Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
1
Nr 287.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till anordnande
av lastnings- och lossningsanläggningar för
sockerbetor m. in.; given Stockholms slott den 24 maj
1940.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över folkhushållningsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Herman Eriksson.
Utdrag av protokollet över folkhushållningsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 24 maj 1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, finansoch
jordbruksdepartementen anför chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet Eriksson:
I samband med förhandlingar angående villkoren för sockerbetsodling
under 1940 ha överläggningar ägt rum mellan svenska sockerfabriksaktiebolaget
och Sveriges betodlares centralförening u. p. a. angående behovet
vid vissa sockerfabriker av förbättrade anordningar för mottagning av betor,
som framforslas landsvägsledes. I anslutning till berörda överläggningar
har centralföreningen upptagit även frågan om vidtagande genom vederbörande
järnvägsförvaltningars försorg av åtgärder för att vid järnvägsstationer
åstadkomma lämpliga lastnings- och lossningsanordningar för sockerbetor
och betmassa samt i en skrift av den 12 mars 1940 gjort hänvändelse
till folkhushållningsdepariementet med anhållan om utredning av
detta spörsmål.
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sand. Nr 287. 1
2
Kungl. Mcij:ts proposition nr 287.
Med anledning härav har jag med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 21 mars 1940 samma dag tillkallat f. d. distriktschefen E. von Friesen
att såsom utredningsman inom folkhushållningsdepartementet biträda med
utredning rörande det av Sveriges betodlares centralförening väckta spörsmålet
samt avgiva de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
I en den 30 april 1940 dagtecknad promemoria har utredningsmannen
avgivit en preliminär redogörelse för utredningens resultat vid berörda tidpunkt.
Utredningsmannen har därvid inledningsvis meddelat, att han anordnat
sammanträden för diskussion av spörsmålet med representanter för
de enskilda järnvägar, som beröras av frågan, och för betodlarna.
Vid dessa sammanträden ha betodlarnas respektive järnvägarnas representanter
fått tillfälle framlägga sina synpunkter på problemet. Från betodlarnas
sida hade därvid anförts huvudsakligen följande:
Motivet för centralföreningens framställning om föranstaltande av ifrågavarande
utredning vore, att man på grund av nu rådande förhållanden på
arbetsmarknaden icke kunde för detta års betkampanj räkna med fullgod
arbetskraft för betornas framkörning till stationerna, varför man härför
måste förutsätta i fysiskt avseende mindervärdig sådan, nämligen minderåriga
och kvinnlig arbetskraft. Med hänsyn därtill vore det nödvändigt, att
sådana anordningar funnes på järnvägsstationerna, att omlastning av betor
från landsvägsfordon till järnvägsvagn måtte kunna ske utan att härför
erfordrades någon nämnvärd manuell arbetskraft. Beträffande anordningarnas
utförande kunde två alternativ ifrågakomma, antingen en tillräckligt
hög brygga, 2,5 eller helst 3 meter över järnvägsspåret, eller en elevator av
viss typ, som med gott resultat kommit till användning vid Österslövs station
under senaste betkampanj. I båda fallen borde dessutom uppsättas en
mekanisk lyftanordning, telferkran eller dylikt, för tippning av vagnskroven
i järnvägsvagn resp. i elevatorgropen. Visserligen hade betodlarna börjat gå
in för anskaffning av självtippande vagnar, men enär vagnar av äldre modell,
t. ex. boistervagnar, ännu funnes i stor utsträckning, vore särskild lvftanordning
på stationerna behövlig. Vid de stationer, där den transporterade
betmängden vore mera avsevärd, borde bryggor ifrågakomma, enär deras
kapacitet vore större än en elevators, vartill komine, att en brygga ej vore
utsatt för driftstörningar, vilket måste förutsättas kunna bliva fallet med en
mekanisk anordning sådan som en elevator. Omlastningsanordningar av
något av ifrågavarande slag borde komma till stånd å stationer med en inlastad
betmängd av minst 1 500 ton. Antalet sådana stationer uppginge till
omkring 200. För den händelse man begränsade sig till de stationer, som
hade minst 2 000 tons betmängd, varom yrkande framställts från vissa järnvägar,
reducerades antalet till omkring 175. Om det av tekniska eller ekonomiska
skäl icke vore möjligt att redan i år få omlastningsanordningar till
stånd vid samtliga 200 stationer, borde stationerna ifrågakomma i tur efter
den transporterade betmängdens storlek. Därest en fullt effektiv lastningsanordning
i något fall icke kunde på grund av lokala eller andra förhållanden
åstadkommas, vore betodlarna tacksamma för en anordning, som avsevärt
minskade behovet av arbetskraft för bctlastningen.
En särställning intoge sådana stationer, som saknade betvåg och bland
vilka funnes stationer med rätt betydande bettransporter. Det vore utan
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
tvivel befogat, att de större av dessa stationer bleve utrustade med betvåg,
varom cenralföreningen hade för avsikt att göra framställning till Svenska
sockerbolaget. Härigenom bleve dessa stationer alltså jämställda med nu
befintliga vågstationer. Beträffande stationer, där våg icke komme att finnas,
oaktat betodlingen vore någorlunda avsevärd, borde körbanorna i förekommande
fall hårdgöras och eventuellt höjas, varjämte borde tillses, att de
erhölle tillräcklig längd för det relativt störa antal järnvägsvagnar, som här
måste finnas uppställda med hänsyn därtill, att varje betodlare måste ha
sin egen vagn.
Vad beträffade de mindre stationerna, d. v. s. stationer med en mindre
transportmängd än 1 500 ton, vore det givetvis önskvärt, att även pa vissa
av dessa stationer anordningar av enklare beskaffenhet kunde komma till
stånd genom vederbörande järnvägs försorg, varvid emellertid borde kunna
förutsättas medverkan från berörda betodlares sida.
Rörande anordningarna för mottagning av betmassa framhölls, att lastplaner
och tillfarter på många platser behövde hårdgöras, vilket helst bprde
ske genom stensättning eller cementering, så att planerna lätt kunde hållas
rena, dessutom borde i förekommande fall tillses, att lossning av betmassa
kunde ske på sådan plats, att lossningen icke komme i kollision med lastningen
av betor.
Något bidrag från betodlarna vore knappast att påräkna till ifrågavarande
anläggningar. Det pris för betorna, som för innevarande år fastställts
av regeringen efter förhandling med centralföreningen, vore så lågt, att det
icke inrymde någon marginal för en sådan opåräknad utgift. Här vore
dock fråga om kostnader av sådan storlek, att det icke gärna kunde ifrågasättas,
att järnvägarna ensamma skulle svara för desamma. Med hänsyn
till den föreliggande onormala situationen och då fullgörandet av betlevcranserna
vore ett uppenbart statsintresse, maste det emellertid anses motiverat,
att staten trädde emellan med ett avsevärt bidrag till dessa kostnader.
Man borde även beakta, att förhållandena vid årets betkampanj kunde vara
sådana, att transport av betor med bil till vederbörande fabrik kunde komma
i fråga endast i mycket begränsad omfattning eller kanske alls icke på
grund av då rådande bensinbrist.
Från järn vägsrepresentanternas sida hade framhållits:
Man hade redan nedlagt betydande kostnader på anordningar för betlastningens
underlättande och man hade nog tänkt sig att fortsätta härmed i
en takt, som svarade mot vederbörande järnvägs ekonomiska möjligheter
och med iakttagande av en ordningsföljd, som bestämdes med hänsyn tagen
till bettransporternas omfattning och till utsikten, att dessa komme att kvarbliva
vid järnvägen. De anordningar, som redan nu funnes vid ett mindre
antal stationer, svarade emellertid som regel icke mot betodlarnas nu framställda
krav, varför dessa anordningar måste ombyggas eller kompletteras.
Ett realiserande av de framställda önskemålen, vilket troligen i vissa fall
skulle visa sig praktiskt taget ogörligt, komme alt betinga så stora kostnader,
att det vore uteslutet, att de kunde bestridas av järnvägarna ensamma.
Bidrag från staten eller från betodlarna eller från båda dessa parter vore
därför en förutsättning för att anordningarna skulle kunna komma till stånd.
Vidare borde man icke kunna påfordra investering av något mera avsevärt
järnviigskapital för ifrågavarande ändamål, såvida icke garanti i någon
form kunde åvägabringas, att betorna komme att kvarbliva vid järnvägen i
4
Kungi. Maj:ts proposition nr 287.
ungefär nuvarande omfattning. Det vore för järnvägarna väl bekant, att
man vid sockerfabrikerna träffade anstalter för bekväm lossning av betor,
som ankomme direkt med landsvägsfordon, och att vederbörande fabriksledningar
hyste förhoppning att härigenom kunna avsevärt öka denna tillförsel
på järnvägstransporternas bekostnad, en förhoppning, som i viss utsträckning
redan realiserats. Vid en återgång till mera normala förhållanden
kunde man vidare säkerligen räkna med att lastbilar i allt större omfattning
komme att tagas i anspråk för bettransporter, och därvid komme
den omständigheten, att en betodlare hade längre väg till fabriken än till
järnvägsstationen att förlora i betydelse. Slutligen hade från betodlarehåll
framhållits, att vid körning direkt till fabrik järnvägsfrakten även för betmassa
bortfölle, varigenom man så att säga gratis finge massan med sig hem
från fabriken. Med hänsyn tagen till alla dessa omständigheter borde kunna
ifrågasättas, att sockerbolaget förpliktade sig att vägra mottaga betor,
som landsvägsledes ankomme till fabrik, för den händelse motsvarande
transporter tidigare skett med järnväg från station, där lastningsanordning
komme till stånd under innevarande år.
Frågan om investering av järnvägskapital i dylika anläggningar komplicerades
vidare av det tillämnade förstatligandet av enskilda järnvägar, vilket
gjorde vederbörande järnvägar betänksamma beträffande kostnaderna.
Utredningsmannen har därefter framhållit, att detaljutredningar pågå rörande
de lämpligaste lastningsanordningarna på varje plats, betodlarnas villighet
att bidraga till kostnaderna för ifrågasatta anordningar samt om möjligheten
att av betodlarna få förbindelser om järnvägstransporter av betor
i nuvarande omfattning under lämpligt antal år framåt.
För egen del har utredningsmannen anfört följande:
Fördelningen av bettransporterna till de olika sockerfabrikerna på järnväg
och på landsväg vore i hög grad varierande. Sålunda fraktades under
1939 års betkampanj till sockerfabriken i Karlshamn 95 % av hela betleveransen
järnvägsledes, under det motsvarande procentsats för fabriken
i Skivarp var 36. I genomsnitt uppgingo järnvägstransporterna år 1939 till
60 % av hela den till fabrikerna transporterade betmängden och utgjorde
sammanlagt 1 223 933 ton. Dessa transporter vore av den omfattning, att
de för vissa järnvägar spelade en betydande roll i ekonomiskt avseende.
Huru fördelningen av bettransporterna på järnväg och på landsväg kunde
komma att gestalta sig i framtiden, vore givetvis omöjligt att avgöra, men
den av järnvägarna hävdade uppfattningen torde nog vara riktig, att stor
risk förelåge för ytterligare avledning från järnvägarna av dessa transporter.
Med hänsyn till den situation, som måste förväntas föreligga på arbetsmarknaden
och i fråga om bensintillgång vid innevarande års betkampanj,
vore det utan tvivel synnerligen önskvärt, om redan till hösten 1940 kunde
åstadkommas sådana lastningsanordningar på berörda järnvägsstationer,
att behovet av mänsklig arbetskraft för betomlastningen så gott som helt
och hållet bortfölle. Emellertid torde den fortsatta detaljutredningen komma
att giva till resultat, att anordningar, som vore till i det närmaste 100 %
effektiva, icke vore möjliga att åstadkomma för rimliga kostnader på åtskilliga
stationer. En lastningsbrygga med en höjd av 2,5 meter över spåret
måste givas en uppfart med en stigning av högst 1 : 20 och en nedfart
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
med ungefär dubbelt så stark stigning. Då bryggans horisontella del borde
hava en längd av 20 å 30 meter, bleve det utrymme, som toges i anspråk
av bryggan, alltså cirka 100 meter långt, vilken spårlängd komme att
undandragas den normala trafiken. Ett sådant utrymme för enbart betlastning
torde i många fall kunna åstadkommas endast efter utvidgning av
bangården, eventuellt i samband med förvärv av mark. Bortsett tran ait
dylika vidlyftiga arbeten endast i viss begränsad omfattning kunde tänkas
genomförda redan till hösten innevarande år, komme kostnaderna härför
att ofta bliva så betydande, att de med hänsyn till bettransporternas storlek
och risken, att järnvägarnas bettransporter komme att avsevärt reduceras,
måste betecknas som prohibitiva. Man torde därför kunna räkna med
sådana arbeten endast på stationer med mera betydande bettransporter,
vilka kunde förväntas komma att åtminstone i huvudsak kvarbliva vid
järnvägen. På övriga stationer, där bryggor ansåges böra anordnas, finge
man nöja sig med lägre sådana, exempelvis 1,5 å 2 meter höga. Även
sådana bryggor vore till mycket god hjälp vid betlastning och reducerade
behovet av mänsklig arbetskraft till måhända endast omkring 25 % av
vad som erfordrades vid lastning från vagn på ett plan i nivå med järnvägsspåret.
Men även för detta reducerade arbete krävdes en någorlunda
fullgod arbetare, varför betodlarnas önskemål komme att beträffande sådana
stationer bliva endast ofullständigt tillgodosett. Så bleve emellertid
fallet även vid järnvägsstationer, som saknade betvåg, och vid stationer
med en bettransportmängd under 1 500 ton.
Vad anginge elevator för betlastning, så hade en sådan anordning den
fördelen, att elevatorn toge väsentligt mindre bangårdsutrymme i anspråk.
Den elevator av förut omnämnd typ, som prövats under senaste betkampanjen
i Österslöv, både visat sig fylla högt ställda fordringar beträffande
effektivitet och driftsäkerhet. En sådan uppfordringsanordning i kombination
med elektriskt driven lyftkran för vagnskrovens tippning i elevatorgropen
eliminerade praktiskt taget hela behovet av mänsklig arbetskraft.
Man kunde emellertid icke räkna med möjligheten att till årets betkampanj
anskaffa något större antal dylika apparater. Den firma, som
konstruerat och levererat elevatorn till Österslöv, hade på förfrågan meddelat,
att den kunde åstadkomma leverans av endast omkring 15 elevatorer
till instundande höst och detta endast under förutsättning, att beställning
gjordes inom närmaste tiden och att erforderliga materialier, speciellt
gummi för transportbanden, komme att kunna anskaffas lör leverans i
tillräckligt god lid.
Att på detta stadium av utredningen med någorlunda noggrannhet kalkylera
kostnaderna för de lastningsanordningar, som kunde komma till
stånd till innevarande års betkampanj, vore icke möjligt. För en station,
där utvidgning av bangården erfordrades för all bereda plats för en hög
lastningsbrygga och där mark för ändamålet måste förvärvas, kunde kostnaden
i sin helhet komma att uppgå till 50 000 kr. och däröver. Då enligt
vad förut framhållits sä dyrbara anläggningar torde kunna åstadkommas
endast på etl mindre antal stationer, syntes man kunna räkna med en
avsevärt lägre genomsnittskostnad. På grund härav kunde totalkostnaden
förväntas komma att röra sig om ett belopp icke överstigande 3 milj. kr.
Vad anginge finansieringen av dessa betydande arbeten, sä vore det.
såsom tidigare framhållits, tydligt, att järnvägarna, om anläggningarna
skulle komma till utförande redan i år, kunde åtaga sig endast en mindre
6
Kungi. Maj.ts proposition nr 287.
del av kostnaderna härför. För betodlarna medförde tillkomsten av bekväma
lastningsanordningar ekonomisk fördel, enär härigenom dels möjliggjordes
användning av billig arbetskraft för betornas framkörning till
stationerna, dels lastningen till järnvägsvagn skedde snabbare än vad som
eljest vore möjligt. Vid de lokala förhandlingar, som redan ägt rum mellan
betodlare och representanter för järnvägarna, hade det också framkommit,
att betodlarna i vissa fall icke vore obenägna att lämna någon ekonomisk
medverkan till anläggningarna i fråga.
Det torde få anses vara ett betydande statsintresse med hänsyn till folkförsörjningen,
att de anläggningar, varom här vore fråga, kunde komma
till stånd redan i år i så stor utsträckning som möjligt. För att så skulle
kunna ske torde emellertid bliva nödvändigt, att staten trädde emellan
med viss subvention utan återbetalningsskyldighet. Sedan bleve det vederbörande
järnvägs sak att överenskomma med berörda betodlare om deras
medverkan för bestridande av den återstående kostnaden. Då det bidrag,
som kunde komma att lämnas av betodlarna, i regel torde komma att utgå
i form av årlig avgäld, komme järnvägens kapitalutlägg sannolikt att i
många fall bliva alltför betungande. Önskvärt vore därför, att staten lämnade
sin medverkan även på det sättet, att järnväg kunde erhålla statslån
lör bestridande av viss del av kostnaden, vilket lån borde amorteras under
lämpligt antal år framåt.
Efter särskilda remisser ha fullmäktige i riksgäldskontoret och järnvägsstyrelsen
den 16 maj 1940 avgivit yttranden i ärendet.
Fullmäktige i riksgäldskontoret ha i sitt yttrande förklarat, att de, under
förutsättning att de ifrågasatta anordningarna anses böra vidtagas, ej ha
något att erinra mot att medverkan från statens sida äger rum genom dels
direkt statsbidrag och dels statslån samt att handhavandet av lånemedlen
skall ankomma på riksgäldskontoret.
Beträffande lånevillkoren ha fullmäktige förordat, att lånen skola amorteras
under tio år med lika årliga annuiteter och med hänsyn till den
korta amorteringstiden förräntas efter en räntefot av 4 %. Därjämte ha
fullmäktige, i betraktande av betydelsen ur folkförsörjningssynpunkt av
att de föreslagna anordningarna komma till stånd, ifrågasatt, om icke
fordran på säkerhet för lånen skulle kunna i särskilda fall eftergivas, enär
för flera av de järnvägsföretag, som här kunna ifrågakomma, svårigheter
torde möta att lämna godtagbar säkerhet för erhållna lån.
Fullmäktigen Magnusson har ansett sig icke kunna biträda övriga fullmäktiges
tillstyrkande yttrande samt har till skäl därför framhållit:
Jag anser föreslagna åtgärder vara av sådant slag, att de böra ordnas av
de närmast intresserade parterna, järnvägarna och Svenska sockerfabriks»ktiebolaget,
vilket senare företag i stor utsträckning innehar aktier i »betjärnvägarna»
och genom olika åtgärder i hög grad gynnat bettransporter
efter järnvägarna och motverkat biltransporter. Att under sådana förhållanden
för en tillfällig situation påkräva statshjälp för att utbygga kostnadskrävande
lastningsanordningar vid järnvägarna finner jag icke vara
tillräckligt motiverat, då dels inrättandet av högre kajer innebär endast
ringa fördel för avlastning av fordon, som sakna tippanordningar, dels
Kungi. Maj:ts proposition nr 287.
7
anledning finnes att antaga, att vid tiden för betskörden vid tyngre arbeten
van arbetskraft kan finnas att tillgå från andra yrkesområden.
Järnvägsstyrelsen har i sitt yttrande inledningsvis erinrat om att frågan
om förbättrade anordningar för lastning av sockerbetor vid järnvägsstationerna
i Skåne under de senare åren varit föremål för åtskilliga överläggningar
och utredningar, bland annat genom en av representanter för intressenterna
i frågan bestående kommitté, bettransportkommittén, vilken i maj
1939 framlagt resultatet av sitt arbete. Härefter har styrelsen meddelat,
att styrelsen i anslutning till denna utredning låtit vid några lämpliga
stationer på försök utföra nya kajanordningar, vilka prövats under betkampanjen
1939, samt att styrelsen allt fortfarande hade sin uppmärksamhet
riktad på dessa frågor och avsåge att även framdeles vidtaga de anordningar,
som kunde befinnas påkallade och förenliga med statens järnvägars
eget affärsintresse.
Järnvägsstyrelsen har vidare anfört:
Den inom folkhushållningsdepartementet nu verkställda utredningen
syntes att döma av den av utredningsmannen lämnade redogörelsen, liksom
de tidigare företagna utredningarna, närmast vara föranledd av en
från betodlarhåll gjord framställning. Till de förut angivna skälen hade
nu kommit ytterligare den omständigheten, att man för detta års betkampanj
icke kunde i full utsträckning räkna med fullgod arbetskraft för
betornas lastning å stationerna utan därför torde bliva nödsakad anlita i
fysiskt hänseende svagare arbetskraft nämligen minderårig och kvinnlig
sådan. Att frågan nu aktualiserats och att åtgärder ansåges böra vidtagas
för förbättrade lastnings- och lossningsanordningar vid stationerna i den
av utredningsmannen angivna omfattningen, torde alltså främst vara att
tillskriva de av det rådande krisläget föranledda förändringarna å arbetsmarknaden.
På grund av de knapphändiga uppgifter, som lämnats angående den
tänkta användningen av det för ändamålet ifrågasatta anslagsbeloppet,
3 miljoner kronor, kunde järnvägsstyrelsen icke ingå på någon prövning,
huruvida den sålunda angivna kostnadssumman kunde anses lämpligt avvägd.
I detta hänseende ansåge sig styrelsen endast helt allmänt böra göra
det uttalandet, att snabba och effektiva åtgärder kunde vara påkallade för
att ovan berörda förändringar i fråga om arbetarförhållandena inom jordbruket
icke skulle menligt inverka på landets försörjning med ett för folknäringen
så viktigt livsmedel som socker.
Om styrelsen sålunda till fullo erkände betydelsen och angelägenheten
av att allt gjordes för att trygga sockerproduktionen, så kunde styrelsen däremot
icke finna skäligt och rättvist, att järnvägarna såsom här tydligen
åsyftades skulle påläggas huvudparten av kostnaderna för de härav betingade
anordningarna.
Såsom redan framhållits vore statens järnvägar beredda att vidtaga de
anordningar och ikläda sig de kostnader, som kunde vara påkallade av ett
mera normalt behov, och som kunde vara ägnade att till järnvägarna varaktigt
binda bettransporterna. Även de enskilda järnvägarna torde kunna
förutsättas villiga att lämna sin medverkan, så långt denna kunde anses
förenlig med det egna ekonomiska intresset. De anordningar, varom nu
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
vore fråga, sträckte sig emellertid väsentligt längre, i det att desamma till
övervägande del syntes vara påkallade av nu inträdd rubbning i betodlarnas
normala arbetar- och transportförhållanden. I den mån dessa särskilda
omständigheter bortfölle, förelåge sålunda stor risk för att åtskilliga av
de nu ifrågasatta anordningarna komme att bliva mindre väl eller kanske
ej alls utnyttjade.
Kunde garantier åvägabringas, att järnvägarna även efter återinträdet
av mera normala förhållanden finge behålla hela den trafik av betor och
betmassa, för vars besörjande anordningar nu vore avsedda att träffas,
och att icke en stor och med åren allt större del av transporterna ånyo
övertoges av lastbilar för direkt befordran till och från sockerfabrikerna,
skulle järnvägsstyrelsen för statens järnvägars del kunna tillstyrka det
föreslagna sättet för kostnadernas bestridande. Då såsom framginge av
såväl tidigare som den nu verkställda utredningen icke vare sig betodlarna
eller sockerbolaget syntes vilja lämna några sådana utfästelser, måste styrelsen
emellertid ställa sig betänksam. För järnvägarna kunde de föreslagna
anordningarna nämligen i avsaknad av sådan garanti i många fall
hava till följd en överdimensionering av transportapparaten och medföra
ökade kostnader, som ej kunde kompenseras genom ökad trafik och därmed
följande ökade fraktinkomster.
Annorlunda vore förhållandet med betproduktionen, för vilken dylika anordningar
enligt vad som framginge av de verkställda utredningarna innebure
viss rationalisering och ett nedbringande av omkostnaderna genom
därmed vunnen möjlighet att utföra berörda lastnings- och lossningsarbete
snabbare samt med mindre personal eller billigare sådan. Det skulle vid
sådant förhållande kunna synas ligga närmast till hands, att de nu ifrågasatta
anordningarna bekostades av betodlarna själva. Eftersom kostnaderna
i allt fall i sista hand skulle komma att få bäras av sockerkonsumenterna,
torde det emellertid vara mera praktiskt, att anläggningarna utfördes på
sockerbolagets bekostnad, genom vilket förfaringssätt automatisk täckning
erhölles för tillkommande kostnader för drift, räntor och amortering, och
investering av statsmedel kunde undvikas. Man säkerställde ju därmed
också att ett blivande statsmakternas beslut komme att ofördröjligen
effektueras.
Efter nu angivna synpunkter har styrelsen upptagit frågan till bedömande
ur driftsteknisk synpunkt samt därvid i princip ställt sig mycket tveksam
beträffande anläggande av betkajer utöver vad en fortlöpande erfarenhet
kunde visa nödigt. I detta hänseende har styrelsen framhållit bland annat:
Den år från år fortskridande avledningen av betor och betmassa från
järnväg till landsväg, om vilken tidigare talats, torde knappast kunna hejdas
genom att betkajer byggdes. I detta hänseende erinrades om de vid årets
riksdag väckta motionerna, att lastbilar skulle utan trafiktillstånd få forsla
betor och betmassa. Även vore att beakta att — genom rationalisering av
sockerfabrikernas drift — bettrafiken vore begränsad till c:a 6 å 8 veckor
per år, vilket ställde kostsamma krav på järnvägarnas vagnhållning, att betbryggorna
förutsatte tippbara fordon eller särskilda mekaniska hjälpmedel,
att betbryggorna icke kunde finna användning för annan trafik än betor —
således ej ens för betmassa, enär bryggorna kunde användas endast för lastning,
icke för lossning — samt att betbryggorna kunde, genom det utrymme
Kungl. Maj-.ts proposition nr 287.
9
de toge i anspråk, bliva i någon mån hinderliga för annan trafik. Slutligen
torde hänsyn böra tagas till det nuvarande ovissa läget, om vars följder och
utveckling ingen nu kunde med bestämdhet döma.
Ansåges trots ovan framförda betänkligheter statsmedel likväl böra anvisas
för ändamålet, så kunde järnvägsstyrelsen under inga förhållanden
tillstyrka, att denna anvisning gåves formen av kapitalinvestering i statens
järnvägars fond eller lån till de enskilda järnvägarna, för den händelse vid
bestämmandet av köpeskillingen för vederbörande enskilda järnväg vid ett
framtida statsförvärv av densamma hänsyn skulle tagas till kapitalutlägg
av ifrågavarande slag, vilket ju komme att hava till följd att statens järnvägars
fond komme att i sinom tid belastas även med dessa kapitalutlägg.
Av den verkställda utredningen framgår, att under normala förhållanden Departeen
avsevärd del av sockerbetsskörden järnvägsledes transporteras till socker- mentschefen
fabrikerna. Med utgångspunkt från nu rådande förhållanden torde det vidare
kunna förutses, att järnvägarna under kommande höst i väsentligt vidgad
omfattning komma att tagas i anspråk för bettransport. Det är ur olika
synpunkter av vikt att dessa transporter kunna försiggå med minsta möjliga
svårigheter. Emellertid saknas i stor utsträckning vid järnvägarna särskilda
anordningar för lastning och lossning av betor. Med den knapphet på arbetskraft,
som för närvarande framträder och även i fortsättningen kan befaras
komma att göra sig gällande på hithörande område, innebär denna brist en
avsevärd olägenhet, vilken måhända i viss utsträckning kan äventyra tillförseln
av betor till sockerfabrikerna. Det synes därför angeläget att åtgärder
vidtagas i syfte att underlätta bettransporterna genom att vid olika järnvägsstationer
i betdistrikten införa arbetsbesparande anordningar för lastning
och lossning av betor.
Anläggandet av dylika anordningar är givetvis ett bestyr, som under vanliga
förhållanden helt bör åvila de enskilda intressenterna. För järnvägarnas
del måste anordningarna innebära en förstärkning i konkurrensen med
lastbilarna om transporten av betor och därigenom skapa en viss garanti
för att sådan transport även i fortsättningen kommer att äga rum järnvägsledes.
Alt dessa fördelar uppmärksammats på järnvägshåll framgår tydligt
av att järnvägarna själva redan påbörjat anläggningar av det slag, varom
nu är fråga, och att avsikten är att i lämplig takt fortsätta därmed. För
betodlarna torde fördelen ligga i att vissa besparingar kunna uppnås genom
att mindre kvalificerad arbetskraft kan anlitas eller, i händelse att tillgång
finnes å kvalificerad sådan, densamma kan mera effektivt utnyttjas. För
den enskilde arbetaren slutligen erbjuda anordningar av ifrågasatt slag den
fördelen, att arbetet blir mindre krävande.
Anläggningarna i fråga kräva emellertid investering av betydande kapital.
1 nuvarande läge kan det ej förutsättas, att de enskilda intressenterna äro
villiga ombesörja detta i erforderlig omfattning under närmaste tiden. För det
allmänna är det dock av synnerlig vikt ur folkförsörjningssynpunkt att
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sand. Nr 287. 2
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 287.
anläggningar av här förevarande art komma till stånd med största möjliga
skyndsamhet. Med hänsyn härtill lärer staten icke kunna undgå att ekonomiskt
bidraga till anordningarnas förverkligande.
För bedömande av storleken av de bidrag, som sålunda från statens sida
höra ifrågakomma, synes i första hand böra klarläggas, i vilken omfattning
de avsedda anordningarna bliva erforderliga och kostnaderna för desamma.
Utredningen är i detta hänseende icke slutgiltig, men de preliminära uppgifterna,
vilka utredningsmannen lämnat, synas kunna accepteras såsom utgångspunkt
för bedömandet. Av utredningen framgår, att omkring 200 järn
vägsstationer i betdistrikten äro i behov av särskilda anordningar för lastning
av betor. Vid denna beräkning ha medtagits samtliga stationer, vid vilka
lastas en betkvantitet av minst 1 500 ton per år. Utgår man däremot från
en betkvantitet av 2 000 ton per år, bortfalla omkring 25 å 30 stationer. I
dylikt fall kan man alltså räkna med att omkring 170 å 175 järnvägsstationer
erfordra anordningar för befästning. De anordningar som kunna ifrågakomma
utgöras av elevatorer av viss typ, vilken redan varit i bruk under en
betkampanj och befunnits ändamålsenlig, eller lastningsbryggor. Kostnaderna
för dessa anordningar växla givetvis efter de lokala förhållandena,
men ha av utredningsmannen beräknats genomsnittligen belöpa sig å 15 000
kronor per anläggning, oavsett dess art. Med hänsyn till de tämligen störa
anläggningskostnaderna ävensom därtill, att det torde visa sig omöjligt att
under nu rådande förhållanden till hösten 1940 hinna färdigställa samtliga
erforderliga anläggningar, synes det mig lämpligt, att anordnandet av anläggningarna
begränsas till de stationer, vilka mottaga minst 2 000 ton betor
per år. Med ledning av utredningsmannens uppgifter kunna kostnaderna för
samtliga anläggningar uppskattas till i runt tal (175X15 000=) 2 625 000
kronor.
Enligt vad jag inhämtat torde av de 175 stationer, som alltså komma i
fråga, omkring 70 stycken vara belägna å järnvägar, anslutna till statsbanenätet
eller de statliga järnvägsbolagen. Kostnaderna för anordningarna
ifråga för dessa stationer synas höra finansieras genom att ett kapitalinvesteringsanslag
anvisas för ändamålet. Med utgångspunkt från de
tidigare omnämnda kostnadsberäkningarna erfordras ett anslag av 1 050 000
kronor för ändamålet, vilket synes kunna avrundas till 1 000 000 kronor.
Jag anser mig visserligen böra utgå från att bidrag från de enskilda intressenter,
vilka ha fördel av anläggningarna, äro att påräkna, men då dessa
bidrag icke torde komma att erhålla formen av kapitaltillskott, synes det
lämpligt att ett anslag av angiven storlek ställes till järnvägsstyrelsens förfogande.
Frågan om viss avskrivning av detta anslag anmäles i annat sammanhang
denna dag av chefen för finansdepartementet. Järnvägsstyrelsens
krav på att svenska sockerfabriksaktiebolaget skall finansiera anläggningarna
synes mig icke tillräckligt motiverat.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 287.
11
Vad därefter angår de kostnader, som belöpa å stationer vid enskilda
järnvägar, kunna desamma enligt förut angiven grund beräknas till cirka
1 575 000 kronor. Beloppet torde kunna avrundas till 1 500 000 kronor.
Såsom jag tidigare framhållit torde dessa kostnader böra bäras, utom
av staten, även av de enskilda intressenterna, vilka i detta fall äro järnvägarna
och betodlarna. Betodlarnas bidrag synes kunna uttagas genom
avgift å det inlastade godset, exempelvis kajavgift eller annan avgift av
liknande slag. Fördelningen å intressenterna av kostnaderna synes rätteligen
böra ske efter den nytta, vederbörande har av anordningarna. Då
en uppskattning härav givetvis av praktiska skäl icke kan göras, måste
grunderna för kostnadsfördelningen bestämmas efter skälighetsprövning.
Med hänsyn till angelägenheten av att de planerade anordningarna verkligen
komma till stånd i största möjliga utsträckning synes statens bidrag
böra tilltagas så stort, att detsamma innebär en kraftig stimulans till
igångsättande av anläggningsarbeten för ändamålet ifråga. Ur denna
synpunkt torde vara motiverat, att statsbidraget i regel utgår med
hälften av kostnaderna. Jag vill således förorda, att 750 000 kronor ställas
till förfogande för ändamålet. Med utgångspunkt från att sammanlagda
statsbidragen icke böra överstiga 750 000 kronor synes Kungl. Maj:t eller
av Kungl. Maj:t utsedd myndighet, efter regler som fastställts av Kungl.
Maj:t, böra bestämma bidragets storlek i det särskilda fallet. För här berörda
ändamål synes ett reservationsanslag böra anvisas å driftbudgeten.
Utförandet av de ifrågasatta anordningarna bör omhänderhavas av järnvägarna.
För att underlätta järnvägarnas finansiering av den del av kostnaderna
för anordningarna, som icke täckes av statsbidrag, synes möjligheter
böra beredas järnvägarna att erhålla lån från staten. Lånen böra efter
beslut av Kungl. Maj:t eller den myndighet, som Kungl. Maj:t utser, utlämnas
av riksgäldskontoret, som även synes böra handhava lånemedlen. För
lånen bör utgå ränta, förslagsvis 4 %. Lånen böra löpa under viss tid, högst
10 år, samt amorteras med lika årliga annuiteter. För lånen synes böra stål
las säkerhet, som kan godtagas av riksgäldskontoret. Såsom riksgäldskon
toret påpekat torde, där förhållandena så påkalla, fordran på säkerhet dock
kunna eftergivas.
Till bestridande av utgifterna för låneverksamlieten bör ett reservationsanslag
anvisas å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd. Eftersom
man kan utgå från att betydande belopp komma att tillskjutas av
järnvägarna utan att lånemöjligheten anlitas, torde man böra räkna med
en motsvarande begränsning av medelsbehovet för detta ändamål. Ett belopp
av 400 000 kronor torde vara tillfyllest.
Under åberopande av vad sålunda anförts och under framhållande att
proposition i ärendet torde jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna avlåtas
utan hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen stad
-
12 Kungi. Maj:ts proposition nr 287.
gade tiden gått till ända hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att
dels till Bidrag till lastnings- och lossningsanordningar
för sockerbetor för budgetåret 1940/41 under elfte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av .... kronor 750 000,
dels till Anordningar för lastning och lossning av sockerbetor
vid statens järnvägar för budgetåret 1940/41 å kapitalbudgeten,
under rubrik statens järnvägar, anvisa ett reservationsanslag
av........................ kronor 1 000 000,
dels ock till Lån till lastnings- och lossningsanordningar
för sockerbetor för budgetåret 1940/41 å kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd anvisa ett reservationsanslag
av............................. kronor 400 000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t
Konungen, att proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Sven Persson.
Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1940
016934