Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
1
Nr 4.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän;
given Stockholms slott den 26 januari 1940.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om förhandlingsrätt för kommunala
tjänstemän.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 4
406 »6
2
Kungl. Majus proposition nr 4.
Förslag
till
Lag:
om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Kommunala tjänstemän äga rätt att beträffande de i 6 § nämnda frågorna
förhandla med vederbörande kommun, dock utan att inskränkning därigenom
göres i kommunen eller kommunalmyndighet enligt lag eller författning tillkommande
beslutanderätt.
I denna lag avses
med kommun: landskommun, köping och stad samt församling ävensom
municipalsamhälle, landsting och annan, borgerlig eller kyrklig, kommunal
förvaltningsenhet;
med kommunalmyndighet: kommuns beslutande, förvaltande och verkställande
organ; samt
med kommunala tjänstemän: sådana arbetstagare i kommuns tjänst, som
äro underkastade ämbetsmannaansvar.
Denna lag äger icke tillämpning å lärare vid folk- och småskolor samt
fortsättningsskolor.
2 §•
Förhandling äger rum mellan kommun samt förening, i vilken kommunala
tjänstemän äro medlemmar, eller förening av flera sådana föreningar. Förhandlingsrätt
tillkommer dock endast förening, vilken avser att tillvarataga
kommunala tjänstemäns intressen såsom arbetstagare och vilken socialstyrelsen
tillerkänt sådan rätt.
Å kommuns vägnar föres förhandling rörande viss fråga av den kommunalmyndighet,
som har att handlägga frågan, eller av ombud, som myndigheten
i särskilt fall utsett.
Förening äger utöva förhandlingsrätt jämväl genom avdelning av föreningen
eller genom ansluten förening, som icke själv erhållit förhandlingsrätt.
3 §•
Ansökan örn förhandlingsrätt skall ställas till socialstyrelsen samt dit ingivas
eller i betalt brev insändas.
Vid dylik ansökan skola fogas:
1) föreningens stadgar;
2) uppgift å de personer, som äro ledamöter i styrelsen för föreningen eller
eljest äga företräda föreningen, ävensom å deras adresser; samt
3
Kungl. Majus proposition nr 4.
3) uppgift å ungefärliga antalet kommunala tjänstemän, som äro medlemmar
i föreningen eller till denna ansluten förening.
Sker beträffande förening, som erhållit förhandlingsrätt, ändring i verksamhetsområdet
eller i förhållande, som i andra stycket under 2) sägs, eller
undergår antalet i andra stycket under 3) avsedda medlemmar större förändring,
skall anmälan därom göras hos socialstyrelsen.
4 §•
Förening tillerkänd förhandlingsrätt kan, örn synnerliga skäl därtill äro,
av socialstyrelsen återkallas. Innan beslut härom meddelas, skall föreningen
hava beretts tillfälle att yttra sig i frågan.
5 §•
Förening, som önskar gentemot kommun utöva föreningen tillerkänd förhandlingsrätt,
skall därom göra anmälan hos kommunen.
Vid dylik anmälan skola fogas:
1) föreningens stadgar;
2) uppgift å de personer, som äro ledamöter i styrelsen för föreningen eller
eljest äga företräda föreningen, ävensom å deras adresser;
3) uppgift å arten av de befattningar, som innehavas av de medlemmar i
föreningen eller till denna ansluten förening, för vilka förhandlingsrätt gentemot
kommunen skall utövas; samt
4) bevis om föreningen tillerkänd förhandlingsrätt.
Sker beträffande förening, som gjort dylik anmälan, ändring i förhållande,
som i andra stycket under 2) eller 3) sägs, eller återkallas den föreningen
tillerkända förhandlingsrätten, skall anmälan därom göras hos kommunen.
6 §•
Förhandling må äga rum beträffande tjänstemännens allmänna anställnings-,
arbets- och avlöningsvillkor ävensom beträffande tillämpningen av
sådana villkor.
7 §•
Innan kommunalmyndighet avgiver förslag till eller fastställer nya eller
ändrade anställningsvillkor av principiell eller eljest allmän betydelse, skall
tillfälle att taga kännedom örn föreliggande utkast till sådana villkor hava på
lämpligt sätt beretts de föreningar, som hos kommunen gjort anmälan enligt
5 § och vilka frågan må anses röra; och må myndigheten icke, med mindre
förhandling örn frågan förts eller vederbörande förening ånyo beretts tillfälle
att yttra sig, vid avgivandet av förslaget eller fastställandet av villkoren
göra väsentliga avvikelser från utkastet.
Påkallar förening, vilken enligt bestämmelserna i första stycket beretts
tillfälle att taga kännedom om föreliggande utkast, i anledning härav förhandling,
skall meddelande härom lämnas utan dröjsmål och senast inom
fjorton dagar efter det föreningen erhöll underrättelse i frågan från kommunalmyndigheten.
4
Kungl. Majlis proposition nr 4.
8§-
Förhandling äger rum i skriftlig eller muntlig form. Påkallas från endera
sidan muntlig förhandling, skall sådan äga rum, även örn skriftlig förhandling
pågår eller föregått.
9 §•
Vid skriftlig förhandling skall från endera sidan avlåten skrivelse utan
oskäligt dröjsmål skriftligen besvaras. I svarsskrivelsen böra, så framt icke
muntlig förhandling däri påkallas, skälen för intagen ståndpunkt angivas.
Förhandlare å kommunens sida må förklara skriftlig förhandling avslutad,
då så prövas skäligt.
10 §.
Tid och plats för muntlig förhandling bestämmas av vederbörande kommunalmyndighet.
Därvid skall iakttagas, att frågans behandling icke oskäligt
fördröjes.
Kommunalmyndigheten utser ordförande att leda förhandlingen ävensom
sekreterare att föra protokoll. Ordföranden må förklara förhandlingen avslutad,
då han så prövar skäligt, dock icke förrän tillfälle beretts vederbörande
förening å tjänstemannasidan att angiva sin ståndpunkt och skälen för densamma.
I protokollet skola framlagda förslag och avgivna förklaringar återgivas,
varvid skälen för de å ömse sidor intagna ståndpunkterna skola i korthet
angivas. Protokollet skall justeras av ordföranden samt representanter för
de förhandlande parterna.
Protokollet utgives avgiftsfritt och tillställes envar av parterna.
11 §•
Fråga, varom förhandling förts, må av kommunalmyndighet icke upptagas
till slutlig behandling, innan en vecka förflutit från det skriftlig förhandling
förklarats avslutad eller innan protokoll över muntlig förhandling kommit
myndigheten tillhanda.
Utan hinder av vad sålunda stadgats må kommunalmyndighet, där så anses
av förhållandena påkallat, föreskriva, att nya eller ändrade bestämmelser skola
tillämpas tills vidare, intill dess slutligt beslut i frågan blivit meddelat.
12 §.
Då ärende, som varit föremål för förhandling enligt denna lag, överlämnas
till annan kommunalmyndighet, eller då beslut i sådant ärende underställes
statlig myndighets prövning, skall i ärendet förd skriftväxling jämte protokoll
från muntlig förhandling biläggas.
13 §.
Kommun och förening bestrida envar sina kostnader för förhandling.
Tjänsteman må icke förvägras ledighet för deltagande i muntlig förhandling.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
14 §.
Har statlig myndighet att annorledes än efter underställning fastställa för
kommunala tjänstemän gällande anställningsvillkor, må förening, som tillerkänts
förhandlingsrätt enligt denna lag, gentemot vederbörande statliga
myndighet utöva nämnda rätt; och skall i sådant fall vad i denna lag sägs
örn kommun eller kommunalmyndighet i tillämpliga delar avse vederbörande
statliga myndighet.
På framställning av statlig myndighet eller enligt denna lag förhandlingsberättigad
förening må, därest Konungen så prövar skäligt, förhandling äga
rum mellan ombud, som av Konungen utses, och sådan förening.
15 §.
Genom denna lag göres icke ändring i vad eljest kan gälla beträffande rätt
för kommunala tjänstemän att tillvarataga sina intressen i fråga örn anställningsvillkor.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1941; dock att bestämmelserna i
2 och 3 §§ jämväl dessförinnan skola lända till efterrättelse, i den mån så
erfordras för lagens tillämpning från och med nämnda dag.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inf ör Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
26 januari 1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet fråga örn tillskapandet
av lagstiftning rörande förhandlingsordning för kommunala tjänstemän
samt anför:
Gällande lagstiftning angående förhandlingsrätt m. m.
Förhandlingsrätt i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare kan
sägas vara indirekt erkänd i svensk lagstiftning genom lagen den 28 maj 1920
(nr 245) örn medling i arbetstvister. Enligt denna lag erbjuder nämligen det
allmänna sin medverkan för att sammanföra parterna på arbetsmarknaden till
förhandlingar genom att till deras förfogande ställa förlikningsorgan. Medlingslagen
har dock tillkommit icke i syfte att fastslå parternas förhandlingsrätt
utan för tillgodoseende av det allmännas intresse av arbetsfredens bevarande.
Förlikningsmannen skall i regel icke ingripa, förrän en arbetstvist
medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse av större betydenhet.
I rena förhandlingsfrågor kan förlikningsmannen lämna sin medverkan endast
på båda parternas begäran. Genom lagen den 12 juni 1931 (nr 202) gjordes
till 3 § i medlingslagen ett tillägg, delvis ägnat att lagfästa förhandlingsrättens
princip. Enligt detta tillägg skall förlikningsmannen, även örn uppkommen
arbetstvist icke medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse av
större betydenhet, kalla de tvistande till förhandlingar, därest begäran därom
framställes av arbetsgivare eller organisation, omfattande minst hälften av
de av tvisten berörda arbetarna. Medlingslagens bestämmelser äro i stort
sett endast instruktioner till det organ, förlikningsmannen, som inrättats för
att tillgodose lagens syfte, arbetsfredens bevarande. I motsats till den äldre
medlingslagen av år 1906 innehåller dock 1920 års lag en uttrycklig bestämmelse
örn parternas skyldighet att efterkomma förlikningsmannens kallelse
till sammanträde, men någon påföljd för parts utevaro är icke stadgad.
Av förarbetena till 1920 års medlingslag framgår, att lagen icke är avsedd
att gälla för statens tjänstemän. Huruvida lagen icke heller gäller för sådana
kommunala befattningshavare, vilka äro underkastade strafflagens bestämmelser
rörande ämbetsmannaansvar och således sakna strejkrätt, kan måhända
7
Kungl. Majus proposition nr 4.
synas tveksamt, särskilt efter införandet av nyss omnämnda tillägg till
3 §. I varje fall torde emellertid medlingslagen icke hava varit av nämnvärd
direkt betydelse för dessa befattningshavare.
Frågan örn att i författning uttryckligen erkänna och närmare precisera
förhandlingsrätten för i allmän eller enskild tjänst anställda har under senare
år vid olika tillfällen varit föremål för statsmakternas överväganden. Rörande
vad härutinnan förekommit må nu allenast erinras örn följande.
I ett den 20 november 1935 avgivet betänkande framlade kommittén angående
privatanställda förslag till lag örn förenings- och förhandlingsrätt
(statens off. utredn. 1935:59). Enligt detta förslag skulle lagen äga tillämpning
å förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare i enskild tjänst men
däremot icke beträffande arbetstagare, som anställdes av riksdagen eller av
en till statsförvaltningen hörande eller under riksdagen lydande myndighet
eller av kommunal myndighet i kraft av särskild författning. Förslag till lag
örn förenings- och förhandlingsrätt framlades sedermera genom proposition
nr 240 för 1936 års riksdag. Enligt 1 § i det vid propositionen fogade lagförslaget
skulle lagen äga tillämpning å förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetstagare, dock icke beträffande arbetstagare i statens eller kommunernas
tjänst, som vore underkastade ämbetsmannaansvar. Såvitt angick i kommunernas
tjänst anställda anförde jag i det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet,
bland annat, att den av kommittén verkställda uppdelningen av arbetstagare i
kommunal tjänst i sådana, som anställts i kraft av särskild författning, och
sådana, beträffande vilka så ej vore fallet, i yttrandena över kommittéförslaget
betecknats såsom alltför oklar till sin innebörd. De i kommunal tjänst anställda
arbetstagarna borde i nu förevarande hänseende underkastas samma
reglering som de statsanställda, d. v. s. att allenast de arbetstagare icke skulle
hänföras under lagen, vilka vore underkastade ämbetsmannaansvar. Förhandlingsrätten
för de kommunalanställda, som icke hade strejkrätt, borde
sålunda icke regleras i dåvarande sammanhang utan borde upptagas i samband
med spörsmålet örn förhandlingsrätt för statens tjänstemän.
Sistnämnda spörsmål var vid nämnda tidpunkt redan föremål för särskild
utredning. Jämlikt bemyndigande av Kungl. Majit den 10 maj 1935 hade
nämligen sakkunniga tillsatts inom kommunikationsdepartementet för att
biträda med verkställande av en utredning rörande frågan huruvida och i vad
mån en förhandlingsordning för statstjänstemän borde komma till stånd samt
för att uppgöra förslag till de bestämmelser i ämnet, vartill utredningen kunde
komma att föranleda.
Sedan andra lagutskottet, som behandlade propositionen nr 240, föreslagit,
att lagen borde begränsas till att avse endast enskild tjänst, varemot dock
reservation till förmån för det i propositionen framlagda förslaget avgivits,
samt riksdagens kamrar stannat i olika beslut, godkände riksdagen efter sammanjämkning
förslaget i propositionen.
Lag orri förenings- och förhandlingsrätt utfärdades därefter den 11 september
1936 (nr 506). Från tillämpningen av denna lag äro i enlighet med det
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
förut anförda undantagna sådana arbetstagare i statens eller kommunernas
tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar.
Den 9 oktober 1936 avgåvo förut omnämnda inom kommunikationsdepartementet
tillkallade sakkunniga betänkande med förslag rörande förhandlingsordning
för statstjänstemän (statens off. utredn. 1936:41). I betänkandet
anfördes, att de sakkunniga, enär det åt dem lämnade uppdraget
avsett frågan örn införandet av en lagfästad förhandlingsordning för statens
tjänstemän, icke närmare ingått på frågan örn en förhandlingsordning för de
kommunala tjänstemännen.
Genom proposition nr 128 till 1937 års riksdag inhämtade Kungl. Majit
riksdagens yttrande över ett på grundval av de sakkunnigas betänkande upprättat
förslag till kungörelse angående förhandlingsordning för statens
tjänstemän.
I andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande, nr 44, beträffande
nämnda proposition erinrades, bland annat, att jag i proposition till
1936 års riksdag med förslag till lag örn förenings- och förhandlingsrätt
uttalat, att frågan örn förhandlingsrätt för sådana kommunalanställda,
som ej hade strejkrätt, borde upptagas i samband med spörsmålet örn
förhandlingsrätt för statens tjänstemän. De sakkunniga, som utrett sistnämnda
spörsmål, hade icke närmare ingått på frågan om en förhandlingsordning
för de kommunala tjänstemännen. Med hänsyn till berörda uttalande
i propositionen till 1936 års riksdag och då enligt utskottets uppfattning de
kommunala tjänstemännen borde tillerkännas en lagligen reglerad förhandlingsrätt,
förutsatte utskottet, att ifrågavarande spörsmål snarast gjordes till
föremål för utredning. För vissa kategorier av kommunala tjänstemän,
exempelvis folkskollärare och andra, vilka anställdes av kommunal myndighet
men helt eller delvis erhölle sin lön av staten, torde möjligen i viss utsträckning
särbestämmelser bliva erforderliga.
Kungörelse angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän utfärdades
sedermera den 4 juni 1937 (nr 292). Med statens tjänstemän avses i
kungörelsen sådana arbetstagare i statens tjänst, som äro underkastade
ämbetsmannaansvar.
I sammanhang med behandlingen av nyssnämnda spörsmål beslöt riksdagen
uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret att låta verkställa utredning
rörande införande av förhandlingsrätt för tjänstemän vid riksdagen och
riksdagens verk. Bestämmelser angående sådan förhandlingsrätt antogos därefter
av 1938 års riksdag.
Sakkunniga rörande förhandlingsrätt för kommunala
tjänstemän.
De sakkunnigas direktiv.
Den 30 december 1937 bemyndigade Kungl. Majit chefen för socialdepartementet
att utse högst tre sakkunniga att inom nämnda departement biträda
9
Kungl. Majus proposition nr 4.
med utredning rörande frågan örn tillskapandet av en förhandlingsordning
för sådana arbetstagare i kommunernas tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar.
I direktiven för de sakkunnigas arbete redogjorde jag för vad dittills förekommit
vid behandlingen av frågan örn förhandlingsrätt för i allmän eller
enskild tjänst anställda samt yttrade härefter följande:
Av vad i det föregående anförts framgår, att i lag eller författning fastställd
förhandlingsrätt numera tillkommer samtliga i allmän eller enskild
tjänst anställda arbetstagare i vårt land med undantag av dels arbetstagare i
kommunernas tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar, och dels
tjänstemän vid riksdagen och riksdagens verk. I fråga om de sistnämnda har
igångsatts en utredning, som enligt vad jag inhämtat beräknas vara avslutad
inom kort. Att de kommunalanställda, vilka äro underkastade ämbetsmannaansvar,
böra i likhet med andra arbetstagare erhålla förhandlingsrätt synes
mig uppenbart.
Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallades den 3 januari 1938 såsom
sakkunniga landshövdingen Alvar Elis Rodhe, ordföranden i svenska stadsförbundet
direktören Johan-Olov Johansson och ombudsmannen i Sveriges
kommunaltjänstemannaförbund kaptenen Folke Bergholtz, varjämte det uppdrogs
åt Rodhe att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete.
De sakkunnigas förslag.
De sakkunniga hava till fullgörande av sitt uppdrag avgivit ett den 20
december 1938 dagtecknat betänkande med förslag till lag örn förhandlingsrätt
för kommunala tjänstemän (statens off. utredn. 1938: 56).
I de sakkunnigas lagförslag lämnas definitioner å begreppen kommun och
kommunalmyndighet. Med kommun förstås salunda i lagen lands- och stadskommun,
församling, köping och municipalsamhälle ävensom landsting,
kommunalförbund och annan kommunal förvaltningsenhet. Med kommunalmyndighet
avses kommuns beslutande, verkställande eller förvaltande organ
ävensom underlydande verk och inrättningar.
Ehuru de sakkunnigas uppdrag innefattat tillskapandet av en förhandlingsordning
för kommunala tjänstemän, som äro underkastade ämbetsmannaansvar,
avser förslaget en reglering av förhandlingsrätten även för sådana kommunala
tjänstemän, vilka — utan att vara underkastade ämbetsmannaansvar — innehava
i kommunal lönestat eller tjänsteförteckning upptagna befattningar.
Anledningen till denna avvikelse från de sakkunnigas direktiv har varit, att
beträffande kommunala arbetstagare en skiljelinje dragen vid ämbetsmannaansvaret
ansetts ofta vara svår att finna och att icke alla de, som allmänt betecknas
såsom tjänstemän, ansetts vara underkastade dylikt ansvar. Såsom en följd
av denna förslagets omfattning hava de sakkunniga i betänkandet jämväl
framlagt förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen örn föreningsoch
förhandlingsrätt, innebärande en motsvarande inskränkning i sistnämnda
lags tillämpningsområde.
Kommun må enligt förslaget uppdraga åt kommunalmyndighet eller åt
särskilda för vissa frågor eller för tillfället utsedda ombud att å kommunens
10
Kungl. Majus proposition nr 4.
vägnar förhandla, å tjänstemannasidan tillkommer den i förslaget reglerade
förhandlingsrätten endast sådan förening av tjänstemän, som omfattar hela
riket (riksorganisation) och som avser att tillvarataga vederbörande tjänstemäns
intressen gentemot kommunen såsom arbetsgivare, eller ock till sådan
organisation ansluten underförening; dock att förhandlingsrätt endast tillkommer
riksorganisation, vilken socialstyrelsen på särskild ansökan tillerkänt
sådan rätt i förhållande till kommunen. Vid ansökan, varom nu nämnts, skola
fogas vissa uppgifter rörande riksorganisationen och dess verksamhet, bland
annat uppgift å organisationens ungefärliga medlemsantal och antalet hos
vederbörande kommun anställda medlemmar. Bifalles ansökan, skall organisationen
sedermera hålla socialstyrelsen underrättad örn väsentligare ändringar
i sin verksamhet.
Förhandlingsrätten innefattar en rätt för tjänstemannaförening att påkalla
förhandling beträffande tjänstemännens allmänna anställnings-, arbets- och
avlöningsvillkor ävensom beträffande tillämpningen av sådana villkor. Häri
innefattas frågor rörande rekrytering och utbildning av personal, allmänna befordringsprinciper,
indragning eller utökning av tjänster, avlöning och tjänstevillkor
samt arbetstid och andra tjänstgöringsförhållanden ävensom frågor,
vilka uteslutande beröra enskild tjänstemans rätt. Mot rätten för tjänstemannaförening
att påkalla förhandling örn de nyssnämnda frågorna svarar en
skyldighet för kommunen att ingå i sådana förhandlingar, dock utan att inskränkning
därigenom göres i kommunen eller kommunalmyndighet enligt
lag eller författning tillkommande beslutanderätt. Vidare föreslås skyldighet
för kommunalmyndighet att, innan myndigheten avgiver förslag till eller fastställer
nya eller ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor, bereda
de i förhållande till kommunen förhandlingsberättigade föreningar, som frågan
må anses röra, tillfälle att taga kännedom örn föreliggande utkast till villkoren.
Den nu nämnda skyldigheten för kommunal myndighet föreligger dock endast
i de fall, då frågan är av principiell eller eljest allmän betydelse för tjänstemännen.
Under den tid, som förhandlingar pågå, må därvid berörd fråga
icke av kommunalmyndighet upptagas till slutlig behandling, dock att myndighet
må föreskriva, att nya eller ändrade bestämmelser skola tillämpas tills
vidare, intill dess slutligt beslut i frågan blivit meddelat.
Förhandling kan äga rum i skriftlig eller muntlig form. Så snart från endera
sidan påkallas muntlig förhandling, skall sådan äga rum. Förhandling i muntlig
form anses av de sakkunniga utgöra det väsentligaste innehållet i den
föreslagna ordningen. Kommunen eller den, som därtill av kommunen bemyndigats,
utser ordförande att leda muntlig förhandling ävensom sekreterare att
föra protokoll. Däri skola å ömse sidor framlagda förslag och avgivna förklaringar
återgivas, varjämte skälen för intagen ståndpunkt skola i korthet
angivas. Ordföranden må förklara muntlig förhandling avslutad, då han så
prövar skäligt.
Har förhandling i viss fråga ägt rum och enighet därvid icke kunnat
uppnås, eller åtnöjes tjänstemännens förening icke med kommunalmyndighets
beslut i frågan, äger föreningen, såvida sagda beslut icke fattats av den kom
-
11
Kungl. Majus proposition nr 4.
munalmyndighet, som utövar kommunens högsta beslutanderätt, i skriftlig
framställning till sistnämnda myndighet påkalla prövning av frågan eller
föreslå ytterligare förhandling eller annan åtgärd. I samband med behandlingen
av denna bestämmelse förorda de sakkunniga, att en utredning kommer
till stånd rörande inrättandet av en särskild domstol för handläggning av
rättstvister, och särskilt då tolkningsmål, vilka röra statens eller kommunernas
tjänstemän. För de kommunala tjänstemännens vidkommande skulle genom
tillkomsten av en sådan domstol förutsättning skapas för borttagande av den
tämligen obestämda rätten att inför allmän domstol eller besvärsvägen vinna
prövning av tolkningsmål.
I betänkandet har uppmärksammats, att åtskilliga kommunala tjänstemän
helt eller delvis avlönas med bidrag av statsmedel eller att i varje fall staten
har medbestämmanderätt i fråga örn deras anställnings-, arbets- eller avlöningsförhållanden.
Så är exempelvis fallet beträffande tjänstemän vid undervisnings-
och vid polisväsendet. Med hänsyn härtill stadgas i förslaget, att därest
fråga uppstår örn förhandling rörande sådana för kommunala tjänstemän gällande
anställnings-, arbets- eller avlöningsförhållanden, beträffande vilka det
tillkommer statlig myndighet att besluta, äger förhandlingsberättigad huvudorganisation
påkalla förhandling enligt kungörelsen den 4 juni 1937 angående
förhandlingsrätt för statens tjänstemän. Avser förhandling fråga, där kommun
jämte statlig myndighet har beslutanderätt, må huvudorganisationen påkalla
gemensam förhandling med ombud för såväl statlig myndighet som kommun.
I förslaget behandlas vidare det fall, att i redan gällande förhandlingsordning
intagits bestämmelse, som strider mot vad i förslaget stadgas. Därutinnan
föreskrives, att varken kommun eller tjänstemannaförening äger
påfordra tillämpning av sådan bestämmelse. Med denna föreskrift avses icke
att hindra tillämpning av bestämmelser, som allenast äro att anse såsom en
komplettering till förslagets stadganden. Bortsett från nu berörda föreskrift
göres genom förslaget icke ändring i vad eljest kan gälla beträffande rätt för
kommunala tjänstemän att tillvarataga sina intressen i fråga örn anställnings-,
arbets- eller avlöningsvillkor. I den mån tjänstemännen redan tillerkänts rätt
att vara företrädda i kommunens lönenämnd eller därmed jämförligt organ,
beröres således icke denna rätt av förslaget.
De sakkunnigas förslag till lag örn förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän
torde få såsom bilaga (Bilaga A) fogas till statsrådsprotokollet i detta
ärende.
Yttranden över de sakkunnigas förslag.
Över de sakkunnigas förslag hava efter remiss yttranden avgivits av arbetsdomstolens
ordförande, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, Överståthållarämbetet,
efter hörande av Stockholms stadsfullmäktige, en var länsstyrelse,
efter hörande av stadsfullmäktige i länets städer och kommunalfullmäktige i
större landskommuner, kammarkollegium, efter hörande av domkapitlen i
riket, samtliga landstings förvaltningsutskott med undantag av Stockholms,
Södermanlands och Jönköpings läns, Kalmar läns norra, Hallands, Göteborgs
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
och Bohus, örebro, Västmanlands, Gävleborgs och Västernorrlands läns
landstings förvaltningsutskott, svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet,
svenska landskommunernas förbund, svenska fattigvårds- och
barnavårdsförbundet, svenska vägstyrelsernas förbund, landsorganisationen
i Sverige, tjänstemännens centralorganisation, de anställdas centralorganisation
(Daco), Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, Sveriges arbetsledareförbund,
riksförbundet för fjärdingsman och polismän, riksförbundet
svenska städers polismän, föreningen Sveriges stadsfiskaler, svenska
lasarettsläkarföreningen, svenska sanatorieläkareföreningen, svenska stadsläkareföreningen,
svenska psykiatriska föreningen, svensk sjuksköterskeförening,
svenska kommunalarbetareförbundet, svenska sjukhuspersonalförbundet,
svenska barnmorskeförbundet, svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet,
Sveriges socialvårdsfunktionärers riksförbund, allmänna svenska
prästföreningen, Sveriges allmänna folkskollärarförening, Sveriges folkskollärarförbund,
Sveriges folkskollärarinneförbund, Sveriges överlärareförbund,
högre folkskolornas lärarförening, Sveriges småskollärarinneförening, svenska
skolkökslärarinnornas förening, teckningslärarnas riksförbund, slöjd- och
yrkeslärarnas riksförbund, kommunala mellanskolornas lärarförening, Sveriges
flick- och samskolors lärarinneförbund, flick- och samskoleföreningen, Sveriges
handelslärarförening, Sveriges allmänna organist- och kantorsförening, Stockholms
stads tjänstemäns samorganisation, Göteborgs stads tjänstemannaförbund
och arbetsförmedlingstjänstemännens riksförbund.
Stockholms, Södermanlands och Jönköpings läns, Kalmar läns norra, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs och Västernorrlands
läns landstings förvaltningsutskott ävensom svenska städernas förhandlingsorganisation,
skogsvårdsstyrelsernas förbund, svenska arbetsgivareföreningen,
svenska polisförbundet, Sveriges yngre läkares förening, Sveriges
slöjdlärarinneförening, svenska musiklärarsällskapet, kommunala mellanskolornas
rektorsförening och Sveriges lantbrukslärareförbund hava beretts tillfälle
att avgiva yttrande över förslaget men hava icke begagnat sig därav.
Med ledning av de inkomna yttrandena har de sakkunnigas förslag blivit
föremål för överarbetning inom socialdepartementet. Jag övergår nu till en
redogörelse för departementsförslaget och i samband därmed för innehållet i
avgivna yttranden.
Departementsförslaget.
Bör en lagfästad förhandlingsordning införas för kommunaltjänstemännen?
De
sakkunniga.
De sakkunniga hava erinrat, att, efter tillkomsten av 1936 års lag örn
förenings- och förhandlingsrätt och 1937 års kungörelse angående förhandlingsrätt
för statstjänstemän samt sedan bestämmelser angående förhandlingsrätt
för tjänstemän vid riksdagens verk och för riksdagens tjänste
-
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
män antagits av 1938 års riksdag, det endast vore en grupp av anställda, som
icke hade författningsreglerad förhandlingsrätt, nämligen de kommunala
tjänstemän, vilka vore underkastade ämbetsmannaansvar. Någon allmän
motivering för att frågan örn förhandlingsordning borde ordnas jämväl för
dessa tjänstemän vore vid sådant förhållande knappast erforderlig, och i
direktiven för de sakkunniga förutsattes också, att de sakkunniga närmast
hade att utreda frågan örn på vilket sätt förhandlingsrätten för dessa kommunala
tjänstemän borde utformas.
Yttranden.
I det från kommunalfullmäktige i Anundsjö inkomna yttrandet har gjorts
gällande, att sakkunnigförslaget, vad landskommunerna beträffade, knappast
hade någon nämnvärd uppgift att fylla. På grund härav borde förslaget icke
göras tillämpligt å dessa kommuner, i varje fall icke utan särskilt beslut av
vederbörande kommun.
I intet av övriga i ärendet avgivna yttranden har ifrågasatts att icke utsträcka
den lagstadgade förhandlingsrätten till att omfatta jämväl de kommunala
befattningshavare, vilka för närvarande sakna sådan.
Jag är med de sakkunniga ense örn att förhandlingsrätt bör beredas kommunala
tjänstemän.
Plån den av de sakkunniga utformade förhandlingsrätten, till vilken jag i
huvudsak ansluter mig, torde emellertid för närvarande lärarna vid folk- och
småskolor samt fortsättningsskolor böra undantagas. Hedan under förarbetena
till föreliggande lagförslag har framhållits, att för dessa befattningshavare
möjligen i viss utsträckning särbestämmelser skulle bliva erforderliga. Farhågor
ha därjämte yppats, att den skoladministrativa organisationen skulle i
alltför hög grad kompliceras, örn förhandlingsrätten för denna grupp skulle
utformas på samma sätt som för övriga kommunala tjänstemän. Jag är med
hänsyn härtill icke beredd att nu taga ställning till utformningen av en förhandlingsrätt
för dessa befattningshavare utan finner detta spörsmål kräva
ytterligare överväganden. Det må påpekas, att den lärarpersonal, varom här
är fråga, genom olika bestämmelser i folk- och fortsättningsskolestadgorna
tillförsäkrats sådant medinflytande vid handläggningen av dem berörande
ärenden, att det föreslagna undantagsstadgandet får mindre praktisk betydelse
än eljest skulle ha varit fallet.
Lagens tillämpningsområde.
De sakkunniga.
De sakkunniga hava framhållit, att ehuru deras uppdrag innefattat tillskapandet
av en förhandlingsordning för sådana kommunala tjänstemän, som
vore underkastade ämbetsmannaansvar, de sakkunniga likväl funnit nödvändigt
ingå på en prövning av frågan, huruvida i den förhandlingsordning, som
de hade att utarbeta, området för dess tillämpning borde bestämmas på annat
sätt än som förutsatts i direktiven för de sakkunniga. Härutinnan kunde fem
olika alternativ för gruppering av kommunalanställda framläggas.
Ett av dessa alternativ vore, att samtliga kommunalanställda hänfördes till
Departements
chefen.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
en grupp. Detta innebure givetvis en radikal och enkel lösning, varigenom
alla med en gränsdragning efter ämbetsmannaansvaret eller anställningsformen
sammanhängande svårigheter skulle bortfalla. Emellertid existerade en oomstridd
skillnad mellan kommunernas tjänstemän och arbetare, bland annat därutinnan,
att de förra ansåges sakna strejkrätt men å andra sidan icke behövde
riskera lockout. Man kunde icke bortse från att kommunalarbetarnas ställning
i de hänseenden, som här kunde komma i fråga, i huvudsak sammanfölle med
den, som de privata företagens arbetare intoge. Berörda alternativ till lösning
av spörsmålet örn lagens tillämplighet ansåge de sakkunniga därför icke vara
att förorda.
Ett annat alternativ vore att följa den gränsdragning, som på sin tid föreslagits
av kommittén angående privatanställda, och låta den nu ifrågasatta
förhandlingsordningen avse arbetstagare, vilka anställts av kommunal myndighet
i kraft av särskild författning. En sådan delningsgrund kunde dock icke
anses tillfredsställande. Sålunda vore innebörden av begreppet »särskild författning»
icke på ett klargörande sätt preciserad. Vidare kunde erinras, att
icke alla de befattningshavare, vilka betecknades såsom kommunala, tillsattes
av kommunal myndighet, exempelvis ordinarie befattningshavare vid polisväsendet
i stad. Även bortsett från nu angivna tolkningssvårigheter kunde
ifrågavarande uppdelning, vilken torde hava gjorts med utgångspunkt från den
i viss doktrin uppdragna gränslinjen mellan kommuns självförvaltning och
egenförvaltning, leda till mindre lyckliga resultat. Enligt berörda doktrin
skulle de kommunaltjänstemän, som tillsattes enligt särskild författning,
huvudsakligen handhava kommuns självförvaltning, d. v. s. uppgiften att ombesörja
angelägenheter, vilka eljest skulle ankommit å statliga ämbetsorgan.
Såsom exempel å kommunal självförvaltning anfördes polisverksamhet, brandväsende,
hälsovård, stadsbyggnadsväsende, folk- och fortsättningsskolväsende,
barnavård och fattigvård, allmän sjukvård och tuberkulossjukvård i landsting
och städer utom landsting, nykterhetsvård och förmedlande socialförvaltningsverksamhet,
såsom arbetsförmedling m. m. Tjänstemän, som icke tillsattes
i kraft av särskild författning, skulle huvudsakligen utgöra sådana, som
handhade kommuns egenförvaltning eller den ekonomiska förvaltningen. Dit
skulle höra kommuns drätselförvaltning, fastighetsförvaltning, byggnadsarbetsförvaltning,
affärsverksförvaltning, hamnförvaltning samt löne- och pensionsförvaltning.
Den ifrågasatta uppdelningen skulle alltså medföra, att arbetstagare
i ett verk med egenförvaltande uppgift i förhandlingshänseende hänfördes
till en lagstiftning, som i första hand toge sikte på privatanställda,
medan befattningshavare i ett verk med självförvaltande uppgift erhölle
särskild förhandlingsordning. Man skulle sålunda bortse från att de båda
gruppernas ställning i fråga örn anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor
helt sammanfölle. I den mån man till olika grupper hänförde befattningshavare
med enahanda ställning och villkor, syntes uppdelningen emellertid
vara tämligen meningslös.
Ytterligare ett alternativ erhölles, örn den sist angivna kategoriklyvningen
förändrades så, att blott de, vilkas anställningsvillkor bestämts i särskild för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
15
fattning, erhölle förhandlingsrätt i en endast för dem gällande förhandlingsordning,
medan övriga kommunalanställda hänfördes till 1936 års lag. Enligt
denna skiljelinje skulle dock allenast en mindre del av dem, som allmänt benämndes
kommunala tjänstemän, komma att omfattas av de nya bestämmelserna.
De sakkunniga hade därför ansett sig icke behöva närmare dryfta en
sådan gränsdragning.
Man kunde vidare tänka sig en indelning, som vore gjord med utgångspunkt
från att inom kommunerna vissa arbetstagares befattningar upptagits i vederbörande
kommuns lönestat eller tjänsteförteckning. Dessa befattningshavare
skulle då utgöra en kategori med särskild förhandlingsordning, under det
övriga kommunalanställda skulle hänföras till 1936 års lag. Fördelen med en
sådan uppdelning läge däri, att de, som i kommunala bestämmelser kallades
tjänstemän, även i författningen finge denna beteckning. Skiljelinjen skulle
i de flesta fall vara lätt att tillämpa. I doktrinen hade det avgörande kännetecknet
å en tjänst hos stat eller i kommun angivits vara, att tjänsten vore
infogad såsom led i en förvaltningsorganisation. Vilka befattningar, som
tillhörde denna organisation, framginge av föreskrifter i författningar, instruktioner,
lönestater eller särskilda beslut rörande organisationen. En gränslinje
mellan olika kommunala arbetstagare likartad med den nu ifrågasatta hade
tillämpats av den år 1926 tillsatta delegationen för undersökning av åtgärder
till arbetsfredens befrämjande. Till arbetarkategorien hade delegationen
hänfört de av städernas arbetstagare, vilkas arbetsvillkor voro reglerade genom
kollektivavtal, medan övriga räknats till tjänstemannagrupperna. I sitt betänkande
hade delegationen uttalat, att en sådan uppdelning syntes motsvara
det faktiska läget, samt vidare anfört:
För tjänstemännen bestämmas arbetsvillkoren genom allmänna tjänstereglementen
eller instruktioner och angivas lönebeloppen i kommunens stat,
efter fastställande av den högsta beslutande myndigheten (stadsfullmäktige).
Arbetargruppernas löne- och arbetsvillkor regleras däremot av vederbörande
förvaltningsmyndighet (lönenämnd, drätselkammare, belysningsstyrelse eller
dylikt), och detta sker numera i allra största utsträckning genom kollektivavtal
med en arbetarorganisation.
Emellertid synes åtskillig tvekan råda örn den formella gränsen mellan
tjänstemanna- och arbetarkategorierna. Praxis är växlande i olika städer och
underkastad förändringar tid efter annan. Eörvaltningsmässigt är avgränsningen
klart bestämd där, såsom i Stockholm, löneavtalsnämndens kompetensområde
sammanfaller med arbetarbegreppet, men någon rationell indelningsgrund
är detta knappast. Överflyttningar från den ena kategorien till den
andra förekomma också emellanåt. Enligt en av socialstyrelsen verkställd
undersökning synes under de senare åren ha gjort sig gällande en tendens att
överföra vissa mera kvalificerade arbetargrupper (driftsfunktionärer) till
tjänstemannaområdet. Å andra sidan har det inträffat i en del städer, att
personal, som tidigare hänförts till lägre tjänstemannagrader, fått sina arbetsförhållanden
reglerade på likartat sätt som arbetarna, d. v. s. genom kollektivavtal.
Såsom exempel härpå må nämnas en del sjukvårdspersonal.
Under hänvisning till vad sålunda anförts hava de sakkunniga funnit svagheten
med en gränsdragning vid lönestat och tjänsteförteckning vara
uppenbar. I flera kommuner torde tjänsteförteckning och lönestat icke upp
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
göras, och den föreslagna uppdelningen skulle då medföra, att för tjänstemän
med enahanda ställning i skilda kommuner av endast formell anledning
skulle gälla olika föreskrifter i förhandlingshänseende. Och även örn hänsyn
blott toges till kommuner, där tjänsteförteckning och lönestat verkligen voro
förhanden, funnes icke någon genomförd regel angående vilka befattningar,
som där skulle upptagas. Ibland funnes tjänster omförmälda i författningar,
instruktioner eller särskilda beslut, utan att de upptagits i lönestat. I synnerhet
beträffande landstingens personal skulle förhållandet bliva oenhetligt.
I de landsting, där befattningshavarna ingått kollektivavtal, skulle en förhandlingsordning
gälla, medan i ett annat landsting befattningshavare av
enahanda slag, anställda enligt reglemente, skulle erhålla en annan typ av
förhandlingsordning. Härtill komme, att vissa slag av kommunala befattningshavare,
såsom t. ex. folkskollärare, numera regelmässigt icke förekomme
å kommuns lönestat av det skäl, att kommun icke ens delvis bestrede deras
avlöning. — Det syntes av nu angivna skäl icke lämpligt att draga gränsen
mellan olika slag av kommunala arbetstagare endast med utgångspunkt från
huruvida deras befattningar uppförts å lönestat eller tjänsteförteckning.
De sakkunniga hava härefter såsom ett sista alternativ upptagit till
behandling frågan örn en skiljelinje, dragen vid ämbetsmannaansvaret, vilken
skiljelinje enligt de sakkunnigas mening innebure den fördelen att utgöra
en i allmän lag uppdragen och i praxis sedan länge använd gräns mellan olika
slag av de i offentlig tjänst anställda. Frågan örn ämbetsmannaansvaret
såsom gränslinje mellan statens tjänstemän och arbetare hade utförligt
dryftats i samband med tillkomsten av kungörelsen angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän. — Såvitt gällde kommunala arbetstagare syntes
emellertid frågan örn ämbetsmannaansvarets förefintlighet i många fall vara
mera svår att avgöra än när det gällde statliga. Gränsområdena, där det
icke rådde säkerhet huruvida ansvar förefunnes eller icke, torde också vara
mer omfattande än när det gällde statsförvaltningen. Det måste likväl anses
fastslaget, att innehavare av vissa kommunala tjänster icke vore underkastade
ämbetsmannaansvar, trots att tjänsternas innehavare svårligen kunde betecknas
såsom kommunalarbetare. I praxis hade sålunda från ämbetsmannaansvar
undantagits vaktmästare vid folkskola, sjuksköterskebiträde och
kyrkovaktmästare. Enligt i doktrinen uttryckt mening skulle principiellt
sådana befattningar, som innefattade ett osjälvständigt verksamhetsområde,
uteslutas från ämbetsmannaansvar, även örn tvivel icke rådde örn att det vore
fråga örn verkliga tjänster. Sådan befattningshavare, som organisatoriskt
betecknats såsom »biträde», vore med denna utgångspunkt i allmänhet icke
underkastad ämbetsmannaansvar. Sjukhusbiträden, skrivbiträden, stenografer,
expeditionsbiträden och räknebiträden vore hänförliga till denna
kategori. Härtill hörde även vaktmästare, bilförare, maskinister, städerskor,
köks- och tvättbiträden. Tjänster avseende kassagöromål, bokföring samt
konstruktions- och ritgöromål innefattade en med hänsyn till frågan örn
ämbetsmannaansvarets förefintlighet synnerligen svårbestämbar grupp. Här
skulle endast en skiljelinje kunna dragas med hänsyn till förhållandena i det
enskilda fallet.
Kungl. Majus proposition nr 4.
17
De sakkunniga hava vidare anfört:
Även om tvistiga gränsområden finnas, är likväl i de flesta fall även för
den icke juridiskt bildade tämligen uppenbart, örn ämbetsmannaansvar föreligger
eller icke. Skulle kommunal myndighet i ett tveksamt fall genom att
upptaga förhandlingar med tjänsteman därigenom göra gällande, att vederbörande
är underkastad ämbetsmannaansvar, synes ett felaktigt antagande från
den kommunala myndighetens sida härvidlag sakna större betydelse. Ett
oriktigt antagande örn ämbetsmannaansvarets förefintlighet torde icke för
tjänstemannen medföra annan konsekvens än att han får förhandlingsrätt i
enlighet med de nya bestämmelserna i stället för enligt 1986 års lag. Någon
väsentlig rättsförlust för tjänstemannen synes detta icke innebära, då hans
huvudsakliga intresse givetvis måste vara att han överhuvudtaget erhåller rätt
till förhandlingar.
Den mest betydande olägenheten med en gränslinje vid ämbetsmannaansvaret
är, såsom ovan antytts, att icke alla de, som allmänt betecknas såsom
tjänstemän, äro underkastade ämbetsmannaansvar. Doktrinen synes härvidlag
vara tämligen enhällig. Enligt en definition å tjänstemannabegreppet hänföras
nämligen därunder dels all personal, vars uppgifter bestämmas med stöd av
allmänna författningar, såsom brandkårens och sjukhusens personal, och vilka
därför äro underkastade tjänstemannaansvar, dels ock all personal, som
innehar å kommunens lönestat upptagen befattning eller vars avlöning
bestämts i den för tjänstemännen gällande ordningen, d. v. s. till ett årsbelopp
och icke såsom för arbetare är brukligt i timpenningar eller ackordets
form. En med den gängse uppfattningen örn begreppet kommunaltjänsteman
överensstämmande gränslinje erhålles sålunda icke genom att blott utgå från
ämbetsmannaansvaret. Ej heller kan man av förut angivna skäl inskränka sig
till att enbart beteckna dem såsom kommunala tjänstemän, vilka äro uppförda
å lönestat eller tjänsteförteckning. Däremot innebär en kombination av båda
principerna otvetydiga fördelar. Örn man till kommunala tjänstemän i första
hand hänför dem, som äro uppförda å lönestat eller tjänsteförteckning, har
man erhållit en i de flesta fall lätt tillämpbar grund. Skulle lönestat ej finnas
eller skulle den kommunala tjänstemannen av någon anledning ej vara upptagen
därå, skulle med angiven kombination frågan huruvida vederbörande
hörde till den ena eller den andra kategorien bedömas med utgångspunkt från
ämbetsmannaansvarets förefintlighet.
Därigenom synes man ha tillgodogjort sig de båda skiljelinjernas fördelar
utan att några nya olägenheter uppkommit. Endast högst få av dem, som
betecknas såsom kommunaltjänstemän, torde härmed falla utanför lagens
tillämpningsområde.
De sakkunniga ha med hänsyn till vad nu anförts föreslagit, att den nya
lagen göres tillämplig å kommunala tjänstemän, som äro underkastade ämbetsmannaansvar
eller innehava befattningar, upptagna i kommunal lönestat eller
tjänsteförteckning.
Införes en dylik regel, följer därav, att motsvarande ändring måste göras
i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt. De sakkunniga hava framlagt
särskilt förslag i sådant avseende.
Vid behandlingen av frågan örn lagens tillämpningsområde hava de sakkunniga
även berört spörsmålet, huruvida lagen bör stadga en undantagsställning
för de kommunala befattningshavare, som innehava chefsbefattningar.
De sakkunniga hava härutinnan framhållit, att kommunerna i de
flesta fall vid förhandlingar vore beroende av chefstjänstemännen. Därest
JUhavg till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 4.
406 30 ’■>
18
Kungl. Majus proposition nr 4.
dessa ägde rätt att tillhöra samma förening som övriga tjänstemän och vid
förhandlingar rent av uppträda såsom deras talesmän, kunde fara föreligga,
att kommunernas intressen gentemot tjänstemännen icke bleve tillräckligt
starkt representerade. När dessutom ifrågavarande högre befattningshavare
kunde förväntas hava mindre behov av förhandlingsrätt, skulle en undantagsställning
för dem icke innebära någon större olägenhet. Att förbjuda chefstjänstemännen
att tillhöra förhandlingsberättigade föreningar borde dock
icke ifrågakomma redan av den anledningen, att det måste vara olämpligt att
utesluta en enda grupp av anställda från den eljest samtliga arbetstagare i
offentlig och privat tjänst tillerkända förhandlingsrätten. En annan lösning
vore att förbjuda chefstjänstemännen att tillhöra samma förhandlingsberättigade
förening som dem underställda tjänstemän. Ett allvarligt argument
mot ett dylikt förbud utgjorde emellertid den omständigheten, att flertalet
nuvarande tjänstemannaorganisationer vore uppbyggda utan hänsynstagande
till örn medlemmarna vore chefstjänstemän eller icke. Slutligen kunde den
utvägen tänkas att visserligen medgiva chefstjänstemännen rätt att tillhöra
samma föreningar som dem underställd personal men samtidigt förbjuda dem
att vid förhandlingar med kommun företräda dylik förening. En sådan bestämmelse
syntes vara principiellt riktig, men då det väl för varje chefstjänsteman
måste stå klart, att han icke samtidigt kunde företräda tjänstemännen
och kommunen, hade de sakkunniga ansett obehövligt att i nu förevarande
författning särskilt reglera frågan örn chefstjänstemännens ställning.
En ytterligare anledning till att de sakkunniga avhållit sig från att i författningen
införa begreppet chefstjänsteman vore, att detta begrepp icke syntes
kunna tillräckligt exakt definieras. De allra flesta tjänstemän vore nämligen
chefer i förhållande till andra anställda, men samtidigt ställda under andra
tjänsteinnehavares mer eller mindre omfattande befälsrätt.
De sakkunniga hava slutligen anfört följande:
Ett fixerande av lagens tillämpningsområde innefattar icke blott ett fastställande
av vad som skall förstås med kommunal tjänsteman utan även en
bestämning av begreppet kommun. Visserligen antages flerstädes i doktrinen,
att begreppet kommun omfattar samtliga kommunala sammanslutningar. I nu
gällande författningar, t. ex. lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor
för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning, avses emellertid med
kommun allenast vissa s. k. primärkommuner, nämligen landskommun, köping
med egen kommunalförvaltning samt stad. Däremot brukar författningsspråket
i kommunbegreppet icke innefatta sådana kommunala förvaltningsenheter
som särskilt skoldistrikt, municipalsamhälle, fattigvårdssamhälle, som
avses i 6 § lagen örn fattigvården, eller landsting. I den mån en författning
omfattar förutom primärkommuner jämväl kommunala förvaltningsenheter av
nyss angiven karaktär, pläga desamma bliva uppräknade. Så är t. ex. förhållandet
i lagarna den 12 juni 1936 örn kommunal fondbildning och angående
användning i vissa fall av kommun eller annan samfällighet tillhörig egendom.
I kungörelse den 16 november 1933 (nr 613) angående sättet för vissa
utbetalningar till kommuner m. fl. nämnas vid sidan av kommun även församling,
skoldistrikt, väghållningsdistrikt, polisdistrikt, landsting och annan
kommunal förvaltningsenhet.
Då av de anförda exemplen framgår, att någon vedertagen sammanfattande
19
Kungl. Majus proposition nr -i.
benämning på olika kommunala bildningar icke synes föreligga, lia de sakkunniga
ansett nödvändigt att i den nu föreslagna lagen giva ordet kommun
detta sammanfattande innehåll. Den uppräkning av kommunala sammanslutningar,
som vidtagits i lagförslagets 1 §, är givetvis icke fullständig utan
utgör endast en exemplifiering. Samtliga de kommunala förvaltningsenheter,
som i anslutning till omförmälda författningar härovan angivits, skola
sålunda anses omfattade av lagen, ävensom de, vilka icke förut nämnts, t. ex.
tingshusbyggnadsskyldige.
I samband med bestämmandet av kommunbegreppet ha de sakkunniga
ansett nödvändigt att införa en sammanfattande beteckning på de organ, som
kunna representera kommun. Härvid ha de sakkunniga utgått från beteckningen
»kommunalmyndighet» i den bemärkelse, ordet erhållit i gällande
tryckfrihetsförordning. Enligt sagda författnings § 2 l:o tredje stycket förstås
med kommunalmyndighet alla till kommunal styrelse eller förvaltning hörande
stämmor och representationer, myndigheter, styrelser, kollegier, nämnder,
råd, kommissioner, revisorer, utskott och kommittéer jämte underlydande
verk och inrättningar.
De sakkunniga ha vid bestämmandet av begreppet kommunalmyndighet
icke ansett exemplifiering nödvändig, då fastslåendet av att därunder faller
såväl kommuns beslutande, verkställande och förvaltande organ som ock
underlydande verk och inrättningar torde ge erforderlig ledning.
Yttranden.
I flertalet yttranden har de sakkunnigas förslag att låta den nya lagen avse
icke endast tjänstemän, som äro underkastade ämbetsmannaansvar, utan även
tjänstemän, som. oberoende av dylikt ansvar, innehava i kommunal lönestat
eller tjänsteförteckning upptagna befattningar, tillstyrkts eller lämnats utan
erinran.
Sålunda har svenska stadsförbundet — under framhållande av vad de sakkunniga
själva anfört rörande svagheten med en gränsdragning vid lönestat
och tjänsteförteckning, vilken gränsdragning lade avgörandet örn lagens
tillämpningsområde i kommunernas händer — uttalat, att då tjänstemännens
representant bland de sakkunniga icke haft något att häremot erinra, förbundet
saknade anledning att tillmäta denna synpunkt någon större betydelse.
Svenska landstingsförbundet har ansett det ur såväl principiell som praktisk
synpunkt önskvärt, att samma förhandlingsförfarande gällde för samtliga
landstingens befattningshavare. Då enligt hittills gällande praxis dessa plägade
upptagas i lönestat och tjänstereglemente, bleve sagda önskemål tillgodosett
med den av de sakkunniga föreslagna avgränsningen.
Tjänstemännens centralorganisation och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund
hava •— utöver vad de sakkunniga anfört mot en gränsdragning med
utgångspunkt endast från ämbetsmannaansvaret — framhållit i huvudsak följande.
I ett mycket stort antal fall måste vederbörande befattningshavare
anses under viss tjänstgöring underkastad ämbetsmannaansvar, under annan
däremot icke. Skulle detta ansvar gälla såsom huvudgräns mellan två lagar,
bleve man måhända regelmässigt nödsakad att före upptagandet av förhandlingar
göra frågan örn ansvarets förekomst till föremål för en tidsödande utredning.
Vad nu sagts talade till förmån för en gränsdragning på det sätt de
20
Kungl. Majus proposition nr 4.
sakkunniga föreslagit. Emellertid hade de sakkunniga icke lämnat någon uttömmande
definition å begreppen »lönestat» och »tjänsteförteckning». I Stockholms
stad måste visserligen de ordinarie och extra ordinarie tjänstemännen
anses uppförda på lönestat, men frågan ställde sig annorlunda beträffande de
extra tjänstemännen och övrig icke ordinarie personal. För avlöning av de
två sistnämnda kategorierna befattningshavare beslutades av stadsfullmäktige
klumpanslag, varefter i varje särskilt fall bestämdes, vilken avlöning som
skulle utgå. Vanligen skedde detta i enlighet med någon viss för de extra
ordinarie gällande löneskala. Skulle de extra tjänstemännen och den övriga
icke ordinarie personalen anses ej likställda med dem, som uppförts å lönestat,
måste vid tillämpningen av lagen örn förhandlingsrätt undersökas, huruvida
vederbörande vore underkastad ämbetsmannaansvar. Härigenom skulle
man beträffande en stor grupp av tjänstemän icke kunna undvika de svårigheter
som lagförslaget avsåge att övervinna. Vad här sagts örn Stockholm
torde gälla även ifråga örn en mängd andra stadskommuner. Under förutsättning
att begreppen lönestat och tjänsteförteckning gåves en så vidsträckt
tolkning, att lagen bortsett från ämbetsmannaansvarets förekomst ansåges
tillämplig även å de befattningshavare, vilka visserligen icke vore uppförda
å lönestat men vilkas avlöning bestämts i den för tjänstemännen gällande
ordningen, torde emellertid intet vara att erinra mot de sakkunnigas förslag''
i denna del.
Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott har funnit förslaget att
göra lagen tillämplig på »kommunala tjänstemän, som äro underkastade
ämbetsmannaansvar eller innehava befattningar, upptagna i kommunal lönestat
eller tjänsteförteckning», vara såtillvida tillfredsställande, som därigenom
Jämtlands läns landstings samtliga befattningshavare syntes bliva underkastade
den nya lagen. Under benämningen »tjänstemän» komme dock att
inbegripas en betydande kategori befattningshavare, som med nu gällande
terminologi icke plägade kallas tjänstemän. Utskottet ville därför ifrågasätta,
örn icke i förslaget ordet »tjänstemän» borde utbytas mot »befattningshavare»,
eventuellt »arbetstagare».
Länsstyrelsen i Jönköpings län har — i betraktande av att här i landet
alltjämt saknades en allmän tjänstemannalagstiftning — funnit det helt naturligt,
att frågan örn lagens tillämpningsområde vållat de sakkunniga synnerliga
svårigheter. I jämförelse med motsvarande bestämmelse i kungörelsen
angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän innebure i allt fall den av
de sakkunniga föreslagna gränsdragningen en viss förbättring.
Länsstyrelsen har vidare anfört:
Emellertid torde det allvarligen kunna ifrågasättas, huruvida tiden nu icke
kan anses mogen för verkställande av en ingående analys och närmare överprövning
av hela detta spörsmål örn den lämpliga avgränsningen av de olika
ifrågavarande författningarnas respektive giltighetsområden. En dylik gränsdragning
bör naturligen ske med beaktande särskilt av det förhållandet, att de
grupper, vilka föras in under särförfattningarna för stats- och kommunalanställda,
betagas strejkrätt och även frånkännas befogenhet att sluta kollektivavtal
och därför knappast kunna sägas erhålla någon förhandlingsrätt i vanlig
mening utan snarare blott en slags petitionsrätt.
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
En undersökning av föreslagen art framstår som så mycket mera angelägen
mot bakgrunden av nu rådande dualism i förevarande hänseende mellan den
nytillkomna eller påtänkta lagstiftningen jämte till grund för densamma liggande
teoretisk åskådning samt allmän praxis å arbetsmarknaden. Sålunda
hava vissa personalgrupper, som otvivelaktigt falla in under 1937 års författning
— ävensom andra, varå remitterade lagutkastet komme att bliva tillämpligt
— sina anställnings-, arbets- och avlöningsförhållanden ändock för närvarande
faktiskt reglerade genom kollektivavtal; nya dylika grupper kunna för
visso ock tänkas tillkomma. Här föreligger det anmärkningsvärda förhållandet,
att bestämmelserna i dessa förefintliga kollektivavtal de facto iakttagas å
ömse sidor, ehuruväl den avtalsmässiga regleringen ur formellt-juridisk synpunkt
icke lärer kunna betraktas såsom annat än en nullitet.
Het säger sig självt, att detta oklara och ohållbara tillstånd ej rätt gärna
kan få bliva bestående utan snarast möjligt bör bringas att upphöra, Detta
lärer böra ske genom verkställande av en rationell uppdelning av arbetstagarna
på sådant sätt, att de personalkategorier i statlig och kommunal tjänst,
för vilken en förhandlingsrätt i egentlig mening — och ej blott en petitionsrätt
— är av verkligt behov påkallad, klart tillerkännas sådan genom att överföras
från särförfattningarnas till 1936 års allmänna lagstiftnings tillämpningsområde.
Huru denna kategoriklyvning sedan närmare skall utföras lärer, på
sätt ovan antytts, ej vara möjligt att angiva utan föregående noggrann utredning.
Så mycket torde man dock redan i detta sammanhang våga utsäga, att
det vid verkställande av denna mera rationella gränsdragning för visso ej går
att vidhålla en sådan från annat rättsområde hämtad bestämning som förhandenvaro
av ämbetsmannaansvar. En godtagbar lösning av förevarande socialpolitiska
fråga lärer med andra ord ej kunna ernås efter kriminalrättsliga
linjer, utan torde man i stället böra söka anknytning till mera naturliga och
näraliggande kriterier.
Länsstyrelsen har med stöd av det sålunda anförda hemställt örn verkställande
av en ingående utredning av frågan örn en ändamålsenlig inbördes
avgränsning av de olika författningarnas rörande förhandlingsrätt tillämpningsområden.
Sakkunnigförslaget har i nu förevarande del avstyrkts i åtskilliga yttranden.
Arbetsdomstolens ordförande har sålunda anfört i huvudsak följande:
Enligt min mening har vid tidigare lagstiftning om förhandlingsrätt, till
den del statens och kommunernas befattningshavare därav beröras, förhandlingsrätten
väl mycket betraktats såsom en sak för sig utan att tillräckligt ses
i sammanhang med frågan om formerna för den reglering av anställningsvillkoren,
som förhandlingarna åsyfta — närmare bestämt frågan örn när regleringen
kan ske genom kollektivavtal eller bör ske genom ett ensidigt av vederbörande
myndighet utfärdat reglemente. Det synes mig emellertid vara av
yttersta vikt, att detta sammanhang tillbörligt beaktas. Örn nämligen på grund
av allmänna offentligrättsliga principer möjligheten att sluta kollektivavtal är
beskuren beträffande särskilda grupper av statliga och kommunala befattningshavare,
är det ägnat att åstadkomma oreda, örn dylika grupper med avseende å
formerna för förhandlingsrätten sammanföras med andra grupper, i fråga örn
vilka möjligheten att sluta kollektivavtal är fri. Denna synpunkt torde hava
särskild betydelse för de kommunala befattningshavarna, enär beträffande dem
en tendens synes göra sig gällande till reglering genom kollektivavtal för större
antal grupper än vad som är fallet i fråga örn statliga befattningshavare.
Så snart fråga är örn statliga eller kommunala, arbetstagare av sådana kategorier,
att de kunna betecknas såsom tjänstemän, kan det spörsmålet upp
-
22
Kungl. Majlis proposition nr 4.
ställas, huruvida kollektivavtal över huvud må upprättas eller för vilka grupper
av sådana arbetstagare dylikt avtal må slutas. Emellertid kan man inom detta
större problem särskilja ett mindre omfattande, nämligen i vad mån reglering
genom kollektivavtal — under antagen förutsättning att sådant avtal i det
särskilda fallet över huvud kan anses tillåtet — ina ske av sådana frågor som
antagande och entledigande av arbetstagare samt dessas skyldigheter i
tjänsten.
I en den 31 januari 1939 meddelad dom har arbetsdomstolen haft anledning
att taga ställning till dessa spörsmål. Med hänsyn till tvistefrågans läge
fann domstolen dock icke erforderligt att ingå på det ovannämnda större problemet
i hela dess vidd utan inskränkte sig i huvudsak till det mindre omfattande.
I avgörandet deltogo domstolens samtliga ordinarie ledamöter, och
domen beslöts enhälligt.
Sakförhållandet i målet var följande. I ett kollektivavtal mellan Norrbottens
läns landsting ävensom samtliga direktioner och styrelser för de under
landstinget lydande sjukvårdsinrättningarna, å ena sidan, samt svenska sjukhuspersonalförbundet,
å den andra, hade intagits en bestämmelse att vid tillsättande
av tjänst skulle vid i övrigt lika kvalifikationer företräde lämnas åt
sökande, som redan förut var anställd i landstingets tjänst. Vid tillsättande
av en 2:a eldarbefattning vid lasarettet i Piteå hade lasarettsdirektionen bland
ett flertal sökande utsett en person Å, därvid särskilt åberopats, att denne
skulle vara sina medsökande överlägsen genom kunskaper i elektroteknik. Förbundet
instämde landstinget och direktionen till arbetsdomstolen med påstående
att ovannämnda bestämmelse blivit överträdd, i det att en annan
sökande B, som innehade minst lika stora kvalifikationer som Å, bort äga
företräde, enär han redan förut var anställd vid annan under landstinget
lydande sjukvårdsinrättning. I målet gjorde landstinget och direktionen gällande,
att den åberopade bestämmelsen var ogiltig såsom stridande mot allmänna
offentligrättsliga grundsatser; vid utövandet av sin författningsenliga
funktion att tillsätta sjukhuspersonal kunde nämligen direktionen icke få
genom avtalsbestämmelser vara bunden i sin handlingsfrihet.
Arbetsdomstolen utgår i domen från att man under tjänstemannabegreppet
— vilket icke är i lagstiftningen närmare definierat —• kan inrymma två huvudgrupper
av arbetstagare i statlig och kommunal tjänst, nämligen dels en högre
grupp, omfattande sådana befattningshavare som jämlikt 25 kap. 22 § strafflagen
äro underkastade ämbetsmannaansvar, och dels en lägre grupp, omfattande
befattningshavare vilka icke äro underkastade sådant ansvar.
Beträffande den senare gruppen —- tjänstemän utan ämbetsmannaansvar —
kom arbetsdomstolen till det- resultatet att hinder icke förelåg vare sig mot
slutande av kollektivavtal i och för sig eller mot reglering i sådant avtal av
frågor örn antagande och entledigande eller örn skyldigheterna i tjänsten.
Arbetsdomstolen stödde sig därvid på 1936 års lag örn förenings- och förhandlingsrätt.
Enligt 1 § i nämnda lag omfattar lagen sådana arbetstagare i statens
eller kommunernas tjänst, som icke äro underkastade ämbetsmannaansvar.
Och 4 § i lagen innebär enligt sitt innehåll rätt att påkalla förhandlingar örn
alla sådana frågor, varom enligt 1 § i lagen örn kollektivavtal sådant avtal
kan slutas. Lagen av 1936 måste därför antagas vila på den förutsättningen
att förhandlingar, som öppnas enligt lagen, hunna resultera i ett kollektivavtal,
något som för den nu behandlade frågans del måste innebära, att statlig eller
kommunal myndighet, som förhandlar med tjänstemän, varå lagen är tillämplig,
icke skali anses vara av principiella skäl förhindrad att sluta ett kollektivavtal
beträffande någon sådan fråga, som för arbetstagare i enskild tjänst
må lösas genom kollektivavtal.
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
Beträffande tjänstemän, som äro underkastade ämbetsmannaansvar, utgick
arbetsdomstolen från att frågan örn kollektivavtals tillåtlighet i och för sig
eller beträffande särskilda ämnen icke var löst genom lagstiftningen — d. v. s.
1936 års lag och Kungl, kungörelsen den 4 juni 1937 angående förhandlingsrätt
för arbetstagare i statens tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar.
För denna grupp av tjänstemän måste arbetsdomstolen alltså bedöma
frågan med hänsyn till allmänna offentligrättsliga principer. Domstolen fann
det i denna del icke kunna betvivlas, att — därest kollektivavtal icke skulle
anses helt uteslutet i fråga örn tjänstemän med ämbetsmannaansvar — en reglering
genom dylikt avtal dock under alla omständigheter icke kunde ske av
frågorna örn antagande, entledigande och skyldigheter i tjänsten. Den myndighet,
som författningsenligt har att under eget ämbetsmannaansvar besluta
i dylika frågor, är därvid skyldig att taga hänsyn allenast till vad tjänstens
bästa fordrar, och myndigheten kan icke få genom kollektivavtal binda sin
handlingsfrihet och beröva sig möjligheten att förfara på sätt dess ämbetsplikt
kräver. — Domstolen framhöll att det kunde ifrågasättas, huruvida icke i princip
samma synpunkter borde vara avgörande även beträffande tjänstemän
utan ämbetsmannaansvar, men då, på sätt ovan anförts, frågan örn dem ansågs
löst genom lagstiftningen, saknade domstolen anledning att gå närmare in på
detta problem.
Arbetsdomstolen kom sålunda till det resultatet, att frågan huruvida den i
målet omtvistade bestämmelsen i det särskilda fallet icke vore bindande berodde
på örn innehavaren av eldarbefattningen kunde anses underkastad
ämbetsmannaansvar. Arbetsdomstolen ansåg att ämbetsmannaansvar ej förelåg
och alltså att bestämmelsen var bindande. Såsom skäl härför anfördes,
att innehavaren icke kunde antagas hava att på ett mera självständigt sätt
utöva funktioner av betydelse för lasarettets verksamhet. Då vidare B ansågs
lika kvalificerad som Å, blev domslutet, att direktionen vid befattningens tillsättande
förfarit i strid med kollektivavtalet.
Även de sakkunniga hava i sitt betänkande utgått från att man måste räkna
med två grupper kommunala tjänstemän, allt eftersom ämbetsmannaansvar
föreligger eller icke. De sakkunniga hava vidare ansett, att såsom kommunal
tjänsteman i vidsträckt mening (d. v. s. befattningshavare i båda grupperna)
kan anses den, som finnes upptagen i kommunal löncstat eller tjänsteförteckning.
Enligt de sakkunnigas förslag skall den särskilda lagstiftningen örn
förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän omfatta alla tjänstemän i denna
vidsträcktare mening. Såsom alternativ gränsbestämning uppställes dock
ämbetsmannaansvaret; detta med hänsyn till fall där lönestat eller tjänsteförteckning
ej upprättats eller en tjänsteman med dylikt ansvar av någon anledning
ej finnes upptagen i lönestat eller tjänsteförteckning. I överensstämmelse
därmed hava de sakkunniga föreslagit den ändringen i 1 § av 1936 års lag, att
denna lag icke skall hava tillämpning å sådana kommunala arbetstagare, som
äro underkastade ämbetsmannaansvar eller innehava befattningar, upptagna
i kommunal lönestat eller tjänsteförteckning. Gruppen tjänstemän utan ämbetsmannaansvar
skulle således överflyttas från 1936 års lag till den särskilda lagstiftningen.
Med hänsyn till de sakkunnigas förslag anser jag angeläget att kraftigt
understryka vad som redan anförts angående vikten av att full samstämmighet
upprätthålles mellan gränserna för förhandlingsrättsformerna och gränserna
för kollektivavtals tillåtlighet. Örn de sakkunnigas förslag icke lägges till
grund för lagstiftning utan ämbetsmannaansvaret bibehålies såsom uteslutande
gränsbestämning, anser jag det önskvärt att genom lagstiftning fastslås, huru
-
24
Kungl. Majlis proposition nr -i.
vida eller i vilka fall kollektivavtal över lmvud må slutas beträffande arbetstagare
med ämbetsmannaansvar. I den mån kollektivavtal finnes böra få
slutas, kan enligt den i domen antagna principen reglering genom kollektivavtal
dock icke ske av frågor rörande antagande, entledigande och skyldigheter
i tjänsten. Därest åter de sakkunnigas gränsbestämning väljes, synes det mig
vara i än högre grad önskvärt att i lagstiftningsväg en förklaring gives åtminstone
därom, att den överflyttade gruppen •—- tjänstemän utan ämbetsmannaansvar
-—- skall beträffande ovannämnda särskilda frågor följa samma regler,
som ansetts gälla för tjänstemän med ämbetsmannaansvar.
Vidare synes de sakkunnigas gränsbestämning icke böra väljas, med mindre
samtidigt en motsvarande reglering eller i varje fall ett förtydligande sker beträffande
statens tjänstemän. Det måste nämligen -—- trots rubriken till 1937
års kungörelse — betecknas såsom antagligt, att åtskilliga statens befattningshavare,
som kunna betecknas såsom tjänstemän, dock icke äro underkastade
ämbetsmannaansvar. Parallellism med de sakkunnigas förslag kunde vinnas
exempelvis genom att 1937 års kungörelse förklarades gälla befattningshavare
placerade i lönegrad och genom en motsvarande ändring i 1936 års lag.
Vad därefter angår frågan örn det i och för sig kan anses ändamålsenligt
att välja de sakkunnigas linje beträffande gränsbestämningen, är det obestridligt,
att ämbetsmannaansvaret är en från praktisk synpunkt svårhanterlig
gräns. Det kan dock ifrågasättas, huruvida icke ännu större olägenheter
uppstå med de sakkunnigas linje. Ämbetsmannaansvarsgränsen är dock teoretiskt
synnerligen fast och klar. Så snart man kommer nedanför denna gräns,
bliva förhållandena högst flytande. Det torde vara uteslutet att uppdraga en
hållbar gräns mellan tjänstemän utan ämbetsmannaansvar och arbetstagare
utan tjänstemannaställning. Den av de sakkunniga i detta avseende föreslagna
bestämningen — upptagande i lönestat eller tjänsteförteckning — är knappast
tillfredsställande. Särskilt kan anmärkas, att det beror på kommunerna själva,
vilka befattningar de vilja uppföra i lönestat eller tjänsteförteckning, och med
de sakkunnigas linje överlämnas det därför i stor utsträckning åt kommunerna
att avgöra, vilka arbetstagare som skola hänföras å ena sidan under
1936 års lag och å den andra under den nu föreslagna lagen, med åtföljande
möjlighet att därigenom reglera, i vilken utsträckning kollektivavtal skall
kunna slutas. Redan nu finnas exempel på att mindre kommuner i lönestat
upptagit okvalificerade kroppsarbetare, och en överflyttning i motsatt riktning
är lika tänkbar. Man måste också beakta, att efter de sakkunnigas linje olikhet
lätteligen kan uppstå mellan befattningshavare, som i fråga örn arbetsuppgifter
äro likställda. Inom skilda kommuner kan olika praxis råda i fråga örn
de befattningar som upptagas i lönestat. En och samma kommun kan vidare
hava anledning att på stat uppföra ett antal befattningar för en viss uppgift,
exempelvis eldare eller köksbiträden vid ett sjukhus, men att samtidigt ställa
ett allmänt anslag till förfogande för eventuellt erforderlig komplettering av
dessa arbetskrafter.
Vid avvägning av de praktiska olägenheter, som sålunda äro förenade med
såväl den ena som den andra linjen, är jag örn än med tvekan benägen att anse
den nuvarande ordningen vara att föredraga.
Spörsmålet har emellertid också sin principiella sida. På sätt förut framhållits
har arbetsdomstolen i sin ovannämnda dom uttalat, att det kunde ifrågasättas,
huruvida icke i princip samma synpunkter på frågan om kollektivavtalets
tillåtlighet borde anläggas, när det gäller tjänstemän utan ämbetsmannaansvar
som när fråga är örn tjänstemän med dylikt ansvar. Arbetsdomstolen
ansåg ju emellertid, att frågan beträffande den förra gruppen blivit löst
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
genom 1936 års lag, och saknade därför anledning att i denna del ingå på det
principiella problemet. Man kan nu spörja, huruvida den lösning, som sålunda
enligt arbetsdomstolens tolkning ägt rum, är principiellt riktig eller
huruvida icke gruppen tjänstemän utan ämbetsmannaansvar bör överflyttas
i enlighet med de sakkunnigas förslag just för att därigenom hindra en reglering
genom kollektivavtal i fråga örn denna grupp, åtminstone såvitt rör frågor
om anställning, entledigande och skyldigheter i tjänsten. Svaret härpå beror
väsentligen på var ämbetsmannaansvarsgränsen egentligen går. Skulle denna
ligga mycket högt, finnes otvivelaktigt anledning att av principiella skäl göra
någon överflyttning. Enligt arbetsdomstolens dom är för ämbetsmannaansvaret
avgörande det mått av självständighet, varmed befattningshavaren har att fullgöra
sina åligganden. Med denna bestämning torde ämbetsmannaansvar vara
förenat icke blott med befattningar av chefskaraktär utan med en mängd relativt
underordnade befattningar. Enligt min uppfattning torde de flesta befattningshavare,
som hava uppgifter av betydelse för den speciella kommunala
funktion, varom fråga är, falla inom den av ämbetsmannaansvaret konstituerade
gränsen. Och örn de befattningshavare, som falla utanför, gäller vad
förut anförts rörande det flytande i gränsen mellan dem och arbetstagare
utan formell tjänstemannaställning. Jag kan med hänsyn härtill icke anse en
överflyttning nödvändig av principiella skäl. ,.lni , ,, ,
På grund av vad sålunda anförts anser jag mig bora tillstyrka, att den nuvarande
gränsdragningen och icke den av de sakkunniga föreslagna upptages
i den blivande lagstiftningen.
Även socialstyrelsen har, i likhet med arbetsdomstolens ordförande, ansett
lagen örn förenings- och förhandlingsrätt vila på förutsättningen, att förhandlingar,
som öppnades enligt lagen, skulle kunna resultera i ett kollektivavtal.
Båda parterna vore vid sådan förhandling i princip likställda. Så vöre emellertid
icke fallet vid förhandling mellan statlig eller kommunal myndighet och
en tjänstemannaorganisation. I ordet förhandling måste, då fråga vore örn
det allmännas tjänstemän, inläggas en betydelse, som närmast motsvarades av
ordet överläggning eller samråd. Då statens eller en kommuns tjänstemän
genom sin organisation upptoge förhandlingar med vederbörande myndighet,
kunde de under nu rådande förhållanden icke syfta till att sluta ett avtal utan
kunde endast avse att inför myndigheten framlägga sin uppfattning rörande
sina anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor. Att ett kollektivavtal, i varje
fall rörande de allmänna anställningsvillkoren, icke kunde slutas mellan staten
eller kommun å ena samt tjänstemännen å andra sidan vore beroende på den
höghetsrätt, som det allmänna enligt gällande rättssystem och den praxis, som
utvecklats, intoge gentemot sina tjänstemän. Genom förhandling i den mening,
vari ordet användes för statens och kommunernas tjänstemäns del, finge
tjänstemännen tillfälle att inför myndigheten motivera sina synpunkter å
frågor berörande anställningsförhållanden m. m. samt att bemöta vad som
från myndighetens sida anfördes till stöd för dess uppfattning. Tjänstemännen
bereddes vidare säkerhet för att i akten rörande ärendet funnes en ingående
redogörelse för deras ståndpunkt. Slutligen vore myndigheterna skyldiga
att låta en förhandlingsberättigad organisation taga del av förslag till
nya avlöningsbestämmelser för tjänstemännen. Däremot skedde genom för
-
26
Kungl. Majds proposition nr 4.
handlingen ingen ändring i den beslutanderätt, som eljest tillkomme den statliga
eller kommunala myndigheten. Detta vore även de sakkunnigas utgångspunkt,
såsom framginge av den i 1 § första stycket i förslaget intagna bestämmelsen,
att inskränkning genom lagen icke gjordes i kommunen eller kommunal
myndighet enligt lag eller författning tillkommande beslutanderätt. Med
hänsyn till det nu anförda måste man utgå från, att det icke vore riktigt att
till en förhandlingsordning för statliga eller kommunala tjänstemän hänföra
sådana grupper av stats- eller kommunalanställda, som kunde vara berättigade
att sluta kollektivavtal. Detta bleve emellertid resultatet vid bifall till de sakkunnigas
förslag.
Socialstyrelsen har sagt sig kunna tillstyrka den av de sakkunniga föreslagna
avgränsningen gentemot arbetstagare, som folie under lagen örn förenings- och
förhandlingsrätt, allenast under den förutsättningen, att man i samband därmed
vore beredd att förklara, att rätt att sluta kollektivavtal icke skulle förefinnas
för de tjänstemannagrupper, som därmed komme att falla under lagen
örn förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän. Detta innebure emellertid en
betydande förändring i förhållande till den nu gällande ordningen. Det kunde
bland annat påpekas, att sjukvårdsbiträden och ekonomipersonalen vid sjukhus
i allmänhet vore upptagna med årslön i landstingens lönestater men att de
icke torde äga ämbetsmannaansvar. Styrelsen ville allvarligt avråda från en
lagstiftning, som skulle kunna föranleda, att denna arbetstagargrupp förlorade
rätten att sluta kollektivavtal. Förutom de nu anförda principiella skälen talade
mot den av de sakkunniga föreslagna dubbla avgränsningen, att man därigenom
i allt fall ej vunne ett enhetligt bedömande i olika kommuner. Dessa hade
nämligen möjlighet att själva avgöra, vilka befattningar som med årslön skulle
upptagas i lönestaten. Det måste vidare sägas vara ur systematiska synpunkter
olämpligt, att man i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt vid bifall
till sakkunnigförslaget skulle stadga en annan avgränsning för kommunala än
för statliga tjänstemän. Därtill komme, att 1 § i 1936 års lag bleve ganska
svårtolkad för den icke juridiskt skolade allmänheten.
Socialstyrelsen har vidare sagt sig kunna i åtskilliga delar instämma i de
sakkunnigas kritik mot en skiljelinje dragen vid ämbetsmannaansvaret, dock
icke i påståendet, att den mest betydande olägenheten av en dylik skiljelinje
vore, att icke alla de, som allmänt betecknades såsom tjänstemän, vore underkastade
ämbetsmannaansvar. Tvärtom vore det en fördel, att ej alla tjänstemän
behandlades lika i fråga örn förhandlingsrätten utan att de, som kunde
sluta kollektivavtal örn de allmänna anställningsvillkoren, hänfördes till lagen
örn förenings- och förhandlingsrätt. — Styrelsen hade tidigare i åtskilliga sammanhang
framhävt behovet av en tjänstemannalagstiftning, avseende såväl statliga
som kommunala tjänstemän. I en dylik lagstiftning skulle såsom en inledande
del ingå en positiv definition å tjänstemannabegreppet. Det vore
självfallet, att en sådan definition borde komma till användning i lagstiftningen
örn förhandlingsrätt. En tjänstemannalagstiftning måste emellertid föregås av
en omfattande utredning, som kunde beräknas taga lång tid i anspråk. Det
vore angeläget, att en sådan utredning med det snaraste igångsattes. I av
-
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
bidan på att en tjänstemannalagstiftning genomfördes syntes det nödvändigt
att som skiljelinje mellan de olika kommunala befattningshavarna i en lag örn
förhandlingsrätt för dem godtaga en avgränsning, som grundade sig på bestämmelserna
örn ämbetsmannaansvar. Även örn en dylik avgränsning kunde
vara besvärlig att tillämpa i det enskilda fallet, gåve den i vart fall den för
närvarande mest tillfredsställande gränslinjen mellan de båda förhandlingsordningarna.
En av socialstyrelsens ledamöter, byråchefen Hagman, har i särskilt
yttrande anmält skiljaktig mening beträffande uppfattningen, att staten och
kommunerna innehade en »höghetsrätt» gentemot sina tjänstemän, vilken
medförde, att med förhandlingar icke kunde åsyftas att sluta avtal mellan vederbörande
kontrahenter. Att denna »höghetsrätt» vore en ren konstruktion frarnginge
bland annat därav, att densamma icke ansåges förefinnas gentemot arbetarna.
Särskilt för kommunernas vidkommande torde jämväl för högre befattningar
allt emellanåt avtal träffas örn anställning på viss tid och på vissa
villkor, även örn dessa avtal icke vore några kollektivavtal. Därest en kommun
skulle önska att efter förhandlingar ingå kollektivavtal med samtliga hos kommunen
anställda befattningshavare, syntes det vara kommunens egen sak att
därom fatta beslut. Befogenhet därtill torde icke enligt gällande lagstiftning
kunna förvägras kommunen. Med utgångspunkt från dessa synpunkter hade
reservanten ansett, att de sakkunnigas förslag till 1 § bort oförändrat kunna
tillstyrkas.
Länsstyrelsen i Uppsala län har yttrat:
I 1936 års lag 1 § undantogos från lagens tillämpning sådana arbetstagare i
statens eller kommunernas tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar,
och såvitt angår statens tjänstemän har samma gränsbestämning blivit iakttagen
genom Kungl, kungörelsen den 4 juni 1937. I konsekvens med denna
ståndpunkt utgår 4 § i 1936 års lag från en förhandlingsrätt, som är bestämd
i enlighet med kollektivavtalslagen, samt från förutsättningen att arbetstagarna
skola kunna utöva stridsåtgärder. I 3 kapitlet av lagen har därför upptagits en
rad bestämmelser, vilka avse att främja arbetsfreden. Beträffande rättegången
har stadgats, att arbetsdomstolen med undantag för förseelser skall vara rätt
forum. Såvitt länsstyrelsen kan finna, är denna lag i nämnda avseenden konsekvent
uppbyggd.
Emellertid hava anmärkningar framkommit angående svårigheten att fastställa
vilka arbetstagare, som äro underkastade ämbetsmannaansvar, och i anledning
härav hava de sakkunniga i nu föreliggande förslag frångått den föregående
gränsdragningen och beträffande de kommunala tjänstemännen likställt
dem, som äro underkastade ämbetsmannaansvar, och dem, som inneha
befattningar, upptagna i kommunal lönestat eller tjänsteförteckning. Såvitt
länsstyrelsen kan finna, innebär detta förslag en principiell avvikelse från den
tidigare lagstiftningen; en avvikelse, som knappast synes hava varit insedd
eller avsedd av de sakkunniga.
Beträffande tjänstemän, som äro underkastade ämbetsmannaansvar, torde
gälla, att kollektivavtal angående anställning, entledigande eller tjänsteplikt
ej är giltigt. Åtminstone i vissa rättegångar, där dylikt avtal kan tänkas bli
åberopat, synes arbetsdomstolen ej vara rätt forum. För nu ifrågavarande
tjänstemän torde jämväl få antagas, att stridsåtgärder icke äro för dem tilllåtna.
Beträffande befattningshavare däremot, vilka äro upptagna i kommu
-
28
Kungl. Majus proposition nr 4.
ilai lönestat eller tjänsteförteckning, synes det sannolikt, att, i den män lönestater
och tjänsteförteckningar bliva alltmer fullständiga, sistnämnda grupp
kommer att innefatta även sådana befattningshavare, vilka i nyssnämnda hänseenden
hava samma rättsställning som arbetstagarna enligt 1936 års lag. Förslaget
innefattar emellertid icke någon motsvarighet till 1936 års lags 3 kapitel,
ej heller till dess processuella bestämmelser. Verkan av förslaget synes således
bliva, att för kommunernas del befattningshavarna skulle komma att tillhöra
tre grupper med olika rättsställning, den ena arbetstagare, vilka äro
underkastade 1936 års lag, den andra befattningshavare, vilka icke äro
underkastade ämbetsmannaansvar men äro upptagna i kommunal lönestat eller
tjänsteförteckning och i följd därav underkastade förslaget till lag örn förhandlingsrätt
för kommunala tjänstemän, men i övrigt i vissa avseenden likställda
med första gruppen, och den tredje sådana befattningshavare, vilka äro
underkastade ämbetsmannaansvar och i följd därav såsom nyss antytts intaga
viss särställning, men för vilka förslaget till lag om förhandlingsrätt det oaktat
skulle bli tillämpligt.
Såvitt länsstyrelsen kan finna, kommer förslaget med dess nya gränsdragning
att bryta med den principiella konsekvens, efter vilken 1936 års lag är
^PPbyggck Fet synes sannolikt, att gränsdragningen beträffande dem, som
äro underkastade ämbetsmannaansvar eller för vilka detta icke gäller, inom
kort blir fastställd genom prejudikatbildning. I stället för de tolkningssvårigheter,
som föranlett de sakkunniga att frångå formuleringen i 1936 års lag och
1937 års kungörelse, torde ny och större osäkerhet uppkomma. Med den nu
föreslagna formuleringen synes det icke heller uteslutet, att enahanda frågor
kunna underkastas såväl arbetsdomstolens som de allmänna domstolarnas avgörande.
Det synes därför som örn sådana betänkligheter förelåge mot att
frångå systemet enligt 1936 års lag, att dessa betänkligheter icke uppvägas av
de fördelar, som de sakkunniga hoppats vinna genom sin formulering.
Landsorganisationen i Sverige och svenska kommunalarbetareförbundet
hava icke funnit den i förslaget upptagna kombinationen av gränslinjer för
lagens tillämpningsområde äga företräde framför en avgränsning uteslutande
med utgångspunkt från ämbetsmannaansvaret. För det fall, då lönestat eller
tjänsteförteckning ej funnes, innebure de sakkunnigas regel, att frågan örn
lagens tillämplighet avgjordes uteslutande med hänsyn till ämbetsmannaansvaret.
Funnes åter lönestat eller tjänsteförteckning, men vore å densamma
icke uppförda de grupper eller de enskilda tjänstemän, beträffande vilkas anställningsvillkor
fråga örn förhandlingsrättens utövande uppkomme, medförde
regeln, att den föreslagna lagens förhandlingsordning bleve tillämplig endast
å sådana grupper, respektive enskilda arbetstagare, vilka vore underkastade
ämbetsmannaansvar, medan däremot 1936 års lag bleve tillämplig å de övriga,
även örn dessa rätteligen bort hava uppförts å lönestat eller tjänsteförteckning.
Det syntes uppenbart, att fixeringen av en lags tillämpningsområde icke kunde
ske efter dylika godtyckligt verkande normer. I ämbetsmannaansvaret däremot
ägde lagstiftaren en objektiv och för alla kommuner allmängiltig norm, grundad
på allmän lag. Denna norm hade utan veterliga olägenheter tillämpats
såväl i 1936 års lag som vid regleringen av förhandlingsrätten för statstjänstemän.
Den nu föreslagna lagen skulle, därest tillämpningsområdet bestämdes
på sätt de sakkunniga ansett lämpligt, medföra en begränsning av tillämpningsområdet
för förstnämnda lag, i det att sådana arbetstagare i kommunernas
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
tjänst, som icke vore underkastade ämbetsmannaansvar men vore upptagna i
lönestat eller tjänsteförteckning, finge så att säga överföras från lagen örn
förenings- och förhandlingsrätt till kommunala förhandlingslagen, medan 1936
års lag skulle i samma utsträckning som hittills vara gällande för alla sådana
arbetstagare i statens tjänst, som icke vore underkastade ämbetsmannaansvar.
»överförandet» av angivna kategori av kommunala arbetstagare från 1936 års
lag till den nya lagen skulle betyda en försämring av deras ställning i förhandlingsrättshänseende.
Överståthållarämbetet har anslutit sig till de sakkunnigas åsikt, att samtliga
kommunala tjänstemän borde äga förhandla i en ordning, som huvudsakligen
överensstämde med förhandlingsordningen för statens tjänstemän. Huruvida
den kommunala tjänstemannen hade att handla under ämbetsmannaansvar
eller ej vore i detta hänseende utan avgörande betydelse, vartill komme, att
en vid ämbetsmannaansvaret dragen skiljelinje mellan olika kommunala arbetstagare
kunde vara svår att finna, särskilt som de kommunala myndigheterna
ofta icke hade tillgång till erfaren juridisk sakkunskap. Det kunde emellertid
också vara besvärligt att fastslå, huruvida en kommunal befattning alls vore
av tjänstemannakaraktär. I känsla härav hade de sakkunniga för ernående av
en lättillämplig föreskrift föreslagit, att lagen skulle vara tillämplig å kommunala
tjänstemän, som vore underkastade ämbetsmannaansvar eller innehade
befattningar, upptagna i kommunal lönestat eller tjänsteförteckning. Det vore
dock ofta så i de olika kommunerna, att lönestaten eller tjänsteförteckningen
— om sådan funnes — ofullständigt eller eljest bristfälligt angåve de kommunala
befattningarna. Lagförslaget kunde därför icke anses tillfredsställande,
i all synnerhet som enligt detsamma kommunala myndigheter likväl
kunde få att pröva förekomsten av ämbetsmannaansvar. Syftet med förslaget,
nämligen att under lagen hänföra kommunaltjänstemännen men därifrån undantaga
kommunalarbetarna, kunde emellertid ernås, örn lagen bestämdes skola
avse befattningshavare i kommunens tjänst med undantag av dem, som hade
kollektivavtal eller utförde arbete av samma slag som arbetstagare med kollektivavtal.
Att kollektivavtal ej tillämpades för tjänstemannagrupper syntes
kunna få förutsättas.
Stadsfullmäktige i Göteborg hava uppgivit, att i Göteborgs stad åtskilliga
av de befattningshavare, som de sakkunniga syntes vilja föra in under den
föreslagna lagen, icke vore upptagna i stadens lönestat utan avlönades från
s. k. klumpanslag till, exempelvis, »övriga avlöningar», »extra biträden» m. m.
Å andra sidan funnes i lönestaten betydande anslag till avlöning av personal,
anställd enligt kollektivavtal, vilken personal till väsentlig del bestode av
arbetstagare, som borde falla under lagen om förenings- och förhandlingsrätt.
På grund härav borde avgränsningen mellan sistnämnda lag och den nu föreslagna
lämpligen ske på det sättet, att till arbetarekategorien hänfördes de
befattningshavare, vilkas arbetsvillkor vore eller bleve reglerade genom kollektivavtal,
medan övriga arbetstagare räknades till tjänstemannagrupperna.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anslutit sig till den sålunda
uttalade meningen.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
Vad de sakkunniga anfört rörande spörsmålet, huruvida lagen bör stadga
en undantagsställning för innehavare av chefsbefattningar, har föranlett erinringar
i några yttranden.
Svenska stadsförbundet har framhållit, att chefstjänstemännen givetvis vid
förhandlingar icke borde få företräda på tjänstemannasidan. Detta vore så
självklart, att det knappast behövde fastslås i lagtexten. Men ville man gå
vidare i sin strävan att förhindra chefstjänstemannen att intaga en dubbelställning
av på en gång tjänsteman med mot staden riktade anspråk och stadens
sakkunniga organ vid fixerande av arbetsgivarens ställning till de anställda,
mötte betydande svårigheter. Som de sakkunniga påpekat, torde redan definitionen
av begreppet chefstjänsteman bereda bekymmer. Under sådana förhållanden
kunde det knappast ifrågasättas ett stadgande, som överlag berövade
-chefer» rätt att tillhöra samma organisation som deras underordnade. Ett
försök till sammanförande i en och samma särskilda organisation av chefer i
vidsträckt betydelse skulle säkerligen komma att stöta på sådana svårigheter,
att dessa chefer i realiteten komme att gå miste örn sin förhandlingsrätt. Ville
man tillgodose det i och för sig befogade önskemålet, att chefer frigjordes från
det inflytande, som medlemskapet i tjänstemannaföreningen på platsen kunde
tänkas utöva på deras ställning, torde någon begränsning i ena eller andra avseendet
få förutsättas. En sådan avgränsning bleve dock säkerligen besvärlig nog
att i lag genomföra. Slutsatsen syntes bliva den, att avgörandet måste förläggas
till kommunerna själva, som i någon form borde få rätt att var för sitt vidkommande
bestämma, vilka chefstjänstemän icke skulle få tillhöra de underordnade
tjänstemännens riksorganisationer.
Stadsfullmäktige i Gävle ha ansett erfarenheten utvisa, att behov kunde
föreligga av en reglering av chefstjänstemännens ställning i förhållande till
tjänstemannaföreningarna, samt ha föreslagit införandet av förbud för
chefstjänsteman att tillhöra samma förhandlingsberättigade förening som
honom underställda tjänstemän. Genom att sammansluta sig i en egen riksorganisation
finge chefstjänstemännen möjlighet att genom förhandling tillgodose
sina intressen. Det torde i de enskilda fallen icke vara svårt att avgöra,
vilka befattningshavare vore att hänföra till chefstjänstemännens kategori. —
Gentemot vad stadsfullmäktige sålunda anfört har länsstyrelsen i Gävleborgs
län gjort gällande, att en chefstjänstemans ståndpunkttagande till visst spörsmål
ytterst bleve beroende på hans mer eller mindre objektiva inställning,
och att därför frågan örn särskild reglering av chefstjänstemännens ställning
syntes sakna praktisk betydelse.
De i sakkunnigförslaget givna bestämningarna av begreppen »kommun» och
»kommunalmyndighet» hava föranlett uttalanden från några håll.
Domkapitlet i Linköpings stift har riktat gensaga mot att orden »kyrklig»
och »församling» utplånades och uppslukades av ord sådana som »kommunal»
och »kommun», vilka vore rent missvisande för den sak det gällde och icke
gåve rättvisa åt den egenart och det självständiga väsen, som måste tillerkännas
den svenska kyrkan. Därest lagen vore avsedd även för kyrkliga
31
Kungl. Majus proposition nr 4.
befattningshavare, som stöde i församlingarnas eller pastoratens tjänst, borde
detta utsägas med de för kyrka och den kyrkliga organisationen begripliga och
hävdvunna uttrycken.
Allmänna svenska prästföreningen har förklarat sig anse de sakkunnigas
definition av ordet kommun stå i strid mot verkliga sakläget och mot hävdvunnet
språkbruk, vilket kunde leda till osäkerhet, örn lagen över huvud kunde
tillämpas på kyrkliga befattningshavare.
Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott har ansett definitionen å
begreppet »kommun» icke erforderlig samt definitionen å begreppet »kommunalmyndighet»
icke fullt klarläggande.
Även svenska landstingsförbundet har funnit definitionen å begreppet
»kommunalmyndighet» rätt väg och i behov av en närmare precisering.
Svenska stadsförbundet har icke velat ansluta sig till en formulering, som
skulle göra det möjligt för tjänstemännen att påkalla förhandlingar med t. ex.
drätselkontor, elektricitetsverk etc. Förhandlingsrätten måste riktas enbart
mot de kommunala myndigheterna, icke mot underlydande verk.
Huruvida eller i vad mån arbetstagare i statens eller i kommuns tjänst
skola med avseende å rätten att förhandla med arbetsgivaren vara likställda
med arbetstagare i enskild tjänst har alltsedan frågan örn en laglig reglering
av denna rätt upptogs till behandling varit föremål för skilda uppfattningar.
Ifrågavarande spörsmål har visserligen i huvudsak vunnit sin lösning genom
1936 års lag örn förenings- och förhandlingsrätt, vilken äger tillämpning å förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare, dock icke beträffande sådana
arbetstagare i statens eller kommunernas tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar,
och samma gränsdragning har sedermera bibehållits vid tillskapandet
av en författningsmässigt reglerad förhandlingsrätt för statens tjänstemän.
Emellertid hava de sakkunniga nu beträffande kommunernas befattningshavare
föreslagit en sådan jämkning i den genom 1936 års lag uppdragna skiljelinjen,
att denna visserligen fortfarande skulle komma till användning, men
icke ensam utan i kombination med en annan, enligt vilken samtliga innehavare
av befattningar, upptagna i kommunal lönestat eller tjänsteförteckning, skulle
erhålla förhandlingsrätt enligt den nu föreslagna lagen. Detta skulle alltså
innebära, att vissa kommunala befattningshavare, som för närvarande hava
förhandlingsrätt enligt 1936 års lag, i stället skulle föras in under den föreslagna
lagens tillämpningsområde. Som följd härav hava de sakkunniga föreslagit
en motsvarande inskränkning i tillämpningsområdet för 1936 års lag.
Såsom skäl för en dylik jämkning i statsmakternas tidigare beslut rörande
denna fråga hava de sakkunniga framhållit, dels att frågan om ämbetsmannaansvarets
förefintlighet i många fall syntes svårare att avgöra när det gällde
kommunala arbetstagare än när det gällde statliga, dels ock att icke alla de,
som allmänt betecknades såsom tjänstemän, vore underkastade ämbetsmannaansvar.
Vad det första av dessa båda skäl beträffar vill jag erinra, att detsamma
redan beaktats vid tillkomsten av 1936 års lag men då icke ansetts böra till
-
Departements
chefen.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
mätas någon avgörande betydelse. Att så icke heller nu bör vara fallet synes
så mycket naturligare, som det ju denna gång gäller icke att draga en gräns
mellan förhandlingsberättigade och ej förhandlingsberättigade arbetstagare
utan endast att, samtidigt som de för närvarande från förhandlingsrätt utestängda
arbetstagarna tillerkännas sådan rätt, rörande densamma meddela
för dem särskilt avsedda bestämmelser. Efter ikraftträdandet av den nu
ifrågasatta lagstiftningen måste med andra ord ett felaktigt antagande rörande
förefintligheten eller icke av ämbetsmannaansvar bliva av mindre betydelse
än det för närvarande skulle vara, och detta för både vederbörande kommun
och befattningshavare.
Beträffande härefter de sakkunnigas andra skäl för att ämbetsmannaansvaret
icke borde ensamt tjäna som gräns mellan 1936 års lag och den nu ifrågasatta,
vill jag såsom min mening framhålla, att de sakkunniga synas hava
fäst alltför stort avseende vid en allenast terminologisk fråga. De sakkunniga
hava syftat till att under den av dem föreslagna lagen hänföra
samtliga de kommunala befattningshavare, vilka enligt gängse beteckning äro
»tjänstemän», men också endast dessa. Att detta syfte icke skulle uppnås
genom ett antagande av de sakkunnigas förslag framgår dock redan av vad de
sakkunniga själva erinrat örn variationer olika kommuner emellan beträffande
både förefintligheten och fullständigheten av lönestater och tjänsteförteckningar,
samt har ytterligare påvisats i några remissyttranden. Oavsett detta
bör emellertid enligt min mening problemet i första hand skärskådas från
den synpunkten, att den nu ifrågasatta förhandlingsordningen såvitt möjligt
bör göras tillämplig allenast för sådana befattningshavare, vilka icke hava
behov av förhandlingsrätt enligt 1936 års lag. En förhandling enligt denna
lag syftar regelmässigt till åstadkommande av kollektivavtal mellan parterna,
och dessa äro därför under förhandlingen fullt jämbördiga. Såsom torde
framgå av den tidigare redogörelsen för de sakkunnigas lagförslag och senare
kommer att av mig vidare beröras, är däremot sakkunnigförslaget huvudsakligen
avsett för sådana fall, då vederbörande kommun självständigt fattar beslut
rörande tjänstemännens anställningsförhållanden. Förslaget syftar därför
endast till att bereda tjänstemännen tillfälle att, innan kommunen fattar
sådant beslut, i form av en förhandling framföra sina synpunkter och önskemål
i frågan, därvid förhandlingen skall föras under kommunens ledning.
I synnerhet för de befattningshavare, som redan hava eller önska få sina
anställningsförhållanden reglerade genom kollektivavtal, kan således förhandlingsrätt
enligt förslaget icke vara av samma värde som sådan rätt enligt
1936 års lag. Framförallt med hänsyn härtill anser jag mig icke kunna förorda,
att samtliga innehavare av i kommunal lönestat eller tjänsteförteckning upptagna
befattningar skola falla under den nu ifrågasatta lagen. Åtskilliga av
dessa befattningshavare tillhöra nämligen otvivelaktigt den nyss åsyftade
kategorien.
Yad jag sålunda framhållit synes tala för att avgränsningen mellan 1936 års
lag och den nu ifrågasatta skedde med ledning av, huruvida vederbörande befattningshavares
anställningsförhållanden vore eller kunde förväntas bliva
33
Kungl. Majus proposition nr 4.
ordnade genom kollektivavtal eller icke. Under remissbehandlingen hava
också röster höjts till förmån för en dylik skiljelinje. Densamma är emellertid
uppenbarligen högst oklar och lämpar sig därför enligt min mening icke
för lagtekniskt bruk. Då man i stort sett torde uppnå åsyftat resultat genom
bibehållandet av nuvarande gränsdragning, har därför departementsförslaget
gjorts tillämpligt allenast å sådana kommunala tjänstemän, som äro underkastade
ämbetsmannaansvar. Såsom följd härav framlägger jag icke nu något
förslag till ändrad lydelse av 1 § i 1936 års lag.
Både tidigare och i detta ärende har framhållits, att man i avsaknad av en
allmän tjänstemannalagstiftning har svårt att på ett för en var tydligt sätt
avskilja de grupper befattningshavare i allmän tjänst, vilka böra få sin förhandlingsrätt
reglerad genom särbestämmelser. Även örn detta påstående äger
sin riktighet, är jag dock icke beredd att av sådan anledning, samtidigt som
jag förordar en avsevärd minskning av den i förhandlingsrättshänseende
bestående klyftan mellan olika arbetstagare, jämväl förorda omedelbart igångsättande
av en utredning i och för åstadkommandet av en tjänstemannalagstiftning.
I likhet med de sakkunniga finner jag icke erforderligt att i den ifrågasatta
lagen särskilt reglera frågan örn chefstjänstemännens ställning. Utöver
vad de sakkunniga härutinnan anfört vill jag endast framhålla, att det står
kommun öppet att vid förhandling enligt förslaget låta sig företrädas av den
eller dem, som kommunen anser kunna bäst tillvarataga kommunens intressen,
samt att vid sådan förhandling för kommunen bindande avtal sällan eller
aldrig lärer komma att träffas.
Med hänsyn till i annan lagstiftning begagnad terminologi anser jag, i likhet
med de sakkunniga, nödvändigt att i den nu ifrågasatta lagen närmare angiva
vad däri avses med begreppen kommun och kommunalmyndighet. Yad angår
de i terminologiskt hänseende framställda anmärkningarna mot de sakkunnigas
avfattning av begreppet kommun synes vid anmärkningarnas framställande
tillräcklig hänsyn icke hava tagits till den skiftande innebörd kommunbegreppet
språkligt sett äger; för att emellertid något missförstånd eller
någon oklarhet härutinnan icke skall vara att befara, har ett redaktionellt förtydligande
vidtagits på denna punkt. Vad beträffar begreppet kommunalmyndighet
synas därunder icke böra innefattas, jämte kommuns beslutande,
verkställande eller förvaltande organ, jämväl underlydande verk och inrättningar.
I den mån förvaltning och verkställighet i kommunallagstiftningens
mening icke tillkomma kommunala verk och inrättningar, synas dessa icke
böra utan särskilt uppdrag av kommunen företräda denna vid förhandlingar.
Kommuns och tjänstemäns representation vid förhandlingar.
l)c sakkunnig''».
Vad angår frågan örn vem som skall representera kommun vid förhandlingar
hava de sakkunniga påpekat, att i en del nu gällande lokala förhandlingsordningar
föreskrivits, att visst kommunalt organ hade att företräda kom
Bihang
till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 4. 4oc 3» 3
34
Kungl. Majus proposition nr 4.
munen, i flertalet fall lönenämnd. Enligt de sakkunnigas mening talade åtskilliga
skäl mot att i en allmän författning införa närmare bestämmelser
härom. Oavsett att därigenom skulle nödvändiggöras vissa ändringar i kommunallagarna,
syntes en likformig representation synnerligen svår att åvägabringa
med hänsyn till den skiftande art av kommunala sammanslutningar,
som avsåges i lagförslaget. Härtill komme, att de sakkunniga icke funnit
riktigt att stadga föreskrift örn att kommunen alltid skulle företrädas av samma
kommunala organ. Avgörandet vem eller vilka som skulle företräda kommunen
borde ske med hänsyn till arten av den fråga, som skulle bliva föremål
för förhandling. Funne kommunen ur sin synpunkt det iner lämpligt att låta
sig företrädas av en eller flera personer, som icke tillhörde kommunal myndighet,
borde detta vara kommunen obetaget. Framför allt med hänsyn till
att vissa slag av kommuner bildat sammanslutningar med uppgift just att tillvarataga
kommunernas arbetsgivarintressen, syntes det oriktigt att icke låta
kommunerna, där de funne det önskvärt, låta sig representeras av förhandlingsexperter
från angivna sammanslutningar.
Beträffande tjänstemännens representation vid förhandlingar hava de sakkunniga
till en början funnit uppenbart, att de nu ifrågasatta bestämmelserna
icke borde reglera annan form av förhandlingar än den, som innefattade förhandling
mellan kommun och tjänstemannaorganisation. I den mån en oorganiserad
grupp av tjänstemän eller en enskild tjänsteman ville komma till tals
med kommunal myndighet, folie sådana överläggningar utanför den föreslagna
lagen.
De sakkunniga hava vidare haft att taga ståndpunkt till frågan, örn alla
de av tjänstemännen bildade föreningarna skulle erhålla förhandlingsrätt
enligt författningen. Redan den omständigheten, att vid regleringen av statstjänstemännens
förhandlingsrätt stadgats en form för erkännande, gåve härvidlag
enligt de sakkunnigas mening erforderlig vägledning. Örn det ansetts
nödvändigt att giva förhandlingsrätt endast åt vissa statstjänstemannaorganisationer,
syntes det än nödvändigare, när det gällde de kommunala tjänstemännen,
att införa en motsvarande ordning med hänsyn till den mångfald
sammanslutningar av kommunala tjänstemän som förefunnes. Frågan huruvida
sanktion skulle vara förutsättning för att en förening skulle erhålla
förhandlingsrätt ansåge de sakkunniga sålunda böra besvaras jakande.
Beträffande härefter spörsmålet, åt vem befogenheten att meddela dylik
sanktion borde givas, hava de sakkunniga, efter det de på angivna skäl funnit
vederbörande kommun icke böra ifrågakomma, anfört bland annat följande:
Under sådana förhållanden synes man böra överväga, huruvida befogenheten
att erkänna förening såsom förhandlingsberättigad lämpligen bör överlämnas
åt Kungl. Majit eller åt ett statligt lokalt eller centralt organ.
Det lokala organ, som här närmast skulle komma ifråga, vore vederbörande
länsstyrelse. Oavsett den omständigheten, att en viss oenhetlighet även vid
länsstyrelsernas bedömande vore att befara, synes det mindre lämpligt att
ytterligare pålägga dessa redan förut hårt belastade myndigheter denna
för dem ganska främmande uppgift. Å andra sidan anse de sakkunniga, att
befogenhet att erkänna kommunal tjänstemannaförening icke behöver, såsom
Kungl. Majlis proposition nr 4 ,35
beträffande statst jänstemannaföreningarna, förbehållas Kungl. Majit. Av
de centrala statliga myndigheter, vilka under nu angivna förhållanden närmast
ifrågakomma, är enligt de sakkunnigas mening socialstyrelsen den
myndighet, som bör erhålla ifrågavarande uppgift. Redan genom en hänvisning
till de likartade befogenheter, styrelsen erhållit i 3 kapitlet av lagen
om förenings- och förhandlingsrätt, synes detta förslag vara motiverat. Kommunernas
anspråk på medinflytande vid godkännandet av organisationerna
torde kunna tillgodoses genom att socialstyrelsen, i den mån så finnes
erforderligt, inhämtar yttrande från vederbörande kommun, innan frågan
avgöres.
Den begränsning av de förhandlingsberättigade föreningarnas antal, som
ligger däri, att endast av socialstyrelsen godkända föreningar erhålla förhandlingsrätt,
finna de sakkunniga emellertid icke tillfyllest. En ytterligare
inskränkning har synts nödvändig av följande skäl.
Garanti måste i möjligaste mån skapas för att de kommunala myndigheterna
icke överhopas med göromål, som sammanhänga med förhandlingsrätten
för tjänstemännen. Nödvändigheten av att begränsa de förhandlingsberättigade
föreningarnas antal och därigenom minska göromålens omfattning
är större, när det gäller kommunala myndigheter, än när fråga är
om statliga. De kommunala myndigheterna bestå ju, i motsats till dem
som vid förhandling representera staten gentemot tjänstemännen, till större
delen av valda förtroendemän. Alltför stor belastning av de kommunala
förtroendemännens arbetsbörda synes böra undvikas, även örn härigenom en
viss inskränkning göres i tjänstemännens föreningsrätt.
Redan den omständigheten att, såsom föreslagits, socialstyrelsen och icke
Kungl. Majit skall avgöra frågan, huruvida en personalförening skall tillerkännas
rätt att uppträda såsom förhandlande part, synes göra det nödvändigt
att i lagen införa bestämmelser, som gör det möjligt för socialstyrelsen att
begränsa antalet sanktionerade föreningar. En prövning enbart på skälighetsgrunder
utan att lagen ger någon närmare anvisning kan bliva en för ämbetsverket
svårlöst och ömtålig uppgift och skulle sannolikt leda till att ett långt
större antal föreningar erhöile förhandlingsrätt än som ur såväl kommunernas
som tjänstemännens synpunkt vore önskvärt.
önskemål om en begränsning av de förhandlingsberättigade föreningarnas
antal ha vid upprepade tillfällen uttalats i de yttranden, som förekommit i
samband med antagandet av förhandlingsordningarna för privatanställda och
statens tjänstemän. Denna inställning hos tjänstemännen synes i fråga om
1936 års lag ha varit en av anledningarna till att det i lagens 3 kapitel särskilt
reglerade förhandlingsförfarandet träder i tillämpning endast örn huvudorganisation
av arbetstagare genom anmälan hos socialstyrelsen påkallar förfarandets
tillämpning.
Vid begränsning av föreningarnas antal kan skillnad göras mellan riksorganisationer
och fristående lokala organisationer. En riksorganisation
utgör en sådan sammanslutning, som principiellt står öppen för arbetstagare
av ett visst slag inom hela riket. En fristående lokal förening är däremot avsedd
att omsluta arbetstagare inom ett mer eller mindre lokalt begränsat område.
Därest förhandlingsrätten principiellt inskränktes till det förra slaget av
kommunala tjänstemannaorganisationer, skulle enligt de sakkunnigas mening
flera fördelar vinnas, utan att avsevärda svårigheter uppstode vid tillämpningen
av bestämmelsen eller ett oskäligt ingrepp i föreningsfriheten gjordes.
Den främsta anmärkningen skulle väl ligga däri, att ett system av enbart
riksorganisationer skulle förhindra ett samfällt uppträdande av en kommuns
samtliga tjänstemän gentemot kommunen. Härvid bör emellertid påpekas,
att riksorganisationssystemet icke betager alla lokalföreningar förhandlings
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
lätt. En lokalförening, som är ansluten till en erkänd riksförening, äger
givetvis förhandlingsrätt, i den män riksorganisationen delegerar sådan rätt.
I vilken utsträckning förhandlingsrätten skall utövas av riksorganisationen
eller av lokalavdelningen är en inre fråga för organisationen. Bestämmandet
av huruvida riksförening föreligger kan möjligen bliva svårt i den män föreningen
visserligen angiver sig avse att omfatta kommunala tjänstemän inom
hela riket men faktiskt icke omsluter mer än en eller ett pär orter. De sakkunniga
vilja därvid hävda, att vid bedömandet största möjliga hänsyn bör
tagas till att riksorganisationer i allmänhet utveckla sig ur lokala organisationer,
och att sålunda en riksorganisation bör antagas vara för handen, även
örn den faktiskt har medlemmar endast på ett mindre antal orter. Däremot
bör givetvis icke en organisation, som genom sitt namn blott giver sig skenet
av att vara riksorganisation men i verkligheten fyller en rent lokal uppgift,
anses vara riksorganisation.
Fördelarna av att begränsa de erkända föreningarna till riksorganisationer
äro flera. Till en början äro de kommunala tjänstemännen för närvarande
regelmässigt organiserade i riksorganisationer, antingen direkt eller genom
underavdelningar, tillhörande riksorganisation. Fristående lokalföreningar
torde knappast förekomma. Det ingrepp, som skulle göras i föreningsfriheten,
är sålunda i praktiken av ringa betydelse. Örn systemet med riksorganisationer
kommer till användning, vinnes den såväl för tjänstemännen som för
kommunerna viktiga fördelen, att den nu föreslagna författningen kan väntas
få en någorlunda enhetlig tillämpning. Skulle man genom lagstiftningen
öppna väg för bildande av en mängd nu obefintliga fristående lokala föreningar,
kunde man befara, att i ett sådant system förhandlingsordningen
bomme att tolkas på olika sätt i olika kommuner. Genom att de fristående
lokala avdelningarna uteslutas från förhandlingsrätt, vinnes vidare fördelen
av att man i större utsträckning än annars i själva sakfrågorna vid förhandlingarna
kan komma till enhetlig tolkning av likalydande bestämmelser i olika
kommuners reglementen och övriga bestämmelser, som angå tjänstemännen.
Denna vinst av riksorganisationssystemet synes icke vara minst beaktansvärd.
Såsom beteckning för den grupp av föreningar, som skulle tillerkännas
förhandlingsrätt, ha de sakkunniga valt ordet riksorganisation. I begreppet
torde innefattas såväl de av flera avdelningar bestående riksorganisationerna
(ofta kallade riksförbund), som ock de organisationer, som icke hava underavdelningar
(ofta kallade riksföreningar). Fråga kan uppstå, huruvida de förefintliga
sammanslutningarna av riksförbund och riksföreningar, som ofta
benämnas centralorganisationer, skola anses såsom riksorganisationer i förslagets
mening. Centralorganisationerna äga ofta ett visst utredande eller
rådgivande inflytande gentemot riksförbunden och riksföreningarna. Med
hänsyn till att de senare i regel äro mer homogena än centralorganisationerna
och i större grad utrustade med befogenheter att bestämma den fackliga
politiken samt normalt kunna väntas företräda medlemmar eller anslutna
avdelningar i de olika avseenden, som beröras i lagförslaget, torde det vara
rimligt, att i regel icke centralorganisationerna utan riksförbunden och riksföreningarna
anses utgöra de riksomfattande organisationerna.
De sakkunniga ha icke ansett erforderligt att uppställa krav på att ett visst
antal medlemmar skola vara anslutna till organisationen för att densamma
skall vinna erkännande. Ej heller ha de sakkunniga funnit nödigt stadga,
att en viss proportionell del av tjänstemännen inom en kommun skall tillhöra
förening för att den i förhållande till kommunen skall erhålla förhandlingsrätt.
Uppställande av det förstnämnda kravet skulle nämligen innebära,
att en del föreningar, avsedda att företräda en viss fackgrupp av kommunala
arbetstagare, skulle falla utanför lagen, även örn såsom villkor för erkännande
37
Kungl. Maj-.ts proposition nr 4.
sattes ett ganska lågt tal. Yad fordran å en viss proportionell anslutning
beträffar, har visserligen i en del nu gällande lokala förhandlingsordningar
såsom villkor för förhandlingsrätt uppställts en regel örn 50 procents anslutning,
eller med andra ord en regel, likartad med den, som återfinnes i 1931
års tillägg till 3 § i 1920 års lag örn medling i arbetstvister, sedermera upptagen
i 1936 års lag örn förenings- och förhandlingsrätt. Emellertid synes ej heller
en sådan begränsning i detta sammanhang vara lämplig redan av det skälet,
att flera riksorganisationer av kommunala tjänstemän inom visst fack icke
hava mer än en eller ett par representanter i varje kommun.
På socialstyrelsen ankommer enligt de sakkunnigas förslag dels att avgöra,
huruvida en förening är riksorganisation i den mening, de sakkunniga angivit,
dels ock att verkställa en prövning av huruvida en riksorganisation i förhållande
till viss kommun skall tillerkännas förhandlingsrätt. Man skulle
visserligen kunna tänka sig en ordning sådan, att förening, som är riksomfattande,
utan vidare skulle vara förhandlingsberättigad i förhållande till alla
rikets kommuner. Ett dylikt system skulle emellertid leda till den egendomliga
konsekvensen, att en förening kunde bli förhandlingsberättigad även
gentemot kommun, i vilken icke funnes några till föreningen anslutna tjänstemän.
En förutsättning för rätten att förhandla måste emellertid vara att
riksorganisationen har medlemmar bland tjänstemännen inom den beträffande
kommunen, och förhandlingsrätt för förening kan därför endast tillerkännas
förening i förhållande till viss eller vissa kommuner.
För att socialstyrelsen skall kunna pröva, huruvida enligt givna förutsättningar
förhandlingsrätt skall tillerkännas viss förening, erfordras föreskrifter
om upplysningsplikt från föreningens sida angående vissa väsentliga förhållanden
inom föreningen. De sakkunniga ha fördenskull föreslagit skyldighet
för förening att vid ansökan örn förhandlingsrätt till socialstyrelsen bifoga
uppgifter örn förenings styrelse, stadgar samt antalet medlemmar inom den
eller de kommuner, ansökningen avser. De i hithörande avseende föreslagna
reglerna överensstämma i allt väsentligt med motsvarande bestämmelser i den
för statstjänstemännen gällande förhandlingsordningen. Allenast den skiljaktigheten
föreligger, att organisationen regelmässigt skall uppgiva ej blott
medlemsantalet i den eller de beträffande kommunerna utan även hela organisationens
ungefärliga medlemsantal. Den senare uppgiften synes nödvändig
för socialstyrelsens bedömande av frågan, huruvida riksorganisation
föreligger. Givetvis får den i lagen stadgade uppgiftsskyldigheten icke föranleda
till antagande, att organisationen i övrigt är befriad från uppgiftsskyldighet
till socialstyrelsen. Erfordras kompletterande upplysning, måste
förening anses skyldig giva även sådan.
De sakkunniga hava slutligen framhållit, att tjänstemannaorganisationerna
borde äga rätt att, utan inblandning från motparten, utse det representantskap
vid förhandlingar, som de funne lämpligt.
Yttranden.
Beträffande kommuns representation vid förhandlingar har Kronobergs läns
landstings förvaltningsutskott ansett det böra av lagtexten tydligt framgå,
att kommun ägde uppdraga åt av kommuner av samma slag bildad sammanslutning
att å kommunens vägnar förhandla.
De sakkunnigas förslag rörande vilka tjänstemannaorganisationer, som
skulle äga förhandlingsrätt, har i yttrandena föranlett uttalanden i skilda rikt
ningar.
38
Kungl. Majus proposition nr 4.
Sveriges socialvårdsfunktionärers riksförbund har understrukit vikten av,
att inga krav uppställdes att en riksorganisation skulle omfatta ett visst minimiantal
medlemmar för att komma i åtnjutande av förhandlingsrätt, ty detta
skulle kunna hindra uppkomsten av ur andra synpunkter önskvärda specialförbund.
Sveriges kommunaltjänstemannaförbund å andra sidan har befarat,
att syftemålet med förslaget i denna del, nämligen att begränsa de kommunala
myndigheternas arbetsbörda, icke skulle ernås, därest även de mest specialbetonade
riksorganisationerna vunne erkännande. Ej heller skulle detta innebära
någon förmån för tjänstemännen utan tvärtom försvåra ett enhetligt uppträdande
från deras sida. Socialstyrelsen borde därför vid erkännandet av
riksorganisationerna tillämpa en restriktiv politik. Även tjänstemännens
centralorganisation har förutsatt, att socialstyrelsen bomme att iakttaga en viss
återhållsamhet vid tillerkännandet av förhandlingsrätt åt organisationerna.
Sverges folkskollär ar förbund har ansett förhandlingsrätt icke böra förvägras
sådana riksorganisationer, som företrädde viss grupp av befattningshavare
på arbetsområdet i fråga, exempelvis folkskolans manliga lärare, och
som vid jämförelse med motsvariga yrkesorganisationer kunde uppvisa en
procentuellt hög medlemsanslutning och hade medlemmar i så gott som samtliga
landets cirka 2,400 kommuner. Då i nästan alla dessa funnes folkskollärare
anställda, syntes förhandlingsrätt böra kunna beviljas riksorganisation, omfattande
befattningshavare vid folkskolan, gentemot samtliga kommuner och
icke behöva sökas för varje särskild kommun. Även Sveriges allmänna folkskollär
ar förening har förordat, att en riksorganisation med medlemmar i de
flesta kommuner måtte kunna bliva förhandlingsberättigad i förhållande till
rikets alla kommuner. Yad de sakkunniga häremot anmärkt, nämligen att en
förening då kunde bliva förhandlingsberättigad gentemot en kommun, i vilken
ej funnes någon till föreningen ansluten tjänsteman, borde icke tillerkännas
avgörande betydelse, enär i sådant fall föreningen uppenbarligen saknade anledning
påkalla förhandling.
Sveriges folkskollärarinneförbund har ifrågasatt, huruvida det ej vore lämpligare
och ur teknisk synpunkt enklare, om en riksorganisation kunde tillerkännas
förhandlingsrätt gentemot alla de kommuner, i vilka medlemmar av
organisationen funnes.
Svenska stadsförbundet har ifrågasatt, örn förhandlingsrätt borde tillerkännas
riksorganisation »i förhållande till kommunen». En sådan anordning
syntes påkalla ett omständligt och onödigt skriveri. Naturligen borde förhandlingar
ifrågakomma endast örn riksorganisationen i respektive kommun
hade rimligt antal medlemmar — eventuellt i själva lagen procentuellt angivet.
Men det vore väl icke omöjligt att i annan ordning garantera denna begränsning,
t. ex. genom en föreskrift, att förhandlingar med kommunen kunde påkallas
först sedan det före förhandlingarnas inledande styrkts, att organisationen
hade en förutsatt anslutning på platsen. Det torde då böra tillkomma
socialstyrelsen att slita eventuellt uppkommande tvister mellan organisationen
och vederbörande kommun.
Domkapitlet i Växjö stift har berört konsekvensen i visst avseende av de
39
Kungl. Majus proposition nr 4.
sakkunnigas förslag, att förhandlingsrätt skall gälla i förhållande till viss
kommun. Domkapitlet framhåller nämligen, att det särskilt beträffande
kyrkomusikerkåren är vanligt, att fråga om ändrade avlöningsvillkor m. m.
upptages till behandling då befattning är vakant. Det skulle då såsom regel
inträffa, att vederbörande organisation för tillfället ej ägde någon medlem
i kommunen och därmed ej heller någon förhandlingsrätt. Domkapitlet föreslår,
att förening, som i övrigt uppfyller stadgade villkor, må erhålla generell
förhandlingsrätt gentemot rikets samtliga kommuner. — Kammarkollegium
understryker befogenheten av domkapitlets uttalande örn olägenheterna i detta
hänseende av sakkunnigförslaget. Kollegium anser det böra övervägas, huruvida
icke för förhandlingsrätt gentemot viss kommun borde uppställas allenast
den fordran att till vederbörande riksorganisation hänförbar tjänst funnes
inrättad i kommunen.
Svenska landstingsförbundet har yttrat:
Av de sakkunnigas motiv framgår, att som riksorganisation skall kunna godkännas
förening, som endast är representerad i några få kommuner, och något
krav har ej uppställts, att ett visst antal medlemmar av en befattningshavargrupp
inom kommunen skall vara ansluten till gruppens riksorganisation, för
att denna skall erhålla förhandlingsrätt gentemot kommunen. Det förekommer
emellertid, att vissa medlemmar i en befattningshavargrupp äro anslutna till
en organisation och andra medlemmar till en annan dylik organisation. Erfarenheten
har visat, att det mången gång kan vara förenat med besvärligheter
att behöva förhandla med båda dessa organisationer. Man synes därför kunna
ifrågasätta, örn man icke i analogi med vad som skett i lagen örn föreningsoch
förhandlingsrätt bör uppställa det kravet, att organisation, för att den
skall tillerkännas förhandlingsrätt, bör omfatta minst 50 procent av de organiserade
medlemmarna i kommunen i den ifrågavarande befattningshavargruppen.
Arbetsförmedlingstjänstemännens riksförbund har ansett rätten att förhandla
för en och samma tjänstemannagrupp böra tillerkännas endast åt en
riksorganisation, nämligen den, som hade det största medlemsantalet bland
tjänstemännen i fråga.
Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott har förordat, att — till undvikande
av olägenheterna för de kommunala organen att behöva förhandla med
flera föreningar rörande anställnings- och lönevillkor för en och samma
personalgrupp — förhandlingsrätt medgåves organisation i förhållande till
kommun endast örn organisationen omfattade minst 50 procent av de organiserade
befattningshavarna i de personalgrupper, som organisationen omfattade.
Härav framginge, att i socialstyrelsens beslut örn förhandlingsrätt även borde
angivas, för vilka personalgrupper sådan rätt gällde. Körande sådant beslut
borde socialstyrelsen vara skyldig att omedelbart underrätta kommunen. Det
kunde även ifrågasättas, huruvida det icke uttryckligen borde åläggas styrelsen
att, innan förhandlingsrätt beviljades, infordra kommunens yttrande.
Stadsfullmäktige i Falun hava hemställt, att förhandlingsrätt måtte kunna
av socialstyrelsen medgivas även till riksorganisation icke ansluten förening
av tjänstemän inom viss kommun, därest föreningen funnes i nöjaktig grad
40
Kungl. Majus proposition nr 4.
representera tjänstemännen eller vissa grupper bland dem. Länsstyrelsen i
Kopparbergs län bär ansett frågan härom böra tagas under övervägande.
Socialstyrelsen har anfört:
En mycket viktig fråga i den föreslagna lagstiftningen gäller spörsmålet
örn vem som skall tillerkännas förhandlingsrätt å tjänstemannasidan. Självfallet
är, att endast en organisation av tjänstemän skall erhålla sådan rätt och
endast en sådan organisation, som vunnit viss fasthet. Fråga är emellertid,
örn alla dessa tjänstemannaorganisationer skola erhålla förhandlingsrätt eller
om man som villkor för dylik rätt skall kräva erkännande i viss ordning. De
sakkunniga erinra örn att statsmakterna vid godkännandet av förhandlingsordningen
för statstjänstemännen föreskrivit, att förhandlingsrätt endast skall
tillkomma av Konungen godkända tjänstemannaorganisationer. Utan att ingå
närmare på frågan förklara de sakkunniga, att det synes än nödvändigare, när
det gäller de kommunala tjänstemännen, att införa en motsvarande ordning
med hänsyn till den mångfald sammanslutningar av kommunala tjänstemän,
som förefinnes. Socialstyrelsen vill för sin del erinra örn vad de sakkunniga
rörande förhandlingsordning för statens tjänstemän i sitt betänkande (statens
off. utredn. 1936: 41) anfört i frågan å sid. 92—96. Där framhålles, att varje
av tjänstemän bildad organisation borde erhålla förhandlingsrätt och att man
allenast borde kräva en anmälan hos myndigheten av de organisationer, som
önskade begagna sig av förhandlingsrätten. I yttrandet över nämnda betänkande
gjorde socialstyrelsen gällande, att de sakkunniga hade anfört övertygande
skäl mot införandet i någon form av. erkännande eller registreringsåsom
villkor för förhandlingsrättens utövande. Styrelsen ifrågasatte endast
om icke en föreskrift borde lämnas i anslutning till stadgandet i 2 § första
stycket i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt, vari angives, att föreningen
enligt stadgarna skall hava att tillvarataga medlemmarnas intressen rörande
anställningsvillkor och dylikt. Styrelsen är fortfarande av samma uppfattning
och anser vad sålunda anförts vara tillämpligt jämväl å en förhandlingsordning
för kommunala tjänstemän. Ehuru statsmakterna i fråga örn förhandlingsrätt
för statst jänstemännen krävt erkännande av organisation såsom förutsättning
för dylik rätt, torde det finnas anledning att se annorlunda på saken, då det
gäller genomförandet av en lagstadgad förhandlingsordning på det kommunala
arbetsområdet. Styrelsen vill erinra örn att alla föreningar, oberoende av
erkännande eller registrering, äga förhandlingsrätt enligt 1936 års lag. Denna
ståndpunkt är givetvis även den ur principiella synpunkter riktiga. Förhandlingsrätt
genom den förening, som vederbörande tillhör, måste anses utgöra
en allmän medborgerlig rättighet. För att man skall frångå denna stånd
punkt, måste mycket starka skäl anföras. Sådana omständigheter föreligga
ingalunda i förevarande fall. Några större olägenheter kunna icke uppstå, örn
en kommunal myndighet skulle nödgas föra förhandlingar med flera tjänstemannaföreningar.
Förhandlingar kunna nämligen avslutas när helst den av
myndigheten utsedde ordföranden så finner lämpligt. Med den utveckling, som
organisationsväsendet nått i vårt land, icke minst vad angår de kommunala
befattningshavarna, finnes för övrigt ingen anledning befara att de kommunala
myndigheterna skola bliva otillbörligt besvärade av organisationer, som
icke kunna göra anspråk på att betraktas som representativa för mera betydande
arbetstagargrupper. I den mån konkurrens mellan organisationer gör
sig gällande på arbetsmarknaden, tillkommer det näppeligen lagstiftningen att
råda bot däremot.
Socialstyrelsen vill alltså hemställa, att i lagen icke uppställes krav på
erkännande för rätten att förhandla i enlighet med lagens bestämmelser. I
stället torde man i lagen böra uppställa krav på att en förening för vinnande
41
Kungl. Majus proposition nr 4.
av förhandlingsrätt skall hava ernått viss fasthet, manifesterad genom att den
äger rättskapacitet. Detta innebär, att föreningen antagit stadgar och valt
styrelse. Tillika torde det vara lämpligt föreskriva, att föreningen enligt
stadgarna skall hava att tillvarataga medlemmarnas intressen rörande anställningsvillkor
och dylikt. Eventuellt torde man därjämte kunna föreskriva, att
föreningen skall representera förslagsvis 25 procent av de anställda inom
ifrågavarande grupp för att den skall äga förhandla med vederbörande kommun
örn tjänstemännens angelägenheter. Däremot behöver man icke kräva, att
föreningen som medlemmar uteslutande skall hava kommunala tjänstemän.
Det i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt accepterade begreppet huvudorganisation
synes böra komma till användning även i förevarande lagstiftning.
Detta begrepp skulle då tolkas på samma sätt som skett i 1936 års lag. Genom
de villkor för förhandlingsrätt, som nu angivits, synes kravet på en tillräcklig
stabilitet i föreningsväsendet vara väl tillgodosett. Slutligen torde det vara
lämpligt uppställa ett krav på att föreningen presenterat sig inför kommunen
genom en anmälan med därvid fogade erforderliga uppgifter. En sådan presentation
behövs bland annat för att de kommunala myndigheterna skola äga kännedom
örn vilka föreningar som de enligt 5 § i lagen skola bereda tillfälle att
taga del av förslag till nya eller ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor.
De sakkunniga gå emellertid ännu längre än till att blott uppställa ett allmänt
krav på erkännande såsom villkor för förhandlingsrätt. De förorda nämligen,
att endast sådan förening av tjänstemän, som omfattar hela riket — av
de sakkunniga kallad riksorganisation — skall kunna erhålla erkännande.
Avsikten härmed angives vara, att man därigenom skulle vinna en begränsning
av de förhandlingsberättigade organisationerna och samtidigt en enhetlighet
i tillämpningen av lagen. Givet är, att socialstyrelsen, som av principiella skäl
motsätter sig kravet på erkännande, så mycket mindre kan ansluta sig till den
ytterligare begränsning av möjligheten för en organisation att bliva förhandlingsberättigad,
som ligger i villkoret, att fråga skall vara örn en riksorganisation.
Ingen anledning synes föreligga att icke bevilja förhandlingsrätt för en
lokal tjänstemannaorganisation, som fyller berättigade krav på representativitet
och fasthet. Det i förenings- och förhandlingsrättslagen accepterade
begreppet huvudorganisation synes härvidlag, såsom styrelsen redan tidigare
anfört, lämpligen böra komma till användning, och detta även örn krav på
erkännande uppställes i författningen.
För den händelse emellertid ett villkor örn erkännande anses böra införas i
lagen, uppkommer fråga om vem som skall lämna ett dylikt erkännande. De
sakkunniga hava, enligt styrelsens uppfattning på fullgoda skäl, avvisat tanken
på att erkännande skulle lämnas av vederbörande kommun eller lokalt av en
statlig myndighet, d. v. s. närmast länsstyrelsen. Det återstår sålunda att
lämna befogenheten antingen åt Kungl. Majit eller åt en central statlig myndighet,
vilken i sådant fall synes böra utgöras av socialstyrelsen. De sakkunniga
hava icke närmare diskuterat alternativet, att erkännande skulle
lämnas av Kungl. Majit, utan angiva blott, att befogenheten att erkänna kommunal
tjänstemannaförening icke behövde såsom beträffande statstjänstemannaföreningarna
förbehållas Kungl. Majit. I stället förorda de sakkunniga,
att nämnda befogenhet skall överlåtas på socialstyrelsen, varjämte de framhålla,
att styrelsen erhållit likartade befogenheter genom tredje kapitlet i
lagen örn förenings- och förhandlingsrätt.
Styrelsen vill i anledning av vad de sakkunniga sålunda anfört framhålla,
att styrelsen vid fråga örn registrering av arbetstagarorganisation enligt lagen
om förenings- och förhandlingsrätt endast har att undersöka orri de förut
-
Departements
chefen.
42 Kungl. Majus propositioji nr 4.
sättningar föreligga, som lagen uppställer för att registrering må äga rum.
Styrelsen Ilar alltså därvidlag icke att utöva någon diskretionär prövning.
Just detta är emellertid avsikten att införa på förevarande område genom villkoret
örn att erkännande skall krävas för förhandlingsrätt. Även örn under
sådana omständigheter vissa skäl tala mot att å socialstyrelsen lägga uppgiften
att lämna erkännande åt de kommunala tjänstemannaorganisationerna, vill
styrelsen likväl icke motsätta sig de sakkunnigas förslag härutinnan, därest
nu erkännande anses böra krävas såsom villkor för förhandlingsrätt.
Stadsfullmäktige i Lysekil hava ansett, att även en fristående lokal organisation
eller en kommuns samtliga arbetstagare borde äga påkalla förhandling.
Genom förbehåll örn förhandlingsrätt enbart för riksorganisationer torde små
och mindre bärkraftiga kommuner hava att emotse anspråk på samma bestämmelser
som de, vilka tillämpades i större kommuner.
Med anledning av vad de sakkunniga anfört beträffande kommuns representation
vid förhandling vill jag nu endast framhålla, att kommunen torde böra
företrädas av den kommunalmyndighet, som har att handlägga den fråga,
varom förhandling skall föras, eller av ombud för denna myndighet. Såsom
dylikt ombud bör givetvis kunna uppträda representant för sammanslutning
med syfte att tillvarataga visst eiler vissa slags kommuners intressen såsom
arbetsgivare. Nu förevarande fråga torde jag få tillfälle att närmare beröra
vid behandlingen av departementsförslagets särskilda bestämmelser.
Yad angår tjänstemännens representation vid sådan förhandling, varom
bestämmelser nu skola meddelas, är jag med de sakkunniga ense därom, att
å tjänstemannasidan sådan förhandling skall föras av en tjänstemannaorganisa
tion. Huruvida en sådan organisation för att kunna påkalla förhandling bör,
såsom de sakkunniga föreslagit, hava vunnit erkännande i någon form, kan
givetvis vara föremål för en viss tvekan. Socialstyrelsen har såsom stöd för
en motsatt uppfattning gjort gällande, att förhandlingsrätt genom sin organisation
vore en varje arbetstagare tillkommande medborgerlig rättighet; och
styrelsen har i detta sammanhang erinrat örn, att alla föreningar, oberoende av
erkännande eller registrering, äga förhandlingsrätt enligt 1936 års lag. Samtidigt
som jag anser mig böra i princip medgiva riktigheten av förstnämnda
påstående vill jag emellertid erinra, att ehuru sakkunnigbetänkandet med förslag
rörande förhandlingsordning för statstjänstemän i nu förevarande fråga
var grundat på en uppfattning motsvarande den för vilken socialstyrelsen nu
gjort sig till tolk, riksdagen dock i likhet med Kungl. Maj:t ansåg skäl föreligga
för att endast i viss ordning erkända föreningar skulle äga förhandlingsrätt
gentemot statens myndigheter. Då med bestämmelsen härom avsetts att
förebygga de olägenheter, som en obegränsad förhandlingsrätt kunde befaras
medföra för nämnda myndigheter, och då man kan hava anledning hysa liknande
farhågor för de kommunala myndigheternas vidkommande, biträder jag
de sakkunnigas förslag i nu förevarande del.
Lämpligt torde vara att, såsom de sakkunniga föreslagit, åt socialstyrelsen
uppdrages att handhava frågor rörande tillerkännande av förhandlingsrätt.
Kungl. Majus proposition nr 4. 43
Av styrelsens remissyttrande framgår, att styrelsen icke velat motsätta sig en
dylik anordning.
För att skapa ytterligare garanti mot att de kommunala myndigheterna
överhopas med göromål i samband med tjänstemännens förhandlingsrätt hava
de sakkunniga jämväl föreslagit, att dylik rätt endast skulle tillerkännas s. k.
riksorganisationer, varmed avses sammanslutningar, som principiellt stå öppna
för arbetstagare av visst eller vissa slag inom hela riket. Därigenom skulle
enligt de sakkunnigas mening även vinnas den fördelen, att den nu föreslagna
författningen kunde väntas få en någorlunda enhetlig tillämpning samt att
man i större utsträckning än eljest kunde komma till enhetlig tolkning av
likalydande bestämmelser rörande anställningsförhållandena i olika kommuner.
Ehuru vad de sakkunniga sålunda anfört synes värt allt beaktande,
vill jag dock icke förorda, att förhandlingsrätt ovillkorligen förbehålles riksorganisationer.
Fall kunna nämligen tänkas, då en rent lokal förening vunnit
sådan anslutning bland viss eller vissa grupper av tjänstemän i en kommun, att
föreningen icke rimligen bör förvägras förhandlingsrätt. Som regel synes
dock sådan rätt icke böra tillerkännas smärre lokala föreningar, vilka utan
större svårigheter skulle kunna ansluta sig till riksomfattande organisationer
inom vederbörande befattningshavargrupper.
I likhet med de sakkunniga anser jag icke lämpligt att uppställa ovillkorliga
krav på viss medlemsanslutning, vare sig absolut eller procentuell, för att en
förening skall kunna vinna erkännande såsom förhandlingsberättigad.
Vid utövandet av den socialstyrelsen tillerkända prövningsrätten synes
mig styrelsen böra framgå med en viss varsamhet. Såvitt speciella tjänstemannagrupper
hava reella särintressen att tillvarataga, böra härför bildade
föreningar sålunda icke frånkännas förhandlingsrätt. Ej heller bör prövningsrätten
så handhavas, att det blir en undantagslös regel, att av flera föreningar
med ungefärligen samma syftemål allenast en tillerkännes förhandlingsrätt.
Men en gallring bland de sökande föreningarna bör däremot ske, där en sådan
åtgärd, jämte det den kan antagas komma att lätta kommunalmyndigheternas
arbete, riktar sig allenast mot förening, som påtagligen icke är ägnad att giva
representativt uttryck för vederbörande tjänstemäns intressen.
•Emot de sakkunnigas förslag, att förening skulle tillerkännas förhandlingsrätt
allenast i förhållande till viss eller vissa kommuner, hava erinringar
framställts i några yttranden. Förslaget har av de sakkunniga motiverats
därmed, att eljest en förening kunde bliva förhandlingsberättigad gentemot
kommun, i vilken icke funnes några till föreningen anslutna tjänstemän.
Häremot vill jag dock framhålla, att en förening uppenbarligen icke äger
utöva förhandlingsrätt gentemot en kommun, i förhållande till vilken den
ej har några intressen att tillvarataga. Då därtill kommer, att den nu förevarande
bestämmelsen säkerligen skulle bereda såväl de riksomfattande organisationerna
som socialstyrelsen stort besvär, har jag funnit densamma icke
böra upptagas i departementsförslaget.
Rörande do upplysningar, som en förening bör lämna i samband med
ansökan örn förhandlingsrätt, är jag i huvudsak ense med de sakkunniga. Med
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
hänsyn till att enligt departementsförslaget sådan ansökan icke skall avse viss
kommun, torde dock uppgiften rörande medlemsstocken endast böra avse
ungefärliga antalet kommunala tjänstemän, som äro medlemmar i föreningen
eller till denna ansluten förening. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att
förhandlingsrätt givetvis bör kunna tillerkännas förening med jämväl andra
medlemmar än kommunala tjänstemän. I regel torde av föreningens stadgar
eller eljest meddelade uppgifter komma att framgå, vilken eller vilka grupper
av kommunala tjänstemän föreningen önskar företräda. Är så icke fallet, bör
särskild uppgift därom inhämtas från föreningen.
Såsom socialstyrelsen framhållit, torde en förening, som önskar gentemot
viss kommun utöva föreningen tillerkänd förhandlingsrätt, böra anmäla detta
för kommunen. Först efter en sådan anmälan synes det nämligen kunna av de
kommunala myndigheterna fordras, att de — på sätt jag ämnar föreslå i 7 §
av departementsförslaget — skola bereda föreningen tillfälle att taga kännedom
örn utkast till nya eller ändrade anställningsvillkor. I samband med
anmälan bör därför uppgivas arten av de befattningar hos kommunen, vilkas
innehavare föreningen är behörig att företräda. Tillika synes uppgift om
namn och adress å föreningens styrelseledamöter eller andra representanter
böra lämnas samt föreningens stadgar ävensom bevis om föreningen tillerkänd
förhandlingsrätt böra företes.
Förhandlingsrättens innebörd.
De sakkunniga.
De sakkunniga hava såsom sin mening framhållit, att de kommunala
tjänstemännens förhandlingsrätt icke kunde få samma utsträckning som den
för kommunalarbetarna gällande. Den kommunala självbestämningsrätten
liksom även tjänstemännens ställning förhindrade nämligen, att på förhandlingsvägen
bindande avtal mellan tjänstemän och kommun kunde komma till
stånd. Icke ens en rätt att påfordra allenast preliminär överenskommelse
syntes kunna tillerkännas tjänstemännen, enär en dylik rätt torde innefatta
ett alltför djupt ingrepp i den kommunala myndighetens rätt att ensam
besluta. Förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän borde därför, liksom
motsvarande rätt för statstjänstemän, i första hand endast innebära rätt för
tjänstemannaorganisation att påkalla förhandling örn medlemmarnas allmänna
anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor, mot vilken rätt skulle svara
en skyldighet för myndighet att, utan diskretionär prövning i det enskilda
fallet, ingå i skriftlig eller muntlig förhandling med organisationen. I
uttrycket »allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor» inginge frågor
rörande rekrytering och utbildning av personal, allmänna befordringsprinciper,
indragning eller utökning av tjänster, tjänstemännens avlöning och
tjänstevillkor ävensom arbetstiden och andra tjänstgöringsförhållanden samt
för dem grundläggande bestämmelser.
De sakkunniga hava emellertid erinrat, att för statstjänstemännens vidkommande
förhandlingsrätten erhållit en bestämning utöver den nyss an
-
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
givna. Enligt 5 § i 1937 års kungörelse vore nämligen myndighet tillika
skyldig bereda tjänstemännens organisationer tillfälle att yttra sig och
påkalla förhandling, innan myndigheten beträffande anställnings-, arbetseller
avlöningsvillkor fastställde eller avgåve förslag till nya bestämmelser
av principiell eller eljest allmän betydelse. Att stadga en motsvarande
skyldighet för de kommunala myndigheterna syntes icke innebära alltför stora
olägenheter för dessa, enär ju i förslaget antalet förhandlingsberättigade
organisationer starkt beskurits samt skyldigheten endast skulle avse fall,
då det gällde frågor av principiell eller eljest allmän betydelse, men däremot
icke fall, då myndighet ämnade utfärda detaljbestämmelser, särskilt sådana
av tillfällig eller övergående natur. För tjänstemännen åter vore det av största
betydelse, att de under ett tidigt skede finge tillfälle till överläggning
med myndigheten, enär det vore en allmän erfarenhet att just då de allmänna
riktlinjerna för frågornas avgörande plägade uppdragas. Därest myndighet
vore tveksam, huruvida viss bestämmelse vore av principiell eller eljest allmän
betydelse, borde myndigheten givetvis hellre bereda tjänstemännen tillfälle
att yttra sig än utan deras hörande definitivt besluta i ärendet. Inskränkningen
i myndigheternas delgivningsplikt hindrade icke tjänstemännen att
av eget initiativ påkalla förhandling även när fråga vore örn antagande av
eller avgivande av förslag till detaljbestämmelser. Förhandlingsrätten innefattade
tillika en rätt för tjänstemännen att göra framställningar utan att
förhandling i egentlig mening komme till stånd.
Frågan, huruvida enskild tjänstemans rätt skall kunna bliva föremål för
förhandling, hava de sakkunniga ansett böra lösas på sätt som skett i den
för statstjänstemännen gällande förhandlingsordningen. Förhandlingsrätten
borde sålunda omfatta även dylika spörsmål. Samma gällde de s. k. tekniska
frågorna, d. v. s. spörsmål rörande hur ett visst arbete skulle ordnas med
hänsyn till tekniska hjälpmedel. Beträffande disciplinfrågor borde liksom
för statstjänstemännen gälla, att förhandling kunde äga rum rörande formen
för avgörande av disciplinmål samt angående de straffsatser, som skulle
tillämpas för olika slag av förseelser. Frågor örn arbetets ledning syntes för
de kommunala tjänstemännens vidkommande böra kunna bliva föremål för
förhandling i samma utsträckning, som ansetts lämplig för statstjänstemännen.
Av särskild vikt för de kommunala tjänstemännen vore enligt de sakkunnigas
mening frågor rörande tolkning eller tillämpning av sådana redan
gällande bestämmelser, som reglerade anställningsförhållandena, enär dessa
bestämmelser ofta vore ofullständigt eller otydligt avfattade. Tolknings- och
tillämpningsfrågor brukade hänföras under begreppet »rättstvister», medan
spörsmål rörande vilket innehåll nya eller ändrade bestämmelser skulle få
benämndes »intressetvister». De sakkunniga, vilka alltså ansett även »rättstvisterna»
böra kunna bliva föremål för förhandling, hava senare i betänkandet
ägnat tolkningsfrågorna speciell uppmärksamhet i samband med
problemet, huruvida och i vilken mån sådana frågor borde bliva föremål för
särskilt förfarande, när parterna efter förhandling intoge olika ståndpunkter.
Kungl. Majus proposition nr 4.
46
Yttranden.
De sakkunnigas uttalande rörande möjligheten att på förhandlingsvägen
åstadkomma avtal mellan tjänstemän och kommun har berörts av tjänstemännens
centralorganisation och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund,
vilka ansett, att i den mån ett likställande av de kommunala tjänstemännen
med de statliga i fråga örn säkerhet i anställningen komme att äga rum, det
icke vore orimligt, att förhandlingsrätten även för de kommunalanställda blott
innefattade rätt till överläggning och samråd men däremot icke regelmässigt
syftade till att åvägabringa avtal mellan parterna. Föga övertygande vore
emellertid de sakkunnigas motivering för deras uppfattning, att tjänstemän och
kommunalmyndighet icke ens borde kunna träffa en preliminär överenskommelse.
Visserligen kunde icke ett sådant preliminärt beslut göras bindande
för kommunen, men det torde vara av stort värde att en förberedande
förhandling ledde till en förhandsöverenskommelse.
I fråga örn vad som bör kunna göras till föremål för förhandling hava
nyssnämnda båda organisationer förordat, att — även om numera pension
ansåges utgöra uppskjuten lön och således pensionsfrågor innefattades i
begreppet avlöningsfrågor — i lagen måtte direkt utsägas att även pensionsfrågor
kunde bliva föremål för förhandling. Samma önskemål har uttalats av
Sverges folkskollär arförbund, Sveriges socialvårdsfunktionärers riksförbund
samt Sveriges allmänna organist- oell kantorsförening.
Att förhandlingar skulle kunna föras örn frågor, som uteslutande beröra
viss enskild tjänsteman, har icke föranlett erinringar i något av yttrandena.
Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott har emellertid ansett detta böra,
tydligare än som skett, uttalas i lagtexten.
Beträffande skyldighet för kommunalmyndighet att bereda vederbörande
tjänstemannaorganisationer tillfälle att påkalla förhandling, innan myndigheten
föreslår eller fastställer nya anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor,
har svenska lasarettsläkarföreningen ifrågasatt lämpligheten av att bestämmelsen
härom, såsom de sakkunniga föreslagit, skulle gälla endast beträffande
frågor av principiell natur eller eljest allmän betydelse. Med denna begränsning
kunde bestämmelsen lämna rum för ett visst godtycke från de kommunala
myndigheternas sida, särskilt då fråga vore örn en enda tjänstemans
anställningsförhållanden.
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har likaledes funnit uttrycket
»av principiell natur eller eljest allmän betydelse» kunna vålla tveksamhet
vid tillämpningen. Måste exempelvis en fattigvårdsstyrelse, som önskade vidtaga
en höjning av en föreståndarinnas lön eller en ökning av hennes semester,
underrätta vederbörande organisation örn den ifrågasatta åtgärden? Även i
ett annat hänseende syntes ett förtydligande av nu förevarande bestämmelse
erfordras. En fråga av nyss angiven beskaffenhet kunde exempelvis först
tagas upp i en särskild styrelse för ålderdomshemmet, därefter gå vidare till
fattigvårdsstyrelsen och kanske först efter behandling i en särskild lönenämnd
framläggas för fullmäktige. Därest förslaget under sin vandring genom
de olika instanserna bleve föremål för ändring, frågade man sig, huruvida
Kungl. Majus proposition nr 4.
47
vederbörande personalorganisation vid varje tillfälle måste på nytt underrättas.
Det förefölle tillräckligt, om skyldighet att lämna meddelande till
organisationen ankomme på endast den första kommunalmyndighet, som
handlade frågan.
Även socialstyrelsen har erinrat, att lagförslaget icke löste spörsmålet
huruvida, då en personalfråga passerade flera myndigheter, var och en av
dem skulle bereda vederbörande personalorganisation tillfälle till förhandling.
Överståthållarämbetet har framhållit, att det med en efter omständigheterna
anpassad ordning för handläggningen av dylika frågor torde kunna
gå väl för sig att — utan omgång och tidsutdräkt — få en tillfredsställande
behandling till stånd. En och samma fråga behövde icke i likartad omfattning
och ur samma synpunkter behandlas i en serie olika instanser. Behandlingen
av t. ex. lönefrågor borde kunna tilldelas ett enda organ, som i
sin tur ägde för erforderlig utredning anlita andra kommunala myndigheter
med den speciella sakkunskap, som för de olika frågorna kunde vara av nöden.
Tjänstemännens centralorganisation och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund
hava yttrat:
En förnuftig tolkning av lagförslagets 5 § synes giva vid handen, att det
icke skall åligga envar av de kommunalmyndigheter, vilka handlägga ett
ärende av beskaffenhet, som nämnda paragraf avser, att underrätta organisation
örn de jämkningar i det ursprungliga utkastet, som myndigheten anser
erforderliga. Skulle så vara förhållandet, bleve särskilt i större kommunalförvaltningar
förfarandet tämligen omständligt. Stadgandets syfte torde väl
emellertid framgå av orden »innan myndighet avgiver förslag till eller fastställer
nya eller ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor». Delgivningsskyldighet
måste enligt den återgivna meningen anses inskränkt till
två skeden i ärendets handläggning, nämligen dels till det moment, då frågan
första gången skall behandlas inför någon av myndigheterna inom kom
munen, och dels till det led i handläggningen, då frågan skall bliva föremål
för slutligt avgörande. Det måste anses skäligt att tjänstemännen på sådant
sätt beredas tillfälle taga del av ärendet vid anhängiggörandet och före dess
slutliga avgörande. Däremot synes lagen ej giva anledning till att ett och
samma ärende skall delgivas tjänstemännen under den tid, som ligger mellan
dessa två avsnitt i handläggningen.
Svenska landstingsförbundet har gentemot de sakkunnigas uttalande örn
önskvärdheten av att förhandlingar komme till stånd i ett tidigt skede framhållit,
att örn exempelvis en sjukhusdirektion uppgjorde förslag till ändrade
löneförmåner för en befattningshavargrupp, direktionen icke lämpligen borde
förhandla härom med vederbörande riksorganisation, enär motsvarande fråga
torde vara aktuell även vid andra av landstingets sjukvårdsinrättningar. Först
när ärendet komme till förvaltningsutskottet eller landstingets centrala lönenämnd,
som hade överblick över förhållandena vid landstingets alla inrättningar
av ifrågavarande slag, borde förhandlingar med riksorganisationen
komma till stånd.
Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott har i fråga örn nu berörda
bestämmelse erinrat, att densamma i vissa fall, vad landstingen beträffade,
icke kunde följas utan att en fråga fördröjdes under ett helt år. En enskild
Departements
chefen.
48 Kungl. Majds proposition nr 4.
ledamot av landstinget kunde så sent som cirka en månad före landstingets
sammanträde inkomma med motion örn utfärdande av bestämmelser rörande
anställnings- eller avlöningsvillkor, vilken kunde föranleda förvaltningsutskottet
att förelägga landstinget vissa förslag. Tiden torde då icke medgiva
förhandlingar med personalorganisation. Den föreslagna formuleringen
innebure dessutom, att ett landsting, som t. ex. på grund av en motion fattade
ett beslut örn anställnings- eller avlöningsvillkor, utan att detsamma hunnit
delgivas organisation, icke följt nu förevarande bestämmelse. En omredigering
av bestämmelsen borde företagas i syfte att erhålla en smidigare anpassning
efter de verkliga förhållandena och för att undvika anledningar till
tvister. Förslagsvis kunde bestämmelsen tänkas gälla för underordnade
myndigheter och icke för högsta beslutande kommunala instanser.
Svenska stadsförbundet har beträffande formuleringen av bestämmelsen
i fråga framhållit, att örn »kommunalmyndighet» ansåges innefatta även kommunalt
verk, förhandlingar skulle kunna komma i gång redan innan det inom
verket utarbetade förslaget ingivits till den förvaltningsnämnd, under vilken
verket sorterade.
Liksom beträffande statens tjänstemän har man i fråga örn de kommunala
tjänstemännen att taga hänsyn till, att deras anställningsförhållanden äro av
annan karaktär än de arbetstagares, vilka falla under 1936 års lag örn förenings-
och förhandlingsrätt. Detta torde ytterst sammanhänga med det förhållandet,
att en kommun i sin egenskap av arbetsgivare intager en annan
ställning än en privat arbetsgivare. En sådan äger i princip full frihet att
själv bestämma, huruvida och på vad sätt han vill bedriva en viss verksamhet.
För en kommun däremot föreligger förpliktelse att ombesörja vissa för
det allmänna nödiga eller nyttiga arbetsuppgifter, och kommunen är därvid
mer eller mindre bunden av offentligrättsliga bestämmelser örn det sätt, på
vilket dessa uppgifter skola fullgöras. Yad nu sagts har visserligen icke
ansetts hindra kommunerna från att anställa en betydande del av sin personal
på ungefär motsvarande villkor som de, vilka gälla för huvudparten av arbetstagarna
i enskild tjänst. Det oeftergivliga kravet på kontinuitet i det kommunala
arbetet synes emellertid fordra, att innehavarna av de ansvarsfullare
tjänsterna inom den kommunala förvaltningen anställas i mindre lösliga
former än de å arbetsmarknaden eljest vanliga, men att samtidigt möjlighet
lämnas öppen för kommunen att vidtaga de jämkningar i anställningsvillkoren,
som kunna bliva erforderliga för fullgörandet av kommunens offentligrättsliga
förpliktelser. På grund av det nu anförda måste en förhandlingsordning för
dessa kommunala tjänstemän i väsentlig grad skilja sig från den ordning,
som befunnits lämplig att lagfästa, då det gäller statens och kommunernas
arbetare samt de i enskild tjänst anställda arbetstagarna. Det av de sakkunniga
utarbetade lagförslaget utgår också från, att genom förhandlingsordningens
införande något intrång icke skall ske i kommun eller kommunalmyndighet
enligt lag eller författning tillkommande beslutanderätt. Mot denna
utgångspunkt för lagstiftningen på området har jag icke något att erinra.
49
Kungl. Maj.ts proposition nr 4.
Även om sålunda vid förhandlingar kommuner och tjänstemän icke komma
att stå mot varandra såsom likaberättigade parter, anser jag mig dock kunna
utgå från att de kommunala myndigheterna skola inse, att det ligger i deras
eget intresse att aktivt medverka vid förhandlingar med tjänstemännen och
att vid besluts fattande taga hänsyn till av dessa framställda motiverade
önskemål. Huruvida en kommunalmyndighet redan vid förhandlingstillfället
bör lämna preliminära eller definitiva besked örn sin ställning synes böra
bliva beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. Något principiellt
hinder häremot torde emellertid icke föreligga.
Av de sakkunnigas motivering framgår, att enligt de sakkunnigas mening
de kommunala tjänstemännen borde äga påkalla förhandlingar rörande i
huvudsak samma frågor som statens tjänstemän. De sakkunnigas förslag är
också i detta hänseende avfattat i överensstämmelse med kungörelsen angående
förhandlingsrätt för statens tjänstemän. Då jag till fullo delar de
sakkunnigas uppfattning härutinnan, tillåter jag mig att beträffande den
närmare innebörden av departementsförslaget i denna del hänvisa till vad
dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet rörande motsvarande
spörsmål anförde i 1937 års proposition (nr 128) med förslag till kungörelse
angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän. Jag vill allenast med anledning
av vissa uttalanden i remissyttrandena framhålla följande.
Tvekan synes på vissa håll råda därom, huruvida pensionsfrågor äro att
hänföra till frågor rörande tjänstemännens »allmänna anställnings-, arbetsök
avlöningsvillkor». Då så enligt min mening uppenbarligen är fallet,
finnér jag ej anledning att av nämnda skäl rubba den terminologiska överensstämmelsen
mellan sakkunnigförslaget och kungörelsen angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän.
Jag finner det icke erforderligt att, tydligare än som skett i förslaget, angiva
att förhandling även kan föras örn fråga, som uteslutande berör särskild
tjänsteman. Dylika frågor komma väl vanligen att avse tillämpningen av
de allmänna anställningsvillkoren.
Da de statliga myndigheternas skyldighet att före avgivandet av förslag
till eller fastställandet av nya eller ändrade anställningsvillkor låta tjänstemännen
taga del av utkast till sådana villkor är begränsad till frågor av principiell
eller eljest allmän betydelse, torde försiktigheten bjuda, att en motsvarande
begränsning göres även i nu förevarande fall. Såsom de sakkunniga
framhållit, kan en inskränkning i myndigheternas berörda skyldighet, i vad
det gäller mindre betydelsefulla ärenden, knappast medföra större olägenhet
för personalen, då den ju när som helst kan påkalla förhandling i frågan.
Jag är jämväl ense med de sakkunniga därom, att en kommunalmyndighet vid
fall av tvekan, huruvida viss bestämmelse är av principiell eller eljest allmän
betydelse, hellre bör bereda vederbörande tjänstemannaförening tillfälle att
yttra sig än utan föreningens hörande meddela beslut i frågan. Att i ett
individuellt fall en ökning sker av en viss tjänstemans lön eller semester kan
dock näppeligen sägas vara av principiell eller eljest allmän betydelse.
Syftet med myndigheternas berörda delgivningsplikt är, att tjänstemännens
Bihang till riksdagens protokoll 1040. 1 sami. Nr 4. 406 39 4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
uppmärksamhet skall väckas, då en fråga angående deras anställningsförhållanden
tages upp till behandling inom den kommunala förvaltningen. I likhet
med de sakkunniga anser jag det vara av största betydelse för tjänstemännen,
att de kunna från början följa handläggningen av ett dylikt ärende. De böra
därför redan innan ett officiellt förslag i frågan avgives av någon kommunalmyndighet
ha fått tillfälle att taga kännedom örn föreliggande utkast till nya
eller ändrade anställningsvillkor och att påkalla förhandling örn dessa. Underlåta
tjänstemännen, sedan dylikt tillfälle beretts dem, att påkalla förhandling,
bör kommunalmyndighet, som sedermera har att handlägga frågan, kunna avgiva
förslag eller fastställa villkor i huvudsaklig överensstämmelse med utkastet,
varemot sådan myndighet, örn den anser väsentliga avvikelser från
utkastet kunna ifrågasättas, bör upprätta ett nytt utkast och därom underrätta
tjänstemännen, så att dessa må kunna påkalla förhandling med anledning av
frågans sålunda förändrade läge. Har däremot förhandling örn frågan förts
och tjänstemännen alltså fått framföra sina önskemål och skälen för dessa,
bör kommunalmyndighet därefter ha fria händer att, utan tjänstemännens
vidare hörande, vid avgivande av förslag eller meddelande av beslut i ämnet
göra avvikelser från det tidigare utkastet. Då vad jag nu anfört icke torde
helt överensstämma med de sakkunnigas lagförslag, förordar jag en viss jämkning
i detsamma.
Med anledning av vad i ett remissyttrande anförts rörande den inverkan på
landstingens möjligheter att besluta i personalfrågor, som den föreslagna
underrättelseplikten skulle hava, vill jag slutligen endast framhålla, att mer
betydelsefulla sådana frågor böra och säkerligen också kunna väckas i så god
tid före det slutliga avgörandet, att vederbörande personalorganisationer
kunna få tillfälle att dessförinnan framföra sina synpunkter och önskemål.
Att dylikt tillfälle beredes dem bör alltså hädanefter anses ingå såsom ett
väsentligt led i beredningen av dessa ärenden.
Vidareförande av frågor, i vilka efter förhandling parterna ej uppnått
samförstånd.
De sakkunniga.
De sakkunniga hava erinrat, att genom bestämmelserna i tredje kapitlet
i 1936 års lag örn förenings- och förhandlingsrätt möjlighet öppnats för de
i lagen avsedda arbetstagarna att under vissa betingelser erhålla rätt att påkalla
förhandlingar i särskild ordning, i första hand inför opartisk ordförande,
därest icke förhandlingarna enligt lagens andra kapitel skulle föra till enighet
mellan parterna. I statstjänstemännens förhandlingsordning vore intagen
en bestämmelse angående ett speciellt förhandlingsförfarande mellan tjänstemännen
och av Konungen utsedda ombud. Någon ovillkorlig rätt för tjänstemännen
att få till stånd dylika förhandlingar förelåge visserligen icke, utan
ankomme det på Kungl. Maj:t att pröva frågan med hänsyn till föreliggande
omständigheter. Genom sistnämnda bestämmelser torde emellertid hava
skapats en form för vidareförande av frågor, där förhandlingar mellan myn
-
Kungl. Majus proposition nr 4.
51
dighet och tjänstemän icke fört till samförstånd mellan parterna. Med hänsyn
härtill syntes även den för kommunala tjänstemän avsedda förhandlingsordningen
böra ge möjlighet till ett fortsättande av förhandlingar, som icke
i sin första fas lett till enighet.
Vad först angår intressetvister hava de sakkunniga framhållit,
att principen örn den kommunala självstyrelsens oantastlighet syntes förhindra
ett vidareförande av dylika tvister till statlig myndighet. Icke heller
torde det böra föreskrivas, att förhandlingar skulle föras inför förlikningsman,
i den mån de ordinära förhandlingarna ej ledde till enighet. Att göra
1920 års lag örn medling i arbetstvister generellt tillämplig å förhandlingsförfarandet
rörande kommunala tjänstemän syntes nämligen icke kunna
ifrågakomma, särskilt som nämnda lag icke kunde anses beröra de kommunala
tjänstemän, vilka vore underkastade ämbetsmannaansvar. Örn vid förhandling
i en intressefråga kommun företräddes av sitt högsta beslutande
organ, vore därför ett vidareförande av frågan knappast möjligt. I regel
korn me emellertid kommunerna säkerligen vid förhandlingar med arbetstagarna
att företrädas av underordnade organ. Sålunda borde exempelvis i
landsting förhandlingar i första hand ske med direktion eller förvaltningsutskott.
Skulle ej förhandling med förvaltningsutskottet leda till enighet,
återstode att bringa frågan inför landstinget. Någon direkt förhandling med
en kommunal representation sådan som landsting eller fullmäktige syntes
av lättförstådda skäl däremot icke kunna äga rum. Ej heller ville de sakkunniga
föreslå en allmän regel att tjänstemännen skulle äga ovillkorlig rätt
påfordra förhandling med ombud, utsedda av kommunala församlingar, sedan
tidigare förhandlingar icke lett till enighet. Däremot syntes tjänstemännen
böra få rätt att till den kommunala representationen göra skriftlig framställning
i den fråga, vari förhandling tidigare skett med nämnd eller styrelse.
I och för sig innebure denna rätt icke någon nyhet utan torde utgöra ett
utflöde av svensk medborgares allmänna rätt att till myndigheter rikta
petitioner. Den kommunala representationen, som ju icke i allmänhet kunde
anses skyldig att behandla från underlydande tjänstemän eller deras sammanslutningar
inkomna skrivelser, vore emellertid på grund av den föreslagna
bestämmelsen förpliktad att upptaga en sådan framställning från tjänstemännen
till saklig prövning.
De sakkunniga hava vidare anfört:
Genom den nu föreslagna formen för vidareförande av intressetvister
har givetvis icke utsagts, att ett sådant vidareförande kan äga rum i alla
frågor. Är i viss fråga exempelvis landstings förvaltningsutskott enligt lag
eller författning högsta beslutande myndighet, kunna tjänstemännen icke
med stöd av de föreslagna bestämmelserna påfordra, att landstinget skall taga
befattning med saken. Å andra sidan är det uppenbart, att en kommunal
representation icke kan avvisa en sådan framställning från tjänstemännen
på den grund, att representationen delegerat sin beslutanderätt i frågan till
underlydande nämnd eller utskott.
Tjänstemännen kunna i sin framställning till den högsta beslutande kommunala
myndigheten inskränka sig till att med framläggande av sina synpunkter
påkalla representationens prövning av tvistefrågan. Tjänstemän
-
52
Kungl. Maj-.ts proposition nr 4.
nen kunna givetvis också framkomma med förslag om ett visst förfarande
för lösning av tvisten. Sålunda kan föreslås, att förhandlingar återupptagas
med ombud, utsedda av den kommunala representationen, eller inför opartisk
ordförande.
Vidkommande härefter frågan örn åstadkommandet av en ordning för
vidareförande av rättstvister, i vilka vid förhandlingar enighet ej
kunnat uppnås mellan parterna, hava de sakkunniga framhållit, att behovet
av en sådan ordning torde vara större än när det gällde intressetvister. De
sakkunniga hade därför övervägt, huruvida icke i nu ifrågavarande förhandlingsordning
skiljedom i tolkningstvister borde införas. Efter det de sakkunniga
bland annat erinrat, att för närvarande mål angående ett kommunalt
lönereglementes tolkning kunde anhängiggöras vid allmän domstol samt
att därjämte den allmänna kommunala besvärsrätten gåve tjänstemännen
möjlighet att åtminstone i viss utsträckning få tolkningsfrågor prövade av
statliga administrativa myndigheter, hava de sakkunniga anfört:
Till förmån för ett skilj edomsinstitut i tolkningstvister talar framför allt
den omständigheten, att man med en nämnd, sammansatt av representanter
för både kommun och tjänstemän, kan förvänta, att frågorna få en mer ingående
och sakkunnig behandling än inför annat forum.
Emellertid synes införande av obligatorisk skiljedom i hithörande frågor
medföra vissa ganska vittgående konsekvenser. Man kan sålunda svårligen
tänka sig, att ett skiljedomsförfarande skulle stå tjänstemännen till buds
samtidigt med att de skulle äga rätt att vid allmän domstol eller genom besvär
till statlig myndighet erhålla en tolkningsfråga prövad. Det inses lätt,
att därest en tolkningsfråga bleve föremål för behandling inför såväl skiljenämnd
som domstol, en enhetlig prövning vore utesluten. Skulle man, såsom
väl vore naturligast, i och med skilj edomsförfarandet stänga domstolsvägen,
kan man befara, att inom de olika skiljenämnderna komme att utvecklas
olika praxis; en och samma bestämmelse eller likartade regler i
skilda kommuner kunde av skiljenämnderna bli föremål för olika tolkningar.
Mot en obligatorisk skiljedom i tolkningstvister med uteslutande av domstols-
och besvärsförfarandet talar den omständigheten, att en sådan ordning
säkerligen kan antagas föranleda till ökade kostnader för parterna. Kommunen
och tjänstemannaorganisationen skulle ju själva få svara för arvoden
till skiljemännen, och skiljedomsförfarandet i sin helhet skulle säkerligen
bliva dyrbarare för parterna än en rättegång vid allmän domstol. Det
torde ock kunna ifrågasättas, huruvida det står i överensstämmelse med allmänna
principer i svensk rätt, att man betager en grupp rättssökande möjlighet
att få vissa frågor prövade av allmän domstol, utan att man samtidigt
tillskapar ett statligt institut, varigenom parterna utan ökad kostnad kunna
få frågorna avgjorda.
Det bör vidare beaktas, att obligatorisk skiljedom för slitande av tvister
mellan arbetsgivare och arbetstagare hittills är okänd i vårt land. Även frivilliga
överenskommelser örn skiljedom i kollektivavtal å den privata arbetsmarknaden
synas numera vara mindre talrika än förut. Prövning av tolkningstvister
hänskjutes i allt större utsträckning till arbetsdomstolen.
De sakkunniga hava ansett, att örn det sålunda av olika skäl syntes
olämpligt att införa en bestämmelse om obligatorisk skiljedom i tolkningstvister,
ett opartiskt och sakkunnigt tolkningsforum å andra sidan otvivel
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 4.
53
aktigt skulle vara av särskilt stort värde för de kommunala tjänstemännen.
I betänkandet med förslag rörande förhandlingsordning för statstjänstemän
hade ifrågasatts, huruvida icke de tolkningsmål, som för närvarande, såvitt
gällde statstjänstemännen, i sista instans avgjordes av kammarrätten, i stället
borde handläggas av en särskild domstol, vilken innefattade partsrepresentation
på samma sätt som arbetsdomstolen och tillämpade muntligt förfarande;
och hade i betänkadet förordats en utredning till klargörande av lämpligaste
sättet för behandling av tolkningsmål, som rörde statstjänstemännen. Med
anledning härav hade dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet i
propositionen nr 128 till 1937 års riksdag med förslag till kungörelse angående
förhandlingsrätt för statens tjänstemän bland annat erinrat, att frågan, huruvida
en dylik utredning skulle komma till stånd, för det dåvarande vore föremål
för övervägande inom finansdepartementet. De sakkunniga ville för sin
del understryka, att för de kommunala tjänstemännens vidkommande en
specialdomstol av nyss angiven beskaffenhet syntes högst önskvärd, samt
framhålla vikten av att det enligt tidigare föreslagna riktlinjer företoges en
utredning, vilken emellertid borde taga sikte icke allenast på statstjänstemän
utan även på kommunala tjänstemän.
De sakkunniga hava slutligen framhållit, att de —• med utgångspunkt från
att en dylik utredning komme till stånd — ansett sig kunna underlåta att
i sitt förslag införa särskilda regler örn vidareförande av rättstvister, i vilka
efter förhandling samförstånd ej nåtts mellan parterna. Enligt de sakkunnigas
förslag skulle rättstvister sålunda vidareföras i samma ordning som
intressetvister. Det syntes böra understrykas, att såvitt rörde tolkningstvister
en överenskommelse om ett förfarande genom skiljedom eller eljest
inför opartisk instans borde kunna träffas i avvaktan på tillkomsten av den
föreslagna specialdomstolen för offentliga tjänstemän.
Yttranden.
Socialstyrelsen har icke ansett sig kunna godkänna de sakkunnigas förslag
örn rätt för tjänstemannaförening att få en förhandlingsfråga dragen under
den högsta beslutande kommunala myndigheten. Anordningen i fråga syntes
nämligen öppna möjlighet för en förening att i oträngt mål besvära sådan myndighet,
varjämte personal- och anställningsfrågor kunde befaras komma att
bliva på ett både för tjänstemännen själva och för allmänna intressen olämpligt
sätt indragna i rent politiska strider. Det syntes vara för ändamålet alldeles
tillräckligt, örn förhandlingar finge föras med vederbörande kommunala
myndighet.
Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, att förslaget i denna del skulle
för exempelvis ett landsting innebära, att i invecklade lönefrågor, i vilka, efter
grundlig förberedelse av landstingets därtill bemyndigade organ i förhandling
med personalrepresentanterna, dessa organ framkommit med ett slutligt förslag,
nya förhandlingar skulle äga rum på den korta tid, som stöde till buds
för landstingets utskottsbehandling och plenardiskussioner. Så snart det
gällde viktigare frågor, lämnade utskottet givetvis landstinget den redogörelse
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
för förhandlingarna, som kunde erfordras för landstingets avgörande. Detta
gällde allmänna avtalsfrågor. Än olämpligare syntes handläggningen bliva,
därest landstinget skulle taga befattning med frågor örn anställning eller arbetsuppgifter
för en viss befattningshavare. Beträffande städerna torde dessa
på många håll hava inrättat lönenämnder i särskilt syfte att befria stadsfullmäktige
från en del av det tyngande arbetet med lönegranskningarna. Efter
lönenämndens förslag torde beredning verkställas av drätselkammaren, och
enligt det föreliggande förslaget skulle ju också tillfälle till förhandling med
sistnämnda myndighet föreligga. Att ytterligare bereda tjänstemannaförening
möjlighet att vända sig direkt till stadsfullmäktige skulle därför sannolikt —
åtminstone i de större städerna — förrycka ärendenas behandling.
Svenska stadsförbundet har yttrat:
För de fall, där förhandlingarna ej lett till enighet, föreslås en procedur,
som betecknas med benämningen vidareförande (11 §). Vad därvid föreslås
kan stadsförbundet för sin del icke biträda. Till en början må framhållas, att
man vid utformandet av begreppet vidareförande icke synes tillfullo beaktat
innebörden i kommunallagarnas bestämmelser. När man talar örn rätten att
skriva till den högsta beslutande myndigheten såsom ett »utflöde av svensk
medborgares allmänna rätt att till myndigheter rikta petitioner», må därtill
erinras, att. vidareförandet såsom petitionsrätt har sitt värde för tjänstemännen
endast örn i första instans ej beaktade synpunkter komma under ny
omprövning. Här lämnas naturligt nog ingen garanti för att så skall ske.
Men i själva verket bör man vid bedömandet av stadgandet i 11 § främst hålla
i minnet, att i många fall så ej heller kan ske. Kommunallagarna göra som
bekant en mycket bestämd skillnad mellan beslutande och verkställande myndigheter.
Stadsfullmäktige kunna icke befatta sig med verkställighetsåtgärder.
Visserligen har i rättspraxis just i fråga örn avlöningsbestämmelser i tjänstereglementen
lagens skarpa gräns blivit något flytande. Med vilken som helst
av de här berörda frågorna kunna stadsfullmäktige dock icke befatta sig. Detta
förhållande har visserligen berörts i betänkandet, men konsekvenserna synas
ej till fullo beaktade.
När det i lagtexten talas om ett vidareförande till den »kommunalmyndighet,
som utövar kommunens högsta beslutanderätt», må däremot invändas, att
beslutanderätten icke tillkommer stadsfullmäktige i frågor örn »förvaltning
och verkställighet» (7 § i kommunallagen för stad). Beslutanderätten är uppdelad
och »myndigheten med högsta beslutanderätten» en fiktion.
Enligt kommunallagen för stad äga stadsfullmäktige att befatta sig med
ärenden, som remitterats dit av myndighet eller som i motionens form väckas
av fullmäktiges egna ledamöter. I praxis har initiativrätt också tillerkänts förvaltningsnämnder.
Bestämmelserna i 11 § skulle innebära, att kommunallagens
föreskrifter kompletterades med en i annan lag meddelad skyldighet
för stadsfullmäktige att behandla från tjänstemannaorganisation kommande
ärenden. En sådan skyldighet torde kunna stipuleras endast i den ordning,
som gäller för kommunallag. Det är i denna det föreskrivits, vilka ärenden,
som skola falla under fullmäktiges omprövning.
I det praktiska arbetet skulle vidareförandet självfallet medföra en mängd
skriverier och försvåra det löpande förvaltningsarbetet, i all synnerhet som
någon fatalietid ej stipulerats.
Svenska landstingsförbundet har ur ren landstingssynpunkt icke haft något
att i sak erinra mot det föreslagna vidareförandet, då landstingen — i motsats
till vissa städer — regelmässigt själva beslutade örn löne- och anställnings
-
Kungl. Majlis proposition nr 4.
55
frågor och i allmänhet icke delegerade denna rätt till underlydande organ. I
flera av de förhandlingsordningar, som redan gällde inom landstingen, hade
också denna väg till vidareförande anvisats. Däremot syntes den föreslagna
bestämmelsen ur formell synpunkt knappast förlika sig med stadgandet i landstingslagens
17 § 1 mom. angående vilka som hade rätt att väcka förslag hos
landstinget. Antingen borde en ändring av sagda stadgande göras eller ock
kunde vidareförandet ske i den formen, att förvaltningsutskottet vid framläggande
av sitt förslag i fråga av nyssnämnt slag skulle vara skyldigt att närsluta
tjänstemannaföreningens yrkanden.
Jämväl i åtskilliga andra yttranden än de båda sist återgivna har erinrats,
att de föreslagna bestämmelserna rörande vidareförande av förhandlingsfrågor
icke stöde i överensstämmelse med gällande kommunallagstiftning.
Sålunda har exempelvis av stadsfullmäktige i Göteborg — under instämmande
av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län —- erinrats, att enligt lagen örn
kommunalstyrelse i stad beslutanderätten i stadens angelägenheter utövades
av stadsfullmäktige, medan förvaltning och verkställighet tillkomme drätselkammaren
eller för särskilda bestyr utsedda styrelser, nämnder eller personer.
Enligt doktrin och praxis ansåges detta stadgande innefatta förbud för stadsfullmäktige
att inblanda sig i dessa administrativa organs angelägenheter, och
detta även örn fullmäktige delegerat sin beslutanderätt å dylikt organ. Det
vore synnerligen betänkligt, örn stadsfullmäktige indroges i nu ifrågavarande
tvistefrågor, i varje fall i de större städerna, där fullmäktiges arbetsbörda
redan vore tillräckligt stor. Under alla förhållanden borde dylika tvister icke
få dragas inför stadsfullmäktige i andra fall än där fullmäktige enligt nu gällande
lagstiftning och rättspraxis hade befogenhet att fatta beslut.
I några yttranden har förordats införandet i den nu ifrågasatta lagen av
bestämmelser örn förhandling inför opartisk ordförande i fall, då vid vanlig
förhandling enighet ej kunnat uppnås. Sålunda har svenska lasarettsläkarföreningen
anfört:
Man lärer i fortsättningen liksom hittills få räkna med att förhandlingsvilligheten
och viljan att visa tillmötesgående gentemot tjänstemännen, alldeles
oberoende av lagstiftningen, kan vara större i vissa kommuner och mindre
i andra. Lagstiftningen skulle då för tjänstemännen få sin största betydelse
med avseende å sådana kommuner, där man icke utan lagstiftningens hjälp
kan påräkna skäligt tillmötesgående från de kommunala myndigheternas sida.
Ur denna synpunkt synes det erforderligt, att förhandlingsrätten bestämmes
på ett sådant sätt och förlänas ett sådant innehåll, att man i möjligaste mån
undviker, att förhandlingen nedsjunker till en tom formalitet. Det synes
kunna med visst fog ifrågasättas, huruvida de föreslagna bestämmelserna till
alla delar uppfylla detta anspråk. De sakkunniga hava i stort sett utformat
bestämmelserna i anslutning till vad som gäller för statens tjänstemän enligt
1937 års kungörelse. De kommunala tjänstemännens förhållanden te sig dock
i viktiga avseenden annorlunda än statens tjänstemäns. Sålunda hava de
sakkunniga påpekat, att i fråga om de kommunala tjänstemännen en allmän
och mod vad som gäller för statstjänstemän fullt jämförbar besvärsrätt saknas.
Det kan måhända också diskuteras, huruvida man hos de kommunala myndigheterna
städse kan påräkna den sakkunskap och den objektivitet, som måste
.förutsättas förefintlig hos de statliga myndigheterna. De anförda skälen tala
Departements
chefen.
56 Kungl. Majus proposition nr 4.
för att förhandlingsrätten, när det gäller kommunala tjänstemän, snarare bör
givas ett ur tjänstemannasynpunkt starkare innehåll än när det gäller statens
tjänstemän. De sakkunniga hava erinrat örn den möjlighet, som enligt 1936 års
lag under vissa betingelser föreligger för däri avsedda arbetstagare att, därest
förhandlingarna icke föra till enighet mellan parterna, påkalla förhandling
inför opartisk ordförande. Vidare hava de sakkunniga påpekat, att även för
statens tjänstemän enligt 1937 års kungörelse en form skapats för vidareförande
av frågor, där vid de direkta förhandlingarna enighet icke uppnåtts,
nämligen ett speciellt förhandlingsförfarande mellan tjänstemännen och av
Konungen utsedda ombud. För de kommunala tjänstemännen åter föreslå de
sakkunniga ingen annan rätt till vidareförande av frågan än den, som innehålles
i 11 § i förslaget och som innebär, att tjänstemännen kunna skriftligen
påkalla prövning av frågan inför den kommunalmyndighet, som utövar kommunens
högsta beslutanderätt, alltså landsting, stadsfullmäktige etc. De skäl,
som föranlett de sakkunniga att avvisa tanken på bestämmelser liknande dem,
som finnas i 1936 och 1937 års författningar, synas icke höjda över varje
tvivel. Den kommunala självbestämmanderätten kan näppeligen sägas bliva
trädd för när, även örn kommunerna finge underkasta sig förhandlingar inför
en opartisk ordförande, utsedd exempelvis av Konungen. Lasarettsläkarföreningen
hemställer därför, att förslaget i denna del göres till föremål för en
överarbetning i syfte att bättre tillgodose tjänstemännens rätt att vidareföra
förhandlingarna.
Det sålunda uttalade önskemålet har jämväl framförts av riksförbundet
svenska städers polismän, riksförbundet för fjärdingsmän och polismän,
svenska sjukhuspersonalförbundet, Sveriges socialvårdsfunktionärers riksförbund
och arbetsförmedlingstjänstemännens riksförbund.
Slutligen har vad de sakkunniga anfört rörande behovet av en särskild
tjänstemannadomstol blivit föremål för instämmande uttalanden av socialstyrelsen,
länsstyrelsen i Västmanlands län, svenska landstingsförbundet, svenska
fattigvårds- och barnavårds förbundet, tjänstemännens centralorganisation,
Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, riksförbundet svenska städers
polismän, riksförbundet för fjärdingsmän och polismän, svensk sjuksköterskeförening,
svenska sjukhuspersonalförbundet och Sveriges socialvårdsfunktionärers
riksförbund. Däremot har Värmlands läns landstings förvaltningsutskott
ansett det böra övervägas, huruvida icke för avgörandet av rättstvister
andra möjligheter kunde erbjuda sig än tillskapandet av en dylik speciell
arbetsdomstol. Antalet rättstvister torde nämligen bliva så ringa, att enklare
förfarande för deras avdömande borde kunna åstadkommas genom anlitande
av redan befintliga institutioner, såsom socialstyrelsen eller den vanliga arbetsdomstolen.
De sakkunniga hava föreslagit, att örn i viss fråga förhandling ägt rum och
enighet därvid icke kunnat uppnås eller tjänstemännens förening icke åtnöjdes
med kommunalmyndighets beslut i frågan, föreningen skulle, såvida beslutet
icke fattats av den kommunalmyndighet, som utövade kommunens högsta
beslutanderätt, äga i skriftlig framställning till sistnämnda myndighet påkalla
prövning av frågan eller föreslå ytterligare förhandling eller annan åtgärd.
Gentemot vad sålunda föreslagits har från åtskilliga håll erinrats,
bland annat, att kommuns beslutande myndighet i regel icke ägde till prov
-
Kungl. Majlis proposition nr 4.
57
ning upptaga av förvaltande eller verkställande myndighet meddelat beslut
samt att förslaget i denna del jämväl strede mot gällande bestämmelser örn
rätt att hos kommunala representationer väcka förslag. Då dessa erinringar
synas riktiga samt det icke torde böra ifrågakomma att i detta sammanhang
vidtaga ändringar i gällande kommunallagstiftning, saknar departementsförslaget
motsvarighet till berörda stadgande i sakkunnigförslaget. Jag vill
emellertid framhålla, att syftet med stadgandet i fråga i viss mån torde uppnås
genom en annan av de sakkunniga föreslagen bestämmelse, enligt vilken,
då ärende, som varit föremål för förhandling, överlämnas från en kommunalmyndighet
till annan sådan myndighet, i ärendet förd skriftväxling jämte
protokoll från muntlig förhandling skola biläggas. Sistnämnda bestämmelse
har jag ansett böra upptagas i departementsförslaget.
Med anledning av det i yttrandena från några tjänstemannaorganisationer
framförda önskemålet örn införandet i den nu ifrågasatta lagen av bestämmelser
örn förhandling inför opartisk ordförande i fall, då vid vanlig förhandling
enighet ej kunnat uppnås, vill jag framhålla följande. Såsom tidigare erinrats,
syftar en förhandling mellan nu ifrågavarande parter i regel icke till enighet
dem emellan i den betydelsen, att förhandlingen skall avslutas med en överenskommelse.
Ehuru det givetvis måste anses önskvärt, att förhandlingen
leder till enighet, är emellertid syftet med förhandlingen endast det, att en
kommunalmyndighet, innan den föreslår eller meddelar för tjänstemännens
anställningsförhållanden betydelsefulla bestämmelser, skall få kännedom om
tjänstemännens inställning till frågan. Det strider således icke mot grunderna
för den nu ifrågasatta lagstiftningen, att tjänstemännen först genom myndighetens
slutliga beslut erhålla kännedom örn, i vad mån myndigheten funnit
möjligt och lämpligt att tillgodose deras under förhandlingen framförda önskemål.
Däremot skulle det säkerligen strida mot gällande kommunallagstiftnings
principer, örn tjänstemännen i detta sammanhang skulle tillerkännas rätt att,
därest de vore missnöjda med myndighetens slutliga beslut, omedelbart söka
genom förhandling inför opartisk ordförande få detsamma upphävt. På grund
härav har jag vid avfattandet av departementsförslaget icke ansett mig kunna
tillmötesgå det i nu ifrågavarande yttranden framförda önskemålet.
Jag vill slutligen meddela, att frågan huruvida en utredning bör komma
till stånd rörande inrättandet av en särskild domstol för handläggning av mål
angående statstjänstemännens anställningsförhållanden, enligt vad jag inhämtat
av chefen för finansdepartementet, är avsedd att upptagas till avgörande.
I det sammanhanget synes tillika lämpligen böra tagas under övervägande,
huruvida icke, därest en dylik utredning befinnes önskvärd, densamma
jämväl bör avse frågan örn en särskild behandling av mål angående
de kommunala tjänstemännens anställningsförhållanden.
Specialregler för befattningshavare, som innehava tjänster av såväl statlig
som kommunal karaktär.
Be sakkunniga.
De sakkunniga hava erinrat, att andra lagutskottet i sitt utlåtande nr 44
vid 1937 års riksdag fäst uppmärksamheten på frågan huruvida särskilda för
-
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
handlingsregler borde införas för folkskollärare och andra, som anställdes av
kommunal myndighet men helt eller delvis avlönades av statsmedel. Spörsmålet
syntes emellertid vara vidsträcktare än utskottet angivit och i lika mån
gälla alla de tjänstemän, vilkas anställningsförhållanden reglerades av såväl
statliga som kommunala myndigheter. De sakkunniga hava härefter anfört:
Den till omfattningen största tjänstemannakategorien, för vilken nu ifrågavarande
problem uppställa sig, är folk- och småskollärare. Vid sidan av
dem stå Övningslärare inom folk- och fortsättningsskoleväsendet, de kommunala
mellanskolornas lärare samt andra i det kommunala undervisningsväsendet
anställda tjänstemän.
Till belysandet av spörsmålet angående ifrågavarande befattningshavares
förhandlingsrätt synes det här vara tillfyllest att redogöra för några förhandlingsfrågor,
som kunna tänkas uppkomma för ordinarie folk- och småskollärare.
Enligt avlöningsreglementet den 30 september 1937 skall till lärare
vid folk- och småskolor utgå kontant lön av statsmedel i enlighet med den för
befattningshavare vid statsdepartement m. fl. fastställda löneplanen. Har
emellertid läraren av skoldistriktet fått sig anvisad tjänstebostad, skall han
månadsvis lämna ersättning för densamma genom avdrag å avlöningen
eller i visst fall med kontanta belopp. Örn lärare tilldelad tjänstebostad
i väsentliga avseenden ej uppfyller fordringarna i gällande boställsordning,
skall den ersättning, som läraren har att erlägga för bostaden, av skolstyrelsen
nedsättas med det belopp, som prövas skäligt i förhållande till vad som
i sådant avseende brister. Uppenbarligen föreligger för folk- och småskollärarna
i samma mån som för statstjänstemän, underkastade civila avlöningsreglementet,
ett behov av att få föra förhandlingar med representanter
för staten, när det gäller fråga örn ändring eller tillägg till avlöningsreglementet.
Däremot synes i sådant fall någon förhandling med viss eller vissa
kommuner icke vara av något intresse vare sig för dessa eller för lärarna.
Gäller det däremot en fråga, vilken anknyter till de nyss återgivna bestämmelserna
om bostadsförmån och beräknande av nedsättning i den ersättning, som
läraren har att utge, bör tjänstemannen genom sin organisation, sedan den
i boställsordningen föreskrivna synen hållits, äga rätt att påkalla förhandling
med skolstyrelsen, innan denna fattar beslut i frågan. Någon anledning till
åvägabringande av förhandling mellan lärarens organisation och representant
för staten synes däremot icke föreligga i detta fall, då ju skolstyrelsen
fattar beslut utan att staten därvid har någon medbestämmanderätt.
Beträffande folk- och småskollärarnas tjänstevillkor må påpekas, att dessa
i viss utsträckning upptagas i vederbörande folkskolestadga. Dessutom utfärdas
emellertid tjänstgöringsföreskrifter av skolstyrelsen. I den mån fråga
uppstår örn ändring av det ena eller andra slaget av bestämmelser, böra förhandlingar
kunna påkallas med den myndighet, som handhar utfärdandet av
bestämmelserna. De olika slagen av bestämmelser torde emellertid ofta äga
sådant sammanhang, att en förhandling mellan tjänstemännen, å ena, samt
representanter för såväl stat som kommun, å andra sidan, kan anses erforderlig.
Såvitt angår anställningsvillkoren torde liknande fall lätt kunna uppstå.
På skolstyrelserna ankommer nämligen att tillsätta och avsätta lärarna, men
styrelserna tillämpa därvid givetvis allmänna författningar. Även härvidlag
torde förhandlingar i de principiella frågorna med såväl kommunala som
statliga myndigheter av tjänstemännen kunna befinnas erforderliga.
Den andra stora huvudgruppen av befattningshavare, vilkas anställningsförhållanden
regleras av såväl statliga som kommunala myndigheter, utgöres av
polismän, avsedda i lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket. Beträf
-
Kungl. Majus proposition nr 4.
59
fande dessa befattningshavare gäller i allmänhet, att kommunal nämnd upprättar
förslag till löne- och pensionsstat. De beslut, som av polisdistrikt elier
landsting fattas angående befattningshavarnas lönevillkor, skola underställas
länsstyrelsens prövning. Länsstyrelsen har att antingen godkänna eller, i
den män de av kommunen beslutade lönevillkoren äro uppenbart oskäliga,
ogilla beslutet. I senare fallet skall länsstyrelsen hos polisdistriktet eller
landstinget göra framställning örn rättelse.
Uppenbarligen föreligger för polistjänstemännen behov av att få förhandla
med såväl kommun som länsstyrelse, när det exempelvis är fråga örn att införa
nya avlöningsbestämmelser. Dot måste anses vara för polistjänstemännen
lika viktigt som för andra offentliga tjänstemän att på ett tidigt stadium,
innan frågorna äro avgjorda, få överlägga såväl med den myndighet, som i
första hand fattar beslut, som ock med den, som avgör huruvida beslutet
skall stå fast. Även med hänsyn till den omständigheten, att för samtliga
polismän, med undantag av statspolisen, staten och kommunerna dela kostnaderna
för deras avlöning, synes vid förhandling representant såväl för staten
som för kommunen böra deltaga å arbetsgivarsidan.
Beträffande polismännens tjänstgöringsvillkor gäller, att dessa i viss utsträckning
bestämmas i det av Kungl. Maj :t utfärdade polisreglementet. Närmare
föreskrifter angående befattningshavares rättigheter och skyldigheter
upptagas i en särskild av länsstyrelse för varje polisdistrikt utfärdad instruktion.
! den män förhandlingar berörande sådana frågor påkallas, synas dessa
böra föras med länsstyrelse, och i vissa fall torde det vara lämpligt att låta
vederbörande kommun taga del i dessa förhandlingar.
Bland de ytterligare grupper av befattningshavare, vilkas allmänna anställningsförhållanden
bestämmas av såväl statlig som kommunal myndighet, må
nämnas stadsfiskaler och vissa överståthållarämbetets tjänstemän. Härjämte
bör uppmärksamheten fästas å en del assistenter och amanuenser, vilka äro
upptagna på universitetens stater och sålunda avlönas med statsmedel, men
vilka äro tjänstgörande såsom läkare vid landstings sjukvårdsanstalt och i
följd därav i tjänstgöringsavseende underkastade vederbörande sjukhusdirektions
bestämmelser. Ovisst är, huruvida magistraternas befattningshavare
skola anses såsom kommunala eller statliga tjänstemän. Oavsett hur härmed
förhåller sig, är det emellertid uppenbart, att även ifrågavarande tjänstemän
böra åtnjuta förhandlingsrätt såväl gentemot staten som gentemot städerna.
De sakkunniga hava såsom sin mening framhållit, att det icke vore nödvändigt
att tillskapa en särskild förhandlingsordning för innehavare av »blandade»
tjänster, utan att det i princip vore tillfyllest att angiva i vad mån den
statliga eller den kommunala förhandlingsordningen skulle komma till användning.
För det fall att vissa anställningsvillkor bestämdes uteslutande av
statlig eller uteslutande av kommunal myndighet, syntes det lämpligt att
göra valet av förhandlingsordning beroende av vem beslutanderätten tillkomme.
Dock torde den omständigheten, att ifrågavarande tjänstemän i
organisatoriskt hänseende vore att jämställa med de »rent» kommunala tjänstemännen,
föranleda till att, även där den statliga förhandlingsordningen skulle
tillämpas, förhandlingsrätt blott borde tillkomma riksorganisation av tjänstemän,
erkänd av socialstyrelsen på sätt i den kommunala förhandlingsordningen
stadgades. Beträffande förhandlingsrättens innebörd, förfarandet vid
förhandlingar och rätten till vidareförande borde däremot gälla vad i envar av
förhandlingsordningarna vore stadgat. Beträffande det fall, att anställningsvillkoren
gemensamt bestämdes av statlig och kommunal myndighet, syntes
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
det nödvändigt föreskriva, att i den män tjänstemännen begärde muntlig förhandling
båda parterna å arbetsgivarsidan skulle vara tillstädes.
Yttranden.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län har ifrågasatt huruvida icke, då fråga vore
om avlöningsförhållanden för befattningshavare, vilkas löner beslötes av kommunal
men underställdes statlig myndighet, förhandling först borde påkallas
med den kommunala myndigheten samt gemensam förhandling med ombud för
såväl statlig myndighet som kommunen borde komma till stånd endast örn den
statliga myndighet, som hade att pröva den kommunala myndighetens beslut,
efter underställning funne gemensam förhandling nödig. Även länsstyrelsen i
Västmanlands län har funnit det i ett dylikt ärende ur flera synpunkter olämpligt
att vid bristande överensstämmelse mellan den kommunala myndighetens
och personalens uppfattning omedelbart hänskjuta frågan till gemensam förhandling.
Innan så skedde, borde ett definitivt avgörande av frågan fattas av
den högsta beslutande kommunala myndigheten, vars beslut därefter i vanlig
ordning borde underställas den statliga myndigheten. Vid prövningen av
detta beslut borde sistnämnda myndighet, efter tagen del av de synpunkter,
som från båda parterna framförts under ärendets tidigare handläggning, besluta,
huruvida gemensamma förhandlingar borde komma till stånd eller icke.
Stadsfullmäktige i Gävle hava ansett, att i nu förevarande fall det vore fullt tillräckligt
med den prövning av lönevillkoren, som den statliga myndigheten
efter underställning hade att underkasta kommunens beslut, samt att därför
vederbörande tjänstemannaförening borde äga påkalla förhandling enbart med
kommunen.
Svenska stadsförbundet har beträffande de föreslagna bestämmelserna örn
gemensam förhandling med ombud för såväl statlig myndighet som kommun till
en början anmärkt, att uttrycket »där kommunen jämte statlig myndighet har
beslutanderätt» syntes mindre adekvat. När det t. ex. gällde polislönerna, vöre
det ju kommunen som beslutade, örn än beslutet sedermera följdes av en underställning
i och för skälighetsprövningen. Man måste här ovillkorligen skilja
mellan det kommunala och det statliga stadiet under ärendets gång. Så länge
ärendet ännu ej lämnat den kommunala myndigheten, borde de för övriga
kommunaltjänstemän gällande regler följas. Först när underställning skett,
syntes förhandling med länsstyrelsen kunna ifrågakomma. För närvarande
överklagades i stor utsträckning stadsfullmäktigebeslut örn polisens löner,
och ärendena ginge fram och åter mellan stadsfullmäktige och länsstyrelsen.
Åtskilligt skulle måhända vara att vinna ur synpunkten av en praktisk handläggning,
örn, så snart underställning skett, polismännen finge påkalla förhandlingar
med länsstyrelsen och i dessa också deltoge representant för staden.
— Här som i fråga örn vidareförandet syntes de föreslagna reglerna för en
efterprövning i förhandlingsrättens form lätt komma att kollidera med gällande
bestämmelser örn besvärsrätt. Örn polismännen t. ex. icke vore nöjda
med stadsfullmäktiges beslut i en lönefråga, skulle de kunna välja mellan
påkallande av förhandlingar eller anförande av besvär. Nöjdes de sedermera
61
Kungl. Maj-.ts proposition nr 4.
icke med länsstyrelsens beslut, kunde förhandlingsvägen utbytas mot besvärsvägen.
Hur därmed än bomme att förfaras, måste bestämmelserna örn gemensam
förhandling omarbetas. Det kunde icke gärna anses stå i överensstämmelse
med underställningsförfarandets natur, att man redan innan stadsfullmäktige
fattat ståndpunkt i ärendet gåve sig in på en sammanjämkning av
stadens, statens och tjänstemännens intressen.
Svenska landstingsförbundet har anfört:
I den föreslagna lagens 13 § lämnas vissa specialregler för befattningshavare,
som innehava tjänster av såväl statlig som kommunal karaktär. Mot
stadgandet i paragrafens första stycke, att dylika tjänstemän, beträffande vilka
staten ensam beslutar örn löne- och anställningsförhållanden, skola äga rätt
till förhandling enligt 1937 års kungörelse angående förhandlingsrätt för
statens tjänstemän, har förbundet intet att erinra. Däremot torde det andra
stycket i sagda paragraf vara mindre lämpligt utformat. Där avses tydligen
dels sådana tjänstemän, som erhålla lön såväl från stat som kommun, exempelvis
vissa amanuenser vid universitet, vilka tjänstgöra å kommunala sjukvårdsinrättningar,
dels tjänstemän, vilkas löner beslutas av kommun men skola
underställas statlig myndighet, exempelvis polispersonal. Det synes som örn
förhandlingsrätten bör utformas på olika sätt i dessa fall. Vad angår nyssnämnda
amanuenser torde det vara lämpligt att på sätt föreslås gemensamma
förhandlingar komma till stånd. Beträffande befattningshavare däremot, vilkas
löner beslutas av kommunal myndighet men underställas statlig myndighet,
är det riktigast, att förhandlingarna föras med den kommunala myndigheten
och, örn enighet ej kan vinnas, frågan vidarebefordras till den kommunala
representationen, vars beslut sedan underställes den statliga myndigheten.
Först därefter böra, örn denna myndighet så finner påkallat, gemensamma
förhandlingar komma till stånd.
Hos landstingen finnes ett stort antal befattningshavare,_ för vilka författningsvägen
fastställts viss minimilön och vissa anställningsvillkor, exempelvis
distriktssköterskor, distriktsbarnmorskor, folktandvårdsläkare, lärare vid folkhögskolor
m. fl., och till vilkas löner ett större eller mindre statsbidrag utgår.
Huru förhandlingsrätten för dem skall regleras har icke närmare berörts i
motiven till det föreliggande förslaget. Med vem skola förhandlingar föras,
därest respektive tjänstemannaorganisationer önska förändring av löne- och
anställningsvillkoren? Skola förhandlingar endast äga rum med landstingen,
eller äga organisationerna rätt att vända sig till »vederbörande statliga myndighet»,
och vilket organ skall i de särskilda fallen avses med detta uttryck? Här
uppstå tydligen en del frågor, för vilkas lösande vägledning är önskvärd.
Domkapitlen i Linköpings och Skara stift ha ansett tvekan kunna uppstå,
huruvida den föreslagna lagen bleve tillämplig på prästerna eller icke.
Kammarkollegium, som funnit denna tvekan befogad, har för egen del i
ämnet yttrat:
Det prästerliga avlöningsväsendets särpräglade och invecklade beskaffenhet
försvårade ett bedömande av spörsmålet örn prästerskapets ställning i förhandlingshänseende.
Huvuddelen av församlingsprästerskapets avlöning, den
s. 1c. reglerade lönen, samt vissa andra i avlöningen ingående poster fastställdes
sålunda av Kungl. Maj:t för varje pastorat och individuellt för varje
befattningshavare, normalt för tjugu år i sänder, enligt i lag givna grunder.
Andra löncpostor utginge med i lag oller i prästlönereglementet fixerade
belopp. Åter andra löneförmåner bestämdes av domkapitlet. Yad beträffade
den kyrkoherdar och komministrar tillkommande förmånen av fri tjänste
-
Departements
chefen.
62 Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
bostad eliel- hyresersättning bestämde Kungl. Maj:t platsen för tjänstebostaden
och beloppet av hyresersättningen. Tjänstebostadens beskaffenhet
i det särskilda fallet bestämdes enligt i lag stadgade grunder av de särskilda
organ, som inrättats för den publika tillsynen av pastoratens bostadsförvaltning,
boställsnämnd och stiftsnämnd, samt ytterst av Kungl. Majit.
Av det anförda torde framgå, att prästerna beträffande sina allmänna avlöningsvillkor
i första hand hade intresse av att få förhandla med statsmakterna.
Ovisst syntes emellertid vara, örn prästerna folie under 1937 års
kungörelse örn förhandlingsrätt för statens tjänstemän. Likaså kunde ifrågasättas,
örn 13 § i sakkunnigförslaget skulle bliva å dem tillämplig. I vissa
fall kunde förhandling med domkapitlen komma i fråga. Att däremot förhandling
skulle kunna ske med pastoraten eller församlingarna beträffande
någon del av prästerskapets allmänna avlöningsvillkor, exempelvis rörande
tillhandahållande av bostad och därmed sammanhängande frågor, syntes svårligen
kunna tagas för givet. Vidare torde icke finnas rum för förhandlingsrätt
i förhållande till församlingarna eller pastoraten beträffande prästerskapets
allmänna anställnings- eller arbetsvillkor eller i tillämpningsfrågor.
Det syntes vara önskvärt, att nödig klarhet skapades i berörda avseende.
De fall, då såväl kommunala som statliga myndigheter hava att fatta beslut
rörande anställningsvillkoren för kommunala tjänstemän, äro av skilda slag.
Sålunda kunna vissa av anställningsvillkoren självständigt bestämmas av kommunal
och andra av statlig myndighet, vilket, såsom de sakkunniga påvisat, är
fallet beträffande exempelvis anställningsvillkoren för ordinarie folk- och
småskollärare. I den mån tjänstemännen i ett dylikt fall önska förhandla örn
de anställningsvillkor, som falla under kommunal myndighets bestämmanderätt,
bör givetvis, såsom de sakkunniga framhållit, den nu ifrågasatta förhandlingsordningen
komma i tillämpning.
Önska samma tjänstemän åter påkalla förhandling rörande de anställningsvillkor,
örn vilka statlig myndighet har att besluta, synes det däremot tveksamt,
huruvida, på sätt de sakkunniga föreslagit, dylik förhandling bör
eller ens kan föras i enlighet med bestämmelserna i 1937 års kungörelse angående
förhandlingsrätt för statens tjänstemän. I 2 § första stycket nämnda
kungörelse stadgas, att förhandling äger rum mellan myndighet samt förening
av tjänstemän eller förening av flera sådana föreningar; dock att förhandlingsrätt
blott tillkommer förening, vilken Konungen tillerkänt sådan rätt i förhållande
till myndigheten. Körande detta stadgandes senare del, till vilken
motsvarighet saknades i det till grund för kungörelsen liggande, av särskilda
sakkunniga utarbetade författningsförslaget, yttrade dåvarande chefen för
kommunikationsdepartementet i propositionen nr 128 till 1937 års riksdag
bland annat följande: »Hela uppbyggnaden av författningsförslaget visar
tydligt, att de sakkunniga utgått från den förutsättningen, att förhandlingar
endast skulle föras mellan en myndighet och dess egna tjänstemän.
Detta är också enligt min uppfattning den enda möjliga anordningen.
Denna grundsats bör emellertid komma till tydligt uttryck i författningen.
Enligt det inom departementet utarbetade förslaget tillkommer sålunda
förhandlingsrätt i förhållande till viss myndighet endast den tjänstemannaförening,
vilken efter ansökan tillerkänts sådan rätt av Konungen.
63
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
En förutsättning för erhållande av förhandlingsrätt blir, att föreningen eller
till densamma ansluten förening har medlemmar, vilka äro anställda hos myndigheten.
» Nyss angivna grundsats har jämväl kommit till uttryck i 5 § första
stycket samma kungörelse. I detta stycke stadgas nämligen, att innan myndighet
avgiver förslag till eller fastställer nya eller ändrade anställnings-, arbetseller
avlöningsvillkor, myndigheten skall, såvida frågan är av principiell eller
eljest allmän betydelse och uteslutande berör dess tjänstemän, på lämpligt
sätt bereda de i förhållande till myndigheten förhandlingsberättigade föreningar,
som frågan må anses röra, tillfälle att taga kännedom örn föreliggande
utkast till sådana villkor. Av vad jag sålunda anfört torde framgå, att det i
nu förevarande sakkunnigförslag upptagna stadgandet rörande rätt för en av
kommunala tjänstemän bildad förening att påkalla förhandling enligt 1937 års
kungörelse icke står i överensstämmelse med grunderna för eller avfättningen
av denna kungörelse.
Enligt min mening bör man emellertid såvitt möjligt undvika att i detta
sammanhang vidtaga mer omfattande ändringar i 1937 års kungörelse. Å andra
sidan torde syftet med nu ifrågavarande stadgande i de sakkunnigas förslag
vara av beskaffenhet att böra tillgodoses. Jag vill därför förorda, att jämväl
i de fall, då kommunala tjänstemän önska förhandla örn anställningsvillkor,
som falla under statlig myndighets uteslutande bestämmanderätt, den nu
ifrågasatta förhandlingsordningen skall komma i tillämpning. I enlighet härmed
stadgas i 14 § första stycket departementsförslaget, att örn statlig myndighet
har att annorledes än efter underställning fastställa för kommunala
tjänstemän gällande anställningsvillkor, förening, som tillerkänts förhandlingsrätt
enligt den föreslagna lagen, må gentemot vederbörande statliga
myndighet utöva nämnda rätt, samt att i sådant fall vad i lagen sägs örn kommun
eller kommunalmyndighet i tillämpliga delar skall avse vederbörande
statliga myndighet. Av detta stadgande torde följa, bland annat, att föreningen
har att i vederbörlig ordning göra anmälan hos den statliga myndigheten samt
att denna, sedan sådan anmälan skett, är skyldig underrätta föreningen, då
fråga uppkommer örn avgivande av förslag till eller fastställande av nya eller
ändrade anställningsvillkor av principiell eller eljest allmän betydelse. Har
ett till statlig myndighets prövning hänskjutet ärende tidigare varit föremål
för kommunalmyndighets handläggning, bliva -—- örn fråga ej är örn underställningsförfarande
— samma regler tillämpliga som då ärende överlämnas
från en kommunalmyndighet till annan.
T 14 § andra stycket i departementsförslaget har efter förebild av 11 § i
1937 års kungörelse stadgats, att på framställning av statlig myndighet eller
förhandlingsberättigad förening förhandling må, därest Konungen så prövar
skäligt, äga rum mellan ombud, som av Konungen utses, och sådan förening.
Härigenom hänvisas till en förhandlingsform för de frågor av allmän innebörd,
som ej lämpligen kunna upptagas till förhandlingar med särskilda verk
och myndigheter.
Beträffande de fall, då anställningsvillkoren fastställas delvis av kommunal
och delvis av statlig myndighet eller då av statlig myndighet meddelade be
-
64
Kungl. Majus proposition nr 4.
stämmelser skola tillämpas av kommunal myndighet, ha de sakkunniga ansett
förhandling mellan tjänstemännen, å ena, samt representanter för såväl stat som
kommun, å andra sidan, i vissa fall erforderlig eller tillrådlig. Den reglering
av frågan, som lämnas i 13 § andra stycket i sakkunnigförslaget, torde knappast
vara tillräckligt uttömmande. Då emellertid enligt min uppfattning behov
av sådan gemensam förhandling sällan förefinnes, samt inställelsen till densamma
skulle kunna bereda kommunen avsevärda kostnader och besvär, har
någon bestämmelse härom icke upptagits i departementsförslaget. I de enstaka
fall, då gemensam förhandling kan befinnas önskvärd, är det min förhoppning
att varken den statliga eller den kommunala myndigheten skall undandraga
sig att då framställning därom göres medverka till att förhandling kommer
till stånd i icke formbunden ordning.
Beslut rörande anställningsvillkoren för kommunala tjänstemän kunna
jämväl fattas av såväl kommunala som statliga myndigheter i den ordningen,
att ett av kommunal myndighet fattat beslut underställes statlig myndighet,
som därvid har att antingen oförändrat fastställa eller ogilla beslutet. Till
denna grupp befattningshavare äro polismännen att hänföra. Att, såsom de
sakkunniga föreslagit, i nu ifrågavarande fall förhandling med jämväl den
statliga myndigheten skulle kunna av tjänstemännen påkallas redan innan den
kommunala myndigheten fattat beslut i vederbörande fråga, finner jag i likhet
med vissa remissinstanser varken lämpligt eller överensstämmande med
underställningsförfarandets natur. Jag kan icke heller förorda införandet av
en ovillkorlig rätt för tjänstemännen att såsom ett led i underställningsförfarandet
få förhandla med den statliga myndigheten. En dylik rätt torde nämligen,
utan motsvarande nytta, kunna bliva ganska betungande för länsstyrelserna
såsom underställningsinstans i polisärenden. Däremot har jag ansett
böra i 12 § departementsförslaget intagas en bestämmelse örn, att då beslut i
ärende, som varit föremål för förhandling, underställes statlig myndighets
prövning, i ärendet förd skriftväxling jämte protokoll från muntlig förhandling
skall biläggas. Med en dylik bestämmelse torde garanti skapas för att i
regel länsstyrelsen erhåller tillräcklig kännedom örn tjänstemännens önskemål
rörande den underställda frågan. Intet bör emellertid hindra länsstyrelsen
att, där så befinnes önskvärt, genom en icke formbunden förhandling eller i
annan ordning söka närmare utröna parternas synpunkter.
Jag vill i detta sammanhang söka besvara ett par av svenska landstingsförbundet
framställda frågor rörande förhandlingsrätt för sådana landstingens
befattningshavare, för vilka viss minimilön och vissa anställningsvillkor
fastställts i allmän författning och till vilkas löner statsbidrag utgår.
Önska dylika befattningshavare att av landstinget utverka sig förmåner utöver
de i författning garanterade, äga befattningshavarna att härom förhandla med
landstinget i den nu föreslagna ordningen. Önska de däremot exempelvis
påkalla förhandling rörande höjning av den författningsvis fastställda minimilönen,
torde i regel allenast den möjligheten stå dem öppen att, med tillämpning
av 14 § andra stycket i departementsförslaget, genom förhandlingsberättigad
förening hos Konungen göra framställning örn förhandling med ombud,
som av Konungen utses.
65
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
Vad slutligen angår församlingsprästerna synes mig dessa med hänsyn till
sin rättsliga ställning böra anses i departementsförslagets bemärkelse vara i
vederbörande kyrkliga kommuns tjänst och alltså hänförliga under den nu
föreslagna lagen. Spörsmålet i vilken utsträckning förhandling skall äga rum
med kommunalmyndighet eller jämlikt bestämmelserna i 14 § i departementsförslaget
torde bäst vinna sin lösning i samband med den föreslagna lagens
praktiska tillämpning.
Förhållandet mellan förhandlingsordningen och nu gällande regler,
vilka tillförsäkra kommunala tjänstemän rätt att tillvarataga
sina intressen.
De sakkunniga.
De sakkunniga hava framhållit, att den av dem föreslagna förhandlingsordningen
icke behövde medföra ändring i kommunala reglementen och
instruktioner, såvitt tjänstemännen däri tillerkänts rätt att genom representanter
närvara vid sammanträden med kommuns lönenämnd eller därmed
jämförligt organ. Tvärtom syntes ett bibehållande av dylika stadganden icke
blott möjligt utan även önskvärt.
De sakkunniga hava vidare anfört:
Beträffande de särskilda förhandlingsordningar åter, som antagits i vissa
städer och landsting, ligger förhållandet något annorlunda till. I dessa förhandlingsordningar
ha intagits en serie detaljerade bestämmelser örn tilllämpningsområde,
partsrepresentation, förhandlingsfrågor o. s. v. Bestämmelserna
förete olikheter dels sinsemellan och dels i förhållande till den nu
föreslagna förhandlingsordningen. De sakkunniga kunna icke finna, att det
vore lyckligt, örn flera olika grundläggande bestämmelser skulle gälla i skilda
kommuner för samma slag av befattningshavare. Beträffande frågorna örn
tjänstemannabegreppet, örn vem som skall äga utöva förhandlingsrätten
samt om förhandlingsrättens innebörd synes principiellt böra gälla lika bestämmelser
för alla kommunala befattningshavare. De av kommunerna utfärdade
eller mellan kommunerna och organisationerna överenskomna nu
gällande förhandlingsordningarna få väl till största delen betraktas såsom
provisoriska i avvaktan på en författningsreglerad förhandlingsrätt. Att nu
tillerkänna särrättigheter och en vidsträcktare förhandlingsrätt än den, som
lagen medger, åt vissa kommunala befattningshavare genom att bibehålla
dessa bestämmelser synes icke befogat. Det kan sålunda icke anses riktigt,
att t. ex. de tjänstemannaorganisationer, vilka för sina medlemmars räkning
för närvarande sluta kollektivavtal med landsting och därvid överenskomma
örn förhandlingsregler, icke skulle behöva bli föremål för socialstyrelsens
erkännande eller behöva uppfylla kravet på att vara riksorganisation o. s. v.,
blott därför att organisationernas överenskommelser med landstingen icke
stipulera sådana krav på organisationerna. Örn förhandlingsordningar, vilka
hava karaktären av överenskommelser, skulle kunna finnas vid sidan av lagen,
skulle ju en icke önskvärd olikhet uppstå mellan olika organisationer.
Likheten inför lagen synes påfordra, att lagens bestämmelser göras ovillkorliga
i så måtto, att varken kommun eller tjänstemän få åberopa bestämmelse
eller överenskommelse, som strider däremot. Tjänstemännen vinna genom
ett sådant stadgande fördelen av att, om deras organisation icke är tillräckligt
stark för att motsätta sig en överenskommelse, som är mindre tillfredsställande
ur tjänstemannasynpunkt än lagen, sådan överenskommelse icke
Bihang till riksdagens protokoll 1940. I sami. Kr 4.
40G 39 O
Kungl. Maj:ts proposition nr -j.
66
blir gällande. Och tjänstemännen få därigenom tillika säkerhet för att kommunen
icke genom föreskrifter i reglementen och instruktioner inskränker
den lagstadgade förhandlingsrätten. Kommunerna vinna å sin sida garanti
för att icke genom lokala bestämmelser örn förhandlingsrätt den kommunala
självbestämningsrätten hotas eller tjänstemännen beredas ett otillbörligt
stort inflytande.
Av det nu sagda får givetvis icke den slutsatsen dragas, att överenskommelser
över huvud taget angående förhandlingsrätt mellan kommun och
tjänstemannaorganisation icke böra förekomma eller att kommunen icke
genom särskilda bestämmelser skulle äga giva stadgande i ämnet. Om kommunen
och organisationen ingå en överenskommelse, som icke står i strid
med lagens bestämmelser, men som innefattar en detaljföreskrift, kompletterande
lagens allmänna stadganden, skall en dylik överenskommelse gälla.
Speciellt ägnade för dylika lokala kompletteringar, antingen de nu ske i
form av en överenskommelse eller i form av en bestämmelse i kommuns lönereglemente
eller liknande stadgar, äro de regler, som givas i lagförslagets
6—11 §§. Dessa stadganden innehålla regler angående förfaringssättet vid
förhandlingar och äro, i likhet med 5 § i 1936 års lag, närmast att anse såsom
råd och anvisningar för tillvägagångssättet vid förhandlingar. De böra emellertid
tillika anses innefatta minimifordringar beträffande det sätt, på vilket
förhandlingsrätten skall utövas. En lokal reglering av förhandlingsförfarandet,
som giver tjänstemännen mindre vidsträckt rätt till förhandling än
lagförslaget, bör enligt de sakkunnigas mening alltså icke kunna införas.
Redan tidigare har påpekats, att det lagreglerade vidareförandet av förhandlingsfrågor,
vari enighet ej uppnåtts vid en förhandling i första instans, bör
kunna utfyllas genom lokala överenskommelser örn skiljedom i tolkningstvister.
Av det ovan sagda följer, att i sådan överenskommelse icke bör intagas
föreskrift t. ex. av innehåll att efter det förhandlingar mellan tjänstemän
och lönenämnd ägt rum, frågan omedelbart skall gå till skiljedom. Tjänstemännen
skola, även där överenskommelse örn skiljedom gäller, beredas tillfälle
att draga frågan inför det högsta beslutande kommunala organet. I den
mån tjänstemän, som äro kollektivanställda, för närvarande hava rätt att enligt
avtal få tolkningstvister prövade av arbetsdomstolen, synes icke lagförslaget
lägga något hinder i vägen för en dylik lösning av spörsmålet örn vidareförande
av förhandlingsfrågor.
Slutligen hava de sakkunniga ansett införandet av en förhandlingsordning
i överensstämmelse med deras förslag icke böra föranleda till ett borttagande
av eller en inskränkning i tjänstemännens rätt att anföra besvär i tjänstefrågor,
örn och i den mån dylik rätt för närvarande förefunnes. Sannolikt
skulle dock genomförandet av sakkunnigförslaget medföra, att tjänstemännen
i mindre utsträckning än för närvarande sökte komma till sin rätt genom
besvär. Utom besvärsvägen förelåge i rättsfrågor åtminstone för en del
kommunala tjänstemän möjlighet att få frågan prövad av allmän domstol.
Yad förut sagts angående besvärsrättens förhållande till förhandlingsrätten
borde även gälla nu berörda form för realiserandet av tjänstemännens
rättsskydd.
Yttranden.
Svenska landstingsförbundet har funnit önskvärt, att nu på en del håll
förefintliga lokala förhandlingsordningar avvecklades. Självfallet borde dessa
icke få strida mot de i lagen meddelade stadgandena.
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
67
Uppsala läns landstings förvaltningsutskott har hållit före, att den i lagen
reglerade förhandlingsrätten endast borde tillerkännas riksorganisationer
men att lagen icke borde medföra hinder för ett landsting eller dess organ
att förhandla med lokala organisationer eller enskilda befattningshavare.
Liknande synpunkter hava framförts såväl av stadsfullmäktige i Lidingö som
i det yttrande, vilket å stadsfullmäktiges i Uppsala vägnar avgivits av stadens
drätselkammare.
Länsstyrelsen i Stockholms län har funnit de sakkunnigas motivering giva
anledning till tvekan angående rätta tolkningen av stadgandet, att kommun
eller tjänstemannaförening icke ägde påfordra tillämpning av sådan bestämmelse,
som stöde i strid mot vad i lagen stadgades. Länsstyrelsen hade emellertid
förutsatt, att innebörden av stadgandet i fråga borde vara den, att endera
parten icke ägde mot den andres bestridande åberopa överenskomna bestämmelser,
som stöde i strid mot lagen. En annan tolkning skulle framstå såsom
föga rimlig.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har erinrat, att de hittills antagna reglerna
örn förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän i vissa fall vore förmånligare
för tjänstemännen än de i lagförslaget inskrivna. Enär gällande regler för
sådant fall skulle få vika, komme den nya lagen således att innebära en försämring
för vissa grupper av tjänstemän. Dylika nackdelar av en likriktning,
som ansåges i och för sig önskvärd, torde väl icke helt kunna undvikas.
Emellertid syntes det fall böra särskilt uppmärksammas, att enligt hittills
antagna regler förhandlingar fördes inför opartisk ordförande. Uti lagförslaget
hade icke ens för det fall att förhandlingar strandat en dylik bestämmelse
blivit intagen. Enär rätten till förhandling inför opartisk ordförande kunde
för tjänstemännen vara av mycket stor betydelse, syntes böra medgivas, att
bestämmelse örn sådan förhandling kunde träffas för viss kommun.
Socialstyrelsen har yttrat:
Då förhandlingsordningen för statstjänstemännen diskuterades, framhävdes
från olika håll angelägenheten av att den tidigare existerande förhandlingsrätten
i icke lagfästa former skulle fortfarande få finnas kvar. Kungörelsens
bestämmelser angående förhandlingsrättens tillämpning äro sålunda avsedda
att tillämpas mera i de fall, då det synes vara nödvändigt att i akten rörande
ärendet finnes tillgänglig en redogörelse för tjänstemännens synpunkter eller
då den statliga myndigheten eljest icke önskar ingå i förhandlingar eller i
övrigt då fråga är örn någon viktigare angelägenhet. Motsvarande synpunkter
kunna göras gällande beträffande förhandlingsordningen för de kommunala
tjänstemännen. Lagens bestämmelser böra alltså vara normerande och supplerande
för de fall, då så erfordras. Däremot finnes ingen anledning att i
samband med lagens antagande förbjuda förhandling mellan kommunal
myndighet och tjänstemannaorganisation vid sidan av lagens bestämmelser.
Att de redan nu existerande och mellan parterna överenskomna förhandlingsordningarna
fortfarande få tillämpas överensstämmer visserligen bäst med den
av socialstyrelsen hävdade uppfattningen örn att krav på erkännande såsom
villkor för förhandlingsrätt ej bör uppställas. Men även örn ett dylikt villkor
för förhandlingsrätt införes i lagen, synes det vara orimligt, att en organisation,
som ej vunnit erkännande, icke skulle i de hittills tillämpade och av
vederbörande kommun godkända formerna få föra förhandlingar med kom
-
Departements
chefen.
68 Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
munal myndighet. Det kan icke vara lämpligt, att man förbjuder varje möjlighet
för en tjänstemannaorganisation att vid sidan av lagen få komma till tåls
med kommunal myndighet örn de angelägenheter, som beröra tjänstemännen.
En helt annan sak är, att en organisation icke bör kunna pressa en kommun
till förhandlingar vid sidan av lagens bestämmelser. Detta är emellertid
aldrig möjligt för dem, som äga ämbetsmannaansvar, och övriga grupper, som
kunna betecknas såsom tjänstemän, böra, enligt vad socialstyrelsen tidigare
anfört, ej hänföras under lagen örn förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän.
Styrelsen hemställer, att första stycket i 14 § måtte utgå ur lagförslaget.
Landsorganisationen i Sverige och svenska kommunalarbetareförbundet
hava ansett en lagstiftning av den föreslagnas karaktär icke böra i något
avseende beskära faktiskt tillämpad och erkänd förhandlingsrätt.
I likhet med de sakkunniga anser jag den föreslagna förhandlingsordningen
icke böra medföra ändring i vad eljest — enligt kommunala reglementen,
instruktioner och dylikt — kan gälla beträffande rätt för kommunala tjänstemän
att genom representanter vid lönenämnds sammanträden eller på liknande
sätt tillvarataga sina intressen i fråga örn anställningsvillkoren.
Yad beträffar det i 14 § första stycket i sakkunnigförslaget intagna stadgandet,
enligt vilket kommun eller förening av tjänstemän icke skulle äga
påfordra tillämpning av sådan bestämmelse, som står i strid mot vad i lagen
stadgas, synes innebörden av detsamma, såsom jämväl förutsatts i ett yttrande,
allenast vara den, att endera parten icke skulle äga mot den andra partens
bestridande åberopa en dylik bestämmelse. Vid behandlingen av frågan örn
kommuns och tjänstemäns representation vid förhandlingar ha nämligen de
sakkunniga framhållit, att i den mån en oorganiserad grupp av tjänstemän
eller en enskild tjänsteman ville komma till tals med kommunal myndighet,
sådana överläggningar folie utanför den föreslagna lagen. Örn alltså av lagen
icke reglerad förhandling skulle kunna föras mellan kommun och en oorganiserad
grupp av tjänstemän, borde icke rimligen en dylik förhandling mellan
kommun och en tjänstemannaförening vara förbjuden.
Även örn stadgandet alltså torde hava en mer begränsad innebörd än som
synes hava antagits i de yttranden, vari detsamma avstyrkts, anser jag mig
dock icke kunna förorda detsamma, I vad genom stadgandet utsäges, att
förhandlingsrätt enligt lagen icke kan genom avtal inskränkas, lärer detsamma
vara överflödigt, enär av lagens karaktär framgår, att lagens bestämmelser
äro för kommunerna tvingande. I vad åter stadgandet skulle innebära hinder
mot tillämpandet av redan gällande eller slutandet av nya överenskommelser
rörande en för tjänstemännen förmånligare förhandlingsordning än den, som
genom lagen tillförsäkras tjänstemännen, finner jag icke de sakkunnigas motivering
övertygande. Det torde icke behöva befaras, att genom dylika förhandlingsordningar
den kommunala självbestämningsrätten skulle hotas eller
tjänstemännen beredas ett otillbörligt stort inflytande. Departementsförslaget
saknar följaktligen motsvarighet till 14 § första stycket i de sakkunnigas
förslag.
Kungl. Majus proposition nr 4. 69
Påföljd vid vägran att förhandla.
l)e sakkunniga.
De sakkunniga hava icke i sitt betänkande berört frågan, vilken påföljd
som kommer eller bör komma att inträda, därest kommunalmyndighet underlåter
att iakttaga sina skyldigheter enligt lagen.
Yttranden.
Socialstyrelsen har rörande denna fråga anfört följande:
Ehuru kommunerna säkerligen i allmänhet lojalt komma att ställa sig
lagens bestämmelser till efterrättelse, är det likväl tänkbart, att så ej alltid
kommer att ske. Det måste nämligen bland annat betecknas som en nyhet,
att en kommun måste förhandla om anställnings- och avlöningsvillkor för en
föreståndarinna vid ett ålderdomshem, och det kan tänkas, att en kommun
även efter genomförandet av den föreslagna lagstiftningen skulle vägra att
upptaga förhandlingar med därtill berättigad organisation. Styrelsen vill
därför ifrågasätta, om ej någon möjlighet bör införas till vitesföreläggande
vid förhandlingsvägran såsom i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt. Ett
sådant föreläggande skulle i så fall avse de för beslutet att vägra förhandla
ansvariga personerna. Det torde emellertid icke vara lätt att finna ett lämpligt
organ för vitesföreläggande. Örn en tjänstemannadomstol kommer till
stånd i enlighet med de sakkunnigas förord, vilket socialstyrelsen livligt
vill tillstyrka, är denna domstol lämpligast för den angivna uppgiften. Intill
dess så blir fallet, är saken mera tveksam. I varje fall synes en dylik uppgift
icke böra åläggas socialstyrelsen. En tänkbar lösning vore att betro länsstyrelserna
därmed, men ur synpunkten av att man bör eftersträva en enhetlig
praxis torde det vara bäst med ett centralt organ. Därför är det knappast
heller lämpligt att uppdraga åt allmän domstol i orten att förelägga vite för
kommun. Med hänsyn till att det redan tillkommer arbetsdomstolen att
besluta örn vitesförfarande enligt lagen örn förenings- och förhandlingsrätt
torde det vara lämpligast att åt denna domstol anförtro även nu nämnda uppgifter.
Örn ett vitesföreläggande anses erforderligt, synes det böra ske på
framställning av den tjänstemannaorganisation, som förvägrats förhandling
enligt lagen. Att göra det beroende av om en opartisk ordförande utsetts,
som skulle kunna göra framställningen, förefaller vara olämpligt, då man ju
med förhandlingsordningen för kommunala tjänstemän ej åsyftar, att ett avtal
skall slutas. Ej heller äger en förlikningsman ingripa i ett dylikt fall då, såsom
de sakkunniga framhålla, 1920 års lag örn medling i arbetstvister ej omfattar
kommunala befattningshavare med ämbetsmannaansvar.
Svenska lasarettsläkarfföreningen har erinrat, att de sakkunniga icke ingått
på frågan örn vad som skulle vara korrektivet emot en kommun, som utan
hänsyn till förhandlingsrätten fattade och genomförde sina beslut. Måhända
hade de sakkunniga ansett självklart, att beslutet i så fall kunde efter besvär
upphävas såsom icke tillkommet i laga ordning. Ett förtydligande uttalande på
denna punkt under lagstiftningsärendets vidare behandling syntes emellertid
önskvärt.
Därest efter den nu ifrågasatta lagstiftningens antagande en kommunalmyn- Departementsdighet
skulle fastställa nya eller ändrade anställningsvillkor av allmän bety- chefen.
delse för vissa tjänstemän utan att dessförinnan, på sätt i departementsförslaget
angives, en förhandlingsberättigad förening, som har medlemmar bland
Departements
chefen.
70 Kungl. May.ts proposition nr 4.
dessa tjänstemän oell anmält sig önska gentemot kommunen utöva sin förhandlingsrätt,
beretts tillfälle att taga kännedom örn föreliggande utkast till sådana
villkor, torde beslutet såsom icke tillkommet i laga ordning kunna efter besvär
förklaras ogiltigt. Detsamma lärer vara förhållandet, därest det nu anförda
exemplet förändras så, att föreningen visserligen fått del av utkastet men
förvägrats av föreningen begärd förhandling i frågan. På grund av vad sålunda
anförts synes det icke vara erforderligt att, såsom socialstyrelsen ifrågasatt, i
lagen införa mot de kommunala myndigheterna riktade vitesbestämmelser.
Specialmotivering.
1 §•
Denna paragraf motsvarar 1 § i sakkunnigförslaget, rörande vilken sistnämnda
paragraf de sakkunniga i sin specialmotivering anfört:
I denna paragraf uttalas den allmänna principen, att kommunala tjänstemän
äga förhandla med kommun i frågor, som beröra dem. Angående vissa
kommunaltjänstemäns rätt att därjämte förhandla med statlig myndighet är
särskilt stadgat under 13 §. Någon erinran härom har icke ansetts behöva
intagas i de inledande paragraferna.
Liksom i den för statstjänstemännen gällande förhandlingsordningen angles
här, att förhandlingsrättens lagfästande icke är avsedd att medföra
ändring i den beslutanderätt, som eljest tillkommer kommun eller kommunalmyndighet
enligt lag eller författning. En inskränkning i beslutanderätten
är visserligen gjord genom 14 § första stycket, i det att kommunala bestämmelser
örn förhandlingsrätt — vare sig de införts i överenskommelser eller i
lönereglementen eller liknande stadganden — i den mån de strida mot förhandlingsordningen
icke få åberopas av kommunen. Denna inskränkning
synes emellertid vara en nödvändig följd av en lagstiftning såsom den ifrågavarande.
Erinringen örn att förhandlingsrätten ej medför inskränkning i
kommuns lagfästa självbestämningsrätt åsyftar de materiella frågor, i vilka
förhandlingar kunna föras, angående löners storlek, tjänstgöringsvillkor
o. s. v., däremot icke den formella frågan, om vilka regler, som skola iakttagas
vid dylika förhandlingar.
Beträffande begreppen kommunaltjänsteman, kommun och kommunalmyndighet
hänvisas till vad ovan anförts beträffande lagens tillämpningsområde.
Utöver de ändringar av saklig innebörd, som vidtagits i 1 § i sakkunnigförslaget
och för vilka jag redogjort i samband med behandlingen av frågan
örn lagens tillämpningsområde, har nämnda paragraf även undergått vissa
jämkningar av redaktionell natur.
2 §-
Denna paragraf motsvaras av 2 § i de sakkunnigas förslag. I specialmotiveringen
ha de sakkunniga beträffande 2 § i sitt förslag anfört:
I denna paragraf meddelas bestämmelser angående de parter, mellan vilka
förhandlingar må föras. I den allmänna motiveringen har närmare utvecklats
innebörden av två i lagförslaget angivna förutsättningar för att förening
skall erhålla förhandlingsrätt, nämligen att föreningen är att anse såsom
riksorganisation samt att socialstyrelsen erkänt densamma, I lagen har
71
Kungl. Majus proposition nr 4.
dessutom intagits den självklara men grundläggande förutsättningen, att föreningen
skall hava till uppgift att tillvarataga kommunala tjänstemäns intressen
gentemot kommunen såsom arbetsgivare.
Den i paragrafens andra stycke förekommande bestämmelsen örn kommuns
rätt att själv utse sin representation avser förhandlingarnas första
skede. Givetvis får ifrågavarande stadgande örn rätt för kommun att fritt utse
sin representant icke föranleda till att kommunalmyndighet vägrar att upp
taga sådan framställning från tjänstemännen, som omförmäles i 11 §.
Förevarande paragraf i sakkunnigförslaget har berörts i ett par yttranden.
Sålunda hava landsorganisationen i Sverige och svenska kommunalarbetareförbundet
ansett paragrafen möjligen kunna givas den tolkningen, att
förhandlingsrätt endast kunde tillkomma förening, omfattande enbart kommunala
tjänstemän. Då en sådan innebörd icke torde vara avsedd, vore ett
förtydligande måhända erforderligt.
De i denna paragraf vidtagna ändringarna gentemot sakkunnigförslaget Dev<£''™nts
framgå i huvudsak av vad jag anfört vid behandlingen av frågan örn kommuns
och tjänstemäns representation vid förhandlingar. Liksom i fråga örn förhandlingsrätt
för statens tjänstemän skall å arbetstagaresidan förhandling
föras antingen av en förening eller av en förening av flera föreningar; och
äger förhandlingsberättigad förening utöva sin förhandlingsrätt jämväl genom
avdelning av förening eller genom ansluten förening, som icke själv erhållit
förhandlingsrätt. Såsom jag tidigare framhållit bör förhandlingsrätt givetvis
kunna tillerkännas förening med även andra medlemmar än kommunala
tjänstemän. För att tydligt utmärka detta har i departementsförslaget stadgats,
att förhandling äger rum mellan kommun samt förening, i vilken kommunala
tjänstemän äro medlemmar, eller förening av flera sådana föreningar.
Enligt 2 § andra stycket i de sakkunnigas förslag må kommun uppdraga åt,
bland andra, kommunalmyndighet att å kommunens vägnar förhandla. Av
denna avfattning synes framgå, att en kommun såsom sådan ansetts kunna
förhandla utan medverkan från kommunalmyndighets sida. Då emellertid
kommuns beslutande, förvaltande och verkställande organ äro kommunalmyndigheter
enligt förslagets mening, följer härav, att kommun vid förhandling
måste företrädas av kommunalmyndighet eller av sådan myndighet utsett
eller utsedda ombud. Enligt departementsförslaget skall därför förhandling
rörande viss fråga å kommuns vägnar föras av den kommunalmyndighet, som
har att handlägga frågan, eller av ombud, som myndigheten i särskilt fall
utsett. Jag har tidigare erinrat, att till sådant ombud bör kunna utses representant
för sammanslutning med syfte att tillvarataga visst eller vissa slags
kommuners intressen såsom arbetsgivare.
Förevarande paragraf motsvarar 3 § i sakkunnigförslaget. De sakkunniga
ha rörande 3 § i sitt förslag framhållit, att socialstyrelsen kunde
kräva uppgifter utöver de i lagen angivna, för såvitt sådana befunnes erforderliga.
I den mån en riksorganisation hade särskilda lokalavdelningar, borde
Departementschef''en.
Departements
chefen.
72 Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
detta lämpligen uppgivas för socialstyrelsen. Skyldigheten att anmäla uppkomna
förändringar beträffande en förenings verksamhetsområde, styrelse
eller medlemsantal vore icke förbunden med något stadgande örn påföljd för
den händelse bestämmelsen härom icke skulle iakttagas. Skulle en väsentlig
förändring inträda rörande antalet till en organisation anslutna tjänstemän
inom viss kommun, kunde kommunen givetvis anmäla detta till socialstyrelsen.
I samband med behandlingen av frågan örn kommuns och tjänstemäns
representation vid förhandlingar har jag berört de sakliga ändringar, som
vidtagits i sakkunnigförslagets 3 §. Jag vill nu endast, i anslutning till ett
uttalande av de sakkunniga, framhålla, att socialstyrelsen säkerligen skall äga
möjlighet att jämväl på annat sätt än genom anmälningar från föreningarna
själva erhålla kunskap örn väsentligare förändringar i deras verksamhet.
4§-
Denna paragraf saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag.
I sitt yttrande har svenska, landstingsförbundet sagt sig förutsätta,
att, därest av en förening till socialstyrelsen anmälda förändringar i föreningens
verksamhet vore av väsentlig natur, den föreningen tillerkända förhandlingsrätten
skulle kunna återkallas.
I likhet med svenska landstingsförbundet anser jag, att ett beslut örn erkännande
av en förening såsom förhandlingsberättigad icke bör vara oåterkalleligt.
Emellertid bör enligt min mening förhandlingsrätt återkallas endast
örn synnerliga skäl föreligga därtill. Så lärer framför allt vara fallet, örn
föreningen icke längre kan sägas vara ens tillnärmelsevis så representativ för
viss eller vissa tjänstemannagrupper som då erkännandet meddelades. Vidare
synes återkallelse kunna ske, örn föreningen medvetet och i synnerlig grad
eftersatt sina skyldigheter att hålla socialstyrelsen underrättad örn förändringar
i sin verksamhet. Däremot skulle det enligt min mening stå i strid
mot förhandlingsrättens principer att grunda en återkallelse därpå, att föreningen
ansåges alltför energiskt hävda sina medlemmars intressen.
Då fråga örn återkallande av förhandlingsrätt uppkommer, bör föreningen
beredas tillfälle att yttra sig, innan beslut i ärendet meddelas.
Jag har ansett bestämmelser, avfattade i enlighet med det nu anförda, böra
upptagas i departementsförslaget.
5§-
Jämväl denna paragraf saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag. Be
träffande behovet av sådana bestämmelser, som meddelas i paragrafen, hänvisar
jag till vad jag därutinnan anfört i samband med frågan örn kommuns
och tjänstemäns representation vid förhandlingar.
6 §•
Denna paragraf är likalydande med 4 § i sakkunnigförslaget, dock att, i
enlighet med vad jag vid behandlingen av frågan örn förhandlingsrättens
73
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
innebörd förordat, »anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor» förkortats till
»anställningsvillkor» utan att därmed någon saklig ändring åsyftats.
De sakkunniga hava framhållit, att ordet »tillämpning» innefattade
alla tolkningsfrågor men hade en vidare innebörd än ordet »tolkning» i så
måtto, att därunder folie jämväl frågor huruvida en viss bestämmelse överhuvudtaget
skulle tillämpas i visst fall.
7 §•
I sakkunnigförslaget motsvaras denna paragraf av 5 §, rörande vilken d e
sakkunniga i sin specialmotivering anfört följande:
Förevarande stadgande ansluter sig till motsvarande stadganden i statstjänstemännens
förhandlingsordning. Enligt paragrafens första stycke är
kommunal myndighet skyldig att bereda tjänstemannaförening tillfälle att
taga kännedom örn föreliggande utkast till ändrade bestämmelser angående
tjänsteförhållanden, då frågan är av större betydelse. Myndigheten är enligt
andra stycket i paragrafen förpliktad att avvakta tjänstemännens eventuella
begäran örn förhandling, innan den avger slutligt förslag eller för sin del
avgör detsamma. Örn förhandlingar komma till stånd, är myndigheten vidare
skyldig att iakttaga, vad som stadgas i 9 §, innan förslaget avgives eller villkoren
fastställas.
Myndigheten äger underrätta tjänstemännen på »lämpligt» sätt. Någon
viss form för meddelandet är sålunda icke föreskriven, utan detta kan ske
genom telefonpåringning till den, som äger företräda föreningen, genom
anslag å bestämd plats i arbetslokalen eller på annat dylikt sätt.
Ett par detaljbestämmelser i sakkunnigförslaget hava föranlett erinringar
i några yttranden.
Sålunda hava riksförbundet svenska städers polismän och riksförbundet
för fjärdingsmän och polismän framhållit, att ett sådant meddelande från
kommunalmyndigheten, som avsåges i paragrafen, utgjorde början till förhandlingar,
vilka kunde bli mycket omfattande och i varje fall till stor del
torde föras skriftligt. Med hänsyn härtill och då ifrågavarande fåtal föreningar
säkrast och utan nämnvärt besvär för myndigheten kunde erhålla meddelande
genom en skrivelse, ifrågasattes huruvida icke meddelandet borde göras
skriftligen.
Svenska lasarettsläkarföreningen har ansett den i andra stycket föreslagna
tiden av en vecka vara för kort. Det vore ju här fråga örn organisationer för
hela riket, vilkas styrelseledamöter oftast torde vara bosatta inom olika delar
av landet, varför anordnandet av ett styrelsesammanträde måste taga viss tid
i anspråk. En utsträckning av den föreslagna tiden till två veckor torde icke
kunna föranleda några praktiska olägenheter för kommunerna, allra helst
som bestämmelsen i 9 § andra stycket torde avsetts att vara tillämplig även
innan förhandling påkallats eller påbörjats.
Även Sveriges socialvårdsfunktionärers riksförbund har föreslagit en förlängning
av berörda tidsfrist till två veckor. Sedan ett inom kommunen utarbetat
förslag kommit till vederbörande riksorganisations kännedom, hade
denna att infordra yttrande från vederbörande underavdelning, och först därefter
kunde riksorganisationen avgöra, örn förhandlingar skulle begäras. Sattes
Departements
chefen.
74 Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
tidsfristen till en vecka, kunde följden lätt bliva den, att förhandlingar som
regel komme att påfordras för att förhandlingsrätten skulle hållas öppen tills
man hunnit taga ställning till föreliggande frågor, sålunda ofta helt onödigtvis.
En tidsfrist på 14 dagar torde däremot i allmänhet vara tillräcklig.
Den i förhållande till sakkunnigförslaget vidtagna jämkningen i första
stycket har jag närmare berört vid behandlingen av frågan örn förhandlingsrättens
innebörd.
Jag har icke ansett nödvändigt att, såsom i ett par yttranden ifrågasatts,
underrättelse enligt första stycket ovillkorligen skall lämnas i
skriftlig form. Emellertid bör det ligga i vederbörande kommunalmyndighets
intresse att lämna underrättelsen på ett sätt, som möjliggör för myndigheten
att sedermera i händelse av behov styrka, att den fullgjort sin skyldighet
enligt lagen. Därest nämligen ett av kommunalmyndighet fattat beslut
överklagas och som skäl härför uppgives, att underrättelse enligt första stycket
icke lämnats samt att beslutet således icke tillkommit i laga ordning, torde det
vara myndighetens sak att, örn den bestrider detta påstående, bevisa dess
oriktighet.
Yad i de båda andra nyss återgivna yttrandena framhållits har övertygat
mig örn lämpligheten av att den i andra stycket angivna tidsfristen fastställes
till fjorton dagar.
8§-
Denna paragraf är likalydande med 6 § i sakkunnigförslaget. De sakkunniga
hava framhållit, att förhandling i muntlig form vore att betrakta
såsom förhandlingsrättens väsentligaste innehåll samt att, vare sig parterna
växlat skrivelser eller ej, rätt att påkalla muntliga förhandlingar alltid förefunnes.
9 §•
Beträffande 7 § i sakkunnigförslaget, vilken motsvarar nu förevarande
paragraf i departementsförslaget, hava de sakkunniga i sin specialmotivering
anfört följande:
I syfte att förhindra, att skriftliga förhandlingar dragas ut alltför lång tid,
stadgas i denna paragraf skyldighet för parterna att utan dröjsmål besvara
varje skrivelse i ärendet. Svarsskrivelse bör innehålla icke allenast ett formellt
erkännande av ingången skrivelse utan tillika örn möjligt den intagna ståndpunkten
och skälen för denna. Skulle i svarsskrivelsen muntlig förhandling
påkallas, behöver icke någon motivering lämnas, då ju denna kan framläggas
under det muntliga förfarandet.
Till förhindrande av att en tjänstemannaförening skulle låta förhandlingar
draga ut oskäligt lång tid även efter det båda parternas ståndpunkt blivit till
fullo utvecklad och klarlagd, har förhandlare å kommunens sida tillagts rätt
att, då denne så prövar skäligt, förklara skriftlig förhandling avslutad. Härvid
utgå emellertid de sakkunniga från att förhandlingar icke förklaras avslutade,
förrän den därvid berörda frågan blivit i erforderlig utsträckning
klarlagd. Efter det att kommunens representant förklarat skriftlig förhandling
avslutad äger på grund av stadgandet i 6 § tjänstemannaförening påkalla
muntliga förhandlingar.
75
Kungl. Maj-.ts proposition nr 4.
I några yttranden har förordats en viss uppmjukning av uttrycket
»utan dröjsmål». Det har sålunda framhållits, att en kommuns förhandlande
organ i allmänhet vore sammansatta av förtroendemän och att det därför icke
kunde påfordras, att sammanträden skulle utlysas hur ofta som helst för behandling
av inkomna förslag. I många fall, t. ex. då det gällde frågor, som
skulle komma under omprövning av landsting, vore en snabb förhandling icke
av nöden.
Den i några yttranden förordade uppmjukningen av uttrycket »utan dröjsmål»
har jag ansett böra vidtagas. Jag vill erinra, att 9 § första stycket i
departementsförslaget genom denna jämkning kommit att bli likalydande med
7 § första stycket i kungörelsen angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän.
10 §.
Denna paragraf motsvarar 8 § i de sakkunnigas förslag. Beträffande sistnämnda
paragraf hava de sakkunniga anfört:
Kommunen har i denna paragraf erhållit rätt att bestämma tid och plats
för muntlig förhandling ävensom att utse ordförande och sekreterare. De
sakkunniga ha icke ansett lämpligt införa föreskrift örn att förhandling skall
äga rum å plats inom kommunen. Gemensam förhandling mellan flera kommuner,
å ena, samt en eller flera tjänstemannaorganisationer, å andra sidan,
skulle nämligen genom ett sådant stadgande omöjliggöras. Rätten för kommun
att utse ordförande vid förhandlingssammanträde innefattar rätt för kommunen
att därtill utse antingen en medlem av vederbörande kommunalmyndighet
eller ock annan inom eller utom kommunen bosatt person. I senare
fallet synes samråd före utseendet böra äga rum med vederbörande tjänstemannaorganisation.
I många fall torde komma att till sekreterare vid förhandling
utses person inom kommunalmyndigheten eller i kommunens tjänst.
Liksom vid skriftlig förhandling bör kunna förhindras, att sedan parterna
vid överläggning utfört sin talan, frågan fördröjes genom begäran örn nytt
förhandlingssammanträde mellan samma parter. I sådant syfte stadgas, att
ordföranden har rätt att förklara muntlig förhandling avslutad. Denna rätt
bör givetvis lika litet som vid skriftlig förhandling användas i annat fall än
då någondera partens begäran örn uppskov är uppenbarligen föranledd av en
önskan att obehörigen fördröja ärendets behandling.
Då protokollet är avsett att biläggas akten vid ärendets vidareförande till
annan kommunalmyndighet, bör detsamma utvisa framlagda förslag och avgivna
förklaringar jämte därför anförda skäl. Det kan däremot icke anses
nödvändigt, att ett fullständigt diskussionsprotokoll upprättas.
I paragrafens sista stycke är infört stadgande örn att protokollet skall
utgivas avgiftsfritt. I förhandlingsordningen för statens tjänstemän är dylikt
stadgande intaget. Ej heller de kommunala tjänstemännen synas enligt sakkunnigas
mening böra belastas med någon utgift i ifrågavarande hänseende.
I yttrandena har beträffande bestämmelserna i 8 § sakkunnigförslaget
anförts följande.
Stadsfullmäktige i Borås hava, under instämmande av länsstyrelsen i Älvsborgs
län, ansett tid och plats för muntlig förhandling böra bestämmas icke av
»kommunen» utan av »vederbörande kommunala myndighet».
Departements
chefen.
76
Departements
chefen.
Kungl. Majus proposition nr 4.
Kommunala mellanslcolornas lärarförening har framhållit, att den av kommunen
utsedde ordföranden icke utan vidare kunde förutsättas hava särskilda
kvalifikationer för ett dylikt uppdrag, såsom fallet vore med t. ex. chefer för
statens verk och inrättningar. Lagen borde därför innehålla någon anvisning
angående ordförandens allmänna uppgifter. Alldeles otillfredsställande vore
att —- såsom de sakkunniga föreslagit —- i lagen upptaga en endast rent negativ
och därtill mycket tänjbar bestämning av ordförandens befogenhet, vilken
bestämmelse rent av skulle kunna åberopas som stöd för allehanda godtycklighet.
I ett närmare stadgande örn ordförandens uppgifter och befogenhet
borde angivas, att han skulle bereda parterna tillfälle att framföra och motivera
sina synpunkter i ärendet samt söka, där sådant vore möjligt, att närma
skiljaktiga meningar till varandra, ävensom att den muntliga överläggningen
skulle avslutas av honom, efter det parternas ståndpunkter blivit skäligen utvecklade
och klarlagda.
Sveriges folkskollär ar förbund har vänt sig mot bestämmelsen örn, att den
av kommunen utsedde ordföranden ägde förklara muntlig förhandling avslutad,
då han så prövade skäligt. Genom en sådan bestämmelse syntes frestelsen
att anlägga renodlade arbetsgivarsynpunkter kunna bli mången kommunal
förtroendeman svår att övervinna, varigenom befattningshavarnas förtroende
till förhandlingslagen kunde rubbas. Stadgandet borde fördenskull
givas en sådan utformning, att förhandlingar icke kunde förklaras avslutade
med mindre båda parter därom vore ense.
Även tjänstemännens centralorganisation och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund
hava ansett garantier böra givas tjänstemännen mot ett missbruk
av ordförandens rätt att, då han så prövar skäligt, förklara muntlig förhandling
avslutad. I sådant ändamål borde föreskrivas att, där tjänstemännen
så påfordrade, till ordförande utsåges person, som icke kunde anses representera
vare sig kommunens eller tjänstemännens intressen. Detta vore så mycket
mera befogat som sakkunnigförslaget förutsatte, att ett stort antal tjänstemän
skulle överföras från 1936 års lags tillämpningsområde till den nya lagens, och
dessa tjänstemän därigenom skulle gå miste om de fördelar, som 1936 års lag
i detta hänseende beredde dem.
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har framhållit, att det måhända
understundom bomme att befinnas för båda parterna fördelaktigt, örn
förhandlingarna kunde ledas av opartisk ordförande. Ifrågasättas kunde därför,
örn det icke borde ankomma på länsstyrelsen att efter yrkande av personalorganisationen
förordna opartisk ordförande, varvid kostnaderna för ersättning
åt denne finge delas lika mellan parterna.
Yad först angår frågan hur ordförande att leda en muntlig förhandling skall
utses, har jag ansett de betänkligheter överdrivna, som av några remissinstanser
uttalats emot de sakkunnigas förslag att låta denne utses av kommunen.
Då jag i följd härav icke anser mig böra förorda någon saklig ändring i förslaget
i denna del, vill jag nu angiva skälen för denna min ståndpunkt. Visserligen
kan man måhända ha anledning förmoda, att en kommun icke alltid kom
-
77
Kungl. Majus proposition nr 4.
mer att anse det erforderligt, att till ordförande utses en person, som i fråga
om opartiskhet och övriga egenskaper är fullt lämplig att leda en vanlig
avtalsförhandling mellan kommunen och dess arbetstagare. Såsom jag tidigare
vid olika tillfällen framhållit, är dock en förhandling enligt den nu föreslagna
lagen avsedd att, åtminstone i regel, bliva av en annan karaktär. Ordförandens
uppgift lärer sällan komma att bliva att på ett opartiskt sätt väga bud
och motbud mot varandra samt att med ledning därav framlägga ett medlingsförslag
och söka förmå parterna att antaga detta. Hans huvuduppgift
kommer i stället att inskränka sig till att befrämja tjänstemännens önskan att
få sina synpunkter i frågan framförda till vederbörande kommunala myndighet
men att samtidigt tillse, att ovidkommande frågor icke indragas i förhandlingen
och att jämväl i övrigt ordning och reda bli rådande under densamma.
Givetvis bör ordföranden jämväl söka förmå kommunens representanter
att angiva sin ståndpunkt och skälen för densamma, och jag anser mig
kunna förvänta, att han i regel skall lyckas därmed. I dylikt fall bör han
bereda tjänstemannarepresentanterna tillfälle att, örn de så önska, bemöta vad
från kommunens sida anförts. Med de tämligen blygsamma krav, som sålunda
böra ställas på en ordförande, torde man kunna antaga, att tillgång till
kompetent person sällan kommer att saknas inom vederbörande ort. Jag är
jämväl förvissad örn, att kommunerna, därest de betros med uppgiften att
utse ordförande, i regel lojalt skola söka erhålla den därtill bäst lämpade
person, som utan större kostnader finnes att tillgå. I flertalet fall kommer väl
denne att sökas inom den kommunala representationen eller förvaltningen.
Vid vissa ömtåliga frågor torde det emellertid visa sig lämpligt även för
kommunen att en utomstående opartisk person utses till ordförande. Det bör
vara de kommunala myndigheterna angeläget att i förekommande fall överlägga
med motparten angående valet av ordförande, så att en sådan situation
ej må uppstå, att den utsedde ordföranden mötes med misstro av tjänstemännen.
Beträffande härefter den kritik, som i ett par yttranden riktats mot de sakkunnigas
förslag av den anledningen, att i detsamma ordförandens uppgifter
icke skulle blivit tillräckligt klart angivna, finner jag denna kritik i väsentliga
hänseenden oberättigad. Av 10 § tredje stycket i departementsförslaget, som i
huvudsak överensstämmer med 8 § tredje stycket i de sakkunnigas förslag, framgår,
att vid en muntlig förhandling vardera parten bör avge förklaring rörande
icke endast sin ståndpunkt utan även skälen för denna. Härigenom torde, visserligen
icke direkt men dock fullt tydligt, de viktigaste av ordförandens uppgifter
ha angivits. Han bör givetvis sköta sitt uppdrag så, att protokollet från
förhandlingen örn möjligt blir så sakligt upplysande, som i förslaget förutsättes.
För att emellertid i lagtexten erhålla en ytterligare precisering av
förhandlingsrätten har i 10 § andra stycket i dejDartementsförslaget utsagts, att
ordföranden i intet fall får förklara muntlig förhandling avslutad förrän tillfälle
beretts vederbörande förening å tjänstemannasidan att angiva sin ståndpunkt
och skälen för densamma.
1 enlighet med vad i ett par yttranden anmärkts har den jämkningen vid -
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
Departements
chefen.
tagits i sakkunnigförslaget, att tid och plats för muntlig förhandling skola
bestämmas icke av »kommunen» utan av »vederbörande kommunalmyndighet».
Denna myndighet har jämväl ansetts böra utse ordförande och sekreterare.
Angående dessa i huvudsak formella jämkningar hänvisar jag till vad jag beträffande
en motsvarande jämkning anfört vid behandlingen av 2 § i departementsförslaget.
Enligt sakkunnigförslaget skall protokollet justeras av representanter för
de förhandlande parterna. Då ordföranden kan vara en utom kommunalmyndigheten
stående person, och då protokollet givetvis skall föras av sekreteraren,
har i departementsförslaget stadgats, att protokollet skall justeras jämväl
av ordföranden.
11 §•
Denna paragraf är, bortsett från en redaktionell jämkning, likalydande med
9 § i sakkunnigförslaget, rörande vilken sistnämnda paragraf de sakkunniga
anfört:
För att det med förhandlingarna avsedda syftet skall ernås, bör kommunalmyndighet
icke äga till slutlig behandling upptaga fråga, som varit föremål
för förhandlingar, förrän dessa avslutats och myndigheten kunnat taga del av
vad som därvid förekommit. För att bereda tjänstemannaförening tillfälle
att efter avslutade skriftliga förhandlingar påkalla muntliga sådana, har en
tidsfrist av en vecka föreskrivits, inom vilken myndigheten icke må till slutlig
handläggning upptaga ärendet. Självfallet är emellertid, att myndigheten
måste äga rätt att, där förhållandena så påkalla, utfärda provisoriska bestämmelser
i ärendet att gälla till dess slutligt beslut meddelats.
12 §.
Denna paragraf motsvarar 10 § i sakkunnigförslaget. De sakkunniga
hava framhållit, att nämnda paragraf i deras förslag innefattade en legalisering
av en särskilt i städernas förhandlingsregler vanlig bestämmelse. Genom
paragrafens föreskrift säkerställdes, att vad vid förhandlingar i viss fråga förekommit
bleve tillgängligt för annan kommunalmyndighet, därest ärendet
vidarefördes.
I enlighet med vad jag anfört vid behandlingen av frågan örn specialregler
för befattningshavare, som innehava tjänster av såväl statlig som kommunal
karaktär, har nu ifrågavarande bestämmelse i sakkunnigförslaget kompletterats
med en föreskrift, enligt vilken jämväl i de fall, då beslut i ärende, som
varit föremål för förhandling, underställes statlig myndighets prövning, i
ärendet förd skriftväxling jämte protokoll från muntlig förhandling skall
biläggas.
För ernående av närmare överensstämmelse med avfattningen av motsvarande
bestämmelse i 10 § kungörelsen angående förhandlingsrätt för statens
tjänstemän har sakkunnigförslaget även undergått en redaktionell jämkning.
13 §.
Denna paragraf är likalydande med 12 § i sakkunnigförslaget, beträffande
vilken de sakkunniga anfört:
79
Kungl, Maj:ts proposition nr 4.
De gemensamma kostnader, som kunna uppkomma vid förhandling, utgöras
bland annat av kostnad för hyra av lokal, i den mån undantagsvis sådan
icke kan kostnadsfritt upplåtas av kommunen. Är sekreteraren vid förhandlingssammanträde
en hos kommunen anställd tjänsteman, bör i förhandlingdeltagande
förening ej belastas med några kostnader härför. Har en utom
kommunens förvaltning stående person förordnats till ordförande eller sekreterare,
böra de härav föranledda kostnaderna delas mellan parterna.
Det ligger i sakens natur, att tjänsteman icke må förvägras ledighet för
deltagande i förhandlingar. Huruvida avdrag å lönen skall äga rum, är en
fråga, som får avgöras med ledning av de inom varje kommun gällande bestämmelserna.
14 §.
Beträffande förevarande paragraf, vilken motsvarar 13 § i de sakkunnigas
förslag, hänvisar jag till vad jag örn densamma anfört vid behandlingen avfrågan
om specialregler för befattningshavare, som innehava tjänster av såväl
statlig som kommunal karaktär.
15 §.
Denna paragraf, som motsvarar 14 § i sakkunnigförslaget, har jag närmare
behandlat i samband med frågan örn förhållandet mellan förhandlingsordningen
och nu gällande regler, vilka tillförsäkra kommunala tjänstemän rätt att
tillvarataga sina intressen. Jag hänvisar till den tidigare framställningen härutinnan.
Ikraftträdandet.
Innan den nu föreslagna förhandlingsordningen träder i kraft, torde tjänstemannaföreningarna
böra beredas tillfälle och erforderlig tid att göra framställning
örn förhandlingsrätt. Med hänsyn härtill vill jag förorda, att tidpunkten
för ikraftträdandet bestämmes till den 1 januari 1941. I den mån
så erfordras för förhandlingsordningens tillämpning från och med nämnda
dag, torde bestämmelserna i 2 och 3 §§ böra jämväl dessförinnan lända till
efterrättelse. Detta innebär, att beslut angående tillerkännande av förhandlingsrätt
även kunna meddelas före ikraftträdandet.
Rubriken.
De sakkunniga hava erinrat, att den för statstjänstemännen införda
förhandlingsordningen meddelats i form av en av Kungl. Maj:t efter riksdagens
hörande utfärdad kungörelse. Då det gällde en förhandlingsordning,
avsedd att reglera förhållandet mellan kommunerna och deras tjänstemän,
måste emellertid författningen i ämnet utfärdas i form av en av Kungl. Maj:t
och riksdagen antagen lag.
Då den nu föreslagna förhandlingsordningen torde vara av kommunallags
karaktär, har jag ingen erinran att framställa mot den rubrik, som de sakkunniga
föreslagit åt densamma. Att under beteckningen »kommunala tjänstemän»
kunna hänföras jämväl andra befattningshavare än de, som omfattas av
den föreslagna lagen, medför visserligen, att lagens tillämpningsområde icke
exakt framgår av rubriken. Dennas korta och enkla avfattning synes mig dock
fullt uppväga berörda brist.
Departements
chefen.
80
Kungl. Majus proposition nr 4.
Departementschefens hemställan.
Departementschefen hemställer härefter, att det inom socialdepartementet
upprättade förslaget till lag örn förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Anders Lundstedt.
Kungl- Majus proposition nr 4.
81
Bilaga A.
lie sakkunnigas förslag.
Förslag till lag om förhandlingsrätt för kommunala
tjänstemän.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Kommunala tjänstemän, som äro underkastade ämbetsmannaansvar eller
innehava befattningar, upptagna i kommunal lönestat eller tjänsteförteckning,
äga rätt att beträffande de i 4 § nämnda frågorna förhandla med vederbörande
kommun, dock utan att inskränkning därigenom göres i kommunen eller kommunalmyndighet
enligt lag eller författning tillkommande beslutanderätt.
Med kommun förstås i denna lag lands- och stadskommun, församling,
köping och municipalsamhälle ävensom landsting, kommunalförbund och annan
kommunal förvaltningsenhet.
Med kommunalmyndighet avses i denna lag kommuns beslutande, verkställande
eller förvaltande organ ävensom underlydande verk och inrättningar.
2 §•
Förhandling äger rum mellan kommun samt sådan förening av tjänstemän,
som omfattar hela riket (riksorganisation) och som avser att tillvarataga
i denna lag avsedda kommunala tjänstemäns intressen gentemot kommunen
såsom arbetsgivare, eller ock till sådan organisation ansluten underförening.
Förhandlingsrätt tillkommer dock blott riksorganisation, vilken
socialstyrelsen tillerkänt sådan rätt i förhållande till kommunen.
Kommun må uppdraga åt kommunalmyndighet eller åt särskilda för vissa
frågor eller för tillfället utsedda ombud att å kommunens vägnar förhandla.
3 §•
Ansökan örn förhandlingsrätt i förhållande till viss kommun skall ställas
till socialstyrelsen samt dit ingivas eller i betalt brev insändas.
Vid dylik ansökan skall fogas:
1) föreningens stadgar,
2) uppgift å de personer, som äro ledamöter i styrelsen för föreningen eller
som eljest äga företräda föreningen, ävensom å deras adresser, samt
3) uppgift å ungefärliga antalet av föreningens medlemmar ävensom för
varje kommun ansökningen avser uppgift örn antalet medlemmar, som äro
anställda hos kommunen.
Sker beträffande förening, som erhållit förhandlingsrätt, ändring i verksamhetsområdet
eller i förhållande, som i andra stycket under 2) sägs, eller
undergår medlemsantalet större förändringar, skall anmälan därom göras hos
socialstyrelsen.
Bihang till riksdagens protokoll 1U40. 1 saini. Nr 4.
ion »9 6
82
Kungl. Majus proposition nr 4.
4 §•
Förhandling må äga rum beträffande tjänstemännens allmänna anställnings-,
arbets- och avlöningsvillkor ävensom beträffande tillämpningen av
sådana villkor.
5 §■
Innan kommunalmyndighet avgiver förslag till eller fastställer nya eller
ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor, skall myndigheten, såvida
frågan är av principiell natur eller eljest allmän betydelse, på lämpligt sätt
bereda de i förhållande till kommunen förhandlingsberättigade föreningar,
som frågan må anses röra, tillfälle att taga kännedom örn föreliggande utkast
till sådana villkor.
Påkallar förening i anledning härav förhandling, skall meddelande härom
lämnas inom skälig tid och senast inom en vecka efter delfåendet.
6 §■
Förhandling äger rum i skriftlig eller muntlig form. Påkallas från endera
sidan muntlig förhandling, skall sådan äga rum, även om skriftlig förhandling
pågår eller föregått.
7 §•
Vid skriftlig förhandling skall från endera sidan avlåten skrivelse utan
dröjsmål skriftligen besvaras. I svarsskrivelsen böra, såframt icke muntlig
förhandling däri påkallas, skälen för intagen ståndpunkt angivas.
Förhandlare å kommunens sida må förklara skriftlig förhandling avslutad,
då så prövas skäligt.
8 §.
Tid och plats för muntlig förhandling bestämmes av kommunen. Därvid
skall iakttagas, att frågans behandling icke oskäligt fördröjes.
Kommunen eller den, vilken därtill av kommunen bemyndigats, utser ordförande
att leda förhandlingen ävensom sekreterare att föra protokoll. Ordföranden
må förklara muntlig förhandling avslutad, då han så prövar skäligt.
I protokollet skola framlagda förslag och avgivna förklaringar återgivas,
varvid skälen för de å ömse sidor intagna ståndpunkterna skola i korthet
återgivas. Protokollet skall justeras av representanter för de förhandlande
parterna.
Protokollet utgives avgiftsfritt och tillställes envar av parterna.
9 §■
Fråga, varom förhandling förts, må av kommunalmyndighet icke upptagas
till slutlig behandling, innan en vecka förflutit från det skriftlig förhandling
förklarats avslutad eller innan protokoll över muntlig förhandling kommit
myndigheten tillhanda.
83
Kungl. Magito proposition nr 4.
Utan hinder av vad sålunda stadgats, må myndighet, där så anses av förhållandena
påkallat, föreskriva, att nya eller ändrade bestämmelser skola tilllämpas
tills vidare, intill dess slutligt beslut i frågan blivit meddelat.
10 §.
Då ärende, som varit föremål för förhandling enligt denna lag, överlämnas
från en kommunalmyndighet till annan sådan myndighet, skall i ärendet förd
skriftväxling jämte protokoll från muntlig förhandling biläggas.
11 §•
Har förhandling i viss fråga ägt rum och enighet därvid icke kunnat uppnås
eller åtnöjes tjänstemännens förening icke med kommunalmyndighets beslut
i frågan, äger föreningen, såvida sagda beslut icke fattats av den kommunalmyndighet,
som utövar kommunens högsta beslutanderätt, i skriftlig framställning
till sistnämnda myndighet påkalla prövning av frågan eller föreslå
ytterligare förhandling eller annan åtgärd.
12 §.
Kommun och förening bestrida envar sina kostnader för förhandling.
Tjänsteman må icke förvägras ledighet för deltagande i muntlig förhandling.
13 §.
Uppstår fråga örn förhandling rörande sådana för kommunala tjänstemän
gällande anställnings-, arbets- eller avlöningsförhållanden, beträffande vilka
det tillkommer statlig myndighet att besluta, äger enligt 3 § erkänd förening
rätt att påkalla förhandling enligt kungörelsen den 4 juni 1937 angående
förhandlingsrätt för statens tjänstemän.
Avser förhandling fråga, där kommun jämte statlig myndighet har beslutanderätt,
må föreningen påkalla gemensam förhandling med ombud för såväl
statlig myndighet som kommun. Framställning örn sådan förhandling göres
hos vederbörande statliga myndighet, som har att anmoda kommun att deltaga
i förhandlingen. Därvid skola stadgandena i 6—9 §§ ovannämnda kungörelse
äga tillämpning.
14 §.
Kommun eller förening av tjänstemän äger icke påfordra tillämpning av
sådan bestämmelse, som står i strid mot vad i denna lag stadgas.
I övrigt göres genom denna lag icke ändring i vad eljest kan gälla beträffande
rätt för kommunala tjänstemän att tillvarataga sina intressen i
fråga örn anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor.
Denna lag träder i kraft den
1939.
84
Kungl. Majlis proposition nr 4.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
Propositionen ..................................................................... 1
Förslag till lag om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän.................. 2
Utdrag av statsrådsprotokollet den 26 januari 1940 .............................. 6
Gällande lagstiftning angående förhandlingsrätt m. lii........................... 6
Sakkunniga rörande förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän.................. 8
De sakkunnigas direktiv s. 8. — De sakkunnigas förslag s. 9. — Yttranden
över de sakkunnigas förslag s. 11.
Departementsförslaget ............................................................ j 2
Bör en lagfästad förhandlingsordning införas för kommunaltjänstemännen? 12
De sakkunniga s. 12. — Yttranden s. 13. — Departementschefen s. 13.
Lagens tillämpningsområde.................................................. 13
De sakkunniga s. 13. — Yttranden s. 19. —- Departementschefen s. 31.
Kommuns och tjänstemäns representation vid förhandlingar.............. 33
De sakkunniga s. 33. — Yttranden s. 37. — Departementschefen s. 42.
Förhandlingsrättens innebörd .............................................. 44
De sakkunniga s. 44. — Yttranden s. 46. — Departementschefen s. 48.
Vidareförande av frågor, i vilka efter förhandling parterna ej uppnått
samförstånd .............................................................. 50
De sakkunniga s. 50. — Yttranden s. 53. — Departementschefen s. 56.
Specialregler för befattningshavare, som innehava tjänster av såväl statlig
som kommunal karaktär.................................................. 57
De sakkunniga s. 57. — Yttranden s. 60. — Departementschefen s. 62.
Förhållandet mellan förhandlingsordningen och nu gällande regler, vilka
tillförsäkra kommunala tjänstemän rätt att tillvarataga sina intressen 65
De sakkunniga s. 65. — Yttranden s. 66. — Departementschefen s. 68.
Påföljd vid vägran att förhandla............................................ 69
De sakkunniga s. 69. — Yttranden s. 69. — Departementschefen s. 69.
Specialmotivering ............................................................ 70
Departementschefens hemställan ............................................ 80
Bilaga A. De sakkunnigas förslag till lag om förhandlingsrätt för kommunala
tjänstemän ................ 81
Stockholm 1940. K. L. Beckmans Boktryckeri.