Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
1
Nr 254.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad
lydelse av § 54 regeringsformen samt av §§ 37 och 50
riksdagsordningen; given Stockholms slott den 10
maj 1940.
Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Majit
härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga härvid
fogat förslag till ändrad lydelse av § 54 regeringsformen samt av §§ 37 och
50 riksdagsordningen.
GUSTAF.
K. G. Westman.
Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sami. Nr 254.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 254.
Förslag
till
ändrad
lydelse av § 54 regeringsformen samt av §§ 37 och 50 riksdagsordningen.
Regeringsformen.
§ 54.
Ledamöterna av---nästa sammanträde.
Ministern för---erhålla betydelse.
Nämndens ledamöter böra visa största varsamhet i avseende å meddelanden
till andra om vad vid nämndens sammanträden förekommit. I fall,
då Konungen eller den som i hans frånvaro leder förhandlingarna prövar
ovillkorlig tystnadsplikt vara av nöden, vare ledamöterna därtill förbundna.
Riksdagsordningen.
§ 37.
2. Då något---delgivas utskottet.
Statsministern och ministern för utrikes ärendena, så ock, när ärendets
beskaffenhet därtill föranleder, annan ledamot av statsrådet, må själva
eller genom ämbets- eller tjänsteman meddela utskottet muntliga eller skriftliga
upplysningar.
§ 50.
Val av---sina befattningar.
Inträffar ledighet i nämnden, träde suppleant såsom ledamot i den avgångnes
ställe. Har ledamot förfall, skall suppleant kallas att i den frånvarandes
ställe tjänstgöra i nämnden. Beträffande den ordning, som vid
inträde skall iakttagas mellan suppleanterna, gäde enahanda bestämmelser
som i fråga örn suppleants inträde i utskott. Suppleant, som ej kallas att
tjänstgöra vid sammanträde med nämnden, skall ändock beredas tillfälle att
därvid närvara.
Konungen sammankallar---förordnar Konungen.
Skulle minst---nämnden sammankallad.
Ledamot av nämnden, så ock suppleant, skall första gången han är närvarande
vid sammanträde med nämnden avgiva försäkran örn iakttagande
av den i § 54 regeringsformen stadgade tystnadsplikten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 10 maj 1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anför chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Westman:
»I skrivelse den 3 juni 1939 (nr 342) hemställde riksdagen, att Kungl.
Majit ville föranstalta örn utredning samt förslag till innevarande års riksdag
om sådana ändringar i § 56 riksdagsordningen och därmed sammanhängande
föreskrifter, som kunna vara ägnade att befrämja samråd mellan
regering och riksdag i utrikespolitiska frågor.
Jämlikt nådigt bemyndigande den 1 december 1939 tillkallades professorn
Axel Brusewitz att såsom sakkunnig inom utrikesdepartementet verkställa
erforderlig förberedande utredning i enlighet med riksdagens hemställan.
Den sakkunnige har till fullgörande av sitt uppdrag den 14 februari 1940
avgivit en promemoria med utredning och förslag till grundlagsändringar.
Sedan ärendet därefter varit föremål för gemensamt övervägande inom
justitie- och utrikesdepartementen, anhåller jag att få upptaga detsamma
till behandling.
Historik.
Genom grundlagsändringar, som antogos vid 1921 års riksdag, erhöll riksdagen
i flera avseenden vidgat inflytande beträffande utrikespolitiska frågor.
Sålunda utvidgades riksdagens befogenheter med avseende å traktater (§ 12
regeringsformen). Vidare inrättades utrikesnämnden såsom en fast institution
för rådplägning med Konungen även mellan riksdagarna angående
ärenden som angå rikets förhållande till främmande makter (§ 54 regeringsformen
och § 50 riksdagsordningen). Slutligen infördes bestämmelser angående
tillvägagångssättet vid regeringsmeddelanden till riksdagen i utrikespolitiska
frågor och andra ärenden av större allmänt intresse (§ 56 riksdagsordningen)
.
Med anledning av motioner anhöll 1924 års riksdag i skrivelser till Konungen
(nr 153 och 154) bland annat örn utredning angående möjliga för
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
bättringar i formerna för utrikesnämndens verksamhet, angående de åtgärder
som skulle kunna vidtagas i syfte att riksdagens ledamöter i vidsträcktare
mån måtte erhålla regelbunden kännedom om viktiga utrikespolitiska
förhållanden samt angående medinflytande för riksdagen vid avgöranden
angående krig eller fred. Dessa riksdagsskrivelser föranledde kungl, proposition
till 1928 års riksdag (nr 115), i vilken emellertid allenast föreslogs
den ändringen i gällande grundlagsbestämmelser att suppleant i utrikesnämnden
skulle även vid tillfälligt förfall för ordinarie ledamot och ej blott
såsom dittills gällt vid ordinarie ledamots avgång äga tjänstgöra i dennes
ställe. Frågan förföll denna gång på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut.
Vid 1930 års riksdag antogs emellertid med anledning av väckt motion ett
förslag av enahanda innebörd såsom vilande, och vid 1933 års riksdag blev
detta slutligt antaget.
Vid 1937 års riksdag inrättades utrikesutskottet (§§ 36, 37 och 50 riksdagsordningen).
I utrikesnämndens organisation vidtogs därvid ingen annan
ändring än att valen till utrikesutskottet även skulle gälla såsom val till
nämnden.
Den förberedande utredningen.
Den sakkunnige, som tillkallats att verkställa förberedande utredning i enlighet
med riksdagens hemställan, har till behandling upptagit frågan örn
ändrade bestämmelser angående rege ringsmeddelanden till
riksdagen. Han har i detta avseende framlagt förslag till ändrad lydelse
av § 56 riksdagsordningen. Enligt detta lagrum skall det, om Konungen prövar
lämpligt att i fråga, som angår rikets förhållande till främmande makt,
eller i annat ärende av större allmänt intresse meddelande muntligen göres
till riksdagen, tillkomma statsrådsledamot, som Konungen därtill förordnar,
att i vardera kammaren framföra meddelandet. Det stadgas tillika, att det
ej skall vara ledamot i kammaren förmenat att yttra sig över vad sålunda
meddelats. Utredningsmannen har ifrågasatt, att meddelande enligt lagrummet
skulle framföras vid gemensamt sammanträde med kamrarna, överläggning
angående vad sålunda meddelats skulle dock kunna äga rum endast
i vardera kammaren för sig. Det skulle vidare vara kammaren obetaget att
besluta det uttalande, vartill det framförda meddelandet kunde föranleda;
dock att väckt fråga därom ej finge avgöras förrän vid ett nästföljande sammanträde.
Beträffande det i kamrarnas ordningsstadgor 14 § upptagna förbudet
mot protokollföring vid sådant sammanträde enligt § 56 riksdagsordningen,
som hålles inom lyckta dörrar, har utredningsmannen anfört, att det
knappast funnes någon anledning att bibehålla förbudet. Betryggande
skydd mot offentliggörande av sådant protokoll funnes genom bestämmelsen
i 2 § första stycket lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar, som förutsatte att protokoll fördes vid sammanträde
inom lyckta dörrar enligt § 56 riksdagsordningen. Om förbudet i
Kungl. Maj.ts proposition nr 254.
5
14 § ordningsstadgorna upphävdes, skulle kamrarna erhålla möjlighet att
besluta förande av diskussionsprotokoll. Måhända borde emellertid protokollföring
uttryckligen föreskrivas. Bestämmelse därom kunde i så fall lämpligen
införas i 14 § ordningsstadgorna. Att belasta grundlagen därmed syntes
knappast motiverat. Utredningsmannen har vidare anslutit sig till ett uttalande
av konstitutionsutskottet vid 1939 års lagtima riksdag (utlåtande nr
14), enligt vilket statsråd, som framför ett meddelande jämlikt § 56 riksdagsordningen,
kan få åtföljas av departementstjänsteman eller annan sakkunnig
ehuru sammanträdet hålles inom lyckta dörrar. Ifall en uttrycklig bestämmelse
därom ansåges önskvärd, syntes den lämpligen kunna intagas i ordningsstadgorna.
Beträffande möjligheten att lämna regeringsmeddelande i annan
ordning än § 56 riksdagsordningen angiver har utredningsmannen hänvisat
till det vid flera tillfällen begagnade förfaringssätt enligt vilket statsråd, efter
överenskommelse med talmannen, vid vanligt plenum ehuru utan samband
med annan fråga erhållit ordet för lämnande av meddelande, vilket plägat
åtföljas av yttranden av kamrarnas ledamöter.
Utredningsmannen har vidare upptagit vissa frågor angående utrikesutskottet.
Enligt § 37 riksdagsordningen skall utrikesutskottet meddela utlåtanden och
avgiva förslag i anledning av dit hänvisade frågor, som angå rikets förhållande
till främmande makter och ej tillhöra annat utskotts behandling. Utredningsmannen
har undersökt i vad mån frågor av internationell art i enlighet
med detta stadgande behandlats av annat utskott, därvid främst bevillningsutskottet
och lagutskotten kommit i fråga. Enligt utredningsmannen visar
den verkställda undersökningen icke, att nuvarande ordning för fördelning
av ärendena mellan utskotten varit behäftad med olägenheter. Något hinder
syntes enligt hans mening icke ha förelegat att till utrikesutskottet hänskjuta
alla frågor, beträffande vilka det befunnits önskvärt att de lades under dess
behandling.
Enligt § 37 riksdagsordningen må ministern för utrikes ärendena själv eller
genom ämbets- eller tjänsteman meddela utskottet muntliga eller skriftliga
upplysningar. Utredningsmannen har föreslagit, att denna regel utsträckes
till att avse jämväl statsministern samt annat statsråd som särskilt anmodas.
I fråga om utrikesnämnden har utredningsmannen föreslagit upphävande
av den bestämmelse i § 50 riksdagsordningen, enligt vilken suppleant
ej må övervara nämndens sammanträden i andra fall än då han tjänstgör.
Såsom en följd härav har jämväl föreslagits, att den i § 54 regeringsformen
stadgade varsamhets- och tystnadsplikten för nämndens ledamöter utsträckes
till suppleanterna. Utredningsmannen har vidare framlagt förslag örn att i
§ 50 riksdagsordningen måtte föreskrivas att ledamots yttrande skall protokollföras
där den som leder förhandlingarna så beslutat eller ledamoten själv påyrkat
det.
Angående detaljerna i utredningen och den närmare motiveringen hänvisas
till utredningsmannens promemoria, vilken såsom bilaga (Bil. A) torde få
åtfölja statsrådsprotokollet.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
Departementschefen.
Det är otvivelaktigt av stor betydelse, att regering och riksdag samråda
i utrikespolitiska frågor. För att utröna, vilka åtgärder som lämpligen kunna
vidtagas för att främja ett sådant samarbete, har i enlighet med riksdagens
hemställan en förberedande utredning blivit verkställd inom utrikesdepartementet.
Jag ämnar i det följande till behandling upptaga de ämnen,
beträffande vilka utredningsmannen funnit anledning ifrågasätta ändring av
gällande bestämmelser.
Utredningsmannen har främst upptagit frågan om ändrade föreskrifter
angående r ege ringsmeddelanden till riksdagen i utrikespolitiska
frågor. Uppenbarligen är det angeläget, att riksdagen hålles underrättad
om vårt lands utrikespolitiska läge och om regeringens uppfattning
i de utrikespolitiska frågorna. Det synes icke tillräckligt för delta ändamål,
att utrikesministern i enlighet med § 54 regeringsfoimen i början av varje
riksdag och sedermera så ofta omständigheterna det föranleda lämnar utrikesnämnden
en framställning av de allmänna utrikespolitiska förhållanden
som kunna erhålla betydelse för riket. Det är önskvärt, att riksdagen i
sin helhet erhåller upplysningar om det utrikespolitiska läget och regeringens
utrikespolitik.
En form för regeringsmeddelanden till kamrarna i utrikespolitiska och
andra frågor anvisas i § 56 riksdagsordningen. Enligt nämnda lagrum
skall det, där Konungen prövar lämpligt att i fråga som angår rikets förhållande
till främmande makt eller i annat ärende av större allmänt intresse
meddelande muntligen göres till riksdagen, tillkomma statsrådsledamot som
Konungen därtill förordnar att i vardera kammaren framföra meddelandet.
Detta stadgande har emellertid, såsom utredningsmannen framhållit, tillämpats
endast ett mindre antal gånger. En orsak härtill har uppgivits vara,
att det i lagrummet stadgade förfarandet skulle vara alltför omständligt då
det innebure att samma meddelande måste lämnas i vardera kammaren för
sig. Att meddelande måste upprepas — eller samtidigt lämnas av annan
statsrådsledamot — har ock ansetts medföra att det ej kunnat givas i den
friare form som eljest varit möjlig. Såsom en utväg att undanröja dessa
olägenheter har av, bland andra, utredningsmannen ifrågasatts att det skulle
föreskrivas, att meddelande skall lämnas vid gemensamt sammanträde med
båda kamrarna. Överläggning med anledning av meddelande skulle dock få
äga rum endast vid sammanträde med vardera kammaren för sig. I syfte
att kamrarna måtte erhålla tillfälle att uttala sin mening i det ifrågavarande
ämnet har utredningsmannen vidare föreslågit, att de skulle äga besluta uttalande
med anledning av meddelande, för att undvika förhastade beslut
dock först vid ett senare sammanträde.
När det gäller att bedöma huruvida förändringar beträffande förfarandet
enligt § 56 riksdagsordningen äro ägnade att främja samråd mellan regering
och riksdag i utrikespolitiska frågor, bör emellertid beaktas, att sådan sam
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
7
verkan i ej ringa utsträckning kommer till stånd på andra vägar än den i
nämnda lagrum anvisade. Vad särskilt angår regeringsmeddelanden är att
märka, att regeringen, såsom framgår av utredningen, är oförhindrad att,
örn den så finner lämpligt, lämna fristående sådana meddelanden utan att
använda den i lagrummet föreskrivna formen. Det har sålunda, icke minst
på senaste tid, förekommit att ledamot av statsrådet efter anmälan hos kamrarnas
talmän, utan samband med något riksdagsärende, vid plenum med
vardera kammaren lämnat meddelande i fråga som rört utrikespolitiken. I
omedelbar anslutning till dessa meddelanden ha förekommit yttranden av
kammarledamöter. Vid vissa tillfällen lia yttrandena haft karaktären av
instämmanden, avsedda att åstadkomma en samlad meningsyttring av riksdagen.
Upplysningar rörande utrikespolitiska angelägenheter ha dessutom
i viss omfattning från regeringshåll lämnats i andra sammanhang, såsom genom
interpellationssvar och genom inlägg i kammardebatter, bland annat i
remissdebatten. En genomgång av kamrarnas protokoll för de senaste åren
visar, att utrikespolitiska frågor vid ett flertal tillfällen varit föremål för debatt
(se Bil. B).
Det anförda giver vid handen, att vittgående möjligheter finnas såväl för
regeringen att framlägga utrikespolitiska frågor inför riksdagen som ock för
riksdagen att upptaga sådana frågor till debatt. I betraktande härav synes
det icke sannolikt, att de ifrågasatta ändringarna i förfarandet enligt § 56
riksdagsordningen skulle bidraga till närmare samarbete mellan regering
och riksdag i hithörande frågor. Det bör ock beaktas, att förslaget att kamrarna
skulle äga besluta uttalanden med anledning av regeringsmeddelande
enligt lagrummet skulle innebära att i viss utsträckning ett dagordningsinstitut
bleve infört. Såsom konstitutionsutskottet anförde i det utlåtande till
förra årets lagtima riksdag varigenom utskottet föreslog utredning i ärendet,
torde emellertid frågan om införande av ett sådant institut böra övervägas i
ett större sammanhang än det nu förevarande.
På grund av vad nu anförts synes det mig icke förefinnas tillräckliga
skäl för att framlägga förslag till ändring av § 56 riksdagsordningen. De
möjligheter, som finnas redan enligt gällande bestämmelser, torde vara tillfyllest
för att riksdagen, så ofta ett behov därav föreligger, skall kunna erhålla
en framställning av de omständigheter som äro av betydelse för vårt
lands utrikespolitik. Under nuvarande förhållanden synes det naturligt, att
regeringen i vidsträckt omfattning begagnar dessa möjligheter att söka samråd
med riksdagen i hithörande frågor. Beroende på omständigheterna kan
det därvid i vissa fall vara ändamålsenligt att begagna det i § 56 riksdagsordningen
anvisade förfaringssättet men i andra fall lämpligare att använda
det mera formlösa tillvägagångssätt som enligt vad nyss berörts vid
skilda tillfällen anlitats utan stöd av uttrycklig föreskrift.
Beträffande den av utredningsmannen berörda frågan örn protokollföring
vid sammanträde inom lyckta dörrar för mottagande av meddelande
enligt § 56 riksdagsordningen synes det, såsom utredningsmannen anfört,
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 254.
böra ankomma på kamrarna att, om de så finna lämpligt, genom ändring
i sina ordningsstadgor besluta härom. Jag saknar därför anledning att här
närmare ingå på denna fråga.
Med avseende å utrikesutskottet har utredningsmannen föreslagit
sådan ändring i § 37 riksdagsordningen, att ej blott såsom nu utrikesministern
utan även statsministern och, efter anmodan, jämväl annan statsrådsledamot
skall äga själv eller genom ämbets- eller tjänsteman meddela
utskottet muntliga eller skriftliga upplysningar. Vid inrättandet av utrikesutskottet
anförde konstitutionsutskottet såsom skäl, varför utrikesministern
borde erhålla rätt att infinna sig vid sammanträde med utrikesutskottet, huvudsakligen
att de frågor som skulle ankomma på detta utskott kunde vara
av den natur att fullständiga upplysningar icke alltid lämpligen borde meddelas
skriftligen eller genom ämbets- eller tjänsteman utan endast personligen
av den statsrådsledamot som närmast bure ansvaret för landets utrikespolitik
(utlåtande nr 36 till 1936 års riksdag). Med hänsyn till utrikesutskottets
särställning kunde en dylik lösning enligt utskottets mening icke
på något sätt verka prejudicerande på frågan örn statsrådens tillträde till
utskott, allra minst då utrikesutskottet skulle bestå av samma ledamöter
som utrikesnämnden där utrikesministern oftast vore föredragande. De
skäl, som sålunda anförts för att utrikesministern borde äga tillträde till
utrikesutskottet, lia emellertid i väsentlig mån tillämpning även beträffande
statsministern; vad särskilt angår den omständigheten att utrikesutskottet
och utrikesnämnden ha samma ledamöter, är att märka, att statsministern,
såvida ej Konungen är närvarande, har att föra ordet i utrikesnämnden.
Men då frågor som förekomma till behandling i utrikesutskottet kunna ankomma
även på annan ledamot av statsrådet, t. ex. försvarsministern, handelsministern
eller folkhushållningsministern, synes det lämpligt att även
denne statsrådsledamot äger möjlighet att personligen meddela utskottet
erforderliga upplysningar. Beträffande utrikesnämnden förefinnes dylik
möjlighet i det att jämväl annan statsrådsledamot än stats- och utrikesministrarna
äger infinna sig där, låt vara endast efter kallelse av Konungen.
Jag förordar därför sådan ändring i § 37 riksdagsordningen, att statsministern
erhåller samma befogenhet som utrikesministern att lämna upplysningar
i utrikesutskottet samt att jämväl annan ledamot av statsrådet erhåller
sådan befogenhet, där ärendets beskaffenhet därtill föranleder.
I fråga om utrikesnämnden har utredningsmannen föreslagit, att
genom ändring i § 50 riksdagsordningen suppleanterna erhålla rätt att närvara
vid nämndens sammanträden. Ett skäl härför utgör den omständigheten
att suppleant numera, i motsats till vad fallet var vid tiden för nämndens
inrättande, har att tjänstgöra ej blott då ledighet inträffat i nämnden utan
redan då ledamot fått förfall. Det synes med hänsyn härtill önskvärt, att
suppleanterna sättas i tillfälle att fortlöpande följa nämndens arbete. Ett
annat skäl för att upphäva förbudet mot suppleanters närvaro i nämnden
utgör tillkomsten av utrikesutskottet, vilket har samma suppleanter som
nämnden. Suppleanterna äga nämligen närvara vid utskottets sammanträ
-
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 254.
den. De betänkligheter, som tidigare hysts mot att öka antalet närvarande
vid nämndens sammanträden, synas i betraktande av de anförda omständigheterna
väga mindre tungt än förr. Jag ansluter mig därför i sak till utredningsmannens
förslag i denna del. För att suppleanternas rätt att närvara
måtte komma till uttryck föreslår jag emellertid i motsats till utredningsmannen,
att en uttrycklig bestämmelse därom upptages i riksdagsordningen, § 50
andra stycket, varvid avfattningen av detta lagrum även i övrigt torde böra
undergå någon jämkning. Då suppleanterna erhålla tillträde till nämnden,
torde bestämmelserna i § 54 regeringsformen örn varsamhets- och tystnadsplikt
för nämndens ledamöter böra gälla även suppleanterna. För att giva
uttryck åt detta torde det liksom beträffande utrikesutskottet och konstitutionsutskottet
vara tillräckligt med en föreskrift att suppleant i likhet med
ledamot skall avgiva försäkran örn iakttagande av tystnadsplikt. Av redaktionella
skäl bör stadgandet om sådan försäkran lämpligen överföras till
§ 50 riksdagsordningen. För att bestämmelsen om rätt för suppleanterna
att närvara vid nämndens sammanträden ej skall förfela sitt syfte, torde
det vidare böra tillerkännas dem rätt till ersättning för inställelse vid sammanträdena.
Stadgande härom synes emellertid icke böra meddelas i grundlag.
Beträffande ersättning åt nämndens ledamöter har innevarande års
riksdag nämligen såsom vilande antagit ett av konstitutionsutskottet framställt
förslag, enligt vilket bestämmelsen i § 50 riksdagsordningen örn ersättning
åt ledamöterna skall uteslutas ur grundlag och överföras till en av
Konung och riksdag samfällt beslutad stadga (konstitutionsutskottets memorial
nr 13).
Utredningsmannen har vidare föreslagit, att i § 50 riksdagsordningen göres
ett tillägg av innehåll att vad ledamot av utrikesnämnden yttrat vid sammanträde
med nämnden skall protokollföras där ledaren för förhandlingarna så
beslutat eller ledamoten framställt yrkande därom. Ett sådant stadgande
ifrågasattes redan i det kommittébetänkande, som ligger till grund för bestämmelserna
örn utrikesnämnden, men kommittén avstod, i förlitande på att
sakens natur skulle leda till att protokollföring anordnades enligt dessa riktlinjer,
från att föreslå någon bestämmelse angående protokollföring. I
saknad av föreskrifter har vid nämndens sammanträden följts den praxis,
att sekreteraren fört ett kortfattat protokoll. Detta har icke plägat underställas
nämnden eller dess ledamöter för justering men i .stället försetts
med påskrift av statsministern och utrikesministern. Det har yppats
olika åsikter i frågan, huruvida det vore lämpligt att reglera protokollföringen
genom uttryckliga föreskrifter. Enligt min mening har det ur de synpunkter
regeringen har att företräda hittills icke framträtt något behov a-v
föreskrifter angående prolokollering. Skulle emellertid en reglering befinnas
lämpligt, torde den i allt fall ej behöva ske genom bestämmelse i grundlag.
Det torde vara tillräckligt, att Kungl. Majit meddelar föreskrifter i ämnet.»
Föredraganden hemställer, att i enlighet med nu angivna grunder upprättade
förslug tili ändrad lydelse an § 54 regeringsformen samt av §§ 37 och 50
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
riksdagsordningen måtte föreläggas riksdagen till prövning i grundlagsenlig
ordning.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Tage Evers.
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
11
Bilaga A.
Till Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena.
Vid anmälan i statsrådet den 1 december 1939 av skrivelse från riksdagen
samma år nied hemställan om utredning rörande vissa grundlagsändringar
beträffande samarbetet mellan regering och riksdag på det utrikespolitiska
området anförde ministern för utrikes ärendena, efter gemensam beredning
med chefen för justitiedepartementet, till protokollet följande:
»Riksdagen har i skrivelse till Konungen den 3 juni 1939 (nr 342) hemställt
om utredning samt förslag till nästa års riksdag om sådana ändringar i
§ 56 riksdagsordningen och därmed nära sammanhängande föreskrifter, som
kunna vara ägnade att befrämja samråd mellan regering och riksdag i utrikespolitiska
frågor. Denna riksdagsskrivelse anmäles nu på min föredragning
för verkställande av erforderlig förberedande utredning. Därest denna
skulle föranleda förslags framläggande för riksdagen, lärer ärendet ånyo
böra för Eders Kungl. Maj:t anmälas av chefen för justitiedepartementet.
Utredningen torde få anförtros åt en sakkunnig, för vars tillkallande jag
begär erforderligt bemyndigande. Till ledning för den sakkunniges arbete
torde här, utöver hänvisning till konstitutionsutskottets utlåtande i ärendet,
allenast böra anföras ett antal spörsmål, som böra komma under omprövning.
Utan att den sakkunnige därmed skall vara förhindrad pröva ytterligare
frågor, som i av riksdagen angivna sammanhang må kunna uppställa
sig, vill jag omnämna följande:
gemensamt sammanträde eller skilda sammanträden, då riksdagens kamrar
mottaga meddelande enligt § 56 riksdagsordningen;
protokoll öring av yttranden vid dylikt sammanträde;
fråga örn uttalande må kunna göras av riksdagens kamrar efter dylik överläggning
och om formerna härför, däri inbegripet spörsmålet örn utskottsbehandling;
fråga
örn hinder i grundlagen föreligger för att meddelande, som ma åtföljas
av yttranden, av regeringsledamot må kunna lämnas efter anmälan
hos kamrarnas talmän och, därest sådant hinder må föreligga, prövning av
de för angivna ordnings genomförande erforderliga bestämmelser;
utvidgande av utrikesutskottets arbetsuppgifter till även andra internationella
överenskommelser än dem, som nu dit hänskjutas;
närvaro i utrikesutskottet av jämväl annan regeringsledamot än ministern
för utrikes ärendena;
ändring av suppleanternas i utrikesnämnden ställning;
protokollsföring i utrikesnämnden.
Direktiv för den sakkunnige rörande de olika spörsmålen anser jag lämpligen
icke böra givas.»
Sedan undertecknad tillkallats för att inom utrikesdepartementet verkställa
den erforderliga förberedande utredningen rörande sådana ändringar i § 56
riksdagsordningen och därmed nära sammanhängande föreskrifter, som kunna
vara ägnade att befrämja samråd mellan regering och riksdag i utrikes
-
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 254.
politiska frågor, får jag härmed vördsamt överlämna promemoria med utredning
i här åsyftade spörsmål jämte förslag till vissa ifrågasatta grundlagsändringar.
Uppsala den 14 februari 1940.
Axel Brusewitz.
Promemoria
med utredning1 oell förslag till grundlagsändringar ägnade
att främja samråd mellan regering och riksdag i utrikespolitiska
frågor.
Tidigare reformer oell utredningar.
Genom grundlagsbestämmelser, antagna vid 1921 års riksdag, tillerkändes
riksdagen i flere avseenden vidgade befogenheter i fråga om utrikespolitiken.
Dessa bestämmelser återfinnas, i allt väsentligt oförändrade, huvudsakligen
i RF § 12 (rätten över traktater), RF § 54 och RO § 50 (utrikesnämnden)
samt RO § 56 (regeringsmeddelanden till riksdagen). 1921 års
reform har sedermera vid upprepade tillfällen i riksdagen blivit föremål fölen
delvis skarp örn också inte alltid lika välbefogad kritik. Kritiken har
framför allt gått ut på att det önskemål nämnda reform avsåg att främja,
nämligen ett närmare samarbete mellan regering och riksdag på det utrikespolitiska
området, icke eller i varje fall icke på ett tillfredsställande sätt
realiserats. Och för främjande av detta önskemål lia en mängd förslag örn
rättelser och tillägg till grundlagen framförts.
Vid 1924 års riksdag föranledde ett antal dylika motionsvis framställda
förslag på tillstyrkande av konstitutionsutskottet tvenne utredningsskrivelser
från riksdagen (nr 153 och 154). En förberedande utredning kom också till
stånd. Det finns ingen anledning att gå tillbaka till denna utredning (tryckt
i Statsvetenskaplig tidskrift 1928, s. 58 ff), med undantag för ett par spörsmål
som återupptagas i detta samband. Det må här endast erinras att den
allmänna synpunkt, som låg till grund för ifrågavarande utredning, alltjämt
har giltighet. Vid ifrågasatt ändring av hithörande grundlagsbestämmelser
finns anledning kanske mer än annars att i varje särskilt fall noga
överväga, huruvida missförhållanden, som man vill avlägsna, verkligen ha
sin grund i de gällande bestämmelserna eller örn de till äventyrs bero på en
olämplig praxis, som uppstått oberoende av bestämmelserna eller av dessa i
varje fall icke nödvändiggjorts. Den av riksdagen 1924 begärda utredningen
ledde endast till framläggande av grundlagsändringsförslag på en punkt genom
kungl. prop. nr 115 vid 1928 års riksdag. I propositionen framhölls att
på övriga punkter möjlighet förefunnes att genomföra en förändrad praxis,
där en sådan ansåges önskvärd, utan att grundlagsändringar behövde tillgripas.
Den föreslagna grundlagsändringen förkastades 1928 av riksdagen,
men blev sedermera åter framförd genom motion och 1933 av riksdagen antagen.
Rätt medgavs därigenom suppleanterna i utrikesnämnden att i vanlig
ordning vid förfall för ordinarie ledamot tjänstgöra i nämnden.
En mera omfattande och betydelsefull reform genomfördes 1937, då det
nuvarande utrikesutskottet inrättades. Därigenom gavs åt beredningen i riks
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 254
13
dagen av de inom denna behandlade utrikesfrågorna en bättre organisation;
genom utrikesministerns rätt att närvara i utskottet befrämjades också i viss
mån kontakten mellan regering och riksdag i dessa frågor. Vidare blev reformen
genom den gemensamhet, som infördes i fråga om ledamotsuppsättning
mellan utrikesutskottet och utrikesnämnden, av viss betydelse för den
senares ställning.
Kritiken över bristande kontakt mellan statsmakterna i utrikesfrågor har
emellertid fortsatt och nya reformyrkanden lia framställts. Riksdagens skrivelse
örn utredning föregående år är i viss mån att se mot denna bakgrund.
Den föranleddes närmast av två motioner i första kammaren, nr 16 av herr
Undén och nr 194 av herr Lindhagen, av vilka särskilt den förstnämnda ligger
till grund för det av konstitutionsutskottet avgivna utlåtande (nr 14),
vari det tillstyrkte utredningen. I anslutning till denna motion framhålles
såsom särskilt förtjänta av övervägande en del spörsmål rörande den ordning
för regeringsmeddelanden till riksdagen, som föreskrives i RO § 56. Utskottet
har ej ansett sig böra uppdraga några närmare riktlinjer för utredningen
eller begränsa den till nämnda grundlagsstadgande utan förutsätter att den
kommer att omfatta jämväl ändringar av därmed nära sammanhängande
föreskrifter, som kunna vara ägnade att befrämja samråd mellan regering
och riksdag. I sitt anförande till statsrådsprotokollet påpekar ministern för
utrikes ärendena, utan att för sin del föreskriva några bestämda direktiv, till
ledning för utredningen därjämte vissa grundlagsändringar, avseende RO
§§ 37 och 50.
Det är sålunda åtskilliga frågor beträffande medlen att underlätta det utrikespolitiska
samarbetet mellan regering och riksdag, som i det följande
skola upptagas till prövning. De kunna efter innehållet lämpligen fördelas i
tre grupper, rörande dels regeringsmeddelanden till riksdagen, dels utrikesutskottet
och dels slutligen utrikesnämnden. En utförlig utredning har ej
ansetts påkallad, utan har det ansetts tillräckligt att med beaktande av de
viktigaste synpunkterna ge en mera kortfattad, i promemorieform hållen
framställning av de här upptagna frågorna.
Regeringsmeddelanden till riksdagen (RO § 56).
RO § 56, som öppnar möjlighet för regeringen att i utrikesärenden eller i
andra ärenden av större allmänt intresse göra muntliga meddeladen till riksdagen,
är den av grundlagens bestämmelser, som (jämte RF § 12) i synnerhet
avser förmedla ett direkt samarbete mellan regering och riksdag i utrikespolitiska
frågor. I praxis har denna bestämmelse dock icke erhållit den betydelse,
som man från början väntat. Den har inalles tillämpats endast sex
gånger: 1921, 1924, 1931, 1932 (vid två tillfällen) och 1939. Regeringsmeddelandena
kunna med säkerhet antas alla gångerna ha gällt frågor av utrikespolitisk
natur, och kamrarnas sammanträden lia därvid alltid hållits inom
lyckta dörrar. De reformförslag, som avse RO § 56. röra företrädesvis formerna
för här ifrågavarande kammarsammanträden och de i olika avseenden
restriktiva föreskrifter som gälla för dessa. Följande frågor komma härvid
under övervägande:
1. Gemensamma sammanträden med kamrarna vid regeringsmeddelanden.
2. Uttalanden av kamrarna i anledning av regeringsmeddelanden.
3. Protokollföring vid kammarsammanträde inom lyckta dörrar.
4. Departementstjänstemans elter annan sakkunnigs närvaro vid sådant
(hemligt) sammanträde flir att tillhandagå med upplysningar.
5. Möjlighet flir regeringsledamot att endast efter anmälan hos kamrarnas
talmän lämna meddelande, som må åtföljas av Yttranden.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 254.
1. Gemensamma sammanträden med kamrarna vid regerings meddelanden.
Då RO § 56 stadgar att regeringsmeddelanden skola framföras i vardera
kammaren, har grundlagstiftaren därmed uttryckligen velat fastslå att sådana
gemensamma sammanträden mellan kamrarna, som förekommo under
världskriget, skulle vara uteslutna. Dessa sammanträden hade en privat karaktär
och vörö helt framvuxna i praxis. Att bibehålla dem oförändrade befanns
icke motiverat, stridande som de ansågos vara mot de för den svenska
riksdagen i övrigt gällande sammanträdesformerna.
På grund av erfarenheter, som hämtats av sedermera tillämpad praxis, har
tanken uppstått att en återgång till gemensamma sammanträden skulle kunna
medföra vissa fördelar. Som en väsentlig orsak till att den möjlighet till
kommunikation mellan regering och riksdag, som § 56 erbjuder, så sällan användes
framhålles i den av herr Undén väckta motionen den anvisade formens
otymplighet och omständlighet. Motionären ifrågasätter därför örn
ej ett återinförande av de samfällda sammanträdena skulle vara en praktisk
åtgärd, ägnad att öka frekvensen av regeringsmeddelanden lill riksdagen.
»Den regeringsledamot, till vars departement frågan hör, skulle då kunna
personligen och i friare form framföra meddelandet samtidigt i bägge kamrarna,
medan för närvarande en skriftlig redogörelse skall utarbetas och uppläsas
i vardera kammaren.» Regel är att sådan redogörelse lämnas av samma
statsrådsledamot, vanligen utrikesministern i båda kamrarna, med början
än i första, än i andra kammaren. Endast en gång (1924) har förekommit
att uppdraget att framföra meddelande fördelats mellan två statsrådsledamöter
(utrikesministern i andra och handelsministern i första kammaren)
. Det vanliga är att kammarsammanträdena, som hållas samma dag,
utsättas till tider, så åtskilda från varandra, att det tidigare sammanträdet
helt hunnit avslutas innan det senare börjar. Vid ett par tillfällen torde dock
överläggningarna delvis ha varit samtidiga.
Det torde ej kunna förnekas att det nu använda förfaringssättet är förenat
med vissa olägenheter. Örn dessa äro av den räckvidd att de motivera en
grundlagsändring kan dock synas något diskutabelt. Mot införandet av
gemensamma sammanträden kan nu liksom tidigare i allmänhet invändas
att en sådan anordning skulle innebära en konstitutionell nyhet — ett slags
plenum plenorum för möten mellan regering och riksdag av extra ordinärt
slag -—- som sticker av från representationens arbetsformer i övrigt. Denna
invändning betyder dock icke så mycket, örn det verkligen kan väntas att
en förenkling av proceduren vid regeringsmeddelandenas framförande skulle
öka frekvensen av sådana meddelanden till riksdagen. Att så skulle komma
att ske är möjligt örn också icke alldeles säkert. Orsakerna till den
bristande livligheten i kommunikationer mellan regering och riksdag äro
icke enbart, och knappast i främsta rummet, att söka i olämpliga sammanträdesformer,
även örn dessa betytt en del.
Vid vägande av skäl och motskäl stannar man i viss tvekan örn värdet
av den ifrågasatta grundlagsändringen. Skulle en sådan anses böra komma
till stånd, torde den böra gå ut därpå att det gemensamma sammanträdet
endast avses för själva framförandet av regeringsmeddelande av vederbörande
statsrådsledamot. Att även göra de efterföljande överläggningarna gemensamma
synes varken nödvändigt eller önskvärt, utan böra de äga rum
vid sammanträden som kamrarna hålla var för sig. Uttryckligt stadgande
härom torde vara erforderligt. Rörande presidium vid gemensamt sammanträde
äro möjligen särskilda föreskrifter behövliga, men nödvändigt är
knappast att de intagas i grundlagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
15
2. Uttalanden av kamrarna i anledning av regeringsmeddelanden.
Redan tidigare lia upprepade gånger förslag framkommit i riksdagen örn
stadgande av riitt för kamrarna att besluta resolutioner på grund av regeringsmeddelanden
enligt RO § 56. Även i samband med mera generellt avfattade
förslag örn dagordningsrätt för den svenska riksdagen har § 56 beaktats.
Nämnas må att frågan örn införande av allmänt dagordningsinstitut
1935 var föremål för en ingående utredning, som gick i avstyrkande riktning.
Till stöd för en dagordningsrätt tillämpad särskilt för meddelanden enligt
§ 56 har framför allt anförts behovet för kamrarna att besluta uttalanden
i utrikespolitiska frågor. Det kan erinras att ett sådant behov förut
vid skilda tillfällen gjort sig gällande i mer eller mindre kritiska situationer,
t. ex. 1908 (Ålandsfrågan), 1916 (åter Ålandsfrågan), 1917 (det allmänna utrikespolitiska
läget), 1926 (rådsfrågan i Geneve) och 1936 (Abessinienfrågan).
Man använde sig vid dessa tillfällen av olika utvägar på sidan örn grundlagen
för åstadkommande av samlade opinionsyttringar: uttalanden i kamrarna
av partiernas ledare med eller utan åtföljande massinstämmanden av
kammarledamöterna. Det var vid dessa tillfällen fråga örn demonstrationer,
varigenom kamrarna enhälligt eller en majoritet i dessa uttalade sitt stöd
åt regeringens utrikespolitik. Det är ingalunda otänkbart att dylika uttalanden
även framdeles i vissa fall kunna befinnas önskvärda, och utan tvivel
skulle då dagordningsresolutioner te sig som en enklare, mera lättframkomlig
och kanske även mera effektiv metod än de mera omständliga utvägar
man förut betjänat sig av. Det kan antagas att det både förr och senare
känts som en brist att riksdagen saknat tillgång till det brukbara medel
till meningsyttringar som dagordningen erbjuder.
Om det alltså ligger något tilltalande i att större möjlighet beredes riksdagen
att ge uttryck åt sin mening i här åsyftade fall, kunna även mot
denna tanke vissa invändningar göras. Dess förverkligande skulle betyda
att ett partiellt dagordningsinstitut infördes, avsett endast för frågor — väsentligen
utrikespolitiska men eventuellt även andra — som på Kungl. Maj :ts
initiativ enligt § 56 framlades för riksdagen. Däremot skulle institutets
användning såsom hittills alltjämt vara utesluten i samband med behandlingen
av interpellationer och andra ärenden. Konstitutionsutskottet 1939
framhåller att om frågan örn ett dagordningsförfarande skall tagas under
förnyat övervägande detta bör ske i ett större sammanhang och avstyrker,
under hänvisning till 1935 års utredning, en partiell lösning tydligen avfarhåga
för den prejudicerande verkan en sådan skulle kunna få för framtiden.
I denna farhåga torde dock ligga en överdrift i betraktande av den
speciella, ytterst begränsade användning, som skulle tillkomma ett dagordningsinstitut
inskrivet i § 56.
I tidigare förslag örn dagordningsinstitut har den tanken stundom framförts
att en grundlagsändring i detta syfte boi''de förknippas med bestämmelser,
som gåve garanti mot förhastad användning av institutet. I utländska
författningar finner man olika slag av dylika garantibestämmelser. Det
kan tänkas att för ändamålet viss lids uppskov föreskrives mellan framställande
av förslag örn dagordningsresolution och fattande av beslut därom.
Det kan vidare tänkas alt de framställda dagordningsförslagen före
avgörandet skola hänvisas lill utskottsbehandling. Viss frist mellan förslag
och beslut örn dagordning torde under alla förhållanden vara välmotiverad,
och föreskrift därom ingår i nedanstående förslag till grundlagsändring.
Huruvida utskottsbehandling också skall anses behövlig synes tveksamt,
då det gäller ett dagordningsinstitut så begränsat som det bär ifrågasatta!
16 Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
1 så fall skulle grundlagsföreskrift även krävas rörande de utskott som
skulle höras.
3. Protokollföring vid kammarsammanträde inom lyckta dörrar.
Kammarsammanträde av det slag, som omnämnes i RO § 56 kan antingen
vara offentligt eller hållas inom lyckta dörrar. Om sekretess skall iakttagas
bestämmes av konungen (enligt § 56) eller vederbörande kammare (kamrarnas
ordningsstadgor § 22). Skulle dagordningsrätt införas, ligger det i
sakens natur att den företrädesvis skulle tagas i bruk vid offentligt sammanträde.
Som ovan nämnts ha hittills hållna sammanträden samtliga varit
hemliga efter bestämmande av konungen.
Vid dessa sammanträden lia inga protokoll förts över överläggningarna,
en praxis som först infördes genom beslut av kamrarna och sedermera
(1933) uttryckligen föreskrivits i OSt § 14. Det kan vara tvivel underkastat
om denna praxis står i överensstämmelse nied RO § 52, som i allmänhet
förutsätter protokolls förande vid sammanträden och stadgar förbud mot
yttranden utom detta. Det har emellertid ansetts att de hemliga sammanträdena
enligt § 56 lia en speciell karaktär, som skiljer dem från ordinära
sammanträden, varför de vanliga reglerna för dessa senare ej gälla för de
förra. Ett visst stöd för denna åsikt kan hämtas av den bestämmelse i § 56
varigenom det ansetts nödvändigt supplera det allmänna stadgandet i § 52
örn yttranderätt för kamrarnas ledamöter med särskild föreskrift örn sådan
yttranderätt vid sammanträde för regeringsmeddelande. Då nu protokollföring
icke särskilt omnämnes i § 56, synes man härav lia dragit slutsatsen
att sådan icke heller behövde eller borde förekomma och till och nied
inskrivit förbud däremot i OSt. Frågan örn grundlagsenligheten härav skall
icke närmare diskuteras. Det må vara nog att konstatera att det å andra
sidan är tydligt att i grundlagen intet hinder möter mot här ifrågavarande
protokollföring. Örn kamrarna kunna anses äga frihet att förbjuda den,
äga de också frihet alt påbjuda den genom ändring av OSt.
Någon anledning att bibehålla protokollsförbudet finnes knappast. Såsom
i herr Undéns motion påpekas vöre det av stort intresse att erhålla stenografiskt
diskussionsprotokoll även över förhandlingarna vid hemligt sammanträde.
Ur historisk synpunkt vore dylikt protokoll av värde, men det kan
tänkas få viss betydelse även för själva förhandlingarna. Det förtjänar
erinras att 1937 års lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar, som förutsätter att protokoll föres vid sammanträde
inom lyckta dörrar enligt § 56, ger betryggande skydd mot offentliggörande
av sådant protokoll. För att få protokollföring vid hemligt sammanträde
till stånd kunna olika utvägar tänkas. Enklaste utvägen vore måhända endast
ett upphävande av nu gällande förbud i OSt § 14, varigenom möjlighet
förelåge för kamrarna att med ändring av hittills följd praxis besluta förande
av diskussionsprotokoll. Vill man lia säkerhet för att detta syfte
uppnås, kräves kanske dock ett uttryckligt stadgande härom, vilket i så fall
lämpligen kunde införas i OSt § 14. Att belasta grundlagen därmed synes
knappast motiverat.
4. Departementstjänstemans eller annan sakkunnigs närvaro vid kammarsammanträden
inom lyckta dörrar.
I praxis ha vid hemligt sammanträde både kanslipersonal och stenografer
varit avlägsnade. Av riksdagstjänstemännen lia endast sekreterarna varit
närvarande i kamrarna. Närvaro av vissa statstjänstemän, såsom vid offent
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
17
liga kammarsammanträde!! är brukligt, synes i allmänhet icke ha förekommit,
och örn tillåtligheten härav har rått tvekan.
önskvärdheten att statsrädsledamot, som framför meddelande till kamrarna,
även vid hemligt sammanträde må kunna åtföljas av departementstjänsteman
eller annan sakkunnig för att därigenom lia lättare tillgång till
erforderliga upplysningar synes uppenbar. Lösningen av denna fråga erbjuder
dess bättre inga svårigheter. Konstitutionsutskottet förklarar i anslutning
till vad även påpekas i herr Undéns motion alt enligt dess mening
hinder icke föreligger för att departementstjänsteman eller annan tillkallas
vid sammanträde inom lyckta dörrar. Det åsyftade arrangemanget torde
sålunda kunna uppnås utan annan åtgärd än en omläggning av praxis. Eventuell
föreskrift därom synes lämpligast lia sin plats i OSt.
5. Möjlighet för regeringsledamot att endast efter anmälan hos kamrarnas
talmän lämna meddelande, som må åtföljas av yttranden.
Då RO § 56 antogs, var motivet först och främst att man önskade legalisera
en lämplig form för sådana regeringsmeddelanden i utrikespolitiska frågor,
som tidigare under världskriget på inofficiell väg lämnats riksdagen, för att
därigenom underlätta fortsatt kommunikation mellan statsmakterna i dessa
frågor. Beslut örn meddelande fattas som bekant av konungen, varefter vederbörande
statsrädsledamot avlämnar Kungl. Maj:ts skrivelse härom i kamrarna.
Talmännen utsätta sedan dag för meddelandets framförande. Den
sålunda anvisade formen innebär en nyhet — framförandet av fristående
meddelanden — varigenom regeringen grundlagsenlig! beredes väg att träda
i förbindelse med riksdagen på annat sätt än genom proposition eller
genom uppträdande i samband med i riksdagen väckta och behandlade
frågor.
Den frågan kan emellertid uppställas örn icke statsrädsledamot äger möjlighet
att oavsett § 56 i enklare form, endast efter anmälan hos kamrarnas
talmän, framföra fristående meddelanden. Frågan torde böra besvaras jakande;
i praxis har denna möjlighet sedan gammalt vid skilda tillfällen
anlitats. Några exempel därpå skola anföras. Att märka är att det här är
fråga örn meddelanden, som verkligen kunna kallas fristående och vilka
alltså icke, såsom i vissa fall förekommit, framförts »utom ämnet» under
debatt om annat ärende.
Strax före den Staaffska ministärens avgång 1914 gav statsministern i
andra kammaren (11 febr.) en längre redogörelse för de mellan konungen
och statsrådet förda förhandlingarna, varpå diskussion följde. Redogörelsen
upplages under § 8 i protokollet, där det heter att talmannen härefter
på begäran »gav ordet å hans exc. herr statsminister Staaff, som anförde»
etc. Förut hade en del frågor om val, protokollsjuslering m. m. avgjorts.
En vecka senare (18 febr.) gav den nytillträdande statsministern Hammarskjöld
under liknande former ett meddelande i andra kammaren rörande
regeringens program (§ 2 i protokollet), varpå också en längre diskussion
följde. I första kammaren framfördes samtidigt samma meddelande av utrikesministern,
som genast vid sammanträdets början erhöll ordet. Underrättelse
örn dessa meddelanden hade av statsministern föregående dag vid
ett sammanträde med talmännen givils dessa, som föreslogo att meddelandena
skulle göras i början av följande dags plena. Vid 1917 års riksdag
lämnade utrikesminister Lindman i andra kammaren, efter det att en del
gemensamma voteringar ägt rum, ett meddelande örn de allmänna utrikespolitiska
förhållandena (13 juni), vilket meddelande av honom senare på dagen
upprepades i första kammaren, vid håda tillfällena med åtföljande ytt
Bihang
till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 25i. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
randen av ett antal kammarmedlemmar. Här torde man påträffa den närmaste
förebilden till den ordning, som sedermera går igen i § 56. I alla
de nämnda fallen voro givetvis kammarsammanträdena offentliga. Slutligen
må erinras om de meddelanden angående den nya regeringens program,
som strax i början av kamrarnas plena den 13 december 1939 lämnades av
statsminister Hansson i andra kammaren och av statsrådet Bagge i första
kammaren.
Som synes skilja sig de fristående meddelanden, som ovan omnämnts,
formellt från meddelanden enligt § 56 därigenom att initiativet tages av enskild
statsrådsledamot, ej av Kungl. Majit, och att meddelandet kommer till
stånd endast efter överenskommelse med talmannen, ej på grund av kunglig
skrivelse. Vidare framföras de under vanligt plenum, ehuru för sig
utan samband med annan fråga, under del att meddelanden enligt § 56 i
regel bruka lämnas vid ett uteslutande för desamma utsatt plenum. Om behov
verkligen föreligger alt med undanskjutande av den i § 56 föreskrivna,
en smula tungrodda ordningen särskilt beträffande utrikespolitiska meddelanden
anlita en äldre, låt vara något smidigare praxis på sidan av grundlagen
är en fråga varom det är svårt att uttala en bestämd mening. En annan
sak är som nämnt att regeringen har en viss möjlighet att under föredraget
överläggningsämne avge förklaring, som strängt taget ej har samband
med detta. Denna möjlighet synes ibland även på senare tid ha tagits i
bruk.
Utrikesutskottet.
Under de diskussioner i riksdagen, som föregingo utrikesutskottets inrättande,
var det särskilt två spörsmål som tilldrogo sig uppmärksamhet. De
rörde dels utskottets kompetensområde, dels statsrådsledamots (utrikesministerns)
tillträde till utskottet. Huruvida någon ändring kan anses påkallad
i de bestämmelser, som reglera utskottets ställning i omnämnda avseenden,
skall i det följande beröras. Närmare bestämt gälla dessa frågor dels utvidgning
av utskottets kompetensområde i fråga örn behandlingen av överenskommelser
med främmande makter, dels närvaro i utskottet av jämväl annan
statsrådsledamot än ministern för utrikes ärendena.
1. Utvidgning av utrikesutskottets kompetensområde i fråga örn behandlingen
av överenskommelser med främmande makter.
Enligt RO § 37 mom. 1 skall utrikesutskottet »meddela utlåtanden och avgiva
förslag i anledning av dit hänvisade frågor, som angå rikets förhållande
till främmande makter och ej tillhöra annat utskotts behandling».
Stadgandet är mycket allmänt avfattat, och det vållar en viss svårighet att
närmare precisera området för den verksamhet som skall anses tillhöra utrikesutskottet.
Icke alla utrikesfrågor gå till detta utskott, utan det förutsättes
att vissa av dessa frågor förberedelsevis behandlas på annat håll. Utrikesfrågornas
behandling är sålunda till viss grad splittrad mellan utrikesutskottet
och andra utskott, och det kan vara ovisst var gränsen går mellan
de konkurrerande utskottens verksamhetsområden. I själva verket finnes
möjlighet inom grundlagens ram till viss variering av praxis, och för att
vinna klarhet i kompetensfrågan har man därför skäl att se till hur denna
praxis gestaltat sig. Nedan lämnas några uppgifter därom från de tre sista
åren. Någon ledning torde därav kunna hämtas i frågan örn behovet av en
utvidgning av utrikesutskottets kompetens.
Det förtjänar emellertid framhållas att utrikesutskottets inrättande otvivelaktigt
betydde större enhetlighet och koncentration i behandlingen av ut
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
19
rikesfrågor inom riksdagen. Tidigare tillkom det konstitutionsutskottet att
behandla frågor angående överenskommelser med främmande makter, som
ej tillhörde annat utskotts behandling. En del motionsvis framförda utrikesfrågor
(skrivelseförslag) av skilda slag hänvisades till tillfälligt utskott.
1 stort sett torde kunna sägas att den befattning med utrikesfrågor, som förut
tillhörde konstitutionsutskottet och tillfälligt utskott, från och med 1937
koncentrerats hos utrikesutskottet. Däremot kvarstår, i förhöjd grad till
och med, beträffande överenskommelser med främmande makt den obestämda
fördelning mellan utrikesutskottet och annat ständigt utskott, som
förut kännetecknat förhållandet mellan konstitutionsutskottet och annat sådant
utskott.
De med utrikesutskottet konkurrerande utskotten äro företrädesvis bevillningsutskottet
och lagutskotten men eventuellt även andra av de ständiga
utskotten, t. ex. statsutskottet. Frågor om överenskommelser, som på grund
av sitt sakliga innehåll höra till dessa utskott, skola till dem hänvisas. I
överensstämmelse härmed har det varit regel att handelsavtal och i allmänhet
överenskommelser, som rört ändring av tullsatser eller beskattningsfrågor,
handlagts av bevillningsutskottet. Under de tio åren närmast före 1937
behandlades 25 sådana överenskommelser i bevillningsutskottet, i de allra
flesta fallen (bortåt 20) utan att några debatter uppstodo i riksdagen. Endast
i två fall ägde längre diskussioner rum. Tilläggas må att i ett eller
annat fall handelsavtal icke gingo till bevillnings- utan till konstitutionsutskottet.
Det var då fråga om avtal, vilka innehöllo åtskilliga bestämmelser
av icke handelspolitisk natur, överenskommelser berörande lagstiftningsfrågor
lia gått till lagutskotten. En hel mängd konventioner rörande arbetarlagstiftning,
föreslagna eller rekommenderade av den internationella arbetsorganisationen,
lia sålunda behandlats av andra lagutskottet, vissa avtal
berörande civilrättsliga spörsmål av första lagutskottet. Bland överenskommelser,
som tidigare hört under konstitutionsutskottet och numera sålunda
höra under utrikesutskottet, kunna nämnas skiljedomskonventioner, folkrättsliga
avtal och överenskommelser av rent politisk natur. Tvekan om
arbetsfördelningen inställer sig givetvis, då en överenskommelse är av blandad
art. Handelstraktater kunna t. ex. vara av övervägande politisk natur
och skäl tala då för att de hänvisas till utrikesutskottet i stället för bevillningsutskottet.
I allmänhet torde inte heller något hinder möta att så sker.
Genom en uppmjukning av bestämmelserna örn de ständiga utskottens kompetens,
som infördes 1933 (RO § 44), finns möjlighet att till utrikesutskottets
förmån beskära hänvisningen av överenskommelser till andra utskott.
I själva verket torde det i icke ringa grad bero på utrikesutskottet självt
att leda in utvecklingen i en sådan riktning.
En blick på praxis under de tre sista åren visar att utrikesutskottet under
denna tid avgivit tillsammans 24 utlåtanden. Hälften av dessa har behandlat
propositioner, hälften motioner. De förra lia rört vissa internationella
avtal (fyra stycken), i ett fall en skiljedomskonvention, i ett annat fall
cn handels- och sjöfartstraktat, överenskommelse örn skydd av Ålandsöarnas
neutralitet och i samband därmed stående förslag örn viss ändring av värnpliktslagen,
fråga örn ändring av Nationernas förbunds akt samt i tre fall
lag angående frivilligas deltagande i .spanska inbördeskriget. Motionerna
lia dels berört Sveriges ställning till Nationernas förbund, dels, och i de flesta
fallen, diverse vittsvävande projekt till den mellanfolkliga samlevnadens förbättring.
Det kan knappast sägas att den arbetsbörda, sorn ålegat utrikesutskottet,
varit särdeles tyngande. Av de frågor det haft att befatta sig med
synes en del lia varit av jämförelsevis ringa vikt. I den mest betydelsefulla
frågan, Ålandsfrågan, blev propositionen återtagen.
20
Kungl. Majlis proposition nr 254.
Ur ren arbetsbelastningssynpunkt torde sålunda en utvidgning av utskottets
uppgifter icke inge större betänkligheter. Om den ur andra synpunkter
kan anses påkallad torde i någon mån framgå vid en undersökning av bevillnings-
och lagutskottens handläggning av överenskommelser under den
sista treårsperioden. Bevillningsutskottet har behandlat sex överenskommelser,
av vilka fem varit avtal mellan Sverige och annan makt angående
undvikande av dubbelbeskattning. Det har härvidlag icke varit fråga om
stort mer än rena expeditionsärenden. Vidare har utskottet yttrat sig örn
ett avtal mellan Sverige, Estland och Finland angående förhindrande av
spritsmuggling. Endast i detta fall uppstodo debatter i kamrarna. Andra
lagutskottet har såsom tidigare haft att avge ett antal utlåtanden (sex stycken)
angående förslag om konventioner från den internationella arbetsorganisationen
rörande viss arbetarlagstiftning. Första lagutskottet har haft till
behandling en konvention om kvarstad å vissa luftfartyg. I de nämnda fallen
ha inga eller endast högst korta debatter förekommit i kamrarna.
Vid en jämförelse mellan å ena sidan utrikesutskottets och å andra sidan
de med detta närmast konkurrerande utskottens handläggning av avtalsfrågor
får man icke det intrycket att nuvarande ordning egentligen varit förenad
med olägenheter. Några hinder synas icke ha förelegat att hänskjuta
till utrikesutskottet alla sådana frågor, som det befunnits önskvärt att lägga
under dess behandling. Det kan observeras att det behandlat handelsavtal
ävensom vissa lagfrågor, vilka tydligen ansetts i mer eller mindre mån vara
av politisk natur. Utgår man från det material praxis erbjuder, synes sålunda
en utvidgning av utrikesutskottets arbetsfält icke vara motiverad.
Man skulle visserligen utan större risk för att den sakliga behandlingen av
de hittills till bevillnings- och lagutskotten hänvisade frågorna bleve lidande
kunna driva strävan efter enhetlighet så långt att alla överenskommelser
överfördes till utrikesutskottet. Men en sådan åtgärd synes icke behövlig
för uppnående av en ändamålsenlig koncentration av avtalsfrågorna till detta
utskott. Redan obestämdheten i gränsreglering enligt RO § 37 mellan utrikesutskottet
och andra utskott verkar till utrikesutskottets fördel. Tages
ytterligare hänsyn till den genom RO § 44 givna uppmjukningen i bestämmelserna
om de ständiga utskottens kompetens, synes säkerhet finnas för
att utrikesutskottet i framdeles uppkommande situationer i vart fall icke
undandrages några överenskommelser, som kunna anses vara av politisk
vikt.
2. Närvaro i utrikesutskottet av jämväl annan regeringsledamot än ministern
för utrikes ärendena.
Då RO § 37 stadgar rätt för utrikesministern att närvara vid utrikesutskottets
sammanträde, utgör detta stadgande som bekant ett undantag från den
allmänna regeln om förbud mot statsrådsledamöters närvaro i utskott. Undantaget
motiverades vid utrikesutskottets tillkomst med de speciella förutsättningarna
för detta utskotts verksamhet. Skulle det utrikespolitiska samarbetet
mellan regering och riksdag genom det nyskapade organet bibehållas och förstärkas
vore det nödvändigt att samråd med utrikesministern kunde äga rum.
Ett viktigt motiv för utrikesministerns närvaro var naturligtvis även den omständigheten
att samma församling skulle fungera som utrikesnämnd och utrikesutskott.
Det vore tämligen meningslöst att kommunikationen i utrikesfrågor
mellan denna församling och utrikesministern, när den sammanträder
som nämnd, skulle vara avklippt, när den sammanträder som utskott, eventuellt
för behandling på ett senare stadium av samma utrikesfrågor som förut
dryftats i nämnden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
21
De skäl, som tala för utrikesministerns närvaro i utrikesutskottet, kunna i
själva verket anföras även till stöd för statsministerns och andra statsrådsledamöters
rätt att där närvara. Även härvidlag är personalunionen mellan
utrikesnämnd och utrikesutskott av betydelse. Enligt RO § 50 äga stats- och
utrikesministrarna samt efter tillkallelse av konungen andra statsrådsledamöter
ävensom särskilda sakkunniga tillträde till nämnden. Det synes uppenbart
att statsministern bör kunna infinna sig lika väl i utskottet som i nämnden,
vilket gäller även andra medlemmar av statsrådet, exempelvis försvarsministern
och handelsministern. I fall då samråd med statsministern eller annan
statsrådsledamot i utskottet befinnes särskilt önskvärt, är det för närvarande
visserligen tänkbart att den utvägen tillgripes att utskottets ledamöter för ändamålet
kallas till sammanträde i nämnden. Men en dylik utväg, som någon
gång lär ha anlitats, är omständlig och även ur andra synpunkter föga tilltalande.
Det synes därför vara praktiskt motiverat att viss likformighet föreskrives
ifråga om regeringsledamöters ställning till utskott och nämnd. Sådan
likformighet gäller för övrigt redan i andra avseenden. I enlighet härmed har
förslag till ändring av RO § 37 mom. 2 uppgjorts.
Utrikesnämnden.
Rörande utrikesnämnden ha sedan 1921 flere reformförslag framställts utan
att leda till annat resultat än förut omnämnda grundlagsändring, varigenom
suppleant fått rätt att även vid tillfälligt förfall för ledamot (ej blott vid inträdd
ledighet) tjänstgöra i nämnden i dennes ställe. I nära samband härmed
står frågan om suppleants rätt att endast i denna sin egenskap övervara nämndens
sammanträden. Som bekant stadgas förbud häremot i RO § 50. Ett
annat spörsmål, som förtjänar uppmärksammas, gäller protokollföring i
nämnden. Båda dessa frågor ha tidigare behandlats i den utredning, som föranstaltades
på grund av skrivelse från riksdagen 1924. Då de här återupptagas
sker det i anslutning till nämnda tidigare utredning.
1. Rätt för suppleant att övervara utrikesnämndens sammanträden.
Anledningen till att de från början rörande suppleanterna i utrikesnämnden
stadgade bestämmelserna gjordes betydligt mera restriktiva än de som gälla
för suppleanter i utskott var strävan att trygga diskretion och kontinuitet vid
nämndens förhandlingar. Dessa bestämmelser voro utan tvivel onödigt snäva.
Sedan som nämnt suppleant i nämnden numera äger tjänstgöra vid förfall
för ordinarie ledamot, synes redan härav följa som konsekvens att han borde
äga möjlighet att även eljest vara närvarande i nämnden. Han skulle därigenom
få bättre tillfälle att inhämta sådana kunskaper och upplysningar, som
kunna göra honom skickad att vid behov ersätta ordinarie ledamot. Måhända
kan det också sägas att tillåtelse för ett större antal riksdagsledamöter än vad
nu är fallet att närvara i nämnden skulle bidraga att till en viss grad bryta
den isolering, som ansetts vara karakteristisk för denna institution.
Ett avgörande skäl även för bär ifrågavarande reform har tillkommit genom
utrikesutskottets inrättande och dettas med nämnden gemensamma uppsättning
av ledamöter och suppleanter. Det förefaller ohållbart att suppleanterna
väl äga frihet att infinna sig i utskottet men äro utestängda, då dettas
ledamöter sammanträda som nämnd. Denna ordning är så mycket ohållbarare,
som delvis samma frågor förekomma i nämnd och utskott; det är
uppenbarligen av betydelse för suppleanternas förutsättningar att fylla sina
uppgifter att de kunna följa dessa frågors behandling på båda ställena. Gent
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
emot de skäl, som sålunda tala för reformen, torde den invändningen att
suppleanternas möjligheter att komma tillstädes i nämnden, då denna sammanträder
mellan riksdagarna, ställa sig mycket olika för de i eller nära huvudstaden
boende och dem, som ha sina hemvist längre bort, icke böra tillmätas
någon egentlig betydelse.
För genomförande av den åsyftade nyordningen torde det vara tillräckligt
att i RO § 50 andra stycket upphäva den bestämmelse, som förbjuder suppleanterna
att i. denna egenskap övervara nämndens sammanträden. I samband
härmed bör i RF § 54 införas föreskrift om varsamhets- och tystnadsplikt för
suppleanterna. Genom denna föreskrift får även suppleanternas rätt att närvara
i nämnden ett visst, örn ock indirekt uttryck i grundlagen.
2. ProtokollÖring i utrikesnämnden.
I den kommitté, som 1919 uppgjorde förslag till de sedan antagna grundlagsbestämmelserna
örn riksdagens ställning till utrikespolitiken, diskuterades
ett särskilt stadgande örn protokollföring i nämnden. Det skulle gå ut
därpå att yttranden i nämnden borde protokolleras, då förhandlingarnas ledare
så beslöt eller ledamot därom själv gjort yrkande. Kommittén avstod dock
frångått föreslå någon grundlagsbestämmelse örn protokollföringen i förlitande
på att praxis skulle utveckla sig i den riktning kommittén tänkt sig. I stort
sett torde det också^ kunna sägas att så skett. Förhandlingarna i nämnden ha
försiggått under tvångsfria former, och de protokollsanteckningar som förts
därom av sekreteraren ha i allmänhet icke upptagit yttranden av ledamöterna.
Dessa anteckningar ha så till vida en egendomlig karaktär, som de visserligen
förås av sekreteraren på uppdrag av förhandlingarnas ledare men icke torde
läsas upp för nämnden och än mindre bli föremål för justering från dennas
sida. Nämnden får sålunda icke någon officiell kunskap om innehållet i
protokollsanteckningarna, vilka emellertid erhålla stats- och utrikesministrarnas
namnunderskrifter. Ur formell synpunkt har nämnden strängt taget intet
protokoll, och vad som intages i sekreterarens anteckningar står utanför dess
kontroll.
Mot det formlösa i protokollföringen ha vid skilda tillfällen anmärkningar
framställts med yrkanden om fasta regler i detta avseende. Skulle sådana regler
anses behövliga, varför vissa skäl synas tala, torde de redan inom 1919
års kommitté ifrågasatta kunna för ändamålet användas. De utgå från förutsättningen
att diskussioner i allmänhet ej böra förekomma, men att det i vissa
fall kan befinnas önskvärt att yttranden av ledamöterna tagas till protokollet.
Den som leder nämndens förhandlingar bör kunna besluta därom och ledamot
bör själv äga möjlighet att få sitt yttrande intaget i protokollet, när han gjort
yrkande därom. I överensstämmelse härmed föreslås ett grundlagsstadgande
såsom tillägg till RO § 50.
Förslag till grundlagsändringar.
Nuvarande lydelse. Föreslagen lydelse.
Regeringsformen.
§
Ledamöterna av — — — nästa
sammanträde.
Ministern för---erhålla be
tydelse.
Nämndens ledamöter böra visa
största varsamhet i avseende å med
-
54.
Ledamöterna av — — — nästa
sammanträde.
Ministern för---erhålla be
tydelse.
Nämndens ledamöter och de för
dem valda suppleanter böra visa
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
23
Nuvarande lydelse.
delanden till andra om vad vid
nämndens sammanträden förekommit.
I fall, då Konungen eller den
som i hans frånvaro leder förhandlingarna
prövar ovillkorlig tystnadsplikt
vara av nöden, vare ledamöterna
därtill förbundna. Ledamot
skall första gången han deltager i
sammanträde avgiva försäkran örn
tystnadspliktens iakttagande.
Föreslagen lydelse.
största varsamhet i avseende å meddelanden
till andra örn vad vid nämndens
sammanträden förekommit. I
fall, då Konungen eller den som i
hans frånvaro leder förhandlingarna
prövar ovillkorlig tystnadsplikt vara
av nöden, vare ledamöterna och suppleanterna
därtill förbundna. Ledamot,
så ock suppleant, skall första gången
han år närvarande vid sammanträde
avgiva försäkran om tystnadspliktens
iakttagande.
Riksdagsordningen.
§ 37.
2. Då något — — — delgivas utskottet.
Ministern för utrikes ärendena må
själv eller genom ämbets- eller tjänsteman
meddela utskottet muntliga
eller skriftliga upplysningar.
2. Då något---delgivas ut
skottet.
Statsministern och ministern för
utrikes ärendena, så ock annan statsrådets
ledamot, som därom anmodas,
må själva eller genom ämbets- eller
tjänsteman meddela utskottet muntliga
eller skriftliga upplysningar.
§ 50.
Val av — — — sina befattningar.
Inträffar ledighet i nämnden, inträde
suppleant såsom ledamot i den
avgångnes ställe. Har ledamot hos
Konungen anmält förfall, må suppleant
kallas att i den frånvarandes
ställe tjänstgöra i nämnden. Beträffande
den ordning, som vid inträde
skall iakttagas mellan suppleanterna,
gälle enahanda bestämmelser som i
fråga om suppleants inträde i utskott.
Ej må den, som är suppleant, i
annat fall än här ovan sägs övervara
nämndens sammanträden.
Konungen sammankallar---
förordnar Konungen.
Skulle minst — — — nämnden
sammankallad.
Val av---sina befattningar.
Inträffar ledighet i nämnden, inträde
suppleant såsom ledamot i den
avgångnes ställe. Har ledamot hos
Konungen anmält förfall, må suppleant
kallas att i den frånvarandes
ställe tjänstgöra i nämnden. Beträffande
den ordning, som vid inträde
skall iakttagas mellan suppleanterna,
gälle enahanda bestämmelser som i
fråga om suppleants inträde i utskott.
Konungen sammankallar---
förordnar Konungen.
Vad ledamot av nämnden vid överläggningarna
yttrat skall till protokoll
tagas, dd beslut därom fattats av den,
som leder förhandlingarna, eller ledamoten
själv därom gjort yrkande.
Skulle minst — — — nämnden
sammankallad.
24 Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
Nuvarande lydelse. Föreslagen lydelse.
Ledamot av — — — bestämda Ledamot av — — — bestämda
grunder. grunder.
§56.
Prövar Konungen lämpligt att i
fråga, som angår rikets förhållande
till främmande makt, eller i annat
ärende av större allmänt intresse
meddelande muntligen göres till riksdagen,
tillkommer det statsrådsledamot,
som Konungen därtill förordnar,
att i vardera kammaren framföra
meddelandet. Ej vare ledamot av
kammaren förmenat att yttra sig
över vad sålunda meddelats.
Konungen äger---lyckta dör
rar.
Prövar Konungen lämpligt att i
fråga, som angår rikets förhållande
till främmande makt, eller i annat
ärende av större allmänt intresse
meddelande muntligen göres till riksdagen,
tillkommer det statsrådsledamot,
som Konungen därtill förordnar,
att vid gemensamt sammanträde med
kamrarna framföra meddelandet.
överläggning över vad sålunda meddelats
må endast äga rum i vardera
kammaren för sig. Kammare vare
obetaget att besluta det uttalande,
vartill det framförda meddelandet
kan föranleda; dock att väckt fråga
därom ej må avgöras förrän vid ett
nästföljande sammanträde.
Konungen äger---lyckta dör
rar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
25
Bilaga B.
Riksdagsdebatter rörande utrikespolitiska frågor under
åren 1936-1939.
Första kammaren. Andra kammaren.
1936.
11 jan.: remissdebatten (nr 3 s. l).
19 fehr.: motioner om Sveriges utträde
ur Nationernas förbund
samt om Nordens framträdande
med en ny utrikespolitik (nr 10
s. 2 och 20).
26 maj: besvarande av interpellationer
örn Sveriges ställning till Nationernas
förbund samt om en
Nordens fredsplan för alla världsdelars
fred (nr 36 s. 1).
17 och 18 jan.: remissdebatten (nr
3 s. 1 och nr 4 s. 1).
19 fehr.: motion om Sveriges utträde
ur Nationernas förbund (nr 10
s. 24).
1937.
20 jan.: remissdebatten (nr 4 s. 1).
22 och 24 fehr.: proposition ang. förhindrande
av frivilligas deltagande
i spanska inbördeskriget (nr
13 s. 8 och nr 14 s. 2).
2 mars: besvarande av interpellatio
ner
ang. fredsfrågans upptagande
inom den s. k. Oslo-ententen samt
ang. en fredsentent mellan Baltiska
havets småstater (nr 16 s.
1).
3 mars: proposition ang. förhindran
de
av frivilligas deltagande i
spanska inbördeskriget m. m. (nr
16 s. 9).
19 maj: motioner om en fredsplan,
om världsproblemets språkfråga,
örn Sveriges utträde ur Nationernas
förbund m. m. (nr 33 s. 2).
20 jan.: remissdebatten (nr 4 s. 1).
27 jan.: besvarande av interpellationer
ang. frivilliga i spanska inbördeskriget
m. m. samt ang.
Sveriges ställning till noninterventionspolitiken
i fråga om det
spanska inbördeskriget m. m. (nr
6 s. 9).
22 febr. och 3 mars: propositioner
ang. förhindrande av frivilligas
deltagande i spanska inbördeskriget
m. m. (nr 12 s. 8 och nr 15
s. 7).
11 mars: proposition ang. Sveriges
bidrag till kostnader i samband
med noninterventionspolitiken i
Spanien (nr 17 s. 117).
28 april: proposition rörande kostnaderna
i samband med evakuering
av det svenska beskickningshuset
i Madrid (nr 27 s. 14).
22 maj: motion om uppsägande av
Sveriges medlemskap i Nationernas
förbund samt proposition ang.
förhindrande av frivilligas deltagande
i spanska inbördeskriget
m. m. (nr 34 s. 51 och 71).
Bihang till riksdagens protokoll t9i0. 1 sami. Nr 2~>4.
3
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
Första kammaren. Andra kammaren.
1938.
17 jan.: remissdebatten (nr 4 s. 2)
23 fehr.: proposition ang. förhindrande
av frivilligas deltagande i
spanska inbördeskriget (nr 14
s. 2).
1 juni: motioner om Sveriges ställning
till Nationernas förbund
samt om bildande av ett Nordens
fredsförbund m. m. (nr 40 s. 33
och 71).
17 jan.: remissdebatten (nr 4 s. 1).
9 fehr.: anslagen till utrikesdepartementet
(nr 10 s. 11).
23 fehr.: proposition ang. förhindrande
av frivilligas deltagande i
spanska inbördeskriget (nr 14
s. 3).
/ juni: motioner örn Sveriges ställning
till Nationernas förbund (nr
41 s. 13).
1939. (Lagtima.)
13 jan.: sammanträde inom lyckta
dörrar (nr 2 s. 6).
18 jan.: remissdebatten (nr 4 s. 2).
22 mars: besvarande av fråga ang.
Sveriges erkännande av Burgosregeringen
(nr 20 s. 2).
29 mars: ang. besvarande av interpellation
om Ålandsfrågan (nr 21
s. 5).
6 juni: återkallande av proposition i
Ålandsfrågan (nr 37 s. 1).
9 juni: proposition ang. vissa änd
ringar
i Nationernas förbunds
akt samt motioner rörande världsspråksfrågan
och minoritetsskydd
(nr 39 s. 43).
10 juni: återkallande av proposition
i Ålandsfrågan samt av proposition
rörande det s. k. Londonavtalet
(nr 40 s. 15).
13 jan.: sammanträde inom lyckta
dörrar (nr 2 s. 9).
18 jan.: remissdebatten (nr 4 s. l).
11 fehr.: anslagen till utrikesdepartementet
(nr 10 s. 10).
1 mars: besvarande av interpellation
ang. ett av generalfältmarskalk
Göring framställt erbjudande av
ett ambulansplan (nr 14 s. 1).
22 mars: besvarande av interpellation
i Ålandsfrågan (nr 20 s. 6).
8 maj: besvarande av interpellation
i Ålandsfrågan (nr 29 s. 2).
6 juni: återkallande av proposition i
Ålandsfrågan (nr 37 s. 10).
9 juni: proposition ang. vissa änd
ringar
i Nationernas förbunds akt
(nr 39 s. 82).
10 juni: återkallande av proposition
i Ålandsfrågan (nr 40 s. 5).
1939. (Urtima.)
12 sept.: remissdebatten (nr 2 s. l). 12 sept.: remissdebatten (nr 2 s. 1).
8 nov. besvarande av fråga ang.
Åland (nr 16 s. 3).
Stockholm 1940. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
401702