Kungl. Maj:ts proposition nr 43.
1
Nr 43.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om skyldighet för ägare av anläggningar och
byggnader att anordna skyddsrum m. m.; given Stockholms
slott den 6 februari 1940.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed
dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till lag örn skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader
att anordna skyddsrum m. m.,
HT dels ock inhämta riksdagens yttrande över bilagda förslag till kungörelse
örn ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364).
GUSTAF.
K. G. Westman.
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 43
75 40
2
Kungl. Majus proposition nr 43.
Förslag
till
Lag
om skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader att anordna
skyddsrum m. m.
Härigenom förordnas som följer:
Inledande bestämmelse.
1 §•
Inom område, som Konungen bestämmer, skola i fråga örn anläggningar
och byggnader vidtagas åtgärder till skydd mot skador genom luftanfall
enligt vad nedan i 2—10 §§ sägs.
Konungen äger, i den mån det prövas erforderligt, förordna, att bestämmelserna
i 2—10 §§ skola äga tillämpning jämväl i fråga örn anläggningar
och byggnader, som ej äro belägna inom sålunda bestämt område.
Om skyddsrum.
2§-
Följande anläggningar och byggnader skola förses med skyddsrum:
1. hamn, järnvägsstation och därmed jämförlig anläggning, som är av vikt
för allmänna samfärdseln,
2. industriell anläggning, vid vilken i regel minst tjugufem personer samtidigt
äro sysselsatta,
3. anläggning, som inrymmer undervisnings- eller vårdanstalt, hotell eller
pensionat och är avsedd att hysa minst tjugufem personer,
4. byggnad med mer än två våningar, som till väsentlig del är avsedd till
bostad eller till kontors- eller affärslokal, samt
5. annan anläggning eller byggnad, inom vilken människor bo eller eljest
vanligen vistas, såframt skyddsrum är erforderligt med hänsyn till anläggningens
eller byggnadens beskaffenhet och läge.
Vind anses i denna lag såsom våning allenast örn mer än hälften är avsedd
till bostad.
3§-
Skyddsrum skall såvitt möjligt kunna hysa så många människor, som i
allmänhet kunna antagas samtidigt besöka eller vara sysselsatta eller bosatta
eller eljest vistas inom anläggningen eller byggnaden eller den del därav,
för vilken skyddsrummet anordnas.
Skyddsrum skall anordnas på sådan plats inom eller invid anläggningen
eller byggnaden, att det utan tidsutdräkt kan uppsökas av dem, för vilka det
är avsett.
Kungl. Majus proposition nr 43.
3
4§-
Skyddsrum skall vara så beskaffat, att det erbjuder skydd åtminstone mot
splitter från bomber och andra vid explosion kringkastade föremål ävensom
mot stridsgaser. Ar skyddsrum beläget inom eller i omedelbar närhet av
byggnad, skall det hava sådan hållfasthet, att det kan beräknas motstå den
belastning som kan uppkomma, om byggnaden sammanstörtar.
5 §•
Kunna två eller flera närbelägna fastigheter ej lämpligen var för sig förses
med skyddsrum, må gemensamt skyddsrum anordnas. Föreskrift härom
meddelas, när så erfordras, av länsstyrelsen, som äger att, där ej överenskommelse
träffas, bestämma de grunder efter vilka kostnaden skall fördelas
mellan fastigheterna.
6 §•
Finnes skyddsrum lämpligen böra anordnas å allmän plats eller annat
område som enligt gällande byggnadsbestämmelser ej får bebyggas eller
skall vara avsatt för särskilt ändamål, må länsstyrelsen medgiva undantag
från byggnadsbestämmelserna.
Om brandskyddsåtgärder.
7 §•
Vid uppförande av byggnad, som avses i 2 §, i mer än två våningar skola
vertikala bärverk, bjälklag över källare samt översta på mur eller därmed
likvärdigt bärverk vilande bjälklag utföras brandsäkert. Uppföres sådan
byggnad i mer än fyra våningar, skola samtliga bjälklag utföras brandsäkert.
8 §•
Undergår byggnad, som avses i 2 § och som är uppförd i mer än två
våningar, sådan ombyggnad, ändring eller utvidgning, att den kommer att i
väsentliga delar framstå i nytt skick och i avsevärd mån öka i värde, skall,
därest brandbotten saknas, sådan anordnas å översta på mur eller därmed
likvärdigt bärverk vilande bjälklag.
Ändå att ombyggnaden, ändringen eller utvidgningen är av mindre omfattning,
skall brandbotten anordnas enligt vad nu sagts, örn kostnaden därför
är ringa i jämförelse med kostnaden för byggnadsarbetet i dess helhet.
9 §•
Då byggnad, som avses i 2 §, uppföres med mindre än tre våningar, skola
bärande konstruktioner utföras brandsäkert, i den mån det prövas skäligt.
Vad nu sagts skall jämväl äga tillämpning vid väsentlig ombyggnad, ändring
eller utvidgning av sådan byggnad.
10 §.
Kan i annat hänseende än ovan nämnts i fråga örn anläggning eller byggnad
till minskande av brandskador genom luftanfall vidtagas åtgärd som utan
kostnad av någon betydenhet medför väsentlig fördel, må länsstyrelsen
föreskriva sådan åtgärd.
4
Kungl. Majus proposition nr 43.
Gemensamma bestämmelser.
11 §•
Skyldigheten att vidtaga åtgärd, varom ovan sägs, åvilar anläggningens
eller byggnadens ägare. Såsom ägare anses jämväl den som innehar anläggning
eller byggnad med fri förfoganderätt eller fideikommissrätt eller därmed
jämförlig rätt.
Innehaves anläggning eller byggnad eller del därav med nyttjanderätt,
då åtgärden vidtages, och yrkar ägaren att nyttjanderättshavaren skall bidraga
till kostnaden, vare nyttjanderättshavaren, såframt därefter minst ett
år återstår av tiden för nyttjanderätten och det finnes uppenbart obilligt
att ägaren skall vidkännas hela kostnaden, pliktig att utgiva skäligt bidrag
till amortering och ränta för den återstående tiden för nyttjanderätten.
Skall skyddsrum inrättas i byggnad, som tillhör bostadsrättsförening,
vare bostadsrättshavarna, utan hinder av vad i föreningens stadgar bestämts,
pliktiga att tillskjuta det belopp som erfordras för bestridande av kostnaden.
Å beslut örn tillskott för sådant ändamål skall vad i 60 § 1 lagen örn bostadsrättsföreningar
är stadgat ej äga tillämpning.
12 §.
Det åligger byggnadsnämnd att, innan byggnadslov meddelas, pröva
vilka åtgärder till skydd mot skador genom luftanfall som skola vidtagas.
I fråga örn anläggning eller byggnad, som avses i 2 § 1-—3, skall byggnadsnämnden
underställa meddelat beslut örn byggnadslov länsstyrelsens prövning
såvitt angår luftskyddet.
13 §.
Finnes ej byggnadsnämnd i ort, där åtgärder till skydd mot skador genom
luftanfall skola vidtagas, skall, örn någon vill utföra anläggning eller byggnad,
som avses i 2 § 1—4, eller verkställa väsentlig ombyggnad, ändring
eller utvidgning av sådan anläggning eller byggnad, länsstyrelsens godkännande
av företaget i förväg inhämtas såvitt angår luftskyddet.
14 §.
Länsstyrelsen äger helt eller delvis medgiva befrielse från vidtagande av
åtgärd som avses i denna lag, örn åtgärden prövas medföra oskälig kostnad
eller ock sådan befrielse kan medgivas utan eftergivande av skäliga anspråk
på luftskydd.
I den mån det finnes lämpligt må länsstyrelsen uppdraga åt byggnadsnämnd
att i enlighet med länsstyrelsens anvisningar utöva befogenhet som
nu sagts.
I övrigt må Konungen medgiva undantag från lagens bestämmelser.
15 §.
Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas, där ej Konungen annorlunda
förordnat, under länsstyrelsens inseende av luftskyddschefen.
Örn byggnadsnämnds tillsyn å byggnadsföretag är särskilt stadgat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 48.
5
16 §.
Envar som äger eller innehar anläggning eller byggnad vare pliktig tåla,
att den besiktigas för utrönande, vilka åtgärder till skydd mot skador genom
luftanfall som vidtagits eller böra vidtagas.
17 §.
Länsstyrelsen äger vid vite tillhålla den som är pliktig att anordna skyddsrum
eller vidtaga annan skyddsåtgärd som ovan sägs att fullgöra sin skyldighet.
Länsstyrelsen må ock, örn försummelse föreligger, ombesörja åtgärden
samt uttaga kostnaden av den försumlige.
18 §.
Den, som underlåter att i förväg inhämta länsstyrelsens godkännande i
fall, varom i 13 § sägs, eller åsidosätter föreskrift, som meddelats av länsstyrelsen
vid prövning enligt samma paragraf, straffes med dagsböter och
vare skyldig att i enlighet med länsstyrelsens anvisningar ändra vad som
redan utförts.
Yägrar någon utan skälig anledning att låta anläggning eller byggnad
besiktigas enligt vad i 16 § sägs, straffes med dagsböter.
19 §.
Förseelse mot denna lag eller mot föreskrift som utfärdats med stöd av
lagen åtalas av allmän åklagare.
Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är
inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke finnes, vid allmän
domstol.
Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
20 §.
Över byggnadsnämnds beslut i fråga, som avses i denna lag, må besvär
anföras hos länsstyrelsen inom en månad från det klaganden erhöll del av
beslutet. Kätt att anföra besvär tillkommer jämväl luftskyddschefen.
Talan mot beslut, som enligt denna lag meddelas av länsstyrelsen, må
föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement i den ordning som för
överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.
Rätt att föra talan tillkommer jämväl luftskyddsinspektionen.
21 §.
När synnerliga skäl därtill äro, äger länsstyrelsen förordna, att dess beslut
omedelbart skall lända till efterrättelse.
22 §.
Konungen äger förordna, att fråga, i vilken enligt denna lag beslut meddelas
av byggnadsnämnd eller länsstyrelse, skall prövas i särskild ordning.
6
Kungl. Majus proposition nr 43.
Konungen må ock medgiva undantag från vad gällande bestämmelser örn
byggnadsverksamheten innehålla angående tillstånd till åtgärd som kräves
för anordnande av skyddsrum.
23 §.
Hava i byggnadsordning föreskrivits skyddsåtgärder utöver vad i denna
lag stadgas eller med stöd av denna lag föreskrives, skola byggnadsordningens
bestämmelser gälla, såframt de ej strida mot lagen eller med stöd
därav meddelade föreskrifter.
24 §.
Denna lag äger ej tillämpning å anläggningar och byggnader för militära
ändamål.
25 §.
Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Majus proposition nr 48.
7
Förslag’
till
Kungörels e
om ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20 november 1931
(nr 364).
Härigenom förordnas, att 13, 15, 54, 101 och 108 §§ byggnadsstadgan den
20 november 1931 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
13 §.
Stadsarkitekt skall —--hans verksamhetsområde.
Länsarkitekten, förste provinsialläkaren, provinsial- eller stadsläkaren,
luftskyddschefen och brandchefen äga likaledes att vara närvarande vid
byggnadsnämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i
besluten ävensom att, där de så önska, få sin mening till protokollet antecknad.
15 §.
Vid uppgörande ----större område;
att luftskyddets krav vederbörligen beaktas;
att bekväma---området främjas.
54 §.
I byggnadsordningen---brandsäkra väggar.
I byggnadsordningen--— göras brandsäkra.
Örn byggnads inrättande med hänsyn till luftskyddet är särskilt stadgat.
101 §.
Där så---kommunalfullmäktiges hörande.
Å sådan sakkunnig skall tillämpas vad enligt denna stadga eller eljest
gäller örn byggnadsnämnd, som i detta kapitel avses.
108 §.
Skorstenar och---antändligt material.
Trävirke må — — — brandfritt ämne.
A golvet--— eller järnplåt.
Om byggnads inrättande med hänsyn till luftskyddet är särskilt stadgat.
Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 43.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å
Stockholms slott den 19 januari 1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, social-, finans- och
kommunikationsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Westman, fråga angående lagstiftning om skyldighet för ägare av
anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum m. m.
Föredraganden anför:
Sedan Kungl. Maj:t den 8 oktober 1937 uppdragit åt byggnadsstyrelsen att
i samråd med luftskyddsinspektionen utarbeta och till Kungl. Majit inkomma
med förslag angående erforderliga lagbestämmelser örn inrättande av skyddsrum
m. m., har byggnadsstyrelsen den 19 september 1938 till Kungl. Majit
överlämnat en promemoria i ämnet jämte förslag till lag angående byggnadstekniskt
luftskydd samt till förordning angående ändring i vissa delar av
byggnadsstadgan den 20 november 1931. Den 20 december 1939 har sedermera
1939 års luftskyddsutredning i avgivet betänkande (statens off. utreda.
1939: 42) avlämnat förslag till lag örn skyldighet i vissa fall att inrätta skyddsrum
för luftskyddsändamål. Sedan yttranden inhämtats över såväl byggnadsstyrelsens
som luftskyddsutredningens förslag, anhåller jag att få upptaga
dessa ärenden till prövning.
Byggnadsstyrelsens förslag.
I förenämnda promemoria har byggnadsstyrelsen framhållit, att det vore
av särskild vikt att skyddsrum redan i fredstid inrättas för ämbetshus och
andra allmänna byggnader ävensom för industriföretag m. m., som kunna
antagas bliva anfallsmål, samt för den aktiva luftskyddspersonalen. Styrelsen
har emellertid icke ansett sig i nu ifrågavarande sammanhang böra gå närmare
in på frågan örn inrättandet av skyddsrum i statliga byggnader eller av allmänna
skyddsrum överhuvud. Beträffande genomförandet av byggnadstekniska
åtgärder för tillgodoseendet av luftskyddet i övrigt har byggnadsstyrelsen
erinrat, att vid en byggnads planerande i allmänhet utan olägenhet
eller kostnadsökning kunde tillses, att källarutrymmena disponeras på ett
med hänsyn till inrättande av skyddsrum lämpligt sätt. I övrigt kunde enligt
9
Kungl. Majus proposition nr 43.
uttalande av civila luftskyddsutredningen, som styrelsen åberopar, för en ringa
kostnadsökning verkställas nödig förstärkning av källartaket för att detsamma
skulle kunna motstå trycket av inträffande ras. Att förse vissa källarlokaler
med gastäta luckor och dörrar medförde ej heller någon större ökning av
byggnadskostnaderna. Enligt vissa erfarenheter från Tyskland skulle merkostnaden
för inrättande av skyddsrum vid nybyggnader lia uppgått till omkring
två procent av den totala byggnadskostnaden. Från sakkunnigt håll i
Tyskland hade emellertid gjorts gällande, att denna siffra genom olika åtgärder
kunde avsevärt nedbringas. Även möjligheterna att för en rimlig kostnad
tillgodose brandskyddet vore goda, då det gällde nybyggnader. Enligt
uppgifter från Tyskland hade i vissa fall anordnandet av brandbotten ökat
byggnadskostnaden med icke fullt en procent.
Styrelsen anför, att av styrelsen gjorda undersökningar givit vid handen
att den normala kostnaden för ifrågavarande luftskyddsåtgärder i varje fall
icke överstege de angivna procenttalen. Därest skyddsrum försåges med
luftreningsanordning, syntes kostnaden för skyddsrummet som regel komma
att understiga två procent av byggnadssumman. Merkostnaden för anordnande
av vindsbjälklag av betong syntes endast vid lägre hushöjder hålla sig vid
en procent av byggnadssumman. I en byggnad med mer än tre våningar syntes
nämnda kostnad ej överstiga en halv procent av den totala byggnadskostnaden.
Gjordes vindsbjälklaget av trä med brandbotten av tegel, bleve kostnaden
förhållandevis ännu mindre.
Styrelsen har ansett, att utförandet av brandskyddsanordningar
och skyddsrum i samband med nybyggnader borde göras obligatoriskt
inom ur luftskyddssynpunkt utsatta orter. Det syntes icke lämpligt
att i lag meddela någon fix bestämmelse örn sådana orter utan denna fråga
borde bliva beroende på Kungl. Maj:ts beslut. I regel syntes härvid icke
böra göras någon skillnad mellan brandskyddsbestämmelsernas och skyddsrumsbestämmelsernas
tillämpningsområden men möjligheten att göra en sådan
åtskillnad borde likväl stå öppen.
Beträffande det närmare innehållet av erforderliga lagstadganden syntes,
enligt vad styrelsen framhåller, dessa böra begränsas till att huvudsakligen
omfatta vad som erfordrades för att klargöra bestämmelsernas inflytande på
byggnaders konstruktion och deras ekonomiska innebörd. De närmare bestämmelser,
som erfordrades beträffande skyddsrums belägenhet, storlek och
anordnande i övrigt, syntes lämpligen kunna utfärdas av luftskyddsinspektionen
i samråd med byggnadsstyrelsen.
Såsom allmän norm för de föreskrifter, som avsåge byggnadens konstruktion
med hänsyn till brandskydd, borde enligt styrelsens mening uppställas,
att skyddet huvudsakligen skulle avse att genom inrättandet av brandbotten
m. m. förhindra mera omfattande eldsvådor och förstörelse av större ekonomiska
värden. Med denna utgångspunkt hade styrelsen stannat vid att föreskrifterna
i regel borde begränsas till att avse hus med mer än tre våningar.
Från denna regel borde dock undantagas industriella och därmed jämförliga
anläggningar, för vilka våningsantalet i allmänhet icke lämpade sig såsom
10
Kungl. Majlis proposition nr 43.
måttstock. För sådana anläggningar syntes i stället såsom lämplig gräns
kunna bestämmas, att anläggningen vore avsedd att inrymma mer än femtio
personer. — I vissa fall, t. ex. beträffande orter med synnerligen utsatt läge
eller ur brandskyddssynpunkt olämplig befintlig bebyggelse, kunde behov
av mera omfattande bestämmelser föreligga. Det borde fördenskull tillkomma
Kungl. Majit att för sådana fall påbjuda, att jämväl andra byggnader eller
anläggningar än förut nämnts skulle i särskilda hänseenden utföras brandsäkert.
I fråga om skyddsrum gjorde sig i viss mån liknande synpunkter gällande
som angående byggnaders konstruerande med hänsyn till brandskydd m. m.
Vid bebyggelse i lägre byggnadssätt syntes det sålunda som regel vara erforderligt
att föreskriva inrättande av skyddsrum allenast vid industrier eller
dylika anläggningar av viss omfattning. Styrelsen hade följaktligen ansett
sig kunna även här såsom huvudregel föreslå, att skyddsanordningarna gjordes
obligatoriska inom av Kungl. Majit bestämda orter beträffande byggnader
med mer än tre våningar samt industriella och därmed jämförliga anläggningar,
som vore avsedda att inrymma mera än femtio personer. Liksom i
fråga örn brandskyddsbestämmelserna kunde emellertid lokala förhållanden
påkalla strängare föreskrifter, och med hänsyn härtill borde meddelas bestämmelse
örn rätt för Kungl. Majit att beträffande viss ort utsträcka kravet på
skyddsrum till att avse även andra byggnader och anläggningar. Skyddsrum
borde bereda skydd åtminstone mot splitter från bomber och andra vid
explosion kringkastade föremål ävensom mot stridsgaser samt, örn de vore
belägna inom eller omedelbart intill byggnad, mot de belastningar, som kunde
uppkomma i följd av byggnadens instörtande. Anordnandet av s. k. full träffsäkra
skyddsrum syntes icke böra göras obligatoriskt.
Den uppställda normen för skyddsrums motståndskraft medförde i fråga
om kravet på utförandet av ytterväggar och golv, då skyddsrummet vore beläget
inom byggnad, icke någon avvikelse av betydelse från vedertaget utförande
av källarlokaler. Beträffande taket i ett dylikt skyddsrum innebure
normen i allmänhet krav på större hållfasthet än den vanliga, i det att bjälklaget
skulle kunna uppbära en med hänsyn till faran för byggnadens sammanstörtande
beräknad tilläggslast. Med stöd av bland annat de erfarenheter,
som gjorts under inbördeskriget i Spanien angående källarvåningarnas relativt
goda motståndskraft vid husras i anledning av bombnedslag, syntes man
numera böra räkna med avsevärt mindre tilläggslast än som tidigare skett.
För normala förhållanden borde 1,000 kilogram per kvadratmeter, motsvarande
fyra å fem gånger den nyttiga last, varmed man i allmänhet räknar i bostadshus,
vara tillfyllest. I s. k. skeletthus och betongbyggnader syntes man icke
behöva räkna med någon tilläggslast.
Byggnadsstyrelsen har förutsatt, att de föreslagna lagbestämmelserna icke
komme att förklaras tillämpliga annat än beträffande städer eller liknande
samhällsbildningar. Emellertid kunde behov tänkas föreligga av föreskrifter
även i fråga örn ensamt belägna industrier eller andra större anläggningar,
såsom hotell, vårdanstalter m. fl. Det syntes lämpligen kunna uppdragas åt
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 43.
länsstyrelserna att beträffande sådana anläggningar av viss omfattning meddela
erforderliga bestämmelser örn anläggningens anordnande med hänsyn till
brandskyddet och inrättande av skyddsrum. Även för det fall att anläggningar
av sist angivna slag vore belägna inom en ort, för vilken lagens bestämmelser
skulle gälla, men folie utom lagens allmänna föreskrifter, borde länsstyrelsen
kunna meddela erforderliga bestämmelser.
De bestämmelser, som styrelsen enligt vad nu anförts förordat beträffande
nybyggnader, borde enligt styrelsens mening kunna i viss utsträckning vinna
tillämpning även vid sådan omändring eller utvidgning av en
byggnad eller anläggning, att denna i väsentliga delar komme att
framstå i nytt skick och i avsevärd mån öka i värde. I samband med en sådan
ombyggnad syntes inrättande av skyddsrum böra göras obligatoriskt, varemot
skyldigheten att inlägga brandbotten m. m. borde göras beroende av prövning
i varje fall. Även vissa andra fall av ombyggnad borde jämställas med
de nu nämnda, därest kostnaden för luftskyddsåtgärderna vore jämförelsevis
ringa.
Byggnadsstyrelsen har beträffande befintliga byggnader, som ej bleve
föremål för ombyggnad, uttalat, att den icke ansåge sig kunna förorda en så
vittgående åtgärd som införandet av allmänna bestämmelser om byggnadstekniskt
luftskydd.
I enlighet med angivna riktlinjer har byggnadsstyrelsen utarbetat förslag
till lag angående byggnadstekniskt luftskydd.
Förslaget upptager fyra huvudavdelningar. I den första avdelningen, som
omfattar 1—6 §§, meddelas bestämmelser rörande byggnads konstruktion med
hänsyn till brandskydd m. m. I den andra avdelningen lämnas under 7—16
§§ föreskrifter angående skyddsrum. Den tredje avdelningen innehåller under
17 § stadganden örn vissa anläggningar, beträffande vilka bestämmelserna i
de tidigare avdelningarna icke gälla. I den fjärde avdelningen slutligen ha
under 18—29 §§ sammanförts vissa allmänna bestämmelser.
Enligt 1 § i första huvudavdelningen äger Kungl. Majit förordna,
att vid uppförandet inom vissa orter av byggnad med mer än tre våningar
eller av industriell eller därmed jämförlig anläggning, som är avsedd att
inrymma mer än femtio personer, skola iakttagas de bestämmelser för tillgodoseende
av brandskyddet som äro upptagna i 2—5 §§. I fråga örn föreskrifterna
i 2 och 5 §§ äger Kungl. Majit, örn särskilda skäl därtill äro, beträffande
visst område besluta, att de skola äga tillämpning även vid uppförandet
av andra byggnader eller anläggningar. I 2 § stadgas, att byggnads
bärande delar, bjälklag över källare och det översta på mur vilande bjälklaget
skola utföras i brandsäker konstruktion. Beträffande byggnad med mer än
fyra våningar stadgas härefter i 3 §, att även andra bjälklag skola utföras
brandsäkert. I fråga om byggnad med minst sex våningar skola enligt 4 §
bärande delar och bjälklagen utföras av armerad betong, kringklädd stålkonstruktion
eller annan likvärdig konstruktion. 5 § innehåller föreskrift, att
skiljeväggar på vind skola utföras av metalltrådsnät, därest de icke äro av
brandhärdig konstruktion.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 43.
Berörda stadganden gälla enbart uppförandet av nya byggnader. Börande
ombyggnad av äldre byggnader stadgas i 6 §, att byggnadsnämnden äger
föreskriva, att brandbotten av tegel eller annat likvärdigt material skall anordnas
å det översta på mur vilande bjälklaget samt att skiljeväggar på vind
skola utföras på sätt förut nämnts. Yad nu sagts skall dock i regel gälla
endast, då byggnad eller anläggning, som avses i 1 §, undergår sådan ändring
eller utvidgning, att densamma i väsentliga delar kommer att framstå i nytt
skick oell i avsevärd mån öka i värde. Är kostnaden för åtgärderna i fråga
att anse såsom ringa i jämförelse med kostnaden för byggnadsarbetet i dess
kelhet, skola emellertid dylika föreskrifter kunna meddelas, även örn ändringen
eller utvidgningen är av mindre omfattning.
Beträffande skyddsrum stadgas i andra huvudavdelningen under
7 §, att inom de orter, Kungl. Majit bestämmer, skall inrättas skyddsrum
vid uppförandet av sådana byggnader eller anläggningar, som omförmälas i
I §. Kungl. Majit må därjämte, örn särskilda skäl därtill äro, beträffande
visst område besluta, att skyddsrum skall inrättas jämväl vid uppförande av
andra byggnader eller anläggningar. Vidare föreskrives, att vad nu sagts skall
gälla jämväl sådan ändring eller utvidgning av byggnad eller anläggning,
som sägs i 6 §. I fråga örn den närmare beskaffenheten av skyddsrum meddelas
härefter vissa bestämmelser i 8—16 §§. Enligt 8 § skall skyddsrum erbjuda
skydd åtminstone mot splitter från bomber och andra vid explosion kringkastade
föremål ävensom mot stridsgaser. Är skyddsrummet beläget inom
eller omedelbart intill byggnad, skall närmast övervarande bjälklag eller
taklag givas sådan hållfasthet, att det kan beräknas motstå de belastningar,
som kunna uppkomma i följd av byggnadens instörtande.
I 9 § stadgas, att inom varje byggnad eller på lämpligt avstånd från densamma
skyddsutrymme skall beredas för det antal personer, som beräknas
komma att normalt vistas inom byggnaden. Skyddsrummet skall enligt 10 §
vara beläget i källaren, lätt tillgängligt för dem, som uppehålla sig i byggnaden.
I skyddsrum, som ej har ingång från annat skyddsrum, skall enligt
II § inrättas gassluss. I 12 § meddelas bestämmelser örn reservutgång. Enligt
13 § skall skyddsrum vara försett med ventilationsanordningar. Skyddsrums
väggar och golv skola enligt 14 § utföras av betong eller i annan konstruktion
av likvärdig motståndskraft samt närmast övervarande bjälklag eller taklag
av armerad betong. Enligt 15 § skall varje till skyddsrum eller gassluss
ledande öppning vara försedd med tättslutande dörr eller lucka av erforderlig
motståndskraft. Slutligen stadgas i 16 §, att ledning för vatten, gas, avlopp
eller dylikt i regel ej må indragas i skyddsrum m. m. samt att i skyddsrum
ej må finnas ångpanna, värmeledningspanna eller annan inrättning, som kan
medföra fara för de i skyddsrummet vistande.
Tredje huvudavdelningen i lagförslaget innehåller i 17 § föreskrifter
för sådana fall, då bestämmelserna i föregående paragrafer icke äro tillämpliga
vid uppförande av industriell eller därmed jämförlig anläggning, avsedd att
sysselsätta mer än femtio personer, eller bostadsanläggning, hotell, pensionat,
undervisnings- eller vårdanstalt eller därmed jämförlig anläggning, avsedd att
Kungl. Majus proposition nr 43.
13
normalt hysa mer än etthundra personer. Vederbörande länsstyrelse äger
enligt nämnda paragraf i dylika fall meddela föreskrift örn skyldighet att inrätta
skyddsrum samt att, där så erfordras, jämväl vidtaga särskilda anordningar
med hänsyn till brandskyddet. Tillika föreskrives, att detsamma skall
gälla i fråga örn sådan ändring eller utvidgning av anläggning som sägs i 6 §.
De allmänna bestämmelserna i fjärde huvudavdelningen inledas av
ett stadgande i 18 §, enligt vilket tillsynen å lagens efterlevnad utövas av —
förutom byggnadsnämnd, där sådan finnes — länsstyrelsen. I 19 § stadgas,
att byggnadsnämnd, innan den meddelar byggnadslov i fall som i 17 § sägs,
skall underställa länsstyrelsens prövning frågan, huruvida föreskrifter skola
meddelas jämlikt denna paragraf. Vill någon å ort, där byggnadsnämnd icke
finnes, utföra anläggning som i 17 § sägs, skall han enligt 20 § inhämta länsstyrelsens
godkännande av byggnadsföretaget i vad det rör luftskyddet, varjämte
förbud stadgas att nyttja anläggning som tillkommit utan länsstyrelsens
godkännande. Då anläggning som nu avses blivit fullbordad, skall enligt 21 §
anmälan därom göras hos länsstyrelsen, som äger föranstalta örn besiktning.
I 22 § ha upptagits bestämmelser rörande undantag från tillämpningen av
lagens föreskrifter. Enligt denna paragraf äger byggnadsnämnden eller annan
myndighet, som har att avgöra fråga örn nybyggnad, medgiva undantag från
fullgörandet av bestämmelse i lagen, därest i följd av byggnads ändamål eller
byggnadsföretags natur bestämmelsen icke kan utan oskälig kostnad iakttagas.
Myndigheten äger även eljest medgiva avvikelse från de i 9—16 §§ meddelade
bestämmelserna, örn det kan ske utan eftergivande av skäliga anspråk på
säkerhet. I övrigt äger Kungl. Majit medgiva undantag från tillämpningen av
lagens föreskrifter. Har byggnadsnämnden lämnat medgivande, som nyss
nämnts, skall enligt 23 § underrättelse därom insändas till länsstyrelsen.
I 24-—27 §§ meddelas härefter vissa bestämmelser örn straff för överträdelse
av lagen och örn åtal m. m. Hava i byggnadsordning föreskrivits skyddsåtgärder
utöver vad i lagen stadgats, skola enligt 28 § byggnadsordningens bestämmelser
gälla, där de ej strida mot lagens bestämmelser. Till sist stadgas
i 29 §, att luftskyddsinspektionen skall i samråd med byggnadsstyrelsen utfärda
de närmare bestämmelser angående skyddsrums belägenhet, storlek och
anordnande i övrigt, som finnas erforderliga.
Byggnadsstyrelsen har såsom förut nämnts även upprättat förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20 november
1931. Enligt detta förslag skall i 15 § byggnadsstadgan intagas en bestämmelse,
att vid stadsplans uppgörande luftskyddets krav skola vederbörligen
beaktas. För att ytterligare tillgodose luftskyddssynpunkterna i samband
med bebyggelsens ordnande har föreslagits införande av bestämmelse i 13 §,
att länsarkitekten och luftskyddschefen skola erhålla rätt att närvara vid
byggnadsnämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna. Slutligen
ha föreslagits vissa redaktionella ändringar i 54 och 108 §§.
Kungl. Maj:ts proposition nr 43.
14
Yttranden.
Över byggnadsstyrelsens förslag lia utlåtanden infordrats från chefen för
försvarsstaben, armé-, marin- och flygförvaltningarna, statskontoret, generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt vattenfallsstyrelsen ävensom från Överståthållarämbetet och
samtliga länsstyrelser. Överståthållarämbetet och vissa länsstyrelser ha vid
sina utlåtanden fogat yttranden från byggnadsnämnder och vissa tjänstemän
lii. fl. Härjämte ha yttranden inkommit från svenska stadsförbundet, svenska
landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet, Sveriges industriförbund,
svenska kommunaltekniska föreningen, föreningen Sveriges stadsarkitekter,
Sveriges fastighetsägareförbund, Stockholms fastighetsägareförening,
svenska brandskyddsföreningen, hyresgästernas riksförbund, svenska
arkitekters riksförbund, svenska teknologföreningen, Sveriges tegelindustriförening
och svenska murareförbundet.
Byggnadsstyrelsens förslag har beträffande huvudgrunderna i den
föreslagna lagen i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de
avgivna yttrandena, därvid framhållits att de föreslagna åtgärderna måste
anses oundgängligen erforderliga för att i någon mån bidraga till att minska
verkningarna av anfall från luften.
I flera yttranden ha dock erinringar framställts mot förslagets ståndpunkt
att i princip befintliga byggnader ej skola omfattas av den nya lagen. Chefen
för försvarsstaben har sålunda uttalat, att syftet med den föreslagna lagstiftningen
komme att nås endast i den mån byggnadsbeståndet förnyades, samt
framhållit, att även i övrigt erforderliga åtgärder borde snarast komma till
stånd, t. ex. genom ordnande av friliggande skyddsrum eller genom förstärkning
av källarlokaler och dylikt i befintliga byggnader.
Även svenska teknologföreningen har funnit det kunna ifrågasättas, huruvida
det vore riktigt att begränsa lagen till nybyggnader och vissa ombyggnadsföretag.
Enahanda synpunkt har framförts av vissa stadsarkitekter och
byggnadsnämnder.
Av hyresgästernas riksförbund har i detta hänseende anförts, bland annat:
Frågan örn ordnande av tillfredsställande luftskydd för civilbefolkningen
är både brådskande och av karaktär att gälla hela befolkningen inom hotade
bebyggelseområden. Byggnadstekniskt luftskydd, som obligatoriskt tillskapas
inom endast nybyggnader, skulle emellertid komma att först efter mycket
lång tid lösa uppgiften att ge skydd åt en avsevärd del av befolkningen. Då
byggnadsbeståndet endast långsamt omsättes och bostadshus få en ålder av
femtio till hundra år och mer, lämnas under lång tid den övervägande delen
av befolkningen utan sådant skydd som lagen avser att tillskapa. De åtgärder
som föreslås synas sålunda medföra verkan inom bebyggelseområden, där
skyddsåtgärder för närvarande äro i mindre grad påkallade, men lämnar utan
avseende områden, där skyddsåtgärderna äro mer trängande.
I fråga örn kostnaderna för de föreslagna åtgärderna lia svenska kommunaltekniska
föreningen och föreningen Sveriges stadsarkitekter anfört, bland annat:
Den föreslagna lagstiftningen medför konsekvenser, som till en viss grad
komma att återverka på byggnadsväsendets möjligheter att bereda billiga och
ändamålsenliga bostäder m. m.
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 43.
Det bör påpekas, att de områden, som ur behovssynpunkt i första hand
torde ifrågakomma till sådana ingripanden, äro att söka i mera centralt belägna
och tätt bebyggda äldre stadsdelar. Genom att den föreslagna lagen icke
givits någon retroaktiv verkan annat än i samband med vissa mera omfattande
ombyggnader, kunna inga nämnvärda anordningar för luftskyddet i sådana
stadspartier genom lagens tillkomst vara att förvänta. Däremot betungas de
nytillkommande stadsdelarna med sådana, ehuru dessa områden genom ett i
regel mera öppet och i konstruktivt avseende bättre byggnadssätt få anses
vara betydligt mindre i behov härav. Därest ingen mera betydande återverkan
för redan uppförda fastigheter åvägabringas, kommer sålunda lagen enbart
att belasta de nyskapade byggnadsföretagen, vilket i avsevärd män förringar
dess värde och även får anses vara mindre berättigat.
Svenska arkitekters riksförbund har framhållit, att, när det gällde att tillgodose
ett så aktuellt behov som här ifrågavarande, kunde verkligt effektiva
åtgärder åstadkommas endast örn det allmänna i första hand påtoge sig kostnaderna.
De kostnader, som förslaget medförde, komme åtminstone vid ombyggnader
att bliva större än vad i motiveringen angivits och kunde ej anses
så ringa att de icke kunde få hämmande inverkan på bostadsproduktionen.
Kostnadsfrågan har berörts jämväl av Sveriges fastighetsägareförbund, som
hävdat att kostnaderna för åtgärder av ifrågavarande art borde täckas av
allmänna skattemedel och icke åläggas vissa medborgargrupper.
Beträffande utformningen av förslaget har Sveriges industriförbund uttalat,
att en blivande lag borde ingripa med smidigare och mindre rigorösa bestämmelser
än de föreslagna, vilka syntes väl schematiska och onödigt långtgående.
Med hänsyn till de ekonomiska värden, som komme att beröras, måste det
anses mindre betryggande för ett företag att vara hänvisat till dispensbestämmelser.
Vid en omarbetning av förslaget borde särskild hänsyn tagas till de
senaste erfarenheterna och våra speciella förhållanden med den i regel glesa
bebyggelsen och vidsträckta användningen av trähusbyggnader.
Av ett flertal myndigheter har uttalats, att undantag från lagens tillämpning
borde stadgas i fråga örn statliga byggnader. Statskontoret finner det olämpligt,
att lagen skall omfatta statsverkets fastigheter. Arméförvaltningen har
hemställt, att undantag göres för militära byggnader. Enahanda ståndpunkt
har intagits av flygförvaltningen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen i fråga örn dem underställda
byggnader.
Slutligen har svenska landstingsförbundet framhållit, att beträffande sjukhus
syntes erforderligt att särskilda bestämmelser meddelades, avpassade efter
den skiftande karaktären hos olika inrättningar. Det syntes icke lämpligt att
överlämna denna fråga åt länsstyrelsen utan föreskrifterna borde utarbetas av
medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen och luftskyddsinspektionen i samråd.
I fråga om de särskilda bestämmelserna i byggnadsstyrelsens lagförslag
lia ett flertal detaljanmärkningar framställts.
Beträffande först frågan, för vilka områden och i vilka fall
lagens bestämmelser borde vara tillämpliga, har marinförvalt
-
16
Kungl. Majus proposition nr 43.
ningen förordat en skärpning, såvitt angår anläggningar av vikt för försvaret,
saint härom anfört, att det beträffande sådana anläggningar borde, utan avseende
å våningsantal eller antalet därstädes sysselsatta personer, tillkomma
länsstyrelsen att föreskriva skyddsåtgärder. Av chefen för försvarsstaben har
påpekats, att skydd borde åstadkommas i fråga örn byggnader, som inrymde
dyrbara maskiner, lager m. m., oberoende av deras läge.
Även rörande arten av den bebyggelse, å vilken lagen i övrigt bör vara tilllämplig,
ha anmärkningar framställts i vissa yttranden. Hyresgästernas riksförbund
vill i detta hänseende tillmäta bebyggelsetätheten avgörande betydelse
och anför härom:
När det gäller bostadsbebyggelse är det icke i och för sig hushöjden som
är av betydelse för örn bebyggelseformen medför risker ur luftskyddssynpunkt.
Av avgörande betydelse är däremot bebyggelsetätheten och även inom områden
med trevåningsbebyggelse förekommer ibland bebyggelsetäthet som ur
här berörda synpunkt medför fara och som kan överstiga tätheten inom områden
med högre byggnadssätt. Ur de boendes synpunkt måste sålunda den
föreslagna gränsen för föreskrifternas verkningsområde anses direkt olämplig.
En bättre avgränsning synes styrelsen kunna nås genom att bebyggelsetätheten
blir avgörande, exempelvis uttryckt i en relation mellan hushöjd och
husavstånd, exploateringstal eller dylikt.
Svenska teknologföreningen har likaledes förordat, att hänsyn borde tagas
tili bebyggelsetätheten. Svenska kommunaltekniska föreningen och föreningen
Sveriges stadsarkitekter ha anfört, att såsom grund för en generell bestämmelse
örn skyddsrum borde tagas antalet personer som inrymdes i fastigheten,
och ha i detta hänseende föreslagit samma antal som beträffande industriföretag
Av en länsstyrelse har förordats, att antalet rum i fastigheten skulle
vara avgörande.
Pör den händelse att det tillvägagångssätt som byggnadsstyrelsen föreslagit
komme att tillämpas, har i flera yttranden framställts önskemål, att lagens
föreskrifter skola bliva gällande jämväl beträffande trevåningshus.
I fråga om brandskyddsföreskrifterna anföra svenska kommunaltekniska
föreningen och föreningen Sveriges stadsarkitekter, att dessa bestämmelser
borde beträffande ordinära bostadshus och därmed jämförliga affärshus
skärpas till att omfatta även trevåningshus. Enär hus av denna höjd ändock
i regel uppfördes med brandsäker stomme och kostnaden för brandsäkert
bjälklag under vinden vore relativt ringa, måste kravet på ett dylikt bjälklag,
vilket även ur andra synpunkter vore önskvärt, anses rimligt och befogat. —
Samma uppfattning har uttalats i vissa andra yttranden.
Beträffande bestämmelserna örn skyddsrum har länsstyrelsen i Hallands
län uttalat, att dessa borde bliva gällande även för hus med allenast tre
våningar. Länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter, huruvida icke skyddsrum
inom de orter, som komma att bestämmas, borde inrättas generellt jämväl
vid uppförande av bostadsbyggnad med tre våningar, därest byggnaden vore
avsedd att inrymma ett större antal personer. Länsstyrelsen har emellertid
även framhållit, att i staden Kristianstad särskilda svårigheter förelåge att
Kungl. Majus proposition nr 43. 17
anordna tillfredsställande skyddsrum, enär byggnadsmarken i staden vore
särskilt lågt belägen.
Även i fråga om industriella och därmed jämförliga anläggningar lia erinringar
framställts. Sveriges industriförbund uppger, att en mera allmän tillämpning
av de föreslagna brandskyddsbestämmelserna skulle i stort sett
medföra en avsevärd höjning av den standard, som för närvarande utmärkte
industribyggnader i vårt land, med stundom väsentlig fördyring av byggnadskostnaderna.
Vidare har förbundet förklarat, att bestämmelserna skulle i fråga
örn vissa företag, t. ex. kvarnar, medföra, att driften icke kunde anordnas på
ett ändamålsenligt sätt. Förbundet föreslår, att ifrågavarande bestämmelser
omarbetas därhän, att industribyggnad ej skall omfattas därav, med mindre
den uppföres i minst två våningar och är avsedd att inrymma mer än femtio
personer. I fråga örn skyddsrum gör förbundet gällande, att ur ren skyddssynpunkt
utrymning ofta vore att föredraga framför instängning i skyddsrum,
och framhåller, att inrättandet av skyddsrum för fabriker med stor personal
ofta skulle bli synnerligen betungande i ekonomiskt hänseende. Av lagen
borde framgå, att utrymning i vissa fall vore den utväg, som i första hand
borde ifrågakomma såsom skyddsåtgärd. Blivande skyddsrumsbestämmelser
borde i varje fall icke gälla sådant industriföretag, beträffande vilket utrymning
enligt för företaget uppgjord, vederbörligen godkänd luftskyddsplan angivits
såsom huvudsaklig skyddsåtgärd vid luftanfall mot företaget. För den
aktiva personalen kunde dock skyddsrum bliva erforderliga. Av svenska teknologföreningen
har uttalats, att förhållandena vid olika industrier vore så vitt
skilda, att luftskyddets krav bättre skulle tillgodoses örn länsstyrelsen eller
luftskyddsinspektionen från fall till fall avgjorde vad som skulle åtgöras.
Samma ståndpunkt har intagits av svenska kommunaltekniska föreningen och
föreningen Sveriges stadsarkitekter, som framhållit att generaliserande bestämmelser
kunde föranleda, att industriföretagen sökte sig ut till områden,
där luftskyddsbestämmelser icke komme att gälla.
Svenska brandskyddsföreningen, som framhävt att förslaget skulle i hög
grad främja storindustriens brand- och luftskydd, har funnit önskvärt att särskilda
bestämmelser meddelas för industriella anläggningar. Föreningen
har bland annat påpekat, att man knappast generellt kunde fordra brandbotten
i en fabrik som hade underliggande mellanbottnar av trä.
De föreslagna bestämmelserna angående skyldighet att vidtaga skyddsåtgärder
vid omändring eller utvidgning av befintlig byggnad
eller anläggning ha i det övervägande antalet yttranden lämnats utan
erinran. I några utlåtanden ha dock anmärkningar framställts i donna del.
Sålunda yttrar Sveriges fastighetsägareförbund:
Yad som i förevarande avseende ur fastighetsägaresynpunkt särskilt ger
anledning till gensaga är givetvis att även ändring eller utvidgning av mindre
omfattning, d. v. s. då byggnaden genom ändringen varken framstår i nytt
skick eller avsevärt ökar i värde, skall i vissa avseenden jämställas med nybyggnad.
Sådan gensaga synes så mycket mer påkallad, som förslaget icke
närmare angiver vad som är att inrymma under begreppet »mindre omfatt
Bihang
till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 43. v> 40 2
18
Kungl. Majlis proposition nr 43.
ning». Ej heller ger förslaget någon ledning för bedömande, när kostnaden
för åtgärderna är att anse såsom ringa i jämförelse med kostnaden för byggnadsarbetet
i dess helhet. Från många håll inom förbundet har uttalats den
befogade farhågan att, örn förslaget i denna del upphöjes till lag, följden
kommer att bli, att fastigheter, som eljest äro lämpliga för modernisering,
komma att i mycket stor utsträckning bibehållas i sitt gamla skick, något som
ju ur allmänna sociala synpunkter är allt annat än önskvärt. Örn stadgandet
av försvarstekniska skäl anses böra bibehållas, vill förbundet framhålla nödvändigheten
ur rättssäkerhetssynpunkt av att uttryckssätten i lagförslaget till
sin innebörd närmare preciseras. Tillika hemställer förbundet, att medel måtte
av det allmänna ställas till förfogande för bestridande av kostnaderna för
luftskyddsåtgärdernas genomförande.
Stochholms fastighetsägareförening ifrågasätter, huruvida det icke på ett
tydligare sätt borde föreskrivas, att lagen skulle äga tillämpning allenast då
fastigheten i fråga efter genomgripande ombyggnad framträdde såsom en helt
nJ byggnad.
Även i vissa andra yttranden uttalas, att bestämmelserna äro alltför
svävande.
Beträffande den föreslagna bestämmelsen, att vissa byggnader
nied stort våningsantal skola utföras av armerad betong eller
annan likvärdig konstruktion, lia starka betänkligheter anförts i
flera yttranden.
Överståthållarämbetet anför i denna del:
I promemorian framhålles, att vad sålunda föreslagits icke avviker från
vad som redan i stor utsträckning tillämpas vid ett förstklassigt utförande.
Ämbetet kan för sin del icke vitsorda riktigheten av sistnämnda uttalande.
Enligt vad ämbetet inhämtat har nämligen berörda konstruktionssätt endast
i mindre omfattning vunnit tillämpning inom Stockholm, ehuru under senaste
åren ett stort antal byggnader av ifrågavarande storhetsklass blivit uppförda.
För Stockholms vidkommande skulle därför en lagbestämmelse av angiven
innebörd komma att medföra en rubbning i rådande byggnadsvanor. Verkningarna
därav skulle bliva väsentliga. Dels lära stadens byggmästare i stor
utsträckning sakna kunskap och erfarenhet för uppförande av hus med föreslaget
konstruktionssätt dels lärer en arbetarstam med tillfredsställande utbildning
för de därvid förekommande arbetsmetoderna icke finnas att tillgå
i erforderlig omfattning. Örn över huvud en så genomgripande omläggning
beträffande byggnadsverksamheten som här avses skall genomföras, bör
ofrånkomligen en fullt övertygande utredning föreligga därom, att omläggningen
är av omständigheterna påkallad eller åtminstone medför väsentliga
fördelar. Såvitt ämbetet av infordrade yttranden och eljest kunnat inhämta,
måste emellertid vinsten av omläggningen tills vidare betecknas såsom
osäker. Under sådana omständigheter och då införandet av ifrågavarande
föreskrift jämväl i icke obetydlig grad torde komma att öka byggnadskostnaderna,
hemställer ämbetet, att föreskriften måtte utgå ur förslaget.
Även svenska kommunaltekniska föreningen och föreningen Sveriges
stadsarkitekter framhålla, att ett iakttagande av bestämmelsen i fråga skulle
innebära betydande avsteg från gängse byggnadssätt och att den skulle medföra
vittgående ekonomiska konsekvenser. Föreningarna föreslå, att bestäm
-
Kungl. Majas proposition nr 43. 19
nielsen ändras därhän, att den i regel icke blir tillämplig å hus med mindre
än åtta våningar.
Slutligen ha Sveriges tegelindustriförening och svenska murareförbundet
framhållit, att bestämmelsens lagfästande i föreslaget skick skulle medföra
omfattande arbetslöshet bland tegelbruksarbetare, murare m. fl.
Beträffande tillsynen å lagens efterlevnad har länsstyrelsen i
Södermanlands län ifrågasatt, örn icke vederbörande luftskyddschef borde
tilläggas en starkare befogenhet härutinnan.
Av järnvägsstyrelsen har anmärkts, att styrelsen i vad angår de enskilda
järnvägarnas luftskydd redan för närvarande tillerkänts vissa befogenheter.
Styrelsen har ansett lämpligt, att den även beträffande nu ifrågavarande
skyddsåtgärder erhåller visst medinflytande i fråga örn de enskilda järnvägarna.
I ett antal yttranden har gjorts gällande, att det icke borde tillkomma
byggnadsnämnd att, såsom byggnadsstyrelsen föreslagit, medgiva undantag
från lagens föreskrifter, och att denna rätt i stället borde överlämnas åt
vederbörande länsstyrelse. Uttalanden i sådan riktning ha gjorts av Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Malmöhus och
Hallands län, svenska kommunaltekniska föreningen och föreningen Sveriges
stadsarkitekter, svenska arkitekters riksförbund samt svenska teknologföreningen.
Vad angår byggnadsstyrelsens förslag till ändringar i byggnadsstadgan
har i de avgivna yttrandena i huvudsak anmärkts följande.
Förslaget örn rätt för länsarkitekt att närvara vid byggnadsnämnds sammanträden
har avstyrkts av svenska stadsförbundet, som ansett det olämpligt
att länsarkitekten finge på detta stadium taga befattning med ärenden,
som senare hos länsstyrelsen kunde bliva föremål för hans handläggning.
Förbundet har också erinrat om att den till 1931 års riksdag avlåtna propositionen
med förslag till byggnadsstadga upptog en bestämmelse örn sådan
rätt för länsarkitekt men att första lagutskottet ansett detta onödigt, vilken
ståndpunkt gillats av riksdagen. Även i vissa andra utlåtanden har den
föreslagna bestämmelsen avstyrkts.
I fråga örn föreskriften, att vid uppgörande av stadsplan särskilt skall tillses
att luftskyddets krav vederbörligen beaktas, har Sveriges fastighetsägareförbund
anfört vissa betänkligheter. Förbundet yttrar:
Idet kan med skäl befaras, att luftskyddets krav komma att tagas till intäkt
för uppgörande av stadsplaner, enligt vilka på områden, där sluten bebyggelse
med höghus tidigare varit det gängse byggnadssättet, sådan icke skulle få
förekomma, varav skulle uppkomma allvarliga förluster för dem som genom
äganderättsförvärv eller lån mot säkerhet av inteckningar placerat sparkapital
i fastigheterna. Utsikterna till en dylik utveckling te sig så mycket mer
oroande, som man redan nu har erfarenhet av att saneringsplaner antagas och
fastställas, som ofta innebära högst betydande inskränkning i den tidigare
gällande rätten att utnyttja byggnadstomterna. Örn det nu skulle läggas i
myndigheternas hand att med en hänvisning allenast till luftskyddets behov
förbjuda annan bebygelse i städerna än friliggande låghus, så skulle man,
20
Kungl. Majas proposition nr 43.
förutom att allvarsamma förluster oförskyllt tillfogades enskilda, angripa en
av grundvalarna för samhällsekonomien. Det är uppenbart, att förbundet icke
utan farhågor skönjer en tendens i sådan riktning. Ur dylika synpunkter anser
förbundet, att en bestämmelse örn tillgodoseende av luftskyddets krav vid
uppgörande av stadsplaner nödvändigtvis måste givas det innehållet, att berörda
krav visserligen må tillgodoses, men allenast örn så kan ske utan förringande
av det rättsskydd, som markägarna enligt författningarna i övrigt
äga åtnjuta.
Svenska arkitekters riksförbund framhåller, att de normer, som vid stadsplanering
hittills tillämpats och efter vilka stadsplanelagens bestämmelser
angående marklösen och därmed sammanhängande frågor vore anpassade,
torde komma att förryckas, särskilt då luftskyddets krav på glesare byggnadssätt
och på skyddsområden skulle tillgodoses. Dessa frågor syntes enligt
förbundets mening böra närmare utredas, innan en sådan bestämmelse som
den föreslagna infördes i byggnadsstadgan.
Luftskyddsutredningens förslag.
I luftskyddsutredningens betänkande framhålles beträffande värdet av
skyddsrum, att det numera vore möjligt att med större säkerhet än tidigare
bedöma värdet av skyddsrum såsom medel för civilbefolkningens skyddande
mot verkningarna av luftanfall. Utredningen anför härom:
Under inbördeskriget i Spanien blevo ett stort antal städer och andra samhällen
utsatta för upprepade bombardemang från luften. De erfarenheter,
som därvid gjordes, giva närmast vid handen, att skyddsrum böra tillmätas
större betydelse än man tidigare räknat med. Det lärer visserligen hava befunnits
omöjligt att annat än i begränsad omfattning inrätta fullträffsäkra
skyddsrum, men å andra sidan har nyttan av s. k. normalskyddsrum, vilka
skydda mot splitter och husras, visat sig vara synnerligen stor. Enligt uppgifter
i tillgänglig litteratur hava källare med välvt tegeltak lämnat gott skydd
mot splitter och i allmänhet förblivit oskadda även örn huset i övrigt störtat in
till följd av ett bombnedslag i annan del av huset eller i dess närhet. Dylika
källare uppgivas hava räddat tusentals liv. Till närmare belysande av frågan
örn skyddsrummens betydelse må ur litteraturen anföras följande exempel:
Vid två anfall över staden Castellon, vilken var väl försedd med skyddsrum,
fälldes sammanlagt 630 bomber. Därvid förstördes 61 byggnader, varibland
ett sjukhus, men det oaktat uppgick antalet dödade endast till sex. I Barcelona,
där tillgången till skyddsrum var mindre god, blevo å andra sidan under tre
anfall, vid vilka 170 bomber fälldes efter tyst anflygning, icke mindre än 912
personer dödade. Vidare må nämnas, att husras såsom följd av bombnedslag
i en gata varit jämförelsevis ovanliga, medan däremot vid dylika nedslag människor,
som uppehållit sig på gatan, ofta kommit till skada, även örn de befunnit
sig på icke obetydligt avstånd från nedslagsplatsen.
Utredningen förklarar sig ha kommit till den uppfattningen, att tvingande
bestämmelser örn anordnande av enskilda skyddsrum numera borde meddelas.
Erfarenheten hade visat, att man icke kunde räkna med att erforderligt
antal skyddsrum skulle komma till stånd på frivillighetens väg.
Beträffande nybyggnader anföres:
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 43.
Åtgärder för inrättande av skyddsrum kunna i allmänhet utan svårighet
genomföras. Den normala kostnaden för dylika åtgärder lärer enligt av byggnadsstyrelsen
verkställda beräkningar komma att understiga 2 procent av
den totala byggnadskostnaden. Med hänsyn därtill synes det i varje fall icke
för nybyggnadernas del kunna framställas några befogade invändningar mot
att inrättandet av skyddsrum göres obligatoriskt. Utredningen förordar därför,
att förslag i huvudsaklig överensstämmelse med det av byggnadsstyrelsen
upprättade förslaget till lag örn byggnadstekniskt luftskydd förelägges riksdagen.
Därvid bör emellertid enligt utredningens .uppfattning förslaget i
enlighet med hemställan av luftskyddsinspektionen sålunda jämkas, att huvudregeln
örn skyldighet att inrätta skyddsrum kommer att omfatta jämväl trevåningshus.
Då skyddsrum skulle anordnas utan samband med nybyggnadsföretag läte
sig enligt utredningens åsikt de erforderliga byggnadstekniska åtgärderna i
allmänhet icke genomföras lika lätt som då de kunde anknytas till ett pågående
^byggnadsarbete. Mera avsevärda kostnader uppstode dock egentligen
endast, då fråga vore örn inrättande av friliggande skyddsrum. Inom befintliga
byggnader kunde som regel betryggande normalskyddsrum anordnas med
relativt enkla medel.
Redogörelse för möjligheterna att inrätta sådana skyddsrum i källare samt
uppgifter rörande kostnadssiffror från skyddsrumsbyggen i Stockholm hava
lämnats å sid. 34 i betänkandet, vartill jag anhåller att få hänvisa.
Utredningen anför härefter:
Kostnaderna för inrättande av skyddsrum i redan uppförda hus äro icke
av sådan storleksordning, att det av ekonomiska hänsyn måste anses uteslutet
att göra åtgärder för sådant ändamål obligatoriska. Enligt utredningens uppfattning
böra därför bestämmelser örn skyldighet att vidtaga dylika åtgärder
meddelas även beträffande redan befintliga byggnader och andra anläggningar.
Utredningen har varit tveksam örn, hur vittgående dessa bestämmelser
böra göras. En lokal, som inredes till skyddsrum, förlorar i regel därigenom
något av sin brukbarhet för fredliga ändamål. Med häns}m härtill läte det
tänka sig, att fastighetsägarnas skyldigheter i fredstid kunde begränsas till
att avse anskaffning av erforderlig materiel, medan övriga åtgärder finge
anstå till dess luftskyddstillstånd inträtt. Emellertid bör det beaktas, att
vid luftskyddstillstånd tillgången på arbetskraft säkerligen kommer att bliva
knapp, enär en avsevärd del av den manliga befolkningen då måste tagas i
anspråk för försvar och folkförsörjning. Det kan därför befaras, att oöverkomliga
svårigheter skulle möta att tillräckligt snabbt ställa skyddsrummen i
ordning. Därtill kommer, att i många fall fördelen av ett uppskov säkerligen
bleve obetydlig örn ens någon. Sannolikt skulle det nyttiga utrymme, som
måste tagas i anspråk för lagring av materielen, ej sällan bliva lika stort som
det, vilket skulle gått förlorat, för det fall att materielen anbringats på sin
plats. På grund av vad sålunda anförts har utredningen kommit till don uppfattningen,
att skyldighet bör stadgas att iordningställa skyddsrummen redan
under fredstid. Utredningen förbiser icke, att fall kunna förekomma, då ett
uppskov är önskvärt eller rentav nödvändigt. För sådana fall synes emellertid
lämpligen ett dispensförfarande kunna anlitas.
Bestämmelserna örn anordnande av skyddsrum inom befintliga byggnader
och anläggningar torde böra givas giltighet endast inom vissa särskilt utsatta
orter eller områden samt göras tillämpliga allenast beträffande byggnader
22
Kungl. Maj-.ts proposition nr 43.
och anläggningar av icke alltför obetydligt slag. De böra vidare kompletteras
med vissa normalföreskrifter angående skyddsrummens beskaffenhet och
belägenhet.
Utredningen berör i förevarande sammanhang i korthet frågan örn fördelning
av kostnaderna för inrättandet av skyddsrum i hyreshus. Härom anföres:
Utomlands hava på sina håll meddelats detaljerade föreskrifter örn hur
dessa kostnader skola fördelas mellan husägaren och hyresgästerna. I vårt
land, där hyresmarknaden är fri, synes det ej lämpligen kunna ifrågakomma
att införa tvingande bestämmelser i sådant hänseende. Utredningen får
emellertid uttala, att örn en husägare vill lägga den omständigheten, att
skyddsrum inrättats, till grund för hyreshöjningar, han därvid bör lämna
skriftlig, motiverad uppgift örn vilka kostnader skyddsrummets anordnande
föranlett.
T enlighet med de grunder, som sålunda angivits, har utredningen utarbetat
förslag till lag om skyldighet i vissa fall att inrätta skyddsrum för luftskyddsändamål.
Enligt 1 § i förslaget skola inom område, som Konungen bestämmer, ändock
att luftskyddstillstånd icke blivit anbefallt, till beredande av skydd mot
skador i följd av luftanfall inrättas skyddsrum. Beträffande skyldigheten att
inrätta skyddsrum stadgas i 2 §, att ägare av industri- eller affärsanläggning,
vid vilken i regel sysselsättas minst femtio personer, ävensom ägare av hamn-,
järnvägs- eller annan trafikanläggning av motsvarande storlek skall vara
pliktig att anordna skyddsrum för personal, som är sysselsatt vid anläggningen,
samt i förekommande fall för trafikanter och andra, som begagna sig av anläggningen.
Yad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande
ägare av sådan hotell-, pensionat- eller restaurantanläggning, teater- eller biografbyggnad,
undervisnings- eller vårdanstalt eller därmed jämförlig inrättning,
som är avsedd att kunna hysa mer än etthundra personer. I övrigt skall ägare
av byggnad, där antalet våningar överstiger två och där människor bo eller
vanligt är att de eljest vistas, vara pliktig att anordna skyddsrum för de
personer, som bo eller uppehålla sig i byggnaden. Då särskilda skäl därtill
äro, må länsstyrelsen enligt 3 § föreskriva, att vad i 2 § stadgas skall i tilllämpliga
delar gälla jämväl i fråga örn annan anläggning, inrättning eller byggnad
än där omförmäles.
Beträffande bedömandet av frågan, för vilket antal personer skyddsrum
skall inrättas, stadgas i 4 § att hänsyn bör tagas till de förhållanden, som
kunna antagas bliva rådande under krig. Skyddsrum skall enligt 5 § givas
sådan belägenhet, att det utan tldsutdräkt kan uppsökas av dem, för vilka
det är avsett. I 6 § stadgas, att skyddsrum skall vara så beskaffat, att det
erbjuder skydd åtminstone mot splitter från bomber och andra vid explosion
kringkastade föremål ävensom mot stridsgaser. Är skyddsrum förlagt inom
eller i omedelbar närhet av byggnad, skall skyddsrummet hava sådan hållfasthet,
att det kan beräknas motstå de belastningar, som kunna uppkomma
i följd av byggnadens instörtande.
Tillsyn å efterlevnaden av lagen skall enligt 7 § utövas av luftskyddschefen
Kungl. Majus proposition nr 43.
23
under länsstyrelsens överinseende. Den som åsidosätter bestämmelse i lagen
eller föreskrift, som meddelats enligt 3 §, må jämlikt stadgande i 8 § av
länsstyrelsen föreläggas lämpligt vite. Örn i följd av byggnads ändamål eller
konstruktion bestämmelse i lagen icke utan oskälig kostnad kan iakttagas,
äger länsstyrelsen enligt 9 § medgiva undantag från fullgörandet av bestämmelsen.
Då sådant prövas kunna ske utan eftergivande av skäliga anspråk på
säkerhet, äger länsstyrelsen även eljest medgiva avvikelse från de i lagen
meddelade bestämmelserna.
I 10 § meddelas bestämmelse örn överklagande av länsstyrelsens beslut.
Härefter stadgas i 11 §, att vad i lagen är stadgat örn länsstyrelse eller luftsky
ddschef skall i fråga örn anläggning, inrättning eller byggnad, som med
avseende å luftskyddet lyder under annan myndighet, gälla denna. Kungl.
Majit äger enligt 12 § meddela närmare föreskrifter angående lagens tilllämpning.
Yttranden.
Över luftskyddsutredningens förslag ha infordrats utlåtanden från chefen för
försvarsstaben, armé-, marin- och flygförvaltningama, statskontoret, medicinalstyrelsen,
generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna och luftskyddsinspektionen. Överståthållarämbetet
och ett flertal länsstyrelser ha vid sina utlåtanden fogat yttranden av luftskyddschefer
och kommunalmyndigheter m. fl. Vidare har tillfälle att inkomma med
yttrande beretts svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund,
svenska landstingsförbundet, Sverige fastighetsägareförbund, Stockholms
fastighetsägareförening, hyresgästernas riksförbund, hyresgästernas sparkasseoch
byggnadsföreningars riksförbund, Sveriges industriförbund, svenska kommunaltekniska
föreningen, föreningen Sveriges stadsarkitekter, svenska arkitekters
riksförbund, svenska teknologföreningen samt stadsfullmäktige i
Stockholm, Göteborg, Malmö, Borås, Gävle, Kalmar och Sundsvall.
I de avgivna yttrandena framhålles med styrka det trängande behovet
av sådana skyddsrum som avses i luftskyddsutredningens förslag.
Syftet därmed har sålunda vunnit allmän anslutning. Ett stort antal
myndigheter och sammanslutningar ha emellertid ansett, att förslaget ej vore
tillfyllest och att den obligatoriska skyldigheten att inrätta skyddsrum borde
utsträckas utöver vad lagförslaget innehåller.
I fråga om industri-, affärs- och liknande anläggningar har
länsstyrelsen i Norrbottens län uttalat, att skyddsrum borde anordnas, därest
vid anläggningen i regel sysselsattes minst 25 personer. Och beträffande
hotell, restauranger och liknande inrättningar har av länsstyrelsen
i Blekinge län föreslagits, att gränsen borde dragas vid anläggningar
som vore avsedda att hysa minst 50 personer. Svenska kommunaltekniska
föreningen och föreningen Sveriges stadsarkitekter lia framhållit, att begränsningen
av huvudbestämmelserna i 2 § av lagförslaget nödvändiggjorde att
24
Kungl. Majus proposition nr 43.
undantagsbestämmelsen i 3 § bomme att utnyttjas i utomordentligt stor omfattning.
Föreningarna anse, att skyldighet att inrätta skyddsrum för hotell,
pensionat och vårdanstalter borde inträda, då anläggningen vore avsedd att
hysa 25 personer, under det att restauranganläggning borde jämställas med
industriell anläggning.
Mot bestämmelsen i förslaget, att skyldigheten att inrätta skyddsrum för
övrigt i regel skulle vara inskränkt till trevåningshus, ha invändningar
framställts i många yttranden. Medicinalstyrelsen har uttalat, att det avgörande
borde vara antalet människor, som genomsnittligt vistas i byggnaden.
Länsstyrelsen i Blekinge län anser, att skyddsrum bör ordnas vid varje nybyggnad,
med rätt för länsstyrelsen att medgiva befrielse, samt att beträffande
befintliga byggnader skyddsrum borde anordnas även i fråga örn lägre byggnader
än trevåningshus, därest de vore avsedda att inrymma flera än 25 personer.
Länsstyrelsen i örebro län anmärker, att ett samhälles förorter som
regel vore bebyggda med hus, där antalet våningar icke överstege två. Skyldigheten
att inrätta skyddsrum borde utsträckas till varje fastighet med sexton
eldstäder eller fyra särskilda bostadslägenheter. Vidare borde föreskrift kunna
meddelas örn gemensamt skyddsrum för flera fastigheter. Av länsstyrelsen ?,
Norrbottens län har förordats, att skyldigheten att anordna skyddsrum bestämmes
att gälla bostadshus och liknande byggnader med mer än två våningar
eller med mer än fyra bostadslägenheter. Av ett stort antal luftskyddschefer
har framhållits, att enligt förslaget skydd bomme att på många orter beredas
endast i mycket begränsad omfattning, samt att till grund för skyldigheten
att anordna skyddsrum borde läggas rumsantal eller antalet människor som
vistas inom byggnaden. Länsstyrelsen i Kalmar län anmärker, att lågbebyggelsen
eller hus med högst två våningar i Kalmar omfattade minst
75 procent av fastigheterna. Skyldigheten att inrätta skyddsrum borde grundas
å antalet lägenheter och eldstäder i byggnaden. I huvudsak samma ståndpunkt
har intagits av länsstyrelserna i Kronobergs, Jämtlands och Västernorrlands
län. Av länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalas, att skyddsmöjligheter
borde beredas även i andra fall än de i lagen angivna, i den mån det kunde
ske för rimlig kostnad. För sv ars assistent en i länet upplyser, att i Trollhättan,
som vore en av södra Sveriges viktigaste luftskyddsorter, enligt huvudregeln
i förslaget inom de centrala delarna allenast cirka 40 procent av befolkningen
komme att åtnjuta luftskydd medan skyddsrum komme att saknas för återstående
60 procent, motsvarande cirka 7,000 personer. Inom ytterområdena
med cirka 4,000 invånare funnes icke några hus med mera än två våningar.
Länsstyrelsen i Södermanlands län och två luftskyddschefer i länet förorda,
att skyldighet att inrätta skyddsrum föreskrives i fråga örn byggnader i två
våningar med inredd vind, varjämte anmärkts att i vissa fall vore nödvändigt
att anordna gemensamt skyddsrum för flera fastigheter. Även luftskyddsinspektionen
anser en utvidgning till tvåvåningshus med inredd vind påkallad.
I flera andra yttranden har samma ståndpunkt intagits. Luftskyddschefen i
Karlskoga upplyser, att inom Bofors-Karlskoga luftskyddsområde myndigheterna
sökt stimulera skyddsrumsbyggande genom allmän källarinventering
Kungl. Majus proposition nr 43.
25
och tillhandahållande av kostnadsfria ritningar åt de fastighetsägare, som förfogade
över utrymmen, lämpade för skyddsrum. Övriga fastigheters invånare
hänvisades till dessa skyddsrum, varvid fastighetsägarna gemensamt skulle
svara för anläggningskostnaden. Detta arrangemang hade vidtagits i den förhoppningen,
att luftskyddsmyndigheterna skulle kunna påbjuda skyddsrumsbyggande
även för mindre fastigheter.
Svenska kommunaltekniska föreningen och föreningen Sveriges stadsarkitekter
anse, att den föreslagna bestämmelsen örn skyddsrums anordnande
för trevåningshus i vissa fall vore för snäv och i andra fall för sträng. Föreningarna
anföra:
Örn nämnda skyldighet, såsom föreslagits, inträder först för byggnader med
trevåningshöjden, bliva en stor del av våra medelstora och mindre städers befolkningar
utan skydd, då byggnadsbeståndet i dessa i stor omfattning även i
de centralare delarna ofta utgöres allenast av tvåvåningshus. Den föreslagna
skyldigheten drabbar även synnerligen ojämnt, då ett mindre men högt hus
ofta kan innehålla ett betydligt lägre antal rum och sålunda rymmer väsentligen
färre personer, än vad en större men låg byggnad kan göra. Vidare
erbjuder ett högre hus genom sitt större antal bjälklag och byggnadsstomme
av sten eller betong i regel alltid ett bättre skydd i källaren och de undre
våningarna, än vad ett lägre hus kan göra.
Enligt de i lagen föreslagna 3 och 9 §§ kunna visserligen utjämningar i
dylika fall åvägabringas genom att länsstyrelsen jämlikt den förstnämnda
paragrafen förordnar, att skyddsrum skola inrättas även i större tvåvåningshus,
eller jämlikt den sistnämnda medger undantag från skyldigheten att inreda
dylikt i mindre, högre byggnader. Dock torde det ej vara lämpligt att lagens
generella stadgande har en sådan utgångspunkt, att de nyssnämnda undantagsbestämmelserna
behöva tillgripas i den omfattning, som måste bliva fallet,
om man vill ernå en ändamålsenlig och rättvis fördelning av skyddsrummen.
Örn så blir förhållandet, kan lagens tillämpning på olika orter och i olika fall
bliva alltför växlande.
Med anledning av vad sålunda anförts torde det bliva nödvändigt att även
hänföra skyldigheten att inreda skyddsrum i bostadshus och liknande till det
antal personer, vilka vistas inom desamma. Luftskyddsinspektionen har i förslag
till särskild lag om provisoriska byggnadstekniska luftskyddsåtgärder
föreslagit att skyldighet till inredande av skyddsrum i bostadshus bör inträda,
då antalet personer, som däri hysas, uppgår till mera än tjugofem. Denna
siffra, som i praktiken nära torde sammanfalla med den av Överståthållarämbetet
i Stockholm satta begränsningen, vid vilken skyldighet att uppgöra
plan till inredande av skyddsrum i fastighet inträder, och med den i Finland
fixerade lagbestämmelsen härutinnan, synes vara lämplig att läggas till grund
för ett lagstadgande.
Å andra sidan har i några yttranden uttalats den meningen, att skyldigheten
att inrätta skyddsrum sträckts för långt. Byggnadsstyrelsen anmärker att, då
även en obetydligt inredd vind vore att räkna som våning, jämväl i fråga örn
ett stort antal enfamilj sbyggnader skyldighet att inrätta skyddsrum komme
att föreligga. En ändring i denna del borde vidtagas. Länsstyrelsen i Kronobergs
län anser, att lättnad bör beredas i fråga örn undervisnings- och vårdanstalter
samt vissa teater- och biografföretag. Svenska kommunaltekniska
föreningen och föreningen Sveriges stadsarkitekter lia uttalat, att förslaget
26
Kungl. Majus proposition nr d3.
i fråga örn teatrar och biografer syntes bliva onödigt betungande och att be
träffande deni beslut borde meddelas av länsstyrelsen från fall till fall.
Sveriges fastighetsägareförbund har anmärkt, att det syntes betänkligt att
ålägga fastighetsägaren att anordna skyddsrum för personer som allenast
korta stunder vistades i sådana lokaler som biografer. Länsstyrelsen i Uppsala
län har uttalat, att genomförandet av förslagets bestämmelser mötte nästan
oöverstigliga hinder i fråga örn vissa vårdanstalter. Länsstyrelsen i Blekinge
län och svenska landstingsförbundet ha uttalat sig i samma riktning.
Vidare ha Sveriges fastighetsägareförbund och hyresgästernas sparkasseoch
byggnadsföreningars riksförbund anfört, att allmän skyldighet att inrätta
skyddsrum ej borde föreligga i fråga örn bostadshus med allenast tre våningar.
Av Sveriges industriförbund har framhållits, att ett stort antal godkända
luftskyddsplaner för industriföretag angiver utrymning såsom huvudsaklig
skyddsåtgärd för företagets personal. Med hänsyn härtill anser förbundet det
angeläget, att i lagtexten eller åtminstone i motiven uttryckligen utsäges, att
avvikelser från eljest gällande bestämmelser örn skyldighet att inrätta skyddsrum
må göras, då utrymning eller annan lämplig skyddsåtgärd kan vidtagas
utan att skäliga anspråk på säkerhet eftergivas.
I fråga örn kostnaderna för inrättande av skyddsrum har
Sveriges fastighetsägareförbund uttalat, att vid granskning stickprovvis
av 235 skyddsrumsplaner, avseende skyddsrum för 9,865 personer, den beräknade
kostnaden utgjort tillhopa 423,190 kronor eller i medeltal 43 kronor
per person. Kostnaderna vore emellertid mycket växlande. Förbundet nämner,
att skyddsrum på frivillighetens väg inrättats i ett stort antal hus i Stockholm
och att enligt uttalande av Stockholms fastighetsägareförening det eftersträvade
målet vore möjligt att uppnå utan ingripande med lag. Även hyresgästernas
riksförbund har nämnt, att många privata fastighetsägare redan
iordningställt skyddsrum. Kostnaderna härför hade sålunda ej verkat avskräckande.
I äldre fastigheter syntes skyddsrum för 30 å 40 personer ha
kostat mellan 1,000 och 3,500 kronor.
Luftskyddschefen i Piteå upplyser, att kostnaderna för takförstärkning i
källarvåning under tvåvåningsträhus i regel belöpt sig på cirka 100 kronor
för inredande av skyddsrum för 20 personer. Lades därtill kostnad för
vidgning av ett källarfönster, så att detta kunde tjäna som reservutgång,
ävensom kostnad för splitterskydd och gasskydd vid fönstren komme man
till en sammanlagd kostnad som icke behövde överstiga 10 kronor för varje
person. Därvid hade använt material uteslutande varit trä. För byggnader av
den ringa tyngd, varom här vore tal, syntes annat materialslag icke påfordras.
Beträffande frågan, vem som skall vidkännas kostnaden för
inrättande av skyddsrum, har Sveriges fastighetsägareförbund uttalat,
att det icke syntes vara i enlighet med grundlagen och ej heller stöde i överensstämmelse
med skälighetens krav, att kostnaden skulle åläggas fastighets
-
27
Kungl. Majus proposition nr 43.
ägaren. Den borde enligt förbundets mening bestridas av det allmänna. Förbundet
bär härvid gjort gällande, att örn man utginge från att skyddsrum
bleve obligatoriska för 1,500,000 människor skulle den totala anläggningskostnaden
uppgå till cirka 60 miljoner kronor förutom förlust av hyror m. m.
Därest fastighetsägarna ålades att i första hand ansvara för kostnaden, borde
hyresgäster och deras husfolk förpliktas att bidraga därtill. Förbundet har
även anmärkt, att det icke vore rimligt, att fastighetsägaren skulle gå förlustig
eventuell hyra för lokal som inreddes till skyddsrum, och därvid gjort
gällande, att ett ekonomiskt utnyttjande av skyddsrummen i allmänhet vore
en omöjlighet. Även hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund anser i likhet med fastighetsägareförbundet, att stat och kommun
borde påtaga sig kostnaderna för skyddsrum. Luftskyddschefen i Karlskrona
anser, att staten borde träda emellan, då fastighetsägaren genom anordnandet
av skyddsrum ginge miste örn hyresinkomst, samt att i fråga örn byggnader,
som skola tagas i anspråk för militärt ändamål, kronan borde bekosta erforderliga
skyddsrum. Sistnämnda anmärkning har även framförts av länsstyrelserna
i Blekinge och Västmanlands län.
Luftskyddsnämnden och luftskyddschefen samt stadskollegiet i Stockholm
ha uttalat, att fastighetsägarna borde äga rätt att omedelbart vidtaga den
hyresreglering som föranleddes av inrättandet av skyddsrum.
Svenska teknologföreningen har anmärkt, att av förslagets ordalag ej med
nödig klarhet framginge, huruvida i de fall, där fastighetsägaren och nyttjaren
av en större industri-, affärs- eller annan anläggning vore olika personer, det
vore den förre eller den senare, som vore skyldig anlägga skyddsrum. Föreningen
funne övervägande skäl tala för att låta denna skyldighet åvila
fastighetsägaren. Det syntes emellertid föreningen skäligt, att en fastighetsägare,
som nödgades nedlägga för honom betungande kostnader på byggande
av skyddsrum, borde kunna tillerkännas en mot prestationen svarande höjning
av hyran, örn han icke vid hyresavtalets ingång och hyrans bestämmande
kunnat förutse att skyddsrum skulle anordnas. Å andra sidan borde
en hyresgäst, som nödgades tåla åtgärder för inredande av skyddsrum i a\
honom hyrda lokaler utöver vad som erfordrades för hans egen rörelse och
som därvid lede betungande avbräck i rörelsens drift eller i möjligheten att
effektivt utnyttja lokalerna, kunna tillerkännas skälig avkortning å hyra eller
annan gottgörelse.
Medicinalstyrelsen anser, att kostnaderna för skyddsrum vad beträffai
landsting eller kommun tillhöriga sjukhusbyggnader böra bestridas till minst
en tredjedel av statsmedel. I fråga om annexlokaler till beredskapssjukhus,
vilka i fredstid icke hade karaktär av sjukhus, borde kostnaden helt åvila
staten. Svenska landstingsförbundet uttalar, att starka skäl talade för statsbidrag
till skyddsrum för sjukhus, enär skyddsrummen i vissa fall måste inrättas
för vård av krigsskadade. Det syntes motiverat, att staten helt svaiade
för kostnaden för skyddsrum vid mera tillfälliga sjukvårds! ok ille r för krigsbruk
och att i övrigt bidrag lämnades till sjukhusens skyddsrum såsom för
allmänna skyddsrum.
28
Departe
ments
chefen,
Kungl. Majus proposition nr 43.
I flera yttranden uttalas, att det vore erforderligt, att en särskild lånefond
inrättas för att bereda fastighetsägarna möjlighet att anskaffa erforderliga
medel. Luftskyddsinspektionen anser, att enligt vad som kunde förutsättas
vissa svårigheter kunde uppstå för fastighetsägarna att anskaffa erforderliga
medel och att det borde beredas dem möjlighet att erhålla statligt lån, som
möjligen i vissa fall borde vara räntefritt. Luftskyddschefen i Norrköping
uttalar, att det för många fastighetsägare ställde sig ekonomiskt mycket svårt
att anordna skyddsrum. I Norrköping funnes ett flertal, som helt enkelt icke
utan ekonomiskt stöd kunde lösa denna fråga. Önskemål örn inrättande av en
lånefond har även framförts av Sveriges fastighetsägareförbund och hyresgästernas
riksförbund liksom av hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund.
Trollhättans fastighetsägareförening har föreslagit, att kommunerna borde
förpliktas att anskaffa materiel för skyddsrum och att tillhandahålla detta till
självkostnadsj>ris.
Beträffande beskaffenheten av skyddsrummen m. m. har länsstyrelsen
i Blekinge län uttalat, att i orter, där det kunde antagas att barnen utrymts
vid luftskyddstillstånd, skyddsrummen ej behöva vara gastäta. Luftskyddschefen
i Katrineholm anser, att gastäta skyddsrum erfordras endast i
tättbebyggda delar av större städer.
I övrigt har i flera yttranden förordats, att länsstyrelsen borde äga att
vid tredska ombesörja inrättandet av skyddsrum på den försumliges bekostnad.
I ett par yttranden har beträffande hotell, pensionat, teatrar, biografer och
därmed jämförliga lokaler uttalats, att länsstyrelsen borde äga att stänga
dem vid luftskyddstillstånd eller att de skulle få hållas öppna allenast efter
tillstånd av polismyndighet. I samband härmed har framhållits, att biograflokaler
ofta relativt lätt kunde omändras till skyddsrum.
Det har slutligen anmärkts, att stadsplan eller andra byggnadsbestämmelser
kunde innebära hinder mot skyddsrums inrättande på därför lämpad plats
och att undantag därifrån borde kunna medgivas.
Erfarenheten har visat, att skyddsrum äro av utomordentlig betydelse vid
luftanfall, även örn de icke innebära skydd mot fullträffar. De förslag, varom
här är fråga, röra skyddsrum, avsedda för vissa anläggningar och byggnader.
Frågan örn anordnande av offentliga skyddsrum för gatutrafikanter samt
skyddsrum för den aktiva luftskyddspersonalen och för hjälpplatser har behandlats
i propositionen nr 18 till innevarande års riksdag.
Att skyddsrum böra i viss utsträckning inrättas vid utförandet av nya
anläggningar eller byggnader torde numera icke vara föremål för delade
meningar. I likhet med luftskyddsutredningen anser jag, att inrättandet av
skyddsrum bör föreskrivas jämväl beträffande redan befintliga anläggningar
och byggnader. I ärendet är ådagalagt, att kostnaden härför i allmänhet är
överkomlig. Givetvis kunna dock icke samma krav på skyddsrummens beskaffenhet
uppställas i fråga örn befintliga som beträffande nya anläggningar
och byggnader, där möjlighet finnes att från början ordna skyddsrum på bästa
sätt. Tillbörlig hänsyn måste tagas till de bestående förhållandena.
29
Kungl. Majus proposition nr 43.
Frågan, huruvida skyddsrum över huvud skola inrättas inom en ort, skall
enligt såväl byggnadsstyrelsens som luftskyddsutredningens förslag vara
beroende av att Kungl. Maj:t meddelat beslut därom. I överensstämmelse med
förslagen förordar jag, att det skall ankomma på Kungl. Maj:t att med hänsyn
till orternas mer eller mindre utsatta läge pröva denna fråga och att efter
sådan prövning bestämma inom vilka områden skyddsrum skola anordnas.
Dessutom bör Kungl. Majit äga föreskriva, att skyddsrum skola inrättas även
i fråga örn anläggningar och byggnader som ej äro belägna inom de på angivet
sätt bestämda områdena.
Av byggnadsstyrelsen har föreslagits, att vid utförande av nya anläggningar
och byggnader samt vid ombyggnad jämväl vissa särskilda brandskyddsåtgärder
skola vidtagas. Styrelsens förslag i denna del torde i huvudsak böra genomföras.
Det av styrelsen föreslagna stadgandet, att vissa byggnader skola utföras av
armerad betong eller i annan likvärdig konstruktion, synes emellertid med
anledning av vad i vissa yttranden anförts böra utgå. Även i övrigt böra vissa
jämkningar vidtagas.
Av flera myndigheter har i yttranden över byggnadsstyrelsens förslag
uttalats, att statliga byggnader, som i luftskyddshänseende äro underkastade
särskild tillsyn, böra undantagas från de nya bestämmelsernas tillämpning.
Tillräckliga skäl härtill torde dock icke föreligga, och det är ur
principiell synpunkt mindre tilltalande att i lagen undantaga staten från skyldigheter
som eljest åläggas ägare av anläggningar och byggnader. Endast anläggningar
och byggnader som tillhöra försvarsväsendet intaga en sådan särställning
att lagbestämmelserna icke böra göras tillämpliga å dem. I övrigt
torde i fråga om statliga byggnader endast erfordras ett förbehåll som ger
Kungl. Majit befogenhet att meddela bestämmelser örn särskild ordning för
prövningen av vissa frågor örn luftskyddet. En dylik befogenhet synes påkallad
även beträffande icke statliga sjukhus, enskilda järnvägar och vissa
andra företag.
I överensstämmelse med vad nu anförts har upprättats förslag till lag om
skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum
m. to., i vilket de frågor som beröras i byggnadsstyrelsens och luftskyddsutredningens
förslag blivit föremål för gemensam behandling.
I lagförslaget har såsom inledande bestämmelse under 1 § upptagits stadgande,
enligt vilket skyldighet att vidtaga åtgärder till skydd mot skador
genom luftanfall skall föreligga beträffande område som Kungl. Majit bestämmer.
Härjämte innehåller paragrafen bestämmelse örn rätt för Kungl.
Majit att meddela föreskrift örn motsvarande skyldighet beträffande anläggningar
och byggnader som ej äro belägna inom sådant område.
1 fråga örn de särskilda skyddsåtgärder som skola vidtagas har med anledning
av vad i yttrandena framhållits skyldigheten att inrätta skyddsrum i flera
hänseenden ansetts böra utsträckas utöver vad som åsyftas med byggnadsstyrelsens
och luftskyddsutredningens förslag.
Skyldighet att inrätta skyddsrum har i 2 § till en början föreskrivits i fråga
30
Kungl. Majlis proposition nr 43.
om hamn, järnvägsstation och därmed jämförlig anläggning,
som är av vikt för allmänna samfärdseln.
Beträffande industriella anläggningar har sådan skyldighet gjorts
beroende av att i regel minst tjugufem personer sysselsättas inom anläggningen.
Gentemot vad Sveriges industriförbund uttalat örn att skyddsrum ej skulle
behöva anordnas, där utrymning kan ske, vill jag erinra, att utrymning ur
flera synpunkter oftast är en mindre önskvärd åtgärd. Utrymning kräver en
relativt lång varseltid. Och under den kalla årstiden är utrymning förenad
med särskilda olägenheter. Beträffande risken, att en fullträff i skyddsrum
kan medföra att ett stort antal människor dödas, må framhållas, att en större
personal lämpligen bör fördelas på flera mindre skyddsrum.
I fråga örn anläggning som inrymmer undervisnings- eller vårdanstalt,
hotell eller pensionat föreskrives, att skyddsrum skall inrättas
örn anläggningen är avsedd att hysa minst tjugufem personer. Till vårdanstalt
är bland annat att räkna sjukhus. Såsom i vissa yttranden anmärkts
är det icke praktiskt möjligt att anordna skyddsrum för alla som vårdas där.
Detta bör beaktas vid utfärdande av administrativa tillämpningsföreskrifter.
Skyddsrum har vidare föreskrivits i fråga örn byggnad med mer än två
våningar, som till väsentlig del är avsedd till bostad eller till kont or seller
affärslokal. Vind, som till mer än hälften är inredd för att användas
såsom bostad, skall räknas såsom våning.
Det kan emellertid icke anses tillfredsställande, att skyddsrum i regel skall
anordnas endast inom högbebyggelse. En sådan begränsning skulle i flertalet
av våra mindre och medelstora samhällen lämna större delen av befolkningen
utan skydd och dessutom verka synnerligen ojämnt. Även i fråga örn hus med
mindre antal våningar synes nödvändigt, att skäliga skyddsåtgärder vidtagas.
Kostnaden härför torde, i förhållande till antalet personer som skyddas, i
regel icke vara alltför betungande. I viss utsträckning äro dock äldre byggnader
uppförda på sådant sätt att skyddsrum svårligen kan anordnas inom
fastigheten. I sådan händelse bör emellertid undersökas, huruvida icke gemensamt
skyddsrum kan anordnas för två eller flera närbelägna fastigheter.
Vad nu sagts örn behovet av skyddsrum för lägre byggnader än tre våningshus
äger i huvudsak tillämpning även å mindre industriella och andra anläggningar,
vilka icke omfattas av de förut nämnda reglerna.
På grund av det anförda har i 2 § upptagits en bestämmelse, enligt vilken
skyddsrum även i andra fall än förut nämnts skall anordnas för anläggning
eller byggnad, där människor bo eller eljest vanligen vistas, såframt skyddsrum
erfordras med hänsyn till anläggningens eller byggnadens beskaffenhet
och läge. Jag vill i detta sammanhang erinra, att enligt 14 § eftergift från
skyldigheten att anordna skyddsrum kan medgivas om kostnaden är oskälig.
Frågan vad som skall anses skäligt bör bedömas med hänsyn till kostnaden
för varje person som skyddas. Örn denna icke överstiger motsvarande kostnad
vid större anläggningar eller byggnader, torde den i allmänhet få anses skälig.
I övrigt bör Kungl. Majit i tillämpningsföreskrifter giva anvisningar örn den
utsträckning, i vilken skyddsrum på grund av bestämmelsen bör fordras inom
de särskilda orterna. Att i lagen närmare angiva detta synes icke möjligt.
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 43.
Om i 2 § stadgas skyldighet att inrätta skyddsrum i den omfattning som nu
angivits, är det icke behövligt att tillerkänna länsstyrelsen rätt att föreskriva
skyddsrum i andra fall. Av luftskyddsutredningen föreslagen bestämmelse
härom bör därför utgå.
I fråga örn teatrar och biografer torde en lättnad vara påkallad i
förhållande till luftskyddsutredningens förslag. Man synes sålunda svårligen
kunna kräva skyddsrum som kan mottaga hela publiken. Teatrar och biografer
ha fördenskull icke särskilt nämnts i 2 §. I den mån sådana lokaler ej äro
försedda med erforderliga skyddsrum, lärer länsstyrelsen, med tillämpning
av 15 § luftskyddskungörelsen den 10 juni 1938, böra vid luftskyddstillstånd
föreskriva, att lokalerna ej må hållas öppna för allmänheten. Beträffande förhållandet
mellan husägare och innehavare av teater eller biograf i sådant fall
må framhållas, att innehavaren i regel enligt lag är berättigad till avdrag å
hyran för den tid lokalen skall hållas stängd.
Beträffande tillämpningen av de bestämmelser som upptagits i 2 § vill jag
framhålla, att tillsynen över att skyddsrum komma att anordnas i främsta
rummet torde böra åvila länsstyrelsen såsom luftskyddsmyndighet för länet.
Av vikt är, att hänsyn tages till förhållandena i de skilda orterna och till
tillgången på arbetskraft och byggnadsmateriel. Erforderliga anvisningar till
ledning för myndigheterna torde även i detta hänseende böra meddelas i de
tillämpningsföreskrifter som komma att utfärdas av Kungl. Maj:t.
Under 3 § i den föreslagna lagen meddelas bestämmelse angående utrymmet
i skyddsrum. Härom har föreskrivits, att skyddsrum såvitt möjligt skall kunna
hysa så många personer som i allmänhet kunna antagas samtidigt besöka
eller vara sysselsatta eller bosatta eller eljest vistas inom anläggningen eller
byggnaden eller den del därav för vilken skyddsrummet anordnas. Det är
tydligt, att vid bedömande av frågan örn utrymmet hänsyn bör tagas till förhållandena
under krig. För det fall att byggnad inrymmer teater eller biograf
behöver utrymme icke beräknas för dennas publik. Såsom nyss nämnts böra
föreställningar icke få hållas under luftskyddstillstånd, örn tillräckligt skyddsrum
saknas. Föreskrift har även meddelats örn att skyddsrum skall anordnas
på sådan plats inom eller invid anläggningen eller byggnaden att det utan
tidsutdräkt kan uppsökas av dem för vilka det är avsett.
Beträffande beskaffenheten i övrigt av skyddsrum stadgas i 4 §. Bestämmelsen
påbjuder icke fullträffsäkra skyddsrum utan endast skyddsrum som
skydda mot splitter och stridsgaser samt instörtande vid ras. Enligt 14 § i
förslaget kan länsstyrelsen medgiva, att skyddsrum anordnas på enklare sätt,
vilket bland annat kan tänkas ifrågakomma för äldre och för mindre byggnader.
Det bör framhållas, att under tid då luftskyddstillstånd icke råder
skyddsrum helt naturligt får användas till annat än luftskyddsändamål. Detaljbestämmelser
om skyddsrum torde böra meddelas i administrativ ordning.
Såsom förut framhållits kan det mången gång vara erforderligt, att gemensamt
skyddsrum anordnas för två eller flera närbelägna fastigheter. I 5 § har
upptagits stadgande därom. Enligt detta stadgande må föreskrift om gemensamt
skyddsrum meddelas av länsstyrelsen, varjämte länsstyrelsen tillagts
befogenhet att på ansökan fördela kostnaderna på fastigheterna.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 43.
Det har ifrågasatts, huruvida icke den varje fastighet tillkommande rätten
att vid behov taga gemensamt skyddsrum i anspråk borde tryggas genom inteckning.
Detta synes dock icke vara behövligt. Örn till fullgörande av en i
lag stadgad förpliktelse skyddsrum inrättas för flera fastigheters gemensamma
bruk, måste nämligen varje fastighets rätt till det gemensamma skyddsrummet
utan särskild åtgärd anses skyddad mot ny ägare av den fastighet, där skyddsrummet
anordnas. Beträffande möjligheten att tvångsvis inom en fastighet anordna
gemensamt skyddsrum bör i detta sammanhang erinras, att enligt förslag
till lag örn ändring i vissa delar av luftskyddslagen, som genom propositionen
nr 18 förelagts riksdagen till antagande, annans fastighet eller byggnad kan
tagas i anspråk för skyddsrum i enlighet med gällande plan för luftskyddet.
1 några yttranden har anförts, att för inrättande av skyddsrum undantag
utan omgång borde kunna medgivas från gällande stadsplan eller andra byggnadsbestämmelser.
Ett stadgande av denna innebörd har meddelats i 6 §.
Yad härefter angår frågan örn brandskyddsåtgärder har byggnadsstyrelsen
föreslagit, att vid uppförande av byggnad med mer än tre våningar eller av
industriell eller därmed jämförlig anläggning, avsedd att rymma, mer än 50
personer, vissa bärverk skola utföras brandsäkert. En motsvarande bestämmelse
har i det föreliggande förslaget upptagits i 7 §. Denna har ansetts böra
göras tillämplig å byggnad med mer än två våningar, oavsett för vilket ändamål
den användes. I överensstämmelse med byggnadsstyrelsens förslag har
en särskild föreskrift meddelats i fråga örn hus med fem eller flera våningar.
I 8 § har stadgats att brandbotten i vissa fall skall anordnas vid ombyggnad,
ändring eller utvidgning av hus med tre eller flera våningar.
Det torde icke vara möjligt att beträffande byggnader, som icke äro uppförda
i mer än två våningar, meddela några generella föreskrifter angående
brandsäkra konstruktioner. Härom bör lämpligen träffas avgörande efter vad
som finnes skäligt i varje särskilt fall. Detta har kommit till uttryck i 9 §.
I byggnadsstyrelsens förslag upptages jämväl en bestämmelse angående beskaffenheten
av skiljeväggar på vind. En dylik detaljbestämmelse torde
emellertid icke lämpligen böra inflyta i själva lagen. Under 10 § har i stället
meddelats ett stadgande av mera allmän innebörd, enligt vilket även andra
åtgärder än förut nämnts kunna påbjudas, om de utan att medföra kostnad av
någon betydenhet medföra väsentlig minskning av risken för brandskador
genom luftanfall.
Beträffande frågan vem som skall vara skyldig att vidtaga förenämnda åtgärder
föreskrives i 11 §, att skyldigheten åvilar anläggningens eller byggnadens
ägare. Härav följer även, att ägaren är den som närmast skall svara för
kostnaden. Att såsom i vissa yttranden ifrågasatts ålägga stat eller kommun
att bekosta skyddsrum i fastigheter, som ej tillhöra dem, torde icke kunna
komma i fråga. Yad nu sagts utesluter uppenbarligen icke, att bidrag utgår av
allmänna medel, när särskilda skäl föreligga. Kan sådant bidrag ej erhållas,
kan detta föranleda, att enligt 14 § i lagen befrielse från åtgärden bör helt
eller delvis medgivas. Det kan sålunda t. ex. icke vara skäligt att ägare av
viss byggnad skall bekosta skyddsrum i densamma, örn det är uppenbart att
Kungl. Majus ■proposition nr 13. 33
byggden under krigsförhållanden kommer att tagas i anspråk för militärt
bruk.
Med ägare bör jämställas den som innehar anläggning eller byggnad med
fri förfoganderätt eller fideikommissrätt eller därmed jämförlig rätt.
Beträffande förhållandet mellan ägare och nyttjanderättshavare torde det
icke kunna förbises, att i fråga om befintliga anläggningar och byggnader
skyldigheten för ägaren att bekosta åtgärden kan medföra obilliga verkningar,
t. ex. då en bostadslägenhet är uthyrd för flera år eller då en byggnad eller
anläggning för längre tid är uthyrd till hotell eller för industriell rörelse. Det
torde därför böra införas en bestämmelse, enligt vilken nyttjanderättshavaren
i dylika fall kan förpliktas att bidraga till kostnadens gäldande. På grund
härav stadgas i andra stycket av 11 §, att örn anläggning eller byggnad eller
del därav innehaves med nyttjanderätt och det finnes uppenbart obilligt, att
ägaren helt skall vidkännas kostnaden för åtgärden, nyttjanderättshavaren
skall vara pliktig att utgiva skäligt bidrag. Yad nu sagts har dock ansetts
böra begränsas till det fall, att minst ett år av tiden för nyttjanderätten återstår,
då yrkande örn bidrag framställes av ägaren. Om billigheten kräver att
sådant bidrag skall utgå, är det tydligt, att ägaren icke bör vara berättigad
att av nyttjanderättshavaren erhålla bidrag till större del av kostnaden än vad
som belöper på återstående tid för nyttjanderätten. Nyttjanderättshavarens
förpliktelse har fördenskull begränsats till att avse bidrag till amortering som
belöper å nämnda tid och till ränta. Amorteringstiden kan icke fastställas
genom någon generell bestämmelse utan är beroende av beskaffenheten hos
de åtgärder som utförts. I fråga örn ett på bästa sätt utfört skyddsrum får
man räkna med en jämförelsevis lång amorteringstid. Vid bestämmande av
nyttjanderättshavarens bidrag bör i övrigt iakttagas att avdrag skall göras för
det ökade värde skyddsrummet eventuellt representerar genom att utrymmet
bättre än förut kan användas för annat ändamål.
Under 11 § har vidare såsom tredje stycke upptagits en bestämmelse angående
byggnad, som innehaves av bostadsrättsförening, i syfte att möjliggöra
uttaxering å bostadsrättshavarna av kostnaden för skyddsrum.
Av stor praktisk vikt är frågan, hur kontroll skall anordnas däröver att föreskrivna
åtgärder vidtagas. Inom ort, där byggnadsnämnd finnes, bör det ankomma
på byggnadsnämnden att i fråga om ny- och ombyggnad pröva, vilka
åtgärder till skydd mot skador genom luftanfall som skola vidtagas. En erinran
härom har intagits i 12 §, därvid tillika föreskrivits att byggnadsnämnden i
vissa fall skall underställa länsstyrelsen sitt beslut. Vad åter angår ort, där
byggnadsnämnd ej finnes, meddelas i 13 § bestämmelser örn skyldighet att i
förväg söka länsstyrelsens godkännande av företaget såvitt angår luftskyddet.
Understundom kunna de luftskyddsåtgärder som i allmänhet böra vidtagas
vara förenade med särskilt höga kostnader eller eljest bliva oskäligt betungande.
Härjämte är tänkbart, att åtgärderna på grund av särskilda förhållanden
äro onödiga. Det är fördenskull nödvändigt, att dispens kan medgivas.
Enligt 14 § i förslaget må länsstyrelsen meddela befrielse helt eller
delvis från åtgärden i fråga, om den prövas medföra oskälig kostnad eller ock
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 43. 75 40 3
34
Kungl. Majus proposition nr 43.
sådan befrielse kan medgivas utan eftergivande av skäliga anspråk på luftskydd.
Länsstyrelsen må ock uppdraga åt byggnadsnämnd att i enlighet med
länsstyrelsens anvisningar utöva denna befogenhet, i den mån det finues
lämpligt. I övrigt har Kungl. Majit ansetts böra äga befogenhet att medgiva
undantag från lagens bestämmelser.
Under 15—21 §§ i den föreslagna lagen ha upptagits bestämmelser örn tillsyn,
vitesföreläggande och handräckning, straff, åtal och besvär m. m.
Såsom tidigare framhållits torde det vara lämpligt att i fråga örn statliga
byggnader meddela särskilda bestämmelser i vad angår sättet för prövning av
frågor rörande deras luftskydd. Även beträffande sjukhus, som icke drivas av
staten, samt enskilda järnvägar och vissa andra företag ha undantagsbestämmelser
i sådant hänseende synts erforderliga. Av dessa skäl har i 22 § upptagits
stadgande, som ger Kungl. Majit rätt att förordna, att fråga, i vilken
beslut enligt lagen meddelas av byggnadsnämnd eller länsstyrelse, skall
prövas i särskild ordning. För undvikande av dröjsmål har tillika ansetts böra
stadgas, att Kungl. Majit äger befogenhet att i fråga örn inrättandet av skyddsrum
medgiva undantag från vad i byggnadsstadgan eller byggnadsordning må
vara bestämt örn skyldighet att inhämta byggnadslov.
I 23 § har meddelats en bestämmelse angående verkan av särskilda föreskrifter
i byggnadsordning. Enligt 24 § skall lagen ej äga tillämpning å anläggningar
och byggnader som tillhöra försvarsväsendet. I 25 § har slutligen
Kungl. Majit tillerkänts rätt att meddela närmare föreskrifter angående lagens
tillämpning.
Enligt slutstadgandet skall lagen träda i kraft omedelbart.
Såsom förut nämnts har byggnadsstyrelsen även föreslagit vissa ändringar
av byggnadsstadgan. Dessa ändringar synas lämpliga. Utöver vad styrelsen
föreslagit torde 101 § byggnadsstadgan böra jämkas så att vad i förenämnda
lagförslag är stadgat örn byggnadsnämnd kommer att bliva tillämpligt jämväl
å sakkunnig som omnämnes i paragrafen. Med framläggande av förslag till
ändring av byggnadsstadgan — över vilket riksdagens yttrande bör inhämtas —
torde få anstå till dess lagförslaget undergått vederbörlig granskning i lagrådet.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över det inom justitiedepartementet
upprättade förslaget till lag om skyldighet för ägare av anläggningar
och byggnader att anordna skyddsrum m. m., av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträda hemställan bifaller
Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Tage Evers.
Kungl. Maj:ts proposition nr 43.
35
Förslag
till
Lag
»ni skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader att anordna
skyddsrum m. m.
Härigenom förordnas som följer:
Inledande bestämmelse.
1 §•
Inom område, som Konungen bestämmer, skola i fråga örn anläggningar
och byggnader vidtagas åtgärder till skydd mot skador genom luftanfall enligt
vad nedan i 2—10 §§ sägs.
Konungen äger förordna, att bestämmelserna i 2—10 §§ i tillämpliga delar
skola gälla jämväl i fråga om anläggningar och byggnader, som ej är o belägna
inom sålunda bestämt område.
Örn skyddsrum.
2 §•
Följande anläggningar och byggnader skola förses med skyddsrum:
1. hamn, järnvägsstation och därmed jämförlig anläggning, som är av vikt
för allmänna samfärdseln,
2. industriell anläggning, vid vilken i regel minst tjugufem personer äro
sysselsatta,
3. anläggning, som inrymmer undervisnings- eller vårdanstalt, hotell eller
pensionat och är avsedd att hysa minst tjugufem personer,
4. byggnad med mer än två våningar, som till väsentlig del är avsedd till
bostad eller till kontors- eller affärslokal, samt
5. annan anläggning eller byggnad, inom vilken människor bo eller eljest
vanligen vistas, såframt skyddsrum är erforderligt med hänsyn till anläggningens
eller byggnadens beskaffenhet och läge.
Vind, som till iner än hälften inretts för att användas såsom bostad, räknas
såsom våning i denna lag.
3 §•
Skyddsrum, varom ovan sägs, skall såvitt möjligt kunna hysa så många
människor, som i allmänhet kunna antagas samtidigt besöka eller vara sysselsatta
eller bosatta eller eljest vistas inom anläggningen eller byggnaden eller
den del därav, för vilken skyddsrummet anordnas.
Skyddsrum skall anordnas på sådan plats inom eller invid anläggningen
eller byggnaden, att det utan tidsutdräkt kan uppsökas av dem, för vilka det
är avsett.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 48.
4 §•
Skyddsrum skall vara så beskaffat, att det erbjuder skydd åtminstone mot
splitter från bomber och andra vid explosion kringkastade föremål ävensom
mot stridsgaser. Är skyddsrum beläget inom eller i omedelbar närhet av
byggna
5 §•
Kunna två eller flera närbelägna fastigheter ej lämpligen var för sig förses
med skyddsrum, må gemensamt skyddsrum anordnas. Föreskrift härom
meddelas, där så erfordras, av länsstyrelsen, som tillika på ansökan fördelar
kostnaden å fastigheterna.
6 §•
Efter tillstånd av länsstyrelsen må skyddsrum, om det finnes lämpligt,
anordnas å allmän plats eller å plats som eljest enligt vad därom är stadgat
skall vara avsatt för särskilt ändamål.
Örn brandskyddsåtgärder.
7 §•
Vid uppförande av byggnad, som avses i 2 §, i mer än två våningar skola
vertikala bärverk, bjälklag över källare samt översta på mur eller därmed
likvärdigt bärverk vilande bjälklag utföras brandsäkert. Uppföres sådan
byggnad i mer än fyra våningar, skola samtliga bjälklag utföras brandsäkert.
8 §•
Undergår byggnad, som avses i 2 § och som är uppförd i mer än två
våningar, sådan ombyggnad, ändring eller utvidgning, att den kommer att i
väsentliga delar framstå i nytt skick och i avsevärd mån öka i värde, skall,
därest brandbotten saknas, sådan anordnas å översta på mur eller därmed
likvärdigt bärverk vilande bjälklag.
Ändå att ombyggnaden, ändringen eller utvidgningen är av mindre omfattning,
skall brandbotten anordnas enligt vad nu sagts, örn kostnaden därför
är ringa i jämförelse med kostnaden för byggnadsarbetet i dess helhet.
9 §•
Då byggnad, som avses i 2 §, uppföres med mindre än tre våningar, skola
bärande konstruktioner utföras brandsäkert, i den mån det prövas skäligt.
Va d nu sagts skall jämväl äga tillämpning vid väsentlig ombyggnad, ändring
eller utvidgning av sådan byggnad.
10 §.
Kan i annat hänseende än ovan nämnts i fråga örn anläggning eller byggnad
till minskande av brandskador genom luftanfall vidtagas åtgärd som utan
kostnad av någon betydenhet medför väsentlig fördel, må länsstyrelsen
föreskriva sådan åtgärd.
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 43.
Gemensamma bestämmelser.
11 §•
Skyldigheten att vidtaga åtgärd, varom ovan sägs, åvilar anläggningens
eller byggnadens ägare. Såsom ägare anses jämväl den som innehar anläggning
eller byggnad med fri förfoganderätt eller fideikommissrätt eller därmed
jämförlig rätt.
Innehaves anläggning eller byggnad eller del därav med nyttjanderätt och
finnes det uppenbart obilligt, att ägaren skall vidkännas hela kostnaden för
åtgärden, vare nyttjanderättshavaren, såframt ägaren framställer yrkande
därom och minst ett år då återstår av tiden för nyttjanderätten, pliktig att
utgiva skäligt bidrag till amortering och ränta för tiden efter det yrkandet
framställts.
Skall skyddsrum inrättas i byggnad, som tillhör bostadsrättsförening,
vare bostadsrättsliavama, utan hinder av vad i föreningens stadgar bestämts,
pliktiga att tillskjuta det belopp som erfordras för bestridande av kostnaden.
Å beslut örn tillskott för sådant ändamål skall vad i (50 § 1 lagen örn bostadsrättsföreningar
är stadgat ej äga tillämpning.
12 §.
Det åligger byggnadsnämnden att, innan byggnadslov meddelas, pröva
vilka åtgärder till skydd mot skador genom luftanfall som skola vidtagas.
I fråga örn anläggning eller byggnad, som avses i 2 § 1—3, skall byggnadsnämnden
underställa meddelat beslut om byggnadslov länsstyrelsens prövning
såvitt angår luftskyddet.
13 §.
Finnes inom område, som bestämts jämlikt 1 § första stycket, ej byggnadsnämnd
i orten, skall, örn någon vill utföra anläggning eller byggnad, som avses
i 2 § 1—4, eller verkställa väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning
av sådan anläggning eller byggnad, länsstyrelsens godkännande av företaget
i förväg inhämtas såvitt angår luftskyddet.
Yad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, där Konungen meddelat
förordnande jämlikt 1 § andra stycket.
14 §•
Länsstyrelsen äger helt eller delvis medgiva befrielse från vidtagande av
åtgärd som avses i denna lag, om åtgärden prövas medföra oskälig kostnad
eller ock sådan befrielse kan medgivas utan eftergivande av skäliga anspråk
på luftskydd.
I den män det finnes lämpligt må länsstyrelsen uppdraga åt byggnadsnämnd
att i enlighet med länsstyrelsens anvisningar utöva befogenhet som nu sagts.
I övrigt må Konungen medgiva undantag från lagens bestämmelser.
15 §.
Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas, där ej Konungen annorlunda
förordnat, under länsstyrelsens inseende av luftskyddschefen.
()m byggnadsnämnds tillsyn å byggnadsföretag är särskilt stadgat.
38
Kungl. Majus proposition nr 43.
16 §.
Envar som äger eller innehar anläggning eller byggnad vare pliktig tåla,
att den besiktigas för utrönande, vilka åtgärder till skydd mot skador genom
luftanfall som vidtagits eller böra vidtagas.
17 §.
Länsstyrelsen äger vid vite tillhålla den som är pliktig att anordna skyddsrum
eller vidtaga annan skyddsåtgärd som ovan sägs att fullgöra sin skyldighet.
Länsstyrelsen må ock, örn försummelse föreligger, ombesörja åtgärden
samt uttaga kostnaden härför av den försumlige.
18 §.
Den som underlåter att i förväg inhämta länsstyrelsens godkännande, i
fall, varom i 13 § sägs, eller åsidosätter föreskrift, som meddelats av länsstyrelsen
vid prövning enligt samma paragraf, straffes med dagsböter och
vare skyldig att i enlighet med länsstyrelsens anvisningar ändra vad som
redan utförts.
Yägrar någon utan skälig anledning att låta anläggning eller byggnad
besiktigas enligt vad i 16 § sägs, straffes med dagsböter.
19 §.
Förseelse mot denna lag eller mot föreskrift som utfärdats med stöd av
lagen åtalas av allmän åklagare.
Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är
inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke finnes, vid allmän
domstol.
Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
20 §.
Över byggnadsnämndens beslut i fråga, som avses i denna lag, ina besvär
anföras hos länsstyrelsen inom en månad från det klaganden erhöll del av
beslutet. Rätt att anföra besvär tillkommer jämväl luftskyddschefen.
Talan mot beslut, som enligt denna lag meddelas av länsstyrelsen, må
föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement i den ordning som för
överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.
Rätt att föra talan tillkommer jämväl luftskyddsinspektionen.
21 §.
När synnerliga skäl därtill äro, äger länsstyrelsen förordna, att dess beslut
omedelbart skall lända till efterrättelse.
22 §.
Konungen äger förordna, att fråga, i vilken enligt denna lag beslut meddelas
av byggnadsnämnd eller länsstyrelse, skall prövas i särskild ordning.
39
Kungl. Majlis proposition nr 43.
Konungen må ock medgiva undantag från vad gällande bestämmelser örn
byggnadsverksamheten innehålla angående tillstånd till åtgärd som kräves för
anordnande av skyddsrum.
23 §.
Hava i byggnadsordning föreskrivits skyddsåtgärder utöver vad i denna
lag stadgas eller med stöd av denna lag föreskrives, skola byggnadsordningens
bestämmelser gälla, såframt de ej strida mot lagen eller med stöd därav
meddelade föreskrifter.
24 §.
Denna lag äger ej tillämpning å anläggningar och byggnader som tillhöra
försvarsväsendet.
25 §.
Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
40
Kungl. Majus proposition nr 43.
Utdrag ali protokollet, hållet i Kungl. Maj;ts lagråd den
6 februari 1940.
N är varande:
justitieråden Eklund,
Lawski,
von Steyern,
regeringsrådet Hjärne.
Enligt lagrådet den 2 februari 1940 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i stats
rådet den 19 januari 1940, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag orri skyldighet för ägare av anläggningar och
byggnader att anordna skyddsrum m. m.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet Gösta
Walin.
Förslaget föranledde icke erinran i vidare mån än som framgår av följande
yttranden.
5 §-
Justitierädet Eklund och regeringsrådet Hjärne:
På grund av sin allmänna förtrogenhet med hithörande spörsmål synes
länsstyrelsen vara väl skickad för uppgiften att, där ej överenskommelse
träffas, bestämma efter vilka grunder kostnaden för gemensamt skyddsrum
skall fördelas mellan fastigheterna. Skulle sedermera mot någon av fastighetsägarna
vilken haft hand örn arbete med skyddsrummets inrättande anmärkas,
att arbetet bedrivits på ett oekonomiskt sätt eller att vidlyftigare anordningar
vidtagits än som betingats av ändamålet, eller skulle av annan anledning
fastighetsägarna icke kunna enas örn storleken av det belopp var och en skall
med tillämpning av de fastställda grunderna tillskjuta, torde det däremot icke
lämpligen böra ankomma på länsstyrelsen att slita sådan tvist. Lika litet kan
det komma i fråga att åt länsstyrelsen överlämna att med bindande verkan
skilja mellan intressenter, som träffat överenskommelse om huru kostnaderna
skola fördelas dem emellan men hysa olika meningar om överenskommelsens
innebörd. Att giva länsstyrelsen en så vidsträckt uppgift lärer ej heller vara
avsett. Till förekommande av misstydning bör andra punkten givas en lydelse,
som anger att länsstyrelsen i förevarande hänseende endast har att, där. ej
överenskommelse träffas, bestämma de grunder, efter vilka kostnaderna skola
fördelas mellan fastigheterna. Att verkställighet icke kan erhållas å ett sådant
beslut, torde följa av gällande regler på detta område.
41
Kungl. Majda proposition nr io.
Justitierådet von Steyern:
Den i andra punkten ingående bestämmelsen, att länsstyrelsen på ansökan
fördelar kostnaden för gemensamt skyddsrum å fastigheterna, är icke till sin
innebörd klar. Sannolikt är bestämmelsen att förstå så, att den behörighet som
eljest tillkommer domstolarna att vid tvist pröva efter vilka grunder kostnaden
skall fördelas, överflyttas till administrativa myndigheter, vilkas prövning
i denna del bleve slutgiltig. Övriga tvistefrågor, som i detta sammanhang
kunna uppkomma, t. ex. om tolkningen av en mellan fastighetsägarna
träffad överenskommelse eller befogenheten av en invändning att oskäliga
kostnader nedlagts på skyddsrum skulle däremot höra till domstols kompetens;
och då det knappast kan vara åsyftat att länsstyrelsen skall utdöma ersättningsbelopp,
skulle den som utgivit mera än enligt länsstyrelsens beslut
på honom belöper ha att vända sig till domstol, om han vill få en verkställbar
dom.
Det synes ändamålsenligt att länsstyrelsen, helst i sammanhang med prövning
av fråga om skyldighet att anordna gemensamt skyddsrum, på begäran
tillika meddelar fastighetsägarna huru enligt länsstyrelsens uppfattning kostnaden
bör fördelas. I det övervägande antalet fall kommer säkerligen vidare
åtgärd ej att erfordras. Men att i de verkligt tvistiga fallen delvis undandraga
hithörande frågor domstols prövning synes ej påkallat. Bestämmelsen bör
därför utgå ur lagförslaget. I stället bör i de av Kungl. Majit utfärdade tilllämpningsföreskrifterna
stadgas, att länsstyrelsen har att på ansökan avgiva
utlåtande till ledning för kostnadens fördelning. Av sådant utlåtandes natur
föijer, att det ej kan överklagas hos överordnad myndighet.
Justitierådet Lawski:
I likhet med justitierådet von Steyern finner jag stadgandet i behov av ett
förtydligande i de av honom angivna avseendena. Jag är även ense med honom
därutinnan, att verkligt tvistiga frågor örn grunden för kostnadernas fördelning
mellan de olika fastighetsägarna icke böra undandragas domstolarnas
prövning. Därvid är att beakta dels att vid tvist om kostnadernas belopp,
frågan om fördelningsgrunden kan komma i ett nytt läge, dels att det är
ömkligt att de olika tvistefrågor, som här kunna uppkomma, ej bliva fullföljda
till olika högsta instanser. Å andra sidan är det önskligt att på enklaste
sätt få ett auktoritativt uttalande om kostnadsfördelningen och ett snabbare
avgörande därav. De önskemål, som sålunda äro att iakttaga, böra enligt min
mening leda därtill, att länsstyrelsen, där parterna ej äro ense, får på ansökan
bestämma de grunder, efter vilka kostnaden bör fördelas mellan fastigheterna,
med rätt för den, som ej åtnöjes med länsstyrelsens beslut, att inom tre
månader efter det han fått del därav instämma de övriga fastighetsägarna till
domstol. Mot länsstyrelsens beslut borde i enlighet härmed talan ej få föras.
12 §.
Justitierådet Lawski:
Även i det fall, att någon frivilligt vill bygga skyddsrum, synes byggnadsnämnd
böra fa befogenhet att pröva, örn den tillämnade anordningen kan god
kännas såsom skyddsrum.
bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 4,3
75 40 4
42
Kungl. Maj-.ts proposition nr 43
Genom bestämmelsen i 12 § andra stycket lärer vara avsett att skapa en
effektiv kontroll över att de luftskyddsintressen, som äro särskilt viktiga,
bliva tillgodosedda. Under förutsättning att bestämmelsen kan tillämpas i
enlighet med vad sålunda åsyftats synes den böra omfatta jämväl andra skyddsanordningar,
som beröra ett särskilt stort antal människor. Teatrar, konserthus
och biografer skola icke obligatoriskt förses med skyddsrum, men man har
anledning att antaga, att på åtskilliga håll förstärkningsarbeten komma att
frivilligt verkställas för att förvandla lämpliga delar av särskilda biograflokaler
till skyddsrum. I den mån så skeft, torde det knappast bliva möjligt att, såsom
i förslaget eljest förutsatts, föreskriva, att lokalerna ej må hållas öppna. I
stället måste tillses, att det skydd som erbjudes är fullt tillförlitligt. Jag hemställer
därför, under förutsättning att prövning skall ske jämväl beträffande
frivilligt anordnade skyddsrum, att paragrafens andra stycke göres tillämpligt
även på skyddsrum, som anordnas för teater, biograf eller därmed jämförlig
lokal.
24 §.
Lagrådet:
Yad som åsyftas i 24 § torde lämpligen böra uttryckas så, att lagen ej
skall äga tillämpning å anläggningar eller byggnader för militära ändamål.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
Kungl. Majus proposition nr 43.
43
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä
Stockholms slott den 6 februari 1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, social-, finans- och
kommunikationsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Westman, lagrådets den 6 februari 1940 avgivna utlåtande över det den
19 januari 1940 till lagrådet remitterade förslaget till lag om skyldighet för
ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum m. m.
Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden:
Beträffande bestämmelsen i 5 §, att länsstyrelsen på ansökan fördelar kostnaden
för gemensamt skyddsrum på två eller flera fastigheter, ha i lagrådet
yppats olika meningar. Med hänsyn till de praktiska fördelarna av att länsstyrelsen
får sådan befogenhet synes bestämmelsen böra bibehållas, men till
undvikande av misstydning bör åt bestämmelsen givas den ändrade lydelse,
varom två av lagrådets ledamöter hemställt.
Någon ändring av 12 § i den riktning som en av lagrådets ledamöter förordat
torde ej böra vidtagas. Det synes icke vara lämpligt att ytterligare utvidga
byggnadsnämndernas åligganden i fråga örn luftskyddet. Särskilda bestämmelser
örn underställning av byggnadsnämnds beslut angående teatrar,
biografer och därmed jämförliga lokaler ha under sådana omständigheter ej
ansetts böra införas i förslaget.
Den av lagrådet föreslagna jämkning, som avser 24 § och som är av huvudsakligen
redaktionell innebörd, har vidtagits. Ytterligare några redaktionella
ändringar ha ansetts böra göras i förslaget. Så bär skett i fråga örn andra
stycket i 11 §, enligt vilket nyttjanderättshavare kan förpliktas att till anläggningens
eller byggnadens ägare utgiva visst bidrag till kostnaden för vidtagen
åtgärd. Denna bestämmelse har givits en lydelse, varav tydligare framgår, att
för tillämpligheten av bestämmelsen förutsättes, att ägaren både utfört åtgärden
och framställt yrkande om bidrag minst ett år före utgången av tiden för
nvttjanderätten.
Vid ärendets föredragning i statsrådet den 19 januari 1940 anförde jag, att
i detta sammanhang borde vidtagas vissa ändringar i byggnadsstadgan, över
vilka riksdagens yttrande borde inhämtas. I enlighet med vad jag därvid
uttalat har upprättats förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av
nämnda stadga.
44
Kungl. Majlis proposition nr 48.
Föredraganden hemställer härefter, att det i enlighet med det anförda
ändrade lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas riksdagen
till antagande samt att riksdagens yttrande måtte inhämtas över förslaget till
ändring i vissa delar av byggnadsstadgan.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
Stockholm 1940. K. L. Beckmans Boktryckeri.