Kungl. Majus proposition nr 65.

1

Nr 65.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse
för vicekorpralen S. H. Hansson m. fl. från ersättningsskyldighet;
given Stockholms slott den 16 februari
1940.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
under punkterna l:o—6:o hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Magit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 16 februari 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, anför:

l:o.

Den 6 september 1938 företog sig dåvarande volontären vid flygkrigsskolan
Sixten Hans Hansson, som i egenskap av flygmekaniker erhållit order att
klargöra ett flygplan, att i strid mot gällande bestämmelser ensam starta flygplanet.
För att lättare få motorn i gång sköt han därvid fram gasreglaget något,
varefter han ryckte igång motorn, med den påföljd att motorn erhöll så högt
varvantal, att flygplanet ställde sig på nosen. Härvid splittrades propellern
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 65.

3r>c 40

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 65.

och motorns frontplåt deformerades. Enligt Hanssons egen uppgift hade han
ägt kännedom örn att han icke ägt rätt att utan hjälp starta motorn; att han det
oaktat handlat så hade berott på att han velat hava allt klart, då föraren kom.

Med anledning härav ställde vederbörande åklagare Hansson under åtal
vid flygkrigsskolans krigsrätt under yrkande örn ansvar å Hansson för oförstånd
i fullgörande av tjänsteplikt samt åläggande för honom att ersätta statsverket
för skadornas avhjälpande med 220 kronor.

I utslag den 10 oktober 1938 fann krigsrätten genom Hanssons eget
erkännande jämte vad i övrigt förekommit utrett, att han i strid mot gällande
bestämmelser obehörigen ensam startat flygplanet och därvid underlåtit att
tillräckligt åtdraga gasreglaget med påföljd att flygplanet ställt sig på nosen
och åsamkats skador, vilkas avhjälpande dragit en kostnad av 220 kronor. På
grund härav prövade krigsrätten lagligt jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
döma Hansson för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt att undergå
disciplinstraff av vaktarrest i fyra dagar, varjämte Hansson förpliktades att
i skadestånd till statsverket genast utgiva 220 kronor. Krigsrättens utslag har
vunnit laga kraft.

Uti en av chefen för flygvapnet och flygförvaltningen, med såväl gemensamt
eget yttrande som yttrande av chefen för flygkrigsskolan, den 14 april 1939
överlämnad skrift har Hansson —- under åberopande bland annat, att ett
gäldande av det ådömda skadeståndet skulle för honom medföra kännbara
ekonomiska svårigheter, enär han icke ägde andra tillgångar än vissa å sparbanksbok
obligatoriskt insatta avlöningsmedel — anhållit örn befrielse från
skadeståndsskyldigheten.

Chefen för flygkrigsskolan har anfört, bland annat, att Hansson iakttagit
ett gott uppförande under sin tjänstetid, samt att hans strävan att snabbt
fullgöra tjänsteuppdraget kunde förklara hans uraktlåtenhet att i detta fall
följa gällande föreskrifter.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen hava, under hänvisning bland
annat till Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut i liknande ärende, hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen, att Hansson befriades från ifrågavarande
skadeståndsskyldighet av 220 kronor samt att beloppet måtte få avskrivas
ur flygvapnets räkenskaper.

Statskontoret har i yttrande den 30 maj 1939 anfört, att ämbetsverket, även
örn viss tvekan kunde råda huruvida den gjorda ansökningen borde bifallas,
ansåge sig icke böra framställa någon erinran mot att Hansson befriades från
honom ålagd ersättningsskyldighet.

Departements- Med hänsyn till de i ärendet föreliggande omständigheterna finner jag mig
chefen. böra tillstyrka, att Hansson befrias från ifrågavarande ersättningsskyldighet
å 220 kronor.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Sixten Hans Hansson må befrias från honom jämlikt
flygkrigsskolans krigsrätts utslag den 10 oktober 1938 åliggande
skyldighet att till kronan utgiva skadestånd med 220 kronor.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 65.

2:o.

Den 15 december 1938 ombesörjde dåvarande volontären vid Bodens
artilleriregemente Anders Hugo Gjerswold och värnpliktige nr 261 59/1938
Bror Lennart Marcus flyttning av en kronan tillhörig traktor från ett uppvärmt
till ett kallt garage inom regementets område, varvid de underläto att tillse,
att vattnet i kylaren till traktorns motor varit avtappat med den påföljd, att i
kylaren kvarvarande vatten frös och söndersprängde motorblocket.

Efter åtal vid regementets krigsrätt dömdes Gjerswold och Marcus genom
krigsrättens utslag den 4 februari 1939 för vad de sålunda låtit komma sig
till last jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten att vardera undergå disciplinstraff
av vaktarrest i två dagar samt förpliktades att, vilkendera bäst gälda
gitte, ersätta kronan den å motorblocket uppkomna skadan med 622 kronor
38 öre.

Krigshovrätten, där Gjerswold och Marcus anfört besvär över krigsrättens
utslag, fann genom utslag den 21 mars 1939 skäl icke vara anfört, som föranledde
ändring i överklagade utslaget. Jämlikt 30 kap. 6 § rättegångsbalken
ägde Gjerswold och Marcus ej fullfölja talan mot krigshovrättens utslag.

Hos Kungl. Maj:t hava sedermera såväl Gjerswold som Marcus under framhållande
av sin svaga ekonomiska ställning anhållit om befrielse från den dem
ålagda ersättningsskyldigheten.

Chefen för Bodens artilleriregemente har med hänsyn till de ömmande omständigheterna
tillstyrkt bifall till ansökningarna.

Arméförvaltningens tyg- och civila departement hava i utlåtande den 16 maj
1939 anfört, att, med hänsyn till vad i ärendet upplysts beträffande sökandenas
ekonomiska omständigheter och då den av dem visade vårdslösheten i betraktande
av det ådömda straffet icke torde få betecknas såsom grov, vägande
billighetsskäl syntes tala för att de befriades från den dem ålagda ersättningsskyldigheten.

Statskontoret har i utlåtande den 30 maj 1939 förklarat sig med hänsyn till
i ärendet föreliggande omständigheter icke hava något att erinra mot att
sökandena befriades från dem ålagd ersättningsskyldighet.

I anslutning till vad myndigheterna anfört finner jag mig böra tillstyrka, Deyartementsatt
Gjerswold och Marcus befrias från ifrågavarande ersättningsskyldighet till chefenkronan.

Jag hemställer fördenskull, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
medgiva,

att Anders Hugo Gjerswold och Bror Lennart
Marcus må befrias från dem jämlikt krigshovrättens utslag den
21 mars 1939 åliggande skyldighet att till kronan utgiva ersättning
med 622 kronor 38 öre.

3:o.

Den 25 september 1939 inträffade under första pansarvärnskompaniets vid
Göta livgarde förläggning vid Yombs Nygård i Malmöhus län en eldsolycka

4

Kungl. Majus proposition nr 65.

i ett tält, därvid såväl tältet som viss i detsamma befintlig tyg- och intendenturmateriel
förstördes av eld. Anledningen till eldsolyckan synes hava varit, att
den eld som uppgjorts i tältet icke ägnats vederbörlig tillsyn av de personer,
vilka vid tillfället i fråga befunnit sig i tältet, nämligen värnpliktiga nr 4047
45/1938 Ingvar Lundin och nr 109 33/1938 Torsten Vilhelm Andersson.

Lundin och Andersson ålades sedermera, efter yrkande av åklagare, av
krigsrätten vid Södra skånska infanteriregementet genom utslag den 10
oktober 1939, enär de genom bristande uppmärksamhet finge anses hava
vållat ifrågavarande eldsolycka, vilkendera gälda gitte, att ersätta kronan
för den därigenom uppkomna skadan med sammanlagt 1,987 kronor 84 öre.
Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

I en av chefen för Södra skånska infanteriregementet, jämte eget yttrande,
den 14 november 1939 överlämnad ansökning hava Lundin och Andersson
gemensamt anhållit att — med hänsyn till sin svaga ekonomiska ställning och
små inkomster under såväl sitt civila arbete som framförallt under militärtjänstgöringen
och då de icke ägde möjlighet att inom rimlig tid ersätta
skadan — bliva befriade från ifrågavarande skadeståndsskyldighet.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Lundin för år 1939 taxerats till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt till 1,550 kronor samt att Andersson
för år 1939 taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt till 990 kronor.

Chefen för Södra skånska infanteriregementet har anfört, att enär krigsrättens
utslag innebure, att Lundin och Andersson visserligen genom
bristande uppmärksamhet hade vållat ifrågavarande eldsolycka och krigsrätten
därför prövat rättvist ålägga dem att ersätta kronan för den därigenom uppkomna
skadan, men krigsrätten däremot icke funnit nämnda bristande uppmärksamhet
därutöver påkalla straff, med hänsyn till Lundins och Anderssons
svaga ekonomiska ställning deras ansökning att bliva befriade från ersättningsskyldighet
syntes vara behjärtansvärd.

Arméförvaltningens tyg- och intendenturdepartement hava i utlåtande den
4 december 1939 anfört bland annat följande:

Med avseende å föreliggande ansökning finge departementen erinra om vad
1935 års riksdag i sin skrivelse nr 156 uttalat i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse för viss befattningshavare från honom ådömd
betalningsskyldighet till kronan. Med hänsyn till berörda riksdagsuttalande
funne departementen sig icke kunna förorda, att Lundins och Anderssons
skuld till statsverket helt efterskänktes. Emellertid syntes det sannolikt, att
icke ringa svårigheter skulle möta för Lundin och Andersson att fullgöra sin
ifrågavarande betalningsskyldighet, samt att utsikterna för kronan att inom
rimlig tid av dem utfå hela det utdömda beloppet vore relativt små. Departementen
finge därför föreslå, att den av riksdagen antydda vägen att låta de
försumliga inbetala en del av det till betalning fastställda beloppet i detta fall
anlitades, och finge departementen för sin del föreslå, att Lundin och Andersson
mot inbetalande senast den 1 juli 1941 av visst belopp, förslagsvis tillhopa

femton procent av det utdömda beloppet eller (_15 x 1’987. 84) _298 kronor

100

18 öre eller i avrundat tal 300 kronor, befriades från skyldighet att gälda åter -

5

Kungl. Majus proposition nr 65.

stoden av deras skuld till kronan enligt ovannämnda utslag. Av praktiska
skäl syntes emellertid sådan befrielse böra inträda för vederbörande så snart
lian inom angiven tid erlagt hälften av sistnämnda belopp, alltså 150 kronor.

Statskontoret bär i utlåtande den 20 december 1939 anfört, att med hänsyn
till att sökandena genom jämförelsevis grov vårdslöshet kunde anses hava
vållat ifrågavarande eldsolycka, statskontoret funne sig icke kunna tillstyrka
helt efterskänkande av den sökandena ådömda skadeståndsskyldiglieten. I
likhet med tyg- och intendenturdepartementen ville statskontoret emellertid
icke motsätta sig, att ersättningen begränsades till viss del av det utdömda
beloppet att inbetalas senast den 1 juli 1941. Enligt ämbetsverkets förmenande
borde — i motsats till vad departementen föreslagit — envar av de sökande
med hänsyn till det utdömda beloppets storlek åläggas att gälda 300 kronor.

För den händelse någon av sökandena utkallades till beredskapstjänst, syntes
en mot tjänstgöringen svarande förlängning av tidsfristen för skadeståndsbeloppets
inbetalande böra medgivas.

Av utredningen i ärendet synes framgå, att avsevärda svårigheter skulle Departementsmöta
för Lundin och Andersson att fullgöra sin ifrågavarande betalningsskyl- chefendighet
samt att utsikterna för kronan att inom rimlig tid av dem utfå hela
det utdömda beloppet äro små. Med anledning härav anser även jag, att ersättningen
bör begränsas till viss del av det utdömda beloppet att inbetalas
senast den 1 juli 1941. I fråga örn beloppets storlek föreligga delade meningar
så tillvida, att tyg- och intendenturdepartementen ansett envar av de värnpliktiga
böra åläggas att gälda 150 kronor, under det att statskontoret i sådant
hänseende föreslagit ett belopp av 300 kronor. Såsom framgår av statskontorets
utlåtande har ämbetsverket ansett, att de värnpliktiga genom jämförelsevis
grov vårdslöshet vållat den ifrågavarande eldsolyckan. Av handlingarna
i ärendet framgår, att eldsolyckan torde hava uppkommit genom att
ingendera av de värnpliktiga haft sin uppmärksamhet tillräckligt riktad å
elden och att till följd därav genom gnistor från den brinnande granveden
den i tältet befintliga halmen antänts, innan de lagt märke därtill. Ehuru de
värnpliktiga härvidlag uppenbarligen begått en försummelse, torde det dock
böra uppmärksammas, att vederbörande åklagare icke yrkat ansvar å dem i
anledning av försummelsen. Vid angivna förhållanden anser jag skadeståndet
böra begränsas till ett belopp, som mera syftar till att markera den föreliggande
skadeståndsskyldiglieten än till att utkräva verklig betalning; ett belopp
av 50 kronor för en var av Lundin och Andersson synes därvid vara tillfyllest.
I likhet med statskontoret anser jag, att för den händelse någon avsökandena
utkallas till beredskapstjänst, en skälig förlängning av tidsfristen
för skadeståndsbeloppets inbetalande bör kunna medgivas. Sådant medgivande
torde böra bliva beroende på Kungl. Maj:ts prövning efter ansökning
av vederbörande.

Jag hemställer således, att Kungl. Majit mätte föreslå riksdagen medgiva,

att envar av Ingvar Lundin och Torsten Vilhelm
Andersson må, därest han före den 1 juli 1941 eller den
senare tidpunkt Kungl. Majit må bestämma till arméförvalt -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 65.

ningen inbetalar ett belopp av 50 kronor, befrias från återstoden
av den honom jämlikt regementskrigsrättens vid Södra skånska
infanteriregementet utslag den 10 oktober 1939 åliggande skadeståndsskyldighet.

4:o.

Den 6 oktober 1939 inträffade under förläggning av första tunga plutonen
av Södra skånska infanteriregementet i närheten av Harlösa gård i Malmöhus
län en eldsolycka i ett tält, därvid såväl tältet som viss i detsamma befintlig
intendenturmatereiel förstördes eller skadades av eld. Anledningen till eldsolyckan
synes hava varit, att värnpliktige nr 204 3/1936 Gösta Ivarsson,
förfarit vårdslöst med avseende å övervakandet av i tältet uppgjord eld, i det
han, oaktat han varit ensam i tältet, mot givna instruktioner lämnat detsamma,
utan att elden varit helt släckt.

Ivarsson ålades sedermera, efter talan av åklagare, av regementskrigsrätten
vid Södra skånska infanteriregementet genom utslag den 25 oktober 1939,
enär eldsolyckan finge anses hava vållats genom Ivarssons vårdslöshet, att
ersätta kronan för den därigenom uppkomna skadan med ett belopp av 948
kronor 47 öre. Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

Uti en av chefen för Södra skånska infanteriregementet, jämte eget
yttrande, den 16 november 1939 överlämnad skrift har Ivarsson — under
åberopande bland annat av att hans årliga inkomst, som i normala fall belöpt
sig till omkring 2,500 kronor, under år 1939 minskats genom att han icke
åtnjutit någon lön under tiden från den 3 september, då han inkallats till
tjänstgöring med anledning av den förstärkta försvarsberedskapen — anhållit
örn befrielse från ifrågavarande ersättningsskyldighet.

Chefen för Södra skånska infanteriregementet har anfört, att enär krigsrättens
utslag innebure, att Ivarsson visserligen genom bristande uppmärksamhet
finge anses hava vållat ifrågavarande eldsolycka och krigsrätten därför
prövat rättvist ålägga honom att ersätta kronan för den därigenom uppkomna
skadan, men krigsrätten däremot icke funnit nämnda bristande uppmärksamhet
därutöver påkalla straff, med hänsyn till Ivarssons svaga ekonomiska
ställning hans ansökning att bliva befriad från ersättningsskyldighet
syntes vara behjärtansvärd.

Arméförvaltningens intendentur- och civila departement hava i utlåtande
den 11 december 1939 anfört bland annat följande:

Med avseende å föreliggande ansökning finge departementen erinra örn
vad 1935 års riksdag i sin skrivelse nr 156 uttalat i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående befrielse för viss befattningshavare från honom
ådömd betalningsskyldighet till kronan. Med hänsyn till berörda riksdagsuttalande
ansåge departementen sig icke kunna förorda, att Ivarssons skuld
till statsverket helt efterskänktes. Emellertid syntes det sannolikt, att icke
ringa svårigheter skulle möta för Ivarsson att fullgöra sin ifrågavarande
betalningsskyldighet samt att utsikterna för kronan att inom rimlig tid av
honom utfå liela det utdömda beloppet vore relativt små. Departementen finge
därför föreslå, att den av riksdagen antydda vägen att låta den försumlige
inbetala en del av det till betalning fastställda beloppet i detta fall anlitades,

Kungl. Maj:ts proposition nr 65.

7

och finge departementen för sin del föreslå, att Ivarsson mot inbetalande
senast den 1 juli 1941 av visst belopp, förslagsvis 150 kronor, befriades från
skyldigheten att gälda återstoden av sin skuld enligt ovanberörda utslag.

Statskontoret har i utlåtande den 23 december 1939 anfört, att, med hänsyn
till att Ivarsson genom vårdslöshet vållat ifrågavarande eldsolycka, statskontoret
funne sig icke kunna tillstyrka ett efterskänkande av sökanden
ådömd skadeståndsskyldighet. I likhet med departementen ville statskontoret
emellertid icke motsätta sig, att ersättningen begränsades till viss del
av det utdömda beloppet att inbetalas senast den 1 juli 1941. Med åberopande
av sitt utlåtande den 20 december 1939 angående befrielse från betalningsskyldighet
för värnpliktiga I. Lundin och T. Y. Andersson (se föregående
punkt) föreslog statskontoret, att ersättningsbeloppet för Ivarsson fastställdes
till 300 kronor. För den händelse Ivarsson utkallades till beredskapstjänst,
syntes en mot denna tjänstgöring svarande förlängning av tidsfristen för
skadeståndsbeloppets inbetalande böra medgivas.

På i huvudsak samma grunder som anförts under nästföregående punkt Departementsrörande
befrielse för värnpliktiga I. Lundin och T. V. Andersson från viss chefe,>-ersättningsskyldighet finner jag mig böra föreslå, att jämväl Ivarsson må befrias
från den honom åliggande skadeståndsskyldigheten mot inbetalande på motsvarande
sätt av ett belopp av 50 kronor. Jag hemställer sålunda, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Gösta Ivarsson må, därest han före den 1 juli 1941 eller
den senare tidpunkt Kungl. Majit må bestämma till arméförvaltningen
inbetalar ett belopp av 50 kronor, befrias från återstoden
av den honom jämlikt regementskrigsrättens vid Södra
skånska infanteriregementet utslag den 25 oktober 1939 åliggande
skadeståndsskyldighet.

5:o.

Den 15 juli 1924 inträffade i Rinkaby i Kristianstads län en sammanstötning
mellan en kronan tillhörig automobil och en aktiebolaget Biltur tillhörig
automobilomnibus, varvid sistnämnda fordon tillfogades vissa skador.
Vid olyckstillfället hade föraren å kronans automobil, värnpliktige M. Pettersson,
som haft i uppdrag att i tjänsteärende framföra densamma, överlämnat
styrratten till dåvarande volontären vid fälttelegrafkåren, numera tyghantverkaren
vid flygvapnet G. E. Rahm, vilken icke innehade körkort.

Sedan åtal anställts vid Villands häradsrätt mot Rahm och Pettersson,
förpliktade häradsrätten dem genom utslag den 20 oktober 1924 att, en för
båda och båda för en, till aktiebolaget Biltur utgiva ersättning för de omförmälda
automobilomnibus tillfogade skadorna med 2,440 kronor 90 öre.
Därjämte dömdes en var av dem jämlikt 39 § förordningen örn motorfordon
den 15 juni 1923 att böta 125 kronor till kronan.

På talan av aktiebolaget Biltur förpliktade hovrätten över Skåne och
Blekinge genom dom den 11 december 1925, som vunnit laga kraft, jämväl
Kungl. Majit och kronan i egenskap av ägare till den automobil, vars förare

8

Kungl. Maj:1s proposition nr 65.

vållat omförmälda sammanstötning, att till bolaget utgiva nyssnämnda belopp,
2,440 kronor 90 öre, jämte 5 % årlig ränta därå från stämningsdagen
den 4 september 1924, till dess betalning skedde, ävensom att ersätta bolagets
rättegångskostnader med 200 kronor jämte kostnader för protokollslösen.
På grund av hovrättens dom utbetalade arméförvaltningens intendentsdepartement
från sitt försträckningskonto till aktiebolaget Biltur ett
belopp av 2,605 kronor 67 öre. För utfående av de utdömda rättegångskostnaderna
hänvisades bolaget att vända sig till statskontoret eller Kungl.
Maj:ts befallningshavande i Malmöhus län.

På yrkande av intendentsdepartementet förpliktades därefter Bahm genom
Linköpings domsagas häradsrätts utslag den 3 maj 1926 att till Kungl. Majit
och kronan såsom ersättning för vad kronan måst erlägga på grund av förenämnda
dom utgiva 2,805 kronor jämte 5 % ränta därå från stämningsdagen
den 11 mars 1926, tills betalning skedde, ävensom att ersätta kronans rättegångskostnader
med 25 kronor. Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

Genom Snevringe häradsrätts utslag den 23 november 1926 har jämväl
kronans fordran hos Pettersson blivit domfäst.

Sedan intendentspartementet hos flygstyrelsen anhållit, att styrelsen
måtte vidtaga åtgärd för att kronans ifrågavarande fordran hos Bahm måtte
bliva kronan gottgjord genom kvittning mot Bahm tillkommande avlöningsförmåner,
anhöll Bahm uti en av flygstyrelsen, jämte eget yttrande, till intendentsdepartementet
ingiven, till Kungl. Majit ställd skrift den 28 januari
1936 att bliva befriad från honom jämlikt Linköpings domsagas häradsrätts
utslag den 3 maj 1926 åliggande betalningsskyldighet till kronan.

Uti yttrande över nämnda ansökning den 22 februari 1936 anförde arméförvaltningens
intendents- och civila departement bland annat, följande:

Jämlikt brev den 18 november 1927 hade Kungl. Majit medgivit, att till
gäldande av de utav hovrätten över Skåne och Blekinge utdömda, av intendentsdepartementet
förskjutna kostnaderna ett belopp av 2,605 kronor 67
öre finge utbetalas från lantförsvarets anslag till extra utgifter, varjämte
föreskrivits, att det belopp, som framdeles kunde komma att indrivas från
Kahm och Pettersson, skulle tillgodoföras nämnda anslag.

Vid utmätningsförsök, senast verkställda under år 1935, för utfående av
kronans ifrågavarande fordran hos Kahm och Pettersson hade båda befunnits
sakna utmätningsbara tillgångar.

Beträffande Kålmis förmåga att fullgöra sin ifrågavarande betalningsplikt
hade framgått av ett från flygstyrelsen till intendentsdepartementet inkommet
intyg, att hans och hans hustrus gemensamma löneförmåner vid 4. flygkåren,
där Kahm vore tyghantverkare och hustrun omhänderhade skötseln av telefonväxeln,
för månad uppginge till 548 kronor. Enligt Bahms egen uppgift
hade han att fullgöra försörjningsplikt gentemot sin moder med 25 kronor
för månad.

Med avseende å den av Kahm gjorda framställningen finge departementen
erinra om vad 1935 års riksdag i sin skrivelse, nr 156, uttalat i anledning
av Kungl. Majits proposition angående befrielse för marindirektören
Falkman från viss betalningsskyldighet. Med hänsyn till berörda riksdagsuttalande,
och då den förseelse, till vilken Rahm gjort sig skyldig, finge
anses vara av jämförelsevis allvarlig beskaffenhet, funne departementen sig
icke kunna förorda, att Rahms skuld till statsverket helt efterskänktes.

Kungl. Majas proposition nr 65.

9

Emellertid syntes det sannolikt, att icke ringa svårigheter skulle mota för
Rahm att fullgöra sin ifrågavarande betalningsskyldighet samt att utsikterna
för kronan att inom rimlig tid av honom utfå hela det utdömda beloppet
jämte ränta vore relativt små. Departementen finge därför föreslå, att den
av riksdagen antydda vägen att låta den försumlige inbetala en del av det
till betalning fastställda beloppet i detta fall anlitades, och finge departementen
för sin del ifrågasätta, att Rahm mot inbetalande senast den 1 juli
1937 av förslagsvis 1,200 kronor befriades från skyldigheten att gälda återstoden
av sin skuld till kronan.

På grund av vad sålunda anförts, hemställde departementen, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen medgiva, att Rahm finge, därest han senast
den 1 juli 1937 till arméförvaltningen erlade ett belopp av 1,200 kronor,
befrias från återstående betalningsskyldighet till kronan enligt Linköpings
domsagas häradsrätts förenämnda utslag den 3 maj 1926.

I utlåtande den 29 februari 1936 biträdde statskontoret vad arméförvaltningens
intendents- och civila departement hemställt.

I proposition, nr 186, till 1936 års riksdag föreslog Kungl.
Majit, i anslutning till vad myndigheterna sålunda yttrat, att Rahm finge,
därest han senast den 1 juli 1937 till arméförvaltningen inbetalade ett belopp
av 1,200 kronor, befrias från återstående betalningsskyldighet till kronan
enligt Linköpings domsagas häradsrätts utslag den 3 maj 1926.

Sedan riksdagen i skrivelse nr 223 i anledning av Kungl. Majits nyssnämnda
proposition därtill lämnat sitt medgivande, förordnade Kungl. Majit i brev
den 22 maj 1936, att Rahm skulle, därest han senast den 1 juli 1937 till
arméförvaltningen inbetalade ett belopp av 1,200 kronor, befrias från återstående
betalningsskyldighet till kronan enligt Linköpings domsagas häradsrätts
omförmälda utslag den 3 maj 1926.

Uti en av arméförvaltningens intendentur- och civila departement, jämte
eget yttrande, den 24 november 1939 ingiven skrift har nu Rahm — med förmälan,
att han intill oktober månad 1939 genom avdrag å lön inbetalt tillsammans
1,200 kronor av ifrågavarande skadestånd men att detta icke kunnat ske
utan avsevärda ekonomiska svårigheter — anhållit om befrielse från vidare
betalningsskyldighet, oaktat han icke kunnat fullgöra den genom Kungl. Maj :ts
beslut fastställda inbetalningsskyldigheten inom föreskriven tid.

Arméförvaltningens intendentur- och civila departement hava i sitt förenämnda
yttrande bland annat anfört, att Rahm med hänsyn till de inkomster
han och hans hustru åtnjutit syntes utan större svårighet hava bort till
kronan före den 1 juli 1937 kunna inbetala det till 1,200 kronor reducerade
skadeståndsbeloppet. Då så emellertid icke skett och med hänsyn jämväl
till omständigheterna vid den trafikolycka, i följd varav skadeståndsbeloppet
utdömts, ansåge departementen skäl icke föreligga att tillstyrka bifall till
den nu gjorda ansökningen. Flygförvaltningen hade vid ansökningens överlämnande
till intendenturdepartementet ansett sig böra tillstyrka densamma.

Statskontoret har i yttrande den 20 december 1939 anfört, att ämbetsverket
visserligen funne betänkligheter möta mot ett efterskänkande av Rahms ifrågavarande
skuld till kronan men dock med hänsyn till vad i ärendet anförts icke

Bihang lill riksdagens protokoll 1940. 7 sami. Nr 65. km 40 2

Departements chefen.

10 Kungl. Majus proposition nr 65.

ville motsätta sig, att skulden delvis eftergåves; statskontoret ville för sin
del föreslå, att Bahm mot inbetalande av ytterligare 200 kronor — ett belopp
som tillsammans med tidigare inbetalt belopp av 1,200 kronor utgjorde hälften
av skadeståndsbeloppet —- befriades från sin därefter återstående ersättningsskyldighet
till statsverket.

I likhet med statskontoret anser jag mig böra föreslå, att Bahm mot inbetalande
av ytterligare 200 kronor befrias från sin därefter återstående
ersättningsskyldighet till statsverket. Det torde få ankomma pa Kungl. Majit
att bestämma den tidpunkt, inom vilken ifrågavarande betalningsskyldighet
skall vara fullgjord.

Under åberopande av det anförda hemställer jag alltså, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att tyghantverkare!! vid flygvapnet G. E. Bahm må, därest
han inom tid, som av Kungl. Majit må bestämmas, inbetalar ett
ytterligare belopp av 200 kronor, befrias från återstående betalningsskyldighet
till kronan enligt Linköpings domsagas
häradsrätts utslag den 3 maj 1926.

6:o.

Sedan dåvarande furiren vid fälttelegrafkåren J. V. Lind för vartdera av
budgetåren 1926/27 och 1927/28 uppburit studiestipendium å 1,000 kronor
från anslaget till studiestipendier åt underofficerare och furirer, avseende
förvärvande av kompetens för fortsatt utbildning vid krigsskolan till officer
eller reservofficer, samt Lind jämlikt bestämmelse i brevet den 13 oktober

1927 angående användningen under sistnämnda budgetår av sagda anslag
avgivit förbindelse att kvarsta i tjänst minst till och med den 30 april 1930,
anhöll Lind, som avlagt studentexamen den 16 juni 1928, i en den 9 juli

1928 dagtecknad ansökan örn avsked från sin beställning vid kåren. Såsom
skäl för denna ansökan anförde Lind, att han önskade ägna sig åt prästyrket
och därför ville påbörja studier för avläggande av prästexamen.

Genom beslut den 17 augusti 1928 medgav Kungl. Majit, att Lind finge
omedelbart erhålla avsked fran sm anställning vid fälttelegrafkåren, under
villkor att han antingen vid avskedet återbure de av honom uppburna
stipendiebeloppen eller ock avgåve skriftlig förbindelse att senast inom fem
år från avskedsdagen återbetala samma belopp samt att, räknat från och med
sistnämnda dag, erlägga fem procent årlig ränta å vad som icke återburits.

Uti en av arméförvaltningens civila departement, jämte eget yttrande, den
27 december 1938 ingiven skrift har Lind, som dåmera tjänstgjorde såsom
kyrkoadjunkt i Burträsk och numera är komminister i Jöms församling, anhållit
örn efterskänkande av sin skuld till kronan i enlighet med en av honom
på grund av bestämmelserna i nyssnämnda beslut den 24 augusti 1928 avgiven
skuldförbindelse. Till stöd för denna anhållan har Lind anfört, att han, som
hade försörjningsplikt gentemot hustru och barn, på grund av sina ringa inkomster
såsom e o. prästman trots sträng sparsamhet nödgats ådraga sig

Kungl. Maj.is proposition nr 6''ä

11

ytterligare skulder. Av den å skulden till Kronan upplupna räntan, som uppginge
till omkring 1,000 kronor, hade Lind inbetalat ett sammanlagt belopp
av 825 kronor. För den händelse ansökningen örn efterskänkande av skulden
å 2,000 kronor bifölles, förbunde sig Lind att återbetala de återstående 175
kronorna av räntebeloppet.

Arméförvaltningens civila departement har i sitt yttrande anfört följande:

Anledningen till att Lind icke kunnat fullgöra sin återbetalningsskyldighet
i enlighet med den av honom meddelade förbindelsen syntes hava varit den
att Lind, som efter prästvigningen tjänstgjort såsom e. o. prästman i olika
församlingar, för sitt arbete åtnjutit jämförelsevis obetydlig avlöning. Sålunda
hade av inhämtad upplysning framgått, att hans årliga" avlöning ännu i början
av år 1936 understeg 4,000 kronor. Från och med den 1 mars 1936 hade
emellertid Lind börjat avbetala sin skuld med 25 kronor i månaden, varför
skulden efter avbetalning under december månad 1938 minskats med tillhopa
850 kronor. Med hänsyn till Linds svaga ekonomiska ställning och då
han vöre gift och hade barn, ansåge departementet billighetsskäl tala för ett
efterskänkande i viss omfattning av hans återstående skuld till kronan.
Departementet ville erinra, att i åtskilliga fall kronans fordringar hos enskilda
personer blivit helt eller delvis efterskänkta. Under åberopande härav hemställde
departementet, att Kungl. Maj:t måtte medgiva, att Lind, därest han
före viss tidpunkt inbetalade ytterligare ett belopp av 150 kronor, befriades
från återbetalning av sin därefter återstående skuld till kronan.

Statskontoret har i utlåtande den 4 februari 1939 anfört, att, då, såvitt
statskontoret kunde finna, tillräckliga skäl för efterskänkande av Linds skuld
till statsverket icke i ärendet åberopats och för övrigt ett bifall till ansökningen
skulle kunna medföra icke önskvärda konsekvenser för andra liknade
fall, statskontoret icke ansage sig kunna tillstyrka ansökningen. Därest
emellertid Kungl. Maj:t skulle finna skäl att tillmötesgå densamma, ville statskontoret
erinra, att för efterskänkande av kronans ifrågavarande fordran,
riksdagens medgivande vore erforderligt.

Till en början torde böra erinras därom, att frågor om eftergift och av Departementsskrivning
av kronans fordringar hos enskilda personer i allmänhet röra sig CÄef*”-om skadestånds- eller ersättningsskyldighet på grund av försummelse i
tjänsten eller betalningsskyldighet i enlighet med ingångna avtal av olika slag
samt låne- och borgensförbindelser. Såsom torde framgå av den föregående
redogörelsen har förevarande fordran ett annat ursprung. Då Lind uppbar
förenämnda studiestipendier, tillskapades icke därigenom något skuldförhållande;
han förband sig allenast, i enlighet med bestämmelserna för åtnjutande
av dylika stipendier, att kvarstå i tjänst minst till och med den 30
april tredje året efter det stipendiet uppburits. Först i och med att Lind efter
avlagd studentexamen sökte och erhöll avsked för att övergå till teologiska
studier uppställdes villkoret örn återbetalning av de uppburna stipendiebeloppen
jämte ränta.

Vid bedömande av frågan, huruvida Lind av billighetsskäl bör erhålla
lättnad i den honom åliggande betalningsskyldigheten, anser jag de nyss
anförda omständigheterna vid skuldförhållandets uppkomst i och för sig tala

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 6*5.

därför. I betraktande av att Lind, sedan han ådragit sig sin skuld till kronan,
påbörjat och fullföljt sina universitetsstudier och därefter haft jämförelsevis
små inkomster, med vilka han även haft att försörja hustru
och barn, synes det förklarligt, att han ej varit i stand helt fullgöra
sina skyldigheter enligt den avgivna förbindelsen. Enligt vad som från arméförvaltningens
civila departement inhämtats har Lind numera inbetalat tillhopa
925 kronor å sin skuld. Bortser man från ränta, skulle Lind, om han
inbetalade ytterligare 75 kronor, ha återbetalat hälften av de uppburna
stipendiebeloppen. Med hänsyn till de uppoffringar som det tydligen skulle
innebära för Lind och hans familj att inom rimlig tid inbetala hela skulden,
anser jag starka billighetsskäl tala för att Lind befrias från vad därefter skulle
återstå av densamma. Att en dylik befrielse skulle medföra betänkliga konsekvenser
av prejudicerande natur, lärer icke vara att befara, då föreliggande fall
synes vara egenartat.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att komministern -T. V. Lind må, därest han inbetalar ett
ytterligare belopp av 75 kronor, befrias från återstående betalningsskyldighet
till kronan på grund av den av honom den 24
augusti 1928 utfärdade skuldförbindelsen.

Yad departementschefen under punkterna Ilo—6:o hemställt,
däri statsrådets övriga ledamöter instämma, behagar
Hans Majit Konungen bifalla samt förordnar, att
proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Lars Wikland.

Stockholm VMO. K. L. Beckmans Boktryckeri.