Kungl. Ma}:ts proposition nr 262.

1

Nr 262.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 5 § valutalagen den 22 juni 1939
(nr 350); given Stockholms slott den 10 maj 19b0.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 5 § valutalagen
den 22 juni 1939 (nr 350).

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 262.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

Förslag

till

. Lag

om ändrad lydelse av 5 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350).

Härigenom förordnas, att 5 § valutalagen den 22 juni 1939 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives:

5 §• . ...wr

Där för tillsyn å efterlevnad av förordnande, som Konungen jämlikt 2 §
meddelat, så finnes behövligt, åge Konungen stadga skyldighet att förete
handelsböcker jämte därtill hörande handlingar, så ock medgiva rätt för
polismyndighet, riksbanken eller tjänsteman, som riksbanken därtill förordnar,
att öppna och granska brev och andra försändelser, som finnas i postverkets
vård. Konungen må ---— avsedda ändamålet.

Denna lag träder omedelbart i kraft.

Kungl. Maj.ts proposition nr 262.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 april

1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes^ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och kommunikationsdepartementen
anför chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss: Enligt

4 § valutaförordningen den 25 februari 1940 {nr 97) må betalningsmedel
och värdepapper ävensom fordringsbevis, vilkas företeende utgör villkor
för rätt att kräva betalning, icke utan riksbankens tillstånd utföras ur riket.
Vidare gäller enligt 6 § samma förordning, att svenska betalningsmedel,
fordringsbevis, som nyss sagts, ävensom talonger till värdepapper ej må
införas till riket utan tillstånd av riksbanken. Ansökningar om tillstånd till
in- eller utförsel prövas och avgöras av valutakontoret, som enligt instruktion
den 25 februari 1940 (nr 125) utgör riksbankens organ för handläggning
av frågor rörande tillämpningen av valutaförordningen.

I skrivelse den 16 april 1940 har valutakontoret hemställt, att erforderliga
åtgärder måtte vidtagas till förhindrande av att icke medgivna valutaförsändelser
expedierades till eller från utlandet. Vid skrivelsen har fogats en av
valutakontorets styrelse godkänd promemoria, däri efter erinran om nyssnämnda
bestämmelser i 4 och 6 §§ valutaförordningen anföres bland annat
följande:

Försatt uppslå kontroll över att dessa bestämmelser icke åsidosättas har
valutakontoret föreskrivit, att rekommenderade och assurerade försändelser
till utlandet skola inlämnas öppna till postverket. Sedan det konstaterats, att
utförsel må ske, skall försändelsen i vederbörande posttjänstemans närvaro
tillslutas och förseglas. För försändelser till utlandet, som icke rekommenderats
eller assurerats, hava motsvarande föreskrifter icke ansetts kunna meddelas.
Icke heller för den post, som ankommer från utlandet, kan någon motsvarande
kontroll erhållas.

Det har nu kommit till valutakontorets kännedom, att valutaförordningens
bestämmelser kringgås i relativt stor utsträckning genom att till posten inlämnas
oassurerade eller orekommenderade brev, innehållande betalningsmedel,
värdepapper eller fordringsbevis, eller att från utlandet inkomma försändelser,
innehållande införselförbjudna vården. Den som gör sig skyldig
till dylik överträdelse kan visserligen ställas under åtal, men risken för upptäckt
anses liten med hänsyn till avsaknaden av möjlighet att utöva effektiv
kontroll.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

Departements chefen.

Varken postverket eller annan institution äger nämligen enligt nuvarande
bestämmelser rätt att öppna postförsändelser för att övervaka, att valutaförordningen
icke kringgås på här angivet sätt. Detta är uppenbarligen något,
som med det snaraste bör ändras. Om så icke sker, löper man risk att
valutarestriktionerna bliva betungande för laglydiga medborgare medan mindre
nogräknade personer ostraffat kunna åsidosätta förordningens bestämmelser.

I 5 § valutalagen lämnas bemyndigande för Konungen att, därest för tillsyn
å efterlevnad av valutarestriktionerna så finnes behövligt, stadga skyldighet
att förete handelsböcker jämte därtill hörande handlingar ävensom meddela
erforderliga föreskrifter till förhindrande av åtgärder, som äro ägnade
att uppenbart motverka vinnandet av det med förordnandet avsedda ändamålet.
Detta bemyndigande är så vidsträckt avfattat, att det torde lämna
Konungen befogenhet att utfärda föreskrifter i nu förevarande avseende, därvid
desamma kunde beredas plats i valutaförordningen.

Valutakontorets styrelse vill för sin del tillstyrka, att Kungl. Majit med
hänsyn till föreliggande förhållanden använder sig av denna befogenhet.

Skulle Kungl. Majit anse sig förhindrad att utan riksdagens hörande utfärda
bestämmelser i ämnet, återstår intet annat än lagstiftning.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ha i ett efter remiss avgivet utlåtande över
framställningen förklarat, att fullmäktige, trots det allvarliga ingripande de
föreslagna åtgärderna innebure, i nuvarande läge ef hade något att erinra
mot desamma.

Enligt lagen den 12 maj 1933 (nr 182) om vissa tvångsmedel i brottmål
gäller som allmän regel, att föremål, som skäligen kan antagas äga betydelse
för utredning om brott eller vara genom brott någon avhänt eller på grund
av brott förverkat, må tagas i beslag. Beslag får ske oberoende av brottets
beskaffenhet och oavsett huruvida innehavaren av föremålet misstänkes för
brottet eller ej. Vad nu sagts gäller emellertid icke brev och ej heller telegram
eller annan försändelse, som finnes i post- eller telegrafverkets vård.
För rätt att taga sådana försändelser i beslag äro strängare villkor uppställda
än då fråga är örn beslag av andra föremål. Sålunda förutsättes — förutom
att försändelsen är av beskaffenhet att enligt vanliga regler vara underkastad
beslag — att den skäligen kan antagas härleda sig från eller vara
avsedd för den, vilken misstänkes för brottet, samt vidare att brottet är sådant,
att därå kan följa straffarbete. Försändelse, som tagits i beslag, må ej
öppnas eller närmare undersökas av andra än vissa i lagen angivna myndigheter.

Klart är, att med de sålunda stadgade begränsningarna i rätten att undersöka
postförsändelser otillåten in- och utförsel av valutor kan försiggå utan
större risk för upptäckt. Särskilt i nuvarande läge framstår det såsom oundgängligen
nödvändigt, att detta missförhållande avhjälpes. Med hänsyn till
arten av det ingripande, varom här är fråga, torde erforderliga föreskrifter
icke böra av Kungl. Majit meddelas annorledes än med stöd av uttryckligt,
i lag givet bemyndigande. Dylikt bemyndigande synes lämpligen kunna
intagas i 5 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) och bör innehålla, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

5

Konungen, där det för tillsyn å efterlevnad av meddelat förordnande om
valutareglering finnes behövligt, äger medgiva rätt för polismyndighet, riksbanken
eller tjänsteman, som riksbanken därtill förordnar, att öppna och
granska brev och andra försändelser, som finnas i postverkets vård.

Det förtjänar erinras, att genom lagstiftning på speciella områden under
senare tid tillkommit vissa nya tvångsmedel, vilka bland annat innefatta ingrepp
i det normala befordrandet av post- och telegrafförsändelser samt i
den hemlighet, som är tillförsäkrad brev, telegram och telefonsamtal. Jag
syftar här på lagen den 14 oktober 1939 (nr 724) om särskilda tvångsmedel
vid utredning rörande brott som avses i 8 eller 19 kap. strafflagen m. m.
samt lagen den 9 januari 1940 (nr 3) om vissa tvångsmedel vid krig eller
krigsfara m. m. Särskilt den sistnämnda lagen — vilken närmast tager sikte
på brott mot 8 kap. strafflagen samt vissa för rikets försvar eller folkförsörjning
m. m. menliga brott mot 19 kap. samma lag — medgiver mycket
långt gående ingripanden. Bland annat kan expediering av post-, telegraf-,
järnvägs- eller annan försändelse inställas eller fördröjas samt försändelsens
innehåll granskas och censureras, varjämte telefonsamtal kunna avlyssnas
och förhindras.

I enlighet med vad förut anförts har inom finansdepartementet upprättats
förslag till lag om ändrad lydelse av 5 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr
350).

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
lagförslag, av den lydelse bilaga1 vid detta protokoll utvisar, måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
P. J. Arrhenius.

1 Denna bilaga, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 9 maj
1940.

Närvarande:

justitieråden Eklund, -/■-•j

Lawski,
von Steyern,
regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet den 8 maj 1940 tillhandakommet utdrag av protokoll över
finansärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 26 april
1940, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag om ändrad lydelse av 5 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
chefen för rättsavdelningen i finansdepartementet hovrättsrådet Claes Johanson.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Justitieråden Lawski och von Steyern:

Förslaget innebär befogenhet för de däri omnämnda myndigheterna och
tjänstemännen att öppna och granska postförsändelser, även om misstanke
om brottsligt förfarande ej föreligger mot avsändare eller mottagare och utan
att anledning överhuvud finnes att antaga att något brott förövats. En så
utsträckt befogenhet innefattar ett mycket starkt intrång i viktiga rättigheter,
och den är naturligtvis också fullkomligt främmande för den ordinära
lagstiftningen i ämnet, 1933 års tvångsmedelslag. Lagen den 9 januari 1940
om vissa tvångsmedel vid krig och krigsfara m. m. medger däremot ett
sådant ingrepp men endast i fråga örn brott av betydligt allvarligare och för
rikets säkerhet mera hotande art än de, om vilka i förslaget är fråga. 1933
års lag torde erbjuda skydd för de fall, då anledning föreligger att antaga
att en viss försändelse innehåller valuta, som ej får utföras eller införas.
Att utsträcka rätten att bryta försändelser till andra fall synes oss ej böra
ske, med mindre valutasmuggling genom posten skulle förekomma i sådan
omfattning att valutaregleringen kan anses allvarligt hotad. Vad i ärendet
anföres ger icke stöd för ett antagande, att en sådan situation föreligger eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

1

att det är uteslutet att komma till rätta med nuvarande svårigheter genom en
tillämpning av gällande regler. Vi kunna därför icke för närvarande tillstyrka,
att förslaget upphöjes till lag.

Justitie rådet Eklund och regeringsrådet Hjärne:

Vi finna väl, att starka betänkligheter, på sätt justitieråden Lawski och
vön Steyern anfört, kunna möta mot ett så allvarligt ingripande som den
här föreslagna utvidgningen av rätten att undersöka postförsändelser innebär,
men anse likväl, med hänsyn till nu rådande förhållanden, att dessa
betänkligheter icke böra utesluta ett tillstyrkande av förslaget.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 262-

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
10 maj 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och kommunikationsdepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss,
lagrådets den 9 maj 1940 avgivna utlåtande över det den 26 april
1940 till lagrådet remitterade förslaget till lag örn ändrad lydelse av 5 §
valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350).

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

Även enligt min mening kunna starka betänkligheter möta mot ett så allvarligt
ingripande som den föreslagna utvidgningen av rätten att undersöka
postförsändelser innebär. I likhet med två av lagrådets ledamöter anser jag
likväl, med hänsyn till rådande förhållanden, att dessa betänkligheter icke
böra utgöra hinder för förslagets genomförande.

Föredraganden hemställer härefter, att ifrågavarande lagförslag måtte
jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
V. Schwartz.

407822. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1940.