Kungl. Maj:ts proposition nr 279.
1
Nr 279.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående åtgärder
för åvägabringande av effektivare kronouppbörd och
skärpt kontroll därå; given Stockholms slott den 24
maj 1940.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, inhämta riksdagens yttrande
angående de av föredragande departementschefen förordade förslagen
till åtgärder för åvägabringande av effektivare kronouppbörd och skärpt
kontroll därå.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
24 maj 1940.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Quensel, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför:
I skrivelse den 6 mars 1940, nr 71, har riksdagen, med anledning av vad
riksdagens år 1939 församlade revisorer anfört beträffande behovet av en
effektivare skatteinbetalning och skärpt kontroll däröver, anhållit, att
Kungl. Majit ville till prövning av innevarande års riksdag framlägga förslag
till vinnande av effektivare åtgärder i fråga örn betalningen och redovisningen
av å kronoskattsedel upptagna utskylder ävensom till den förstärkning
av kontrollen på detta område, som i samband därmed prövades erforderlig.
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 279.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 279.
I riksdagsskrivelsen har anförts, att sådana missförhållanden med avavseende
å skatteinbetalningen kommit till synes, att enligt riksdagens uppfattning
åtgärder måste vidtagas för vinnande av en bättre ordning därutinnan.
I den mån härför skulle krävas ökning av den personal, som nu
foges i anspråk för kontrollen inom riksräkenskapsverket, syntes denna
ökning böra bedömas med hänsyn till att kontrollen avsåge synnerligen betydande
belopp. Revisorerna hade i detta avseende meddelat, att summan
av restantierna beträffande de å kronoskattsedel upptagna skatterna och
allmänna avgifterna uppginge till ej mindre än 35,000,000 kronor. Det funnes
vid sådant förhållande anledning förvänta, att ökade kontrollkostnader
inom kort skulle visa sig vara räntabla. Till bestyrkande härav ville riksdagen
även meddela, att, enligt vad riksdagen erfarit, redan den omständigheten,
att riksdagens revisorer genom sin verkställda utredning fäst uppmärksamheten
på de i vissa fall mycket anmärkningsvärda förhållanden,
som här förelegat, medfört, att skatteindrivningens betydelse under de senaste
månaderna mera uppmärksammats och att den också vunnit i effektivitet.
Riksdagen har uttalat såsom sin uppfattning, att skyndsamhet här vore
av särskild betydelse, och att av vederbörande myndigheter, exempelvis
statskontoret och riksräkenskapsverket, ett åtminstone preliminärt förslag
på detta område borde kunna snabbt utarbetas och framläggas för årets
riksdag. Sedan riksdagen beretts tillfälle att yttra sig, borde bestämmelser
i ämnet snarast möjligt meddelas genom Kungl. Maj:ts försorg. Riksdagen
har vidare uttalat bland annat:
I detta sammanhang vill riksdagen fästa uppmärksamheten på att, enligt
vad som framgår av revisorernas utredning, ett stort antal personer i ansvarig
ställning inom statlig och kommunal förvaltning funnits uppförda å
restlängd samt att åtskilliga av dem i en eller annan form haft att taga
befattning med ledningen och verkställandet av skatteindrivning och skattekontroll.
Riksdagen ansluter sig helt till revisorernas uppfattning, att dylika
förhållanden äro ägnade att hos allmänheten upphäva respekten för
statens auktoritet och att det måste krävas, att tjänstemän, som å statens
vägnar skola bevaka det allmännas rätt härutinnan, själva klanderfritt fullgöra
sina skyldigheter såsom skattebetalare. Även i detta hänseende anser
riksdagen, icke minst med tanke på att under liknande förhållanden förtroendemän
ansetts icke kunna fortfarande bibehålla ställning såsom sådana,
särskilda bestämmelser böra meddelas till förebyggande av dylika
missförhållanden. Ytterligare anser sig riksdagen böra i samma syfte fästa
uppmärksamheten på att av vederbörande överordnade skattemyndigheter
till dem, som ytterst bära ansvaret för indrivningen hos skattebetalarna,
ej lämnas sådana direktiv, att indrivningsmännens ansvar avtrubbas. Enligt
vad utredningen givit vid handen torde ett påpekande härav vara erforderligt.
Slutligen vill riksdagen understryka önskvärdheten av att, såsom revisorerna
framhållit, anordningar vidtagas så att riksdagen årligen kan i revisionsberättelsen
erhålla fortlöpande summariska uppgifter rörande skatteinbetalningens
resultat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 279.
3
Genom beslut den 8 mars 1940 har Kungl. Maj:t uppdragit åt riksräkenskapsverket
att, med beaktande av vad i riksdagens skrivelse anförts, verkställa
utredning och skyndsamt inkomma med förslag till omedelbara åtgärder
för effektivisering av kronouppbörden samt till förstärkning av kontrollen
över denna.
Riksräkenskapsverket har i skrivelse den 20 april 1940 avgivit utlåtande
med förslag i ämnet. Ämbetsverket har därvid till en början erinrat, att
1936 års uppbördskommitté i sitt betänkande med förslag till omorganisation
av uppbördsväsendet och folkbokföringen m. m. ingående behandlat
bristerna i restindrivningen och föreslagit åtgärder till deras avhjälpande.
En del av dessa åtgärder äga, enligt vad ämbetsverket framhåller, ett så
nära samband med den föreslagna uppbörds- och folkbokföringsreformen
i dess helhet, att de icke kunna genomföras fristående från denna. I detta
sammanhang nämnas förslagen om utsträckt skyldighet att anmäla flyttning,
om skyldighet för arbetsgivare att anmäla anställning av personal,
om förande av anställningsregister och centrala adressregister hos länsstyrelserna,
samt om ett vidgat deltagande överhud taget från dessa myndigheters
sida i skatteindrivningen. Möjligen skulle dock, anför ämbetsverket
vidare, förslaget örn skyldighet för arbetsgivare att anmäla nyanställning
av personal kunna, åtminstone i viss omfattning, genomföras. Ett frivilligt
samarbete mellan myndigheter och arbetsgivare i sådan riktning har enligt
vad ämbetsverket upplyser på en del orter blivit inlett.
Riksräkenskapsverket har därefter behandlat vissa av uppbördskommittén
framlagda förslag till åtgärder för vinnande av verksammare skatteindrivning,
vilka ämbetsverket anser kunna tagas till utgångspunkt för partiella
reformer. Vad angår de allmänna förutsättningarna för dessa reformer
har man enligt vad riksräkenskapsverket uttalar att begränsa sig till åtgärder,
som ej pålägga länsstyrelserna och landsfiskalerna några nya uppgifter
eller mera väsentligt utvidga de uppgifter, som redan åvila dem. I fråga örn
landsfiskalerna erinrar ämbetsverket i detta sammanhang om de svårigheter
att erhålla biträden, som föranletts av nuvarande ovisshetstillstånd i fråga
örn anställningsförhållandena. Man torde alltså, yttrar ämbetsverket, hava
att inrikta sig på att söka bättre tillvarataga befintliga möjligheter till övervakning
av att restindrivningen med nuvarande ordning bedrives effektivt
och att införa kompletterande uppgifter i redovisningen endast i den mån
så erfordras för nämnda ändamål.
Från dessa utgångspunkter har ämbetsverket först upptagit frågan örn införande
av en systematisk uppbördsstatistik och i samband därmed vissa
särskilda spörsmål om fullständigare uppgifter i balanslängder angående
indrivningsåtgärder och örn förbättring av kontrollen över restindrivningen
i magistralsstäder. Ämbetsverkets utlåtande har i denna del huvudsakligen
följande innehåll:
Kontrollen över indrivningen av restförda kronoutskylder utövas i första
hand av länsstyrelserna, dels genom fortlöpande granskning å uppbörds
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 279.
avdelningarna av de utav landsfiskalerna och magistraterna ingivna redovisningarna,
dels ock genom inventeringar.
Den fortlöpande kontrollen å landskontoret omfattar, förutom kontroll å
redovisningen av influtna medel, granskning av de föreslagna avkortningar -na och avskrivningarna samt de insända balanslängderna över oredovisade
kronoutskylder. Granskningen av föreslagna avkortningar och avskrivningar
är av övervägande formell natur, enär hindersbevisens schablonmässiga
avfattning i allmänhet ej medgiver någon materiell prövning. I fråga om
avkortningar och avskrivningar, avseende magistratsstad, hava länsstyrelserna,
då de ej erhålla några restlängdsexemplar och då influtna belopp ej
redovisas post för post, knappast möjlighet att utöva någon kontroll ens ur
medelsredovisningens synpunkt. Poster, som i verkligheten hava guldits,
kunna sålunda föreslås till avkortning, utan att länsstyrelsen i detta avseende
kan utöva någon kontroll. Någon mera ingående granskning av balanslängderna
torde ej förekomma inom länsstyrelserna. Orsaken till att så
är fallet torde vara att söka dels i otillräcklig tillgång på personal och dels i
den begränsade tid som står till förfogande, alldenstund längderna i fråga
skola ingå till riksräkenskapsverket såsom bilagor till den fortlöpande uppbördsredogörelsen.
Inom vissa länsstyrelser torde den praxis hava utbildats,
att länsstyrelsens granskning av nämnda längder inriktas på alt stickprovsvis
infordra förklaringar till att utskylder, för vilkas uttagande handräckning
begärts hos annan utmätningsman, ej blivit av denne redovisade.
Balanslängder, som avse magistratsstad, torde överhuvud taget ej kunna underkastas
någon närmare granskning, då de i allmänhet sakna anteckningar
örn indrivningsåtgärder. Sistnämnda förhållande sammanhänger med
att indrivningen handhaves av stadsfogden, medan längderna över oredovisade
utskylder närmast upprättas av kronouppbördskassören.
Den genom inventeringar utövade kontrollen utgör och är även avsedd
att utgöra huvudsakligen en kontroll av själva medelsredovisningen. Någon
systematisk övervakning av det sätt på vilket indrivningen bedrives kan det
därvid i allmänhet ej bliva tal om.
Den riksräkenskapsverket åliggande övervakningen av indrivningen och
redovisningen av utestående kronoutskylder utövas dels genom fortlöpande
granskning av de utav länsstyrelserna avgivna uppbördsredogörelserna —-vid vilka bland annat finnas inlagda förenämnda av landsfiskaler och magistrater
upprättade balanslängder över oredovisade utskylder — samt de av
länsstyrelserna insända protokollen över hos ulmätningsmän och kronokassörer
verkställda inventeringar, dels ock genom hos länsstyrelserna och dem
underställda redogörare verkställda inventeringar och undersökningar rörande
redovisningsväsendet. övervakningen av kronouppbörden i riket utövas
inom ämbetsverket å dess fjärde revisionskontor (skåttekontoret), vilcke
t emellertid även har andra väsentliga åligganden. Denna kontroll har på
grund av den begränsade personal som ämbetsverket haft att tillgå för ändamålet
tidigare helt måst inriktas på uppdagandet av brister i redovisningen.
Under de senaste åren lia emellertid — sedan arbetskraften å vederbörande
kontor kunnat något förstärkas — undersökningar i fråga örn effektiviteten
i restindrivningen kunnat i viss utsträckning verkställas på grundvalen
av det i form av balanslängder över oredovisade kronoutskylder föreliggande
materialet. För att längderna härvidlag skola kunna utnyttjas pa
rätt sätt har riksräkenskapsverket i cirkulär den 5 juli 1939 till samtliga
länsstyrelser erinrat om, bland annat, att balanslängderna jämlikt § 27 uppbördsreglementet
skola upptaga noggranna uppgifter örn de åtgärder som
vidtagits och örn det hinder som mött för indrivningen i fråga örn utskylder,
Kungl. Maj:ts proposition nr 279.
5
som äro beroende på åtgärd inom vederbörande distrikt eller stad, samt genom
angivande av ett flertal exempel lämnat vägledning i fråga örn arten
och utformandet av de uppgifter, som i sådant avseende böra avgivas. Den
granskning av balanslängderna, som — ehuru i ringa omfattning — kommit
till stånd, har redan den lett till ett flertal ingripanden från riksräkenskapsverkets
sida.
På grund av den erfarenhet som sålunda vunnits av balanslängdernas utnyttjande
såsom underlag för en central fortlöpande kontroll över indrivningsverksamhetens
bedrivande anser sig riksräkenskapsverkct kunna uttala,
att deras värde i sådant avseende är mycket stort. För att denna granskning
skall kunna giva bästa möjliga resultat erfordras emellertid att fullständiga
uppgifter örn indrivningsåtgärder och hinder som mött för indrivningen
lämnas i full utsträckning. Vad beträffar redovisningen från magistratsstäder,
finner riksräkenskapsverket det därför vara ofrånkomligt, att
balanslängderna genom samarbete mellan kronouppbördskassören och stadsfogden
göras lika fullständiga i detta avseende som övriga balanslängder.
Då balanslängder avgivas endast två gånger örn året, torde granskningen
inom riksräkenskapsverket av desamma, därest en genomgående sådan skall
verkställas, i många fall emellertid komma att äga ruin först sedan viss tid
förflutit efter den tidpunkt de avse. Med hänsyn till den relativt korta
preskriptionstiden för kronoutskylder och till de snäva tidsfrister, som gälla
för införselåtgärders vidtagande eller förmånsrätts bevakande i vissa fall, är
det av största vikt, att riksräkenskapsverket beredes möjlighet att fortlöpande
skapa sig en aktuell bild av indrivningens bedrivande inom riket. Härigenom
skulle man nämligen erhålla god vägledning, när det gäller att avgöra,
vilka balanslängder som i första hand böra granskas.
Till förverkligande av nyssnämnda önskemål örn att riksräkenskapsverket
skall kunna fortlöpande överblicka indrivningens gång inom hela riket
föreslår riksräkenskapsverket, att inom ämbetsverket skall föras en månad
för månad fortlöpande uppbördsstatistik. Förutom vad nyss anförts om betydelsen
av en sådan statistik må framhållas, att den, i och för sig eller tillsammans
med i övrigt föreliggande uppgifter, skulle lämna en högst betydelsefull
vägledning vid bedömandet av frågan örn behovet av att indrivningens
handhavande på viss ort underkastas en närmare granskning på
platsen genom riksräkenskapsverkets försorg.
Vad kronouppbörden på landsbygden beträffar, ingår redan för närvarande
material till upprättande av en uppbördsstatistik i avseende på restförda
utskylder till riksräkenskapsverket genom de månatliga uppbördsredogörelserna
med tillhörande bilagor. Alldenstund uppbördsstatistiken för att giva
en verklig bild av de lokala uppbördsförhållandena även bör avspegla resultatet
av den ordinarie kronouppbörden, torde länsstyrelserna böra åläggas att
fortlöpande till riksräkenskapsverket avlämna uppgifter örn sammanlagda
beloppet och antalet av i behörig tid guldna, respektive restförda debetsedlar
inom varje utmätningsmansdistrikt. Vad däremot beträffar uppbörden i magistratsstäderna,
lämna de till riksräkenskapsverket ingående uppbördsredogörelserna
icke något tillfredsställande material för en statistik över restförda
utskylder, örn statistiken som sig bör skall avspegla indrivningens gång i avseende
ej endast på belopp utan även på antalet debetsedlar, som redovisas
på olika sätt. De vid ifrågavarande uppbördsredogörelser fogade bilagorna
över influtna restantier upptaga nämligen icke utskylderna specifikt utan endast
deras sammanlagda belopp. Framför allt med hänsyn till de bättre
möjligheter till kontroll över medelsredovisningen som därigenom skulle beredas
länsstyrelserna och riksräkenskapsverket vore det önskvärt, att influt
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 279.
na restantier bleve redovisade post för post i uppbördsredogörelser avseende
magistratsstäder liksom fallet är i fråga om uppbördsredogörelser avseende
utmätningsmansdistrikt på landsbygden. Ett sådant förfaringssätt torde i
varje fall vara praktiskt genomförbart i fråga om magistratsstäder, vilka ej
hava större folkmängd än ett stort landsfiskalsdistrikt, exempelvis 20,000 invånare.
Då det emellertid för städernas del skulle medföra ett väsentligt
ökat arbete, vill riksräkenskapsverket ej direkt påyrka att en sådan ordning
skall genomföras för närvarande. Det bör i detta sammanhang ej förbises,
att magistratsstäderna själva hava att bestrida kostnaderna för kronouppbörden.
Uppbördsstatistiken bör emellertid omfatta även magistratsstäderna och
även i avseende på dessa givetvis utvisa ej enbart storleken av på olika sätt
redovisade belopp utan även antalet på motsvarande sätt redovisade debetsedlar.
Uppbördsredogörelserna från magistratsstäderna böra därför kompletteras
med uppgifter örn antalet redovisade debetsedlar. Härutöver böra
magistratsstäderna avlämna sådana särskilda uppgifter om resultatet av den
ordinarie uppbörden, som länsstyrelserna enligt vad nyss nämnts böra lämna
i avseende å uppbörden på landsbygden.
Riksräkenskapsverket har vidare berört frågan om åtgärder för att möjliggöra
en materiell prövning från myndigheternas sida i fråga om utskylder,
som anmälas till avkortning och avskrivning. Ämbetsverket har härvid
hänvisat till ett av uppbördskommittén framställt förslag i fråga örn utformningen
av hindersbevis.
För närvarande saknas närmare bestämmelser örn hur hindersbevis skola
vara avfattade. Om vad som genom dylika bevis skall styrkas har uppbördskommittén,
vad angår kronoutskylder, lämnat följande redogörelse:
I § 14 mom. 2 uppbördsreglementet stadgas beträffande utskylder, som
ej kunnat uttagas av den orsak, att vederbörande skattskyldige ej kunnat anträffas,
att debetsedel eller restlängdsutdrag i sådant fall bör vara försett
med intyg, att den skattskyldige blivit i den kommun, där utskylderna påförts
honom, förgäves eftersökt samt att utskylderna icke kunnat uttagas vid
undersökning till utrönande av huruvida annan är pliktig att ansvara för utskylderna
eller tillgång för dessas gäldande eljest förefinnes, ävensom med
uppgift, enligt tillgängliga upplysningar, örn den ort, dit den skattskyldige,
enligt vad känt är eller antagas kan, begivit sig. Enligt § 23 uppbördsreglementet
skola kronoutskylder, vilka enligt tillgängliga intyg eller andra handlingar
må avkortas, i viss ordning anmälas till sådan åtgärd. Vid sådan anmälan
skall fogas avkortningslängd, vilken skall åtföljas av bevis örn de förhållanden,
på vilka anmälningen grundas. Jämlikt § 22 uppbördsreglementet
må avkortning äga rum, bland annat, »då den skattskyldige saknar utmätningsbara
tillgångar till utskyldernas gäldande och införsel i honom tillkommande
avlöning, pension eller livränta enligt gällande bestämmelser icke
kan äga rum». Bevis om hinder, som ovan nämnts, plägar avfattas i härmed
överensstämmande ordalag.
Bevis om hinder av ifrågavarande slag för indrivning av kommunalutskylder
pläga, enligt vad kommittén upplyser, avfattas efter samma formulär som
hindersbevis avseende kronoutskylder.
Kommittén har beträffande hindersbevisens avfattning anfört:
En närmare prövning av frågan, huruvida avkortning är materiellt behörig
eller icke, försvåras av de nuvarande hindersbevisens schablonmässiga av
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 279.
7
fattning, som föranleder, att såväl den granskning, som utmätningsman har
att underkasta dylika bevis, som den avkorlningsbeviljande myndighetens
prövning får en mera formell karaktär än som är önskvärt. Kommittén finner
sålunda behov föreligga av mera noggranna bestämmelser angående den
utredning, som bör förebringas örn var en skattskyldig kan anträffas och därom
att utsikt att utfå utskylder icke finnes. Kommittén föreslår, att hindersbevis
skola upprättas efter fastställt formulär. Avser bevis, att vederbörande
skattskyldige ej kunnat anträffas, bör detsamma innehålla uppgift enligt tillgängliga
upplysningar — förutom såsom för närvarande är brukligt därom
att den skattskyldige blivit förgäves eftersökt, att annan icke är pliktig att
ansvara för utskyldema, att tillgång till dessas gäldande ej heller eljest finnes
samt om ort, dit den skattskyldige begivit sig — om tid för utflyttning
lill annan ort och, såvitt ske kan, örn postadress och i förekommande fall arbetsanställning
ävensom med uppgift örn från vem upplysningar inhämtats.
Avser bevis, att på grund av bristande tillgång till utskyldernas gäldande utsikt
att utfå desamma icke finnes, bör beviset innehålla uppgifter i olika avseenden
för bedömande av den skattskyldiges betalningsförmåga, såsom om
inkomst, arbetsförmåga, sjukdom, lyte, försörjningsplikt, arbetslöshet och,
därest den skattskyldige besitter lös egendom till värde överstigande vad som
må undantagas från utmätning, om orsaken till att utmätning ej skett, samt
örn den skattskyldiges utsikter att i framtiden erhålla erforderliga tillgångar
till utskyldernas gäldande.
Riksräkenskapsverket har uttalat, att uppbördskommitténs förslag i fråga
om strängare krav på hindersbevisens utformning syntes i stort sett kunna
tjäna till vägledning vid lösandet av nu förevarande spörsmål.
Ytterligare har riksräkenskapsverket berört frågan om åtgärder gentemot
personer som ha befattning med uppbörd men ej själva behörigen erlägga
sina utskylder. Ämbetsverket har i detta avseende hänvisat till av uppbördskommittén
framställda förslag av följande innebörd:
Uppbördsmyndigheterna borde ägna oavlåtlig uppmärksamhet åt ifrågavarande
förhållanden och med lämpliga medel ingripa, så snart anledning
därtill förekomme. Redan vid restlängdernas utskrivande borde bemärkas
och särskilt antecknas, huruvida tjänstemän, som i detta sammanhang avses,
underlåtit att i behörig ordning erlägga sina utskylder. Å länsstyrelsen eller
å den tjänsteman i magistratsstad, som skulle handhava uppbörden, skulle
sedan ankomma att särskilt anmoda vederbörande att fullgöra sin betalningsskyldighet.
I förekommande fall borde förordnande, varom förmäles i 6 §
utsökningslagen, ofördröjligen meddelas. Riksräkenskapsverket borde i den
omfattning ämbetsverket funne skälig på lämpligt sätt hållas underkunnigt
örn förekomna omständigheter av ifrågavarande art.
Riksräkenskapsverket har nu förordat, att de av uppbördskommittén sålunda
ifrågasatta åtgärderna i tillämpliga delar omedelbart genomföras.
Slutligen har riksräkenskapsverket lill behandling upptagit frågan om
förstärkning av personalen hos ämbetsverket med hänsyn till de nya eller
utvidgade uppgifter, som enligt nu framlagda förslag skulle tillkomma verket.
Dessa lia i utlåtandet sammanfattats på följande sätt:
Ralanslängderna över oredovisade kronoutskylder skola underkastas en
genomgående granskning. Avkortningar och avskrivningar skola ägnas särskild
uppmärksamhet. En månadsvis fortlöpande uppbördsstatistik skall
8
Kungl. Majlis proposition nr 279.
Departements
chefen.
upprättas. Den genom inspektionsresor utövade lokala kontrollen över indrivningsarbetets
bedrivande skall utvidgas. Slutligen bör den räkenskapsmässiga
granskningen såvitt möjligt utvidgas till att omfatta hela det till
riksräkenskapsverket ingående räkenskapsmaterialet i avseende på kronouppbörden.
I anslutning härtill har riksräkenskapsverket anfört:
De göromål varom här är fråga äro uppenbarligen till stor del av den
art, att de, om det åsyftade utbytet skall erhållas, ställa stora krav på sakkunskap
inom uppbördsområdet hos vederbörande befattningshavare. Detta
gäller framför allt de tjänstemän, som skola leda arbetet, men i viss mån
även den personal, som skall granska balanslängder och avkortningar från
synpunkten av att indrivningen i det enskilda fallet ej får eftersättas.
Den revisionskonunissarie, som är chef för skattekontoret (fjärde revisionskontoret),
handhar såsom tidigare berörts i denna egenskap även andra
betydelsefulla uppgifter än övervakningen av kronouppbörden. Redan den
senaste tidens livliga utveckling på det statliga uppbörds- och beskattningsväsendets
område samt den utvidgning av detsamma, som de nya statsskatterna
medfört och komma att medföra, torde därför i och för sig motivera,
att en förste revisorstjänst inrättas å skattekontoret. Enligt riksräkenskapsverkets
mening är detta också en första, ofrånkomlig förutsättning för att de
nytillkommande arbetsuppgifter, varom nu är fråga, skola kunna med åsyftad
verkan påläggas ämbetsverket. Riksräkenskapsverket vill i detta sammanhang
erinra om att, då ämbetsverket i sina anslagsäskanden för budgetåret
1939/40 föreslog det sedermera även medgivna inrättandet av en förste
revisorstjänst å ehvart av de övriga revisionskontor^!, verket framhöll, att
frågan örn skattekontorets organisation borde ställas på framtiden i avvaktan
på uppbördsfrågans vidare utveckling.
Den närmaste ledningen av den utökade kontroll- och inspektionsverksamheten
torde sålunda böra anförtros åt en förste revisor. Hur den i övrigt
erforderliga personalen lämpligen bör fördela sig å olika tjänsteställningar,
kan lika litet som frågan om den lämpligaste rekryteringen avgöras,
innan principerna för den utvidgade skattegranskningen tagit fastare form.
För upprättandet av uppbördsstatistiken och handhavandet av balanslängdernas
granskning torde emellertid tills vidare böra beräknas en revisor och
en amanuens. Den närmaste ledningen av den räkenskapsmässiga granskningen
av kronouppbörden ankommer för närvarande på en revisionsassistent.
Därest nämnda granskning skall kunna utbyggas i avsedd omfattning,
erfordras en befattningshavare i kansliskrivares tjänsteställning. Den
biträdespersonal, som härutöver torde erfordras, synes kunna beräknas till
2 kanslibiträden och 2 kontorsbiträdet Samtliga de befattningshavare, varom
här är fråga, torde böra erhålla ställning såsom extra ordinarie tjänstemän.
Avlöningskostnaderna för den i och för en förstärkt skattegranskning sålunda
erforderliga personalen, inklusive rörligt tillägg, kunna för helt budgetår
beräknas till i runt tal 45,000 kronor. Då den föreslagna organisationen
emellertid lämpligen torde böra byggas upp successivt, allteftersom erfarenhet
kan vinnas om arbetets lämpliga utformning och fördelning, finner
riksräkenskapsverket ett belopp på 30,000 kronor böra för nästkommande
budgetår anvisas till personal för förstärkt skattegranskning.
I det föreliggande ärendet lia påtalats vissa brister i skatteindrivningsförfarandet
och kontrollen därå. Även i tidigare sammanhang lia dessa brister
Kungl. Maj:ts proposition nr 279.
9
uppmärksammats och åtgärder för deras avhjälpande bragts under övervägande.
Hithörande spörsmål lia ingående behandlats av 1936 års uppbördskommitté,
som med utgångspunkt från en omläggning av uppbördsväsendet
och folkbokföringen föreslagit åtskilliga av riksräkenskapsverket nu omförmälda
åtgärder till förbättring av skatteindrivningen. I det föreliggande
ärendet har riksräkenskapsverket yttrat sig om möjligheten att, i avvaktan
på en allmän uppbörds- och folkbokföringsreform, genomföra partiella reformer
i den riktning kommittén föreslagit. Då ämbetsverket därvid haft
att utgå från den nuvarande förvaltningsorganisationen på dessa områden,
har det, enligt vad ämbetsverket framhållit, funnits nödvändigt att så långt
möjligt undvika ett betungande av de lokala myndigheterna med nya arbetsuppgifter
i samband med redovisningen av utskylderna och att i främsta
rummet förlägga nytillkommande arbetsuppgifter till den av ämbetsverket
utövade centrala kontrollen.
Riksräkenskapsverket har närmast förordat dels anordnande inom ämbetsverket
av uppbördsstatistik, grundad på de från länsstyrelserna ingående
redogörelserna, i vissa avseenden kompletterade, dels ändrad avfattning
av hindersbevisen, dels ock meddelande av föreskrifter örn särskilda
åtgärder gentemot vissa tjänstemän, som försumma sin egen skattebetalning.
Främst med tanke på den vikt, som i nuvarande läge måste tillmätas
uppbördsväsendets effektivitet, och de ökade svårigheter, vilka kunna väntas
bli följden av beskattningens skärpning, anser jag mig för egen del kunna
förorda, att man utan att avvakta lösningen av de allmänna uppbördsväsendet
berörande spörsmålen vidtager provisoriska åtgärder för att dels åvägabringa
ett bättre utgångsmaterial för riksräkenskapsverkets kontroll å
kronoskatteuppbörden och dels avhjälpa vissa mera påfallande brister i det
nuvarande indrivningssystemet.
Åt riksräkenskapsverket bör således uppdragas att föranstalta om upprättande
av uppbördsstatistik i huvudsaklig överensstämmelse med den i ämbetsverkets
utlåtande innefattade planen. De redogörelser angående uppbörden,
som enligt uppbördsreglementet eller andra gällande föreskrifter
skola insändas till riksräkenskapsverket, böra för angivna ändamål kompletteras.
För att underlätta en lämplig anpassning efter vunna erfarenheter bör
det uppdragas åt riksräkenskapsverket att — med avseende å uppbörden såväl
å landet som i städerna — meddela erforderliga föreskrifter om den utvidgade
uppgiftsskyldigheten.
Av synnerlig vikt är att myndigheterna vederbörligen iakttaga den i § 27
uppbördsreglementet förekommande bestämmelsen, att balanslängd skall
upptaga noggrann uppgift örn de åtgärder som vidtagits och örn det hinder
som mött för indrivningen i fråga örn utskylder, som äro beroende på åtgärd
inom vederbörande distrikt eller stad. Enligt vad av riksräkenskapsverkets
yttrande framgår lia vissa brister härutinnan förmärkts, vilka givit
ämbetsverket anledning att i utsänt cirkulär meddela anvisningar i ämnet.
Då det synes kunna förväntas, att rättelse skall kunna vinnas på denna väg,
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 219. 2
10 Kungl. Maj.ts proposition nr 219
lär någon Kungl. Maj:ts åtgärd i detta hänseende tills vidare icke vara påkallad.
Fastställande av formulär för hindersbevis i enlighet med vad uppbördskommittén
föreslagit torde böra ankomma på blankettkommissionen, som i
fråga därom bör samråda med riksräkenskapsverket.
Vad angår frågan om skärpningen av kontrollen å vissa tjänstemäns skattebetalning
synes det lämpligen böra åläggas uppbördsmyndighetema att hålla
hand över att tjänstemän som ha att taga befattning med uppbörd fullgöra
sin egen skattskyldighet. Riksräkenskapsverket torde böra bemyndigas att,
med beaktande av vad uppbördskommittén i ämnet anfört, meddela närmare
anvisningar om de åtgärder myndigheterna i sådant syfte böra vidtaga.
Till förstärkning av riksräkenskapsverkets organisation med hänsyn till utvidgningen
av skattekontrollen har ämbetsverket föreslagit nyinrättande av
ett antal extra ordinarie befattningar, däribland en förste revisorsbefattning,
samt anvisande av särskilda medel, för nästa budgetår beräknade till 30,000
kronor. För egen del anser jag väl förhållandena påkalla en ökning av den arbetskraft
som inom ämbetsverket användes för skattekontrollen. Med hänsyn
till det rådande läget synes dock en utbyggnad av organisationen icke nu böra
företagas. Behovet av ökad arbetskraft för skattekontrollen torde under nästa
budgetår böra tillgodoses genom provisoriska personaldispositioner, vilka i
princip böra hållas inom ramen av den nuvarande personalorganisationen. En
lösning efter angivna linjer synes kunna underlättas genom jämkning i ett
eller annat hänseende i de restriktioner som för närvarande inom ämbetsverket
tillämpas i fråga om förordnande av vikarier för befattningshavare
vilka tagas i anspråk för militärtjänst eller för av krisläget betingade civila
arbetsuppgifter. Frågan om behovet av förstärkning av de för budgetåret
anvisade avlöningsmedlen torde sålunda böra upptagas till bedömande först
om så längre fram skulle visa sig oundgängligen nödvändigt.
Med åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte i
proposition till riksdagen inhämta riksdagens yttrande angående de av mig
nu förordade förslagen till åtgärder för åvägabringande av effektivare kronouppbörd
och skärpt kontroll därå.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Ossian Larsson.
407942. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1940.