Kungl. Maj:ts proposition nr 57.
1
Nr 57.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
rörande förbud mot befordran av vissa periodiska
skrifter med statliga trafikmedel m. m.; given
Stockholms slott den 16 februari 1940.
Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t
härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till förordning
rörande förbud mot befordran av vissa periodiska skrifter med statliga trafikmedel
m. m.
GUSTAF.
K. G. Westman.
Bihang till riksdagens protokoll 1910. 1 sami. Nr 57.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 57.
Förslag
till
Förordning
rörande förbud mot befordran av vissa periodiska skrifter med statliga
trafikmedel m. m.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden må Konungen, örn vid upprepade
tillfällen innehållet i periodisk skrift visat sig ägnat att framkalla fara för
rikets säkerhet eller skada rikets förhållande till främmande makt eller undergräva
krigslydnaden eller ock därmed åsyftats att förbereda samhällsordningens
omstörtande med hjälp av främmande makt eller eljest med våldsamma
medel, förordna, att nummer eller häften, vilka utgivits eller framdeles
komma att utgivas av skriften, ej må befordras med allmänna posten
eller såsom express-, paket-, il- eller fraktgods eller på därmed jämförligt
sätt med statens järnvägar eller annat av staten ombesörjt trafikmedel eller
enskilda järnvägar. Sådant förbud skall ej avse föreskriven befordran till
offentlig myndighet. Förbudet skall meddelas för viss tid, högst sex månader,
och må förlängas för högst sex månader varje gång. Förbudet må
återkallas, då anledning därtill finnes.
Förbud må ej meddelas i annat fall än där skriften i anledning av åtal
för dess innehåll i sådant avseende som ovan angives av jury förklarats
brottslig, enär innehållet ansetts stridande mot 3 § 7, 9 eller 10 mom. tryck
frihetsförordningen, eller där jämlikt 4 § 12 eller 13 mom. samma lag meddelats
förordnande om indragning av skriften samt tryckfrihetskommittén
funnit förordnandet skola äga bestånd.
2 §■
Innan förbud enligt 1 § eller förlängning därav beslutas, skall yttrande
inhämtas från en nämnd bestående av fem ledamöter (tryckfrihetsnämnden).
Nämnden skall utses av Konungen för viss tid. Av ledamöterna skola
två utses bland personer, föreslagna av de tidningsmannaorganisationer, som
Konungen bestämmer. För en var av dessa ledamöter skola i enahanda ordning
utses två suppleanter. Förslag, som ovan sägs, skall, för att vinna avseende,
upptaga minst dubbelt så mångå personer som de, vilka skola med
Kungl. Maj:ts proposition nr 57.
3
ledning av förslaget förordnas till ledamöter eller suppleanter. Har förslag
icke avgivits, varde förordnande ändock av Konungen meddelat. Av övriga
ledamöter skall en vara innehavare av domarämbete. Jämväl för en var
av dessa ledamöter skola utses två suppleanter.
3 §•
Förbud, som meddelats jämlikt 1 §, skall även gälla skrift, vilken uppenbarligen
utgives för att ersätta skrift, som förbudet avser.
4 §.
Då förbud enligt 1 § träder i tillämpning, skall skriften uteslutas ur det
hos generalpoststyrelsen förda tidningsregistret. Skrift, som avses i 3 §, må
ej införas i registret.
Generalpoststyrelsen äger, där så finnes skäligt, medgiva abonnent att återfå
erlagd postbefordringsavgift för den tid förbudet gäller samt må meddela
härför erforderliga bestämmelser.
5 §•
Under tid för förbud enligt 1 § skall innehavare av enskilt trafikmedel,
som ej avses i 1 §, vara fritagen från skyldighet att befordra skrift, som förbudet
avser, och skrift, varom sägs i 3 §.
6 §•
Föranleder någon uppsåtligen att skrift befordras i strid mot 1 eller 3 §,
straffes, där ej gärningen är att bedöma såsom fel i ämbete eller tjänst,
med dagsböter; och vare skriften förbruten.
Böter och förbruten egendom tillfalla kronan.
Denna förordning träder omedelbart i kraft och gäller till och med den
31 mars 1941. Förbud jämlikt 1 § må ej grundas på sådant i 1 § andra
stycket omförmält beslut av jury eller tryckfrihetskommittén, som meddelats
före den 1 september 1939. Förbud skall ej gälla utöver tiden för
förordningens giltighet. I fråga om sådan under nämnda tid begången förseelse,
som i förordningen avses, skall vad där är stadgat äga tillämpning
även efter det förordningen i övrigt upphört att gälla.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 57.
Utdrag au protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 16 februari 1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendenaJGunthek, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Westman, förslag till förordning
rörande förbud mot befordran av vissa periodiska skrifter med statliga trafikmedel
m. m. samt anför:
»Under de utomordentliga tider, som nu råda, bär det visat sig nödvändigt
att i olika hänseenden komplettera gällande lagstiftning för att bereda
ökat skydd för statens yttre och inre säkerhet. Sålunda har den 14 oktober
1939 utfärdats en lag örn ändring i 8 kap. strafflagen, varigenom ett förstärkt
straffskydd erhållits mot spioneri. Genom lagen den 9 januari 1940
örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. lia myndigheterna erhållit
ökade möjligheter att förebygga och uppdaga spioneri, sabotage och
annan landsskadlig verksamhet. Därjämte lia under senare tid vid skilda
tillfällen vidtagits skärpningar i utlänningslagstiftningen.
På begäran av den urtima riksdagen har Kungl. Maj:t vidare den 20
oktober 1939 låtit genom särskilda sakkunniga igångsätta en överarbetning
av 8 kap. strafflagen, vari behandlas vissa brott som riktas mot rikets yttre
eller inre säkerhet, huvudsakligen förräderi- och spioneribrott. Tillika hava
den 28 december 1939 sakkunniga tillkallats för att verkställa utredning
örn åtgärder, som kunna befinnas nödiga oell lämpliga mot dem, vilka icke
ställa sig till efterrättelse de maningar som från ansvarigt håll uttalats att,
särskilt i tryckta skrifter, iakttaga den återhållsamhet och varsamhet, som
rikets väl i en brydsam tid kräver. Enligt de riktlinjer som uppdragits för
denna utredning borde undersökas huruvida, utan ändring av tryckfrihetsförordningen,
åtgärder kunde vidtagas för att giva ökad verkan åt de stadganden
i tryckfrihetsförordningen, vilka äro avsedda att förebygga sådana missbruk
av tryckfriheten, som med hänsyn till rådande allvarliga förhållanden
äro uppenbart skadliga för riket. Därest det funnes erforderligt borde även
övervägas ändring av tryckfrihetsförordningen utan rubbning av dess huvudgrunder
för yttrandefriheten, såvitt den hänförde sig till rent inre politiska
förhållanden. Båda dessa utredningar beräknas bliva slutförda inom
den närmaste tiden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 57.
5
De maningar till återhållsamhet och varsamhet, som sålunda uttalats, lia
väl blivit beaktade av det stora flertalet av dem, som genom det tryckta ordet
deltaga i den offentliga diskussionen. Men på vissa håll — i pressorgan som
företräda skilda politiska uppfattningar — har man framhärdat i yttranden,
som överskrida de i tryckfrihetsförordningen uppdragna gränserna för yttrandefriheten,
i synnerhet vad angår förhållandet till främmande makter.
En särställning intaga därvid organen för sådana meningsriktningar, som äro
fientliga mot vårt nuvarande statsskick och syfta till att med våld ersätta
dess demokratiska former med diktatoriska. I den man anhängare av dessa
syften äro beredda att främja dem även med främmande makts hjälp,
uppkommer ett särskilt problem om försvar för de medborgerliga friheterna,
vilket knappast kan skiljas från åtgärder i övrigt mot verksamhet
av landsförrädisk natur. Vid nyssnämnda utredning rörande översyn av
8 kap. strafflagen torde man lia anledning att ägna uppmärksamhet åt frågan
om kriminalisering av sådan verksamhet på ett mera förberedande
stadium och i andra hänseenden än för närvarande. Inom departementet
pågår även utredning örn en lagstiftning av provisorisk karaktär,
avsedd att för begränsad tid vid krig eller krigsfara giva ökade möjligheter
att ingripa mot statsfientliga organisationer och deras verksamhet. Uppenbart
är att åt ifrågavarande åtgärder ej får givas sådan karaktär, att medborgarna
därigenom betages den frihet till opinionsbildning, som ett demokratiskt
statsskick har att skydda.
De rådande förhållandena göra det emellertid nödvändigt att vid sidan av
de sålunda vidtagna och planerade åtgärderna, i den mån det kan ske utan
ändring i tryckfrihetsförordningen, söka stävja vissa uppenbara missbruk
av tryckfriheten, vilka äro särskilt betänkliga med hänsyn till rikets förhållande
till främmande makter. I en allvarlig situation synas starka skäl
tala för att staten bör vägra att genom egna kommunikationsmedel medverka
till spridning av sådana pressalster, som överskrida de grundlagsstadgade
gränserna för tryckfriheten på ett sätt som innebär ett ansvarslöst åsidosättande
av hänsyn till landets yttre och inre säkerhet. Det lär vara möjligt
att utforma åtgärder i detta syfte så, att de icke komma att verka hinderlig!
för laglydiga medborgares berättigade intressen vid anlitande av de statliga
trafikmedlen.
Från nu angivna utgångspunkter har inom departementet, med biträde
av de sakkunniga, som tillkallades den 28 december 1939, samt efter samråd
med de närmast berörda myndigheterna, utarbetats förslag till förordning
rörande förbud mot befordran au vissa periodiska skrifter med statliga
trafikmedel m. m. Till belysning av förslaget må följande nämnas.
Enligt 8(> § regeringsformen ingår i tryckfrihetens begrepp rättighet för
varje svensk man att utan några av den offentliga makten i förväg lagda
hinder utgiva skrifter. Med utgivning av en skrift avses enligt 1 § 1 mom.
tryckfrihetsförordningen att skrift läggcs under allmänhetens ögon. Vidare
stadgas i 1 § 12 mom. tryckfrihetsförordningen, att intet hinder skall vara
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 57.
för bokhandelns idkande, icke heller för utgivning till föryttrande av någon
skrift, vare sig inländsk eller utländsk. Varje författare eller förläggare
står fritt att en honom, i följd av sådan egenskap, tillhörig skrift antingen
själv eller genom andra föryttra. För skriftens föryttrande skola
inga andra hinder vara än de som föreskrivas i 4 § tryckfrihetsförordningen.
Därmed åsyftas förbudet att sprida kvarstadsbelagd eller indragen skrift.
Stadgandet har åtminstone tidigare erhållit en i hög grad bokstavlig tilllämpning.
Offentlig myndighet har ansetts icke äga genom ordningsföreskrifter
förbjuda handel med böcker (vid marknad o. dyl.); ej heller kan
för sådan handel fordras någon förutgången anmälan till myndighet (N.
J. A. 1893 s. 361).
Periodiska skrifter spridas numera i stor utsträckning genom posten, järnvägar
o. s. v. I de mera glest befolkade delarna av riket torde posten
vara det mest fördelaktiga befordringsmedlet.
Postbefordran av tidningar regleras av förordningen den 22 april 1932
angående villkoren för postbefordran av tidningar och andra periodiska
skrifter, vilken förordning antagits av riksdagen.
Det må i detta sammanhang anmärkas, att det s. k. postregalet icke gäller
befordran av tidningar. Kungörelsen den 21 december 1888, som här
är grundläggande, avser endast postverkets rätt beträffande regelbunden
befordran av brev och brevkort.
Enligt 2 § i 1932 års förordning skall tidning för att vinna postbefordran
genom postabonnemang eller såsom utgivarkorsband vara efter anmälan
av vederbörande utgivare införd i tidningsregistret, som föres hos generalpoststyrelsen.
Förordningen innehåller vidare bl. a. följande.
I 3 § stadgas, att tryckalster som utkommer nied minst eli nummer i
varje kalenderkvartal och som efter abonnemang hålles allmänheten tillhanda
kan införas i tidningsregistret, såvida på anmälan om dess utgivande
bevis enligt tryckfrihetsförordningen blivit meddelat av chefen för justitiedepartementet.
I tidningsregistret må ej införas: a) tryckalster, vars innehåll
uteslutande eller till väsentligaste delen består av ett eller flera större arbeten
eller av särskilda delar av sådana, avsedda att fortsättas från det ena numret
eller häftet till det andra; b) tryckalster, som väsentligen är att anse såsom
affärsmeddelande eller vars huvudsakliga syfte uppenbarligen är att göra
reklam för ett eller flera affärsföretag, såsom: affärscirkulär, kataloger,
priskuranter, kurs- och prislistor, varuförteckningar; c) tryckalster, vars
väsentligaste innehåll utgöres av föreningsstadgar, namnförteckning eller
av program för eller annat meddelande örn sammankomst, tävling, lotteri
eller annat liknande; d) tidning, vars benämning antingen är alldeles lika
med titeln å tidning, som redan är för annans räkning införd eller behörigen
anmäld till införande i tidningsregistret, eller ock med dylik titel företer
sådan likhet, att tidningarna lätt kunna förväxlas; eller e) tidning, vars
titel typografiskt anbragts på sådant sätt, att förväxling med annan i registret
förut införd tidning lätt kan äga rum. — Enligt 4 § skall tidning
eller tidningsupplaga, av vilken under ett kalenderår icke, såvitt generalpoststyrelsen
kunnat inhämta, utkommit något nummer, såsom upphörd
avföras ur tidningsregistret. Befinnes tryckalster, som blivit infört i
tidningsregistret, sedermera i något avseende strida mot nyssnämnda bestämmelser
i 3 §, äger generalpoststyrelsen utesluta detta tryckalster
Kungl. Maj.ts proposition nr 57.
7
ur tidningsregistret. Skulle av ett i tidningsregistret infört tryckalster
något enstaka nummer icke uppfylla de i 3 § stadgade villkoren för tryckalsters
registrering, äger generalpoststyrelsen vägra detta nummers postbefordran
på de i förordningen stadgade villkoren. — I 10 § stadgas, att
om tidning, å vilken postabonnemang skett, antingen icke utkommer eller,
innan abonnemangstiden tilländagått, uppliör att utgivas, abonnenten äger
att efter anmälan återbekomma, i förra fallet den beräknade postavgiften
och i senare fallet så mycket av denna avgift, som belöper på varje helt
kvartal, vilket efter tidningens upphörande möjligen återstår av abonnemangstiden.
Har postanstalten å utgivningsorten sig bekant, att tidning,
å vilken abonnemang mottagits, icke kommer att utgivas, och sker fördenskull
icke någon beställning hos utgivaren, må hela det av abonnenten erlagda
beloppet återbetalas till denne. För den förlust, som i övrigt drabbar
abonnent genom upphörande av tidning, å vilken postabonnemang ägt
rum, ikläder sig postverket icke någon ansvarighet. Dock har postverket
att, i den mån så lämpligen kan ske, lämna abonnenten biträde, för att han
må erhålla den ersättning, som i dylikt fall kan tillkomma honom.
I överensstämmelse med särskilda kungl, brev till generalpoststyrelsen har i
poststadgan föreskrivits, att, därest postfunktionär märker, att å brevkort
eller i allmänhet å försändelses yttre eller ock i korsband förekommer meddelande,
som innebär försök att förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet,
eller att å brevkort eller i allmänhet å försändelses yttre förekommer
yttrande eller teckning, som uppenbarligen sårar tukt och sedlighet eller
är för adressaten förnärmande, försändelsen icke må befordras med posten
eller utlämnas till adressaten. Anmälan om förhållandet skall då göras hos
generalpoststyrelsen. Den som icke åtnöjes med åtgärd, som av postfunktionär
i berörda hänseende vidtagits, äger att hos generalpoststyrelsen därom
göra anmälan. Då anmälan i ämnet inkommer till generalpoststyrelsen, skall
på styrelsens prövning ankomma, huruvida försändelsen bör såsom obeställbar
behandlas eller må till adressaten befordras. Dessa bestämmelser äro
emellertid i fråga om tidningar föga effektiva, bland annat på grund av omöjligheten
att vid posten verkställa någon granskning av dessa, som i regel avlämnas
för postbefordran i sista stund.
Vad härefter beträffar järnvägarna regleras befordringsskyldigheten av
järnvägstrafikstadgan den 12 juni 1925, vilken utfärdats av Kungl. Majit
i administrativ ordning. Denna gäller såväl statens som enskilda, för allmän
trafik öppna järnvägar. Enligt 3 § är järnväg skyldig att befordra
gods under de villkor och enligt de bestämmelser, som innehållas i stadgan
eller äro eller kunna bliva av Kungl. Majit för järnvägen särskilt fastställda,
under förutsättning bl. a. att befordringen icke är enligt gällande författningar
förbjuden. Enligt 57 § äro från befordring uteslutna förseglade
brev, vissa explosiva varor m. m. Jämlikt kungörelse den 19 januari 1940
må förbud meddelas mot befordran av gods för säkerställande av järnvägstransporter,
som för den allmänna folkförsörjningen eller eljest ur landets
synpunkt äro nödvändiga. Godsbefordran sker, förutom såsom resgods, såsom
express-, paket-, il- och fraktgods. Det förekommer i tämligen stor
utsträckning alt tidningar befordras såsom paketgods.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 57.
Skyldigheten för motorfordon i yrkesmässig trafik att medtaga gods beror
i vad avser linjetrafik på vad koncessionerna för trafik innehålla. Enligt
25 § 2 mom. i 1930 års motorfordonsförordning är innehavare av tillstånd
till stads- eller länstrafik, såvida icke giltigt skäl för vägran är för handen,
skyldig att på anfordran utföra körning inom trafikområdet, dock att den
myndighet, som meddelat tillståndet, kan medgiva befrielse från dylik
skyldighet.
Andra transportmedel, som här kunna komma ifråga, äro båtar och luftfartyg.
Det torde emellertid ej vara erforderligt att här närmare redogöra
för de för dessa gällande befordringsbestämmelser.
De flesta större tidningar distribueras till viss del av sina upplagor genom
förmedling av Svenska tidningsutgivareföreningen. Föreningen utövar därvid
kontroll över att olämpliga pressorgan ej distribueras. Härom må nämnas
följande.
Inom föreningen finnes en nämnd, kallad Svenska tidningsutgivaref öreningens
kommissionärsnämnd, med uppgift att arbeta för främjande av
sunda principer vid tidningsförsäljningen m. m. Nämnden består av sex
ledamöter, av vilka verkställande direktörerna i föreningen och i Aktiebolaget
svenska pressbyrån äro självskrivna. Övriga fyra ledamöter utses årligen
av föreningens styrelse, nämligen en från dagstidningarna i Stockholm,
en från dagstidningarna i det övriga Sverige och två från veckotidningarna.
Vidare finnes en ursprungligen av stockholmstidningarna tillsatt nämnd för
frågor om förbud mot distribution av olämpliga tidningar kallad Pressens
rådgivande nämnd. Denna består av tre ledamöter och kompletterar sig själv
vid uppstående ledighet.
Då fråga uppstår att från distribution och försäljning tillsammans med i
lidningsutgivareföreningen representerade tidningar undantaga pressalster,
vilkas innehåll kan anses såra tukt, sedlighet eller allmän anständighet, förstärkes
kommissionärsnämnden med representanter för de städers distributionsorgan,
som samarbeta med tidningsutgivareföreningen. I den sålunda
förstärkta nämnden upptages till behandling och beslut, huruvida hänvändelse
skall göras till Pressens rådgivande nämnd eller huruvida andra åtgärder
eventuellt skola vidtagas. Pressens rådgivande nämnd avgiver utlåtande
i ärende som hänskjutits till densamma. Den förstärkta kommissionärsnämnden
fattar därefter beslut örn erforderliga verkställande åtgärder.
Beslut av den förstärkta nämnden bör örn möjligt vara enhälligt.
Bland annat har den förstärkta nämnden den 5 december 1939, sedan
Pressens rådgivande nämnd förklarat tidningarna Ny Dag och Arbetar-Tidningen
sårande för allmän anständighet, anmodat distributions- och försäljningsorganen
i landet att tills vidare icke saluföra tidningarna i fråga,
därest de önska behålla rättigheterna att försälja i tidningsutgivareföreningen
representerade tidningar.
Det måste under nu rådande förhållanden anses stötande att möjlighet
praktiskt sett saknas att fritaga statliga eller enskilda trafikföretag från skyldighet
att befordra periodiska tryckalster, vilkas innehåll på det sätt jag förut
angivit innebär allvarligt missbruk av tryckfriheten.
Till en början bör framhållas, att tryckfrihetsförordningen icke torde lägga
hinder i vägen för en ändring i detta förhållande. Stadgandet örn förbud
mot hinder för bokhandeln och örn frihet att föryttra tryckta skrifter har
Kungl. Majlis proposition nr 57.
9
till uppgift att göra själva tryckfriheten effektiv såsom ett medel att ''kungöra
sina tankar’ och lägga skrifter ''under allmänhetens ögon''. Detta stadgande
avser emellertid enligt ordalagen endast handeln med sådana skrifter. Med
hänsyn till omständigheterna vid tryckfrihetsförordningens tillkomst torde
vidare med bestämmelsen örn förbud för den offentliga makten att i förväg
hindra skrifts utgivning endast avses ordningsmakten och rättsväsendet samt
regeringen, i dess funktion såsom högsta myndighet inom detta område. Hit
höra sålunda ej åtgärder som vidtagas exempelvis av kommunikationsverken.
Redan nu lia de sistnämnda såsom framgår av den lämnade redogörelsen
en begränsad rätt att vägra befordra skrifter av visst slag.
Uppenbart är del dock här fråga örn åtgärder som, särskilt ekonomiskt,
kunna ha vittgående verkningar. Sådana åtgärder böra därför endast få
ske i allvarliga tider och böra omgärdas med garantier som utesluta en godtycklig
tillämpning.
Med hänsyn till att förordningen örn postbefordran av tidningar antagits
av riksdagen torde åtgärderna böra grunda sig på en av riksdagen antagen
förordning. Förordningen bör erhålla tillämpning endast vid krig eller
krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden. Den bör tillika vara av provisorisk natur.
Vad till en början angår förutsättningarna för ett ingripande med transportförbud
synes ej böra ifrågakomma annat än att en sådan åtgärd bör begränsas
till periodiska skrifter, som på det sätt och under de förhållanden
som förut angivits visat sig överskrida de gränser för tryckfriheten, vilka
äro uppdragna genom den nuvarande lydelsen av tryckfrihetsförordningens
bestämmelser örn förutsättningarna för bestraffning eller annat repressiv!
ingripande. 1 överensstämmelse härmed har i författningsförslaget såsom
betingelse för transportförbud mot en periodisk skrift upptagits, att vid upprepade
tilli allen dess innehåll visat sig ägnat att framkalla fara för rikets
säkerhet eller skada rikets förhållande till främmande makt eller undergräva
krigslydnaden eller ock därmed åsyftats att förbereda samhällsordningens
omstörtande med hjälp av främmande makt eller eljest med våldsamma
medel.
De straffbestämmelser i tryckfrihetsförordningen, som i dylika fall närmast
synas ifrågakomma, äro 3 g 7, 9 eller 10 mom. 1 7 mom. straffbelägges
uppmaning till brott samt försök att annorledes än genom uttrycklig
uppmaning, såsom genom prisande av brottslig handling, förleda till brott, sä
ock försök att eljest förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet.
I 9 mom. stadgas straff i första stycket första punkten för smädliga, förgripliga
eller till osämja med främmande makter syftande omdömen och yttranden
örn samtida nationer eller stater, med vilka riket är i fredligt förhållande,
och örn deras varande överhet, regering och regeringssätt, högre ämbetsmän
och sändebud, inre eller yttre förhållanden, företag eller underhandlingar
samt i andra stycket för falska rykten eller lögnaktiga uttalanden ägnade
att framkalla fara för rikets säkerhet. 1 10 mom. stadgas straff för kungörande
i tryck av vissa hemligheter huvudsakligen av diplomatisk eller militär
niliana lill riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 57.
2
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 57.
natur. Vidare märkas stadgandena i 4 § 12 och 13 mom. om rätt att vid
trupp eller ombord å flottans fartyg indraga skrift, vilken uppenbarligen
åsyftar att utplåna känslan av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka hat
mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden. Förordnande härom meddelas
av chefens för justitiedepartementet ombud samt vid avdelning av
krigsmakten som är ställd på krigsfot jämväl av högste befälhavaren men
skall anmälas hos tryckfrihetskommittén, som prövar huruvida förordnandet
skall äga bestånd.
Såsom en garanti synes böra stadgas en formell förutsättning för transportförbud
av innebörd, antingen att skriften i anledning av åtal för dess
innehåll av jury förklarats brottslig, enär innehållet ansetts stridande mot
3 § 7, 9 eller 10 inom., eller att tryckfrihetskommittén fastställt jämlikt 4 §
12 eller 13 mom. meddelat förordnande örn indragning av skriften. Det bör
härvid märkas, att vissa av de angivna bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen
äro mera omfattande än vad som nu avses. Sålunda är bestämmelsen
i 3 § 7 mom. örn straff för försök att förleda till brott eller till ohörsamhet
mot lag eller laga myndighet icke begränsad till brott som innefatta fara för
rikets säkerhet eller övriga i det föregående angivna allmänna intressen. Det
framgår av den föreslagna avfattningen, att ett fällande juryutslag enligt
t. ex. 3 § 7 morn., som grundats på en uppmaning till brott vilken ej hänfört
sig till dessa allmänna intressen, icke må åberopas till stöd för ett transportförbud.
Transportförbud bör endast ifrågakomma beträffande en skrift som visat
sig under en något längre tid framhärda i en samhällsskadlig tendens av sådan
art som ovan angivits. I samband härmed bör även iakttagas, att ett
förbud icke bör kunna grundas på förhållanden som redan ligga längre
tillbaka i tiden. Till förebyggande härav torde böra uppställas den förutsättning
för ett förbud, att det icke må grundas på sådant utslag av
jury eller beslut av tryckfrihetskommittén som meddelats före den 1 september
1939.
Åtgärderna böra avse förbud att befordra skriften med allmänna posten
eller såsom express-, paket-, il- eller fraktgods eller på därmed jämförligt
sätt med statens järnvägar eller annat av staten ombesörjt trafikmedel eller
enskilda järnvägar. Av denna avfattning följer att transport såsom resgods
i vanlig ordning, d. v. s. för personligt bruk, icke kommer att omfattas av
förbudet. En sådan begränsning synes påkallad för att undvika onödiga
visitationer, vilka kunde uppfattas såsom trakasseri. Den spridning av de
med transportförbud belagda skrifterna, som kan ske i form av egentligt
resgods, torde ock vara av ringa betydelse. Om däremot försök skulle göras
att till distributörer eller eljest för spridning transportera sådana skrifter
såsom resgods, bleve dylik transport att anse såsom jämförlig med de särskilt
angivna transportformerna och komme därför att i likhet med dessa
träffas av förbudet. I fråga örn andra av enskilda ombesörjda trafikmedel
än järnvägar torde man ej böra gå längre än att befria dem från skyldighet
att befordra skriften.
Kungl. Maj:ts proposition nr 57.
11
Förbudet bör gälla viss tid, högst sex månader, men kunna förlängas för
högst sex månader varje gång. Det skall kunna återkallas, när anledning
därtill finnes. Sådan anledning är att skriftens innehåll icke ger orsak till
erinran i fortsättningen. Förbudet bör avse de nummer eller häften av skritten
som utgivits eller framdeles komma att utgivas. Det bör även omfatta
skrift, som uppenbarligen utgives för att ersätta skrift som förbudet avser.
Av största vikt är naturligen frågan vilken myndighet som skall äga att
meddela förbud. Denna befogenhet synes böra läggas i Kungl. Maj:ts hand.
Till undvikande av fara för ensidighet torde emellertid böra tagas i anspråk
medverkan av representanter såväl för pressen som för andra medborgargrupper.
Det må i detta sammanhang nämnas, att i den danska presslagen
av år 1938 finnas föreskrifter om en nämnd som handlägger frågor om beriktigande.
Den består av en höjesteretsdommer som ordförande och två representanter
för danska pressorganisationer. I Schweiz ha den 8 september
1939 utfärdats bestämmelser örn kontroll över pressen genom armékommandot.
Allmänna åtgärder beträffande pressen få dock ej vidtagas utan att representanter
för pressen konsulterats. Vidare kunna besvär över censuråtgärder
föras hos en särskild kommission under ordförandeskap av en medlem
av förbundsdomstolen och med representanter för pressen och de politiska
partierna.
Det kunde övervägas att låta tryckfrihetskommittén i det avseende varom
nu är fråga få en ny funktion att fylla. Med hänsyn till arten av tryckfrihetskommitténs
ursprungliga uppgifter, som varit avgörande för dess sammansättning,
samt till att justitieombudsmannen är dess ordförande torde det
emellertid ej böra ifrågakomma att här använda kommittén. Lämpligen
bör för detta ändamål tillsättas en särskild nämnd, förslagsvis kallad tryckfrihetsnämnden,
på fem personer. Ledamöterna böra utses av Kungl. Maj:t,
två av dem på förslag av tidningsmannaorganisationerna. Av övriga ledamöter
bör en vara innehavare av domarämbete. Nämnden bör endast hava
rådgivande karaktär och skall höras innan förbud eliel förlängning därav
beslutas.
Några bestämmelser örn vem som äger göra framställning om förbuds
meddelande torde ej böra givas. Sådan framställning kan exempelvis göras
av länsstyrelserna, kommunikationsverken, statens informationsstyrelse eller
tidningsmannaorganisationerna. Tydligen kan förbud meddelas även örn
särskild framställning ej gjorts.
En särskild fråga gäller rätten för abonnent å en tidning^ att från postverket
återbekomma postavgiften, då förbud meddelas. En sådan ratt synes
visserligen ej hava någon större betydelse men torde dock böra meddelas för
det fall att förbudet gäller längre tid. Erforderliga bestämmelser härom böra
utfärdas av generalpoststyrelsen.
Den som överträder förbudet bör drabbas av dagsböter, varjämte skriften
bör konfiskeras. Genom straffbestämmelsen uppnår man, att polismyndigheten
kan verkställa nödiga undersökningar för att utröna, att förbudet ej
överträdes.»
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 57.
Föredraganden hemställer därefter, att det i enlighet med vad nu angivits
upprättade förslaget till förordning rörande förbud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sigrid Linders.
Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
400570
Stockholm 1940.