Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
1
Nr 15.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370); given Stockholms slott
den 1 augusti 1940.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 15.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
Förslag
till
lag om ändring i vissa delar av kommimalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att 32 § 3 mom. samt anvisningarna till 19 och
32 §§ kommunalskattelagen den 28 september 19281 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives:
32 §.
3 mom. Såsom intäkt----egna tjänstehästar;
resekostnads- och---avsedda utgifter.
Anvisningar
till 19 §.
1. Fattigunderstöd, begravningshjälp samt underhåll, som lämnats fånge
eller patient å hospital, är icke att hänföra till skattepliktig inkomst. Detsamma
gäller — — -— sista stycket).
2. Enligt förordningen —- ■—• — för densamma.
till 32 §.
1. Vissa befattningshavare — — — av tjänst.
2. Till skattepliktig -— -—--till 33 §).
3. Såsom intäkt---anställdes räkning (jfr dock punkt 8 här ne
dan)
.
Angående värdesättningen---därmed minskas.
4. I vissa----enskilda järnvägarna.
5. Med av ---— prästerliga befattningshavare.
6. Värnpliktig för egen del tillkommande naturaförmåner och det under
fredstjänstgöring utgående penningbidraget skola icke upptagas såsom
skattepliktig intäkt. Familjebidrag ävensom under fredstjänstgöring utgående
flygtillägg och sjötjänstbidrag utgöra däremot skattepliktig intäkt.
För tid då krigsavlöningsreglementet är tillämpligt skall för värnpliktig
terminslön icke räknas till skattepliktig intäkt, dock att vid sjötjänstgöring
eller tjänstgöring i sjöreserv den del av terminslönen, som motsvarar
sjötjänstbidrag, skall vara underkastad skatteplikt. Månadslön skall
1 Senaste lydelse av anvisningarna till 32 §, se SFS 1932:291.
Kungl. Maj.ts proposition nr 15.
3
utgöra skattepliktig intäkt. Vad i detta stycke sägs skall gälla jämväl i
fråga om annan personal vid krigsmakten, som avlönas enligt de för värnpliktiga
gällande grunder.
För annan under krigsavlöningsreglementet hänförlig personal än som i
föregående stycke avses skola under tid, då reglementet är tillämpligt, naturaförmåner
eller ersättning därför ävensom månadslön utgöra skattepliktig
intäkt. Terminslön enligt reglementet upptages däremot såsom intäkt
endast för tid, varunder befattningshavaren kunnat fullgöra tjänstgöringen
utan att lämna den vanliga bostads- eller verksamhetsorten. Vid sjötjänstgöring
eller tjänstgöring i sjöreserv gäller, att såsom intäkt upptages den
del av terminslönen, som motsvarar sjötillägg eller uppbördsersättning.
Den för terminslön medgivna skattefriheten har sin grund däri, att sådan
lön avsetts omfatta ersättning för samtliga de merkostnader, som uppkommit
för den skattskyldige genom att han för fullgörande av militär
tjänstgöring vistats utom den vanliga bostads- eller verksamhetsorten. I
följd härav må för tid, varunder terminslön utgått, nämnda merkostnader
ej avföras såsom utgift, även om terminslönen icke förslår till deras
bestridande.
7. Till ersättning — — — tjänstemän anslaget.
8. Understöd, som----här ovan).
9. Har delägare — —- — inkomst härflutit.
10. Såsom livränta--- — utbetalt belopp.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1941.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 1 augusti
19 AO.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Sköld, Quensel, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga om beskattningen
av förmåner, utgående till värnpliktiga samt till fast anställd militär personal,
och anför därvid följande:
Under de senaste åren har lönereglering ägt rum för den fast anställda personalen
vid försvarsväsendet. Beträffande officerare och underofficerare och
med dem jämställda gäller sålunda från och med den 1 juli 1939 militära avlöningsreglementet
den 15 juni 1939 (nr 275). Den 21 juni 1940 har utfärdats
nytt manskapsavlöningsreglemente (nr 652) med giltighet från och med
den 1 juli samma år. Under krigstjänstgöring gäller för samtliga nu berörda
kategorier krigsavlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr 278). Krigstjänstgöring
anses enligt sistnämnda reglemente i första hand fullgöras av den som
tillhör mobiliserad del av försvarsväsendet. Enligt senare med stöd av reglementet
utfärdade tillämpningsbestämmelser (kungörelse den 19 januari 1940,
nr 51) skall detsamma, med visst undantag, tillämpas jämväl vid sådana icke
mobiliserade delar av krigsmakten, vilka enligt gällande bestämmelser vid
förstärkt försvarsberedskap organiserats såsom neutralitetsvakt, ävensom beträffande
personal, som inkallats till tjänstgöring i anledning av förstärkt
försvarsberedskap.
Även beträffande de värnpliktigas avlönings- och övriga förmåner ha under
den senaste tiden nya bestämmelser tillkommit. Det nyss berörda krigsavlöningsreglementet
äger sålunda tillämpning å värnpliktiga i samma utsträckning
som beträffande fast anställd personal. Under krigstjänstgöring äro vidare
de värnpliktiga berättigade till familjebidrag enligt krigsfamiljebidragsförordningen
den 17 april 1940 (nr 223). Under tjänstgöring i fredstid gälla
bestämmelserna i fredsfamiljebidragsförordningen den 17 maj 1940 (nr 422).
Då de nu gällande reglerna för beskattningen av ifrågavarande löne- och
övriga förmåner naturligt nog icke äro anpassade efter de nya förhållandena,
har fråga uppstått örn en omarbetning av skattebestämmelserna. Efter uppdrag
av mig har t. f. underståthållaren, skattedirektören K. G. A. Sandström
inom finansdepartementet verkställt utredning i ämnet. Resultatet av utredningen
har sammanfattats i en den 4 maj 1940 dagtecknad promemoria an
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 15.
5
gående beskattning av förmåner, utgående under värnpliktstjänstgöring och
till fast anställd militär personal. Över promemorian, vilken torde såsom
bilaga få fogas vid dagens protokoll, hava efter remiss yttranden avgivits av
överbefälhavaren över rikets försvarskrafter, arméförvaltningen, marinförvaltningen,
flygförvaltningen, kammarrätten, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands,
Västernorrlands och Norrbottens län samt styrelserna för svenska stadsförbundet
och svenska landskommunernas förbund.
Promemorian.
Promemorian upptar i sitt första kapitel en utförlig redogörelse
för de förmåner av olika slag, som enligt nu gällande bestämmelser
under fredstjänstgöring respektive krigstjänstgöring utgå till de värnpliktiga
samt till den fast anställda personalen. Jag tillåter mig att härutinnan
hänvisa till nämnda redogörelse och vill här endast till komplettering av uppgifterna
erinra att, såsom förut anförts, nytt manskapsavlöningsreglemente
samt ny fredsfamiljebidragsförordning numera utfärdats.
I andra kapitlet av promemorian behandlas frågan om beskattningen
av ifrågavarande förmåner enligt gällande rätt.
Inledningsvis erinras, att frågan tydligen är att besvara med hänsyn tagen
till gällande bestämmelser rörande beskattning av inkomst av tjänst. Därvid
påpekas, att någon definition å själva begreppet inkomst icke lämnas i skattelagarna.
Författningarna ha ej heller uttömmande angivit omfånget av varje
särskild förvärvskälla, utan lagtexten har avsiktligt givits en sådan avfattning,
att vid lagtillämpningen kunna till intäkt av viss förvärvskälla hänföras
intäkter, vilka till sin natur äro likartade med dem, som i författningstexten
uttryckligen angivas vara hänförliga till förvärvskällan. Å andra sidan har
i särskilda fall uttryckligen angivits, att vissa den skattskyldige tillkommande
förmåner icke skola upptagas till beskattning. Bestämmelserna härom återfinnas
i 19 § kommunalskattelagen med anvisningar samt, såvitt fråga är örn
inkomst av tjänst, i 32 och 33 §§ samma lag med anvisningar. På grund av
generell hänvisning i förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
bliva bestämmelserna i kommunalskattelagen tillämpliga jämväl vid
taxeringen till statsskatt.
Jag övergår nu till att lämna en kortfattad redogörelse för nyssnämnda stadganden
i kommunalskattelagen i den mån de kunna ha betydelse i nu förevarande
avseende.
Enligt punkt 1 av anvisningarna till 19 § äro bland annat natura- och andra
förmåner, som utgått till värnpliktig i och för värnpliktstjänstgöringen, icke
att hänföra till skattepliktig inkomst.
Enligt 32 § 1 mom. hänföras till intäkt av tjänst i första rummet avlöning,
arvode, traktamente, sportler och annan förmån i penningar, bostad eller
annat, som utgått för tjänsten. I 3 mom. av samma paragraf angives, att
såsom intäkt upptages icke vad som av staten anvisats till bestridande av
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
särskilda, med vissa tjänster eller uppdrag förenade kostnader. Bland de i
författningsrummet anförda exemplen märkas »avlöningsförmåner enligt
särskilda angående avlöning vid armén och marinen på krigsfot meddelade
föreskrifter, i den mån dessa avlöningsförmåner överstiga de för fredstid
gällande» samt »resekostnads- och traktamentsersättning». Uttryckligen stadgas,
att skattskyldig icke äger göra avdrag för underskott, som kan uppkomma
därigenom, att anvisat anslag icke förslår till täckande av därmed
avsedda utgifter.
Efter vad i 33 § stadgas må från intäkt av tjänst avdrag göras för samtliga
utgifter, vilka äro att anse som kostnader för fullgörande av tjänsten
(såvitt icke för samma kostnader anvisats särskilt anslag, som, på sätt i 32 §
3 mom. är sagt, ej skall upptagas såsom intäkt). Avdrag får i enlighet härmed
ske för, bland annat, förlust å medel, för vilka den skattskyldige varit
på grund av sin tjänst redovisningsskyldig, kostnad för resor i tjänsten, där
ej, vad angår statstjänst, särskild ersättning varit därför anvisad, ävensom
kostnad för facklitteratur, instrument och dylikt, som varit nödigt för
tjänstens fullgörande.
Nu anförda stadganden kompletteras genom särskilda anvisningar. I
punkt 1 av anvisningarna till 32 § erinras att i den mån befattningshavare i
statens tjänst utöver de vanliga avlöningsförmånerna äga att åtnjuta särskild
gottgörelse för tjänstgöring under mera krävande eller besvärliga förhållanden
— såsom exempel nämnes bl. a. kallortstillägg, ersättning till
personal vid armén och marinen under flygtjänstgöring och för dykeriarbete
samt sjötillägg till beställningshavare vid flottan och kustartilleriet — dylik
ersättning är att räkna som avlöningsförmån och såsom sådan att hänföra
till intäkt av tjänst. Enligt punkt 2 räknas till skattepliktig intäkt jämväl
beklädnadsförmån eller ersättning därför samt premie till beställningshavare
vid armén och marinen, som i tjänsten iakttagit ekonomiskt gynnsam hushållning
med materialier och förbrukningsartiklar. Felräkningspenningar
äro likaledes att anse som intäkt i tjänsten, men å andra sidan får avdrag
ske för genom felräkning liden förlust, även örn denna överstiger det såsom
felräkningspenningar uppburna beloppet.
I punkt 4 av anvisningarna till 32 § lämnas uppgift om hur i beskattningshänseende
skall förfaras med särskild ersättning, som i vissa tjänster
är anvisad för sådana med tjänsten förenade kostnader, som av den skattskyldige
måste bestridas. Är fråga om statlig tjänst, skall den anvisade ersättningen
icke upptagas som intäkt av tjänsten, liksom å andra sidan de
kostnader, som skola med ersättningen bestridas, ej få avföras såsom utgift,
även örn ersättningen icke förslår till kostnadernas gäldande. Vad nu sagts
gäller för de fall, då den anvisade ersättningen är avsedd att täcka utgifterna
i fråga. Är ersättningen däremot endast avsedd att utgöra ett mindre bidrag
till kostnadernas bestridande, skall ersättningen i sin helhet upptagas såsom
intäkt, medan å andra sidan kostnaderna få avdragas såsom utgift, även i
den mån de överskjuta ersättningen.
Punkt 5 av anvisningarna till 32 § lämnar upplysning örn vad som avses
Kungl. Maj.ts proposition nr 15.
7
med av staten anvisad resekostnads- och traktamentsersättning (vilken enligt
vad nyss sagts icke är skattepliktig intäkt). Härmed förstås vad som
enligt resereglementet med flera författningar eller särskilt av Kungl. Maj:t
eller vederbörande myndighet meddelat beslut utgår såsom resekostnadsoch
traktamentsersättning för förrättning i statens ärenden å annan ort än
bostads- eller stationsorten. Härunder falla sådana ersättningar som mässpenningar
och servisbidrag till beställningshavare vid flottan och kustartilleriet.
Enligt 6 punkten räknas till ersättning, som anvisats av staten till
bestridande av viss med tjänsten förenad kostnad och som följaktligen ej är
underkastad skatteplikt, även den till tjänsteman vid förflyttning från en
tjänstgöringsort till en annan utgående ersättning för flyttningskostnad samt
för den ökade utgift som för honom må hava uppstått därigenom, att han
måst vidkännas kostnad för bostad å såväl den gamla som den nya tjänstgöringsorten.
Detsamma gäller i fråga örn bidrag till representationskostnader,
som är vissa statens tjänstemän anslaget.
Slutligen stadgas i punkt 3 av anvisningarna till 33 §, att om skattskyldig
i sin tjänst verkställt resor utom den vanliga verksamhetsorten, äger han
rätt att åtnjuta avdrag icke blott för kostnaden för själva resan utan jämväl
för den ökning i levnadskostnaden, som den skattskyldige kan hava fått vidkännas
på den grund, att han vistats utom sin vanliga verksamhetsort, såsom
för hotellrum, ökad kostnad för föda o. s. v. Därest av staten anvisats särskild
ersättning för kostnaderna, får avdrag dock icke äga rum (jfr punkt 4
av anvisningarna till 32 §).
Utredningsmannen har i promemorian beträffande värjo slag av förmåner
i penningar eller in natura, som tillkommer värnpliktiga eller fast anställd
militär personal, undersökt huruvida skattskyldighet enligt de nu refererade
bestämmelserna i kommunalskattelagen kan anses föreligga eller icke. Jag
vill här inskränka mig till en kort sammanfattning av de resultat, vartill utredningsmannen
kommit, och tillåter mig att i övrigt hänvisa till promemorian.
Samtliga till de värnpliktiga i och för värnpliktstjänstgöringen under såväl
/redstjänstgöring som krigstjänstgöring utgående förmåner, familjebidrag däri
inbegripna, torde enligt gällande rätt få anses skattefria, oberoende av förmånernas
storlek. Det förut anmärkta stadgandet i punkt 1 av anvisningarna till
19 § kommunalskattelagen — enligt vilket natura- och andra förmåner,
som utgått till värnpliktig i och för värnpliktstjänstgöringen, icke äro att hänföra
till skattepliktig inkomst — har nämligen ansetts täcka samtliga ifrågavarande
förmåner.
Vad angår de förmåner, som utgå till den fast anställda personalen under
fredstjänstgöring, gäller följande. Kontant lön, anställningspenning, avskedspremie,
kallortstillägg, uppbördsersättning, ansvarsarvode, sjötillägg, flygtillägg,
ersättning för dykeriarbete och (för personal av manskaps grad) naturaförmåner
ingå i den skattepliktiga intäkten. Tjänstgöringstraktamente,
mässpenningar, representationspenningar, ersättning för flyttningskostnad och
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
begravningshjälp äro däremot skattefria. Felräkningspenningar utgöra skattepliktig
inkomst, men avdrag får ske för förlust genom felräkning, även om
förlusten överstiger felräkningspenningarnas belopp. Beträffande ekiperingshjälpen
synes enligt rådande praxis densamma beskattas utan rätt till avdrag
för inköp av persedlar för tjänsten; möjligen föreligger dock enligt utredningsmannens
mening avdragsrätt i fråga om ekiperingskostnader, som ej avse beklädnad.
Det årliga ekiperingsbidraget bör upptagas till beskattning med rätt
för vederbörande att avdraga kostnad för nyanskaffning av annan materiel
än beklädnadspersedlar, därest sådan materiel under tjänsten förstörts eller
skadats.
Vad slutligen angår beskattningen av den fast anställda personalens förmåner
under krigstjänstgöring är utgångspunkten naturligen det förut refererade
stadgandet i 32 § 3 mom. kommunalskattelagen rörande »avlöningsförmåner
enligt särskilda angående avlöning vid armén och marinen på krigsfot
meddelade föreskrifter». Den skattefrihet, som enligt stadgandet tillkommer
berörda förmåner, i den mån de överstiga de för fredstid gällande, torde,
på sätt i promemorian närmare utredes, vid tillämpning av 1939 års krigsavlöningsreglemente
avse den i krigslönen ingående terminslönen samt naturaförmåner
till personal av högre grad än manskap. Månadslönen samt det
fast anställda manskapets naturaförmåner utgöra däremot skattepliktig inkomst.
Vid sjötjänstgöring, där terminslönen beräknas enligt särskilda regler,
skall viss del av terminslönen tagas till beskattning, nämligen den del därav
som motsvarar sjötillägg och uppbördsersättning. Övriga förmåner beskattas
enligt de vid fredstjänstgöring gällande grunderna; krigsutrustningsbidrag och
stabsbidrag äro skattefria. I
I tredje och fjärde kapitlen i promemorian diskuteras gällande beskattningsregler
på ifrågavarande område ur principiella synpunkter och framlägges
förslag till ändrade bestämmelser. Jag torde här få inskränka
mig till en kort sammanfattning av förslaget och motiveringen för desamma
och tillåter mig i övrigt att hänvisa till promemorian.
Vad angår de värnpliktigas förmåner föreslås till en början, att familjebidragen,
såväl under krigstjänstgöring som under fredst jänstgöring, skola utgöra
skattepliktig inkomst. Såsom motivering härför åberopas, vad särskilt
angår familjebidragen under krigstjänstgöring, att — på sätt chefen för försvarsdepartementet
uttalat vid framläggande av proposition i ärendet — fölen
familj av genomsnittlig storlek det föreslagna familjebidraget jämte den
värnpliktiges krigslön och värdet av hans naturaförmåner i allmänhet icke
syntes komma att avsevärt understiga de löner, som utginge enligt gällande
kollektivavtal inom industrien. Det kunde då ej göras gällande, att billigheten
krävde att skattefrihet skulle, kanske för ett och samma inkomstbelopp, väl
inträda under värnpliktstjänstgöring men icke under civilt arbete. Vidare
framhålles, att viss del av familjebidraget utginge utan varje behovsprövning
och således bomme även den till del som vore ekonomiskt fullt oberoende
eller som under militärtjänstgöringen åtnjöte full lön från sin arbetsgivare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
9
Varje anledning syntes i dylikt fall saknas att åberopa billighetshänsyn såsom
anledning till skattebefrielse i fråga om familjebidraget. Vad näringsbidragen
beträffar erinras, att örn en värnpliktig genom dylikt bidrag sattes i
stånd att i förutvarande omfattning hålla sin rörelse i gång och därmed åtnjuta
samma inkomst av rörelsen, som då han själv dreve densamma, syntes
ej heller rimligen kunna påstås, att billigheten krävde att näringsbidraget bleve
skattefritt. Slutligen påpekas den stora betydelse spörsmålet ägde icke blott ur
statsfinansiell synpunkt utan även för kommunernas finanser. Ett bibehållande
i full utsträckning av nuvarande regler angående skattefrihet för de
värnpliktigas förmåner komme att i många fall nödga till betydande höjningar
av kommunalskatten för de icke värnpliktiga och därmed drabba dessa
på ett sätt, som föga överensstämde med billighetens krav. Väsentligt ökade
krav på skattebidrag från statsmakternas sida till dessa skattetyngda kommuner
skulle därav troligen bliva en följd och detta just i tider, då det statsfinansiella
läget vore mera bekymmersamt än eljest. Anledning syntes icke
föreligga att i beskattningsavseende behandla de familjebidrag, som utginge
under fredstjänstgöring, på annat sätt än bidragen vid krigstjänstgöring.
Beträffande övriga de värnpliktiga tillkommande förmåner föreslår utredningsmannen,
att vid fredstjänstgöring naturaförmåner och penningbidrag
alltjämt skola vara skattefria, under det att sjötjänstbidrag, flygtillägg samt
ersättning till värnpliktiga, som tjänstgöra jämlikt § 27 mom. 3 F värnpliktslagen,
skola utgöra skattepliktig inkomst. Vid krigstjänstgöring skall enligt
förslaget beträffande värnpliktiga, som endast uppbära terminslön, denna icke
upptagas såsom skattepliktig intäkt. För övriga värnpliktiga skall skattefrihet
åtnjutas för det belopp, varmed terminslön enligt högre tariffen överskjuter
terminslön enligt lägre tariffen; terminslönen i övrigt skall tagas till beskattning
endast i den mån den överstiger terminslön enligt lägre tariffen för
menig, som fullgjort soldat-(rekryt-) utbildning. Månadslönen skall i sin
helhet utgöra skattepliktig intäkt.
Såsom utgångspunkt vid den sålunda företagna uppdelningen i skattefri
och skattepliktig inkomst har tagits den allmänna principen vid beskattningen,
att vad staten anvisat för bestridande av särskilda med en tjänst förenade
kostnader icke bör beskattas, varjämte billighetssynpunkter beaktats. I promemorian
framhålles, att värnplikten innebure en tjänstgöring, som principiellt
fullgjordes utan ersättning. För att kunna fullgöra denna tjänst måste
dock de värnpliktiga bekosta eller på annat sätt erhålla kost och husrum och
nödvändig personlig utrustning. Då nu staten tillhandahölle dessa förmåner,
i huvudsak in natura men till mindre del genom penningbidrag, vore dessa
att anse såsom förmåner, vilka utginge i och för tjänstens bestridande, och
desamma borde därför icke upptagas såsom skattepliktig intäkt. Sist angivna
tankegång läte sig emellertid icke utsträcka att gälla sjötjänstbidragen och
flygtilläggen. I fråga örn beskattningen av de under krigstjänstgöringen utgående
förmånerna hade den höjning av terminslönen, som inträdde enligt högre
tariffen, motiverats av ökade levnadskostnader under tjänstgöring å krigsskådeplats
och i fästning, som förklarats i belägringstillstånd. Denna förhöj
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
ning borde således enligt de allmänna grunderna för inkomstbeskattningen
ej upptagas såsom skattepliktig intäkt. Från den återstående delen av krigslönen
— månadslön och terminslön motsvarande lägre tariffen — borde få
avdragas ett belopp, motsvarande penningbidraget under fredstjänstgöring;
vad återstoden anginge syntes egentlig anledning saknas att medgiva skattefrihet
för ifrågavarande belopp, som icke vore avsedda till bestridande av helt
nödvändiga personliga behov.
Beträffande beskattningen av den fast anställda personalens förmåner under
fredstjänstgöring föreslås i promemorian icke någon annan ändring i
gällande bestämmelser än att uttryckligen stadgas rätt för den som erhållit
ekiperingshjälp eller årligt ekiperingsbidrag att få avdrag för sådana ekiperingskostnader,
som icke avse inköp eller underhåll av klädespersedlar.
I fråga om den fast anställda personalens förmåner under krigstjänstgöring
föreslås upphävande av de föråldrade bestämmelserna i 32 § 3 mom.
kommunalskattelagen. I promemorian anföres härom att nämnda bestämmelser
motsvarade rådande förhållanden, så länge löneökningen under krigstjänstgöringen
— varmed för övrigt före år 1928 endast förstods tjänstgöring
sedan krigstillstånd inträtt — utgick som ersättning för kostnader för det
dagliga underhållet i fält. I och med att även andra synpunkter lagts till
grund för krigsavlöningen syntes beskattningsfrågan här böra bedömas med
hänsyn till sålunda ändrat utgångsläge.
Enligt det i promemorian framlagda förslaget skall av krigslönen månadslönen
liksom nu utgöra skattepliktig intäkt. Till sådan skall i framtiden
hänföras även terminslön enligt lägre tariffen på det förut anförda skäl, att
densamma utgör ersättning'' för tjänstgöring under mera krävande förhållanden.
Däremot skall enligt förslaget det belopp, varmed terminslönen enligt
högre tariffen överstiger samma lön enligt lägre tariffen, vara skattefritt,
enär detta överskjutande belopp utgör gottgörelse för ökade ekonomiska
kostnader. Under sjötjänstgöring skall såsom skattepliktig intäkt
upptagas den del av terminslönen, som motsvarar sjötillägg, sjötjänstbidrag
och uppbördsersättning, däremot icke vad som motsvarar mässpenningar
och representationspenningar. Utgår ytterligare tillägg för att summan avangivna
förmåner skall bliva lika med terminslön efter lägre tariffen, skall
detta tillägg upptagas såsom skattepliktig intäkt. Under sjötjänstgöring med
rörlig föidäggning skall det belopp, som härutöver må utgå för att summan
av förmånerna skall bliva lika med terminslön enligt högre tariffen, icke
upptagas till beskattning. Att krigsutrustningsbidrag och stabsbidrag liksom
enligt gällande rätt bliva skattefria, framgår av de allmänna principerna
för beskattning av inkomst av tjänst.
Vad angår naturaförmånerna under krigstjänstgöring för här avsedd personal
böra enligt utredningsmannens förslag desamma tagas till beskattning
ej blott som nu för personal av manskaps grad utan även för personal i
högre grad (officerare och underofficerare). Såsom motivering för denna
ändring anföres i promemorian, att den nuvarande skattefriheten för den
högre personalen ställer sig särskilt egendomlig beträffande dylik personal i
Kungl. Maj.-ts proposition nr 15.
11
sjötjänstgöring, som förutom skattefria naturaförmåner även uppbär bl. a.
ett skattefritt belopp, motsvarande mässpenningarna under fredstjänstgöring.
I fråga örn denna grupp befattningshavare syntes därför alla skäl tala
för att naturaförmånerna under krigstjänstgöring borde upptagas till beskattning.
Även beträffande övriga officerare och underofficerare syntes
denna extra förmån under krigstjänstgöring rätteligen böra beskattas; någon
bärande grund för skattefrihet i detta fall syntes icke kunna åberopas.
I fråga örn den tekniska utformningen av författningsförslaget torde jag
få hänvisa till vad härom anföres i fjärde kapitlet av promemorian. .Tåg
vill här endast anmärka att i avseende å beskattningen av de värnpliktigas
förmåner enligt förslaget bestämmelser uttryckligen meddelats endast om
de förmåner, som helt eller delvis skola bliva skattefria. I och med att
stadgandet i punkt 1 av anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen om
skattefrihet för värnpliktigas förmåner blir upphävt, har det av de allmänna
reglerna om inkomst av tjänst ansetts utan vidare följa, att familjebidrag,
flvgtillägg och andra förmåner, för vilka skattefrihet ej uttryckligen stadgats,
skola tagas till beskattning.
Yttrandena.
I de över promemorian avgivna yttrandena har allmänt vitsordats, att en
omarbetning av beskattningsbestämmelserna på förevarande område är av
behovet påkallad. I detta sammanhang må nämnas, att någon erinran icke
framställts mot den tolkning, utredningsmannen givit gällande bestämmelser
i ämnet.
Överbefälhavaren över rikets försvarskrafter, marinförvaltningen, Överståthållarämbetet,
samtliga sju hörda länsstgrelser samt styrelsen för svenska
landskommunernas förbund lia tillstyrkt eller i allt väsentligt lämnat utan
erinran de i promemorian framlagda förslagen. Styrelsen för svenska stadsförbundet,
vilken inskränkt sig till att yttra sig om beskattningen av familjebidragen,
tillstyrker förslaget i denna del.
Vid refererandet av övriga yttranden torde — i anslutning till den disposition
som kommit till användning i några av de mera utförliga utlåtandena
— först få upptagas frågan om beskattningen av den fast anställda
personalens löne- och övriga förmaner. Olika meningar råda härvid
om beskattningen av krigslön och naturaförmåner under krigstjänstgöring.
Kammarrätten, arméförvaltningen och flygförvaltningen anse att
den i krigslönen ingående terminslönen bör vara helt skattefri, under det
att övriga hörda myndigheter ansluta sig till den i promemorian hävdade
uppfattningen, att terminslönen bör vara skattefri endast i den mån den
överstiger terminslön enligt lägre tariffen. Vad angår naturaförmånerna äro
kammarrätten och fly g förn alt ning en av den uppfattningen, att sagda förmåner
böra beskattas för personal av manskaps grad men vara skattefria
för personal i högre grad. Överbefälhavaren över rikets försvarskrafter yrkar,
att frågan om beskattningen av naturaförmåner till officerare och un
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
derofficerare underkastas förnyad prövning. Arméförvaltningen hävdar
som sin mening, att naturaförmånerna böra vara skattefria såväl för högre
som lägre personal. Övriga myndigheter tillstyrka utredningsmannens förslag,
enligt vilket ifrågavarande förmåner skola tagas till beskattning i både
det ena och det andra fallet.
De myndigheter, som i förevarande hänseende ha en från promemorian
avvikande uppfattning, hänvisa till stöd för sitt ståndpunkttagande till förarbetena
till 1939 års krigsavlöningsreglemente. Ur desamma skall fördenskull
här återgivas följande.
Försvarsväsendets lönenämnd anförde i sitt den 7 december 1937 avgivna
betänkande med förslag till krigsavlöningsreglemente bland annat, att lönenämnden
med hänsyn till den relativt oerfarna personal, som i vissa fall
måste användas för handläggning av kassa- och avlöningsärenden, söht att
såvitt möjligt undvika förekomsten av traktamentsersättning under krigstjänstgöring.
En förutsättning härför vore emellertid, att krigsavlöningen
utmättes på sådant sätt, att personalen därigenom erhölle kompensation för
den traktamentsersättning, som vid tjänstgöring under motsvarande förhållanden
eljest skulle hava utgått enligt gällande fredsavlöningsbestämmelser.
I detta syfte föreslogs, att personalen i stället för traktamentsersättning
skulle erhålla dels fri förläggning och förplägnad och dels ett tillägg till lönen,
benämnt terminslön. Den lägre terminslönen bestämdes med utgångspunkt
från den reducerade traktamentsersättning, som enligt då gällande
bestämmelser utginge under vanlig tjänstgöring med trupp utom förläggningsorten,
och den högre terminslönen, som avsågs skola utgå under tjänstgöring
under förhållanden, som i stort sett kunde jämföras med fälttjänstövningar
och viss annan tjänstgöring under fredstid, därvid full traktamentsersättning
atnjötes, bestämdes till dubbla beloppet av den lägre terminslönen.
Såsom motivering för förslaget anförde lönenämnden bland annat (se
prop. 246/1939, sid. 38, 39):
Enligt gällande planer skola truppförbanden vid mobilisering med hänsyn
till risken för flyganfall i regel lämna sina kaserner och intaga fältmässiga
förläggningar. Tjänsten i hemorten kommer under alla förhållanden att
bliva betydligt intensivare och mera krävande än under fredstid. Övningar
måste ofta äga rum utom förläggningsorten eller eljest under fältmässiga
förhållanden av sådan beskaffenhet, att även i fredstid traktamentsersättning
därunder skulle utgå. Särskilda avdelningar måste i stor utsträckning användas
för bevaknings- och luftskyddstjänst å skilda platser o. s. v. Allt
detta gör, att det enligt lönenämndens åsikt är rättvist och billigt, att personalen
under all krigstjänstgöring kommer i åtnjutande av skäligt tillägg till
de avlöningsförmåner, som utgå under fredstjänstgöring, därvid detta tilllägg
synes böra beräknas till högre belopp vid tjänstgöring inom krigsskådeplats
eller inom fästning i belägringstillstånd än i övriga fall. I stort sett
torde tjänstgöringen under först angivna förhållanden kunna jämföras med
fälttjänstövningar under fredstid, därvid full traktamentsersättning enligt
resereglementet åtnjutes, medan krigstjänstgöring i övrigt synes kunna jämföras
med sådan tjänstgöring i fredstid, för vilken reducerat tjänstgörings
traktamente
utgår.---För officerare, underofficerare och likställda
har lönenämnden vid bestämmande av terminslönebeloppen enligt den läg -
Kungl. Maj.ts proposition nr 15.
13
re tariffen utgått från det enligt 8 kap. 3 § tilläggsbestämmelserna till de
militära fredsavlöningsreglementena vid viss tjänstgöring med egen trupp
utom förläggningsorten utgående reducerade tjänstgöringstraktamentet,
minskat med hänsyn till att krigsportion tillkommer all krigstjänstskyldig
personal.
Föredragande departementschefen anförde bl. a. (prop. 246/1939 sid. 49):
Av vad tidigare anförts rörande förhållandet mellan avlöning till officerare
och underofficerare enligt det föreslagna krigsavlöningsreglementet samt fredsavlöningen
framgår, att terminslön enligt den högre tariffen motsvarar det
lägre tjänstgöringstraktamentet och att sådan lön enligt den lägre tariffen
har sin närmaste motsvarighet i truppövningstraktamentet.
Statsutskottet anförde bl. a. (utlåtande 136/1939 sid. 14):
Det nu föreslagna systemet att uppdela krigslönen i månadslön, som är
avsedd att huvudsakligen motsvara fredslönen för därtill berättigade, och
terminslön, i viss mån motsvarande de för tjänstgöring utom förläggningsorten
i fredstid utgående traktamentena, anser utskottet ändamålsenligt och tillstyrker
detsamma.
Riksdagen godkände statsutskottets utlåtande (skrivelse nr 239).
Kammarrätten anför i sitt nu avgivna yttrande — efter att ha refererat
förarbetena på denna punkt — i huvudsak följande:
Då terminslönen, såsom av det anförda framgår, i huvudsak trätt i stället
för under motsvarande tjänstgöring i fredstid utgående traktamentsersättning,
anser kammarrätten, att icke någon del av terminslönen enligt 6 § krigsavlöningsreglementet
bör upptagas till beskattning. Härför talar även det förhållandet,
att terminslönen skall utbetalas å den ort, där beställningshavaren
befinner sig vid början av varje lönetermin, vadan skyldigheten att lämna
uppgift om terminslönebelopp, som varje termin utbetalas till olika beställningshavare,
skulle medföra en alltför betungande arbetsbelastning för vederbörande
redogörare.
Vad här anförts gäller i tillämpliga delar även beträffande terminslön, som
enligt 7 § krigsavlöningsreglementet åtnjutes under sjötjänstgöring, vilket innebär,
att i sådan terminslön ingående belopp skola upptagas till beskattning
endast till den del, som motsvarar däri ingående sjötillägg (ersättning för
uppbörd) och sjötjänstbidrag.
Enligt kammarrättens mening böra under krigstjänstgöring till här avsedda
personalgrupper utgående naturaförmåner — lika litet som motsvarande
under fredstjänstgöring beställningshavaren tillkommande förmåner, vilka
trätt i stället för en del av tidigare utgående tjänstgöringstraktamente — icke
upptagas till beskattning.
Däremot synas värdet av de naturaförmåner, som enligt manskapsavlöningsreglementet
utgå till annan där avsedd personal än högbåtsmän och
flaggkorpraler, böra beskattas såväl under krigs- som under fredstjänstgöring.
De i promemorian föreslagna reglerna för beskattning av särskilda, under
sjötjänstgöring utgående förmåner synas alltför invecklade för att lämpligen
komma till användning. För att ernå största möjliga överensstämmelse med
vad som föreslagits skola gälla under annan tjänstgöring synes böra föreskrivas,
att den under sjötjänstgöring utgående terminslönen, sådan densamma
bestämts i 7 § av krigsavlöningsreglementet jämlikt dess lydelse enligt kungö
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
reisen den 24 november 1939, nr 819, skall upptagas till beskattning i den
mån densamma överstiger, under sjötjänstgöring med rörlig förläggning terminslönen
enligt den i 6 § intagna högre tariffen och eljest den lägre tariffen
enligt samma paragraf.
En ledamot av kammarrätten var skiljaktig och yttrade:
Jag kan icke dela majoritetens åsikt, att de under krigstjänstgöring till fast
anställd personal av officers- och underofficers grad utgående naturaförmånerna
skola vara fria från beskattning. Anledning synes mig saknas att
behandla dessa annorlunda än de naturaförmåner, som utgå till personal av
manskaps grad. Jag biträder alltså härutinnan promemorieförfattarens förslag.
Ej heller synas mig tillräckliga skäl föreligga att från beskattning helt
undantaga det konglomerat av olika slags ersättningar, som benämnes terminslön.
I likhet med promemorians författare håller jag före, att här en
uppdelning bör ske. Då emellertid de förslag, promemorian härutinnan innehålla,
förefalla alltför invecklade, ifrågasätter jag, huruvida icke beträffande
fast anställd personal från skatteplikt borde undantagas allenast så stor del
av terminslönen, som motsvarar vad som utgår såsom tjänstgöringstraktamente
under motsvarande tjänstgöring i fredstid.
Arméförvaltningen finner det av förarbetena till krigsavlöningsreglementet
framgå, att terminslön enligt den högre tariffen till arten närmast motsvarar
vid fälttjänstövningar i fredstid utgående tjänstgöringstraktamenten och enligt
den lägre tariffen dylika traktamenten för deltagande i övningsmarscher och
annan till vanliga vapenövningar och skolor hänförlig tjänstgöring med trupp
utom förläggningsorten.
Ämbetsverket fortsätter i sitt yttrande:
Enligt de av lönenämnden i dess förslag åsyftade fredsbestämmelserna
ägde officerare och underofficerare för deltagande i fälttjänstövningar åtnjuta
tjänstgöringstraktamente med belopp motsvarande traktamentsersättning
enligt resereglementet, medan för deltagande i övningsmarscher utgick
visst reducerat tjänstgöringstraktamente. Härutinnan gälla numera ändrade
bestämmelser. Sålunda åtnjuta officerare och underofficerare för deltagande
i såväl fälttjänstövningar som övningsmarscher fri förplägnad och fri förläggning
samt därjämte visst i förhållande till traktamentsersättning enligt
resereglementet reducerat tjänstgöringstraktamente. (Se härom kungörelsen
den 22 juni 1939, nr 479, med tilläggsbestämmelser tili militära avlöningsreglementet
6 kap. 2 och 3 §§.) De sålunda utgående tjänstgöringstraktamentena
äro så avpassade, att beloppen därav jämte värdet av fri förplägnad och
fri inkvartering i varje fall komma att understiga traktamentsersättning enligt
resereglementet. Då dylik traktamentsersättning icke är att anse såsom skattepliktig
inkomst, lära icke heller de för deltagande i olika slag av övningar
utgående förmåner i kontant och in natura böra beskattas. Med utgångspunkt
härifrån och då, på sätt av den ovan lämnade redogörelsen framgår,
terminslönebeloppen avvägts i förhållande till de för deltagande i angivna
olika slag av övningar utgående tjänstgöringstraktamentena, kan arméförvaltningen
icke finna det rättvist och riktigt, att vare sig terminslön eller de
för krigstjänstgöring utgående naturaförmånerna hänföras till skattepliktig
inkomst.
I syfte att erhålla så enkla och enhetliga skatteregler som möjligt böra
icke heller motsvarande till---fast anställt manskap utgående krigs
avlöningsförmåner
beskattas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
15
Flyg förvaltningen anför i fråga om beskattning av terminslönen liknande
synpunkter som arméförvaltningen. Beträffande förmånen av fri förplägnad
yttrar flygförvaltningen följande:
Terminslönen har---i viss mån ersatt tjänstgöringstraktamentet, men
den täcker icke alla de utgifter, varmed detta traktamente skulle bestridas. Om
kronan icke tillhandahölle även portion, skulle terminslönen i allmänhet helt
åtgå för att bekosta personalens kosthåll. Det måste därför vara principiellt
oriktigt att lägga förplägnad, som tillhandahålles personal, vilken annars
icke uppbär denna förmån, under beskattning.
Erinras må, att enligt sjölagen skall envar av ett fartygs besättning åtnjuta
förplägnad. Å flottans fartyg tillkommer officerare m. fl. i stället för portion
kontant ersättning i form av mässpenningar m. m. Dessa senare förmåner äro
fria från beskattning.
Det ligger i sakens natur, att kronan måste sörja för förplägnaden för krigsmaktens
personal under krigstid. Örn under fred den förmån, som personalen
åtnjuter för att bekosta sin förplägnad under övningar, tjänstgöringstraktameiite,
icke beskattas, så bör rimligen icke heller förplägnad under
krigstid göras till föremål för beskattning.
Beträffande beskatlningen av den fast anställda personalens
förmåner under fredstjänstgöring har i yttrandena endast uppmärksammats
frågan örn den skatterättsliga behandlingen av ekiperingshjälpen
och det årliga ekiperingsbidraget.
Arméförvaltningen anför härom:
Enligt § 2 mom. 1 intendenturmaterielreglementet tillhandahåller kronan
för tjänstebruk åt officerare och underofficerare samt likställda samtlig i vederbörliga
fältutrustningslistor för sådan personal upptagen utrustning med
undantag av beklädnadsmateriel. Sådan utrustning är huvudsakligen att hänföra
till tre olika kategorier 1) utrednings- och remtygsmateriel såsom livremmar,
hjälm, pistolfodral m. m., 2) skidmateriel, 3) materiel för utspisning
(kuntiner) och för förläggning (sovsäck, tält m. m.). Ekiperingshjälpen och
-bidraget torde sålunda i huvudsak få anses avse beklädnadsmateriel.
Avdrag för »instrument och dylikt, som varit nödvändigt för tjänstens fullgörande»
torde få ske enligt bestämmelse i 33 § kommunalskattelagen.
Kammarrätten påpekar, att då enligt numera gällande föreskrifter staten
tillhandahåller officerare och underofficerare samtliga i promemorian upptagna
persedlar o. dyl. med undantag av sabel och sabelhandrem, det föreslagna
undantaget från de allmänna bestämmelserna i 2 punkten av anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen knappast torde vara erforderligt.
Överståthållarämbetet uttalar tvekan om, huruvida någon del av ekiperingshjälpen
bör beskattas, och anför därvid:
Ekiperingshjälpen utgör ett engångsbidrag, som icke kan sägas utgöra ersättning
för under året fullgjord tjänst, utan torde hava tillkommit av billighetsskäl.
Visserligen ingår däri ersättning för klädespersedlar, som flera andra
befattningshavare måste för sin tjänstgöring själva bekosta utan att erhålla
avdrag vid beskattningen, men å andra sidan torde för militär personal denna
kostnad till sin omfattning vara i betydande grad högre än eljes. Ekiperingshjälpen
skulle sålunda till större delen kunna betraktas som ersättning för
fördyrade kostnader i samband med tjänsten.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, huruvida icke från ekiperingshjälp
och årligt ekiperingsbidrag avdrag borde få göras jämväl för visst belopp
motsvarande den merkostnad, som hållandet av uniform väl alltid torde
få innebära i jämförelse med civil beklädnad.
Vad angår beskattningen av de värnpliktigas förmåner har promemorians
förslag, att familjebidragen skola tagas till beskattning,
allmänt tillstyrkts. Endast arméförvaltningen har på denna punkt anmält avvikande
uppfattning. Enligt arméförvaltningens mening äro familjebidragen
ej att anse såsom en den värnpliktiges avlöning — såsom av det följande framgår
godkänner ämbetsverket icke den i promemorian hävdade uppfattningen,
att värnpliktigs förmåner i princip äro att anse såsom inkomst av tjänst —
utan de utgöra ett — i flertalet fall efter behovsprövning utgående — bidrag
av allmänna medel till underhåll av den värnpliktiges familj. Arméförvaltningen
anser det fördenskull tveksamt örn familjebidrag under fredstjänstgöring
böra beskattas. Annorlunda kunde frågan ställa sig beträffande de för
krigstjänstgöring utgående förmånerna. I varje fall syntes dock familjepenningen
böra vara skattefri, medan däremot bostads- och näringsbidrag måhända
borde betraktas såsom skattepliktiga.
De myndigheter, som tillstyrkt förslaget om beskattning av familjebidragen,
ha i allmänhet åberopat de skäl som i promemorian anförts för förslaget.
Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att promemorians ståndpunkt angående
familjebidragens beskattning av sociala skäl möjligen kan väntas bliva
föremål för gensagor. Häremot syntes kunna göras gällande, att beskattningsnämnderna
genom tillämpning av bestämmelserna angående avdrag vid nedsatt
skatteförmåga kunde förhindra, att oskälig beskattning drabbade personer,
som av sociala skäl borde skonas. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
lån erinrar, att i en provins, där skattetrycket vore så högt genomsnittligt och
skattekraften under ogynnsamma förhållanden bleve så hastigt reducerad
till ett minimum som i Bohuslän, hänsynen till kommunernas behov av skattekronor
utan tvekan krävde, att dessa tillvaratoges genom att hittillsvarande
skattefrihet för bland annat värnpliktigas familjebidrag upphävdes såväl vid
freds- som krigstjänstgöring.
Styrelsen för svenska stadsförbundet anför bland annat:
Från olika håll och i skilda sammanhang har med styrka hävdats, att familjebidragen
icke böra betraktas såsom understöd utan som ersättning för
att staten tar den värnpliktiges arbetskraft i anspråk. Staten har därvid sörjt
för att en inkomstmöjlighet beretts honom i stället för den, som militärtjänstgöringen
hindrat honom att själv förskaffa sig. Någon principiell skillnad
ur skattesynpunkt mellan arbetsinkomst från enskild arbetsgivare och inkomst,
som staten ger den värnpliktige till familjen, föreligger med denna uppfattning
näppeligen. Att de båda inkomstslagen böra jämställas framträder väl
fullt klart, om inkomsten i båda fallen blir densamma. Som i promemorian
framhålles torde detta förhållande inträda för betydande samhällsgrupper.
Där inkomsten under militärtjänstgöringen blir mindre, blir skatten också
lägre.
Skäligheten i promemorians ståndpunkt i denna fråga framstår så mycket
Kungl. Maj.ts proposition nr 15.
17
klarare mot bakgrunden av det förhållandet, att i gällande praxis arbetslöshetsunderstöd
ansetts beskattningsbart. I båda fallen har staten i ett onormalt
läge trätt hjälpande emellan. Arhetslöshetshjälpen skulle väl snarare än familjebidragen
sättas i paritet med fattigvårdshjälp, när det gäller att bedöma
beskattningsfrågan. Med landets nuvarande utrikespolitiska och finansiella
läge torde mången enskild bli hänvisad till ett statens stöd antingen genom
familjebidragen eller genom arbetslöshetshjälp i någon form och de båda
hjälpiformernas särskiljande ur beskattningssynpunkt vore just nu mer än
eljest betänkligt.
För kommunerna måste, såsom i promemorian kraftigt underslrykes, det
bli av stor ekonomisk betydelse under nuvarande förhållanden, örn familjebidragen
alltjämt skulle bli skattefria. En beräkning av skatteförlusten med
den omfattning av militärtjänstgöringen, som för närvarande är den aktuella,
skulle säkerligen visa för kommunerna i gemen avskräckande resultat. Framför
allt för samhällen med betydande industriell verksamhet och med stor
yngre manlig arbetarstam, torde konsekvenserna av en skattefrihet för familjebidragen
bli mycket kännbara. Det ina i detta sammanhang särskilt beaktas,
att man här har att räkna icke blott med familjepenningen utan också
med närings- och bostadsbidrag. Styrelsen har på sin tid bestämt avstyrkt
förslaget, att kommunerna skulle svara för en del av familjebidragen. Statsmakterna
bibehöllo emellertid, örn än med begränsning, denna ansvarighet.
Att kommunerna utöver sin andel i kostnaderna för familjebidragen och
kostnaderna för administrationen av desamma också skulle gå förlustiga
skatteinkomsten av bidragen synes föga skäligt. Även i fråga örn arbetslöshetsunderstödens
beskattande framfördes på sin tid kommunalfinansiella
synpunkter.
Vid ett genomförande av promemorians förslag på nu ifrågavarande punkt
bör givetvis skälig hänsyn icke minst i nuvarande läge visas de värnpliktiga.
Därvid torde uppmärksamheten böra främst inriktas på en undersökning, om
de lättnader i fråga om uppbörd och indrivning av de värnpliktigas skatter,
som redan finnas, kunna behöva utbyggas eller justeras. Det är ett för kommunerna
och de värnpliktiga sammanfallande intresse, att skattebetalningen
underlättas. Men de svårigheter, som i de olika fallen kunna uppstå, synas
icke böra få utgöra någon grund för en generell skattebefrielse för inkomst
av familjebidragens natur. I
I fråga om övriga förmåne r, som i och för tjänstgöringen utgå till
de värnpliktiga, ha från promemorians förslag avvikande meningar kommit
till uttryck endast beträffande beskattningen av den under krigstjänstgöringen
utgående krigslönen. Av denna skulle enligt utredningsmannens förslag, såsom
förut nämnts, månadslönen städse utgöra skattepliktig inkomst, varemot
terminslönen borde tagas till beskattning allenast i den mån densamma, beräknad
enligt lägre tariffen, överstiger sådan terminslön för menig, som fullgjort
soldat-(rekryt-) utbildning. Kammarrätten, arméförvaltningen och flygförvaltningen
yrka i sina yttranden, att terminslönen under alla omständigheter
skall vara skattefri; arméförvaltningen vill utsträcka skattefriheten att
avse även månadslönen.
Kammarrätten hänvisar till stöd för sin ståndpunkt beträffande de värnpliktigas
terminslön, att kammarrätten — på sätt framgår av det föregående
— ansett till personal å aktiv stat enligt krigsavlöningsreglementet utgående
terminslön, såsom i huvudsak utgörande ersättning för under fredstjänstgö
Bihcing
till urtima riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr lö. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
ring utgående tjänstgöringstraktamente, icke böra anses utgöra skattepliktig
intäkt. Kammarrätten anför vidare:
Vid sådant förhållande synes ej heller terminslönen till värnpliktiga under
krigstjänstgöring, vilken utgår med samma belopp som till fast anställd personal
i motsvarande grader, böra till någon del upptagas till beskattning.
Att anse hela det belopp, varmed terminslön enligt den högre tariffen överstiger
terminslön enligt lägre tariffen, böra utgöra ersättning för ökade utgifter
men däremot delvis anlägga annan synpunkt på terminslönen enligt
den lägre tariffen synes icke vara konsekvent. Kammarrätten anser därför
terminslön för värnpliktiga böra helt undantagas från beskattning. Örn
man emellertid i likhet med promemorieförfattaren skulle anse någon del
av terminslönen böra hänföras till skattepliktig inkomst, synes frågan knappast
kunna erhålla en i praktiken godtagbar lösning på annat sätt än att
från beskattning undantagas vissa enhetsbelopp, exempelvis de belopp, som
gälla för 2 krigslöneklassen, eller 10 kronor för lönetermin, då den lägre tariffen
gäller, och 15 kronor, när den högre tariffen tillämpas. Emot beskattning
av viss del av terminslönen, särskilt om detta skulle ske enligt det i
promemorian framställda förslaget, talar även den arbetsbelastning, detta
skulle medföra för vederbörande utbetalande myndighet, som ofta utgöres av
mindre erfaren personal. Enligt gällande bestämmelser skall nämligen såsom
förut nämnts terminslönen utbetalas vid den del av försvarsväsendet, där
löntagaren vid löneterminens början vistas, vilket kan medföra, att uppgifter
rörande en och samma person måste lämnas från ett flertal krigskassaavdelningar.
Enahanda svårigheter föreligga icke beträffande månadslönen,
som i regel utbetalas vid en och samma krigskassaavdelning för hela inkallelsetiden.
Den förut omnämnde skiljaktige ledamoten av kammarrätten anser, att
även för de värnpliktiga terminslönen bör beskattas dock med avdrag för
visst fixt belopp som skäligen kan anses utgöra ersättning för ökade levnadskostnader.
Arméförvaltningen hävdar beträffande värnpliktstjänstgöringen en annan
principiell uppfattning än som kommit till uttryck i promemorian. Härom
anföres bland annat:
I promemorian anföres, att frågan om beskattningen av de förut i promemorian
angivna förmånerna tydligtvis vore att i huvudsak besvara med hänsyn
tagen till gällande bestämmelser rörande beskattning av inkomst av
tjänst.
Vad sålunda anförts kan enligt arméförvaltningens mening uppenbarligen
icke gälla beträffande värnpliktiga.
Den värnpliktiges tjänstgöring i fredstid torde nämligen vara att betrakta
såsom en utbildning av särskilt slag, vilken principiellt ålagts envar manlig
medborgare. De kontanta förmåner, som utgå för dylik tjänstgöring, kunna
ingalunda betraktas såsom en vederbörandes avlöning för det arbete, han
utför för statens räkning. Redan den omständigheten, att den kontanta gottgörelsen
benämnes penningbidrag, ger vid handen, att här icke är fråga om
någon form av avlöning. Att ett fullgörande av värnpliktstjänstgöring icke
är att likställa med mot avlöning utfört arbete i statens tjänst torde bland annat
framgå därav, att värnpliktig ej är att anse såsom arbetare enligt gällande
olycksfallsförsäkringslag. Ersättning åt dem för olycksfall m. m. regleras
— utan att de uttryckligen undantagits från olycksfallslagens bestämmelser
— enligt särskild författning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 15.
19
Enligt promemorian skulle det lägre penningbidrag, som utgår för 180
dagars tjänstgöring, kunna anses såsom en av staten anvisad ersättning för
bestridande av vissa med värnpliktstjänstgöringen förenade kostnader och
på den grund icke upptagas till beskattning. Det betonas emellertid, att
denna tankegång icke kan gälla den förhöjning av penningbidraget, som utgår
vid längre tids tjänstgöring. Arméförvaltningen kan icke dela denna
mening utan vill för sin del, i anslutning till vad ovan anförts, hävda den
uppfattningen, att penningbidraget till värnpliktiga, vare sig det utgår med
högre eller lägre belopp, icke är att betrakta såsom en avlöning för ett åt
staten utfört arbete.
Vad särskilt angår de värnpliktigas terminslön anser ämbetsverket på de
skäl som anförts beträffande samma lön till det fast anställda manskapet, att
densamma icke bör beskattas. I fråga örn de värnpliktigas månadslön syntes
enligt arméförvaltningens mening — även örn vad av ämbetsverket anförts
rörande arten av de för värnpliktstjänstgöring utgående förmåner härvidlag
måhända icke med samma skäl kunde åberopas —■ likväl praktiska
skäl tala för att även månadslön till värnpliktiga undantoges från beskattning.
De belopp, varom här vöre fråga, vore nämligen i det övervägande
flertalet fall så ringa, att anledning syntes saknas att upptaga ifrågavarande
förmån såsom skattepliktig inkomst.
I tekniskt avseende ha vissa erinringar framställts mot förslaget, de flesta
avseende detaljer. Överbefälhavaren över rikets försvarskrafter har ansett
det för vinnande av tydlighet vara erforderligt, att punkt 10 i anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen kompletterades med en uttömmande uppräkning
av de förmåner, som skulle upptagas till beskattning. I
I åtskilliga yttranden har uppmärksamhet fästs vid den ökning av uppgiftsskyldigheten
rörande löner samt övriga förmåner till den militära personalen,
som skulle bliva en följd av förslagets genomförande. Av förut
lämnat referat av kammarrättens yttrande framgår, att kammarrätten uppmärksammat
den arbetsbelastning, som den föreslagna beskattningen av viss
del av de värnpliktigas terminslön skulle medföra för utbetalningsmyndiglieten.
Arméförvaltningen yttrar i detta avseende:
Det må framhållas, att det är uteslutet, att de avlöningsutbetalande organen
vid armén skulle kunna till skattemyndigheterna lämna uppgifter örn
de värnpliktigas avlöning under krigstjänstgöring. Det komme att innebära
en extra arbetsbelastning av sådana mått, att den förvisso icke kunde bemästras.
Av de för dylik tjänstgöring utgående förmånerna utbetalas terminslön
vid den avdelning av krigsmakten, där vederbörande vid löneterminens
början vistas, månadslön i förekommande fall av postgirokontoret efter
anvisningar av krigskassaavdelning vid vederbörlig hemortsdepå samt familjebidrag
av civil myndighet. För fastställande av den värnpliktiges förmåner
skulle alltså krävas uppgifter från minst tre olika håll, sannolikt från
än flera, enär — beroende på vederbörandes tjänstgöringsförhållanden —
terminslön tid efter annan kan komma att utbetalas av skilda krigskassaavdelningar.
Dessa avdelningar hava icke heller i flertalet fall någon mot
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
Departements
chefen.
svårighet i fred utan utgöra under krigsförhållanden upprättade organisationer.
På grund av nödvändiga ändringar i vidtagna dispositioner måste man
även räkna med att åtskilliga av dem icke komma att vara i funktion vid
tiden, då avlämnandet av angivna avlöningsuppgifter skall ske. Icke heller
genom central myndighet är det möjligt att tillhandahålla dylika avlöningsuppgifter.
Därest alltså — i olikhet mot vad arméförvaltningen föreslagit
— värnpliktig för krigstjänstgöring tillkommande kontanta förmåner skola
upptagas såsom skattepliktig inkomst, måste i varje fall de avlöningsutbetalande
myndigheterna befrias från eljest bruklig uppgiftsskyldighet till
skattemyndigheterna. Nu anförda förhållanden i fråga om värnpliktiga hava
uppenbarligen samma giltighet i fråga om den vid krigsmakten fast anställda
personalens förmåner under krigstjänstgöring av terminslön samt inkvartering
och förplägnad.
överbefälhavaren föreslår, att tidpunkten för löneuppgifternas inlämnande
framflyttas från den 15 februari till den 15 mars samt att det i 37 § taxeringsförordningen
stadgade sättet för avgivande av uppgifterna förenklas i
den mån det är möjligt. Flygförvaltningen ifrågasätter, huruvida icke lämpligen
särskilda anvisningar, förslagsvis genom centralt för hela försvarsväsendet
fastställda uppgiftsblanketter, borde tillhandahållas de militära kassaförvaltningarna.
Flera av de hörda länsstyrelserna uttala sig i samma riktning
samt understryka önskvärdheten av att formulären göras på en gång
fullständiga och lättfattliga. En länsstyrelse finner det önskvärt, att de militära
myndigheterna och familjebidragsnämnderna åläggas att i god tid före
den 15 februari varje år tillhandahålla envar skattskyldig uppgift angående
det belopp, som av honom bör upptagas i självdeklaration.
Av den föreliggande utredningen framgår klart behovet av en omarbetning
av gällande bestämmelser rörande beskattningen av de värnpliktigas
och den fast anställda militära personalens löne- och övriga förmåner. En
översyn av skattelagstiftningen på detta område har aktualiserats icke blott
genom de nya författningar rörande avlöningsförhållanden och familjebidrag
som tillkommit på senaste tiden utan även därav att vid organiserandet av
neutralitetsvakten under en avsevärd tidrymd tillämpats krigsavlöningsreglementet
med dess för krigsförhållanden närmast avsedda, för personalen
förmånligare bestämmelser.
Enligt gällande rätt äro samtliga till de värnpliktiga utgående förmåner,
såväl under krigs- som fredstjänstgöring, skattefria. En inskränkning av
skattefriheten synes ofrånkomlig, örn också meningarna kunna vara delade
beträffande gränsdragningen.
Vad först angår de värnpliktigas naturaförmåner samt det under fredstjänstgöring
utgående penningbidraget (för närvarande högst en krona för
dag) anser jag i likhet med utredningsmannen och de hörda myndigheterna,
att skattefriheten bör bibehållas. Däremot torde, på sätt i promemorian
föreslagits, till värnpliktiga under fredstjänstgöring i vissa fall utgående
flygtillägg och sjötjänstbidrag böra vara underkastade skatteplikt. Dessa
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
21
tillägg utgå nämligen enligt i huvudsak samma regler som för fast anställt
manskap, vilket är skattskyldig! för samma förmåner.
Den mest betydelsefulla utvidgningen av skatteplikten enligt det i promemorian
framlagda förslaget avser familjebidragen. Såsom framgår av det
förut lämnade referatet av yttrandena bar förslaget nästan undantagslöst
tillstyrkts på denna punkt. Själv är jag också av den uppfattningen att —
huru önskvärt det ur social synpunkt än må vara att genom skattefrihet
för familjebidragen lätta bördan för de inkallade — det dock icke kan
undvikas att familjebidragen tagas till beskattning. Icke minst kommunernas
intresse av att skatteunderlaget i tider av vikande konjunkturer icke
ytterligare minskas genom de militära inkallelserna talar starkt för ett
upphävande av den nuvarande skattefriheten, vilken för övrigt knappast
från början varit avsedd att omfatta familjebidrag av den storleksordning
varom nu är fråga. Härtill kommer, såsom i promemorian särskilt understrukits,
att i många fall familjebidraget tillsammans med den värnpliktiges
krigslön och värdet av bans naturaförmåner är nästan lika stort som den
avlöning han åtnjuter i det civila arbetet. Vad nu sagts äger närmast tilllämpning
på de nu utgående familjebidragen under krigstjänstgöring, men
anledning torde saknas att behandla familjebidrag enligt 1''redsfamiljebidragsförordningen
på annat sätt i skattehänseende.
Beträffande beskattningen av de värnpliktigas krigslön (månadslön och
terminslön) ha skilda meningar kommit till uttryck. I promemorian har
föreslagits, att månadslönen — som utgår till värnpliktiga av högre grad
än vicekorpral — alltid skall beskattas, varemot den till alla värnpliktiga
utgående terminslönen endast skall beskattas delvis, nämligen i mån densamma,
beräknad efter lägre tariffen i krigsavlöningsreglementet, överstiger
dylik terminslön för menig, som fullgjort soldat-(rekryt-) utbildning.
Den föreslagna uppdelningen i skattefri och skattepliktig inkomst har, såsom
förut anförts, i huvudsak motiverats med att skattefrihet borde medgivas
endast i den mån lönen tages i anspråk för kostnader, föranledda av
värnpliktstjänstgöringen. I vissa yttranden, icke blott sådana från militärt
håll utan även från kammarrätten, har yrkats att de värnpliktigas terminslön
helt skulle fritagas från beskattning.
Enligt min mening tala goda skäl för en lösning av frågan enligt den sist
antydda linjen, alltså att medgiva fullständig skattefrihet för terminslönen
men beskatta månadslönen. Dessa skäl äro i någon mån av praktisk natur;
en bestämmelse av detta innehåll skulle sålunda för taxeringsmyndigheterna
bliva lättare att tillämpa än den i promemorian föreslagna och uppgiftsskyldigheten
rörande utbetalda löner skulle i hög grad förenklas. Men även
rent sakligt synes mig skattefriheten för terminslönen vara motiverad. För
de inkallade, särskilt äldre sådana och framför allt familjeförsörjare, uppkomma
i samband med beredskapstjänstgöringen, som i regel fullgöres
utom hemorten, merkostnader av olika slag, för vilka terminslönen i huvudsak
är avsedd att utgöra ersättning. Enligt de allmänna principerna för be
-
22
Kungl. May.ts proposition nr 15.
skattningen bör sådan ersättning vara skattefri. Jag vill erinra om att även
enligt utredningsmannens förslag full skattefrihet för terminslönen skulle
föreligga för alla värnpliktiga, som icke nått vicekorprals grad, samt att de
ekonomiska konsekvenserna av skattefrihet beträffande terminslönen jämväl
för övriga värnpliktiga icke kunna anses stora. Oavsett vad nu sagts
torde vid sjötjänstgöring eller tjänstgöring i sjöreserv den del av terminslönen,
som motsvarar sjötjänstbidrag under fredstjänstgöring, böra vara
underkastad skatteplikt. Vad de värnpliktigas månadslön beträffar synas de
skäl, som i avseende å terminslönen anförts för skattefrihet, icke kunna
göras gällande nied samma styrka. En jämförelse med den fast anställda
personalens lön ligger här nära. Förslaget örn att månadslönen för de värnpliktiga
skall anses såsom skattepliktig intäkt har också så gott som genomgående
tillstyrkts, och jag finner mig böra förorda detsamma.
Beträffande beskattningen av den fast anställda militära personalens avlöningsförmåner
under fredstjänstgöring har i promemorian icke ifrågasatts
annan ändring i gällande bestämmelser än att uttryckligen borde stadgas
rätt för den som erhållit ekiperingshjälp eller årligt ekiperingsbidrag att
få avdrag för sådana ekiperingskostnader, som icke avse inköp eller underhåll
av klädespersedlar. Då enligt vad som upplysts i arméförvaltningens
yttrande kronan tillhandahåller officerare och underofficerare nödig utrustning
med undantag av beklädnadsmaterial, torde såsom jämväl kammarrätten
framhållit det föreslagna undantaget icke vara erforderligt. Skäl
synas mig icke heller föreligga att, på sätt i några yttranden ifrågasatts,
stadga rätt till avdrag från ekiperingshjälp eller ekiperingsbidrag med visst
belopp, som skulle motsvara merkostnaden på grund av hållandet av uniform.
I fråga örn den fast anställda personalens förmåner under krigstjänstgöring
innebär utredningsmannens förslag att icke blott månadslön, som ju motsvarar
fredslönen, utan även naturaförmåner och terminslön — med undantag
dock, när terminslön utgår enligt högre tariffen, för skillnaden mellan
denna lön och terminslön enligt lägre tariffen — skola tagas till beskattning.
Denna ståndpunkt har, såsom framgår av referatet över yttrandena, blivit
föremål för kritik såväl från militärt håll som från kammarrätten. Skattefrihet
har därvid yrkats för hela terminslönen samt dessutom, beträffande
officerare och underofficerare, för naturaförmåner. Arméförvaltningen har
ansett skattefriheten för naturaförmåner böra utsträckas även till det fast
anställda manskapet, som redan enligt nu gällande regler beskattas för nämnda
förmåner både under freds- och krigstjänstgöring.
För egen del är jag i likhet med utredningsmannen av den uppfattningen,
att under de förhållanden som råda, då krigsavlöningsreglementet är tilllämpligt,
skäl saknas att medgiva skattefrihet beträffande naturaförmåner till
den fast anställda personalen. Det är här nästan undantagslöst fråga örn en
längre tids tjänstgöring i fält, som icke kan jämföras med de övningar i fred,
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
23
under vilka traktamentsersättning utgår. Att i detta fall göra någon skillnad
i beskattningshänseende mellan å ena sidan officerare och underofficerare
och å andra sidan fast anställt manskap kan icke ifrågakomma. Den kontantersättning,
som i vissa fall utgår i stället för naturaförmåner, bör givetvis
även beskattas. Beträffande terminslönen är förhållandet ett annat. Den
torde i huvudsak få betraktas såsom en ersättning för merkostnader, som
uppkomma för den skattskyldige genom att han för fullgörande av militär
tjänstgöring måst vistas utom den vanliga bostads- eller verksamhetsorten.
Terminslönen bör därför enligt de allmänna principerna för beskattningen av
inkomst av tjänst vara skattefri, men berörda merkostnader böra ej få avdragas
såsom utgift, även om terminslönen ej skulle förslå till deras bestridande.
Vad nu sagts gäller icke, om befattningshavaren kunnat fullgöra sin
tjänstgöring utan att lämna den vanliga bostads- eller verksamhetsorten. För
den tid så varit fallet bör terminslönen givetvis beskattas, enär den utgör en
förmån som icke motsvaras av några merkostnader. Vid sjötjänstgöring och
tjänstgöring i sjöreserv synas särskilda regler böra gälla; av terminslönen
torde här böra tagas till beskattning den del, som motsvarar sjötillägg eller
uppbördsersättning.
I yttrandena ha uttalats vissa farhågor beträffande möjligheterna för de
militära myndigheterna att lämna de uppgifter rörande löner och övriga
förmåner åt den militära personalen, som skulle bliva en följd av förslagets
genomförande. Enligt stadgandena i 33 § taxeringsförordningen föreligger
skyldighet för arbetsgivaren — i detta fall staten — att till ledning vid taxeringen
lämna uppgift angående den militära personalens förmåner i avlöning,
arvode eller annan ersättning. Skall nödig kontroll å taxeringen erhållas,
kan denna uppgiftsskyldighet icke eftergivas. Genom de ändringar
i utredningsmannens förslag, som jag förordat, särskilt i vad avser bibehållandet
av skattefriheten för de värnpliktigas terminslöner, har emellertid
uppgiftsskyldigheten förenklats. Beträffande familjebidragen kommer den
att åvila civil myndighet. Det lärer icke kunna undvikas att uppgifterna
åtminstone första året komma att bliva ofullständiga och att svårigheter vid
de skattskyldigas identifiering kunna uppstå. Detta synes emellertid icke
kunna åberopas såsom ett avgörande skäl mot de ifrågasatta ändringarna i
fråga örn principerna för beskattningen. Några ändringar i taxeringsförordningen,
vare sig i 33 § eller i 36 § 3 morn. eller 37 § 1 mom. om tid och sätt
för uppgifternas avlämnande, synas icke vara erforderliga. Det torde ankomma
å Kungl. Majit att i administrativ ordning utfärda närmare bestämmelser
rörande vilka myndigheter som ha att fullgöra uppgiftsskyldigheten
samt att fastställa erforderliga formulär för uppgifterna. Det torde möjligen
komma att visa sig praktiskt att fastställa särskilda anvisningar för de värnpliktiga
och övrig personal vid krigsmakten till ledning vid avgivande av
självdeklaration.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
I anledning av de ändringar i utredningsmannens förslag, som av mig här
förordats, har det vid promemorian fogade författningsutkastet underkastats
överarbetning inom finansdepartementet. Beträffande det förslag till lag om
ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370),
som nu föreligger, torde utöver vad förut anförts följande få framhållas.
Utredningsmannen har i tekniskt avseende löst frågan örn beskattningen
av de värnpliktigas förmåner på det sätt, att i punkt 1 av anvisningarna till
19 § kommunalskattelagen föreslagits skola utgå orden »natura- och andra
förmåner, som utgått till värnpliktig i och för värnpliktstjänstgöringen», varefter
närmare bestämmelser i ämnet lämnats i en ny punkt av anvisningarna
till 32 §. Härvid har förutsatts att, sedan berörda stadgande örn skattefrihet
i anvisningarna till 19 § upphävts, spörsmålet är att bedöma ur de synpunkter
och enligt de regler, som i allmänhet gälla beträffande förvärvskällan
»inkomst av tjänst». Värnpliktstjänstgöringen skulle med andra ord
anses utgöra eller jämställas med vad kommunalskattelagen inbegriper under
uttrycket »tjänst». Emot denna utgångspunkt har jag i huvudsak intet
att erinra. Uttrycket »tjänst» har enligt nämnda lag en vidsträckt betydelse
och innefattar ej allenast inkomster på grund av tjänsteanställning i vanlig
mening. Då de nya bestämmelserna örn skattefrihet beträffande vissa förmåner
för de värnpliktiga avsetts skola intagas i anvisningarna till 32 §, förutsättes
emellertid, att fråga är om en närmare tillämpning av den i själva
paragrafen intagna regeln örn vad som icke är att hänföra till intäkt av
tjänst (32 § 3 morn.), nämligen att såsom intäkt icke skall upptagas vad av
staten anvisats till bestridande av särskilda, med vissa tjänster eller uppdrag
förenade kostnader. Beträffande naturaförmånerna kan det visserligen
ifrågasättas, om de verkligen kunna anses normalt hänförliga till sistnämnda
kategori av inkomster. Även då värnpliktstjänstgöring icke fullgöres måste
ju vederbörande erhålla kost och husrum. Denna omständighet är uppenbarligen
anledningen till att frågan nu regleras i anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen,
vilken paragraf avhandlar vad som principiellt icke är
att hänföra till inkomst i kommunalskattelagens mening, och kunde väl utgöra
ett skäl att alltjämt upptaga frågan om naturaförmånerna i sistnämnda
anvisningar. Då det emellertid ur praktiska synpunkter kan vara lämpligt
att ha samtliga stadganden rörande de värnpliktigas beskattning samlade
på ett ställe, anser jag mig kunna godkänna förslaget, att jämväl bestämmelsen
om skattefrihet för naturaförmåner intages i anvisningarna till
32 §, under framhållande att en analogisk tillämpning av föreskriften på
andra kategorier än dem som stadgandet enligt sin lydelse avser ej bör ifrågakomma.
Stadgandena beträffande beskattningen av såväl de värnpliktigas som den
fast anställda militära personalens förmåner ha i det överarbetade författningsförslaget
sammanförts till en punkt, betecknad 6, av anvisningarna till
32 §. I samband därmed ha de nuvarande punkterna 6—9 fått numren
7—10, varjämte en hänvisning i punkt 3 ändrats.
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
25
För innehållet i den nya punkten 6 har redogörelse lämnats i det föregående.
Såsom utredningsmannen framhållit, har det icke kunnat undgås att
vissa ur militära reglementen hämtade lönetekniska termer kommit till användning
i författningstexten. Detta kan visserligen anses vara en nackdel
såtillvida att vid blivande omläggningar av det militära avlöningssystemet
motsvarande ändringar måste göras i skatteförfattningarna. Enligt min mening
är det dock på ifrågavarande område nödvändigt att formuleringarna
icke hållas för allmänna utan att genom direkta hänvisningar till termer i
gällande lönebestämmelser all tvekan undanröjes örn bestämmelsernas innebörd.
I promemorian har med avseende å den formella avfattningen av den
nya punkten ansetts tillräckligt att meddela bestämmelser om de förmåner,
som avsetts skola vara helt eller delvis skattefria. Därav skulle utan vidare
följa att övriga förmåner, såsom familjebidrag, flygtillägg etc., örn vilka intet
uttryckligen angåves, skulle tagas till beskattning. Även om denna slutsats
i och för sig torde vara riktig, synes det dock i detta fall för vinnande
av största möjliga klarhet och fullständighet vara lämpligast att i lagrummet
uttryckligen angivas de förmåner, som skola beskattas.
I promemorians författningsförslag har såsom motsats till begreppet »värnpliktiga»
ställts »fast anställd militär personal». Efter påpekande av marinförvaltningen
har för större tydlighets skull sistnämnda uttryck utbytts mot
»annan under krigsavlöningsreglementet hänförlig personal» (än värnpliktiga)
. Till kategorien värnpliktiga bör i förevarande avseende hänföras även
sådan personal vid krigsmakten (frivilliga), som avlönas enligt de för värnpliktiga
gällande grunder.
Enligt § 9 mom. 3 kungörelsen den 5 mars 1926 (nr 60) angående avlöning
för rullförings-(sjörullförings-)befäl och värnpliktiga under fredstid m. m.,
sådant detta författningsrum lyder enligt kungörelse den 14 oktober 1939,
nr 752, erhåller värnpliktig, som jämlikt § 27 mom. 3 F värnpliktslagen
tjänstgör, sedan tiden för den tjänstgöring, till vilken han inkallats, gått till
ända, ersättning för den överskjutande tjänstetiden enligt de i mom. 1 av
samma paragraf angivna grunder (penningbidrag och sjötjänstbidrag), dock
lägst med 1 krona. Det är givet, att å sådan ersättning böra tillämpas de
regler rörande beskattningen, som gälla beträffande penningbidrag respektive
sjötjänstbidrag.
De föreslagna författningsändringarna äro avsedda att träda i kraft den 1
januari 1941. De nya bestämmelserna skulle således komma att första gången
tillämpas vid 1941 års taxering och därvid avse 1940 års inkomster.
Föredraganden hemställer härefter, att förenämnda förslag till lag örn ändring
i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Birger Öhman.
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
27
Bilaga.
Promemoria
angående beskattning av förmåner, utgående under värnpliktstjänstgöring
och till fast anställd militär personal,
jämlikt uppdrag av chefen för finansdepartementet utarbetad av
t. f. underståthållaren K. G. A. Sandström.
Förmåner, utgående under värnpliktstjänstgöring samt till fast
anställd personal.
Med avseende å hithörande förmåner, måste skillnad göras mellan förmåner,
som utgå under fredstjänstgöring och sådana, som utgå under krigstjänstgöring.
Begreppet krigstjänstgöring bestämmes i krigsavlöningsreglementet
den 15 juni 1939 (S. F. 278/1939), 1 §. Krigstjänstgöring anses fullgöras
av den, som tillhör mobiliserad del av försvarsväsendet. Sker annorledes
än genom mobilisering inkallelse av personal för ändamål, som omförmäles
i § 28 mom. 1 och § 36 morn. 2 värnpliktslagen (d. v. s. för rikets försvar
eller med hänsyn till dess säkerhet), äger Kungl. Majit föreskriva om och
i vad mån stadgandena i krigsavlöningsreglementet skola gälla i fråga om
tjänstgöring vid icke mobiliserad del av krigsmakten, som beröres av inkallelsen;
och skall därvid å sådan tjänstgöring tillämpas vad i reglementet stadgas
örn krigstjänstgöring.
Tjänstgöring, som icke enligt dessa regler utgör krigstjänstgöring, är att
anse som fredstjänstgöring.
A. Under fredstjänstgöring.
Värnpliktiga erhålla till en början förmåner in natura, nämligen fri förplägnad,
inkvartering, utrustning och sjukvård (Jfr S. F. 60/1926, § 9, 1, i dess
lydelse före S. F. 752/1939).
Härjämte utgå emellertid till de värnpliktiga vissa kontanta belopp enligt
olika grunder. Härvidlag må erinras örn, att det ligger i värnpliktens idé, att
något anspråk på ekonomisk ekvivalent för värnpliktstjänstgöringen från den
värnpliktiges sida icke kan resas.1 Vad särskilt angår den tid, då de värnpliktiga
åtnjuta utbildning för uppfyllande av den försvarsplikt, som åligger medborgaren,
har även uttalats, att de icke borde uppbära avlöning härför i vanlig
mening.2 De kontanta förmåner, som kunde utgå, voro endast avsedda att
sätta den värnpliktige i stånd att bestrida förekommande mindre utgifter
under övningstiden;2 manskapet måste ju självt hålla sig med en del till den
personliga utrustningen hörande smärre persedlar m. m., såsom näsdukar,
borstdon, tvål, putsmedel o. d.3
1 Sociala beredskapskommitténs bet. Del I, Stockholm 1939, sid. 24.
2 Prop. 1906:113, sid. 4.
3 Jfr prop. 1921:350, sid. 43.
KAP 1.
§ 1.
Förmåner, utgående under värnpliktstjänstgöring.
28
Kungl. Majlis proposition nr 15.
Från denna principiella ståndpunkt att icke lämna någon ersättning för
själva värnpliktstjänstgöringen, gjordes emellertid ett avsteg redan år 1906,
i det att ett särskilt, låt vara obetydligt penningtillskott tillerkändes värnpliktig
vid specialvapnen under den tid, hans tjänstgöring översteg den eljest
vanliga om 240 dagar. Detta särskilda tillskott fick således karaktären av en
direkt ersättning för den längre tjänstgöringen.1
Denna uppdelning av penningbidraget bibehölls i kungörelsen den 5 mars
1926 angående avlöning för rullförings-(sjörullförings-) befäl och värnpliktiga
under fredstid m. m. (S. F. 60/1926). Enligt § 9 i sagda kungörelse enligt dess
nuvarande lydelse2 utgår till en början penningbidrag med 50 öre per dag;
detta belopp motsvarar det ursprungliga, för nödvändiga personliga omkostnader
avsedda. Emellertid höjes penningbidraget till 1 krona per dag efter
180 dagars tjänstgöring; det överskjutande beloppet måste här alltfort betraktas
såsom en, låt vara ringa ersättning för den längre tjänstgöringen. Det
högre bidragsbeloppet utgår även under beredskapsövning, landstormsrepetitionsövning,
landstormsbefälsövning och vid tjänstgöring, som anbefalles
enligt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 vämpliktslagen, d. v. s. vid särskild
inkallelse, då rikets försvar det kräver.
Utöver dessa penningbidrag utgå emellertid även särskilda penningtillskott
i vissa fall enligt S. F. 752/1939:
1) Under sjötjänstgöring eller tjänstgöring i sjöreserv utgår sjötjänstbidrag
till vissa värnpliktiga:
a) Till å sjömanshus inskriven värnpliktig, som avses i § 27 mom. 1 A c)
vämpliktslagen (d. v. s. som uttagits till linjetjänst och ej tillhör klass B,
vilken klass innefattar studenter, sjökaptener m. m.) utgår dylikt sjötjänstbidrag
efter minst 210 dagars tjänstgöring med 1 krona om dagen.
En motsvarande bestämmelse tillkom i samband med 1939 års riksdagsbeslut
angående utsträckning av övningstiden för dessa värnpliktiga från
200 dagar till 340 dagar och var avsedd som en särskild kompensation för
den ökade börda, som sålunda pålades dessa värnpliktiga.3 Genom den senare
gjorda ändringen utgår ersättning endast under sjötjänstgöring eller tjänstgöring
i sjöreserv, vilken tjänstgöring dessa värnpliktiga dock regelmässigt
fullgöra.
b) Till värnpliktig vid marinen, som inkallats jämlikt § 28 mom. 1 eller
§ 36 mom. 2 värnpliktslagen (d. v. s. särskild inkallelse, då rikets försvar det
kräver) utgår sjötjänstbidrag enligt samma grunder och med samma belopp,
som tillämpas beträffande sjötillägg till fast anställd personal,4 dock minst
1 krona.
Detta sjötjänstbidrag avser att bereda vederlag för det ökade ansvar och
arbete, som sjötjänstgöringen medför.
2) Under flygtjänstgöring utgår flygtillägg åt värnpliktiga, som tjänstgöra
i vissa befattningar med följande belopp per månad, nämligen
flygförare .......................................... 150 kronor
flygspanare .......................................... 150 »
flygsignalist ........................................ 60 »
1 Prop. 1906:113, sid. 4.
2 Paragrafen har ändrats genom S. F. 444/1936, 224/1939 och senast 752/1939.
3 Prop. 61/1939 B., sid. 4, S. F. 224/1939.
4 Se härom S. F. 567/1921, 6 §. Förslag till nytt manskapsavlöningsreglemente har godkänts
av riksdagen, men är ännu ej utfärdat; prop. 127/1940.
flygskytt .....
chefsmekaniker
mekaniker
elevtillägg
60
60
30
60
»
»
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
29
Närmare bestämmelser härom hava meddelats i Kungl, brev den 1 december
1939.1
3) Värnpliktig, som jämlikt § 27 mom. 3 F värnpliktslagen tjänstgör, sedan
tiden för den tjänstgöring, till vilken han inkallats, gått till ända, erhåller för
den överskjutande tiden ersättning enligt ovan angivna grunder, dock lägst
1 krona per dag. Härmed avses sådana fall, då fartyg, varå den värnpliktige
tjänstgör, hindras att återkomma till station av flottan och att avmönstra
innan tiden gått till ända för den tjänstgöring, för vilken den värnpliktige
inkallats.
4) Till värnpliktiga utgår vidare under vissa förutsättningar familjebidrag.
Rörande hittills gällande bestämmelser härom torde ingen redogörelse erfordras,
då proposition med förslag till nya bestämmelser örn familjebidrag
åt värnpliktiga under tjänstgöring i fredstid2 numera godkänts av riksdagen.
Enligt denna proposition skall under landstormsövning och landstormsbefälsövning
utgå 2 kronor för hustru och 50 öre för varje barn under 16 år.
Bidraget utgår utan b ekon sprou ning.
Under annan tjänstgöring utgår familjebidraget enligt följande tariff,
olika för olika ortsgrupper.
Ortsgrupp
I
II
III
För hustru eller, där
bidrag ej utgår för
hustru, annan familjemedlem,
som förestår
den värnpliktiges hem
kronor
2: 50
3:15
3: 75
För annan familjemedlem
över 16 år
än som avses i
kol. 2
kronor
1: —
1: 25
1: 50
För annan familjemedlem
ander 16 år
än som avses i
kol. 2
kronor
0: 70
0: 80
0: 90
Såsom medlem av den värnpliktiges familj anses under vissa angivna förutsättningar
ej blott hustru och barn utan även föräldrar, hustruns barn
samt frånskild hustru ävensom husföreståndarinna.
Av familjebidraget utgår för hustru och bara visst belopp utan behopsprövning,
nämligen 1 krona för hustru och 40 öre för varje barn under 16
år. I övrigt utgår familjebidrag endast i den mån behov därav skäligen
kan antagas föreligga.
B. Under krigstjänstgöring.
Huvudbestämmelserna angående värnpliktigas förmåner under krigstjänstgöring
återfinnas i krigsavlöningsreglementet den 15 juni 1939 (S. F. 278/
1939) med tillägg den 19 januari 1940 (S. F. 52/1940) samt tillämpningsföreskrifter
den 3 september 1939 (S. F. 655/1939) och tillämpningsbestämmelser
den 19 januari 1940 (S. F. 51/1940).
Liksom under fredstjänstgöring åtnjuta de värnpliktiga förplägnad, inkvartering,
utrustning och sjukvård samt därjämte viss fribrevsrätt (S. F.
278/1939, 4 §, 2).
I övrigt uppbära de värnpliktiga, i stället för penningbidrag, särskild krigslön.
För meniga och värnpliktig vicekorpral utgår denna allenast i form
av s. k. terminslön, för värnpliktiga av högre grad än vicekorpral i form av
såväl månadslön som terminslön. Månadslönen utbetalas månadsvis i efterskott.
I fråga örn terminslön uppdelas månaden i tre terminer och terminslön
utbetalas den 1, den 11 och den 21 i varje månad i förskott; löneterminen
är således i regel tio dagar.
1 T. L. A nr 90/1939, sid. 309.
2 Prop. 1940: 94.
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 15.
Terminslönen utgår enligt två olika tariffer av vilka som regel den högre
tariffen tillämpas å personal, som befinner sig inom krigsskådeplats eller
inom fästning, vilken förklarats i belägringstillstånd, ävensom å personal,
beträffande vilken Kungl. Maj:t särskilt förordnat att den högre tariffen
skall gälla, samt den lägre tariffen å övrig personal.
Vid beräknandet av terminslön enligt den lägre tariffen har såsom utgångspunkt
tagits de penningbidrag, som under fredstjänstgöring tillkomma
värnpliktig personal, d. v. s. 50 öre per dag, respektive efter 180 dagars
tjänstgöring, 1 krona per dag. Terminslönen enligt lägre tariffen är således
för meniga 5 kronor, respektive 10 kronor, motsvarande — då varje månad
omfattar tre terminer — ett belopp av 15, respektive 30 kronor per månad.
Emellertid har gränsen mellan dessa båda terminslöner enligt lägre tariffen
ej satts vid 180 dagars tjänstgöring, utan gjorts beroende av om den värnpliktige
fullgjort soldat-(rekryt-) utbildning. Terminslön enligt den högre tariffen
utgår med ett med 5 kronor per termin förhöjt belopp, d. v. s. med
30, respektive 45 kronor per månad.
Någon särskild motivering till det belopp, vartill terminslön enligt lägre
tariffen bestämts, lärer icke vara erforderlig, då densamma motsvarar de
under fredstjänstgöring utgående penningbidragen. Terminslönen enligt
den högre tariffen, som utgår vid tjänstgöring å krigsskådeplats och inom
fästning i belägringstillstånd har motiverats med att ett sådant vederlag
överhuvud taget vore erforderligt om icke den under sådana förhållanden
tjänstgörande personalen skulle ekonomiskt sett bliva sämre ställd än de i
hemorten stationerade.1
Härvid böra dock observeras följande särskilda bestämmelser:
1) Enligt S. F. 51/1940, 2 § 2, skall beträffande värnpliktig, inkallad till
rikets försvar, terminslön utgå efter den högre tariffen fr. o. m. den lönetermin,
som börjar efter 42 dagars dylik tjänstgöring; detta alltså oberoende
av var han tjänstgör.
2) Enligt S. F. 52/1940 skall soldat-(rekryt-) utbildning anses fullgjord efter
en sammanlagd tjänstgöringstid av 100 dagar, däri inbegripet tjänstgöring
enligt § 27 och § 36 mom. 1 värnpliktslagen. Efter denna tid utgår
alltså terminslön efter den lägre tariffen med 10 kronor eller således 30 kronor
i månaden.
Till värnpliktigt befäl av högre grad än vicekorpral utgår såväl månadslön
som terminslön med stigande belopp t. o. m. majors grad.
Med avseende å nu berörda förmåner må åberopas följande sammanställning:
månadslön
terminslön Summa per månad
1) menig, som ej fullgjort soldat- (re- |
högre |
lägre |
i |
II |
|
kryt-)utbildning.................. |
— |
10 |
5 |
30 |
15 |
2) menig, som fullgjort dylik utbildning |
— |
15 |
10 |
45 |
30 |
3) vicekorpral...................... |
— |
18 |
11 |
54 |
33 |
4) korpral, 1. kl., sjöman........... |
15 |
20 |
12 |
75 |
51 |
5) furir, korpral vid marinen m. fl... |
30 |
25 |
13 |
105 |
69 |
6) und. off, av 3. graden vid marinen |
|||||
m. fl............................ |
35 |
28 |
14 |
119 |
77 |
7) sergeant o. jämställda............ |
45 |
30 |
15 |
135 |
90 |
8) fanjunkare, fänrik, underlöjtnant . |
60 |
40 |
20 |
180 |
120 |
9) löjtnant o. jämställda............ |
75 |
50 |
25 |
225 |
150 |
10) kapten o. jämställda............. |
90 |
60 |
30 |
270 |
180 |
11) major o. jämställda.............. |
105 |
70 |
35 |
315 |
210 |
1 Prop. 246/1939 A, sid. 48; jfr sid. 37 o. f.
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
31
Under sjötjänstgöring eller tjänstgöring i sjöreserv skall terminslön utgå
med ett belopp motsvarande vad som enligt fredsbestämmelserna skulle
hava utgått till vederbörande i sjötillägg (ersättning för uppbörd), sjötjänstbidrag,
mässpenningar (servisbidrag) och representationspenningar för 10
dagar. Härutöver må värnpliktiga åtnjuta terminslön enligt lägre tariffen.
Under sjötjänstgöring med rörlig förläggning får terminslönen dock icke
understiga vad som skulle utgått enligt den högre tariffen.
Vid flygtjänstgöring, varom särskilda bestämmelser meddelats genom förberörda
Kungl, brev den 1 december 1939,1 utgår flygtillägg enligt samma
grunder som vid fredstjänstgöring men inräknas i månadslönen eller anses,
om sådan lön icke uppbäres, utgöra månadslön. Härutöver utgår terminslön
enligt den lägre tariffen.
Härutöver utgår även familjebidrag åt vissa värnpliktiga. Bestämmelser
örn dylika familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring äro meddelade
i krigsfamiljebidragsförordningen den 17 april 1940, S. F. 223/1940.
Familjebidrag utgår kontant såsom familjepenning, bostadsbidrag, näringsbidrag
och sjukbidrag; dock må Kungl. Maj:t föreskriva att familjebidrag
skall helt eller delvis utgå in natura. Bidrag utgår till medlemmarna
av den värnpliktiges familj, vartill under vissa förutsättningar räknas ej
blott hustru och barn utan även föräldrar, hustruns barn samt frånskild
hustru ävensom husföreståndarinna.
Familjepenning utgår med olika belopp för olika ortsgrupper enligt följande
tariff:
Ortsgrupp
I
II
II
För hustru eller, där
bidrag ej utgår för
hustru, annan familjemedlem,
som förestår
den värnpliktiges hem
kronor
1: 75
2: —
2: 25
För annan familjemedlem
över 16 år
än som avses i
kol. 2
kronor
1: —
1:25
1: 50
För annan familjemedlem
under 16 år
som avses i
kol. 2
kronor
0: 70
0: 80
0: 90
Av denna familjepenning utgår för hustru och barn som regel visst
grundbelopp utan be hov sprou ning, nämligen 1 krona för hustru och 40 öre
för barn under 16 år. Detta betyder alltså att grundbeloppet utgår oberoende
av storleken av den värnpliktiges inkomst och förmögenhet. Därutöver
utgår familjepenning endast i den mån behov skäligen kan antagas
föreligga.
Vidare kan även bostadsbidrag utgå örn behov härav föreligger till bestridande
av utgifter för en eller flera familjemedlemmar, med vilka den
värnpliktige vid inkallelsen sammanbodde. Bostadsbidrag får icke överstiga
hyresvärdet för den bostad, den värnpliktige innehade å inställelsedagen,
däri inbegripet kostnad för bostadens förseende med värme. — Emellertid
kan bostadsbidrag utgå åt värnpliktig, ändå att detsamma ej avser beredande
av bostad åt familjemedlemmar, som ovan sagts, därest den värnpliktige
är i behov av bidrag för att kunna behålla sin bostad under värnpliktstjänstgöringen
och bostadens avstående skulle för honom medföra
synnerlig olägenhet.
Vidare kan Kungl. Maj:t förordna att till värnpliktiga, vilka driva näring
eller rörelse, må utgå näringsbidrag till avlönande av arbetskraft, som anställts
för verksamhetens uppehållande. Dylikt bidrag skall i regel utgå
allenast, därest den värnpliktige har familj och denna erhåller sitt uppehälle
av näringen eller rörelsen. Emellertid kan näringsbidrag utgå, ändå
1 T. L. A nr 90/1939.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 15-
att värnpliktig icke har familj, om upphörandet av näringen eller rörelsen
skulle för den värnpliktige medföra synnerlig olägenhet eller vara ur det
allmännas synpunkt till skada. Näringsbidrag må i regel ej överstiga 200
kronor i månaden, men kan uppgå till högst 300 kronor, om verksamhetens
uppehållande är av synnerlig betydelse för det allmänna.
I anledning av familjemedlems sjukdom kan värnpliktig erhålla sjukbidrag
med högst det belopp, vartill kostnaderna för läkare och sjukhusvård
etc. uppgå. Även här förutsättes en ekonomisk behovsprövning.
A. Under fredstjänstgöring.
I fråga örn fast anställt manskap gälla ännu bestämmelserna i avlöningsreglementet
den 11 maj 1928, S. F. 128/1928.1 Förslag till nytt manskapsavlöningsreglemente
har emellertid av riksdagen godkänts och torde kunna
förväntas inom den närmaste tiden. Fast anställt manskap åtnjuter inkvartering,
beklädnad, förplägnad och sjukvård eller ersättning för dylik
förmån ävensom kontant lön. Särskild ersättning utgår under sjökommendering,
under flygtjänstgöring och under utförande av dykeriarbete ävensom
i vissa andra fall. Därjämte utbetalas anställningspenning, avskedspremie
och begravningshjälp, varjämte i vissa fall skall utgå ekiperingshjälp
och årligt ekiperingsbidrag.
Beträffande officerare och underofficerare och med dem jämställda gäller
militära avlöningsreglementet av den 21 juni 1939 S. F. 275/1939 nied tillhörande
författningar. Förutom lön med fasta lönetillägg och rörligt tillägg
utgå till dessa befattningshavare särskilda ersättningar i vissa fall. Den följande
framställningen anknyter till innehållet i sistberörda författning. De
olika förmånerna äro emellertid, där desamma skola förekomma beträffande
fast anställt manskap, av samma karaktär som i fråga örn officerare och
underofficerare, ehuru beloppen bliva olika. Förmånerna ifråga äro följande:
1) Kallortstiilågg utgår till befattningshavare, som har sin förläggningsort
å plats inom rikets nordliga delar, där vistelsen på grund av klimatiska förhållanden
och levnadsbetingelserna i övrigt kan anses medföra avsevärda
olägenheter i fysiologiskt hänseende. Kallortstillägget utgår med ett årligt
belopp, lägst 90, högst 720 kronor.
2) Sjötillägg- utgår under sjötjänstgöring och tjänstgöring i sjöreserv med
växlande belopp alltefter innehavd tjänst och sjötjänstgöringens beskaffenhet.
Detta sjötillägg, som av ålder utgått, avser att utgöra ersättning för det
ökade ansvar och mera krävande arbete, som åtföljer tjänsten ombord. Sjötillägget
är högre vid tjänstgöring å undervattensbåt mot vid tjänstgöring å
annat fartyg; i båda fallen är dessutom tillägget högre vid rörlig förläggning
mot vid stationär sådan. Beträffande annat fartyg än undervattensbåt är dessutom
tillägget, då fråga är om stationär förläggning, uppdelat i två grupper,
allteftersom förläggningen sker å egen förläggningsort (lägre tillägg) eller å
annan förläggningsort (högre tillägg).
Vid tjänstgöring å undervattensbåt varierar sjötillägget mellan 3 kronor
och 9.75 kronor per dag, respektive 4.50 kronor och 13.75 kronor per dag. Vid
tjänstgöring å annat fartyg äro högsta och lägsta beloppen respektive 0.70—3.20,
1.05—4.80 och 1.80— 8 kronor per dag. Under tjänstgöring i sjöreserv utgår
1 Ändrat genom S. F. 112/1939, 114/1937, 273/1937.
’ Rörande sjötilläggen hänvisas till historiken i 1936 års lönekommittés betänkande angående
militärt avlöningsreglemente, Stockholm 1938 (S. O. U. 1938/55), sid. 381.
§ 2.
Förmåner, utgående till tast anställd personal.
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
33
samma tillägg som vid stationär förläggning av annat fartyg än u-båt å främmande
förläggningsort.
Till fartygschef utgår under rörlig förläggning förhöjning av sjötillägget
med lägst 0.40 kronor och högst 1 krona per dag. Tillägget är motiverat med
de maktpåliggande uppgifter och det merendels betydande ansvar, som
åvila beställningshavare under utövande av befattning såsom fartygschef.1
3) Till underofficer vid flottan eller flygvapnet, som under sjötjänstgöring
omhänderhar annan uppbörd än penninguppbörd, utgår uppbördsersättning
med 50 öre per dag. Tillkomsten av denna förmån sammanhänger med den
ökade svårigheten att ombord svara för där förekommande förråds- och inventarieuppbörden;
densamma har ansetts vara ett medel till skärpande av
personalens uppmärksamhet och ansvarskänsla vid handhavandet av den
merendels ömtåliga och dyrbara materiel, varom här är fråga.2
4) Under flygtjänstgöring utgår särskilt flygtillägg.3 Detta flygtillägg har
i huvudsak betraktats såsom en riskpremie, men även såsom ett nödvändigt
medel att uppehålla och befordra flygvapnets rekrytering samt såsom en ersättning
för det med flygtjänsten förenade ansvarsfulla arbetet.
Flygtilläggen utgå med följande belopp per månad räknat:
flygförare och flygspanare .................. 210—270
provflygare ................................ 270
kontrollflygare ............................ 210
flygsignalist................................ 150
chefsmekaniker ............................ 60
elevtillägg ................................ 150.
5) Under tjänstgöring å annan ort inom riket än förläggningsorten äger
befattningshavare åtnjuta tjänstgöringstrciktamente. Beloppet härav angives i
kungörelsen den 22 juni 1939 med tilläggsbestämmelser till militära avlöningsreglementet,
S. F. 479/1939, 6 kap.
För deltagande i övningsmarscher och annan till vanliga vapenövningar
eller skolor hänförlig tjänstgöring med trupp utom förläggningsorten äger
vederbörande som regel åtnjuta fri förläggning och fri förplägnad samt, om
för tjänstgöringen tages i anspråk längre tid än 24 timmar, dessutom tjänstgöringstraktamente
enligt viss lägre tariff.
6) Under sjötjänstgöring utgå mässpenningar, vilka äro att jämställa med
traktamentsersättning under tjänstgöring i land.4 Närmare bestämmelser härom
hava meddelats i S. F. 479/1939, 7 kap.
Beträffande mässpenningarnas belopp må åberopas följande kortfattade
översikt, utvisande belopp per dag, som utgå till olika befattningshavare.
a) den som håller kajutbord.................. 7:20 kr.
b) den som mässar vid kajutbord............. 5:75 kr.
c) den som mässar vid gunrumsbord m. fl:
off. 4—4: 70 kr.
und. off. 3: 05—3: 60 kr.
7) Under sjötjänstgöring utgå vidare representationspenningar under rörlig
förläggning. De utgå till befälhavare i kaptens eller högre grad och variera
till beloppet mellan 2 och 10 kronor per dag. S. F. 479/1939, 7 kap., 1 § 2.
8) Ersättning för flyttningskostnad utgår i vissa fall. Närmare bestämmelser
härom återfinnas i kungörelsen den 22 juni 1939 angående ersättning för
flyttningskostnad enligt civila och militära avlöningsreglementena.
1 S. O. U. 1938:55, sid. 199.
2 S. O. U. 1938:55, sid. 200.
8 S. O. U. 1938: 55, sid. 391 o. f.
4 S. O. U. 1938:55, sid. 390.
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 15.
3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
9) Den, som å tjänstens vägnar handhar penninguppbörd eller verkställer
kontant utbetalning av medel, må kunna erhålla felräkning spenningar till belopp,
som bestämmes med hänsyn till de omständigheter, under vilka uppbörd
eller utbetalning sker och i förhållande till uppbördens eller utbetalningens
omfattning. Vid en och samma befattning är högsta beloppet av felräkningspenningarna
600 kronor.
10) Till beställningshavare vid armén — dock ej krigskassör — som ej tillhör
intendenturkåren men som förordnas att uppehålla antingen befattning,
varmed är förenat uppdrag såsom chef för kassaförvaltning eller ock befattning,
vilken är avsedd för förvaltare eller för regementskassör, utgår ansvarsarvode
med 4.50 kronor, respektive 2.25 kronor för dag. Detta arvode avser
att i fall, där dylika befattningar tillfälligtvis uppehållas av personal, som ej
undergått fackutbildning eller genom regelbunden tjänstgöring förvärvat och
uppehållit nödig rutin på förevarande område, bereda ersättning för det ökade
ekonomiska ansvaret.1
11) Begravningshjälp utgår med ett belopp av minst 400 kronor.
12) Den, som är pliktig att under tjänstgöring vara iförd tjänstedräkt (uniform),
äger vid tillträdandet av första ordinarie beställning uppbära elciperingshjälp
med 500 kronor.
13) Nyss angiven befattningshavare äger att för underhåll och förnyelse
av uniformspersedlar, vilka ingå i föreskriven fältutrustning eller vilka det
eljest åligger honom att anskaffa, uppbära årligt ekiperingsbidrag med 180
kronor.
Den särskilda ersättning för dgkeriarbete, som i vissa fall utgår, är tydligtvis
avsedd som gottgörelse för detta arbetes mera krävande art.
B. Under krig stjänstg öring.
Bestämmelserna återfinnas i krigsavlöningsreglementet den 15 juni 1939,
S. F. 278/1939, vilket är tillämpligt å all personal.
Personalen åtnjuter, oberoende av grad, förplägnad, inkvartering, utrustning,
sjukvård samt viss fribrevsrätt. Med fri förplägnad förstås krigsportion,
d. v. s. erforderlig proviant för man och dag.2
Vidare utgår krigslön, uppdelad i månadslön och terminslön. Månadslönen,
som utgår i efterskott, utgör 1/12 av årslönen. Ter minslönen utgår med stigande
belopp alltefter innehavd grad (se 6 §) och utbetalas i förskott för varje
termin den 1, den 11 och den 21 i varje månad. Terminslönen utgår efter två
tariffer, en högre och en lägre, av vilka den högre tillämpas å personal inom
krigsskådeplats eller inom fästning, som förklarats i belägringstillstånd ävensom
å personal, beträffande vilken Kungl. Maj:t därom förordnat.
Under sjötjänstgöring skall emellertid terminslönen vara lika med summan
av vad som enligt fredsbestämmelserna skulle hava utgått i sjötillägg (uppbördsersättning),
sjötjänstbidrag, mässpenningar (servisbidrag) och representationspenningar
för tio dagar. Terminslönen må dock vid sjötjänstgöring
med stationär förläggning eller tjänstgöring i sjöreserv icke understiga vad
som enligt vanliga regler örn terminslön skulle hava utgått, och vid sjötjänstgöring
med rörlig förläggning får terminslönen icke understiga den vanliga
terminslönen enligt den högre tariffen.
Beträffande fast anställd personal av manskaps grad, som icke mässar i
underofficer smass, gäller att utöver terminslön, beräknad på först angivet sätt,
skall ytterligare utgå terminslön enligt den lägre tariffen.
Under flygtjänstgöring utgår flygtillägg, mekanikertillägg och elevtillägg
med tillägg av terminslön enligt den lägre tariffen.
1 S. O. U. 1938: 55, sid. 216.
2 Kungl, brev den 16 september 1932, T. L., A nr 37.
Kungl. Maj.ts proposition nr 15.
35
Vidare utgår krigsutrustningsbidrag med 250 kronor till personal, som är
skyldig att hålla sig med uniformspersedlar; bidraget är avsett till fullständigande
av egen personlig krigsutrustning.
Till högre befälhavare kunna statsbidrag utgå för bestridande av sådana
med tjänsten förenade utgifter, vilka icke lämpligen kunna redovisas i vanlig
ordning, såsom kostnader för förplägnad av tillfälligt besökande, representationskostnader
m. m.
Flyttning ser sättning utgår enligt i fredstid gällande grunder.
Begravningshjälp utgår enligt de i fredstid gällande grunder, därest begravningen
sker genom dödsboets försorg.
KAP. 2.
Beskattningen av ifrågavarande förmåner enligt gällande rätt.
§ 1.
Allmänna principer för beskattningen.
Frågan om beskattningen av förut angivna förmåner är tydligtvis att i huvudsak
besvara med hänsyn tagen till gällande bestämmelser rörande beskattning
av inkomst av tjänst.
Någon definition å själva begreppet inkomst lämnas icke i skattelagarna.
Författningarna hava ej heller uttömmande angivit omfånget av varje särskild
förvärvskälla, utan lagtexten har avsiktligt givits en sådan avfattning,
att vid lagtillämpningen kunna till intäkt av viss förvärvskälla hänföras intäkter,
vilka till sin natur äro likartade med dem, som i författningstexten
uttryckligen angivas vara hänförliga till förvärvskällan.1
Å andra sidan har i särskilda fall uttryckligen angivits, att vissa den
skattskyldige tillkommande förmåner icke skola upptagas till beskattning.
Bestämmelserna härom återfinnas i K.L. 19 § med anvisningar samt, såvitt
fråga är om inkomst av tjänst, K.L. 32 och 33 §§ med anvisningar.
I 1910 års författningar örn inkomst- och förmögenhetsskatt samt örn bevillning
av fast egendom samt av inkomst återfinnas flertalet av de skattefria
förmåner, som nu återgå i K.L. 19 § och 32 § 3 morn., men då sammanförda
i en enda paragraf (8 § i envar av de båda äldre författningarna). Deri vid
1928 års lagstiftning gjorda uppdelningen av de skattefria förmånerna i två
grupper har skett i anslutning till såväl inkomstskattesakkunnigas som
1921 års kommunalskattekommittés förslag.2 Någon motivering härtill återfinnes
icke i kommunalskattekommitténs betänkande, men däremot i det
betänkande, inkomstskattesakkunniga avgåvo. I dessas förslag motsvarar
8 § 1 mom. i huvudsak K. L. 19 §, och de sakkunniga angåvo uttryckligen, att
8 § 1 mom. i förslaget innehöll exempel å intäkter, som »enligt grunderna
för denna förordning» icke voro skattepliktiga; m. a. o., intäkter, som
enligt de mer eller mindre grundläggande principerna för den föreslagna lagstiftningen
icke skulle beskattas. 8 § 2 mom. i förslaget motsvarar K.L.
32 § 3 mom. och angavs innehålla en uttömmande uppräkning av intäkter,
som enligt den föreslagna förordningens grunder väl voro skattepliktiga,
men som ändock av olika skäl undantogos från skatteplikt. Härunder folio
två grupper av intäkter.
1 Prop. 1927:102, sid. 340.
2 Betänkande om inkomst- och förmögenhetsskatt, I, Stockholm 1923 (S. O. U. 1923: 69), sid.
11. Betänkande angående den kommunala beskattningen, I, Stockholm 1924 (S. O. U. 1924: 53),
sid. 12 och 20.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
a) Vad som av staten anvisats till bestridande av de med erhållna tjänster
eller uppdrag förenade särskilda kostnader, såsom resekostnadsersättning
m. m. Rätteligen skulle dessa särskilda ersättningar hava upptagits såsom
inkomst och avdrag skett för de verkligen havda kostnaderna. Av praktiska skäl
föredrog man att i stället undantaga ersättningarna i fråga från beskattning,
i det man utgick från att ersättningsbeloppen icke voro större än att de
genomgående förbrukades för det avsedda ändamålet.
b) »Natura- och andra förmåner, som utgått till värnpliktig i och för
värnpliktstjänstgöringen; underhåll, som lämnats fånge eller patient å hospital;
fattigunderstöd; begravningshjälp med mera dylikt». Såväl i anvisningarna1
som i motiveringen2 uttalades, såsom nyss erinrats, att genom
bl. a. detta stadgande undantogos från skatteplikt vissa intäkter, som enligt
förordningens grunder (resp. »enligt sin natur») eljest skolat vara skattepliktiga.
1921 års kommunalskattekommitté avvek såtillvida från inkomstskattesakkunnigas
förslag, att i en särskild paragraf under rubriken »skattepliktig
inkomst» upptogos de fall, som av principiella skäl icke ansågos hänförliga
till dylik inkomst (25 §), medan under rubriken »inkomst av tjänst
eller anställning» angavs bl. a. att såsom intäkt icke skulle upptagas vad som
av staten anvisats till bestridande av särskilda, med vissa tjänster eller uppdrag
förenade kostnader. Den ovan under b) angivna gruppen (naturaoch
andra förmåner till värnpliktig etc.) upptogs icke i lagtexten, men val
•— med viss betydelsefull redaktionell ändring — i anvisningarna till 25 §,
vilken ju upptog fall, där av principiella skäl skatteplikt icke förelåg. Den
slutliga lagtexten utformades på motsvarande sätt.
Nu gällande K.L. 19 § torde i förevarande sammanhang sakna betydelse.
Desto större betydelse äger emellertid punkt 1 av anvisningarna därtill. På
sätt föregående framställning torde utvisa, ansågo inkomstskattesakkunniga
däri angivna fall utgöra i princip skattepliktig inkomst, ehuru man, tydligtvis
av billighetsskäl ansåg sig icke böra beskatta dem. Placeringen i anvisningarna
till nu gällande K.L. 19 § synes däremot utmärka, att lagstiftaren
för sin del ansett här vara fråga om förmåner, vilka av principiella
skäl icke voro skattepliktiga.
En närmare undersökning av huru härmed förhåller sig torde vara av
visst intresse för förevarande utrednings syfte.
De olika i punkt 1 av anvisningarna till K.L. 19 § angivna fallen äro
följande:
1) Fattigunderstöd.
Med avseende härå lärer utan vidare vara klart, att dylikt understöd icke
utgör beskattningsbar inkomst, enär detsamma är förenat med återbetalningsskyldighet.
3 Fattigunderstöd är närmast att jämställa med »vad som
erhållits genom upplåning», vilket av inkomstskattesakkunniga hänfördes till
»enligt grunderna för denna förordning icke skattepliktiga intäkter»4. Då
emellertid lagstiftaren följde kommunalskattekommitténs uppfattning, att
icke inrymma bestämmelser örn sådant »som för den allmänna uppfattningen
framstår såsom så självklart, att ett särskilt omnämnande därav skulle
vara ägnat mera att grumla inkomstbegreppet än att reda detsamma»5 borde
näppeligen heller hava särskilt angivits, att fattigunderstöd ej är beskattningsbar
inkomst. I norsk och dansk skattelagstiftning omnämnes icke detta
1 S. 07u7 1923:69, sid. 40.
2 S. O. O. 1923: 69, sid. 110.
8 Jfr R. 1934: ref. 55 och Hedelius, Arbetslöshetsunderstöden, i Svensk skattetidning 1934,
sid. 73.
4 S. O. U. 1923: 69, sid. 4.
6 S. O. U. 1924: 53, sid. 407.
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
37
fall, ehuru någon beskattning av fattigunderstöd naturligen icke förekommer;
finsk skattelagstiftning har däremot i denna del, liksom i stor utsträckning
eljest, följt det svenska exemplet.
2) Begravningshjälp.
Beträffande begravningshjälp lärer återigen vara lika klart, att detta är en
i princip skattepliktig inkomst, i vart fall när densamma har samband med
innehavd tjänst. Föreskriften örn skattefrihet härför synes därför, örn nu
densamma anses böra av humanitära skäl bibehållas,1 icke hava sin plats i
anvisningarna till K.L. 19 § utan i stället i K.L. 32 § eller anvisningarna
därtill.
3) Underhåll:, som lämnats fånge eller patient å hospital.
Såsom motivering till skattefriheten i detta fall har på senare tid åberopats
»förmånernas egenskap att utgå utan mottagarens samtycke».2 Denna
förklaring synes svårbegriplig. Vederbörande fånge eller hospitalspatient
har givetvis berövats friheten utan eget samtycke, men därifrån och till
att påstå, att han icke heller samtycker till att mottaga underhåll under
vistelsen å straffanstalt eller hospital är förvisso ett stort steg. Att skatt icke
skall utgå för underhåll av nu angivet slag har säkerligen en annan, närmare
till hands liggande förklaring. Straffet är ett brottslingen av samhället
avsiktligt tillfogat lidande och att beteckna undergåendet härav såsom
likställt med ett tjänsteförhållande vore ju orimligt; det underhåll, som
lämnats fången, är därför icke hänförligt till inkomst av tjänst och naturligtvis
ej heller till någon av de övriga i författningen angivna inkomstkällorna
och följaktligen med nödvändighet ej skattepliktigt.3
Vidkommande underhåll av patient å hospital kan här rimligtvis endast
åsyftas icke betalande patient, som vårdas utan skyldighet att återbetala
vårdkostnaden, enär eljest bestämmelsen om fattigunderstöd är tillämplig.
De enda hithörande fallen torde vara, då tilltalad eller annan intagits för
undersökning av sinnesbeskaffenheten enligt 77 § 3. sinnessjukstadgan (S.F.
328/1929) samt möjligen då fånge intagits å sinnessjukavdelning enligt 48 §
sinnessjuklagen. Härvidlag föreligger emellertid exekverandet av en samhällets
skyddsåtgärd, och även här är varje jämförelse med ett tjänsteförhållande
utesluten.
I övrigt må anmärkas att avfattningen av förevarande stadgande är
mindre lycklig. Såsom icke skattepliktig inkomst angives allenast »underhåll»
åt fånge eller hospitalspatient; de kontant utgående flitpengarna till
vissa fångar skulle med denna formulering närmast vara att anse såsom
skattepliktig inkomst. Så kan dock icke rimligen vara förhållandet ä nyss
angivet skäl, nämligen att inkomsten icke härflyter ur någon av de i författningen
avsedda inkomstkällorna, och någon beskattning av dessa kontanta
förmåner har givetvis aldrig ifrågasatts.
4) Natura- och andra förmåner, som utgått till värnpliktig i och för värnpliktstjänstgöringen.
Någon motivering har icke givits till denna bestämmelses införande. Emellertid
har gjorts gällande, att grunden till dessa förmåners undantagande
kunde sammanhänga med att värnplikten är en skyldighet, som principiellt
fullgöres utan vederlag.4
Den första fråga, som här uppkommer, är givetvis, örn värnplikts t jänst -
1 Behovet''härav kan möjligen ifrågasättas med hänsyn till de nya bestämmelserna rörande
skattebefrielse för dödsbo samt till den nya lagstiftningen örn understödsföreningar.
2 Svensk skattetidning 1934, sid. 74.
3 Jfr Sandström, Om taxering, Stockholm 1940, sid. 78.
* Svensk skattetidning 1934, sid. 73.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
göring utgör eller kan jämställas med vad skattelagarna inbegripa under uttrycket
»tjänst». Som skäl häremot skulle kunna åberopas, att värnplikten
är en medborgerlig skyldighet, som utkräves tvångsvis och där alltså medborgaren
saknar frihet att själv besluta om han vill fullgöra värnplikten
eller ej. Emellertid torde denna synpunkt icke kunna tillmätas avgörande
betydelse, enär även i andra fall staten kan tvångsvis påkalla arbetsprestationer,
t. ex. enligt tjänstepliktslagen, utan att fördenskull då utgående ersättning
rimligen kunde antagas bliva skattefri.
En annan sak är att den till värnpliktiga utgående ersättningen i penningar
under fredstid som regel är synnerligen blygsam och då som regel endast
avsedd för nödvändiga personliga utgifter. En inkomsts storlek saknar
emellertid betydelse för frågan örn inkomsten till sin art är skattepliktig eller
ej; här ingriper i stället regeln örn skattefritt existensminimum såsom
regulator.
Förklaringen till att ifrågavarande förmåner av lagstiftaren hänförts till
icke skattepliktig inkomst synes i stället vara att billighetshänsyn fått fälla
utslaget. Då staten på detta sätt tager medborgarens arbetskraft i anspråk
utan annan ersättning än vad som fordras för de oundgängliga levnadsbehoven
har man ansett billigheten kräva, att det allmänna icke därutöver
uttager skatt å de lämnade förmånerna. Med denna uppfattning bliva alltså
förmånerna i fråga, på sätt även inkomstskattesakkunniga uttalat, principiellt
sett att hänföra till skattepliktig inkomst, ehuruväl på anförda skäl
ett undantag sedan gjorts för dessa förmåner. Detta undantag har emellertid,
om den angivna utgångspunkten är riktig, icke sin plats i anvisningarna
till K.L. 19 § utan i K.L. 32 § eller anvisningarna därtill.
5) »ju. m. dyl.»
Uppräkningen av nyttigheter, som icke äro att hänföra till skattepliktig
inkomst, avslutas med orden »m. m. dyl.». Dessa tillagda ord, som synas
angiva att den föregående uppräkningen endast är en exemplifiering och att
således åtskilliga andra nyttigheter av liknande slag skulle vara fria från
beskattning, hava vållat mycken ovisshet och orsakat åtskilliga onödiga taxeringsprocesser.
Ursprunget till punkt 1 av anvisningarna till K.L. 19 § är, såsom förut
angivits, att söka i inkomstskattesakkunnigas förslag till förordning örn inkomst-
och förmögenhetsskatt, 8 § 2 mom. Emellertid angavs uttryckligen
i motiveringen till detta stadgande, att »det ligger i sakens natur att denna
uppräkning är avsedd att vara uttömmande».1 Visserligen förekommo även i
detta förslag orden »med mera dylikt», men desämma hänförde sig icke till
hela uppräkningen av förmåner till värnpliktiga, underhåll åt fånge etc. utan
allenast till ordet »begravningshjälp»;2 stadgandet slutade med orden »fattigunderstöd;
begravningshjälp med mera dylikt». Vid den omredigering, som
gjordes av kommunalskattekommittén och som återgår i lagtexten, ändrades
såväl ordningsföljden mellan de uppräknade nyttigheterna som ock interpunkteringen,
men uppräkningen avslutades fortfarande med orden »m. m.
dyl.». Dessa ord kommo således, troligen oavsiktligt, att hänföra sig till hela
ifrågavarande uppräkning i stället för enbart till »begravningshjälp» samt
förvandlade därmed den såsom »uttömmande» avsedda uppräkningen till att
bliva allenast en exemplifiering.
Spörsmålet om de övriga nyttigheter, som med hänsyn till angivna formulering
kunde avses inbegripna under anvisningarna till K.L. 19 § blev på sin
tid särskilt aktuellt i fråga örn arbetslöshetsunderstöden. I vissa län ansågos
1 S. O. U. 1923:69, sid. 107.
2 Jfr den ovan under b) återgivna avfattningen av stadgandet i denna del.
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
39
dessa understöd skattefria, i andra beskattades desamma.1 Denna fråga löstes
slutligen genom ett utslag av regeringsrätten,2 3 som fann arbetslöshetsunderstöden
utgöra skattepliktig inkomst.
Vidkommande K.L. 32 och 33 §§ erbjuder tillämpningen föga svårighet,
därest den grundläggande principståndpunkten fasthålles. All inkomst av
tjänst — med de i 19 § jämte anvisningarna därtill angivna undantag — är
principiellt skattepliktig. Avdrag får emellertid ske för alla utgifter, som
äro att anse såsom kostnader för fullgörande av tjänsten; den uppräkning
av dylika avdragsgilla kostnader, som förekommer i 33 §, är på intet sätt uttömmande
utan är, såsom av ordalagen tydligt framgår, allenast en exemplifiering.
Av praktiska skäl har emellertid en förenkling skett beträffande »vad
som av staten anvisats till bestridande av särskilda, med vissa tjänster eller
uppdrag förenade kostnader». Här skulle rätteligen även dessa förmåner upptagas
såsom inkomst och sedan avdrag få ske med beloppet för de verkligen
havda kostnaderna i fråga. Emellertid presumeras för enkelhetens skull att
de anvisade förmånerna genomgående helt förbrukas för det avsedda ändamålet,
och förmånerna behöva därför enligt K.L. 32 § 3 mom. ej upptagas
såsom intäkt. Skulle utgiften bliva större än den anvisade ersättningen får
återigen icke avdrag ske för det överskjutande beloppet, för såvitt icke den
anvisade ersättningen endast var avsedd som ett mindre bidrag till kostnadernas
bestridande, se punkt 4 av anvisningarna till K.L. 32 §.
Å andra sidan är givet, att av staten anvisade särskilda ersättningar, som
icke äro avsedda att förbrukas till bestridande av med tjänsten förenade
särskilda kostnader utan avse t. ex. att vara gottgörelse för tjänstgöring under
mera krävande eller besvärliga förhållanden, alltid skola upptagas till beskattning.
Detta är även uttryckligen uttalat i punkt 1 av anvisningarna till
K.L. 32 §.
§ 2.
Beskattning av förmåner, utgående under värnpliktstjänstgöring.
Av föreskriften i punkt 1 av anvisningarna till K.L. 19 § framgår omedelbart,
att naturaförmånerna och det kontanta penningbidraget åt värnpliktiga
icke utgöra skattepliktig inkomst.
Tvekan kunde däremot råda beträffande sjötjänstbidrag och flygtillägg,
enär punkt 1 av anvisningarna till K.L. 32 § uttryckligen angiver, att »ersättning
till personal vid armén och marinen under flygtjänstgöring» samt
»sjötillägg till beställningshavare vid flottan och kustartilleriet» äro att hänföra
till .intäkt av tjänst. Emellertid torde av författningens uppställning få
anses framgå, att K.L. 19 § med anvisningar innehåller den primära huvudregeln
angående skattefrihet samt att följande paragrafer endast reglera beskattningen
inom det område, som ej enligt 19 § undantagits. Ehuru ordvalet
i anvisningarna till 32 § är föga lyckligt — under uttrycket »personal»
inbegripas nämligen ej blott personal på aktiv stat, över stat, på reservstat,
på övergångsstat och i reserven, utan även värnpliktiga och krigsfrivilliga2 —
måste därför anses att även nu angivna förmåner för värnpliktiga icke äro
hänförliga till skattepliktig inkomst. Ett visst stöd härför kan även anses
ligga däri, att vid kommunalskattelagens tillkomst sjötillägg endast utgick till
fast anställd personal samt att författningen i förevarande sammanhang an
-
1 Se härom Svensk skattetidning 1984, sid. 75.
2 R. 1934, ref. 55.
3 Se krigsavlöningsreglementet, 2 §, 1.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
vänder uttrycken »befattningshavare» och »bestäilningshavare» såsom synonyma
med »personal».
Vad ovan sagts angående skattefrihet för förmåner, som utgå till värnpliktiga
under värnpliktstjänstgöring, gäller tydligtvis även vid krigst jänstgöring.
Även där såväl månadslön som terminslön utgå tili värnpliktigt befäl,
måste samtliga förmåner och således även dessa kontanta avlöningsförmåner
vara undandragna beskattning enligt anvisningarna tili K.L. 19 §.
Vad nu sagts har endast avsett frågan örn beskattning av förmåner, som
utgå direkt till den värnpliktige själv. Det återstår att undersöka, i vad mån
samma betraktelsesätt bör anläggas å de såväl under freds- som krigstjänstgöring
utgående familjebidragen.
Så vitt fråga var örn de första bestämmelserna rörande familjeunderstöd,
vilka tillkommo år 1904, gällde att understödet utgick till den värnpliktiges
hushåll och fick lyftas av honom själv, därest han slutat tjänstgöringen vid
understödets utbetalande. Med hänsyn härtill torde näppeligen tvekan kunna
råda därom, att det år 1904 utgående understödet var att betrakta såsom en
förmån, som utgick till den värnpliktige själv i och för värnpliktstjänstgöringen.
Med avseende å de familjeunderstöd, som utgått enligt närmast följande,
1912 och 1931 års författningar, kunde förhållandet däremot synas
mera tveksamt. Som skäl härför har åberopats, att understödet här skulle utbetalas,
icke till den värnpliktige själv, utan till hans hustru eller den, som
eljest hade vårdnaden av barnen.1
Emellertid måste från början fasthållas att frågan, huruvida familjeunderstödet
är en den värnpliktige eller enbart hans hustru och barn tillkommande
förmån, icke har något som helst samband med frågan örn vem, som
har självständig rätt att lyfta bidraget.2 Ett belopp kan naturligtvis vara tillerkänt
en person, medan rätten att lyfta detsamma är tillagd en annan, exempelvis
då en person icke får lyfta viss del av sin lön utan denna skall
utbetalas åt annan; så är ju fallet vid införsel i lön. Detta förhållande hindrar
icke att hela lönen — och alltså även den till annan utbetalade delen —
naturligtvis utgör en den anställdes inkomst.
Bortser man i detta sammanhang från spörsmålet örn lyftningsrätten till
familjeunderstödet, synes man i övrigt kunna anlägga följande synpunkt.
En man är skyldig att utan samhällets betungande försörja sin hustru och
sina minderåriga barn, vare sig desamma äro födda inom eller utom äktenskap.
Såvitt fråga är om försörjningsskyldighet under bestående äktenskap,
är beloppet härav icke till siffran fixerat. I samband med äktenskaps upplösning
sker emellertid ett dylikt fixerande av visst bidragsbelopp, likaså sker
detta numera regelrätt beträffande barn utom äktenskap.
Då försörjningsskyldigheten på detta sätt utkristalliserats i form av vissa
belopp, så innebär ju detta, att den allmänna försörjningsplikten ersatts av
en i kontanta penningar fastställd betalningsskyldighet — en betalningsskyldighet,
som i den mån densamma icke fullgöres, övergår till förfallen skuld
och vilken kan uttagas bl. a. genom införsel. Örn en man, som t. ex. är skyldig
betala 20 kronor i månaden till barn utom äktenskap, inkallas till sex månaders
militärtjänstgöring och då icke kan fullgöra underhållsskyldigheten,
innebär detta, att han under militärtjänstgöringen ådrager sig en skuld på
120 kronor, som han har skyldighet att senare betala. Nu erhåller han emellertid
i stället familjeunderstöd i den form, att till vederbörande barnavårdsman
av statsmedel utbetalas 20 kronor i månaden under militärtjänstgöringens
fullgörande. Detta betyder ej blott, att staten övertagit försörjningsskyl
1
Dock kunde även här fall förekomma, då understödet utbetalades till den värnpliktige själv,
nämligen örn han var änkling eiler frånskild och själv omhänderhade vården av barnen.
2 Jfr S. O. U. 1939: 26, sid. 24.
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
41
digheten under tjänstgöringstiden, utan det betyder även, att staten därigenom
befriat den värnpliktige från en eljest uppkommande skuld. Att understödet
i ett. fall som detta måste betraktas såsom en förmån, som utgår till den värnpliktige
i och för värnpliktstjänstgöring — ehuru beloppet utbetalas^ till
annan — synes näppeligen kunna ifrågasättas. På enahanda sätt förhåller
sig ifråga örn underhållsskyldighet under hemskillnad och efter äktenskapsskillnad.
Vad härefter angår familjeförsörjare i bestående äktenskap eller med barn
i egen vårdnad, torde till en början kunna sägas, att örn familjeunderstödet
måste anses såsom en förmån för den värnpliktige själv, då han har harn
utom äktenskap eller är hemskild eller frånskild, måste så vara fallet även
för det fall, att han lever i bestående äktenskap eller har barn under sin egen
vård. Understödets principiella karaktär kan ju icke rimligen förändras allt
efter den värnpliktiges privaträttsliga familjeförhållanden. Härtill kommer,
att även i dessa fall familjeunderstödet i större eller mindre grad befriar den
värnpliktige från att ikläda sig ekonomiska förbindelser, som han eljest
kanske måst ingå för att bereda familjen nödigt underhåll.
Med denna utgångspunkt måste resultatet bliva, att familjeunderstödet är
att anse såsom en sådan förmån för den värnpliktige, som enligt anvisningarna
till 19 § K.L. icke är skattepliktig.
Ett starkt belägg för denna uppfattnings riktighet synes därjämte vara tillfinnandes
i att sociala försvarsberedskapskommittén i det betänkande, som
ligger till grund för de nya författningsförslagen, ansett det riktigast^ att betrakta
familjebidraget såsom en den värnpliktige tillkommande förmån samt
att departementschefen synes hava anslutit sig till kommitténs förslag även i
denna del.1
Denna uppfattning rörande familjebidragens ställning i beskattningshänseende
torde jämväl hava vunnit anslutning bland taxeringsmyndigheterna i
riket.
Sammanfattning. Enligt gällande rätt torde samtliga till värnpliktiga i och
för värnpliktstjänstgöringen utgående förmåner, familjebidrag däri inbegripna,
vara skattefria, oberoende av förmånernas storlek.
§ 3.
Beskattning av förmåner, utgående till fast anställd personal.
A. Under fredstjänstgöring.
De naturaförmåner, som utgå till fast anställd personal av manskaps grad
upptagas regelmässigt till beskattning.2 I Stockholm beräknas sålunda för
manskap vid armén värdet av inkvartering i kasern till 60 kronor, värdet
av fri kost till 450 kronor och värdet av fri beklädnad 140 kronor, allt för
år räknat, medan för manskap vid marinen motsvarande värden äro 60,
420 och 120 kronor, likaledes för år räknat.
Den kontanta avlöningen är givetvis skattepliktig.
Anställningspenning och avskedspremie utgöra likaledes skattepliktig intäkt.
Beträffande övriga särskilda ersättningar gälla i beskattningshänseende
följande bestämmelser, av lika innehåll för manskap samt för officerare
och underofficerare:
1) Kallortstillägg skall beskattas enligt föreskrift i punkt 1 av anvisningarna
till K.L. 32 §.
1 Jfr prop. 93/1940, sid. 21.
2 Jfr R. 1914: not. 122.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
2) Sjötillägg skall likaledes beskattas enligt samma bestämmelse.
3) Enahanda är förhållandet med dykeriersättning.
4) Uppbördsersättning utgör en gottgörelse för den ökade svårigheten att
under sjötjänstgöring svara för föri''åds- och inventarieuppbörd och avser
icke att täcka ökade kostnader vid tjänstens fullgörande. Jämlikt den allmänna
regeln i punkt 1 av anvisningarna till K.L. 32 § skall därför uppbördsersättningen
beskattas; även punkt 2 av anvisningarna kan åberopas
till stöd härför.
5) Flygtillägg skall beskattas enligt uttrycklig bestämmelse i punkt 1 av
anvisningarna till K.L. 32 §.
6) Beträffande tjänstgöringstraktamente gäller stadgandet i K.L. 32 §
3 morn., sjunde stycket, att »resekostnads- och traktamentsersättning» icke
skall upptagas såsom intäkt. Detta gäller även sådan ersättning, som utgår
vid tjänstgöring med trupp utom förläggningsorten.
7) Mässpenningar hava av staten anvisats för bestridande av särskilda
under sjötjänstgöring uppkommande kostnader och äro skattefria; se punkt
5 av anvisningarna till K.L. 32 §.
8) Representationspenningar utgöra likaledes icke skattepliktig inkomst;
se punkt 6, sista stycket, av anvisningarna till K.L. 32 §.
9) Ersättning för flyttningskostnad är skattefri; se punkt 6, första stycket,
av anvisningarna till K.L. 32 §.
10) Felräkning spenningar äro däremot att anse såsom intäkt i tjänsten
och således beskattningsbara, punkt 2 av anvisningarna till K.L. 32 §. Å
andra sidan får avdrag ske för genom felräkning liden förlust, även örn
denna överstiger felräkningspenningarnas belopp; dock får så ej ske, därest
ersättnings- eller återbetalningsskyldighet grundar sig på av den skattskvldige
begången förskingring eller annan »kriminell» handling, punkt 2
av anvisningarna till K.L. 33 §.
11) Ansvarsarvode, som utgör ersättning för ökat ekonomiskt ansvar,
skall beskattas enligt den allmänna regeln i punkt 1 av anvisningarna till
K.L. 32 §.
12) Begravningshjälp är enligt anvisningarna till K.L. 19 § icke att hänföra
till skattepliktig inkomst.
13) Beträffande ekiperingshjälp, som erhålles vid tillträdandet av första
ordinarie beställning, kunde måhända olika uppfattningar råda. I den mån
denna ersättning åtgår till bestridande av beklädnad, skall ersättningsbeloppet
visserligen beskattas enligt uttrycklig bestämmelse i punkt 2 av anvisningarna
till K.L. 32 §. I den mån åter ekiperingshjälpen åtgår för inköp
av vapen, utredningspersedlar såsom kartfodral, kikare o. dyl., eller remtygspersedlar
såsom pistolfodral, sabelkoppel m. m. kunde icke utan fog
göras gällande, att i denna del vore fråga om bestridande av särskilda av
tjänsten föranledda kostnader, vilka icke avsett att fylla något personligt
behov. I vart fall kunde en analogi åberopas med bestämmelsen i 33 §, enligt
vilken från intäkt av tjänst får göras avdrag för kostnad för »instrument
och dylikt, som varit nödvändigt för tjänstens fullgörande».
Föreliggande rättsfall synas dock tala för en motsatt lagtillämpning. Enligt
ett av regeringsrätten år 1928 meddelat utslag1 förvägrades en officer
avdrag bl. a. för underhåll och nyanskaffning av fältutrustningspersedlar
(vid ifrågavarande tidpunkt utgick icke någon ekiperingshjälp). Vid detta
rättsfall behövde dock icke alltför stort avseende fästas, enär någon bestämmelse
rörande rätt till avdrag för »instrument och dylikt» då icke
1 R. 1928: not. 689.
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
43
fanns. Emellertid förvägrade regeringsrätten år 19371 en fanjunkare avdrag
för kostnaden för inköp av en sabel i anledning av befordran från
sergeant2 (ej heller i detta fall utgick ekiperingshjälp) och härav kan måhända
slutas, att enligt rådande praxis den numera utgående ekiperingslijälpen
skall beskattas utan rätt tili avdrag för inköp av persedlar för
tjänsten; med full säkerhet kan dock något uttalande härom icke göras,
enär det kan tänkas, att regeringsrätten ansett sabeln vara mera hänförlig
till beklädnad än till annan utrustning.
14) Beträffande årligt ekiperingsbidrag torde förhållandet ställa sig något
annorlunda.
Detta bidrag synes böra upptagas till beskattning, men vissa avdrag därifrån
medgivas. Dock kan, med hänsyn till stadgandet i punkt 2 av anvisningarna
till K.L. 32 §, avdrag icke medgivas för nyanskaffning eller
underhåll av beklädnadspersedlar. Däremot synes hinder icke möta att
avdraga kostnad för nyanskaffning av annan materiel, som under tjänsten
förstörts eller skadats; sålunda medgav regeringsrätten redan år 1928, att
avdrag fick ske för kostnad för inköp av sabel i stället för en sådan, som
under tjänstgöring skadats.3
B. Under krigstjänstgöring.
Såsom exempel å »vad som av staten anvisats till bestridande av särskilda,
med vissa tjänster eller uppdrag förenade kostnader» upptager K.L.
32 § 3 mom. bl. a.:
»avlöningsförmåner enligt särskilda angående avlöning vid armén och
marinen på krigsfot meddelade föreskrifter, i den mån dessa avlöningsförmåner
överstiga de för fredstid gällande».
Här avsedda särskilda avlöningsförmåner hava gamla anor. Alltsedan
år 1635 utgick under krigstjänstgöring dels fredsavlöningen, dels ock därutöver
särskild månadsläning, vilken utgjorde ersättning för ökade levnadskostnader
under fälttåg; denna läning minskades, då proviant lämnades
in natura och utbetalades vanligen var tionde dag. Detta system har
under de följande århundradena kvarstått i huvudsak orubbat och lönesatserna
fastställdes intill 1800-talets början för varje krig i särskilda s. k.
fältavlöningsstater.
I bevillningsförordningarna under 1800-talets första del stadgades i anslutning
härtill befrielse från bevillning för lön, såvitt fråga var örn »fältavlöning
i krig på längre eller kortare tid». Sista gången detta uttryck förekom
var i bevillningsförordningen den 6 april 1858, § 142, mom. 1.
I bevillningsförordningen den 17 maj 1861, § 7, punkt 2, återfinnes motsvarande
stadgande, men avser då »fältavlöning under krigstid». Någon
som helst motivering till denna ändrade formrdering har icke kunnat återfinnas
i förarbetena. Det synes vid sådant förhållande icke obefogat antaga,
att man endast velat förkorta den förutvarande något omständliga avfattningen
och sålunda i stället för uttrycket »i krig på längre eller kortare
tid» använt uttrycket »under krigstid».
Nyssberörda uttryck »fältavlöning under krigstid» kvarstod sedan oförändrat
till 1928 års skattelagstiftning. Under världskriget 1914—1918 var
vid flera tillfällen frågan uppe örn detta uttrycks tolkning, enär under dåvarande
förhållanden s. k. krigsavlöning utgick till viss mobiliserad personal.
Därvid ansåg emellertid regeringsrätten genomgående, att dylik under
mobilisering uppburen krigsavlöning utgjorde skattepliktig inkomst. Moti
1
R. 1937: rot. 22.
2 Fanjunkare bär sabel av officersmodell, som helt skiljer sig från sergeantsabeln.
3 R. 1928: not. 689.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
veringe!! var allenast, att ifrågavarande avlöning icke kunde anses författningsenligt
undantagen från beskattning.1
Tydligtvis har man härvidlag tolkat orden fältavlöning under krigstid såsom
allenast avseende sådan avlöning, som utginge sedan krigstillstånd inträtt.
I 1928 års kommunalskattelag, 32 §, utbyttes emellertid orden »fältavlöning
under krigstid» mot de förut angivna »avlöningsförmåner vid armén och
marinen på krigsfot». Denna ändring skedde på förslag av 1921 års kommunalskattekommitté.
2 Såsom motivering anförde kommunalskattekommittén
följande:
»Såsom intäkt skall enligt gällande författningar icke upptagas, bland annat,
''fältavlöning under krigstid’. Då någon så betecknad avlöningsförmån numera
icke förekommer, har uttrycket i fråga utbytts mot ''avlöningsförmåner
enligt särskilda angående avlöning vid armén och marinen på krigsfot meddelade
föreskrifter’. Örn och i den mån dessa avlöningsförmåner överstiga
vad som kan tillkomma befattningshavare i motsvarande grad under fredstid,
bör enligt kommitténs mening allenast överskottet från beskattning undantagas.
»
Den omformulering av uttrycket, som sålunda ägt rum, anknyter tydligtvis
till två år 1918 utfärdade författningar (nris 505 och 507) nämligen Kungl,
reglementet för avlöning vid armén på krigsfot (krigsavlöningsreglementet)
och K. F. med särskilda föreskrifter angående avlöningsförmåner m. m. vid
marinen på krigsfot. Anmärkas må emellertid, att sistnämnda båda författningar
endast gällde till och med utgången av år 1919 och därefter icke förnyades.
3 När kommunalskattekommittén år 1924 avgav sitt betänkande, var
visserligen sant att uttrycket »fältavlöning under krigstid» då icke längre förekom,
men det fanns ej heller vid denna tidpunkt några särskilda föreskrifter
angående avlöningen vid armén och marinen på krigsfot. Först år 1939 utfärdades
nytt krigsavlöningsreglemente.
Då emellertid är uppenbart, att den lydelse, 32 § K.L. erhöll år 1928, direkt
anknöt till nyssberörda författningar rörande avlöning vid armén och marinen
på krigsfot, lärer uttrycket »på krigsfot» rimligtvis böra tolkas på enahanda
sätt i kommunalskattelagen som i nyssberörda krigsavlöningsreglementen.
Enligt båda dessa författningar gällde, att desamma skulle vara tillämpliga
vid allmän mobilisering och vid partiell mobilisering i den omfattning,
Kungl. Majit bestämde, varjämte föreskrevs, att om personal, som icke var
anställd på aktiv stat, inkallades till tjänstgöring för rikets försvar utan att
mobilisering samtidigt anbefalldes, skulle Kungl. Majit i varje fall föreskriva,
huruvida och i vad mån krigsavlöningsreglementet skulle tillämpas.
Båda dessa avlöningsreglementen avse alltså avlöning, då försvarsmakten
ställts »på krigsfot». Enligt båda författningarna skall avlöning utgå vid allmän
mobilisering samt, under angiven förutsättning, vid partiell mobilisering
samt vid inkallelse av personal, som icke var anställd på aktiv stat, till tjänstgöring
för rikets försvar, även då mobilisering icke ägt rum.
Uttrycket »på krigsfot» i 32 § K.L. måste då rimligen, eftersom detsamma
anknyter till krigsavlöningsreglementena av år 1918, avse avlöning, som enligt
krigsavlöningsreglementena kunde utgå vid tjänstgöring såväl under allmän
som partiell mobilisering, som ock vid annan inkallelse till tjänstgöring för
rikets försvar.
Det nya krigsavlöningsreglementet av den 15 juni 1939 talar emellertid icke
örn avlöning vid armén och marinen »på krigsfot» utan örn avlöning för per
1
Se t. ex. R. Å. 1917, ref. 48.
2 S. O. U. 1924:53, sid. 21.
8 Jfr prop. 246/1939 A, sid. 17 och 19.
Kungl. Maj:ts proposition nr 15-
45
sonal vid försvarsväsendet under krigstjänstgöring. På sätt förut anmärkts,
anses enligt reglementet krigstjänstgöring fullgöras av den, som tillhör mobiliserad
del av försvarsväsendet ävensom, i den mån Konungen så förordnat,
av den som eljest inkallats till rikets försvar.
Någon ändring av 32 § K.L. skedde icke i samband med utfärdandet av nya
krigsavlöningsreglementet. Uppenbarligen måste dock 32 § K.L. nu tolkas såsom
innefattande en hänvisning till det nya krigsavlöningsreglementet. Därav
följer emellertid icke, att stadgandet i 32 § K.L. utan vidare skulle vara tilllämpligt
å alla de tjänstgöringsformer, som krigsavlöningsreglementet avser.
Då emellertid de äldre avlöningsreglementena med tjänstgöring »på krigsfot»
åsyftade enhanda fall av militärtjänstgöring, som nu avses _ i nya krigsavlöningsreglementet,
måste uppenbarligen slutsatsen bliva, att vid all krigstjänstgöring,
som föranleder tillämpning av krigsavlöningsreglementet, jämväl bestämmelserna
i 32 § K.L. äga tillämpning. Därav följer alltså, att de avlöningsförmåner,
som utgå enligt 1939 års krigsavlöningsreglemente och som
överstiga de för fredstid gällande, icke äro skattepliktiga.
Såsom resultat av det ovan anförda torde således följa, att för den, som
fullgör nu omförmäld tjänstgöring, skall för närvarande till beskattning tågås
den utgående månadslönen, men däremot icke terminslön, vare sig enligt
lägre eller högre tariff.
Ett särförhållande inträder emellertid vid sjötjänstgöring, då ju terminslönen
beräknas på särskilt sätt. Här blir tydligtvis resultatet att även viss del
av terminslönen skall upptagas till beskattning, nämligen den, som till beloppet
motsvarar sjötillägg (sjötjänstbidraget) ävensom i förekommande fall
uppbördsersättningen; till dessa delar överstiger icke terminslönen den i fredstid
utgående avlöningsförmånen.
På samma sätt och av samma skäl skall även under krigstid beskattning
ske av flygtillägg. .
Beträffande övriga särskilda ersättningar märkes att det särskilda krigsutrustningsbidraget
tydligtvis blir skattefritt, enär detta innebär en särskild
avlöningsförmån utöver de för fredstid gällande.
Stabsbidrag är tydligtvis skattefritt, likaså av tidigare anförda skäl flyttning
ser sättning och begravningshjälp.
Beträffande personalen tillkommande naturaförmåner av olika slag blir
förhållandet olika beträffande personal av manskaps grad, å ena, och personal
av högre grad, å andra sidan. Personal av manskaps grad åtnjuter redan i
fredstid dessa förmåner, vilka alltså icke vid krigstjänstgöring utgöra en förmån
utöver vad i fredstid gäller. Denna personal måste därför fortfarande
skatta för naturaförmånerna.
I fråga om personal i högre grad äro däremot naturaförmånerna ett tillskott
utöver vad i fredstid utgår och bliva därför skattefria enligt K.L. 32 §
3 mom.
Sammanfattning. Terminslön upptages enligt nuvarande bestämmelser icke
till beskattning, dock med undantag för terminslön vid sjötjänstgöring, som
beskattas till den del densamma motsvarar sjötillägg (sjötjänstbidrag) och
uppbördsersättning.
Övriga avlöningsförmåner beskattas enligt de vid fredstjänstgöring gällande
grunder; krigsutrustningsbidrag och stabsbidrag äro dock skattefria. Naturaförmåner
beskattas beträffande personal i manskaps grad men äro skattefria
i fråga örn personal av högre grad.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
KAP. 3.
Kritik av gällande beskattningsregler samt principdiskussion rörande
ändringar däri.
Vad först angår förmåner utgående till värnpliktiga i och för värnpliktstjänstgöringen
lära väl delade meningar icke råda därom, att naturaförmånerna
och i vart fall det lägre penningbidraget, avsett till oundgänglig personlig
utrustning som icke tillhandahålles in natura, med all rätt böra vara
skattefria. Billighetsskälen göra sig här med styrka gällande, men ståndpunkten
torde även kunna teoretiskt försvaras. Vad staten anvisat för bestridande
av särskilda med en tjänst förenade kostnader skall icke upptagas
till beskattning. Värnplikten innebär en tjänstgöring, som principiellt fullgöres
utan ersättning. För att kunna fullgöra denna tjänst måste dock de
värnpliktiga bekosta eller på annat sätt erhålla kost och husrum och nödvändig
personlig utrustning. Då nu staten tillhandahåller dessa förmåner,
i huvudsak in natura men till mindre del genom penningbidrag, äro dessa
att anse såsom förmåner, vilka utgå i och för tjänstens bestridande, och desamma
skola därför icke upptagas såsom skattepliktig intäkt.
Sist angivna tankegång låter sig emellertid icke utsträcka att gälla den
förhöjning av penningbidraget, som utgår såsom ersättning för längre tids
tjänstgöring, och ännu mindre till sjötjänstbidragen, flygtilläggen och familjebidragen.
Vöre endast fråga om förhöjningen av penningbidragen vid längre tids
tjänstgöring kunde naturligen billighetssynpunkten även bär åberopas; måhända
även beträffande sjötjänstbidragen. Beträffande flygtilläggen, i vart
fall de högre, samt familjebidragen synes detta däremot icke kunna ske.
Vad särskilt angår familjebidragen under krigstjänstgöring synas följande
förhållanden böra uppmärksammas:
a) På sätt departementschefen påpekat,1 torde för en familj av genomsnittlig
storlek det föreslagna familjebidraget jämte den värnpliktiges krigslön
och värdet av hans naturaförmåner i allmänhet icke komma att avsevärt
understiga de löner, som utgå enligt gällande kollektivavtal inom industrien.
En jämförelse med avlöningsförhållandena inom jordbruket torde
måhända utfalla ännu gynnsammare beträffande värdet av de värnpliktigas
angivna förmåner. Vid sådant förhållande kan sägas, att den övervägande
delen av ifrågavarande värnpliktiga under sin tjänstgöring åtnjuter förmåner,
som icke avsevärt understiga vad hans icke inkallade kamrater åtnjuta
— kanske under med stöd av tjänstepliktslagen anbefallt arbete — eller
vad han själv i det civila uppbär. Det lärer då ej kunna göras gällande, att
billigheten kräver att skattefrihet skall, kanske för ett och samma inkomstbelopp
väl inträda under värnpliktstjänstgöring men icke under civilt arbete.
Häremot kan näppeligen invändas, att militär t j änstgöringen på grund av sin
riskfyllda art borde föranleda en särställning vid förmånernas beskattning.
Dylika hänsyn kunna icke tagas och hava icke tagits vid beskattningsväsendets
utformning; tvärtom angives ju uttryckligen, ali den särskilda gottgörelse,
som utgår för tjänstgöring under mera krävande förhållanden, t. ex.
pygtillägg, skall beskattas. För övrigt lärer arbetet i hemorten under ett krig
icke vara mycket mindre riskfyllt än militär t j änstgöringen.
b) Viss del av familjebidraget utgår utan varje behovsprövning och kommer
således även den till del som är ekonomiskt fullt oberoende eller som
under militärtjänstgöringen åtnjuter full lön från sin arbetsgivare. Varje an
-
1 Prop. 1940:93, sid. 33.
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
47
ledning torde i dylikt fall saknas att åberopa billighetshänsyn såsom anledning
till skattebefrielse ifråga om familjebidraget.
c) I de fall, där näringsbidrag utgår, innebär detta ett statsunderstöd till
viss näring, vilket i andra fall är beskattningsbart. Om en person genom
dylikt bidrag sättes i stånd att i förutvarande omfattning hålla sin rörelse i
gång och därmed åtnjuta samma inkomst av rörelsen, som då han själv driver
densamma, synes ej helier rimligen kunna påstås, att billigheten kräver
att näringsbidraget blir skattefritt.
d) Spörsmålet har icke blott statsfinansiell betydelse utan är därjämte
redan under nuvarande förhållanden men än mera i händelse av allmän
mobilisering, av synnerlig betydelse för kommunernas finanser. Denna synpunkt
framfördes även under diskussionen örn arbetslöshetsunderstödens beskattning1
och torde icke tarva närmare utveckling. Ett bibehållande i full
utsträckning av nuvarande regler angående skattefrihet för de värnpliktigas
förmåner komme att i många fall nödga till betydande höjningar av kommunalskatten
för de icke värnpliktiga och därmed drabba dessa på ett sätt,
som föga överensstämmer med billighetens krav. Väsentligt ökade krav på
skattebidrag från statsmakternas sida till dessa skattetyngda kommuner skulle
därav troligen bliva en följd och detta just i tider, då det statsfinansiella läget
är mera bekymmersamt än eljest.
Ett övervägande av nu berörda fråga ur olika anförda synpunkter synes
därför närmast böra föranleda till sådana ändrade bestämmelser, att familjebidrag
under krigstjänstgöring hänföres till skattepliktig intäkt.
Inlager man denna ståndpunkt i nu angivet fall synes anledning icke föreligga
att annorledes behandla de familjebidrag, som utgå under fredstjänstgöring.
Även här äro beloppen av sådan storleksordning, att de åtminstone
i åtskilliga fall kunna — beträffande ynglingar under första värnpliktstjänstgöring
— motsvara vad de under civil tjänstgöring uppbära. Även bär gäller
dessutom, att viss del av familjebidraget utgår utan heliovsprövning. Vad
angår familjebidrag under landstormsövning synas näppeligen skäl föreligga
att här bryta mot den allmänna regeln, därest man i övrigt anser
familjebidrag böra utgöra skattepliktig intäkt.
Vidkommande frågan örn beskattningen av värnpliktigas förmåner i övrigt
är denna givetvis ur finansiell synpunkt av mindre betydelse. En sådan
synpunkt kan dock icke läggas till grund för en skattelagstiftning. Fastmera
synes väl därvid, för vinnande av klarhet och överskådlighet och därmed
även ett underlättande av författningens tillämpning, i görlig mån en ledande
princip böra läggas till grund. Någon svårighet härför lärer icke förefinnas
om man godtager den förut framförda uppfattningen, att vissa de
värnpliktigas förmåner av staten anvisats till bestridande av eller träda i
stället för kostnaderna för värnpliktstjänstgöringens fullgörande. Därvid
måste dock tillses, att en lösning å denna grundval icke leder till obilliga
resultat.
Såsom förut anmärkts äro ur angivna synpunkter de utgående naturaförmånerna
samt det lägre penningbidraget utan vidare att anse såsom sådan
intäkt, vilken icke behöver upptagas till beskattning. Denna skattebefrielse
synes även utan erinran kunna utsträckas till det högre penningbidrag, som
utgår efter viss längre tids värnpliktstjänst. Visserligen är denna ökning av
penningbidraget närmast att anse såsom en ersättning för den längre tjänstgöringen,
men förhöjningen är icke större — 50 öre per dag — än att även
detta belopp kan inbegripas under de för oundgängliga levnadsbehov erforderliga
medel. Samma ståndpunkt torde kunna intagas till det i lika måtio
1 Se härom Svensk skattetidning 1934, sid. 74.
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 15.
förhöjda penningbidraget under beredskapsövning etc.; här är ju dessutom
fråga om äldre män, för vilka begreppet nödvändiga levnadsomkostnader väl
får anses något mera omfattande.
Däremot skulle, med nu angivna ståndpunkt, såsom skattepliktig intäkt
upptagas sjötjänstbidrag, flygtillägg och ersättning vid tjänstgöring jämlikt
värnpliktslagen § 27 mom. 3 F. Det principiellt riktiga härutinnan synes —•
med den ståndpunkt, K.L. i anvisningarna till 32 § intagit beträffande motsvarande
förmåner till fast anställd personal — knappast kunna ifrågasättas.
Däremot uppkommer, såsom nyss erinrats, spörsmålet örn billigheten
bör föranleda skattefrihet även i nu angivna fall. Beträffande flygtillägg åt
flygförare och flygspanare är detta av sådan storleksordning, att varje skäl
till nuvarande skattebefrielse även för denna förmån lärer saknas. Övriga
ifrågakomna bidrag äro däremot mindre betydande, och här kunde således
med större fog billighetssynpunkter åberopas.
Emellertid bör observeras, att — i och med naturaförmånernas och penningbidragets
undantagande från beskattning — det skattefria ortsavdraget
ingriper reglerande i fråga om mindre inkomster av nu angiven ari. Skulle dessa
inkomster, eventuellt tillsammans med under året uppburen intäkt av civil
verksamhet, lämna beskattningsbart överskott efter gjorda dylika avdrag,
synes näppeligen anledning vara för handen att ändock stipulera skattefrihet.
Givetvis blir härav dock en följd, att kanske i flertalet fall, där familjebidrag
utgår, komma även sjötjänstbidrag o. dyl. att regelmässigt öka det
beskattningsbara beloppet. I dessa fall närma sig dock, såsom förut påpekats,
summan av den värnpliktiges förmåner en industriarbetares lön enligt
kollektivavtalet. Någon anledning att då lämna ytterligare skattebefrielse,
utöver den ej obetydliga, som följer av att naturaförmåner och penningbidrag
undantagas från beskattning, synes icke föreligga.
Beträffande värnpliktigas förmåner under krigstjänstgöring lärer utan
vidare vara uppenbart, att naturaförmånerna, som redan under fredstjänstgöring
äro skattefria, skola vara det även under krigstjänstgöring.
I fråga örn kontanta avlöningsförmåner gäller, att desamma ej längre
utgå såsom penningbidrag utan såsom månadslön och terminslön, respektive
enbart terminslön till meniga och vicekorpraler. I fråga om sistnämnda kategorier
är emellertid terminslönen enligt lägre tariffen lika stor som penningbidragen
under motsvarande tids fredstjänstgöring1 och bör därför å förut
anförda skäl vara skattefri; lönenämnden framhöll jämväl på sin tid2 att
de belopp, som ansetts böra utgå till dessa kategorier värnpliktiga, ej voro
större än att de helt torde behöva tagas i anspråk för personalens egna
behov.
Den höjning av terminslönen, som inträder enligt högre tariffen, har, såsom
förut framhållits, motiverats av ökade levnadskostnader under tjänstgöring
å krigsskådeplats och i fästning, som förklarats i belägringstillstånd.
Denna förhöjning bör således enligt de allmänna grunderna för inkomstbeskattningen
ej upptagas såsom skattepliktig intäkt.
Värnpliktiga i korprals grad och i högre grader uppbära däremot månadslön
och dessutom högre terminslön än nyss omförmälda värnpliktiga. Dessa
förmåner skola utgöra någon ersättning för de ökade skyldigheter och det
större ansvar, som konstituering till högre tjänsteställning medför.2
Ur förut angiven utgångspunkt torde i dessa fall rätteligen böra från summan
av månadslön och terminslön enligt lägre tariffen avdragas ett belopp
1 Att vicekorpral uppbär 3 kronor mera i månaden i terminslön torde saklöst kunna bortses
ifrån.
2 Prop. 1939 A: 246, sid. 25.
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
49
om trettio kronor i månaden och återstoden beskattas, medan den merinkomst,
som inträder då terminslön utgår enligt högre tariffen, alltid bör varu
skattefri. Emellertid kunde synas, som om i manskapsgraderna de därefter
återstående beskattningsbara beloppen bleve så ringa, att man av praktiska
skäl borde från beskattning helt undantaga samtliga i dessa grader utgående
förmåner. Här gäller dock fortfarande, att i fall, då ingen annan inkomst
finnes, bestämmelserna om ortsavdrag torde tillfyllest reglera fallen; finnes
åter annan inkomst, ofta naturligen i form av familjebidrag, synes egentlig
anledning saknas att medgiva skattefrihet för ifrågavarande belopp, som
icke äro avsedda till bestridande av helt nödvändiga personliga behov.
Under tjänstgöring vid flygvapnet, då förutom flygtillägget — vilket ingår
i eller anses såsom månadslön — även utgår terminslön, ehuru alltid enligt
lägre tariffen, synes motsvarande avdrag av trettio kronor i månaden böra
äga rum.
Vid ett biträdande av ovan anförda synpunkter skulle man framkomma
till följande resultat: Värnpliktiga tillkommande naturaförmåner skola icke
upptagas såsom skattepliktig intäkt. Beträffande värnpliktiga tillkommande
kontanta ersättningar skall under fredstjänstgöring det s. k. penningbidraget
icke upptagas såsom skattepliktig intäkt men däremot andra kontanta
ersättningar, såsom sjötjänstbidrag, flygtillägg och familjebidrag. Under
krigstjänstgÖring skall beträffande värnpliktiga, som endast uppbära
terminslön, denna icke upptagas såsom skattepliktig intäkt. Beträffande
övriga värnpliktiga skall icke såsom skattepliktig intäkt upptagas det belopp,
varmed utgående terminslön enligt högre tariffen överskjuter terminslön
enligt lägre tariffen, varjämte från övriga kontanta ersättningsbelopp
må för omkostnader avdragas ett belopp, motsvarande terminslön enligt
lägre tariffen för menig, som fullgjort soldat-(rekryt-) utbildning. Några
särbestämmelser synas i detta fall icke påkallade beträffande terminslönen
under sjötjänstgöring.
Beträffande fast anställd personal synes anledning icke föreligga att föreslå
någon egentlig ändring av beskattningsreglerna, såvitt fråga är örn
avlöningsförmånerna under fredstjänstgöring. Dock torde i detta sammanhang
lämpligen böra tagas ståndpunkt till frågan örn beskattningen av ekiperingshjälp
och årligt ekiperingsbidrag. I anslutning till vad tidigare anförts
synes härvidlag böra stadgas, att från beloppet av dessa ersättningar
avdrag må äga rum för'' sådana ekiperingskostnader, som icke avse inköp
eller underhåll av klädespersedlar.
I fråga om avlöningsförmåner åt fast anställd personal under lcrigstjänstgöring
synas nuvarande föråldrade bestämmelser i K.L. 32 § böra utgå.
Dessa bestämmelser motsvarade givetvis rådande förhållandena, så länge
löneökningen under krigstjänstgöringen — varmed för övrigt före år 1928
endast förstods tjänstgöring sedan krigstillstånd inträtt — utgick som ersättning
för kostnader för det dagliga underhållet i fält. I och med att
även andra synpunkter lagts till grund för krigsavlöningen synes beskattningsfragan
här böra bedömas med hänsyn till sålunda ändrat utgångsläge.
Vad först angår de kontanta avlöningsförmånerna är givetvis månadslönen
att hänföra till skattepliktig intäkt. Till sådan intäkt bör även hänföras
terminslön enligt lägre tariffen å det förut anförda skäl, att densamma
utgör ersättning för tjänstgöring under mera krävande förhållanden.
Däremot bör det belopp, varmed terminslönen enligt högre tariffen överstiger
samma lön enligt lägre tariffen, vara skattefritt, enär ju detta överskjutande
belopp utgör gottgörelse för ökade ekonomiska kostnader. Att
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 15-
4
50
Kungl. Majlis proposition nr 15.
krigsutrustiiingsbidrag och siabsbidrag bliva skattefria, framgår av de allmänna
principerna för beskattning av inkomst av tjänst.
Beträffande terminslönen under sjötjänstgöring uppkomma dock vissa
svårigheter vid bedömandet av dess karaktär ur beskattningssynpunkt med
hänsyn till de särskilda grunderna för dess bestämmande. Närmast till
hands liggande vore kanske att anse den del av terminslönen, som motsvarade
sjötillägg, uppbördsersättning och sjötjänstbidrag, vara beskattningsbar
samt återstående del av terminslönen skattefri. Emellertid får terminslönen,
på förut angivet sätt beräknad, aldrig understiga vad som enligt vanliga
regler om terminslön skulle hava utgått, och vid sjötjänstgöring med
rörlig förläggning får terminslönen icke understiga den vanliga terminslönen
enligt den högre tariffen. Följaktligen kunna olika fall här uppkomma:
I.
Under sjötjänstgöring med stationär förläggning eller i sjöreserv.
a) Summan av sjölillägg, uppbördsersättning, sjötjänstbidrag, mässpenningar
och representationspenningar överstiger terminslönen enligt lägre tariffen.
I detta fall måste tydligtvis beskattning ske allenast av de belopp,
som motsvara sjötillägg, uppbördsersättning och sjötjänstbidrag.
b) Angivna summa understiger terminslönen enligt lägre tariffen. Här
bör till en början gälla samma regel, som under a) angivits, men därjämte
bör det belopp, som ytterligare utgår för att summan skall bliva lika med
den lägre terminslönen, även beskattas, detta med hänsyn till den lägre terminslönens
nyss angivna karaktär.
II. Under sjötjänstgöring med rörlig förläggning.
a) Summan av sjötillägg etc. överstiger terminslönen enligt den högre tariffen.
Här synes samma regel böra bliva tillämplig, som angivits ovan
under I, a).
b) Summan i fråga understiger terminslönen enligt högre tariffen och
skall följaktligen höjas till överensstämmelse därmed. Därest summan av
förut angivna förmåner även understiger terminslönen enligt lägre tariffen,
blir tydligtvis förhöjningen upp till detta belopp beskattningsbar. Förhöjningen
därutöver blir enligt angiven regel skattefri. Överstiger summan av
sjötillägg etc. den lägre terminslönens belopp, blir hela tillskottet skattefritt.
I den mån utöver på förut angivet sätt beräknad terminslön ytterligare
till personal i manskaps grad utgår särskild terminslön enligt lägre tariffen,
bör densamma tydligtvis beskattas.
Särskilt anmärkningsvärt ställer sig för närvarande förhållandet med beskattningen
av naturaförmåner. Under fredstjänstgöring åtnjutas sådana,
såvitt här är i fråga, endast av personal i manskaps grad, som beskattas
för dessa förmåners värde. De skola tydligtvis beskattas därför även under
krigstjänstgöring. Under krigstjänstgöring åtnjutas dylika förmåner
även av personal i officers och underofficers grad, och denna personal blir
fri från beskattning härför jämlikt K.L. 32 § 3 mom. Särdeles egendomligt
ställer sig detta beträffande dylik personal i sjötjänstgöring, som förutom
skattefria naturaförmåner även uppbär bl. a. ett skattefritt belopp,
motsvarande mässpenningarna under fredstjänstgöring. Beträffande denna
grupp befattningshavare synas därför alla skäl tala för att naturaförmånerna
under krigstjänstgöring böra upptagas till beskattning. Även beträffande
övriga officerare och underofficerare synes denna extra förmån
under krigstjänstgöring rätteligen böra beskattas; någon bärande grund för
skattefrihet i detta fall synes icke kunna åberopas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
51
Vad sålunda anförts skulle leda till följande resultat. Beträffande fast
anställd personal skola under fredstjänstgöring utgående avlöningsförmåner
beskattas, i den mån icke förmånerna äro anvisade till bestridande av särskilda
med tjänsten förenade kostnader. Ekiperingshjälp och årligt ekiperingsbidrag
skall upptagas till beskattning, men avdrag må därå ske för
inköp och underhåll av annan utrustning än klädespersedlar.
Under krigstjänstgöring skola natura- och andra förmåner upptagas till
beskattning, dock icke, då terminslön utgår enligt högre tariffen, det belopp,
varmed denna lön överstiger terminslön enligt lägre tariffen, samt ej
heller eljest utgående särskilda ersättningar för av krigstjänstgöringen föranledda
ökade kostnader. Under sjötjänstgöring skall såsom skattepliktig
intäkt upptagas den del av terminslönen, som motsvarar sjötillägg, sjötjänstbidrag
och uppbördsersättning, däremot icke vad som motsvarar mässpenningar
och representationspenningar. Utgår ytterligare tillägg för att
summan av angivna förmåner skall bliva lika med terminslön efter lägre
tariffen, skall detta tillägg upptagas såsom skattepliktig intäkt. Under sjötjänstgöring
med rörlig förläggning skall det belopp, som härutöver må utgå
för att summan av förmånerna skall bliva lika med terminslön enligt
högre tariffen, icke upptagas till beskattning.
KAP. 4.
Förslag till ändrade bestämmelser.
Därest den föregående framställningen i huvudsak rätt återgivit nuvarande
beskattningsregler och deras tillämpning, synes näppeligen kunna
frånkommas att behov föreligger av ändrade bestämmelser härutinnan. Det
är emellertid städse en besvärlig åtgärd att i en eller annan punkt ändra
ett sammanhängande författningskomplex. En dylik ändring kan komma
att stå i strid med eljest givna bestämmelser, kan komma att påvex-ka tolkningen
av andra föreskrifter och kan överhuvud taget leda till helt andra
resultat, än som åsyftats. Ej minst vår skattelagstiftning har under århundradenas
lopp burit tydliga vittnesbörd härom.
I sådana fall, då en författningsändring emellertid anses erforderlig, bjuder
därför tydligen försiktigheten att densamma begränsas till det absolut
nödvändiga. Övriga låt vara aldrig så önskvärda ändringar böra anstå
till dess en fullständig överarbetning äger rum av ifrågavarande författningsområde.
Ehuruväl i det föregående framhållits åtskilliga fall, då en ändrad avfattning
av vissa bestämmelser synes motiverad, ej minst av principiella
skäl, framlägges i detta samband intet förslag härutinnan i vidare män
än som direkt påfordras för reglering av beskattningen av de under militärtjänstgöring
utgående förmånerna.
De föreslagna ändringarna, härvid fogade såsom särskild bilaga, avse
K.L. 32 g 3 mom. samt anvisningarna till 19 och 32 §§.
32 § 3 mom.
På förut anförda skäl föreslås att det stycke i sagda moment skall utgå,
som avser »avlöningsförmåner enligt särskilda angående avlöning vid armén
och marinen på krigsfot meddelade föreskrifter, i den mån dessa avlöningsförmåner
överstiga de för fredstid gällande;».
Härefter borde egentligen icke erfordras vidare föreskrift om beskattning -
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
en av fast anställd militärpersonals avlöningsförmåner under krigstjänstgöring;
reglerandet härav kan ske genom direkt tillämpning av regeln, att
såsom intäkt upptages icke vad som av staten anvisats till bestridande av
särskilda med vissa tjänster eller uppdrag förenade kostnader. Emellertid
förutsätter en dylik tillämpning av sagda regler viss kunskap örn det militära
krigsavlöningsreglementet, vilken kunskap icke över lag torde vara tillfinnandes
inom beskattningsnämnderna. Med hänsyn härtill föreslås att
en ny punkt — på anförda skäl eljest obehövlig — införes i anvisningarna
till 32 §, behandlande angivna fråga.
Anvisningar
till 19 §.
I punkt 1 av dessa anvisningar föreslås till en början att orden »naturaoch
andra förmåner som utgått till värnpliktig i och för värnpliktstjänstgöringen»
skola utgå. Närmare bestämmelser rörande beskattningen av
dessa förmåner föreslås skola meddelas i en ny punkt av anvisningarna till
32 §. Dessa bestämmelser föreslås intagna i anvisningarna till 32 § dels
därför att desamma synas direkt hänförliga till reglerna om beskattning av
inkomst av tjänst och dels därför att i anvisningarna till 32 § föreslås motsvarande
stadganden rörande fast anställd militärpersonal under krigstjänstgöring.
Vidare föreslås i detta sammanhang att orden »m. m. dyl.» i punkt 1 av
anvisningarna till 19 § skola utgå. Med avseende å motiveringen härför
hänvisas till den föregående framställningen. Här må endast erinras örn
att den sålunda föreslagna ändringen endast torde utgöra en rättelse av en
tidigare gjord felredigering.
Ehuru åtskilliga erinringar äro att göra mot innehållet i övrigt i punkt 1
av anvisningarna till 19 § föreslås ingen ändring härutinnan. Vid en förestående
allmän omarbetning av K.L. torde dessa erinringar, i den mån de
anses befogade, måhända kunna vinna beaktande.
till 32 §.
2. Här föreslås en ny mening tillagd, enligt vilken avdrag medgives å
ekiperingshjälp och årligt ekiperingshidrag med belopp, som åtgått för
andra ekiperingskostnader än inköp eller underhåll av beklädnad. Då en
allmän revision föreslås av reglerna för beskattningen av förmåner, som
utgå under militär tjänstgöring, synes även denna fråga böra vinna sin
lösning. Med avseende å de närmare skälen till föreslagna tillägget åberopas
den tidigare framställningen.
10. Såsom en ny punkt föreslås att här intagas förut angivna närmare
bestämmelser rörande beskattningen av de förmåner, som utgå till värnpliktiga
under freds- och krigstjänstgöring.
Med avseende å den formella avfattningen har ansetts tillräckligt att
meddela bestämmelser om de förmåner, som helt eller delvis skola vara
skattefria. Därav lärer utan vidare följa att övriga förmåner, såsom familjebidrag,
flygtillägg m. m. skola upptagas till beskattning.
För att icke tynga författningstexten med längre definitioner av begreppen
fredstjänstgöring och krigstjänstgöring bar sistnämnda uttryck undvikits,
i stället föreslås särskilda bestämmelser för sådana fall, då krigslön
utgår. Övrig tjänstgöring blir givetvis att anse såsom fredstjänstgöring.
Givetvis hade varit önskvärt, att överhuvud taget icke behöva i anvisningarna
laborera med termer, hämtade ur krigsavlöningsreglementet. Härav
blir nämligen bl. a. en följd att vid ändringar i sagda reglemente även
Kungl. Maj.ts proposition nr 15.
53
ändringar kunna påkallas i K.L. Emellertid lärer en dylik kombination av
de två författningarna näppeligen kunna undvikas, därest något så när
tydliga bestämmelser i beskattningshänseende skola ernås. Redan i nu gällande
bestämmelser i K.L. förekomma för övrigt dylika ur olika (tidigare)
militära reglementen hämtade, avlöningstekniska uttryck.
11. I denna nya punkt föreslås slutligen vissa regler angående beskattningen
av avlöningsförmånerna under krigstjänstgöring för fast anställd
militär personal. Ovan har redan framhållits, att en dylik bestämmelse
principiellt sett är omotiverad men att densamma av hänsyn till beskattningsnämnderna
här upptagits.
Stockholm den 4 maj 1940.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
Bilaga till promemorian.
Förslag
till
Lag
örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).
Härigenom förordnas att kommunalskattelagen den 28 september 1928
samt anvisningarna till samma lag skola i nedan angivna delar hava följande
ändrade lydelse samt att till anvisningarna till 32 § nämnda lag skola
fogas två nya punkter, betecknade 10 och 11, av nedan angiven lydelse.
32 § 3 mom.
Såsom---båtlega;
till beställningshavare vid armén utgående hästgottgörelse för egna tjänstehästar;
resekostnads-
och traktamentsersättning;
arvode---utgifter.
Anvisningar
till 19 §.
1. Fattigunderstöd, begravningshjälp samt underhåll som lämnats fånge
eller patient å hospital är icke att hänföra till skattepliktig inkomst. Detsamma
---stycket).
till 32 §.
2. Till —--33 §). Såsom skattepliktig intäkt räknas vidare eki
peringshjälp
och årligt ekiperingsbidrag men därå må avdrag ske för ekiperingskostnader,
som icke gälla klädespersedlar.
10. Värnpliktig tillkommande naturaförmåner upptagas icke såsom skattepliktig
intäkt.
Det under fredstjänstgöring utgående s. k. penningbidraget upptages ej
heller såsom skattepliktig intäkt.
Beträffande värnpliktig, som uppbär krigslön, skall därav såsom skattepliktig
intäkt upptagas allenast månadslön, där sådan utgår, och terminslön
enligt lägre tariffen i krigsavlöningsreglementet, terminslön dock endast
i den mån densamma överstiger dylik terminslön för menig, som fullgjort
soldat- (rekryt-) utbildning.
11. Beträffande fast anställd militär personal skall, då krigslön utgår,
icke såsom skattepliktig intäkt upptagas det belopp, varmed terminslön enligt
högre tariffen i krigsavlöningsreglementet överstiger terminslön enligt
lägre tariffen. Under sjötjänstgöring skall såsom skattepliktig intäkt upptagas
den del av terminslönen, som motsvarar sjötillägg, sjötjänstbidrag
och uppbördsersättning, däremot icke vad som motsvarar mässpenningar
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
55
och representationspenningar. Utgår ytterligare tillägg för att summan av
angivna förmåner skall bliva lika med terminslön efter lägre tariffen, skall
detta tillägg upptagas såsom skattepliktig intäkt. Under sjötjänstgöring med
rörlig förläggning skall det belopp, som härutöver må utgå för att summan
av förmånerna skall bliva lika med terminslön enligt högre tariffen, icke
upptagas till beskattning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1941.