Kungl. Majus proposition nr 67.

1

Nr 67.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse
för stenarbetaren Karl Edvin Karlsson frän skyldighet
att till kronan utgiva viss ersättning; given Stockholms
slott den 16 februari 1940.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 16 februari 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Brahstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anför:

Med skrivelse den 18 augusti 1939 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
jämte yttrande av vägingenjören i Göteborgs och Bohus län överlämnat en
av stenarbetaren Karl Edvin Karlsson i Lysekil gjord ansökan om befrielse
från skyldighet att till kronan utgiva viss ersättning.

I sin ansökan har sökanden anfört i huvudsak följande.

Genom brev den 10 december 1937 hade Kungl. Majit medgivit, att till
utförande såsom statligt beredskapsarbete genom väg- och vattenbyggnads Bihang

till riksdagens protokoll 11)40. 1 sami. Nr 67.

IISO 40

2

Kungl. Majlis proposition nr lii.

styrelsens försorg av omläggning av vägen Dingle—Gravarne mellan Brygge
och Evjå i Sunnervikens och Bullarens vägdistrikt i Göteborgs och Bohus
län finge utgå statsbidrag med högst 85 procent av den beräknade kostnaden,
240,000 kronor. Genom brev den 17 februari 1939 hade Kungl. Majit
vidare medgivit, att statsbidrag finge utgå till nämnda vägföretag med högst
85 procent jämväl å en beräknad merkostnad av 50,000 kronor.

Vid sprängningsarbete, som den 15 mars 1939 ägt rum under utförande
av omförmälda vägföretag, hade på grund av sökandens vållande en Borås
tapetfabriks aktiebolag tillhörig automobil, vilken framförts å vägen, blivit
skadad av ett sprängskott. Sökanden hade i anledning av sprängningen
genom utslag av Sunnervikens häradsrätt den 2 maj 1939 jämlikt förordningen
den 18 maj 1928 angående explosiva varor blivit dömd att för vårdslöshet
vid liandhavandet av dylik vara böta 8 dagsböter ä 3 kronor. Av de
till vägföretagets förfogande ställda medlen hade såsom ersättning till vederbörande
rättsägare för de å automobilen uppkomna skadorna av vägföretaget
utbetalats ett belopp av 528 kronor 65 öre. Vägingenjören i Göteborgs och
Bohus län, som tillika varit arbetschef för vägföretaget, hade anmodat sökanden
att ersätta vägföretaget sistnämnda belopp ävensom meddelat sökanden, att
ytterligare ersättning'' komme att utkrävas av honom, för den händelse vägföretaget
nödgades utgiva skadestånd även av den anledningen att automobilen
icke kunnat användas under den tid densamma på grund av skadan underginge
reparation.

Sökanden bestrede icke, att han vore ersättningsskyldig men ville framhålla,
att det för honom skulle vara förenat med stora svårigheter att utbetala
ersättning. Visserligen ägde han en fastighet, som efter frånräknande
av den skuld, vilken belastade fastigheten, hade ett värde av 5,000 kronor,
men å andra sidan måste han, som vore 62 år och vilkens hustru vore 66
år och sjuklig, snart räkna med en på grund av ålder nedsatt arbetsförmåga
och sökandens årliga inkomst hade under den senaste tiden allenast uppgått
till 1,900 ä 2,000 kronor.

Under hiinvisning till vad sålunda anförts har Karlsson hemställt, att
Kungl. Majit måtte befria honom från skyldighet att erlägga dels nyssnämnda
ersättningsbelopp av 528 kronor 65 öre, dels ock den ytterligare ersättning,
som han i anledning av ifrågavarande försummelse kunde vara skyldig att
gälda.

Vägingenjören har i ärendet framhållit, att då sökanden eljest alltid skött
sitt arbete vid vägföretaget på ett oklanderligt sätt, skadandet av ifrågavarande
automobil finge betraktas såsom en olycklig tillfällighet. Med hänsyn
därtill ävensom till sökandens relativt svaga ekonomi ansåge sig vägingenjören
böra tillstyrka bifall till sökandens framställning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har anfört, att styrelsen saknade anledning
att framställa erinran mot den gjorda framställningen.

I ett i ärendet den 9 september 1939 avgivet utlåtande har statskontoret
yttrat sig på följande sätt.

Då ifrågavarande vägarbete bedreves i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
regi, syntes styrelsen kunna anses vara i förhållande till tredje man ekonomiskt
ansvarig för denne genom arbetares vållande åsamkad skada. För
skadeersättning, som på grund härav kunde komma att gäldas av allmänna
medel, förelåge regressrätt gentemot den vållande.

Enligt statskontorets mening borde stor försiktighet iakttagas i frågor

Kungl. Majlis proposition nr 67. 3

örn befrielse i förhållande till statsverket från betalningsförpliktelser, vilka
härrörde ur mot tredje man begångna förseelser. Med hänsyn till sökandens
ålder och relativt obetydliga inkomst ävensom övriga i ärendet upplysta
omständigheter ville statskontoret emellertid icke motsätta sig, att
sökanden bereddes viss eftergift ifråga örn honom åvilande betalningsskyldighet.
Då statsbidraget till vägbyggnaden utginge med 85 procent av den
för företagets genomförande beräknade kostnaden, syntes ett efterskänkande
av Karlssons ersättningsplikt icke böra gälla större kvotdel av det honom
avkrävda beloppet än 85 procent. Statskontoret ansåge vidare, att med ett
eventuellt efterskänkande ifråga om möjligen blivande skadestånd borde
anstå, intill dess att skadeståndets belopp och grunderna för dess beräknande
vore kända.

Då sökandens befriande från ersättningsskyldighet torde vara att anse
såsom ett eftergivande av en kronans fordran, syntes riksdagens samtycke
erfordras för framställningens bifallande, helt eller delvis.

Enligt vad jag inhämtat har något ytterligare ersättningsanspråk i anledning
av den skada, som tillfogats ifrågavarande automobil, icke blivit framställt.
Man torde därför hava anledning antaga, att ytterligare krav på ersättning
till följd av skadan icke kommer att göras gällande. Det ersättningsbelopp,
varom här är fråga, torde alltså kunna beräknas utgöra 528
kronor 65 öre. Med hänsyn till föreliggande omständigheter synes det
skäligt, att sökanden befrias från skyldigheten att gälda förevarande ersättningsbelopp.
Ersättningen torde, på sätt statskontoret förordat, böra till
85 procent gäldas av statsverket och till återstående del av vederbörande
vägdistrikt. Enligt vad jag förvissat mig örn, har också vägdistriktet förklarat
sig villigt att erlägga 15 procent av förevarande skadeståndsbelopp,
under förutsättning att återstoden av beloppet gäldas av statsverket. Den
fordran, som bör efterskänkas av statsverket, lärer därför böra beräknas till
<85 procent av 528 kronor 65 öre eller alltså till 449 kronor 35 öre. Såsom
statskontoret påpekat, förutsätter ett efterskänkande av berörda fordran riksdagens
medverkan.

På grund av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå
riksdagen medgiva

att stenarbetare!! Karl Edvin Karlsson i Lysekil må befrias
från honom i anledning av omförmälda skada åvilande
skyldighet att ersätta kronan ett belopp av 449 kronor 35 öre.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt
förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.

Departements chefen.