Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

Nr 269.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad
lydelse av § 86 regeringsformen och § 38 riksdagsordningen
samt till införande i tryckfrihetsförordningen
av en ny paragraf, betecknad såsom § 6, m. m.;
given Stockholms slott den 17 maj 1940.

Under åberopande av bilagda i statsrådet hållna protokoll vill Kungl.
Maj:t härmed dels till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga
härvid fogat förslag till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen och
§ 38 riksdagsordningen samt till införande i tryckfrihetsförordningen av en
ny paragraf, betecknad såsom § 6, dels ock föreslå riksdagen att, under
förutsättning att ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen samt
tillägg till tryckfrihetsförordningen i överensstämmelse med nyssnämnda
förslag bliva av riksdagen i grundlagsenlig ordning beslutade, antaga bilagda
förslag till lag med vissa bestämmelser örn tryckta skrifter vid krig eller
krigsfara.

GUSTAR

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 269.

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

Förslag

till

andrad lydelse av § 88 regeringsformen oell § 38 riksdagsordningen samt
till införande i tryckfrihetsförordningen av en ny paragraf, betecknad

såsom § 6.

Regeringsformen.

§ 86.

Med tryckfrihet förstås varje svensk mans rättighet att, utan några av
den offentliga makten i förväg lagda, av tryckfrihetsförordningen ej förutsedda
hinder, utgiva skrifter, att sedermera endast inför laglig domstol kunna
tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall kunna därför straffas,
än örn detta innehåll strider mot tydlig lag, given att bevara allmänt
lugn, utan att återhålla allmän upplysning. Alla allmänna handlingar må
ovillkorligen genom trycket kunna utgivas, där ej i tryckfrihetsförordningen
annorlunda stadgas.

Riksdagsordningen.

§ 38.

1. Konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets grundlagar, lagen
med vissa bestämmelser om tryckta skrifter vid krig eller krigsfara, lagen
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, vallagen,
stadgan örn ersättnings utgående för riksdagsmannauppdragets fullgörande,
stadgan örn val av talmän och vice talmän i riksdagens kamrar, stadgan
om val till riksdagens utskott ävensom de reglementariska föreskrifter,
vilka riksdagen jämlikt § 78 äger fastställa, samt att hos riksdagen föreslå
de ändringar däruti, dem utskottet anser högst nödiga eller nyttiga och möjliga
att verkställa, så ock att meddela utlåtande över de från kamrarna till
utskottet hänvisade frågor rörande grundlagarna samt ovan omförmälda lagar,
stadgar och föreskrifter.

Tryckfrihetsförordningen.

§ 6.

Då riket befinner sig i krig eller krigsfara må, i den ordning varom stadgas
i särskild av Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag, meddelas föreskrift
örn förhandsgranskning av tryckta skrifter och om förbud att i riket
införa sådana skrifter.

Kungl. Majlis proposition nr 269.

Då riket befinner sig i krig må, enligt lag som i första stycket sägs, föreskrift
meddelas om utgivningsförbud rörande periodiska skrifter.

I lag, varom i denna paragraf är fråga, må ock straff stadgas för överträdelse
av vad i lagen föreskrivits.

Förslag

med

till

Lag

vissa bestämmelser örn tryckta skrifter vid krig eller krigsfara.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Då riket befinner sig i krig äger Konungen, när riksdagen ej är samlad,
förordna att vad i 2 och 4 §§ stadgas om utgivningsförbud skall äga tilllämpning;
dock må sådant förordnande ej meddelas med mindre Konungen
låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom
trettio dagar. Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom
trettio dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av
nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse. Under tid, då riksdagen är
samlad, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela förordnande, som
nu sagts.

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, må förordnas att vad i
3—5 §§ stadgas om förhandsgranskning och införselförbud skall äga tilllämpning.
Vad i första stycket sägs örn där avsett förordnande skall i motsvarande
hänseenden gälla även beträffande förordnande, varom nu är fråga.

2 §.

Örn innehållet i periodisk skrift visat sig vid upprepade tillfällen ägnat
att framkalla fara för rikets säkerhet eller skada rikets förhållande till främmande
makt eller undergräva krigslydnaden eller ock därmed åsyftats att
förbereda samhällsordningens omstörtande med våldsamma medel eller med
hjälp av främmande makt, må Konungen förbjuda att skriften utgives.

Förbud, varom nu sagts, skall meddelas för viss tid, högst sex månader,
och må förlängas för högst sex månader varje gång samt återkallas, då anledning
därtill finnes.

Förbud skall även gälla skrift, vilken uppenbarligen är avsedd att ersätta
skrift, som förbudet gäller.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

3 §■

Till skydd för de allmänna intressen, varom i 2 § sägs, må Konungen
meddela stadgande örn förhandsgranskning av tryckta skrifter, i den omfattning
och ordning som prövas erforderlig och lämplig, ävensom örn befogenhet
för granskningsmyndigheten att därvid meddela de föreskrifter
som finnas påkallade.

4 §•

Innan förbud enligt 2 § eller förlängning därav beslutas eller enligt 3 §
stadgande meddelas örn förhandsgranskning, som endast avser vissa skrifter,
skall yttrande inhämtas från tryckfjy hetskommittén.

5 §•

Där så erfordras till skydd för de allmänna intressen, varom i 2 § sägs,
må chefen för justitiedepartementet förbjuda att i riket införas tryckta skrifter,
som äro avsedda att här spridas.

6 §.

Där någon uppsåtligen utgiver skrift i strid mot förbud, varom i 2 § sägs,
eller utan att iakttaga stadgande om förhandsgranskning, som meddelats enligt
3 §, eller åsidosätter föreskrift vid sådan granskning eller överskrider
förbud, varom i 5 § sägs, straffes med dagsböter eller fängelse; och vare
skriften förverkad.

Böter och förverkad egendom tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft då Konungen låtit i riksdagen uppläsa öppet
brev, att kungörelse utfärdats örn ändrad lydelse av § 86 regeringsformen
och § 38 riksdagsordningen samt om införande i tryckfrihetsförordningen
av en ny paragraf, betecknad såsom § 6.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 17 maj 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga örn lagstiftning mot
missbruk av tryckfriheten samt anför:

»Enligt bemyndigande den 22 december 1939 tillkallade jag den 28 i samma
månad professorn Ragnar Bergendal samt ledamoten av riksdagens andra
kammare redaktören Allan Vougt och revisionssekreteraren Olof Thulin
att såsom sakkunniga biträda inom justitiedepartementet med utredning angående
åtgärder mot missbruk av tryckfriheten. Enligt de riktlinjer, som
uppdrogos för denna utredning, borde undersökas huruvida, utan ändring
av tryckfrihetsförordningen, åtgärder kunde vidtagas för att giva ökad verkan
åt de stadganden i denna lag, vilka vore avsedda att förebygga sådana
missbruk av tryckfriheten som med hänsyn till rådande allvarliga förhållanden
äro uppenbart skadliga för riket. Därest det funnes erforderligt, borde
även övervägas ändring av tryckfrihetsförordningen utan rubbning av dess
huvudgrunder för yttrandefriheten, såvitt den hänförde sig till rent inre
politiska förhållanden.

De sakkunniga ha den 21 februari 1940 avlämnat promemoria med förslag
till vissa åtgärder mot missbruk av tryckfriheten (statens offentl. utredn.
1940:5), innefattande bland annat förslag örn tillägg till tryckfrihetsförordningen
av en ny paragraf, enligt vilken vid krig eller överhängande
fara för krig bestämmelser må meddelas örn utgivningsförbud för periodiska
skrifter och örn förhandsgranskning av tryckta skrifter.

Sedan yttranden över promemorian inkommit från myndigheter och sammanslutningar
samt ärendet därefter varit föremål för överväganden inom
departementet, anhåller jag att nu få upptaga, detsamma till behandling.

Några bestämmelser örn utgivningsförbud för eller förhandsgranskning av
tryckta skrifter finnas ej i tryckfrihetsförordningen. Enligt 86 § regeringsformen
förstås med tryckfrihet varje svensk mans rättighet att utan några

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

av den offentliga makten i förväg lagda hinder utgiva skrifter, alt sedermera
endast inför laga domstol kunna tilltalas för deras innehåll och att icke
i annat fall kunna därför straffas än örn detta innehåll strider mot tydlig
lag, given att bevara allmänt lugn utan att återhålla allmän upplysning.
I anslutning härtill stadgas i § 1 mom. 1 tryckfrihetsförordningen, att ingen
må i annan ordning eller i annat fall än denna lag stadgar kunna för tryckt
skrifts innehåll tilltalas eller straffas samt i § 1 mom. 2 samma lag, att någon
tryckningen föregående granskning av skrift eller något förbud emot
tryckning därav ej skall äga runi. Ej skall någon skrift kunna före dess
utgivande boktryckare, utgivare eller författare avfordras, ej heller något för
tryckningen eller utgivningen hinderligt inseende över boktryckerier eller
författare och utgivare vara tillåtet. Enligt § 3 mom. 10 kan publiceringsförbud
vid krig eller krigsfara meddelas beträffande vissa åtgärder och anstalter
för försvaret.

Av intresse i detta sammanhang är vidare förordningen den 1 mars 1940 (nr
117) rörande förbud mot befordran av vissa periodiska skrifter med statliga
trafikmedel m. m. Enligt denna förordning har Kungl. Maj:t erhållit
rätt att vid krig eller krigsfara eller eljest under utomordentliga av krig föranledda
förhållanden förordna, att nummer eller häften av periodisk skrift,
vilka utgivits eller komma att utgivas, ej må befordras med allmänna posten
eller såsom express-, paket-, il- eller fraktgods eller på därmed jämförligt
sätt med statens järnvägar eller annat av staten ombesörjt trafikmedel
eller enskilda järnvägar eller motorfordon i linjetrafik. Såsom förutsättning
för dylikt förordnande gäller, att vid upprepade tillfällen skriftens innehåll
visat sig ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet eller skada rikets förhållande
till främmande makt eller undergräva krigslydnaden eller ock därmed
åsyftats att förbereda samhällsordningens omstörtande med hjälp av
främmande makt eller eljest med våldsamma medel. Vidare stadgas, att
transportförbud ej må meddelas i annat fall än där skriften i anledning av
åtal för dess innehåll av jury förklarats brottslig jämlikt § 3 mom. 7, 9 eller
10 tryckfrihetsförordningen eller där tryckfrihetskommittén fastställt enligt
§ 4 mom. 12 och 13 samma lag meddelat förordnande om indragning
av skriften. Innan transportförbud meddelas skall yttrande inhämtas från
en nämnd om fem ledamöter, kallad tryckfrihetsnämnden.

I främmande länder finnas i regel längre gående kontrollbestämmelser
över pressen under krig eller krigsfara än hos oss. Härom må lämnas följande
uppgifter.

Enligt Finlands tryckfrihetslag äger justitieministeriet, örn periodisk
skrifts innehåll innefattar förräderi, uppmaning till uppror, nedsättande av
offentlig myndighet och dylikt, förordna örn indragning av skriften tillsvidare.
Förordnandet skall inom åtta dagar underställas domstols prövning,
och domstol äger förordna att skriften skall indragas för en tid av
högst ett år. Förordnandet om indragning skall även gälla skrift, som utgives
för att ersätta den indragna skriften. Enligt lagen om krigstillstånd
av den 26 september 1930 må under krigstid genom förordning meddelas
bestämmelser bl. a. om övervakning av tryckta skrifters utgivande och om

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

förhindrande av att uttalanden eller meddelanden spridas, som kunna inverka
menligt på försvaret eller den allmänna säkerheten. Den ö oktober
1939 har utfärdats en skyddslag för republiken, som stadgar rätt för presidenten
att när riket hotas av yttre fara, inre uppviglingsverksamhet eller
dylikt vidtaga alla åtgärder som prövas nödvändiga för farans avvärjande,
bland annat utan hinder av regeringsformens bestämmelser örn tryckfrihet.
Med stöd härav utfärdade förordningar skola föreläggas riksdagen som äger
upphäva dem. På grund av sistnämnda lag har den (5 november 1939 utfärdats
en lag örn vissa åtgärder angående för riket skadliga tryckskrifter.
Däri stadgas att om skrift innehåller uttalanden eller uppgifter, som äro
ägnade alt skada rikets förhållande till andra stater eller äventyra rikets
yttre trygghet eller andra dess livsvillkor, skriften må kunna beläggas med
kvarstad och, så framt den är periodisk, dess utgivande tillsvidare förbjudas.
Detta gäller jämväl skrift, som utgives för att ersätta den förbjudna
skriften. Förordnande örn kvarstad och utgivningsförbud meddelas av
statsrådet. Den som bryter emot sådant förordnande eller förbud straffes
med böter eller fängelse. Under kriget utfärdades den 5 december 1939
med stöd av lagen om krigstillstånd en förordning örn övervakande av informationsväsendet
under krigstid, varigenom publiceringen av tryckta
skrifter ställts under krigscensur. Censurens uppgift är att hindra publicering,
spridande och förmedling av sådana ■meddelanden, vilka kunna menligt
inverka på rikets försvar eller den allmänna säkerheten. Tryckt skrift
får ej publiceras, förrän krigscensuren givit sitt samtycke därtill.

I Nederländernas grundlag stadgas, att för hävdande av rikets yttre eller
inre säkerhet belägringstillstånd kan förordnas av regeringen eller å dess
vägnar, och detta innebär rätt för militärmyndigheterna att utfärda inskränkande
föreskrifter eller förbud med avseende å tryckning och spridande
av skrifter. Sedan landet förklarats i belägringstillstånd, bär överbefälhavaren
över land- och sjöstridskrafterna den 23 april 1940 utfärdat en förordning
om pressfriheten varigenom införts publiceringsförbud av delvis
annan art. Enligt denna förordning förbjudes att utgiva tryckt skrift, som
a) i fall av krig vari Nederländerna icke är indraget såsom krigförande
makt lill innehåll eller tendens eller yttre form giver uttryck åt känslor av
fiendeskap, hat eller missaktning gentemot någon krigförande makt, dess
överhet, dess överhetsorgan eller ledande personer eller till sitt innehåll eller
tendens måste betraktas såsom förolämpande eller onödigt kränkande
för sådan makt eller dess överhet, dess överhetsorgan eller ledande personer;
b) innehåller avbildning, beskrivning eller någon detalj avseende rikets
försvarsmakt i allmänhet eller särskilt avseende funktioner och platser
för militärer eller något militärt arbete, militärer i tjänsteutövning, militär
materiel, byggnader etc. då de användas för försvarsmaktens behov
och vari militärer placerats för vilket ändamål det vara må, m. m. — i allmänhet
alla uppgifter beträffande stridskrafterna, deras uppgift, försörjning,
utrustning eller verksamhet —; c) innehåller uppgifter rörande åtgärder
för evakuering eller förberedelser därtill av såväl militär som civil makt;
d) innehåller uppgifter avsedda eller ägnade att undergräva disciplinen och
självförtroendet inom försvarsmakten eller i allmänhet att utsätta försvarsmaktens
anda och säkerhet för fara; e) måste anses förolämpande eller
onödigt kränkande för den offentliga makten, någon offentlig sammanslutning
eller offentlig inrättning; f) kan göra avbräck i försvarsberedskapen
och befolkningens självförtroende; eller g) enligt meddelande från regeringen
eller överbefälhavaren på något annat sätt gör avbräck i statens intressen
eller säkerhet. Förordningen förbjuder sensationella rubriker och
uttryck, återgivande av officiella meddelanden så alt den ursprungliga inne -

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

börden icke kommer till sin rätt och medtagande av hetspropagandameddelanden.
Vidare får ej i ett pressorgan påyrkas att Nederländerna skola
övergiva sin neutralitet eller intagas meddelanden utan tillstånd av vederbörande
militära myndighet om att neutraliteten utsatts för fara eller om
försök därtill, meddelanden som kunna väcka tvivel angående eller bestrida
den neutrala hållningen hos nederländska regeringen, folket eller pressen
i dess helhet, eller misstänkliggöra, bestrida eller draga i tvivelsmål den
neutrala hållningen hos något nederländskt pressorgan utan allvarliga skäl
som tillvarataga rikets intressen, eller uppgifter som enligt meddelande från
regeringen eller från överbefälhavaren på något annat sätt kunna skada
statens intressen eller säkerhet. Överträdelse av förordningen straffas med
fängelse i högst ett år eller böter högst 1,000 Gormér.

I Schweiz har genom en år 1934 utfärdad förordning stadgats, att en tidning,
som gjort sig skyldig till särskilt svåra förlöpningar och därigenom satt
förhållandet till främmande makter i fara, kan erhålla varning eller, om denna
icke leder till resultat, förbjudas utkomma för viss tid. Avgörande härom
träffas av förbundsrådet. Den 30 augusti 1939 har med förbundsförsamlingens
samtycke utiärdats en förordning örn åtgärder till skydd för landet
och upprätthållande av neutraliteten. Enligt denna förordning har förbundsrådet
bemyndigats att vidtaga erforderliga åtgärder för att upprätthålla landets
säkerhet, oavhängighet och neutralitet. Viktiga åtgärder skola såvitt möjligt,
innan de vidtagas, för yttrande föreläggas av Nationalrat och Ständerat
tillsatta kommissioner. Förbunds!örsamlingen skall erhålla del av åtgärderna
och kan sätta dem ur kraft. Med stöd av denna förordning har enligt
beslut av förbundsrådet den 8 september 1939 armékommandot fått i uppdrag
att övervaka offentliggörandet och förmedlandet av nyheter och uttalanden,
bl. a. genom pressen och nyhetsagenturerna. Dessa åtgärder kunna
bestå i anvisningar, allmänna eller speciella förbud, indragning av koncessioner,
censuråtgärder, inställande av verksamhet och dylikt. Allmän förhandscensur
införes ej och kan blott komma till stånd genom särskilt beslut
av förbundsrådet. För att pröva besvär över indragning av koncessioner,
censuråtgärder, inställande av verksamhet eller andra liknande åtgärder skall
finnas en kommission, vars sammansättning bestämmes av förbundsrådet i
samråd med armékommandot; dess ordförande skall vara en medlem av förbundsdomstolen.
Kommissionen består för närvarande dessutom av representanter
för armén, pressen och de politiska partierna. 1 fråga örn allmänna
åtgärder beträffande pressen skola representanter för denna konsulteras.
Förbundsrådet äger själv utfärda närmare anvisningar rörande tillämpningen
av bestämmelserna. I enlighet med nämnda dekret har inom arméstaben
upprättats en särskild avdelning för press och radio. Denna har utfärdat anvisningar
och föreskrifter rörande nyhetsförmedlingen, vilka tillställts samtliga
tidningsredaktioner. Publiceringsförbud har stadgats i syfte att bevara
rent militära hemligheter och hemligheter rörande landets ekonomiska krigsberedskap.
Förbudet gäller i sistnämnda hänseende bl. a. uppgifter örn import
och export. Förbudet drabbar tillika återgivande av rykten och antaganden,
och detta även örn de refereras på sådant sätt att deras sanningsenlighet
tydligt sättes i tvivelsmål.

I Belgiens författning stadgas, att pressen är fri och censur aldrig kan
införas. Inom inrikesministeriet har inrättats en kontrollkommission för
övervakning av pressen. Vidare finnes ett statligt propagandaorgan, som
består av tidningsmän; det skall på övertalningens väg söka förmå pressen
att intaga en moderat hållning. Genom en förordning den 25 augusti 1939
har utfärdats förbud mot att offentliggöra och sprida andra uppgifter av militär
natur än sådana som delgivits pressen genom myndigheterna. Genom en

Kungl. Majlis proposition nr 269.

förordning den 29 december 1939 har regeringen erhållit rätt att förbjuda
transport, distribution och försäljning av tryckalster, som anses kunna lia ett
skadligt inflytande på armén och befolkningen. Med stöd därav har sådant
förbud utfärdats mot kommunistiska tidningar och ingripande skett mot
vissa tryckerier. Genom en förordning den 30 januari 1940 har slutligen allmänt
förbud utfärdats mot att utdela flygblad på offentliga platser.

Den franska presslagen innehåller icke några bestämmelser örn preventiv
censur. Utgivningsförbud kan endast meddelas i fråga om skrifter som utgivas
på främmande språk.

Enligt en lag den 19 mars 1939 har regeringen erhållit fullmakt att genom
dekret vidtaga nödiga åtgärder för landets försvar. Med stöd därav utfärdade
dekret skola underställas kamrarna för godkännande. På grund av denna
lag Ira utfärdats en råd författningar rörande pressen.

Genom dekret den 24 augusti 1939 har sålunda regeringen bemyndigats att
upprätta kontroll över tidningspressen och publikationer av alla slag. Därutinnan
har föreskrivits, att allt tryck avsett för publicering skall underkastas
preventiv kontroll av den allmänna informationstjänsten. Vidare lia prefekterna
erhållit rätt att beslagtaga tryckta skrifter, örn publiceringen därav
kan skada nationalförsvaret. Inrikesministern kan i sådant fall indraga periodisk
skrift. Genom dekret den 25 augusti 1939 ha prefekterna bemyndigats
att låta beslagtaga tryckalster, som äro av beskaffenhet att kunna skada
det franska försvaret. Vidare har inrikesministern erhållit rätt att förbjuda
utgivningen av periodiska tryckalster av en för försvaret skadlig karaktär.
Genom dekret den 1 september 1939 har från och med dagen för allmän
mobilisering förbjudits att genom pressen meddela underrättelser som kunna
gynna fientliga företag mot landet eller utöva ett olämpligt inflytande på
arméns och befolkningens hållning. Genom dekret den 12 september 1939
har stadgats förbud för distribution och försäljning av tryckta skrifter, som
ej underkastats preventiv censur av allmänna informationstjänsten. Genom
dekret den 26 september 1939 har förbud utfärdats mot spridning av skrifter,
som propagera för tredje internationalen. Genom dekret den 18 november
1939 har författarrätten inskränkts till förmån för den statliga informationstjänsten.
Genom dekret den 4 december 1939 har förbjudits att bedriva
kommunistisk propaganda bl. a. genom att tillverka eller distribuera propagandamaterial,
som är farligt för staten eller försvaret. Genom dekret den
20 januari 1940 har slutligen dekretet den 1 september 1939 utvidgats till att
avse även andra uttalanden än dem som lia karaktären av underrättelser
(''informations’).

I England har den 25 augusti 1939 utfärdats en lag kallad ''Emergency
Powers (Defence) Act’, som ger regeringen rätt alf genom förordning meddela
sådana bestämmelser som synas nödvändiga eller lämpliga för allmän säkerhet,
försvaret, upprätthållande av allmän ordning och effektivt genomförande
av kriget. De bestämmelser, som i anledning härav utfärdas, skola underställas
parlamentet och kunna annulleras av detta. Med stöd av lagen lia utfärdats
vissa långt gående publiceringsförbud beträffande militära och andra
förhållanden. Sålunda förbjudcs att obehörigen meddela underrättelser örn
stridskrafterna och deras operationer, om andra försvarsåtgärder ävensom
om krigsfångar och krigsförnödenheter samt över huvud att publicera något
som direkt eller indirekt kan vara till nytta för fienden. Vidare är förbjudet
att nämna något örn hemliga parlamentssammanträden, att genom falska
uppgifter påverka den allmänna opinionen på ett sätt som kan inverka menligt
på krigets effektiva genomförande m. m. Tillika kan vederbörande
minister förbjuda publiceringen av underrättelser som kunna skada Englands
förhållande till annat land. överträdelse bestraffas med fängelse i högst två

Kungl. Maj.ts proposition nr 269-

år eller böter ej över 500 pund eller bådadera. Bestämmelserna voro till en
början något strängare men lia sedan i viss mån jämkats. Några bestämmelser
örn preventiv censur eller indragningsrätt ha ej meddelats. Emellertid
torde den engelska pressen allmänt underkasta sig en frivillig förhandsgranskning
genom att artiklar och nyhetsmaterial underställas vederbörande
myndigheter.

De sakkunnigas förslag innebär såsom antytts, att till tryckfrihetsförordningen
skall fogas en bestämmelse (§ 6) av innehåll, att i särskild
av Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag må stadgas, att föreskrift
kan meddelas om utgivningsförbud för periodiska skrifter, örn förhandsgranskning
av tryckta skrifter och örn förbud att till riket införa
sådana skrifter, så ock stadgas straff för överträdelse härav. Såsom
villkor för meddelande av dylik föreskrift skall gälla, att riket befinner
sig i krig eller att rikets krigsmakt enligt beslut av Konungen i statsrådet
i anledning av överhängande fara för krig är ställd på krigsfot. Föreskriften
skall icke äga giltighet längre än intill den dag, då krigsmakten helt
eller delvis skall återgå till fredsfot. Härjämte lia de sakkunniga uppgjort
ett utkast till lag med vissa bestämmelser om tryckta skrifter vid krig eller
överhängande krigsfara, avsedd att utfärdas med stöd av det nyssnämnda
stadgandet i tryckfrihetsförordningen. Denna lag, som skulle göras tidsbegränsad,
bygger delvis på transportförbudlagen och innebär i huvudsak följande.
Enligt 1 § skola bestämmelserna träda i tillämpning först sedan särskilt
förordnande härom meddelats. När riksdagen icke är samlad, äger
Konungen utfärda sådant förordnande. Örn förordnandet ej gillats av nästföljande
riksdag inom trettio dagar från riksdagens början, skall detsamma
efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla utom vad angår påföljd för
skedd överträdelse. Under tid, då riksdagen är samlad, skall förordnandet
meddelas av Konungen med riksdagens samtycke. Enligt 2 § skall Konungen
äga rätt förbjuda, att periodisk skrift utgives, om vid upprepade tillfällen innehållet
i densamma visat sig ägnat att skada rikets försvar eller folkförsörjning
eller att störa dess vänskapliga förhållande till främmande makt eller
alt undergräva krigslydnaden eller att eljest framkalla fara för rikets säkerhet.
Förbudet skall meddelas för viss tid, högst sex månader, men kan förlängas
för högst sex månader varje gång och återkallas, då anledning därtill finnes.
Förbudet gäller även skrift, som uppenbarligen utgives för att ersätta skrift,
som förbudet avser. Till skydd för de allmänna intressen, som nu angivits,
må Konungen enligt 3 § föreskriva, att tryckta skrifter före utgivandet skola
underkastas förhandsgranskning i den omfattning och ordning som prövas
erforderlig och lämplig. Innan beslut örn utgivningsförbud eller förhandsgranskning
meddelas, skall enligt 4 § yttrande inhämtas från tryckfrihetsnämnden.
För att tillvarataga omförmälda allmänna intressen må slutligen
chefen för justitiedepartementet i den utsträckning som prövas erforderlig
förbjuda införande till riket av tryckta skrifter, vilka äro avsedda att här spridas.
I fråga om sådant förbud skall icke krävas hörande av tryckfrihetsnämnden.
Den som utgiver skrift i strid mot meddelat utgivningsförbud eller
med åsidosättande av beslut örn förhandsgranskning eller av föreskrift vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

sådan granskning straffas enligt 6 § med dagsböter eller fängelse, varjämte
skriften skall vara förverkad. Samma skall gälla, om någon överskrider införselförbud.
Till förslaget örn tillägg i tryckfrihetsförordningen ansluta sig
förslag till vissa jämkningar i § 86 regeringsformen och § 1 mom. 2 tryckfrihetsförordningen.

De sakkunniga lia dessutom föreslagit vissa ändringar i § 4 tryckfrihetsförordningen,
avsedda att effektivisera tryckfrihetsförordningens granskningssystem.
Där så erfordras för att granskningen av tryckta skrifter skall kunna
ske samtidigt med utgivandet, skall chefen för justitiedepartementet sålunda
äga förordna särskilda ombud för vissa skrifter. De sakkunniga anföra,
att gällande tryckfrihetsförordning visserligen icke torde utesluta möjligheten
av en dylik anordning men att en uttrycklig bestämmelse härom likväl
syntes lämplig. Vidare föreslås, att även ombud i Stockholm skall berättigas
att besluta om kvarstad.

Över promemorian lia, efter remiss, yttranden inkommit från Överståthållarämbetet,
chefen för försvarsstaben, statens informationsstyrelse,
publicistklubben, svenska journalistföreningen, svenska tidningsutgivareföreningen
och svenska boktryckareföreningen.

Förslaget örn utgivningsförbud och förhandsgranskning har i princip tillstyrkts
av chefen för försvarsstaben och statens informationsstyrelse, varemot
Överståthållarämbetet funnit förslaget inge betänkligheter. Publicistklubben
och journalistföreningen lia ställt sig avvisande mot möjligheten att
införa utgivningsförbud, och tidningsutgivareföreningen har anmärkt, att
bestämmelserna örn utgivningsförbud och förhandsgranskning i utkastet till
den särskilda lag, som skulle utfärdas med stöd av tryckfrihetsförordningen,
icke innebära erforderliga garantier mot godtycke. Även i övrigt ha vissa
anmärkningar riktats mot förslaget.

Statens informationsstyrelse anför bl. a.:

Styrelsen ville kraftigt understryka angelägenheten av att även under sådana
extraordinära förhållanden som här avses en måttfullt avfattad saklig kritik
av regeringens och myndigheternas åtgöranden icke måtte undertryckas.
Landets fria traditioner på yttranderättens område borde icke lida någon inskränkning
i annat fall än då yttersta nöd sådant krävde. Vad som skulle
eftersträvas vore ett för landets välfärd oundgängligt förstärkt skydd mot
att tryckfriheten under farlig tid utnyttjades för en smädlig eller eljest landsfördärvlig
propaganda och mot spridandet genom pressen av sådana meddelanden
av nyhetskaraktär —■ vare sig de berörde utrikespolitiken, försvaret
eller folkförsörjningen —• vilkas publicering vore ägnad att skada rikets livsintressen.
De sakkunnigas förslag byggde på den uppfattningen, att en efter
fredsförhållanden avpassad tryckfrihet icke kunde eller borde upprätthållas
i krigstid. Eftersom inskränkningar i tryckfriheten i form av vissa kontrollåtgärder
kunde Idiva nödvändiga för handhavandet av rikets försvar, utginge
de sakkunniga från att dessa åtgärder kunde komma att tillgripas,
oavsett örn de vore grundlagsenliga eller ej. Enligt informationsstyrelsens
mening vore det — hur föga tilltalande ett dylikt perspektiv än kunde te sig
— fåfängt att blunda för sannolikheten av detta de sakkunnigas antagande.
Ur konstitutionell synpunkt måste det uppenbarligen vara alt föredraga, att

Kungl. Mcij:ts proposition nr 269.

genomförandet av den till synes oundvikliga nya ordningen skedde i överensstämmelse
med grundlagarna. Men även med hänsyn till tryckfrihetsintresset
torde det vara en fördel att de ifrågavarande kontrollåtgärderna
vöre reglerade i grundlag. Endast därigenom syntes någon säkerhet beredas
för att ingreppen ej bleve större än nöden krävde, medan frånvaron av normer
lämnade fältet fritt för överdrifter, sedan gränsen för det grundlagsenliga
viii en gång överskridits.

Vidare framhöll styrelsen, att uttrycket fara för rikets säkerhet i 2 § av
det särskilda lagutkastet vore till sin innebörd ganska oklart.

Styrelsen förordade jämväl ingripande mot tryckfrihetsmissbruk genom
stängning och beslagtagande av tryckerier.

Journalistföreningen yttrar bl. a.:

Att pressen under ett krig, vari Sverige vore invecklat, måste finna sig i
att samhället underkastade tidningarnas innehåll kontroll, kunde icke gärna
möta någon invändning från pressens sida, detta redan av den anledningen
att tidningarna icke alltid och allestädes kunde vara i besittning av den fackkunskap,
som krävdes för att bedöma vikten och värdet för landets försvarsställning
av en nyhet eller annan upplysning. För den press, som lojalt
ville tjäna landets intressen, vore det tvärtom ett önskemål att i tillfyllestgörande
omfattning lia tillgång till råd och vägledning från insiktsfulla
ombud för samhället i de många fall, då pressen under ett krig skulle ställas
inför tvistiga bedömningsfrågor. Men med mycket stort eftertryck måste
man i delta sammanhang understryka en mening i de sakkunnigas motivering:
’Det är visserligen oomtvistligt, att ett allt för starkt undertryckande

av nyhetsförmedlingen eller av ett lojalt meningsutbyte, i synnerhet om åtgärden
varar längre tid, kan visa sig ägnat att motverka sitt syfte och
tvärtom komma att giva anledning till ökad mottaglighet för okontrollerade
rykten och lättare utbredning inom befolkningen av sådana meningar och
stämningar, som äro ägnade att försvaga rikets försvarskraft.’ Om de restriktiva
åtgärderna skulle framkalla intrycket, att pressen icke hade sin frihet
i de avseenden, som de sakkunniga angivit, så hade man i själva verket
brutit sönder en långt ifrån betydelselös del av försvaret. Aktuella erfarenheter
vittnade om att påtryckningen på den allmänna opinionen nu som i
forna tider vore ett flitigt använt och under lämpliga förutsättningar säkerligen
verksamt vapen. Ett skydd däremot kunde icke åstadkommas enbart
med materiella medel vid gränserna. Anfallen mot opinionen måste mötas
med försvar på opinionsbildningens område. Därtill komme den verkan
pressen kunde utöva genom det intryck av stämningar och förhållanden,
som den meddelade till utlandet. Just under ett krig, vari Sverige vore invecklat,
skulle den svenska pressen i utlandet studeras med ett intresse och
i en omfattning, som pressen i små länder med egna nationalspråk eljest icke
iillvunne sig. Det vore då icke nog att hindra skadliga upplysningars spridande
över gränserna, men genom en positiv upplysning kunde pressen då
ha möjlighet att påverka uppfattningen om Sverige i en för landet och dess
försvarsläge gynnsam riktning. Men lika litet som man kunde vinna detta
mål med hjälp av regeringskommunikéer, lika litet vunnes det, örn opinionen
i in- och utlandet finge den uppfattningen, att pressen både i fråga örn
sin nyhetstjänst och i sina kommentarer endast gåve uttryck åt vad de styrande
ansåge lämpligt att släppa igenom. Skiljaktigheten mellan det intresse,
som å ena sidan demokratiernas och å den andra sidan diktaturernas
press åtnjöte, torde i detta hänseende vara ganska upplysande. Endast en
press, som inom gränserna för de lojala hänsynen till landets och folkets intressen
framträdde som en fri press och utåt bevarade detta intryck, vore så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

lunda skickad att i krigstid intaga sin plats i försvarslinjen. Den av de sakkunniga
föreslagna lagstiftningen verkade i dessa hänseenden mindre betänklig
genom sin ordalydelse än genom de farhågor man kunde hysa i fråga
örn restriktionernas praktiska utformning.

Föreningen ifrågasatte starkt örn det ens i krigstid, samtidigt som pressen
underkastades förhandsgranskning, kunde vara nödvändigt att utsätta den
för ett indragningshot. Det förefölle, som om indragningshotet utan våda
kunde utmönstras ur lagen. Det mål man avsåge att nå vunnes helt visst
i möjlig omfattning genom förhandsgranskningen. Redan ett indragningshot
och än mera de indragningsåtgärder, som därav kunde bli följden, skulle
däremot inom som utom landet omedelbart framkalla ett intryck av en ofri
press.

Publicistklubben uttalar bl. a.:

Tillgripandet av både censur och indragningsmakt innebure en dubblering,
vars innebörd icke klargjorts. Uppenbarligen funnes vid sidan örn lösningen
indragningsmakt och censur alternativet att välja och kraftigare utnyttja
ettdera medlet, och erfarenheterna talade då avgjort för censureringsmetoden.
Under krig torde censuren ändå icke kunna helt umbäras. Indragningmakten
vore det betänkligaste medlet ur pressfrihetens synpunkt.
Dessa medel läge i linje med den redan givna befogenheten att begränsa tidningarnas
spridning medelst förbud mot postbefordran. Den praktiska och
psykologiska effekten av detta senare medel hade ännu inte erfarits och
borde under alla förhållanden avvaktas, innan man ginge vidare i samma
riktning. Indragningsmakten vore särskilt enligt svensk historisk erfarenhet
synnerligen betänklig och behovet därav vid sidan av censur hade inte
uppvisats.

Överståthållarämbetet anför bl. a.:

Vad som kunde ernås genom de föreslagna åtgärderna vore att hindra
tryckfrihetsmisshruk, som härflöte av mera tillfälliga misstag och förlöpningar.
Men när det gällde en legal opposition erbjöde förslaget obestridligen
möjligheter lill mycket långt gående ingrepp. Visserligen skulle
utgivningsförbud, förhandsgranskning och införselförbud icke kunna förekomma
annat än då dylika åtgärder vore påkallade till skydd för vissa i
lagen särskilt angivna allmänna intressen, nämligen rikets försvar, folkförsörjningen,
rikets vänskapliga förhållande till främmande makt, krigslydnaden
eller rikets säkerhet. Så obestämda som dessa begrepp vore, torde emellertid
i ett allvarligt läge praktiskt taget värjo kritiskt uttalande angående
landets styrelse kunna tolkas såsom stridande mot berörda allmänna intressen.
Särskilt syntes härvid uttrycket ''rikets säkerhet’ kunna givas en mycket
extensiv tolkning. I verkligheten torde den föreslagna lagstiftningen öppna
möjligheter till ett nästan fullständigt undertryckande av det tryckta ordets
frihet. Även örn man erkände behovet av att regeringsmakten i en kritisk
situation förfogade över effektiva medel för kontroll över nyhetsförmedling
och meningsutbyte, måste man därför ställa sig betänksam inför förslaget.
En omständighet, som ytterligare skärpte dessa betänkligheter vore
att under senare år riksdagens verksamhet såsom kontrollerande organ över
regeringen av flera skäl blivit av allt ringare omfattning. Den allmänhetens
kritik, som utgjorde en förutsättning för värjo demokratiskt styrelseskick,
hade härigenom kommit att huvudsakligen utövas genom pressen. Så mycket
viktigare framstode det då, alt denna kritik icke bringades till tystnad.

Beträffande de förhållanden under vilka ifrågavarande ingripanden böra
få ske, ansluta sig publicistklubben och journalistföreningen lill förslagets

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

ståndpunkt, att rikets krigsmakt skall i anledning av överhängande fara för
krig vara i sin helhet ställd på krigsfot. Chefen för försvarsstaben anser
däremot, att åtgärderna kunna vara påkallade även örn krigsfaran icke är att
beteckna såsom överhängande och då allenast en del av krigsmakten är försatt
på krigsfot. Jämväl statens informationsstyrelse förordar en utsträckning
av förslaget härutinnan. Styrelsen yttrar härom bl. a.:

Ett starkt behov för statsmakterna att i en för riket farlig tid äga medel
till stävjande av tryckfrihetsmissbruk kunde tvivelsutan föreligga, även örn
det aktuella läget till äventyrs medgåve att någon del av krigsmakten ej omfattades
av mobiliseringen. Erfarenheterna från det finsk-ryska krigets tid
torde giva belägg härför. Det syntes ock vara att räkna med, att en fortsatt
skärpning av de nuvarande krigförande makternas blockadpolitik skulle
Elinna bringa vårt land i en situation som, utan alt påkalla krigsmaktens
ställande på krigsfot, komme att kräva en mycket långt gående återhållsamhet
i den offentliga diskussionen av exempelvis frågor rörande folkförsörjningen.
Helt visst vore det ur alla synpunkter att föredraga, örn dylik återhållsamhet
kunde ernås på samförståndets och övertygelsens väg, utan tillgång
till särskilda tvångsmedel. Dessvärre nödgades styrelsen på grund av
gjorda erfarenheter uttala tvivel om att tillräcklig trygghet stöde att vinna på
detta sätt. Väl skulle oförbehållsamt erkännas, att den övervägande delen av
tidningspressen visat stor lojalitet och villigt efterkommit de råd och anvisningar,
styrelsen sin plikt likmätigt meddelat med avseende å nyhetsförmedlingen.
^ Men exempel saknades ej heller — och dessa härrörde ingalunda
blott från den statsfientliga pressen — därpå att strävandena från myndigheternas
sida att få till stånd ett samarbete mötts med fullständig brist på
förståelse. Mot en sådan inställning från enskilda pressorgans sida torde
endast maktmedel hjälpa. Givetvis vore det beklagligt att dessa också skulle
rikta sig mot den lojala pressen. Men det torde å andra sidan ej behöva
befaras, att för dennas vidkommande de ifrågasatta kontrollmöjligheternas
införande skulle vara ägnat att medföra några praktiska olägenheter. Styrelsen
förordade, att de yttre villkoren för kontrollens tillämpning icke bestämdes
så snävt som de sakkunniga föreslagit.

I vad angår förutsättningarna för utgivningsförbud har publicistklubben
yrkat att liksom enligt förordningen om transportförbud skall fordras fällande
jurydom enligt vissa lagrum eller ''godkännande’ av tryckfrihetsnämnden.
Tidningsutgivareföreningen har uttalat, att ett obegränsat spelrum
lämnats åt subjektiva bedömningsgrunder, enär skriftens utgivare icke behöver
ha varit åtalad än mindre fälld för att utgivningsförbud skall kunna
meddelas.

Beträffande reglerna örn förhandsgranskning anför tidningsutgivareföreningen,
att allvarliga betänkligheter kunna resas mot förslaget att sådan
granskning skall fa utövas i den omfattning och ordning som prövas erforderlig
och lämplig’. Censuren skulle följaktligen kunna drabba icke endast
meddelanden av militär eller i annat avseende riksviktig beskaffenhet utan
även rena åsiktsyttringar.

Lämpligheten av att höra tryckfrihetsnämnden före förordnande om utgivningsförbud
eller förhandsgranskning ifrågasättes av statens informationsstyrelse.
Enligt styrelsens mening vore det i ett läge sådant, som här förutsattes
vara för handen, uppenbarligen av vikt, att ett snabbt ingripande kun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

de ske. Ansåges den föreslagna ordningen böra godtagas, vore det ofrånkomligt
att möjlighet bereddes till interimistiskt förordnande i ärendet.

Förslaget örn ändringar i 4 § tryckfrihetsförordningen har i allmänhet tillstyrkts
eller lämnats utan erinran i yttrandena. Överståthållarämbetet framhåller
emellertid att, då tryckfrihetsförordningen redan med nuvarande lydelse
torde lämna möjlighet för att granskningsarbetet å samma ort fördelas
på flera ombud, en särskild föreskrift härom synes överflödig. Publicistklubben
anser, att såsom en garanti mot godtycke och förhastade åtgärder
tryckfrihetsnämnden bör höras, innan särskilt ombud förordnas för övervakning
av viss tidning.

I den promemoria vari de sakkunniga framlagt resultatet av sin undersökning
i förevarande ämne framhålles, att landets nuvarande allvarliga läge
gåve anledning att överväga, om den gällande tryckfrihetslagstiftningen erbjöde
tillräckligt skydd för samhällets vitala intressen under en tid av svåra
påfrestningar. Tryckfriheten innebure rätt för envar att uttala sig örn samhälleliga
eller politiska spörsmål och förhållanden. Det fria ordets rätta
nyttjande ställde emellertid stora krav. Rätt brukat ledde det till en utveckling
av demokratien men innebure, missbrukat, särskilt i orostider en fara
för denna. När det gällde att meddela restriktioner mot det fria ordet, måste
man framgå med varsamhet, men å andra sidan måste samhället tillse, att
sådana missbruk ej finge förekomma som skadade landet. Uppenbart vore,
och detta torde även kunna anses bestyrkt av senaste tidens erfarenheter, att
pressens självdisciplin och lojalitet därvid hade den största betydelsen. Vid
krig eller överhängande fara för krig måste den personliga rörelse- och
handlingsfriheten antagas bliva mycket kringskuren. Tryckfriheten vore i
förhållande härtill icke av så självständig betydelse, att den kunde förbliva
orubbad. Å andra sidan måste stor försiktighet iakttagas, enär tryckfriheten
erbjöde ett medel till kontroll och dämpande av förhastade eller överdrivna
åtgärder. Ett försök att förutsättningslöst bedöma, huru förhållandena i vårt
land skulle komma att gestalta sig örn vi bleve indragna i ett krig — uttala
de sakkunniga — torde i själva verket giva vid handen, att det kunde bliva
omöjligt att handhava försvaret utan att tillgripa förhandscensur och utgivningsförbud.
Det kunde därför antagas, att dessa inskränkningar under
trycket av ett krigs nödläge kunde komma att tillgripas, oavsett örn de vore
medgivna genom en grundlagsändring i fredstid eller icke. Såtillvida gällde
den fråga, som nu förelåge till prövning, icke så mycket, huruvida censur
och indragningsmakt skulle införas under ett krig, utan endast örn de skulle
kunna komma till stånd i enlighet med grundlagarnas föreskrifter eller med
åsidosättande av dessa föreskrifter. Alt det förra alternativet vore att föredraga,
syntes icke kräva vidare diskussion.

I likhet med de sakkunniga har jag kommit till den uppfattningen, att de
möjligheter som för närvarande stå till buds när det gäller att anordna en
övervakning av pressen ej äro tillräckliga för att garantera den disciplin, som
pressmännen liksom alla andra medborgare måste underkasta sig under en

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

svår tid. Vad det nu gäller är icke att föreskriva, att censur och dylika åtgärder
skola införas, utan att undanröja det i våra grundlagar givna hindret
mot åtgärderna samt att bestämma förutsättningarna för deras användning,
för det fall att de skulle bliva nödiga.

Vid prövningen av vilka åtgärder som böra få vidtagas måste självfallet
tillses, att icke mera vittgående inskränkningar ske än som äro oundgängligen
erforderliga. De sakkunniga ha varit medvetna om att invändningar
kunna riktas mot ingrepp i pressfriheten även i oroliga tider. I promemorian
återges dessa på följande sätt. Det vore oomtvistligt, att ett alltför
starkt undertryckande av nyhetsförmedlingen eller av ett lojalt meningsutbyte,
i synnerhet om åtgärden varade längre tid, kunde visa sig ägnat
att motverka sitt syfte och tvärtom komma att giva anledning till ökad mottaglighet
för okontrollerade rykten och lättare utbredning inom befolkningen
av sådana meningar och stämningar som vöre ägnade att försvaga rikets försvarskraft.
Det måste även beaktas, att efterhand som krigföringen föranledde
skärpta intrång i allehanda medborgerliga rättigheter av personlig och
ekonomisk natur tryckfriheten, rätt brukad, erbjöde värdefulla möjligheter
att genom offentlig granskning förebygga eller avhjälpa felgrepp samt även
att dämpa ett i och för sig kanske icke ogrundat missnöje hos allmänheten
och att vidmakthålla eller återställa förtroendet för den politiska och militära
ledningen.

I likhet med de sakkunniga anser jag emellertid, att dessa skäl ej äro
tillräckligt vägande i jämförelse med kravet på en effektiv kontroll för att
förebygga skada genom tryckfrihetsmissbruk. Behovet av skärpta bestämmelser
framstår klart mot bakgrunden av den redogörelse som i det föregående
lämnats för lagstiftningen i vissa främmande länder.

I en kristid är det uppenbarligen av betydelse, att regering och riksdag erhålla
pressens stöd. En oförsiktig publicering av uppgifter rörande utrikespolitiken
och försvarsmakten eller andra för samhället vitala intressen kan
försvaga landets militära eller ekonomiska motståndskraft, och även enstaka
missbruk av tryckfriheten kunna bliva ödesdigra. Av särskild betydelse under
ett krigs påfrestningar är vidare att samhörighetskänslan och allmänandan
stärkas samt att misströstan och modlöshet förhindras att vinna insteg
bland befolkningen. Med hänsyn härtill måste stora krav ställas på
pressen och dess bruk av tryckfriheten. Med stöd av senaste tidens erfarenheter
kan man utgå ifrån att i Sverige, där styrelsen är uppbyggd på
demokratisk grund och alltså uppbäres av folkets förtroende, den övervägande
delen av pressen företräder en meningsriktning överensstämmande med regeringens
och på denna grundval lojalt samarbetar med den ansvariga statsledningen.
Det kan likväl icke anses uteslutet att undantag förekomma och
att detta i en farlig tid kan medföra olyckliga verkningar för rikets säkerhet.
I ett sådant läge måste möjligheter finnas att på ett effektivt sätt ingripa
mot pressorgan, vilka göra sig skyldiga till missbruk av tryckfriheten som
kunna medföra dylika verkningar. Främst gäller detta ytterlighetspartiernas
press och vissa därmed besläktade, i utländskt intresse utgivna propagandaalster.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Vid bedömandet av nu ifrågavarande spörsmål bör beaktas, att dessa äga
nära samband med bestämmelserna om förbud enligt 3 § 10 mom. tryckfrihetsförordningen
att offentliggöra för landets försvarskraft skadliga uppgifter.
Vid anmälan förut denna dag av förslag till ändring i nämnda lagrum
har jag framhållit, att sadant förbud vöre ett ingripande av mindre
långt gående natur än preventiv censur och att censuren borde tillgripas först
när det visade sig att förbud enligt 3 § 10 mom. tryckfrihetsförordningen ej
hade önskvärd effekt.

De sakkunniga ha ansett erforderligt, att möjligheter tillskapas att föreskriva
utgivningsförbud beträffande periodiska skrifter och preventiv censur
beträffande tryckta skrifter överhuvud. För att dessa åtgärder icke
skola kringgås eller eljest till sitt syfte motverkas genom hit införda skrifter
har vidare föreslagits, att förbud skall kunna meddelas att i riket införa
skrifter.

I sitt yttrande över förslaget har Överståthållarämbetet anfört, att de
nämnda åtgärderna öppnade möjligheter till ett nästan fullständigt undertryckande
av det fria ordet. Även om man erkände behovet av att i en
kritisk situation förfoga över effektiva medel för kontroll över nyhetsförmedling
och meningsutbyte, mäste man därför ställa sig betänksam inför
förslaget. Publicistklubben och journalistföreningen ha avstyrkt förslaget
örn utgivningsförbud. Därvid har framhållits, att ett sådant förbud vore
den ur pressfrihetens synpunkt betänkligaste åtgärden och att redan ett indragmngshot
skulle såväl inom som utom landet framkalla ett intryck av en
ofri press. Behov av utgivningsförbud vid sidan av censur hade icke uppvisats
och kunde starkt ifrågasättas.

I likhet med de sakkunniga haller jag för sannolikt, att därest vårt land
blir indraget i krig, det kan visa sig ofrånkomligt att tillgripa såväl utgivningsförbud
för periodiska skrifter som censur. Utgivningsförbud kan vara
nödvändigt, då ingrepp erfordras mot missbruk av tryckfriheten, som härflyta
av en samhällsfientlig inställning, eller då eljest anledning finnes att
befara ett åsidosättande av föreskrift örn censur. Vidare bör möjlighet finnas
att meddela förbud att hit införa tryckta skrifter. Däremot finner jag
i likhet med de sakkunniga ej anledning att föreslå bestämmelser örn rätt
att stänga och beslagtaga boktryckerier.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle de ifrågavarande åtgärderna kunna
vidtagas, utom i fall av krig, även da krigsmakten i anledning av överhängande
krigsfara är i sin helhet ställd på krigsfot. Med överhängande krigsfara
avse de sakkunniga, att krigsutbrott är att räkna med såsom en omedelbart
förestående eventualitet. Av chefen för försvarsstaben har påyrkats,
att åtgärderna skulle få komma till användning jämväl vid partiell mobilisering
och oavsett örn krigsfaran kan betecknas såsom överhängande. Såsom
skäl härför har anförts, att vid partiell mobilisering det militärpolitiska
läget ofta kunde förutsättas vara sadant att behov av de föreslagna åtgärderna
föreligger, och vidare att det då krigsfaran är överhängande kunde
visa sig omöjligt att med erforderlig snabbhet genomföra dessa åtgärder.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 269.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Även statens informationsstyrelse har ansett, att villkoren för åtgärdernas
tillämpning icke böra bestämmas så snävt som föreslagits.

Åtgärder av nu ifrågavarande slag böra komma till användning endast
då det i ett för landet synnerligen kritiskt läge befinnes oundgängligen erforderligt.
Jag är ense med de sakkunniga därom att förutsättningen för
åtgärdernas tillämplighet bör i första hand vara krig, däri riket är invecklat.
Vad angår utgivningsförbud synes det med hänsyn till åtgärdens allvarliga
natur vara anledning att begränsa dess användning till det fall att
krig utbrutit. Däremot bör såsom de sakkunniga föreslagit möjligheten
hållas öppen för införande av censur och införselförbud, då fara för krigsutbrott
är för handen. Enligt de sakkunnigas förslag skall krigsfaran vara
''överhängande’, och därjämte fordras att rikets krigsmakt är ''ställd på
krigsfot’, varmed avses att allmän mobilisering påbjudits. En dylik bestämning
av krigsfaran synes mindre tillfredsställande. Den grad av krigsberedskap
som av de sakkunniga torde åsyftas behöver numera icke förutsätta
allmän mobilisering. Att i lagtexten uttryckligen angiva att krigsfaran
skall vara överhängande torde vara av ringa värde. Särskilt med hänsyn till
vår tids anfallstaktik är det svårt att på förhand bedöma graden av krigsfara,
och det kan dessutom av psykologiska skäl vara betänkligt att angiva,
att en dylik skärpning av faran inträtt. Tillräckliga garantier mot att åtgärderna
tillgripas i annat fall än då läget så oundgängligen fordrar kunna
erhållas därigenom att i den särskilda lag rörande åtgärdernas närmare
anordning, som grundlagsbestämmelserna förutsätta, upptagas stadganden
som medgiva tillämpning av åtgärderna endast under förutsättning att riksdagen
samtycker därtill. Utöver vad de sakkunniga föreslagit torde, i överensstämmelse
med ett flertal på senare tid tillkomna fullmaktslagar, böra
stadgas att örn riksdagen icke är samlad, Kungl. Maj:t skall äga utfärda
förordnande örn lagens tillämpning endast under förutsättning att riksdagskallelse
utgått eller att riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio
dagar. Ett av Kungl. Maj:t under sådana förhållanden meddelat förordnande
bör upphöra att lända till efterrättelse, örn det ej godkännes av riksdagen
inom trettio dagar från det denna sammanträtt.

Med anledning av vad sålunda anförts bör i tryckfrihetsförordningen intagas
bestämmelse att, då riket befinner sig i krig eller krigsfara, må i den
ordning som stadgas i särskild av Konungen och riksdagen samfällt stiftad
lag meddelas föreskrift om förhandsgranskning av tryckta skrifter och om
förbud att i riket införa sådana skrifter samt att vid krig må i samma ordning
föreskrivas utgivningsförbud rörande periodiska skrifter. Härjämte
bör angivas att i den särskilda lagen må stadgas straff för överträdelse av
vad enligt lagen föreskrives. De angivna stadgandena föreslås införda i en
ny § 6 i tryckfrihetsförordningen.

I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag bör vidare ett förbehåll,
som avser dessa åtgärder, intagas i § 86 regeringsformen. Ett liknande
förbehåll är även påkallat med hänsyn till den tidigare omförmälda bestämmelsen
i § 1 mom. 2 tryckfrihetsförordningen. Då det förslag till

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

revision av ansvarigheten för tryckta skrifter, som senare i dag kommer
att anmälas, innefattar helt ny lydelse av § 1 tryckfrihetsförordningen,
torde ändringen böra upptagas i samband därmed.

Frågor örn lagstiftning, som grundar sig på den föreslagna § 6 i tryckfrihetsförordningen,
torde böra behandlas av riksdagens konstitutionsutskott,
och det synes vara lämpligt, att utskottet erhåller självständig initiativrätt
i sådan frågor. Med hänsyn härtill bör ändring av § 38 morn. 1 riksdagsordningen
vidtagas.

Antagandet av en på § 6 tryckfrihetsförordningen grundad lag bör ej uppskjutas
till dess en situation inträder, som påkallar lagens tillämpning. Den
torde emellertid såsom antytts böra få karaktären av fullmaktslag.

De sakkunniga ha föreslagit, att tryckfrihetsnämndens yttrande skulle inhämtas
före beslut om utgivningsförbud eller förhandsgranskning. Lämpligheten
härav har ifrågasatts i ett yttrande, enär en sådan anordning skulle
medföra tidsutdräkt och därigenom kunna omöjliggöra ett tillräckligt snabbt
ingripande.

Det lärer visserligen ej vara att befara, att yttrande över ett tillämnat beslut
av denna natur icke skulle komma att avgivas med erforderlig skyndsamhet.
Emellertid kan ifrågasättas, huruvida tryckfrihetsnämnden, som
tillsättes av Kungl. Maj:t, är det för ändamålet mest lämpade organet. Med
hänsyn till de nämnda åtgärdernas utomordentliga betydelse torde det vara
önskvärt, att riksdagens organ för tryckfrihetens vård lämnas tillfälle att
taga ståndpunkt till beslut att vidtaga sådan åtgärd. Jag finner mig därför
böra föreslå, att yttrandet i stället skall inhämtas från tryckfrihetskommittén.

Beträffande den särskilda fullmaktslagens utformning må vidare anmärkas
följande.

1 §■

Denna paragraf innehåller de förut omnämnda bestämmelserna om att
lagen skall tillämpas först sedan särskilt förordnande härom meddelats.

2 §•

I fråga om förutsättningarna för utgivningsförbud, förhandsgranskning
och införselförbud föreslogo de sakkunniga, att utgivningsförbud skulle få
tillgripas, om innehållet i skrift vid upprepade tillfällen visat sig ägnat att
skada rikets försvar eller folkförsörjning eller att störa dess vänskapliga
förhållanden till främmande makt eller att undergräva krigslydnaden eller att
eljest framkalla fara för rikets säkerhet. Till skydd för dessa allmänna intressen
skulle även förhandsgranskning och införselförbud få tillgripas.

Det torde vara lämpligt, att lagen i denna del avfattas i närmare överensstämmelse
med förordningen örn transportförbud för vissa periodiska
skrifter. I enlighet härmed bör i 2 § stadgas, att utgivningsförbud för
periodisk skrift må meddelas, örn skriftens innehåll visat sig vid upprepade

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

tillfällen ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet eller skada rikets
förhållande till främmande makt eller undergräva krigslydnaden eller ock
därmed åsyftats att förbereda samhällsordningens omstörtande med våldsamma
medel eller med hjälp av främmande makt. Av hänvisningar i 3
och 4 §§ följer, att förhandsgranskning och införselförbud skola få meddelas
till skydd för de allmänna intressen, som sålunda angivits i 2 §.

Med hänsyn till att utgivningsförbud skall ifrågakomma endast under
krig anser jag det icke vara lämpligt att, såsom i ett yttrande över sakkunnigförslaget
yrkats, uppställa som villkor för meddelande av sådant förbud,
att skriften förklarats brottslig av jury eller att indragning av densamma
godkänts av tryckfrihetskommittén.

De sakkunniga ha, efter förebild från transportförbudsförordningen föreslagit,
att förbudet även skall gälla skrift, vilken uppenbarligen utgives för
att ersätta skrift, som förbudet avser. En redaktionell ändring har vidtagits
i detta stadgande för att tydligare utmärka, att utgivningsförbud skall
inbegripa icke blott en skrift som börjat utgivas efter förbudet utan även
en skrift som tidigare funnits och som efter förbudets meddelande sprides
för att ersätta den förbjudna.

3 §•

I förtydligande syfte och för att bringa stadgandet i överensstämmelse
med straffbestämmelsen i 6 § har särskilt angivits, att förhandsgranskning
skall innefatta befogenhet för granskningsmyndigheten att meddela sådana
föreskrifter som föranledas av granskningen.

4 §•

I fråga om förhandsgranskning torde tryckfrihetskommitténs hörande
böra begränsas till de fall, då granskningen endast skall avse vissa skrifter.

5 och 6 §§.

Dessa paragrafer överensstämma med de sakkunnigas utkast.

övergångsbestämmelsen.

Lagen bör träda i kraft i samband med grundlagsändringarna i ämnet.

De sakkunniga ha vidare föreslagit vissa ändringar i § 4 tryckfrihetsförordningen.
I syfte att granskning av skrifter skall kunna ske samtidigt med
att de utgivas och kvarstad därigenom kunna verkställas innan spridning
skett, föreslogs att chefen för justitiedepartementet skulle äga att förordna
särskilt ombud för övervakning av vissa skrifter. Såsom de sakkunniga påpekat
torde emellertid något formellt hinder icke föreliggga att fördela
granskningen av utgivna skrifter mellan flera ombud å samma ort. Särskilt
stadgande härom är alltså överflödigt. Därest denna möjlighet skulle ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

nyttjas på sätt de sakkunniga tänkt sig, är emellertid uppenbarligen stor
varsamhet av nöden, övervakning av vissa tidningar genom särskilda ombud
skulle lätt skapa onödig irritation. Svårigheten att erhålla lämpliga
ombud för en sådan granskning ligger i öppen dag. Systemet torde icke
medföra någon verklig nytta.

Ej heller torde tillräckliga skäl föreligga att såsom de sakkunniga föreslagit
giva justitieministerns tryckfrihetsombud i Stockholm befogenhet att förordna
om kvarstad. ♦

I enlighet med vad sålunda anförts har inom departementet utarbetats
förslag till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen och § 38 riksdagsordningen
samt till införande i tryckfrihetsförordningen av en ny paragraf, betecknad
såsom § 6, ävensom förslag till lag med vissa bestämmelser örn tryckta
skrifter vid krig eller krigsfara.»

Föredraganden hemställer härefter, att ifrågavarande förslag till ändrad lydelse
av § 86 regeringsformen och § 38 riksdagsordningen samt till införande
i tryckfrihetsförordningen av en ny paragraf, betecknad såsom § 6, måtte
föreläggas riksdagen till prövning i grundlagsenlig ordning, ävensom att förslaget
till lag med vissa bestämmelser om tryckta skrifter vid krig eller krigsfara
måtte föreläggas riksdagen till antagande under förutsättning att ändringarna
i regeringsformen och riksdagsordningen samt tillägget till tryckfrihetsförordningen
bliva av riksdagen i grundlagsenlig ordning beslutade.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Tage Evers.

Bihang till riksdagens protokoll 19M.

1 sami. Nr 269.