Kungl. Maj:ts proposition nr 246.
1
Nr 246.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 9 § förordningen den 16 maj 1884
(nr 25) angående patent; given Stockholms slott den
10 maj 1940.
Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag örn ändrad lydelse av 9 § förordningen den 16
maj 1884 (nr 25) angående patent.
GUSTAF.
Fritiof Domö.
Bihang till riksdagens protokoll 19A0. 1 sami. Nr 246.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 246.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 9 § förordningen den 16 maj 1884 (nr 25)
angående patent
Härigenom förordnas, att 9 § förordningen den 16 maj 1884 angående
patent skall hava ändrad lydelse på sätt nedan angives:
9 §•
Anmäla sig flera för erhållande av patent å samma eller väsentligen lika
uppfinning, havé den företräde, som först inkom till patentmyndigheten med
så beskaffade ansökningshandlingar, att ansökningens föremål därav tydligt
framgår.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, men skall icke
äga tillämpning vid bestämmande av företräde mellan patentansökningar,
som dessförinnan inkommit till patentmyndigheten.
Kungl. Maj.ts proposition nr 246.
3
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19
april 1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Domö, fråga om ändrad lydelse
av 9 § förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent samt anför:
Kungl. Majit har förut denna dag på min hemställan beslutat avlåta proposition
till riksdagen angående anslag till främjande och nyttiggörande av
vissa uppfinningar m. m. Bland annat avser propositionen inrättande av en
statens uppfinnarnämnd med uppgift att främja och nyttiggöra uppfinningar
och tekniska uppslag, vilka med hänsyn till deras möjlighet att med erforderlig
snabbhet och rimliga medel tillgodose aktuella behov äro av värde för
försvarsberedskapen eller folkförsörjningen. Vad sålunda föreslagits ansluter
sig till ett betänkande i ämnet, som den 21 mars 1940 avgavs av särskilda utredningsmän.
Detta betänkande innehåller även förslag till viss ändring i 9 §
patentförordningen, för vilket jag nu torde få närmare redogöra.
Gällande hithörande bestämmelser m. m. Patentförordningens 4 § innehåller
följande föreskrifter om patentansökning:
»7 mom. Den, som vill erhålla patent, skall till patentmyndigheten ingiva
eller i betalt brev insända skriftlig ansökan samt därvid foga
beskrivning i två exemplar över uppfinningen och
de ritningar, som erfordras för att tydliggöra beskrivningen, jämväl i två
exemplar, ävensom, där sådant behöves, modeller, varuprov och dylikt.
Ansökningen skall innehålla uppgift om sökandens namn, yrke och postadress
samt uppfinningens benämning.
Beskrivningen skall vara så tydlig och fullständig, ali sakkunnig person bör
kunna med ledning därav utöva uppfinningen. Däri skall bestämt angivas
vad sökanden anser vara det nya i uppfinningen.
Är sökanden ej boende inom riket, foge han vid ansökningen jämväl fullmakt
för ett inom riket bosatt ombud alt i allt vad patentet angår för honom
svara.
Sökes patent å flera uppfinningar, varde särskilda ansökningshandlingar
för vardera ingivna.
2 mom. Uppgiver sökanden annan såsom uppfinnare, skall sökanden förete
handling, som visar, att han är dennes rättsinnehavare.
4 Kungl. Maj-.ts proposition nr 246.
3 mom. Därjämte åligge sökanden att bifoga en avgift (ansökningsavgift)
av femtio kronor.»
Ytterligare föreskrifter örn ansökningshandlingarna finnas i Kungl. Maj:ts
kungörelse den 31 december 1895 (nr 105 s. 1) angående beskaffenheten av
de handlingar, som i patentärenden inlämnas.
En patentansökning, som från början är i ett eller annat avseende ofullständig,
kan senare kompletteras. I sådant fall framställer patentmyndigheten
enligt 5 och 6 §§ patentförordningen skriftlig anmärkning med föreläggande
för sökanden att inom viss tid skriftligen yttra sig över anmärkningen
och avhjälpa förefintlig brist. Om yttrande icke inkommer inom den
föreskrivna tiden, avföres visserligen ansökningen, men sökanden kan återuppliva
den genom att inom fyra månader från utgången av nämnda tid inkomma
med yttrande och en återupplivningsavgift av tjugofem kronor.
Det förhållandet, att en ansökning från början varit ofullständig, kan dock
stundom lända sökanden till men i förhållande till andra ansökningar. I 9 §
patentförordningen stadgas, att om flera anmäla sig för erhållande av patent
å samma eller väsentligen lika uppfinning, skall den hava företräde, som
först inkom till patentmyndigheten med fullständiga ansökningshandlingar.
En senare inkommen ansökning kan sålunda komma att få företräde framföi
en tidigare inkommen, som från början var i ofullständigt skick.
Innebörden av 9 § torde icke vara fullt klar; olika tolkningar kunna tänkas.
I det 1878 avgivna betänkande, som i huvudsak legat till grund för vår nuvarande
patentförordning, talades i motsvarande stadgande om »behöriga ansökningshandlingar».
Ändringen till »fullständiga ansökningshandlingar» skedde
i enlighet med en hemställan av vissa ledamöter av högsta domstolen vid dess
granskning av förslaget. Med ändringen skulle enligt dessa ledamöter markeras,
att »endast ansökningshandlingarnas formella beskaffenhet kunde vara
av betydelse vid fråga om företrädesrätten». Andra ledamöter av högsta
domstolen riktade även kritik mot uttrycket »behöriga ansökningshandlingar»
och ansågo lagrummet böra ändras så, att därigenom uttrycktes, att den
skulle hava företräde, som först fullgjort allt vad första stycket i 4 § av förslaget
innehölle. I sistnämnda stadgande var föreskrivet, att vid ansökan om
patent skulle fogas såväl tydlig och fullständig samt av erforderliga ritningar,
modeller och varuprov åtföljd beskrivning över uppfinningen som ock stadgad
avgift för första patentåret.
Patent- och registreringsverket har icke i sin praxis givit uttrycket »fullständiga
ansökningshandlingar» sådan innebörd, att därunder skulle innefattas
samtliga i 4 § patentförordningen angivna ansökningsbilagor. Man skiljer
vid behandlingen mellan olika formella brister. Om ärende är i sådant skick,
att det ej kail göras till föremål för teknisk granskning, eller örn föreskriven
ansökningsavgift ej inkommit, delgiver ämbetsverkets sekreterare sökanden
föreliggande anmärkningar i ett s. k. kort föreläggande. Detta skall besvaras
inom en månad, och anstånd med svaret kan under normala förhållanden
ej påräknas; under nuvarande krigstid har emellertid ansetts kunna givas anstånd
även vid sådant föreläggande, när detta påkallats på grund av krigsfot
Kungl. Maj:ts proposition nr 246.
5
hållandena, föreligga däremot icke sådana brister, som nu berörts, överlämnas
ansökningen till teknisk granskning, och eventuella formella anmärkningar
— t. ex. att beskrivning eller ritning endast inkommit i ett exemplar
eller att ombudsfallmakt eller överlåtelsehandling saknas, där sådan erfordras
— delgivas sökanden tillsammans med de materiella anmärkningar, till vilka
granskningen kan giva anledning. I anslutning till denna uppdelning torde
inom ämbetsverket anses, att endast brister av förstnämnda slag äro av betydelse,
när det gäller att enligt 9 § patentförordningen bestämma företrädet
mellan flera patentansökningar.
Den s. k. patentlagstiftningskommitlén avgav år 1919 ett betänkande med
förslag till lag om patent m. m., som i 16 § första stycket innehöll följande
stadgande: »Har beskrivning över uppfinning, varå patent sökes, samt ritning,
där utan sådan ansökningens föremål icke kan bestämmas, icke då ansökningen
gjordes utan först senare inlämnats, skall ansökningen anses hava
inkommit till patentmyndigheten, då beskrivningen och i förekommande fall
ritningen inlämnades.»
Kommittén framhöll i motiveringen till detta stadgande, att det hade betydelse
ej endast vid kollision mellan olika ansökningar utan även i fråga örn
den tid, inom vilken nyhetshinder kunde uppkomma samt föranvändarrätt
grundläggas. Det vore enligt förslaget ej nödvändigt, för att rättsverkan i
detta avseende skulle inträda, att beskrivningen vöre i det skick, att den
kunde godkännas. En beskrivning endast i form av patentanspråk kunde
vara tillfyllest och likaså en beskrivning, som ej avslutades med anspråk.
Ett sådant fall kunde tänkas, att en sökande, eventuellt i samband med begäran
om prioritetsrätt, i en icke av beskrivning åtföljd ansökning förklarade,
att den skulle avse samma sak som en viss utländsk patentansökning
eller ett visst utländskt patent, och senare styrkte innehållet i denna ansökning
eller detta patent. Kommittén hade icke funnit anledning att ens för
dylikt fall låta ansökningen gälla såsom inkommen, förrän beskrivning inlämnats.
Handling på främmande språk skulle icke heller kunna godtagas
som beskrivning. —- Lagförslaget torde innebära, att den omständigheten, att
ansökningsavgift icke från början erlagts, ej i och för sig skulle medföra någon
rättsförlust för sökanden.
Mot kommitténs förslag i 16 § första stycket framfördes kritik bland annat
av svenska patentombudsföreningen i avgivet yttrande. Föreningen
framhöll bland annat, att identifiering av den avsedda uppfinningen stundom
kunde vara möjlig, även om icke beskrivning på svenska språket ingivits.
Uppfinningens innebörd kunde exempelvis framgå enbart av en ritning,
en modell eller en beskrivning på främmande språk. — Liknande synpunkter
framfördes av jernkontoret.
Utredningsmännens förslag. Utredningsmännens förslag lill ändring i
9 § patentförordningen sammanhänger i viss mån med deras tidigare omförmälda,
av Kungl. Majit godtagna förslag örn inrättande av cn statens
uppfinnarnämnd. I anslutning till sistnämnda förslag framhålla utrednings
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 246.
männen vikten av att uppfinnarnämnden åtnjöte uppfinnarnas fulla förtroende
och att deras uppslag och uppfinningar där kunde prövas utan risk för
obehörigt utnyttjande och ekonomisk förlust. Utredningsmännen uttala i
samband därmed, att det syntes lämpligt att nämnden, när till densamma
inkomme ett uppslag, som syntes kunna utgöra en patenterbar uppfinning,
anmodade förslagsställaren att snarast söka patent å uppfinningen; åtminstone
gällde det, örn förslagsställaren önskade ersättning. Emellertid innebure,
anföra utredningsmännen, stadgandet i 9 § patentförordningen, om patent-
och registreringsverkets i det föregående berörda praxis vore riktig,
vissa risker för den uppfinnare, som av nämnden hänvisades att söka patent.
Iian åtnjöte gentemot andra patentsökande endast företräde från den
tidpunkt, då han inkommit med »fullständiga ansökningshandlingar», varunder
då även innefattades erläggande av 50 kronor i ansökningsavgift. Men
en uppfinnare kunde vara obenägen att erlägga denna avgift, innan han
ännu visste, om hans uppfinning kunde finna användning.
Utredningsmännen anföra vidare:
Olika utvägar att komma till rätta med denna olägenhet kunde tänkas.
Det kunde ifrågasättas att införa sådana regler, att mindre bemedlade uppfinnare,
som hänvände sig till nämnden, erhölle visst uppskov med erläggande
av ansökningsavgift. En reglering av nu angiven innebörd syntes
dock knappast utgöra en fullt tillfredsställande lösning. Förmånen skulle
då bliva begränsad till sådana sökande, som vid prövning kunde anses vara
mindre bemedlade. Flertalet sökande skulle härigenom ställas utanför, och
prövningen skulle föranleda åtskilligt besvär både för den prövande myndigheten
och för de sökande.
Det kunde i detta sammanhang framhållas, att nuvarande praxis angående
de patenträttsliga konsekvenserna av underlåtenhet att från början erlägga
ansökningsavgift redan tidigare föranlett kritik. Det torde kunna ifrågasättas,
om bärande skäl för denna praxis förelåge. Det skulle för uppfinnare
i allmänhet — ej blott mindre bemedlade eller sådana, som vände sig till
den nu föreslagna nämnden — utgöra en avsevärd förmån att kunna söka
patent å olika uppslag och därefter erhålla visst rådrum för bestämmande, i
vad mån skäl förelåge att genom erläggande av ansökningsavgift fullfölja
ansökningarna, utan att sökanden behövde riskera, att under mellantiden
inkomna ansökningar skulle få företräde.
Det skulle visserligen kunna göras gällande, att en sådan förmån för de
sökande kunde leda till att patentmyndigheten bleve översvämmad av ansökningar,
som kunde betecknas såsom okynnesansökningar, varigenom
myndigheten skulle vållas besvär samt medsökande och den utomstående allmänheten
kunde tillskyndas förfång. Olägenheterna syntes dock kunna motverkas
genom att den tid, inom vilken ansökningsavgift skulle erläggas, gjordes
relativt kort och genom att ansökning icke upptoges till närmare teknisk
granskning, förrän ansökningsavgiften inkommit. Sistnämnda regel syntes
påkallad redan ur fiskalisk synpunkt. Vidare kunde det vara lämpligt att
uttryckligen föreskriva, att ansökning endast finge företräde gentemot andra
ansökningar från den tidpunkt sådana ansökningshandlingar förelåge,
att den sökta uppfinningen kunde tydligt identifieras.
Utredningsmännen hade därför kommit till det resultatet, att en ändring
och precisering av 9 § patentförordningen lämpligen borde genomföras. Vissa
betänkligheter kunde måhända göra sig gällande mot att i detta samman
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 246.
7
hang vidtaga en ändring i patentförordningen av sådan mera allmän räckvidd.
Särskilt skulle detta kunna sägas vara fallet, enär utredning rörande
helt ny patentlagstiftning för närvarande påginge, därvid syftet även vöre att
genom gemensamma överläggningar mellan delegerade från Danmark, Finland,
Norge och Sverige söka uppnå likformighet mellan dessa länder i väsentliga
delar beträffande patentlagstiftningens huvudgrunder. Utredningsmännen
hade emellertid från 1938 års patentutredning, som utförde denna utredning,
inhämtat, att avsikten icke vore att i en kommande svensk patentlag
i oförändrad form bibehålla stadgandet i 9 § patentförordningen, som icke
hade motsvarighet i övriga nordiska länder. Vid sådant förhållande syntes
man utan föregripande av den pågående patentutredningen kunna vidtaga
den avsedda ändringen i nämnda paragraf. Utredningsmännen hade för
övrigt samrått med 1938 års patentutredning örn utformningen av denna
ändring.
Utredningsmännen hava i anslutning till det här anförda föreslagit, att
i 9 § patentförordningen skulle, med ändring av nuvarande stadgande, föreskrivas,
att om flera anmälde sig för erhållande av patent å samma eller
väsentligen lika uppfinning, den skulle äga företräde, som först inkomme till
patentmyndigheten med så beskaffade ansökningshandlingar, att ansökningens
föremål, d. v. s. det för uppfinningen väsentliga, därav tydligt framginge.
Till närmare motivering av den föreslagna lagändringen anföra utredningsmännen
följande:
Liksom för närvarande komme enligt förslaget 9 § patentförordningen att
endast reglera företrädet mellan olika patentansökningar och att icke hava
betydelse för frågan om nyhetshinder eller föranvändarrätt. Ej heller rubbades
genom förslaget vad som för närvarande gällde om att ansökning
kunde enligt 25 § patentförordningen åtnjuta prioritet från tiden för ansökning
i främmande land.
Enligt förslaget bleve det vid kollision mellan patentansökningar i och
för sig utan betydelse, när ansökningsavgift erlagts för de olika ansökningarna.
Bestämmande för företrädet bleve tidpunkten för ingivande av ansökningshandlingar,
av vilka ansökningens föremål tydligt framginge. Det fordrades
enligt förslaget, att den avsedda uppfinningen tydligt kunde identifieras
genom det föreliggande materialet. Detta krav måste med styrka
upprätthållas, örn ej orättvisor skulle uppkomma. Genom förslaget avsåges
icke någon ändring i nuvarande praxis angående ändringar i ansökningshandlingarna
under ärendets behandling. Om därvid infördes något,
som patentmyndigheten ej ansåge böra få ingå i den ursprungliga ansökningen,
skulle sökanden alltså liksom för närvarande vara hänvisad att efter utbrytning
göra det tillkomna till föremål för särskild ansökning, för vilken
företrädesrätt endast kunde räknas från den tidpunkt, då tillägget infördes
i den ursprungliga ansökningen.
Med förslaget avsåges å andra sidan, att företrädesrätt tillkomme en ansökning
llän den tidpunkt, då den avsedda uppfinningen kunde tydligt
identifieras genom det föreliggande materialet, oavsett i vilken form detta
vore för handen. I främsta rummet komme här beskrivningen i betraktande,
därvid — såsom patentlagstiftningskommittén framhållit — en beskrivning
kunde vara tilli yllest, som ej avslutades med patentanspråk eller som
endast bestode av patentanspråk. Hänsyn syntes vidare höra tagas ej blott
till beskrivning på svenska språket. En beskrivning på främmande språk
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 246.
borde kunna grundlägga företrädesrätt enligt 9 §, om den vore avfattad på
sådant språk, som allmänt förstodes inom patentmyndigheten, nämligen
danska, norska, engelska, franska eller tyska.
Det syntes emellertid icke böra vara obetingat nödvändigt, att uppfinningen
kunde identifieras genom beskrivning eller därmed jämförlig handling.
Stundom, ehuru kanske mera undantagsvis, torde enbart en ritning
utan tillhörande beskrivning kunna giva tillräcklig upplysning örn det för
uppfinningen väsentliga. Någon gång kunde kanske detsamma gälla örn en
modell. Uttrycket »ansökningshandlingar» vore avsett att givas så vidsträckt
innebörd, att det vore tillämpligt även i sistnämnda fall.
Avsikten vore icke, att efter genomförande av den nu föreslagna ändringen
i 9 § patentförordningen skulle inträda någon rubbning^ beträffande patentoch
registreringsverkets förut omförmälda praxis i fråga om s. k. korta
förelägganden. Sådana skulle liksom för närvarande givas dels i ärenden,
som ej vore i sådant skick, att de kunde göras till föremål för teknisk
granskning, och dels i ärenden, där ansökningsavgift ej° inkommit. I motsats
mot nuvarande tillvägagångssätt skulle emellertid sådana ansökningar,
som i och för sig kunde tekniskt granskas men där ansökningsavgift ej inkommit,
remitteras till vederbörande tekniska granskare, så att denne finge
kännedom om ansökningarna och kunde bevaka deras företrädesrätt gentemot
kolliderande ansökningar. Däremot skulle, såsom tidigare berörts, den
egentliga tekniska granskningen icke påbörjas, förrän ansökningsavgift inkommit.
Det torde ankomma på patent- och registreringsverket att utfärda
erforderliga bestämmelser i nu ifrågavarande avseenden.
Det hade redan nämnts, att enligt patent- och registreringsverkets praxis
korta förelägganden skulle besvaras inom en månad och att anstånd med
besvarandet under vanliga förhållanden ej kunde paräknas. Ej heller härutinnan
torde någon generell ändring vara erforderlig. Det vore ur flera
synpunkter önskvärt, att ansökningsavgift inkomme snarast möjligt efter
ansökningen. En tidsfrist av en månad för ansökningsavgiftens erläggande
torde under normala tider i regel vara tillräcklig. I vissa fall kunde naturligtvis
en utsträckning av tiden vara motiverad, men patent- och registreringsverket
hade då möjlighet att efter omständigheterna medgiva anstånd.
Speciell anledning att medgiva anstånd med besvarande av föreläggande örn
inbetalning av ansökningsavgiften måste ämbetsverket anses hava, när det
gällde uppfinningar, som vore föremål för prövning av uppfinnamämnden.
Det syntes kunna förväntas, att ämbetsverket utan särskilt stadgande i sådana
fall skulle medgiva anstånd i erforderlig utsträckning. Då avsikten vore,
att nämnden skulle bedriva sitt arbete med all skyndsamhet, torde dock icke
några längre anstånd bliva erforderliga av här ifrågavarande anledning.
Örn ett föreläggande om ansökningsavgiftens erläggande icke besvarades
inom föreskriven tid, skulle ansökningen enligt 6 § patentförordningen
liksom vid underlätet besvarande av andra förelägganden — avföras av
patentmyndigheten. Sökanden hade då rätt att återuppliva ansökningen genom
att inom fyra månader inkomma med yttrande och en återupplivningsavgift
av 25 kronor. Den sökande, som lämnat sin ansökning obetald,
kunde alltså på detta sätt indirekt skaffa sig ytterligare fyra månaders
respit, men måste då erlägga 25 kronor utöver den vanliga ansökningsavgiften
av 50 kronor. Sistnämnda påföljd torde innebära en viss garanti mot
att denna möjlighet i alltför stor utsträckning toges i bruk, vilket onekligen
skulle medföra olägenheter.
Den föreslagna ändringen i 9 § patentförordningen torde alltså icke medföra
behov av förändringar på andra punkter i gällande patentförfattningar.
Ändringen torde böra träda i kraft snarast möjligt. Den torde lämpligen
Kungl. Maj:ts proposition nr 246.
9
icke böra äga tillämpning vid bestämmande av företräde mellan ansökningar,
som inkommit till patent- och registreringsverket före ikraftträdandet.
Yttranden, över utredningsmännens betänkande hava, efter remiss, yttranden
avgivits av statskontoret, kommerskollegium, patent- och registreringsverket,
chefen för försvarsstaben, statens industrikommission, statens
livsmedelskommission, ingenjörsvetenskapsakademien, Sveriges industriförbund,
forskningens beredskapsorganisation, svenska teknologföreningen,
svenska uppfinnareföreningen, svenska patentombudsföreningen och uppfinnarekontoret.
Kommerskollegium har bifogat yttrande från jernkontoret.
Utredningsmännens förslag till ändring i 9 § patentförordningen har i
samtliga yttranden i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Följande
yttranden må här återgivas.
Kommerskollegium ifrågasätter, huruvida ej den föreslagna lydelsen
av 9 § patentförordningen borde så förtydligas, att därav mera klart
framginge, att ej endast »handlingar» i inskränkt mening utan också olika
slags avbildningar och modeller kunde tjäna till belysning av en uppfinnings
innebörd. Detta önskemål kunde måhända tillgodoses genom följande
omformulering av bestämmelsen: »Anmäla sig flere för erhållande
av patent å samma eller väsentligen lika uppfinning, havé den företräde,
som först inkom till patentmyndigheten med så beskaffad ansökning, att
därav, jämte ansökningen samtidigt åtföljande bilagor, tydligt framgår föremålet
för ansökningen.»
Patent- och registreringsverket, som förklarat sig icke hava
någon erinran mot lagförslaget, har framhållit, att i betänkandet uttalades
förväntan, att ämbetsverket utan särskilt stadgande skulle medgiva anstånd
i erforderlig utsträckning med besvarande av s. k. korta förelägganden om
erläggande av ansökningsavgift, när det gällde uppfinningar, som vore föremål
för prövning av uppfinnarnämnden. Enligt ämbetsverkets uppfattning
borde för anstånd i sådana fall dock i regel krävas, att nämnden i en eller
annan form tillstyrkt, att anstånd skulle medgivas.
Svenska patentombudsföreningen uttalar, att den föreslagna
ändringen av 9 § patentförordningen i vissa avseenden syntes kunna giva
anledning till icke önskvärda tolkningar. Föreningen ifrågasätter därför,
örn icke följande formulering vore att föredraga: »Anmäla sig flere för er
hållande
av patent å samma eller väsentligen lika uppfinning, havé den företräde,
som i ansökning till patentmyndigheten först inkommit med sådana
upplysningar, att uppfinningens beskaffenhet med ledning därav med säkerhet
kan utrönas.»
Den föreslagna lagändringen föranledes, såsom nämnts, närmast av tor-Departement».
slaget om inrättande av en statens uppfinnarnämnd med de uppgifter, som
av Kungl. Maj:t i annat sammanhang förordats. Ändringen är emellertid
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 2-1G.
2
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 246.
även ägnad att i viss mån tillgodose tidigare på sina håll utan samband med
de nu föreliggande spörsmålen framförda krav på lättnader i patentförordningens
avgiftsbestämmelser. Den synes i betraktande härav motiverad,
oavsett huruvida uppfinnamämnden kommer till stånd eller icke. Med hänsyn
till vad i ärendet blivit upplyst torde betänkligheter mot att nu vidtaga
en dybk enstaka ändring i patentförordningen icke möta, ehuru för
närvarande pågår utredning om allmän revision av patentlagstiftningen.
Den av utredningsmännen föreslagna lagtexten, som i flertalet yttranden
lämnats utan anmärkning, torde böra godtagas. I anledning av de invändningar,
som från ett par håll riktats mot förslagets avfattning, må framhållas,
att ordet »ansökningshandlingar» ingår i 9 § redan i dess nuvarande
lydelse. Jag ansluter mig till utredningsmännens uttalande att åt detta ord
måste givas så vidsträckt innebörd, att därunder innefattas även exempelvis
modell. Sådan innebörd har nämnda ord även i 7 § patentförordningen.
Utredningsmännens motivering till lagförslaget har ej heller i övrigt givit
mig anledning till erinran. Patent- och registreringsverket har i sitt yttrande
särskilt upptagit frågan om medgivande av anstånd med besvarande
av ämbetsverkets s. k. korta förelägganden om erläggande av ansökningsavgift,
när det gäller uppfinningar, som äro föremål för prövning av uppfinnamämnden.
Ämbetsverkets framhållande av att för anstånd i sådana
fall i regel bör krävas, att nämnden i en eller annan form tillstyrkt dylikt
anstånd, torde icke strida mot vad utredningsmännen på denna punkt avsett.
Tillstyrkan av nämnden torde kunna lämnas i enkla former, så att
större besvär och tidsspillan ej behöver uppkomma.
Föredraganden hemställer, att lagrådets yttrande över ett i överensstämmelse
med vad nu anförts utarbetat förslag till lag om ändrad lydelse av
9 § förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent, av den lydelse
bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
■n
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Maj:t Konungen bifall.
Ur protokollet:
Nils Sehlberg.
1 Denna bilaga, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 246.
11
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 6 maj
1940.
Närvarande:
justitieråden Eklund,
Lawski,
von Steyern,
regeringsrådet Hjärne.
Enligt lagrådet den 3 maj 1940 tillhandakommet utdrag av protokoll över
handelsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 19 april
1940, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag om ändrad lydelse av 9 § förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående
patent.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen Åke von Zweigbergk.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 246.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10
maj 1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Domö, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet lagrådets den 6 maj
1940 avgivna utlåtande över det den 19 april 1940 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om ändrad lydelse av 9 § förordningen den 16 maj 1884 (nr
25) angående patent samt hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats
utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Sven Persson.
407754. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1940.