Kungl. Majus proposition nr 93.

1

Nr 98.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
förordning om familjebidrag åt värnpliktiga under
krig stjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordning);
given Stockholms slott den 16 februari 1940.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning om familjebidrag åt värnpliktiga under
krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordning).

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami.

Nr 93.

371 40

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

F ö r s la g

till

Förordning om familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring
m. m. (krigsfamiljebidragsförordning).

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Förordnar Konungen jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen
örn inkallelse av värnpliktiga ock skall krigsavlöningsreglementet helt eller
delvis äga tillämpning beträffande dessa värnpliktiga, skola ock, där ej
Konungen annorlunda föreskriver, från och med inställelsedagen å dem tilllämpas
stadgandena i denna förordning; Konungen obetaget att meddela föreskrift
örn förordningens tillämpning även å andra värnpliktiga.

Med inställelsedagen avses i denna förordning

vid mobilisering, första mobiliseringsdagen eller, örn inställelse sker senare,
dagen för tjänstgöringens början;

vid förstärkt försvarsberedskap, första dagen för förstärkt försvarsberedskap
eller, örn inställelse sker senare, dagen för tjänstgöringens början; samt

vid inkallelse utan samband med mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap,
dagen för tjänstgöringens början eller, örn förordningens bestämmelser
skola träda i tillämpning å senare dag, den dagen.

I den mån bestämmelserna i denna förordning äga tillämpning, utgår icke
bidrag till värnpliktigs familj enligt för fredstid gällande föreskrifter.

2 §•

Värnpliktig är i enlighet med vad nedan stadgas berättigad till familjebidrag.

Familjebidrag utgår kontant såsom familjepenning, bostadsbidrag, näringsbidrag
och sjukbidrag; dock må, i den ordning Konungen föreskriver, kunna
bestämmas, att familjebidrag skall helt eller delvis utgå in natura.

Familjebidrag må ej utgå för person, som åtnjuter utrymningshjälp avseende
annat än resa.

3 §•

Såsom medlem av den värnpliktiges familj anses enligt denna förordning
en var av följande personer, nämligen:

a) den värnpliktiges hustru, med vilken han sammanlever, samt hans barn
och adoptivbarn under sexton år, som äro under hans vårdnad;

b) den värnpliktiges hustru, barn och adoptivbarn i annat fall än under a)
sägs, hans föräldrar och adoptant, hans hustrus barn och adoptivbarn samt
hans frånskilda hustru, en var under förutsättning, att den värnpliktige är

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 3

underkållsskyldig gentemot vederbörande och vid tiden för inkallelsen i
väsentlig mån bidrog till dennes underhåll; samt

c) den värnpliktiges husföreståndarinna under förutsättning, att den värnpliktige
sammanbor med egna eller hustrus barn eller adoptivbarn under
sexton år samt, därest han sammanbor jämväl med hustru, att hustrun är oförmögen
till arbete.

Örn familjepenning.

4 §•

Familjepenning utgår, med iakttagande av vad i 14 § stadgas, för tryggande
av familjens uppehälle med högst så stort belopp för dag, som för en var av
nedan angivna ortsgrupper upptages i följande tariff:

1

2

3

4

För hustru eller, där bidrag

För annan familje-

För annan familje-

Ortsgrupp

familjemedlem, som Förestår
den värnpliktiges hem

kronor

medlem Över 16 år än
som avses i kol. 2

kronor

medlem under 16 år
än sorn avses i kol. 2

kronor

i....................

1:75

1: —

0:70

n....................

2: —

1:25

0: 80

in....................

2: 25

1:50

0: 90

Familjepenning fastställes särskilt för varje familjemedlem samt utgår efter
den ortsgrupp, till vilken den kommun är att hänföra, som enligt vad i 17 §
stadgas skall utbetala beloppet. I fråga örn kommunernas hänförande till ortsgrupp
skall tillämpas den enligt lagen örn folkpensionering verkställda indelningen.
Ort utom riket hänföres till ortsgrupp III.

5 §•

Av familjepenningen utgår för de i 3 § a) avsedda familjemedlemmarna
visst grundbelopp utan behovsprövning. Grundbelopp utgör för hustru en
krona och för varje barn eller adoptivbarn under sexton år 40 öre.

I övrigt utgår familjepenning allenast i den mån behov därav skäligen
kan antagas föreligga. Vid bestämmande av bidragets storlek skall hänsyn
tagas dels till den inkomst, som åtnjutes av vederbörande familjemedlem
ävensom av annan till samma hushåll hörande familjemedlem, utom husföreståndarinna,
och dels till den värnpliktiges inkomster, dock med undantag för
krigslön jämte övriga under tjänstgöringen utgående förmåner. För familjemedlem,
som avses i 3 § b), må ej fastställas högre belopp än det, varmed den
värnpliktige vid tiden för inkallelsen bidrog till den ifrågavarande familjemedlemmens
underhåll eller vartill värdet av sådant underhåll skäligen kan
skattas.

Konungen äger, i den omfattning, som prövas skälig, stadga undantag från
bestämmelserna i första stycket beträffande värnpliktiga, vilka under tjänstgöringen
för civil tjänst åtnjuta avlöning, som utgår av statsmedel eller med
statsbidrag. Konungen må ock, när skäl därtill äro, föreskriva, att vid behovs -

4

Kungl. Majus proposition nr 93.

prövning, som avses i denna paragraf, hänsyn icke skall tagas till viss del av
sådan inkomst av civil anställning, som den värnpliktige under tjänstgöringen
äger bibehålla.

6 §•

Familjepenning må utgå från och med inställelsedagen samt uppbäras, där
ej Konungen annorlunda förordnar, till och med dagen efter den, då tjänstgöringen
upphört eller, örn den värnpliktige avlidit, till och med månaden näst
efter den, under vilken dödsfallet blivit kunnigt. Lika med tjänstgöring anses
krigsfångenskap. Har den värnpliktige anmälts såsom saknad och är ej uppenbart
att han rymt, må ock familj epenning tills vidare utgå.

Om bostadsbidrag.

? §•

Prövas behov av bidrag, utöver familj epenningen, vara för handen för bestridande
av utgifter för bostad åt en eller flera familjemedlemmar, med vilka
den värnpliktige vid tiden för inkallelsen sammanbodde, må, där ej Konungen
annorlunda förordnar, under iakttagande av vad i 14 § stadgas bostadsbidrag
kunna tillerkännas den värnpliktige. Bostadsbidrag må ej beviljas för mer än
en bostad. Bidraget må även avse kostnader, som äro förenade med ombyte
av bostad.

Bostadsbidrag, som ej avser kostnad för ombyte av bostad, må icke överstiga
hyresvärdet för den bostad, som den värnpliktige innehade å inställelsedagen,
däri inbegripet kostnad för bostadens förseende med värme.

Vid behovsprövning, som avses i denna paragraf, skall hänsyn tagas till
familjens skäliga behov av bostad, till den värnpliktiges eller hans hustrus
bundenhet av hyresavtal och andra åtaganden för bostadsbehovets tillgodoseende
ävensom till de inkomster, som åtnjutas av den värnpliktige, utom krigslön
jämte övriga under tjänstgöringen utgående förmåner, och av andra i
bostaden inhysta familjemedlemmar än husföreståndarinna. Överstiger bostaden
uppenbarligen den värnpliktiges behov, skall hänsyn jämväl tagas till den
värnpliktiges månadslön enligt krigsavlöningsreglementet och honom och
hans hustru tillhörig förmögenhet. Yad i 5 § tredje stycket andra punkten är
stadgat skall äga motsvarande tillämpning med avseende å prövning, som
avses i denna paragraf.

Såsom villkor för erhållande av bostadsbidrag må, där så prövas skäligt,
föreskrivas, att viss del av bostaden skall utan ersättning upplåtas för krigsmaktens
eller luftskyddets behov eller för annat allmänt ändamål.

8 §•

Är värnpliktig i behov av bidrag för att kunna behålla sin bostad under
värnpliktstjänstgöringen och skulle bostadens avstående för honom medföra
synnerlig olägenhet, må bostadsbidrag kunna tillerkännas honom enligt vad
i 7 § stadgas, ändå att bidraget ej avser beredande av bostad åt familjemedlemmar,
som där sägs.

Kungl. Majus proposition nr 93.

5

9 §•

Bostadsbidrag må utgå till gäldande av utgifter för bostad, vilka förfalla
från och med inställelsedagen, samt uppbäras, där ej Konungen annorlunda
förordnar, till och med utgången av den månad, under vilken värnpliktstjänstgöringen
upphört eller, örn den värnpliktige avlidit, dödsfallet blivit kunnigt.
Med avseende å rätten att åtnjuta bostadsbidrag skall i övrigt vad i 6 § stadgas
beträffande familjepenning äga motsvarande tillämpning.

Örn näringsbidrag.

10 §.

Konungen äger, där med hänsyn till inkallelsens sannolika varaktighet så
finnes lämpligt, förordna, att till värnpliktiga, vilka driva näring eller rörelse,
må kunna utgå näringsbidrag till avlönande av arbetskraft, som anställts för
verksamhetens upprätthållande, i enlighet med vad nedan i 11—14 §§ stadgas.

Näringsbidrag må, utom i fall, som i 13 § sägs, utgå allenast, därest den
värnpliktige har familj och denna erhåller sitt uppehälle av näringen eller
rörelsen. Sådant bidrag må ej heller beviljas, med mindre det måste antagas,
att förutsättningar äro för handen för näringens eller rörelsens fortsatta drivande.

11 §•

Näringsbidrag utgår med högst så stort belopp som är oundgängligt för
näringens eller rörelsens upprätthållande och må ej överstiga tvåhundra
kronor i månaden. Är verksamhetens upprätthållande av särskild betydelse
för det allmänna, må dock bidraget kunna utgöra högst trehundra kronor i
månaden. Bidraget må i intet fall överstiga vad som utgår i avlöning till den
person, för vars avlönande bidraget är avsett.

Näringsbidrag må ej avse avlönande av familjemedlem, som i 3 § a) eller
b) sägs. Huruvida näringsbidrag må avse avlönande av annan närmare släkting
till den värnpliktige, må bero av prövning i varje särskilt fall.

12 §.

Näringsbidrag må utgå tidigast från viss av Konungen bestämd dag. Där
ej Konungen annorlunda förordnar, må bidraget åtnjutas till och med utgången
av den månad, under vilken värnpliktstjänstgöringen upphört eller,
örn den värnpliktige avlidit, dödsfallet blivit kunnigt. Med avseende å rätten
att åtnjuta näringsbidrag skall i övrigt vad i 6 § stadgas beträffande familjepenning
äga motsvarande tillämpning.

13 §.

Skulle upphörandet av näring eller rörelse, som den värnpliktige driver,
för honom medföra synnerlig olägenhet eller vara ur det allmännas synpunkt
till skada, må näringsbidrag kunna utgå i enlighet med vad ovan stadgas, ändå
att den värnpliktige icke har familj.

6

Kungl. Majus proposition nr 93.

14 §.

Den som uppbär näringsbidrag äger ej åtnjuta annat slag av familjebidrag.
Vid valet mellan de bidragsformer, som kunna ifrågakomma, skall, örn förutsättningar
för beviljande av näringsbidrag äro för handen, denna form av
bidrag äga företräde.

Örn sjukbidrag.

15 §.

Prövas i anledning av familjemedlems sjukdom behov av bidrag vara för
handen för bestridande av kostnader för erforderlig läkar- och sjukhusvård
jämte läkemedel ävensom transport till eller från läkare eller vårdanstalt, må
sjukbidrag, med iakttagande av vad i 14 § stadgas, kunna tillerkännas den
värnpliktige med högst det belopp, vartill dessa kostnader uppgå. Med avseende
å rätten att åtnjuta sådant bidrag skall vad i 6 § är stadgat beträffande
familjepenning äga motsvarande tillämpning.

Om skyldighet att söka arbete.

16 §.

När skäl därtill äro, må Konungen såsom villkor för erhållande av familjebidrag
eller annan del av familjebidrag än familjepenningens grundbelopp
stadga skyldighet för familjemedlemmarna att i enlighet med de föreskrifter
Konungen utfärdar hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen
anmäla sig såsom arbetssökande samt antaga lämpligt arbete i den mån sådant
erbjudes, Har sådan skyldighet stadgats, gäller, att familjepenning eller den
del därav stadgandet avser eller sjukbidrag ej må utgå för familjemedlem,
som underlåter att fullgöra skyldigheten, samt att bostads- eller näringsbidrag
ej må utgå, med mindre sagda skyldighet fullgöres av varje familjemedlem,
vilken är inhyst i den värnpliktiges bostad eller eljest genom hans försorg
beredes bostad.

Skyldighet, som avses i första stycket, skall icke avse familjemedlem, som
är oförmögen till arbete eller innehar arbete, varigenom han erhåller full
sysselsättning. Såsom sådant arbete skall anses vård örn minderåriga eller
sjuka familjemedlemmar samt pågående utbildning, vilken icke skäligen bör
avbrytas.

Örn vad som förstås med lämpligt arbete gäller vad därom stadgas i förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor.

Om familjebidragens bestridande m. m.

17 §.

Skyldigheten att utbetala familjebidrag åligger kommun, varest den värnpliktige
å inställelsedagen var bosatt under sådana förhållanden, att han, om
mantalsskrivning då skolat förrättas, ägt där mantalsskrivas. Yar den värnpliktige
nämnda dag bosatt utom riket, ankommer det på Stockholms stad
att verkställa utbetalningen.

7

Kungl. Majus proposition nr 93.

Har den värnpliktige efter inställelsedagen flyttat från en kommun inom
riket till annan eller från utrikes ort till annan kommun inom riket än Stockholm,
skall skyldigheten att utbetala familjebidrag övergå å inflyttningskommunen
från och med kalendermånaden näst efter den, under vilken flyttningen
där anmäldes av utflyttningskommunen (Stockholms stad) eller, om familjebidrag
ej förut åtnjutits, från och med den dag, då ansökan om sådant bidrag
gjordes i inflyttningskommunen.

18 §.

Kommun, varest familjemedlem vistas, vare, ändå att betalningsskyldighet
enligt 17 § icke åligger kommunen, pliktig att förskjuta familjepenning och
sjukbidrag, vartill familjemedlemmen finnes berättigad, såvida icke sökanden
annorstädes tillerkänts familjebidrag eller annan kommun medgivit betalningsskyldighet
med avseende å sådant bidrag åt sökanden.

Har i följd av stadgandet i 17 § andra stycket skyldigheten att utbetala
familjebidrag övergått från en kommun till annan, åligger det likväl utflyttningskommunen
(Stockholms stad) att förskjuta bidraget, till dess meddelande
erhållits från inflyttningskommunen, att familjebidrag där fastställts,
eller ock upplysning vunnits, att vederbörande familjemedlem oaktat honom
meddelat föreläggande underlåtit att där göra ansökan örn familjebidrag.

Yad kommun enligt första eller andra stycket förskjutit må sökas åter av
den kommun, som betalningsskyldigheten enligt 17 § åligger. Sådant anspråk
prövas i händelse av tvist av länsstyrelsen i det län, varest den kommun är
belägen, mot vilken anspråket riktas. Är sådan talan rörande viss värnpliktig
beroende på länsstyrelses eller högre myndighets prövning, må talan rörande
samme värnpliktige ej väckas hos annan myndighet.

19 §.

Kommun, som enligt 17 § utgivit familjebidrag, äger av staten återfå så
stort belopp, som motsvarar vad kommunen utgivit av familjepenningens
grundbelopp samt fyra femtedelar av vad kommunen därutöver utbetalt; dock
att vad Stockholms stad på grund av stadgandet i 17 § första stycket andra
punkten utgivit skall i sin helhet återgäldas av staten. Beloppet av vad kommun
sålunda äger återfå fastställes av länsstyrelsen.

Då särskilda skäl därtill föranleda, må Konungen medgiva högre statsbidrag,
än i första stycket sägs.

20 §.

Kommun är berättigad att av statsverket erhålla förskott å statsbidraget
enligt de närmare bestämmelser Konungen meddelar.

21 §.

Konungen förordnar viss myndighet att öva tillsyn å denna förordnings tilllämpning
(tillsynsmyndigheten).

I denna förordning avsedda ärenden skola å kommuns vägnar handläggas
av en familjebidragsnämnd. Kommun må antingen inrätta särskild dylik nämnd

ö Kungl. Majus proposition nr 93.

eller ock uppdraga åt annan kommunal myndighet än fattigvårdsstyrelsen att
vara familjebidragsnämnd.

Särskild familjebidragsnämnd utses av dem, som i allmänhet utöva kommunens
beslutanderätt, samt består av tre eller fem ledamöter. Jämte ledamöterna
utses suppleanter till lika antal. Därvid bestämmes tillika, i vilken
ordning suppleanterna skola inkallas. Yid val av ledamöter och suppleanter
skall tillses, att erfarenhet på den sociala behovsprövningens område blir företrädd
inom nämnden. Med avseende å valbarhet, rätt att avsäga sig uppdraget,
tjänstgöringstid, fyllnadsval, val av ordförande och vice ordförande,
ordningen för besluts fattande samt förande av protokoll skall i fråga om
särskild familjebidragsnämnd i tillämpliga delar gälla vad som finnes stadgat
angående byggnadsnämnd.

22 §.

Rätt till familjebidrag enligt denna förordning kan icke överlåtas och må
förty ej för gäld tagas i mät.

Familjebidrag må ej hänföras till fattigvård eller eljest återkrävas av den
värnpliktige.

Om underställning och besvär.

23 §.

När skäl därtill äro, må Konungen föreskriva, att familjebidragsnämnds
beslut, varigenom näringsbidrag beviljats, skall för att bliva gällande underställas
länsstyrelsens prövning.

Har familjebidragsnämnd med stöd av 16 § förklarat familjemedlem förlustig
rätten till familjebidrag, skall beslutet ofördröjligen underställas tillsynsmyndighetens
prövning; emellertid skall nämndens beslut lända till efterrättelse,
till dess tillsynsmyndigheten annorlunda förordnar.

24 §.

Är någon missnöjd med familjebidragsnämnds beslut rörande tillämpningen
av denna förordning, må han söka ändring däri, då fråga är örn tillämpning
av 16 §, hos tillsynsmyndigheten och eljest hos länsstyrelsen. Klagan föres
genom besvär, vilka skola hava inkommit till länsstyrelsen inom trettio dagar
efter det klaganden erhöll del av beslutet. Skola besvären prövas av tillsynsmyndigheten,
åligger det länsstyrelsen att till denna insända besvären.

Mot tillsynsmyndighetens beslut må talan icke föras.

25 §.

över länsstyrelses beslut i ärende, som dit fullföljts enligt 24 § eller eljest
rör tillämpningen av denna förordning, må klagan föras hos kammarrätten
genom besvär, vilka skola hava inkommit till den länsstyrelse, som meddelat
beslutet, inom tid, som i 24 § sägs; och åligger det länsstyrelsen att jämte eget
yttrande insända besvären till kammarrätten.

Mot kammarrättens beslut må talan icke föras.

Kungl. Majus proposition nr 93.

9

Ansvarsbestämmelser m. m.

26 §.

Har någon till stöd för ansökan om familjebidrag mot bättre vetande eller
av grov vårdslöshet lämnat oriktig uppgift, eller från mer än en kommun uppburit
belopp, beträffande vilka han insett eller bort inse, att beloppen avsågo
samma slag av bidrag, eller ock åsidosatt bestämmelse, som meddelats
enligt 30 § eller med stöd av dylik bestämmelse given föreskrift; straffes med
dagsböter eller fängelse.

Böter tillfalla kronan.

27 §.

Beslutar familjebidragsnämnd nedsättning av familjebidrag, som i följd
av förhållande varom i 26 § sägs bestämts till för högt belopp, må bestämmelse
tillika meddelas örn avräkning å familjebidrag, som därefter utbetalas,
av vad som utgått för mycket.

28 §.

Åsidosätter familj ebidragsnämnd vid fullgörandet av sitt uppdrag i denna
förordning eller eljest meddelade bestämmelser, må tillsynsmyndigheten kunna
besluta, att statsbidrag icke vidare eller i minskad omfattning skall utgå.

Särskilda bestämmelser.

29 §.

Bestämmelserna örn familjebidrag åt värnpliktiga skola äga motsvarande
tillämpning å annan personal vid krigsmakten, som avlönas enligt de för värnpliktiga
gällande grunder.

30 §.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser med avseende å tillämpningen
av denna förordning samt därjämte uppdraga åt tillsynsmyndigheten
att i särskilda hänseenden utfärda sådana bestämmelser ävensom anvisningar
rörande förordningens tillämpning.

Om ikraftträdandet av denna förordning och vad med avseende därå skall
iakttagas meddelar Konungen erforderliga bestämmelser.

10

Kungl. Majus proposition nr 93.

Utdrag av protokollet över försvar sär enden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 16 februari 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anför chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld:

Inledning.

Sociala försvarsberedskapskommittén.

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 24 februari 1939 givna bemyndigande uppdrog
jag den 25 i samma månad åt särskilda inom försvarsdepartementet tillkallade
utredningsmän att biträda med utredning angående vissa frågor rörande
den sociala försvarsberedskapen samt avgiva det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Utredningsmännen, vilka antagit benämningen sociala försvarsberedskapskommittén1),
hava den 3 september 1939 avgivit betänkande
med förslag till lag örn familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring
m. m. (familjebidragslag), förordning med närmare bestämmelser angående
tillämpning av familjebidragslagen (familjebidragsförordning), lag med vissa
bestämmelser rörande utmätning, lag med vissa bestämmelser rörande hyra
och bostadsrätt samt lag med vissa bestämmelser rörande avbetalningsköp.
Sedan kommitténs förslag såvitt angår sistnämnda tre lagar gjorts till föremål
för särskild remiss, hava efter vederbörlig riksdagsbehandling på föredragning
av chefen för justitiedepartementet utfärdats dels lag den 14 oktober 1939
(nr 728) med särskilda bestämmelser rörande utmätning hos vissa värnpliktiga
m. m. och dels lag den 31 oktober 1939 (nr 782) örn inskränkning i rätten att
återtaga avbetalningsgods från vissa värnpliktiga m. m. Över kommitténs förslag
till familjebidragslag och familjebidragsförordning hava efter remiss utlåtanden
avgivits av cheferna för försvarsstaben, armén, marinen och flygvapnet,
arméförvaltningens civila departement, marinförvaltningen, flygförvaltningen,
rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, socialstyrelsen,
statens arbetslöshetskommission, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna
utom länsstyrelsen i Malmöhus län, kammarrätten, svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet samt svenska

l) Kommittén Ilar utgjorts av landshövdingen i Malmöhus län A. N. Thomson, direktören
A. T. N. Gabrielsson, docenten E. W. Håstad, ledamöterna av riksdagens andra kammare
fru Elsa Johansson, J. A. L. Persson och N. I. Johansson samt byråinspektören i
socialstyrelsen S. A. Skogh.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

fattigvårds- och barnavårdsförbundet. Därjämte hava överlämnats infordrade
yttranden av Överståthållarämbetet från stadsfullmäktige i Stockholm, av länsstyrelsen
i Uppsala län från stadsfullmäktige i Enköping och Uppsala samt
kommunalfullmäktige i Bondkyrko och Älvkarleby socknar, av länsstyrelsen
i Södermanlands län från stadsfullmäktige i Eskilstuna, drätselkammaren i
Katrineholm samt kommunalnämnderna i Nicolai och Björnlunda socknar, av
länsstyrelsen i Kristianstads län från stadsfullmäktige i Kristianstad samt
kommunalfullmäktige i Gråmanstorps, Ivetofta och Stoby socknar ävensom i
Tomelilla köping, av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län från stadsfullmäktige
i Göteborg, Mölndal och Uddevalla samt kommunalfullmäktige i
Brastads och Västra Frölunda socknar, av länsstyrelsen i Skaraborgs län från
stadsfullmäktige i Lidköping och Skara, kommunalstämman i Norra Vings
socken samt kommunalfullmäktige i Habo, Järpås och Kyrkefalla socknar
ävensom i Töreboda köping samt av länsstyrelsen i Västerbottens län från
stadsfullmäktige i Umeå ävensom kommunalfullmäktige i Degerfors, Skellefteå
och Umeå socknar. Slutligen har rörande kommitténs ifrågavarande förslag
inkommit en skrivelse från föreningen »Rättvisa åt landsorten».

Kommitténs förslag till familjebidragslag, vilket torde få såsom bilaga
(bilaga A) fogas vid statsrådsprotokollet, har efter remissen undergått överarbetning
inom försvarsdepartementet. I det följande kommer jag — efter
en översikt av gällande bestämmelser örn familjeunderstöd och tidigare förslag
i ämnet — att i anslutning till en redogörelse för kommittéförslaget och
däremot framställda erinringar lämna en motivering för det salunda utarbetade
d epartementsförslaget.

Gällande bestämmelser om familjeunderstöd.

Enligt förordningen den 13 augusti 1914 (nr 134) om understöd i vissa fall
åt sådan värnpliktigs familj, som fullgör tjänstgöring till rikets försvar,
erhåller under den tid, värnpliktig är inkallad till tjänstgöring för rikets försvar
eller efter fredstjänstgöringstidens slut kvarhålles för sadant ändamål,
den värnpliktiges familj av statsmedel understöd med en krona för varje dag
med tillägg av 25 öre örn dagen för varje barn under 15 år, därest familjen
för sitt uppehälle är i behov av sådant understöd. Under världskriget föreskrevs
provisoriskt förhöjning av dessa belopp. I en tillämpningskungörelse
till nämnda förordning, utfärdad den 14 augusti 1914 (nr 138), stadgas, att
pensionsstyrelsen och pensionsnämndernas ordförande handlägga frågor örn
familjeunderstöd. Dessa författningar lia — ehuru icke direkt upphävda
ej tillämpats under nu anbefalld förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering.

I fredstid utgå familjeunderstöd enligt förordningen den 12 juni 1931
(nr 257) örn understöd i vissa fall åt värnpliktigs hustru och barn (familjeunderstöd)
. Enligt 1 § i denna förordning kunna värnpliktigs hustru och barn
för tid, varunder den värnpliktige fullgör honom åliggande tjänstgöring,
erhålla familjeunderstöd. Såsom allmän regel gäller, att understödets ut -

12

Kungl. Majus proposition nr 93.

gående är gjort beroende av att vid den prövning, som skall föregå beslut om
understöds utbetalande, skall lia konstaterats, att understödet är nödvändigt
för anförvanternas uppehälle under familjeförsörjarens tjänstetid. För understödets
utgående har emellertid även uppställts det villkoret, att vid nämnda
behovsprövning icke befunnits uppenbart, att behovet icke föranledes av värnpliktstjänstgöringen.

Av ett vid kungörelsen fogat formulär till ansökan örn understöd framgår,
att vid behovsprövningen hänsyn skall tagas till båda makarnas inkomst- och
förmögenhetsförhållanden. Arbetsför hustru, som icke har barn, kan emellertid
enligt förordningen icke komma i åtnjutande av understöd, även örn behov
därav annars skulle föreligga. Har hustrun däremot barn, kan understöd utgå
även för det fall, att hon är arbetsför och eventuellt själv skulle kunna förtjäna
medel till sitt och barnens uppehälle; understöd utgår naturligen även
i detta fall endast örn behov därav konstaterats och är till beloppet lägre än
för ej arbetsför hustru.

Understödet utgår enligt 2 § med följande belopp för dag räknat:

till arbetsför hustru och ett barn ............................................. kr. 1: 35

» » » » » två eller flera barn ........................... » 1:75

» mindre arbetsför hustru ...................................................... » l; 35

» » » » och ett barn .................................... » 1:75

» * » » » två eller flera barn .................. » 2:20

» ett barn örn fadern är änkling eller frånskild ........................... » 1: 35

» två eller flera barn örn fadern är änkling eller frånskild ............ » 1: 75

Någon dyrortsgradering förekommer icke. Därest behov av understöd anses
föreligga, utgår understödet med ovan angivna belopp. Deduktion i beloppen
kan förekomma endast då den värnpliktige på grund av avtal eller genom lagakraftvunnet
utslag är förpliktad till anförvant utgiva mindre belopp än som
skolat utgå i understöd enligt förordningen; i dylikt fall utbetalas nämligen
i understöd endast det avtalsenliga eller domfästa beloppet.

Understöd utgår av statsmedel. Enligt 3 § är emellertid den värnpliktige
själv skyldig att såsom bidrag till understödet avstå en femtedel av vad han
för den tid understöd utgår äger uppbära såsom penningbidrag. Denna andel
innehålles av vederbörande chef. Därest innehållande ej kunnat ske, minskas
understödet i motsvarande grad.

Tillämpningsföreskrifter till familjeunderstödsförordningen äro givna i
kungörelsen den 19 juni 1931 (nr 259) angående tillämpning av förordningen
den 12 juni 1931 (nr 257) örn understöd i vissa fall åt värnpliktigs hustru och
barn (familjeunderstöd). Enligt denna göres ansökan örn understöd av den
värnpliktige själv eller hans hustru eller av förmyndare eller barnavårdsman
för hans barn. Beslut örn understöd fattas av vederbörande länsstyrelse.
Understödet utbetalas direkt till familjen genom den värnpliktiges chef eller
befälhavare. Kostnaderna bestridas helt av statsmedel.

Genom kungörelsen den 8 september 1939 (nr 642) örn tillämpning vid förstärkt
försvarsberedskap och mobilisering av förordningen den 12 juni 1931

13

Kungl. Majus proposition nr 93.

(nr 257) om understöd i vissa fall åt värnpliktigs hustru och barn (familjeunderstöd),
m. m. ha bestämmelserna i 1931 års förordning med vissa ändringar
gjorts tillämpliga jämväl i fråga örn sådana värnpliktiga, vilka vid förstärkt
försvarsberedskap och mobilisering inkallas till tjänstgöring jämlikt
§ 27 mom. 2 a, § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen (inkallelse till
beredskapsövning eller då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver).
Genom ytterligare en kungörelse den 27 oktober 1939 (nr 793) bär förstnämnda
kungörelse underkastats vissa ändringar. De bestämmelser, som sålunda gälla
för de till förstärkt försvarsberedskap inkallade, skilja sig från stadgandena
i 1931 års förordning huvudsakligen därutinnan, att understödsbeloppen höjts
och rätt till understöd stadgats för arbetsför hustru utan barn ävensom för
flera barn än två, att ett särskilt bostadsbidrag införts och att avdraget å den
värnpliktiges penningbidrag borttagits. Understödet utgår enligt den förhöjda

taxan med följande belopp per dag:

till arbetsför hustru .................................................................. kr. 1: —-

» » » och ett barn under 16 år .............................. » 2:25

» » » » två barn under 16 år .............................. » 3: —

» mindre arbetsför hustru ...................................................... » 2: —

» » » » och ett barn under 16 år .................. » 2:75

» » » » » två barn under 16 år.................. » 3:50

» ett barn under 16 år, örn fadern är änkling eller frånskild ......... » 2: 25

» två barn under 16 år, örn fadern är änkling eller frånskild......... » 3: —

För varje barn under 16 år utöver två ökas understödet med 50 öre.

Bostadsbidraget är så konstruerat, att detsamma alltid utgår i de fall, då
sökanden finnes berättigad till familjeunderstöd. Bidraget är dyrortsgraderat
enligt den för folkpensioneringen gällande dyrortsindelningen samt utgår per
dag i ortsgrupp 1 med 75 öre, i ortsgrupp 2 med 1 krona 15 öre och i ortsgrupp
3 med 1 krona 50 öre.

Genom den förut nämnda kungörelsen nr 642 förklarades vidare, att i fråga
om villkoren för åtnjutande av understöd och bostadsbidrag i tillämpliga
delar skulle gälla bestämmelserna i kungörelsen den 19 juni 1931 (nr 259)
angående tillämpning av förordningen den 12 juni 1931, dock med iakttagande
bland annat därav, att vid prövning av fråga, huruvida understöd skulle utgå,
hänsyn allenast finge tagas till den värnpliktiges, hans hustrus och hans barns
under 16 år inkomst under den tid tjänstgöringen påginge. I kungörelsen
nr 793 har med ändring av tidigare meddelad bestämmelse föreskrivits, att
understöd och bidrag utbetalas vid mitten och vid slutet av varje kalendermånad.

Krigsberedskapskommissionens förslag.

1914 års bestämmelser örn familjeunderstöd vid tjänstgöring för rikets försvar
utsattes för stark kritik i statens krigsberedslcapskommissions betänkande,
del Y (1917), däri kommissionen uppdrog riktlinjer för det offentliga understödsväsendet
vid krig och även framlade vissa författningsförslag. Kommis -

14

Kungl. Majus proposition nr 93.

siemen framhöll, att nämnda understödsverksamhet väsentligen måste inriktas
dels på att bringa hjälp åt dem, som i följd av mobiliseringen och därav föranledda
rubbningar i det ekonomiska livet bleve för längre eller kortare tid
arbetslösa och dels på understöd av mobiliserade värnpliktigas familjer. I sin
kritik av de år 1914 vidtagna åtgärderna på detta område har kommissionen
påvisat, att stora olägenheter följde av bristen på inbördes likformighet och
sammanhang i då tillämpade understödssystem.

Krigsberedskapskommissionen har i sitt betänkande framlagt förslag till ett
enhetligt system av krigsunderstöd, enligt vilket till arbetslösa skulle utgå
arbetslöshetsunderstöd och till mobiliserades familjer mobiliseringsunderstöd.
I båda fallen skulle såsom villkor för att arbetsför person skulle kunna erhålla
understöd gälla, att han vid offentlig arbetsförmedlingsanstalt sökt arbete och
ej kunnat erhålla sådant. Härigenom skulle förebyggas, att understödsväsendet
bleve ett hinder för att folkkraften uttoges till det yttersta för krigslägets
oavvisliga behov. Understödsväsendet skulle enligt kommissionens förslag
handhavas av lokala organ av kommunal karaktär. Denna av praktiska
skäl betingade anordning ansågs ur synpunkten av nödig sparsamhet böra
föranleda, att en del av kostnaderna — enligt kommissionens mening Va -—-överflyttades på vederbörande kommun. Kommissionen har därjämte utarbetat
förslag till ytterligare en understödsform, nämligen hyresunderstöd. Denna
skulle huvudsakligen vara av kommunal karaktär samt fakultativ.

En utförligare redogörelse för krigsberedskapskommissionens förslag
lämnas i sociala försvarsberedskapskommitténs betänkande, del I, till vilket
i detta sammanhang hänvisas. För en del viktigare bestämmelser i kommissionsförslaget
skall redogörelse lämnas i samband med motiveringen till motsvarande
stadganden i kommitténs förslag.

Allmän motivering.

Allmänna synpunkter.

Genom krigsavlöningsreglementet meddelas bestämmelser örn de värnpliktigas
avlöning vid mobilisering. Det har förutsatts, att reglementet skall
kunna göras — åtminstone delvis — tillämpligt även under förstärkt försvarsberedskap.
Enligt krigsavlöningsreglementet erhålla de värnpliktiga krigslön
i stället för det under fredstid utgående penningbidraget. För meniga och
befäl inom den lägsta befälsgraden utgöres krigslönen endast av term in slön
vilken utbetalas å tjänstgöringsorten och är avsedd för fyllande av sådana
smärre behov som ej tillgodoses in natura. För övrigt värnpliktigt befäl utgår,
förutom terminslön, månadslön med olika belopp, beroende på tjänsteställningen.
Månadslönen, som insättes å vederbörandes konto i hemorten, är
avsedd att vara en särskild gottgörelse för det med befälsställningen förenade
större ansvaret. I motiven till det av försvarsväsendets lönenämnd utarbetade
förslaget till krigsavlöningsreglemente har framhållits, att beträffande värnpliktiga
kompletterande bestämmelser erfordrades örn bidrag till de värnpliktigas
familjer.

15

Kungl. Majlis proposition nr 93.

I direktiven för sociala försvarsberedskapskommitténs arbete Ilar -—• med
beaktande av vad statens krigsberedskapskommission i sitt förut nämnda betänkande,
del Y, anfört rörande arbetsmarknaden vid krig — framhållits det
nära samband, som råder mellan familjebidrag åt värnpliktiga och arbetslöshetshjälp.
Vidare har i direktiven anförts bland annat följande:

Krigsberedskapskommissionens förslag beträffande familjebidrag bygger
helt på understödsprincipen: den tanken, att en värnpliktig genom sitt arbete
för försvaret skulle beredas en sådan förtjänst, att familjebidrag skulle kunna
utgå därur, har icke kommit till något uttryck i förslaget. Det kan emellertid
ifrågasättas, om det icke skulle vara ur psykologisk synpunkt värdefullt, att
de s. k. mobiliseringsunderstöden finge — åtminstone i viss mån — karaktären
av en familjelön, som icke helt utginge efter behovssynpunkt utan i någon mån
innefattade ett vederlag för de uppoffringar, som staten kräver av familjeförsörjaren.
Härvid måste dock tillses, att ifrågavarande bidrag icke komma
att verka hindrande på tillgodoseendet av näringslivets behov av arbetskraft.
Dylikt bidrag torde därför icke, eller åtminstone endast i mycket reducerad
omfattning, böra tilldelas den, som kan erhålla lämpligt avlönat arbete. Ett
nära samband torde följaktligen finnas — såsom även krigsberedskapskommissionen
påvisat -— mellan familjebidragen och arbetsförmedlingen. Familjebidragens
närmare utformning och deras infogande i ett enhetligt system för
den sociala omvårdnaden av de av krigets ekonomiska verkningar drabbade,
torde böra göras till föremål för närmare utredning. Vid avvägandet av familjeunderstödens
belopp torde hänsyn böra tagas såväl till den krigslön, som
skall utbetalas till meniga värnpliktiga, som till de löner, vilka kunna beräknas
utgå för arbeten inom krigsindustrien. Såsom ett önskemål torde böra uppställas,
att sammanlagda inkomsten för en familj av genomsnittlig storlek icke
kommer att ställa sig påtagligt lägre, cm familjeförsörjaren tjänstgör vid
fronten än örn han arbetar inom näringslivet.

Tydligt är, att arbetslöshetsunderstöd och familjebidrag icke kunna avpassas
så, att den i fredstid förefintliga skillnaden i levnadsstandard mellan
olika befolkningsgrupper bibehålies. Det är emellertid otvivelaktigt, att förlusten
av den normala inkomsten — på grund av mobilisering eller arbetslöshet
— kan för familjeförsörjare i olika ekonomisk ställning få en väsentligen
olika innebörd. För dem, som uteslutande äro hänvisade till sina inkomster,
medför mobiliseringen som regel oförmåga att betala de fasta utgifter för
räntor, amorteringar, försäkringspremier, hyra, skatter m. m., vid vilka de flesta
inkomsttagare äro bundna. Att beloppen av dessa fasta utgifter äro av mycket
växlande storlek för personer i olika ekonomiska villkor är uppenbart. I vissa
hänseenden kan en eventuell moratorielagstiftning härvidlag träda reglerande
emellan, men förhållandet torde dock böra uppmärksammas i samband med
förevarande utredning och åtminstone tillfälliga åtgärder för ett övergångsskede
övervägas.

I fråga örn de allmänna principerna för familjebidragets bestämmande har
kommittén anfört följande:

Enligt 1914 års familjeunderstödsförordning stadgas såsom villkor för
erhållande av understöd, att den värnpliktiges familj skall för sitt uppehälle
vara i behov av understödet. Även krigsberedskapskommissionens förslag till
lag örn krigsunderstöd är, såsom av departementschefen framhållits i direktiven
för kommittén, helt byggt på understödsprincipen. Obestridligt är, att
ett strängt fasthållande av denna princip ur statsfinansiell synpunkt ställer
sig gynnsammare än ett på lönebasis fotat bidragssystem. Emellertid torde
det, såsom i kommittédirektiven framhållits, vara ur psykologisk synpunkt

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

värdefullt, om familjebidragen finge — åtminstone i viss mån — karaktären
av en familjelon, som icke helt utginge efter bello vssynpunkt utan i någon
män innefattade ett vederlag för de uppoffringar, som staten kräver av den
inkallade familjeförsörjaren. Samma synpunkt har kommit till uttryck i
propositionen med förslag till krigsavlöningsreglemente, bland annat därutinnan,
att den ursprungligen föreslagna termen »familjeunderstöd» utbytts
mot »familjebidrag».

Värnpliktens innebörd ur ekonomisk synpunkt för den värnpliktige och
hans familj kan i stort sett sägas vara, att staten tager den värnpliktiges arbetskraft
i anspråk för försvarsändamål. En jämförelse ligger därvid nära till
hands med det fall, att staten genom rekvisition eller förfogande tager i
anspråk en enskild persons egendom. I dylikt fall utgår ersättning enligt
grunder, som i regel innebära fullt ekonomiskt vederlag. Detta är ingalunda
fallet, då staten vid mobilisering tillgodogör sig de värnpliktigas arbetskraft,
och det ligger i värnpliktens idé, att något anspråk på ekonomisk ekvivalent
från den värnpliktiges sida icke kan resas. Däremot är det en självklar plikt
för staten att sörja för de mobiliserades underhåll, och det torde numera även.
vara en vedertagen uppfattning, att samhället även är skyldigt att draga försorg
även örn de mobiliserades familjer. Det behov av det allmännas bistånd,
som i regel uppstår för en mobiliserads familj, är ju en direkt följd av att
samhället så att säga exproprierat familjeförsörjarens arbetskraft. Det bör
därför vara en rätt för familjen att erhålla ekonomiskt bidrag av det allmänna,
och att en sådan rätt föreligger torde böra komma till uttryck i en blivande
familjebidragslag.

Ur statsekonomisk synpunkt är det givetvis ett väsentligt intresse, att kostnaderna
för familjebidragen i möjligaste mån begränsas. Statsintresset kan
dock ej inskränkas till enbart de ekonomiska synpunkterna. Skall vårt folk
kunna bevara sin moraliska kraft och sin vilja att hävda sitt nationella
oberoende under de påfrestningar, ett krig eller en svårartad neutralitetskris
innebära, måste det sörjas för sådana bidrag till inkallade värnpliktigas anförvanter,
att icke deras börda i förhållande till övriga medborgares ter sig
oskälig. Ett förbiseende av denna synpunkt kan hava ödesdigra konsekvenser
både för andan inom krigsmakten och stämningen i hemorten. Det ligger
sålunda i statens intresse i minst lika hög grad som i de värnpliktigas och
deras familjers, att familjebidragen icke utmätas med för stor njugghet och
efter principer, som verka stötande. Ehuru statsfinansiella skäl tala för att
bidrag endast böra utgå, då verkligt behov därav föreligger, kunna sålunda
— såsom i kommittédirektiven framhållits — skäl anföras för att betrakta
bidragen såsom ett vederlag för det för staten nödvändiga och betydelsefulla
arbete, som den värnpliktige under mobilisering eller försvarsberedskap utför.
Den förra synpunkten pekar hän mot ett understödssystem, den senare mot
ett lönesystem. Kommittén har trott sig finna en utväg att i viss mån tillgodose
båda synpunkterna genom att för de familjemedlemmar — den värnpliktiges
hustru samt barn och adoptivbarn under sexton år — mot vilka den
värnpliktige i första hand kan anses försörjningsskyldig, låta familjebidraget
utgå med visst grundbelopp utan behovsprövning, medan för det bidrag, som
därutöver kan ifrågakomma, föreskrivits en prövning av behovet.

För familjebidragets konstruktion enligt kommitténs förslag skall närmare
redogöras i annat sammanhang. Här må emellertid förutskickas, att kommittén
förordat tre särskilda bidragsformer: f a m i 1 j e p e n n i n g, avsedd för tryggande
av familjens livsuppehälle, hyresbidrag, för tillgodoseende av bostadsbehovet,
och näringsbidrag, för anställande hos näringsidkare av arbetskraft
för verksamhetens upprätthållande. Samtliga bidragsformer förutsätta

17

Kungl. Majus proposition nr 93.

behovsprövning, dock att av familjepenningen visst grundbelopp skulle utgå
till förut nämnda familjemedlemmar utan bebovsprövning. Den som tillerkänts
näringsbidrag skulle ej äga åtnjuta annat familjebidrag än familjepenningens
grundbelopp. Vidare må nämnas, att behovsprövningen föreslås skola verkställas
av kommunala organ, vilka även skulle utbetala bidragen, samt att kostnaderna
för bidragen i huvudsak skulle bestridas av staten men att någon del
därav skulle stanna å vederbörande kommun.

I flertalet avgivna yttranden har kommitténs förslag i huvudsak tillstyrkts.
I vissa utlåtanden har emellertid riktats en mera allmän kritik mot kommitténs
förslag och i andra utlåtanden har kommitténs för förslagets utformning avgörande
ståndpunkttagande till frågan örn behovsprövning mött gensagor.

Sålunda har länsstyrelsen i örebro län ■—- under godtagande av förslagets
huvudprinciper — funnit förslaget brista i överskådlighet, klar avfattning
och enkelhet i tillämpningen, varpå kraven beträffande en lagstiftning av förevarande
slag vore större än eljest. Förslaget borde därför antagas med begränsad
giltighetstid.

Stadsfullmäktige i Stockholm hava uttalat, att staten syntes böra draga
försorg jämväl örn de inkallades familjer genom att tilldela de inkallade en
tillräcklig, efter deras försörjningsplikt avvägd krigsavlöning samt att det
ekonomiska bistånd, som i särskilda fall härutöver erfordrades, torde, till
vinnande av enkelhet i handläggningen, böra lämnas av den redan befintliga
sociala hjälporganisationen.

Överståthållarämbetet har i denna del yttrat följande:

Den omständigheten, att förslaget bygger på behovsprincipen kommer att
medföra ett betungande och tidsödande arbete för bidragsansökningarnas
behandling. Så länge inkallelserna icke tagit någon större omfattning och
förhållandena inom samhället i övrigt äro någorlunda normala, torde dock
uppkommande administrationssvårigheter kunna bemästras. Inträffar däremot
en krigssituation eller en svårare neutralitetskris med mera omfattande
mobilisering och vissa orters evakuering såsom följd, synes det nödvändigt
med mera enkla och lättillämpliga regler för att reglera försörjningsfrågan
för de inkallades familjer. Enligt ämbetets förmenande kan det i en sådan
situation knappast undvikas, att bidragsgivningen ordnas enligt familjelönsprincipen.
Att de utgående bidragen härvid av statsfinansiella skäl komma
att behöva underkastas en icke oväsentlig reduktion torde vara klart. Men
en dylik åtgärd lärer lättare kunna fördragas, då samtidigt övriga medborgare
torde bliva nödsakade att finna sig i betydande inskränkningar i sina villkor.

länsstyrelsen i Södermanlands län har med avseende å det fall, att den
värnpliktiges arbetsgivare medgiver, att den värnpliktige får behålla viss del
av lönen under inkallelsetiden, ansett lämpligt, att en föreskrift infördes
därom, att vid prövning av behovet hänsyn icke finge tagas till mer än viss
del av den sålunda utgående lönen; eljest skulle resultatet av arbetsgivarens
åtgärd att bereda sina anställda en förmån utöver avtalad lön i många fall
bliva, att den staten åliggande bidragsskyldiglieten överflyttades på arbetsgivaren.

Stadsfullmäktige i Göteborg hava förordat en undersökning rörande möjlig Bihang

till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 93.

371 40 2

18

Kungl. Majus proposition nr 93.

heten av att slopa behovet såsom grund för familjepenningens utbetalande
samt härutinnan anfört följande:

Man synes kunna diskutera, huruvida man icke borde taga steget fullt ut
och med övergivande av behovsprincipen övergå till en familjelön, som helt
gives karaktären av vederlag för den mobiliserades uppoffringar. Då familjelönen
ändock aldrig lärer kunna göras större, än att den täcker de allra nödvändigaste
behoven, synes knappast vara något att erinra häremot utom möjligen
av statsfinansiella skäl. Den värnpliktige torde alltid få offra åtskilligt,
och värnpliktens idé lärer icke komma i fara. Fördelarna av en sådan konstruktion
torde däremot vara påtagliga. Kommittén har också själv pekat
härpå, ehuru kommittén icke ansett sig kunna förorda detsamma. Här må
endast nämnas, att den administrativa ordningen för familj elönens utbetalande
skulle bliva ytterst enkel, något som ju måste vara av särskild betydelse i fråga
örn alla anordningar, avsedda för kritiska förhållanden. Utbetalningen skulle
praktiskt taget kunna ske omgående, då ju undersökning och kontroll av den
värnpliktiges och hans familjs ekonomiska förhållanden helt bortfalla och
endast kvarstår infordrandet av uppgift rörande familjens storlek.

Som bekant torde de flesta av rikets kommuner och i icke oväsentlig omfattning
även enskilda företag tillförsäkra sina anställda en större eller
mindre ersättning under den tid dessa äro inkallade till värnpliktstjänstgöring.
Då emellertid det statliga bidraget till den inkallades familj utgår
enligt behovsprincipen, och då en ersättning från arbetsgivarens sida tages i
betraktande vid fastställandet av det statliga bidraget, torde det vara fullt
naturligt, att arbetsgivaren tvekar att lämna någon ersättning, då han, därest
sådan lämnas, måste riskera, att detta medför befrielse för staten från dess,
åtminstone från arbetsgivarens synpunkt sett, självklara plikt att i första
hand ekonomiskt stödja den inkallades familj. Lämnas ändock ersättning,
något som ingalunda torde höra till sällsyntheterna, synas fall kunna uppkomma,
där vederbörande värnpliktig går miste örn statens bidrag till belopp,
som är högre än den av arbetsgivaren lämnade ersättningen. Dylika konsekvenser
av behovsprincipens bibehållande äro givetvis icke önskvärda. Även
dessa skulle bortfalla, därest statens bidrag utgingo med fixa belopp. I stället
skulle då arbetsgivaren kunna fylla det ytterligare behov, som han kunde
finna möjligt och skäligt.

Liknande synpunkter hava anförts av svenska stadsförbundet, för vars
yttrande kommer att redogöras i annat sammanhang, och svenska fattigvårdsoch
barnavårdsförbundet. Sistnämnda förbund har ansett det vara praktiskt
outförbart att anställa en behovsprövning av större värde. Snabbhet i
ärendenas handläggning vore ett oeftergivligt krav, och vid den stora anhopning
av ärenden, som kunde förutses, måste detta krav nödvändiggöra en
summarisk behandling av ärendena. Härtill kunde läggas, att åtminstone vid
mobiliseringstillfället den stora massan av de inkallades familjer verkligen
kunde antagas vara i behov av hjälp utöver grundbeloppet och att sålunda
det antal, som genom en effektiv behovsprövning bleve uteslutna från dylik
hjälp, skulle bliva ganska ringa. Ehuru man syntes hava avsett en behovsprövning
efter generösa linjer, hade man likväl genom att fasthålla vid
behovsprövningens princip på ett olyckligt sätt bundit sig beträffande
formerna för ärendenas handläggning, kostnadernas bestridande m. m., och
man torde vara nödsakad att avfordra de sökande vidlyftiga uppgifter, någonting
i och för sig allt annat än populärt. Efter att hava diskuterat möjlig -

Kungl. Majus proposition nr 98.

19

lieterna för en höjning av grundbeloppet, har fattigvårds- och barnavårdsförbundet
stannat för att förorda, att familjepenningen för hustru samt barn
och adoptivbarn under 16 år finge utgå utan behovsprövning, dock — på
liknande sätt som gällde beträffande moderskapspenning — med avskärning
av en viss grupp personer, för vilka med hänsyn till deras ekonomiska förhållanden
hjälpen vore av ringa betydelse. I fråga örn hyres- och näringsbidrag
har förbundet biträtt förslaget örn behovsprövning.

En ståndpunkt motsatt den, som kommit till uttryck i de sist anförda
yttrandena, har intagits av vissa myndigheter, vilka påyrkat en utsträckning
av behovsprövningen till att avse även familjepenningens grundbelopp eller,
med andra ord, ett borttagande av bestämmelsen örn grundbelopp.

Socialstyrelsen har sålunda härom anfört följande:

Med hänsyn till de betydande kostnader, som denna understödsverksamhet
kan beräknas föranleda, synes det mer än eljest nödvändigt, att personer,
som ej äro i verkligt behov av hjälp, icke komma i fråga för erhållande av
sådana bidrag. Detta kan antagas vara förhållandet beträffande många
hustrur i barnlösa familjer, hemmadöttrar i mera välsituerade hem m. fl.

En behovsprövning över hela linjen lärer sålunda få anses påkallad. De
psykologiska hänsyn, som enligt kommitténs mening motivera en viss tillämpning
av familjelönsprincipen, förefalla att i jämförelse med nu angivna synpunkter
vara av mera underordnad betydelse. Styrelsen anser sig sålunda
böra förorda, att behovsprövning uppställes såsom generellt villkor vid utbetalande
av familjebidrag.

Liknande synpunkter ha framförts av länsstyrelserna i Uppsala och Älvsborgs
län samt kommunalnämnden i Björnlunda socken. I

I direktiven för här redovisade kommittéarbete har jag framhållit be- Departementstydelsen
av att familjebidragen, åtminstone i viss mån, kunde få karaktären chefen.
av familj elon. Enligt kommitténs förslag skulle denna fråga lösas så, att
familjebidraget skulle utgå med ett visst grundbelopp utan behovsprövning,
medan för det bidrag, som därutöver kan ifrågakomma, föreskrivits en prövning
av behovet. För egen del får jag framhålla, att därest familjebidragen
skola kunna utgå med sådana belopp att det med bidragen avsedda syftet
uppnås, lärer det av statsfinansiella hänsyn vara ofrånkomligt med en viss
differentiering av bidragen allt efter hjälpbehovet. Jag anser mig därför
kunna godtaga de avsteg från familjelönsprincipen, som kommittéförslaget
innebär. En konsekvent tillämpning av denna princip är för övrigt ej möjlig
redan av den anledningen, att, såsom jag också påpekade i kommittédirektiven,
familjebidragen icke böra få verka hindrande på tillgodoseendet av näringslivets
behov av arbetskraft. En prövning måste alltså kunna ske, huruvida
såsom villkor för erhållande av familjebidrag skyldighet för familjemedlem
bör föreskrivas att antaga lämpligt arbete.

För vinnande av tillräcklig smidighet och snabbhet i tillämpningen synes
det ofrånkomligt, att denna prövning liksom också utbetalningen verkställes
av kommunala myndigheter. Härigenom blir det tekniskt sett möjligt att, örn
så skulle vara önskvärt, tillämpa en fullt genomförd behovsprövning med
uteslutande helt av familjelönsprincipen ur systemet. Uppenbarligen skulle

20

Kungl. Majus proposition nr 98.

i så fall det allmännas utgifter för familjebidragen kunna begränsas. Å andra
sidan torde den kommunala prövningen medföra en viss ojämnhet såväl i
bedömningen av bidragsbehovet som också vid utmätandet av de särskilda
bidragen, något som givetvis lätt kunde leda till ett berättigat missnöje.
Sannolikt skulle denna ojämnhet i hög grad minskas, örn såsom kommittén
förslår en viss del av familjebidraget för den trängre familjekretsen finge
utgå utan egentlig behovsprövning, medan i övrigt dylik prövning skulle äga
rum. Härmed följer även den praktiska fördelen, att någon hjälp omedelbart
utan ingående prövning kan lämnas den inkallades familj.

Såsom framhållits i ett par yttranden verkar den av kommittén föreslagna
behovsprövningen på sådant sätt, att för arbetsgivaren praktiskt taget ornöj liggöres
att lämna någon hjälp utöver familjebidraget, med mindre arbetsgivaren
helt övertager en försörjningsplikt, som det rätteligen borde åligga staten
att fullgöra. Nu anmärkta olägenhet torde kunna väsentligen mildras genom
ett stadgande, att vid behovsprövningen hänsyn ej skall tagas till viss del av
den civila lönen. Huruvida och i vad mån ett sådant undantag bör stadgas
torde vara i viss mån beroende av arbetsmarknadsförhållanden, och ett
stadgande i ämnet i den föreslagna författningen torde därför endast böra
innehålla ett bemyndigande för Konungen att utfärda föreskrift i angivna
hänseende. Med denna modifikation är jag beredd att i princip biträda kommitténs
förslag beträffande behovsprövningen.

Beträffande övriga erinringar av mera allmän innebörd mot kommittéförslaget
må här endast anföras följande. Någon mera avsevärd förenkling av
kommittéförslaget torde endast kunna vinnas genom en ur saklig synpunkt
icke önskvärd schematisering. En annan sak är att det, såsom kommittén framhållit,
möter svårigheter att på ett område, där praktiska erfarenheter i så
hög grad saknas, tillskapa bestämmelser, som vid tillämpning visa sig i allo
tillfredsställande. Detta gäller emellertid på många områden och synes icke
utgöra tillräcklig anledning att efter den omfattande prövning, som nu ägt
rum, giva bestämmelserna i ämnet, på sätt föreslagits av en länsstyrelse,
allenast provisorisk giltighet.

Familjebidragets konstruktion.

Såsom nämnt föreslår kommittén tre särskilda former för familjebidrag:
familjepenning, hyresbidrag och näringsbidrag. Därjämte innehåller
förslaget vissa bestämmelser i fråga örn sjukvård åt värnpliktigas
familjemedlemmar. Såsom motivering för införandet av dessa bidragsformer
har kommittén anfört följande:

Konstruktionen av familjebidraget, i den mån detta skall utgå efter behov,
torde böra ske på sådant sätt, att behovsprövningen kan försiggå efter enklast
möjliga normer, vilka lämna bestämda hållpunkter i fråga örn fastställande
av bidragets maximum. Då bidraget huvudsakligen avser dels att trygga
livsuppehället, dels att tillgodose bostadsbehovet, synes det lämpligt att för
dessa båda behovskategorier införa särskilda bidragsformer, förslagsvis benämnda
familjepenning och hyresbidrag. För en dylik uppdelning talar framför
allt, att behovsprövningen i de båda fallen torde böra ske efter något
olika grunder.

Kungl. Majus proposition nr 93.

21

Emellertid kunna fall tänkas, då en behovsprövning efter de angivna
linjerna möter svårigheter och då även andra synpunkter än det individuella
hjälpbehovet göra sig gällande. För en lantbrukarfamilj eller en hantverkare,
som har verkstad i anslutning till bostaden, kan det vara tveksamt att avgöra,
vad som skall anses för bostadens hyresvärde. Det rationella betraktelsesättet,
då det gäller att bestämma familjebidrag för en sådan familj, torde mången
gång vara att utröna, å ena sidan vad det kostar att anställa en ersättare för
den mobiliserade familjesörjaren, och å andra sidan vilka inkomster som
kunna påräknas efter det en dylik ersättare anställts — detta givetvis under
förutsättning, att den erforderliga arbetskraften står till buds. Härvidlag bör
även hänsyn tagas till det intresse, som det allmänna kan äga i näringens
upprätthållande, t. ex. då fråga är örn lantbruk eller annan livsmedelsproduktion.
Dessa överväganden leda till införandet av en tredje bidragsform,
näringsbidrag, för värnpliktiga, vilka driva näring eller rörelse, varav familjen
haft sitt uppehälle.

En av kommitténs ledamöter, direktören Gabrielsson, har förklarat sig
icke kunna biträda kommitténs förslag såvitt angår näringsbidraget.

Kommittén har ansett det vara riktigast att betrakta familjebidraget såsom
en den värnpliktige tillkommande förmån. Härigenom markerades, i den
mån löneprincipen tillämpades, att det vore fråga om ett av den värnpliktige
intjänat belopp. Nämnda betraktelsesätt borde icke utesluta, att, såsom
syntes lämpligast, vederbörande familjemedlem eller ställföreträdare för denne
tillerkändes en självständig rätt att lyfta bidraget.

Familjepenningen utgår enligt förslaget efter dyrortsgradering,
därvid den för folkpensioneringen gällande indelningen i tre särskilda ortsgrupper
skall äga tillämpning. Familjepenningen fastställes särskilt för varje
familjemedlem (beträffande kretsen av familjemedlemmar hänvisas till den
speciella motiveringen). De föreslagna bidragsbeloppen utgöra i respektive
ortsgrupper för hustru (annan familjemedlem över 16 år, som förestår den
värnpliktiges hem) 1:75, 2:— och 2:25 kronor samt eljest, örn familjemedlemmen
uppnått 16 års ålder, 1: —, 1: 25 och 1: 50 kronor och för barn under
nämnda ålder 0: 70, 0: 80 och 0: 90 kronor. Grundbeloppet är enligt förslaget
icke dyrortsgraderat samt utgör för hustru en krona och för varje barn eller
adoptivbarn under sexton år 40 öre.

I motiveringen till bestämmelserna örn familj epenning har kommittén anfört
bland annat följande:

Familjepenningens storlek torde av statsfinansiella skäl få begränsas till
vad som erfordras för tillgodoseende av de nödvändigaste behoven, såsom
föda, kläder, lyse, rengöringsmedel och dylikt. En dylik begränsning torde
få medföra, att familjebidraget sättes i relation till familjens storlek, så att
visst belopp fastställes för varje familjemedlem. I enlighet med vad förut anförts
bör emellertid för den trängsta familjekretsen visst belopp för varje familjemedlem
utgå utan behovsprövning (familjepenningens grundbelopp). Hänsyn
till den tidigare levnadsstandarden torde vid familjepenningens bestämmande
endast kunna tagas i mycket begränsad omfattning och huvudsakligen på det
sätt, att bidraget icke bestämmes så högt, att en höjning av den normala
levnadsstandarden blir möjlig. Då läget vid familjebidragsbestämmelsernas
tillämpning kan antagas vara sådant, att hela nationen måste tvingas till
sträng sparsamhet, synes det till och med önskvärt, att familjepenningens
maximum avpassas så, att för det stora flertalet bidragstagarc en viss sänkning

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

av standarden blir nödvändig. Svårast blir måhända anpassningen efter
krishushållningens krav för sådana familjer, som varit vana vid en relativt
hög inkomst men icke förfoga över något kapital. En sådan familj kan bliva
nödsakad att hushålla för bråkdelen av den summa man tidigare disponerat.
Med hänsyn till dylika och andra familjer, vilka äro bundna vid fasta utgifter
— bortsett från hyra — vilka icke kunna täckas av familjepenningen, torde
vissa särskilda bestämmelser bliva erforderliga.

Vid prövningen av behovet av familj epenning bör hänsyn givetvis tagas
såväl till den värnpliktiges som till familjemedlemmarnas inkomster. Dock
torde, såsom försvarsväsendets lönenämnd framhållit i sitt förslag till krigsavlöningsreglemente,
hänsyn ej böra tagas till den värnpliktiges krigslön. Ett
sådant hänsynstagande skulle nämligen göra illusorisk den lönegradering efter
tjänsteställningen, varpå reglementet bygger. Till kapital synes hänsyn böra
tagas endast i den mån detsamma lämnar någon avkastning.

Kommittén har vid fixerandet av familjebidragens maxima utgått från vissa
beräkningar av vad som måste anses som oundgängliga levnadskostnader.
Härvid ha beaktats dels understödsskalan i arbetslöshetshjälpen, dels
understöden enligt barnbidragslagen, dels — för mellangruppen — folkpensioneringen.
I jämförelse med nu utgående familjeersättning åt värnpliktiga
— vare sig i fredstid eller vid mobilisering1) — utgör den av kommittén
föreslagna familj epenningen i förening med eventuellt hyresbidrag
ett avsevärt förbättrat stöd åt de inkallades familjer. Kommittén har icke
minst funnit det angeläget att bereda ökat stöd för de barnrika familjerna.

Beträffande familjepenningens konstruktion i övrigt må följande anmärkas.
Liksom hittills har dagpenningens form föredragits framför veckopenningens
eller månadspenningens; det bör härvid kanske särskilt framhållas, att dagpenningen
avses skola utgå för veckans samtliga sju dagar, i olikhet mot
kontantunderstödet åt de arbetslösa, som utgår blott för sex dagar i veckan.
I olikhet med nämnda kontantunderstöd respektive barnbidragen har familj epenningen
vidare konstruerats utan särskild maximering av en familjs sammanlagda
bidrag respektive utan någon sjunkande skala vid stigande barnantal;
därest en viss nedsättning av familj epenningen per barn skulle anses
motiverad för de stora familjerna, exempelvis därför att det sammanlagda
bidraget för familjen skulle visa sig överskrida vad familjen tidigare åtnjutit
i inkomst, medger familj epenningens konstruktion såsom maximibelopp, att
de lokala myndigheterna själva vid sin behovsprövning företaga en dylik
reduktion. Ytterligare bör det påpekas, att kommittén icke ansett skäl längre
föreligga för att bibehålla den särställning, som de nuvarande fredsbestämmelserna
givit ett ensamstående barn, vilket i bidragshänseende för närvarande
jämställes nied arbetsoförmögen hustru och liksom denna tillerkännes maximalt
1: 35 kronor lier dag.

Enligt nu gällande fredsbestämmelser skall i de fall, då värnpliktig åtnjuter
familjebidrag, en femtedel av hans dagavlöning innehållas såsom bidrag till
familjens underhåll. Även med erkännande av det värde, en dylik bestämmelse
kan äga i och för inskärpande av den värnpliktiges ansvar för de anhöriga,
har kommittén likväl, i anseende dels till beloppets ringa betydelse och dels
till det onödigt komplicerade förfarandet, vilket synes strida mot de grundsatser,
varpå krigsavlöningsreglementet bygger, ej funnit skäl föreligga att
överflytta ett stadgande av motsvarande innehåll till den förevarande lagen.

Yad beträffar frågan örn en lokal- differentiering av familj epenningen har
kommittén anfört, att vid kommitténs överläggningar ifrågasatts, huruvida
förekomsten av särskilda hyresbidrag vore tillfyllest för att onödiggöra en

b Härmed åsyftas de i 1931 års och 1914 års förordningar fastställda beloppen.

Kungl. Majds proposition nr 93.

23

sådan differentiering. Särskilt med tanke på den under senare år pågående
utjämningen av livsmedelskostnaderna mellan land och stad hade det sålunda
varit under övervägande att för hela landet enhetligt fixera de högsta belopp,
varmed familjepenningen skulle utgå; likaledes hade det anförts, att
differenserna i levnadskostnaderna mellan stad och land avspeglade en differens
i levnadsstandard, vilken sociallagstiftningen ej borde i sin mån medverka
till att konservera. Vid sina överväganden på denna punkt -— varutinnan
hänvisas till betänkandet (sid. 37) — hade kommittén ansett sig kunna
fastslå, att till grund för statsmakternas nuvarande dyrortsgraderingar icke
enbart läge beräknad skillnad i bostadskostnaderna. Med utgångspunkt från
de i betänkandet anförda synpunkterna har kommittén i fråga örn dyrortsgradering
ej ansett sig kunna göra annat än stanna för att vid normerandet
av familjepenningen följa samma principer, som statsmakterna vid annan
sociallagstiftning och vid löneregleringar under senare år tillämpat, d. v. s.
att även införa en viss ortsdifferentiering av familj epenningen. Med den
uppfattning, kommittén sålunda tillkännagivit, läge det i sakens natur, att
kommittén förutsatte, att dyrortsgraderingen underkastades revision i den
mån levnadskostnadernas utjämning fortskrede eller statsmakterna uppställde
liva principer för dyrortsgradering. Vidare har kommittén anfört:

Vad dyrortsgraderingen ytterligare beträffar, har kommittén funnit det
önskvärt att anknyta denna till någon av nu tillämpade dyrortsgraderingar.
Valet har därvid stått mellan lönereglementenas, arbetslöshetskommissionens
och folkpensioneringens graderingar. Den förstnämnda löneskalan inkluderar
— i motsats till familjepenningen — såväl hyres- som andra levnadskostnader.
Arbetslöshetskommissionens gradering återigen tar ensidigt sikte
på grovarbetarlönernas differentiering på olika orter och är för övrigt, åtminstone
för närvarande, icke genomförd för hela landet. Med sina talrika
ortsgrupper erbjuda bägge dessa graderingssystem en vida mera omfattande
uppdelning än som för familj epenningens vidkommande och med hänsyn till
dess relativt lilla latitud kräves. Ej heller folkpensioneringsgraderingen kan
ur här angivna synpunkter anses invändningsfri; även den har baserats på
sammanläggning av hyres- och andra levnadskostnader, och dess till tio år
fixerade giltighetstid förutsätter dessutom en stabilitet i levnadskostnadsdifferenserna,
som under en kris eller ett krig måhända kan förbytas i snabba
prisförskjutningar mellan orterna.

Kommittén har emellertid, åtminstone som ett provisorium, funnit folkpensioneringens
gradering vara att föredraga, företrädesvis av följande skäl.
Denna gradering kan omedelbart automatiskt tillämpas och utmärker sig
i övrigt för den största enkelheten och den minst söndersplittrande uppdelningen
av sammanhängande bygder. Eftersom såväl familj epenningens maximum
som hyresbidrag blott skola utgå efter prövat behov, icke såsom i folkpensioneringen
enligt fixerade taxor, behöver den omständigheten, att folkpensioneringsgraderingen
även inkluderar hyresbeloppet, icke hindra sådan
individuell tillämpning av förevarande lag, att en rättvis avvägning göres
mellan olika orter. Och skulle under en kris eller ett krig skillnaderna i levnadskostnaderna
förskjutas mellan olika orter, bleve en del folkpensionärer
lika lidande därav som en del värnpliktigas familjer, något som i sin tur helt
visst måste tvinga statsmakterna att i cn eller annan form åtminstone provisoriskt
justera denna ortsindelning.

I en detaljpunkt har kommittén ansett sig böra frångå gällande stadgan -

24

Kungl. Majus proposition nr 93.

den angående folkpensioneringens dyrortsgradering. Enligt denna kan i särskilda
fall vid gränsen mellan högre och lägre dyrorter för visst område en
halvering av intervallen fastställas. Då emellertid denna bestämmelse torde
hava tillkommit huvudsakligen nied hänsyn till hyreskostnaderna och dessa i
förevarande förslag till lag särskiljas från familjepenningen, göres icke något
större behov av denna halveringsregel för familjepenningens vidkommande.

Hyresbidraget är enligt kommitténs förslag avsett att utgå endast i den
mån familjepenningen ej förslår till bostadskostnaden. Bidraget är avsett
icke blott för hyra utan även för bestridande av ränta och amortering å lån
för bostadens anskaffande eller kostnad för fullgörande av förpliktelser mot
bostadsrättsförening. Även värmekostnad och flyttningskostnad täckas av
bidraget. Något särskilt maximibelopp har ej angivits för bidraget; däremot
föreslås, att bidrag för förhyrd bostad icke skall få överstiga beloppet av den
hyra som vid inställelsen varit avtalad. Då kommittén ansett det tvivelaktigt,
om hyresbidrag över huvud böra utgå vid kortare inkallelser, har Kungl. Majit
enligt förslaget beretts möjlighet att stadga, att bestämmelserna örn dylikt
bidrag ej skola tillämpas. I anslutning till de föreslagna bestämmelserna örn
hyresbidrag har kommittén framlagt förslag till särskilda föreskrifter angående
uppsägning m. m., vilka innefatta modifikationer i gällande hyreslagstiftning.

I den allmänna motiveringen till bestämmelserna örn hyresbidrag har kommittén
anfört följande:

Medan en allmän nivellering av de värnpliktigas familjers standard väl
låter sig tänka i fråga örn de behov, för vilka familjepenningen är avsedd,
torde det möta avsevärda svårigheter att tillämpa samma princip beträffande
familjernas bostadsbehov. Även örn man räknar med att bostaden alltjämt
skall förslå även för den värnpliktige själv, torde det vara uppenbart, att
en sänkning av bostadens standard i ett mycket stort antal fall i och för sig
skulle kunna äga rum. Tydligt är emellertid, att endast ett mycket begränsat
antal billigare bostäder kunna stå till buds och att därför möjligheterna förde
värnpliktigas familjer att nedbringa sina bostadskostnader icke äro
särdeles stora. Vid mobilisering undandrages även bostadsmarknaden ett
stort antal ogifta män i värnpliktsåldern, vilka i andra hand förhyra rum, och
detta medför i sin tur, att möjligheten för en familj att genom uthyrning av
viss del av bostaden nedbringa hyreskostnaden reduceras. Man torde sålunda
vara nödsakad att räkna med att de värnpliktigas familjer i stor utsträckning
måste bo kvar i sina bostäder, och frågan blir då närmast, i vad män hyran
skall bestridas genom hyresbidrag eller regleras genom moratorium.

Frågan örn moratorium har gjorts till föremål för utredning i krigsberedskapskommissionens
betänkande, del II (1918). Kommissionen har där intagit
en mot moratoriet bestämt avvisande hållning.

Sociala försvarsberedskapskommittén är, såvitt angår hyresgäld, ense med
krigsberedskapskommissionen därutinnan, att ett allmänt anstånd med sådan
gälds betalning icke bör ifrågakomma. Fastighetsmarknadens centrala ställning
i det ekonomiska livet torde medföra, att ett moratorium för hyra kan
få särskilt ödesdigra verkningar. Inflyta icke hyrorna, kunna hyresvärdarna
ej fullgöra sina förpliktelser mot lånegivarna, bland vilka banker, hypoteksföreningar
och försäkringsbolag intaga ett framträdande rum. Fortplanta
sig sedan betalningssvårigheterna till dessa institutioner och via dem till
andra affärsföretag och enskilda personer, uppstår en stagnation i den ekono -

25

Kungl. Majus proposition nr 93.

miska samfärdseln, som utan tvivel är ägnad att minska landets motståndskraft
mot krisen. Mot ett moratorium för hyra kan vidare invändas, att det
drabbar fastighetsägarna slumpartat och att en rättvis fördelning av den ökade
börda, som sålunda skulle påläggas de hemmavarande, kan ernås endast genom
att staten tillskjuter hyrorna och därefter genom beskattning fördelar bördan
å dem, som verkligen äga förmåga att bära densamma. Av det anförda torde
framgå, att kommittén för sin del icke kan såsom regel förorda moratorium
för någon del av hyran. Detta utesluter dock ej, att en viss förlängning av
fristen för hyresrättens förverkande vid bristande hyresbetalning kan behöva
stadgas med avseende å den tid, som måste förflyta, innan familjebidragen
kunna utbetalas.

I detta sammanhang må beröras en av krigsberedskapskommissionen i
dess förslag till förordning örn hyresunderstöd förordad anordning, nämligen
att såsom villkor för åtnjutande av hyresunderstöd skulle stadgas, att hyresvärden
efterskänkte Vs av hyran. Mot detta förslag kan i stort sett göras
samma invändningar som mot ett moratorium. Av hyran går som regel största
delen till räntor, avskrivningar, reparationer, försäkringar, skatter m. m.
och endast en mindre del motsvarar hyresvärdens nettoinkomst. Förslaget
skulle i många, kanske de flesta fall innebära ett avstående från hela denna
inkomst. En dylik bestämmelse skulle vidare försätta hyresvärden i den
situationen att behöva kalkylera angående hyresgästens förmögenhet, mobiliseringens
varaktighet m. m. för att kunna taga ställning till frågan örn
hyrans partiella efterskänkande, och ett medgivande i den av lagen förutsatta
riktningen skulle för hyresvärden te sig som ett nödtvunget äventyrsavtal.
Tydligt är, att ett bidragssystem sådant som det nu ifrågasatta finge förenas
med en lagstiftning mot hyresstegring, då eljest vid kontraktstidens utgång
efterskänkandet av viss del av hyran skulle kunna göras illusoriskt genom
en motsvarande höjning av det totala hyresbeloppet.

På grund av vad ovan anförts anser sig kommittén böra förorda, att
hyresbidrag må kunna utgå med hela det faktiska hyresbeloppet. Även för
det fall att den värnpliktige är ägare till bostaden eller innehar denna med
bostadsrätt, bör hyresbidrag kunna utgå för sådana nödiga kostnader, som
erfordras för bostadens eller bostadsrättens bibehållande. Innebörden härav
kan sägas vara, att ett visst skydd herodes för den värnpliktiges hem.

Yad här anförts rörande hyresbidragen utesluter givetvis icke, att bidragen
böra utgå efter behovsprövning, vilken bör ske efter i stort sett samma grunder
som vid bestämmande av familjepenning. Då hyresbidraget möjliggör bibehållande
i viss utsträckning av familjens standard, torde dock den skillnaden
böra göras, att hänsyn tages till den månadslön, som den värnpliktige kan
erhålla enligt krigsavlöningsreglementet; terminslönen, som är avsedd för de
direkta behoven i fält, bör däremot icke komma i betraktande.

Av det förut anförda torde framgå, att en prövning av familjens aktuella
bostadsbehov, även örn den giver vid handen, att i många fall inskränkningar
skulle vara möjliga, icke kan föranleda till någon allmännare omflyttning
till billigare bostäder. Detta bör emellertid icke hindra, att det principiellt
bör åligga en familj att nedbringa sin bostadskostnad, när detta finnes vara
skäligt och möjligt, och bestämmelser torde böra införas om nedsättning av
hyresbidraget för det fall, att en dylik situation föreligger.

Näringsbidrag föreslås, såsom förut nämnts, skola kunna tillerkännas
värnpliktiga, vilka driva näring eller rörelse, för anställande av arbetskraft
för verksamhetens upprätthållande. Enligt kommitténs förslag skulle bidragets
maximum per månad utgöra 200 kronor eller, örn verksamhetens upp -

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

rätthållande vore av särskild betydelse för det allmänna, 300 kronor. Bestämmelserna
örn näringsbidrag föreslås skola bliva tillämpliga först efter särskilt
beslut av Kungl. Maj:t.

Av kommitténs motivering till dessa bestämmelser må här anföras följande:

I fråga örn bidragets maximibelopp kan tvekan råda. Med hänsyn till de
slag av rörelse, för vilka bidraget är avsett, torde 200 kronor såsom normalt
maximum vara fullt tillräckligt. Man måste nämligen beräkna, att inkomsten
av rörelsen — även örn denna i följd av krisen kan vara tillfälligt reducerad —
måste kunna medgiva ett visst, stundom avsevärt tillskott till vikariens avlönande.
Meningen är givetvis icke, att företag skola upprätthållas, örn de
sakna ekonomisk bärkraft. Är företaget av särskild betydelse för det allmänna
bör dock ett högre bidrag kunna utgå, förslagsvis högst 300 kronor.

Tydligt är, att näringsbidrag icke kunna avses för egentlig industriell verksamhet
utan denna bidragsform torde huvudsakligen få betydelse för lantbruket,
och i viss mån även för mindre handels- och hantverksrörelse. Den
som uppbär näringsbidrag bör ej kunna åtnjuta annat familjebidrag än familjepenningens
grundbelopp. Vid valet mellan de bidrag, som kunna utgå utöver
nämnda grundbelopp, torde näringsbidraget böra givas företräde, örn förutsättningarna
för dess beviljande äro för handen.

I näringsbidragets natur ligger, att det ej lämpligen kail komma till användning
vid korta inkallelser. Frågan örn tillämpning av bestämmelserna örn
näringsbidrag kan vidare vara beroende av arbetsmarknads- och produktionsförhållanden.
Med hänsyn härtill har lagts i Konungens hand att förordna örn
dessa bestämmelsers tillämpning.

Beträffande såväl hyresbidrag som näringsbidrag föreslår kommittén, att
bidrag i vissa fall skall kunna utgå till icke familjeförsörjare. Härom har kommittén
anfört följande:

I begreppet familjebidrag ligger strängt taget, att sådant bidrag endast
utgår, örn den värnpliktige har familj. Emellertid kunna fall tänkas, då starka
skäl föreligga att medgiva hyresbidrag eller näringsbidrag även för en ensamstående
person. Det skulle sålunda te sig obilligt, örn en person, som skaffat
sig ett eget hem — vare sig en bostads- eller jordbrukslägenhet — skulle vara
nödsakad att för en måhända relativt kortvarig inkallelse se sin egendom
exekutivt försåld på grund av hans oförmåga att betala inteckningsräntor.
Exempel torde ock kunna anföras på hurusom det för en mindre handlande
skulle vara ruinerande att behöva nedlägga en rörelse med inarbetad kundkrets.
Överväganden sådana som dessa hava föranlett kommittén att föreslå,
att hyres- och näringsbidrag undantagsvis må kunna tillerkännas även icke
familjeförsörjare. Vid prövning av ansökan örn näringsbidrag i sådant fall
bör hänsyn särskilt tagas till det allmännas intresse av verksamhetens upprätthållande.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna örn sjukvård åt värnpliktigas
familjer innebära en hänvisning till vad som gäller enligt fattigvårds- och
barnavårdslagarna. Därjämte föreskrives, att sjukvård, som meddelats enligt
dessa lagar, ej må, såvitt angår den värnpliktiges och hans familjs rätt, återkrävas
eller hänföras till fattigvård. Slutligen tillkommer det enligt förslaget
Konungen att med avseende å omfattningen av beslutad inkallelse förordna
örn statsbidrag för bekostande av sådan sjukvård.

I motiveringen till förevarande bestämmelser har kommittén framhållit, att

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

familjepenningen kunde antagas som regel ej förslå till bekostande av sjukvård.
Kommittén Ilar vidare anfört:

Tvekan tiar rått inom kommittén, huruvida rätt till statsbidrag borde
stadgas för kostnaden för sådan sjukvård, som enligt fattigvårdslagens bestämmelser
lämnas den värnpliktiges familj. Till förmån för statsbidrag talar,
att det i princip är statens skyldighet att sörja för familjerna. Mot införandet
av dylikt bidrag kan anföras, att en högst väsentlig förenkling skulle vinnas,
örn intet annat avsteg från den under fredstid tillämpade ordningen gjordes,
än att sjukvården förklarades ej vara fattigvård, såvitt rör bidragstagarens
rätt. Kommittén har slutligen stannat för att föreslå, att Konungen med avseende
å omfattningen av beslutad inkallelse må förordna örn statsbidrag.
Kommittén förutsätter, att sådant förordnande skall komma att meddelas vid
mobilisering men att det ej skall bliva erforderligt vid mindre omfattande inkallelser.

I det stora flertalet avgivna yttranden har den av kommittén föreslagna
konstruktionen av familjebidraget i huvudsak godtagits. Chefen för marinen
har emellertid föreslagit, att i stället för näringsbidrag ett tilläggsbidrag i
vissa fall förenat med återbetalningsskyldighet — borde införas för bestridande
av extraordinära utgifter. Frågan örn beredande av sjukvård åt värnpliktigs
familjemedlemmar har av socialstyrelsen och svenska landstingsförbundet
ansetts böra lösas genom införande av ett särskilt sjukvårclsbidrag.

Den föreslagna utformningen av famil] epenningen har i vissa yttranden
föranlett erinringar i olika hänseenden. Beträffande dyrortsgraderingen
har sålunda socialstyrelsen yttrat följande:

De variationer i levnadskostnaderna, som kvarstå efter hyrespostens borttagande,
äro betydligt svagare än de totala levnadskostnadernas olikheter. De
är o visserligen av den betydelse, att hänsyn måste tagas till dem i ett allmänt
dyrortsgrupperingssystem. Viktigare är emellertid i detta sammanhang, att
de efter hyrespostens frånräknande kvarstående levnadskostnadsvariationerna
lia annan riktning än de totala levnadskostnadsvariationerna. Varje nu existerande
dyrortsgrupperingssystem bygger på de totala levnadskostnaderna och
giver sålunda ett felaktigt uttryck för här ifrågavarande kostnadsolikheters
såväl styrka som riktning. Med den reducerade angelägenhetsgrad, som tillkommer
frågan när hyreskostnaden bestrides i särskild ordning, synes det
riktigast att i valet mellan en felaktig dyrortsgruppering och ingen dyrortsgruppering
alls välja det senare alternativet. Härtill kommer, att den i folkpensioneringslagen
tillämpade dyrortsgraderingen även med hänsyn till sin
tekniska konstruktion synes mindre väl lämpa sig för det speciella syfte, varom
nu är fråga.

Socialstyrelsen föreslår, att maximibeloppen per dag bestämmas till 2
kronor för hustru eller husföreståndarinna, 1 krona 50 öre för annan familjemedlem
över 16 år och 1 krona för barn.

Länsstyrelsen i Uppsala län har yttrat:

Vad ortsgrupperingen angår synes det sannolikt, att under det i författningen
avsedda viktigaste fallet, mobilisering, en stark olikhet i avseende a
priserna, särskilt på livsmedel, kan uppträda mellan olika delar av riket.
Denna olikhet kan motivera skilda understödsbelopp. Meli det förefaller
mycket ovisst, örn en dylik prisutveckling i någon mån kommer att följa nuvarande
ortsgruppering, vilken grundar sig på helt andra, mera stabila föi -

28

Kungl. Majus proposition nr 98.

hållanden. Om exempelvis en del av riket skulle bli krigsskådeplats eller
eljest plats för stark anhopning av trupper och näringslivet i en annan del
kunna. fortsätta under jämförelsevis normala förhållanden, torde det vara
sannolikt, att skiljaktigheterna komma att avvika från ortsgrupperingen. Vill
man tillgodose prisskillnaderna på ett sätt, som svarar mot verkligheten, synes
detta kunna ske genom att i lagen fastställa en enhetlig tariff, men tillika där
införa ett bemyndigande för Kungl. Majit att, örn prisen på för uppehället
nödvändiga varor i viss del av riket väsentligt överstiga eljest gällande priser,
höja familjepenningen för familjemedlemmar bosatta å sådana orter, varvid
dock ett visst maximum för höjningen bör fastställas.

Förslaget örn dyrortsgradering har vidare avstyrkts av länsstyrelserna i
Kalmar och Kronobergs län samt kommunalfullmäktige i Älvkarleby socken.
Den av föreningen »Rättvisa åt landsorten» gjorda framställningen riktar sig
även mot den föreslagna dyrortsgrupperingen.

Å andra sidan har marinförvaltningen påyrkat en utvidgning av dyrortsgraderingen
till att avse även grundbeloppet.

En höjning av bidragens maxima har förordats av chefen för marinen
(särskilt vid längre tids inkallelse), av länsstyrelsen i Blekinge län och av
kommunalnämnden i Kyrkefalla socken. Å andra sidan har såsom nämnt
Överståthållarämbetet ansett beloppen för höga för att kunna utgå under krig.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har ansett familjepenningen
— vilken såsom förut nämnt enligt förbundets mening bör utgå utan behovsprövning
-— böra tillmätas så, att den normalt kan förslå även till hyran.
Härom har förbundet anfört följande:

Det förefaller närmast som om kommittén räknat med att hyresbidrag
snarare skulle höra till regeln än till undantagen. Riktigheten av denna upjn
fattning, framför allt i avseende å den ojämförligt största ortsgruppen, nämligen
grupp I, torde kunna ifrågasättas. Redan själva familjepenningens belopp
torde i allmänhet ligga minst cirka 20 procent utöver de belopp, som i
de flesta fall inom fattigvården anses tillräckliga för försörjning, varvid åsyftas
understödsbelopp, vilka inkludera även hyreskostnad. Förbundet anser sig
emellertid icke kunna göra något bestämt uttalande, huruvida en dylik nivi?
skillnad är tillräcklig, men vill framhålla, att familjepenningen bör bestämmas
till sådant belopp, att man har rätt att räkna med att den i allmänhet skall
förslå även för hyreskostnaden. Anses så med av kommittén föreslagna belopp
icke kunna bliva fallet, bör en höjning av familjepenningen utöver dessa belopp
ifrågasättas. För en dylik åtgärd kunna ju för övrigt andra motiv av
skilda slag åberopas; det må endast erinras örn det i direktiven framförda
önskemålet örn anpassning av familjebidraget efter arbetsinkomsterna inom
näringslivet. Emellertid får man icke vara blind för att förhållandena i hyresavseende
gestalta sig mycket olika å ena sidan på landsbygden, å den andra
sidan i städer och stadsliknande samhällen, och att vidare inom städer och
dylika orter förhållandena skifta starkt från fall till fall. Möjlighet att efter
behovsprövning lämna hyresbidrag måste därför i varje fall finnas, men synes
detta behöva ifrågakomma mera undantagsvis inom grupp I och ej heller inom
grupperna II och III i alltför stor utsträckning.

Stadsfullmäktige i Enköping hava ansett en höjning av maximibeloppen för
familjemedlemmar under 16 år påkallad. Även länsstyrelsen i Uppsala län
har ifrågasatt, huruvida den föreslagna skillnaden mellan familjemedlemmar
över och under 16 ar motsvarade någon verklig differentiering av behovet.

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Kommunalfullmäktige i Bondkyrko socken lia förordat en maximering av
det sammanlagda bidraget för en familj.

Länsstyrelsen i örebro län har anfört:

Förslaget innebär i vissa fall en sänkning av de understödsbelopp, som
utgå enligt kungörelsen den 8 september 1939 örn tillämpning vid förstärkt
försvarsberedskap och mobilisering av förordningen den 12 juni 1931 örn
understöd i vissa fall åt värnpliktigs hustru och barn. X sådana fall, där värnpliktig
på grund av avtal eller genom domstols utslag är förpliktad att till
barn utgiva underhållsbidrag, skulle de föreslagna bidragsbeloppen ofta icke
täcka det avtalade eller det den värnpliktige ådömda underhållsbidraget, vilket
hitintills merendels varit fallet. I den ifrågasatta nya lagen synes emellertid
böra intagas en bestämmelse motsvarande den i förordningen den 12 juni 1931
örn understöd i vissa fall åt värnpliktigs hustru och barn i 2 § sista stycket
givna föreskriften, att understöd enligt förordningen ej må överstiga det belopp
värnpliktig på grund av avtal eller genom domstols utslag förpliktats att
att utgiva i underhållsbidrag till hustru eller barn.

En höjning av grundbeloppet har förordats av länsstyrelsen i Blekinge
län och kommunalfullmäktige i Nicolai socken. Kommunalfullmäktige i Bondkyrko
socken ha föreslagit, att grundbelopp måtte fastställas även för husföreståndarinna.

Mot kommitténs förslag beträffande hyresbidraget ha endast framställts
ett par erinringar av mera principiell räckvidd. Överståthållarämbetet
har sålunda ställt sig tveksamt till frågan huruvida bidrag böra utgå till
täckande av mera avsevärda hyreskostnader. Länsstyrelsen i Uppsala län har
föreslagit, dels — under hänvisning till 3 kap. 21 § nyttjanderättslagen sådant
detta stadgande lyder enligt lagen den 22 juni 1939 — att hyresbidraget begränsas
till lägenheter örn högst 4 rum, kök däri inbegripet, dels ock att hyresbidraget
i varje fall fastställes att gälla allenast för viss tid, på det att såväl
den värnpliktiges familj som den beslutande myndigheten därigenom må föranledas
att taga behovet under förnyad omprövning.

Beträffande lämpligheten av det föreslagna näringsbidraget har yttrats
en viss tvekan av statens arbetslöshetskommission, länsstyrelsen i Kristianstads
län, kommunalfullmäktige i Björnlunda socken samt svenska fattigvårdsoch
barnavårdsförbundet.

Socialstyrelsen, som funnit näringsbidraget väl motiverat och hava en
viktig uppgift att fylla, har uttalat, att maximibeloppen möjligen kunde anses
väl höga; dock finge förutsättas, att utmätandet av sådana bidrag i praktiken
komme att ske med stor försiktighet.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett, att samtidigt med näringsbidrag
annat familjebidrag icke borde utgå.

Såsom förut nämnts har ifrågasatts, att de av kommittén förordade bestämmelserna
i fråga örn s / ukvård skulle ersättas med stadgande!! örn ett särskilt
sjukvårdsbidrag. Socialstyrelsen har härom anfört följande:

Do föreslagna, bestämmelserna i fråga örn sjukvård innebära, att ersättning
för sådan vård icke skulle kunna återkrävas av den värnpliktige eller hans
familj, medan däremot regressrätt mellan kommunerna inbördes skulle föreligga
såsom vid vanliga fattigvårdsunderstöd. En sådan anordning förefaller

30

Kungl. Majus proposition nr 93.

att vara föga lycklig i lagtekniskt avseende och i sak mindre ändamålsenlig.
En ändring på denna punkt synes därför önskvärd. Möjligen kunde ifrågasättas
att införa obligatorisk anslutning till erkänd sjukkassa för de inkallades
familjemedlemmar; hänsyn till avgiftsbetalningen skulle i så fall tagas vid
den individuella behovsprövning, som är avsedd att äga runi vid beviljandet
av understöd. Mot denna anordning talar emellertid den omständigheten,
att en åldersgräns för rätt till inträde i erkänd sjukkassa är satt vid 40 år.
En mera rationell lösning vore måhända att inom familjebidragets ram införa
ytterligare en särskild understödsform, benämnd sjukvårdsbidrag, vid sidan
av familjepenning, hyresbidrag och näringsbidrag. Såsom ingående i familjebidraget
skulle därigenom sjukvårdsersättningen icke i något avseende likställas
med fattigvård.

Svenska landstingsförbundet har yttrat följande:

Enligt den föreslagna ordningen skulle vid behov av sjukhusvård för värnpliktigs
familj denna vända sig till fattigvårdsstyrelsen med anhållan örn
ansvarsförbindelse. Då sjukdomsfallen ofta helt naturligt äro av brådskande
art, kan fattigvårdsstyrelsen icke medhinna någon mera omfattande behovsprövning,
utan de, som begära ansvarsförbindelse, torde i regel även erhålla
sådan. Sjukhuset kräver sedan fattigvårdsstyrelsen på betalning för vården
och denna i sin tur begär ersättning av landstinget i enlighet med bestämmelserna
i fattigvårdslagen 40—42 §§ för dessa kostnader. Hos landstinget
sker i vanliga fall beträffande ersättningsanspråk enligt nyssnämnda lagrum
prövning av fattigvårdsbehovet. I föreliggande fall kan emellertid någon dylik
prövning knappast komma till stånd, då återkravsrätt gentemot den enskilde
ej förefinnes. Landstinget torde sålunda helt automatiskt få gälda den begärda
ersättningen.

Förslaget kommer i realiteten att innebära, att det blir landstingen, som
få bekosta sjukvården åt de inkallades familjer. Visserligen ställes statsbidrag
till denna vård i utsikt, men dels skulle dylikt bidrag utgå allenast vid allmän
mobilisering och ej under den nuvarande förstärkta försvarsberedskapen, dels
har någon antydning örn det eventuella statsbidragets storlek ej lämnats.

En annan sak, som styrelsen fäst sig vid, är, att det enligt förslaget blir
olika myndigheter, som pröva behovet, när det gäller sjukvård och familjebidrag
i övrigt. I sistnämnda fall anses prövningen regelmässigt böra ankomma
på kommunalnämnden respektive drätselnämnden i stad, medan däremot
prövningen av sjukvårdsbehovet skulle omhänderhavas av fattigvårdsstyrelsen.
Detta kan knappast vara rationellt, även örn tillgången till ett socialregister
måhända kan avvärja vissa inadvertenser.

Även örn under brydsamma tider landstingen icke få undandraga sig att
bära sin andel av bördan, vill det, som av ovan anförda framgår, synas, att den
av kommittén föreslagna anordningen beträffande sjukvård åt de inkallades
familjer icke är ändamålsenlig. Den medför en onödig och besvärlig omgång
och ett tidsödande ersättningsförfarande: först skulle kommunen söka ersättning
hos landstinget och sedan skall landstinget eventuellt söka viss gottgörelse
av staten. Något bärande skäl, att landstinget skall inkopplas sorn
ersättningsmyndighet i förevarande fall finnes icke, då landstinget, som ovan
nämnts, allenast har att lämna begärd ersättning. För övrigt må erinras, att
frågan örn landstingens ersättningsskyldighet enligt 40—42 §§ i fattigvårdslagen
är under utredning av kommunalskatteberedningen och att förslag torde
kunna emotses, att denna skyldighet skall övertagas av staten. Därigenom
skulle ett i landstingskretsar länge närt önskemål kunna förverkligas. Att
under sådana förhållanden ytterligare utöka landstingens uppgifter i förevarande
hänseende kan knappast anses riktigt.

31

Kungl. Majus proposition nr 93.

Med hänsyn till dessa överväganden synes det kunna ifrågasättas, om det
icke vore lämpligast att konstruera sjukvårdsbidraget till de värnpliktigas
familjer på samma sätt som familjebidraget, nämligen att staten svarar för
4/s av kostnaden och vederbörande kommun för Vs. Därmed skulle även ernås,
att samma organ finge pröva behovet av såväl familjebidrag som sjukvårdsbidrag.
Vidare skulle en avsevärd förenkling i hela förfaringssättet vinnas.
Med ett dylikt system skulle emellertid tydligen bliva erforderligt, att statens
bidrag får utgå icke blott vid mobilisering utan jämväl vid inkallelser av
mindre omfattning, såsom den nuvarande förstärkta försvarsberedskapen.

Svenska fattigvårds- och b a r n av år ds f ö r b un d e t har uttalat farhågor för att
kommitténs förslag beträffande sjukvården skulle giva anledning till ett stort
antal fattigvårdsprocesser och därför, i likhet med socialstyrelsen, ifrågasatt,
att sjukkassorna finge ansvara för sjukvården mot gottgörelse av statsmedel.
Då emellertid dylik sjukvård icke alltid täckte hela behovet och dessutom en
behovsprövning av ratten till sjukvård på det allmännas bekostnad syntes
erforderlig, har förbundet icke kunnat tillstyrka ett frångående av kommitténs
förslag i denna del.

I detta sammanhang må omnämnas vissa bestämmelser örn sjukvård åt
evakuerade, som innefattas i sociala försvarsberedskapskommitténs den 22
december 1939 avgivna betänkande, del II. Där har i kommitténs förslag till
förordning örn utrymningslijälp såsom en särskild hjälpform upptagits sjukhjälp,
omfattande erforderlig läkar- och sjukhusvård jämte läkemedel ävensom
transport till eller från läkare eller vårdanstalt. Hjälpen tillhandahålles,
enligt vederbörande myndighets beprövande, in natura eller såsom sjukersättning.
Förslaget innehåller därjämte en bestämmelse, enligt vilken myndigheten,
med iakttagande av de närmare föreskrifter som därom meddelas, äger
träffa avtal med sjukhus samt läkare och andra om tillhandahållande av sjukvård
in natura.

Beträffande lämpligheten av de av sociala försvarsberedskapskommittén
föreslagna bidragsformerna, familjepenning, hyresbidrag och näringsbidrag,
synes bland de i ärendet hörda remissinstanserna i stort sett råda enighet.
För egen del är jag beredd att härvidlag följa de av kommittén uppdragna riktlinjerna.
I likhet med kommittén anser jag även bestämmelser erforderliga,
vilka reglera rätten till sjukvård för de inkallades familjer. Kommittén har
härutinnan föreslagit, att sjukhjälpen skall meddelas på samma sätt som eljest
tillämpas beträffande sjukvård åt obemedlade. Emellertid skulle sålunda
meddelad sjukvård icke anses såsom fattigvård, och vid mera omfattande värn
pliktsinkallelse skulle Kungl. Majit kunna förordna örn statsbidrag för bekostande
av ifrågavarande sjukvård. I den mån statsbidrag ej utginge på
grund av sådant förordnande eller eljest gällande bestämmelser, skulle följaktligen
kostnaden för sjukhusvård stanna på vederbörande landsting (stad, som ej
deltager i landsting). Kommitténs förslag i denna del erbjuder fördelen att så
nära som möjligt ansluta sig till den i fredstid tillämpade ordningen för meddelande
av sjukvård åt behövande. Emellertid äro även, såsom framgår av
vissa yttranden, bestämda olägenheter förenade med den föreslagna anord -

Departements chefen.

32

Kungl. Majus proposition nr 93.

ningen, framför allt därutinnan, att behovsprövningen bomme att verkställas
i efterhand och av ett annat organ än det, som enligt kommitténs förslag
skulle administrera familjebidragen. Härtill kommer, att landstingens ekonomi

— bland annat med hänsyn till landstingsskattens konstruktion — torde vara
särskilt känslig för utgiftsökningar. Det förefaller därför som örn en mera
tillfredsställande lösning av förevarande spörsmål skulle vinnas genom införande
av en särskild bidragsform, sjukbidrag, på sätt kommittén själv föreslagit
beträffande utrymningshjälpen. Sjukbidraget torde i princip böra bekostas
på samma sätt som familjebidragen i övrigt, en fråga, vartill jag i det
följande återkommer.

Kommitténs förslag, att familjepenningen skulle graderas efter dyrort med
tillämpning av folkpensioneringens dyrortsindelning, har från flera håll mött
invändningar. Kommittén har övervägt, huruvida förekomsten av särskilda
hyresbidrag vore tillfyllest för att onödiggöra en lokal differentiering av
familjepenningen och därvid framhållit, att till grund för nuvarande dyrortsgraderingar
icke enbart ligger beräknad skillnad i bostadskostnaderna. Emellertid
har socialstyrelsen i sitt utlåtande anfört, att varje nu existerande dyrortsgrupperingssystem
bygger på de totala levnadskostnaderna och sålunda
giver ett felaktigt uttryck för här ifrågavarande kostnadsolikheters såväl
styrka som riktning. Detta är givetvis i och för sig riktigt, men fråga
är, örn felkällorna äro av den praktiska betydelse, att man måste avstå
från de fördelar, som en dyrortsgradering erbjuder. Man torde nämligen

— trots allt inskärpande av behovsprövningens vikt — böra räkna med en
tendens att vid total medellöshet bestämma familjepenningen till maximibeloppet.
En dyrortsgradering är därför av mycket stor betydelse ur statsfinansiell
synpunkt, och om den ej för ett relativt sett betydande antal
orter är felaktig, torde den även vara att föredraga ur rättvisesynpunkt. Då
man härvidlag torde ha anledning räkna med att folkpensioneringens dyrortsgruppering
i flertalet fall giver ett riktigt uttryck för differenserna i levnadskostnaden,
även örn man bortser från hyran, anser jag tillräckliga skäl icke
föreligga för att frångå kommitténs i anslutning till eljest tillämpade principer
på sociallagstiftningens område framställda förslag örn dyrortsgradering av
familjepenningen.

Nära samband med spörsmålet örn familjepenningens dyrortsgradering har
frågan örn bidragsbeloppens storlek. Här möter ett spörsmål av principiell
betydelse, som upptagits till diskussion av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
nämligen huruvida familjepenningens maximibelopp skola
tillmätas så, att hyra normalt kan anses ingå däri. Förbundet har — väglett
av den synpunkten, att behovsprövning endast undantagsvis bör förekomma

— ansett, att beloppen böra omfatta även hyra. Med den ståndpunkt, som jag
enligt vad förut anförts intager i fråga örn behovsprövningen, föreligger icke
samma skäl för att låta familjepenningen inkludera hyra. Även örn emellertid
familjepenningen icke är avsedd att normalt inbegripa hyra, bör likväl i många
fall, särskilt på landsbygden, den föreslagna familjepenningen — såsom

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 9o.

kommittén framhållit — kunna förslå även till hyra. Yad beträffar övriga i
remissutlåtandena berörda spörsmål, torde det knappast kunna ifrågasättas
att höja bidragsmaxima med hänsyn till de fall, då bidrag genom dom eller
avtal fastställts till högre belopp än de normala maximibeloppen. En särskild
bestämmelse, att familj epenning ej får bestämmas till högre belopp än det
sålunda utdömda eller avtalade synes obehövlig, då en sådan omständighet
självfallet måste beaktas vid behovsprövningen. Ej heller synas tillräckliga
skäl föreligga för att maximera familj epenningen för familj eller att borttaga
skillnaden mellan bidragsbeloppen för familjemedlemmar över och under 16
år. I själva verket torde för en familj av genomsnittlig storlek det föreslagna
familjebidraget jämte den värnpliktiges krigslön och värdet av hans naturaförmåner
i allmänhet icke komma att avsevärt understiga de löner, som utgå
enligt gällande kollektivavtal inom industrien. Beträffande grundbeloppet
synes mig kommitténs förslag vara lämpligt avvägt. Under hänvisning till det
anförda anser jag mig kunna i allt väsentligt biträda kommitténs förslag såvitt
angår familj epenningen.

I fråga örn hyresbidraget har av ett par länsstyrelser ifrågasatts viss begränsning
av bidragets storlek; därjämte har föreslagits, att bidraget skulle
bestämmas för viss tid, så att därigenom skulle föranledas en förnyad prövning
av behovet. I förra hänseendet har ifrågasatts, att bidraget skulle begränsas
till lägenheter örn högst 4 rum, kök däri inbegripet, d. v. s. vad man
vanligen kallar en trerumslägenhet. Då man väl näppeligen kan förutsätta, att alla
innehavare i värnpliktsåldern av större bostäder än trerumslägenheter förfoga
över kapital eller kunna bibehålla någon avsevärdare del av sin civila arbetsinkomst,
skulle den föreslagna begränsningen avskära ett stort antal personer
från möjligheten att erhålla erforderligt hyresbidrag. De skäl, som kommittén
anfört mot att i dylika fall lita till moratorium, förefalla övertygande. Någon
rättvis fördelning av bördorna skulle icke härigenom uppnås, utan hyreskostnaden
skulle slumpartat övervältras på enskilda fastighetsägare. Å andra sidan
vore det föga tilltalande att låta just nu ifrågavarande kategori av medborgare
drabbas av vräkning, då staten genom inkallelsen gör det omöjligt för dem att
betala hyra. Enligt kommitténs förslag kan, såsom framgår av den föreslagna
tillämpningsförordningen (10 §), bidraget med hänsyn till avtalad hyra, inteckningsräntor
o. s. v. fastställas till högre belopp än som ur andra synpunkter
— i främsta rummet behovet — anses skäligt, men örn så sker skall lämplig
nedsättning av hyresbidraget bestämmas att örn möjligt tillämpas efter viss
tid. Denna tid bestämmes med beaktande av gällande uppsägningstid och möjligheten
att uthyra viss del av bostaden. Visar det sig vara omöjligt att få en
billigare bostad eller att delvis uthyra bostaden, uppskjutes ikraftträdandet av
nedsättningen av bidraget. Denna anordning synes i huvudsak tillgodose både
den värnpliktiges intresse av skydd för sitt hem och rimliga statsfinansiella
krav. För det fall, att bostaden uppenbarligen överstiger den värnpliktiges
behov, synes dock böra stadgas, att vid behovsprövningen hänsyn skall tagas
till den värnpliktiges och hans hustrus eventuella förmögenhet.

Bihang till riksdagens protokoll 11)40. 1 sami. Nr 93.

371 40 3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Vad näringsbidraget beträffar torde vara uppenbart, att maximibeloppen
—- 200 respektive 300 kronor —• tillmätts så, att bidraget endast undantagsvis
kan bestämmas till maximum. Då en nedsättning av beloppen till vad som kan
antagas motsvara det normala skulle kunna tänkas leda till att beloppen i
onödigt många fall bestämdes till maximum, synes någon nedsättning av de
angivna beloppen ej böra ske. Däremot torde såsom en ytterligare begränsning
böra stadgas, att näringsbidraget i intet fall må överstiga vad som utgår i
avlöning till den person, för vars avlönande bidraget är avsett. Såsom i ett
utlåtande har framhållits torde familj epenningens grundbelopp icke böra utgå
samtidigt med näringsbidrag.

Sjukbidraget torde lämpligen böra utformas på samma sätt som den av
kommittén föreslagna sjukhjälpen åt evakuerade.

Till vissa detalj spörsmål rörande familjebidragets konstruktion återkommer
jag i den speciella motiveringen.

Familjebidragens bestridande oell

administrerande.

Sociala försvarsberedskapskommittén har föreslagit, att det skall åligga
kommunerna att i första hand bestrida kostnaderna för familjebidragen,
dock med rätt för vederbörande kommun att av staten återfå så
stort belopp, som motsvarar vad kommunen utgivit av familj epenningens
grundbelopp samt 4/s av vad kommunen därutöver betalt. Statsbidraget
skulle, när särskilda skäl därtill föranledde, kunna av Kungl. Maj:t höjas.
Såsom motivering till dessa bestämmelser har kommittén anfört:

Enligt 1914 års bestämmelser bekostades familjeunderstöden helt av staten,
och bidragen fastställdes av pensionsstyrelsen efter en förberedande handläggning
av pensionsnämndernas ordförande. Det ohållbara i denna anordning
har övertygande påvisats av krigsberedskapskommissionen. Enligt kommissionens
förslag skulle kostnaderna för mobiliseringsunderstöden fördelas med
2/3 på staten och Vs på kommunen samt kostnaderna för hyresunderstödet —-vars införande skulle bero på kommunens gottfinnande — med 2/io av hyresbeloppet
på kommunen och Vio därav å staten (2/io av hyran skulle, såsom
nämnts, efterskänkas av hyresvärden och återstående 5/io förutsattes hyresgästen
själv kunna gälda). Understöden skulle, liksom arbetslöshetsunderstöden,
fastställas och utbetalas av en kommunal arbetsnämnd.

Yad fredsbestämmelserna beträffar, skall bidrag till värnpliktigs familj
fastställas av länsstyrelsen och helt erläggas av staten. Icke heller denna
administrationsform kan vara ändamålsenlig vid de massunderstöd, som
kunna väntas förekomma vid förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering
och vilka såvitt möjligt böra beslutas av lokala myndigheter. Både med hänsyn
till dessas större personkännedom och för att undvika arbetsöverbelastning
för de vid kritiska tidpunkter av trängande göromål säkerligen överhopade
länsstyrelserna bör avgörandet förläggas så nära »fallet» som möjligt.

Enligt kommitténs mening torde det av praktiska skäl bli ofrånkomligt,
att bidragens fastställande sker genom kommunala organ och med ett begränsat
ekonomiskt delansvar för kommunerna. Ehuru bidragsskyldigheten
fortfarande principiellt åvilar staten, torde det sålunda med hänsyn till betydelsen
av att behovsprövningen skall ske med nödigt beaktande av eko -

Kungl. Majus proposition nr 93. 35

nomiska synpunkter böra föreskrivas, att vederbörande kommun skall bestrida
viss del av bidraget, i den män detta utgår efter behovsprövning;
däremot bör staten helt bekosta familjepenningens grundbelopp. Vid övervägande
av kommundelens storlek har kommittén stannat för V= såsom ett
lämpligt normalbelopp. Då särskilda skäl därtill föranleda, t. ex. svår skattebörda
eller ett för kommunen ifråga förhållandevis stort antal familjebidragsfall,
bör Konungen kunna medgiva högre statsbidrag än 4/s.

Kommitténs förslag i fråga örn vilken boyn mun, som det bör åligga
att utbetala familjebidrag, innebär följande. Skyldigheten att utbetala
familjepenning åligger som regel kommun, varest vederbörande familjemedlem
är bosatt under sådana förhållanden, att han äger där mantalsskrivas.
Skyldigheten att utbetala hyresbidrag åligger den kommun, varest bostaden
är belägen. Slutligen åligger skyldigheten att utbetala näringsbidrag den
kommun, varest näringen eller rörelsen utövas från fast driftställe, eller, örn
sådant icke begagnas, den kommun, varest den värnpliktige är bosatt under
sådana förhållanden, att han äger där mantalsskrivas. Emellertid är vistelsekommunen
i varje fall pliktig att förskjuta bidraget, såvida icke annan kommun
förklarat sig villig eller förpliktats att utgiva detsamma. I motiveringen för
dessa stadganden har kommittén anfört följande:

Korande spörsmålet örn vilken kommun som skall utbetala familjepenningen,
har för kommittén valet statt mellan hemortskommunen i fattigvårdslagens
bemärkelse och vistelsekommunen. Kommittén vill härvid erinra
därom, att krigsberedskapskommissionen till grund för sitt förslag örn mobiliseringsunderstöcl
visserligen lade hemortsrättsreglerna men samtidigt föreslog
ett mycket väsentligt avsteg därifrån; familjer utan hemortsrätt i den kommun,
där de förgäves ansökt örn understöd, skulle nämligen kunna få dessa beviljade
av de föreslagna länsarbetsnämnderna och gäldade av vederbörande
landsting, förutsatt att landstinget beviljat medel härtill. I denna anordning
låg ett erkännande av svårigheterna att förena hemortsrättsreglerna med det
skyndsamma avgörande, som ifrågavarande understödsfrågor enligt sakens
natur tarva. Bortsett från att krigsberedskapskommissionens förslag förutsatte
tillskapandet av ett särskilt länsorgan, te sig nämnda regler även i övrigt
mindre rationella, bland annat därför att ej heller landstingskommunens
medverkan kail garantera en riktig lösning av hemortsförhållandena, d. v. s.
en rättvis fördelning av utgifterna, och än mindre förebygga ett för de behövande
familjerna olägligt dröjsmål med understödsfrågornas avgörande.

Att lägga hemortsrättsreglerna till grund vid fastställandet av en kommuns
skyldighet i fråga örn familjebidrag synes kommittén ur flera synpunkter
mindre ändamålsenligt. Härvid bör först beaktas, att de inkallade, vare sig
de äro familjeförsörjare eller ej, befinna sig i den ålder, då människorna ofta
flytta fran ort till annan; redan pa grund härav ligger en svaghet i hemortsrättsreglerna
med deras så att säga tillbakaverkande kraft. Vidare kunna
reglernas tillämpning befaras giva upphov till en mängd tvister och processer
mellan kommunerna med regresskrav angående kommunandelen, ofta säkerligen
rörande förhållandevis ringa belopp. Såvitt möjligt måste dessa interkommunala
stridigheter om någonsin undvikas under allvarstider, då myndigheterna
böra få tid att koncentrera sig på de trängande uppgifter, som tidsläget
åvälver dem. Ytterligare tillkommer, att hemortsrättsreglerna, skrivna
som de äro med utgångspunkt från fattigvårdsfallens ofta tunga börda för
kommunerna och fastställande kanske mångåriga förpliktelser för dem, både

36

Kungl. Majus proposition nr 98.

principiellt och praktiskt sett äro föga lämpade att reglera de med familjebidragen
förknippade intressena. Principiellt gäller nämligen, att hemortsrättsreglerna
äro avfattade med tanke på dem, som under vanliga förhållanden
blivit ur stånd att helt eller delvis försörja sig, medan motsatsen måste
presumeras, när det gäller de inkallade familjeförsörjarna. Praktiskt sett
måste det vara ett önskemål, att inkallads familjemedlemmar, vilkas hjälp
normalt får tänkas blott tillfällig, helt få denna i den kommun, där de faktiskt
vistas och vars myndigheter måste förutsättas äga den största kännedom örn
deras aktuella förhållanden. Hemortsrättsreglerna däremot fastställa vid fall
av flyttning ett tillbaka i tiden liggande, inaktuellt förhållande; de förlägga
beslutet till en kommun och det ekonomiska ansvaret för detta till en annan
samt avtrubba därigenom ansvarskänslan hos den förra. I fråga örn de inkallades
familjehjälp kommer slutligen som en speciell, ingalunda oviktig
omständighet, att det under alla förhållanden icke torde vara rimligt att stadga
regressrätt till hemortskommunerna för hyres- eller näringsbidrag, som utbetalats
av den kommun, där den inkallade bor eller har sin näring.

Kommittén har därför, vägledd av önskemålet att nå det enklast möjliga
och för familjerna minst besvärande förfaringssättet, stannat för vistelse- eller
bostadskommun, definierad såsom den kommun, varest familjemedlem, för
vilken familjepenningen fastställts, är bosatt under sådana förhållanden, att
han äger där mantalsskrivas. Visserligen äro gränsfallen även vid en dylik
regel oundvikliga, men framhållas må, att fastställandet av rätt bostadsort
ytterst sällan torde behöva stöta på svårigheter, när det gäller personer med
familj, liksom att de inkallades familjer under tiden för inkallelsen endast i
ringa utsträckning torde antagas komma att flytta mellan kommuner; det bör
här understrykas, att kommittén förutsätter särskilda understödsbestämmelser
för tvångsevakuering. Enligt kommitténs mening ansluter sig principen örn
bostadskommun närmare än hemortsrättsreglerna till de faktiska förhållandena
och torde därigenom i mindre grad föranleda tveksamhet och tvister,
i synnerhet som tillämpningen bör kunna ske med ledning av den praxis,
som utbildats enligt mantalsskrivningsförordningen. Skyldigheten att utbetala
hyresbidrag torde böra åligga den kommun, varest bostaden är belägen,
och för näringsbidraget synes i första hand böra ansvara den kommun,
varest näringen eller rörelsen utövas från fast driftställe eller, örn sådant ej
finnes, bostadskommunen. För att en familj aldrig må kunna ställas utan
möjlighet att omedelbart erhålla bidrag, bör den kommun, hos vilken ansökan
göres, vara skyldig utbetala bidraget till en där vistande familjemedlem, såvida
icke annan kommun förklarat sig villig eller av länsstyrelsen förpliktats
fullgöra bidragsskyldigheten.

Såsom kommunalt organ för familjebidragens administrerande har
kommittén föreslagit kristidsnämnd, därest sådan är inrättad, samt i annat
fall i stad drätselkammaren och å landet kommunalnämnden, dock med rätt
för länsstyrelsen att i stället för drätselkammaren eller kommunalnämnden
förordna annat kommunalt organ. Sitt förslag härutinnan har kommittén
motiverat på följande sätt:

Vad beträffar frågan örn vilken kommunala myndighet som skall administrera
familjebidragen, har krigsberedskapskommissionen betonat betydelsen
av en enhetlig organisation av arbetslöshets- och mobiliseringshjälpen. Angelägenheten
härav torde visserligen genom socialregistrets tillkomst hava något
minskats, men bör dock ej underskattas. Vid utbildad kristidsorganisation
böra tydligen de kommunala kristidsnämnderna, vilka äro avsedda att i sig
upptaga arbetslöshetsorganen, handhava administrationen på båda ifråga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

37

varande områden. På ett tidigare stadium — t. ex. i ett sådant läge, som man
närmast tänker sig vid förstärkt försvarsberedskap — torde i vissa fall arbetslöshetskommittéerna
vara de lämpligaste organen för familjebidragens fastställande
och utbetalande. Emellertid finnas en mängd arbetslöshetskommittéer,
som huvudsakligen existera på papperet och sakna erfarenhet av en
mera omfattande ekonomisk förvaltning, och inom ett ännu större antal
kommuner torde särskilt utsedd arbetslöshetskommitté saknas. Det torde
därför vara lämpligast att såsom det normala stadga, att, innan kristi dsnämnder
organiserats, drätselkammrarna respektive kommunalnämnderna skola
handhava familjebidragens administration, dock med det undantaget, att länsstyrelsen
för visst fall bör kunna föreskriva, att uppgiften i fråga i stället skall
handhavas av annat kommunalt organ.

Såsom överinstanser till de kommunala organen föreslår kommittén
länsstyrelserna. Därjämte skulle finnas en särskild tillsynsmyndighet. Såsom
sådan har kommittén tänkt sig statens arbetskommission, vilken myndighet
enligt den planlagda kristidsorganisationen skulle handlägga arbetsmarknadsfrågor.
Denna kommission borde organiseras, så snart de föreslagna bestämmelserna
trätt i tillämpning. Över länsstyrelses beslut i dit fullföljt ärende
skulle klagan ej få föras; däremot skulle beslut, som länsstyrelse såsom första
instans fattat, få överklagas hos Konungen. Såsom motivering till dessa bestämmelser
har kommittén anfört följande:

Tydligt är, att den kommunalmyndighet, som enligt vad nyss är sagt bör
handhava den lokala administrationen, måste vara underordnad någon högre
instans, som har att upptaga besvär, besluta om statsbidrag m. m. Man kan
därvid tänka sig antingen en central myndighet, under vilken lokalmyndigheterna
direkt lyda, eller länsmyndigheter, underställda Kungl. Majit. I senare
fallet ligger det nära till hands att för ärendenas centrala beredning och för
tillsyn å bestämmelsernas tillämpning tillskapa ett slags inspektionsmyndighet.
Med hänsyn till den mycket stora arbetsbörda, som skulle komma att åvila
en över kommunalmyndigheterna direkt stående centralmyndighet, har kommittén
stannat för att föreslå, att länsorgan infogas såsom ett led i organisationen.
Därjämte bör enligt kommitténs mening en central tillsynsmyndighet
inrättas.

Såsom länsorgan kunna närmast ifrågakomma länsstyrelserna eller — vid
genomförd kristidsorganisation — de kristidsstyrelser, som äro planlagda.
Såsom framgår av propositionen nr 276 till 1939 års riksdag har rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap föreslagit, att ett antal av 33 kristidsstyrelser
vid behov skulle kunna utses, var och en med ett kristidsstyrelseområde.
Dessa områden har kommissionen tänkt sig skola bildas med frångående
i viss utsträckning av länsgränser, delvis genom uppdelning av län.
Kristidsstyrelse skulle bestå av 4—8 ledamöter, efter folkhushållningskommissionens
bestämmande. Ordföranden skulle utses av folkhushållningskommissionen,
vice ordföranden av länsstyrelsen och övriga ledamöter av folkhushållningskommissionen
efter länsstyrelsens hörande. Kristidsstyrelsen skulle
bland annat hava till uppgift att på lämpligaste sätt fördela tillgänglig arbetskraft
och förefintliga arbeten samt att anordna av krisförhållandena föranledd
särskild understödsverksamhet.1 i

i) Bestämmelser i ämnet ha numera utfärdats genom kungörelsen den 8 september 1939
(nr 657) örn kristidsstyrelser. Dessa bestämmelser avvika i vissa hänseenden från rikskommissionens
förslag. Sålunda utses ordförande i kristidsstyrelse av Kungl. Majit. Styrelsens
åligganden ha begränsats till de uppgifter, som liro erforderliga för att fylla befolkningens
eller produktionens behov av viktiga förnödenheter eller för att tillgodose annat
ändamål av betydelse för folkförsörjningen.

38

Kungl. Maj-.ts proposition nr 93.

Det torde knappast kunna ifrågasättas, att hela den vidlyftiga kristidsorganisationen
skall sättas i funktion vid varje sådan inkallelse, som kan föranleda
tillämpning av bestämmelserna örn familjebidrag. Man finge sålunda
till en början låta andra organ — lämpligen länsstyrelserna — tjänstgöra som
länsorgan. Följden härav skulle bliva, att vid en skärpning av krisen — måhända
vid mobilisering -— ärendena skulle överflyttas till andra myndigheter
och dessutom en genomgripande ändring i den administrativa indelningen
äga rum. Detta kan kommittén icke finna välbetänkt. Härtill kommer, att
kristidsstyrelserna i följd av sin organisation och sammansättning näppeligen
kunna antagas vara lämpade såsom besvärsinstans. Kommittén, som icke har
att taga ståndpunkt till den föreslagna kristidsorganisationen i allmänhet, vill
således för sin del bestämt avstyrka, att de nu ifrågavarande uppgifterna
anförtros åt kristidsstyrelserna. Däremot ser kommittén icke någon anledning,
varför ej länsstyrelserna, vilka i fredstid handlägga ärenden angående familjebidrag,
skulle kunna vid försvarsberedskap eller mobilisering tjänstgöra såsom
överinstans. Länsstyrelsernas rutin i fråga örn besvärsärenden och medelsförvaltning
samt deras allmänna administrativa erfarenhet torde göra dem väl
lämpade för en sådan uppgift. Den därmed förenade arbetsbördan för länsstyrelserna
torde icke vara så stor, att den bör utgöra hinder för en i övrigt
ändamålsenlig organisation. Kommittén vill sålunda förorda, att länsstyrelserna
bliva överinstans i förhållande till kommunalmyndigheterna.

Över länsstyrelses beslut i dit fullföljda mål örn familjebidrag synes klagan
icke böra medgivas. Dels torde det i och för sig vara av vikt att i görligaste
mån undvika, att högre myndigheter belastas med sådana arbetsuppgifter,
varom här kunde bliva fråga, och dels torde en besvärsrätt till högre
instans knappast vara av behovet påkallad ur den bidragsberättigades synpunkt,
men väl bereda rum för möjlighet till ohemul klagan. Enhetlighet
i rättstillämpningen torde för övrigt kunna ernås genom den övervakande
verksamhet, som förutsättes komma att utövas av den centrala tillsynsmyndigheten,
och de anvisningar, som denna har att meddela.

I flertalet avgivna yttranden har kommitténs förslag i fråga örn familjebidragens
bestridande och administrerande tillstyrkts; dock Ira i många fall
avvikande meningar i olika hänseenden kommit till uttryck.

Vad först angår frågan örn skyldighet att bestrida kostnaderna för
familjebidragen har förslaget örn kommunernas bidragsskyldighet avstyrkts
av stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg, Lidköping, Skara och
Uddevalla, kommunalstämman i Norra Vings socken, kommunalfullmäktige
i Habo, Skellefteå och Västra Frölunda socknar, kommunalnämnden i Björnlunda
socken samt svenska stadsförbundet. Övriga hörda kommuner — sju
städer och tretton andra kommuner — ävensom svenska landskommunernas förbund
hava lämnat förslaget utan erinran i denna del, förbundet under hänvisning
till den med tanke på särskilt belastade kommuner föreslagna bestämmelsen
örn höjning av statsbidraget i vissa fall. Även övriga hörda myndigheter
och sammanslutningar hava i princip tillstyrkt kommunal bidragsskyldighet,
länsstyrelsen i Örebro län — såsom kommer att framgå av det
följande — dock endast under viss förutsättning. Av vad svenska stadsförbundet
yttrat må här anföras följande:

Beträffande försvarskostnader ha kommunerna haft anledning att med
bekymmer se den förskjutning i fråga örn ansvaret, som på senaste tiden
kunnat avläsas. Med hänvisning till det moderna krigets tendenser att allt

39

Kungl. Majus proposition nr 93.

mera rikta sig även mot civilbefolkningen har man från statsmakternas sida
sökt lägga avsevärda kostnader för luftskyddet över på kommunerna. Medan
försvaret tidigare axiomatiskt ansetts vara enbart en statsmakternas uppgift,
har man numera velat lägga en del av kostnaderna på kommunerna för »hemortens
försvar» och gränserna mellan stat och kommun ha därvid varit skäligen
flytande. I föreliggande förslag går man nu vidare på denna väg.

Efter att hava gjort gällande, att det i förevarande sammanhang vore
oriktigt att tala örn »hemortens försvar» har stadsförbundet vidare yttrat:

Framhållas må också, att när kommittén talar örn understöden såsom en
hjälp att minska kommunernas fattigvård, det uppenbarligen icke är fråga
örn så att säga normalt fattigvårdsbehov utan en möjlig lättnad i det abnorma
fattigvårdsbehov, som framkallats av statens försvarsåtgärder.

Om än för uppdelningen på stat och kommun knappast några skälighetsgrunder
kunna anföras, synes emellertid framför allt en dylik samverkan vara
ägnad att medföra praktiska olägenheter av betydande omfattning. Här skulle
nödvändiggöras en stor administrativ apparat. Tidsödande och besvärlig skulle
redan ansöknings- och utbetalningsproceduren av statens andel bli med
mycket arbete just för länsstyrelserna. Ett avgörande av vilka kommuner,
som på grund av »svår skattebörda» borde erhålla lättnader, kräver också en
besvärlig omprövning. Betänkligast ur administrativ synpunkt synes emellertid
bli bestämmelserna om regressrätten kommunerna emellan. Där skulle
uppstå tvister redan örn förskjutande av bidrag med eventuellt föreläggande
från länsstyrelsens sida gentemot en vistelsekommun, som icke tillika är
slutligt betalningsskyldig. Förskjutet belopp skulle sedermera få sökas åter
av annan kommun. Här skulle man således få en parallell i någon mån till
de fattigvårdsprocesser, vilkas begränsande länge varit ett eftersträvat mål.
Bortsett från tvister skulle proceduren i alla fall bli omständlig. En vistelsekommun
skulle i ett föreliggande fall få förskottera belopp, som sedan utbetalas
av den betalningsskyldiga kommunen för att slutligen ersättas av
staten till 4/s.

En betydande lättnad i administrativt hänseende skulle kunna vinnas, örn
man avstode från behovsprövningen av familjepenningen i dess helhet. Då
ett sådant förfaringssätt i och för sig synes motiverat, vill förbundet förorda
en dylik ändring i förslaget.

Örn än i och för sig föga skäligt gentemot kommunerna och administrativt
tungrott kunde måhända det föreslagna systemet ändock få anses tillrådligt,
om verklig fara förelåge för att, på sätt kommittén uttalat, lokalorganen kunde
väntas tillgodose ortsintressena. Förbundet tillåter sig betvivla att så skulle
bli fallet i någon avsevärd grad. Yad de särskilda krisorganen angår, torde
dessa få träffa avgörande, som även för statsmakternas del torde vara långt
betydelsefullare ur ekonomisk synpunkt. I och för sig torde ansvaret för en
femtedel av utgifterna knappast vara av den ekonomiska betydelse, att en
med kristidsuppgifter överhopad nämnd skulle skärpa sin uppmärksamhet i
särskilt hög grad för att pressa möjligheterna att i uppkommande fall hålla
stadens andel nere. I nämnderna äro för övrigt statliga organ representerade.

I fråga om den kommunala bidragsskyldighetens omfattning lia olika
åsikter framkommit. En ökning av denna bidragsskyldighet har ifrågasatts
av länsstyrelsen i Södermanlands län (till Vs) och av länsstyrelserna i Värmlands
och Kopparbergs län. (till V4), under det att minskade kommunala bidrag
förordats av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län (V10) samt av svenska
fattigvårds- och barnavårdsförbundet, vilket — i anslutning till sitt förslag
örn inskränkning av behovsprövningen — påyrkat, att staten helt skulle

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

bekosta familjepenningen för den värnpliktiges hustru samt hans barn och
adoptivbarn under 16 år.

Frågan om vilken kommun, som det bör åligga att utbetala
familjebidrag, har givit anledning till erinringar i åtskilliga remissutlåtanden.
Vissa myndigheter, däribland socialstyrelsen och kammarrätten,
ha ansett bestämmelserna vara i behov av förtydligande. En enhetlig utbetalning,
så att icke olika bidrag till samma personer skulle komma att
fastställas och utbetalas av olika myndigheter, har förordats av socialstyrelsen,
länsstyrelserna i Uppsala län och Göteborgs och Bohus län samt svenska
fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Länsstyrelsen i Örebro län har yttrat bland annat följande:

Det finnes all anledning antaga, att interkommunala tvister komma att
uppstå även därest det av kommittén föreslagna begreppet »bosatt under
sådana förhållanden att familjemedlemmen äger där mantalsskrivas» införes.
Att avgöra inom vilken kommun en person äger vara mantalsskriven är enligt
den erfarenhet länsstyrelsen besitter ofta icke så lätt som kommittén synes
förutsätta. I de allra flesta fall kräver frågan ett vidlyftigt utredningsarbete,
som skulle fördröja ersättningsfrågans avgörande. Länsstyrelsen finner sig
därför böra ifrågasätta, huruvida icke kommunandelen av familj epenningen
borde stanna''å den kommun, där familjemedlemmen är mantalsskriven eller
för den, som ingenstädes är mantalsskriven, å den kommun, där han vistas.
Härigenom fastslås bidragsskyldigheten i och med konstaterandet av ett
faktiskt förhållande, varom tvist icke kan råda, och anknytes skyldigheten till
den kommun, där den bidragsberättigade och i de flesta fall den värnpliktige
har att erlägga kommunal inkomstskatt. Endast i fall av dubbelskrivning
föreligger vid en sådan anordning anledning att överväga, vilken kommun, som
skall vara betalningsskyldig. Som sådan borde då fastställas den rätta mantalsskrivningsorten.

För undvikande av dröjsmål synes likväl själva utbetalningen böra ske i
vistelsekommunen.

På sätt kommittén föreslagit torde däremot hyres- och näringsbidrag böra
åvila den kommun, inom vilken bostaden är belägen eller rörelsen bedrives.
Dock synes effektivt hinder böra uppställas däremot, att en kommun genom
att inom annan kommun anskaffa eller befordra anskaffande av bostad, näring
eller rörelse åt bidragsberättigad frigör sig från bidragsskyldighet eller
ansvarsskyldighet enligt fattigvårdslagen.

Därest Kungl. Majit skulle finna vad länsstyrelsen anfört i fråga om vilken
kommun som skall bestrida kommunandelen av familj epenningen icke förtjäna
beaktande, anser länsstyrelsen undvikandet av kommunala tvister i
hithörande frågor vara av sådan vikt, att krav på att familjebidragen till
viss del skall bestridas av kommunerna måtte eftergivas och att de av kommunerna
gjorda utbetalningarna i den mån de vid granskning å länsstyrelsen
finnas behöriga helt ersättas av statsmedel.

Även svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har förordat skyldighet
för vistelsekommunen att utbetala familjebidraget, med regressrätt i förekommande
fall gentemot mantalsskrivningskommunen. Denna regressrätt
skulle omfatta jämväl hyres- och näringsbidrag. Förbundet har vidare anfört:

Ehuru det icke klart framgår av kommitténs förslag, hur det skall förfaras,
när familj, som åtnjuter familjebidrag, flyttar från kommun till annan,
vill det synas som örn kommittén avsett att i och med ombyte av bosättnings -

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

ort familjebidraget från den tidigare kommunen skall upphöra och ny ansökan
ingivas i inflyttningskommunen, något som i varje fall behöver klargöras.
Även här öppnar sig möjligheter till tvister av ganska stor omfattning. Det
är naturligen ofta en svår sak att avgöra, från vilken dag bosättningen skall
anses ha övergått från den ena kommunen till den andra. Förf ares däremot
såsom av förbundet föreslagits, kommer den kommunala ansvarigheten att
ändras endast vid årsskifte och någon som helst tveksamhet behöver aldrig
uppstå.

Förbundet har vidare framhållit, att man av olika anledningar måste räkna
med stor omflyttning under krigstid.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ansett skyldigheten att slutligt
bestrida kostnaden för familjepenning och hyresbidrag böra åvila den kommun,
där den värnpliktige har hemortsrätt enligt fattigvårdslagen.

En ledamot av kammarrätten har ifrågasatt, huruvida icke — i analogi
med vad som gäller enligt 2 § förordningen den 3 juni 1938 (nr 360) örn lindring
i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader m. m.
borde föreskrivas, att skyldigheten att utgiva familjepenning ålåge den
kommun, varest familjemedlem, för vilken familjepenningen fastställts, vore
kyrkoskriven.

Frågan om lämpligaste kommunala organ för familjebidragsärendenas
handläggning har i vissa utlåtanden ansetts böra lösas på annat sätt än
kommittén föreslagit.

Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap har yttrat, att med
hänsyn till arten och omfattningen av kommunernas medverkan det måste
vara mindre lämpligt, att handläggningen av bidragsärendena ombesörjdes
av myndigheter, vilka—såsom torde bliva fallet med kristidsnämnderna- -finge
antagas i ett stort antal fall komma att vara gemensamma för flera kommuner.
Erinringar av liknande innebörd hava framställts av länsstyrelserna i Stockholms,
Kronobergs, örebro och Västmanlands län och av stadsfullmäktige i
Göteborg. Såsom lämpligt kommunalt organ för handläggning av ifrågavarande
ärenden i kommun, varest särskild kristidsnämnd ej finnes, har
länsstyrelsen i Örebro län föreslagit fattigvårdsstyrelsen. Socialstyrelsen har
yttrat följande:

Mot den föreslagna anordningen kunna enligt styrelsens mening riktas
vägande invändningar. För de praktiska arbetsuppgifter, som här komma i
fråga, torde såväl kommunalnämnderna som framför allt drätselkamrarna
anses föga skickade. Dessa institutioner, som regelmässigt hava helt andra
uppgifter, kunna enligt sakens natur icke förutsättas äga nödig erfarenhet
och kompetens för handhavandet av en hjälpverksamhet av detta slag, vilken
särskilt med tanke på den därvid förekommande fria behovsprövningen
måste kräva speciella kvalifikationer. Det bör också framhållas, att understödsverksamheten
till förmån för de mobiliserades familjer måste bedrivas
i nära anslutning till och samordnas med andra former av samhällshjälp,
främst då den offentliga fattigvården och arbetslöshetshjälpen.

Starka skäl kunna givetvis anföras för att låta fattigvårdsstyrelsens taga
hand örn fördelningen av familjebidragen. Dessa organ äga en rik och mångskiftande
erfarenhet i fråga örn sådana former av hjälpverksamhet, som äro
baserade på en fri behovsprövning. Ihågkommas må, att många av de familjer,

42

Kungl. Majus proposition nr 93.

för vilka familjebidragen äro avsedda, säkerligen komma att bli hänvisade
till ytterligare tillskott från det allmänna i form av fattigvårdsunderstöd m. m.
Tydligt är därför, att fattigvårdsstyrelsens böra äga förutsättningar att
kunna överblicka de förekommande individuella hjälpbehoven och sörja för
nödig enhetlighet och konsekvens vid ärendenas handläggning.

Örn socialstyrelsen icke desto mindre anser, att arbetslöshetskommittéerna
ligga närmare till att omhändertaga administreringen av familjebidragen,
är skälet härtill främst det, att de förvaltande primärorganen väsentligen och
i första hand synas böra vara inriktade på arbetsmarknadsuppgifter och
fördenskull äga speciell förtrogenhet med arbetsmarknadens problem. Mot
en sådan anordning kan invändas — och har även gjorts gällande av kommittén
— att arbetslöshetskommittéer numera äro verksamma i ett jämförelsevis
begränsat antal kommuner. Enligt senast tillgängliga uppgifter hava rapporter
örn förekommande arbetslöshet ingivits av cirka 225 sådana kommittéer. En
hjälporganisation, baserad på arbetslöshetskommittéerna såsom primärorgan,
kräver sålunda ett organiserande av dylika institutioner i stor skala runt örn
i landet. Styrelsen förbiser ej, att denna invändning är berättigad. Häremot
bör emellertid framhållas vikten av att de för uppgiften bäst lämpade institutionerna
få taga hand örn förevarande verksamhet. Såsom ovan nämnts,
förutsätter kommittén, att familjehjälpen vid en blivande fullt utbildad
kristidsorganisation skulle anförtros åt kristidsnämnderna. Med hänsyn till
att dessa nämnder väsentligen äro avsedda att sköta uppgifter, sammanhängande
med folkförsörjningen, synes emellertid lämpligheten av en dylik
anordning kunna ifrågasättas. Enligt styrelsens mening tala starka skäl för
att arbetslöshetskommittéerna även vid en mera utvecklad krigstidsorganisation
böra bibehållas såsom lokala organ för familjebidragens administrering.
Där särskilt utsedda dylika organ ej finnas, böra sådana i mån av behov nybildas.
Detta synes påkallat även ur den synpunkten att arbetslöshetskommittéerna,
på sätt socialstyrelsen förordat i sitt nyligen avgivna yttrande över
förslaget till krisarbetslag, också torde böra omhändertaga de lokala uppgifter,
som uppkomma vid en dylik lagstiftning. I detta sammanhang torde
böra erinras, att fattigvårdsstyrelserna i smärre kommuner i viss omfattning
plägat fungera såsom arbetslöshetskommittéer. De praktiska erfarenheterna
av denna anordning under de senaste depressionsperioderna med då förekommande
massarbetslöshet hava icke varit ogynnsamma.

Svenska stadsförbundet har anfört följande:

Efter socialregistrets tillkomst torde en behovsprövning i förevarande fall
vara lättare, men för kristidsnämnderna synes den dock ligga tämligen
fjärran. Icke heller synas drätselkamrarna därvidlag vara särskilt rustade.
Innan kristidsnämnder tillsättas, skulle enligt förslaget länsstyrelsen kunna
uppdraga åt annat kommunalt organ att handha dessa ärenden. Där socialbyråer
under särskilda delegerade tillkommit, synas dessa bättre än kristidsnämnderna
ägnade att hela tiden handlägga dessa ärenden.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har anfört följande:

Vad beträffar kristidsnämnd har dylik genomgående uppgifter av ekonomisk
natur. Det finnes icke anledning att räkna med att man inom detta organ
kommer att finna personer med erfarenhet beträffande socialvårdande uppgifter
överhuvud taget och speciellt behovsprövning. När härtill kommer,
att kristidsnämnderna måste antagas bliva överhopade med arbete, finner
förbundet det tveksamt, huruvida verkligen det bör uppdragas åt kristidsnämnd
att vara lokalmyndighet. Emellertid synes någon annan förut befintlig nämnd
knappast böra tilldelas detta uppdrag. Förbundet vill därför inskränka sig

43

Kungl. Majus proposition nr 93.

till att föreslå, att kristidsnämnden i den mån densamma icke förut innehåller
representanter för fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd bör vid handläggningen
av familjebidragsärenden kompletteras med dylika representanter,
utsedda av kommunalfullmäktige (stadsfullmäktige) bland fattigvårdsstyrelsens
respektive barnavårdsnämndens ledamöter. Enahanda komplettering
bör företagas beträffande drätselkammare och kommunalnämnd, som har att
handlägga familj ebidragsärenden.

Länsstyrelsen kan för visst fall förordna annat kommunalt organ för här
ifrågavarande uppgift. Det kan ifrågasättas, huruvida icke lagen borde giva
ej endast möjlighet till utan även anvisning på en utväg, innebärande skapandet
av ett särskilt organ för handläggning av familjebidragsärenden, sammansatt
t. ex. av representanter från kristidsnämnden (drätselkammaren, kommunalnämnden)
samt fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämnden och pensionsnämnden.

Även mot kommitténs förslag i fråga örn överinstanser till de kommunala
organen ha vissa erinringar framställts. Socialstyrelsen har sålunda
härutinnan yttrat följande:

Kommittén har föreslagit, att länsstyrelserna skulle inkopplas såsom ett
mellanled mellan primärorganen och den högsta instansen inom den
planerade förvaltningsorganisationen. Styrelsen kan ej finna annat än att
förslaget i denna del synes mindre välbetänkt. Alldeles oavsett den omständigheten,
att länsstyrelsernas arbetsbörda redan förut är mycket stor och tenderar
att okas, synes det uppenbart, att dessa myndigheter ur praktisk synpunkt
icke särdeles väl lämpa sig för att taga befattning med de uppgifter, varom
här är fråga. Den personliga och intima kännedom örn hjälp- och arbetslöshetsproblem,
som måste krävas vid handhavandet av denna verksamhet, kan i
regel icke förutsättas vara förhanden hos länsstyrelsernas tjänstemän. Särskilt
betänklig förefaller den tilltänkta anordningen, att länsstyrelserna skulle på
hithörande område infogas såsom högsta instans i besvärsmål, med uteslutande
alltså av den centrala tillsynsmyndigheten. Det synes under sådana förhållanden
svårt att inse, huru sistnämnda myndighet skulle på ett tillfredsställande
sätt kunna fylla uppgiften att verka för enhetlig tillämpning av
gällande bestämmelser och att för sådant ändamål meddela erforderliga anvisningar
åt de underställda myndigheterna (1 § familj ebidragsf bror dningen).
Tydligen måste den centrala myndigheten själv utgöra besvärsinstans i förhållande
till lokalorganen och vara utrustad med vittgående kompetens och
befogenheter såsom rådgivande och dirigerande myndighet. Primärorganen
böra sortera direkt under centralmyndigheten. Lämpligheten av en sådan
anordning får anses bestyrkt genom flerårig praktisk erfarenhet på den
statliga arbetslöshetslijälpens område. Det synes såvitt styrelsen kan finna
icke kunna anföras något bärande motiv för att såsom mellaninstans inskjuta
länsstyrelserna.

Såsom tillsynsmyndighet tänker sig kommittén arbetskommissionen, vilken
institution anses böra organiseras och börja sin verksamhet redan i och med
att familjebidragslagstiftningen träder i tillämpning. Socialstyrelsen biträder
härvidlag kommitténs uppfattning. I händelse emellertid inrättandet av den
planerade arbetskommissionen anses böra anstå, intill dess kristidsorganisationen
i sin helhet kommer till stånd, uppstår frågan, vilken myndighet i
sådant fall lämpligen bör fungera såsom centralorgan för utövande av tillsyn
över familjebidragslagens tillämpning. Två alternativ synas här möjliga.
Antingen torde uppgiften böra handhavas av statens arbetslöshetskommission
eller också bör den anförtros åt socialstyrelsen. Styrelsen anser den lämp -

44

Kungl. Majus proposition nr 93.

ligaste lösningen vara, att arbetslöshetskommissionen i nämnda situation
utses att fungera såsom tillsynsmyndighet. Denna myndighet förfogar över en
samlad fond av praktisk erfarenhet i alla frågor berörande arbetsmarknaden.
Den arbetar dessutom i sådana fria former, som måste krävas vid handhavandet
av nu förevarande arbetsuppgifter. Vidare är kommissionen överinstans
och kontrollerande myndighet i förhållande till arbetslöshetskommittéerna,
vilka institutioner socialstyrelsen på ovan angivna grunder
förordar såsom primära förvaltningsorgan för familjehjälpen.

Statens arbetslöshetskommission har gjort sig till tolk för liknande synpunkter
som de av socialstyrelsen anförda. Kommissionen har därvid gjort
gällande, att en central myndighet med den svaga ställning, som givits tillsynsmyndigheten
enligt förslaget, knappast kunde rubriceras såsom »tillsynsmyndighet».
Vidare har kommissionen yttrat följande:

Den statliga organisationen av hjälpverksamheten för oförvållat arbetslösa
uPpbyggdes ursprungligen efter i flera avseenden med den nu föreslagna
familjebidragsvensamheten likartade linjer, d. v. s. att åt respektive länsstyrelser
uppdrogs flertalet av de administrativa åtgärderna. Centralmyndighetens
arbetsuppgifter blevo av huvudsakligen rådgivande karaktär. Denna
uppläggning av hjälpverksamheten visade sig med årens lopp allt mindre
ändamålsenlig, framför allt på grund av den olikformiga och för statsverket
ekonomiskt kostsamma tillämpningen av gällande föreskrifter, som blev en
följd av att verksamhetens viktigaste kontrolluppgifter decentraliserats. Detta
påkallade en omläggning av hjälpverksamhetens organisation, innebärande
att såväl beslutanderätten i fråga örn statsbidrag åt kommunerna som ock
granskningen av statsbidragsansökningar och av hjälpverksamheten i övrigt
centraliserades genom dessa arbetsuppgifters överflyttning från länsstyrelserna
till centralmyndigheten.

Under mer än 15 år har denna organisation av hjälpverksamheten för oförvållat
arbetslösa fungerat på ett ur redovisnings- och kontrollsynpunkt fullt
tillfredsställande sätt. Då såväl krigsberedskapskommissionen som sociala
försvarsberedskapskommittén betonat betydelsen av en enhetlig organisation
av arbetslöshets- och mobiliseringshjälp, synes det angeläget, att vid uppdragandet
av riktlinjerna för familjebidragsverksamhetens organisation största
avseende fästes vid den till buds stående mångåriga statliga erfarenheten från
liknande verksamhetsområde.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har uttalat tvekan, huruvida statens
arbetskommission vore lämplig att handhava tillsynen, samt framhållit, att
reglerna för tillsynen borde så utformas, att ingrepp icke gjordes i länsstyrelsernas
självständiga handläggning av ärendena.

Kammarrätten har yttrat, att kammarrättens erfarenhet i fråga örn mål
rörande familjebidrag under värnpliktstjänstgöring i fredstid gåve vid handen,
att för ernående av en enhetlig rättstillämpning behov förefunnes av en överinstans
över länsstyrelserna. Med hänsyn till den föreslagna tillsynsmyndighetens
övriga arbetsuppgifter syntes dennas tillämnade övervakande verksamhet
knappast vara tillfyllest för garanterande av sådan enhetlighet.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har även framhållit behovet
av en central besvärsinstans. Enär tillsynsmyndigheten — statens arbetskommission
— ej torde kunna sättas såsom besvärsinstans över länsstyrelerna,
skulle därav enligt förbundets mening nödvändiggöras, att ärendena

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

flyttades från länsstyrelserna närmast till kristidsstyrelserna. Förbundet vore
emellertid icke berett att taga bestämd ståndpunkt till denna sida av organisationen.

Kommitténs förslag örn kommunal bidragsskyldigliet för familjebidragen Departementshar
från några kommuner — visserligen icke de flesta men de största av de i chefen.
ärendet hörda — mött gensagor. Denna ståndpunkt är med hänsyn till de
ökade krav, särskilt i fråga örn luftskydd, som på sistone ställts på kommunerna,
fullt förklarlig. Såsom en utväg att undgå den kommunala medansvarigheten
har i ett par yttranden föreslagits uppgivande i större eller
mindre utsträckning av behovsprövningen. Av skäl, som jag förut anfört, kan
jag icke biträda dessa förslag. Under sådana omständigheter anser jag mig
icke heller böra frångå kommitténs förslag örn bidragsskyldighet från kommunernas
sida. Det torde nämligen vara ofrånkomligt, att administrationen
handhaves av kommunala organ, och som regel böra icke sådana tillåtas fatta
beslut örn statsutgifter utan kommunal ekonomisk medansvarighet. Undantag
från denna regel kan visserligen ske, örn så befinnes nödvändigt av praktiska
skäl. Men något dylikt undantagsfall synes mig icke föreligga här, bland annat
med hänsyn till det vidsträckta rum för de lokala organens prövning, som
kommittéförslaget lämnar beträffande hyres- och näringsbidrag; de sociala
fördelar, som dessa bidrag innebära, böra nämligen icke uppgivas. I detta
sammanhang må emellertid betonas, att Kungl. Majit givetvis torde få handhava
den rätt att bevilja extra statsbidrag, som enligt förslaget skulle förefinnas,
på sådant sätt, att icke förut hårt skattetyngda kommuner över hövan
belastas och över huvud så, att en skälig fördelning av bördorna uppkommer.

I det stora flertalet av de remissutlåtanden, vari den kommunala bidragsskyldigheten
godtagits, har kommitténs förslag i fråga örn den kommunala andelens
storlek lämnats utan erinran, och för egen del finner jag kommitténs förslag
i denna del vara väl avvägt.

När det gäller att taga ståndpunkt till den praktiskt betydelsefulla frågan,
vilken kommun som skall utbetala och slutligen svara för familjebidragen,
möta åtskilliga svårigheter, vilka avspegla sig såväl i kommitténs motivering
som i avgivna yttranden. Såtillvida har i huvudsak rått enighet, att hemortskommunen
i fattigvårdslagens bemärkelse icke bör ansvara för bidragens utbetalande.
För egen del kan jag härvidlag väsentligen instämma i kommitténs
motivering. Mera tveksamt förefaller, örn ansvarigheten bör i princip, såsom
kommittén föreslagit, läggas på vederbörande familjemedlems bostadskommun
(definierad i anslutning till mantalsskrivningsförordningen) eller, såsom länsstyrelsen
i Örebro län samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet med
bestämdhet hävdat, åvila den värnpliktiges mantalsskrivningskommun eller
örn möjligen något tredje alternativ bör ifrågakomma. Avgörandet härutinnan
sammanhänger i viss mån med ett annat i yttrandena berört spörsmål, nämligen
nödvändigheten av en enhetlig behovsprövning. Örn den värnpliktiges
familjemedlemmar — t. ex. hans hustru, en frånskild hustru till honom och
hans föräldrar — bo på olika orter, skall enligt kommittéförslaget envar

46

Kungl. Majus proposition nr 93.

ansöka om familjebidrag på sin bostadsort. Det kan då komma att inträffa,
att dessa sammanlagt tillerkännas större bidrag än den värnpliktige haft i
inkomst eller att hustrun tillerkännes näringsbidrag samtidigt som de övriga
erhålla familjepenning, vilket enligt förslaget icke är tillåtet, eller eventuellt,
att hyresbidrag kommer att utgå för två bostäder, något som ej heller får ske.
De anförda exemplen torde ådagalägga att familjebidraget — åtminstone vid
första prövningen av ansökan örn bidrag -— bör såvitt möjligt bestämmas inom
en och samma kommun. Man torde därvid ha att välja mellan den värnpliktiges
bostadskommun vid tiden för inryckningen till tjänstgöring (»inställelsedagen»
enligt förslagets terminologi) eller hans mantalsskrivningskommun
eller eventuellt hans kyrkobokföringskommun vid samma tid.

Den faktiska bostadskommunen erbjuder den påtagliga fördelen, att behovsprövningen
blir så enkel och effektiv som möjligt. Det måste nämligen
antagas, att den värnpliktiges förhållanden äro bäst kända på den ort, där
han bor, och att även hans närmaste anhöriga som regel bo på samma ort.
Detta alternativ har emellertid en svaghet, som starkt framhållits av det andra
alternativets förespråkare, nämligen att bosättningen är ett sådant faktiskt
förhållande i motsats till den rättsligt fastslagna mantalsskrivningsorten —
varom tvist kan uppstå. Det i ett yttrande framställda påståendet, att frågan
i vilken kommun en person äger vara mantalsskriven — d. v. s. som regel:
i vilken kommun han är bosatt — i de allra flesta fall kräver ett vidlyftigt
utredningsarbete, torde emellertid innebära en överdrift. Tvärtom förhåller
det sig väl så, att bland hela antalet mantalsskrivningsfall, omfattande
piaktiskt taget rikets alla invånare, endast ett relativt sett ringa antal
föianleder tvister eller särskilda undersökningar. Kvar står emellertid,
att en del fall kunna vara tvistiga och föranleda vägran från vederbörande
kommuns sida att utbetala familjebidrag. Bosättningsalternativet förutsätter
därför en hjälpregel, vilken man för sådan händelse kan falla tillbaka
på, och därvidlag har kommittén föreslagit vistelsekommunen. Såsom
förut framhållits kunna emellertid familjemedlemmarna vistas på olika orter,
och säkerställandet av en enhetlig behovsprövning kan således icke uppnås
på denna väg. Med hänsyn härtill synes det nödvändigt att begränsa det
bidrag, som vistelsekommunen skulle ha skyldighet att utbetala, till familjepenning
och sjukbidrag.

Det andra alternativet — mantalsskrivningskommunen — hänför sig till
ett förhållande, som ligger något tillbaka i tiden. Med den tendens till omflyttning,
som förefinnes i de värnpliktiga åldrarna, kommer detta att innebära,
att prövningen i många fall förlägges till en kommun, varest ingen av
de bidragsberättigade bor eller vistas. Detta måste medföra en försening av
prövnmgsförfarandet och en minskning av dess effektivitet. Även här torde
således vistelsekommunen få tagas till hjälp. Med hänsyn till vad nyss anförts
rörande kravet på enhetlig behovsprövning och då det såvitt möjligt bör undvikas,
att en annan kommun beviljar bidragen än den, som är ekonomiskt
medansvarig, torde detta dock icke kunna ske i den föreslagna formen, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 98. 47

bidrag regelmässigt sökes i vistelsekommunen, utan även härvidlag torde en
begränsning böra ske till familjepenning och sjukbidrag.

Mot förslaget att låta kyrkobokföringskommunen vara avgörande kunna i
stort sett riktas samma anmärkningar som mot mantalsskrivningsalternativet.
Vissa svårigheter kunna även uppkomma beträffande personer, som äro kyrkoskrivna
inom icke territoriella församlingar. Över huvud torde, örn en anknytning
till ett rättsligt förhållande skall äga rum, mantalsskrivningsorten vara
att föredraga, och valet torde därför böra träffas mellan de båda alternativen:
bostadskommunen eller mantalsskrivningskommunen.

Såsom framgår av det anförda har ett vart av sistnämnda båda alternativ
sina fördelar och olägenheter. Vid valet dem emellan torde företräde böra
givas det system, som i fråga örn behovsprövningen verkar snabbast och
effektivast; i jämförelse med denna synpunkt måste farhågorna för kommunala
tvistigheter träda tillbaka, i synnerhet som det med fog torde kunna
förväntas, att kommunerna i allvarstider icke skola inlåta sig i tvister örn de
obetydliga belopp, som det här i flertalet enskilda fall kan bli fråga örn.
Då ur förstnämnda synpunkt bostadskommunen synes vara att föredraga, vill
jag —- med beaktande av vad kommittén yttrat rörande lämpligheten av en
anknytning till praxis i mantalsskrivningsärenden — förorda, att skyldigheten
att utbetala familjebidrag skall i princip åvila den kommun, varest den
värnpliktige å inställelsedagen var bosatt under sådana förhållanden, att han,
örn mantalsskrivning då skolat förrättas, ägt där mantalsskrivas. Denna regel
torde böra kompletteras dels med föreskrifter för det fall, att den värnpliktige
med familj efter inställelsedagen flyttar och dels, på sätt förut berörts,
med en bestämmelse örn skyldighet för vistelsekommunen att förskjuta familjepenning
och sjukbidrag. Härtill återkommer jag i specialmotiveringen.

Beträffande frågan vilket kommunalt organ som bör administrera familjebidragen
har kommitténs förslag i åtskilliga yttranden mött kritik. Särskilt
har framhållits, att kristidsnämnderna icke äro lämpade för denna uppgift i
sådana fall, då nämnderna äro gemensamma för flera kommuner. En förutsättning
för kommitténs förslag i denna del har varit, att kristidsnämnderna
i sig skulle upptaga arbetslöshetskommittéerna, såsom tidigare varit planlagt.
En sådan sammanslagning av de olika organen torde emellertid numera icke
vara aktuell. Organisationen torde därför få utformas på annat sätt än kommittén
föreslagit. Det förefaller, som örn man lämpligen därvid kunde — såsom
förekommer inom andra områden för social hjälpverksamhet — inrätta
en kommunal nämnd för ifrågavarande ärendens handläggning men tillika
stadga, att kommunen äger, i stället för att tillsätta en särskild nämnd för
ändamålet, uppdraga åt annan kommunal myndighet att vara familjebidragsnämnd.
Då det givetvis bör undvikas, att familjebidragen i allmänhetens ögon
komma att framstå såsom fattigvård, bör dock sådant uppdrag icke kunna
lämnas fattigvårdsstyrelse. En anordning sådan som den här föreslagna torde
bereda de största möjligheterna för en anpassning efter lokala förhållanden.
Den möjliggör även för en kommun, varest under mobilisering en särskild
nämnd erfordras, att i fredstid uppdraga åt ett befintligt organ att fungera

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

såsom familjebidragsnämnd och fullgöra de mycket begränsade uppgifter, som
då kunna ifrågakomma (mottagande och förvaring av blanketter, planläggning
av verksamheten och dylikt). Kravet på arbetsduglighet hos nämnderna och
sparsamhet med arbetskraften torde bäst tillgodoses genom en jämförelsevis
snäv begränsning av de särskilt tillsatta nämndernas ledamotsantal, förslagsvis
till fem. I detta och övriga hänseenden torde de för luftskyddsnämnd gällande
bestämmelserna — vilka i vissa avseenden hänvisa till stadgandena örn
byggnadsnämnd — kunna tjäna som förebild; dock torde här böra stadgas, att
vid val av ledamöter och suppleanter skall tillses, att erfarenhet på den sociala
behovsprövningens område blir företrädd inom nämnden.

Med hänsyn till de erinringar, som framställts beträffande kommitténs förslag
i fråga örn överinstanser över de kommunala organen, har man till en
början anledning ställa sig frågan, örn det över huvud är behövligt att infoga
en mellaninstans mellan de kommunala organen och tillsynsmyndigheten. På
ett närliggande område, nämligen arbetslöshetshjalpen, har ju en dylik instans
kunnat undvaras. Kommittén har motiverat sitt förslag med den stora arbetsbörda,
som skulle komma att åvila en över kommunalmyndigheterna direkt
stående centralmyndighet. Detta skäl torde icke vara vederlagt genom en hänvisning
till arbetslöshetshjalpens organisation. Endast i tider av maximal
arbetslöshet torde den centrala arbetslöshetsorganisationen ha en sådan omfattning,
att den kan tänkas omedelbart någotsånär motsvara de krav, som
vid allmän mobilisering skulle ställas på en tillsynsmyndighet, som saknade
stödet av mellaninstanser. En omedelbar övergång från fredsförhållanden till
allmän mobilisering kan befaras medföra tillfällig arbetslöshet. Det torde
vara ett svårlöst organisationsproblem att sätta statens arbetslöshetskommission
eller en nyinrättad arbetskommission i stånd att under sådana
förhållanden kunna fungera såsom enda tillsynsorgan, besvärsinstans
och ekonomisk förläggare åt alla rikets 2,500 kommuner. Än svårare blir
problemet att lösa, örn kommissionens arbete störes av en fiendes verksamhet,
som måhända föranleder de centrala myndigheternas evakuering.
Betydligt enklare torde det vara för en länsstyrelse att inom sitt län bemästra
en situation, sådan som den angivna, i synnerhet som arbetsbördan faller på
landskontoret, vilket i övrigt i jämförelsevis mindre mån beröres av krisuppgifter.
Under de omfattande inkallelser, som hittills ägt rum, ha länsstyrelserna
visat sig kunna medhinna prövning i första instans av alla ansökningar
örn familjeunderstöd. Genom sin hittillsvarande handläggning av dessa ärenden
ha länsstyrelserna vunnit stor erfarenhet på området. Härtill kommer,
att enligt förslag, som jag i annat sammanhang framlägger, länsstyrelserna
även för framtiden skulle fastställa familjebidrag för värnpliktiga, som fullgöra
fredstjänstgöring, och att därvid skulle tillämpas bestämmelser, som i
mycket överensstämma med dem, som nu föreslås. Länsstyrelserna ha dessutom
den stora fördelen att känna till såväl de lokala förhållandena som
framför allt i stor utsträckning de personer, vilkas arbete skall granskas och
kontrolleras. Yad statens arbetslöshetskommission anfört rörande tidigare

49

Kungl. Majus proposition nr 93.

erfarenheter från länsstyrelsernas befattning med arbetslöshetshjälpen giver
icke någon fullständig bild av förhållandena. Länsstyrelserna intogo nämligen
då icke den ställning, som av kommittén nu föreslagits, utan hade huvudsakligen
karaktären av kassaorgan. Med hänsyn till det anförda anser jag mig
böra i huvudsak biträda kommitténs av samtliga länsstyrelser tillstyrkta förslag
i fråga om länsstyrelsernas befattning med familjebidragsärendena.

Beträffande den föreslagna tillsynsmyndighetens ställning har anmärkts,
att denna vore alltför svag för att syftet med inrättande av en sådan myndighet
skulle vinnas. Dessa invändningar synas icke obefogade. Det torde därför
böra stadgas, att Konungen kan uppdraga åt tillsynsmyndigheten att utfärda
icke blott anvisningar utan även föreskrifter rörande de föreslagna
familjebidragsbestämmelsernas tillämpning. Utfärdandet av sådana föreskrifter
torde kunna ifrågakomma t. ex. beträffande utbetalning och redovisning av
medel, avlämnande av uppgifter, användande av formulär m. m. Till frågan
örn tillsynsmyndighetens ställning såsom underställnings- och besvärsinstans
återkommer jag i specialmotiveringen.

Förslaget att den kristidskommission, inom vilken arbetsmarknadsfrågorna
kunna komma att centraliseras, skall vara tillsynsmyndighet synes välgrundat.
Emellertid äro alltjämt hithörande organisationsfrågor föremål för utredning,
och definitiv ståndpunkt till föreliggande spörsmål kan därför ännu ej tagas.
Önskvärt är, att någon för familj ebidragsorganisationen ansvarig myndighet
finnes även i fredstid.

Yad som anförts rörande behovet av en besvärsinstans över länsstyrelserna
torde förtjäna beaktande. Varken en för arbetsmarknadsfrågorna tillsatt kristidskommission
eller arbetslöshetskommissionen torde emellertid vara lämpade
för denna uppgift. Å andra sidan torde en viss samverkan vara erforderlig
mellan besvärsinstansen och tillsynsmyndigheten. Frågan torde kunna
lösas på det sättet, att kammarrätten — liksom hittills varit fallet — får
tjänstgöra såsom högsta instans samt att föreskrift meddelas om inhämtande
av tillsynsmyndighetens yttrande i besvärsmålen, då anledning därtill förefinnes,
och örn översändande av kammarrättens utslag i samtliga familjebidragsmål
till nämnda myndighet.

Kostnaderna för familjebidragen.

Sociala försvarsberedskapskommittén har verkställt vissa beräkningar av
kostnaderna för genomförandet av kommitténs förslag, vilka emellertid, enligt
vad kommittén framhållit, på grund av det ofullständiga material, som den
officiella statistiken erbjuder, måste betraktas såsom i hög grad approximativa.
Kostnadsberäkningarna, vilka av kommittén med hänsyn till däri innefattade
uppgifter hemligstämplats, torde få tillhandahållas riksdagens vederbörande
utskott jämte övriga handlingar i ärendet.

Kostnaderna för familjebidragen enligt de föreslagna nya bestämmelserna
torde i första hand böra bestridas från vederbörliga förskottsanslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 93. 37i 4» 4

50

Kungl. Majus proposition nr 93.

Departements chefen.

Speciell motivering.

Författningens rubrik.

Sociala försvarsberedskapskommittén har föreslagit, att författningen i föreliggande
ämne skulle benämnas »Lag om familjebidrag åt värnpliktiga under
krigstjänstgöring m. m. (familjebidragslag)». Samtidigt har kommittén föreslagit,
att tillämpningsförfattningen till lagen skulle benämnas » familjebidragsförordning».

För min del vill jag till en början förorda, att författningen i fråga i överensstämmelse
med vad som eljest i liknande fall tillämpas erhåller karaktär
av »förordning» i stället för »lag». Tillämpningsförfattningen får då benämnas
»kungörelse». Med hänsyn till att jag samtidigt med förevarande familjebidragsförordning
föreslår framläggande av förslag till förordning örn familjebidrag
åt värnpliktiga i fredstid, synes åt var och en av de båda förordningarna
böra givas en förkortad benämning, som angiver dess huvudändamål. Jag föreslår
därför, att nu förevarande författning förkortat benämnes »krigsf amil j ebidragsförordning»,
medan den för fredstjänstgöring avsedda förordningen
skulle benämnas »fredsfamiljebidragsförordning». De till
respektive förordningar hörande tillämpningsförfattningarna kunna då
lämpligen erhålla benämningarna »krigsfamiljebidragskungörelse» och »fredsf
amilj ebidragskungörelse».

1 §•

Krigsavlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr 278) skall, i den mån ej
Kungl. Majit annorlunda förordnar, äga tillämpning under krigstjänstgöring.
Sådan tjänstgöring anses fullgöras av den, som tillhör mobiliserad del av försvarsväsendet.
Sker annorledes än genom mobilisering inkallelse av personal
för ändamål, som omförmäles i § 28 mom. 1 och § 36 mom. 2 värnpliktslagen
(»då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver»), äger Kungl. Majit
föreskriva, örn och i vad män stadgandena i krigsavlöningsreglementet skola
gälla i fråga örn tjänstgöring vid icke mobiliserad del av krigsmakten, som beröres
av inkallelsen. Flärav framgår, att krigsavlöningsreglementet automatiskt
träder i tillämpning vid mobilisering.

Enligt lcommittéförslaget skola författningens bestämmelser tillämpas å
värnpliktiga. I fråga örn de närmare förutsättningarna för bestämmelsernas
tillämplighet har kommittén ansett böra såsom huvudregel uppställas, att
vederbörande värnpliktig skulle vara inkallad till tjänstgöring enligt § 28
mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen och att krigsavlöningsreglementet
skulle vara tillämpligt å honom, antingen helt eller — som kan bliva fallet
vid förstärkt försvarsberedskap — delvis. Dessutom borde Konungen äga
rätt att •—- åtminstone till dess bestämmelserna örn familjebidrag i fredstid
hunnit omarbetas — förordna örn lagens tillämpning å andra värnpliktiga.
Bestämmelserna skulle gälla från den i andra stycket av förevarande paragraf
definierade inställelsedagen.

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Arméförvaltningens civila departement har ansett det ovisst, huruvida bestämmelserna
i lagen avsåges skola gälla för underbefäl i reserven, som inkallats
i egenskap av värnpliktiga men avlönades såsom fast anställt manskap.

Länsstyrelsen i Uppsala län har yttrat, att familjebidragslagen — enligt
grunderna för förslaget — icke borde erhålla tillämpning i andra fall än då
krigsavlöningsreglementet gällde.

Cheferna för försvarsstaben, armén och flygvapnet hava ansett definitionen
å »inställelsedagen» böra omarbetas för vinnande av närmare överensstämmelse
med 1 § krigsavlöningsreglementet.

Kommittén torde ha avsett, att de föreslagna bestämmelserna skola gälla Departementsendast
beträffande personal, som avlönas såsom värnpliktiga. Denna begräns- chefen''
ning torde böra upprätthållas, även örn vissa skäl kunna anföras för att under
lagen inbegripa underbefäl i reserven. Då sådant underbefäl enligt krigsavlöningsreglementet
hänföres till den fast anställda personalen, även om inkallelse
sker i den för värnpliktiga stadgade ordningen, torde emellertid något förtydligande
i förevarande hänseende knappast kunna anses erforderligt.

Då samtidigt härmed bestämmelser framläggas örn familjebidrag åt värnpliktiga
i fredstid, torde behov av den föreslagna befogenheten för Konungen
att förordna örn krigsbestämmelsernas tillämpning under vanlig värnpliktstjänstgöring
icke under nuvarande förhållanden föreligga. Tänkbart är emellertid,
att behov av en sådan undantagsbestämmelse kan uppkomma under andra
förhållanden, och stadgandet torde därför böra bibehållas.

I enlighet med vad från militärt håll påyrkats, har bestämningen av
»inställelsedagen» bragts i närmare överensstämmelse med krigsavlöningsreglementets
föreskrifter örn när krigs tjänstgöring skall anses taga sin början.

2 §•

Frågan örn de olika bidragsformerna har behandlats i den allmänna motiveringen.

Beträffande bestämmelsen om bidragets utgående in natura har kommittén
framhållit, att denna närmast hade avseende å ett sådant läge, att en sträng
kristidshushållning vore genomförd.

Tredje stycket i förevarande paragraf, vilket saknar motsvarighet i kommittéförslaget,
reglerar förhållandet mellan familjebidrag och den av kommittén
med avseende å evakuering föreslagna utrymningshjälpen. I andra
delen av kommitténs betänkande, innefattande förslag till bestämmelser om
utrymningshjälp m. m., har föreslagits, att utrymningshjälp som regel skulle
lämnas med återbetalningsskyldighet. Emellertid skulle värnpliktig samt hans
hustru och barn vara befriade från skyldighet att ersätta utrymningshjälp,
som åtnjutits av den värnpliktiges familj, medan den värnpliktige varit inkallad
till tjänstgöring. Ifrågavarande bestämmelse är ett uttryck för den
ståndpunkt, som kommittén intagit till frågan hur en värnpliktigs familj, som
vid tiden för utrymningen åtnjuter familjebidrag, borde under utrymningen
behandlas i bidragshänseende, en fråga, som i första delen av kommitténs betänkande
lämnats obesvarad. Beträffande denna fråga har kommittén anfört:

52

Kungl. Majus proposition nr 93.

Departements chefen.

Olika alternativ äro härvid tänkbara: att bidrag utgår enbart enligt familjebidragslagen
eller enbart enligt förordningen om utrymningshjälp eller ock
enligt båda författningarna. Ur principiell synpunkt borde måhända — med
hänsyn till den lönesynpunkt, som i viss man varit vägledande vid utarbetande
av kommitténs förslag till familjebidragslag — det sista alternativet,
d. v. s. bidrag enligt båda författningarna, givas företräde. I den mån familjebidraget
vore otillräckligt, skulle sålunda den värnpliktiges familj kunna erhålla
utrymningshjälp. Den praktiska innebörden härav bleve närmast, att staten
för de värnpliktigas familjer betalade hyra såväl å utrymningsorten som å
inkvarteringsorten, i senare fallet med återbetalningsskyldighet. Emellertid
torde en samtidig tillämpning av de båda författningarna komma att medföra
sådana svårigheter och olägenheter, att en dylik tanke av praktiskt-administrativa
hänsyn måste avvisas. Valet kommer således att stå mellan understöd
enligt familjebidragslagen och understöd enligt förordningen örn utrymningshjälp.
Den reella skillnaden mellan dessa alternativ kan, frånsett frågan örn
återbetalningsskyldighet, i huvudsak sägas vara, att enligt det förra — i motsats
till det senare — bidraget utgår till hyra utan någon allmän maximering
och i övrigt delvis utan behovsprövning, varemot enligt familjebidragslagen
någon resehjälp icke utgår. En tillämpning av familjebidragslagen kan således
ställa sig förmånligare för den evakuerade familjen under vistelsen på inkvarteringsorten.
Emellertid måste möjlighet till resehjälp finnas, och vare
sig familjebidrag utbetalas från utrymningsorten eller — enligt andra bestämmelser
än för flertalet evakuerade — å inkvarteringsorten, torde svårigheter
i organisatoriskt hänseende uppstå. Det synes därför kommittén icke tillrådligt
att för de värnpliktigas familjer tillämpa andra bestämmelser än för
övriga evakuerade, frånsett att, såsom här föreslagits, återbetalningsskyldighet
för den värnpliktige och hans närmaste ej bör föreligga. Några allvarligare
invändningar torde icke kunna riktas mot att vid en utrymning de värnpliktigas
familjer behandlas på samma sätt som övriga medborgare. I detta sammanhang
må ock erinras därom, att enligt gällande planläggning obligatorisk utrymning
av de värnpliktigas familjer ej är avsedd utom såvitt angår barn i
skolåldern. Den lösning av förevarande spörsmål, som av kommittén nu förordas,
förutsätter ett tillägg i familjebidragslagen av innebörd, att familjebidrag
ej må utgå till evakuerade.

Andra stycket i denna paragraf har omredigerats med hänsyn till vad som
anförts i den allmänna motiveringen angående införande av sjukbidrag såsom
en särskild hjälpform. Tydligt är, att sjukbidrag in natura bör kunna ifrågakomma
även i ett läge, då sträng kristidshushållning ej är genomförd.

Vad beträffar förhållandet mellan familjebidrag och utrymningshjälp torde
någon egentlig olägenhet icke behöva uppkomma därigenom att en familj, som
evakuerar och ej söker utrymningshjälp, bibehåller sitt familjebidrag. Enligt
förslag, som efter vad jag inhämtat, chefen för socialdepartementet har för
avsikt att framlägga beträffande utrymningshjälpens ordnande, skulle utrynrningshjälp
kunna lämnas i form av fria resor. Det torde under sådana förhållanden
utan olägenhet kunna medgivas, att dylik utrymningshjälp utgår
samtidigt med familjebidrag. Med hänsyn till vad sålunda anförts har i
tredje stycket av förevarande paragraf stadgats, att familjebidrag ej må utgå
för person, som åtnjuter utrymningshjälp avseende annat än resa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

53

3 §•

I fråga om kretsen av familjemedlemmar, för vilka bidrag bör kunna utgå,
stadgades i 1914 års understödsförordning, att till den värnpliktiges familj
räknades under vissa förutsättningar, förutom hustru och barn, föräldrar, farföräldrar
och morföräldrar samt fosterföräldrar och syskon.

Krigsberedskapskommissionens förslag till lag örn krigsunderstöd upptog
såsom anhöriga, för vilka understöd kunde utgå (såväl vid mobilisering som
arbetslöshet), hustru, inom eller utom äktenskap födda barn, föräldrar, hustrus
föräldrar och före makarnas äktenskap födda barn. Därjämte skulle man och
kvinna, som sammanbodde, anses som varandras anhöriga, även örn de ej
voro vigda.

Enligt kungörelsen den 30 juni 1934 (nr 434) angående statlig och statsunderstödd
hjälpverksamhet vid arbetslöshet, 19 §, anses såsom familjeförsörjare
den, som har försörjningsskyldighet mot make eller mot barn eller
adoptivbarn under 16 år eller som lever i gemensamt bo med och huvudsakligen
underhåller föräldrar eller adoptant. I praxis tages hänsyn även till frånskild
hustru.

Enligt kungörelsen den 8 september 1939 (nr 642) om tillämpning vid förstärkt
försvarsberedskap och mobilisering av förordningen den 12 juni 1931
(nr 257) om understöd i vissa fall åt värnpliktigs hustru och barn (familjeunderstöd),
m. m. (nuvarande lydelse SFS 1939:793) äger allenast den värnpliktiges
hustru samt hans barn under 16 år rätt till understöd.

Såsom motivering till sitt förslag i denna del har kommittén anfört följande:

I förevarande lag torde det vara skäligt att räkna med ett något vidsträcktare
familjebegrepp än i arbetslöshetskungörelsen. Barn och adoptivbarn
över 16 år torde sålunda böra kunna komma i betraktande under förutsättning
av försörjningsskyldighet och faktisk försörjning vid tiden för inkallelsen.
Hustrus barn (utom äktenskap eller i föregående gifte) samt hennes
adoptivbarn, gentemot vilka mannen enligt lag är försörjningsskyldig, torde
ock, örn de faktiskt underhållas av mannen, böra inräknas i familjen. Arbetslöshetskungörelsens
krav på sammanlevnad i gemensamt bo såsom förutsättning
för att föräldrar eller adoptant skola räknas till familjen synes här kunna
eftergivas.

Änkling med hemmavarande barn under 16 år kan enligt arbetslöshetsbestämmelserna
erhålla kontantunderstöd med samma belopp som utgår för
nian och hustru tillhopa. Avsikten härmed är tydligen att bereda möjlighet
för anställande av hjälp i hemmet. Enligt förevarande lag torde motsvarande
syfte kunna tillgodoses med en bestämmelse därom, att husföreståndarinna
skall räknas som familjemedlem under förutsättning, att den värnpliktige
sammanbor med barn under 16 år men ej med arbetsför hustru.

En utsträckning av den bidragsberättigade familjekretsen har förordats av
länsstyrelsen i Kalmar län till den värnpliktiges syskon och av kommunalfullmäktige
i Bondkyrko socken till hustrus föräldrar.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ifrågasatt, örn icke till förebyggande
av feltolkningar borde utsägas, att barn utom äktenskap vore likställda med
inom äktenskap födda barn.

54

Kungl. Majus proposition nr 93.

Departementschefen.

Kammarrätten har ansett förevarande bestämmelse böra underkastas erforderlig
omarbetning till förebyggande av att hemskild hustru eller hustru, som
eljest ej sammanbodde med mannen, skulle anses tillhöra den värnpliktiges
familj och alltså vara berättigad till familjebidrag, även örn hon, enligt överenskommelse,
ej underhållits av mannen vid tiden för dennes inkallelse.

Socialstyrelsen har framställt en erinran av enahanda innebörd. Styrelsen
har vidare påpekat, att grundbelopp ej borde utgå för det fall, att fadern till
ett utomäktenskapligt barn genom utgivande av engångsbelopp blivit fri från
framtida underhållsskyldighet.

Kommitténs förslag innefattar en avsevärd utsträckning av de bidragsberättigades
krets i förhållande till gällande, egentligen för fredstid avsedda
bestämmelser. Sålunda har 16-årsåldern borttagits såsom ovillkorlig gräns för
bidragSskyldigheten, och familjekretsen har utvidgats med den värnpliktiges
adoptivbarn, föräldrar, adoptant, frånskilda hustru, hustrus barn och adoptivbarn
samt husföreståndarinna. Förslaget anknyter i denna del — utom givetvis
beträffande husföreståndarinna — till den legala underhållsskyldigheten. En
utvidgning härutöver anser jag mig icke kunna tillstyrka.

Att utomäktenskapliga barn inbegripas under den föreslagna formuleringen
synes mig icke böra lämna rum för tvekan. I andra hänseenden torde däremot
formuleringen av punkten a), »den värnpliktiges hustru samt barn och adoptivbarn
under 16 år», tarva en viss precisering. Då grundbelopp utgår till denna
kategori utan behovsprövning, kan såsom ett par myndigheter erinrat, hemskild
hustru eller hustru, med vilken den värnpliktige eljest icke sammanlever
och till vilken han ej betalar underhåll, komma i åtnjutande av familjepenning.
Motsvarande kan komma att inträffa beträffande barn — vare sig i eller utom
äktenskap — varom annan har vårdnaden. På grund härav har i departementsförslaget
den ifrågavarande kategorien begränsats till den värnpliktiges
hustru, med vilken han sammanlever, samt hans barn och adoptivbarn under
sexton år, som äro under hans vårdnad. Beträffande värnpliktigs hustru och
barn i övriga fall blir således bidraget i sin helhet beroende av behovsprövning.
I fråga örn innebörden av begreppen sammanlevnad och vårdnad böra
tydligen giftermålsbalken och barnalagarna vara normgivande. För vinnande
av större precisering hava orden »under tiden före inkallelsen» utbytts mot''
det mera restriktiva uttrycket »vid tiden för inkallelsen». Förevarande
paragraf har underkastats ytterligare ett par jämkningar, vilka dock endast äro
av formell natur.

4 §•

Motiveringen till denna paragraf innefattas väsentligen i det förut anförda.

I detta sammanhang må beröras ett spörsmål, som har betydelse även för 5 och

II §§, nämligen frågan örn bidragsbeloppens fixerande i själva krigsfamiljebidragsförordningen.
Härom har kommittén yttrat följande:

I likhet med vad som gäller för t. ex. folkpensioneringen, barnbidragen samt
kontantunderstöden till arbetslösa böra familj epenningens högsta belopp enligt
kommitténs mening inskrivas i lagen. Då prisutvecklingen under en kris

55

Kungl. Majda proposition nr 93.

eller ett krig kan framtvinga behov av snabb anpassning av dessa maxima
efter levnadskostnadernas stegring, är visserligen en risk förbunden med en
sådan anordning, men samma behov av snabba lagändringar kommer i dylikt
läge att uppstå även ifråga om andra understödsformer, vilkas ändring kräver
riksdagens medverkan.

Beträffande 8 § i förslaget till förordning örn utrymningshjälp — vilken
paragraf närmast motsvarar den nu förevarande — har kommittén i andra
delen av sitt betänkande anfört följande:

I fråga örn underhållsbidragets konstruktion har, utöver vad förut anförts,
skett en avvikelse från bestämmelserna örn familj epenning i 4 § av den föreslagna
familjebidragslagen därutinnan, att högsta bidragsbeloppet föreslås
skola utgå för person, som förestår hushåll, även örn vederbörande icke fyllt
16 år. Kommittén har därvid tänkt på sådana fall, då t. ex. en 14—15 års
flicka eller yngling förestår hushållet för yngre syskon. Det synes skäligt, att
i dylikt fall det högre beloppet utgår till den, som förestår hushållet. En motsvarande
jämkning torde böra vidtagas i tabellen, kol. 2, i 4 § av den föreslagna
familjebidragslagen.

Chefen för marinen, Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet hava — under
"hänvisning till möjligheten av förändringar i penningvärdet — förordat, att
själva bidragsbeloppen ej bestämdes i lagen.

I likhet med kommittén anser jag lämpligast, att bidragsbeloppen angivas
i förordningen och att eventuellt erforderlig ändring av dem får ske under
riksdagens medverkan. Såsom kommittén föreslagit, har jämkning vidtagits
i tabellen för vinnande av överensstämmelse med förslaget till förordning örn
utrymningshjälp. Därjämte har tillagts en bestämmelse örn att ort utom riket
skall hänföras till ortsgrupp III. Slutligen har hänvisningen till 14 § överförts
hit från 5 §.

5 §•

Denna paragraf motsvarar 5 och 6 §§ i kommittéförslaget.

Beträffande den föreslagna 5 § har kommittén, utöver vad som anförts i
den allmänna motiveringen, yttrat följande:

Den behovsprövning, som skall föregå beviljandet av annan familj epenning
än grundbeloppet, torde svårligen kunna bindas vid i lag avfattade normer.
Det har i lagtexten blott ansetts nödigt att föreskriva, dels att hänsyn skall
tagas till familjens samtliga inkomster utom till den värnpliktiges krigslön,
dels att familjepenningen till andra familjemedlemmar än den värnpliktiges
hustru samt barn och adoptivbarn under 16 år högst får utgå med det belopp,
varmed den värnpliktige under tiden före inkallelsen stadigvarande bidragit
till deras underhåll. Givetvis avses härmed underhållsbidragets realvärde,
vilket är av betydelse vid en eventuell förändring av penningvärdet. Yad
familjepenningen åt andra än värnpliktigs hustru och barn under 16 år beträffar,
ger uttrycket i förevarande paragraf »allenast i den mån behov därav
skäligen kan antagas föreligga» åt myndigheterna en rätt att taga hänsyn till
huruvida dessa familjemedlemmar vinnlägga sig om att genom arbete bidraga
till sitt eget och familjens uppehälle; den omständigheten, att nämnda personer
under i 3 § angivna förutsättningar inräknats i familjekretsen i före -

Vepartement

chefen.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

varande lags bemärkelse, konstituerar med andra ord ingen absolut rätt för
dem att utbekomma familjepenning. Även utan att familjemedlemmarnas
solidariska försörjningsplikt skärpes på sätt, varpå exempel finnes i den utländska
lagstiftningen, skulle det helt visst strida mot en allmän rättsuppfattning,
örn familjepenning skulle tilldelas t. ex. en arbetsovillig adertonårig
son eller dotter, blott därför att föräldrarna med eller mot sin vilja förut
underhållit honom eller henne i hemmet. I konsekvens härmed finner
kommittén det naturligt, att en familj, i vilken de hemmavarande på allt sätt
äro angelägna om att gemensamt bidraga till försörjningen, icke straffas härför
genom schablonartad bedömning av behovet efter inkomstförhållandena.
Örn sålunda t. ex. ett hemmavarande barn, efter det familjepenning första
gången beviljats, skaffar sig arbete, bör familjepenningen för familjen reduceras
med skäligt avvägt belopp, som understiger höjningen av familjens inkomster.
Genom stränghet mot de arbetsovilliga men uppmuntran till de
strävsamma nås enligt kommitténs tro såväl statsfinansiellt som samhällsmoraliskt
gynnsammaste resultat.

Uttrycket »under tiden före inkallelsen» i avseende å underhåll, som värnpliktig
stadigvarande lämnat till vissa angivna familjemedlemmar, har givits
sådan formulering, att värnpliktig, som förut bevisligen lämnat dylikt kontinuerligt
underhåll men t. ex. på grund av sjukdom eller oförvållad arbetslöshet
tillfälligtvis varit oförmögen därtill just vid tiden för inkallelsen, i
detta hänseende skall kunna tillerkännas samma rätt som värnpliktig, vilken
ända till tiden för inkallelsen utgivit underhåll.

I fråga örn 6 § har i kommittéförslaget anförts följande:

Enligt 13 § civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8, 272) skall
under tjänstledighet för militär tjänstgöring tjänsteman vidkännas B-avdrag
för tid, under vilken han är inkallad till värnpliktstjänstgöring. I 18 § militära
avlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr 275) är motsvarande bestämmelse
meddelad med avseende å civila befattningshavare vid försvarsväsendet.
I lönegraden A 5 -— med en begynnelselön, beroende på dyrorten, å 2,466 å
3,282 kronor — utgör B-avdraget 35 procent av lönen å lägsta dyrort. Med
högre lön stiger avdragsprocenten för att (i löneplan A) stanna vid något
över 50 procent. Då lönegraden A 5 normalt är den lägsta för ordinarie manliga
befattningshavare, har kommittén ansett det belopp, som vid värnpliktstjänstgöring
förbehålles den ordinarie statstjänstemannen, vara så tillmätt, att
bestämmelserna om familjepenning icke behöva göras tillämpliga å denna
kategori. Hyresbidrag synes däremot — örn behov därav klart ådagalägges —
böra kunna utgå även till dylika befattningshavare. Då extra ordinarie statstjänstemän
vid inkallelse, som omförmäles i § 28 mom. 1 och § 36 mom. 2
värnpliktslagen, enligt 12 § 2 mom. och 21 § 4 mom. civila icke-ordinariereglementet
den 15 juni 1939 (nr 273) samt 12 § 2 mom. och 22 § 3 mom. militära
icke-ordinariereglementet samma dag (nr 276) endast äga uppbära en dagersättning
med 2 kronor 50 öre, torde någon motsvarande generell bestämmelse
örn att de extra ordinarie tjänstemännen icke äga rätt till familjepenning ej
böra meddelas. Med hänsyn till att olikartade bestämmelser i nu ifrågavarande
hänseende gälla för befattningshavare i kommunal och enskild tjänst bör det
sist sagda ha tillämpning även å dem.

I sitt förslag till förordning örn familjebidrag åt värnpliktiga under tjänstgöring
i fredstid, 4 § tredje stycket, har kommittén upptagit följande stadgande:

Äger den värnpliktige enligt avlöningsreglemente, som utfärdats eller fastställts
av Kungl. Maj:t, uppbära lön från civil tjänst under värnpliktstjänstgöringen,
skola bestämmelserna om grundbelopp icke äga tillämpning.

57

Kungl. Majus proposition nr 93.

Kommittén har i motiveringen till denna bestämmelse anfört, att den i förhållande
till 6 § i författningsförslaget ändrade formuleringen vore föranledd
dels av att i fredsförfattningen hyresbidrag och familj epenning sammanslagits
till ett gemensamt bidrag och dels av tillkomsten av nya bestämmelser rörande
tjänstemans lön under värnpliktstjänstgöring vid sidan av civila och militära
avlöningsreglementena.

Beträffande 5 och 6 §§ i det utremitterade förslaget lia åtskilliga detaljerinringar
framställts i de avgivna yttrandena.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har sålunda anfört följande:

Till den värnpliktiges familj har föreslagits skola räknas samtliga, i o §
angivna personer. Då dessa icke alltid äro inbördes underhållsskyldiga och
det stundom inträffar, att de tillhöra olika hushåll, torde förslaget böra så
omredigeras, att prövningen skall ske med hänsynstagande till de familjemedlemmars
samtliga inkomster, vilka sammanbo och äro sinsemellan underhållsskyldiga.
Med »inkomster» torde kommittén avse allenast inkomster under
inkallelsetiden. Uttryckets innebörd bör givetvis framgå av lagtexten. Enligt
länsstyrelsens mening bör det vara den myndighet, som har att bedöma behovet
av bidrag, obetaget att vid denna prövning taga hänsyn till vederbörandes
inkomstförhållanden under tiden före inkallelsen.

Av de erinringar, som framställts beträffande 4 § av kommitténs förslag
till förordning om familjebidrag åt värnpliktiga under tjänstgöring i fredstid
i anledning av remiss av nämnda förslag, må här anföras följande.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har anfört:

Föreskriften att, då behovsprövning skei-, bidragsbeloppets storlek skall
bestämmas med hänsyn till »familjens» samtliga inkomster, torde komma att
bereda tillämpningssvårigheter. Enligt den vidgade betydelse som famil] ebegreppet
i förslaget erhållit, får nämligen den ifrågavarande bestämmelsen
efter sin ordalydelse ett innehåll, som uppenbarligen ej åsyftats. Det lärer
exempelvis icke varit avsett, att, örn värnpliktigs husföreståndarinna själv
ej är i behov av bidrag, behövande anhörigas bidrag skall till beloppet
påverkas av husföreståndarinnans inkomstförhållanden. Ej heller torde det
vara meningen, att de anhöriga skola betraktas såsom familjemedlemmar i
andra fall än då de tillhöra den egentliga familjekretsen.

Länsstyrelserna i Blekinge och Norrbottens län ha ansett, att de hänsyn
till familjens ekonomi, som böra tagas, ej böra inskränkas till inkomsterna
under tjänstgöringstiden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har vidare yttrat följande:

I 4 § har intagits en bestämmelse örn att bidraget beträffande viss grupp
av familjemedlemmar icke må fastställas till högre belopp, än det, varmed
den värnpliktige i varje särskilt fall under tiden före tjänstgöringen stadigvarande
bidragit till familjemedlemmens underhåll. Meningen synes vara,
att denna prövning skall verkställas med ledning av de i ansökningen meddelade
uppgifterna. I så fall lär tillämpningen av bestämmelsen stöta på stora
svårigheter. Även örn avsikten är god förefaller det sålunda som örn kommittén
förbisett, att det lär vara hart när omöjligt att fastställa den på
varje familjemedlem belöpande kvotdelen av det bidrag, den värnpliktige
lämnat, och särskilt gäller detta utom hemmet boende familjemedlemmar.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har funnit uttrycket »under tiden före

58

Departements chefen.

Kungl. Majus proposition nr 93.

inkallelsen stadigvarande bidragit till den ifrågavarande familjemedlemmens
underhåll» vara i behov av förtydligande.

Länsstyrelserna i Stockholms län och i Göteborgs och Bohus län hava
ifrågasatt, örn icke, då den värnpliktiges underhållsskyldighet fastställts genom
avtal eller dom, bidragen borde — i likhet med vad som nu gäller — maximeras
till det avtalade eller domfästa beloppet.

Mer preciserade föreskrifter angående behovsprövningen har ansetts erforderliga
av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt i Västerbottens
län.

I åtskilliga yttranden beträffande den föreslagna 6 § har påpekats förekomsten
av bestämmelser i andra författningar än civila och militära avlönings
leglementena, enligt vilka tjänstemän finge under värnpliktstjänstgöring bibehålla
viss del av lönen, och att stadgandet i förevarande paragraf därför borde
fullständigas. Av sådana författningar må här nämnas avlöningsreglementet
den 30 september 1937 (nr 868) för lärare vid folk- och småskolor, avlöningsleglementet
den 17 juni 1938 (nr 419) för nomadlärare, avlöningsreglementet
den 11 november 1938 (nr 660) för lärare vid kommunala flickskolor, kommunala
mellanskolor, praktiska mellanskolor och högre folkskolor, cirkuläret den
22 juni 1939 (nr 360) angående tjänstledighetsavdrag för ordinarie tjänsteman
vid viss militärtjänstgöring, kungörelsen den 29 september 1939 (nr 749)
med bestämmelser i fråga örn avlöning till viss statsanställd civil personal
under tjänstledighet för värnpliktstjänstgöring i anledning av anbefalld förstärkt
försvarsberedskap, cirkuläret den 3 november 1939 (nr 792) angående
ersättning till arbetare i statens tjänst under ledighet för värnpliktstjänstgöring
i anledning av anbefalld förstärkt försvarsberedskap, kungörelsen den
22 december 1939 (nr 918) angående avlöning till viss statsanställd civil
personal under tjänstledighet för värnpliktstjänstgöring i anledning av anbefalld
partiell mobilisering och cirkuläret den 22 december 1939 (nr 965)
angående ersättning till arbetare i statens tjänst under ledighet för värnpliktstjänstgöring
i anledning av anbefalld partiell mobilisering.

Kammarrätten har, med hänsyn till de betydande löneavdrag, som här
avsedda befattningshavare nödgades vidkännas under värnpliktstjänstgöring,
funnit den föreslagna bestämmelsen i 6 § obillig.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat, att samma bestämmelse,
som upptagits i 6 §, borde — ehuru länsstyrelsen icke förbisåge svårigheten
att för de skiftande fallen formulera lätt tillämpliga föreskrifter -■ ■
gälla även för kommunala och enskilda befattningshavare, som uppbure motsvarande
del av avlöningen.

I remissyttrandena rörande 5 § i förevarande förslag och motsvarande
stadgande i kommitténs förslag till fredsfamiljebidragsförordning ha berörts
åtskilliga detalj spörsmål angående behovsprövningen. Till en början må här
understrykas, att såsom huvudregel måste betraktas stadgandet, att familjepenning,
utöver grundbelopp, allenast utgår i den mån behov därav skäligen
kan antagas föreligga. Att genom detaljerade regler fastslå, när ett behov

59

Kungl. Majus proposition nr 93.

sålunda skall anses vara för handen, synes icke lämpligt, och det torde för
övrigt vara tvivelaktigt, om tillämpningen därigenom skulle underlättas. Yissa
hållpunkter för behovsprövningen torde dock, såsom kommittén föreslagit,
böra angivas. Detta gäller först och främst frågan till vilka personers ekonomiska
förhållanden hänsyn skall tagas. Såsom i yttrandena påvisats är kommitténs
formulering därvidlag icke fullt tillfredsställande, och vissa jämkningar
lia därför vidtagits i förslaget. Då i författningstexten talas örn hänsynstagande
till familjemedlemmarnas inkomster, avses därmed i princip inkomsterna under
tjänstgöringstiden. Det synes dock överflödigt att uttryckligen angiva detta,
i synnerhet som skäligheten kräver, att undantag ibland göras från principen,
t. ex. för det fall att inkomst av kapital eller rörelse endast inflyter en eller
annan gång örn året. I vad mån hänsyn skall tagas till kapital har icke angivits
i den av kommittén föreslagna lagtexten, ehuru man av dess avfattning
närmast måste draga den slutsatsen, att förhandenvaron av kapital icke i och
för sig bör påverka familj epenningens storlek. I den allmänna motiveringen
har också uttalats, att hänsyn till kapital synes böra tagas endast i den mån
detsamma lämnar någon avkastning. Detta synes vara riktigt såsom allmän
regel. Vid tillämpningen härav bör emellertid icke bortses från huvudregeln,
att behov av bidrag skall föreligga; fall kunna ju tänkas, då bidrag av förevarande
storleksordning äro tämligen betydelselösa.

I ett par yttranden har framhållits, att tillämpningen av bestämmelsen,
att för vissa familjemedlemmar icke må fastställas högre belopp än det,
varmed den värnpliktige under tiden före inkallelsen stadigvarande bidragit
till den ifrågavarande familjemedlemmens underhåll, kan stöta på svårigheter.
En kontroll på lämnade uppgifter om underhåll torde emellertid ofta kunna
vinnas genom de allmänna uppgifter örn den värnpliktiges och familjemedlemmarnas
ekonomiska förhållanden, som måste avgivas enligt fastställda
formulär för erhållande av bidrag, och genom de uppgifter örn nämnda personers
ekonomi, som eljest kunna erhållas. I varje fall torde det ligga i
sakens natur, att en prövning av ifrågavarande slag måste ske, även om den
i en del fall, åtminstone till en början, måste bli schematisk. Den föreslagna
bestämmelsen torde därför böra bibehållas; dock synes en viss uppmjukning
av formuleringen vara påkallad av här angivna omständigheter. Å andra sidan
har det av kommittén föreslagna uttrycket »under tiden före inkallelsen»
givits en mera restriktiv formulering, varutinnan hänvisas till det vid 3 §
anförda.

Mot den i C § av kommittéförslaget intagna bestämmelsen kan med ett visst
fog invändas, att den ställer statstjänstemän i en särställning i förhållande
till andra löntagare, vilka Irnit eller delvis få behålla sin civila lön under
värnpliktstjänstgöringen. Do bestämmelser eller medgivanden, varav sistnämnda
löntagares rätt att bibehålla lön beror, torde emellertid vara synnerligen
heterogena och över huvud mindre betryggande än motsvarande stadganden
i statliga lönereglementen. I den mån staten genom lönereglementen
eller andra därmed jämförliga bestämmelser sörjt för tjänstemännens trygghet,
synes det därför motiverat att giva statstjänstemiinnen och över huvud

60

Departements chefen.

Kungl. Majsts proposition nr 93.

de tjänstemän, som helt eller delvis avlönas med statsmedel, en särställning
såtillvida, att någon garanti för visst minimibidrag från försvarsväsendet icke
lämnas. Med hänsyn till avlöningsbestämmelsernas skiftande och i viss mån
föränderliga natur, torde det böra läggas i Konungens hand att förordna
härom. En bestämmelse av denna innebörd har upptagits i 5 § tredje stycket
första punkten. Beträffande andra punkten i nämnda stycke hänvisas till den
allmänna motiveringen.

6 §•

Beträffande denna paragraf, som motsvarar 7 § i kommittéförslaget, har
kommittén anfört följande:

Enligt 9 § krigsavlöningsreglementet utgår månadslön jämväl under krigsfångenskap.
Har värnpliktig anmälts såsom saknad, är han (eller hans rättsinnehavare)
berättigad till månadslön t. o. m. kalendermånaden näst efter den,
varunder sådan anmälan gjordes. Enahanda förmån tillkommer vid dödsfall
den värnpliktiges rättsinnehavare under motsvarande tid. I förevarande
paragraf stadgas bland annat att familjepenning, där ej Konungen annorlunda
förordnar, uppbäres t. o. m. dagen efter den, då tjänstgöringen upphört. Kommittén
förutsätter därvid, att Konungen vid längre tids inkallelse stadgar
skälig förlängning av den tid, varunder bidraget må utgå. I övrigt har förevarande
paragraf avfattats med beaktande av ovan nämnda stadganden i krigsavlöningsreglementet.
Bestämmelsen örn att familjebidrag tills vidare må utgå,
då den värnpliktige anmälts såsom saknad, förutsätter en framtida reglering
av bidragsrätten, sorn, örn den ej kan ske genom den övriga sociala krigslagstiftning,
som kommittén har att utarbeta, måste verkställas, sedan situationen
under eller efter kriget kan överblickas. Paragrafen utgår från att vissa
pensionsbestämmelser komma att utfärdas. Förslag till dylika komma senare
att framläggas av kommittén.

I departementsförslaget har sista punkten i den av kommittén föreslagna
lydelsen av paragrafen uteslutits i avvaktan på ett ståndpunktstagande till de
pensionsbestämmelser, som kommittén kan komma att föreslå. Frågan örn rätten
till familjebidrag för tid, under vilken den värnpliktige efter krigs tjänstgöringstidens
slut åtnjuter sjukvård enligt reglementet den 20 oktober 1939
(nr 757) angående sjukvård åt personal vid försvarsväsendet under krigstjänstgöring,
torde, på motsvarande sätt som skett beträffande krigslön,
böra regleras genom tillämpningsföreskrifter.

7-9 §§•

Förevarande paragrafer motsvara 8—10 §§ i kommitténs förslag. Dessa
bestämmelser hava till sina huvuddrag motiverats i det förut anförda. I den
särskilda motiveringen till dessa paragrafer har kommittén yttrat följande:

Hyresbidraget kan enligt kommitténs förslag avse bostad allenast för de
familjemedlemmar, med vilka den värnpliktige omedelbart före inkallelsen
sammanbott. Har den värnpliktige betalt bidrag till föräldrar, som ej dela
bostad med honom, kan sålunda hänsyn tagas härtill allenast vid familjepennings
utmätande. Tydligt är, att familjebidraget endast bör avse en bostad
för en och samma värnpliktige. Då bidraget, såsom i den allmänna motiveringen
anförts, principiellt bör vara förenat med skyldighet att söka erhålla
billigare bostad, där så kan ske, ha även kostnader för ombyte av bostad inbegripits
under bidraget.

61

Kungl. Majus proposition nr 93.

Bidraget bör högst utgå med den faktiska hyreskostnaden, inberäknat
värmekostnad. Även för det fall, att den värnpliktige har eget hem eller
innehar sin lägenhet med bostadsrätt, bör han kunna erhålla hyresbidrag för
bestridande av sådana kostnader, som motsvara hyran för en hyresgäst, t. ex.
ränta å inteckningsgäld eller annan gäld, vars samband med bostadens anskaffande
kan ådagaläggas, avgifter till bostadsrättsförening m. m. Hyra i ett
hyreshus måste som regel till viss del anses motsvara avskrivningar å fastighetsvärdet
respektive amortering å inteckningsskulden. Då hyresbidraget sålunda
i realiteten kan omfatta även amortering och egnahemsägaren ej bör
vara sämre ställd än ägaren av ett hyreshus, har hyresbidraget ansetts böra
kunna omfatta även viss amortering, förslagsvis högst en tjugondei av lånesumman,
räknat för år. Vidare har kommittén ansett den begränsning böra
stadgas, att bidrag till amortering ej må utgå i annan mån, än den värnpliktige
förbundit sig erlägga amortering. Möjligheten av att familjebostaden kan
vara förhyrd av eller tillhöra den värnpliktiges hustru har även beaktats vid
8 paragrafens avfattande.

Behovsprövningen vid hyresbidragets bestämmande kan uppenbarligen
erbjuda svårigheter, särskilt för de fall, då de värnpliktiga inneha förhållandevis
dyrbara bostäder men genom inkallelsen berövas sina förut goda inkomster.
Bostaden torde under sådana förhållanden mången gång vid behovsprövningen
anses överstiga det direkta personliga behovet av utrymme.
Emellertid torde hänsyn även böra i viss män tagas till familjens förutvarande
standard och därmed sammanhängande innehav av möbler m. m. Detta har
i lagtexten uttryckts så, att hänsyn bör tagas till familjens skäliga behov av
bostad. Av ännu större betydelse vid hyresbidragets bestämmande bliva hänsynen
till den värnpliktiges eller hans hustrus bundenhet av hyresavtal eller
andra åtaganden för bostadsbehovets tillgodoseende. Denna faktor blir givetvis
i stor utsträckning normerade för hyresbidragen, ehuru den naturligen
icke bör leda därhän, att staten bestrider hur höga hyreskostnader som helst.
Slutligen stadgas, att hänsyn bör tagas till familjens (d. v. s. de, som bo i
den bostad bidraget avser) samtliga inkomster utom — såsom förut nämnts
den värnpliktiges terminslön. Även familjepenningen, vilken utgår i första
hand, bör här tagas i betraktande.

Efter en redogörelse för de bestämmelser örn nedsättning av hyresbidraget
i syfte att framtvinga flyttning till billigare bostad, vilka berörts i den allmänna
motiveringen, har kommittén framhållit, att man vid tillämpningen
av dessa bestämmelser finge gå fram med varsamhet. Bland annat den omständigheten,
att det allmänna som regel finge betala flyttningskostnaden,
manade till försiktighet. Kunde det ej antagas, att inkallelsen bleve långvarig,
borde omflyttning oj framtvingas. Vidare har kommittén anfört:

I vissa fall kan överflödigt bostadsutrymme tänkas kunna komma krigsmaktens
eller luftskyddets behov tillgodo. Uppenbarligen bör bostadshavaren
då icke kunna jämsides erhålla såväl hyresbidrag som ersättning enligt
rekvisitions- eller förfogandelagarna. En bestämmelse till förekommande
härav har intagits i 8 §.

Bestämmelserna i 10 § om tid, varunder hyresbidrag må utgå, överensstämma
med motsvarande stadgande beträffande familjepenning. I tillämpningsförordningen
(7 §) har stadgats, att hyresbidrag skola utgå i förskott for
kalendermånad, såvida ej Kungl. Majit annorlunda förordnar. Tydligt ar,
att förskottsbetalning — som stadgats för vinnande av största möjliga överensstämmelse
med gällande kontraktsförpliktelser ej lämpar sig för det fall,
att Kungl. Majit vid en kortvarig inkallelse begränsar den i 10 § familjo -

62

Kungl. Majlis proposition nr 93.

bidragslagen stadgade rätten att uppbära hyresbidrag för viss tid efter tjänstgöringens
upphörande, överväges ett sådant förordnande torde Kungl. Majit
komma att påbjuda efterskottsbetalning.

I händelse av långvarig och skärpt kris kunna närmare bestämmelser angående
omflyttningen tänkas bli erforderliga, vilkas utfärdande i sådant fall
bör ankomma på Kungl. Majit.

I några yttranden ha framställts erinringar beträffande den av kommittén
föreslagna avfattningen av 8 §. Sålunda har arméförvaltningens civila
departement yttrat, att det skulle vara av värde att äga tillgång till mera
preciserade regler för behovsprövningen, därest sådana kunde givas.

Kammarrätten har yttrat följande:

Enligt motiveringen torde vara avsett, att ersättning för värmekostnad skall
kunna utgå även till den, som är ägare till bostad eller innehar denna med
bostadsrätt. Lagtexten synes emellertid icke medgiva, att dylik ersättning
utgår i sålunda angivna fall, varför nämnda text bör bringas i överensstämmelse
med motiveringen. Vidare torde vad som stadgas beträffande den,
som innehar bostad med bostadsrätt, böra gälla även för den, som innehar
bostad på grund av medlemskap i bostadsförening, som icke faller under
lagen den 25 april 1930 örn bostadsrättsföreningar.

Erinringar av enahanda innebörd lia framställts beträffande ersättning för
uppvärmning av socialstyrelsen och i fråga om bostadsföreningar av Överståthållarämbetet;
sistnämnda myndighet har med delägare i bostadsrättsföreningytterligare
velat likställa aktieägare i bolag, vilken på grund av sitt delägarskap
stadigvarande tillförsäkrats bostadsrätt. Vidare har Överståthållarämbetet
anfört:

I 8 § finnes bestämmelse örn att hyresbidraget icke må överskrida den
hyra, som vid inställelsen varit avtalad. I händelse av en mera allmän hyresstegring,
skulle ett dylikt stadgande medföra, att de bidragsberättigade endast
delvis kunde erhålla täckning för bostadskostnaderna. Riktigare synes ämbetet
vara, att hyresbidragets maximum fastställes till belopp, motsvarande hyresvärdet
å den bostad, som de bidragsberättigade innehade vid inställelsen.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har yttrat följande:

En viss osäkerhet lärer kunna uppkomma vid tillämpning av föreskriften,
att hyresbidraget ej må utgå med högre belopp än som motsvarar det för
bostaden beräknade hyresvärdet. I förslaget med tillhörande motiver har icke
närmare angivits, på vad sätt sagda värde bör bestämmas. En möjlighet är,
att berörda värde får sammanfalla med den uppskattning av bostaden, som
skett vid senaste inkomsttaxeringen. Länsstyrelsen vill för sin del föreslå
ett tillägg av angivna innehåll.

Stockholms stads kammarkontor har i ett vid Stockholms stads utlåtande
fogat yttrande framhållit — i anslutning till ett påpekande av stadens arbetslöshetskommitté
-— att den föreslagna maximeringen av hyresbidraget beträffande
kostnader för amortering av lån för bostads anskaffande till V20
av den sammanlagda lånesumman verkade orättvist, då amorteringslån ofta
skulle återbetalas med lika annuiteter, varvid under de första åren amorteringen
vore den mindre delen för att under de senaste betalningsåren bliva
den större delen och kanske överstiga Vao av den sammanlagda lånesumman.
Sistnämnda uttryck vore otydligt, ehuru meningen syntes vara, att amorteringen
skulle räknas å lånets ursprungliga belopp. Då hyresbidraget skulle

Kungl. Majus proposition nr 93.

63

bestämmas efter behovsprövning och högst finge uppgå till det beräknade
hyresvärdet, syntes bestämmelsen om maximering av bidraget till amortering
kunna uteslutas. I så fall torde dock vid beliovsprövningen för beviljande av
hyresbidrag hänsyn jämväl böra tagas till förefintligheten av kapital. Då
hyresbidraget även avsåge annat än hyra, borde termen hyresbidrag lämpligen
utbytas mot det vidare begreppet »bostadsbidrag».

Chefen för marinen har ansett bärande skäl ej föreligga, varför bostad,
för vilken hyresbidrag utginge, skulle bliva föremål för rekvisition eller förfogande
tidigare än annan bostad.

7 § i departementsförslaget företer åtskilliga avvikelser, huvudsakligen av
formell natur, från kommittéförslaget. Sålunda har till en början termen
hyresbidrag utbytts mot bostadsbidrag. Bidragets maximum har, på sätt
föreslagits, satts i relation till hyresvärdet av den bostad, som den värnpliktige
innehade å inställelsedagen. Tredje stycket har i samband med de vidtagna
ändringarna ansetts kunna såsom överflödigt utgå. Över huvud har jag icke
ansett lämpligt att införa mera detaljerade bestämmelser beträffande behovsprövningen,
vilken under alla omständigheter i sista hand måste bli en omdömesfråga.
Det sagda utesluter icke att det, såsom föreslagits, kan vara lämpligt
att beräkna hyresvärdet med ledning av den uppskattning, som skett vid
senaste taxering. I den allmänna motiveringen har jag förordat ett tillägg
till ifrågavarande bestämmelser av innebörd, att därest bostaden uppenbarligen
överstege den värnpliktiges behov hänsyn jämväl skulle tagas till
den värnpliktige och hans hustru tillhörig förmögenhet. Denna bestämmelse
har influtit i det nya tredje stycket av 7 §. Yad beträffar frågan örn hänsynstagande
till den värnpliktiges krigslön, torde den av kommittén anförda motiveringen
böra föranleda därtill att — såsom här iakttagits — månadslön enligt
krigsavlöningsreglementet bör tagas i betraktande endast för det fall att bostaden
uppenbarligen överstiger behovet. I övrigt hava stadgandena om behovsprövningen
bringats i överensstämmelse med bestämmelserna i 5 §. Yad särskilt
beträffar invändningen mot den föreslagna skyldigheten att vid anfordran
upplåta viss del av bostaden för allmänt behov, innebär bestämmelsen härom
möjlighet för ett förenklat rekvisitionsförfarande. Funnes ej denna bestämmelse,
finge bostaden, örn den behövde tagas i anspråk, först rekvireras på
vanligt sätt, därefter ersättning bestämmas till bostadshavaren och slutligen
hyresbidraget nedsättas med hänsyn till den inkomst, som tillfallit denne. Ur
statsekonomisk synpunkt torde det för övrigt vara självfallet, att i första
hand de för innehavarna ej nödvändiga bostadsutrymmen böra tågås i
anspråk, för vilka staten redan erlägger hyra.

8 och 9 §§ ha i sak oförändrade upptagits från kommittéförslaget.

10—14 §§.

Beträffande dessa, mot 11—15 §§ i kommittéförslaget svarande paragrafer,
vilka reglera näringsbidraget, har kommittén, utöver det i den allmänna motiveringen
anförda, framhållit, att den genom näringsbidraget bekostade vikarien
ej behövde intaga samma ställning i företaget som den värnpliktige; tydligen

Dejpartepients chefen.

Departements chefen.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

kunde någon förut anställd rycka upp till arbetsledare och den nyanställde
i sin tur ersätta denne. Vidare har kommittén anfört:

I fråga örn näringsbidragen ligger den faran nära till hands, att bidraget
skulle komma att missbrukas för att bereda extra förmåner åt hemmavarande
anhöriga — t. ex. i ett lantbruk den värnpliktiges fader -— för vilka det måste
anses vara en självklar plikt att utan annan ersättning än den, som kan utvinnas
av företaget, biträda vid skötseln av detta. Det har därför i 12 §
tredje stycket stadgats, att näringsbidrag ej må avse anställande av familjemedlem,
som i 3 § a) eller b) sägs, och att det skall bero på prövning i
varje särskilt fall, huruvida bidraget må avse anställande av annan närmare
släkting till den värnpliktige.

Beträffande den tid, under vilken näringsbidrag må utgå, meddelas i 13 §
bestämmelser, analoga med de i 7 och 10 §§ upptagna.

Länsstyrelsen i örebro län har gjort gällande, att i fråga örn näringsbidrag
åt husföreståndarinna samma risk för missbruk förelåge som beträffande
de i 3 § a) och b) omnämnda familjemedlemmarna. Näringsbidrag
borde därför ej få avse husföreståndarinna.

Kommunalfullmäktige i Skellefteå socken ha ansett de föreslagna bestämmelserna
örn näringsbidrag göra det synnerligen svårt för inkallade jordbrukare
att erhålla ersättning för nödvändiga kostnader för jordbruksdriftens
uppehållande; bestämmelserna i kommittéförslagets 12 § borde därför uppmjukas
så, att anställande av familjemedlem ej alltid uteslöte rätt till näringsbidrag.

Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet har yttrat följande:

Vad beträffar näringsbidragen, måste det bliva mycket svårt att finna
normer för deras beviljande. Med hänsyn härtill vill förbundet ifrågasätta,
huruvida ej dylika ärenden, som väl i regel icke kunna anses så brådskande
som andra familjebidragsärenden, borde handläggas av länsstyrelserna, innan
utbetalning äger rum. Man skulle kunna tänka sig, att lokalmyndigheten
ifråga örn dylika ärenden finge samma ställning gentemot länsstyrelsen som
en pensionsnämnd har gentemot pensionsstyrelsen. Även för kommunerna
skulle detta innebära en stor fördel, enär ärendet sålunda bleve av länsstyrelsen
prövat, innan utbetalning ägde rum och ett bakslag beträffande rätten
till statsbidrag därför sedermera icke behövde befaras.

Näringsbidraget är en bidragsform, vars tillämpning är svår att på förhand
bedöma. Något eftergivande av de av kommittén föreslagna restriktionerna
synes därför på hela taget icke tillrådligt. Dock torde stadgandet, att verksamhetens
upprätthållande skall överensstämma med allmänt intresse, knappast
vara behövligt, då det i varje fall bör vara klart, att bidrag till någon ur allmän
synpunkt mindre önskvärd verksamhet ej bör utgå. På grund härav och då
ifrågavarande bestämmelses innebörd kan giva anledning till tvekan, har
densamma uteslutits. Det synes knappast erforderligt att, såsom föreslagits,
utsträcka förbudet att anställa familjemedlemmar till att avse även husföreståndarinna.
Yad svenska barnavårds- och fattigvårdsförbundet anfört
synes värt beaktande. Det torde sålunda kunna ifrågasättas, örn icke lokalmyndighets
beslut, varigenom den värnpliktige tillerkänts näringsbidrag,
borde underställas länsstyrelsens prövning. En dylik anordning, som onek -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

65

ligen innebär ett tyngande av ansökningsproceduren, torde dock knappast behöva
tillgripas, innan erfarenhet vunnits om behovet av underställning. Det
torde därför böra läggas i Konungens hand att, när skäl därtill äro, besluta,
att underställning skall äga rum. Ett stadgande härom har upptagits i 23 §
första stycket. I övrigt har — frånsett formella ändringar i 10 och 11 §§ —
på sätt i den allmänna motiveringen anförts i 11 § stadgats, att bidraget i
intet fall må överstiga den nyanställdes lön, och i 14 §, att näringsbidrag helt
utesluter annat familjebidrag, alltså även grundbelopp.

15 §.

Denna paragraf, beträffande vilken hänvisas till den allmänna motiveringen,
saknar direkt motsvarighet i kommittéförslaget, som emellertid i 2 §
tredje stycket, 19 § tredje stycket och 23 § första stycket innehåller vissa
bestämmelser om sjukvård. I 11 § av kommitténs förslag till förordning örn
utrymningshjälp hava upptagits särskilda bestämmelser örn sjukhjälp, omfattande
erforderlig läkar- och sjukhusvård jämte läkemedel ävensom transport
till eller från läkare eller vårdanstalt. I motiveringen till nämnda stadgande
har framhållits, att häri även inbegripes specialistvård, då sådan anses
behövlig, och över huvud varje slag av behandling, som sjukdomen kräver.
Däremot har rätten till invalidvård och särskilda hjälpmedel för höjande av
arbetsförmågan icke ansetts behöva regleras i nämnda sammanhang. Vidare
har i 12 § förslaget till förordning örn utrymningshjälp införts en bestämmelse
örn rätt för evakuerad till vård å sjukhus, varå lagen den 22 juni 1928 (nr 302)
örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus är tillämplig, på samma
villkor, som gälla för sjuka från det landstingsområde eller den kommun som
driver sjukhuset. Sjukhus, som sålunda meddelat sjukvård till nedsatt avgift,
skulle av staten erhålla gottgörelse för skillnaden mellan sjukhusets kostnader
och den erlagda avgiften i enlighet med vad i lag är stadgat örn ersättning
för sjukhusvård av krigsskadade. Enligt vad jag inhämtat, har chefen för
socialdepartementet för avsikt att framlägga förslag till särskild lagstiftning
för reglerande av den här berörda frågan beträffande evakuerade. Under
denna lagstiftning torde komma att inbegripas även evakuerade familjer till
värnpliktiga, å vilka familjebidragsbestämmelserna erhålla tillämpning. Härigenom
underlättas för den värnpliktiges familj att under evakuering — såsom
berörts vid 2 § — bibehålla familjebidrag enligt förevarande bestämmelser.

16 §.

Beträffande denna paragraf, som handlar örn skyldighet för bidragstagare
att i vissa fall söka arbete, har kommittén i den allmänna motiveringen yttrat:

Krigsberedskapskommissionen har kraftigt understrukit den synpunkten,
att familjebidragen icke böra få den effekten, att de hindra arbetsföra personer
från sökande av arbete, där så anses önskvärt. Då man räknar med en
momentan arbetslöshet vid en mobilisering eller ett krigsutbrott, har den
anförda synpunkten egentligen avseende å det stadium, som inträder, sedan
krigsindustrien kommit i gång. Att, såsom krigsberedskapskommissionen
föreslagit, stadga skyldighet för bidragstagare att redan från början anmäla

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 93. 871 5

66

Kungl. Majlis proposition nr 93.

sig å offentlig arbetsförmedlingsanstalt för erhållande av arbete torde därför
icke vara erforderligt, utan det torde vara tillfyllest, om det lägges i Konungens
hand att, när arbetsmarknaden det kräver, stadga arbetsförmedlingsplikt
som förutsättning för erhållande av familjebidrag utöver grundbeloppet.
En sådan anordning torde även med hänsyn till arbetsförmedlingsanstalternas
begränsade kapacitet vara motiverad.

I den särskilda motiveringen till 16 § har kommittén anfört följande:

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, har kommittén, som ett
extraordinärt led i behovsprövningen och för att under ett svårartat läge
tillgodose arbetsmarknadens krav, ansett det skäligt påfordra, att den arbetskraft,
varöver familjemedlemmar förfoga, därunder i lämplig utsträckning
erbjudes arbetsmarknaden. Såsom villkor för utbekommandet av annan del
av familjepenningen än grundbeloppet eller av hyres- eller näringsbidrag äger
sålunda enligt förevarande paragraf Konungen rätt att förordna, att vissa
familjemedlemmar skola åläggas anmäla sig som arbetssökande hos arbetsförmedlingen
och icke avvisa lämpligt arbete, i den mån sådant erbjudes.
Härvid har kommittén givetvis blott haft i åtanke den arbetskraft, som utan
förfång för andra samhällsintressen kan tillföras arbetsmarknaden. Förordnandet
örn arbetsförmedlingsplikt kan sålunda företrädesvis tänkas få avseende
å andra vuxna familjemedlemmar än hustrun eller ock å hustru, som
utan tvingande grund upphört med tidigare anställning eller — örn hon t. ex.
är barnlös — vars arbetskraft till följd av mannens inkallelse lediggjorts.

Det har synts kommittén angeläget att i lagen uttryckligen angiva de kategorier,
vilka fritagas från arbetsförmedlingsplikten. För det första undantagas
de personer, som icke äro arbetsföra, d. v. s. till följd av sjukdom eller
eljest äro oförmögna till arbete. För det andra äro de befriade, som redan
ha full sysselsättning. För det tredje undantagas de, som till följd av vård
örn minderåriga eller sjuka familjemedlemmar äro förhindrade att mottaga
arbete. Slutligen angives som skäl till befrielse pågående utbildning, som
icke skäligen bör avbrytas.

Verkningarna av en familjemedlems underlåtenhet att ställa sig ett förordnande
örn arbetsförmedlingsplikt till efterrättelse ha i lagförslaget graderats,
allteftersom fråga är örn familjepenning eller örn hyres- eller näringsbidrag.
I fråga örn familjepenningen har kommittén icke ansett lämpligt
stadga vidsträcktare arbetsförmedlingsplikt än att viss familjemedlems uraktlåtenhet
att anmäla sig skall diskvalificera allenast denne, d. v. s. utesluta
honom från rätten till familj epenning respektive från den del av familjepenningen,
som är beroende på behovsprövning. Tilldelandet av hyres- och
näringsbidrag har däremot gjorts avhängigt av att sagda anmälningsplikt fullgjorts
av varje från nämnda plikt icke dispenserad familjemedlem, vilken är
inhyst i den värnpliktiges bostad eller eljest genom hans försorg beredes
bostad. Det ligger dock i behovsprövningens natur, att de kommunala organen
— vare sig Konungen förordnat örn arbetsförmedlingsplikt eller ej — även
vid utmätandet för en familj av sammanlagd familjepenning kunna taga i
betraktande exempelvis en sådan omständighet, som att ett hemmavarande,
till arbetsför ålder kommet barn på grund av uppenbar lättja med föräldrarnas
goda minne underlåter att efter bästa förmåga bidraga till familjens försörjning.

I fråga örn innebörden av familjemedlems skyldighet att antaga »lämpligt
arbete», då sådant erbjudes, må framhållas, att detta begrepp erhållit en i
författningarna örn arbetslöshetsförsäkring och arbetslöshetshjälp bestämd
betydelse, vilken torde böra vara normerande även vid tillämpningen av förevarande
lagstiftning. Därest hos lokalmyndighet eller länsstyrelse tvekan

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 9o.

skulle uppkomma örn begreppets innebörd, bör givetvis tillsynsmyndigheten
tillspörjas angående rätta tolkningen.

I det av kommittén framlagda förslaget till förordning om utrymningshjälp
har i 13 §, vilken innehåller ett stadgande om arbetsförmedlingsplikt
motsvarande det här föreslagna, upptagits följande bestämmelse:

Örn vad som förstås med lämpligt arbete gäller vad därom stadgas i förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor.

I motiven till detta stadgande har framhållits, att motsvarande tillägg borde
göras till nu förevarande paragraf.

Socialstyrelsen har beträffande ifrågavarande paragraf yttrat följande:

I händelse av mobilisering eller eljest under mera allvarliga krislägen
måste uppenbarligen stora ansträngningar göras för att effektivt utnyttja ali
förefintlig reservarbetskraft. Detta gäller måhända främst vissa kategorier
av kvinnlig arbetskraft, exempelvis många ensamstående hustrur samt hemmadöttrar
. Styrelsen ifrågasätter örn icke denna skyldighet att hänvända sig till
den offentliga arbetsförmedlingen bör göras obligatorisk redan i och med
lagens ikraftträdande, alltså utan att härför behöver meddelas särskilt förordnande
av Kungl. Majit. Benämningen »arbetsförmedlingsplikt», vilken
förekommer såväl i rubriken som i lagtexten, synes emellertid knappast lämplig.
Man torde endast böra tala örn skyldigheten att söka arbete på samma
satt som stadgas i förordningen örn erkända arbetslöshetskassor samt i kungörelsen
angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet.

I övrigt synes det i paragrafens första stycke använda uttrycket »lämpligt
arbete» böra närmare preciseras i lagtexten. Såsom kommittén även synes ha
förutsatt, lärer det icke finnas anledning att härför använda någon annan
definition än den som förekommer i 15 § förordningen örn erkända arbetslöshetskassor
och samma paragraf i arbetslöshetshjälpkungörelsen. Enligt bestämmelserna
härom i de båda nämnda författningarna må i händelse av
vägran att antaga erbjudet lämpligt arbete vederbörande avstängas från understöd
under en tid av fyra veckor vid arbetslöshetskassa och minst fyra veckor
vid arbetslöshetskommitté. Vid upptagande av en motsvarande föreskrift i
förevarande paragraf av familjebidragslagen synes tiden för avstängning böra
begränsas till fyra veckor.

Även statens arbetslöshetskommission har påpekat behovet av en bestämmelse
angående varaktigheten av avstängning från understöd på grund av
arbetsvägran. Kommissionen har vidare anfört:

Enligt författningarna örn arbetslöshetsförsäkring och arbetslöshetshjälp
tillkommer det i första hand viss lokal myndighet att pröva innebörden av
begreppet »lämpligt arbete» i samband med arbetsvägran. Samtliga fall av
arbetsvägran skola emellertid rapporteras till vederbörlig centralmyndighet,
som har att i tveksamma fall fälla avgörandet. Detta avgörande, som staller
utomordentliga krav på den beslutande myndigheten, förutsätter självfallet
en ingående kännedom örn såväl arbetsmarknadsförhållanden i allmänhet som
ock i förevarande hänseende utbildad praxis. Då några strikta linjer för en
rättstillämpning här icke kunna uppdragas, synes det under angivna förhållanden
icke vara lämpligt att förlägga avgörandet i dylika frågor till myndigheter,
som i regel torde sakna erfarenhet beträffande desamma och sålunda
knappast besitta nödig kompetens på området. Kommissionen får därför
framhålla angelägenheten av att även behandlingen av dessa frågor anfon
tros åt en härför kompetent central myndighet.

68

Departements chefen.

Kungl. Majus proposition nr 93.

Kommunalfullmäktige i Bondkyrko socken ha ansett kommittéförslaget
böra kompletteras med en bestämmelse därom, att arbetsvägrare respektive
arbetsvägrare jämte övriga familjemedlemmar skulle gå förlustiga jämväl
rätten till grundbelopp.

Med hänsyn till att familjebidragslagen är avsedd att gälla icke blott vid
mobilisering utan även under förstärkt försvarsberedskap torde de av kommittén
anförda skälen för att göra stadgandet örn skyldighet att söka arbete
fakultativt få anses bärande. Yad socialstyrelsen i övrigt erinrat rörande
termen »arbetsförmedlingsplikt» och behovet av en precisering av begreppet
»lämpligt arbete» har beaktats vid paragrafens överarbetning. Det synes
även lämpligt att, såsom föreslagits, meddela en bestämmelse örn tiden för
avstängning från bidrag i händelse av arbetsvägran. En sådan bestämmelse
torde emellertid ha sin plats i tillämpningsförfattningen. Beträffande omfattningen
av ett avstängningsbeslut har föreslagits, att även grundbeloppet skulle
inbegripas därunder. I sådant hänseende torde det vara lämpligast, att åt
Konungen överlåtes att enligt arbetsmarknadens krav avgöra, örn arbetsvägran
skall medföra förlust även av grundbeloppet.

Yad arbetslöshetskommissionen anfört rörande sättet för prövning av innebörden
av begreppet »lämpligt arbete» i samband med arbetsvägran har vid
avfattandet av 23 § beaktats genom en föreskrift därom, att lokalmyndighets
beslut rörande dylika frågor skola — med förbigående av länsstyrelserna -—
direkt underställas tillsynsmyndighetens prövning. Det underställda beslutet
avses emellertid skola lända till efterrättelse intill dess tillsynsmyndigheten
annorlunda förordnar. En given följd härav blir, att besvär över lokalmyndighets
beslut i dylika ärenden måste föras hos tillsynsmyndigheten. Av praktiska
skäl torde detsamma böra gälla övriga beslut av lokalmyndighet rörande
tillämpning av förevarande paragraf.

17-19 §§.

Kommitténs motivering för dessa paragrafer har huvudsakligen återgivits
under den allmänna motiveringen.

Även för yttrandena har redogjorts i det föregående; endast ett par detaljanmärkningar
återstå att redovisa i detta sammanhang. Sålunda har kammarrätten
framhållit, att kommittén ej tagit ställning till frågan örn rätt till
familjebidrag för sådana värnpliktiga, vilka vid inkallelsen vore bosatta utomlands.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har uttalat, att det i 17 §
första stycket andra punkten av kommitténs förslag upptagna stadgandet
rörande skyldighet att utbetala familjebidrag, då familjemedlem tillfälligtvis
hade arbete utom bostadskommunen, i praktiken torde komma att vålla betydande
svårigheter.

Länsstyrelsen i Stockholms län har påpekat behovet av ett stadgande av
innebörd, att talan mot kommun rörande återgäldande av förskjutet familjebidrag
ej finge anhängiggöras mot mer än en kommun samtidigt; en sådan
situation kunde eljest uppkomma för det fall, att den kommun som förskjutit

Kungl. May.ts proposition nr 93. 69

bidraget icke ansåge sig i stånd att avgöra, vilken av två eller flera andra
kommuner, som betalningsskyldigheten ålåge.

I den allmänna motiveringen har framhållits, att skyldigheten att utbetala
familjebidrag borde åligga den kommun, varest den värnpliktige å inställelsedagen
vore bosatt under sådana förhållanden att han, om mantalsskrivning
då skolat förrättas, ägt där mantalsskrivas. En bestämmelse av denna innebörd
har upptagits i 17 § första stycket, och såsom en följd härav ha de av
kommittén föreslagna särskilda reglerna örn utbetalande av hyres- och näringsbidrag
(17 § andra och tredje styckena) uteslutits. I första stycket av nämnda
paragraf har vidare stadgats, att betalningsskyldigheten, då den värnpliktige
å inställelsedagen var bosatt utom riket, åligger Stockholms stad, vilken torde
vara mantalsskrivningsort för ett — relativt taget — stort antal av dessa
värnpliktiga. Emellertid har tillika föreskrivits (i 19 §), att vad staden på
grund av detta stadgande utgivit skall i sin helhet återgäldas av staten. Med
hänsyn till det i den allmänna motiveringen framhållna kravet på en såvitt
möjligt enhetlig behovsprövning har den av kommittén föreslagna bestämmelsen
örn rätt för familjemedlemmar att vid visst uppehåll inom annan
kommun där uppbära familjepenning ansetts böra utgå.

Såsom förut framhållits kräves en regel örn betalningsskyldigheten för
det fall, att den värnpliktige efter inställelsedagen flyttar till annan kommun.
En sådan flyttning måste tydligen som regel anses äga rum, oavsett att
den värnpliktige är inkallad till krigs tjänstgöring, därest den värnpliktiges
med honom sammanboende familjemedlemmar bosätta sig å annan ort och
därvid medföra familjens bohag. I andra stycket av 17 § har med avseende å
dylikt fall föreskrivits, att skyldigheten att utbetala familjebidrag — och
därmed avses även familjebidrag till icke flyttade familjemedlemmar — skall
övergå å inflyttningskommunen från och med kalendermånaden näst efter
den, under vilken flyttningen anmäldes av utflyttningskommunen. Motsvarande
skall gälla, då utrikes boende inflyttar till annan kommun inom
riket än Stockholm. Slutligen stadgas för det fall, att familjebidrag ej åtnjutits
i den kommun, varest den värnpliktige bodde å inställelsedagen •— t. ex.
därför att behov tidigare ej förelegat — att betalningsskyldigheten övergår
å inflyttningskommunen från och med den dag, då ansökan om bidrag göres
där. Dessa bestämmelser måste tydligen, såsom även upptagits i kommitténs
förslag till tillämpningsförfattning, kompletteras med föreskrifter örn skyldighet
att anmäla flyttning.

I 18 § av departementsförslaget ha i anslutning till vad kommittén föreslagit
upptagits bestämmelser örn skyldighet för kommun att i vissa fall förskjuta
familjebidrag och örn regressrätt för sådant fall. Såsom i den allmänna
motiveringen framhållits kräver huvudregeln i 17 § ett komplement av innebörd,
att vistelsekommunen skall vara skyldig att förskjuta familj epenning
och sjukbidrag. Denna regel bör emellertid icke gälla för det fall, att sökanden
redan tillerkänts familjebidrag på annat håll, eller annan kommun medgivit
sig vara betalningsskyldig för det bidrag, som kan tillkomma sökanden. Sist -

Departements chefen.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

nämnda undantag gör det möjligt att i samförstånd med den definitivt betalningsskyldiga
kommunen redan från början hänvisa sökanden dit. Bestämmelser
av nu angivna innehåll ha upptagits i 18 § första stycket. Såsom andra
stycke i samma paragraf har upptagits en bestämmelse till förekommande av
att vid överflyttning av betalningsskyldigheten från en kommun till annan
uppehåll i utbetalningarna skall kunna inträffa. Jag förutsätter, att sistnämnda
stadgande kommer att fullständigas med vissa tillämpningsföreskrifter.
Sista stycket i 18 § har sin motsvarighet i kommittéförslaget; dock
har, i enlighet med vad i ett yttrande påyrkats, gjorts ett tillägg till förebyggande
av att regresstalan samtidigt föres hos mer än en myndighet.

19 § har — med de modifikationer, som föranledas av införandet av bestämmelser
örn särskilt sjukbidrag och örn rätt till familjebidrag för utrikes
boende — avfattats i överensstämmelse med kommitténs förslag.

20 §.

I motiveringen till denna paragraf, vilken överensstämmer med kommittéförslaget,
har kommittén påpekat, att bestämmelser örn villkoren för erhållande
av förskott föreslagits i tillämpningsförordningen. Förskotten syntes böra
beviljas för viss tidrymd, lämpligen en månad, och till belopp, motsvarande
vad som beräknades komma att under denna tid utgivas i statsbidrag.

21

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts i den allmänna
motiveringen.

22 §.

Denna paragraf motsvarar 22 § och 23 § första stycket första punkten i
kommittéförslaget. Andra punkten i nämnda stycke, vilken rörde sjukvård,
har blivit överflödig genom införandet av särskilt sjukvårdsbidrag. I 23 §
andra stycket upptog kommittéförslaget ett stadgande av innebörd, att därest
den värnpliktiges familj efter inställelsedagen flyttat från kommun till annan,
tid, varunder familjebidrag åtnjutits från den senare kommunen, icke finge
tagas i betraktande i fråga örn förvärv av hemortsrätt enligt lagen örn fattigvården.
I motiven till denna bestämmelse har kommittén framhållit, att
kommittén uttryckligen velat förebygga, att omflyttningar företagna efter
inställelsedagen av den inkallade eller dennes familj skulle kunna åsamka
inflyttningskommunen framtida underhållsförpliktelser gentemot dem enligt
fattigvårdslagens hemortsrättsregler. Kommittén har vidare i detta sammanhang
uttalat, att därest vårt land indroges i krig en särskild lagstiftning i
berörda hänseende, avpassad efter då rådande förhållanden och behov, ej
gärna kunde undgås.

Länsstyrelsen i örebro län har funnit det föreslagna andra stycket i 23 §
vara i behov av förtydligande.

Kammarrätten har beträffande ifrågavarande stadgande anfört följande:

Kommittén har i sin motivering angivit de skäl, som föranlett det föreslagna
stadgandet, och kammarrätten vill ingalunda bestrida, att dessa skäl äga en
viss bärkraft. Men man måste betänka, att en omflyttning av inkallade värn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

71

pliktigas familjer kan vara av fullt legitim karaktär samt att det icke är möjligt
att för närvarande avgöra, vilken utsträckning en sådan omflyttning kommer
att få eller under vilken tidrymd de normala reglerna för hemortsrättsförvärv
skulle på nu ifrågasatt väg sättas ur kraft. Verkningarna av den föreslagna
bestämmelsen kunna bliva omfattande och de kunna komma att sträcka sig
under åratal framåt, så att det mycket långt fram i tiden blir nödvändigt
att för bedömande av en persons hemortsrätt anställa undersökningar örn
hans värnplikts- och mantalsskrivningsförhållanden vid viss tidpunkt samt
hans familjs flyttning från kommun till annan.

Kammarrätten har vidare ingått på det föreslagna stadgandets avfattning
samt funnit denna giva anledning till tveksamhet rörande rätta tolkningen.
Vidare har kammarrätten ifrågasatt, huruvida icke kompletterande bestämmelser
erfordrades i mantalsskrivningsförordningen och fattigvårdslagen och
möjligen även barnavårdslagen. Vid angivna förhållanden syntes det kammarrätten
mindre riskabelt att utesluta stadgandet än att låta detsamma inflyta
i lagen.

Även svenska fattigvårds- och barnav år ds förbundet har givit uttryck för
betänkligheter mot ifrågavarande stadgande och därvid framfört i viss mån
samma synpunkter som kammarrätten. Förbundet har förordat, att andra
stycket i 23 § av kommittéförslaget finge helt utgå.

I anledning av de erinringar, som framförts mot det av kommittén föreslagna
andra stycket i 23 §, har jag ansett lämpligast att ur departementsförslaget
utesluta detta stadgande. Tydligt är emellertid, att frågan örn omflyttningar
under krigs- eller krisförhållanden och deras inverkan på kommunernas
fattigvårdsbörda måste ägnas den största uppmärksamhet och att,
såsom kommittén förutsatt, särskild lagstiftning härom kan bliva erforderlig.
Det torde emellertid enbart vara till fördel, örn det här berörda spörsmålet
upptages i ett större sammanhang, framför allt under hänsynstagande till motsvarande
problem i samband med evakuering samt tvångsförflyttning av
personal med stöd av tjänstepliktslagen.

23-25 §§.

23 § saknar motsvarighet i kommitténs förslag. Stadgandet har motiverats
i det föregående, beträffande första stycket genom det vid 10—14 §§ anförda
och ifråga örn andra stycket genom vad som yttrats vid 16 §. I anledning
av införandet av dessa bestämmelser rörande underställning har rubriken till
ifrågavarande paragrafer ändrats till »Örn underställning och besvär».

Av kommitténs motivering till 24 och 25 §§ må här, utöver vad som anförts
i den allmänna motiveringen, återgivas följande:

I dessa paragrafer lämnas bestämmelser beträffande besvärsrätt. Såsom
besvärsinstans har kommittén på skäl, som anförts i den allmänna motiveringen,
förordat vederbörande länsstyrelse. Kätt till klagan över att familjebidrag
beviljats eller fastställts till för högt belopp har icke synts böra medgivas.
Detta innebär i realiteten, att endast sökande till familjebidrag erhåller
besvärsrätt i de fall, då bidrag förvägras eller förmenas vara bestämt till för
lågt belopp. En följd av nämnda begränsning torde bli, att besvären kunna
avgöras utan avvaktande av besvärstidens utgång. De föreslagna bestämmel -

Depaitements chefen.

72

Departements chefen.

Kungl. Majlis proposition nr 93.

serna utesluta givetvis ej, att kommun, mot vilken regressanspråk jämlikt 19 §
göres gällande, i samband därmed kan hävda, att bidrag felaktigt eller till för
högt belopp utbetalts, ej heller, att länsstyrelse vid prövning av statsbidragsfråga
kan minska statsbidraget på grund av att lokalmyndighet felaktigt beviljat
familjebidrag eller fastställt bidraget till för högt belopp.

Kommittén har vidare framhållit, att beslut angående statsbidrag eller förskott
å dylika givetvis borde kunna överklagas och att talan mot dylika beslut
borde fullföljas hos Kungl. Majit.

För de avgivna yttrandena i vad däri framhållits behovet av en central
besvärsinstans har redogjorts i det föregående.

Socialstyrelsen har ansett det icke vara lämpligt, att processer mellan
olika kommuner hänskötes till Kungl. Maj:ts direkta avgörande, utan förordat,
att dylika ärenden upptoges av kammarrätten.

Statens arbetslöshetskommission har yttrat följande:

Då kommun, som vill påräkna statsbidrag till familjebidragsverksamhet,
bör vara skyldig att helt följa för verksamheten gällande direktiv, synas
bidrag till högre belopp än de i enlighet med dessa direktiv fastställda
icke Funna medgivas, även örn kommunen är beredd att avstå från
statsbidrag på den överskjutande delen. Missbruk i detta hänseende kunna
stävjas med stöd av 28 §, som tillägger länsstyrelsen befogenhet att, efter
framställning av tillsynsmyndigheten eller i samråd med denna, besluta, att
statsbidrag icke vidare eller i minskad omfattning skall utgå. Möjligheterna
att konstatera förekomsten av dylika missbruk skulle emellertid väsentligen
minskas, örn klagomål över desamma icke finge föras. Risken för att den i
besvärsmål dömande myndigheten skall besväras med ohemula klagomål
synes kommissionen på intet sätt motivera ett avstående från de möjligheter
till kontroll över familjebidragsverksamheten, som skulle komma att föreligga
i samband med utredningar rörande klagomål.

På grund av vad sålunda anförts har kommissionen påyrkat borttagande
av förbudet mot klagan över att familjebidrag beviljats eller fastställts till
för högt belopp.

I motiveringen till 16 § har jag redan framhållit, att en följd av införandet
av underställning av frågor beträffande »lämpligt arbete» vore, att besvär
över lokalmyndighets beslut rörande tillämpningen av 16 § borde föras direkt
hos tillsynsmyndigheten. En bestämmelse härom har upptagits i 24 § . I
överensstämmelse med vad jag i den allmänna motiveringen anfört har kammarrätten
införts såsom central besvärsinstans i mål, som fullföljas från eller
i första instans avgjorts av länsstyrelse. I anledning av vad arbetslöshetskommissionen
anfört har stadgandet i 24 § första stycket örn förbud i visst
fall att överklaga länsstyrelsens beslut uteslutits ur departementsförslaget.
I övrigt ha åtskilliga formella ändringar vidtagits i 24 och 25 §§.

Beträffande frågan örn vem som äger klagorätt må framhållas, att avsikten
med konstruktionen av familjebidraget såsom en den värnpliktige tillkommande
förmån givetvis icke är att inskränka familjemedlemmarnas besvärsrätt.

26—28 §§.

Under dessa paragrafer upptager kommittéförslaget bestämmelser örn
ansvar och avstängning från familjebidrag för den, som lämnar oriktiga upp -

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

gifter eller åsidosätter föreskrifter, som meddelats angående lagens tillämpning.
För att erhålla garanti för att lokalmyndighet icke vid tillämpningen
av lagen skall giva efter på behovsprövningen utan verkligen genomföra denna
i den av lagen angivna eller förutsatta omfattningen, har kommittén vidare
ansett sig böra stadga möjlighet till indragande eller minskande av statsbidrag.
" •''* t4:

Beträffande 26 och 27 §§ har länsstyrelsen i Älvsborgs län anfört följande:

De i förslagets § 26 intagna ansvarsbestämmelserna synas alltför stränga.
Framför allt förefaller det icke motiverat att tillgripa en så svår strafform
som fängelse, då exempelvis en uppsåtlig! falsk skattedeklaration icke förskyller
svårare straff än böter. Vidare ifrågasättes, huruvida icke straffpåföljden
för lämnandet av oriktig uppgift eller åsidosättandet av stadgande,
varom är fråga, bör inskränkas till de fall, då härigenom föranletts, att
bidrag obehörigen utgått. För samtliga i denna paragraf avsedda fall synes
det tillika rimligt föreskriva, att straff icke skall inträda, där den felande inom
viss tid av egen drift gör anmälan örn förhållandet och ersätter uppkommen
skada.

Förslaget att utöver straff enligt 26 § stadga den påföljd, att den felande
skall helt eller delvis avstängas från rätten till bidrag, kan länsstyrelsen ej
heller förorda. Det må framhållas, att en dylik påföljd kunde komma att
drabba även annan familjemedlem än den felande, eftersom det innehållna
bidraget skulle minska familjens samtliga inkomster. Härtill kommer, att
det icke gärna kan låta sig göra att — såsom förslaget dock synes utgå från
— överlåta åt lokalmyndigheten att avgöra, huruvida förutsättning för tillämpning
av 26 § och därmed av 27 § föreligger. Det synes uppenbart, att fråga
örn tillämpning av 27 § måste bliva beroende av örn vederbörande genom laga
kraftägande utslag förklarats skyldig till ansvar jämlikt 26 §. Även ur den
synpunkten, att påföljden regelmässigt komme att verkställas avsevärd tid
efter det det oriktiga förfarandet begåtts, synes den föreslagna bestämmelsen
icke lämplig.

Gentemot ett i 9 § av kommitténs förslag till förordning örn familjebidrag
åt värnpliktiga under tjänstgöring i fredstid upptaget stadgande av samma
innehåll som ifrågavarande 27 § ha erinringar av nyss angivna innebörd framställts
jämväl av länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett nyssnämnda paragraf i fredsförfattningen
vara i behov av en förtydligande omredigering.

I likhet med kommittén, vars förslag härutinnan godtagits av flertalet hörda
myndigheter, anser jag att fängelsestraff bör ingå i straffskalan. Tillräckliga
skäl för införandet av straffrihet för den, som i handling visar sin ånger,
synas knappast föreligga; däremot torde straffbarheten vid vårdslöshet böra
begränsas till fall av grov vårdslöshet.

27 § har i anledning av de mot densamma framställda erinringarna omarbetats.
Enligt stadgandets nya lydelse äger lokalmyndighet, som beslutar
om nedsättning av ett på grund av oriktiga uppgifter till för högt belopp
bestämt familjebidrag, besluta örn avräkning å därefter utgående familjebidrag
— alltså även å grundbelopp — av vad som utgått för mycket.

28 § har i sak oförändrad upptagits från kommittéförslaget.

Departements chefen.

74

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

29—30 §§.

Beträffande 29 § har arméförvaltningens civila departement ansett böra
klargöras, huruvida stadgandet även avsåge sådana frivilliga, vilka åtnjöte
krigsavlöning efter andra grunder än värnpliktiga.

Viss frivillig personal vid krigsmakten, bland annat sådan, som tillhör
frivilliga automobil- och motorbåtskårerna samt röda korsets frivilliga sjukvårdstrupper,
åtnjuta under krigstjänstgöring lön efter samma grunder som
fast anställd personal. Tydligt är, att sådana kategorier icke böra komma i
åtnjutande av familjebidrag. I annat hänseende synes en utvidgning av det
föreslagna stadgandet i 29 § erforderlig, nämligen för det tänkbara fall, att
personal tages i anspråk för krigsmaktens behov enligt tjänstepliktslagen och
avlönas såsom värnpliktiga. Med hänsyn härtill har stadgandet gjorts tillämpligt
å ali icke värnpliktig personal, som avlönas enligt de för värnpliktiga
gällande grunder.

I enlighet med vad i den allmänna motiveringen anförts har i 30 § vidtagits
en jämkning i syfte att möjliggöra större befogenhet för tillsynsmyndigheten.

Lagens ikraftträdande.

Uppenbarligen är det önskvärt, att de nya bestämmelserna om familjebidrag
snarast möjligt träda i kraft. Dessförinnan måste emellertid tillämpningsföreskrifter
och formulär utarbetas, och innan förordningen kan i sin helhet
tillämpas måste även familjebidragsnämnder utses och tillsynsmyndighet förordnas
m. m. Det synes därför lämpligast, att Konungen bestämmer tid för
ikraftträdandet och utfärdar erforderliga promulgationsbestämmelser.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att förut nämnda,
inom försvarsdepartementet utarbetade förslag till förordning om familjebidrag
åt värnpliktiga under krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordning)
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Lars Wikland.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

75

Bilaga A.

Sociala försvarsberedskapskonimitténs förslag

till

Lag om familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjäustgöring m. m.

(familjebidragslag).

Härigenom för ordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Förordnar Konungen jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen
örn inkallelse av värnpliktiga och skall krigsavlöningsreglementet äga
helt eller delvis tillämpning beträffande dessa värnpliktiga, skall ock, där
ej Konungen annorlunda föreskriver, från och med inställelsedagen å dem
tillämpas stadgande^ i denna lag; Konungen obetaget, att förordna om
lagens tillämpning även å andra värnpliktiga.

Med inställelsedagen avses i denna lag

vid mobilisering, dagen för tjänstgöringens början vid mobiliserat förband;

vid förstärkt försvarsberedskap, dagen för påbörjandet av tjänstgöring
vid förband, som organiserats enligt bestämmelserna för förstärkt försvarsberedskap;
samt

vid inkallelse utan samband med mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap,
dagen för den värnpliktiges inställelse till tjänstgöring eller, örn
lagens bestämmelser skola träda i tillämpning å senare dag, den dagen.

I den mån bestämmelserna i denna lag äga tillämpning, utgår icke bidrag
till värnpliktigs familj enligt för fredstid gällande föreskrifter.

2 §•

Värnpliktig är i enlighet med vad nedan stadgas berättigad till familjebidrag.
. .. .

Familjebidrag utgår kontant såsom familjepenning, hyresbidrag och näringsbidrag;
dock må, i den ordning Konungen föreskriver, kunna bestämmas,
att familjebidrag skall till viss del utgå in natura.

Örn sjukvård för värnpliktigs familj gäller vad örn sådan vård är stadgat
i lagen örn fattigvården och i barnavårdslagen; dock att därvid skall iakttagas
vad nedan i 19 och 23 §§ föreskrives.

3 §■

Såsom medlemmar av den värnpliktiges familj anses enligt denna lag:

a) den värnpliktiges hustru samt barn och adoptivbarn under sexton år;

b) den värnpliktiges föräldrar och adoptant, hans barn och adoptivbarn

över sexton år, hustrus barn och adoptivbarn samt frånskild hustru, en var
under förutsättning, att den värnpliktige är underhållsskyldig gentemot
vederbörande och under tiden före inkallelsen i väsentlig mån bidragit till
dennes underhåll; samt .

c) husföreståndarinna under förutsättning, att den värnpliktige sammanbor
med barn under sexton år men ej med arbetsför hustru.

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Om familjepenning.

4 §•

Familjepenning utgår för tryggande av familjens uppehälle med högst så
stort belopp för dag, som för en var av nedan angivna ortsgrupper upptages
i följande tariff:

1

2

3

4

Ortsgrupp

För hustru eller, där
hustru ej finnes,
annan familjemedlem
över 16 år, som
förestår den värn-pliktiges hem
kronor

För annan familje-medlem över 16 år
än som avses i kol. 2

kronor

För familjemedlem
under 16 år

kronor

i ................

1:75

1: —

0: 70

ii ......................

2: —

1: 25

0: 80

111 ..........................

2: 25

1:50

0:90

Familjepenning fastställes särskilt för varje familjemedlem samt utgår
efter den ortsgrupp, till vilken den kommun är att hänföra, som enligt vad
i 17 § stadgas skall utbetala beloppet. I fråga örn kommunernas hänförande
till ortsgrupp skall tillämpas den enligt lagen örn folkpensionering verkställda
indelningen.

5 §•

Av familjepenningen utgår för de i 3 § a) avsedda familjemedlemmarna visst
grundbelopp utan behovsprövning. Grundbeloppet utgör för hustru en krona
och för varje barn eller adoptivbarn under sexton år 40 öre.

I övrigt utgår familjepenning, med iakttagande av vad i 15 § stadgas,
allenast i den mån behov därav skäligen kan antagas föreligga. Vid bestämmande
av beloppets storlek skall hänsyn tagas till familjens samtliga
inkomster utom till den värnpliktiges krigslön. För familjemedlem, som avses
i 3 § b), må ej fastställas högre belopp än det, varmed den värnpliktige
under tiden före inkallelsen stadigvarande bidragit till den ifrågavarande
familjemedlemmens underhåll.

6 §•

Familjepenning utgår icke till värnpliktig, som åtnjuter avlöning enligt
civila eller militära avlöningsreglementet.

7 §•

Familjepenning må utgå från och med inställelsedagen samt uppbäras,
där ej Konungen annorlunda förordnar, till och med dagen efter den, då
tjänstgöringen upphört eller, örn den värnpliktige avlidit, till och med månaden
näst efter den, under vilken dödsfallet blivit kunnigt. Lika med
tjänstgöring anses krigsfångenskap. Har den värnpliktige anmälts såsom
saknad och är ej uppenbart att han rymt, må ock familjepenning tills vidare
utgå. Visar avliden värnpliktigs familjemedlem före utgången av månaden
näst efter den, under vilken dödsfallet blivit kunnigt, att ansökan örn krispensson
blivit gjord i den ordning, som kan varda föreskriven, må familjepenning
för de familjemedlemmar, som avses med pensionsansökan utgå
till dess denna prövats i första instans.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9H.

77

Om hyresbidrag.

8 §•

Prövas behov av bidrag, utöver familjepenningen, vara för handen för
beredande av bostad åt en eller flera familjemedlemmar, med vilka den
värnpliktige omedelbart före inkallelsen sammanbott, må, där ej Konungen
annorlunda förordnar, under iakttagande av vad i 15 § stadgas hyresbidrag
kunna tillerkännas den värnpliktige. Sådant bidrag må utgå jämväl till
värnpliktig, som avses i 6 §. Hyresbidrag må ej beviljas för mer än en
bostad. Bidraget må även avse kostnader, som äro förenade med ombyte
av bostad.

Hyresbidraget må icke överstiga beloppet av den hyra, som vid inställelsen
varit avtalad. Är särskild avgift överenskommen för bostadens förseende
med värme, skall sådan avgift inräknas i hyran. Bestrider den värnpliktige
själv kostnaden för värme, må ock sådan kostnad tagas i betraktande vid
hyresbidragets bestämmande.

Är den värnpliktige eller hans hustru ägare till bostaden eller innehar
denna med bostadsrätt, må hyresbidraget avse kostnad för bestridande av
ränta och amortering å lån för bostadens anskaffande eller för fullgörande
av förpliktelser mot bostadsrättsföreningen, dock ej till högre belopp än som
motsvarar det för bostaden beräknade hyresvärdet. Bidrag till amortering
må ej utgå i annan mån än den värnpliktige eller hans hustru förbundit
sig erlägga amortering, ej heller för år räknat med högre belopp, än som
svarar mot en tjugondei av sammanlagda lånesumman.

Vid behovsprövning, som avses i denna paragraf, skall hänsyn tagas till
familjens skäliga behov av bostad, till den värnpliktiges eller hans hustrus
bundenhet av hyresavtal och andra åtaganden för bostadsbehovets tillgodoseende
ävensom till familjens samtliga inkomster, utom den värnpliktiges
terminslön. Såsom villkor''för erhållande av hyresbidrag må, där så prövas
skäligt, föreskrivas, att viss del av bostaden skall utan ersättning upplåtas
för krigsmaktens eller luftskyddets behov eller för annat allmänt ändamål.

9 §•

Är värnpliktig i behov av bidrag till hyra, ränta eller amortering för att
kunna behålla sin bostad under värnpliktstjänstgöringen och skulle bostadens
avstående för honom medföra synnerlig olägenhet, må hyresbidrag tillerkännas
honom enligt vad i 8 § stadgas, ändå att bidraget ej avser beredande
av bostad åt familjemedlemmar, som där sägs.

10 §.

Hyresbidrag må utgå till gäldande av hyra, som förfaller från och med
inställelsedagen, samt uppbäras, där ej Konungen annorlunda förordnar,
till och med utgången av den månad, under vilken värnpliktstjänstgöringen
upphört eller, örn den värnpliktige avlidit, dödsfallet blivit kunnigt. Med
avseende å rätten att åtnjuta hyresbidrag skall i övrigt vad i 7 § stadgas
beträffande familj epenning äga motsvarande tillämpning.

Orri näringsbidrag''.

n §.

Konungen äger, där med hänsyn till inkallelsens sannolika varaktighet
så finnes lämpligt, förordna, att till värnpliktiga, vilka driva näring eller
rörelse, må kunna utgå bidrag till anställande av arbetskraft för verksam -

78 Kungl. Majus proposition nr 93.

hetens upprätthållande (näringsbidrag) i enlighet med vad nedan i 12—-15 §§
stadgas.

Näringsbidrag må, utom i fall, som i 14 § sägs, utgå allenast, därest den
värnpliktige har familj och denna erhåller sitt uppehälle av näringen eller
rörelsen.

12 §.

Näringsbidrag utgår med högst så stort belopp, som är oundgängligt för
näringens eller rörelsens upprätthållande, och må ej överstiga tvåhundra
kronor i månaden. Är verksamhetens upprätthållande av särskild betydelse
för det allmänna, må dock bidraget kunna utgöra högst trehundra kronor i
månaden.

Näringsbidrag må ej utgå, med mindre det måste antagas, att bidraget
är nödvändigt för näringens eller rörelsens fortsatta drivande, att förutsättningar
i övrigt äro för handen för verksamhetens upprätthållande samt
att näringens eller rörelsens fortsättande överensstämmer med allmänt
intresse.

Näringsbidrag må ej avse anställande av familjemedlem, som i 3 § a)
eller b) sägs. Huruvida näringsbidrag må avse anställande av annan närmare
släkting till den värnpliktige, må bero av prövning i varje särskilt fall.

13 §.

Näringsbidrag må utgå tidigast från viss av Konungen bestämd dag. Där
ej Konungen annorlunda förordnar, må bidraget åtnjutas till och med utgången
av den månad, under vilken värnpliktstjänstgöringen upphört eller,
örn den värnpliktige avlidit, dödsfallet blivit kunnigt. Med avseende å
rätten att åtnjuta näringsbidrag skall i övrigt vad i 7 § stadgas beträffande
familjepenning äga motsvarande tillämpning.

14 §.

Skulle upphörandet av näring eller rörelse, som den värnpliktige driver,
för honom medföra synnerlig olägenhet eller vara ur det allmännas synpunkt
till skada, må näringsbidrag kunna utgå i enlighet med vad ovan
stadgas, ändå att den värnpliktige icke har familj.

15 §.

Den som uppbär näringsbidrag äger ej åtnjuta annat familjebidrag än
familjepenningens grundbelopp. Vid valet mellan de bidrag, som kunna
utgå utöver nämnda grundbelopp, skall, örn förutsättningar för beviljande
av näringsbidrag äro för handen, denna form av bidrag äga företräde.

Om arbetsförmedlingsplikt.

16 §.

När skäl därtill äro, må Konungen såsom villkor för erhållande av annat
familjebidrag än familjepenningens grundbelopp föreskriva skyldighet för
familjemedlemmarna att i enlighet med vad nedan stadgas hos organ för
den offentliga arbetsförmedlingen anmäla sig såsom arbetssökande samt antaga
lämpligt arbete, i den mån sådant erbjudes (arbetsförmedlingsplikt).

Har arbetsförmedlingsplikt stadgats, gäller, att annan del av familjepenningen
än grundbelopp ej må utgå för familjemedlem, som underlåtit att
fullgöra arbetsförmedlingsplikten, samt att hyres- eller näringsbidrag ej må
utgå, med mindre sådan skyldighet fullgjorts av varje familjemedlem, vilken

Kungl. Majus proposition nr 93. 79

är inhyst i den värnpliktiges bostad eller eljest genom hans försorg beredes
bostad.

Arbetsförmedlingsplikt skall icke avse familjemedlem, som är oförmögen
till arbete eller innehar arbete, varigenom han erhåller full sysselsättning.
Såsom sådant arbete skall anses vård av minderåriga eller sjuka familjemedlemmar
samt pågående utbildning, vilken icke skäligen bör avbrytas.

Örn familjebidragens bestridande m. m.

17 §.

Skyldigheten att utbetala familjepenning åligger kommun, varest familjemedlem,
för vilken familjepenningen fastställts, är bosatt under sådana förhållanden,
att han äger där mantalsskrivas. Har familjemedlem arbete inom
annan kommun och kan i följd därav en eller flera familjemedlemmar antagas
komma att huvudsakligen vistas där minst en månad, skall utan hinder
av stadgandet i första punkten skyldigheten att utbetala familj epenning för
dem åligga denna kommun.

Skyldigheten att utbetala hyresbidrag åligger den kommun, varest bostaden
är belägen.

Skyldigheten att utbetala näringsbidrag åligger den kommun, varest näringen
eller rörelsen utövas från fast driftställe eller, örn sådant icke begagnas,
den kommun, varest den värnpliktige är bosatt på sätt i första stycket
första punkten sägs.

18 §.

Kommun, varest familjemedlem vistas, vare, ändå att betalningsskyldigheten
enligt 17 § icke åligger kommunen, pliktig att förskjuta det bidrag,
vartill familjemedlemmen finnes berättigad, såvida icke annan kommun förklarat
sig villig eller av länsstyrelse förpliktats att till sökanden utgiva det
familjebidrag, vartill denne må vara berättigad. Talan örn förpliktande, som
nu är sagt, må föras av kommun, som utbetalt familjebidrag, samt anhängiggöres
hos länsstyrelsen i det län, varest den kommun, mot vilken anspråket
riktas, är belägen.

Yad kommun enligt första stycket förskjutit må i sin helhet sökas åter
av den kommun, som betalningsskyldigheten enligt 17 § åligger. Sådant
anspråk prövas i händelse av tvist av den länsstyrelse, som i första stycket
sägs.

19 §.

Kommun, som utgivit familjebidrag, äger av staten återfå så stort belopp,
som motsvarar vad kommunen utgivit av familjepenningens grundbelopp
samt fyra femtedelar av vad kommunen därutöver betalt. Beloppet av vad
kommun sålunda äger återfå fastställes av länsstyrelsen.

Då särskilda skäl därtill föranleda, må Konungen medgiva högre statsbidrag,
än i första stycket sägs.

Därjämte må Konungen med avsende å omfattningen av beslutad inkallelse
förordna om statsbidrag för bekostande av sjukvård, som i 2 § tredje
stycket sägs.

20 §.

Kommun är berättigad att av statsverket erhålla förskott å statsbidraget
enligt de närmare bestämmelser Konungen meddelar.

80

Kungl. Majlis proposition nr 93.

21 §.

Konungen förordnar viss myndighet att öva tillsyn å denna lags tillämpning
(tillsynsmyndigheten) samt meddelar bestämmelser angående vilket
organ, som å kommuns vägnar skall handlägga i denna lag avsedda ärenden
(lokalmyndighet).

22 §.

Rätt till familjebidrag enligt denna lag kan icke överlåtas och må förty
ej för gäld tagas i mät.

23 §.

Familjebidrag må ej återkrävas av den värnpliktige eller eljest hänföras
till fattigvård. Detsamma skall, såvitt angår den värnpliktiges och hans
familjs rätt, gälla i fråga örn sjukvård, som omförmäles i 2 § tredje stycket.

Har efter inställelsedagen den värnpliktiges familj flyttat från kommun
till annan, må tid, varunder familjebidrag åtnjutits från den senare kommunen,
ej tagas i betraktande i fråga örn förvärv av hemortsrätt enligt lagen
om fattigvården.

Om besvär.

24 §.

Är någon missnöjd med beslut, som fattats av lokalmyndighet i fråga örn
tillämpningen av denna lag, må han däröver anföra besvär hos länsstyrelsen;
dock må klagan ej föras över att familjebidrag beviljats eller fastställts
till för högt belopp.

Besvären skola innan klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden
erhållit del av beslutet, avlämnas till länsstyrelsen.

25 §.

över länsstyrelses beslut i ärende, som dit fullföljts enligt 24 §, må
klagan ej föras.

Annat beslut, som enligt denna lag meddelats av länsstyrelse, må överklagas
hos Konungen inom tid, som i allmänhet är bestämd för överklagande
av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Ansvarsbestämmelser m. m.

26 §.

Har någon till stöd för ansökan om familjebidrag mot bättre vetande
eller av vårdslöshet lämnat oriktig uppgift, eller från mer än en kommun
uppburit belopp, beträffande vilka han insett eller bort inse, att beloppen
avsågo samma slag av bidrag, eller ock åsidosatt bestämmelse, som meddelats
enligt 30 §, eller med stöd av dylik bestämmelse given föreskrift;
straffes med dagsböter eller fängelse.

Böter tillfalla kronan.

27 §.

I fall, som i 26 § sägs, må lokalmyndigheten helt eller delvis avstänga
den felande från rätten till familjebidrag under en tid av högst en månad.

28 §.

Åsidosätter lokalmyndigheten vid fullgörandet av sitt uppdrag i denna
lag eller eljest meddelade bestämmelser, må länsstyrelsen, efter framställ -

81

Kungl. Majus proposition nr 93.

ning av tillsynsmyndigheten eller i samråd med denna, kunna besluta, att
statsbidrag icke vidare eller i minskad omfattning skall utgå.

Särskilda bestämmelser.

29 §.

Bestämmelserna örn familjebidrag åt värnpliktiga skola äga motsvarande
tillämpning å frivilliga vid krigsmakten.

30 §.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser med avseende å tillämpningen
av denna lag samt därjämte uppdraga åt tillsynsmyndigheten att
utfärda anvisningar rörande lagens tillämpning.

Denna lag träder omedelbart i kraft.

Bihang till riksdagens protokoll 1940,

1 sami.

Nr 93.

371 40 G

82

Kungl. Majus proposition nr 93.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen .................................................................... 1

Förslag till förordning om familjebidrag åt värnpliktiga lindel'' krigstjänstgöring
m. m. (krigsfamiljebidragsförordning).......................................... 2

Utdrag av statsrådsprotokollet .................................................... 10

Inledning .................................................................... 10

Sociala försvarsberedskapskommittén sid. 10. — Gällande bestämmelser om
familjeunderstöd sid. 11. — Krigsberedskapskommissionens förslag sid. 13.

Allmän motivering .......................................................... 14

Allmänna synpunkter sid. 14. — Familjebidragets konstruktion sid. 20. —
Familjebidragens bestridande och administrerande sid. 34. — Kostnaderna för
familjebidragen sid. 49.

Speciell motivering .......................................................... 50

Departementschefens hemställan ............................................ 74

Bilaga A. Sociala försvarsberedskapskommitténs förslag till lag örn familjebidrag
åt värnpliktiga under krigstjänstgöring m. m. (familjebidragslag) 75

Stockholm 1940. K. L. Beckmans Boktryckeri.