Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

1

Nr 89.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924
(nr 349) om landsting, m. m.; given Stockholms slott
den 23 februari 1940.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om
landsting;

2) lag örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus;

3) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 4 juni 1937 (nr 298) om
anställande av distriktsbarnmorskor m. m.; samt

4) lag om ändring i vissa delar av epidemilagen den 19 juni 1919 (nr
443).

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 89-

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om

landsting.

Härigenom förordnas, dels att 32 § samt 39—41 §§ lagen den 20 juni 1924
om landsting1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock
att i lagen efter 40 § skall införas en ny paragraf, betecknad 40 a §, av nedan
angivet innehåll:

32 §.

Val av ledamöter och suppleanter i landstingets förvaltningsutskott samt
av personer för beredning, varom förmäles i 31, 40 a och 42 §§, så ock av
revisorer och revisorssuppleanter, som avses i 53 §, skall, där två eller flera
personer skola utses, vara proportionellt, därest det begäres av minst så
många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes
antal delas med siffran för det antal personer valet avser, ökad med 1. Om
förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat.

39 §.

Landstinget skall---å förvaltningsutskottet;

att avgiva förslag till utgifts- och inkomststat för landstinget; samt

att till landstinget avgiva berättelse över sin verksamhet under tiden från
senaste lagtima möte.

I den —--dess möten.

40 §.

Landstinget antager---ledamöternas antal.

I reglementet äger landstinget tillika bestämma, huruvida och i vilken
omfattning de utskottet tillkommande bestyren skola fördelas å två eller
flera särskilda avdelningar av utskottet. Där utskottet skall vara uppdelat
på avdelningar, må landstinget i reglementet kunna föreskriva, att dessa avdelningar
skola av landstinget utses genom särskilda val. Har uppdelning
skett, ankommer dock å utskottet samfällt att uppgöra det förslag till utgifts-
och inkomststat, som skall föreläggas landstinget, ävensom att hava
överinseendet över den ekonomiska förvaltning, som utövas av beredning,

1 Senaste lydelse av 32 § se SFS 1930: 256.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

3

varom förmäles i 40 a §, och med eget yttrande till landstinget överlämna
de framställningar från sådan beredning, som ankomma på landstingets
handläggning.

Utskottet och — — — sina åligganden.

40 a §.

1 mom. Ledningen av landstingets hälso- och sjukvårdande verksamhet
skall, i den mån icke genom lag eller författning annorlunda föreskrives,
enligt landstingets bestämmande utövas av en gemensam hälso- och sjukvårdsberedning
eller ock av en särskild hälsovårds- och en särskild sjukvårdsberedning.

Beredning skall bestå av minst fem för en tid av fyra kalenderår av landstinget
valda ledamöter jämte lika antal för samma tid utsedda suppleanter.
Beredningen utser inom sig ordförande och vice ordförande. Landstinget
bestämmer den ordning, i vilken beredningen har att fatta beslut.

2 mom. Där landsting finner sådant lämpligt, må landstinget besluta, att
beredning skall utgöras av förvaltningsutskottet eller viss avdelning därav.

3 morn. Till sammanträde med beredning skall förste provinsialläkaren
kallas med rätt för honom att deltaga i överläggningarna men ej i besluten
samt att få sin mening antecknad till protokollet.

A mom. Angående hälso- och sjukvårdsberednings verksamhet gäller i
övrigt vad därom stadgas i lag eller författning.

41 §.

Till ledamot eller suppleant i förvaltningsutskottet eller i beredning, som
avses i 40 a §, må kunna utses annan än landstingsman.

I avseende på villkoren för valbarhet till ledamot eller suppleant i utskott
eller beredning, som i första stycket sägs, ävensom angående befogenhet
att innehava sådant uppdrag och rättighet att avsäga sig detsamma gäller
i motsvarande tillämpning vad i 6 § är stadgat örn landstingsman.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1941.

Landsting har att vid lagtima möte år 1940 fatta de beslut och företaga de
val, som må påkallas för denna lags ikraftträdande nämnda dag.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Förslag

till

Lag

om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Landsting, så ock stad, som ej deltager i landsting, åligger att för dem,
som hava sin vistelseort eller hemort inom landstingsområdet eller staden,
ombesörja anstaltsvård för sjukdom, skada och kroppsfel, i den mån icke annan
drager försorg om sådan vård. I enahanda omfattning bör landsting liksom
stad, som nyss nämnts, ombesörja anstaltsvård vid barnsbörd.

Vård, som ovan avses, må ock ombesörjas av kommun, vilken deltager i
landsting.

Denna lag äger icke tillämpning å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet;
och skall vad däri finnes stadgat endast i den mån nedan föreskrives
gälla anstaltsvård, varom föreskrifter äro meddelade i epidemilagen,
samt anstaltsvård för sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka, kroniskt
kroppssjuka eller konvalescenter.

2 §■

1. Sjukhus anses vara drivet av landsting eller kommun, därest landstinget
eller kommunen eller sammanslutning, vari landsting eller kommun deltager,
helt eller till viss kvotdel i sista hand ansvarar för driftkostnaden.

2. Med sjukhus förstås nedan i denna lag sjukvårdsanstalt, som drives av
landsting eller kommun och som ej är anordnad vid fattigvårdsanstalt eller
lyder under militär myndighet.

Sjukhus, som ej är inrättat uteslutande för vård av tuberkulossjuka, benämnes
lasarett, om det är avsett för vårdbehövande oberoende av fallets
svårare eller lindrigare art, och eljest sjukstuga. Sjukhus, som är inrättat
uteslutande för vård av tuberkulossjuka (tuberkulossjukvårdsanstalt), benämnes
sanatorium, örn det är avsett för sådana sjuka oberoende av vårdens
art, och eljest tuberkulossjukstuga.

För sjukvård ansvarig läkare benämnes, där fråga ej är om läkare, som
avses i 17 eller 25 §, vid lasarett lasarettsläkare, vid sjukstuga sjukstuguläkare,
vid sanatorium sanatorielåkare och vid tuberkulossjukstuga tuberkuloss
jukstuguläkare.

3 §•

Landstings samfällda förvaltningsutskott åligger i fråga om landstingets
sjukhusväsende att, på sätt i lagen om landsting stadgas, hava överinseende

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

5

över den ekonomiska förvaltningen inom de organ, som enligt landstingets
bestämmande handhava ledningen och förvaltningen av sjukhusen, och med
eget yttrande till landstinget överlämna de framställningar från sådant organ,
som ankomma på landstingets handläggning. Vad nu sagts gäller
även från övriga sjukhusorgan gjorda framställningar, i den mån dessa
ankomma på landstingets handläggning. Utskottet äger att i frågor rörande
landstingets sjukhusväsende verkställa den ytterligare beredning eller särskilda
utredning, som må finnas av omständigheterna påkallad, och till
landstinget inkomma med de särskilda framställningar och förslag, som därav
föranledas.

4 §•

Den centrala ledningen av landstingets sjukhusväsende utövas i den örn
fattning här nedan sägs av landstingets sjukvårdsberedning.

Sådan sjukvårdsberedning åligger:

1) att med uppmärksamhet följa sjukhusväsendets behov och utveckling
inom landstingsområdet;

2) att till landstinget avgiva utlåtande och förslag i anledning av såväl
de särskilda för landstingets sjukhus tillsatta direktionernas förslag till avlönings-
samt utgifts- och inkomststater som ock övriga av direktionerna
gjorda framställningar, vilka avse åtgärd av landstinget;

3) att, då någon sjukhusvården berörande fråga av beskaffenhet att
böra underställas landstinget förekommer, vari landstingets beslut icke utan
synnerlig olägenhet kan avvaktas, vidtaga erforderliga åtgärder; beslut av
sådan innebörd må dock icke gå i verkställighet, innan det godkänts av det
samfällda förvaltningsutskottet;

4) att, när behov därav föreligger, efter direktionernas hörande till landstinget
avgiva förslag angående ändrade grunder för legosängsavgifternas
utgående;

5) att till direktionerna göra de framställningar och erinringar rörande
sjukhusets administration och ekonomiska förvaltning, som av omständigheterna
påkallas;

6) att därutinnan meddela direktionerna erforderliga råd och anvisningar;
samt

7) att i övrigt fullgöra, vad som enligt lag eller annan allmän författning
eller landstingets beslut tillkommer sjukvårdsberedning.

I den mån icke annorlunda av landstinget bestämmes, skall det ankomma
på sjukvårdsberedningen att bereda och framlägga förslag, som avser inrättande
av nytt eller ändring av befintligt sjukhus, och tillkommer det
därvid beredningen att söka verka för främjande av största möjliga planmässighet
i landstingets sjukhusväsen samt för sådant ändamål, i den mån
omständigheterna det påkalla, söka samarbete med vederbörande statsmyndighet,
så ock med andra sjukvårdsberedningar.

Landsting må besluta, att sjukvårdsberedningen skall, på sätt landstinget
i varje särskilt fall föreskriver eller beredningen eljest finner lämpligt, om -

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 89.

händerhava verkställande av vid landstingets sjukhus förekommande ny-,
till- och ombyggnadsarbeten, som ej äro av den ringa omfattning, att de
kunna hänföras till ordinarie underhåll.

Landsting äger ock att genom sjukvårdsberedningen eller annorledes i den
ordning och utsträckning, som finnes lämplig, anordna gemensam upphandling
för två eller flera sjukhus.

5 §■

1. Kommun, som driver sjukhus, är pliktig att åt lämplig kommunal
nämnd eller annat kommunalt organ uppdraga att vara sjukvårdsberedning
med skyldighet att i fråga om kommunens sjukhusväsende fullgöra den
verksamhet, som i avseende å landstings sjukhusväsende jämlikt 4 § åligger
sjukvårdsberedning.

Kommun må, där så befinnes lämpligt, uppdraga åt det kommunala
organ, som har att upprätta förslag till utgifts- och inkomststat för kommunen,
att fullgöra de åligganden, som enligt 3 § inom landsting tillkommer
samfällt förvaltningsutskott.

Ansvarar sammanslutning, vari landsting eller kommun deltager, helt
eller till viss kvotdel i sista hand för driftkostnaden för sjukhus, skall, utan
hinder av vad i 4 § samt i första stycket av detta mom. är stadgat, verksamheten
såsom sjukvårdsberedning beträffande sjukhuset uppdragas åt
sammanslutningens styrelse eller annat dess organ.

Drives sjukhus gemensamt av landsting eller kommun och annan utan
att särskild sammanslutning bildats för ändamålet, skall nyssnämnda verksamhet
ankomma å sjukvårdsberedning, som enligt vad ovan sagts har befattning
med sjukhuset, eller, örn flera sådana beredningar finnas, å dessa
gemensamt.

Å organ, vilket har att i kommun eller för sammanslutning bereda förslag,
varom i 4 § tredje stycket förmäles, skall vad där stadgas äga motsvarande
tillämpning.

Bestämmelserna i 4 § fjärde och femte styckena skola äga motsvarande
tillämpning i avseende å kommun, så ock i avseende å sammanslutning, varom
i tredje stycket av detta mom. förmäles.

2. Vad nedan i denna lag finnes föreskrivet örn landsting skall i fråga
om sjukhus, för vars driftkostnad kommun eller sammanslutning, vari landsting
eller kommun deltager, helt eller till viss kvotdel i sista hand ansvarar,
tillämpas, såvitt angår landstinget såsom beslutande myndighet, i avseende å
det organ, som äger att besluta för kommunen eller sammanslutningen, och
eljest i avseende å kommunen eller sammanslutningen.

6 §.

Högsta tillsynen över sjukhus utövas av medicinalstyrelsen, vilken särskilt
har att ägna uppmärksamhet åt sjukvården och sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden.

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

7 §.

Vid sjukhus skall för dess behöriga skötande erforderlig personal finnas anställd.
Personalen skall vara så talrik och hava sin tjänstgöring så ordnad,
att nödig vila och ledighet kan beredas densamma.

Sjukhus skall vara försett med den utrustning, som med hänsyn till dess
ändamål kan anses av behovet påkallad.

Sjukstuga må ej vara försedd med mer än trettio vårdplatser; dock må med
medicinalstyrelsens medgivande ytterligare intill tjugu vårdplatser inrättas.
Tuberkulossjukstuga må ej hava mer än fyrtio vårdplatser.

Sjukhus, som har mer än tjugufyra vårdplatser, skall för vård av sådana
personer, som må å sjukhuset mottagas och på grund av smittsam sjukdom
eller av annan anledning icke utan olägenhet kunna vårdas å allmän sal,
vara försett med nödigt antal för sjuka å sådan sal avsedda särskilda rum.

8 §•

Landsting äger att genom sjukvårdsberedningen eller i den ordning eljest
finnes lämpligt samt med iakttagande av bestämmelserna i denna lag och
av Konungen med stöd av 22 § eller eljest meddelade föreskrifter enhetligt
reglera anställningsvillkoren för personal vid av landstinget drivna sjukhus.

Har sådan reglering skett vare sig genom tjänste- och avlöningsreglementen
eller genom avtal med personalen eller på annat sätt, skola de givna bestämmelserna
lända till efterrättelse för vederbörande direktioner och befattningshavare.

9 §•

Anläggning av sjukhus må ej påbörjas, förrän medicinalstyrelsen, efter
inhämtande av byggnadsstyrelsens yttrande, godkänt såväl den för sjukhuset
avsedda tomten som byggnadsritningar för sjukhusanläggningen samt
ritningar över uppvärmnings- och sanitärtekniska anordningar vid densamma.

Vad sålunda stadgats om anläggning av sjukhus skall i tillämpliga delar
gälla i avseende å inrättande av sjukhus i byggnad, som tidigare uppförts
för annat ändamål, så ock i fråga örn avsevärd till- eller ombyggnad av befintligt
sjukhus.

Då nytt sjukhus är färdigt att öppnas för begagnande, skall sjukvårdsberedningen
därom göra anmälan hos medicinalstyrelsen. Detsamma skall
gälla efter avsevärd tillbyggnad av sjukhus, så ock då sjukhus efter större
ombyggnad är färdigt att ånyo tagas i bruk.

10 §.

1. Den närmaste tillsynen vid och ansvaret för förvaltningen av sjukhus
skall utövas av en direktion, vilken utses av den, som driver sjukhuset.
Landsting äger besluta, att sjukvårdsberedningen skall utgöra direktion för

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

ett eller flera sjukhus, som drivas av landstinget, ävensom att gemensam direktion
skall finnas för två eller flera dylika sjukhus.

2. Direktion skall bestå av minst tre för en tid av fyra kalenderår valda
ledamöter.

Direktion för sjukhus, för vars driftkostnad landsting i sista hand helt ansvarar,
utses av landstinget. Erfordras fyllnadsval före valtidens utgång,
skall sådant ske för den återstående delen av valtiden.

För ledamöterna skall finnas lämpligt antal suppleanter, vilka utses i enahanda
ordning och för samma tid som ledamöterna. Vid suppleantvalet skall
bestämmas, i vilken ordning suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

De år, då nyval av direktionsledamöter och suppleanter skall äga rum, har
direktionen att i god tid göra anmälan därom hos vederbörande sjukvårdsberedning.

Befattningshavare vid sjukhus må ej vara ledamot av sjukhusets direktion
eller suppleant för ledamot.

3. Beslutar landsting jämlikt 1 morn., att sjukvårdsberedningen eller en
för flera sjukhus gemensam direktion skall övertaga förvaltningen av sjukhus,
för vilket särskild direktion finnes tillsatt, skall sistnämnda direktions
uppdrag upphöra vid ingången av det år, från och med vilket beredningen
skall övertaga förvaltningen eller den gemensamma direktionen träda i verksamhet
beträffande sjukhuset.

4. Drives sjukhus gemensamt av landsting och annan och har ej för ändamålet
särskild sammanslutning bildats, skall avtal träffas om antalet direktionsledamöter
och suppleanter, som en var skall utse. I fråga om de ledamöter
och suppleanter, som skola utses av landstinget, skall vad i 2 mom.
stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

5. För nyinrättat sjukhus, som är avsett att förvaltas av särskild direktion,
skall direktion utses i så god tid, att den må kunna jämväl före sjukhusets
öppnande vidtaga på direktionen ankommande åtgärder.

6. Utgör sjukvårdsberedning direktion för ett eller flera sjukhus, skall
vad i denna lag och med stöd av densamma utfärdade bestämmelser sägs örn
direktion i tillämpliga delar lända till efterrättelse för beredningen.

7. Konungen må beträffande visst sjukhus på framställning av den, som
driver sjukhuset, meddela undantag från bestämmelserna i denna paragraf. 11

11 §•

Den i 2 § 2 mom. avsedde ansvarige läkaren eller, där flera sådana finnas,
den av dem, som därtill av sjukvårdsberedningen förordnas, är mellan direktionens
sammanträden sjukhusets inför direktionen ansvarige styresman.
Sjukvårdsberedning må, när skäl därtill äro, återkalla meddelat förordnande
och förordna annan styresman.

För sjukhus, som förvaltas av särskild direktion, må styresman icke av
sjukvårdsberedningen förordnas eller entledigas utan direktionens hörande.

Örn beslut angående förordnande, som i första stycket sägs, eller åter -

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

kallande av sådant förordnande skall beredningen ofördröjligen underrätta
medicinalstyrelsen.

Från bestämmelserna i första stycket må Konungen beträffande visst sjukhus
på framställning av den, som driver sjukhuset, meddela undantag.

12 §.

Där ledamot av direktion eller någon, som enligt bestämmelser, vilka
meddelats av Konungen, äger deltaga i direktions överläggningar eller vars
enskilda rätt beröres av direktions beslut, förmenar, att direktionens beslut
ej tillkommit i laga ordning, eller icke åtnöjes med sådant beslut i fråga
rörande sjukvård, läkares tjänsteutövning, vid sjukhuset anställd sjukvårdspersonals
arbetsförhållanden eller, därest entledigande av befattningshavare,
som tillhör sagda personal, skall ankomma på direktionen, med beslut i
sådant hänseende, må den missnöjde hos medicinalstyrelsen söka ändring
i beslutet inom den tid och i den ordning, som föreskrivits för överklagande
av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

13 §.

Finnes nödigt, att lasarett eller sanatorium uppdelas på två eller flera sjukavdelningar
med särskilda för sjukvården ansvariga läkare eller att vid lasarett
eller sanatorium ny avdelning med särskild för sjukvården ansvarig läkare
inrättas, har den, som driver sjukhuset, att, efter det sjukvårdsberedningen
och direktionen samt lasaretts- eller sanatorieläkare, som redan må
hava anställts, i ärendet avgivit yttrande, hos Konungen göra framställning
i ämnet. Är fråga om delning av lasarett eller sanatorium eller av sjukavdelning,
skall vederbörande läkare i sitt yttrande angiva, vilken avdelning
han önskar behålla. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning,
då fråga uppstår att anställa särskild lasaretts- eller sanatorieläkare
med uppgift att verkställa undersökningar eller meddela sjukbehandling av
speciell art utan att för ändamålet ny sjukavdelning inrättas.

I framställning, som ovan sagts, skall uppgift lämnas örn storleken av de
föreslagna sjukavdelningarna samt om avlöning och andra förmåner, vilka
skola tillkomma innehavare av nyinrättad läkartjänst.

Vid sjukstuga eller tuberkulossjukstuga må sådan anordning, som avses i
första stycket, icke äga rum.

14 §.

1. Lasaretts- och sanatorieläkare utnämnas av Konungen.

Då sådan läkartjänst skall tillsättas, åligger det medicinalstyrelsen att, i
den mån enligt vederbörligen meddelade bestämmelser behöriga sökande anmält
sig, å förslag uppföra de tre i avseende å skicklighet och förtjänst
främsta bland de sökande. Kan sökande inom det område, som tjänsten avser,
åberopa framstående skicklighet, ådagalagd genom berömvärd tjänstgöring
å sjukhus, grundlig utbildning eller väl vitsordat vetenskapligt forskningsarbete,
skall särskild hänsyn därtill tagas.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Sedan förslag upprättats, äger sjukvårdsberedningen efter direktionens
hörande att avgiva förord till förmån för någon av de å förslaget uppförda
eller annan sökande, vilken av någon av dem, som inom medicinalstyrelsen
deltagit i behandlingen av ärendet, ansetts böra ei''hålla förslagsrum.

2. Sjukstuguläkare vid sjukstuga, beträffande vilken medicinalstyrelsen
lämnat sådant medgivande, som i 7 § tredje stycket sägs, utnämnes av Konungen.
I avseende å sådant tillsättande skall vad i 1 mom. stadgats lända
till efterrättelse.

Annan sjukstuguläkare, så ock tuberkulossjukstuguläkare tillsättes av
sjukvårdsberedningen efter hörande av vederbörande direktion genom förordnande
för viss tid eller tills vidare, i senare fallet med ömsesidig rätt till
minst sex månaders uppsägningstid. Sådan läkartjänst må ej besättas med
annan än den, som av medicinalstyrelsen funnits enligt vederbörligen meddelade
bestämmelser till tjänsten behörig. I förordnande, som för viss tid
meddelas sjukstuguläkare, skall intagas förbehåll därom, att, därest beslut
fattas örn sådant utvidgande, att sjukstuguläkaren skall tillsättas enligt
första stycket, eller om sjukstugans omändring till lasarett, sjukstuguläkaren
skall vara pliktig att avgå sex månader efter uppsägning.

15 §.

Där sjukhusläkare, som avses i 2 § 2 morn., med sjukvårdsberedningens
medgivande å sjukhuset anordnar mottagning för öppen sjukvård, äger beredningen
bestämma, örn och i vad mån läkaren skall lämna ersättning för
användande av sjukhusets lokaler, instrument, förbandsartiklar och övriga
hjälpmedel samt för biträde, som lämnas av den vid sjukhuset jämte läkaren
anställda personalen.

Är läkare pliktig att vid mottagning, som ovan sägs, tillämpa särskilda
regler angående mottagningstid och dylikt samt att, i den mån ej annat följer
av stadgandena i 21 § 1 mom. första stycket, vid begäran örn gottgörelse av
de besökande icke överskrida en av medicinalstyrelsen bestämd taxa, skall
sådan taxa på anmälan av sjukvårdsberedningen utfärdas av medicinalstyrelsen.
Då taxas utfärdande påkallas, skall beredningen tillika till medicinalstyrelsen
avlämna ett av beredningen och läkaren gemensamt uppgjort förslag
därtill eller, örn enighet mellan beredningen och läkaren ej kunnat vinnas,
av beredningen och läkaren var för sig uppgjorda förslag; dock skall
vad sålunda stadgats örn förslag av läkaren icke tillämpas, om läkartjänsten
är vakant. Där ej annat i vederbörlig ordning bestämts, skall taxan tillämpas
från och med manaden näst efter den, då laga kraftägande beslut rörande
taxans utfärdande föreligger. Väckes av beredningen eller läkaren förslag
om ändring i taxan, skall beredningen göra anmälan därom hos medicinalstyrelsen,
och skall i avseende å genomförande av sådan ändring vad som
är stadgat örn taxas utfärdande i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Är läkaren icke underkastad sådan förpliktelse, som avses i andra stycket,
men finnas bestämmelser i ämnet erforderliga, bör den, som driver sjukhu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

11

set, genom sjukvårdsberedningen med läkaren träffa överenskommelse i ämnet.
Dylik överenskommelse må träffas att gälla för läkarens tjänstetid eller
för kortare tid eller, där uppsägningsrätt förbehållits, till dess den på grund
av uppsägning upphör att äga giltighet.

16 §.

Vid lasarett eller sanatorium må jämte lasaretts- eller sanatorieläkare underläkare
anställas; dock må ny underläkartjänst ej inrättas utan medgivande
av Konungen eller, efter Konungens förordnande, av medicinalstyrelsen.
I ansökan om sådant medgivande skall uppgift lämnas om arbetets omfattning,
de för tjänsten anslagna löneförmånerna och de villkor, som för deras
åtnjutande ansetts böra uppställas.

Underläkare tillsättes av sjukvårdsberedningen genom förordnande på
viss tid, som utan Konungens medgivande icke må överstiga tre år i sänder.

Tiden för förordnandet skall räknas från och med månaden näst efter den,
då laga kraftägande förordnande föreligger.

17 §.

Är å odelat lasarett eller å viss, under särskild lasarettsläkare ställd avdelning
av lasarett mer än en underläkare anställd, må medicinalstyrelsen efter
därom av vederbörande lasarettsläkare gjord, av sjukvårdsberedningen och
direktionen tillstyrkt framställning förordna en av underläkarna att, med bibehållande
av sina åligganden som underläkare, i egenskap av biträdande
lasarettsläkare på eget ansvar handhava vården av de sjuka å visst eller vissa
sjukrum.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i avseende å sanatorium.

18 §.

Vid sjukhus anställda befattningshavare, vilka vunnit stadigvarande anställning,
skola berättigas att årligen utan minskning av lönen erhålla semester
under viss tid, vilken för läkare, som är ansvarig för sjukvård å vederbörande
sjukhus, icke må bestämmas kortare än en månad.

För åtnjutande av lön må ej, såvitt angår läkare, som nyss sagts, utan Konungens
tillstånd uppställas villkor, varigenom läkaren förhindras att utöva
enskild praktik, som avser konsultation på annan läkares kallelse, mottagning
för sjuka i läkarens bostad eller behandling av sjuka i fall, där den sjuke
eljest icke skulle hava tillgång till läkare eller icke utan olägenhet eller
omgång kunna erhålla läkare med den för den sjukes behandling erforderliga
specialutbildningen.

19 §.

1. Intagning å sjukhus må ej ske för annan vård än sådan, varför sjukhuset
är inrättat; dock må å sjukhus, som är inrättat för allenast visst slag
av vårdbehövande eller för allenast visst slag av behandling, intagning för

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

annat i 1 § omförmält ändamål ske, där särskilt trängande omständigheter
därtill föranleda.

Sjuk, vilken lider av sjukdom, som avses i 2 § 1 eller 6 mom. eller 24 §
epidemilagen, må icke, ändå att fråga är om vård, varför sjukhus är inrättat,
där intagas, med mindre betryggande åtgärder mot smittans spridande vidtagas.

Intagning av den, som lider av kronisk kroppssjukdom eller av sinnessjukdom,
må icke, ändå att fråga är om vård, som nyss sagts, äga rum, därest
sjukdomen skulle medföra avsevärt obehag för andra sjuka.

Är sjukhus uppdelat på avdelningar med särskilda ansvariga läkare, skall
vad ovan stadgats om sjukhus äga motsvarande tillämpning å sådan avdelning.

2. Jämte vad i 1 mom. stadgats skall beträffande intagning å sjukstugor
och tuberkulossjukstugor gälla, att å sådant sjukhus ej utan särskilda skäl
må intagas annan vårdbehövande än sådan, som med hänsyn till sjukstugans
utrustning och sjukstuguläkarens utbildning lämpligen kan där behandlas.
Person, som lider av könssjukdom i smittsamt skede, må intagas å sjukhus,
som nu är sagt, endast om det kan ske utan olägenhet.

20 §.

Den, som driver sjukhus, bestämmer, efter vilka grunder och till vilket belopp
legosängsavgift skall erläggas för den, som är intagen å sjukhuset. Beträffande
beloppet av sådan ersättning för vård, som det jämlikt lagen örn
fattigvården eller lagen örn samhällets barnavård åligger fattigvårdssamhälle
eller kommun att vidkännas, gäller dock vad i sagda lagar finnes därom
stadgat.

Sättes legosängsavgiften till lägre belopp för sjuka från det landstings område
eller från den kommun, som driver sjukhuset, än för andra sjuka, må ej
till sistnämnda grupp hänföras den, som vid intagningen är bosatt inom landstingsområdet
eller kommunen. Vad sålunda är stadgat skall dock icke gälla,
där avgiften erlägges av fattigvårdssamhälle eller kommun jämlikt någon av
de i första stycket omförmälda lagarna.

Personer, som vårdas för könssjukdom i smittsamt skede, skola oavsett bestämmelserna
i denna paragraf njuta underhåll och övriga sjukhusförmåner
kostnadsfritt, såvida de äro intagna å allmän sal eller å särskilt rum, avsett
för sjuka å sådan sal.

21 §.

1. För sjukvård å lasarett eller sjukstuga ansvarig läkare må icke mottaga
särskild ersättning för åtgärd, som står i omedelbart samband med intagning
å eller utskrivning från sjukhuset, eller för undersökning, behandling
eller skötsel av den, som vårdas å allmän sal eller å särskilt rum, avsett för
sjuka å sådan sal.

I den mån ej mellan den, som driver sjukhuset, och läkare, som avses i
första stycket, överenskommits, att läkaren ej heller må mottaga särskild er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

13

sättning för vård av person, som intagits å halvenskilt eller enskilt rum, må
läkaren för undersökning, behandling eller skötsel av sådan person mottaga
frivilligt tillbjuden ersättning; dock må i intet fall ersättning för dylik åtgärd
begäras.

Det åligger medicinalstyrelsen att till ledning för den, som vill erlägga ersättning,
varom i andra stycket förmäles, utfärda en för sjukhuset avsedd
taxa.

Angående upprättande och ikraftträdande av samt ändring i sådan taxa
skall vad i 15 § stadgas rörande där omförmäld taxa i tillämpliga delar lända
till efterrättelse.

2. För sjukvård å tuberkulossjukvårdsanstalt ansvarig läkare må icke
mottaga särskild ersättning för åtgärd, som avses i 1 mom. första eller andra
stycket.

3. Annan å sjukhus anställd personal än läkare, som ovan sagts, må icke
fordra ersättning i någon form för behandling eller skötsel av där intagen
person.

22 §.

Konungen äger att beträffande sjukhus meddela bestämmelser

1) om inspektion;

2) om direktions verksamhet;

3) om upprättande av förslag till underläkartjänst;

4) om tillsättande och entledigande av andra befattningshavare än ansvariga
läkare och underläkare;

5) örn ledighet för befattningshavare och tillfälligt uppehållande av befattning; 6)

om befattningshavarnas åligganden; samt

7) örn de handlingar, som skola avlämnas vid intagning, och örn den ordning,
vari sådan skall ske.

23 §.

Bestämmelserna i 6 §, 7 § första och andra styckena, 8—12 §§, 14 § 2
mom. andra stycket, 21 § 2 och 3 mom. samt 22 § skola i tillämpliga delar
gälla även med avseende å följande av landsting eller kommun drivna anstalter,
nämligen dels anstalt för vård av personer, som äro behäftade med
någon av de i 2 § 1 mom. epidemilagen uppräknade sjukdomar, dock
med undantag för sådana tillfälliga sjukvårdslokaler, som avses i 20 § nämnda
lag, dels ock anstalt för vård av kroniskt kroppssjuka eller konvalescenter.

Övergångsbestämmelser.

24 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1941, då lagen den 22 juni 1928
(nr 302) örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus upphör att
gälla. Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället lända till
efterrättelse.

25 §.

Jämväl efter lagens ikraftträdande skall, i den mån ej Konungen annorledes
förordnar, inom varje landstingsområde, så ock i stad, som ej deltager
i landsting, finnas särskild av landstinget eller staden driven upptagningsanstalt
för sinnessjuka eller ock vid något av landstinget eller staden
drivet sjukhus vara anordnad avdelning för tillfällig vård av sådana sjuka.
Å sådan sjukvårdsinrättning skola bestämmelserna i denna lag i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.

Till ansvarig läkare vid anstalt eller avdelning, som i första stycket sägs,
må sjukvårdsberedningen efter direktionens hörande för viss tid antaga legitimerad
läkare, vilken av medicinalstyrelsen förklarats därtill kompetent.

26 §.

Bestämmelserna i 7 § sista stycket skola icke äga tillämpning i avseende
å sjukhus, som inrättats före den 1 januari 1929.

27 §.

De särskilda, mot denna lag stridande bestämmelser, som före den 1 januari
1941 blivit av Konungen eller med Konungens bemyndigande utfärdade
för vissa sjukhus eller anstalter, så ock bemyndigande, som nyss sagts,
skola fortfarande vara gällande, och må beträffande de ämnen, som nämnda
bestämmelser avse, i hittills gällande ordning för sagda sjukhus och anstalter
meddelas de föreskrifter, som må finnas lämpliga, Konungen obetaget
att återkalla eller inskränka meddelat bemyndigande.

28 §.

Vad i allmän författning finnes stadgat om tuberkulossjukhus, som drives
av landsting eller kommun, skall efter denna lags ikraftträdande tillämpas
å sanatorium.

29 §.

Har sjukstuguläkare före den 1 januari 1929 antagits på förordnande tills
vidare, skall vad i 14 § 2 mom. stadgats om uppsägningstid icke tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

15

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 4 juni 1937 (nr 298) om
anställande av distriktsbarnmorskor m. m.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 4 juni 1937 om anställande av
distriktsbarnmorskor m. m. skall erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

1 mom. Ledningen av barnmorskeväsendet inom varje landstingsområde
och i varje stad, som ingår i distriktsindelningen men ej deltager i landsting,
tillkommer en barnmorskestyrelse. Sådan styrelse är inom landstingsområde
den hälsovårdsberedning, varom stadgas i lagen örn landsting,
samt inom stad, som nyss sagts, efter stadens bestämmande hälsovårdsnämnden
eller en styrelse, bestående av förste stadsläkaren eller dennes ställföreträdare
som ordförande samt två av stadsfullmäktige för fyra år i sänder
valda ledamöter jämte enahanda antal för samma tid utsedda suppleanter.
På framställning av sådan stad äger Konungen medgiva den ändring
av styrelsens sammansättning, som kan finnas påkallad.

2 mom. Närmare bestämmelser örn barnmorskestyrelsernas verksamhet
utfärdas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1941.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

Härigenom förordnas, att 19 och 20 §§ ävensom 26 § 1 mom. epidemilagen
den 19 juni 19191 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt
att 21 § samma lag skall upphöra att gälla.

19 §.

Ledningen av epidemisjukhusväsendet inom varje epidemidistrikt tillkommer
en epideminämnd. Sådan nämnd är inom landstingsområde den sjukvårdsberedning,
varom stadgas i lagen om landsting, samt inom stad, som
utgör eget epidemidistrikt, efter stadens bestämmande hälsovårdsnämnden
eller den sjukvårdsberedning, vilken enligt föreskrift i lagen örn vissa av
landsting eller kommun drivna sjukhus finnes i staden. Bestämmer stad,
som nyss sagts, att sjukvårdsberedningen skall vara epideminämnd, skall
förste stadsläkaren vara ledamot av nämnden.

20 §.

Epideminämnd skall — — — motsvara behovet.

För sådant — — — det påkalla.

26 §.

1 mom. Högsta tillsynen över allmänna sjukvården vid smittsamma sjukdomar
ävensom över åtgärder till förekommande av sådana sjukdomars utbredning
tillkommer medicinalstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1941.

1 Senaste lydelse av 19 § se SFS 1987: 299.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

17

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
23 februari 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler fråga om ändrade
bestämmelser rörande ledningen av landstingens hälso- och sjukvårdsverksamhet
m. m.

Härvid anför departementschefen:

Inledning.

Den 31 augusti 1938 upptog Kungl. Maj:t till behandling frågan om utredning
rörande ledningen av landstingens hälso- och sjukvårdsverksamhet.
Vid ärendets anmälan i statsrådet nämnda dag anförde jag bland annat
följande:

Genom de senaste årens livliga reformarbete hava landstingens uppgifter
inom socialhygienen i väsentlig grad utvidgats. Jag vill särskilt erinra om
distriktsvårdsreformen, omläggningen av dispensärverksamheten, nyordningen
av förlossningsvården samt anordnandet av s. k. förebyggande mödraoch
barnavård. Jämväl den av årets riksdag beslutade organisationen av
den allmänna folktandvården förutsätter, att verksamheten bedrives av
landstingen.

Redan vid de arbeten, som föregått besluten örn de ifrågavarande hälsovårdsåtgärderna,
har uppmärksamheten varit starkt inriktad på nödvändigheten
av att för sagda verksamhet förfoga över ett lämpligt administrativt
organ. I detta avseende må erinras, att medicinalstyrelsen i skrivelse den
28 juni 1935 anhållit, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida
icke tidpunkten vore inne för en utredning rörande frågan örn anordnandet
av en ortcentral ledning av landstingens, av staten understödda
socialhygieniska verksamhet, därvid borde beaktas i vad mån vissa föreskrifter
borde göras obligatoriska för att landsting respektive städer utanför
landsting skulle komma i åtnjutande av statsbidrag. Sagda framställning
har varit föremål för remiss till länsstyrelserna och landstingens förvaltningsutskott
samt svenska landstingsförbundet. Därvid har med en
anmärkningsvärd enstämmighet hävdats önskvärdheten av att en utredning
komme till stånd i syfte att möjliggöra en enhetlig handläggning av de hälsovårdande
uppgifterna i länen. Med särskild styrka har denna ståndpunkt
företrätts av landstingsförbundet.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. i sami. Nr 89.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

För egen del har jag i annat sammanhang haft anledning att överväga
hithörande spörsmål och givit uttryck åt den uppfattningen, att en mera
genomgripande centralisering av ledningen för landstingens mycket omfattande
verksamhet på hälso- och sjukvårdens områden vore starkt motiverad
och inom en näraliggande framtid borde genomföras. Jag har ock låtit
mig angeläget vara att vid planläggningen av hithörande organisationsfrågor
provisoriskt möjliggöra en dylik centralisering, i den mån detta kunnat
ske i anslutning till bestående förhållanden. Genom de redan beslutade åtgärderna
har sålunda tillfälle bereus att åt landstingets förvaltningsutskott
eller avdelning därav anförtro de uppgifter, som tillkomma epideminämnd
och barnmorskestyrelse. Enahanda gäller, ehuru med viss begränsning, om
distriktsvårdsstyrelsen, varjämte till dispensärvården hörande angelägenheter
ansetts kunna omhänderhavas av distriktsvårdsstyrelsen. Vad folktandvården
angår, kan såsom centralorgan anlitas förvaltningsutskottet eller
distriktsvårdsstyrelsen. Efter vad jag inhämtat hava landstingen redan i åtskilliga
fall utnyttjat de centraliseringsmöjligheter, som framförallt genom
olika beslut av 1937 års riksdag öppnats.

De ifrågavarande åtgärderna hava emellertid allenast provisorisk innebörd
och avsikten har varit att på grundvalen av närmare utredning skrida
till en mera definitiv reglering. Av vad i skilda sammanhang anförts har
jag blivit övertygad örn vikten av att frågan om de ändamålsenligaste formerna
för administrationen av landstingens verksamhet på hälsovårdsområdet
nu blir föremål för prövning. Emellertid anser jag, att den utredning,
som i sagda hänseende bör verkställas, icke utan vidare kan avse enbart
den hälsovardande verksamheten. Redan det allmänna sammanhanget mellan
hälsovård och sjukvård motiverar, att övervägandena icke snävt begränförstnämnda
område. Och som bekant äro landstingen huvudmän
jämväl för sjukvården, bortsett från vissa specialområden, som i detta sammanhang
kunna lämnas obeaktade. Därtill kommer, att såväl epidemivården
som dispensär- och förlossningsvården organisatoriskt omfatta båda de
nämnda områdena. Enahanda gäller beträffande folktandvården.

Under dessa omständigheter synes det mig förtjäna att göras till föremål
för särskild undersökning, huruvida icke ledningen för såväl hälso- som
sjukvården inom landstingsområdena med fördel skulle kunna samordnas.
Genom tillskapandet av ett centralorgan för sagda uppgifter lär det icke
kunna anses uteslutet, att vissa nu medicinalstyrelsen åliggande arbetsuppgifter
skulle kunna hänvisas till lokal handläggning och därigenom måhända
en i och för sig önskvärd avlastning av styrelsens alltjämt växande arbetsbörda
uppnås.

Vid utredningen bör i övrigt beaktas, å ena sidan, att landstingens hävdvunna
inflytande på de områden, varom fråga är, bibehålies orubbat och, å
andra sidan, att tillgång beredes vederbörande centralorgan till erforderlig
sakkunskap vid uppgifternas fullgörande. Lämpligen bör därvid jämväl
tillgodoses synpunkten av medverkan från statens sida vid verksamhetens
utövande, motiverad av de betydande bidrag av statsmedel, som utgå till
ifrågavarande ändamål.

För att verkställa den ifrågasatta utredningen bemyndigade Kungl. Majit
mig att tillkalla sakkunniga ävensom att förordna experter åt dessa. Såsom
sakkunniga utsågos av mig den 20 september samma år nuvarande generaldirektören
Wilhelm Björck, åt vilken tillika uppdrogs att vara de sakkunnigas
ordförande, samt ledamoten av riksdagens första kammare lantbrukaren
J. B. Johansson i Fredrikslund, nuvarande statsrådet Gustaf Andersson, ledamoten
av riksdagens andra kammare lantbrukaren Hjalmar Svensson i Grön -

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

19

vik, landstingsdirektören Erland von Hofsten ävensom förste provinsialläkaren
G. Ankarsvärd. Såsom experter förordnades den 2 och 31 maj 1939 ordföranden
i svenska lasarettsläkarföreningen lasarettsläkaren G. Bohmansson,
sekreteraren hos svenska landstingsförbundet I. Dahlgren, ordföranden i
svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund sysslomannen A. Hagård
och ordföranden i svenska sanatorieläkarföreningen sanatorieläkaren G.
Vallentin.

Med skrivelse den 29 juli 1939 överlämnade de sakkunniga, vilka antagit
benämningen 1938 års hälso- och sjukvårdssakkunniga, till chefen för socialdepartementet
betänkande med utredning och förslag rörande ledningen
av landstingens hälso- och sjukvårdsverksamhet (statens offentliga utredningar
1939:23).

Betänkandet har varit föremål för remiss till medicinalstyrelsen, statskontoret,
Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i länen, stadsfullmäktige
i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle, samtliga
förste provinsialläkare, landstingens förvaltningsutskott, styrelserna för svenska
landstingsförbundet och svenska stadsförbundet, förste provinsialläkarnes
förening, centralstyrelsen för Sveriges läkareförbund, styrelserna för lasarettsläkarföreningen,
sanatorieläkarföreningen och Sveriges yngre läkares
förening, Sveriges tandläkarförbund, svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund
ävensom centralstyrelsen för svensk sjuksköterskeförening.

Med ledning av de inkomna yttrandena har de sakkunnigas förslag
undergått överarbetning inom socialdepartementet. Jag övergår nu till en
redogörelse för departementsförslaget och i samband därmed för innehållet i
de sakkunnigas förslag och däröver avgivna yttranden. Först anser jag mig
dock böra lämna en kortfattad redogörelse för de nuvarande förhållandena
på förevarande områden.

Nuvarande förhållanden.

Hälsovården.

Gällande bestämmelser.

Den statsbidragsberättigade distriktsvården regleras av föreskrifterna uti
kungörelsen den 28 juni 1935 angående statsbidrag till distriktsvård (nr 428,
ändrad genom nr 407/1938 och 263/1939). Enligt nämnda kungörelse (3 §)
skall distriktsvården inom varje distrikts-(landstings-) område stå under ledning
av en distriktsvårdsstyrelse, som skall bestå av förste provinsialläkaren
såsom självskriven ledamot jämte fyra för fyra år i sänder av landstinget valda
ledamöter, av vilka en bör vara läkare med särskild utbildning i tuberkulosvård
samt en bör vara kvinna. Styrelsen utser inom sig ordförande och vice
ordförande. Emellertid må landsting, där så befinnes lämpligt, besluta, att
distriktsvårdsstyrelsen skall utgöras av landstingets förvaltningsutskott eller
avdelning därav. För giltigheten av dylikt beslut erfordras dock medicinalstyrelsens
godkännande, vilket icke må meddelas, därest utskottet eller avdelningen
därav icke är i huvudsak sammansatt efter de grunder, som stadgats
i fråga örn distriktsvårdsstyrelse.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

I övrigt tillkommer det medicinalstyrelsen bl. a. att godkänna deri plan,
efter vilken distriktsvården inom varje landstingsområde skall vara anordnad
(5 §), att hava överinseende över med statsbidrag bedriven distriktsvård och
däri anställda befattningshavares arbetsförhållanden (12 §), att godkänna
instruktion, som reglerar distriktssköterskas tjänstgöringsförhållanden (5 §
6 morn.), att besluta angående distriktssköterskas rätt till ålderstillägg (7 §
1 mom.) samt att årligen granska rekvisitioner å statsbidrag till landstingens
distriktsvård (10 §).

För dispensärvården gällande författningsföreskrifter återfinnas uti kungörelsen
den 18 juni 1937 angående statsbidrag till dispensärverksamhet för
tuberkulosens bekämpande (nr 400, ändrad genom nr 264/1939). Enligt
nämnda kungörelse (3 §) skall ledningen av dispensärverksamheten inom
varje dispensärvårds-(landstings-) område utövas antingen av distriktsvårdsstyrelsen
eller ock av en av landstinget utsedd dispensärstyrelse.

Medicinalstyrelsen har i fråga om dispensärverksamheten och inom denna
anställda befattningshavare i stort sett motsvarande befogenheter och åligganden,
som förut angivits rörande distriktsvården.

Bestämmelserna angående ledningen av barnmorskevåsendet äro att finna
uti lagen den 4 juni 1937 om anställande av distrilctsbammorskor m. m.
(nr 298). Enligt nämnda lag (2 §) skall inom varje landstingsområde finnas
en barnmorskestyrelse med uppgift att handlägga ärenden rörande barnmorskeväsendet.
Denna skall bestå av förste provinsialläkaren eller dennes
ställföreträdare såsom självskriven ordförande jämte två av landstinget för
fyra år i sänder valda ledamöter. Landsting må emellertid, där så befinnes
lämpligt, besluta, att barnmorskestyrelse skall utgöras av landstingets förvaltningsutskott
eller viss avdelning därav, i vilket fall till sammanträde, där
hithörande ärende är avsett att förekomma, förste provinsialläkaren skall
kallas och äga rätt deltaga i överläggningarna men icke i besluten.

Barnmorskevåsendet regleras i övrigt av föreskrifter i dels Kungl. Maj:ts
reglementen för barnmorskestyrelserna i riket (nr 798/1937) och för barnmorskor
(nr 798/1919, ändrat bland annat genom nr 799/1937), dels kungörelsen
den 21 juli 1937 (nr 744) angående statsbidrag till avlöning åt
distriktsbarnmorskor och reservbarnmorskor m. m., dels kungörelsen den 24
september 1937 (nr 803) med vissa bestämmelser örn tillsättning av distriktsbarnmorsketjänst
m. m., dels ock kungörelserna den 24 september 1937 angående
dyrtidshjälp åt vissa av kommun fast anställda barnmorskor (nr 800)
och den 29 oktober 1937 angående fyllnadspension åt vissa kommunalt
anställda barnmorskor (nr 859).

I fråga om barnmorskevåsendet tillkommer det medicinalstyrelsen bland
annat att fastställa av barnmorskestyrelse upprättat förslag till distriktsindelning
samt bestämma antalet barnmorskor för varje distrikt ävensom ändring
däri (nr 298/1937, 1 §), att efter förslag av barnmorskestyrelsen bestämma
antalet reservbarnmorskor inom landstingsområdet (nr 298/1937, 9 §), att i
händelse av tvist meddela beslut i fråga angående utgörande och beskaffenhet
av distrikts- och reservbarnmorskornas naturaförmåner ävensom rörande ersättning
för sådan förmån (nr 298/1937, 5 och 11 §§), att fastställa den taxa,

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

21

efter vilken distriktsbarnmorska i vissa fall må uppbära reseersättning (nr
298/1937, 6 §), att mottaga och avgöra besvär, som anföras över att beslut
av barnmorskestyrelsen icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider
mot lag eller författning (nr 798/1937, § 6), att, där så anses erforderligt,
pröva och fastställa av barnmorskestyrelse upprättat förslag till särskild ordningsstadga
för barnmorskorna (nr 799/1937, § 28) samt att besluta angående
distriktsbarnmorskas rätt till ålderstillägg (nr 799/1937, § 38).

Den förebyggande mådra- och barnavården regleras av föreskrifterna i
kungörelsen den 21 juni 1937 angående statsbidrag till förebyggande mödraoch
barnavård (nr 745, ändrad genom nr 265/1939). Enligt nämnda kungörelse
(§ 3) skall ledningen av ifrågavarande verksamhet inom landstingsområde
tillkomma distriktsvårdsstyrelsen eller, där sådan ej finnes eller
eljest särskilda skäl därtill äro, barnmorskestyrelsen samt inom stad, som
ej deltager i landsting, barnmorskestyrelsen, hälsovårdsnämnden eller sjukhusmyndighet.

I fråga örn den förebyggande mödra- och barnavården tillkommer det
medicinalstyrelsen, bland annat, att hava överinseende över verksamheten
(§ 11), att godkänna för varje landstingsområde upprättad plan för verksamheten
(§§ 2 och 5), att utfärda normalinstruktion för verksamhetens utövande
och föreskriva särskilda behörighetsvillkor för vinnande av anställning
såsom sjuksköterska eller barnmorska vid mödra- och barnavårdscentraler
(§ 4), att besluta angående ålderstillägg till i verksamheten anställda befattningshavare
(§ 7) samt att årligen granska rekvisitioner å statsbidrag till
verksamheten (§§ 8—10).

Vad härefter angår folktandvården, äro gällande författningsföreskrifter
att finna i kungörelsen den 3 juni 1938 angående statsbidrag till folktandvård
(nr 358). Ledningen av folktandvården skall jämlikt nämnda kungörelse
(2 §) inom varje landstingsområde enligt landstingets bestämmande
tillkomma landstingets förvaltningsutskott (viss avdelning därav) eller, därest
särskild distriktsvårdsstyrelse är inrättad, denna styrelse. Till sammanträde
med angivet förvaltningsorgan, vid vilket ärende angående folktandvård är
avsett att förekomma, skall den tandläkare, åt vilken inspektionen av folktandvården
är anförtrodd, kallas med rätt för honom att deltaga i överläggningarna
men ej i besluten samt att få sin mening antecknad till protokollet.
Utövas ledningen av förvaltningsutskottet eller avdelning därav, skall enahanda
gälla i fråga örn förste provinsialläkaren i länet.

I fråga om folktandvården tillkommer det medicinalstyrelsen bland annat
att hava överinseende över tandvården (instruktionen för medicinalstyrelsen,
§ 2) samt utfärda de särskilda föreskrifter i ämnet, som befinnas erforderliga
(nr 358/1938, 18 §), att godkänna den plan, efter vilken verksamheten
inom varje landstingsområde är ordnad (3 §), att utfärda instruktion
för tandpolikliniker (4 §), att meddela förordnande å distriktstandläkartjänst,
sedan förvaltningsutskottet (distriktsvårdsstyrelsen) kungjort
tjänsten ledig samt därefter upprättat förslag och avgivit förord till tjänsten
(7 § 1 inom.), att vid vakans å distriktstandläkartjänst samt vid semester
eller tjänstledighet för distriktstandläkare under längre tid än fyra månader

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

för kalenderår eller för längre tid än två månader i en följd meddela tjänstledighet
och förordna vikarie (7 § 2 och 3 morn.), att besluta angående i
folktandvården anställd befattningshavares rätt till ålderstillägg (8 § 3
mom.) samt att granska ansökningar örn statsbidrag till folktandvården (10—
12 §§).

Beträffande folktandvården gäller vidare förordningen den 3 juni 1938
om lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader m. m.
(nr 360). Härjämte har Kungl. Maj:t samma dag fastställt taxa för folktandvård
(nr 359).

Även örn det kan diskuteras, huruvida epidemivården är att i första hand
hänföra till hälsovården eller sjukvården, må ändock i detta sammanhang
erinras därom, att gällande författningsföreskrifter äro sammanförda i dels
epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443), dels ock kungörelsen den 5 maj 1939
angående statsbidrag till driften av epidemisjukhus m. m. (nr 261). Enligt
nämnda lag (19 §) i dess ursprungliga lydelse skulle inom varje län finnas
en epideminämnd med visst ansvar för förvaltningen av epidemisjukhusen
och epidemivården i övrigt. Denna skulle bestå av förste provinsialläkaren
i länet såsom självskriven ledamot samt tre av landstinget för en tid av fyra
år valda ledamöter. Genom tillägg den 4 juni 1937 (nr 299) till 19 § epidemilagen
har emellertid medgivits, att landsting, där så befinnes lämpligt, må
besluta, att epideminämnden skall utgöras av landstingets förvaltningsutskott
eller viss avdelning därav. Utgöres epideminämnden av förvaltningsutskottet
eller avdelning därav, skall förste provinsialläkaren i länet kallas
till sådant utskottets eller avdelningens sammanträde, vid vilket ärende angående
epidemivård är avsett att förekomma, samt därvid äga deltaga i
överläggningarna men ej i besluten ävensom att få sin mening antecknad till
protokollet.

Organisationen inom landstingsområdena.

Med ledning av uppgifter, som inhämtats från vederbörande landsting och
avse organisationen enligt 1938 års landstings beslut, ha de sakkunniga i sitt
betänkande (sid. 51—56) lämnat en redogörelse för det sätt, varpå ledningen
för den socialhygieniska verksamheten och för epidemivården inom de olika
landstingsområdena organiserats. Tillika ha de sakkunniga gjort en sammanställning
av de skilda organisationsformerna inom landstingsområdena
nämnda år (sid. 57). Av denna sammanställning framgår,

beträffande distriktsvården, att i 1935 års distriktsvårdskungörelse omförmäld
distriktsvård icke anordnats i 3 landstingsområden, att särskild distriktsvårdsstyrelse,
sammansatt på i nämnda författning angivet sätt, finnes tillsatt
inom 20 landstingsområden samt att inom 2 landstingsområden viss avdelning
av förvaltningsutskottet, nämligen i Södermanlands län sjukvårdsavdelningen
och i Skaraborgs län utskottets socialhygieniska nämnd utgör
distrikts vårdsstyrelse;

beträffande dispensärvården, att särskild dispensärstyrelse eller tuberkulosnämnd
finnes inom 11 landstingsområden samt att ledningen av dispensär -

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

23

vården inom 11 landstingsområden handhaves av distriktsvårdsstyrelsen och
inom 3 landstingsområden av viss avdelning av förvaltningsutskottet;

beträffande barnmorskeväsendet, att inom 19 landstingsområden särskild
barnmorskestyrelse finnes samt att ledningen av denna verksamhet inom
4 landstingsområden handhaves av förvaltningsutskottet in pleno och inom 2
landstingsområden av viss avdelning därav;

beträffande förebyggande mådra- och barnavården, att beslut rörande denna
verksamhets ledning icke synes hava fattats inom 5 landstingsområden
samt att ledningen av denna verksamhet handhaves inom 15 landstingsområden
av distriktsvårdsstyrelsen, inom 1 landstingsområde av barnmorskestyrelsen,
inom 2 landstingsområden av förvaltningsutskottet in pleno och
inom 2 landstingsområden av viss avdelning därav;

beträffande folktandvården, att beslut om ledningen av denna verksamhet
icke synes vara fattat inom 14 landstingsområden och att ledningen anförtrotts
inom 6 landstingsområden åt distriktsvårdsstyrelsen, inom 1 område åt
nämnda styrelse i samråd med förvaltningsutskottet, inom 2 områden åt förvaltningsutskottet
in pleno samt inom 2 områden åt viss avdelning därav;
samt

beträffande epidemivården, att särskild epideminämnd finnes inom 16
landstingsområden och att ledningen av denna verksamhet anförtrotts inom
6 landstingsområden åt förvaltningsutskottet in pleno och inom 3 landstingsområden
åt viss avdelning av utskottet.

Sjukvården.

Gällande bestämmelser.

Genom lagen den 28 juni 1928 (nr 302) om vissa av landsting eller kommun
drivna sjukhus (Sj. L.) samt den med stöd av bemyndigande i berörda
lag samma dag av Kungl. Majit utfärdade stadgan (nr 303) angående lasarett,
sjukstugor och tuberkulossjukvårdsanstalter (Sj. St.) regleras verksamheten
vid samtliga av landsting eller primärkommun drivna anstalter för sjukdom,
skada och kroppsfel, vilka icke undantagits från nämnda lags och stadgas
tillämpningsområde. Med av kommun driven anstalt avses anstalt, för vars
driftkostnad landsting eller kommun helt eller till viss kvotdel i sista hand
svarar. På grund av särskilt stadgande i 1 § nämnda lag hava emellertid
följande sjukhus undantagits från sjukhuslagens och sjukhusstadgans tilllämpningsområden,
nämligen: epidemisjukhus och anstalter för sinnessjuka,
sinnesslöa, fallandesjuka, kroniskt kroppssjuka och konvalescenter samt genom
tillägg (2 a §) av år 1937 till nämnda lag (nr 321) karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet. Därjämte har Kungl. Majit genom i särskilda reglementen
eller annorledes utfärdade särbestämmelser i större eller mindre utsträckning
befriat vissa av kommun drivna sjukhus från tillämpningen av
föreskrifterna i ifrågavarande lag och stadga, nämligen sjukhusen i Stockholm
och Göteborg (reglementen den 16 september 1932), Malmöhus läns
sjukvårdsinrättningar i Lund, akademiska sjukhuset i Uppsala, läns- och
stadslasarettet i Hälsingborg, sjukhuset Eira, Orupssanatoriet, Kolmårdssanatoriet
lii. fl. sjukhus.

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

Oberoende av att anstalter för sinnessjuka, enligt vad nyss sagts, eljest
äro undantagna från lagens och stadgans tillämpning, skola bestämmelserna
däri ändock jämlikt föreskrift i 22 § sjukhuslagen i tillämpliga delar lända
till efterrättelse i fråga örn av landsting eller stad utanför landsting anordnad
upptagningsanstalt för sinnessjuka samt i fråga örn avdelning för tillfällig
vård av sådana sjuka, som anordnats vid något av landsting eller stad utanför
landsting drivet sjukhus.

Beträffande vissa av de statsbidragsberättigade sjukhus, å vilka sjukhuslagen
och sjukhusstadgan äga tillämpning, gälla därjämte, för den händelse
statsbidrag utgår till anstalten, särskilda föreskrifter, nämligen bland annat
för tuberkiilossjukvårdsanstaUer bestämmelserna i kungörelsen den 27 juni
1914 (nr 292) angående statsbidrag för uppförande eller inrättande av tuber -kulossjukvårdsanstalter m. m. samt i kungörelsen den 23 april 1937 (nr 211)
angående statsbidrag till driftkostnaderna vid anstalter för lungtuberkulos,
för anstalter för kirurgisk tuberkulos bestämmelserna i kungörelsen den 23
april 1937 (nr 209) angående statsbidrag till driftkostnaderna m. m. vid dylika
anstalter samt för förlossuningsanstalter bestämmelserna i kungörelserna
den 21 juli 1937 (nr 742 och 743) angående statsbidrag till uppförande eller
inrättande, respektive driften av förlossningsanstalter och väntehem. För
samtliga sjukvårdsinrättningar, av vad slag de vara må, hava därjämte meddelats
bestämmelser i kungörelserna den 15 januari 1937 (nr 6) angående anmälan
till polismyndighet rörande vissa vid behandling å sjukvårdsinrättning
uppkomna skador m. m. och den 8 april 1938 (nr 126) angående läkemedelsförsörjningen
å sjukvårdsinrättningarna i riket m. m.

Jämlikt förenämnt stadgande i 1 § sjukhuslagen från nämnda lags och
sjukhustadgans tillämpning undantagna sjukhus och anstalters verksamhet
regleras, evad angår epidemisjukhusen genom bestämmelser i dels epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 43) dels ock kungörelserna den 7 september 1920
(nr 667) angående statsbidrag för upprättande, inrättande eller inlösen av
epidemisjukhus och den 5 maj 1939 (nr 261) angående statsbidrag till driften
av epidemisjukhus, anstalter för sinnessjuka och sinnesslöa genom bestämmelser
i sinnessjuklagen och stadgan angående sinnessjukvården i riket, båda
av den 19 september 1929 (nr 321 och 328), ävensom kungörelserna den 19
maj 1933 (nr 236 och 237) angående statsbidrag till driftkostnader vid anstalter
för obildbara sinnesslöa, respektive vid anstalter för bildbara sinnesslöa,
som icke äro fallandesjuka, och vid epileptikeranstalter samt den 4
juni 1937 (nr 296 och 297) angående statsbidrag till uppförande, inrättande
eller inlösen, respektive till driften av vårdhem för lättskötta sinnessjuka, samt
anstalter för kroniskt sjuka genom bestämmelserna i kungörelserna den 27
juni 1927 (nr 245 och 246) angående statsbidrag till uppförande eller inrättande
av, respektive till driftkostnaderna vid hem för kroniskt sjuka.

Vad slutligen angår enskilda sjukhems och förlossningshems verksamhet,
regleras denna av stadgan angående enskilda sjukhem och förlossningshem
den 29 maj 1931 (nr 172) samt, då fråga är om enskilda för vård av tuberkulossjuka
avsedda anstalter, av kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 304) an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

25

gående tillämpning å sådan anstalt av vissa bestämmelser örn sanatorier
och tuberkulossjukstugor.

Beträffande den i gällande lagstiftning mellan förvaltningsutskottet i dess
egenskap av landstingets sjukhusberedning, vederbörande sjukhusdirektion
och medicinalstyrelsen gjorda fördelningen av förekommande förvaltningsuppgifter,
befogenheter och åligganden i de hänseenden, som i detta sammanhang
kunna äga intresse, må här lämnas en kort översikt. För vissa av de
föreskrifter i landstingslagen och gällande sjukhuslagstiftning, som bestämma
berörda organs befogenheter och åligganden, redogöres närmare i samband
med de särskilda förslagen.

Vad till en början angår förvaltningsutskottet eller den avdelning av utskottet,
som utgör sjukhusberedning, må framhållas, att det å ena sidan tillkommer
förvaltningsutskottet att lia överinseende över de för särskilda
verkställighetsbestyr utsedda styrelsers eller personers ekonomiska förvaltning
och därjämte utöva den befattning med förvaltningen av landstingets
anstalter och inrättningar, som enligt lag eller författning ankommer å utskottet
(lagen den 24 januari 1924 om landsting 39 §), samt att det å andra sidan
därutöver åligger förvaltningsutskottet eller sjukhusberedningen att med
uppmärksamhet följa sjukhusväsendets behov och utveckling inom landstingsområdet,
att till styrelse för av landstinget drivet sjukhus göra de framställningar
och erinringar rörande sjukhusets ekonomiska förvaltning, som
av omständigheterna må påkallas, samt att därutinnan meddela sådan styrelse
erforderliga råd och anvisningar (Sj. L. 3 §). Där landsting så beslutar,
må sjukhusberedningen vidare anordna gemensam upphandling för två eller
flera av landstingets sjukhus (Sj. L. 3 §).

Beträffande de särskilda föreskrifterna i sjukhuslagen och sjukhusstadgan
angående direktionens befogenheter och åligganden kan erinras därom, att
det tillkommer eller åligger vederbörande direktion att i anslutning till gällande
författningsföreskrifter omhänderhava sjukhusets förvaltning, för vilket
ändamål direktionen äger meddela nödiga ordningsregler och eljest erforderliga
föreskrifter (Sj. St. 6 §), att å sjukhus, där flera ansvariga läkare
finnas anställda, förordna en av dem till styresman (Sj. L. 8 §), att, där så
befinnes lämpligt, utse en särskild delegation, med vilken styresmannen har
att mellan direktionens sammanträden i förekommande fall rådföra sig (Sj.
St. 8 §), att till medicinalstyrelsen samt i fråga örn viss sjukstuga även till
förste provinsialläkaren anmäla, då nytt eller ombyggt sjukhus är färdigt
att tagas i bruk (Sj. St. 12 och 45 §§), att på betryggande sätt förvalta och
göra räntebärande sjukhusets fonder och andra penningmedel ävensom bevaka
den rätt, som på grund av gåvobrev, testamenten eller annorledes må
tillkomma sjukhuset (Sj. St. 13 §), att lia vård och tillsyn över samt på visst
angivet sätt verkställa besiktning av sjukhusets fasta och lösa egendom (Sj.
St. 14 §), alt ombesörja att taxationen å av vederbörande läkare attesterade
apoteksräkningar bliver i lämplig utsträckning granskad av sakkunnig person
(Sj. St. 10 §), att fastställa av styresmannen upprättat förslag till spisordning
(Sj. St. 17 §), att tillse att vid ombesörjandet av mera omfattande bygg -

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

nadsarbeten eller upphandling för sjukhusets räkning gällande bestämmelser
om upphandling och arbeten för statens behov iakttagas, i den mån så lämpligen
kan ske (Sj. St. 18 §), samt att upprätta och till förvaltningsutskottet
före den 15 juli varje år insända förslag till inkomst- och utgiftsstat för
sjukhuset (Sj. St. 19 §).

Vidare tillkommer det direktionen att avge förord vid tillsättande av lasaretts-
och sanatorieläkartjänst (Sj. L. 11 § och Sj. St. 20 §), att upprätta
förslag och avge förord vid tillsättande av underläkartjänst (Sj. St. 26 §)
samt att tillsätta läkare å vissa sjukstugor (Sj. L. 11 §). I viss utsträckning
kan direktionen tillika bevilja sjukhusläkare semester eller annan tjänstledighet
samt förordna vikarie för dem (Sj. St. 21 och 26 §§). Direktionen äger
även tillsätta och entlediga syssloman (Sj. St. 30 och 31 §§) samt prästman
(Sj. St. 38 §) ävensom kontors- och ekonomipersonal (Sj. St. 41 §).

Vidkommande sjukhuslagens och sjukhusstadgans föreskrifter angående
medicinalstyrelsens befogenheter och åligganden i fråga om det kommunala
sjukhusväsendet bör nämnas, att det tillkommer medicinalstyrelsen att utöva
högsta tillsynen över sjukhusen samt därvid ägna särskild uppmärksamhet
åt sjukvården och sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden, i anledning varav
styrelsen har att med lämpligt mellanrum eller då särskild anledning därtill
föreligger verkställa inspektion av förefintliga sjukhus (Sj. L. 5 § och
Sj. St. 1 §), att besluta, huruvida sjukstuga må ha mer än trettio vårdplatser
(Sj. L. 6 §), att godkänna ritningar m. m., innan anläggning av nytt eller avsevärd
till- eller ombyggnad av förefintligt sjukhus påbörjas (Sj. L. 7 §), att
taga viss befattning med besvär, som anföres över sjukhusdirektionens beslut
(Sj. L. 9 §), samt att på förslag av sjukhusberedningen utfärda taxor för
sjukhusläkares öppna mottagning ävensom för läkares ersättning för läkarvård
åt patienter å enskilda och halvenskilda rum (Sj. L. 12 och 19 §§).

Vid tillsättande av lasaretts- och sanatorieläkartjänst ankommer det å
medicinalstyrelsen att upprätta förslag (Sj. L. 11 §). Förordnande å underläkartjänst
meddelas av medicinalstyrelsen (Sj. St. 26 §). I fall av viss längre
tjänstledighet för sjukhusläkare har styrelsen att bevilja ledigheten och förordna
om vikarie (Sj. St. 21 och 26 §§). Instruktioner för sjukhusläkare utfärdas
av medicinalstyrelsen (Sj. St. 24 och 27 §§).

Inom landstingsområdena vidtagna centraliseringsåtgcirder.

För att erhålla en uppfattning örn de åtgärder, som inom de olika landstingen
vidtagits för att befordra en enhetlig behandling av vissa anstaltsfrågor,
lia de sakkunniga låtit från landstingens centralförvaltningar inhämta
upplysningar härutinnan. För dessa upplysningar ha de sakkunniga i sitt betänkande
(sid. 62—65) lämnat en sammanfattande redogörelse. Denna ger
vid handen, att de skilda landstingen sökt, i den mån gällande sjukhuslagstiftning
icke utgör direkt hinder härför, uppnå en viss rationalisering av sjukhusdriften
genom att i viss utsträckning tillsätta gemensam direktion eller
gemensam syssloman för två eller flera å samma ort eller å skilda orter
belägna sjukhus. I den mån lagstiftningen icke medger, att dessa utvägar
anlitas, har man å skilda håll sökt främja enhetligheten genom att i samt -

Kungl. Majds proposition nr 89.

27

liga eller flertalet direktioner insätta en eller flera gemensamma ledamöter.
Därutöver har man emellertid i flertalet län för befordrandet av en central
handläggning av vissa speciella anstaltsärenden, i fråga örn vilka en för länets
skilda anstalter likartad behandling är av särskild vikt, ansett sig höra, oberoende
av att bestämmelser härutinnan saknas, tillsätta speciella centralorgan.

Förslaget i allmänhet.

De sakkunniga.

Rörande behovet av ytterligare centraliserad ledning av landstingens socialhygieniska
verksamhet anföra de sakkunniga bland annat följande:

En uppdelning eller splittring av hithörande med varandra intimt sammanhängande
verksamhetsgrenar på två eller flera fristående styrelser medför
icke blott ett ökat antal sammanträden med därav föranledda olägenheter
och kostnader utan måste i väsentlig grad försvåra huvudmannens-landstingets
möjlighet att vinna en önskvärd och erforderlig överblick över det socialhygieniska
arbetsfältet och att i anslutning därtill rationalisera vårdåtgärderna
samt effektivt utnyttja förefintlig personal. Inom den socialhygieniska
verksamheten anställda sköterskor och barnmorskor, vilka var och en oftast
hava att arbeta inom skilda grenar av denna verksamhet, lyda i fråga om
sina tjänsteåligganden under samma förman, nämligen vederbörande tjänsteläkare.
Det framstår under dessa omständigheter som ett betydelsefullt
önskemål, att jämväl dessa befattningshavares förhållande till huvudmannen
regleras med beaktande av enhetlighetens krav. Icke minst gör sig detta
önskemål gällande med tanke på det praktiska värdet av att likartade grunder
i största möjliga utsträckning tillämpas inom ett landstingsområde i fråga
örn tillhandahållandet på huvudmannens bekostnad åt i den öppna hälsovården
anställda befattningshavare av vissa naturaförmåner (bostad, värme
och lyse) ävensom av för verksamheten erforderliga förbrukningsartiklar och
sjukvårdsmaterial.

Att det för medicinalstyrelsen, åt vilken anförtrotts överinseendet över
verksamheten ifråga, liksom även för de tjänsteläkare, som inom sina distrikt
hava att med anlitande av i dessa stationerade sköterskor och barnmorskor
lokalt handhava och leda såväl distrikts- som dispensärvården och den förebyggande
mödra- och barnavården ävensom att biträda i den öppna förlossningsvården,
måste vara till bestämd fördel att i samtliga hithörande,
med varandra nära sammanhängande angelägenheter endast behöva samverka
med ett organ i stället för med två eller flera skilda styrelser torde få
anses uppenbart.

I detta sammanhang vilja de sakkunniga emellertid icke underlåta framhålla,
att de sakkunniga äro medvetna därom, att en fortgående centralisering
av ledningen för här ifrågavarande, inom landstingsområdena alltjämt
i stor utsträckning under flera skilda styrelser sorterande verksamhet kan
möta vissa betänkligheter. Det har sålunda kanske icke alldeles utan skäl
hävdats, att anledning icke föreligger att frångå en hittills inom flertalet län
förefintlig organisation med särskild dispensärstyrelse, som under en följd av
år på ett förtjänstfullt sätt handhaft ett betydelsefullt tuberkulosförebyggande
arbete. Härtill må emellertid erinras, att landstingen, till skillnad från
vad tidigare varit förhållandet, inom flertalet län, där tuberkulosfrekvensen
är relativt ringa, genom av statsmakterna under de senaste åren redan fattade
beslut angående ändrade grunder för statsbidrag till distrikts- och dispensärvården,
ändock äro nödsakade att inom en viss övergångstid över -

28

Kunni. Maj:ts proposition nr 89.

flytta »fältarbetet» inom dispensärvården från särskilda hittills uteslutande
på detta område arbetande sköterskor till de eljest under distriktsvårdsstyrelsen
lydande och av denna i ökat antal anställda distriktssköterskorna.

Då de sakkunniga funnit sig böra intaga den ståndpunkten, att det måste
anses vara till fördel, att landstingens omfattande verksamhet inom den öppna
hälsovården, för undvikande av fortsatt splittring och för vinnande av en
i största möjliga utsträckning effektiv organisation, ställes under en enhetlig
ortcentral ledning, betingas detta sålunda icke därav, att de arbetsuppgifter,
som tidigare handhafts av ett flertal i regel vart och ett för sin speciella uppgift
intresserade organ, icke skulle hava under de förhållanden, som tidigare
varit rådande, på ett i stort sett tillfredsställande sätt fullgjorts. Huvudskälet
är i stället, att den starka och mångsidiga utvecklingen av den öppna
hälsovården under allra senaste tid kommit behovet av ingående samarbete
mellan hithörande skilda verksamhetsgrenar att framstå som en tvingande
nödvändighet.

Genom en centralisering av de olika statsbidragsberättigade vårdgrenarna
inom samtliga landstingsområden under ett enda ortsorgan torde jämväl
kunna uppnås en sådan fasthet i organisationen, att vissa nu medicinalstyrelsen
åliggande arbetsuppgifter utan olägenhet kunna hänvisas till lokal
handläggning och såmedelst en i och för sig önskvärd avlastning av nämnda
styrelses ständigt växande arbetsbörda åvägabringas.

I anslutning till det anförda anse de sakkunniga, att landstingen framdeles
icke för ledningen av de skilda vårdgrenarna böra kunna anlita skilda
organ. De sakkunniga förmena emellertid, att åt landstingen bör inrymmas
största möjliga frihet att vidkommande valet av det centrala organ, som
skall handha sagda ledning, välja den organisationsform, som inom varje
område med hänsyn till lokala förhållanden och andra omständigheter befinnes
lämpligast. Enligt de sakkunnigas uppfattning bär därför efter varje
landstings eget bestämmande såsom centralorgan kunna anlitas antingen
en självständig för detta särskilda ändamål utsedd styrelse (beredning) eller
ock det samfällda förvaltningsutskottet eller viss avdelning därav.

Frågan om behovet av centraliserad ledning jämväl för landstingens sjukhusväsende
berör enligt de sakkunnigas mening närmast kravet på en enhetligare
handläggning mellan landstingens sammanträden av vissa sjukhusangelägenheter,
som icke gärna kunna eller böra självständigt handläggas
av vederbörande direktion vid vart och ett av landstingsområdets skilda
sjukhus. Härutinnan framhålla de sakkunniga följande:

Det synes de sakkunniga uppenbart, att behovet av en enhetligare handläggning
av vissa sjukhusärenden främst betingas av den fortlöpande
starka utökningen av landstingens sjukvårdande verksamhet. De viktigaste
hithörande ärendena äro bland annat frågor örn personalens anställnings-,
avlönings- och arbetstidsförhållanden samt frågor, som avse ny-, hildier
ombyggnad av sjukhus ävensom verkställandet av beslutade byggnadsåtgärder
av större omfattning. Oaktat föreliggande rättsfall synas giva vid
handen, att förvaltningsutskottet i sin egenskap av sjukhusberedning hittills
icke ägt, ens efter därutinnan av landstinget erhållet uttryckligt bemyndigande,
att med förbigående av vederbörande direktioner efter särskilda
förhandlingar sluta avtal med personalen å landstingets sjukvårdsinrättningar
angående anställningsvillkor m. m., har det stora flertalet
landsting ändock, efter vad de sakkunniga inhämtat, hänskjuta alla hit -

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

29

hörande anställnings- och avlöningsfrågor till gemensam handläggning inom
förvaltningsutskottet, dess sjukvårdsavdelning eller en särskild lönenämnd.
Genom 1939 års riksdags godkännande av Kungl. Maj:ts proposition nr 89
angående viss ändring i gällande sjukhuslag torde emellertid landstingen
framdeles bliva oförhindrade att enhetligt reglera anställningsförhållandena
för viss sjukvårdspersonal.

Vad angår sjukhusens och särskilt lasarettens fortsatta utbyggnad, torde
det med hänsyn bland annat till den utveckling mot en alltmer långt gående
specialisering, som sjukhusvården numera undergått, vid varje ny utbyggnadsetapp
bliva en tvingande nödvändighet, att man tager strängt sikte på
landstingsområdets i dess helhet behov av ökade vårdmöjligheter. Likaledes
lär det få anses vara en angelägenhet av synnerlig vikt att vid byggnadsverksamheten
ifråga uppnås den ur ekonomisk och medicinsk synpunkt ändamålsenligaste
lösning, genom vilken ett föreliggande utvidgningsbehov tillgodoses.
Med den omfattning och genom specialisering ändrade karaktär, som
sjukhusväsendet erhållit, och med beaktande jämväl av de stora rayoner,
från vilka sjukhusen och särskilt specialavdelningarna numera på grund av
kommunikationernas förbättring utan olägenhet kunna mottaga patienter,
torde det icke längre kunna anses välbetänkt, att de lokala direktionerna —
ofta behärskade av en av ortsintressen influerad strävan att åt det egna
sjukhuset bereda så gynnsamma utvecklingsmöjligheter, som tänkas kan —
skola hava att var för sig till vederbörande landsting ingiva mer eller mindre
fullständigt utarbetade utvidgnings- och ändringsförslag. Erfarenheten torde
nämligen hava ådagalagt, att vederbörande ortsrepresentanter ofta söka och
understundom också lyckas i landstinget genomdriva sådana planer, utan
att det dessförinnan tillfredsställande klarlagts, vare sig vilka organisatoriska,
administrativa och ekonomiska konsekvenser förslagets genomförande kommer
att medföra, eller om de behov, som föranlett förslaget, icke kunnat annorledes
på ett för vederbörande läns sjukvårdsväsende i sin helhet lyckligare
och ekonomiskt lämpligare sätt tillgodoses. De sakkunniga vilja i detta
sammanhang tillika framhålla, att det — icke minst inför de mycket stora
krav i fråga örn utrymmen och bilokaler samt teknisk utrustning m. m.,
som numera ställas å sjukhus av skilda slag — synes önskvärt, om inom
varje landsting kunde tillskapas ett centralorgan med sakkunskap och erfarenhet,
vilket kunde göra sig gällande såväl vid förberedandet av varje
ifrågasatt ny-, till- eller ombyggnad av något landstingets sjukhus som vid
verkställandet av beslutade byggnadsföretag. En sådan anordning bör ingalunda
innebära, att vid utredningen eller vid byggnadsföretagets utförande
representanter för vederbörande sjukhus skjutas åt sidan. De sakkunniga
åsyfta allenast, att från landstingens sida bör sörjas för att hithörande angelägenheter
handhavas under nödvändigt beaktande av de allmänna syn^
punkter, som måste göra sig gällande vid bedömandet. De sakkunniga anse
sig också böra betona, att en revision av gällande .sjukhuslagstiftning i syfte
att åvägabringa koncentrering eller centralisering till lämpligt organ av vissa
för landstingets sjukhusväsende gemensamma frågor av större räckvidd
uppenbarligen står i god överensstämmelse med den praxis, som under senare
tid — visserligen utan direkt stöd i gällande författning — utvecklats
inom de skilda landstingen. Efter vad de sakkunniga inhämtat, handläggas
nämligen inom icke mindre lin nitton landsting alla sjukhusbyggnadsfrågor
av större omfattning icke av vederbörande lokala direktion utan av
förvaltningsutskottet eller en av landstinget eller utskottet vid värjo siirskilt
tillfälle utsedd byggnadskommitté.

Frånsett nyssberörda av starka praktiska skäl burna centraliseringssträvanden
framgår av upplysningar, sorn de sakkunniga inhämtat, alt man
även i övrigt inom de skilda landstingen genom tillsättande av gemensam

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

direktion och syssloman eller anordnande i övrigt av gemensam förvaltning
eller utspisning m. m. för två eller flera sjukhus sökt i ganska stor utsträckning
inom — och i vissa fall även utanför — ramen av gällande sjukhuslagstiftning
vidtaga åtgärder, som syfta lill en rationalisering av anstaltsväsendet.
Jämlikt stadgande i 8 § sjukhuslagen skall varje sjukhus, varå
lagen är tillämplig, d. v. s. i stort sett samtliga av landsting drivna sjukhus,
som icke avse epidemivård och vård av sinnessjuka, sinnesslöa, kroniskt
sjuka och konvalescenter, förvaltas av en på visst sätt sammansatt särskild
direktion. Landsting äger dock besluta, att gemensam direktion skall finnas
för flera sjukhus, för vilkas driftkostnad landsting i sista hand helt ansvarar.
Sistnämnda inskränkning av landstingets rätt att besluta örn gemensam direktion
för flera sjukhus har ansetts innebära, att gemensam direktion i »teknisk»
mening kan anordnas endast för sådana sjukhus, som regleras genom
sjukhuslagen och sjukhusstadgan, och sålunda icke för dylikt sjukhus å ena
sidan samt t. ex. epidemisjukhus och vårdhem för kroniskt sjuka å den
andra. Enligt 3 § sjukhusstadgan får icke heller gemensam syssloman tillsättas
för två eller flera sjukhus, utan att dessa hava gemensam direktion.
Den av de sakkunniga företagna utredningen giver emellertid vid handen,
att landstingen det oaktat i ganska stor utsträckning anlitat utvägen att —
framför allt då sjukhusen äro belägna å samma ort men även eljest — tillsätta
gemensam direktion och syssloman vid skilda slag av nyss angivna
sjukhus. Likaledes framgår, att landstingen, trots stadgandet att vid varje
sjukhus skall finnas en särskild direktion, understundom av praktiska
skäl underlåtit att tillsätta sådan. Sålunda hava åtskilliga under senare tid
anordnade mindre, fristående förlossningsanstalter direkt underställts landstingets
förvaltningsutskott eller t. ex. barnmorskeslyrelsen, utan att därutinnan
dispens begärts från sjukhuslagens bestämmelser. I Norrbottens län
bär för landstingets sex sjukstugor örn tillhopa 156 vårdplatser och 12
epidemisjukhus om tillhopa 344 vårdplatser anställts en gemensam syssloman,
varjämte samtliga sjukstugor och epidemisjukhus ställts under ledning
av en gemensam sjukvårdsnämnd. Vidkommande de av sjukhuslagen
icke reglerade särskilda vårdhemmen för lättskötta sinnessjuka, vilka under
de allra senaste åren inom vissa landsting redan anordnats och inom andra
planeras, synes man ganska allmänt hava ansett lämpligt, att dessa ställas
direkt under förvaltningsutskottet. De välgrundade rationaliseringssträvanden,
sorn sålunda, i vissa fall utan stöd i gällande författning, kommit till
uttryck vid organiserandet av förvaltningen av landstingens sjukhusväsen
motivera enligt de sakkunnigas mening, att åtgärder vidtagas för att anpassa
gällande lagstiftning så, att denna icke lägger hinder i vägen för landstingen
att organisera sjukhusens förvaltning efter vad med hänsyn till lokala förhållanden
och andra omständigheter kan befinnas ändamålsenligt.

De under senare åren oavlåtligt stegrade kostnaderna för landstingens
sjukhusväsen torde med fog kunna åberopas för att landstingen sättas i tillfälle
att genom anordnande i den omfattning, omständigheterna motivera, av
gemensam förvaltning för två eller flera sjukhus rationalisera verksamheten
och nedbringa kostnaderna för densamma.

Från nu antydda överväganden finna de sakkunniga sig böra förorda, att i
varje landstingsområde skall finnas en central sjukvårdsberedning. I förhållande
till i gällande lagstiftning omförmäld sjukhusberedning skulle denna
erhålla en något vidgad befogenhet. Åt den centrala ledningen skulle sålunda
kunna anförtros att efter landstingets bestämmande ej mindre handha
vissa för samtliga sjukhus inom området gemensamma förvaltningsangelä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

31

genheter ävensom vissa byggnadsärenden, som förutsätta en överblick över
hela länets sjukhusväsende, än även att utgöra direktion för visst sjukhus
eller viss grupp av sjukhus. Likaledes hålla de sakkunniga före, att det
ifrågavarande centralorganet bör erhålla en sådan sammansättning, att åt
detsamma kan överlämnas att handha och avgöra vissa ärenden, som enligt
gällande föreskrifter tillkomma annan myndighet. De sakkunniga äro emellertid
angelägna betona, att vid fastställandet av befogenheterna för ett dylikt
centralt organ bör omsorgsfullt beaktas, att genom tillkomsten av detsamma
icke den lokala sjukhusdirektionens, sjukhusläkarens och sysslomannens
känsla av ansvar för vederbörande sjukhus’ skötsel och drift avtrubbas.

Slutligen framhålla de sakkunniga, att därest inom varje landstingsområde
tillskapas en sjukvårdsberedning, avsedd att, där landstinget så finner lämpligt,
handha de uppgifter, som de sakkunniga nyss antytt, man med fördel
skulle kunna till handläggning inom en dylik ortcentral beredning överflytta
vissa av de åligganden, som för närvarande tillkomma medicinalstyrelsen i
fråga om landstingens sjukhusväsende och jämväl därigenom uppnå en i
direktiven för de sakkunniga såsom önskvärd betecknad avlastning i nämnda
styrelses arbetsbörda.

Landstingens berättigade önskan att efter lokala förhållanden och andra
omständigheter ordna den centrala ledningen, på sätt varje landsting må finna
lämpligast, ha de sakkunniga sökt tillgodose därigenom, att den centrala
sjukvårdsberedningen, liksom den tidigare berörda hälsovårdsberedningen,
skulle kunna efter varje landstings eget bestämmande utgöras antingen av
en fristående styrelse eller ock av förvaltningsutskottet eller viss avdelning
därav.

Vad angår behovet av samordnad ledning för landstingens verksamhet på
hälso- och sjukvårdsområdena anse de sakkunniga det icke kunna bestridas,
att såväl epidemivården som dispensärvården, den förebyggande mödra- och
barnavården, förlossningsvården och folktandvården genom under senare år
tillkomna författningsbestämmelser organisatoriskt redan omfatta och vid
fortsatt utbyggnad i vart fall komma att i så hög grad beröra båda de nämnda
huvudområdena, att ett nära samarbete måste anses önskvärt och erforderligt
vid ledningen och den fortsatta utbyggnaden av den slutna sjukvården likaväl
som den öppna hälsovården. De sakkunniga erinra i detta avseende, att
dispensärvården numera omfattar jämväl de i stor utsträckning till sanatorier
eller tuberkulossjukstugor förlagda centraldispensärerna. Tillika gäller, att
den förebyggande mödra- och barnavården är avsedd att utbyggas med
mödra- och barnavårdscentraler (typ I), vilka i allmänhet skola förläggas
till mottagnings- eller polikliniklokaler i anslutning till under egen specialutbildad
läkares ledning stående barnbördsavdelning respektive barnavdelning
vid något länslasarett. Den öppna förlossningsvården kompletteras i
snabb takt med ökat antal vårdplatser å lasarett eller fristående förlossningshem,
varest distriktsbarnmorska, vid sidan av verksamheten i öppen vård,
efter anvisning av barnmorskestyrelsen är skyldig tjänstgöra. Slutligen fram -

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

hålla de sakkunniga, att i den plan för den allmänna folktandvården i länen,
som utgör en förutsättning för att statsbidrag skall utgå, måste ingå en i
anslutning till visst lasarett anordnad centraltandpoliklinik, avsedd för mera
komplicerade fall, som icke kunna behandlas å distriktspoliklinikerna, ävensom
för lasarettets egna patienter.

De sakkunniga finna alltså, att talrika beröringspunkter numera finnas
mellan den öppna hälsovården, å ena, och den slutna sjukvården, å andra
sidan. För att tillgodose ett i anledning därav redan föreliggande och av
den fortsatta utvecklingen troligen alltmera kännbart behov av en samordnad
och enhetlig ledning av landstingens hälso- och sjukvårdsverksamhet, förorda
de sakkunniga, att landstingen tillförsäkras rätt att uppdraga åt samma organ
att utgöra såväl hälso- som sjukvårdsberedning. Därest landstinget av organisatoriska
eller andra skäl finner lämpligt tillsätta en särskild hälsovårdsoch
en särskild sjukvårdsberedning, bör enligt de sakkunnigas mening behovet
av enhetlighet i fråga om de båda vårdområdenas organisation och utbyggnad
kunna tillgodoses genom gemensamma sammanträden mellan de båda beredningarna.

Yttrandena.

I samtliga yttranden har behovet av en centralisering av landstingens
hälso- och sjukvårdsverksamhet vitsordats. Förslaget örn tillskapandet av
centralorgan för nämnda verksamhet med rätt för landstingen att avgöra,
huruvida särskild hälsovårds- och särskild sjukvårdsberedning borde tillsättas
eller gemensam ledning för båda verksamhetsområdena anordnas, har
även vunnit allmän anslutning. Blott från några håll lia erinringar av mera
principiell natur framförts mot förslaget i dessa delar. Innan redogörelse
lämnas härför, torde det vara av intresse att taga del av vissa uttalanden av
förvaltningsutskotten i de landsting, vilka redan i stor utsträckning genomfört
en centralisering av hälso- och sjukvårdsverksamheten enligt i stort sett
de principer, som föreslagits av de sakkunniga.

Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott anför sålunda:

Omfattningen av landstingets hälso- och sjukvårdande verksamhet har
redan föranlett landstinget att anförtro verksamheten åt ett enda organ,
nämligen förvaltningsutskottets sjukvårdsavdelning. Allt sedan år 1920 har
sjukvårdsavdelningen inom detta landsting handhaft ledningen av den sjukvårdande
verksamheten och utgjort en landstingets sjukvårdsberedning. I
den mån lagstiftningen sedan dess lämnat möjlighet därtill har även ledningen
av den hälsovårdande verksamhetens olika grenar överlämnats till förvaltningsutskottets
sjukvårdsavdelning. Avdelningen har sålunda övertagit
epideminämndens, barnmorskestyrelsens och distriktsvårdsstyrelsens uppgifter
och handhar även ledningen av dispensärvården, mödra- och barnavården
samt folktandvården. Den tjänstgör dessutom som direktion för de fem
vårdhemmen för sinnessjuka.

De sakkunnigas förslag utgör i huvudsak endast ett lagfästande av en ordning,
som detta landsting redan infört på grund av att det funnit denna organisationsform
för sitt ändamål bäst lämpad. Förvaltningsutskottet har
mångårig erfarenhet av att denna organisation av landstingets hälso- och
sjukvårdande verksamhet är ändamålsenlig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

33

Förvaltningsutskottet i Skaraborgs län framhåller:

Inom härvarande landsting handläggas redan samtliga ärenden rörande
landstingsområdets distrikts- och dispensärvård, förebyggande mödra- och
barnavård, epidemi- och folktandvård samt barnmorskeväsendet centralt av
en avdelning av förvaltningsutskottet, benämnd dess socialhygieniska nämnd,
som består av tre utskottsledamöter jämte vissa adjungerade sakkunniga.
Det förhållandet, att samtliga med landstingets öppna hälso- och sjukvård
sammanhängande ärenden sålunda handläggas av berörda nämnd i stället
för att splittras på ett flertal skilda styrelser och nämnder, har enligt utskottets
uppfattning erfarenhetsmässigt visat sig möjliggöra en enhetligare överblick
av verksamhetsområdena ifråga samtidigt som det förhållandet, att
nämnden eller centralorganet utgjorts av en avdelning av förvaltningsutskottet,
underlättat en ökad och intimare, särskilt under vissa verksamhetsgrenars
nu pågående örn- och nyorganiserande värdefull kontakt med det
samfällda förvaltningsutskottet.

Kristianstads låns landstings förvaltningsutskott uttalar:

I viss mån har redan i detta landsting centralisering i förslagets anda ägt
ruin. Gemensam förvaltning, utspisning o. d. för närliggande sjukvårdsinrättningar
har sålunda tillämpats här i många år med synerligen gott resultat.

1939 års landsting har beslutat fastställa nytt reglemente för förvaltningsutskottet,
som vid sitt första sammanträde uppdelar sig på två särskilda avdelningar,
av vilka den ena utgör sjukvårdsavdelning och den andra den
socialhygieniska nämnden. Varje avdelning består, förutom av förvaltningsutskottets
ordförande, av fem ledamöter. Den socialhygieniska nämnden
adjungerar med sig förste provinsialläkaren och en inom länet bosatt av
landstinget eller på dess uppdrag av förvaltningsutskottet utsedd kvinna samt
förstärkes, då fråga är om behandling av ärende som rör distriktsvård resp.
folktandvård, med inom landstingsområdet verksam på av landstinget, förvaltningsutskottet
eller i särskild författning angivet sätt utsedd i tuberkulosvård
utbildad läkare resp. tandläkare. Den socialhygieniska nämnden utövar
ledningen för länets distriktsvård, förebyggande mödra- och barnavård, epidemivård,
folktandvård och barnmorskeväsende ävensom all annan socialhygienisk
verksamhet, som kan komma att framdeles utövas av landstinget.

Som exempel på hur ledningen av ett landstings sjukvårdsväsende enligt
nu rådande förhållanden kan gestalta sig förtjänar följande återges ur det
yttrande som lämnats av förvaltningsutskottet i Norrbottens län:

Beträffande sjukvårdsväsendets i Norrbotten organisation och styrelsesätt
har en omfattande centralisering inom tillåtna gränser redan genomförts.
Likväl har landstinget för den öppna sjukvårdens sjukhus och anstalter, 37
till antalet, med iakttagande av gällande bestämmelser utsett 158 personer,
hälften suppleanter, som omhänderha skötseln och förvaltningen av sjukhusen
m. m., varvid dock en gemensam styrelse finnes för sjukstugorna. Då
härtill lägges, att styrelserna arbeta fullt självständigt och som regel utan
samarbete med varandra, ligger det i öppen dag, att denna slösaktiga individualism
snarast bör undergå en genomgripande förändring till det bättre.

Bland de myndigheter, vilka framfört erinringar mot förslaget, må
främst nämnas medicinalstyrelsen, som anför:

I förslaget ha landstingsekonomiska synpunkter i hög grad fått göra sig
gällande. Flera av de i sjukhuslagen och sjukhusstadgan föreslagna änd Bihang

till riksdagens protokoll 1940. i sami. Nr 89. 3

34

Kungl. Majlis proposition nr 89.

ringarna tillförsäkra landstingen större inflytande på sådana områden, där
meningsskiljaktigheter framträtt mellan landstingen å ena och statsmakterna
å andra sidan. Styrelsen är ej övertygad om att de sakkunniga lyckats
åstadkomma, vad som måste te sig som det viktigaste, nämligen en effektivisering
och förbättring av sjukvården. De många viktiga problem rörande
tillgodoseendet av statens berättigade synpunkter i fråga örn administrationen
av den slutna kroppsvården, som framkommit genom de sakkunnigas ensidiga
uppläggning av spörsmålet, kräva enligt styrelsens mening en mera allsidig
utredning. I anslutning härtill vill styrelsen hänvisa till en av styrelsen
den 9 februari 1939 till Kungl. Maj:t avlåten skrivelse, däri styrelsen hemställt,
att Kungl. Majit måtte utse särskilda sakkunniga med uppdrag att
verkställa utredning och avge förslag angående vissa ändringar eller tillägg
till gällande sjukhuslag och sjukhusstadga.

I stort sett liknande synpunkter åberopas av läkarsammanslutningarna.
Härvid framhåller förste provinsialläkarnes förening, att det ytterligare kunde
diskuteras, om själva arbetet skulle utföras av en gemensam hälso- och
sjukvårdsberedning eller av en särskild hälsovårds- och en särskild sjukvårdsberedning.
Avgränsandet av de olika områdena vöre nämligen ej utan
vidare givet. Så kunde epidemi-, barnbörds- och tandvård sägas falla inom
de bägge områdena, under det distrikts-, dispensär- samt förebyggande
mödra- och barnavård huvudsakligen folie under hälsovården.

Ett flertal förste provinsialläkare ha i likhet med sin förening framhållit
vanskligheten av att uppdraga gränsen mellan verksamheten för de särskilda
hälso- och sjukvårdsberedningarna, därest sådana inrättades i något län.
Några förste provinsialläkare lia trots detta uttalat sig för uppdelning av
hälso- och sjukvården på olika beredningar, under det att andra ansett en
gemensam beredning för verksamheten inom de båda vårdområdena vara att
föredraga.

Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar farhågor för att den landstingen av de
sakkunniga tillförsäkrade stora rörelsefriheten i avseende å organisationen
kunde göra denna alltför invecklad. Resultatet av de sakkunnigas förslag
kunde nämligen bli, att över styresmannen vid en sjukvårdsinrättning funnes
dels förvaltningsutskottet dels en särskild sjukvårdsberedning och dels
anstaltens direktion. Då samtliga dessa organ vöre valda efter ungefär enahanda
intressegrunder, syntes en förenkling kunna ske efter ett av två alternativ,
nämligen så att antingen förvaltningsutskottet eller avdelning av
detsamma utgjorde sjukvårdsberedningen eller, där särskild sjukvårdsberedning
ansåges erforderlig, förvaltningsutskottets funktion inskränktes till det
ekonomiska området.

Från en del håll har föreslagits, att centralorgan för landstingens verksamhet
på förevarande områden icke borde vara obligatoriskt utan att landstingen
själva skulle få besluta, örn sådant organ skulle inrättas eller ej.
Härvid framhåller styrelsen för Sveriges yngre läkares förening att, därest
man överläte dylik rätt åt landstingen, man dels respekterade dessas hävdvunna
självbestämningsrätt dels ock kunde vinna en smidigare anpassning
efter inom olika landsting varierande förhållanden med avseende å ytvidd,
folktäthet, levnadsförhållanden o. s. v.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

35

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att den föreslagna centraliseringen
ännu icke borde vinna tillämpning inom länet, då flera delar av den socialhygieniska
verksamheten icke blivit där fullt genomförda. Länsstyrelsen
hade intet att erinra, därest skyldigheten gjordes fakultativ.

Förste provinsialläkaren i Malmöhus län påpekar, att redan med nuvarande
organisation möjlighet förefunnes till centralisering i viss utsträckning,
varav flera landsting redan begagnat sig. Det borde därför överlåtas på
landstingen att själva besluta om ytterligare centralisering.

Styrelsen för svenska lasarettsläkarföreningen, som icke anser sig ha anledning
att närmare ingå på förslaget i vad detsamma berör hälsovården,
yttrar bl. a. följande:

Mot själva centraliseringen av sjukhusväsendet har styrelsen ingenting att
erinra. Styrelsen hyser emellertid den uppfattningen, att de sakkunniga
vid tillvaratagandet av landstingens hävdvunna inflytande på här ifrågavarande
områden i vissa avseenden gått för långt och tilldelat landstingens
organ en del arbetsuppgifter, för vilka de näppeligen kunna anses kvalificerade
och vilkas handhavande av landstingens organ icke torde vara betingat
av principen om landstingens bestämmanderätt på förevarande område.
Vidare anser styrelsen, att —- sådant förslaget utformats — ledningen
för sjukhusväsendet vid fullgörandet av vissa uppgifter kommer att sakna
nödig sakkunskap. Därest icke behovet härutinnan bleve tillgodosett, kunde
en ur olika synpunkter önskvärd centralisering bli till större skada än
nytta.

Styrelsen för svenska sanatorieläkarföreningen förklarar sig hysa allvarliga
betänkligheter mot utformningen av det föreliggande förslaget. Utvecklingen
syntes gå därhän, att flera uppgifter, som för närvarande åvilade
direktionerna, komme att överflyttas till sjukvårdsberedningen, vilket beträffande
en del ärenden såsom centraluppköp m. m. vore en given fördel; beträffande
andra frågor av mera lokal karaktär kunde man emellertid befara, att
det privata initiativet från direktioner och styresmän, som hittills varit en av
de viktigaste drivkrafterna för sjukhusväsendets utveckling, kunde komma
att försvagas.

Den under senare år genomförda utvidgningen av landstingens uppgifter
på såväl hälso- som sjukvårdsområdet har med nödvändighet framkallat krav
på en enhetlig ledning av landstingens verksamhet på dessa områden. Den
starka splittring på ett flertal organ av hithörande viktiga arbetsuppgifter,
som nu är tillfinnandes, kan icke vara ägnad att skapa den fasthet i organisationen
och det rationella tillgodoseende av de olika vårdbehoven inom ett
län, som numera måste krävas ej minst ur ekonomisk synpunkt.

Inom hälsovårdsområdet ha visserligen olika organisationsfrågor redan
lösts på sådant sätt, att möjlighet öppnats för landstingen att för verksamheten
på detta område tillskapa en enhetlig ledning. Men de åtgärder, som
härutinnan vidtagits, lia allenast haft provisorisk karaktär och avsikten har
varit att på grundvalen av närmare utredning skrida till en mera definitiv

Departe ments chefen.

36

Kungl Maj:ts proposition nr 89.

reglering. Utredningen i detta hänseende anförtroddes de sakkunniga. Jag
ansåg emellertid, att utredningen icke utan vidare kunde avse enbart den
hälsovårdande verksamheten. Önskemål hade framkommit, att jämväl sjukvården
lades under enhetlig ledning, och åtskilliga av de verksamhetsgrenar,
varom här är fråga, falla inom båda områdena. I första hand skulle
det även ankomma å de sakkunniga att klargöra, huruvida icke ledningen
för såväl hälso- som sjukvården inom landstingsområdena med fördel kunde
samordnas.

Innebörden av de sakkunnigas förslag är att åstadkomma en centraliserad
ledning av såväl hälsovårds- som sjukvårdsarbetets administration.
Centraliseringen skall såsom sådan vara obligatorisk, men dess former kunna
anpassas efter föreliggande behov. För att utgöra centralorgan kan tillsättas
en särskild beredning. Förvaltningsutskottet eller dess sjukvårdsavdelning
kan även anlitas för ändamålet. Följande möjligheter föreligga:

1) gemensam hälso- och sjukvårdsberedning;

2) skilda hälso- och sjukvårdsberedningar;

3) förvaltningsutskottet både hälso- och sjukvårdsberedning;

4) förvaltningsutskottet hälsovårdsberedning och särskild sjukvårdsberedning;
samt

5) förvaltningsutskottet sjukvårdsberedning och särskild hälsovårdsberedning.

Vad de sakkunniga härutinnan föreslagit synes mig i allt väsentligt välgrundat.
Det stora flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna och sammanslutningarna
ha även tillstyrkt de sakkunnigas förslag i förevarande avseende.
De betänkligheter mot förslaget av mera principiell innebörd, som
på några håll yppats, ha närmast berört organisationen inom sjukvårdsväsendet.
Härvid har medicinalstyrelsen gjort gällande, att de många viktiga
problem, som röra tillgodoseendet av statens berättigade synpunkter
i fråga om administrationen av den slutna kroppssjukvården, blivit av de
sakkunniga ensidigt bedömda. Styrelsen, som i februari 1939 hos Kungl.
Majit hemställt om utredning angående vissa ändringar i gällande sjukhuslagstiftning,
påyrkar, att i samband därmed jämväl ifrågavarande spörsmål
upptagas till en mera allsidig utredning. Medicinalstyrelsens berörda hemställan
har, på sätt framgår av den s. k. besparingspropositionen (nr 79) till
urtima riksdagen 1939/40, ansetts icke för närvarande böra föranleda någon
Kungl. Maj:ts åtgärd. Då den av de sakkunniga framlagda utredningen synes
vara klargörande för ett erforderligt bedömande av hithörande frågor,
har jag med hänsyn till nuvarande förhållanden icke ansett anledning föreligga
att låta anstå med lösningen av dessa, utan tvivel sedan länge aktuella
frågor.

Från vissa håll har framhållits vanskligheten av att uppdraga gränsen
mellan verksamheten för de särskilda hälso- och sjukvårdsberedningarna,
därest sådana inrättades i något län. Vidare ha farhågor uttalats för att

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

37

den föreslagna organisationen kunde bli alltför invecklad. I särskilda fall —
säges det vidare — skulle en överorganisation kunna inträda, och man anser
därför, att centralorganet icke bör vara obligatoriskt utan att landstingen
böra ha rätt att besluta, om sådant organ skall inrättas eller ej. De betänkligheter,
som i nu berörda avseenden yppats, kunna enligt min mening
icke tillmätas betydelse, då den av de sakkunniga föreslagna organisationen,
samtidigt som den befordrar ett enhetligt system, innebär möjlighet
till en anpassning efter lokala förhållanden. Tillika må anmärkas, att förslaget
öppnar möjlighet för att i författningsväg vidtaga de jämkningar i organisationen,
som i särskilda fall kunna finnas påkallade.

I sitt förslag behandla de sakkunniga vidare de arbetsuppgifter, som
skulle tillkomma centralorganet, samt dettas sammansättning. I samband
med centralorganets arbetsuppgifter har tagits under omprövning å ena sidan
vilka av de nu å sjukhusdirektion ankommande uppgifter, som skulle kunna
överflyttas å centralorganet, samt å andra sidan i vad mån vissa medicinalstyrelsen
nu åliggande uppgifter skulle kunna hänvisas till lokal handläggning,
närmast av centralorganet. De frågor som här behandlats ha främst
gällt arbetsfördelningen mellan förvaltningsutskottet, hälso- och sjukvårdsberedningarna
och de lokala direktionerna samt medicinalstyrelsen. Tillika
har ett flertal andra frågor berörande såväl hälsovårds- som sjukvårdsverksamheten
varit föremål för de sakkunnigas prövning. De särskilda förslag,
som av de sakkunniga i här berörda avseenden framlagts, behandlas närmare
i det följande. Beträffande åtskilliga av dessa ha från de hörda myndigheternas
och sammanslutningarnas sida framkommit avvikande meningar.
I en del fall har jag ansett de gjorda erinringarna böra föranleda
ändringar eller jämkningar i de sakkunnigas förslag, men i stort sett har
jag kunnat godtaga de sakkunnigas uppfattning.

Den omreglering på förevarande områden, som enligt min mening nu
bör företagas, föranleder ändringar i ett flertal lagar och författningar. De
lagar, som härvid beröras, äro lagen om landsting, lagen om vissa av landsting
eller kommun drivna sjukhus, lagen om anställande av distriktsbarnmorskor
m. m. samt epidemilagen. Författningar, som komma i fråga,
äro bl. a. sjukhusstadgan, kungörelserna örn statsbidrag till distriktsvård,
dispensärverksamhet för tuberkulosens bekämpande, förebyggande mödraoch
barnavård samt folktandvård ävensom reglementena för barnmorskestyrelserna
i riket och för barnmorskor. I detta sammanhang anmäler jag
endast de ändringar, som erfordras i de angivna lagarna och vartill förslag
inom departementet upprättats. Med hänsyn till omfattningen av de ändringar,
som påkallas i sjukhuslagen, har förslag till ny lag i ämnet ansetts
böra upprättas. I det följande behandlas dock bestämmelserna i denna
lag endast i den mån de avvika från den nuvarande sjukhuslagens bestämmelser.
De nämnda lagförslagen torde böra föreläggas riksdagen för antagande.
Till de erforderliga författningsändringarna anhåller jag att få återkomma,
sedan riksdagen fattat sitt beslut i ärendet. Samtidigt därmed synes även

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

böra prövas, om och i vad mån ändringar äro påkallade i de reglementen,
som Kungl. Majit utfärdat för bl. a. Stockholms stads och Göteborgs stads
sjukhus.

De grundläggande föreskrifterna angående det centrala organ, som skall
utöva ledningen av landstings hälso- och sjukvårdande verksamhet, ha ansetts
böra införas i landstingslagen samt där upptagas i en ny paragraf,
betecknad 40 a §. Jämlikt 1 inom. första stycket i denna paragraf skall
nämnda ledning, i den mån icke genom lag eller författning annorlunda föreskrives,
enligt landstingets bestämmande utövas av en gemensam hälsooch
sjukvårdsberedning eller ock av en särskild hälsovårds- och en särskild
sjukvårdsberedning. Landsting, som så finner lämpligt, skall enligt 2 mom.
jämväl äga besluta, att beredningen skall utgöras av förvaltningsutskottet
eller viss avdelning därav. Angående beredningen skall i övrigt •— på sätt
i 4 mom. utsäges — gälla vad därom stadgas i lag eller författning. Andra
stycket av 1 mom. samt 3 mom. innehålla bestämmelser rörande berednings
sammansättning och organisation. Härtill återkommer jag i det följande.
Jag övergår nu närmast till behandling av centralorganets allmänna
befogenheter och uppgifter.

Centralorganets allmänna befogenheter och uppgifter.

De sakkunniga.

Vad angår hälso- och sjukvårdsberedningens allmänna befogenhet och
ställning i förhållande till landstingets förvaltningsutskott föreslå de sakkunniga,
att beredningen i sin verksamhet skall liksom varje annat landstingets
förvaltningsorgan vara ställt under det samfällda förvaltningsutskottets
uppsikt och kontroll. Därjämte ha de sakkunniga särskilt velat ange,
att de beredningens framställningar och förslag, som äro avsedda att underställas
landstingets prövning, alltid skola inges till det samfällda förvaltningsutskottet
och av detta med eget yttrande överlämnas till landstinget.
En hälso- och sjukvårdsberedning skall sålunda endast äga att inom ramen
för av landstinget fastställt statförslag och av landstinget givna riktlinjer
omhänderha den förvaltning, som jämlikt lag eller författning
eller landstingets beslut tillkommer beredningen. I de sakkunnigas förslag
till bestämmelser rörande sjukvårdsberedningens allmänna åligganden har
därför särskilt angivits, att, örn avgörande krävs rörande någon sjukvårdsväsendet
berörande fråga av beskaffenhet att böra underställas landstinget
(t. ex. en fråga om viss ändring i ett sjukhus’ lönestat eller en av särskilda
förhållanden ofrånkomlig ansedd ändring i en godkänd ny-, till- eller ombyggnadsplan)
och landstingets beslut icke utan synnerlig olägenhet kan avvaktas,
sjukvårdsberedningen icke med bindande verkan må besluta i frågan,
utan att jämväl förvaltningsutskottet lämnat sitt medgivande till åtgärden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

39

I anslutning till det anförda ha de sakkunniga föreslagit viss ändring av
40 § landstingslagen och 3 § sjukhuslagen.

Enligt de sakkunnigas förslag skola hälsovårdsberedningen tillkommande
befogenheter och uppgifter inom vart och ett av de särskilda verksamhetsområden,
som skola stå under beredningens ledning, alltjämt regleras
av de författningsbestämmelser, som därutinnan finnas utfärdade. I stort
sett innebär förslaget sålunda endast, att på den gemensamma hälsovårdsberedningen
bli tillämpliga de bestämmelser i förefintliga lagar och författningar,
som gälla för de olika fristående styrelser, vilka för närvarande handha
ledningen av de skilda grenarna av landstingets socialhygieniska verksamhet.
Dessa grenar äro distriktsvården (kungörelse 1935 nr 428), dispensärvården
(kungörelse 1937 nr 400), barnmorskeväsendet (lag 1937 nr
298), den förebyggande mödra- och barnavården (kungörelse 1937 nr 745)
samt folktandvården (kungörelse 1938 nr 358). Beträffande ledningen av
barnmorskeväsendet i stad, som ingår i fastställd distriktsindelning men
ej deltager i landsting, föreslå de sakkunniga, att denna ledning efter stadens
bestämmande skall utövas antingen av hälsovårdsberedningen eller ock av
särskild barnmorskestyrelse.

Beträffande sjukvårdsberedningen avse de sakkunniga, att denna beredning
skall — utan att därigenom från vederbörande lokala organ avlyfta
ansvaret för anstalternas drift — i första hand handha vissa uppgifter rörande
sjukhusväsendet, som kräva en överblick över hela landstingsområdets
sjukhusväsende och en för samtliga sjukhus inom området enhetlig
handläggning. Bland sådana frågor må särskilt erinras örn reglering i anslutning
till gällande reglementen och personalstater av sjukhuspersonalens
anställnings- och avlöningsvillkor ävensom vid sjukhusen aktuella ny-, Biloch
ombyggnadsfrågor. Det skulle jämväl tillkomma denna centrala beredning
att, när behov därav föreligger, avge förslag angående ändrade grunder
för vårdavgifternas utgående, att enhetligt granska och yttra sig över de
skilda anstalternas förslag till avlönings-, inkomst- och utgiftsstater samt att
i den utsträckning, landstinget finner lämpligt, omhänderha gemensam upphandling
för två eller flera sjukhus. Sjukvårdsberedningen skall även, efter
vad de sakkunniga förordat, därest landstinget så finner lämpligt, kunna
fungera såsom direktion för ett eller flera sjukhus, därvid i sjukhuslagen
och sjukhusstadgan för direktion lämnade föreskrifter skola i tillämpliga delar
lända till efterrättelse för beredningen. De sakkunniga åsyfta härmed,
att bereda landstingen frihet att, i den utsträckning så anses av praktiska
skäl påkallat, besluta ej mindre därom, att sjukvårdsberedningen skall utgöra
direktion för el t eller flera sjukhus, som drivas av landstinget, än även
att ett eller flera dylika sjukhus, oberoende av örn de regleras av sjukhuslagen
eller icke, skola ställas under samma direktion. Slutligen förorda de
sakkunniga i konsekvens med sitt förslag i övrigt, att även den centrala
ledningen av epidemisjukhusväsendet inom varje landstingsområde skall utövas
av sjukvårdsberedningen. I stad, som utgör eget epidemidistrikt, skall
sagda ledning alli jämt tillkomma hälsovårdsnämnden.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

För tillgodoseende av dessa sina förslag föreslå de sakkunniga ändringar
i sjukhuslagen och epidemilagen samt sjukhusstadgan.

Yttrandena.

Emot de sakkunnigas förslag rörande centralorganets ställning i förhållande
till förvaltningsutskottet samt dess funktion som hälsovårdsberedning
ha inga invändningar gjorts.

Beträffande organet tillämnade allmänna befogenheter och uppgifter som
sjukvårdsberedning lia däremot på ett par punkter framställts
vissa erinringar. Förste provinsialläkaren i örebro län ställer sig sålunda
tveksam till förslaget, att sjukvårdsberedningen skall kunna fungera som
direktion, varvid han framhåller, att de lokala önskemålen i så fall skulle
hindras att göra sig tillräckligt hörda inom landstingen. De olika sjukhusens
anspråk kunde ju även med bibehållande av direktionerna ändock
i sista hand bringas till önskvärd inbördes relation just genom sjukvårdsberedningen.

Beträffande förslaget att sjukvårdsberedningen skall kunna fungera som
epideminämnd inom landstingsområde anför medicinalstyrelsen:

De hälsovårdsnämnderna enligt 1 § epidemilagen åliggande åtgärderna till
förekommande av smittsamma sjukdomars utbredning inskränkte sig icke
allenast till de sjukas isolering och vård å epidemisjukhus utan avsåge även
ett omfattande fältarbete med uppspårande av sjukdomsfall, provtagningar,
smittreningar, avspärrningsåtgärder m. m. Från epidemiologisk synpunkt
vöre det av stor betydelse att dessa åtgärder, fältarbetet och anstaltsvården,
koordinerades, vilket även epidemilagen tagit sikte på. Genom lagändring
den 4 juni 1937 (nr 299) hade i fråga om epidemidistrikt, som omfattade
landsbygd, genom ett ensidigt tillgodoseende av administrativt-ekonomiska
synpunkter klyftan vidgats mellan det organ, hälsovårdsnämnden, med dess
ovan angivna uppgifter och förvaltningsutskottet, som hade att verka för att
sjukvården vore så ordnad, att den fullt motsvarade behovet. Erfarenheter
från sista årens scharlakansfeberepidemi visade, att förvaltningsutskottet av
ekonomiska skäl lagt svårigheter i vägen för hälsovårdsnämnderna att tillse,
att de sjuka ofördröjligen erhölle vård å epidemisjukhus. De sakkunnigas
förslag att överflytta den centrala ledningen av epidemisjukhusväsendet lill
sjukvårdsberedningen befäste enligt styrelsens mening detta missförhållande.

I fråga om förslaget att ledningen av epidemisjukhusväsendet i stad, som
utgör eget epidemidistrikt, alltjämt skall utövas av hälsovårdsnämnden yttrar
svenska stadsförbundet:

_ Ett stadgande av detta innehåll medför, att stad, som utgör eget epidemidistrikt,
hindras från att fullständiga centralisationen, utan att någon anledning
finnes, att sådan stad på denna punkt ställes i en särställning i förhållande
till landstingen. Om man genom stadgande i epidemilagen, att stad,
varom nu är fråga, får tillsätta epideminämnd — i vilket fall sjukhusdirektion
kunde fungera som sådan — eller på annat sätt söker uppnå möjligheten
av en centralisering för dessa städers vidkommande är av mindre betydelse,
om blott förste stadsläkarens rätt att deltaga i behandlingen av
frågor rörande epidemisjukhusväsendet tryggas.

41

Kungl. Maj:ts proposition nr $9.

Liknande synpunkter lia anförts av stadsfullmäktige i Göteborg och Hälsingborg.

Beträffande centralorganets allmänna befogenhet och ställning i förhållande
till landstingets förvaltningsutskott ha de sakkunniga ansett, att beredningen
i sin verksamhet skall liksom varje annat landstingets förvaltningsorgan
vara ställt under det samfällda förvaltningsutskottets uppsikt och kontroll.
De förslag, som i enlighet härmed av de sakkunniga framlagts, lia
icke mött någon erinran och kunna även av mig tillstyrkas. Bestämmelserna
berörande detta ämne ha införts dels i 40 § landstingslagen och dels i 3 §
av den föreslagna nya sjukhuslagen. På förslag av de sakkunniga har jag
dessutom funnit, att de förvaltningsutskott enligt 39 § landstingslagen tillkommande
åliggandena böra kompletteras med skyldighet för sådant utskott
att årligen till landstinget avge berättelse över sin verksamhet.

Vad angår centralorganets funktion såsom hälsovårdsberedning innebär
de sakkunnigas förslag i stort sett endast, att på beredningen bli tillämpliga
de i lagar och författningar meddelade bestämmelser, som gälla för de olika
fristående styrelser, vilka för närvarande handha ledningen av de skilda grenarna
av landstingets socialhygieniska verksamhet. Vilka dessa grenar äro
framgår av det föregående. Att hälsovårdsberedningen skall inträda i de
särskilda styrelsernas ställe synes mig riktigt, och någon invändning har ej
heller gjorts härutinnan. Förslaget påkallar ändring i lagen om anställande
av distriktsbarnmorskor m. m. samt dessutom i författningarna angående
distriktsvården, dispensärvården, barnmorskestyrelserna, den förebyggande
mödra- och barnavården samt folktandvården. I det uppgjorda förslaget till
ändring i nyssnämnda lag avser ändringen bestämmelserna i 2 §. För närvarande
föreskrives i denna paragraf, att inom varje landstingsområde och i
varje stad, som ingår i distriktsindelningen men ej deltager i landsting, skall
på landstingets eller stadens bekostnad finnas en barnmorskestyrelse, vilken
skall lia till uppgift att handlägga ärenden rörande barnmorskeväsendct
inom landstingsområdet eller staden. Vidare äro bestämmelser meddelade
örn barnmorslcestyrelsens sammansättning, därvid skillnad göres mellan sådan
styrelse inom landstingsområde och inom sådan stad, som nyss sagts.
Enligt den föreslagna ändringen av paragrafen skall ledningen av barnmorskeväsendet
tillkomma en barnmorskestyrelse. Sådan styrelse skall vara
inom varje landstingsområde hälsovårdsberedningen samt inom varje stad,
som ingår i distriktsindelningen men ej deltager i landsting, efter stadens
bestämmande antingen hälsovårdsnämnden eller en styrelse sammansatt
på sätt nu är föreskrivet örn barnmorskestyrelse i stad varom här är fråga.

Vidkommande sjukvårdsberedningens allmänna uppgifter skola dessa enligt
de sakkunnigas förslag i första hand utgöras av sådana, som kräva en
överblick av hela landstingsområdets sjukhusväsende och en för samtliga
sjukhus inom området enhetlig handläggning. De sakkunniga lia närmare
angivit de olika frågor, vilkas behandling i enlighet härmed skulle ankomma

Departe ments chefen.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

å sjukvårdsberedningen. Någon erinran på dessa punkter har icke gjorts.
Ej heller jag finner anledning till sådan. Erforderliga bestämmelser i ämnet
ha upptagits i A och 8 §§ av den föreslagna nya sjukhuslagen. I detta sammanhang
bör även uppmärksammas 9 och 13 §§. Sakkunnigförslaget innebär
vidare rätt för landstingen besluta, såväl att sjukvårdsberedningen skall
utgöra direktion för ett eller flera landstingsdrivna sjukhus som ock att ett
eller flera dylika sjukhus, oberoende av om de regleras av sjukhuslagen eller
icke, skola ställas under samma direktion. Även härutinnan är jag ense
med de sakkunniga. De farhågor, som på något håll yppats därom, att denna
anordning kunde leda till ett otillbörligt undertryckande av lokala önskemål,
synas mig icke grundade. Stadgandet om ifrågavarande rätt för landstingen
har influtit i 10 § sjukhuslagen.

I fråga om epidemisjukhusväsendet ha de sakkunniga föreslagit, att ledningen
därav skulle inom landstingsområde överflyttas å sjukvårdsberedningen
men inom stad, som utgör eget epidemidistrikt, alltjämt tillkomma hälsovårdsnämnden.
Medicinalstyrelsen har påpekat vissa olägenheter, som skulle
kunna uppkomma vid en sådan överflyttning. Dessa olägenheter synas mig
emellertid icke kunna uppväga de fördelar, vilka otvivelaktigt måste vara
förenade med en anordning som möjliggör ett ställande av landstings hela
sjukhusväsende under enhetlig ledning. Jag ansluter mig alltså till de sakkunnigas
förslag i vad avser landstingsområde. Däremot anser jag i likhet
med svenska stadsförbundet och vissa städer, att konsekvensen bjuder tillskapandet
av en motsvarande anordning jämväl för sådan stad, som utgör
eget epidemidistrikt. Dylik stad bör således medgivas rätt att uppdraga
åt den sjukvårdsberedning, vilken enligt föreskrift i sjukhuslagen skall
finnas i staden, att vara epideminämnd. I sådan nämnd bör dock —- såsom
stadsförbundet påpekat — förste stadsläkaren vara ledamot. De av mig
sålunda förordade ändringarna lia införts i 19 § epidemilagen. I samband
härmed har 21 § nämnda lag ansetts kunna utgå såsom obehövlig, varjämte
viss jämkning vidtagits i 20 §.

Centralorganets befattning med läkartjänster.

De sakkuimiga.

För att klargöra hur de sakkunnigas förslag rörande tillsättande av läkartjänster
ställa sig till den nuvarande ordningen på området må följande
tablåer jämte anmärkningar tjäna.

Lasaretts- och sanatorieläkare.

Förslag

Förord

Utnämning

Gällande be-

Medicinalstyrelsen

Direktionen

Kungl. Majit

stämmelser

De sakkunnigas

T>

Sjukvårdsberedningen

»

förslag

efter direktionens

hörande

Kungl. Majlis proposition nr 89.

43

Vad i tablån angivits gäller även sjukstuguläkare vid sjukstuga
nied mer än 30 vårdplatser. Annan sjukstuguläkare tillsättes för närvarande
av direktionen; enligt de sakkunnigas förslag skall sådan läkare tillsättas av
sjukvårdsberedningen efter direktionens hörande. Jämväl ansvarig läkare
vid upptagningsanstalt eller vid sjukhus anordnad avdelning för tillfällig
vård av sinnessjuka har av de sakkunniga, i analogi med vad som förordats
i fråga örn sistnämnda sjukstuguläkare, ansetts böra antagas av sjukvårdsberedningen
efter direktionens hörande.

Underläkare.

Förslag

Förord

Förordnande

Gällande be-

Direktionen

Direktionen

Medicinalstyrelsen

stämmelser

De sakkunnigas

Särskild sakkunnig-

Vederbörande lasaretts-

Sjukvårdsberedningen

förslag

nämnd

läkare

Anmärkas må att enligt gällande bestämmelser vederbörande lasarettsläkare
har att yttra sig över inkomna ansökningar, att enligt de sakkunnigas
förslag direktionen äger avge yttrande i ärenden angående underläkares tillsättande
samt att såväl enligt gällande bestämmelser som enligt de sakkunnigas
förslag förordnande å underläkartjänst icke utan Kungl. Maj:ts medgivande
må överstiga tre år i sänder. Den föreslagna särskilda sakkunnignämnden
skulle bestå av tre ledamöter, vilka jämte en suppleant för var och en av
dem skulle utses av medicinalstyrelsen för en tid av fyra år i sänder företrädesvis
bland landstingsområdets (sjukvårdsområdets) lasaretts- och sanatorieläkare.
Sakkunnignämndens förslag skulle ej få överklagas, ej heller
sjukvårdsberedningens förordnande annat än på formella grunder.

Distriktstaiulläkare.

Förslag

Förord

Förordnande

Gällande be-

Förvaltningsutskottet

d:o

Medicinalstyrelsen

slämmelser

resp. distriktsvårds-

styrelsen

De sakkunnigas

Tandvårdsinspektören

Hälsovårdsberedningen

förslag

Enligt gällande bestämmelser har tandvårdsinspektören att yttra sig över
inkomna ansökningar. Tandvårdsinspektörens förslag skulle ej få överklagas,
ej heller hälsovårdsberedningens förordnande annat än på formella
grunder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Föreståndare för centraltandpoliklinik.

Förslag

Förord

Förordnande

Gällande be-stämmelser

Förvaltningsutskottet
resp. distriktsvårds-styrelsen

d:o

Medicinalstyrelsen

De sakkunnigas
förslag

Medicinalstyrelsen

Direktionen

Hälso vårdsberednin gen

Anmärkas må att enligt gällande bestämmelser direktionen vid vederbörande
lasarett eller sjukhus har att yttra sig över inkomna ansökningar.
Hälsovårdsberedningens förordnande skulle ej få överklagas annat än på
formella grunder.

Beträffande förslaget att förord till lasaretts- och sanatorieläkartjänst
ävensom sådan sjukstuguläkartjänst, som tillsättes av Kungl. Maj:t, skall
avgivas av sjukvårdsberedningen efter direktionens hörande i stället för av
direktionen framhålla de sakkunniga, att — frånsett att den centrala sjukvårdsberedningen
lär kunna förutsättas intaga en mer objektiv och av obehöriga
synpunkter opåverkad ståndpunkt än direktionen vid förordfrågans
bedömande — det synes naturligt, att sjukvårdsberedningen med den överblick
över sjukhusväsendets behov och utveckling inom hela länet, som detta
organ enligt de sakkunnigas förmenande bör besitta, tilldelas en väsentlig
roll vid förordets avgivande. De lokala synpunkterna anse de sakkunniga få
skäligt utrymme i direktionens yttrande. Förmenas beslut angående förord
till lasarettsläkartjänst icke ha tillkommit i behörig ordning, skulle enligt
de sakkunnigas förslag ändring få sökas omedelbart hos Kungl. Majit, (över
beredningens beslut i andra fall skulle klagan föras hos medicinalstyrelsen.)

Då de sakkunniga föreslagit, att uppdraget att tillsätta underläkare
skulle tillkomma sjukvårdsberedningen i stället för medicinalstyrelsen, ha
de sakkunniga främst vägletts av den procedur vid tillsättning av underläkartjänster,
som gäller för sjukhusen i Stockholm och Göteborg. Enligt i
huvudsak ensartade föreskrifter i av Kungl. Majit för angivna sjukhus fastställda
reglementen skall sålunda, sedan underläkartjänst vederbörligen kungjorts,
förslag å tjänsten upprättas av tre av överläkarna vid stadens sjukhus
för sådant ändamål årligen valda sakkunniga. Förslaget skall upptaga tre
av sökandena till tjänsten i den ordning, de anses böra ifrågakomma. Sedan
överläkaren vid den avdelning, där underläkaren skall vara anställd, avgivit
förord till förmån för en av de å förslaget uppförda eller annan sökande,
som någon av de sakkunniga ansett böra erhålla förslagsrum, vilket förord
skall avgivas inom sju dagar efter det överläkaren mottagit handlingarna i
ärendet, äger sjukhusdirektionen, under förutsättning att någon av sökandena
finnes kunna betros med tjänsten, att förordna en av dem, som uppförts
å förslaget eller som av någon sakkunnig ansetts böra erhålla förslagsrum.

De sakkunniga yttra såvitt nu är i fråga bland annat följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

45

I sitt förslag till ändrade bestämmelser för underläkartjänsts tillsättning
vid av här ifrågavarande sjukhuslagstiftning reglerade sjukhus, hava de sakkunniga
i stort sett tagit föreskriftena i Stockholms- och Göteborgsreglementena
såsom förebild. Samtidigt som de sakkunniga i anslutning till därutinnan
erhållet direktiv eftersträvat att, i den mån så utan olägenhet ansetts
kunna ske, till lokal handläggning överflytta vissa ärenden, som nu åvila
medicinalstyrelsen, förmena emellertid de sakkunniga, att det får anses vara
en styrka, därest den sakkunnigdelegation, som det skall tillkomma att upprätta
förslag å underläkartjänst, tillsättes av medicinalstyrelsen. De sakkunniga
hava därför föreslagit, att medicinalstyrelsen för en tid av fyra år
i sänder skall företrädesvis bland vederbörande landstingsområdes lasarettsoch
sanatorieläkare utse tre ledamöter jämte en suppleant för var och en av
dem att i egenskap av särskilda sakkunniga upprätta förslag till besättande
av ledigförklarad underläkartjänst. I den mån inom visst landstingsområde,
t. ex. Gotlands, icke finnes erforderligt antal lasaretts- och sanatorieläkare,
må medicinalstyrelsen såsom sakkunnig anlita jämväl annan läkare. Dylikt
förslag, som skall avgivas så fort ske kan och över vilket klagan ej må föras,
skall, i den mån behöriga sökande anmält sig, upptaga tre av dessa, i den
ordning de anses böra ifrågakomma till tjänsten. Bestämmelsen därom, att
över förslaget klagan ej må föras, vilken är motiverad av praktiska skäl, har
sin motsvarighet i reglementena för Stockholms- och Göteborgssjukhusen
samt torde för övrigt stå i överensstämmelse med allmänt tillämpad ordning
i detta ämne.

Det har ansetts lämpligt med en föreskrift därom, att det skall åligga den
till tjänsteåren äldste av de för ändamålet utsedda läkarna att föra ordet vid
sammanträde med dem. Protokoll vid dylikt sammanträde bör, i den mån
vederbörande sakkunniga så anse önskvärt, föras av syssloman, anställd vid
något av huvudmannens sjukhus å den ort, där sammanträdet hålles. Emellertid
hava de sakkunniga funnit sig kunna utgå ifrån att formellt sammanträde
icke alltid skall behöva anordnas, utan att upprättandet av förslag till
underläkartjänst jämväl må kunna ske genom att ansökningshandlingarna
cirkulera bland de av medicinalstyrelsen utsedda sakkunniga-läkarna.

I fråga om den fortsatta handläggningen av tillsättningsärendet överensstämmer
de sakkunnigas förslag i sak helt med vad föreskrivits beträffande
storstadssjukhusen, därvid sjukvårdsberedningen jämställts med de centrala
sjukhusdirektionerna i Slockholm och Göteborg.

Till stöd för sitt förslag till ändrade bestämmelser rörande tillsättande av
distriktstandläkare anföra de sakkunniga:

Vad angår förfarandet vid tillsättning av befattning såsom distriktstandläkare,
framhöllo 1937 års tandvårdssakkunniga i sitt nämnda år avgivna,
till grund för gällande bestämmelser liggande förslag rörande folktandvården,
att landstingets vederbörande organ och medicinalstyrelsen borde vid
tillsättningen samverka på ett sätt, som i princip anslöte sig till den för tillsättning
av underläkarebefattning vid av landsting drivna lasarett och sanatorier
föreskrivna ordningen. I överensstämmelse med vad hittills gällt i
fråga om anställande av underläkare vid av landsting drivet lasarett eller
sanatorium, har också i gällande författning föreskrivits, att förvaltningsutskottet
äger att kungöra ledig distriktstandläkartjänst samt att, sedan föreståndaren
vid länets centraltandpoliklinik eller vederbörande tandvårdsinspektör
yttrat sig över de inkomna ansökningarna, å förslag uppföra de tre
i avseende å skicklighet och förtjänst främsta bland de sökande, med rätt
därvid för utskottet att för behörig sökande avgiva förord till tjänsten. Sedan
förslag upprättats och eventuellt förord avgivits, tillkommer det medi -

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

cinalstyrelsen att med skäligt beaktande av givet förord meddela förordnande
å tjänsten.

Emellertid hava de sakkunniga i syfte att minska medicinalstyrelsens med
hänsyn till ett ständigt ökat antal läkarbefattningar av olika slag alltmer betungande
arbetsbörda, i anslutning till vad redan gäller för sjukhusen i
Stockholm och Göteborg, ansett sig böra föreslå, att till lokal handläggning
inom landstingsområdets centrala sjukvårdsberedning skall överflyttas befogenheten
att förordna underläkare, sedan förslag till tjänsten upprättats
av en särskild av medicinalstyrelsen för viss tid företrädesvis bland lasaretts-
och sanatorieläkarna inom länet utsedd sakkunnigdelegation. Under
åberopande av de skäl, som anförts för en dylik överflyttning av befogenheten
att förordna underläkare vid vissa sjukhus, hava de sakkunniga jämväl
funnit sig böra förorda, att hälsovårdsberedningen må kunna till distriktstandläkare
förordna legitimerad tandläkare, sedan föreståndaren för centraltandpolikliniken
eller annan tandläkare, som utsetts till tandvårdsinspektör
inom landstingsområdet, i den mån behöriga sökande anmält sig, uppfört tre
av dessa å förslag till tjänsten.

Beträffande den föreslagna ändringen i fråga örn tillsättandet av för eståndare
för centraltandpoliklinik uttala de sakkunniga följande: Med

beaktande ej mindre av att befattningen såsom föreståndare vid
centraltandpoliklinik till karaktären närmast ansluter sig till en lasarettsläkartjänst
än även av att det enligt de sakkunnigas förslag ansetts, för den
händelse icke annan tandläkare därtill förordnas, böra tillkomma innehavaren
av denna befattning att upprätta förslag över inkomna ansökningar till
ledigförklarad distriktstandläkartjänst och i övrigt fungera såsom tandvårdsinspektör
inom landstingsområdet, hava de sakkunniga velat förorda, att
det skall tillkomma medicinalstyrelsen att, i den mån behöriga sökande
anmält sig till dylik föreståndarebefattning, å förslag uppföra de tre i avseende
å skicklighet och förtjänst främsta bland de sökande. Hälsovårdsberedningen
skulle därefter, sedan direktionen vid vederbörande sjukhus beretts
tillfälle att avgiva förord för någon av de å förslaget uppförda sökandena,
äga att med skäligt beaktande av givet förord till tjänsten förordna
någon av dessa.

Vad sålunda förordats i fråga örn upprättande av förslag till och förordnande
av föreståndare för centraltandpoliklinik har sin motsvarighet i fråga
örn tillsättningen av överlärarbefattning inom skoldistrikt, därvid skolöverstyrelsen
upprättar förslag och vederbörande lokala myndighet förordnar
någon av de å förslaget uppförda.

Enligt gällande bestämmelser äger lasaretts- och sanatoriet äkare
icke med tjänsten förena annan tjänstebefattning utan medicinalstyrelsens
tillstånd, och ma sadant tillstånd ej meddelas mot direktionens bestridande.
Likaså äger sjukstuguläkare vid sjukstuga med mer än
30 vårdplatser icke utan medicinalstyrelsens och direktionens medgivande
med tjänsten förena annan läkartjänst, som kan nödvändiggöra resor utom
den ort, där sjukstugan är belägen. I dessa bestämmelser föreslå de sakkunniga
den ändring, att sjukvårdsberedningen skall träda i direktionens
ställe. Dessutom föreslå de sakkunniga införande av förbud för annan
sjukstuguläkare än nyss sagts att utan sjukvårdsberedningens med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

47

givande med tjänsten förena sådan läkartjänst, som kan nödvändiggöra resor
utom den ort, där sjukstugan är belägen.

Under det att enligt gällande bestämmelser direktionen äger meddela
lasarettsläkare semester eller annan tjänstledighet under högst fyra
månader för kalenderår, därav högst två månader i följd, ha de sakkunniga
ansett lämpligt, att direktionens ifrågavarande rätt begränsas till två
månader för kalenderår samt att därutöver förlängd tjänstledighet under
samma kalenderår må för ytterligare högst två månader efter direktionens
hörande meddelas av sjukvårdsberedningen. Därest fråga är örn tjänstledighet
under längre tid än fyra månader för kalenderår, skall det i anslutning
till gällande bestämmelser ankomma på medicinalstyrelsen att efter
sjukvårdsberedningens och direktionens hörande därom besluta. Vidare
skall det enligt de sakkunnigas förslag, i likhet med vad nu är fallet, tillkomma
den myndighet, som beviljar semestern eller tjänstledigheten, att förordna
vikarie.

I nuvarande bestämmelser rörande semester eller annan tjänstledighet
för underläkare samt förordnande att i anledning av vakans eller
tjänstledighet uppehålla underläkartjänst, vilka bestämmelser äro i huvudsak
lika med dem som gälla i fråga om lasarettsläkare, föreslå de sakkunniga
endast den ändringen, att den föreskrivna tidsbegränsningen bortfaller.
Direktionen skulle alltså vinna behörighet att besluta örn tjänstledighet
även under längre tid än fyra månader för kalenderår.

Vid vakans å distriktstan dlä kartjänst eller å befattning som
föreståndare för centraltandpoliklinik tillkommer det för
närvarande medicinalstyrelsen att förordna om vikarie under det att förvaltningsutskottet
resp. distriktsvårdsstyrelsen äger under sammanlagt högst
fyra månader för kalenderår, därav högst två månader i följd, bevilja
distriktstandläkare eller föreståndare semester och tjänstledighet samt därvid
tillika förordna vikarie för honom. Enligt de sakkunnigas förslag skall
hälsovårdsberedningen anförtros att i förevarande fall förordna vikarie
samt meddela semester och tjänstledighet.

Enligt gällande bestämmelser åligger det medicinalstyrelsen att, där vid
lasarett flera lasarettsläkare’änster äro inrättade, genom särskild instruktion
mellan de olika lasarettsläkarna närmare fördela de dem åliggande göromålen.
Förslag till sådan instruktion skall uppgöras av direktionen efter
hörande av de lasarettsläkare, vilkas verksamhet beröres av densamma. Vidare
äger medicinalstyrelsen att på förslag av direktionen och efter vederbörande
lasarettsläkares hörande utfärda instruktion för underläkare. De
sakkunniga föreslå, att bär berörda instruktioner skola utfärdas av sjukvårdsberedningen
i stället för medicinalstyrelsen. Vad angår instruktion
för underläkare åberopa de sakkunniga härvid, att dylik instruktion för
underläkare vid sjukhusen i Stockholm och Göteborg utfärdas av sjukhusdirektionen
efter hörande av vederbörande överläkare. Tillika föreslås in -

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

förande av skyldighet för varje vid lasarett anställd läkare att ställa sig
till efterrättelse vad sjukvårdsberedningen enligt sjukhusstadgan föreskriver.

Yttrandena.

Mot de sakkunnigas förslag i förevarande hänseenden ha en del erinringar
framställts, främst i vad avser tillsättande av underläkare och distriktstandläkare.

I fråga örn tillsättande av lasaretts- och sanatorieläkare
anser styrelsen för svenska lasar ettsläkar ejor eningen, att tillräckliga skäl saknas
för en ändring av den nuvarande ordningen. Det medinflytande, som
tillkommer landstingens organ att utöva i dessa frågor, skulle enligt styrelsens
mening mera komma till sin rätt, örn nuvarande ordning bibehålies. Den
föreslagna ordningen bomme med all sannolikhet att medföra ökad omgång
vid tillsättande av läkare, då först direktionen och sedan sjukvårdsberedningen
skulle anställa efterforskningar angående de sökandes lämplighet.

Förslaget i vad det rör tillsättande av underläkare har föranlett
åtskilliga anmärkningar. Medicinalstyrelsen yttrar härutinnan:

De sakkunnigas förslag måste betecknas som opraktiskt och omständligt.
Det kommer därjämte att medföra icke oväsentliga kostnader för landstingen.
Det är att befara, att olika principer komma att tillämpas inom de skilda
landstingsområdena. Styrelsen har riklig erfarenhet av att vid upprättande
av förslag till underläkartjänster enligt de nu gällande bestämmelserna de
objektiva meriterna åsidosättas och mera personliga synpunkter få göra sig
allt för mycket gällande. Den Stockholms och Göteborgs sjukhus tillerkända
rätten att själva tillsätta underläkare har gällt sedan gammalt, och ändring
härutinnan har ej ansetts böra ske med hänsyn till att dessa sjukhus åtminstone
delvis äro att betrakta som undervisningsanstalter för läkare och
medicine kandidater och sålunda mera jämställda med undervisningssjukhusen
än med landstingens sjukvårdsanstalter. För övrigt föreligger från
nämnda sjukhus en ej obetydlig erfarenhet av bristande enhetlighet och
konsekvens vid bedömningen av de sökandes meriter. Härtill kommer att klagan
över förslag till underläkartjänst ej skulle få föras. Styrelsen anser sig
även böra uttala den farhågan, att möjligheten att förlänga förordnanden för
underläkare utöver tre år kommer att missbrukas av sjukvårdsberedningen,
som i dylikt avseende lätt skulle komma att falla undan för en direktions och
en lasarettsläkares önskningar. Förslaget att från medicinalstyrelsen överflytta
rätten att förordna underläkare kan därför ej tillstyrkas.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund framhåller, att önskemålet om
tillämpandet av enhetliga principer vid tillsättande av underläkartjänster endast
kan tillgodoses genom att medicinalstyrelsen får behålla sin nuvarande
uppgift i detta hänseende. Centralstyrelsen finner jämförelsen med förhållandena
i Stockholm och Göteborg haltande, då det är väsentligt lättare
för en sakkunnignämnd, som bor på ett och samma ställe, att personligen
sammanträffa än för tre läkare i var sin ände av ett stort län. Därest medicinalstyrelsens
arbetsbörda är för stor, saknas väl ej möjlighet att utöka an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

49

talet arbetskrafter. Centralstyrelsen anmärker även, att, då klagan ej skulle
få föras över förslag till underläkartjänst och besvär över beslut om själva
tillsättningen begränsats till formella grunder, detta innebär, att underläkarna
berövas all egentlig klagorätt.

Styrelsen för svenska lasarettsläkarföreningen anför:

Den föreslagna sjukvårdsberedningen kan icke anses kvalificerad för en
uppgift sådan som den förevarande. De yngre läkarnas berättigade anspråk
på objektivitet och enhetlig praxis i bedömandet blir icke tillräckligt tillgodosett,
därest underläkarna skola utses av de olika sjukvårdsberedningarna.
Motivet att minska medicinalstyrelsens arbetsbörda kan ej anses vara tillräckligt.
Ej heller har det kunnat göras gällande, att medicinalstyrelsen visat
bristande kompetens vid utfärdandet av ifrågavarande förordnanden.

I fråga om den föreslagna sakkunniginstitutionen äro meningarna delade
inom styrelsen. Därest emellertid medicinalstyrelsen bibehålies vid sin nuvarande
befogenhet, saknas anledning ändra de nuvarande bestämmelserna
rörande proceduren.

Styrelsen för Sveriges yngre läkares förening framhåller, att medicinalstyrelsens
befogenheter beträffande tillsättande av underläkartjänster måste
lämnas obeskurna, då därigenom lokala intressen och eljest ovidkommande
synpunkter mindre kunna göra sig gällande än om dessa ärenden behandlas
av sjukvårdsberedningen. Därest tillsättande av underläkare skulle ske enligt
det nu föreliggande förslaget bör förvisso de sakkunnigas förslag till
besättande av en tjänst få överklagas. Styrelsen vill kraftigt avstyrka de
föreslagna förändringarna i denna fråga.

Förste provinsialläkarnes förening ställer sig tveksam till förslaget, att
medicinalstyrelsen helt avkopplas från befattning med tillsättande av underläkare.
Ett flertal förste provinsialläkare liksom även länsstyrelserna i Hallands,
Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län ha uttryckt önskvärdheten
av att tillsättande av underläkartjänster som hittills förbehålles medicinalstyrelsen.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet framhåller, att även enligt styrelsens
mening de centrala sjukvårdsberedningarna finge anses fullt kompetenta
att handhava uppgiften att tillsätta underläkare. En av styrelsen företagen
undersökning visade, att det endast vore i ytterligt sällsynta undantagsfall,
som medicinalstyrelsen haft anledning frångå de förord, som nu
avgåves av de lokala direktionerna. Det kunde förväntas, att den centrala
beredningen skulle i än högre grad än direktionerna kunna frigöra sig från
personliga hänsyn vid dessa förordnanden och att de skulle låta sig angeläget
vara att endast låta de reella meriterna därvidlag vara avgörande. Styrelsen
ansåge sig emellertid böra förorda, att berednings beslut om dylikt
förordnande skulle kunna överklagas hos medicinalstyrelsen. Slutligen finge
framhållas, att styrelsen icke ansåge det vara något vitalt landstingsintresse,
att ifrågavarande befogenhet tillädes det centrala landstingsorganet.

Liknande synpunkter ha anförts av förvaltningsutskotten i Södermanlands,
■Göteborgs och Bohus, Skaraborgs samt Kopparbergs län.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 89.

4

50

Kungl. Maj-.ts proposition nr 89.

De sakkunnigas förslag om tillsättande av distriktstandläkare
avstyrkes av medicinalstyrelsen som yttrar:

Då det gäller tillsättandet av distriktstandläkare, kan man med ännu
större rätt än i fråga örn underläkare, vilka endast tillsättas för viss tid,
befara att, därest de sakkunnigas förslag genomföres, de subjektiva synpunkterna
komma att på ett olyckligt sätt göra sig gällande. Då upprättande
av förslag till distriktstandläkartjänst skulle ankomma på en enda
person och styrelsens uppdrag åt annan tandläkare att utöva inspektion av
distriktstandvården skulle ske på framställning av beredningen utan att
uppdraget behövt ledigförklaras, kan man befara, att denne såsom varande
landstingets tjänsteman skulle känna sig alltför bunden av beredningens
synpunkter. Därtill kommer så, att det sålunda upprättade förslaget ej
skulle få överklagas.

Sveriges tandläkareförbund uttalar bl. a.:

Det föreslagna förfaringssättet vid tillsättande av distriktstandläkare är
behäftat med avsevärda brister. Vikten av att en tandläkares lämplighet för
och behörighet till en viss tjänst blir bedömd efter för hela landet enhetliga
grunder har ej beaktats. Det är otillfredsställande att åt blott en person,
tandvårdsinspektören, anförtros att ensam upprätta tjänsteförslag, vilket
märkligt nog ej skulle få överklagas. Beredningen har därefter att tillsätta
befattningen utan att sakkunskap med del i beslutanderätt får göra sig
gällande. Inga garantier finnas för att icke ovidkommande lokala och personliga
önskemål lämnas stort utrymme enligt de sakkunnigas förslag. Formuleringen
av bestämmelserna rörande såväl avgivande av förslag som förordnande
av distriktstandläkare har icke givits sådan avfattning, att icke andra
synpunkter än enbart förtjänst och skicklighet kunna bli avgörande.

Sveriges skol- och tjänstetandläkarförening, som framfört liknande synpunkter,
yrkar, att därest dessa ej vinna beaktande, förslag till distriktstandläkartjänst
skall upprättas av medicinalstyrelsen.

Jämväl förslaget om tillsättande av föreståndare för centraltandpoliklinik
avstyrkes av medicinalstyrelsen, som finner den
föreslagna tillsättningsrätten olämplig, i all synnerhet som dylik befattning
enligt de sakkunnigas eget uttalande »till karaktären närmast ansluter sig
till en lasarettsläkartjänst». Vidare yttrar medicinalstyrelsen:

Stadgandet att hälsovårdsberedningen skulle äga pröva, huruvida någon
av de utav styrelsen på förslag uppsatta kan med tjänsten betros, saknar
all anknytning till gällande sunda principier inom den allmänna hälsooch
sjukvårdens administration. Beträffande den av de sakkunniga gjorda
jämförelsen med tillsättning av överlärarbefattning vill styrelsen framhålla,
att stadgandet om tillsättning av sådan befattning ej innefattar någon rätt
för den lokala myndigheten att pröva, huruvida någon av de å förslaget
uppförda sökandena »kunde med tjänsten betros».

Liknande erinringar ha även framförts av centralstyrelsen för Sveriges
läkarförbund samt Sveriges tandläkareförbund, av vilka sistnämnda förbund
anför:

I vad angår tillsättande av centraltandpoliklinikföreståndare innebär förslaget
en försämring. Dessa tjänster äro av den art, att bedömningen av de

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

51

sökandes kompetens måste anses i alldeles särskilt hög grad kräva större sakkunskap
än som är tillfinnandes hos hälsovårdsberedningens beslutande
medlemmar. Märkligt är, att beredningen skall kunna förklara, att ingen
av de å medicinalstyrelsens förslag allt efter skicklighet och förtjänst uppförda
kan med tjänsten betros. Man kan fråga sig, örn beredningen skall
anses besitta större sakkunskap vid bedömningen av en tandläkares behörighet
och lämplighet än medicinalstyrelsen eller om andra synpunkter än
förtjänst och skicklighet skall tillmätas större hänsyn vid en befattnings tillsättande
än vid förslags avgivande. Förbundet vill därför hemställa, att de
nuvarande bestämmelserna såsom mest ändamålsenliga måtte bibehållas.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet vill icke motsätta sig de sakkunnigas
förslag i förevarande hänseende men ställer sig tveksam till den
föreslagna anordningen.

I fråga om de sakkunnigas förslag till ändring i nu gällande bestämmelser
angående sjukstuga läkares rätt att med tjänsten förena
annan läkartjänst framhåller medicinalstyrelsen, att i 59 §
4 mom. andra punkten av civila avlöningsreglementet, sådant detta lyder enligt
kungörelse den 15 juni 1939, föreskrivits, att provinsialläkare skall, örn
han därtill med medicinalstyrelsens medgivande förordnas, vara skyldig att
mot särskild ersättning bestrida befattning som läkare vid sjukvårdsanstalt
inom distriktet, vilken tillhör eller åtnjuter bidrag av staten, landsting eller
kommun. Med hänsyn härtill och då i regel sjukstuguläkartjänst vid dylik
sjukstuga innehaves av vederbörande provinsialläkare, vore de sakkunnigas
förslag enligt medicinalstyrelsens mening olämpligt och borde omformuleras.

Beträffande de sakkunnigas förslag rörande bestämmelser om beviljande
av semester eller annan tjänstledighet för ifrågavarande läkare
och tandläkare samt förordnande av vikarie eller om uppehållande på
vakans anför medicinalstyrelsen:

Styrelsen har sedan mycket lång tid tillbaka hyst och hyser allt fortfarande
den uppfattningen, att det är ett allmänt intresse, att vikariatsförordnanden
av längre varaktighet samt vakansförordnanden å underläkartjänster vid
lasarett och sanatorier böra tillkännagivas lediga för ansökan. Det är nämligen
av stor vikt, att de tillfällen till utbildning, som dylika förordnanden
erbjuda, komma de mest förtjänta till del. Detta anser styrelsen vara av
stor betydelse även på den grund, att ett vikariats- och framför allt ett
vakansförordnande i regel är den säkraste vägen för vinnande av en varaktigare
anställning som underläkare. Styrelsen plägar därför i regel fordra,
att dylika längre förordnanden skola lia varit till ansökan ledigförklarade,
innan styrelsen fattar sitt beslut. Därest, såsom de sakkunniga förordat,
dessa frågor helt överlämnas åt direktionerna, skulle detta föra med sig
viss risk för godtycke och orättvisor, säkerligen till men icke endast för de
yngre läkarna utan även för sjukvården i dess helhet. Styrelsen förklarar
sig därför bestämt avstyrka de sakkunnigas förslag i denna del. Vad styrelsen
sålunda anfört beträffande underläkare vill styrelsen i tillämpliga
delar även åberopa i fråga örn de föreslagna motsvarande bestämmelserna
rörande föreståndare för centraltandpoliklinik och distriktstandläkare, vilka
bestämmelser ej kunna tillstyrkas.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Departe ments chefen.

Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att ett bibehållande
av den nuvarande bestämmelsen om att underläkartjänst må uppehållas
allenast av legitimerad läkare kunde medföra stora praktiska svårigheter
vid anskaffandet av kompetent semestervikarie. Förordnande som
sådan hade nämligen under senare år i stor utsträckning meddelats äldre
medicine kandidater, vilka härför av medicinalstyrelsen erhållit legitimering
för viss tid. Enligt förslaget skulle emellertid sjukvårdsberedning ej få befogenhet
att meddela tillfällig legitimation.

Styrelserna för svenska lasarettslåkarföreningen och Sveriges yngre läkares
förening lia även ansett hinder ej böra resas mot att vikariat må bestridas
av medicine kandidater.

Beträffande sjukvårdsberednings åligganden enligt förslaget att genom utfärdande
av instruktion fördela arbetet mellan lasarettsläkarna samt
att utfärda instruktion för underläkare har medicinalstyrelsen förklarat sig
icke kunna tillstyrka, att dessa åligganden överflyttas från styrelsen till
beredningen. Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund påpekar, att den
centrala medicinska myndighetens auktoritet bör anlitas härför. Skulle,
såsom enligt de sakkunnigas förslag, beredning sakna regelbunden sjukhusläkarrepresentant,
måste beredningen anses inkompetent för dessa uppgifter.
Centralstyrelsen avstyrker därför bestämt de av de sakkunniga föreslagna
ändringarna i denna punkt.

I samma riktning ha styrelserna för svenska lasarettslåkarföreningen och
Sveriges yngre läkares förening uttalat sig.

Vad först angår spörsmålet om tillsättande av lasaretts- och sanatorieläkare
samt därmed jämställda sjukstuguläkare ha de sakkunniga endast föreslagit
den ändringen, att förord skall avgivas, i stället för såsom nu av direktionen,
av sjukvårdsberedningen efter direktionens hörande. Detta förslag torde vara
helt betingat av den ställning, som skulle tillkomma sjukvårdsberedningen.
Jag kan därför med bortseende från framställda erinringar ansluta mig till
detsamma. Likaså kan jag godtaga de sakkunnigas förslag, att annan sjukstuguläkare
samt ansvarig läkare vid upptagningsanstalt eller vid sjukhus anordnad
avdelning för tillfällig vård av sinnessjuka skola tillsättas av sjukvårdsberedningen
efter direktionens hörande. Bestämmelserna i nu förevarande
avseenden ha i det upprättade förslaget till ny sjukhuslag införts i /4
och 25 §§. I anslutning härtill påkallas även vissa ändringar i sjukhusstadgan.

Beträffande förordnande av underläkare vid lasarett eller sanatorium innebär
sakkunnigförslaget en helt ny ordning. Sådant förordnande skulle nämligen
meddelas av sjukvårdsberedningen i stället för av medicinalstyrelsen.
Vederbörande sjukhusdirektion, som nu har att avge förslag med förord,
skulle endast äga yttra sig i ärende angående tillsättande av underläkare.
Förslag, vilket ej finge överklagas, skulle uppgöras av en särskild, av medicinalstyrelsen
tillsatt sakkunnignämnd, och förord skulle avges av vederbörande
lasarettsläkare. Vad de sakkunniga härutinnan föreslagit har främst

Kungl. Mcij:ts proposition nr 89.

53

från läkarhåll väckt opposition. Jag anser mig dock kunna ansluta mig till
sakkunnigförslaget. Främst har mot detta invänts, att sjukvårdsberedningen
icke skulle vara kompetent för uppdraget, vilket kunde leda lill att en mindre
skicklig läkare gåves företräde framför en mera skicklig sådan, samt vidare
att kraven på enhetlighet och objektivitet lätt kunde åsidosättas. Härvid
har särskilt framhållits, att klagan ej skulle få föras mot sakkunnignämndens
förslag samt att sjukvårdsberedningens förordnande skulle få överklagas
endast på formella grunder. Vad till en början besvärsrätten beträffar
synes mig, liksom de sakkunniga, att av praktiska skäl klagan ej
bör bara tillåten över avgivet förslag. Däremot anser jag, att klagorätt även
på materiella grunder bör vara tillåten i fråga om beredningens förordnande
samt att medicinalstyrelsen bör vara besvärsinstans. Härtill återkommer jag
i samband med den klagorätt, som bör vara medgiven rörande centralorganets
beslut i allmänhet. Beträffande de övriga skäl, som anförts mot förslaget,
vill jag framhålla, att jag icke hyser någon tvekan om att sjukvårdsberedningarna
komma att visa sig skickade att handha avgörandena i förevarande
ärenden, detta så mycket mera som de ha att hämta stöd hos en av medicinalstyrelsen
tillsatt nämnd, företrädesvis bestående av lasaretts- och sanatorieläkare.
Denna nämnd synes mig även borga för att objektivitetens krav ej åsidosättas.
Såsom landstingsförbundet erinrat, ådagalägger hittillsvarande erfarenhet,
att redan direktionerna fullgjort dem nu tillkommande åligganden vid
tjänstetillsättningen på ett sådant sätt, att berättigad kritik i stort sett icke kan
riktas däremot. Givetvis innebär tillkomsten av ett centralorgan än större
garantier för ett objektivt bedömande. Då klagan över beredningens beslut
skall få föras hos medicinalstyrelsen, torde ej heller anledning vara att befara,
att nödig enhetlighet eftersättes. Den av medicinalstyrelsen uttalade farhågan,
att sjukvårdsberedningarna skulle missbruka möjligheten att förlänga
förordnanden för underläkare utöver tre år, kan jag ej dela. Bestämmelse
örn att underläkare skall tillsättas av sjukvårdsberedningen har införts i 16 §
av den nya sjukhuslagen. De närmare bestämmelserna om ordningen för
dessa läkartjänsters tillsättande äro avsedda att meddelas i sjukhusstadgan.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle vidare distriktstandläkare tillsättas av
hälsovårdsberedningen i stället för såsom för närvarande av medicinalstyrelsen.
Vederbörande tandvårdsinspektör, som nu bär att yttra sig över inkomna
ansökningar, skulle lia att avge förslag till tjänstens besättande. Sådant
förslag tillika med förord avges enligt gällande bestämmelser av förvaltningsutskottet
respektive distriktsvårdsstyrelsen. Enligt vad de sakkunniga förordat
skulle tandvårdsinspektörens förslag ej få överklagas, ej heller hälsovårdsberedningens
förordnande annat än på formella grunder. I huvudsak
samma invändningar lia här rests mot sakkunnigförslaget som i fråga örn underläkares
tillsättande. Emellertid anser jag mig ej heller på denna punkt
böra frångå de sakkunnigas förslag, och jag kan inskränka mig till att åberopa
av mig nyss anförda skäl, vilka bär torde äga motsvarande giltighet.
Därutöver vill jag erinra därom, att vid de nu gällande bestämmelsernas tillkomst
uttryckligen förutsatts, att tillsättningsproceduren skulle ansluta sig till

u

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

den för sjukhusunderläkarna fastställda. Tandvårdsinspektören — i regel
föreståndaren för den inom landstingsområdet anordnade cenlraltandpolikliniken
— bör dock med den ställning han intager tili folktandvården och
med det ansvar han har för denna verksamhet vara närmast till att avge förslag
vid ifrågavarande tjänsters tillsättande. Dessutom anser jag mig böra
påpeka, att hälsovårdsberednings förordnande av distriktstandläkare liksom
sjukvårdsberednings förordnande av underläkare bör få överklagas hos medicinalstyrelsen
även på materiella grunder. Den nya ordningen för distriktstandläkares
tillsättande torde böra komma till uttryck genom ändring i kungörelsen
angående statsbidrag till folktandvård.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle även rätten att förordna föreståndare
för centraltandpoliklinik överflyttas från medicinalstyrelsen till hälsovårdsberedningen.
Förslag till tjänstens besättande skulle avges av medicinalstyrelsen
i stället för såsom nu av förvaltningsutskottet respektive distriktsvårdsstyrelsen,
och vederbörande direktion, vilken nu endast har att yttra sig över
inkomna ansökningar, skulle ha att avge förord. Från flera håll har gjorts
gällande, att den av de sakkunniga föreslagna ordningen för ifrågavarande
tjänsts tillsättande är otillfredsställande. Så synes även mig vara fallet. På
sätt de sakkunniga själva framhållit torde tjänsten närmast vara att jämställa
med lasarettsläkartjänst. Med hänsyn härtill anser jag mig böra förorda,
att ordningen för sådan tjänsts tillsättande här vinner motsvarande
tillämpning. Detta innebär, att Kungl. Majit skall ha att förordna föreståndare
för centraltandpoliklinik, sedan medicinalstyrelsen avgivit förslag och
liälsovårdsberedningen efter direktionens hörande meddelat förord. Bestämmelser
härom torde införas i kungörelsen angående statsbidrag till folktandvården.

Vad ovan sagts om förordnande av distriktstandläkare och föreståndare
för centraltandpoliklinik gäller endast beträffande av landsting anordnad
verksamhet för folktandvård. Förslaget berör sålunda ej dylik verksamhet,
vilken anordnats av stad, som ej deltager i landsting. Härutinnan skall alltså
nuvarande ordning fortfarande bestå.

De invändningar, som gjorts mot övriga av de sakkunnigas här behandlade
förslag, äro enligt min mening icke av beskaffenhet att böra föranleda ett
frångående av sakkunnigförslaget. Dessa förslag avse rätt för lasaretts-, sanatorie-
och sjukstuguläkare att med tjänsten förena annan befattning, beviljande
av semester eller annan tjänstledighet för ifrågavarande läkare och
tandläkare samt förordnande av vikarie eller om uppehållande av vakans
ävensom utfärdande av instruktioner för lasaretts- och underläkare. I förevarande
avseenden påkallade ändringar beröra sjukhusstadgan samt kungörelsen
angående statsbidrag till folktandvård. Vad beträffar vikariatsförordnanden
av längre varaktighet samt vakansförordnanden å underläkartjänster
vid lasarett och sanatorier finner jag i likhet med medicinalstyrelsen
det vara ett allmänt intresse, att dylika förordnanden tillkännagivas lediga
för ansökan. Någon bestämmelse härutinnan synes dock ej behövlig,
då det måste förväntas, att så ändå kommer att förfaras. Att medge sjuk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

55

vårdsberedning rätt att vid vikariatsförordnanden meddela tillfällig legitimation
åt medicine kandidat kan ej vara erforderligt. Sådan legitimation
bör vid förekommande behov alltjämt meddelas av medicinalstyrelsen.

Centralorganets uppgifter i övrigt.

De sakkunniga.

Utöver vad förut nämnts skulle enligt de sakkunnigas förslag vissa ytterligare
uppgifter ankomma å centralorganet.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser
avseende hälsovården ankommer det för närvarande på medicinalstyrelsen
att fastställa den tidpunkt, från vilken ålderstillägg skall utgå till
befattningshavare inom distriktsvården, barnmorskeväsendet, den förebyggande
mödra- och barnavården samt folktandvården. De sakkunniga anse,
att en dylik anordning knappast kan vara betingad av faktiskt behov, samt
förmena, att prövningen härutinnan utan olägenhet kan verkställas av hälsovårdsberedningen,
där förste provinsialläkaren skulle äga att bevaka statens
intresse av att fastställda grunder tillämpas i fråga om ålderstilläggs beviljande.
Såmedelst skulle även enligt de sakkunnigas mening någon lättnad
vinnas i medicinalstyrelsens arbetsbörda. Härutinnan yttra de sakkunniga
vidare:

Även örn handläggningen av ifrågavarande ärenden inom medicinalstyrelsen
ansetts vara av i huvudsak expeditionell karaktär och vart och ett av
dem sålunda icke tagit någon väsentlig tid i anspråk, torde dock det stora
antalet ärenden av hithörande slag redan innebära och vid en fortsatt ökning
i vart fall komma att innebära en icke oväsentlig belastning å styrelsen.
Oaktat landstingen hittills endast i ringa omfattning utbyggt sin distriktsoch
folktandvård samt sin förebyggande mödra- och barnavård, förekommo
nämligen under år 1938 inom medicinalstyrelsen enligt av de sakkunniga inhämtade
uppgifter icke mindre än 1.653 dylika ärenden, därvid dock bör
bemärkas, att ett ovanligt stort antal ärenden rörande ålderstillägg till distriktsbarnmorskor
förekom nämnda år i anledning av ändrade avlöningsgrunder
för dessa befattningshavare.

I anslutning till det sagda föreslå de sakkunniga en överflyttning av ifrågavarande
ärenden från medicinalstyrelsen till lokal handläggning inom hälsovårdsberedningen.

Vidare förorda de sakkunniga, att det i stället för direktionen skall tillkomma
den centrala sjukvårdsberedningen att efter direktionens hörande
förordna styresman för sjukhus, där flera ansvariga läkare finnas.
Dessutom lia de sakkunniga föreslagit, att sjukhusdirektions nuvarande befogenhet
att tillsätta och entlediga syssloman skulle överflyttas å sjukvårdsberedningen,
vilken tillika skulle ha att meddela tjänstledighet för
syssloman samt förordnande att i anledning av vakans eller tjänstledighet
uppehålla sysslomannatjänst i fall, där ledigheten eller vakansen avsåge viss
längre tid. I ärenden som här avses skulle direktionen dock höras. Vidare
skulle sjukvårdsberedningen i stället för medicinalstyrelsen lia att fastställa
instruktion för h u s m o d e r. Vad sålunda föreslagits i fråga örn syssloman

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

och husmoder sammanhänger i viss mån med av de sakkunniga förordad
ändrad ställning för sysslomannen och husmodern. De sakkunnigas förslag
härutinnan behandlas närmare i det följande.

Yttrandena.

Mot den hälsovårdsberedningen tillagda befogenheten att bestämma tiden,
från vilken ålderstillägg till vissa befattningshavare bör utgå, gör
medicinalstyrelsen vissa invändningar och yttrar:

Ansökningar örn ålderstillägg ha i stor utsträckning på grund av bristande
fullständighet måst kompletteras, stundom flera gånger. Ej sällan har styrelsen
nödgats meddela avslag å ansökningar eller bevilja ålderstillägg från
senare tidpunkt än som begärts. Styrelsen vill med skärpa framhålla, att
dessa ärenden icke äro av den enkla karaktär, de sakkunniga velat göra gällande.
Det kan ifragasättas, huruvida förste provinsialläkaren med sin redan
förut betydande arbetsbörda skulle medhinna att tillräckligt beakta statens
intressen vid handläggningen av dessa ärenden. En decentralisation av ifrågavarande
ärenden skulle bliva kostsam för staten. Det är anmärkningsvärt,
att en hälsovardsberedning skall få fatta beslut, som medför utgifter för
statsverket, vilka utgifter såvitt styrelsen kunnat finna icke bli underkastade
granskning av statens reviderande myndigheter. Därest de sakkunnigas förslag
bifalles, komma antagligen olika principer att tillämpas, då det gäller
fragan om tillgodoräknande av med en tjänst likvärdig förut innehavd befattning.
Styrelsen vill emellertid ej motsätta sig de sakkunnigas förslag,
men under självklar förutsättning, att landstingen själva övertaga kostnaderna
för dessa ålderstillägg.

Förste provinsialläkarnes förening samt förste provinsialläkarna i Stockholms,
Kronobergs, Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus, örebro, Kopparbergs
och Jämtlands län ha under framförande av liknande synpunkter
som medicinalstyrelsen ansett, att dessa ärenden fortfarande böra handhavas
av medicinalstyrelsen.

Statskontoret ansluter sig däremot till de sakkunnigas ifrågavarande förslag
samt anför i huvudsak följande:

Visserligen kan den invändningen göras, att ifrågavarande ålderstillägg helt
eller delvis utgå av statsmedel och att på den grund statlig myndighet bör
pröva, att stadgade förutsättningar i varje särskilt fall föreligga för tillerkännande
av dylikt tillägg. Emellertid finnas exempel på att motsvarande avgöranden
inom andra statsunderstödda grenar av samhällelig verksamhet icke
ankomma på statlig myndighet. Sålunda bestämmas exempelvis ålderstilllägg
at folkskollärare av vederbörande skolstyrelse. Hälsovårdsberedningens
beslut om ålderstillägg lär för övrigt bli föremål för granskning av vederbörande
länsstyrelse i samband med utanordnande av statsbidrag för ändamålet.
Uppmärksammas må även, att förekommande frågor om ålderstilllägg
åt de befattningshavare hos landstingen, vilka det här gäller, knappast
kunna vara av mera invecklad eller svårbedömlig natur, särskilt som gällande
författningar icke synas medge tillgodoräkning av föregående anställning för
erhållande av ålderstillägg.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet framhåller, att orsaken till att
medicinalstyrelsen för närvarande äger att bestämma den tidpunkt, från och

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

57

med vilken varje särskilt ålderstillägg skall börja utgå, vore att söka däri, att
en viss del av ålderstilläggen bestredes av statsmedel. Beträffande förslaget
att överflytta bestämmanderätten till hälsovårdsberedningen anföres:

Någon olägenhet av eller något slöseri med statsmedel är icke att befara,
om denna rätt överflyttas till hälsovårdsberedningen. I andra fall, exempelvis
i fråga om skolväsendet, har staten sedan många år tillbaka ansett sig
kunna anförtro de lokala organen befogenheten att bestämma, från vilken tid
ålderstilläggen skola utgå, utan att därmed, såvitt känt är, några olägenheter
försports. I förevarande fall torde risken vara än mindre med hänsyn dels
till kompetensen hos det organ, som skall få avgörandet, dels till att landstingen
själva bidraga med icke oväsentliga belopp till dessa ålderstillägg. Beträffande
distriktssköterskorna utgå sålunda ålderstilläggen med i regel 180
kronor vardera, varav staten bestrider 100 kronor. Med den stora andel, som
landstingen sålunda hava i ålderstilläggen, är det icke att befara, att de icke
tillbörligt skulle beakta givna regler. Styrelsen anser sig sålunda kunna tillstyrka
de sakkunnigas förslag i denna punkt.

Härjämte föreslår styrelsen, som finner de särskilda statliga bidragen till
ålderstillägg för befattningshavare inom den socialhygieniska verksamheten
vara en kvarleva från gamla tider, då ålderstilläggssystemet ej vunnit allmännare
utbredning i de kommunala lönereglementena, att staten i stället
för att lämna särskilda bidrag till ålderstilläggen höjer det allmänna statsbidraget
till vederbörande befattningshavares avlöning i motsvarande grad och
överlåter åt landstingen att helt bestrida ålderstilläggen. Härigenom skulle
hela statsbidragsproceduren förenklas och göras lätt kontrollerbar, varjämte
landstingen skulle kunna tillämpa enhetliga bestämmelser för ålderstilläggens
utgående beträffande alla sina befattningshavare. Till detta landstingsförbundets
förslag har anslutit sig Uppsala läns landstings förvaltningsutskott.

Emot de sakkunnigas förslag rörande tillsättande av styresman
invänder centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund, att den garanti
mot lokala och andra ovidkommande hänsyn, som förslaget skulle innebära,
knappast bleve större, om styresmannen utsåges av beredningen, då ingen
kände starkare ansvar inför en uppgifts fullgörande än den, som hade ansvaret
och på närmaste håll finge erfara olägenheterna av dess oriktiga fullgörande.

Liknande synpunkter ha framförts av styrelserna för svenska lasarettsläkarföreningen
och Sveriges yngre läkares förening.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att betydelsen av
det föreslagna stadgandet örn rätt för sjukvårdsberedningen att utse styresman
måhända av utredningsmännen överskattats.

I fråga örn tillsättande och entledigande av syssloman
lia de nyssnämnda Idkar sammanslutningarna framfört liknande synpunkter
som de gjort i fråga örn tillsättande av styresman.

Landstingets förvaltningsutskott i Älvsborgs län ställer sig tveksam till
lämpligheten av att syssloman tillsättes av sjukvårdsberedningen, då direktionens
ekonomiska ansvarighet enligt förslaget bibehålies.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Departe

ments chefen.

Förslaget, att ärenden angående ålderstillägg åt befattningshavare inom
vissa grenar av den hälsovårdande verksamheten skola avgöras av hälsovårdsberedningen
i stället för såsom nu av medicinalstyrelsen, synes vara ägnat
att medföra en välbehövlig lättnad i medicinalstyrelsens arbetsbörda. Såsom
statskontoret och landstingsförbundet framhållit, förekommer det redan, att
motsvarande avgöranden inom andra statsunderstödda grenar av samhällelig
verksamhet ankomma på annan än statlig myndighet. Förslaget innebär sålunda
icke en nyhet inom vår statsförvaltning. Emellertid bör uppmärksammas,
att dessa ärenden kunna vara av helt olika natur. I vissa fall lär nämligen fråga
kunna uppkomma örn tillgodoräkning av föregående anställning för erhållande
av ålderstillägg. Enligt vad jag inhämtat har medicinalstyrelsen funnit
sådant tillgodoräknande böra ske bland annat för distriktssköterskor, som
tidigare haft anställning i enlighet med de äldre bestämmelserna om distriktsvården
och som automatiskt övergått till den nya ordningen eller som innehaft
dispensärskötersketjänst och på grund av de ändrade bestämmelserna
rörande dispensärverksamheten övergått till distriktsvården. Ärenden, där
fråga är om tillgodoräkning av föregående tjänstgöring, synas mig vara avbeskaffenhet
att prövningen däri alltjämt bör förbehållas medicinalstyrelsen.
Sådana ärenden rörande ålderstillägg, däri dylik fråga ej förekommer, torde
däremot lämpligen kunna överflyttas till hälsovårdsberedningen, vars beslut
om ålderstillägg för övrigt lära komma att bli föremål för granskning av vederbörande
länsstyrelse i samband med statsbidragens utanordnande. Då
tvekan yppats i vad mån de bestämmelser, vari ifrågavarande ålderstillägg
regleras, enligt sin ordalydelse medgiva tillgodoräkning av föregående anställning
för erhållande av ålderstillägg, har jag till behandling inom departementet
upptagit frågan örn ett förtydligande av dessa bestämmelser, så att
tvivelsmål i framtiden undvikes rörande den utsträckning, i vilken dylikt
tillgodoräknande må ske. I denna sak har även medicinalstyrelsen i skrivelse
till Kungl. Majit den 9 februari 1940 gjort framställning. Att, såsom
från några håll ifrågasatts, i detta sammanhang företaga ändring i de grunder,
efter vilka statsbidrag till här berörda vårdgrenar utgå, anser jag icke
lämpligt. Den ståndpunkt jag sålunda intagit påkallar ändringar i kungörelserna
angående statsbidrag till distriktsvård, till förebyggande mödra- och
barnavård samt till folktandvård ävensom i reglementet för barnmorskor.

Med hänsyn till den ställning, som ansetts böra tillkomma sjukvårdsberedning,
finner jag det fullt riktigt, att denna beredning — såsom de sakkunniga
föreslagit — tillägges befogenhet att efter direktionens hörande förordna
styresman för sjukhus, där flera ansvariga läkare finnas, samt att tillsätta
och entlediga syssloman och i vissa fall bestämma örn tjänstledighet
m. m. för denne. Såsom i det följande närmare angives, biträder jag jämväl
de sakkunnigas förslag, att sjukvårdsberedning skall fastställa instruktion för
husmoder. Befogenheten för sjukvårdsberedning att förordna styresman har
kommit till uttryck i 11 § av den föreslagna nya sjukhuslagen, övriga av
här avgivna förslag betingade ändringar i gällande bestämmelser beröra blott
sjukhusstadgan.

Kungl. Majis proposition nr 89.

59

Centralorganets sammansättning och organisation.

De sakkunniga.

Såsom framgår av det tidigare anförda skall landsting äga besluta, att beredning
som här avses skall utgöras av förvaltningsutskottet eller avdelning
därav. Tillsättes särskild beredning, skall den enligt sakkunnigförslaget bestå
av minst tre för en tid av fyra kalenderår av landstinget valda ledamöter
jämte lika antal för samma tid utsedda suppleanter för dem. Till ledamot
eller suppleant skall kunna utses annan än landstingsman. I avseende å villkoren
för valbarhet till ledamot eller suppleant ävensom angående befogenhet
att inneha sådant uppdrag och rättighet att avsäga sig detsamma skall
dock vad i sådant hänseende är stadgat om landstingsman äga motsvarande
tillämpning. Beredning skall äga att inom sig utse ordförande och vice ordförande.
Landstinget skall äga bestämma den ordning, i vilken beredningen
har att fatta beslut samt eljest utöva sin befogenhet och fullgöra sina åligganden.

Beträffande berednings sammansättning anföra de sakkunniga:

För val av ledamot och suppleant i den fristående beredning, varom här är
fråga, böra enligt de sakkunnigas uppfattning gälla samma bestämmelser som
beträffande ledamot och suppleant i förvaltningsutskottet, och bör jämväl
för valbarhet till ledamot eller suppleant i sådan beredning ävensom angående
befogenhet att innehava sådant uppdrag och rätt att avsäga sig detsamma gälla
vad därutinnan stadgats beträffande ledamot och suppleant i förvaltningsutskottet.
I här avsedd beredning komma vid dylikt förhållande att liksom
i förvaltningsutskottet kunna inväljas personer utanför landstinget.

I fråga om antalet av landstinget valda ledamöter och suppleanter i beredning,
som icke utgöres av förvaltningsutskott eller avdelning därav, ävensom
den tidsperiod, valet skall omfatta, hava de sakkunniga stannat för att förorda,
att antalet skall utgöra minst tre samt att såväl ledamöter som suppleanter
skola, på sätt gäller för bland annat ledamot i sjukhusdirektion och i distriktsvårdsstyrelse,
utses för en tid av fyra kalenderår i sänder. Även om det stadgade
minimiantalet inom de större landstingsområdena må befinnas relativt
lågt, hava de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå minimiantalet högre än
till tre, enär detta antal i andra områden kan visa sig tillräckligt samt
organisationen icke i något fall bör göras mera vidlyftig än omständigheterna
påkalla.

Vad angår antalet ledamöter i förvaltningsutskott och avdelning därav, må
framhållas, att antalet ledamöter i utskottet enligt föreskrift i 40 § lagen
örn landsting icke må vara under fem eller över femton ävensom att, efter vad
de sakkunniga inhämtat, antalet ledamöter i avdelning av förvaltningsutskottet
icke i något fall fastställts till lägre antal än tre. Inom de sexton
landsting, där förvaltningsutskottet för närvarande är eller må vara uppdelat
å två eller i vissa fall tre avdelningar, varierar nämligen antalet ledamöter
inom sådan avdelning mellan lägst tre och högst sju.

De sakkunniga hava ingående övervägt lämpligheten av en uttrycklig föreskrift
därom, att en av de valda ledamöterna i här ifrågavarande beredning
skulle vara kvinna, på sätt för närvarande finnes stadgat ifråga örn distriktsvårdsstyrelse.
Inom de sakkunniga råder icke någon tvekan därom, att det ur
många synpunkter måste anses önskvärt och naturligt, att bland ledamöterna
framför allt i den beredning, som skall handhava ledningen av landstingens

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

hälsovardande verksamhet, inväljes en kvinna. Med beaktande av den alltmer
ökade insikten såväl bland kvinnorna själva som jämväl i övrigt om värdet
av kvinnans deltagande i det sociala uppbyggnadsarbetet, vilja emellertid de
sakkunniga itrågasätta lämpligheten av att i landstingslagen en anvisning
lämnas därom, att en av ledamöterna bör vara kvinna. De sakkunniga hava
utgått ifrån att landstingen i allt fall icke skola underlåta att taga kvinnornas
medverkan i anspråk för här ifrågavarande uppgifter.

För att tillförsäkra beredningen erforderlig sakkunskap vid uppgifternas
fullgörande föreslå de sakkunniga, att förste provinsialläkaren skall
kallas till beredningens sammanträden med rätt för honom att deltaga i överläggningarna
men ej i besluten samt att få sin mening antecknad till protokollet.
Härutinnan yttra de sakkunniga:

Även örn de sakkunniga velat hävda, att man icke utan tvingande skäl bör
begränsa landstingens frihet vid val av ledamöter i landstingens förvaltningsorgan,
kunna de sakkunniga emellertid, då här i stor utsträckning är fråga
örn verksamhetsområden, till vilka utgå betydande bidrag av statsmedel,
icke bortse ifrån statens berättigade intresse av att de organ, som skola
handhava ledningen av verksamheten, ej mindre komma att upprätthålla
önskvärd kontakt med statens egna hälso- och sjukvårdsmyndigheter inom
vederbörande landstingsområde än även tillförsäkras erforderlig sakkunskap
vid uppgifternas fullgörande. Såsom tidigare angivits, har i gällande författningar
avseende skilda grenar av landstingens socialhygieniska verksamhet
en medverkan från statens sida vid densamma tillgodosetts genom föreskrift
därom, att förste provinsialläkaren skall vara antingen självskriven ledamot
av distriktsvårdsstvrelse, barnmorskcstyrelse och epideminämnd, därest sådan
styrelse eller nämnd finnes, eller ock att han, därest landstinget beslutat,
att sådan styrelse eller nämnd skall utgöras av förvaltningsutskottet eller
viss avdelning därav, skall kallas till sådant utskottets eller avdelnings av
utskottet sammanträde, vid vilket ärende angående dylik vårdverksamhet
är avsett att förekomma, samt därvid äga deltaga i överläggningarna men ej
i besluten ävensom att få sin mening antecknad till protokollet.

I anslutning till de synpunkter, som varit vägledande, då statsmakterna
ansett sig böra förbehålla förste provinsialläkaren visst inflytande i fråga om
ledningen och utbyggnaden av landstingens med bidrag av statsmedel bedrivna
socialhygieniska verksamhet, hava de sakkunniga funnit uppenbart, att
nämnde representant för den statliga medicinalförvaltningen bör beredas
rätt att deltaga i överläggningarna inom i vart fall det organ, som skall handhava
ledningen av landstingens hälsovårdande verksamhet (hälsovårdsberedningen).
För en dylik ordning föreligga så mycket starkare skäl, som de
sakkunniga i anslutning till därutinnan meddelade direktiv anse sig böra
förorda en överflyttning till lokal handläggning inom hälsovårdsberedningen
av vissa uppgifter inom hithörande områden, som för närvarande åvila medicinalstyrelsen,
men som utan olägenhet under förste provinsialläkarens medverkan
synas kunna handläggas av nämnda organ.

Med beaktande av det av de sakkunniga tidigare påvisade, allt starkare
accentuerade sambandet mellan hälsovården och den slutna sjukvården samt
av önskvärdheten, att till lokal handläggning inom det ortcentrala organet
för den slutna sjukvården (sjukvårdsberedningen) jämväl må kunna överflyttas
vissa uppgifter, som enligt gällande sjukhuslagstiftning åvila medicinalstyrelsen,
hava de sakkunniga ansett sig böra förorda, att förste provinsialläkaren
— i likhet med vad gäller beträffande förste stadsläkaren i Stockholm
och Göteborg i fråga om den för de skilda sjukhusen i var och en av angivna

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

61

städer gemensamma direktionen — skall äga rätt deltaga i överläggningarna
jämväl inom sjukvårdsberedningen.

Majoriteten av de sakkunniga har därjämte velat tillägga landstingen befogenhet
bestämma, att förste provinsialläkaren jämväl skulle få deltaga i
beredningens beslut. Till stöd för denna mening uttalas följande:

Med hänsyn till den ställning, som förste provinsialläkaren för närvarande
intager i flera av de nu förefintliga särskilda styrelserna inom hälsovårdsområdet,
hava de sakkunniga övervägt en anordning, enligt vilken sagde
representant för den statliga medicinalförvaltningen skulle ingå såsom självskriven
ledamot av beredningen. Ett tvingande stadgande av dylik innebörd
skulle emellertid icke stå i god överensstämmelse med landstingens hävdvunna
självbestämmanderätt och har fördenskull icke kunnat av de sakkunniga förordas.
De sakkunniga hålla väl för sannolikt, att det i åtskilliga fall skall
befinnas önskvärt, att vid en organisation med självständiga beredningar
förste provinsialläkaren fastare knytes till centralorganet. Vid en anordning
åter med förvaltningsutskottet eller avdelning därav såsom centralorgan torde
en sådan utväg knappast komma att anlitas. I syfte att även vid en dylik
organisation möjliggöra för landsting att taga förste provinsialläkarens aktiva
medverkan i anspråk vid verksamhetens ledning, hava de sakkunniga ansett
det böra uttryckligen medgivas landsting, som så önskar, att tillerkänna förste
provinsialläkaren rösträtt inom beredningen.

Två av de sakkunniga (herrar Johansson och von Hofsten) ha däremot icke
kunnat finna tillräckligt bärande skäl motivera, att man, på sätt majoriteten
föreslagit, i en allmän författning lämnar landstingen befogenhet besluta,
huruvida medicinalförvaltningens representant i beredningen skall äga
rösträtt eller icke. Dessa ledamöter yttra vidare:

Därest majoriteten ansett, att förste provinsialläkaren med hänsyn till det
statsintresse, han är avsedd att bevaka, borde äga rösträtt i beredningen,
skulle han uppenbarligen hava tilldelats ovillkorlig sådan rösträtt. Enligt
vår uppfattning är det synnerligen önskvärt ej mindre att största möjliga
enhetlighet i fråga om organisationen de olika landstingen emellan ernås,
än även att såvitt möjligt varje anledning till friktion mellan vederbörande
lokala organ och statens representant i detsamma undanröjes. Man torde
kunna utgå ifrån att man inom landstingen kommer att förfara olika, då det
gäller att tilldela förste provinsialläkaren rätt att deltaga i här ifrågavarande
beredningars beslut, ävensom att förste provinsialläkaren i de län, där
han av principiella eller andra skäl kanske till skillnad från grannlänen icke
erhåller beslutanderätt, kommer att känna sig illa berörd. Vi förmena, att
den till landstingen i här ifrågavarande avseende delegerade befogenheten
kan anses omotiverad, allra helst det oberoende av angivna bestämmelser i
vart fall föreligger full frihet för det landsting, som önskar intimare engagera
sin förste provinsialläkare i hälso- eller sjukvårdsberedningen, att utse
honom till ledamot i en av eller båda beredningarna.

Beträffande behovet av särskild sakkunskap vid handläggning inom hälsovårdsberedningen
av ärenden angående dispensärvård och folktandvård
äro de sakkunniga av den uppfattningen, att detta behov bör,
i anslutning till vad för närvarande är fallet, tillgodoses därigenom, att i de
författningar, som reglera dessa vårdgrenar, föreskrift lämnas, att viss inom
tuberkulosvård utbildad inom liinet verksam kikare respektive tandläkare

62 Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

därvid skall äga närvara och deltaga i överläggningen men icke i besluten.

Rörande eljest uppkommande behov av särskild sakkunskap lia de
sakkunniga velat framhålla, att såväl hälso- som sjukvårdsberedning måste
anses i förekommande fall, då behov därav för visst ärendes bedömande
föreligger, äga rätt att till överläggning med beredningen inkalla inom landstingets
hälso- och sjukvårdande verksamhet anställda läkare och övriga befattningshavare.
Särskilt ha de sakkunniga därvid haft i åtanke lämpligheten
av att vederbörande styresman eller läkaren å viss specialavdelning beredes
tillfälle överlägga med sjukvårdsberedningen, då inom beredningen behandlas
fråga om sjukhusets eller specialavdelningens ny-, till- eller ombyggnad.
Att med sjukvårdsberedningen ständigt skulle adjungeras en viss
därtill utsedd representant för sjukhusläkarna har av de sakkunniga övervägts
men icke ansetts böra förordas. Något behov av en dylik anordning
har icke funnits föreligga, då ifrågavarande läkare vid ärendenas behandling
inom vederbörande direktion dock alltid äga tillfälle framföra sina
synpunkter. I anslutning till det anförda föreslå de sakkunniga införande
av skyldighet för styresman ävensom för lasarettsläkare, som ej är styresman,
att på kallelse av sjukvårdsberedningen inställa sig vid dess sammanträden
för att yttra sig i frågor, som angå sjukvården eller förvaltningen.

Slutligen ha de sakkunniga ansett vissa jävsbestämmelser erforderliga.
Förbud skulle sålunda meddelas envar att deltaga i berednings överläggning
eller beslut i fråga örn tillsättande av eller förordnande å tjänst, där
han är eller varit gift med person, som anmält sig till tjänsten, eller till dylik
person står i den skyldskap eller det svågerlag, som i rättegångsbalken
örn jäv mot domare sägs, eller är sådan persons uppenbare ovän.

Yttrandena.

Beträffande centralorganets sammansättning ha vissa myndigheter
ansett det föreslagna antalet ledamöter vara för litet. Medicinalstyrelsen
uttalar sålunda, att med hänsyn till de uppgifter, som skulle komma att
åvila hälso- och sjukvårdsberedningarna, och då desamma skulle icke blott
fungera som ekonomiska organ utan även i viss mån utöva administrativ förvaltning,
antalet medlemmar bör för varje beredning bestämmas till minst
fem jämte lika antal suppleanter. Länsstyrelserna i Skaraborgs och Kronobergs
län ha ävenledes ansett antalet ledamöter i centralorganet böra höjas
till minst fem.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet finner det föreslagna antalet
ledamöter väl litet men förutsätter, då fråga endast är om ett minimiantal,
att landstingen komma att ge beredningarna den storlek, som svarar mot
inom olika landstingsområden föreliggande behov. Även styrelsen för Sveriges
yngre läkares förening har ansett tre ledamöter i centralorganet vara
för litet med hänsyn till att hälso- och sjukvården utgjorde den viktigaste
och mest kostsamma delen av landstingens verksamhet.

För en bestämmelse att minst en ledamot i centralorganet skall vara kvin -

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

63

n a lia medicinalstyrelsen och länsstyrelsen i Skaraborgs län uttalat sig.
Medicinalstyrelsen föreslår därjämte, att landshövdingen i länet
skall äga närvara vid hälso- och sjukvårdsberedningarnas sammanträden
samt deltaga i dess överläggningar ävensom vara befogad att leda förhandlingarna.

I fråga om den ställning förste provinsialläkaren skulle intaga
till centralorganet ansluter sig medicinalstyrelsen till de sakkunnigas
förslag men anser, i likhet med reservanterna, att föreskriften att landstingen
själva få besluta, att förste provinsialläkaren skall äga deltaga i besluten, bör
utgå. Till reservationen lia även anslutit sig länsstyrelserna i Östergötlands,
Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,
Västernorrlands samt Örebro län ävensom svenska landstingsförbundet,
landstingens förvaltningsutskott i tretton län samt förste provinsialläkarna i
Gotlands, Blekinge, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs och Norrbottens län.

Förste provinsialläkarnes förening finner, därest en uppdelning i särskild
hälsovårds- och särskild sjukvårdsberedning bomme till stånd, att det för
åstadkommande av största möjliga ansvar och därmed följande intresse
och nytta för det allmänna vore önskvärt, att förste provinsialläkaren bleve
självskriven ledamot inom hälsovårdsberedning samt ägde att där utöva
rösträtt. Inom beredning för handläggning av ärenden rörande den slutna
sjukhusvården borde han erhålla yttranderätt men ej beslutanderätt. Till
denna föreningens uppfattning ha anslutit sig förste provinsialläkarna i
Uppsala, Kalmar, Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Kopparbergs
och Jämtlands län.

Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands och Kronobergs län samt förste
provinsialläkarna i Stockholms och Östergötlands län uttala som sin uppfattning,
att förste provinsialläkaren bör vara självskriven ledamot i beredning
vid avgörande av alla förekommande frågor.

Beträffande frågan om berednings behov av särskild sakkunskap
vid handläggning av ärenden, som tarva sådan, har från åtskilliga håll framhållits,
att de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna härutinnan ej
äro tillfyllest.

Medicinalstyrelsen anser att, därest beredningarna på ett ur sjukvårdens
synpunkt tillfredsställande sätt skulle kunna fullgöra sina åligganden, det
vore nödvändigt med en mera allmän föreskrift därom, att, då ärende
som berörde specialvård, således ej endast dispensärvård och folktandvård,
skulle behandlas, till sammanträdet skall kallas inom denna vård specialutbildad,
inom landstinget verksam läkare eller tandläkare, med rätt för
honom att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt alt få sin
mening antecknad till protokollet. Därjämte borde föreskrift lämnas därom,
att då inom beredning skulle behandlas ärende av vad slag det vara månde,
som berörde viss sjukvårdsanstalt, dennas styresman .skulle kallas till sammanträdet
och därvid äga samma rättigheter, som tillkomme förste provinsialläkare.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund framhåller, att den utomor -

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Departe ments chefen.

dentligt viktiga del av landstingens verksamhet, som den allmänna sjukhusvården
utgjorde, betingade, att en förste provinsialläkaren för hälsovården
och den statsunderstödda sjukhusvården motsvarande representant funnes
i beredningen i form av en sjukhusläkare. Det vöre ej tillräckligt, att vederbörande
sjukhusläkare vid ärendenas behandling inom direktionen bleve i
tillfälle att framföra sina synpunkter, då det här gällde ej endast frågor,
som avsåge enstaka lasarett utan även så viktiga frågor som anläggandet
av ett helt nytt lasarett och överhuvud det samordnande av sjukhusvården
ur hela länets synpunkt, vilket borde vara beredningens viktigaste uppgift.
Vid behandlingen av dessa frågor kunde sjukhusläkarsakkunskap icke utan
olägenhet undvaras. De sakkunnigas förslag borde därför kompletteras med
ett stadgande av innehåll, att en av landstinget eller efter dess bemyndigande
av sjukvårdsberedning utsedd sjukhusläkare skulle vid behandling av sjukhusärenden
ha säte i beredningen och rätt att få sin mening antecknad till
protokollet.

I stort sett likartade uttalanden ha gjorts av styrelserna för svenska
iasarettslåkarföreningen, Sveriges yngre läkares förening och svenska sanatorieläkarföreningen,
varvid sistnämnda förenings styrelse som lämplig sakkunnig
i hithörande frågor föreslagit styresmannen vid länets centrallasarett
eller om flera sådana funnes den äldste styresmannen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att den enligt länsstyrelsens mening
erforderliga garantien för att sjukvårdsberedning inom sig hade tillgång
till sakkunskap i fråga om sjukhusväsendet bäst tillgodosåges genom att beredningen
icke blott som enligt förslaget kunde vara direktion för de enskilda
sjukhusen utan skulle vara detta. Styresman för lasarett komme då alltid
att deltaga i beredningens handläggning av ärenden rörande sjukhus.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län avstyrker bestämt det undanskjutande av
den medicinska sakkunskapen, som förslaget innebure. Det vore ofrånkomligt,
att sjukhusläkarna i praktiska former bereddes tillfälle att göra sig
hörda vid sjukvårdsberednings sammanträde.

Landstingets förvaltningsutskott i Kristianstads län uttalar som sin åsikt,
att sjukhusläkarna böra äga rätt att närvara vid sjukvårdsberednings sammanträde,
då större sjukhusfrågor behandlas.

I fråga om de föreslagna jävsbestämmelserna har endast styrelsen
för svenska lasarettsläkarföreningen uttalat sig och härvid ifrågasatt,
huruvida icke jävet borde utsträckas till att avse alla ärenden, i vilka vederbörande
själv eller någon, till vilken han stöde i sådant förhållande, som
i lagstadgandet angåves, hade ett personligt eller ekonomiskt intresse.

Såsom de sakkunniga förordat bör det ankomma å landstinget att i enlighet
med de bestämmelser, som gälla i fråga örn förvaltningsutskott, utse
ledamöter och suppleanter i centralorganet. Bestämmelser härutinnan ävensom
rörande valbarhet m. m. ha ansetts böra införas i 32 och il §§ landstingslagen.
Vad centralorganets sammansättning beträffar anser jag i likhet
med vissa av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna det av de

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

65

sakkunniga föreslagna minsta antalet ledamöter, tre, vara väl litet. De viktiga
arbetsuppgifter, särskilt av administrativ natur, som skola ankomma å
detta organ, måste städse nödvändiggöra en allsidigare representation inom
organet än som kan inrymmas bland ett så ringa antal ledamöter. Jag föreslår
därför, att minsta antalet ledamöter sättes till fem. Ett allmänt önskemål
är förvisso, att kvinnorna bli representerade i det centrala organet. Ett
lillgodoseende av detta önskemål synes mig likväl icke — såsom från några
håll gjorts gällande — kräva en föreskrift därom, att minst en kvinna skall
vara ledamot i centralorganet. Jag delar härutinnan den uppfattning, åt
vilken de sakkunniga givit uttryck. Ej heller anser jag skäl föreligga att
tillstyrka ett framställt yrkande örn införande av rätt för landshövdingen i
länet att närvara vid hälso- och sjukvårdsberedningarnas sammanträden
samt deltaga i beredningarnas överläggningar. Bestämmelserna rörande centralorganets
sammansättning bilda andra stycket i 1 mom. av den föreslagna
nya paragrafen, 40 a §, i landstingslagen. Häri föreskrives tillika, att beredningen
utser inom sig ordförande samt att landstinget bestämmer den ordning,
i vilken beredningen har att fatta beslut.

Jag är ense med de sakkunniga därom, att förste provinsialläkaren bör
kallas till varje sammanträde med såväl hälso- som sjukvårdsberedning och
äga rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att få sin
mening antecknad till protokollet. Härav framgår, att jag ej kunnat villfara
deras mening, som ansett, att förste provinsialläkaren borde vara självskriven
ledamot i beredning eller i allt fall i hälsovårdsberedning. De intressen
som förste provinsialläkaren är satt att bevaka och den sakkunskap han äger
synas mig kunna bli vederbörligen företrädda utan att denne befattningshavare
tillägges rätt att jämväl deltaga i beredningens beslut. Med hänsyn
härtill kan jag ej heller finna det erforderligt, att landstingen — på sätt
majoriteten inom de sakkunniga föreslagit — medges befogenhet att tilldela
förste provinsialläkaren sådan rätt. I denna fråga ansluter jag mig alltså
till reservanternas av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar understödda
mening. Föreskrifterna i ämnet ha meddelats i 3 mom. av 40 a §
landstingslagen.

Berednings behov av att äga tillgång tili särskild sakkunskap vid olika
frågors bedömande lia de sakkunniga ansett kunna tillgodoses genom rätt
för beredning att i förekommande fall till överläggning med beredningen inkalla
inom landstingets hälso- och sjukvårdande verksamhet anställda läkare
och övriga befattningshavare. Skyldighet att tillkalla sådan sakkunnig
skulle dock föreligga vid handläggning inom hälsovårdsberedning av
ärenden angående dispensärvård och folktandvård. Från olika håll har
gjorts gällande, att det vore nödvändigt med en mera allmän föreskrift örn
skyldighet för beredning att i ärenden rörande specialvård tillkalla inom
vårdgrenen specialutbildad läkare eller tandläkare. Vidare har det ansetts,
att vid behandling inom sjukvårdsberedning av sjukhusärenden viss styresman
eller annan sjukhusläkare alltid borde lia silte i beredningen. Då det
måste förutsättas, att beredning i alla de fall behov därav föreligger anlitar

Ilihang tilt riksdagens protokoll 19M. 1 sami. Nr 89. 5

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

den sakkunskap, som står beredningen till buds, har jag icke ansett mig
böra i förevarande hänseende binda beredning i vidare mån än de sakkunniga
föreslagit. Tungt vägande praktiska skäl tala för denna ståndpunkt.
Angående skyldigheten för hälsovårdsberedning att vid ärenden rörande dispensärvård
och folktandvård tillkalla sakkunnig läkare respektive tandläkare,
vilken skyldighet för närvarande är stadgad i fråga om respektive tillsynsorgan,
torde, på sätt nu gäller, bestämmelser böra meddelas i de författningar,
som reglera statsbidrag till dessa vårdgrenar. Utan uttryckligt
stadgande måste beredning äga rätt att till överläggning inkalla inom landstingets
hälso- och sjukvårdande verksamhet anställda läkare och övriga befattningshavare.
Genom föreskrift i sjukhusstadgan bör -— såsom de sakkunniga
föreslagit — styresman ävensom lasarettsläkare, som ej är styresman,
åläggas skyldighet inställa sig vid sjukvårdsberednings sammanträden
för att yttra sig i frågor, som angå sjukvården eller förvaltningen.

De jävbestämmelser, som av de sakkunniga föreslagits, synas mig däremot
icke vara erforderliga. Frånsett fall, där fråga är örn granskning av medelsförvaltning,
saknas i regel dylika bestämmelser för kommunal förvaltning,
och att för hälso- och sjukvårdsberednings del härutinnan göra ett
undantag, kan näppeligen vara befogat. Enligt erfarenhet lära de som deltaga
i den kommunala förvaltningen låta sig angeläget vara att ej med sin
röst bidraga till avgöranden i fall, där så med hänsyn till den röstandes egen
ställning till saken skulle anses vara mindre lämpligt, och det behöver icke
befaras, att annorlunda kommer att bliva fallet, då det gäller deltagande i
hälso- och sjukvårdsberedning.

Klagan över centralorganets beslut.

De sakkunniga.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle i lagen örn landsting införas ett stadgande,
jämlikt vilket klagan över såväl hälso- som sjukvårdsberednings beslut
skulle få föras endast då det förmenades, att beslutet icke tillkommit i
behörig ordning eller att detsamma strede mot lag eller författning. Talan
skulle få föras av ledamot av beredningen eller läkare, som ägde deltaga i
beredningens överläggningar, eller någon, vars enskilda rätt berördes av beredningens
beslut. Medicinalstyrelsen skulle vara besvärsinstans. Stadgandet
skulle vara tillämpligt endast i den mån annorlunda icke föreskrivits i
lag eller författning.

Yttrandena.

Emot besvärsrätt över berednings beslut sådan den utformats av de sakkunniga
har från en del håll riktats kritik.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet anmärker, att då besvärsrätten
vore avsedd att uteslutande bli formell, det vore mindre lämpligt, att besvären
ställdes till medicinalstyrelsen. Det vore riktigare att besvären ställdes
till Kungl. Maj:t, varmed även skulle vinnas att samma myndighet finge

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

67

pröva ett förvaltningsutskotts beslut, vare sig detta fattats av utskottet såsom
hälso- och sjukvårdsberedning eller i annan egenskap. Styrelsen motsatte
sig en utsträckning av besvärsgrunderna till att avse materiell besvärsrätt
över berednings beslut såsom exempelvis beträffande tjänstetillsättningar
av alla slag. Sådan besvärsrätt kunde emellertid anses motiverad i vissa bestämda
fall, nämligen vid tillsättande av underläkare och distriktstandläkare,
i vilka fall besvären borde ingivas till medicinalstyrelsen.

Aven medicinalstyrelsen, centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund, styrelsen
för Sveriges yngre läkares förening och Sveriges tandläkareförbund
lia vid avgivandet av sina yttranden utgått ifrån att klagan över tillsättande
av nyssnämnda läkartjänster skulle få föras.

Styrelsen för svenska lasarettsläkarföreningen anser, att besvärsrätten erhållit
en alltför snäv begränsning. I analogi med vad som eljest gäller inom
kommunallagstiftningen torde som besvärsgrunder även få anföras, att beslut
förmenas kränka någons enskilda rätt eller eljest vila på orättvis grund.
Särskilt om sjukvårdsberedning skall tilläggas befattning med tillsättning av
underläkartjänster, syntes en dylik utvidgning av besvärsrätten påkallad.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, huruvida icke styresman för
sjukhus bör äga rätt att öveiddaga sjukvårdsberednings beslut.

Enligt de sakkunnigas förslag till lagstiftning i ämnet skulle klagan över
centralorganets beslut vara tillåten endast på formella grunder och talan
skulle föras hos medicinalstyrelsen. Från åtskilliga håll har anmärkts,
att berednings beslut rörande förordnande av underläkare och distriktstandläkare
borde få överklagas jämväl på materiella grunder. Till denna
mening har jag — på sätt jag redan i det föregående haft tillfälle meddela
— kunnat ansluta mig. I enlighet härmed böra särskilda bestämmelser
meddelas dels i sjukhusstadgan beträffande klagan över sjukvårdsberednings
beslut örn förordnande av underläkare och dels i kungörelsen angående statsbidrag
till folktandvård i fråga örn klagan över hälsovårdsberednings beslut
örn förordnande av distriktstandläkare. Genom dessa bestämmelser torde ledamot
av beredningen eller den som äger deltaga i beredningens överläggningar
eller vars enskilda rätt beröres av beslutet erhålla rätt att, örn
han icke åtnöjes med detta, däri hos medicinalstyrelsen söka ändring inom
den tid, som föreskrivits för överklagande av förvaltande myndigheters och
ämbetsverks beslut.

Frånsett nyss berörda fall synas mig i fråga örn klagan över berednings
beslut enahanda regler böra gälla, som tillämpas beträffande talan mot beslut
av sådana kommunala organ, som kunna anses intaga en ställning likartad
med hälso- och sjukvårdsberedning. Det sagda innebär, att den nu
tillämpade besvärsordningen rörande förvaltningsutskotts beslut även kommer
att avse beslut av sådan hälso- och sjukvårdsberedning, som tillsatts av
landsting. Härmed skulle även — såsom från landstingsförbundets sida
framhållits — vinnas, att samma forum, nämligen regeringsrätten, finge
pröva ett förvaltningsutskotts beslut, vare sig delta fattats av utskottet såsom

Departe ments chefen.

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

hälso- och sjukvårdsberedning eller i annan egenskap. I gällande lagstiftning
saknas emellertid särskilda bestämmelser angående klagan över förvaltningsutskotts
beslut. I rättstillämpningen ha härutinnan de bestämmelser
i landstingslagen, som ha avseende å klagan över landstings beslut, ansetts
analogivis tillämpliga. Samma lär ock vara förhållandet beträffande
klagan över beslut av beredningar, som landstinget tillsatt. Med hänsyn härtill
synes det ej vara erforderligt eller ens lämpligt att i landstingslagen enbart
för hälso- och sjukvårdsberednings del meddela uttryckliga föreskrifter
i ämnet. Vidkommande klagan över beslut av sådan sjukvårdsberedning,
vilken enligt bestämmelserna i sjukhuslagen skall finnas inom kommun, som
driver sjukhus, torde likaledes utan särskilda föreskrifter de regler bli tilllämpliga,
som gälla om besvär över kommunala nämnders beslut i allmänhet.

Utom i fråga om klagan över förordnande av underläkare eller av distriktstandläkare
har jag alltså ej funnit mig böra föreslå några uttryckliga bestämmelser
angående klagan över centralorganets beslut.

Sjukhusdirektionens uppgifter och sammansättning.

De sakkunniga.

Såsom framgår av det föregående förorda de sakkunniga, att vissa av direktions
nuvarande arbetsuppgifter överflyttas å sjukvårdsberedningen. Detta
gäller bland annat viss befattning med byggnadsfrågor, tillsättande av
styresman å sjukhus, där flera ansvariga läkare finnas, avgivande av förord
vid tillsättande av lasaretts- och sanatorieläkartjänst, tillsättande av läkare
å vissa sjukstugor samt tillsättande och entledigande av syssloman. I ärenden
angående tillsättande av underläkare, däri direktionen för närvarande
har att upprätta förslag med förord, skulle direktionen endast lia att avge
yttrande. Direktionens nuvarande befogenhet att bevilja lasaretts- och sanatorieläkare
tjänstledighet skulle något beskäras, varemot direktionens hittillsvarande
befogenhet att bevilja underläkare tjänstledighet och förordna
vikarie för sådan läkare skulle i viss mån vidgas.

I övrigt skulle direktion i allmänhet bibehålla sina nuvarande arbetsuppgifter.
Sålunda skulle alltjämt ordinarie sjukvårdspersonal antagas och entledigas
av direktionen. De sakkunniga föreslå emellertid härutinnan den
ändringen, att direktionen skulle äga att åt annan överlämna befogenheten
att antaga och på egen begäran entlediga till nämnda personal hörande befattningshavare.

Beträffande direktionens sammansättning gäller för närvarande, att den
skall bestå av minst fem eller vad angår sjukstuga minst fyra ledamöter.
De sakkunniga förorda, att antalet ledamöter städse skall vara
minst tre, samt anföra härvid:

En av de sakkunniga företagen undersökning rörande direktionernas numerär
vid de olika landstingssjukhusen har utvisat, att antalet ledamöter i
direktion för sjukhus, som lyda under sjukhuslagen, visserligen i enstaka
fall kan uppgå till nio men i allmänhet fastställts till det i gällande lag angivna
minimiantalet. Vidkommande antalet ledamöter i direktionerna vid övriga

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

69

landstingssjukhus, för vilka föreskrift saknas, såsom vårdhem för kroniskt
sjuka och för sinnessjuka, epidemisjukhus etc., har detta emellertid, efter
vad utredningen ådagalagt, i regel understigit fyra. Enligt de sakkunnigas
uppfattning torde tre ledamöter i direktionen för mindre sjukstugor och
fristående förlossningshem samt för vissa andra sjukhus kunna anses tillräckligt,
och synes man vid sådant förhållande icke hava anledning att genom
angivande av ett högre minimiantal inkräkta på landstingens frihet att
välja den organisation, som kan befinnas med hänsyn till lokala förhållanden
mest lämplig.

I anslutning till begränsningen i antalet ledamöter föreslå de sakkunniga,
att där direktion beslår av endast tre ledamöter, den skall vara beslutför,
då två ledamöter eller suppleanter närvara vid direktionssammanträde och
de äro örn beslutet ense.

Den nuvarande anvisningen i sjukhuslagen, att en av direktionens ledamöter
bör vara läkare, ha de sakkunniga, närmast i betraktande av den
relativt ringa utsträckning, i vilken anvisningen i praktiken följts, ansett
kunna utgå. Angående av de sakkunniga företagen utredning hur de olika
landstingen tillämpat anvisningen förmäla de sakkunniga:

Utredningen har givit vid handen, att anvisningen beaktats allenast beträffande
88 av 236 sjukhus eller cirka 37 %>. önskemålet hade beaktats
vid 43 resp. 50 % av lasaretten och tuberkulosanstalterna men endast vid
19 resp. 16 °/o av förefintliga sjukstugor och fristående förlossningsanstalter.
Under det att bestämmelsen iakttagits vid samtliga hithörande anstalter
inom tre landstingsområden, hade den inom två landstingsområden lämnats
helt obeaktad.

Jämlikt gällande bestämmelser är landshövdingen i länet berättigad
att närvara vid sjukhusdirektionens sammanträde samt att deltaga i
överläggningarna och att därvid, örn han så önskar, leda förhandlingarna.
De sakkunniga framhålla, att i den mån icke landshövdingen i egenskap av
utav landstinget utsedd ledamot deltagit i arbetet inom en eller flera av vederbörande
läns sjukhusdirektioner, landshövdingarna i allmänhet synas ha
i mycket ringa utsträckning begagnat sig av den dem tillerkända befogenheten
att deltaga i sjukhusdirektionernas överläggningar. Med beaktande
av angivna förhållande och med hänsyn till de begränsade och lill sjukhuset
i fråga lokalt bundna befogenheter, som enligt förslaget skulle tillkomma
en sjukhusdirektion, lia de sakkunniga icke funnit tillräckliga skäl föreligga
att bibehålla ifrågavarande bestämmelse angående landshövdings deltagande
i sammanträde med direktion, i vilken han icke utsetts till ledamot.

Såsom en följd av förslaget, att det icke skall tillkomma direktionen utan
en särskild sakkunnigdelegation resp. sjukvårdsberedningen att upprätta förslag
till underläkartjänst samt avge förord i fråga örn lasaretts- och sanatorieläkartjänst,
lia de sakkunniga slutligen förordat viss jämkning av bestämmelserna
om klagan över direktions beslut.

Yttrandena.

Med anledning av alt beslutanderätten i en del ärenden, som nu ankomma
å vederbörande direktion, enligt förslaget skulle överflyttas på sjukvårdsbe -

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

redningen lia från läkarhåll uttalats betänkligheter, därvid framhållits, att
de lokala sjukhusdirektionerna och lasarettsläkarna genom den föreslagna
centraliseringen skulle berövas inflytandet på sjukhusärendena. Dylika betänkligheter
ha anförts av bl. a. styrelsen för svenska lasarettsläkarföreningen,
som framhåller följande.

Genom att ställa allt rikligare medel till sjukhusens förfogande ha landstingen
möjliggjort, att med få undantag all den hjälp, som medicinsk vetenskap
och erfarenhet kunnat bereda av sjukdom drabbade, kan tillgodoses
inom länen och till en kostnad, som för den sjuke är synnerligen rimlig. Som
det kraftigaste incitamentet härvidlag har enligt styrelsens mening legat de
olika sjukhusdirektionernas intresse att understödja de initiativ till förbättringar
i byggnads- och utrustningsavseende samt personalanskaffande, som
oftast utgått från sjukhusens läkare. Att en viss konkurrens mellan olika
sjukhus därvid uppstått, är ostridigt, men styrelsen är av den bestämda uppfattningen,
att utan detta lokala initiativ och direktionernas personligt påverkade
intresse att låta av dem administrerade sjukhus få del av ökade sjukvårdsmöjligheter,
skulle den svenska landsbygdens sjukhusstandard ingalunda
stått på nuvarande erkänt höga nivå. Styrelsen anser, att de sakkunnigas
förslag i så hög grad berövar de lokala sjukhusdirektionerna och lasarettsläkarna
deras inflytande på förevarande frågors handhavande, att man.
därest förslaget skulle bliva antaget, allvarligt måste befara konsekvenser av
den art de sakkunniga enligt vad nyss anförts själva framhållit såsom nödvändigt
att undvika.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund samt styrelserna för svenska
sanatorieläkarförenmgen och Sveriges yngre läkares förening ha ävenledes
framhållit vikten av att ett nedskärande av sjukhusdirektionernas handlingsfrihet
och ansvar företages på sådant sätt, att detsamma ej komme att medföra
olyckliga konsekvenser av psykologisk art. Svenska sjukhusförvaltningens
tjänstemannaförbund påpekar, att intresset hos sjukhusdirektionerna
för en god och ekonomisk skötsel av sjukhusen utan tvivel vore en betydelsefull
tillgång för sjukhusens huvudmän, varför en centralisering borde
så utformas, att icke intresset och ansvarskänslan hos dessa organ bleve avtrubbad.

Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar:

Förslaget i denna del innebär en sådan ändring i direktionernas ställning,
att man knappast kan förvänta, att dessa komma att nedlägga större intresse
på fullgörandet av sina i hög grad kringskurna uppgifter, då den sakkunskap,
som ofta varit tillfinnandes inom direktionen, icke längre skall vinna
nödigt gehör. Det kan rent av ifrågasättas, huruvida direktionerna under
sådana förhållanden böra bibehållas och om icke en utveckling av sjukvårdsorganisationen
i länen i den riktning förslaget innebär bör medföra en fullständig
omläggning av denna organisation efter helt nya linjer. Länsstyrelsen
kan därför icke tillstyrka förslaget, i vad det avser fastställande av sjukvårdsberedningens
och direktionernas ömsesidiga befogenheter.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller det obestridliga i att utvecklingen
ej medger direktionernas kvarblivande vid samtliga tidigare befogenheter
samt tillägger:

Vad sool kan diskuteras är, huruvida man skall göra halt vid den påtagligen
nödvändiga inskränkningen i befogenheter eller om man skall gå vi -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 89.

71

dare på den inslagna vägen. Väljer nian det senare alternativet, bör nian
emellertid icke följa de sakkunnigas förslag, utan man bör helt borteliminera
sjukhusdirektionerna såsom numera överflödiga administrativa organ.
De sakkunniga lämna i förvaltningsutskottets hand att i det enskilda fallet
göra sig själv till direktion. Godtager man förslaget, hör detta arrangemang
ej bli undantag utan allmängiltig regel. Direktionerna, bibehållna vid en
skuggtillvaro, fylla ingen förnuftig mening.

Mot bestämmelsen att direktionen skulle äga rätt att åt annan uppdraga
att antaga och på egen begäran entlediga sjukvårdspersonal bär endast centralstyrelsen
för svensk sjuksköterske förening gjort invändning.

I fråga om den föreslagna ändringen i direktionens sammansättning
ha blott ett par erinringar framställts. Medicinalstyrelsen föreslår beträffande
borttagandet av bestämmelsen om att en ledamot bär vara läkare, att bestämmelsen
i stället skärpes så, att föreskrift lämnas om att en ledamot skall
vara läkare.

Styrelserna för svenska lasarettsläkarföreningen och Sveriges yngre läkares
förening samt förste provinsialläkaren i Stockholms län finna det önskvärt,
att bestämmelsen om att en ledamot bör vara läkare bibehålies.

Länsstyrelserna i Kalmar och Kristianstads län, landstingets förvaltningsutskott
i Jönköpings län samt förste provinsialläkarna i Värmlands och örebro
lån anse, att bestämmelsen om landshövdings rätt att deltaga i direktions
överläggningar bör stå kvar.

Från olika håll ha farhågor yppats, att de lokala direktionernas inflytande
på sjukhusärendena genom den föreslagna centraliseringen skulle alltför
starkt begränsas och att direktionernas hittills visade stora intresse för sjukhusväsendets
ändamålsenliga gestaltning därmed skulle avsevärt minskas.
Den föreslagna centraliseringen innebär visserligen, att beslutanderätten i
flera betydelsefulla frågor — exempelvis byggnadsfrågor — överflyttas från
direktionen till sjukvårdsberedningen. Men dessa frågor lämpa sig tvivelsutan
bättre för central behandling, och tillfälle är städse berett direktionen
att få sin mening framförd. Den närmaste tillsynen vid och ansvaret för
förvaltningen av sjukhus skall alltjämt handhavas av direktionen, som även
i fortsättningen skall lia att antaga och entlediga sjukvårdspersonalen. Under
dessa omständigheter och med hänsyn till de möjligheter förslaget öppnar
för landstinget att anpassa organisationen efter olika lokala förhållanden
anser jag mig böra tillstyrka de sakkunnigas förslag såvitt rör direktionens
arbetsuppgifter. Ävenså gillar jag vad de sakkunniga föreslagit
därutinnan, att direktionen skall äga att åt annan överlämna befogenheten
att antaga och på egen begäran entlediga till sjukvårdspersonalen hörande
befattningshavare.

Den av de sakkunniga föreslagna, utan erinran lämnade begränsningen av
antalet ledamöter i direktion från fem till tre anser jag böra godtagas. I likhet
med de sakkunniga finner jag även, såväl att den nuvarande anvisningen
i sjukhuslagen att en av direktionens ledamöter hör vara läkare kan utgå
som ock att anledning icke föreligger att bibehålla den nuvarande bestäm -

Depart?-

menis chefen.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Departe ments chefen.

melsén i sjukhusstadgan angående landshövdings rätt till deltagande i sammanträde
med direktion.

De ändrade bestämmelser rörande direktions arbetsuppgifter och sammansättning,
som sålunda skulle bli gällande, ha — i den mån de icke lia
sin plats i sjukhusstadgan — upptagits i 10 § av den föreslagna nya sjukhuslagen.
Då direktion icke vidare skulle lia att upprätta förslag till underläkartjänst
eller att avge förord i fråga om lasaretts- och sanatorieläkartjänst,
har i enlighet med sakkunnigförslaget viss jämkning företagits
i bestämmelserna örn klagan över direktions beslut. Dessa bestämmelser
återfinnas i 12 § av nyssnämnda lagförslag.

Centralorgan för kommuns sjukhus.

De sakkunniga.

I 4 § gällande sjukhuslag omnämnd sjukhusberedning för kommunala
sjukhus skall enligt de sakkunnigas förslag benämnas sjukvårdsberedning
samt fullgöra den verksamhet, som i avseende å landstingets sjukhusväsende
åligger dess sjukvårdsberedning. Tillika föreslå de sakkunniga, att kommun
skall äga uppdraga åt det organ, som har att upprätta förslag till
inkomst- och utgiftsstaten för kommunen, att ha överinseendet över kommunens
sjukhusväsende samt beträffande detta i övrigt fullgöra de åligganden,
som inom landstinget tillkommer förvaltningsutskottet i fråga örn landstingets
sjukhusväsende.

Yttrandena.

Erinran har blott riktats mot förslaget om rätt för kommun att åt det
kommunala organ, som har att upprätta förslag till inkomst- och utgiftsstat
för kommun, uppdraga att fullgöra de åligganden, som inom landsting
tillkomma förvaltningsutskottet. Detta förslag avstvrkes av styrelsen
för svenska stadsförbundet, som framhåller, att det inom stad är naturligare
att hälsovårdsnämnden fullgör nämnda funktioner. Drätselkammaren
får ändock alltid tillfälle att ange sin ställning till de olika utgiftsposterna,
innan dessa fixeras av stadsfullmäktige.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg ha instämt i detta förbundets uttalande.

Att kommunal sjukvårdsberedning bör ha motsvarande uppgifter som
landstings sjukvårdsberedning synes tydligt. Likaså bör kommun äga rätt
att åt det organ, som har att upprätta utgifts- och inkomststaten för kommunen,
uppdraga att med avseende å sjukhusväsendet fullgöra de åligganden,
som inom landsting tillkommer dess förvaltningsutskott samfällt. Då
här icke är fråga örn en skyldighet för kommun, torde de erinringar, som på
denna punkt framställts mot förslaget, ej vara avgörande. Bestämmelserna i
förevarande ämne återfinnas i 5 § av den föreslagna nya sjukhuslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

73

Sjukhusens personalkostäder.

De sakkunniga.

7 § gällande sjukhuslag innehåller föreskrift därom, att medicinalstyrelsen
efter byggnadsstyrelsens hörande skall granska varje förslag till ny-, till- eller
ombyggnad av sjukhusanläggning. De sakkunniga anse tvivelaktigt, huruvida
denna föreskrift innebär skyldighet för huvudmannen att underställa
jämväl byggnadsförslag rörande helt fribelägna personalbyggnader sådan
granskning. Med åberopande av att enligt de sakkunnigas förslag byggnadsritningar
inom sjukvårdsberedningen alltid skulle komma att granskas av
förste provinsialläkaren, som får anses besitta särskild sakkunskap på bostadshygienens
område, samt att man icke, där ej särskilda skäl därtill föranleda,
bör belasta medicinalstyrelsen med uppgifter, som kunna på ett tillfredsställande
sätt lokalt handläggas, föreslå de sakkunniga en sådan avfattning
av ifrågavarande föreskrift, att medicinalstyrelsens granskningsskyldighet
begränsas till byggnadsåtgärder, som beröra själva sjukhusanläggningen.
Fribelägna personalbyggnader skulle sålunda klart undandragas
sådan underställelse.

De sakkunniga lia vidare föreslagit, att ur sjukhusstadgan skulle utgå däri
förekommande anvisningar om beredande av bostad åt lasarettsläkare samt
underläkare och dennes vikarie inom lasarettet eller dess grannskap. Däremot
skulle enligt de sakkunnigas förslag — i likhet med vad redan gäller
beträffande lasarettsläkare —- underläkare, som icke tillhandahålles bostad
in natura, ändock vara skyldig att såvitt möjligt taga sin bostad i lasarettets
grannskap. I fråga örn företrädesrätt till å lasarettstomt eller i dess omedelbara
grannskap anordnad bostad skulle enligt förslaget sådan rätt tillkomma
jämväl föreståndare för särskild barnbördsavdelning.

Yttrandena.

Förslaget att ritningar till fribelägna personalbostäder ej skulle behöva
godkännas av medicinalstyrelsen har rönt motstånd från medicinalstyrelsen
samt läkar- och annan sjukhuspersonal. Medicinalstyrelsen framhåller sålunda: De

sakkunnigas förslag kommer att medföra, att ritningar till personalbostäder,
belägna inom själva sjukhusanläggningen, bli prövade av medicinalstyrelsen
och byggnadsstyrelsen, under det att fribelägna byggnader ej
bli underkastade en sådan granskning, vilket är inkonsekvent. Under de
senaste åren bar styrelsen gång efter annan nödgats underkänna förslag till
dylika bostäder eller underkasta dem stark kritik, varav framgår, att denna
styrelsens granskning ej varit överflödig. Då fråga är örn uppförande av
personalbostäder vid de enskilda anstalterna för kirurgisk tuberkulos, för
vars anordnande statsbidrag brukar sökas, pläga ritningar till dessa underställas
Kungl. Majit för godkännande. Styrelsen avstyrker därför de sakkunnigas
förslag i denna del.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund, styrelserna för svenska lasarcttsläkarföreningen
och Sveriges yngre läkares förening samt centralstyrcl -

74

Kungl. Maj-.ts proposition nr 89.

Departe ments chefen.

sen för svensk sjuksköterskeförening ha även ansett det vara angeläget, att
ifrågavarande granskning som hittills verkställes av medicinalstyrelsen.

Mot de föreslagna ändringarna i fråga om lasarettsläkares och underläkares
rätt till bostad anför medicinalstyrelsen:

Styrelsen vill ej direkt motsätta sig den av de sakkunniga föreslagna jämkningen
av föreskriften, att lasarettsläkare bör beredas lämplig bostad inom
lasarett eller i dess omedelbara grannskap, men kan ej underlåta att framhålla
de olägenheter, som kunna inträffa och för övrigt redan inträffat genom att
lasarettsläkare ej haft bostad inom lasarettsområdet eller dess omedelbara
närhet. Vad angår bestämmelsen, att underläkare bör beredas bostad inom
lasarettet, kommer ett borttagande av denna att för sjukvården vid många
sjukhus medföra ödesdigra följder. Landstingen böra i fråga örn bostad åt
underläkare ordna antingen så, att bostad finnes inom sjukhusområdet eller
så, att landstingen förhyra bostad i sjukhusets närhet, då det ej är säkert, att,
då underläkare tillträder sin tjänst, vilket kan ske vilken tid som helst på
året, lämpligt belägen bostad står att erhålla.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund, som finner bärande skäl för
bostadstvångets bibehållande ej föreligga, påpekar emellertid, att med avseende
å ort, där lämplig bostad annorledes ej med säkerhet kan erhållas,
huvudmannen bör vara skyldig att för underläkare och vikarie för honom
tillhandahålla sådan.

I fråga om bestämmelsen angående företrädesrätt till av landsting tillhandahållen
bostad har Malmö stads sjukhusdirektion med instämmande av
stadsfullmäktige i Malmö anfört, att sådan bostad bör vara förbehållen läkare,
som är både avdelningsläkare och styresman, framför den, som är endast
avdelningsläkare, när underläkare med lasarettsläkarkompetens är boende
på avdelningen. För övrigt växlade förhållandena ej blott från ort till
ort utan från tid till tid, så att ett allmänt påbud av här ifrågavarande slag,
låt vara endast i form av ett »bör», ej längre vore på sin plats. Bestämmelsen
ifråga borde därför helt utgå.

Direktionen för lasarettet i Hälsingborg anser, att ansvarig läkare endast
i den mån han är i avsaknad av underläkare vid sin sjukavdelning bör framför
andra tillhandahållas bostad inom lasarettet. Direktionen ställer sig dock
oförstående inför nödvändigheten att utfärda allmänna bestämmelser örn
disponerandet av lasarettens bostadsutrymme, vilken fråga syntes direktionen
kunna anförtros sjukvårdsberedningen eller direktionen. Lyckligast
vore därför örn stadgandet helt utginge ur sjukhusstadgan.

Förslaget, att medicinalstyrelsens godkännande av byggnadsritningar skall
inskränkas att avse allenast ritningar till själva sjukhusanläggningen, finner
jag böra godtagas. Visserligen skulle skillnad komma att göras mellan bostäder
belägna inom själva sjukhusanläggningen, vilka alltjämt skola granskas
av medicinalstyrelsen, samt fribelägna bostadsbyggnader, som ej bli
föremål för sådan granskning. Detta förhållande torde dock vara utan
större betydelse, då ritningar till sistnämnda bostäder i allt fall bli under -

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

75

kastade den granskning, som kommunal myndighet enligt gällande författningar
har att utföra beträffande ritningar till varje för bostadsändamål
avsedd byggnad. De ändrade föreskrifterna i ämnet ha influtit i 9 § av den
föreslagna nya sjukhuslagen. Här lia jämväl upptagits bestämmelser om
skyldighet för sjukvårdsberedning att vid vissa byggnadsföretags avslutande
därom göra anmälan till medicinalstyrelsen.

De sakkunnigas förslag att ur sjukhusstadgan borttaga bestämmelserna,
att bostad bör beredas lasarettsläkare och underläkare inom lasarettet eller
i dess grannskap, anser jag mig ock kunna tillstyrka, i all synnerhet som
dessa bestämmelser blott äro anvisningar, samt det kan förväntas, att landstingen
ändock skola låta sig angeläget vara att vidtaga åtgärder för beredande
av bostad åt sjukhusläkare, där så kan vara av omständigheterna
påkallat. De sakkunnigas förslag, att underläkare, som icke tillhandahålles
bostad in natura, likväl skall vara skyldig att såvitt möjligt taga sin bostad
i lasarettets grannskap, finner jag välbetänkt. Samma synes mig vara förhållandet
med förslaget, att företrädesrätt till å lasarettstomt eller i dess
omedelbara grannskap anordnad bostad bör tillkomma jämväl föreståndare
för särskild barnbördsavdelning. Från något håll har yrkats å ena
sidan en ändring av de föreslagna bestämmelserna om företrädesrätt till
bostad och å andra sidan ett uteslutande av sagda bestämmelser. Till stöd
för sistnämnda yrkande har framhållits att det med de å olika orter varierande
förhållandena vöre lämpligast att överlåta åt sjukvårdsberedningen
eller direktionen att helt besluta i denna fråga. Då emellertid enligt sakkunnigförslaget
hinder ej möter för nämnda organ att här laga efter läglighet,
finner jag de nämnda yrkandena ej böra bifallas. De bestämmelser, som
ha avseende å ifrågakomna förhållanden, beröra endast sjukhusstadgan.

Inrättande av underläkartjänst.

De sakkunniga.

Enligt gällande bestämmelser må ny underläkartjänst icke inrättas utan
Kungl. Maj:ts eller efter Kungl. Maj:ts förordnande medicinalstyrelsens medgivande.
Vid ansökan om dylikt medgivande skall uppgift lämnas om arbetets
omfattning ävensom om de med tjänsten förenade anställnings- och
avlöningsförmånerna. Enligt de sakkunnigas mening får det anses praktiskt
taget uteslutet, att landsting beslutar inrätta nya underläkartjänster,
av vilka med hänsyn till sjukvårdsarbetets omfattning behov icke föreligger,
och då man därjämte har anledning räkna med att i analogi med hittills
tillämpad praxis vissa enhetliga minimibestämmelser i fråga om underläkares
avlöning komma att bli gällande, föreligger enligt de sakkunnigas uppfattning
icke längre skäl att betunga vare sig Kungl. Maj:t eller medicinalstyrelsen
med en prövning av varje fråga om inrättande av ny underläkartjänst.
De sakkunniga föreslå därför, att landstinget självt skall få bestämma
härom.

76

Kungl. Majlis proposition nr 89.

öeparte ments ekefen.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag att överlåta åt landstinget att besluta om inrättande
av nya underläkartjänster har blott från ett par håll föranlett erinringar.
Medicinalstyrelsen yttrar härutinnan:

Kungl. Maj:t har på medicinalstyrelsen överlåtit rätt att tills vidare medge
inrättande av underläkartjänst. I ansökan om sådant medgivande skall uppgift
lämnas örn hl. a. arbetets omfattning och med tjänsten förenade löneförmåner.
Därjämte har Kungl. Majit beslutat, att avskrifter av styrelsens beslut
i ifrågavarande ärenden skola insändas till socialdepartementet, varigenom
Kungl. Majit kan övervaka, att styrelsens beslut fattas i enlighet med
av Kungl. Majit förut tillämpade grunder. Huvudsyftet med det tidigare underställningsförfarande
har varit att bevaka, att den rätt till tjänstårsberäkning
lika med civila läkare i statens tjänst, som medföljde läkarbefattning,
ej knötes till annan tjänst än den, vid vilken skälig avlöning fästs.
Inom styrelsen föreligger erfarenhet därom, att det hos vissa landsting finnes
en stark böjelse att anställa underordnade läkare med en avlöning, som icke
kan anses vara skälig. Det förekommer synnerligen ofta, att uppgifterna
örn löneförmånerna — trots tydliga anvisningar om lämnande av sådana -—
äro så ofullständiga, att de måste kompletteras, innan ansökningarna kunna
upptagas till avgörande. Styrelsen ifrågasätter därför allvarligt, huruvida,
därest en dylik decentralisation kommer till stånd, de av Kungl. Majit tilllämpade
grunderna vid inrättande av nya underläkartjänster komma att
iakttagas av de 25 olika landstingen. Tungt vägande reella skäl tala sålunda
mot de sakkunnigas förslag i denna del.

Styrelsen för svenska lasarettslåkarföreningen framhåller, att beslut i förevarande
fråga liksom hittills bör förbehållas medicinalstyrelsen, vars möjlighet
att vägra beslut om inrättande av ny tjänst vore av stort värde och
kunde i betydande grad bidraga till att onödiga friktioner och svårigheter
undvekes. Vidare vore det med hänsyn till tjänstårsberäkningen oegentligt,
att underläkartjänster finge inrättas utan kontroll från statlig myndighets
sida.

I samma riktning uttala sig styrelsen för Sveriges yngre läkares förening,
förste provinsialläkaren i Stockholms län samt Överståthållarämbetet, vilken
senare myndighet framhåller, att framställningar om tjänstårsberäkning säkerligen
komme att ingivas beträffande samtliga nyinrättade underläkartjänster,
varför den föreslagna ändringen ej komme att medföra någon lättnad
i de statliga myndigheternas arbetsbörda.

Förslaget, att landsting självt skall få besluta om inrättande av ny underläkartjänst,
förutsätter genomförandet av enhetliga minimibestämmelser i
fråga om underläkares avlöning. Frågan härom är emellertid alltjämt under
utredning av de sakkunniga. Först då denna utredning slutförts, synes förevarande
förslag böra tagas under övervägande. Tillsvidare torde alltså nuvarande
bestämmelser i ämnet få gälla. Dessa ha i förslaget till den nya sjukhuslagen
införts i 16 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

77

Styresman och syssloman.

De sakkunniga.

Beträffande styresman lia de sakkunniga ansett lämpligt uttryckligen
föreskriva, att lasarettsläkare, som förordnas till styresman, skall vara
skyldig mottaga dylikt förordnande. Vidare ha de sakkunniga föreslagit,
att direktionen skulle få uppdraga åt annan lasarettsläkare än styresmannen
att fullgöra vissa dennes åligganden samt att lasarettsläkare, som icke är
styresman, skulle vara pliktig att på direktionens uppdrag utföra de åligganden,
som äro av beskaffenhet att böra fullgöras av en av sjukhusets
läkare.

Vad angår syssloman ha de sakkunniga hemställt om viss ändring
av de föreskrifter i sjukhusstadgan, som reglera dennes ställning. I samband
härmed ha de sakkunniga föreslagit en omreglering av styresmannens
och sysslomannens inbördes befogenheter.
Innan de sakkunnigas ståndpunkt till förevarande spörsmål återges, torde en
kort redogörelse böra lämnas för innehållet i de föreskrifter, som för närvarande
reglera sysslomannens befogenhet och ställning i förhållande till
styresmannen och direktionen.

Sysslomannen, vars åsikt skall inhämtas av såväl styresmannen som direktionen,
innan åtgärd som rör lasarettets ekonomiska förvaltning vidtages,
har enligt gällande bestämmelser initiativ- och yttranderätt hos direktionen
i frågor rörande den ekonomiska förvaltningen och han äger anteckna skiljaktig
mening till direktionens protokoll. På styresmannen åter ankommer
att i direktionen föredraga samtliga ärenden, som ordföranden icke förbehållit
sig. Direktionen äger emellertid bestämma, ej mindre att styresmannen
skall, innan han vidtager åtgärd, som är av beskaffenhet att medföra
utgift och icke är av direktionen anbefalld eller av oväsentlig betydelse,
rådföra sig med en eller två av direktionen utsedda ledamöter av
densamma, än även att på styresmannen ankommande föredragning inför
direktionen skall, i den mån styresmannen och nämnda delegation överenskomma
därom, verkställas av någon av delegationens ledamöter eller av
sysslomannen. Därest direktionen icke meddelat några föreskrifter av angivet
innehåll, är det styresmannen ensam, som utövar direktionens befogenheter
mellan direktionssammanträdena. Några föreskrifter, som därutöver
inskränka styresmannens befogenhet, t. ex. att föredragningen av viss grupp
av ärenden skall tillkomma sysslomannen, må direktionen icke utan styresmannens
medgivande lämna. Sysslomannens förhållande till styresmannen
klargöres ytterligare genom stadgande därom, att sysslomannen i fråga om
lasarettets ekonomiska förvaltning och därmed sammanhängande angelägenheter
har att handla under direktionens förmanskap och styresmannens
inseende samt att han under styresmannens förmanskap har att övervaka
ordningen inom lasarettet samt mathållningen ävensom hålla uppsikt över
underordnad personal.

De sakkunniga yttra såvitt nu är i fråga bl. a. följande:

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Med de ökade krav, som på grund av den medicinska vetenskapens och
teknikens snabba utveckling ävensom den ständigt stegrade belastningen å
sjukhusen numera måste ställas å sjukhusens ansvariga läkare, torde det
enligt de sakkunnigas uppfattning kunna ifrågasättas, huruvida det allt
framgent skall bliva möjligt för dessa läkare eller den av dem, som utsetts
till styresman att, särskilt då fråga är om de stora delade lasaretten med
sina skilda specialavdelningar, inför sjukhusets direktion ensam vara ansvarig
icke blott för den meddelade sjukvården utan jämväl för sjukhusets
alltmer krävande och omfattande ekonomiska förvaltning.

Oberoende av att det enligt gällande sjukhusstadga formellt alltjämt är
läkaren-styresmannen, som har ansvaret för jämväl den ekonomiska förvaltningen
vid sjukhusen, torde det dock icke kunna förnekas, alt det i allmänhet
är sysslomannen, som i första hand bevakar och gentemot sjukhusets huvudman
får bära ansvaret för att kostnaderna för sjukhusets administration och
förvaltning i möjligaste män begränsas. Icke så sällan torde det också —
gällande bestämmelser till trots — i praktiken vara på sysslomannen, som
det ankommer att utreda och inför direktionen föredraga ärenden rörande
lasarettets ekonomiska förvaltning. Särskilt torde detta vara fallet vid sjukhus,
där läkaren-styresmannen, vid vars tillsättning hänsyn i stort sett uteslutande
kan tågås till vederbörandes kompetens såsom läkare, står mera
främmande för ekonomiska förvaltningsfrågor.

Med allt beaktande av angelägenheten av en enhetlig ledning för varje
särskilt sjukhus och av det nära samband, som onekligen ofta förefinnes
mellan den ekonomiska förvaltningen och sjukvården, hava de sakkunniga

e.. kunnat undgå finna det — med hänsyn till sjukvårdsinrättningarnas
tillväxt och den starka stegringen av utgifterna för dessas underhåll och drift
- vara en av huvudmannens intressen betingad och därjämte ganska na8
utveckling, att sysslomannens ställning inom sjukhusförvaltningen
starkes sa, att han även formellt blir den inför direktionen och huvudmannen
ansvarige ledaren för sjukhusets ekonomiska drift med skyldighet
att bereda och i direktionen föredraga hithörande ärenden.

I anslutning till det anförda lia de sakkunniga fördelat skyldigheten att
till behandling förbereda och i direktionen föredraga på dess prövning ankommande
ärenden, som ordföranden ej förbehållit sig, och sålunda föreslagit,
att ärenden av sjukvårdsteknisk art alltjämt skola beredas och föredragas
av styresmannen samt ärenden av ekonomisk art av sysslomannen.

Ärenden, vilka icke äro att hänföra till endera av dessa grupper, skola _

i den mån direktionen icke annorlunda beslutar — beredas av styresmannen
och sysslomannen gemensamt samt efter gemensamt utlåtande föredragas
av styresmannen. Direktionen skall kunna bestämma, att styresmannen i
vissa fall skall rådföra sig förutom med en eller två av direktionen utsedda
ledamöter även med sysslomannen. Jämväl på annat sätt skall sysslomannen
efter direktionens bestämmande kunna deltaga i ärendens beredning.
— Styresmannen befrias från skyldigheten att deltaga i de årliga
besiktningarna av sjukhusets fastigheter m. in.; i styresmannens ställe träder
sysslomannen. — Vid handhavandet av sjukhusets ekonomiska förvaltning
och därmed sammanhängande angelägenheter skall sysslomannen vara underställd
direktionens förmanskap och inseende i stället för, såsom nu gäller,
direktionens förmanskap och styresmannens inseende. Sysslomannen skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 89. 79

vara skyldig ställa sig till efterrättelse icke blott vad direktionen utan jämväl
vad sjukvårdsberedningen enligt sjukhusstadgan anbefaller.

De sakkunniga lia därjämte velat utvidga huvudmannens nuvarande befogenhet
att tillsätta gemensam syssloman för flera sjukhus till att omfatta
icke blott sjukhus, som ha gemensam direktion, utan samtliga av huvudmannen
drivna sjukhus, beträffande vilka med fördel gemensam syssloman
anställes.

Yttrandena.

I vissa yttranden ha tvivelsmål yppats angående lämpligheten av att sysslomannen
erhåller en ställning jämställd med styresmannen.

Styrelsen för svenska lasarettsläkarföreningen framhåller, att därest man
vill sidoordna styresman och syssloman på sätt de sakkunniga föreslagit,
det torde vara nödvändigt att, till förekommande av kompetenskonflikter
och ett divisionsansvars menliga följder, en klarare gräns än vad förslaget
ger uppdrages mellan de ärenden, som skola förberedas och föredragas av
den ene och den andre befattningshavaren.

Styrelsen för Sveriges yngre läkares förening anser, att eventuella motsatsförhållanden
mellan styresman och syssloman sannolikt komma att bli skarpare
än förut. Vinsten av att sysslomannen förlänas ställning som beredningens
kontrollant av direktionen kommer under sådana förhållanden att
bli problematisk. Det skulle ingalunda förvåna, om det av de sakkunniga
påtalade ställningstagandet inom direktionen för styresmannens åsikter med
de föreslagna formerna blir än mera markerat än förut, vilket i och för sig
ur sjukvårdssynpunkt är mindre oroväckande.

Länsstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus och Älvsborgs län finna det ej
vara tillrådligt att bereda sysslomannen en ställning vid sidan örn styresmannen,
då personalen i så fall har att i vissa fall taga order från både styresmannen
och sysslomannen. För den enhetliga ledningen av ett sjukhus
är det nödvändigt, att chefskapet samlas på en hand och att styresmannen
utövar denna ledning och har förmanskapet över all personal vid ett lasarett.

Landstingets förvaltningsutskott i Jämtlands län ställer sig tveksamt till
frågan, huruvida de sakkunnigas förslag beträffande ärendenas beredning
och föredragning inför direktionen kan medföra någon rationalisering eller
förbättring.

Lika med de sakkunniga anser jag uttrycklig föreskrift böra meddelas
därom, att lasarettsläkare, som förordnas till styresman, skall vara skyldig
mottaga sådant förordnande. Vidare finner jag de sakkunnigas förslag välgrundade
i vad därigenom direktionen medges rätt att åt annan lasarettsläkare
än styresmannen uppdraga fullgörandet av vissa dennes åligganden
samt lasarettsläkare, som icke är styresman, förklaras pliktig att på direktionens
uppdrag utföra de åligganden, som äro av beskaffenhet att böra fullgöras
av en av sjukhusets läkare. Föreskrifter härutinnan torde meddelas i
sjukhusstadgan.

Departe ments chefen.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Beträffande de sakkunnigas förslag om ändring av de bestämmelser i
sjukhusstadgan, som reglera sysslomans ställning, och den av de sakkunniga
i samband därmed företagna omregleringen av styresmannens och sysslomannens
inbördes befogenheter ha från flera håll tvivel yppats, örn därigenom
skulle vinnas någon egentlig förbättring. Visserligen synes den nuvarande
ordningen på förevarande område så till vida ej vara fullt tillfredsställande,
att den ej alldeles utesluter friktionsmoment inom sjukhusförvaltningen.
Men såvitt jag kan finna skulle dylika friktionsmoment icke avlägsnas,
därest de sakkunnigas förevarande förslag genomfördes. Vidare kan man
icke bortse från betydelsen av att äga en fullt enhetlig ledning inom sjukhusförvaltningen.
Bland olika frågor, som härvid förekomma, torde blott undantagsvis
kunna särskiljas sådana, som icke på ett eller annat sätt intimt
sammanhänga med sjukvården. Även för personalens del är det av vikt,
att chefskapet samlas på en hand och att samme person sålunda har förmanskapet
över all personal vid sjukhuset. Jag vill i detta hänseende blott
erinra örn att vissa befattningshavare åvilande göromål nära beröra både den
sjukvårdande och den ekonomiska sidan av verksamheten vid ett sjukhus.
Detta gäller icke minst husmodern, som i regel har att ordna med antagning
av samt tjänstledighet och vikarier för kvinnliga befattningshavare, tillhörande
såväl sjukvårds- som ekonomipersonalen, ävensom handhava förråd
av olika slag. Jämväl beträffande kökspersonalen och baderskorna
kunna intressekonflikter uppkomma mellan styresmannen och sysslomannen.
Med hänsyn till vad jag sålunda anfört är jag icke beredd att tillstyrka
en ändring av den nuvarande ordningen i den riktning, som av de sakkunniga
förordats. Dock anser jag, att — på sätt de sakkunniga föreslagit —
direktion skall kunna bestämma, att styresmannen i vissa fall skall rådföra
sig förutom med en eller två av direktionen utsedda ledamöter även med
sysslomannen. Likaså bör sakkunnigförslaget följas i vad därigenom sysslomannen
underställts sjukvårdsberedningen samt befogenhet tillagts landstinget
att tillsätta gemensam syssloman även för sjukhus, som icke ha gemensam
direktion. De i förevarande avseenden erforderliga bestämmelserna
torde böra meddelas i sjukhusstadgan.

Husmoder.

De sakkunniga.

Enligt gällande bestämmelser avgör direktionen om husmoder skall finnas
anställd vid sjukhus. De sakkunniga ha föreslagit bestämmelse, att husmoder
skall finnas vid varje lasarett. Emellertid ha de sakkunniga framhållit,
att denna bestämmelse icke bör utgöra hinder för att, där så anses
lämpligt, den som förordnats till husmoder jämväl upprätthåller annan befattning.
Husmoder skall enligt förslaget även kunna tillsättas för flera sjukhus
oberoende av örn dessa ha gemensam direktion. För närvarande upprättar
styresmannen ensam förslag angående husmodersbefattningens tillsättande.
Vid upprättandet av dylikt förslag skulle hädanefter jämväl sysslo -

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

81

mannen deltaga. Av direktionen upprättad instruktion för husmoder skulle
fastställas av sjukvårdsberedningen i stället för enligt gällande stadgande av
medicinalstyrelsen. Slutligen ha de sakkunniga förordat, att såväl sjukvårdssom
kontors- och ekonomipersonalens lydnadsplikt utsträckes till att omfatta
jämväl husmodern.

Yttrandena.

Mot förslaget att husmoder skall finnas vid varje lasarett ha stadsfullmäktige
i Stockholm invänt, att frågan om inrättande av husmoderstjänst
bör vara förbehållen kommunalrepresentationen.

Centralstyrelsen för svensk sjuksköterskeförening föreslår, att instruktion
för husmoder alltjämt skall prövas och godkännas av medicinalstyrelsen.

Rörande den ställning, som enligt förslaget skall tillkomma husmodern, ha
ej framställts några väsentliga anmärkningar. Styrelsen för svenska landstingsförbundet
samt svenska sjukhusförvaltningens tjäastemannaförbund ha
emellertid ansett, att kontors- och ekonomipersonal ej böra åläggas lydnadsplikt
gentemot husmodern. Sistnämnda förbund föreslår dock — med
hänsyn till att det vid mindre sjukstugor i vissa fall kan vara lämpligt, att
ekonomipersonalen direkt ställes under husmoderns lydnad — att i instruktionen
för husmoder bör kunna bestämmas, huruvida sådan lydnadsplikt
skall föreligga. Endast ifall instruktionen innehåller bestämmelse härom,
bör nu ifrågasatt lydnadsplikt kunna åläggas ekonomipersonal. Stadgandet
bör därför formuleras med hänsyn härtill.

I skrivelse den 21 februari 1940 har svenska ekonomiföreståndarinnors
förening förklarat sig instämma med svenska landstingsförbundet därutinnan,
att ekonomipersonalen icke borde åläggas lydnadsplikt i förhållande
till husmodern.

Då, som de sakkunniga framhållit, hinder ej bör möta mot att husmoder
jämväl upprätthåller annan befattning, finner jag intet vara att erinra däremot,
att anställande av husmoder blir obligatoriskt vid varje lasarett. Likaså
kan jag tillstyrka, att sysslomannen skall ha att deltaga i upprättande av
förslag till besättande av husmoderstjänst. Att medicinalstyrelsen även i fortsättningen
skall ha att fastställa instruktion för husmoder synes mig icke erforderligt.
Sådan instruktion bör —■ som jag tidigare angivit — lämpligen,
på sätt de sakkunniga föreslagit, fastställas av sjukvårdsberedningen. Beträffande
förslaget, att såväl sjukvårds- som kontors- och ekonomipersonalens
lydnadsplikt skall utsträckas att avse även husmoder, har från vissa
håll ifrågasatts lämpligheten av att här medtaga även kontors- och ekonomipersonalen.
Med beaktande av vad härutinnan framhållits föreslår jag,
att kontors- och ekonomipersonal ålägges lydnadsplikt gentemot husmoder
endast i den mån för husmoder utfärdad instruktion innehåller bestämmelse
härom. De rörande husmoder erforderliga föreskrifterna ha sin plats i
sjukhusstadgan.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 89. 6

Departe ments chefen.

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 89.

Medicinalstyrelsens allmänna tillsynsmyndighet.

De sakkunniga.

5 § sjukhuslagen stadgar för närvarande, att högsta tillsynen över sjukhus
utövas av medicinalstyrelsen, vilken särskilt har att ägna uppmärksamhet
åt sjukvården och sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden. Vidare
innehåller 26 § 1 mom. epidemilagen, bland annat, det stadgandet, att epidemisjukhus
står under överinseende av medicinalstyrelsen i allt vad som rör
sjukvården och den vid sjukhuset anställda sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden.

De sakkunniga ha funnit önskvärt, att 5 § sjukhuslagen erhåller en sådan
avfattning, att medicinalstyrelsens allmänna tillsynsmyndighet över
själva sjukvården komme till ett klarare uttryck. Med anledning härav
lia de sakkunniga förordat, att föreskriften i nämnda paragraf därom, att
medicinalstyrelsen särskilt har att ägna uppmärksamhet åt sjukvårdspersonalens
arbetsförhållanden, utgår. Vidare ha de sakkunniga, som föreslagit
att vissa delar av sjukhuslagen, bland annat bestämmelserna i 5 §,
skulle göras tillämpliga jämväl å epidemisjukhusen, förordat att med anledning
därav ovan omförmälda stadgande i 26 § 1 mom. epidemilagen även
skulle utgå.

Yttrandena.

Borttagandet av stadgandet, att medicinalstyrelsen har att ägna särskild
uppmärksamhet åt sjukvårdspersonals arbetsförhållanden, avstyrkes från
vissa håll.

Medicinalstyrelsen framhåller, att frågan om sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden
på det allra intimaste sammanhänger med och i hög grad påverkar
sjukvården. Just på ifrågavarande område har styrelsen mången
gång genom sitt inskridande kunnat åstadkomma rättelse av uppenbara
missförhållanden, som varit till stort förfång för sjukvården. Mot ändringen
av 26 § 1 mom. epidemilagen har styrelsen förklarat sig ej ha något
att erinra, förutsatt att styrelsen genom stadgande i annan författning bibehålies
vid överinseendet av epidemisjukhus och därstädes anställd sjukvårdspersonals
arbetsförhållanden.

Styrelsen för svenska lasarettsläkarföreningen och centralstyrelsen för
svensk sjuksköterskeförening förklara sig ej kunna inse, att de sakkunniga
genom den föreslagna ändringen i förevarande hänseende uppnått vad de
åsyftat, nämligen att erhålla ett klarare uttryck för medicinalstyrelsens allmänna
tillsynsmyndighet över själva sjukvården. För Stockholms stadsfullmäktige
förefaller det som om den föreslagna ändringen i paragrafens avfattning
snarare lett till motsatt resultat än det åsyftade. Med den nuvarande
lydelsen framhävdes sjukvården särskilt som föremål för medicinalstyrelsens
tillsyn, men med den föreslagna lydelsen jämställdes »sjukhus»
med »där meddelad sjukvård».

Kiinc/L Maj:ts proposition nr 89.

83

Genom den föreslagna ändringen i 5 § sjukhuslagen lära de sakkunniga
icke ha åsyftat någon rubbning i medicinalstyrelsens allmänna tillsynsmyndighet
över olika med sjukvården sammanhängande förhållanden. Ändringen
har motiverats av önskemålet, att styrelsens allmänna tillsynsmyndighet över
själva sjukvården skulle komma till ett klarare uttryck. Då nuvarande stadgande
synes ge ett riktigt uttryck för vad därmed avses, finner jag emellertid
anledning icke föreligga att härutinnan föreslå någon ändring. I förslaget
till den nya sjukhuslagen har stadgandet influtit i 6 §. Då jag på sätt, vartill
jag i det följande återkommer, i likhet med de sakkunniga ansett, att berörda
stadgande bör göras direkt tillämpligt även med avseende å epidemisjukhusen,
torde i enlighet med sakkunnigförslaget ur 26 § 1 mom. epidemilagen
kunna utgå vad där stadgas örn medicinalstyrelsens överinseende över epidemisjukhus.

Sjukhuslagens och sjukhusstadgans tillämpningsområde.

De sakkunniga.

Dessa anföra härutinnan följande:

Under det att 1920 års lasarettsstadgekommitté i sitt år 1922 avgivna förslag
till allmän sjukhusstadga åsyftade, att genom stadgan skulle regleras
samtliga allmänna och enskilda sjukhus i riket med undantag av vårdanstalter,
avsedda för sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka eller lydande under
militär myndighet ävensom sådana tillfälliga sjukvårdslokaler, som omnämnas
i epidemilagen, ansågo sig 1926 års lasarettsstadgesakkunniga böra icke
oväsentligt begränsa den av dem förordade sjukhuslagstiftningens tillämplighetsområde.
I anslutning till sistnämnda förslag har också från den
gällande sjukhuslagens och sjukhusstadgans tillämpningsområde undantagits
sjukhus, som äro av helt och hållet enskild karaktär. Underkastade bestämmelserna
i berörda lag och stadga äro nämligen endast sjukhus, för vilkas
driftkostnad landsting, kommun eller sammanslutning, vari landsting eller
kommun deltager, helt eller till viss kvotdel i sista hand ansvarar. Oavsett
vem som äger sjukhuset, lär sålunda ifrågavarande lagstiftning få anses tilllämplig
å varje sjukhus, som för sin drift är beroende av ett kommunalt
anslag av icke tillfällig natur. Därjämte har från lagstiftningens tillämpningsområde
— utöver den begränsning, som av lasarettsstadgekommittén förordats
— undantagits samtliga vårdanstalter, som regleras genom epidemilagen,
ävensom anstalter för kroniskt sjuka och konvalescenter.

Frågan örn den gällande sjukhuslagstiftningens tillämpningsområde har
varit föremål även för de sakkunnigas uppmärksamhet. Särskilt har därvid
övervägts, huruvida icke i vart fall epidemisjukhusen samt anstalter för
kroniskt sjuka borde vara underkastade denna lagstiftning. Ur principiell
synpunkt måste det enligt de sakkunnigas uppfattning innebära bestämda
fördelar, därest den anstaltsvård, som faller inom landstingens och kommunernas
verksamhetsområden, i största möjliga utsträckning regleras genom
gemensamma bestämmelser.

Enär emellertid sjukhuslagen och sjukhusstadgan med hänsyn till det
sätt och den terminologi, varpå de uppbyggts, icke utan genomgripande omarbetning
lämpligen kunna göras direkt tillämpliga å nyssnämnda slag av
anstalter, hava de sakkunniga, under beaktande därvid jämväl av de lagtekniska
fördelar, som den föreliggande begränsningen av här ifrågavarande

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

84

sjukhuslagstiftnings tillämplighetsområde erbjuder, icke ansett sig kunna
förorda en sådan omarbetning. Samma syfte har i stället synts kunna i huvudsak
ernås genom en föreskrift i särskild författning därom, att sjukhuslagen
och sjukhusstadgan i viss utsträckning skola äga tillämpning jämväl å
epidemisjukhus, statsbidragsberättigade vårdhem för kroniskt sjuka och konvalescenthem.

I anslutning till det anförda ha de sakkunniga upprättat ett förslag till
kungörelse, däri stadgas att vissa beträffande sjukstugor i sjukhuslagen
meddelade bestämmelser skola i tillämpliga delar gälla även med avseende å
av landsting eller kommun drivna såväl epidemisjukhus, frånsett sådana tillfälliga
sjukvårdslokaler, vilka avses i 20 § epidemilagen, som vårdhem för
kroniskt sjuka och för konvalescenter. Vidare stadgas i förslaget, att för
dessa anstalter dessutom skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad i
sjukhusstadgan föreskrives om sjukstuga med mindre än 30 vårdplatser,
dock med undantag för bestämmelserna örn de handlingar, som skola
avlämnas vid intagning, och örn den ordning, vari sådan skall ske. De
beträffande sjukstugor i sjukhuslagen meddelade bestämmelser, som här i
tillämpliga delar skulle bli gällande, äro bestämmelserna angående högsta
tillsynen över sjukhusen, dessas förseende med erforderlig personal och utrustning,
regleringen av anställningsvillkoren för personalen, anläggningen
av sjukhus, sjukhusdirektion och styresman, tillsättande av sjukstuguläkare
vid sjukstuga med högst 30 vårdplatser, sjukhusläkares rätt till ersättning
för behandling och skötsel av å sjukhuset intagen person samt giltigheten av
äldre, för vissa sjukhus meddelade bestämmelser.

Yttrandena.

Förevarande förslag har i allmänhet lämnats utan erinran. Medicinalstyrelsen
ställer sig dock tveksam till lämpligheten av att landstings eller kommuns
anstalt för vård av kroniskt sjuka eller konvalescenter skall i tillämpliga
delar vara underkastad bestämmelserna i sjukhuslagen och sjukhusstadgan.
Flera av dessa anstalter ha ett antal vårdplatser örn endast 3—5 per
hem. Styrelsen ifrågasätter därför, huruvida det ej blir en alltför vidlyftig
organisation, örn för dessa hem föreskrives, att särskild direktion skall finnas.
Under alla förhållanden torde enligt styrelsens mening så stora svårigheter
uppkomma vid tolkningen av vilka delar av särskilt sjukhusstadgan,
som bli tillämpliga å hem för kroniskt sjuka, att styrelsen finner en särskild
kungörelse i ämnet böra utfärdas för dylika av landsting och kommun drivna
hem, så att tvekan örn bestämmelsernas tolkning i möjligaste mån undanröjes.
Sådana tolkningssvårigheter kunde föranleda, att även för epidemisjukhusens
del särskild kungörelse borde utfärdas. För så vitt förslag till dylika
kungörelser komma att utarbetas, anser styrelsen, att man i samband därmed
bör överväga, huruvida, därest verksamheten å av landsting eller kommun
drivna konvalescenthem även visade sig vara i behov av reglering, föreskrifterna
för hemmen för kroniskt sjuka även kunde tillämpas å konvalescenthemmen
eller om särskilda föreskrifter torde böra utfärdas för de sist -

Kungl. Majlis proposition nr 89.

85

nämnda. I fråga om stad, som utgör eget epidemidistrikt, där den centrala
ledningen åv epidemisjukhusväsendet alltjämt avses skola utövas av hälsovårdsnämnden,
säger sig styrelsen utgå ifrån att bestämmelserna i sjukhuslagen
om direktion icke skola äga tillämplighet beträffande epidemisjukhus.
Det måste nämligen bli till hinder för farsotsbekämpandet i dessa städer, örn
mellan hälsovårdsnämndens uppgift att ha ansvaret för erforderliga åtgärder
för smittans bekämpande och dess uppgift att utöva den centrala ledningen
av epidemisjukhusväsendet inskjutes en direktion med uppgift att
utöva närmaste tillsynen och förvaltningen av stadens epidemisjukhus.

I stort sett samma erinringar i fråga om bestämmelsernas tillämplighet beträffande
stad, som utgör eget epidemidistrikt, ha även framförts av stadsfullmäktige
i Norrköping.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län förklarar sig ej kunna förorda förslaget i
denna del, med mindre detsammas räckvidd inskränkes till att omfatta endast
epidemisjukhus samt av landsting drivna vårdhem för kroniskt sjuka och
konvalescenter.

De sakkunnigas förslag innebär en utvidgning i vissa avseenden av sjukhuslagens
och sjukhusstadgans tillämpningsområde. Utvidgningen gäller
vissa av landsting eller kommun drivna anstalter, nämligen epidemisjukhus,
med undantag för sådana tillfälliga sjukvårdslokaler, som avses i 20 § epidemilagen,
samt anstalter för vård av kroniskt sjuka eller konvalescenter. Dessa
anstalter skulle i tillämpliga delar vara underkastade dels vissa angivna
i sjukhuslagen beträffande sjukhus meddelade bestämmelser bland annat
dem som avse direktion dels ock, med visst undantag, vad i sjukhusstadgan
föreskrives om sjukstuga med mindre än trettio vårdplatser. Vad de
sakkunniga sålunda föreslagit anser jag mig kunna tillstyrka. Av medicinalstyrelsen
har mot förslaget invänts, att flera vårdhem och konvalescenthem
hade så ringa antal vårdplatser, att en särskild direktion för dessa hem
bleve en alltför vidlyftig organisation. Det må emellertid erinras örn att enligt
de bestämmelser, som skulle bli tillämpliga å vårdhemmen, särskild
direktion icke erfordras för sådant hem. Gemensam direktion kan nämligen
anordnas för två eller flera sjukhus och sjukvårdsberedningen kan fungera
som direktion. Medicinalstyrelsen och stadsfullmäktige i Norrköping ha
hyst vissa farhågor, därest bestämmelserna örn direktion skulle bli tillämpliga
även med avseende å epidemisjukhus i stad, som utgör eget epidemidistrikt.
Dessa farhågor kan jag icke dela. Ej heller anser jag mig kunna
biträda det av en länsstyrelse framställda yrkandet, att här föreslagen utvidgning
av sjukhuslagens och sjukhusstadgans tillämpningsområde ej skulle
avse av annan kommun än landsting drivna vårdhem.

De sakkunniga lia föreslagit utfärdandet av en särskild kungörelse, däri
skulle anges de olika bestämmelser i sjukhuslagen och sjukhusstadgan, som
skulle bli tillämpliga å förevarande anstalter. Från medicinalstyrelsens sida
har framställts önskemål om mera precisa bestämmelser till undvikande av
tolkningssvårigheter. För egen del anser jag, då här är fråga örn tillämp -

Departe ments chefen.

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 89-

ningsområdet för nämnda lag och stadga, att såväl i lagen som i stadgan
böra meddelas föreskrifter om vilka av de däri meddelade bestämmelserna
jämväl skola äga tillämpning å ifrågakomna anstalter. Vad härvid sjukhuslagen
angår har detta föranlett en jämkning av 1 §, dit jämväl förts det i nuvarande
2 a § meddelade undantagsstadgandet för karolinska sjukhuset och
serafimerlasarettet. I 23 § av den föreslagna nya sjukhuslagen ha de bestämmelser
i lagen angivits, vilka i tillämpliga delar skola gälla även med avseende
å anstalterna ifråga.

Departementschefens hemställan.

Departementschefen hemställer härefter, att följande lagförslag måtte genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande, nämligen förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 349)
om landsting;

2) lag om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus;

3) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 4 juni 1937 (nr 298) örn
anställande av distriktsbarnmorskor m. m.; samt

4) lag örn ändring i vissa delar av epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sten-Eric Heinrici.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89. 87

Innehållsförteckning.

Sid.

Lagförslag............................................................. 2

Inledning............................................................. 17

Nuvarande förhållanden................................................. 19

Hälsovården........................................................ 19

Gällande bestämmelser........................................... 19

Organisationen inom landstingsområdena........................... 22

Sjukvården......................................................... 23

Gällande bestämmelser........................................... 23

Inom landstingsområdena vidtagna centraliseringsåtgärder........... 26

Förslaget i allmänhet................................................... 27

Centralorganets allmänna befogenheter och uppgifter......................... 38

Centralorganets befattning med läkartjänster................................ 42

Centralorganets uppgifter i övrigt......................................... 55

Centralorganets sammansättning och organisation........................... 59

Klagan över centralorganets beslut........................................ 66

Sjukhusdirektionens uppgifter och sammansättning.......................... 68

Centralorgan för kommuns sjukhus....................................... 72

Sjukhusens personalbostäder ............................................. 73

Inrättande av underläkartjänst........................................... 75

Styresman och syssloman................................................ 77

Husmoder............................................................. 80

Medicinalstyrelsens allmänna tillsynsmyndighet............................. 82

Sjukhuslagens och sjukhusstadgans tillämpningsområde...................... 83

Departementschefens hemställan.................................................... 86