Kungl. Majus proposition nr 75.
1
75.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående beredande
av sjukhusvård i Sverige dt krigsinvalider
från Finland m. rn.; given Stockholms slott den 16
februari 1940.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, örn vilkas avlåtande föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 16 februari 1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Efter gemensam beredning med cheferna för utrikes-, försvars- och finansdepartementen
anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:
överstyrelsen för svenska röda korset har i skrivelse den 6 februari 1940
påkallat åtgärder för omhändertagande i Sverige av krigsskadade finska medborgare.
Till stöd härför anföres bland annat:
I samma mån som finsk-ryska kriget intensifierades och de sårades antal
växte, bleve uppenbarligen den finska krigssjukvårdens uppgift allt svårare
att fylla och mera betungande för personalen. Härtill komme, att de upprepade
bombanfallen även emot rödakorsmärkta sjukhus utsatte de där
vårdade för än större lidanden och stundom för livets förlust.
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 75.
378 40
2
Kungl. Majus proposition nr 75.
Med anledning härav hade svenska röda korsets överstyrelse dryftat ett
förslag att föranleda och i sin mån också medverka till att svårt sårade finska
krigsmän, vilka av krigssjukhusens läkare förklarats krigstjänstodugliga för
minst ett år framåt, måtte få till överkomligt antal överföras till Sverige för
att där mottagas till vård å för ändamålet lämpliga sjukhus. Detta fordrade
emellertid medverkan av statsmyndigheter ävensom disposition av statsmedel.
Samtidigt hade den av Kungl. Majit tillsatta kommittén för liandhavande
av hjälpverksamheten för flyktingar från Finland, benämnd »centrala finlandshjälpen»,
för sin del umgåtts med planer att söka medverka till överförande
av finska krigsinvalider till omvårdnad i Sverige. Samarbete hade därför ägt
rum mellan sagda kommitté och svenska röda korsets överstyrelse, och
komme detta att intensifieras, så snart förutsättningar härför förelåge och
Kungl. Majit tagit ställning till frågan.
I anslutning härtill har överstyrelsen i samråd med centrala finlandshjälpen
hemställt, att erforderliga åtgärder måtte vidtagas för att de båda omförmälda
förslagen måtte kunna realiseras.
Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse har i utlåtande den 9 februari 1940
förklarat, att den icke hade något att erinra mot sistnämnda förslag samt vore
beredd att i sin mån medverka till förslagens genomförande.
Vid sidan härav har svenska landstingsförbundets styrelse i skrivelse den
30 januari 1940 riktat uppmärksamheten på frågan örn bestridandet av kostnaderna
för sjukhusvård i Sverige åt evakuerade finska medborgare. Förbundsstyrelsen
yttrar härutinnan följande.
Enligt landstingens bestämmelser rörande legosängsavgifter uttoges för
utlänningar, såvida de icke vore mantalsskrivna i Sverige eller avsåges skola
bliva detta, legosängsavgift såsom för utomlänspatienter eller i några fall
med ännu högre belopp. Det måste uppenbarligen i regel vara synnerligen
svårt eller rent av omöjligt för de evakuerade själva att erlägga dessa relativt
höga avgifter. Man kunde knappast heller förutsätta, att de familjer, ofta å
landsbygden och med begränsade inkomster, som tagit hand örn evakuerade
finska kvinnor och barn, skulle kunna gälda berörda avgifter utöver sina
kostnader i övrigt för dessa personer.
Under sådana förhållanden återstode endast fattigvårdsvägen. Vid behov
av sjukhusvård skulle sålunda de evakuerade finska medborgarna vända sig
till vederbörande fattigvårdsstyrelse, vilken finge svara för vårdkostnaderna
och sedermera av staten söka ersättning för desamma. Emellertid syntes det
av olika skäl mindre lämpligt att välja denna väg.
Ifrågasättas kunde därför, om det icke vore enklast, att landstingen ändrade
sina bestämmelser därhän, att endast inomlänspatientavgift uttoges av hit
hörande personer. Emellertid måste även i detta fall fattigvården ofta träda
hjälpande emellan. Därtill komme, att olika landsting skulle drabbas väsentligt
olika. Inomlänspatientavgiften täckte endast en bråkdel av de verkliga
sjukhuskostnaderna, och då det kunde förväntas, att i första hand de norrländska
länen, som vore synnerligen hårt skattetyngda, finge emottaga största
delen av de evakuerade finska medborgarna, skulle landstingen i dessa få
vidkännas synnerligen betydande kostnader för sjukhusvård åt sagda personer,
medan sydligare landsting åsamkades kanske mycket obetydliga kostnader.
Ej heller denna utväg kunde därför förordas.
Sociala försvarsberedskapskommittén hade i ett nyligen avgivet betänkande
framlagt vissa förslag beträffande sjukhjälp åt svenskar, som evakuerades.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 75.
Detta förslag innebure, att sjukhusen vid vård av evakuerade skulle erhålla
ersättning av statsmedel för de verkliga kostnaderna med avdrag för den
avgift, beräknad enligt för inomlänspatienter gällande grunder, som den sjuke
själv eventuellt erlagt. I yttrande den 15 januari 1940 hade landstingsförbundets
styrelse för sin del tillstyrkt detta förslag. Örn ersättningen för vård
av evakuerade finska medborgare kunde ordnas på ett liknande sätt, skulle
tydligen såväl ur de sjukas som ur sjukhusägarnas synpunkt stora fördelar
vinnas. De sjuka hade, i den händelse de själva eller de familjer, hos vilka
de vistades, kunde gälda kostnaderna, allenast att erlägga en blygsam avgift
och, örn de själva icke kunde erlägga denna, skulle den besvärliga och mindre
tilltalande omvägen via fattigvården undvikas. För sjukhusägarna innebure
systemet den fördelen, att de erhölle ersättning för sina kostnader och att de
hårdast skattetyngda länen icke belastades mera än andra.
Under åberopande av vad sålunda anförts har förbundets styrelse hemställt,
att evakuerade finska medborgare måtte likställas med svenska evakuerade
medborgare med avseende å gäldandet av kostnaderna för sjukhusvård.
Medicinalstyrelsen har i skrivelse den 10 februari 1940 till behandling upptagit
såväl röda korsets som svenska landstingsförbundets förenämnda framställningar.
Styrelsen anför därvid bland annat:
Medicinalstyrelsen holle före, att det syftemål, som avsåges med svenska
röda korsets framställning, borde kunna förverkligas och uttalade sin anslutning
till densamma.
Ifrågavarande finska invalider borde kunna för vård emottagas på statens
eller av staten understödda sjukhus ävensom på de lasarett och därmed jämförliga
civila sjukvårdsanstalter, vilka upprättats såsom beredskapssjukhus.
För vård av finska invalider skulle i första hand vissa annexlokaler till beredskapssjukhusen
disponeras, utvalda så att det civila livet stördes så litet som
möjligt.
Transporterna till de svenska sjukhusen syntes böra ordnas av svenska
röda korset, som härför borde tilldelas statsbidrag. Till transport borde
ifrågakomma invalid, som vårdats eller vårdades på de finska sjukhusen.
Sedan de sjuka tillfrisknat så, att de icke längre behövde vård å sluten anstalt
i Sverige, borde de beredas kost och logi genom försorg av centrala finlandshjälpen
i samarbete med svenska röda korset, vilka för detta ändamål
borde tillerkännas erforderligt statsbidrag. Utgångspunkten borde vara, att
svenska staten tillsvidare bestrede hela kostnaden för invalidernas vård, såväl
under den tid de vistades på sjukhus som, såvida icke medel på annat sätt
ställdes till förfogande, sedan de från sjukhuset utskrivits.
Samma rätt att utan kostnad vid sjukdom vårdas på svenskt sjukhus, där
plats kunde beredas, borde tillkomma i svenska landstingsförbundets framställning
avsedda evakuerade personer, vilka insjuknat i Sverige. Rätten borde
avse de personer, som evakuerats från Finland efter viss av Kungl. Maj:t bestämd
tidpunkt. Personer, som så kunde, borde själva erlägga vårdavgift, och
borde denna avgift utgå med ett för hela landet enhetligt belopp av tre kronor.
Skillnaden mellan detta belopp och verkliga vårdkostnaden borde i sådant
fall ersättas av statsmedel. Närmare föreskrifter örn behovsprövningen skulle
av Kungl. Majit utfärdas.
Beträffande sättet för beräknandet av den verkliga kostnaden för de sjukas
vård respektive statens ersättande av densamma, ville styrelsen föreslå, att
överenskommelse träffades med svenska landstingsförbundet och sedermera,
efter det ett normalförslag i samråd med landstingsförbundet upprättats,
separat med vederbörande landstings förvaltningsutskott.
4
Kungl. Majus proposition nr 75.
På grund av vad sålunda anförts har medicinalstyrelsen hemställt, att
Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen dels medgiva, att från Finland inkomna
invalider ävensom från Finland evakuerade, som insjuknat i Sverige eller i
övrigt erfordrade sjukhusvård, finge på statens bekostnad vårdas å svenska
sjukhus, antingen statens, med statsmedel understödda sjukhus eller landstingens
beredskapssjukhus, dels anvisa medel såväl till transporten av dessa
personer som ock för deras vård å anstalterna och för eftervården, sedan de
från anstalt utskrivits, vare sig denna vård hade medicinsk eller social
karaktär.
Över medicinalstyrelsens förslag hava styrelserna för svenska stadsförbundet
och svenska landstingsförbundet avgivit yttranden.
Styrelsen för svenska stadsförbundet har för sin del tillstyrkt bifall till
medicinalstyrelsens förslag. Styrelsen utgår därvid från att ersättningsfrågor
beträffande invalidvård å sjukhus i stad utanför landsting bedömas efter
samma grunder, som komma att tillämpas för landstingsstädernas sjukhus.
Styrelsen för svenska landstingsförbundet yttrar:
Syftet med den av överstyrelsen för svenska röda korset gjorda framställningen
syntes förbundsstyrelsen behjärtansvärt. Så länge fred ännu rådde i
vårt land, torde möjlighet föreligga att här bereda ett antal av dessa invalider
erforderlig sjukhusvård. Härför borde vissa statliga sjukhus kunna komma
ifråga, bland annat det nyöppnade karolinska sjukhuset och i viss mån även
garnisonssjukhuset i Stockholm. Ytterligare vårdplatser torde emellertid bliva
erforderliga, och en medverkan från de civila sjukhusägarna i förevarande
avseende syntes därför ofrånkomlig. Som ett allmänt önskemål ville styrelsen
uttala, att vården av dessa invalider ordnades på så sätt, att minsta möjliga
olägenheter uppstode för den civila sjukvården. Hå sjukhusen vid denna tid
på året i regel vore fullbelagda, syntes det bliva nödvändigt att för nu ifrågasatta
vård taga i anspråk vissa beredskapssjukhus. Lämpligt torde ur flera
synpunkter vara, att vården av dessa invalider i möjligaste mån koncentrerades.
I första hand borde för denna vård sådana sjukhus komma ifråga, som
hade närbelägna reservutrymmen, vilkas ianspråktagande icke medförde något
större avbräck för den verksamhet, som i vanliga fall vore dit förlagd.
Beträffande formen för landstingssjukhusens ianspråktagande för nu berörda
vård syntes det lämpligt, örn överenskommelse härom frivilligt kunde
träffas med vederbörande landsting. Då det emellertid i vissa fall kunde uppstå
svårigheter för landstingen att för detta ändamål få disponera erforderliga
lokaler, kunde ifrågasättas, att lagen örn sjukhusvård i krig gjordes tillämplig
beträffande de landstingssjukhus, som avsåges skola tagas i anspråk för denna
vård.
Vad anginge kostnaderna för vården av de finska invaliderna syntes det
självfallet, att dessa borde åvila staten, oavsett å vilket sjukhus vården ägde
rum. Statens ersättning borde i princip täcka sjukhusets självkostnad för
vården med bortseende från utgifter för ränta och amortering. Emellertid
skulle det leda till synnerligen besvärliga uppgörelser, därest ersättningen
skulle avpassas efter vårdkostnaden vid varje särskilt sjukhus. Det syntes
därför nödvändigt, att ett enhetligt ersättningsbelopp fixerades för hithörande
vård. I lagen örn sjukhusvård i krig förutsattes, att ersättningsanspråk för
vård av krigsskadade skulle prövas i den ordning, som vore stadgad beträffande
rekvisition för krigsmaktens behov, och i yttrande den 15 sistlidna
januari över sociala försvarsberedskapskommitténs förslag angående utrym
-
5
[Kungl. Majus proposition nr 75.
ningshjälp m. m. hade förbundsstyrelsen tillstyrkt, att ersättning för sjukhusvård
upptoges i rekvisitionstaxan.
För här ifrågavarande vård hade förbundsstyrelsen intet att erinra mot det
tillvägagångssätt, som av medicinalstyrelsen föreslagits. Då en dagkostnad
örn cirka 8 kronor för närvarande vore vanlig vid landstingssjukhusen, syntes
detta belopp preliminärt kunna läggas till grund för statens ersättning i förevarande
fall. Med hänsyn till svårigheten att med någon säkerhet bedöma,
huru stora driftkostnaderna kunde bliva vid de sjukhus, som avsåges skola
tagas i anspråk för nyssnämnda invalidvård, borde möjlighet lämnas öppen
att framdeles jämka ersättningen efter ett genomsnitt av de faktiska dagkostnaderna
vid ifrågavarande sjukhus.
Yad slutligen anginge frågan örn gäldandet av kostnaderna för evakuerade
finska medborgares sjukvård, funne även förbundsstyrelsen lämpligt, att en
enhetlig dagavgift fastställdes för de finska medborgarna, som själva kunde
erlägga sådan avgift. Mot det föreslagna beloppet, tre kronor per dag, hade
styrelsen intet att erinra. Prövningen, huruvida patienten själv kunde erlägga
denna avgift, syntes ej böra göras alltför omständlig. Möjligen kunde denna
prövning anförtros åt vederbörande syssloman.
Såsom av det anförda framgår föreligga till behandling tre skilda spörsmål, Departementsnämligen
1) vilka möjligheter erbjuda sig att för vård i Sverige mottaga krigsskadade
från Finland, 2) huru skola kostnaderna för en dylik hjälp bestridas
och 3) huru skola kostnaderna för sjukhusvård i Sverige åt eljest
evakuerade finska medborgare bestridas.
Beträffande den första frågan torde till en början på grundval av den verkställda
utredningen kunna konstateras, att möjligheter för närvarande föreligga
att i viss utsträckning bereda sjukhusvård här i riket åt krigsskadade
från Finland. Humanitära skäl synas mig bjuda, att dessa möjligheter
utan dröjsmål ställas till förfogande för vard av sådana finska medborgare
eller andra i kriget deltagande personer, som till följd av krigsskada
blivit eller kunna antagas bliva invalider. För ändamålet böra, där så lämpligen
kan ske, i första hand tagas i anspråk sjukvårdsanstalter, som ägas av
staten eller för vilkas drift staten i sista hand svarar. Därutöver torde möjlighet
böra förefinnas att mottaga dylika patienter å landsting, kommun eliel
annan tillhöriga sjukhus eller lokaler, främst sådana som tjänstgöra eller
avses tjänstgöra såsom beredskapssjukhus. Det är ur olika synpunkter önskvärt,
att vården av dessa patienter i görligaste mån koncentreras, men detta
får givetvis icke leda till att den sjukvård eller verksamhet i övrigt, som för
närvarande är förlagd till respektive lokaler, i otillbörlig grad åsidosättes.
•Jag utgår från att, där fråga uppkommer om anlitande av andra lokaler än
dem, som tillhöra staten, svårigheter icke skola möta att genom frivilliga överenskommelser
med vederbörande ägare anskaffa erforderligt antal vårdplatsei.
I fråga om kostnaderna för invalidernas sjukhusvård delar jag den av medicinalstyrelsen
och svenska landstingsförbundets styrelse hävdade uppfattningen,
att desamma böra i princip åvila staten, oavsett hvilket sjukhus vården lämnas.
Preliminärt synes man därvid beträffande lasaretten och därmed jämställda
sjukhus böra utgå från en vårdkostnad av 8 kronor per underhållsdag, med
rätt för vederbörande sjukhusägare att på grundval av verifierade räkenskaper
efter ansökan erhålla den ytterligare ersättning, som kan befinnas befogad
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 75.
med hänsyn till genomsnittskostnaden för underhållsdag under det kalenderår
vården ägt rum, sedan eventuella utgifter för räntor och amorteringar frånräknats.
Transporten från finska gränsen till sjukhuset torde, på sätt medicinalstyrelsen
föreslagit, lämpligen böra handhavas av svenska röda korset under ekonomisk
medverkan av staten. Vid förfrågan har ock röda korsets överstyrelse
förklarat sig villig att åtaga sig denna uppgift. Efter utskrivningen från sjukhus
böra invaliderna, i den mån så erfordras och ske kan, beredas lämplig
eftervård och yrkesutbildning, vilken senare i viss omfattning torde kunna
förläggas till vanföreanstalterna. I sista hand böra de, där ej andra möjligheter
erbjuda sig, omhändertagas av centrala finlandshjälpen i samarbete
med röda korset. Kostnaderna för utbildning och uppehälle efter utskrivningen
från sjukhus böra, örn andra medel ej stå till förfogande, i första hand
bestridas av svenska staten. Huru dessa kostnader skola slutligen gäldas
torde få upptagas till prövning i ett senare sammanhang.
Yad slutligen angår frågan örn bestridandet av kostnaderna för de eljest
evakuerade finska medborgarnas sjukhusvård, har jag intet att erinra mot
medicinalstyrelsens förslag, att staten från den dag, Kungl. Majit kan komma
att bestämma, tills vidare svarar jämväl för dessa kostnader, samt att, där
förhållandena så medgiva, av patienten uttages en dagavgift av 3 kronor.
Prövningen härav synes böra tillkomma sjukhusledningen i anslutning till
vissa av Kungl. Majit utfärdade närmare föreskrifter.
Statens kostnader för de sålunda ifrågasatta hjälpåtgärderna äro uppenbarligen
svåra att nu uppskatta. På grundval av vissa under hand lämnade
upplysningar finnes emellertid anledning antaga, att antalet hit transporterade
finska invalider skall under den närmaste tiden begränsa sig till omkring
1,000. Utgår man härifrån, skulle statens utgifter för invalidernas sjukhusvård
efter en vårdkostnad av 8 kronor per underhållsdag komma att uppgå
till omkring (1,000 X 8 X 30) 240,000 kronor per månad. Då åtskilliga
torde kunna utskrivas från sjukhus efter 1 å 2 månader, lära kostnaderna
för sjukhusvården under innevarande budgetår kunna uppskattas till i runt
tal 500,000 kronor. Härtill komma utgifter för invalidernas transport inom
Sverige samt för deras utbildning och uppehälle efter utskrivningen från sjukhus,
vilka kostnader rimligen synas kunna beräknas till något lägre belopp än
för sjukhusvården, förslagsvis till 400,000 kronor.
Statens utgifter för de eljest evakuerades sjukhusvård torde icke behöva
beräknas högre än till 100,000 kronor för innevarande budgetår. Sammanlagt
skulle alltså ett belopp av (500,000 + 400,000 + 100,000) 1,000,000 kronor erfordras
för nu angivna ändamål.
Medel för täckande av dessa utgifter torde böra äskas såsom reservationsanslag
å tilläggsstat II till riksstaten för nu löpande budgetår.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att
dels godkänna de grunder för bestridandet av kostnader för
sjukhusvård i Sverige åt krigsinvalider från Finland m. m., som
jag i det föregående förordat,
7
Kungl. Majus proposition nr 75.
dels ock till Beredande av sjukhusvård i Sverige åt krigsinvalider
från Finland m. m. å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1939/40 under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1,000,000 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Majit Konungen lämna bifall samt
förordnar, att proposition av den lydelse bilaga vid detta
protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Anders Lundstedt.