Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

E

1

Nr 288.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
skyldighet att bortföra varuförråd, m. m.; given Stockholms
slott den 24 maj 1940.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, att antaga härvid fogade förslag till
lag om skyldighet att bortföra varuförråd samt lag med vissa tillfälliga bestämmelser
angående panträtt enligt lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss
panträtt i spannmål,

dels ock att samtycka till att Kungl. Maj :t, efter utfärdande av lag om skyldighet
att bortföra varuförråd, meddelar sådant förordnande, som i 1 § i
sistnämnda lag avses, att gälla tillsvidare.

GUSTAF.

Herman Eriksson.

bihang till riksdagens protokoll 1040. 1 saml. Nr 288.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

Förslag

till

Lag

om skyldighet att bortföra varuförråd.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelse.

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej
är samlad, förordna, att vad i 2—14 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock
må förordnande, som nu sagts, ej meddelas med mindre Konungen låtit
riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio
dagar. Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio
dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av
nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,
som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela
förordnande, som där avses.

Om bortförande av varuförråd.

2 §•

När det finnes erforderligt till förhindrande av att förråd av vara, som är
av vikt för befolkningen eller produktionen eller behövlig för krigsbruk eller
annat ändamål av betydelse för det allmänna, i händelse av krig genom
fiendens åtgöranden förstöres eller eljest går förlorat, äger Konungen eller
den Konungen därtill bemyndigat föreskriva, att förrådet skall bortföras från
den ort, där det förvaras, till viss ort eller visst område med mindre utsatt
läge.

Beslut om bortförande må avse jämväl vad som tillverkas eller eljest
framvinnes efter beslutets meddelande.

3 §■

För ändamål, som avses i 2 § första stycket, äger Konungen eller den
Konungen därtill bemyndigat föreskriva, att vara som i nämnda lagrum

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

3

sägs eller särskilt parti av sådan vara ej må föras till visst område av riket
eller ock må föras till visst område allenast efter tillstånd och på villkor, som
må hava angivits i tillståndet.

4 §•

Där ej angivits att bortförandet skall ske genom myndighets försorg, ankommer
det på varuförrådets ägare att verkställa bortförandet. Ägaren skall
därvid ställa sig till efterrättelse de bestämmelser beträffande bortförandet,
som må hava meddelats.

Innehaves förråd av annan än ägaren och har någon till säkerhet för fordran
panträtt i förrådet eller har innehavaren därav rätt att kvarhålla förrådet
till säkerhet för fordran, skall det ankomma på innehavaren i stället för
ägaren att verkställa bortförandet.

5 §•

Möter hinder för den, å vilken det enligt 4 § ankommer att bortföra varuförråd,
att ombesörja bortförandet, skall han ofördröjligen göra anmälan
därom hos den som meddelat beslutet om bortförandet.

Har anmälan skett, som i första stycket avses, eller har förrådet, utan att
sådan anmälan skett, icke bortförts inom föreskriven tid, må bortförandet
ske genom myndighets försorg.

6 §•

Verkställes bortförande av varuförråd genom myndighets försorg, vare
förrådets ägare eller innehavare skyldig att därvid lämna det biträde, som påkallas
av myndigheten.

7 §■

Bortförande av varuförråd skall så planläggas och verkställas, att den,
vars rätt därav beröres, icke lider större förfång än som föranledes av omständigheterna.

8 §•

Bortfört varuförråd må flyttas från den ort eller det område, dit förrådet
enligt beslutet om bortförandet skall föras, allenast efter tillstånd av Konungen
eller av den myndighet, som meddelat beslutet om bortförandet, och under
iakttagande av de villkor, som må hava angivits i tillståndet.

9 §■

Beslut om bortförande av varuförråd vare gällande mot förrådets ägare
eller innehavare, när han fått del därav; dock skall beslut, som avser vara,
vilken framvinnes efter beslutets delgivning, gälla från det varan framvunnits.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

Om ersättning.

10 §.

För sådan transport av varuförråd, som ägare eller innehavare verkställt
till fullgörande av beslut om bortförande, ävensom för biträde, som lämnats
jämlikt 6 §, utgår ersättning av allmänna medel om och i den mån ej omständigheterna
till annat föranleda.

Har kostnad eljest åsamkats ägaren eller innehavaren till följd av bortförandet,
må han för sådan kostnad, där denna står i uppenbart missförhållande
till den nytta åtgärden kan anses medföra för honom, erhålla ersättning
av allmänna medel efter vad som finnes skäligt.

11 §•

Då varuförråd bortförts genom myndighets försorg, vare ägaren skyldig
återgälda myndigheten dess kostnad för bortförandet, om och i den mån
ägaren, därest han verkställt bortförandet, jämlikt 10 § skolat själv svara
för nämnda kostnad.

Har myndighet tagit vård om bortfört varuförråd, skall vad i första stycket
är stadgat äga motsvarande tillämpning beträffande kostnad, som myndigheten
fått vidkännas för vården.

12 §.

Myndighet äger till säkerhet för fordran, som i 11 § avses, kvarhålla så
mycket av förrådet, som svarar mot fordringen.

13 §.

Ersättning enligt 10 eller 11 § fastställes till beloppet av riksvärderingsnämnden.

Om uppgiftsplikt.

14 §.

Det åligger envar att vid förfrågan av länsstyrelse, polismyndighet, central
kristidsmyndighet eller annan av Konungen bestämd myndighet lämna upplysning,
huruvida och i vilken myckenhet han innehar vara, som i 2 § avses.

Vägrar någon att lämna begärd upplysning eller finnes skälig anledning
misstänka, att han söker vilseleda myndighet rörande förhållanden, varom
upplysning begärts, må undersökning verkställas av kontor, lagerlokal eller
annan lägenhet, varöver han förfogar, så ock granskning ske av hans handelsböcker
och affärshandlingar. I fråga om befogenhet att besluta angående
undersökning eller granskning, som nu nämnts, samt beträffande tid,
då undersökning må äga rum, och förfarandet därvid skola bestämmelserna
angående husrannsakan äga tillämpning.

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 288.

Om straff och åtal.

5

15 §.

Har någon, å vilken enligt 4 § ankommer att bortföra varuförråd, sedan
beslutet därom jämlikt 9 § blivit gällande mot honom underlåtit att ombesörja
bortförandet, ehuru hinder därför icke mött, eller, då hinder mött, underlåtit
att göra anmälan därom enligt 5 §,

eller har någon, med vetskap om att föreskrift meddelats enligt 2 §, verkställt
bortförandet i strid med därom givna bestämmelser eller underlåtit att
lämna biträde vid bortförandet, efter vad i 6 § sägs, eller brutit mot det i
8 § stadgade förbudet eller underlåtit att iakttaga villkor, som uppställts
med stöd av sistnämnda lagrum,

eller har någon, med vetskap om att föreskrift meddelats enligt 3 §, brutit
mot förbud, som genom föreskriften meddelats, eller underlåtit att iakttaga
villkor, som jämlikt nämnda lagrum uppställts,

straffes med dagsböter eller fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen
försvårande, med straffarbete i högst två år.

Lag samma vare, där någon vid förfrågan enligt 14 § vägrat att lämna
upplysning eller ock vid sådan förfrågan eller i samband med undersökning
eller granskning, som avses i sistnämnda paragraf, sökt vilseleda myndighet
rörande i första stycket av samma paragraf angivna förhållanden.

16 §.

Vad som inhämtats genom svar å sådan förfrågan eller vid sådan undersökning
eller granskning, som i 14 § sägs, må ej yppas i vidare mån än som
erfordras för vinnande av det med förfrågningen, undersökningen eller
granskningen avsedda ändamålet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter
eller fängelse.

17 §•

Brott, som i 16 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse
av målsäganden.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Särskilda bestämmelser.

18 §.

Har föreskrift enligt 2 § ännu ej verkställts vid tid, då tillämpning av
bestämmelserna i 2—14 §§ upphör, skall verkställighet icke äga rum. Sådana
inskränkningar i förfoganderätten över varuförråd, varom i 3 och 8 §§ förmäles,
skola ej gälla längre än till nyss angivna tid. I fråga om ersättning,
vartill någon enligt denna lag är berättigad vid nämnda tid, skola lagens
bestämmelser fortfarande äga tillämpning.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

19 §.

Konungen äger meddela bestämmelser om delgivning av beslut om bortförande,
så ock i övrigt meddela de närmare bestämmelser, som må erfordras
för tillämpning av denna lag.

Om besvär.

20 §.

Över riksvärderingsnämndens beslut enligt 13 § må klagan ej föras.

Har eljest beslut i fråga, som avses i denna lag, meddelats av annan än Konungen,
må besvär över beslutet anföras hos Konungen sist å tjugonde dagen
från det klaganden erhöll del därav; dock skall beslutet lända till efterrättelse
utan hinder av anförda besvär, om ej Konungen annorlunda förordnar.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 30 juni 1941. Förordnande, som meddelats jämlikt denna lag,
skall ej gälla längre än lagen äger giltighet; dock att vad i 18 § stadgas
rörande ersättning skall äga giltighet även därefter. I 16 § meddelad föreskrift
om tystnadsplikt och vad i lagen stadgas rörande överträdelse av
samma föreskrift ävensom vad där stadgas i fråga om sådant under tiden
för lagens giltighet begånget brott, som i lagen avses, skall äga tillämpning
även efter det lagen i övrigt upphört att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

/

Förslag

till

Lag

med vissa tillfälliga bestämmelser angående panträtt enligt
lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss
panträtt i spannmål.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har enligt 2 § lagen om skyldighet att bortföra varuförråd föreskrift meddelats
om bortförande av spannmål, i vilken panträtt är upplåten jämlikt lagen
om viss panträtt i spannmål, må spannmålen bortföras utan hinder av

bestämmelserna i 12 § sistnämnda lag.

Har sådant bortförande skett, som i första stycket avses, skall pantförskrivningen
gälla i den bortförda spannmålen utan hinder av vad i 14 §
lagen om viss panträtt i spannmål är stadgat.

2§-

Då pantförskriven spannmål bortförts i enlighet med föreskrift, som i 1 §
sägs, skall upplåtaren av panträtten eller den, som kan hava övertagit dennes
förpliktelser enligt pantavtalet, ej mindre, där sådant enligt 3 § lagen
om viss panträtt i spannmål erfordras, tillse att spannmålen varder på sätt
där stadgas avskild, än även omedelbart meddela såväl registerföraren som
panthavaren uppgift om vederbörlig benämning å den fastighet, varå spannmålen
upplagts, samt om upplagsplatsen.

I fråga om förflyttning av spannmålen från upplagsplats, som i första
stycket sägs, skall vad om spannmålens bortförande från den ursprungliga
upplagsplatsen är stadgat äga motsvarande tillämpning.

3 §•

Registerföraren skall, sedan han erhållit meddelande som i 2 § avses, verkställa
anteckning om bortförandet i det i 6 § lagen om viss panträtt i spannmål
föreskrivna registret samt därefter till registerföraren i det tingslag eller
i den stad, dit spannmålen förts, överlämna avskritt av samtliga i registret
verkställda anteckningar om pantförskrivningen. Det åligger den register -

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

förare, som sist nämnts, att införa anteckningarna i det av honom förda registret.

4 §•

Underlåter någon att fullgöra vad som enligt 2 § första stycket åligger
honom eller lämnar någon medvetet oriktig uppgift i meddelande, som i
nämnda lagrum avses, straffes med dagsböter; och skola i fråga om sådan
förseelse bestämmelserna i 19 § lagen om viss panträtt i spannmål äga motsvarande
tillämpning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 30 juni 1941; dock att i fråga om spannmål, som bortförts under
lagens giltighetstid, lagens bestämmelser skola äga tillämpning även efter
det lagen i övrigt upphört att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

9

Utdrag av protokollet över folkhushållningsårenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 10 maj 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,

Quensel, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för folkhushållningsdepartementet, statsrådet Eriksson, fråga angående
lagstiftning om skgldighet att bortföra varuförråd.

Föredraganden anför:

Den 8 december 1939 uppdrog Kungl. Maj:t åt statens industrikommission
och statens livsmedelskommission att, under beaktande av vad i statsrådsprotokollet
över folkhushållningsärenden för samma dag anförts, verkställa
utredning samt framlägga förslag till erforderliga åtgärder för ordnande
av den undanförseltjänst, som i nuvarande läge ansåges påkallad.
Såsom ett första resultat av den anbefallda utredningen inkommo kommissionerna,
med skrivelse den 8 februari 1940, med ett principbetänkande i
undanförselfrågan, behandlande den allmänna planläggningen och organisationen
av undanförseltjänsten. I anledning av vad i nämnda betänkande
föreslagits utfärdade Kungl. Maj:t därefter den 23 februari 1940 kungörelse
med vissa bestämmelser angående undanförsel av varuförråd, m. m. (S. F. S.
1940: 113).

Enligt den förenämnda kungörelsen förstås med undanförsel av varuförråd
utspridning eller bortförande av förråden i syfte att i görligaste mån
förhindra att de, i händelse av krig, genom fiendens åtgöranden förstöras
eller eljest gå förlorade. Med utspridning avses i kungörelsen fördelning av
ett å en ort befintligt varuförråd å flera förvaringsplatser inom samma ort i
avsikt att begränsa verkningarna av anfall från luften. Med bortförande avses
förflyttning av varuförråd från en ort till annan med mindre utsatt läge.
Utspridningen betraktas såsom en luftskyddsangelägenhet, medan bortförandet
däremot icke ansetts böra åvila luftskyddsmyndigheterna. Beträffande
bortförande av varuförråd stadgas i kungörelsen, att industrikommissionen
och livsmedelskommissionen skola, vardera kommissionen beträffande varor
som falla inom dess verksamhetsområde, planlägga bortförande i erforderlig
omfattning av staten tillhöriga förråd; samråd skall därvid ske med
de myndigheter, i vilkas vård förråden befinna sig eller vilkas verksamhet
eljest äger samband med planläggningen. Planernas verkställande skall vara
beroende av Kungl. Maj:ts förordnande därom. Enligt kungörelsen hava de

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

båda kommissionerna vidare att, efter samråd med myndigheter som nyss
sagts, i erforderlig utsträckning uppgöra planer för bortförande av förråd,
tillhöriga annan än staten, samt att verka för att dessa planer i största möjliga
utsträckning på frivillighetens väg genomföras. Det åligger kommissionerna
att vid planläggningen inhämta yttrande från överbefälhavaren över
rikets försvarskrafter angående frågan, för vilka delar av landet bortförande
bör planläggas och till vilka delar av landet förråden böra föras. Kristidsstyrelser
och kristidsnämnder skola, enligt de närmare bestämmelser livsmedelskommissionen
meddelar, biträda kommissionerna vid fullgörande av
de ifrågavarande uppgifterna. Enligt kungörelsen skall vardera kommissionen
till chefen för folkhushållningsdepartementet överlämna sådana av kommissionen
upprättade planer, som i det föregående sägs. Vidare stadgas i
kungörelsen, att det skall åligga statsmyndighet att vid uppläggande av
varuförråd, som med hänsyn till förrådets storlek och varans art kan hava
betydelse för folkförsörjningen, samråda med vederbörande kommission angående
platsen för förrådets uppläggande. Ytterligare stadgas att, där statsmyndighet
under sin vård har varuförråd å olika orter, myndigheten skall
samråda med vederbörande kommission angående den ordning, i vilken förråden
skola tagas i anspråk. Bestämmelserna i kungörelsen äga icke tillämpning
beträffande försvarsväsendet tillhöriga eller för dess räkning avsatta
förråd.

De rättsliga och ekonomiska spörsmål, som sammanhänga med frågan om
tvångsbortförande av varuförråd i enskild ägo, hava därefter varit föremål
för ytterligare utredning inom kommissionerna. Efter slutförande av utredningen
hava kommissionerna den 24 april 1940 till folkhushållningsdepartementet
inkommit med ett inom kommissionerna utarbetat förslag rörande
viss lagstiftning om bortförande av varuförråd, vid vilket såsom bilagor fogats
dels ett förslag till lag om skyldighet att vid krig eller krigsfara bortföra
varuförråd, dels ock ett förslag till lag om ändrad lydelse av 12 och
14 §§ lagen den 20 juni 1924 om viss panträtt i spannmål.

I sitt förslag hava kommissionerna inledningsvis framhållit, att det kunde
visa sig svårt att på frivillighetens väg åstadkomma ett effektivt genomförande
av uppgjorda planer beträffande bortförande av varuförråd, som tillhörde
andra än staten; de möjligheter att tvångsvis bortföra egendom, som
enligt gällande lagstiftning stode till myndigheternas förfogande, vore å
andra sidan ytterst begränsade och enligt kommissionernas uppfattning otillräckliga.

Beträffande sistnämnda fråga hava kommissionerna anfört:

På olika områden hade utfärdats föreskrifter, vilka i sin räckvidd tangerade
ett med tvångsmedel genomfört bortförande av varor.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 288.

11

I viss utsträckning kunde sålunda det syfte, som låge bakom önskemålet
om rätt att tvångsvis bortföra enskild egendom, uppnås genom användande
av de befogenheter, allmänna förfogandelagen gåve Konungen. I den mån
det funnes erforderligt, att förnödenhet för vissa särskilt angivna ändamål
ställdes till kronans förfogande, ägde Konungen enligt nämnda lag föreskriva,
att ägaren eller innehavaren av förnödenheten skulle avsta densamma till
kronan. Därvid vore emellertid att märka, att en tillämpning av allmänna
förfogandelagen som regel skulle innebära avsevärda olägenheter för staten.
Sålunda bleve staten nödsakad att övertaga äganderätten till förnödenheten,
att anskaffa lagerlokaler samt att ombesörja vården av förnödenheten och
— åtminstone i vissa fall — även försäljningen av densamma. Sin största
betydelse för nu ifrågavarande ändamål torde allmänna förfogandelagen ha
därigenom, att den enskilde genom hotet om ett tillämpande av lagen kunde
förmås att frivilligt bortföra varuförråd enligt statsmakternas önskan.

Enligt Kungl. Maj:ts förordning den 10 juni 1938 (nr 367) angående handel
med vissa mineraloljor vore importör av dylika oljor skyldig att i den
omfattning Kungl. Maj:t förordnade inom riket hålla lager av olja samt att
vid lagringen använda lagerplats, som Kungl. Maj:t anvisade. Kungl. Maj:t
hade därigenom tydligen möjlighet att, vad dessa oljor anginge, förordna om
det bortförande, som ansåges önskvärt. I praktiken torde denna möjlighet
dock icke få någon större betydelse med hänsyn till att befintliga förvaringsrum
i stort sett redan torde vara tagna i anspråk och nya förvaringsrum för
olja endast med svårighet kunde på kortare tid iordningställas.

För fullständighetens skull borde även påpekas, att vissa företagare enligt
lagen om skyldighet för näringsidkare m. fl. att biträda vid arbetet a rikets
ekonomiska försvarsberedskap vore förpliktade att biträda vid planerandet
av bortförande av varuförråd; däremot kunde de icke med stöd av nämnda
lag åläggas att verkställa bortförandet.

Kommissionerna hava såsom allmän motivering till det av
dem framlagda förslaget anfört:

Enligt kommissionernas mening torde en utvidgning av statens rätt till
tvångsmässiga ingripanden till att omfatta även bortförande av yaruförrad
vara synnerligen påkallad. Man skulle visserligen kunna tänka sig, att staten
genom att av allmänna medel lämna ersättning för de kostnader och
olägenheter, som ett bortförande av varuförråd innebure för den enskilde,
skulle lyckas att i erforderlig utsträckning få till stånd ett bortförande på
frivillighetens väg. Emellertid kunde det befaras, att ett sadant tillvägagångssätt
i många fall skulle leda till att ägare av förnödenhet, som borde
bortföras, komme att framställa otillbörligt störa anspråk på gottgörelse av
statsverket samt, om dessa anspråk icke godkändes, komme att låta förnödenheten
vara kvar i den gamla förvaringsorten i hopp att framdeles kunna
utverka bättre villkor. Då en enskild ägare ej heller hade samma möjligheter
som statsmakterna att bedöma, hur stor den risk verkligen vore, som han
löpte genom att låta honom tillhöriga förnödenheter ligga kvar å en utsatt
ort, fbrde man också ha anledning befara, att intresset för att få till stånd
ett frivilligt bortförande ofta ej skulle vara tillräckligt levande.

Ytterligare ett skäl för att bereda statsmakterna möjligheten att tvångsvis
genomföra bortförande av förnödenheter i enskild ägo vore, att transportfrågan
endast därigenom torde kunna ordnas på ett någorlunda tillfredsställande
sätt. Samtliga transportmedel vore som bekant redan hårt

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 288.

Jitade'' Df. d?* här kunde bliva fråga om mycket störa varumängder
bmde man darfor om möjligt ej vänta med bortförandet, till dess kriget
borjat eller krigsfaran blivit akut, utan borde söka att sätta i gång mei

aet i kS6rna ^ Snart far^, s>''ntes föreligga för att landet skulle bli fndraget
‘ kn8> a.ven om denna fara ej vore överhängande eller tydligt skönjbar
or e olknmgen i allmänhet. Vid en sådan tidpunkt vore emellertid antagligen
den enskilde mindre benägen för att frivilligt föranstalta om bort °0™dp!,

Yfen fV h°n0m ägd förnödenhet. I synnerhet om brist på tränsportmedei
forelage vore det vidare givetvis av betydelse, att viktigare för blickeiTk^

bor^f.°rdes f°re mindre viktiga. Den därför erforderliga överb
eken kunde ej forvantas föreligga hos den enskilde. Nu angivna syn möiHghet^a^rhe^8!

^ bIlgodoses genom att statsmakterna bereddes
Sild ägo b 1 °m °Ch genomföra bortförande av förnödenheter i

I fraga om förslagets huvudsakliga innebörd anföra
kommissionerna:

Med hänsyn till det allvarliga ingrepp i den enskildes förfoganderätt ett
vangsbor tf orande av varuförråd innebure, syntes ett dylikt förfarande

k^elle^rigsUf83 * fÖ™tsätt™g a” -ket befun“l

skSfi S:!l]!l!LmåIfänfda k",n?a ifrågasattas om ej, i analogi med vad som
gräns n T forf.ogaadelagen; rätten att bortföra varuförråd borde begränsas
till att avse förråd av sådan förnödenhet, som vore av vikt för be ändSl6avelhPtPH°idUktf10nan

fikn VOre behövlig för krigsbruk eller annat
pmlu 1-a betydelse for det allmanna. En sådan inskränkning skulle
emeUertid vara av ingen eller blott ringa verkan. 1 det läge, som utgjorde
förutsättningen för att lagens huvudbestämmelser skulle äga tillämpning
nge val nämligen det stora flertalet varuförråd, som härvidlag kund§e
komma i fraga anses vara av sådan vikt och betydelse, som nyss sagts Vid

SK Ä," bor''fr"d<i mäS,e man * beaktaBa,t del

Iven att fölS ndi T,88* fdet "gna landets behov av förnödenheter utan
tillfälle1»» 5-■ ?’ !Iende genom erövring av ett varuförråd bleve i

tdlfalle att starka sitt forsorjnmgsläge beträffande sådan vara.

r-ittinn besluta °™ bortförande av förnödenhet torde böra innefatta

h r l iln TT’ V3rt fornödenbeten skall föras. I beslutet om bortförande

o Ir S a f angl7as’ att förnödenheten skulle föras till en viss
ort eller till ett visst område.

Sedan beslut om bortförande av visst varuförråd meddelats, kunde nva
torrad av samma varuslag framvinnas inom det område, från vilket bortorandet
agt rum. Därest inga särskilda bestämmelser förelåge, skulle för
värje sädant forrad, allt efter som framvinnandet ägde rum, nytt beslut om
bortförande behova träffas. För att undvika ett dylikt relativt omständligt
Km -rde Sf-nteS,,det bora föreskrivas, att beslut om bortförande finge avse
hrvrtfal som tillverkades eller eljest framvunnes efter beslutets

? ctff de- Av samma skal borde förordnande kunna meddelas om att
* /fludenhet ej finge inforas till område, som här avsåges. Bemyndifor
tUn8i Maj:t att meddela sådant förordnande torde för fullstän enhv,

f nu8 SkUl1 burf uPP*agas 1 lagen> oberoende av huruvida Kungl. Maj:t
enligt allmanna befogenhetsregler kunde äga dylik rätt.

Då ett varuförråd ansetts böra bortföras, uppkomme frågan, huruvida

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

13

bortförandet borde verkställas av förrådets ägare eller genom kronans försorg.
Det syntes önskvärt, att lagen lämnade möjlighet för såväl det ena
som det andra förfaringssättet. Frågan torde därefter böra närmare regleras
i tillämpningsföreskrifter till lagen. Det borde emellertid framhållas,
att förrådets ägare, därest han så önskade samt hinder därför ej förelåge
ur transportsynpunkt eller av annan anledning, syntes böra få verkställa
transporten själv.

Fall kunde förekomma, då det varuförråd, som skulle bortföras, innehades
av annan än ägaren under panträtt eller retentionsrätt eller med
nyttjanderätt. Innehavaren av godset vore i så fall skyldig att tåla bortförandet.
Detta innebure bl. a., att han, då förrådet skulle bortföras av
ägaren, vore skyldig utlämna förrådet till denne för transportens verkställande.
En sådan rubbning av det bestående besittningsförhållandet kunde
emellertid i vissa fall komma att medföra en avsevärd försämring av innehavarens
rättsställning. Om ett pantsatt varuförråd bortfördes genom ägarens
försorg, överginge ju besittningen av förrådet till ägaren, och panthavaren
miste därmed den säkerhet, som panträtten innebure. Det sagda
gällde även förråd, som innehades med retentionsrätt. Dylika konsekvenser
kunde undvikas genom att bortförandet skedde genom myndighets försorg.
Det förutsattes därvid, att förrådet å den nya förvaringsplatsen av
myndigheten utlämnades till den förutvarande innehavaren.

Det vore emellertid ingalunda säkert, att det, då ett beslut om bortförande
skulle meddelas, vore för myndigheten känt, att någon innehade förrådet
med panträtt eller retentionsrätt. Även om så vore fallet, kunde det
vidare med hänsyn till föreliggande förhållanden befinnas olämpligt att
låta bortförandet ske genom myndighets försorg. Slutligen kunde exempelvis
en pantsättning av förrådet ha skett efter det beslutet om bortförande
meddelades. I dylika fall skulle det kunna innebära en obillighet
mot innehavaren av varuförrådet, om bortförandet finge verkställas av ägaren.
Å andra sidan vore det emellertid ej säkert, att innehavaren alltid ansåge
sig hava intresse av att själv få ombesörja bortförandet. Om han innehade
förrådet som pant, kunde han exempelvis ha annan, i och för sig tillfredsställande
säkerhet för sin fordran. Han kunde vidare finna kostnaderna
för bortförandet så stora i förhållande till hans fordran, att han ej
ville löpa risken för att sedermera icke kunna erhålla någon ersättning för
desamma. Vad sålunda anförts syntes motivera, att, då beslut meddelats
om bortförande av ett varuförråd, och bortförandet skulle ske genom
ägarens försorg, den som innehade förrådet med panträtt eller retentionsrätt
tillerkändes rätt att, om han så önskade, i ägarens ställe bortföra detta.
Någon skyldighet därtill torde å andra sidan icke böra åläggas honom. Vad
sålunda sagts om den, som innehade egendom med panträtt, borde givetvis
även gälla den, som eljest hade varuförråd under panträtt i handom. För
ett speciellt fall, där panträtt förelåge, ehuru egendomen vore kvar i ägarens
besittning, nämligen i fråga om panträtt i spannmål, torde vissa ändringar
i gällande lagstiftning bliva erforderliga, för att panträtten ej genom
bortförandet skulle gå förlorad.

Även om bortförandet verkställdes genom myndighets försorg, syntes
skyldighet böra föreligga för förnödenhetens ägare att lämna myndigheten
del biträde vid transporten, som av myndigheten påkallades. Där förnödenheten
innehades av annan än ägaren, borde enahanda skyldighet åvila innehavaren.
Myndigheten borde sålunda kunna begära, bland annat, att träns -

14

Kungi. Maj:ts proposition nr 288.

port av förnödenheten från magasin till båt eller järnväg, lastning och lossning
verkställdes av förnödenhetens ägare eller innehavare. Överlämnades
det åter åt ägaren att verkställa transporten, borde i beslutet kunna angivas
viss tid, inom vilken beslutet skulle vara verkställt, eller föreskrivas,
att transporten skulle verkställas med viss transportlägenhet.

Vad man velat uppnå genom bortförandet skulle lätt nog kunna omintetgöras,
därest förrådets ägare eller innehavare ägde frihet att, sedan förnödenheten
bortförts, förfoga över densamma efter eget gottfinnande. Det
torde därför böra stadgas, att förråd, som bortförts, icke utan tillstånd av
Konungen eller den myndighet, som beslutat om bortförandet, finge flyttas
från den ort eller det område, som i beslutet angivits, eller, om beslutet allenast
inneburit, att förrådet skulle bortföras från visst område, tillbaka till
detta område. Sådant tillstånd torde —- i den mån det vore möjligt utan
att syftet med bortförandet äventyrades — böra beviljas för alla så att säga
normala dispositioner med förrådet. Från förråd av en industriprodukt
borde sålunda försäljning kunna få ske, och vad exempelvis anginge lager
av råvaror och halvfabrikat, som bortförts från en fabrik, borde ägaren
eller innehavaren kunna få återföra delar av lagret till fabriken för förädling,
blott det ej skedde i onödigt stor omfattning. Ville någon flytta förråd
till en ännu tryggare plats än den, dit det vid bortförandet transporterats,
borde tillstånd därtill givetvis icke heller vägras.

Bortförande borde så planläggas och verkställas, att den, vars rätt därav
berördes, icke lede större förfång än av omständigheterna föranleddes. Den
beslutande myndigheten borde följaktligen vid bestämmandet av vart förrådet
skulle föras, söka beakta exempelvis det intresse, en ägare eller innehavare
av förnödenhet, som utgjorde råvara eller halvfabrikat, hade av att
förnödenheten placerades å sådan ort, att minsta möjliga hinder för hans
rörelse uppstode genom bortförandet. Å andra sidan finge givetvis skyddssynpunkterna
icke förbises. En avvägning mellan å ena sidan det intresse,
förrådets ägare eller innehavare kunde ha av att förrådet vore lätt tillgängligt
för honom, och å andra sidan samhällets intresse av att förrådet skyddades
på bästa möjliga sätt, torde därför för varje fall bliva erforderlig.

Kommissionerna hava beträffande frågan om de grunder, efter
''i 1 k a ersättning vid bortförande av varuförråd
borde utgå, yttrat:

Ett bortförande av varuförråd torde i många fall komma att för dess
ägare medföra såväl direkta kostnader som avsevärda olägenheter. Sålunda
uppkomme exempelvis kostnader för förnödenhetens transporterande
från en ort till en annan, för anskaffandet av lagerrum å den nya
förvaringsorten och för vård av förnödenheten därstädes. Vidare uppstode,
då råvaror eller halvfabrikat bortförts, kostnader för transport av varorna
tillbaka till fabriken för förädling, eller ökades distributionskostnaderna, då
färdigfabrikat bortförts. Frågan, av vem dessa kostnader skulle bäras, bleve
därför uppenbarligen av största vikt.

Rent principiellt borde väl frågan kunna besvaras så, att nyttan av åtgärden
borde vara avgörande för fördelningen av kostnaderna för densamma.
I de flesta fall både både staten och ägaren nytta av förnödenheternas
bortförande. För ägaren borde bortförandet vara till gagn genom att risken
för alt förrådet förstördes eller ginge förlorat blevemindre än förut.
Staten åter både intresse dels av att förrådet räddades för landets eget be -

15

Kungl. Maj:ts proposition m 288.

hov och dels av att fienden ej bleve i tillfälle att tillgodogöra sig detsamma.
Redan uppskattningen av det gagn, ägaren kunde anses ha av bortförandet,
bleve ofta ganska svår, i all synnerhet om förflyttningen vidtagits endast i
anledning av krigsfara och ej på grund av ett påbörjat fientligt angrepp. Och
även om det läte sig göra att i penningar uppskatta den nytta ägaren hade
av bortförandet, vore en jämförelse mellan denna nytta och statens ovan angivna
intresse av åtgärden knappast möjlig. Redan av vad sålunda sagts
torde framgå, att en lösning av frågan från rent principiella utgångspunkter
knappast vore möjlig. Man torde därför bli nödsakad att huvudsakligen lata
frågans avgörande bli beroende av praktiska överväganden från fall till

faH. „ , ,

De kostnader och olägenheter, om vilka det bleve fråga, kunde huvudsakligen
hänföras till två skilda grupper. Till den första hörde utgifter och besvär
för transport av förrådet till den nya förvaringsplatsen och till° den
andra övriga av bortförandet föranledda utgifter och olägenheter, såsom
vård av förrådet å den nya förvaringsplatsen, samt av bortförandet föranledda
driftsstörningar och ökningar i produktionskostnaderna.

En skälig fördelning av kostnader i anledning av bortförandet syntes i
flertalet fall vara, att staten skulle svara för utgifter för själva transporten,
under det att förrådets ägare finge bära övriga kostnader. För en sådan
uppdelning talade även den omständigheten, att de utgifter, som vore en
direkt och nödvändig följd av transporten av varuförrådet, torde vara jämförelsevis
lätta att fixera, under det att en någorlunda noggrann uppskattning
av övriga kostnader, vilkas omfattning i avsevärd utsträckning maste
bli beroende på ägarens dispositioner, torde bli synnerligen vansklig att företaga.
Vad anginge sådant besvär, som ägaren åsamkats för själva transporten,
borde väl principiellt gälla detsamma som i fråga om de direkta utgifterna
för denna. I betraktande av det intresse ägaren hade av bortförandet
torde emellertid i ett flertal fall omständigheterna vara sådana, att någon
ersättning för sagda besvär icke borde utgå. För sådant besvär åter, som ej
vore direkt förknippat med själva transporten, utan exempelvis sammanhängde
med vårdandet av godset å den nya förvaringsplatsen, syntes under
inga förhållanden ersättning böra utgå.

I vissa fall kunde det emellertid befinnas skäligt, att ägaren själv finge
bära samtliga kostnader och besvär i anledning av bortförandet eller huvudparten
av dessa. Detta gällde främst förnödenheter, som hade ett högt värde
i förhållande till nämnda kostnader och besvär, eller vilkas bevarande vore
av särskild betydelse för ägarens rörelse. Å andra sidan kunde fall även
påvisas, där en tillämpning av nyssnämnda fördelningsgrund skulle innebära
ett oskäligt betungande av varuförrådets ägare. Som exempel härpå
kunde nämnas bortförande av varor, vilkas värde vore lågt i förhållande till
vad bortförandet och lagringen kostade.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hade kommissionerna funnit sig böra
föreslå, att ersättning av allmänna medel skulle utgå för transporten, om
och i den mån ej omständigheterna till annat föranledde, medan annan kostnad
skulle ersättas endast i de fall, där denna stode i uppenbart missförhållande
till den nytta åtgärden kunde anses medföra för varuförrådets ägare.

1 stort sett samma synpunkter torde böra anläggas, då innehavare bortfört
varuförråd i ägarens ställe.

Då de ekonomiska konsekvenserna av ett beslut om bortförande för förrådets
ägare kunde bliva högst betydande, vore det av stor vikt, alt Iragan

16

Knngl. Mcij:ts proposition nr 288.

om ersättningens bestämmande ordnades på det sätt, som för honom innebure
största möjliga garanti för ett rättvist avgörande. Samtidigt vore det
emellertid av vikt, att ersättningsfrågorna avgjordes så snabbt som möjligt.
Av betydelse vore också, att enhetliga normer läge till grund för avgörandena
i de olika fallen. Genom att i varje särskilt fall ersättningsfrågan hänskötes
till domstols prövning, skulle givetvis den första av ovannämnda synpunkter
bliva tillbörligen beaktad. Däremot torde med hänsyn bl. a. till den tid,
som måste åtgå, innan prejudikat i dithörande frågor kunde erhållas, ett
domstolsförfarande icke tillgodose de anspråk på snabbhet i förfarandet och
enhetlighet i avgörandena, som i här ifrågavarande fall måste uppställas.
Att överlåta ersättningsfrågornas avgörande åt domstol syntes därför icke
böra komma i fråga. Ur synpunkten att alla fall borde avgöras efter enhetliga
normer torde det vara lämpligare att hänskjuta samtliga ersättningsfrågor
till avgörande av en särskild nämnd. En nämnd, som med hänsyn till
sin sammansättning fyllde alla anspråk på en opartisk och sakkunnig prövning
av dylika ersättningsfrågor och som dessutom sysslade med i viss mån
besläktade spörsmål, funnes redan, nämligen riksvärderingsnämnden. Enligt
11 § rekvisitionslagen skulle denna nämnd i regel bestå av fem ledamöter,
varav tre utsages av Konungen. Av de återstående ledamöterna utsåges
den ene av kommerskollegium och den andre av lantbruksstyrelsen
eller ock, om Konungen så förordnade, av andra centrala myndigheter med
sakkunskap inom industriens eller folkhushållningens område. För envar av
ledamöterna utsåges erforderligt antal ställföreträdare. Av de utav Konungen
utsedda ledamöterna och ställföreträdarna skulle en ledamot och en ställföreträdare
hava utövat domarämbete. Riksvärderingsnämnden handlade
bland annat frågor om ersättning enligt rekvisitionslagen och allmänna förfogandelagen.
Såväl med hänsyn till den bekantskap med närbesläktade
spörsmål, som riksvärderingsnämnden genom sin nyssnämnda verksamhet
vunne, som ock med hänsyn till önskvärdheten att nya statliga organ ej i
onödan tillskapades syntes det därför lämpligt, att åt riksvärderingsnämnden
uppdroges att avgöra även frågor om ersättning enligt den föreslagna
undanförsellagen. Innan nämnden avgjorde ersättningsfrågan, syntes den
myndighet, som meddelat beslut om bortförande, böra ha avgivit utlåtande i
frågan. Bestämmelser därom torde böra lämnas genom tillämpningsföreskrifter
till lagen.

Skulle, på sätt kommissionerna föreslagit, avgörandet av dithörande ersättningsfrågor
komma att anförtros åt riksvärderingsnämnden, vore det
enligt kommissionernas mening önskvärt, att den befogenhet att utse ledamöter
av nämnden, som tillkomme kommerskollegium och lantbruksstyrelsen,
överflyttades på industrikommissionen och livsmedelskommissionen.

Kommissionerna hava framhållit, att de vid utformandet av den här ovan
intagna motiveringen till de föreslagna ersättningsbestämmelserna utgått från
att den förlust, som uppstode därigenom att ett varuförråd i händelse av
krig genom fiendens åtgöranden förstördes eller eljest ginge förlorat, skulle
komma att slutligen drabba ägaren. Efter att hava erinrat om det av krigsskadeutredningen
den 7 februari 1940 avgivna betänkandet (statens off. utredn.
1940: 4) med förslag till lag om krigsskadeersättning — enligt vilket
förslag ersättning för krigsskador å brandförsäkrade varuförråd skall be -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 288. 17

redas genom av staten meddelad krigsförsäkring — anföra kommissionerna
vidare:

Därest en krigsskadeförsäkring beslötes enligt de av krigsskadeutredningen
angivna riktlinjerna, minskades tydligen det intresse ägaren av ett brandförsäkrat,
inom en farozon befintligt varuförråd hade av att förrådet flyttades
till en ort med mindre utsatt läge. Om förrådet förstördes, erhölle
han ju ersättning för detsamma, och om förrådet undginge förstörelse, måste
han, var det än förvarades, genom premiebetalning bidraga till gäldandet
av krigsskadeersättning för de skador, som kunde ha uppkommit på andra
varuförråd. Det torde emellertid vara förhastat att av det anförda draga den
slutsatsen, att ägarens intresse av bortförandet helt skulle bortfalla genom
införandet av en obligatorisk krigsskadeförsäkring. I detta sammanhang
kunde framhållas, att det i krigstider, då ett varuförråd förstörts, ofta kunde
vara svårt eller rent av omöjligt att anskaffa en motsvarande mängd av
samma vara.

Om krigsskadeutredningens förslag genomfördes, kunde vissa skäl anses
tala för, att samtliga kostnader för bortförandet av varuförråd bestredes
genom de försäkringspremier, som skulle uttagas av försäkringstagarna. Genom
bortförandet minskades nämligen risken för att ersättning för varuförrådet
skulle behöva gäldas medelst försäkringspremier, och bortförandet
framstode alltså som en åtgärd i alla försäkringstagares intresse. Då det
emellertid knappast torde böra ifrågakomma att igångsätta den omfattande
apparat, som en krigsskadeförsäkring innebure, förrän krig utbrutit, och
bortförande i möjligaste mån borde ske före sistnämnda tidpunkt, syntes en
sådan lösning icke kunna förordas. Det vore ju för övrigt ingalunda säkert,
att den situation, som föranledde bortförandet, verkligen utmynnade i
ett krig.

Den omständigheten, att ägare av ett varuförråd inom en farozon genom
krigsskadeförsäkring kunde beredas full ersättning för skada till följd av
krigshandling, syntes ej heller böra leda till att samtliga kostnader för bortförande
av sådant förråd gäldades av allmänna medel. De av kommissionerna
föreslagna bestämmelserna, enligt vilka kostnader och besvär för
själva transporten av varuförrådet skulle gäldas av statsverket om och i den
mån ej omständigheterna till annat föranledde, under det att ersättning
för andra av bortförandet föranledda kostnader skulle utgå endast då dessa
kostnader stode i uppenbart missförhållande till den nytta åtgärden kunde anses
medföra för ägaren eller innehavaren, vore enligt kommissionernas mening
lämpade även för det fall att en krigsskadeförsäkring infördes i överensstämmelse
med de av krigsskadeutredningen framlagda riktlinjerna.

I detta sammanhang ville kommissionerna som sin mening uttala, att en
blivande krigsförsäkring icke borde omfatta varuförråd, som emot myndigheternas
föreskrifter fått kvarbliva inom farozon. Det syntes nämligen alltför
starkt komma att begränsa den enskildes intresse av att medverka till
förrådets bortflyttning, om han skulle utfå krigsskadeersättning även för det
fall, att han åsidosatt myndighets föreskrift om undanförsel.

Beträffande det av kommissionerna utarbetade förslaget till lag om skyldighet
att vid krig eller krigsfara bortföra varuförråd må följande detaljredogörelse
här lämnas.

Bihang till riksdagens protokoll I9iO. 1 sand. Nr 288. 2

18

Kungi. Maj:ts proposition nr 288.

I 1 § av förslaget upplages en bestämmelse, alt Konungen äger vid krig
eller krigsfara förordna alt vad i 2—15 §§ stadgas skall äga tillämpning;
dock att under tid, då riksdagen är samlad, riksdagens samtycke erfordras
för meddelande av förordnande som nyss är sagt. I 2 § stadgas att, när så
finnes erforderligt för att i görligaste mån förhindra att varuförråd under
krig genom fiendens åtgöranden förstöres eller eljest går förlorat, Konungen
eller den Konungen därtill bemyndigat äger förordna, att varuförrådet skall
bortföras från den ort, där det förvaras, till viss ort eller visst område med
mindre utsatt läge. Beslut om bortförande må avse jämväl varuförråd, som
tillverkas eller eljest framvinnes efter beslutets meddelande. Enligt 3 § äger
Konungen vidare, för ändamål som avses i 2 §, förordna att viss förnödenhet
ej må införas till visst område av riket.

I 4 § av förslaget hava upptagits bestämmelser angående vem som skall
verkställa bortförandet. Har ej i beslutet om bortförande angivits, att bortförandet
skall ske genom myndighets försorg, skall det ankomma på förrådets
ägare att verkställa bortförandet. Innehaves varuförråd, vars bortförande
ankommer på ägaren, av annan än denne och har innehavaren förrådet
som pant eller eljest under panträtt i handom eller äger han rätt att
kvarhålla förrådet till säkerhet för fordran, skall innehavaren vara berättigad
att i ägarens ställe verkställa bortförandet. Underlåter ägare att bortföra
varuförråd, skall bortförandet ske genom försorg av den myndighet Konungen
därtill bemyndigat. Enligt 5 § skall vidare gälla, att bortfört varuförråd
icke utan tillstånd av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat må
flyttas från den ort eller det område, som i beslutet om bortförandet angivits.

I 6 § upptages en allmän regel att bortförandet skall så planläggas och
verkställas, att den, vars rätt därav beröres, icke lider större förfång än som
föranledes av omständigheterna.

I 7 § stadgas, att om varuförråd skall bortföras av ägaren, denne skall
vara skyldig ställa sig till efterrättelse de föreskrifter beträffande tid och sätt
för bortförandet, som i beslutet om bortförandet meddelats. Möter hinder
för bortförandet, skall ägaren därom ofördröjligen göra anmälan hos Konungen
eller, därest beslutet om bortförande meddelats av annan än Konungen,
hos den myndighet som meddelat beslutet. Enligt 8 § åligger det varuförrådets
ägare eller innehavare, i det fall att bortförandet verkställes genom
myndighets försorg, att lämna myndigheten det biträde vid bortförandet som
påkallas.

I 9 § upptages ett stadgande, att beslut om bortförande skall vara gällande
mot förrådets ägare, när han fått del därav; dock skall beslut, som avser
varuförråd, vilket framvinnes efter beslutets delgivning, gälla från det förrådet
framvunnits.

I förslaget upptages vidare under 10—14 §§ vissa ersättningsregler m. m.

I 10 § stadgas sålunda, att för sådan transport av varuförråd, som ägare
eller innehavare företagit till fullgörande av beslut om bortförande, även -

Kungl. May.ts proposition nr 288.

19

som för biträde, som jämlikt 8 § lämnats myndighet av ägaren eller innehavaren,
ersättning skall utgå av allmänna medel om och i den mån ej omständigheterna
till annat föranleda. Har ägare eller innehavare av bortfört
varuförråd eljest åsamkats kostnad till följd av bortförandet, må han för
sådan kostnad, där denna står i uppenbart missförhållande till den nytta åtgärden
kan anses medföra för honom, erhålla ersättning av allmänna medel
efter vad som finnes skäligt. Vidare stadgas i 11 § att, då beslut om bortförande
verkställts genom myndighets försorg, förrådets ägare skall vara
skyldig återgälda myndigheten dess kostnader för bortförandet, om och i
den mån sådana omständigheter föreligga att ägaren, därest han själv verkställt
bortförandet, ej jämlikt bestämmelserna i 10 § ägt att för nämnda
kostnad erhålla ersättning av allmänna medel. Vad sist sagts skall äga motsvarande
tillämpning beträffande kostnad, som myndighet fått vidkännas
för vård om bortförd egendom. Enligt 12 § föreslås, att myndighet, som
tagit vård om bortfört varuförråd, skall vara berättigad att till sin säkerhet
kvarhålla så mycket av förrådet, som svarar mot vårdkostnaden.

Frågor om ersättningsskyldighet, som i 10 eller 11 § sägs, skola enligt 13 §
av förslaget avgöras av riksvärderingnämnden. Enligt 14 § skall ersättning,
som staten har att gälda enligt 10 §, så snart den blivit till beloppet bestämd,
gäldas kontant eller medelst anvisning, som är betalbar vid uppvisandet, eller
ock, där så lämpligen kan ske, medelst check.

Slutligen upptagas i 15—22 §§ vissa bestämmelser om uppgiftsplikt, om
straff och åtal, om besvär m. m.

Beträffande det av kommissionerna utarbetade förslaget till lag om ändrad
lydelse av 12 och Ur §§ lagen den 20 juni 1924 om viss panträtt i spannmål
må nämnas, att syftemålet med de ifrågasatta ändringarna är att möjliggöra,
att förråd av spannmål, som är pantförskrivet enligt bestämmelserna i lagen
om viss panträtt i spannmål, må kunna bortföras utan att därigenom panthavarens
rätt äventyras.

Uppenbarligen är det av största betydelse för landet att tillgängliga för- Departeråd
av viktigare varor äro så placerade, att risken för att de i händelse av7nentschefen.
krig förstöras eller falla i fiendens händer så långt möjligt undanröjes. I
sådant syfte bör tillses, att nytillkommande varuförråd uppläggas å platser,
som ur berörda synpunkt äro att anse som gynnsamt belägna. Vad angår
förråd, som uppläggas av statliga myndigheter, har detta beaktats genom
kungörelsen den 23 februari 1940 med vissa bestämmelser angående undan1''örsel
av varuförråd, m. m.; enligt nämnda kungörelse skall vederbörande
myndighet samråda med industri- respektive livsmedelskommissionen angående
platsen för uppläggande av sådant varuförråd, som med hänsyn till
förrådets storlek och varans art kan hava betydelse för folkförsörjningen.

Men vidare kräves, att redan befintliga förråd med ogynnsam belägenhet
bliva, i den utsträckning som lämpligen kan ske, bortförda till lämpligare

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

belägna orter. Även denna synpunkt har beaktats i den förenämnda kungörelsen.
Enligt denna hava sålunda industri- och livsmedelskommissionerna
att uppgöra planer för bortförande i erforderlig omfattning av staten
tillhöriga förråd, vilka planer skola överlämnas till chefen för folkhushållningsdepartementet;
på Kungl. Maj:t ankommer därefter att förordna om
planernas verkställande. Även i fråga om förråd, tillhöriga annan än staten,
hava kommissionerna att uppgöra dylika planer ävensom att verka för att
dessa i största möjliga utsträckning på frivillighetens väg genomföras. Emellertid
lärer det, med hänsyn till frågans stora betydelse, icke vara försvarligt
att härvidlag lita uteslutande till de enskilda medborgarnas frivilliga
medverkan. Även om man har anledning att i allmänhet räkna med en
lojal medverkan från de enskildas sida, kunna förhållandena likväl bliva
sådana, att tvångsmedel behöva tillgripas. Härvid torde beaktas, att bortförande
av vissa varuförråd kan vara påkallat utan att behovet därav framstår
klart för den enskilde; i sådant läge måste man räkna med ett skäligen
ringa intresse från hans sida att verkställa bortförandet. Vidare kunna uppkommande
ersättningsfrågor m. m. utgöra hinder för ett frivilligt bortförande
av förråden. Såväl av de nu nämnda som ock av andra skäl är det
angeläget, att bortförande av varuförråd må kunna ske oberoende av den
enskilde varuägarens inställning till frågan.

Såsom kommissionerna framhållit äro de möjligheter, som för närvarande
stå till buds i fråga om bortförande tvångsvis av varuförråd i enskild ägo,
begränsade. Allmänna förfogandelagens regler äro icke avfattade med tanke
på dylika åtgärder och de specialstadganden, om vilka kommissionerna erinrat,
lära i detta sammanhang vara av föga värde. Det torde därför vara
erforderligt, för vinnande av det åsyftade resultatet, att särskilda bestämmelser
träffas om rätt att tvångsvis bortföra varuförråd, tillhöriga annan
än staten. I anslutning härtill torde sådana bestämmelser även böra träffas,
att transport av viktiga varor till ett för fientligt anfall särskilt utsatt område
må kunna förhindras. Att utbygga förfogandelagen så att densamma komme
att omfatta även en reglering av hithörande spörsmål lärer icke vara
lämpligt, utan böra, såsom kommissionerna föreslagit, de erforderliga
bestämmelserna sammanföras till en särskild lag i ämnet. Till grund för
denna lagstiftning torde kunna läggas det förenämnda, av kommissionerna
avgivna författningsförslaget. Vissa jämkningar av förslaget böra emellertid
vidtagas och har förslaget i enlighet härmed blivit föremål för överarbetning
inom folkhushållningsdepartementet.

Jag torde härefter få lämna en närmare redogörelse för det sålunda överarbetade
förslaget.

Den föreslagna lagen torde böra givas karaktären av en fullmaktslag av
enahanda slag som allmänna förfogandelagen. Enligt kommissionernas förslag
skulle den nya lagens materiella bestämmelser få sättas i kraft allenast
vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig (1 § i kommissionernas förslag)

21

Kurigl. Maj:ts proposition nr 288.

De förutsättningar, under vilka lagens bestämmelser må tillämpas, föreslås
alltså snävare begränsade än vad som nu gäller beträffande övriga fullmaktslagar,
vilka kunna sättas i kraft även »eljest under utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden». Kommissionernas uppfattning att lagen icke bör
tillämpas annat än i allvarliga lägen torde vara riktig. Det oaktat lära
emellertid av flera skäl de formella förutsättningarna för tillämpningen av
lagens bestämmelser böra angivas på enahanda sätt som skett i fråga om
övriga fullmaktslagar.

En ändring av 1 § i ovan angiven riktning torde föranleda, att lagens
rubrik ändras.

I 2 § upptagas bestämmelser om vilka förråd, som må tvångsvis bortföras,
samt om den ordning i vilken beslut om bortförande skall träffas.
Kommissionerna upptaga i sitt förslag icke några inskränkande bestämmelser
beträffande vilka förråd som må bliva föremål för bortförande; kommissionerna
hänvisa härvid till att i det läge, som enligt deras förslag skulle
utgöra förutsättningen för att lagens materiella bestämmelser skola äga tillämpning
(d. v. s. krig eller krigsfara, vari riket befinner sig), det stora flertalet
varuförråd är av sådan vikt att bortförande får ske. Enligt det överarbetade
förslaget hava emellertid, såsom förut nämnts, förutsättningarna
för lagens tillämpning angivits något vidare. Detta synes böra föranleda -även om detta icke medför någon ändring i sak — att de varor, som må
göras till föremål för bortförande, angivas på enahanda sätt, som skett i
allmänna förfogandelagen; i det överarbetade förslaget har i enlighet
härmed såsom föremål för ett eventuellt bortförande angivits »förråd av
vara, som är av vikt för befolkningen eller produktionen eller behövlig för
krigsbruk eller annat ändamål av betydelse för det allmänna». Det må härvid
framhållas, att med varuförråd avses icke blott lager av färdiga handelsvaror
utan även förråd av råämnen och materialier samt halvfabrikat. —
Såsom kommissionerna föreslagit, torde ett beslut om bortförande kunna
omfatta även vara, som vederbörande tillverkar eller eljest framvinner efter
beslutets meddelande.

Beslut om bortförande torde få meddelas av Konungen eller den Konungen
därtill bemyndigat. Förslaget innebär härutinnan en utvidgning i förhållande
till vad i motsvarande hänseende gäller enligt allmänna förfogandelagen,
enligt vilken endast Konungen äger besluta om sådant förfogande som
i sistnämnda lag avses. Utvidgningen torde emellertid vara befogad med
hänsyn till intresset av att möjliggöra en smidig tillämpning av lagen.

I flertalet fall torde det vara tillräckligt att angiva allenast visst område,
till vilket förrådet i fråga skall föras. Beslutet om bortförande torde även
få ges i den formen, att förrådet förklaras skola bortföras från viss angiven
farozon.

Vid bestämmandet av den ort eller det område, dit varuförråd skall föras,
bör — såsom kommissionerna framhållit i specialmotivering till förevarande

22

Kungl. Maj:ls proposition nr 288.

paragraf — hänsyn i första hand tagas till att orten eller området skall hava
ett ur militär synpunkt relativt skyddat läge. Ur statlig synpunkt är det även
betydelsefullt, att goda transportmöjligheter förefinnas samt, åtminstone i
vissa fall, att en tillfredsställande utspridning av olika förråd i skilda delar
av landet uppnås. Ur ägarens synpunkt är det väl åter, bortsett från intresset
av att förrådet placeras å en ort, vars läge är mindre utsatt, av vikt,
att tillfredsställande och ej alltför kostsamma lagerlokaler finnas å den nya
lagringsorten, att möjligheterna till avsättning av varan ej alltför mycket
försvåras genom förflyttningen samt att, för den händelse varan sedermera
helt eller delvis skall återföras till den ursprungliga förvaringsorten, exempelvis
för undergående av förädling eller bearbetning, återtransporten kan
ske utan alltför stora kostnader. I den mån så är förenligt med statens intressen,
böra givetvis vid bestämmande av orten för förflyttningen ägarens
önskemål i största möjliga utsträckning beaktas.

I anslutning till vad nyss anförts angående vikten av att tillfredsställande
lagerutrymmen stå till buds å den nya uppläggningsorten, må erinras om de
möjligheter till tvångsvis anskaffande av dylika utrymmen, som allmänna
förfogandelagen ger.

I 3 § hava upptagits vissa bestämmelser om förbud att föra vara av angivet
slag till särskilt utsatta delar av riket. Ur de synpunkter, från vilka
det ifrågavarande förslaget utgår, lärer det vara lika angeläget att kunna
förhindra att en för det allmänna betydelsefull vara föres till en farozon,
som att kunna tvångsvis ombesörja bortförande av där redan befintliga förråd
av varan.

Enligt kommissionernas förslag skulle föreskrift, som i 3 § avses, kunna
meddelas allenast av Konungen. Med hänsyn till det samband, som enligt
vad ovan sagts förefinnes mellan ett beslut om bortförande av varuförråd
och sådant beslut, varom här är fråga, torde emellertid beslutanderätten
även i sistberörda fall böra få av Konungen delegeras å viss myndighet.
Vidare lärer det vara lämpligt att beslut, som här avses, må kunna meddelas
icke blott i form av ett absolut förbud utan även så, att transporterandet av
varor till området i fråga göres beroende av tillstånd; ett dylikt tillstånd bör
kunna förknippas med de villkor, som prövas lämpliga ur de synpunkter,
vilka här komma i fråga. Hinder bör ej heller möta mot att förbudet avser
endast ett bestämt varuparti.

De närmare bestämmelserna om verkställighet av meddelade beslut om
bortförande hava intagits i 4—6 §§ av det överarbetade förslaget (motsvarande
4, 7 och 8 §§ i kommissionernas förslag). I enlighet med kommissionernas
förslag har stadgats att, där ej annat angivits, det ankommer på förrådets
ägare att verkställa bortförandet. Omständigheterna i det särskilda
fallet torde få avgöra, om myndighet skall ombesörja borttransporterandet
eller om detta skall uppdragas åt ägaren. Ägarens intressen böra självfallet
alltid beaktas så långt detta överhuvud är möjligt utan eftersättande av det
allmännas rätt och intressen. För en ägare av viss förnödenhet kan det så -

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

lunda vara förenat med stora olägenheter att själv behöva ombesörja bortförandet,
under det att detta för en annan ägare av samma slags förnödenhet
kan te sig mycket önskvärt. Av stor betydelse för avgörandet måste vidare
bliva, på vilketdera sättet tillgängliga transportmedel bäst kunna utnyttjas
samt, då särskild skyndsamhet är av nöden, på vilketdera sättet undanförandet
snabbast kan komma till stånd.

Såsom kommissionerna föreslagit bör det åligga ägare, som enligt det meddelade
beslutet har att bortföra förrådet men för vilken hinder möter att
fullgöra nämnda skyldighet, att ofördröjligen göra anmälan därom till
Konungen eller den myndighet, som meddelat beslutet. Genom att en dylik
anmälningsskyldighet föreskrives, kan övervakningen att förråden bortföras
planmässigt väsentligt inskränkas. Har sådan anmälan skett, som nyss är
sagt, bör det ankomma på den beslutande myndigheten eller, där Konungen
meddelat beslutet om bortförandet, på den myndighet, Konungen bestämt,

att -_utan särskilt förordnande därom — ombesörja bortförandet; skulle det

anmälda hindret vara av övergående art och vederbörande myndighet i anledning
därav finna lämpligt att i stället bevilja visst uppskov med bortförandet
torde myndigheten äga besluta därom. De hinder, varom
nyss nämnts, kunna vara av olika art. Bristande transportmöjlighetei
kunna sålunda omöjliggöra för den enskilde att verkställa transporten.
Eller ock kan hindret bestå däri, att ägaren icke har full dispositionsrätt over
godset. Särskild uppmärksamhet förtjänar härvid det i kommissionernas förslag
berörda fallet, att annan har panträtt (retentionsrätt) till godset. Det
bör i ett sådant fall näppeligen komma i fråga att stadga skyldighet för
panthavaren — eller för annan innehavare av förrådet — att utlämna detta
till ägaren i och för bortförandet. Vill panthavaren icke godvilligt utlämna
godset till ägaren, lärer det sålunda få ankomma på vederbörande myndighet
att ombesörja bortförandet och att därefter utlämna godset till panthavaren
å den nya uppläggningsplatsen. Vill panthavaren däremot själv ombesörja
bortförandet, synes han böra vara berättigad därtill. Det sagda bör
äga motsvarande tillämpning, då förrådet innehaves av annan än den, för
vilken panträtten gäller; besittningsförhållandet torde emellertid icke heller
i fall, varom sist är sagt, få brytas, utan synes rätten att verkställa bortförandet
böra tillkomma innehavaren av förrådet. — Beträffande sådan panträtt,
som avses i lagen den 20 juni 1924 om viss panträtt i spannmål, torde
vissa särskilda bestämmelser erfordras, till vilken fråga jag emellertid senare
skall återkomma.

Såväl då ägaren verkställer bortförandet som då en pantliavare begagnar
sig av den föreslagna rätten alt själv bortföra förrådet, bör skyldighet iöreligga
för vederbörande att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter beträffande
tid och sätt för bortförandet, som meddelats i beslutet om bortförandet
eller ock av myndighet, på vilken enligt sagda beslut ankommer att meddela
dylika verkställighetsföreskrifter.

Skulle förrådets ägare, utan att göra föreskriven anmälan om uppkommet

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

hinder, underlåta att verkställa bortförandet, torde vederbörande myndighet
höra äga att omedelbart efter utgången av den för transportens verkställande
föreskrivna tiden själv ombesörja bortförandet. Särskilt beslut härom torde
icke böra erfordras, detta med hänsyn till önskvärdheten att undvika den
tidsutdräkt som skulle följa, därest nytt beslut om bortförandet skulle i
vederbörlig ordning meddelas och delgivas ägaren.

I 6 § av det överarbetade förslaget har upptagits ett stadgande, motsvarande
det i kommissionernas förslag under 8 § upptagna, om skyldighet för
ägare eller innehavare av varuförråd, som bortföres genom myndighets försorg,
att därvid lämna myndigheten erforderligt biträde. Med stöd av det
föreslagna stadgandet kan det exempelvis åläggas ägaren att ställa honom tillhöriga
transportmedel till förfogande, att låta sin arbetspersonal utföra lastning,
transport och lossning m. m.

I 7 § av det överarbetade förslaget har angivits, att bortförande skall så
planläggas och verkställas, att den vars rätt därav beröres icke lider större
förfång än som föranledes av omständigheterna. Motsvarande bestämmelse
har upptagits i 6 § av kommissionernas förslag och återfinnes jämväl i allmänna
förfogandelagen.

Såsom kommissionerna framhållit, bör bortfört förråd icke utan tillstånd
få flyttas från den ort eller det område, dit förrådet förts. Bestämmelse härom
återfinnes i 8 § av det överarbetade förslaget (5 § i kommissionernas
förslag). Meddelat tillstånd bör kunna förknippas med villkor.

Såsom slutbestämmelse i förevarande avsnitt av förslaget har slutligen i
9 § stadgats, att beslut om bortförande av varuförråd är gällande mot förrådets
ägare eller innehavare när han fått del därav; dock att beslut, som avser
vara som framvinnes efter beslutets delgivning, skall gälla från det varan
framvunnits. Stadgandet har sin motsvarighet i allmänna förfogandelagen.

I ett följande avsnitt av lagförslaget, omfattande 10—13 §§, upptagas
vissa ersättningsbestämmelser. Såsom kommissionerna anfört, synes en
skälig fördelning av kostnaderna i anledning av ett varuförråds bortförande
vinnas, om staten principiellt svarar för utgifterna för själva transporten,
medan förrådets ägare får bära övriga kostnader och förluster. Denna
regel torde emellertid icke böra gälla utan undantag. Sålunda bör det, när
omständigheterna därtill föranleda, å ena sidan kunna åläggas ägaren
att själv svara även för transportkostnaderna, å andra sidan kunna tillerkännas
honom ersättning även för sådan kostnad, som det enligt huvudregeln
tillkommer honom att själv bära. Bestämmelser av nu angiven
innebörd hava upptagits i 10 §. Enligt första stycket av nämnda paragraf
skall ersättning utgå av statsmedel för sådan transport, som ägare eller innehavare
verkställt till fullgörande av beslut om bortförande, ävensom för biträde,
som jämlikt 6 § lämnats myndighet av ägaren eller innehavaren,
om och i den mån ej omständigheterna till annat föranleda. Ersättning
kan sålunda lämnas ej blott för direkta utgifter utan även exempelvis

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

25

för arbete, som ägaren själv eller hos honom anställd personal utfört i samband
med forslingen. Med hänsyn till ägarens eget intresse av bortförandet torde
emellertid i flertalet fall omständigheterna få anses föranleda, att ersättning för
hans arbete och besvär icke utgår. Bland omständigheter, som synas böra föranleda
till att ersättningen nedsättes eller att sådan överhuvud icke skall utgå,
kan vidare — såsom kommissionerna i specialmotivering till förevarande paragraf
anfört — nämnas, att den bortförda egendomen i förhållande till kostnaderna
för bortförandet har ett så högt värde, att det skäligen kan fordras, att
ägaren helt eller delvis själv står för kostnaderna. Hänsyn bör även tagas till
sådana förhållanden som att ägaren verkställt transporten på ett onödigt
dyrbart sätt eller, då viss förvaringsplats ej anvisats i beslutet om bortförande,
låtit forsla förrådet längre bort från den ursprungliga förvaringsplatsen
än som med hänsyn till syftet med bortförandet kan anses hava varit
erforderligt. Skulle ägaren hava låtit upplägga förrådet å den ursprungliga
förvaringsplatsen i strid mot av myndighet lämnad anvisning, bör denna omständighet
även kunna inverka på ersättningens storlek. I den mån transporten,
därest beslutet om bortförande ej meddelats, ändock skulle hava utförts
såsom ett led i den normala produktions- eller distributionsprocessen, bör
ersättning i regel icke utgå.

I 10 § andra stycket angives att, såvitt angår annan kostnad i följd
av bortförandet, ägaren eller innehavaren erhåller ersättning allenast
där kostnaden står i uppenbart missförhållande till den nytta åtgärden
kan anses medföra för honom; ersättningen föreslås skola utgå med belopp,
som kan finnas skäligt. Stadgandet i detta stycke avser sådana
kostnader, som ej äro hänförliga till själva transporten från den tidigare förvaringsplatsen
till den nya. Dessa kostnader kunna vara av mycket skiftande
slag. Hit höra exempelvis kostnader för lagerrum å den nya förvaringsplatsen
och vård av förrådet därstädes samt den ökning i produktions-
och distributionskostnader, som kan uppstå till följd av bortförandet
och den därav föranledda inskränkningen i förfoganderätten över förrådet.
Där dylika kostnader stå i uppenbart missförhållande till den nytta, som
bortförandet medfört för ägaren, bör ägaren rimligtvis åtnjuta viss ersättning
för kostnaderna. Storleken av denna ersättning synes böra bestämmas
efter skälighetsprövning i varje särskilt fall.

Till den, som innehar varuförråd med annan rätt än äganderätt, utgår
enligt de föreslagna bestämmelserna ersättning enligt samma regler, som
gälla för ägare. Uppenbart är, att innehavare ej kan göra anspråk på högre
ersättning än som skulle hava tillkommit ägaren, om denne verkställt bortförandet.

Där bortförandet ankommer på förrådets ägare, bör denne icke få komma
i ett bättre ekonomiskt läge genom att undandraga sig sin berörda skyldighet.
I den mån ägaren enligt de förut angivna bestämmelserna haft att själv
bära kostnaderna, därest bortförandet verkställts genom hans egen försorg,

26

Klingl. Maj:ts proposition nr 288.

torde han därför höra vara ersätlningsskyldig gentemot det allmänna för de
kostnader, som uppstått i följd av att det allmänna måst i ägarens ställe
verkställa bortförandet; motsvarande princip bör gälla även i andra fall, då
förråd bortförts genom myndighets försorg. Bestämmelse härom har upptagits
i 11 § första stycket. — I detta sammanhang och i anslutning till vad
kommissionerna anfört (sid. 16—17) rörande det av krigsskadeutredningen
avgivna förslaget må här erinras om att i det förslag till lag om krigsskadeersättning,
som den 19 april 1940 remitterats till lagrådet för utlåtande, upptagits
ett stadgande att, därest i vederbörlig ordning meddelad föreskrift, vars
iakttagande är ägnat att förebygga eller begränsa krigsskada, åsidosatts, ersättning
för sådan skada må åtnjutas endast om och i den mån skadan, efter vad
antagas må, skulle hava inträffat även om föreskriften blivit iakttagen; framgår
av omständigheterna, att underlåtenheten icke kan läggas den till last,
som haft att tillse att föreskriften iakttogs, vare den utan inverkan å ersättningsrätten.

Enligt det framlagda förslaget har vederbörande myndighet icke någon
vårdnadsplikt beträffande varuförråd, som blivit bortfört genom myndighetens
försorg. Myndighetens åligganden inskränka sig till att föra förrådet
till angiven plats och att där utlämna förrådet till vederbörande.
Även om det i och för sig icke lärer vara önskvärt att ålägga myndigheten
en direkt vårdnadsplikt, får det dock anses ligga i sakens natur att myndigheten,
i händelse ägaren (den tidigare innehavaren) undandrager sig att
taga vård om förrådet, icke låter detsamma förfaras utan besörjer nödig
omvårdnad därav antingen själv eller genom någon ortsmyndighet, till exempel
genom kristidsnämnden. I dylikt fall bör ägaren vara skyldig att ersätta
myndigheten vårdkostnaden, om och i den mån ej sådana omständigheter
föreligga, att ägaren, därest han själv omhänderhaft vårdnaden av godset,
ägt att för vårdkostnaden utfå ersättning av allmänna medel. Bestämmelser
härom hava upptagits i 11 § andra stycket.

I anslutning till det förut anförda må nämnas att, därest ägaren på ett
mera varaktigt sätt undandrager sig sin vårdnadsplikt, det lärer kunna
ifrågakomma att kronan förfogar över förrådet enligt allmänna förfogandelagen.
Särskilt lärer detta bliva aktuellt i fråga om förråd av sådan vara,
som är utsatt för snar förstörelse.

Kommissionerna hava i 12 § av sitt förslag upptagit en bestämmelse, att
myndighet, som tagit vård om bortfört varuförråd, skall äga till sin säkerhet
kvarhålla så mycket av förrådet, som svarar mot myndighetens fordran
för vårdkostnad. Bestämmelsen synes lämplig och torde böra upptagas i den
föreslagna lagen. Emellertid lärer det härvidlag knappast vara befogat att
göra åtskillnad mellan en fordran för vårdkostnad och en sådan fordran,
som grundar sig på att myndigheten verkställt transporten. Även för en
fordran av sistberörda art synes retentionsrätt böra tillkomma myndigheten.

I det överarbetade förslaget har 12 § givits ändrad lydelse i enlighet med
vad sålunda anförts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

27

Frågor om sådan ersättningsskyldighet, som i 10 och 11 §§ avses, skola
enligt kommissionernas förslag avgöras av riksvärderingsnämnden, över vars
beslut klagan enligt förslaget icke skall få föras (20 § andra stycket i det
överarbetade förslaget). Vad kommissionerna sålunda föreslagit synes lämpligt
och ändamålsenligt. Emellertid torde åt ifrågavarande stadgande böra
givas sådan lydelse, att därav tydligt framgår att det endast är ersättningens
belopp, som fastställes av riksvärderingsnämnden. Det bör sålunda icke tillkomma
riksvärderingsnämnden att avgöra en eventuell tvist om vem ersättningen
skall tillkomma eller vem som är ersättningsskyldig i förhållande till
den myndighet, som verkställt bortförandet. Genom en dylik utformning av
ifrågavarande stadgande vinnes överensstämmelse med motsvarande bestämmelser
i allmänna förfogandelagen.

Kommissionerna hava i sin motivering till förevarande stadgande yttrat,
bland annat, att, innan riksvärderingsnämnden avgör ersättningsfråga varom
här är tal, utlåtande i ärendet bör hava avgivits av den myndighet, som meddelat
beslutet om bortförandet. Detta synes lämpligt, men torde, såsom kommissionerna
även förutsatt, lagstadgande härom icke vara erforderligt.

Kommissionerna hava vidare ifrågasatt, om icke den befogenhet att utse
ledamöter i riksvärderingsnämnden, som för närvarande tillkommer kommerskollegium
och lantbruksstyrelsen, borde överflyttas å respektive kommissioner.
Utan att i detta sammanhang taga definitiv ställning till det ifrågavarande
förslaget vill jag här allenast erinra, att ett bifall till kommissionernas
förslag icke erfordrar lagändring.

I kommissionernas förslag liar under 14 § upptagits stadgande därom, att
ersättning enligt 10 § skall, så snart den blivit till beloppet bestämd, gäldas
kontant eller medelst anvisning, som är betalbar vid uppvisandet, eller ock,
där så lämpligen kan ske, medelst check. Detta stadgande torde emellertid
lämpligen kunna upptagas i tillämpningsföreskrifter till lagen och har därför
icke upptagits i det överarbetade förslaget.

Vissa bestämmelser om uppgiftsplikt hava upptagits i 14 § av det överarbetade
förslaget (15 § i kommissionernas förslag). Det må erinras, att allmänna
förfogandelagen upptager bestämmelser av i stort sett enahanda
innehåll.

I 15_17 §§ (16—18 §§ i kommissionernas förslag) upptagas bestämmel ser

om straff och åtal. Straffskalan synes lämpligen böra bestämmas på
enahanda sätt som skett i allmänna förfogandelagen. Vetskap om meddelad
föreskrift, som i 2 eller 3 § avses, torde uttryckligen böra uppställas som
förutsättning för straffbarhet. Straff lärer böra drabba även den, som underlåter
att iakttaga villkor, varom sägs i 3 eller 8 §.

I det överarbetade förslaget hava under 18 och 19 §§ (motsvarande 19 och
20 §§ i kommissionernas förslag) upptagits dels vissa bestämmelser angående
giltighetstiden för sådan föreskrift, som meddelats jämlikt 2 §, m. m.,
dels ock ett stadgande om rätt för Konungen att meddela erforderliga tillämpningsföreskrifter.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

Kommissionerna hava i det av dem utarbetade författningsförslaget såsom
21 § upptagit en från allmänna förfogandelagen hämtad bestämmelse därom,
att genom den här ifrågavarande lagen inskränkning ej göres i den rätt att
tvångsvis taga i anspråk förnödenheter eller tjänstbarheter, som enligt gällande
författningar tillkommer militär myndighet eller ock civil myndighet
för luftskyddets behov eller polismyndighet för ordningsmaktens behov. Då
ett dylikt stadgande icke lärer i nu förevarande sammanhang fylla något
praktiskt behov, har jag ansett stadgandet kunna utgå.

I 20 § av det överarbetade förslaget (22 § i kommissionernas förslag) hava
upptagits vissa bestämmelser angående besvär över beslut i frågor, som i
lagen avses. Kommissionerna hava föreslagit en besvärstid av femton dagar;
då överklagat beslut emellertid skall, om ej Konungen annorlunda förordnar,
lända till efterrättelse utan hinder av anförda besvär, synes besvärstiden
kunna utan olägenhet förlängas till tjugu dagar, varigenom även i detta
hänseende överensstämmelse vinnes med motsvarande stadgande i allmänna
förfogandelagen.

Den föreslagna lagen torde lämpligen böra träda i kraft dagen efter den,
då lagen utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Lagen torde
givas allenast temporär giltighet. Till en början torde lagen sålunda böra
gälla endast till och med den 30 juni 1941 för att därefter i mån av behov
givas fortsatt giltighet. Vissa särskilda bestämmelser angående giltighetstiden
för ersättningsreglerna, straffbestämmelserna m. m. torde erfordras.

Jag torde härefter få övergå till frågan om de särskilda bestämmelser, som
i anledning av det förut behandlade lagförslaget må erfordras med avseende
å sådan panträtt, som åtnjutes jämlikt lagen den 20 juni 1924 om viss
panträtt i spannmål. Jag torde därvid till en början få erinra om följande
bestämmelser i lagen.

Enligt 12 § förenämnda lag må spannmål, som pantförskrivits i enlighet
med bestämmelserna i lagen, icke förrän skulden betalts eller panträtten eljest
upphört, utan panthavarens medgivande bortföras eller utlämnas från den i
panträttsupplåtelsehandlingen angivna fastigheten. I 14 § andra stycket
samma lag föreskrives vidare att, därest pantförskriven spannmål bortföres
från sagda fastighet, pantförskrivningen ej längre är gällande i vad sålunda
bortförts.

Det synes erforderligt, att lagen om skyldighet att bortföra varuförråd
äger tillämpning jämväl å sådana förråd, som här avses. Å andra sidan
bör panthavaren ej lida men av bortförandet på så sätt, att hans panträtt
upphör i fråga om det bortförda partiet. I 12 § lagen om viss panträtt i
spannmål synes därför böra införas föreskrift, att det i sagda paragraf
stadgade förbudet mot bortförande av pantförskriven spannmål ej skall utgöra
hinder för förflyttning av spannmålen till verkställande av sådant be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

29

slut om bortförande, varom här är fråga. Vidare torde 14 § andra stycket
av ifrågavarande lag böra ändras därhän, att den där föreskrivna påföljden
av att spannmål bortföres ej inträder i det fall, att bortförandet skett till fullgörande
av sådant beslut, som nyss är sagt. För att panthavaren skall bliva
i tillfälle att vid bortförandet och efter detsamma bevaka sina intressen lärer
även böra föreskrivas, att upplåtaren av panträtten eller den, som kan hava
övertagit dennes förpliktelser enligt pantavtalet, skall vara skyldig lämna
panthavaren underrättelse om bortförandet; liknande underrättelse torde
böra lämnas till vederbörande registerförare. Det torde även böra åligga
panthavaren eller den, som övertagit hans förpliktelser, att tillse att förrådet
blir, där sådant enligt 3 § i lagen om viss panträtt i spannmål erfordras,
avskilt på sätt i nämnda lagrum stadgas. Sedan spannmålen upplagts
å den nya förvaringsplatsen, bör den icke få föras därifrån under
andra förutsättningar än som eljest gälla för bortförande av pantförskriven
spannmål. Föreskrifter av nu angivet innehåll torde lämpligen kunna införas
såsom tredje stycke i 12 §, medan nuvarande tredje stycket upptages
som fjärde stycke i paragrafen. — Straff torde böra stadgas för underlåtenhet
att fullgöra förpliktelse, varom nyss är sagt, så ock för lämnandet av
medvetet oriktig uppgift. Straffbestämmelserna torde kunna intagas i 18 §
andra stycket av lagen.

I enlighet med vad nu anförts har utarbetats förslag till lag om ändring i
vissa delar av lagen den 20 juni 192A (nr 298) om viss panträtt i spannmål.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen till dels
lag om skyldighet att bortföra varuförråd, dels ock lag om ändring i vissa
delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål, av
den lydelse bilagor till detta protokoll utvisa, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Curt Nordwall.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

Bilaga 1.

Förslag

till

Lag

om skyldighet att bortföra varuförråd.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelse.

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej
är samlad, förordna, att vad i 2—14 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock
må förordnande, som nu sagts, ej meddelas med mindre Konungen låtit
riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio
dagar. Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio
dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av
nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,
som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela
förordnande, som där avses.

Om bortförande av varuförråd m. m.

2 §•

När så finnes erforderligt till förhindrande av att förråd av vara, som är
av vikt för befolkningen eller produktionen eller behövlig för krigsbruk eller
annat ändamål av betydelse för det allmänna, i händelse av krig genom
fiendens åtgöranden förstöres eller eljest går förlorat, äger Konungen eller
den Konungen därtill bemyndigat föreskriva, att förrådet skall bortföras från
den ort, där det förvaras, till viss ort eller visst område med mindre utsatt
läge.

Beslut om bortförande må avse jämväl vara, som tillverkas eller eljest
framvinnes efter beslutets meddelande.

För ändamål, som avses i 2 § första stycket, äger Konungen eller den
Konungen därtill bemyndigat föreskriva, att vara som i nämnda lagrum
sägs eller särskilt parti av sådan vara ej ma föras till visst område av riket

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

31

eller ock må föras till sådant område allenast efter erhållet tillstånd och
under iakttagande av därför uppställda villkor.

4§-

Där ej i beslut om bortförande angivits, att bortförandet skall ske genom
myndighets försorg, ankommer det på förrådets ägare att verkställa bortförandet.
Ägaren skall därvid ställa sig till efterrättelse de bestämmelser
beträffande tid och sätt för bortförandet, som meddelats i beslutet eller ock
av myndighet, som i beslutet angivits.

Innehaves varuförråd, vars bortförande ankommer på ägaren, av annan
än denne och har någon till säkerhet för fordran panträtt i förrådet eller
har innehavaren därav rätt att ltvarhålla förrådet till säkerhet för fordran,
vare innehavaren berättigad att i ägarens ställe verkställa bortförandet under
iakttagande av meddelade bestämmelser beträffande tid och sätt därför.

5 §•

Möter hinder för ägaren att bortföra varuförråd, vars bortförande enligt
4 § första stycket ankommer på honom, skall ägaren ofördröjligen göra anmälan
därom hos Konungen eller, därest beslutet om bortförandet meddelats
av annan än Konungen, hos den myndighet som meddelat beslutet.

Har anmälan skett, som i första stycket avses, eller har förrådet eljest
icke inom föreskriven tid bortförts av ägaren eller innehavaren, äger den
myndighet, som meddelat beslutet om bortförandet eller som av Konungen
därtill bemyndigats, att ombesörja bortförandet.

6 §■

Verkstälies bortförande av varuförråd genom myndighets försorg, vare
förrådets ägare eller innehavare skyldig att lämna myndigheten det biträde
vid bortförandet, som påkallas av myndigheten.

7 §•

Bortförande av varuförråd skall så planläggas och verkställas, att den,
vars rätt därav beröres, icke lider större förfång än som föranledes av omständigheterna.

8§-

Bortfört varuförråd må flyttas från den ort eller det område, dit förrådet
enligt beslutet om bortförandet skall föras, allenast efter tillstånd av Konungen
eller av den myndighet, som meddelat beslutet om bortförandet, och under
iakttagande av de villkor, som må hava uppställts för åtnjutande av tillståndet.

9 §•

Beslut om bortförande av varuförråd vare gällande mot förrådets ägare
eller innehavare, när han fält del därav; dock skall beslut, som avser vara,
vilken framvinnes efter beslutets delgivning, gälla från det varan framvunnits.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

Om ersättning m. m.

10 §.

För sådan transport av varuförråd, som ägare eller innehavare verkställt
till fullgörande av beslut om bortförande, ävensom för biträde, som jämlikt
6 § lämnats myndighet av ägaren eller innehavaren, utgår ersättning av allmänna
medel om och i den mån ej omständigheterna till annat föranleda.

Har ägare eller innehavare av bortfört varuförråd eljest åsamkats kostnad
till följd av bortförandet, må han för sådan kostnad, där denna står i uppenbart
missförhållande till den nytta åtgärden kan anses medföra för honom,
erhålla ersättning av allmänna medel efter vad som finnes skäligt.

11 §•

Då beslut om bortförande verkställts genom myndighets försorg, vare förrådets
ägare skyldig återgälda myndigheten dess kostnad för bortförandet,
om och i den mån ägaren, därest han verkställt bortförandet, jämlikt 10 §
skolat själv svara för nämnda kostnad.

Har myndighet tagit vård om bortfört varuförråd, skall vad i första stycket
är stadgat äga motsvarande tillämpning beträffande kostnad, som myndigheten
fått vidkännas för vården.

12 §.

Myndighet äger till säkerhet för fordran, som i 11 § avses, kvarhålla så
mycket av förrådet, som svarar mot fordringen.

13 §.

Ersättning, som enligt 10 § skall utgå av allmänna medel eller som enligt
11 § skall gäldas till myndighet, som i sistnämnda lagrum avses, fastställes
till beloppet av riksvärderingsnämnden.

Om uppgiftsplikt.

14 §•

Det åligger envar att vid förfrågan av länsstyrelse, polismyndighet, central
kristidsmyndighet eller annan av Konungen bestämd myndighet lämna upplysning,
huruvida och i vilken myckenhet han innehar vara, som i 2 § avses.

Vägrar någon att lämna begärd upplysning eller finnes skälig anledning
misstänka, att han söker vilseleda myndighet rörande förhållanden, varom
upplysning begärts, må undersökning verkställas av kontor, lagerlokal eller
annan lägenhet, varöver han förfogar, så ock granskning ske av hans handelsböcker
och affärshandlingar. I fråga om befogenhet att besluta angående
undersökning eller granskning, som nu nämnts, samt beträffande tid,
då undersökning må äga rum, och förfarandet därvid skola bestämmelserna
angående husrannsakan äga tillämpning.

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

Om straff och åtal.

15 §.

Har ägare av varuförråd, med vetskap om att föreskrift meddelats enligt
2 §, utan att hinder därför mött underlåtit att bortföra förrådet eller har
han, då hinder för bortförandet mött, underlåtit att göra anmälan därom
enligt 5 §,

eller har någon, med vetskap om föreskrift som ovan sägs, verkställt bortförandet
i strid med därom givna bestämmelser eller underlåtit att lämna
biträde vid bortförandet, efter vad i 6 § sägs, eller brutit mot i 8 § stadgat
förbud eller underlåtit att iakttaga villkor, som uppställts med stöd av sistnämnda
lagrum,

eller har någon, med vetskap om att föreskrift meddelats enligt 3 §, brutit
mot förbud, som genom föreskriften meddelats, eller underlåtit att iakttaga
villkor, som jämlikt nämnda lagrum uppställts,

straffes med dagsböter eller fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen
försvårande, med straffarbete i högst två år.

Lag samma vare, där någon vid förfrågan enligt 14 § vägrat att lämna
upplysning eller ock vid sådan förfrågan eller i samband med undersökning
eller granskning, som avses i sistnämnda paragraf, sökt vilseleda myndighet
rörande i första stycket av samma paragraf angivna förhållanden.

16 §.

Vad som inhämtats genom svar å sådan förfrågan eller vid sådan undersökning
eller granskning, som i 14 § sägs, må ej yppas i vidare mån än som
erfordras för vinnande av det med förfrågningen, undersökningen eller
granskningen avsedda ändamålet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter
eller fängelse.

17 §•

Brott, som i 16 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse
av målsäganden.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Särskilda bestämmelser.

18 §.

Har föreskrift enligt 2 § ännu ej verkställts vid tid, då tillämpning av
bestämmelserna i 2—14 §§ upphör, skall verkställighet icke äga rum. Sådana
inskränkningar i förfoganderätten över varuförråd, varom i 3 och 8 §§ förmäles,
skola ej gälla längre än till nyss angivna tid. I fråga om ersättning,
vartill någon enligt denna lag är berättigad vid nämnda tid, skola lagens
bestämmelser fortfarande äga tillämpning.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 samt. Nr 288.

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

19 §.

Konungen äger meddela bestämmelser om delgivning av beslut om bortförande,
så ock i övrigt meddela de närmare bestämmelser, som må erfordras
för tillämpning av denna lag.

Om besvär.

20 §.

Har beslut i fråga, som avses i denna lag, meddelats av annan än Konungen,
må besvär över beslutet anföras hos Konungen sist å tjugonde dagen
från det klaganden erhöll del därav; dock skall beslutet lända till efterrättelse
utan hinder av anförda besvär, om ej Konungen annorlunda förordnar.

Över riksvärderingsnämndens beslut enligt 13 § må klagan ej föras.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 30 juni 1941. Förordnande, som meddelats jämlikt denna lag,
skall ej gälla längre än lagen äger giltighet; dock att vad i 18 § stadgas
rörande ersättning skall äga giltighet även därefter. I 16 § meddelad föreskrift
om tystnadsplikt och vad i lagen stadgas rörande överträdelse av
samma föreskrift ävensom vad där stadgas i fråga om sådant under tiden
för lagens giltighet begånget brott, som i lagen avses, skall äga tillämpning
även efter det lagen i övrigt upphört att gälla.

Kungi. Maj:ts proposition nr 288.

35

Bilaga 2.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924
(nr 298) om viss panträtt i spannmål.

Härigenom förordnas, att 12, 14 och 18 §§ lagen den 20 juni 1924 om viss
panträtt i spannmål1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

12 §.

Den pantförskrivna spannmålen må icke, förrän skulden betalts eller panträtten
eljest upphört, utan panthavarens medgivande bortföras eller utlämnas
från den i upplåtelsehandlingén angivna fastigheten eller inom denna
förflyttas från den upplagsplats, som i samma handling angivits. Vad sålunda
stadgas skall dock icke utgöra hinder för förflyttning av spannmålen
till verkställande av beslut, som i 2 § lagen den..............om skyldig het

att bortföra varuförråd sägs, eller för uttagande av prov å spannmålen
eller för tillfälligt rubbande av spannmålen i och för densammas behöriga
vård, ej heller för tröskning av spannmål, som pantförskrivits i
otröskat skick, under förutsättning att panthavaren i god tid före tröskningens
företagande bevisligen underrättats därom och tröskningen verkställes
å den i upplåtelsehandlingen angivna fastigheten.

Om innehavaren---till efterrättelse.

Bortföres pantförskriven spannmål från den i upplåtelsehandlingen angivna
fastigheten på grund av sådant beslut, varom i 2 § lagen den........

.............. om skyldighet att bortföra varuförråd förmäles, åligger

det upplåtaren av panträtten eller den, som kan hava övertagit dennes
förpliktelser enligt pantavtalet, ej mindre att, därest sådant enligt 3 § erfordras,
tillse att spannmålen varder på sätt där stadgas avskild, än även
att omedelbart lämna såväl registerföraren som panthavaren meddelande
om den nya upplagsplatsen; och skall i fråga om förflyttning av spannmålen
från sistnämnda plats vad i första stycket stadgas äga motsvarande tilllämpning.

Där panthavaren---grundade rätt.

1 Senaste lydelse av 12 och 18 §§ se 1926: 76.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

14 §.

Verkan av---i registret.

Bortföres pantförskriven spannmål från den i upplåtelsehandlingen angivna
fastigheten, vare pantförskrivningen ej längre gällande i vad sålunda
bortförts, med mindre bortförandet skett på grund av beslut, som i 2 § lagen
den..................om skyldighet att bortföra varuförråd sägs.

Vad ovan ---i konkurstillstånd.

18 §.

Den som---annan upplåtits.

Om innehavaren---ettusen kronor. Lag samma vare, där någon

underlåter att fullgöra vad som enligt 12 § tredje stycket åligger honom
eller lämnar medvetet oriktig uppgift i meddelande, som i sistnämnda lagrum
avses.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

37

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 24 maj 1940.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

von Steyern,

Ekberg,
regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet den 23 maj 1940 tillhandakommet utdrag av protokoll över
folkhushållningsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
10 maj 1940, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

/) lag om skyldighet att bortföra varuförråd; och

2) lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss
panträtt i spannmål.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i folkhushållningsdepartementet hovrättsrådet
Rolf Dahlgren.

Lagrådet fann förslagen föranleda följande erinringar.

Förslaget till lag om skyldighet att bortföra varuförråd.

Jämväl då varuförråd, som innehaves av annan än ägaren, är föremål för
pant- eller retentionsrätt, ankommer det enligt förslaget principiellt å ägaren
att ombesörja föreskrivet bortförande, men innehavaren är berättigad att
draga försorg därom. I dylikt fall torde ägaren jämlikt 5 § första stycket
böra göra anmälan om att hinder möter för honom att bortföra förrådet. Det
kan nämligen icke antagas, att innehavaren skall medgiva ägaren att besörja
bortförandet, eftersom pant- eller retentionsrätt förfaller, då ägaren återvinner
besittningen av förrådet. I förslaget lärer ej heller vara avsett, att ägaren
skall omhänderhava bortförandet. Enligt 5 § andra stycket skall vid anmälan,
som nyss berörts, bortförandet omedelbart kunna verkställas av vederbörande
myndighet. Då emellertid innehavaren bör äga rätt att jämlikt åtagande
bortföra förrådet, blott det sker inom därför bestämd tid, synes ett
dylikt resultat icke tillfredsställande. Å andra sidan innehåller förslaget intet

38

Kungi. Maj:ts proposition nr 288.

om att innehavaren är pliktig att anmäla hinder, som möter för honom. Är
ett sådant för handen, skulle alltså ett onödigt dröjsmål med bortförandet
kunna uppstå. Även då intet hinder möter för innehavare, som åtagit sig att
bortföra förrådet, kan dröjsmål lätt uppkomma med hänsyn därtill, att innehavaren
icke är vid ansvar förpliktad att fullgöra sitt åtagande.

De olägenheter, som i nu berörda hänseenden äro förknippade med förslaget,
synas lättast kunna avhjälpas därigenom, att ägarens skyldigheter
helt överflyttas å innehavare, varom här är fråga. En sådan anordning skulle
icke vara betungande för innehavaren, vilken lärer kunna hålla sig till ägaren
för alla av bortförandet nödvändiggjorda kostnader, som icke ersättas av
allmänna medel, och därjämte för sin fordran har pant- eller retentionsrätt i
förrådet.

Då i början av 15 § vetskap om att föreskrift meddelats enligt 2 § göres
till förutsättning för straff för underlåtenhet att bortföra förråd eller att
göra anmälan om hinder för bortförandet, lärer detta innebära, att föreskriften
på sätt i 9 § angives skall hava blivit gällande mot den felande. Vad sålunda
åsyftats torde med hänsyn till att enahanda ordalag längre fram i 15 §
användas i en annan betydelse böra uttryckligen angivas.

Godtagas lagrådets i det föregående gjorda erinringar, erfordras följande
ändringar i förslaget. I 4 § andra stycket bör stadgas, att om förråd innehaves
av annan än ägaren och någon till säkerhet för fordran har panträtt
däri eller innehavaren av förrådet har rätt att kvarhålla det till säkerhet för
fordran, det skall ankomma på innehavaren i stället för ägaren att bortföra
förrådet. Vidare bör i 5 § första stycket föreskrivas att, om för den, å vilken
det enligt 4 § ankommer att bortföra varuförråd, hinder möter att ombesörja
bortförandet, han ofördröjligen skall göra anmälan därom hos den,
som meddelat beslutet om bortförandet. Ytterligare bör i början av 15 § såsom
straffbart angivas, att någon, å vilken det enligt 4 § ankommer att bortföra
varuförråd, sedan beslutet därom jämlikt 9 § blivit gällande mot honom
underlåtit att ombesörja bortförandet, ehuru hinder därför ej mött, eller, då
hinder mött, underlåtit att göra anmälan därom enligt 5 §. Sistnämnda ändring
föranleder viss jämkning i fortsättningen av 15 §.

Påpekas må, att med hänsyn till ägarens förut berörda skyldighet att ersätta
innehavaren kostnader, som asamkas honom genom bortförandet, de
nu föreslagna ändringarna icke föranleda någon ändring i 11 §.

Slutligen må framhållas att, om det skulle befinnas mindre lämpligt att
innehavare, som avses i 4 § andra stycket och som ej var känd då beslutet
om bortförande meddelades, ombesörjer bortförandet, det naturligtvis är vederbörande
myndighet obetaget att med ändring av sitt tidigare beslut förordna,
att bortförandet skall ske genom myndighetens försorg. Anses detta
eJ tydligt framgå av lagtexten, torde någon jämkning av ordalagen i början
av 4 § böra ske.

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 298)

om viss panträtt i spannmål.

De nya bestämmelserna om panträtt i spannmål bliva att tillämpa endast
så länge lagen om skyldighet att bortföra varuförråd gäller. Enligt förslaget
upphöra de emellertid icke utan vidare att gälla samtidigt med nämnda lag.
Formellt komma de att kvarstå intill dess de genom särskild lag bliva uttryckligen
upphävda. Då det synes mindre lämpligt att inarbeta de föreslagna
provisoriska bestämmelserna i en utan tidsbegränsning bestående lag,
hemställer lagrådet, att de upptagas i en fristående lag, åt vilken liksom åt
lagen om skyldighet att bortföra varuförråd gives allenast temporär giltighet.

Om spannmål i fall, varom här är fråga, bortföres till plats i annan domkrets,
synes i rättssäkerhetens intresse anteckning därom böra ske i registret
i den domkretsen. Då upplåtaren av panträtten i enlighet med vad som föreslagits
lämnat registerföraren meddelande om den nya upplagsplatsen
denna bör angivas på sätt i 4 § andra stycket 2) och 3) lagen om viss panträtt
i spannmål föreskrives — bör alltså registerföraren, om den nya platsen
är belägen i annan domkrets, göra anteckning i registret om bortförandet
samt underrätta registerföraren i den andra domkretsen i och för anteckning
i registret därstädes. Lagrådet hemställer, att föreskrift härom upptages i
förslaget.

Lagrådet vill till slut framhålla, att förslaget till lag om skyldighet att bortföra
varuförråd förutsätter, att varuförråd kan bortföras genom myndighets
försorg. Därest i dylikt fall fråga är om spannmålsparti, i vilket panträtt upplåtits
jämlikt lagen om viss panträtt i spannmål, är det angeläget, att liksom
ägaren själv, där han bortför partiet, är i panthavarens intresse vid straffansvar
förpliktad att tillse att partiet hålles avskilt, jämväl myndighet, då
sådan verkställer bortförandet, så förfar, att partiet varken under transporten
eller å den nya upplagsplatsen sammanblandas med ett annat. För att
upplåtaren av panträtten eller annan, som avses i 12 § tredje stycket av förslaget,
skall kunna fullgöra de förpliktelser, som där åläggas honom, är
vidare erforderligt, att därest beslutet om bortförandet icke innehåller uppgift
om vederbörlig benämning å den fastighet, varå spannmålen skall uppläggas,
samt om upplagsplatsen, underrättelse härom i annan ordning skyndsamt
meddelas honom. Vad nu framhållits kan lämpligen tillgodoses genom
föreskrift i de tillämpningsbestämmelser, som Kungl. Maj:t jämlikt 19 § av
förslaget till lag om skyldighet att bortföra varuförråd äger att utfärda.

Ur protokollet:
G. Lindencrona.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

Utdrag av protokollet över folkhushållningsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 24 maj 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, statsrådet Eriksson, anmäler
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets denna
dag avgivna utlåtande över de den 10 maj 1940 till lagrådet remitterade förslagen
till lag om skyldighet att bortföra varuförråd samt lag om ändring
i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål.

Efter att hava redogjort för innehållet i lagrådets utlåtande anför föredraganden: Det

av lagrådet berörda spörsmålet huruvida skyldigheten att bortföra
sådant varuförråd, som är föremål för pant- eller retentionsrätt, bör åvila
ägaren eller innehavaren, torde i praktiken icke vara av större betydelse.
Man torde nämligen kunna utgå från att, där ägaren av varuförrådet icke
samtidigt är besittare därav, bortförandet merendels förklaras skola ske genom
myndighets försorg. Ett dylikt beslut kan, såsom lagrådet framhållit,
meddelas utan hinder av att myndigheten tidigare — i ovetskap om att förrådet
var pantförskrivet eller var föremål för retentionsrätt — förordnat om
förrådets bortförande genom ägarens försorg. Den principiella frågan huruvida
skyldigheten att bortföra förrådet, i händelse bortförandet icke sker
genom myndighetens försorg, skall åvila ägaren eller sådan innehavare, som
här åsyftas, lärer kunna vara föremål för delade meningar. Lagrådets mening
härutinnan synes emellertid böra godtagas, och jag har i anledning
därav låtit omarbeta 4, 5 och 15 §§ på sätt lagrådet i denna del föreslagit.
Därvid har även beaktats vad lagrådet i övrigt anfört rörande avfattningen
av 4 och 15 §§. Samtidigt hava vissa redaktionella jämkningar vidtagits i
förslaget.

Vad lagrådet hemställt i fråga om de föreslagna bestämmelserna om panträtt
i spannmål torde böra iakttagas. Jag har därför låtit utarbeta ett förslag
till fristående lag i ämnet med rubrik lag med vissa tillfälliga bestämmelser
angående panträtt enligt lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss
panträtt i spannmål. I nämnda förslag har, i anledning av vad lagrådet
yttrat, upptagits en bestämmelse om skyldighet för registerföraren i den domkrets,
där spannmålen förut var upplagd, att lämna underrättelse om bortförandet
till registerföraren i den domkrets, till vilken spannmålen blivit

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

41

förd. — Såsom lagrådet anfört bör, då pantförskriven spannmål bortföres
genom myndighets försorg, myndigheten iakttaga att spannmålen icke sammanblandas
med annan, av panträtten icke omfattad spannmål.

Föredraganden hemställer härefter, under framhållande av att proposition
i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen syntes kunna avlåtas utan
hinder av att den för propositioners avlåtande i allmänhet stadgade tiden
gått till ända,

dels att de sålunda omarbetade förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
föreläggas riksdagen till antagande,

dels ock att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att samtycka till att
Kungl. Maj:t, efter utfärdande av lag om skyldighet att bortföra varuförråd,
meddelar sådant förordnande, som i 1 § i lagen avses, att gälla tillsvidare.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sven Persson.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 saml. Nr 288.

4