Kungl. Maj:ts proposition nr 71.
1
Nr 71.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag angående ändrad lydelse av fjärde stycket i
övergångsbestämmelserna till lagen den 18 april 1935
(nr 113) med vissa bestämmelser örn arbetsförmedlingm.
m.: given Stockholms slott den 16 februari
1940.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Majit härmed
dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till lag angående
ändrad lydelse av fjärde stycket i övergångsbestämmelserna till lagen den
18 april 1935 (nr 113) med vissa bestämmelser örn arbetsförmedling,
dels ock inhämta riksdagens yttrande över spörsmålet, huruvida framställning
skall göras örn revision av artikeln 3 mom. 4 d) och artikeln 4 c) i 1933
års konvention angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1040.
1 sami. Nr 71
383 40
2
Kungl. Majus proposition nr 71.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av fjärde stycket i övergångsbestämmelserna
till lagen den 18 april 1935 (nr 113) med vissa bestämmelser
örn arbetsförmedling.
Härigenom förordnas, att fjärde stycket i övergångsbestämmelserna till
lagen den 18 april 1935 med vissa bestämmelser örn arbetsförmedling l) skall
erhålla följande ändrade lydelse:
Enskild person eller annan, som vid lagens ikraftträdande i behörig ordning
bedriver arbetsförmedling i förvärvssyfte, må av socialstyrelsen erhålla
tillstånd att fortsätta verksamheten till och med den 31 december 1939.
För tiden därefter äger styrelsen bevilja förlängning av tillstånd som nu
sagts, dock för högst ett år i sänder och icke längre än till den 1 januari
1950 samt allenast beträffande yrkesgrupper som Konungen bestämt. Innan
sådan förlängning av socialstyrelsen beviljas, skall åt arbetsgivar- och arbetarorganisationer
inom den eller de yrkesgrupper förmedlingen avser beredas
tillfälle att yttra sig. Det ankommer på styrelsen att bestämma skälig
ersättning för förmedling, varom i detta stycke är fråga. I övrigt skola
lagens bestämmelser i tillämpliga delar gälla å densamma, dock att, såvitt
angår förmedling av anställning åt musiker, sceniska artister och därmed jämförliga
yrkesutövare, 2 § tredje stycket skall gälla allenast därest Konungen
därom förordnar.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
*) Senaste lydelse se SFS 1938: 70.
Kungl. Majlis proposition nr 71.
3
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms
slott den 16 februari 1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Brahstorp, Westman, Wigforss, Mölter, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bagge, Andersson, Domö.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga örn ändring av övergångsbestämmelserna
till lagen med vissa bestämmelser om arbetsförmedling samt
anför:
Internationell konvention angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer.
Å den internationella arbetsorganisationens konferens år 1933 antogs ett
förslag till konvention (nr 34) angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer.
Enligt denna konvention skola avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer
med vinstsyfte vara avskaffade inom tre år från konventionens ikraftträdande
för vederbörande medlemsstat [art. 2 mom. 1], Under denna tid må
nya sådana byråer icke upprättas [art. 2 mom. 2 a)]. En redan befintlig
avgiftskrävande byrå med vinstsyfte kan emellertid erhålla tillstånd av vederbörande
myndighet att under vissa förutsättningar fortsätta sin verksamhet
[art. 3]. Härom gäller, bland annat, att byrån skall inneliava ett
för år meddelat tillstånd, som må förnyas efter vederbörande myndighets
gottfinnande under en tidrymd ej överstigande tio år [art. 3 mom. 4 b)]
ävensom att byrån icke må skaffa anställning at arbetare utomlands eller
därifrån rekrytera arbetare, med mindre dess tillstånd berättigar därtill och
verksamheten bedrives enligt en mellan länderna ifråga träffad överenskommelse
[art. 3 mom. 4 d)]. Avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer utan
vinstsyfte skola inneliava tillstånd av vederbörande myndighet [art. 4 a)]
men må icke heller skaffa anställning åt arbetare utomlands eller därifrån
rekrytera arbetare under andra förutsättningar än nyss nämnts [art. 4 c)].
Yad angår den avgiftsfria arbetsförmedlingen lägger konventionen intet
hinder i vägen för utövare av sådan verksamhet att sträcka densamma utom
det egna landets gränser. Konventionen träder i kraft tolv manader efter
det två medlemmars ratifikationer blivit registrerade av nationernas förbunds
generalsekreterare. Därefter träder konventionen i kraft för varje
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 71.
medlem tolv månader från den dag, då dess ratifikation registrerats [art. 9].
Varje medlem, som ratificerat konventionen, kan, sedan tio år förflutit från
den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives generalsekreteraren för registrering. Uppsägningen
träder dock icke i kraft förrän ett år efter det den registrerats hos
sekretariatet [art. 11].
Översättning av originaltexten till konventionsförslaget är såsom bilaga
(A) fogad till propositionen nr 83 år 1935.
Konventionen som sådan har trätt i kraft den 18 oktober 1936.
Sedan konventionen ratificerats av Sverige den 15 november 1935, har
Sveriges ratifikation den 1 januari 1936 registrerats av nationernas förbunds
generalsekreterare, varefter konventionen för Sverige trätt i kraft den 1
januari 1937. Förutom Sverige hava hitintills allenast fyra stater, nämligen
Chile, Finland, Mexiko och Spanien, ratificerat konventionen.
(vällande lagbestämmelser.
Gällande svensk lagstiftning på förevarande område — lagen den 18 april
1935 (nr 113) med vissa bestämmelser örn arbetsförmedling — innehåller
stadganden, som stå i nära överensstämmelse med innehållet i nyssnämnda
konvention. Lagen äger jämlikt 1 § tillämpning å all slags arbetsförmedling,
som bedrives av annan än offentlig arbetsförmedlingsanstalt
eller godkänd sjuksköterskebyrå och som icke sker genom utgivande av
skrift, varå tryckfrihetsförordningen är tillämplig. Enligt 2 § må arbetsförmedling
icke bedrivas i förvärvssyfte (första stycket). Vill någon eljest
bedriva arbetsförmedling, för vilken från arbetsgivare eller arbetssökande
uppbäres inskrivnings- eller förmedlingsavgift, periodiskt bidrag eller annan
ersättning, skall tillstånd sökas hos socialstyrelsen (andra stycket). Avser
verksamheten förmedling av anställning utom riket eller av anställning här
i riket åt utlänning, som vistas utom riket, må tillstånd beviljas allenast för
de fall och på de villkor Konungen efter överenskommelse med främmande
stat bestämmer (tredje stycket).
Avgiftsfri arbetsförmedling däremot må, även örn verksamheten utsträckes
till utlandet, bedrivas utan särskilt tillstånd.
Enligt lagens övergångsbestämmelser (tredje och fjärde styckena) kunde
den, som vid lagens ikraftträdande i behörig ordning bedrev arbetsförmedling
i förvärvssyfte och som före den 1 februari 1936 gjorde ansökan därom,
av socialstyrelsen erhålla tillstånd att fortsätta verksamheten till och med
den 31 december 1939. Dylikt tillstånd må sedermera under vissa förutsättningar
kunna förlängas, dock högst till utgången av år 1949. Det ankommer
på socialstyrelsen att bestämma skälig ersättning för förmedling,
som sålunda må kunna i förvärvssyfte bedrivas efter lagens ikraftträdande.
I övrigt skola lagens bestämmelser i tillämpliga delar gälla å sådan förmedling.
Såvitt angår 2 § tredje stycket har vad sist stadgats dock gällt först
från och med den 1 januari 1940.
Kungl. Majlis proposition nr 71.
5
Tidigare ändring av 1935 ars lag.
Vid tillkomsten av 1935 års lag erhöll sista meningen i fjärde stycket av
övergångsbestämmelserna följande lydelse: »I övrigt skola lagens bestäm
melser
i tillämpliga delar gälla å sådan förmedling» (i förvärvssyfte). Härav
följde, att, örn verksamheten avsåge förmedling av anställning utom riket
eller av anställning här i riket åt utlänning, som vistades utom riket, tillstånd
att efter lagens ikraftträdande (den 1 januari 1936) fortsätta verksamheten
finge beviljas allenast för de fall och på de villkor Konungen efter
överenskommelse med främmande stat bestämde.
I skrivelse den 7 maj 1937 upplyste socialstyrelsen, att till styrelsen inkommit
vissa ansökningar, avseende tillstånd att bedriva arbetsförmedling för musiker
och sceniska artister, varvid verksamheten även skulle omfatta förmedling
av anställning utom riket och förmedling av anställning åt utlänningar,
som vistades utom riket. Då det inom ifrågavarande konstnärliga
yrken vore en normal och naturlig företeelse, att utbyte av arbetskraft ägde
rum mellan olika länder, skulle ett förbud för svenska arbetsförmedlingsföretag
att befatta sig med dylik internationell förmedling medföra, att
svenska musik- och nöjesföretag bleve nödsakade att anlita utländska förmedlare
för att komma i förbindelse med utländska artister och att likaså
svenska artister, som önskade anställning i utlandet, nödgades vända sig
till utländska förmedlare. I en senare skrivelse, dagtecknad den 15 december
1937, upptog socialstyrelsen till dryftande spörsmålet, huruvida enskilda
arbetsförmedlingar, vilka mot ersättning förmedlade artistengagement, kunde
anses fylla någon ur samhällets synpunkt nyttig eller nödvändig funktion.
Härom anfördes:
Det må först framhållas, att de konstnärliga yrkesutövare det här gäller
gå grund av arbetets art äro hänvisade att med längre eller kortare mellantid
söka nya engagement och ofta även flytta mellan olika länder samt att
det för dem i regel är omöjligt att ordna dessa angelägenheter utan anlitande
av lämpliga förmedlingsorgan. Därest de avgiftskrävande förmedlingsbyråerna
avstängas från all befattning med den internationella förmedlingen,
stå här endast de avgiftsfria offentliga eller privata arbetsförmedlingarna
till buds.
Vad den offentliga arbetsförmedlingen beträffar, är denna av flera orsaker
mindre lämpad att i större omfattning syssla med artistförmedling. För att
med framgång kunna handhava sådan verksamhet kräves i allmänhet, att
förmedlaren har förutsättning att bedöma olika artisters prestationsförmåga
och kan på ett effektivt sätt anordna den reklam, som är nödvändig för att
fästa arbetsgivarnas och allmänhetens uppmärksamhet på de anställningssökande.
En under tjänstemannaansvar arbetande arbetsförmedlingsfunktionär
kan svårligen åtaga sig en sådan uppgift. I alldeles särskild grad
gäller detta förmedlingen av utländska artister. Örn en offentlig institution
över huvud skall befatta sig med import av utländsk arbetskraft, bör detta
enligt socialstyrelsens mening endast vara i sådana fall, då inom riket föreligger
ett oomtvistligt behov av viss arbetskraft med objektivt fastställbara
kvalifikationer, vilket behov ej kan fyllas annat än från utlandet. Denna
förutsättning kan icke anses föreligga inom artistbranschen. Kvalifikationerna
bedömas givetvis subjektivt. Ofta råder en skarp konkurrens mellan
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 71.
svenska ock utländska yrkesutövare, ock frågan örn de senares rätt till
arbetstillstånd kräver en ingående prövning. Den offentliga arbetsförmedlingen
kan av dessa orsaker som regel icke tagas med i räkningen, när det
gäller förmedling av sådana platser.
Icke keller är det troligt, att några enskilda organisationer skulle vara
villiga att avgiftsfritt förmedla anställningar åt artister. De enda organisationer,
som kär skulle kunna komma i fråga, vore sådana sammanslutningar
som Musiketablissementens förening ock Folkparkernas centralstyrelse, vilka
för sina medlemmars räkning bedriva engagementsförmedling. Att göra
denna förmedling keit avgiftsfri skulle emellertid sannolikt möta stora
svårigketer, då en dylik verksamket skulle ådraga organisationerna avsevärda
kostnader, som linge uttaxeras å samtliga medlemmar, oavsett den nytta
dessa för egen del kade av verksamketen. Med känsyn kärtill ock även till
det faktum, att det inom artistbransclien är internationell praxis, att viss
avgift erlägges för förmedlade engagement, måste man nog räkna med, att
förmedlingen inom detta fack alltjämt kommer att i kuvudsak kandkavas av
avgiftskrävande byråer.
Dessa byråers verksamket måste med känsyn till de många möjligheter
till missbruk, som föreligga speciellt inom förevarande fack, stå under noggrann
kontroll. Av synnerligt vikt är, att de personer, vilka erhållit tillstånd
att bedriva sådan verksamhet, få klart för sig, att gällande lagbestämmelser
ock i anslutning därtill meddelade föreskrifter måste samvetsgrant
efterlevas ock att överträdelser uppmärksammas och beivras. Därest ifrågavarande
byråer icke erhålla laglig befogenhet att förmedla anställning åt
utlänning, som vistas utom riket, men tillsynsmyndigheten samtidigt, genom
att tillmötesgå vissa utländska artisters ansökningar örn arbetstillstånd,
visar att myndigheten ingalunda anser det obefogat, att utländska yrkesutövare
inom detta fack i viss utsträckning erhålla anställning inom landet,
lär det svårligen kunna undgås, att dessa byråer på olika smygvägar erbjuda
de anställningssökande utlänningarna sina tjänster. Sålunda ligger det nära
till hands, att byråerna för skötande av sina utländska förbindelser upprätta
filialer i något av våra grannländer eller, såsom i visst fall redan
synes ha skett, maskera sig som bulvaner för någon utländsk artistagentur.
I vilket fall som helst blir följden den, att den enligt svensk lag ej tilllåtna
verksamketen fortsättes under en mer eller mindre oåtkomlig förklädnad.
Förslag till lagändring framlades genom proposition (nr 42) till 1938 års
riksdag. Jag anförde därvid i egenskap av föredragande departementschef,
bland annat, att vad socialstyrelsen i ärendet anfört syntes giva vid handen,
att arbetsförmedling för musiker och sceniska artister samt liknande yrkesutövare
knappast kunde tänkas bliva på ett för de anställningssökande tillfredsställande
sätt bedriven annorledes än i förvärvssyfte. Örn detta vore
riktigt, borde den svenska lagen, vari arbetsförmedling i förvärvssyfte förbjödes,
undergå sådan ändring, att densamma icke längre bleve tillämplig
å förmedling för nyss angivna yrkesutövare. Frågan härom syntes emellertid
icke kunna upptagas till behandling så länge vårt land vore bundet av 1933
års konvention ock denna bibekölle sitt nuvarande tillämpningsområde.
Däremot borde för denna förmedling tillvaratagas alla de möjligheter, som
konventionen beredde den i vinstsyfte bedrivna förmedlingen att under en
viss övergångstid få fortsätta verksamheten.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 71.
I anslutning härtill föreslogs sådan ändring av sista meningen i fjärde
stycket av övergångsbestämmelserna, att densamma skulle erhålla följande
lydelse: »I övrigt skola lagens bestämmelser i tillämpliga delar gälla å densamma,
dock i vad angår 2 § tredje stycket allenast för tid efter den 31
december 1939». Riksdagen biföll propositionen, och lag i ämnet utfärdades
den 12 mars 1938 nr 70.
Nu föreliggande förslag till lagändring.
I skrivelse den 13 oktober 1939 har delegationen för det internationella
socialpolitisJca samarbetet erinrat därom, att den anordning, som träffats
genom 1938 års lagändring, upphörde att gälla med 1939 års utgång. Örn
ej annan lämplig åtgärd vidtoges, torde socialstyrelsen därmed i regel vara
berövad möjligheten att meddela tillstånd till bedrivande av sådan internationell
arbetsförmedling, varom nu vore fråga.
Nämnda förhållande skulle enligt socialstyrelsens mening medföra avsevärda
olägenheter. Styrelsen hade i skrivelse den 4 januari 1939 till delegationen
närmare utvecklat sina synpunkter härutinnan samt hemställt örn
delegationens medverkan till sådan revision av konventionen angående avgiftskrävande
arbetsförmedlingsbyråer, att förmedling inom musiker- och
artistbranschen såvitt möjligt helt undantoges från konventionens tillämpning.
Delegationen har i skrivelsen den 13 oktober 1939 framhållit, att det med
hänsyn till vad som förekommit syntes vara angeläget söka på något sätt
möjliggöra en fortsatt internationell arbetsförmedling här i landet för musiker
och sceniska artister, utau att överenskommelse om villkoren därför träffats
med respektive främmande stat. Det närmast till hands liggande sättet
härför skulle tydligtvis vara att förlänga det genom 1938 års lagändring
medgivna uppskovet med tillämpning av 2 § tredje stycket av arbetsförmedlingslagen.
En sådan lagstiftningsåtgärd skulle emellertid strida mot 1933
års konvention.
Det enda tillfredsställande sättet att jämväl för framtiden möjliggöra
meddelande här i Sverige av tillstånd till internationell förmedling bestode
enligt delegationens mening i åvägabringande av en lämplig revision av
konventionen. Härom har delegationen anfört:
En framställning till arbetsbyråns styrelse örn öppnande av revisionsförfarande
beträffande en konvention lär visserligen i allmänhet ej kunna
påräkna något välvilligt mottagande, men i förevarande fall torde den ringa
anslutning — av fem stater — som kommit ifrågavarande konvention till
del, tyda på att konventionen är mindre lyckad och att en revision av densamma
möjligen skulle vara välbetänkt. Osannolikt är ej heller, att under
ett revisionsförfarande jämväl andra ändringsyrkanden komme att framställas
av stater, som dittills med hänsyn till en eller annan bestämmelse i konventionen
funnit sig förhindrade att ratificera densamma.
Delegationen har emellertid erinrat om att revisionsförfarandet utgjorde
en ganska omständlig och tidsödande procedur, varför ett konferensbeslut
om ändring i konventionen, även om krigsförhållandena ej skulle verka
Departementschefen.
8 Kungl. Majus proposition nr 71.
uppskov, icke syntes kunna påräknas förr än våren 1941. Under mellantiden,
d. v. s. från 1939 års utgång till nämnda tidpunkt 1941, skulle sålunda
rätteligen ingen internationell arbetsförmedling kunna bedrivas bär i
landet, utan att överenskommelse träffats med vederbörande främmande stat
örn villkoren för förmedlingen.
För sin del har delegationen sökt anvisa en utväg ur svårigheterna och
härom yttrat:
Med hänsyn till den ringa anslutning konventionen fått och den därmed
i viss mån följande svårigheten att, synnerligast under nu rådande oroliga
förhållanden, träffa i konventionen åsyftade överenskommelser, synes det
dock möjligen kunna ifrågasättas, huruvida det ej skulle kunna anses försvarbart,
att samtidigt med igångsättande av en aktion för en revision i
förevarande avseende av konventionen söka åvägabringa en provisorisk lagstiftning,
som möjliggjorde för socialstyrelsen att tillsvidare, i avbidan på
revisionens genomförande, fortsätta att meddela tillstånd till internationell
förmedling, oberoende av förefintligheten av överenskommelse mellan Sverige
och respektive främmande stat rörande förmedlingen. Till stöd för ett dylikt
till vägagående synes möjligen kunna anföras, att vid en under hand gjord
förfrågan i internationella arbetsbyrån rörande utsikterna för en revision av
ifrågavarande innebörd, bland annat erhållits det uttalandet, att den bristande
överensstämmelse mellan svensk praxis och konventionen i fråga örn en särskild
punkt, som skulle komma att råda i avbidan på revisionsfrågans avgörande
»sannolikt ej skulle framkalla några allvarliga erinringar från det
ögonblick, då revisionsförfarande öppnats beträffande denna punkt».
Delegationen har med hänsyn till vad den sålunda anfört hemställt, att
åtgärder måtte vidtagas för att åvägabringa sådan ändring i 1933 års konvention,
att musiker och sceniska artister undantoges från konventionens
tillämpning. En sådan ändring syntes delegationen lämpligen kunna göras
genom ett tillägg till artikel 1: 2 i konventionen. Delegationen har vidare
hemställt, att förslag måtte framläggas till erforderlig lagändring, vilken
syntes böra bestå i en ny avslutning av fjärde stycket av övergångsbestämmelserna,
så lydande: »dock i vad angår 2 § tredje stycket allenast från tid,
som Konungen bestämmer».
I samband med förslag till ändring år 1938 av lagen med vissa bestämmelser
örn arbetsförmedling framhöll jag, att vad socialstyrelsen i då föreliggande
ärende anfört syntes giva vid handen, att arbetsförmedling för
musiker och sceniska artister samt liknande yrkesutövare knappast kunde
väntas bliva på ett för de anställningssökande tillfredsställande sätt bedriven
annorledes än i förvärvssyfte. Fråga örn ändring av huvudbestämmelserna
i lagen, varigenom densamma icke längre skulle bliva tillämplig å arbetsförmedling
för nyss angivna yrkesutövare, ansågs emellertid icke kunna upptagas
till behandling, så länge vårt land vore bundet av 1933 års konvention
och denna bibehölle sitt nuvarande tillämpningsområde.
En utväg, som gav en hjälp för tillfället, anlitades år 1938, i det att de
möjligheter till lindring i 1935 års lags bestämmelser utnyttjades, vilka konventionen
själv erbjöd. Därvid kom — genom införande av stadgande i
y
Kungl. Majus proposition nr 71.
fjärde stycket av övergångsbestämmelserna — sådan lagändring till stånd,
enligt vilken intill 1939 års utgång den bestämmelsen i lagen icke skulle
äga tillämpning, som föreskreve överenskommelse med främmande makt
såsom förutsättning för möjlighet att meddela tillstånd till avgiftskrävande
arbetsförmedling av anställning utom riket eller av anställning här i riket
åt utlänning, som vistades utom riket.
Att i enlighet med stadgandet i 2 § tredje stycket i 1935 års lag
— vari bestämmelser finnas intagna, som motsvara föreskrifterna i artikeln
3 mom. 4 d) samt artikeln 4 c) i konventionen — träffa internationella överenskommelser
örn villkoren för arbetsförmedling har hitintills icke låtit sig
göra, och sådana överenskommelser synas ej heller i fortsättningen kunna
förväntas bliva ingångna. Från och med den 1 januari 1940 är socialstyrelsen
därför berövad möjligheten att meddela tillstånd till internationell arbetsförmedling
för musiker, sceniska artister och därmed jämförliga yrkesutövare.
På sätt delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet anfört,
synes det emellertid vara angeläget att möjliggöra en fortsatt arbetsförmedling
av angivet slag. Härför erfordras, att en revision av konventionen
vidtages av den innebörd, att ändring av mom. 4 d) i artikeln 3 ävensom
av artikeln 4 c) kommer till stånd. Jag finner mig med hänsyn härtill
böra föreslå, att hemställan örn dylik revision göres från Sveriges sida.
Innan Kungl. Majit påkallar åtgärd härutinnan, torde riksdagens yttrande
böra inhämtas.
För att möjliggöra för socialstyrelsen att tillsvidare kunna meddela tillstånd
till internationell arbetsförmedling beträffande musiker, sceniska artister
och liknande yrkesutövare, oberoende av att överenskommelser därom
mellan Sverige och respektive främmande stat saknas, torde ändring av gällande
författning vara nödvändig. Erforderlig ändring synes enklast kunna
uppnås genom jämkning av lydelsen av fjärde stycket i övergångsbestämmelserna.
Det må icke fördöljas, att en dylik åtgärd otvivelaktigt strider
mot den av Sverige ratificerade konventionen. Därest emellertid lagändringen
ifråga förklaras skola träda i tillämpning först sedan Kungl. Majit vidtagit
anstalter för att åstadkomma erforderlig revision av konventionen, synes
åtgärden dock kunna anses vara försvarbar.
Med åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte genom proposition
dels förelägga riksdagen till antagande upprättat förslag till
lag angående ändrad lydelse av fjärde stycket i övergångsbestämmelserna
till lagen den 18 april 1935 (nr 113) med vissa
bestämmelser örn arbetsförmedling,
dels och inhämta riksdagens yttrande över spörsmålet, huruvida
framställning skall göras örn revision i enlighet med vad
i det föregående anförts av artikeln 3 mom. 4 d) och artikeln
4 c) i 1933 års konvention angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer.
Bihang till riksdagens protokoll 1910. 1 sami. Nr 71.
383 io 2
10
Kungl. Majis proposition nr 71.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Anders Lundstedt.
Stockholm 1940. K. L. Beckmans Boktryckeri.