försåvitt detta gått till ända efter utgången av augusti 1939, dels för de två
närmast föregående beskattningsåren (förkrig sinkomstår en). Uppskattningen
sker enligt de regler som gälla för beräkning av inkomst enligt nämnda
förordning, med iakttagande av de särskilda föreskrifter som angivas i de
vid denna förordning fogade anvisningarna.
Med ledning av inkomsterna för förkrigsinkomståren fastställes den skattskyldiges
jämförelseinkomst, belöpande på ett antaget jämförelseår.
Det belopp, varmed inkomst för beskattningsåret av viss förvärvskälla,
beräknad på sätt ovan sagts, överstiger motsvarande jämförelseinkomst av
förvärvskällan, utgör uppskattad merinkomst av denna förvärvskälla.
I den mån den uppskattade merinkomsten av viss förvärvskälla uppkommit
efter inträdandet av nuvarande krigstillstånd och i övrigt är av beskaf
-
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
renhet som i 1 § sägs, skall den upptagas såsom till krisskatt taxerad merinkomst
av förvärvskällan.
Den uppskattade merinkomsten skall anses hava uppkommit före inträdandet
av nuvarande krigstillstånd, i den mån det genom jämförelse med
förhållandena under förkrigsinkomståren eller annorledes göres sannolikt
att sådan merinkomst förelåg redan vid utgången av augusti 1939.
1 vad mån uppskattad merinkomst, som uppkommit efter inträdandet av
nuvarande krigstillstånd, skall antagas hava berott på av detta föranledda
förhållanden, framgår av anvisningarna.
Där främjande av viss tillverkning framstår såsom ett särskilt betydelsefullt
led i folkförsörjningen, äger Kungl. Maj:t, efter förslag av den i 17 §
omförmälda nämnden eller efter nämndens hörande, förordna att beträffande
företag för dylik tillverkning den uppskattade merinkomsten ej skall upptagas
såsom taxerad merinkomst till den del densamma med sannolika skäl
visas hava uppkommit genom ökad sådan tillverkning. Sådant undantag
skall ej avse merinkomst som uppkommit genom höjning av försäljningsprisen
utöver vad som erfordrats för att täcka ökade omkostnader.
2 morn. Vad i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen stadgas örn särskild ordning
beträffande beskattning av ersättning på grund av försäkring för förlust
av fartyg skall icke äga tillämpning vid taxering enligt denna förordning,
utan skall vid beräkning av inkomst såväl för jämförelseåret som för
beskattningsåret beträffande dylik ersättning förfaras enligt eljest gällande
regler.
Örn provisorisk påföring av skatt i fall som nu sagts stadgas i 7 §.
3 mom. Ä ökning av inkomst i form av tantiem, provision, gratifikation
eller likartad inkomst av tjänst eller av tillfällig förvärvsverksamhet
skola de i 1 mom. meddelade bestämmelserna äga motsvarande tillämpning
med iakttagande av att uppskattad merinkomst beräknas gemensamt för
förvärvskällorna tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet, samt att i jämförelseinkomsten
så ock i inkomsten för beskattningsåret inräknas allenast
belopp som utgått från rörelse, och i den taxerade merinkomsten allenast
belopp vars storlek bestämts med hänsyn till sådant resultat av rörelse som
belöper på tiden efter utgången av augusti 1939.
A mom. Realisationsvinst vid avyttring av annan lös egendom än värdepapper
skall upptagas såsom taxerad merinkomst i den mån den kan anses
bero på efter utgången av augusti 1939 uppkommen värdeökning och den
ej motsvaras av enligt samma grund beräknad förlust av samma art.
(Se vidare anvisningarna.)
4 §•
Från summan av de för viss skattskyldig fastställda taxerade merinkomsterna
av olika förvärvskällor avdragas 2,000 kronor. Återstoden utgör beskattningsbar
merinkomst.
Den beskattningsbara merinkomsten för envar skattskyldig utföres i fulla
hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt
hundratal kronor, bortfaller.
54
Kungl. Majlis proposition nr 2. Bilaga 2.
5 §.
Krisskatten skall utgöra,
å den del av den beskattningsbara merinkomsten, som
ej överstiger 20 % av motsvarande jämförelseinkomst
överstiger 20 men ej 40 % » » »
» 40 » » 60 % » » J>
» 60 » » 80 % » » »
» 80 / » !> *
med iakttagande av att öretal överstigande fullt krontal bortfaller.
Med motsvarande jämförelseinkomst förstås i denna paragraf så stor jämförelseinkomst
som för jämförelseåret belöper på antalet i beskattningsåret
ingående månader efter utgången av augusti 1939.
6 §.
Skall jämlikt 19 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
för makar fastställas gemensamt beskattningsbart belopp, skall jämväl
den till krisskatt beskattningsbara merinkomsten fastställas för makarna
gemensamt, och skall förty avdrag som avses i 4 § första stycket ske
från den för båda sammanlagda taxerade merinkomsten. Krisskatten beräknas
efter den sålunda bestämda beskattningsbara merinkomsten samt
fördelas å makarna efter förhållandet mellan deras taxerade merinkomster.
30 /,
40 /,
50»/,
60 %,
Provisorisk påföring av krisskatt skall på sätt av anvisningarna framgår
efter därom framställt yrkande äga rum;
a) därest lager av tillgångar för omsättning eller förbrukning i rörelse
under beskattningsåret genom avyttring nedgått och en särskild varuförnyelsefond
avsatts för dess ersättande eller för nedskrivning av lager som
den skattskyldige har för avsikt att anskaffa i det avyttrade lagrets ställe:
med det belopp, varmed skatten skulle minskats, örn nya lagertillgångar
anskaffats under beskattningsåret för lagrets uppbringande till samma storlek
som vid beskattningsårets ingång och enligt denna förordning medgiven
nedskrivning högst med det avsatta beloppet skett å dessa lagertillgångar,
b) därest i räkenskaperna avskrivning skett för överpris eller merkostnad
beträffande tillgång för stadigvarande bruk i rörelse men motsvarande
avdrag vid inkomstberäkning enligt denna förordning finnes ej böra medgivas:
med
det belopp, varmed skatten skulle minskats, örn det i räkenskaperna
gjorda avdraget i sin helhet medgivits vid beräkningen av inkomst enligt
denna förordning; eller
c) därest rörelse tillhörigt fartyg försålts eller gått förlorat och köpeskillingen
eller försäkringssumman eller del av densamma insatts å särskilt
konto hos riksbanken för att användas till anskaffande av annat eller
andra fartyg:
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
55
med det belopp, varmed skatten skulle minskats, örn den i den beskattningsbara
merinkomsten ingående del av det avsatta beloppet, som överstiger
fartygets i beskattningsavseende gällande värde vid avyttringen, avdragits
vid beräkningen av inkomst enligt denna förordning.
Restitution av provisoriskt påförd krisskatt skall efter därom framställt
yrkande enligt beslut av beskattningsnämnd ske, om och i den mån inom
tid efter upphörande av nuvarande krigstillstånd som sedermera fastställes,
fond som i a) sägs använts för enligt denna förordning medgiven nedskrivning
å nyanskaffade lagertillgångar,
tillgång som i b) sägs nedgått i värde under det som tillgången står i vid
beräkning av inkomst enligt denna förordning, eller
belopp som i c) sägs använts för anskaffning av annat fartyg och i räkenskaperna
avskrivning å detta skett av beskaffenhet att kunna föranleda avdrag
vid beräkning av inkomst enligt denna förordning eller skatterestitution
som nyss sagts beträffande tillgång under b).
Provisoriskt påförd krisskatt i fall som avses under c) här ovan behöver ej
av den skattskyldige erläggas, förrän beskattningsnämnd i den ordning, som
Kungl. Maj:t bestämmer, meddelat särskilt beslut därom. Kungl. Maj:t äger
utfärda föreskrifter rörande rätten att disponera de enligt samma punkt
å särskilt konto hos riksbanken insatta medlen under iakttagande att säkerhet
vinnes för betalning av den provisoriskt påförda skatten i den mån den
ej kommer att restitueras.
Å provisoriskt påförd krisskatt, som enligt denna paragraf restitueras, utgår
ränta med tre procent.
(Se vidare anvisningarna.)
8 §■
Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid
taxering enligt denna förordning eller vid hans taxering för inkomst eller
förmögenhet, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru uppgiftspliktig,
underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav
föranletts att han icke blivit taxerad till krisskatt eller att han blivit för
lågt taxerad till sådan skatt, skall han eftertaxeras till krisskatt att utgå
med det belopp, som genom berörda förfarande undandragits statsverket.
Beträffande dylik eftertaxering skall vad som är stadgat rörande eftertaxering
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äga motsvarande tilllämpning,
med iakttagande av att det skall ankomma på den skattskyldige
att visa att uppskattad merinkomst som fastställes på grund av eftertaxering
ej är av sådan beskaffenhet att den bör upptagas såsom taxerad merinkomst.
9 §•
Därest enligt 23 § eller 24 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt dödsbo efter avliden skattskyldig befrias från skattskyldighet
eller från erläggande av viss skatt, skall på särskild prövning av
Bihang till urtima riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 2. (Bil.) 5
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
beskattningsnämnden bero, huruvida och i vad mån härav föranledd befrielse
från skattskyldighet till krisskatt eller från erläggande av sådan
skatt skall äga rum.
Vad i 24 § 2 mom. förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
är stadgat om dödsbos och dödsbodelägares ansvarighet för dylik
skatt skall äga motsvarande tillämpning i fråga om krisskatt.
10 §.
Taxering till krisskatt skall ske i den kommun, som enligt bestämmelserna
i 22 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är
den skattskyldiges beskattningsort.
11 §•
Vid taxering till krisskatt skola taxeringsförordningens bestämmelser örn
taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äga motsvarande tilllämpning
med de avvikelser som framgå av vad nedan stadgas.
Frågor om rätt till restitution av provisoriskt påförd krisskatt skola i den
utsträckning Kungl. Majit föreskriver handläggas av särskild prövningsnämnd.
12 §.
Uppgifter för taxering till krisskatt skola av dem som äro skyldiga att
avgiva självdeklaration eller uppgift till ledning för annans taxering enligt
taxeringsförordningen avgivas i den utsträckning Kungl. Majit bestämmer.
Uppgift till ledning för egen taxering till krisskatt skall avgivas på heder
och samvete å blankett enligt formulär som av Kungl. Majit fastställes.
Efter anmaning är envar som är skattskyldig enligt förordningen om statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt pliktig att i den omfattning, som i anmaningen
angivits, meddela för sin taxering till krisskatt erforderliga upplysningar
utöver dem som avses i nu omförmälda uppgifter.
Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna uppgift till ledning för
egen taxering till krisskatt skola taxeringsförordningens bestämmelser örn
underlåtenhet att avlämna självdeklaration hava motsvarande tillämpning.
13 §.
Rörande taxering till krisskatt föres särskild längd (krisskattelängd) enligt
formulär som av Kungl. Maj :t fastställes.
14 §.
Till en var i krisskattelängden upptagen skattskyldig, som påförts krisskatt,
skall taxeringsnämndens ordförande inom tid, som i taxeringsförordningen
är stadgad rörande underrättelse örn avvikelse från självdeklaration,
i rekommenderat brev med posten översända utdrag ur längden i vad den
skattskyldige angår. Vid tillämpning av taxeringsförordningens bestämmelser
om besvär skall vad angår taxering till krisskatt underrättelse som nu
sagts likställas med underrättelse om avvikelse från självdeklaration.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
57
15 §.
Vid tillämpning av 143 § taxeringsförordningen i händelse av oriktigt meddelande
i självdeklaration eller annan uppgift eller upplysning skall krisskatt
enligt denna förordning betraktas såsom inkomst- och förmögenhetsskatt.
Har någon i uppgift till ledning för egen taxering som i 12 § sägs lämnat
oriktigt meddelande som varit ägnat att leda till frihet från taxering eller
till för låg taxering till krisskatt, utan att han på grund av motsvarande
oriktiga meddelande i självdeklaration eller annan uppgift enligt taxeringsförordningen
är underkastad ansvar enligt vad i första stycket sägs, skola
i avseende å förfarandet föreskrifterna i 143 § och 144 § 1 mom. taxeringsförordningen
äga motsvarande tillämpning.
16 §.
Kungl. Maj:t förordnar för Stockholms stad och för varje län en i bokföring
sakkunnig person att vara konsulent rörande taxering till krisskatt.
Denne skall följa taxeringen till krisskatt inom prövningsdistriktet och enligt
landskamrerarens bestämmande biträda beskattningsnämndema med
dylik taxering. Sakkunnig som nu sagts förordnas jämväl att enligt allmänna
ombudets hos mellankommunala prövningsnämnden bestämmande
såsom konsulent biträda denna nämnd vid ifrågavarande taxering.
Av Kungl. Majit förordnas tillika en särskild konsulent, vilken skall följa
taxeringen till krisskatt inom riket i dess helhet samt tillhandagå övriga
konsulenter och taxeringsmyndigheterna med råd och upplysningar rörande
taxering till krisskatt så ock vara föredragande hos den nämnd som omförmäles
i 17 §.
17 §.
Att i den utsträckning, som framgår av särskilda av Kungl. Majit meddelade
föreskrifter, efter framställning från landskamrerare eller allmänna
ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden eller från prövningsnämnd
avgiva yttranden i ärenden rörande taxering till krisskatt förordnar
Kungl. Majit en särskild nämnd (centrala krisskattenämnden). Denna
nämnd skall ock äga i anslutning till denna förordnings bestämmelser eller
till föreskrifter som må meddelas av Kungl. Majit fastställa regler för tilllämpning
av denna förordning.
Nämnden skall bestå av ordförande och sju ledamöter. En av ledamöterna
skall förordnas till vice ordförande att vid förfall för ordföranden
tjänstgöra i hans ställe. För varje ledamot utses en suppleant.
Nämnden är beslutför, när sju medlemmar äro tillstädes.
Nämnden skall äga att, i den utsträckning Kungl. Majit förordnar, åtnjuta
biträde av sakkunniga.
Beträffande nämndens verksamhet skola de i 110 §, lil § 1 mom. samt
112 § taxeringsförordningen meddelade bestämmelserna äga motsvarande
tillämpning.
över nämndens beslut må klagan ej föras.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
18 §.
Uppgift enligt denna förordning skall biläggas och åtfölja den självdeklaration,
till vilken den anknyter. Vad i 56 § 1 moni. taxeringsförordningen
stadgas beträffande självdeklaration skall äga tillämpning jämväl beträffande
uppgift enligt denna förordning, som bilagts eller enligt vad nu sagts
skall biläggas densamma.
Rörande rätt att taga del av självdeklaration samt av uppgift enligt denna
förordning skall vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande
sakkunnig gälla om konsulent enligt denna förordning och vad
där stadgas beträffande ordförande och ledamöter i prövningsnämnd gälla
om ordförande och ledamöter i den i 17 § omförmälda nämnden. Rörande
förbud för person, som sålunda fått del av självdeklaration eller uppgift
enligt denna förordning, att offentliggöra eller yppa innehållet i uppgift enligt
denna förordning skola föreskrifterna i 56 § 1 mom. och 57 § taxeringsförordningen
äga motsvarande tillämpning.
Ämbets- eller tjänsteman som äger rätt att taga del av uppgift till ledning
för egen taxering till krisskatt äger jämväl rätt att taga del av den
självdeklaration, vid vilken den bilagts eller skall biläggas, jämte därtill hörande
uppgifter enligt taxeringsförordningen.
Då besvär anföras över taxering till krisskatt, skall den självdeklaration,
vid vilken uppgift enligt denna förordning bilagts, fogas vid besvärshandlingama.
19 §.
Granskning av skattskyldigs bokföring för en behörig taxering till krisskatt
må enligt bestämmande i varje särskilt fall av vederbörande landskamrerare
eller allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnäinnden
under motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens föreskrifter
verkställas av konsulent som i 16 § första stycket omförmäles så ock avperson
som verkställer bokföringsgranskning enligt taxeringsförordningen.
Dylik granskning må ock verkställas av den i 16 § andra stycket omförmälda
konsulenten.
20 §.
Äro för viss skattskyldig besvär samtidigt anhängiga över taxering enligt
denna förordning och enligt taxeringsförordningen, skola besvären prövas
i samband med varandra.
Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt ändras eller bliver någon påförd, skall samtidigt vidtagas
den ändring i taxering till krisskatt, som därav må föranledas.
21 §.
1 mom. Av taxeringen till krisskatt föranledda särskilda kostnader bestridas,
där ej annat följer av 2 morn., av statsmedel. För bestämmande
av ersättning åt ordförande och kronoombud i taxeringsnämnderna skola
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
59
föreskrifterna i 145 § 2 mom. taxeringsförordningen hava motsvarande tilllämpning.
Grunderna för övriga ersättningar bestämmas av Kungl. Majit.
2 mom. Ersättning till av kommun valda ledamöter i taxeringsnämnd för
deras befattning med taxering till krisskatt utgår enligt de i 146 § taxeringsförordningen
meddelade föreskrifter.
22 §.
Kungl. Majit äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
Anvisningar
till 3 §.
1. Såvitt angår förkrig sink omst år en skola vid beräkning av inkomst
hänförlig till rörelse tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i
rörelsen upptagas till bokförda värdet; dock skall, om värderingen av dessa
tillgångar vid början och slutet av förkrigsinkomståren ej skett efter likformiga
grunder, en sådan jämkning av dessa värden äga rum, att grunden
för värdesättningen blir enhetlig. Om ej särskilda omständigheter
till annat föranleda, skall dylik jämkning ske med utgångspunkt från de
principer som tillämpats vid det sista förkrigsinkomstårets utgång.
Därest för något av förkrigsinkomståren å maskiner, inventarier, byggnader
eller andra tillgångar för stadigvarande bruk vid taxeringen medgivits
värdeminskningsavdrag utöver dem som kunna antagas hava motsvarat
den med utgångspunkt från anskaffningsvärdet beräknade verkliga
värdeminskningen under året, tillägges det sålunda överskjutande beloppet
till inkomsten.
Därest för något av förkrigsinkomståren avdrag skett för avsättning till
konjunkturinvesteringsfond eller, med större belopp än som kan anses motsvara
normal årsavsättning, till pensionering av anställda, donation eller
annat likartat ändamål, skall beloppet tilläggas inkomsten. Har å andra
sidan för något av förkrigsinkomståren i rörelseinkomsten ingått belopp av
sådant slag och av sådan storlek som ej kan anses för rörelsen normalt,
skall sådant belopp avdragas vid inkomstberäkningen.
I rörelseinkomsten för annan rörelseidkare än sådan som bedriver penningrörelse
medräknas ej behållen utdelning å svenska aktier eller andelar
i svenska ekonomiska föreningar.
Vid inkomstberäkningen för rörelse skall för vartdera förkrigsinkomståret
särskilt angivas värdet av tillgångar avsedda för omsättning eller för
-
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
brukning i rörelsen samt av varufordringar eller varuskulder enligt den vid
beräkningen av inkomst enligt denna förordning antagna in- och utgående
balansräkningen. Tillika skall för vartdera förkrigsinkomståret angivas efter
en räntefot av 4 procent beräknad ränta å i rörelsen nedlagt eget kapital,
däri för annan rörelseidkare än sådan som bedriver penningrörelse ej inräknat
kapital nedlagt i svenska aktier eller andelar i svenska ekonomiska
föreningar och ej heller under året uppkommen vinst.
Tantiem, provision, gratifikation eller likartad inkomst av tjänst eller av
tillfällig förvärvsverksamhet medräknas endast i den mån denna förmån
utgått från rörelse.
Inkomst av realisationsvinst beräknas ej för förkrigsinkomståren.
2. På grundval av den på sätt ovan sagts uträknade inkomsten för förkrigsinkomståren
fastställes den skattskyldiges jämförelseinkomst. Såsom
sådan skall i regel upptagas medelinkomsten för båda förkrigsinkomståren.
Kan det antagas att ettdera förkrigsinkomstårets inkomst utgör ett bättre
uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst av förvärvskällan vid
tiden före krigsutbrottet, skall denna inkomst vara jämförelseinkomst. Enligt
beskattningsnämnds bestämmande kan, om förkrigsinkomståren visat
underskott eller eljest onormala vinstresultat, jämförelseinkomsten fastställas
till annat skäligt belopp.
Vid fastställande av jämförelseinkomst beträffande rörelse skall tillika angivas
med vilket belopp ökning eller minskning av värdet å lager av tillgångar
avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelsen samt av varufordringar
och varuskulder beräknats vid uppskattningen av denna inkomst.
Såsom utgående värde för ifrågavarande beräkning angives alltid värdet vid
det senare förkrigsinkomstårets utgång, och ingående värdet beräknas med
utgångspunkt från detta värde och den antagna ökningen eller minskningen.
Tillika skall angivas efter en räntefot av 4 procent beräknad ränta å eget
kapital, som anses hava varit nedlagt i rörelsen under jämförelseåret, däri
för annan rörelseidkare än sådan som bedriver penningrörelse ej inbegripet
kapital nedlagt i svenska aktier eller andelar i svenska ekonomiska föreningar.
Har den skattskyldige ej bedrivit rörelse tillhörig ifrågavarande förvärvskälla
under något förkrigsinkomstår, men har rörelsen övertagits från annan
som sådant år bedrivit rörelsen under likartade förhållanden, må jämförelseinkomsten
fastställas med ledning av rörelsens resultat under förkrigsinkomståren
i den förre innehavarens hand. Är fråga åter om ny rörelse
eller övertagen rörelse, för vilken dylik beräkning av jämförelseinkomsten
finnes ej kunna ifrågakomma, bör såsom jämförelseinkomst fastställas
ett belopp motsvarande skäligt värde å den skattskyldiges normala
personliga arbetsinsats, eventuellt uppskattad med hänsyn till av den skattskyldige
annorledes åtnjuten arbetsinkomst under tiden närmast före krigsutbrottet,
med tillägg av 4 procent ränta å eget kapital, vilket, örn ej särskilda
omständigheter till annat föranleda, antages hava under hela jämförelseåret
utgjort samma belopp som vid beskattningsårets ingång. Vid uppskatt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
61
ning av värdet å den personliga arbetsinsatsen må skälig hänsyn tagas till intäktsbelopp
som rörelseidkaren under förkrigsinkomståren erhållit i annan
verksamhet. Har rörelse bedrivits endast under del av något av förkrigsinkomståren,
skall, med motsvarande tillämpning av vad nu sagts, vid beräkning
av jämförelseinkomsten tillägg göras med dels belopp motsvarande värdet
av den skattskyldiges personliga arbetsinsats för tid motsvarande
resten av jämförelseåret, dels efter 4 procent beräknad ränta under sagda
tid å så stort eget kapital, som när rörelsen började bedrivas var nedlagt i
denna, däri för annan rörelseidkare än sådan som bedriver penningrörelse
ej inbegripet kapital nedlagt i svenska aktier eller andelar i svenska ekonomiska
föreningar.
3. Såvitt angår beskattningsåret må tillgång avsedd för omsättning eller
förbrukning i rörelse vid årets utgång ej upptagas till lägre belopp än bokförda
värdet. Ej heller må tillgången upptagas till lägre belopp än som
erhålles vid uppskattning enligt de principer och den prisnivå som beträffande
dylik tillgång i ifrågavarande förvärvskälla tillämpats vid värderingen
för förkrigsinkomståren. Är prisnivån för ifrågavarande tillgång
lägre vid beskattningsårets utgång än vid utgången av augusti 1939, må dock
härav betingad i räkenskaperna gjord lägre värdesättning godkännas. Hänsyn
må ock vid bedömande av räkenskapernas värdesättning tagas till i vad
mån efterfrågan å tillgången kan antagas bliva minskad på grund av rådande
krigskonjunktur eller kan antagas bliva minskad eller upphöra, när
normal konjunktur åter inträder. Beträffande tillgång, som kan väntas vid
krigskonjunkturens upphörande förlora sitt huvudsakliga värde, bör följaktligen
i räkenskaperna gjord värdesättning icke frångås vid inkomstberäkningen.
Avdrag för värdeminskning å maskiner, inventarier, byggnader eller andra
tillgångar för stadigvarande bruk medgives enligt samma grunder som för
jämförelseåren. Därutöver medgives beträffande tillgång som nu sagts avdrag
för sådan värdeminskning överstigande den normala, som avses i punkt
3 c fjärde stycket anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen, i den mån
denna värdeminskning visas hava uppkommit under beskattningsåret, så
ock avdrag för överpris eller merkostnad av sådant slag som angives i punkt
3 c femte stycket nämnda anvisningar, i båda fallen i den mån motsvarande
avdrag under beskattningsåret skett i räkenskaperna. Avdrag för överpris
och merkostnad bör enligt denna förordning ej ske med högre belopp än
som kan med stor sannolikhet antagas komma att motsvaras av värdeminskning
under krigskonjunkturen eller vid dess upphörande. Att provisorisk
skattepåföring kan ske av den på återstoden av det i räkenskaperna gjorda
avdraget belöpande krisskatten framgår av 7 §.
Avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond eller, med större belopp
än som kan anses motsvara normal årsavsättning, till pensionering av
anställda, donation eller annat likartat ändamål är ej medgivet, ej heller avdrag
för omkostnad, som kan antagas hava haft till väsentligt syfte att nedbringa
beskattningen för beskattningsåret.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
I rörelseinkomsten för annan rörelseidkare än sådan som bedriver penningrörelse
medräknas ej behållen utdelning å svenska aktier eller å andelar i
svenska ekonomiska föreningar.
Vid inkomstberäkningen för rörelse skall särskilt angivas värdet av tillgångar
avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelsen samt av varufordringar
och varuskulder enligt den vid beräkningen enligt denna förordning
antagna utgående balansräkningen. Tillika skal! angivas efter en räntefot
av 4 procent beräknad ränta å i rörelsen nedlagt eget kapital, däri
för annan rörelseidkare än sådan som bedriver penningrörelse ej inräknat
kapital, nedlagt i svenska aktier eller andelar i svenska ekonomiska föreningar,
och ej heller under året uppkommen vinst.
Tantiem, provision, gratifikation eller likartad inkomst av tjänst eller av
tillfällig förvärvsverksamhet medräknas endast i den mån denna förmån utgått
från rörelse.
Vid beräkning av realisationsvinst vid avyttring av annan lös egendom
än värdepapper må, örn den avyttrade egendomen förvärvats före utgången
av augusti 1939, i stället för priset vid förvärvet avdragas egendomens uppskattade
värde vid nämnda tidpunkt, om detta värde var högre än det värde,
som vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt får avdragas
såsom kostnad för förvärvet. Från realisationsvinsten får avdragas realisationsförlust
å annan lös egendom än värdepapper vid avyttring efter utgången
av augusti 1939, därvid beaktas, att, örn värdet vid nämnda tidpunkt
lagts till grund för beräkningen av realisationsvinst, värdet vid samma tidpunkt
också skall läggas till grund för beräkning av realisationsförlusten,
om värdet å den egendom förlusten avser då var lägre än det värde, som
vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt får avdragas såsom
kostnad för förvärvet.
4. För fastställande av uppskattad merinkomst av viss förvärvskälla i rörelse
avdrages jämförelseinkomsten från inkomsten för beskattningsåret och
tillägges belopp varmed den beräknade räntan å eget kapital för beskattningsåret
understiger motsvarande ränta för jämförelseåret, eller avdrages
belopp varmed förstnämnda ränta överstiger den sistnämnda. För övrigt
iakttages, att, om rörelse bedrivits endast under del av beskattningsåret, allenast
motsvarande del av jämförelseinkomsten må avdragas samt att, örn beskattningsåret
omfattar längre eller kortare tid än tolv månader, jämförelseinkomsten
ökas eller minskas med hänsyn därtill.
För fastställande av uppskattad merinkomst av tantiem eller liknande
inkomst avdrages jämförelseinkomsten från inkomsten under beskattningsåret
med iakttagande av vad nyss beträffande rörelse stadgats för det fall
att inkomsten avser endast del av beskattningsåret.
5. Beträffande rörelse skall, där ej annat följer av vad nedan stadgas,
antagas att uppskattad merinkomst som i denna förordning avses berott på
förhållanden som omförmälas i 1 §, den skattskyldige obetaget att med bärande
sannolikhetsskäl ådagalägga,
Kungl. Maj.ts proposition nr 2. bilaga 2. 63
att inkomstökningen helt eller delvis varit en följd av nyligen vidtagna
rationaliseringsåtgärder,
eller att inkomstökningen helt eller delvis uppstått därigenom att vid avyttring
av tillgångar under beskattningsåret återbekommits före utgången av
augusti 1939 avskrivna eller nedskrivna men vid nämnda tidpunkt befintliga
värden, och de influtna beloppen ej använts för motsvarande vid krisbeskattningen
godkänd avskrivning eller nedskrivning å under beskattningsåret nyanskaffad
tillgång,
eller att inkomstökningen helt eller delvis framstår som ett naturligt led
i en utveckling, vilken påbörjats före krigsutbrottet eller dessförinnan kunnat
förutses,
eller att inkomstökningen av annan anledning helt eller delvis varit att
förvänta även örn krigstillståndet ej inträtt.
Därjämte iakttages i förekommande fall bestämmelsen i 3 § 1 mom. sista
stycket.
Därest vid beräkning av den taxerade merinkomsten avräknas i den uppskattade
merinkomsten ingående belopp som utgör ett återbekommande av
före utgången av augusti 1939 avskrivna eller nedskrivna värden, skall anteckning
härom ske i krisskattelängden med angivande av grunden för beräkningen.
Den centrala krisskattenämnden skall kunna beträffande särskilda slag
av rörelse bestämma, att uppskattad merinkomst hänförlig till dylik rörelse
skall till den procentuella del som av nämnden fastställes antagas hava berott
på förhållanden som avses i 1 §. Har sådant bestämmande skett, skall
skattskyldig likväl äga med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga att merinkomsten
ej alls eller endast till mindre del berott av sådana förhållanden.
Förebringas å andra sidan bärande sannolikhetsskäl för att merinkomsten till
större del eller i sin helhet berott på förhållanden som i 1 § avses, skall den
till krisskatt taxerade merinkomsten bestämmas med hänsyn därtill.
Uppskattad merinkomst, som hänför sig till livförsäkringsrörelse eller till
yrkesmässigt bedriven vetenskaplig, litterär eller konstnärlig verksamhet,
verksamhet som läkare, tandläkare eller arkitekt eller därmed jämförlig
verksamhet, skall antagas ej hava berott på förhållanden som avses i 1 §,
såvitt ej bärande sannolikhetsskäl förebringas för att merinkomsten berott
på sådana förhållanden. Den centrala krisskattenämnden skall dock äga,
om särskilda omständigheter därtill föranleda, för visst slag av dylik verksamhet
föreskriva att viss procentuell del av den uppskattade merinkomsten
skall på sätt ovan sagts antagas hava berott på förhållanden som avses i
1 §, därest ej annat med bärande sannolikhetsskäl ådagalägges. Nämnden
skall jämväl äga för visst annat slag av rörelse än nu sagts bestämma att
den skall i avseende varom nu är fråga likställas med verksamhet som i
detta stycke avses.
Uppskattad merinkomst hänförlig till inkomst i form av tantiem, provision,
gratifikation eller likartad inkomst av tjänst eller av tillfällig förvärvsverksamhet,
som utgår från rörelse med hänsyn till dennas resultat, uppta
-
64 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
ges såsom taxerad merinkomst endast i den mån dess belopp bestämts med
hänsyn till sådan inkomst av rörelse, som belöper på tiden efter utgången
av augusti 1939. Dylik merinkomst antages vara av beskaffenhet som i 1 §
sägs, i den mån motsvarande antagande enligt vad ovan sagts skall gälla för
den verksamhet varav den utgår.
Till realisationsvinst hänförlig merinkomst som i denna förordning avses
antages alltid hava berott på förhållanden som avses i 1 §.
6. Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag eller rederi
uträknas taxerad merinkomst för varje av företaget bedriven förvärvskälla
men påföres en var av delägarna den taxerade merinkomst som på honom
belöper. Med hänsyn till bestämmelserna i 5 § örn skattens beräkning skall
envar delägare jämväl påföras jämförelseinkomst, vilken vanligen synes kunna
fastställas till så stor andel av företagets jämförelseinkomst, som belöper
på delägaren.
till 7 §.
1. Därest värdet av lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning
i rörelse, uppskattat enligt anvisningarna till 3 §, under beskattningsåret
nedgått och den skattskyldige i sina räkenskaper av sin årsvinst
eller eljest tillgängligt eget kapital till en särskild varuförnyelsefond avsatt
belopp för lagrets ersättande eller för nedskrivning av lager, som den skattskyldige
har för avsikt att anskaffa i det avyttrade lagrets ställe, skall efter
därom framställt yrkande beskattningsnämnd besluta provisorisk påföring
av krisskatt under följande förutsättningar. Den provisoriska skattepåföringen
beräknas å det avsatta beloppet i den mån detta ingår i den beskattningsbara
merinkomsten, dock ej till den del avsättningen överstiger den nedskrivning
å varulager, som skulle medgivits, därest nya lagertillgångar vid
beskattningsårets utgång anskaffats i den omfattning att varulagret, uppskattat
enligt nyss angivna grunder, komme att betinga samma värde som
vid beskattningsårets ingång. Den provisoriskt påförda skatten skall utgöra
det belopp, varmed krisskatten skulle minskats om den fondavsättning, varå
den provisoriska skattepåföringen sålunda beräknas, avdragits från den beskattningsbara
merinkomsten. Örn ett påföljande år nya lagertillgångar anskaffas,
så att varulagret uppbringas högst till sin storlek vid ingången av
det beskattningsår, för vilket taxering verkställts år 1940, och nedskrivning
av de nyanskaffade tillgångarna sker i överensstämmelse med de grunder,
som angivas i anvisningarna till 3 §, må, i den mån varuförnyelsefonden
anlitas för nedskrivningen, den på nedskrivningen belöpande skatten efter
beslut av beskattningsnämnd restitueras. Disponeras fonden för annat ändamål
än anskaffning eller nedskrivning av nytt lager eller befinnes det att
vid tidpunkt efter upphörande av nuvarande krigstillstånd, som sedermera
fastställes, förutsättningar för restitution av viss del av det provisoriskt påförda
skattebeloppet ännu ej föreligga, skall rätten till sådan restitution hava
förfallit.
Har vid beräkning av beskattningsbar merinkomst enligt denna förord -
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
65
ning avräknats belopp som anses innefatta återbekommande av före utgången
av augusti 1939 skedd lagernedskrivning och har följaktligen enligt vad
ovan sagts sådant belopp ej ingått i det å vilket provisorisk skattepåföring
beräknats, skall detsamma sedermera anses hava i första hand använts
till nedskrivning å nyanskaffat lager.
2. Enligt vad som framgår av anvisningarna till 3 § kan rörelseidkare
vid beräkning av inkomst av rörelse jämlikt denna förordning erhålla avdrag
för s. k. överpris och merkostnad å tillgång för stadigvarande bruk med
belopp som kan med stor sannolikhet antagas komma att motsvaras av värdeminskning
under krigskonjunkturen eller vid dess upphörande, därest
motsvarande avdrag för beskattningsåret skett i räkenskaperna. Har ej hela
•det i räkenskaperna gjorda avdraget kunnat godkännas vid beräkningen av
inkomst enligt denna förordning, kan yrkande framställas om provisoriskt
påförande av så stor krisskatt som belöper på det återstående beloppet, i den
mån detta ingår i den beskattningsbara merinkomsten, d. v. s. med det belopp,
varmed krisskatten skulle minskats, om det i räkenskaperna gjorda
avdraget i sin helhet medgivits vid inkomstens beräkning. När tillgången
visas hava nedgått i värde under det till vilket det enligt denna förordning
i beskattningsavseende nedskrivits, må restitution ske av så stor del av
den provisoriskt påförda skatten som svarar mot den påvisade ytterligare
värdeminskningen. Befinnes att vid tidpunkt, som sedermera fastställes,
tillgången alltjämt har ett högre värde än det till vilket det i räkenskaperna
nedskrivits, skall rätten till restitution av den krisskatt som belöper på
skillnaden mellan detta värde och värdet enligt räkenskaperna hava förfallit.
3. Har fartyg försålts för högre pris än bokförda värdet utan att under
beskattningsåret ersättas med annat fartyg, kommer ofta den bokföringsmässiga
vinsten att vid beskattningen inräknas i inkomsten av rörelse,
medan, om annat fartyg under samma år anskaffats, vinsten oftast kunnat
till stor del uppvägas av avdrag för värdeminskning. Avser säljaren att för
köpeskillingen eller del av denna anskaffa nytt eller nya fartyg, kan han genom
att på särskilt konto hos riksbanken insätta det belopp han sålunda
ämnar disponera erhålla rätt till allenast provisorisk påföring av så stor
krisskatt som belöper på den i den beskattningsbara merinkomsten ingående
del av det insatta beloppet, som överstiger fartygets i beskattningsavseende
gällande värde vid avyttringen, d. v. s. med det belopp, varmed skatten
skulle minskats, om det överstigande beloppet avdragits vid beräkning
av inkomst enligt denna förordning. Rätt till skatterestitution erhålles
sedermera i den mån det avsatta beloppet användes för anskaffning av annat
fartyg och i räkenskaperna avskrivning å detta sker av beskaffenhet att
kunna medgivas vid ifrågavarande beskattning. Örn sålunda för ett senare
beskattningsår avdrag för överpris sker i räkenskaperna och beskattningsnämnd
vid taxeringen för detta år finner att förutsättningarna för dylikt
avdrag vid taxering till krisskatt då föreligger, skall nämnden i stället
för att medgiva avdrag för detta beskattningsår besluta att restitution skall
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
ske av den provisoriskt påförda krisskatt som belöper på avdragets belopp.
I fortsättningen förfares därefter enligt reglerna i punkt 2 här ovan.
Har vid beräkning av beskattningsbar merinkomst enligt denna förordning
avräknats belopp som anses innefatta återbekommande av före utgången
av augusti 1939 skedd avskrivning å ifrågavarande fartyg och har följaktligen
enligt vad ovan sagts sådant belopp ej ingått i det å vilket provisorisk
skattepåföring beräknats, skall detsamma sedermera anses hava i
första hand använts till avskrivning å nyanskaffat fartyg. Detsamma skall
gälla, därest viss del av köpeskillingen ej varit hänförlig till skattepliktig
intäkt av rörelsen, beträffande sådan del.
Vad i denna punkt stadgats om ersättning vid avyttring av fartyg skall
hava motsvarande tillämpning å sådan ersättning på grund av försäkring
för förlust av fartyg, som jämlikt 3 § 2 mom. inräknas i inkomsten.
Att i fall som avses i denna punkt särskilt förfarande kan ifrågakomma
beträffande erläggande av provisoriskt påförd skatt framgår av 7 § tredje
stycket.
4. Beträffande de fall, som avses i punkterna 2 och 3 här ovan, märkes,
att förmån som där sagts ej må medgivas där tillgång överförts mellan
fysiska eller juridiska personer, mellan vilka intressegemenskap råder, under
sådana förhållanden att det kan antagas att transaktionen skett för
att komma i åtnjutande av särskild förmån i beskattningshänseende.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
67
Förslag
till
förordning nied särskilda regler beträffande taxering år 1940 enligt
kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt av ersättning för avyttring av fartyg.
Härigenom förordnas, att vid taxering enligt kommunalskattelagen och
förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt vad i 28 § 2 mom.
kommunalskattelagen stadgas örn ersättning på grund av försäkring för förlust
av fartyg skall äga motsvarande tillämpning å köpeskilling för fartyg,
som avyttrats under sådana förhållanden att ersättningen enligt eljest gällande
bestämmelser skulle tagits till beskattning för det beskattningsår, för
vilket taxering skall ske år 1940, dock ej där avyttringen skett till någon,
med vilken säljaren varit i intressegemenskap, och det kan antagas att
transaktionen skett för att komma i åtnjutande av särskild förmån i beskattningsavseende.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
Förslag
till
förordning örn rätt att vid taxering till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt för år 1940 njuta avdrag för krisskatt.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Fysisk eller juridisk person som påföres krisskatt för år 1940 skall vid
sin taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för samma år från
det till sådan skatt taxerade beloppet erhålla avdrag för krisskatten, och
skall i förekommande fall vid beräkning av ortsavdrag samt vid tillämpning
i övrigt av bestämmelserna i förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
och i förordningen om särskild skatt å förmögenhet så anses,
som örn det efter avdrag för krisskatt återstående beloppet vore taxerat
68
Kungl. Mcij:ts proposition nr 2. Bilaga 2.
belopp. Det återstående beloppet utföres i tiotal kronor med iakttagande
av att överskjutande belopp, som ej uppgår till fullt tiotal kronor, bortfaller.
Vid tillämpning av 19 § 1 mom. förordningen om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt skall avdrag för krisskatt, i den mån det ej kunnat utnyttjas
av den därtill närmast berättigade maken, tillgodoräknas den andre
maken.
2 §.
Avdrag som i 1 § sägs skall utan särskild framställning verkställas av
ordinarie prövningsnämnden, vilken tillika skall fastställa till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt beskattningsbart belopp och till särskild skatt å förmögenhet
beskattningsbar förmögenhet för den skattskyldige.
Den skattskyldige skall på det sätt och i den ordning som i 100 § 1 mom.
taxeringsförordningen föreskrives underrättas om beslutet.
3 §•
Därest genom beslut av särskild prövningsnämnd eller av kammarrätten
eller Kungl. Maj:ts taxering till krisskatt för år 1940 påföres skattskyldig,
eller påförd sådan taxering ändras, skall samtidigt vidtagas sådan ändring
i taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och till särskild
skatt å förmögenhet, vartill bestämmelserna i 1 § föranleda.
4 §•
Besvärsrätt enligt 123 § 2 mom. taxeringsförordningen rörande tillämpning
av 1 § här ovan skall tillkomma skattskyldig, som ej före den 1 december
1940 erhållit underrättelse som i 2 § sista stycket sägs.
5 §•
Vid tillämpning av 2 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
skall iakttagas, att såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet
upptages vad som tillflutit den skattskyldige på grund av restitution enligt
7 § förordningen om krisskatt av provisoriskt påförd sådan skatt men
ej belopp som på grund av restitution av dylik skatt i andra fall tillflutit
den skattskyldige.
6 §•
Kungl. Majit äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
1
Bilaga 3.
P. M.
med vissa synpunkter på frågan om möjligheten att tekniskt genomföra
en krigsvinstbeskattning å prisstegring vid
ökad vinstmarginal.
Huruvida prisstegring och ökning av prismarginalen vore för handen,
torde böra bedömas så att inom den förvärvskälla, vanligen rörelse, varom
fråga är, prisstegring i ett avseende skulle kompenseras med prissänkning i
ett annat, omkostnadsökning med omkostnadsminskning o. s. v., ett förhållande
som också kan uttryckas så, att fråga skulle vara örn genomsnittlig
prisstegring och prismarginal. Fråga skulle vidare vara örn prismarginal
räknad i kronor pr enhet, ej örn prismarginalen i förhållande till omsättningen.
Anledning att låta en höjning av inköpspris och övriga omkostnader
pr enhet föranleda större vinst i kronor för denna enhet synes från
lagstiftningens utgångspunkter ej föreligga.
I det följande skall till en början antagas att fråga är om omsättning av
varor, ej omsättning av tjänster.
Ur en rörelseidkares böcker kunna inga uppgifter hämtas örn de priser
som tillämpats under räkenskapsåret eller om den myckenhet varor som
då avyttrats. Däremot finnas i bokslutet uppgifter om in- och utgående
lagret samt örn årsomsättningen i kronor. Huru sistnämnda belopp fördelar
sig på olika varuslag framgår endast undantagsvis av bokslutet. Ur verifikationer
och inventeringslistor kunna vissa ytterligare uppgifter erhållas.
Där verkliga försäljningsverifikationer finnas, lära ur dessa specifika priser
för försäljningen av olika varor vanligen kunna erhållas. Försäljningsverifikationer
finnas emellertid endast i ett mindre antal bokföringar. Vid grosshandelsrörelse
förekomma sådana undantagsvis men vid detaljhandel eller
med denna likartad rörelse i det närmaste aldrig. Beträffande flertalet slag
av rörelse finnas däremot regelmässigt inköpsverifikationer. Dessutom kunna
ur räkenskaperna erhållas uppgifter örn dagskassornas belopp.
De uppgifter rörande varuomsättning och priser, som kunna hämtas ur
räkenskaperna jämte bilagor, äro sålunda beträffande det stora flertalet
rörelseidkare följande. Genom jämförelse mellan in- och utgående inventeringslistor
kan den kvantitativa ökningen eller minskningen av varulagret
fastställas. I vissa fall kunna också uppgifter i inventeringslistorna erhållas
om inköpspriser å de i dem upptagna varorna. Ur inköpsverifikationerna
kan kvantiteten av under året inköpta varor samt inköpspris för dessa varor
fastställas. Genom att sammanlägga kvantiteten varor i ingående lagret
och kvantiteten inköpta varor och från denna summa avdraga kvantiteten
varor i utgående lagret erhålles kvantiteten försålda varor, d. v. s. den
kvantitativa årsomsättningen specificerad på olika varuslag. I vissa fall
erhållas på samma sätt inköpsprisen för under året försålda varor. Däremot
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 3.
kan ej ur vare sig böcker eller verifikationer och vanligen ej heller på något
annat sätt uppgift erhållas om vad rörelseidkaren erhållit för dessa varor
specificerade på olika varuslag. Man vet ej och kan ej genom rekonstruktion
utröna vare sig när han sålt varorna — utom i den mån en allmän
föreställning kan erhållas därigenom att nian vet när inköp av olika slag
skett — eller till vilka priser han sålt dem.
En exakt kalkyl rörande tillämpade vinstmarginaler skulle vidare förutsätta
kännedom om de på de olika varuslagen belöpande omkostnaderna.
Härvid torde — med hänsyn därtill att försäljningsprisen vanligen inställa
sig efter inköpsprisen för dagen — få antagas att de sist inköpta varorna
först försålts. Såsom ovan sagts torde det väl ofta vara teoretiskt möjligt
att fastställa inköpsprisen specificerade på olika varuslag. Där förädling
av något slag ägt rum, står emellertid, även i fall då utredning om inköpspris
för anskaffade varor kan förebringas, ofta ej denna möjlighet till buds,
enär det ej kan konstateras i vad mån de inköpta varorna ingå i utgående
lagret (t. ex. vid konservtillverkning, konditorirörelse o. dyl.) Huru övriga
kostnader med mer eller mindre utpräglad karaktär av allmänna omkostnader
fördela sig på de olika varorna är endast i undantagsfall möjligt att
utreda. I sådant avseende torde en schablonmässig utslagning ej kunna
undvikas.
Den prissättningskalkyl varom fråga är skulle ju avse såväl beskattningsåret
som förkrigstiden. Om med förkrigstid här skall förstås de åtta första
månaderna 1939, så erfordras för de beräkningar, som enligt det ovan anförda
äro teoretiskt möjliga, kännedom om lagerbehållningen den 1 september
1939. Utan uppgift örn denna kan ej rekonstruktion ske av vare sig
inköpta eller försålda kvantiteter, vare sig under förkrigstiden eller 1939 års
krigsmånader. Kännedom om nämnda lagerbehållning finnes emellertid ej
och kan ej heller erhållas utom i det fåtal fall, då tillgång finnes till fullständig
lagerbokföring eller fullständiga månadsbokslut.
Av det anförda Hamgår, att det ej är tekniskt möjligt att beträffande
den stora mängden företag ens med den mest ingående kalkyl få fram prisstegring
eller vinstmarginal för olika varuslag. En direkt bevisning rörande
prisstegringsvinster låter sig därför endast i undantagsfall åstadkomma.
Emellertid bör det också undersökas i vad män utredning kan åvägabringas
på indirekt väg. Den enda möjliga allmängiltiga utgångspunkten
för en sådan beräkning torde vara den kvantitativa varuomsättningen. Genom
att beräkna vinsten i procent å varuomsättningen uttryckt i penningar,
skulle väl en föreställning örn den relativa men ej örn den absoluta vinstmarginalen
kunna erhållas. Såsom av det förut anförda framgår är det
emellertid ej denna marginalökning som skall fastställas. När en jämförelse
skall göras för att få fram förskjutningen av den kvantitativa omsättningen,
gäller det att erhålla ett sådant mått för omsättningen att en jämförelse
överhuvud blir möjlig. Här framträda emellertid nya stora svårigheter,
enär varorna äro av otaligt växlande slag och otaligt växlande kvaliteer.
Teoretiskt möjligt är väl att, om med omsättningsenhet förstås den varumängd
som säljes för ett visst enhetsbelopp, t. ex. 100 kronor, fastställa
dylika enheter för en viss tidrymd. Däremot är det väl knappast teoretiskt
möjligt att på detta sätt exakt jämföra omsättningen vid olika tider, därför
att en omvärdering av de inbördes proportionerna äger rum, en omvärdering
som just i ett läge sådant som det förhandenvarande är mycket betydande.
För praktiskt ändamål vöre det dock måhända tillfyllest att såsom
omsättningsenhet även under beskattningsåret antaga omsättningsenheten
vid krigsutbrottet. Ett särskilt spörsmål är ifall omsättningsenheten be
-
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 2. Bilaga 3.
träffande olika varor skulle bestämmas individuellt eller kollektivt, d. v s
genom någon myndighets avgörande. Det förstnämnda vore väl riktigast,
då proportionerna mellan priserna växla avsevärt för olika slag av rörelse
oell å olika orter, men torde i och för sig vara utomordentligt svårt. Att centralt
fastställa omsättningsenheter innebär av nämnda skäl en mindre exakt
anordning men låter sig kanske beträffande standardkvaliteer göra. Men
att sedan konstatera i vad mån en rörelseidkares varor motsvara dessa
standardkvaliteer ligger stundom utanför det möjligas gränser. Vilken metod
som än användes framstår uppgiften att med varandra jämföra olika
kvahteer vid olika tidpunkter såsom praktiskt taget olöslig. I den mån en
dylik kvalitetsbedömning är möjlig bör det emellertid vara åtminstone teoretiskt
tänkbart att med tillhjälp av bokföringens verifikationer erhålla
uppgift örn under året försalda varors kvantitet, räknad i omsättningsenheter.
Emellertid skulle det också gälla att få fram kostnaden och försäljningspriset
för varje omsättningsenhet dels under jämförelsetiden dels under beskattningsåret.
Att erhålla siffrorna för försäljningsprisen pr enhet är ofta
enkelt. Hela omsättningens belopp i penningar divideras med antalet omsättningsenheter.
Större svårighet möter att få fram kostnaden pr omsättningsenhet,
eftersom dessa böra belasta just den försålda kvantiteten.
Vissa av årets faktiska kostnader hänföra sig till varor som finnas kvar vid
arets slut. Å andra sidan hava vissa av de faktiska kostnaderna för årets
försäljningar nedlagts under tidigare år. Ett något så när riktigt resultat
synes emellertid erhållas, om antalet omsättningsenheter justeras med hänsyn
till ökningen eller minskningen av in- och utgående lagrens omsättningsenheter.
Härigenom bliva försäljnings- och omkostnadsprisen pr omsättningsenhet
jämförbara. Möjligt är att, medan den del av kostnaderna, som
utgöres av inköpsprisen, kan proportionellt slås ut på de under året försålda
omsättningsenheterna oell dem sorn representera lagerökning under
året, detta ej bör ske med de övriga omkostnaderna, utan att dessa böra med
större belopp pr enhet belasta de under året försålda omsättningsenheterna
än de omsättningsenheter som ingå i lagerökningen. Någon allmän regel härutinnan
kan ej givas.
Vad angår möjligheterna att på nu ifrågasatta indirekta väg för år 1939 få
fram ökning av prismarginalen bör märkas att det i regel ej låter sig göra
att för detta år få fram försäljningsprisen pr omsättningsenhet, emedan man
endast^ undantagsvis kan ur böckerna inhämta uppgifter örn de kvantiteter
som sålts före och efter krigsutbrottet. Omsättningens belopp i penningar
kan däremot erhållas ur räkenskaperna även för de olika delarna av 1939,
i regel utan svårighet. I böckerna återfinnas de varje dag influtna penningbeloppen
(dagskassorna), och dessa äro vid god bokföring summerade månadsvis.
Att erhålla kostnaderna pr omsättningsenhet för de olika delarna
av 1939 är, såsom av det ovanstående framgår, ej möjligt, eftersom detta skulle
förutsätta kännedom örn lagerbehållningen vid krigsutbrottet.
Man har jämväl diskuterat möjligheten alt vid bedömande av frågan, huruvida
prisstegring eller ökning av vinstmarginal skett eller ej, till utgångspunkt
skulle tågås vissa på grundval av statistiskt material fastställda siffror för
genomsnittlig marginalökning beträffande olika varuslag. Den presumtion
som grundades på dessa siffror skulle av de skattskyldiga få motbevisas.
Vid dylik motbevisning skulle emellertid alla de svårigheter, som förut påvisats
rörande direkt bevisning beträffande prisstegring, göra sig gällande.
Skulle motbevisningeu avse att pavisa, att de priser och övriga förutsättningar
som legat till grund för beräkning av de antagna genomsnittliga prismargina
Bihang
till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 2. (Bil.) 6
4
Kungl Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 3.
lema, ej av vederbörande tillämpats, tillkomne frågan hur beräkningen rörande
prisstegring m. m. i stället borde ske, och problemet skulle med denna
metod snarare kompliceras än förenklas. Om denna metod torde för övrigt
det omdömet vara berättigat, att den skulle anlägga ett statistiskt betraktelsesätt
på beskattningsfall, där i stället särskild hänsyn borde såvitt möjligt
tagas till individuella förhållanden. Att påvisa i vad mån de vid fastställande
av genomsnittsmarginalerna antagna förutsättningarna vore för handen i de
individuella fallen skulle för övrigt, särskilt beträffande företag med många
varuslag, vara utomordentligt vanskligt.
Vad härefter angår frågan örn rörelse som omsätter endast tjänster torde
det i många fall vara uteslutet att avgöra vad som är prisstegring eller ej.
Där ersättningen beräknas annorlunda än efter viss enhet (d. v. s. annorledes
än pr tid, pr styck, pr vikt, pr avstånd eller dyl.), kan det överhuvud ej
bedömas, i vad mån prisstegring föreligger. Härtill kommer svårigheten att
bedöma vinstmarginalens storlek. För att få fram denna erfordras jämförelse
mellan de kvantitativa omsättningarna, en sådan kan ej göras utan kännedom
om antalet omsättningsenheter, och dylika kunna beträffande många
slag av tjänster ej fastställas.
Är åter fråga om företag med såväl varuomsättning som omsättning av
tjänster, bliva förhållandena genast än mera invecklade även för den rörelsegren
som till sist resulterar i varuomsättningen. Framför allt när omkostnaderna
skola uppdelas torde dessa svårigheter visa sig. Möjligen äro också
intäkterna för varor och tjänster gemensamt redovisade i räkenskaperna, så
att de ej kunna avskiljas från varandra, i synnerhet där fråga är örn företag
som bedriva dels handel med egna varor, dels kommissionsrörelse, en i själva
verket mycket ofta förekommande kombination (t. ex. bokhandel).
Det anförda har avsett att visa i vad mån en exakt bevisföring rörande
prisstegringar och vinstmarginaler överhuvud är möjlig. Resultatet har blivit
väsentligen negativt. Fråga uppstår då om ej en mera summarisk, approximativ
beräkning är möjlig. I detta avseende måste emellertid konstateras
svårigheterna i flertalet fall även för de skattskyldiga själva att åstadkomma
en sådan beräkning, där prisfluktuationer alls förekommit. På sin höjd äger
den skattskyldige en allmän föreställning om huru stora varukvantiteter han
sålt för olika priser. En förstahandsberäkning på grundval av dylika allmänna
föreställningar måste nästan alltid resultera i andra totalsiffror än de
verkliga, och det gäller då att genom jämkningar och avvägningar få siffrorna
att stämma. Resultatet måste i de flesta fall betecknas som mer eller
mindre godtyckligt, och även felgränserna torde det mestadels vara mycket
svårt eller omöjligt att få fram. Det gäller då att bestämma örn resultatet
skall godtagas av taxeringsmyndigheterna eller ej. Skall det godkännas,
öppnas möjlighet för den skattskyldige till missbruk. Skall det ej godtagas,
är det vanligen omöjligt för den skattskyldige att styrka sina uppgifter, och
taxeringsmyndigheten kan lätt visa att beräkningen måste vara godtycklig,
enär exakt bevisning ej är möjlig. Det förra alternativet synes följaktligen
uteslutet på den grund att det skulle omöjliggöra praktiskt taget varje kontroll
från beskattningsmyndigheternas sida. Det senare alternativet vöre
mera möjligt att genomföra, men det skulle med säkerhet medföra ett mycket
stort antal tvistigheter på grund av lönlösa försök av de skattskyldiga att
påvisa att fråga ej vore om prisstegring eller ökad vinstmarginal. En så utformad
beskattning torde i verkligheten komma en ren mervinstbeskattning
så nära, att, om den benämndes skatt å prisstegringar, fråga närmast bleve
om en benämning å en merbeskattning, vilken ej gåve en riktig föreställning
om beskattningens verkliga karaktär. En sådan anordning vore ej lycklig.
Kungl. Majlis proposition nr 2. Bilaga 3.
5
I det föregående har antagits att den skattskyldiges räkenskaper i sin helhet
skulle stå till förfogande för den beräkning varom fråga är. Bl. a. måste
alla inköpsverifikationer och detaljerade inventeringslistor genomgås. Vanligen
blir även med en sådan genomgång resultatet nedslående. Härtill
kommer emellertid att det är ett synnerligen hårt krav som ställes på den
skattskyldige, om denne skall på detta sätt i detalj bearbeta sin bokföring
från minst två, vanligen tre år. För många branscher (t. ex. diverse- och
matvaruaffärer, järnhandel m. fl.) är kravet nära nog orimligt, desto mera
som utredningsresultatet endast sällan torde kunna godtagas. Men även,
och än mer, ur taxeringsmyndigheternas synpunkt skulle uppgiften bliva för
svår. Kontroll av en enda bokföring så i detalj som här skulle ifrågakomma
måste vanligen taga veckor, ofta månader i anspråk. Vid meningsskiljaktigheter
mellan den skattskyldige och taxeringsmyndigheterna skulle det i regel
ej med tillhjälp av räkenskaperna kunna avgöras vem som har rätt. Om
den skattskyldige tillfrågar taxeringsmyndigheten hur han skall förfara
för att förebringa tillfredsställande bevisning, kan denna, även om den äger
full kompetens, merendels ej besvara frågan. Det innebär icke något för
taxeringsmyndigheterna nedsättande omdöme, örn det påstås att endast ett
fåtal av dem torde äga förutsättningar för den prövning som överhuvud är
möjlig. En sådan prövning skulle nämligen kräva framstående specialkunskaper,
som man icke kan begära av taxeringsmyndigheterna i allmänhet.
Stockholm den 22 januari 1940.
Carl W. U. Kuylenstierna.