Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
1
Nr 235.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag örn tillägg till 3 § epidemilagen den 19 juni
1919 (nr 443); given Stockholms slott den 26 april
1940.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om tillägg till 3 § epidemilagen den 19
juni 1919 (nr 443).
GUSTAF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1940.
1 samt. Nr 235.
1018 40
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
Förslag
till
Lag
om tillägg till 3 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).
Härigenom förordnas, att i 3 § epidemilagen den 19 juni 1919 skall upptagas
ett nytt moment, betecknat 4 morn., av följande lydelse:
3§.
4 mom. Ar sjukdom av lindrig art, må Konungen, därest vidtagandet av
de ovan i denna paragraf föreskrivna åtgärderna skulle medföra olägenheter,
vilka komme att stå i uppenbart missförhållande till vad med åtgärderna
kunde antagas vara att vinna, på framställning av medicinalstyrelsen meddela
särskilda bestämmelser att för visst område och under viss tid gälla i
stället för vad i 1—3 mom. föreskrivits.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Majus proposition nr 235.
3
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 26 april 1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Beamstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler fråga örn visst
tillägg till epidemilagen samt anför:
Gällande bestämmelser.
I 2 § 1 mom. epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443) uppräknas vissa
smittsamma sjukdomar, nämligen pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber, nervfeber,
paratyfus, scharlakan sfeber, difteri, akut barnförlamning, smittsam
hjärnfeber och rödsot.
Har någon av läkare förklarats behäftad med sådan sjukdom, som omförmäles
i 2 § 1 morn., skall hälsovårdsnämnden jämlikt 3 § 1 mom. tillse,
att den sjuke ofördröjligen erhåller vård å för ändamålet avsedd sjukvårdsinrättning,
såvida icke nödig vård på enskild bekostnad beredes honom och
de därvid mot smittas spridning vidtagna åtgärderna äro av beskaffenhet
att kunna av nämnden godkännas, eller ock med läkares intyg styrkes, att
den sjuke icke utan fara för livet kan förflyttas.
Stadgandena i 3 § 1 mom. äga enligt 2 mom. i samma paragraf jämväl
tillämpning, då någon misstänkes vara behäftad med sådan sjukdom, varom
förmäles i 2 § 1 morn., och läkare finner hans intagande på sjukvårdsinrättning
vara av behovet påkallat.
3 mom. i 3 § innehåller föreskrifter örn rätt för hälsovårdsnämnd att
underkasta person, som misstänkes föra smitta, observation och isolering
ävensom att ålägga smittförande person inskränkningar i fråga örn arbete,
varmed han må taga befattning, samt i övrigt meddela honom föreskrift om
vad han har att iakttaga för att förekomma smittas spridning.
I 18 § första stycket föreskrives, att varje epidemidistrikt skall äga tillgång
till erforderligt antal platser å sjukhus, avsedda för personer, som äro
behäftade med någon av de i 2 § 1 mom. uppräknade sjukdomarna. Yarje
epidemidistrikt skall därjämte enligt fjärde stycket i 18 § vara försett
med erforderlig utrustning för sådana tillfälliga sjukvårdslolcaler, vilkas
inrättande kan nödvändiggöras av särskilda omständigheter. För att på
landsbygden bereda vård åt sådana med smittsam sjukdom behjiftade personer,
som äro intagna å tillfällig sjukvårdslokal eller för vilka plats å
4
Kungl. Martts proposition nr 235.
sjukhus eller å dylik lokal ej kunnat beredas, skall jämlikt femte stycket i
18 § varje epidemidistrikt, som omfattar landsbygd, äga tillgång till nödigt
antal sjuksköterskor.
Enligt 23 § skall vård och underhåll i allmänt rum å epidemisjukhus och
å sådan tillfällig sjukvårdslokal, som omförmäles i 18 §, åtnjutas kostnadsfritt.
Kostnaderna skola gäldas av epidemidistriktet.
Högsta tillsynen över allmänna sjukvården vid smittsamma sjukdomar
ävensom över åtgärder till förekommande av sådana sjukdomars utbredning
tillkommer jämlikt 26 § 1 mom. medicinalstyrelsen.
Framställning från länsstyrelsen i Blekinge
län.
I skrivelse den 9 mars 1939 omnämnde länsstyrelsen i Blekinge län, att
i början av nämnda år en omfattande scharlakan sfeberepidemi härjat i Blekinge.
De ordinarie epidemisjukhusen hade icke tillnärmelsevis räckt till
för de sjukas omhändertagande utan tillfälliga sjukvårdslokal er hade i oerhört
stor utsträckning måst tillgripas. Länsstyrelsen anförde vidare:
Vid en hastigt påkommande större epidemi blir det svårt, för att ej säga
omöjligt att tillräckligt snabbt förfoga över och ändamålsenligt utrusta tillfälliga
lokaler för tvångsisoleringen av de sjuka. När härtill kommer —
såsom fallet varit i Blekinge — att epidemien varit synnerligen godartad
med i regel så lindriga symptom, att sjukdomsfallen ofta varit svåra att
upptäcka, blir följden den att — trots läkares och myndigheters bemödanden
— en mängd smittbärare förblivit oupptäckta och sålunda fått ohämmat
medverka till epidemiens ytterligare spridande. Vad nu sagts jämte hänsynen
till de synnerligen dryga kostnader, som en epidemi av förevarande
omfattning åsamkar såväl vederbörande landsting och kommuner som även
staten, föranleder länsstyrelsen att framkasta den frågan, om ett sådant
tvångsisoleringsförfarande som det vår nuvarande epidemilag stadgar verkligen
är under alla omständigheter med nödvändighet påkallat. Från läkarhåll
har såväl tidigare som under senare tid framhållits att så ingalunda är
fallet. Vad särskilt den nu pågående blekingeepidemien angår har gjorts
gällande, att den trots alla isoleringsåtgärder antagit en sådan omfattning,
att det kan ifrågasättas, huruvida ej åtminstone vad beträffar skolbarnen
den procent, som enligt erfarenhet kan anses vara överhuvud taget mottaglig
för sjukdomen, redan drabbats av densamma. Skulle den från läkarhåll
sålunda framförda uppfattningen äga fog för sig, synes det länsstyrelsen
önskvärt, att frågan örn jämkning i epidemilagens föreskrifter i hithörande
delar snarast möjligt upptages till prövning.
Enligt företedda uppgifter från stadsläkarna i Karlskrona och Konneby
städer samt provinsialläkarna i Karlskrona och Konneby distrikt uppgick
antalet scharlakansfeberfall under februari 1939 till 1,200, av vilka omkring
900 före månadens slut beretts plats på sjukvårdslokal. Till endast ett
relativt litet antal av fallen hade tillstött komplikationer. I blott fyra av
fallen hade sjukdomen varit livshotande.
Länsstyrelsen hemställde — i samförstånd med förste provinsialläkaren
och epideminämnden i länet — att Kungl. Majit måtte till prövning upptaga
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
frågan, huruvida icke sådan ändring i epidemilagen borde vidtagas, att
Kungl. Majit, på framställning av de lokala myndigheterna, skulle efter medicinalstyrelsens
hörande kunna bevilja dispens från gällande stränga isoleringsbestämmelser.
Därigenom skulle möjlighet skapas att i fall av — såsom
i Blekinge — en å ena sidan explosionsartad och synnerligen omfattande
men å andra sidan också synnerligen lindrig epidemi få till stånd befrielse,
i den utsträckning som kunde anses skälig, för vederbörande att vidtaga
sådana kostsamma anordningar som de, vilka de nuvarande stränga bestämmelserna
tvingade myndigheterna till, utan att den därmed avsedda nyttan
i allt fall kunde förväntas därigenom bliva uppnådd.
Yttrande av medicinalstyrelsen över länsstyrelsens
framställning.
Över länsstyrelsens i Blekinge län framställning avgavs yttrande den 20
mars 1939 av medicinalstyrelsen.
Styrelsen erinrade till en början örn att bestämmelserna i 3 § 1 mom.
epidemilagen toge sikte dels på vård och dels på isolering. Vid det nödläge
i fråga örn tillgång till sjukplatser på fasta eller tillfälliga sjukvårdsinrättningar,
som kunde uppstå vid utbredda epidemier, syntes det medicinalstyrelsen
som örn i första hand vårdbehovet borde tillgodoses under
det att isoleringsbestämmelserna kunde uppmjukas. Det sistnämnda gällde
alldeles särskilt, då epidemien såsom fallet vore beträffande scharlakansfebern
i Blekinge uppträdde i lindrig form, vilket medförde bland annat,
att ett stort antal sjukdomsfall aldrig komme under läkarbehandling och
följaktligen icke underkastades någon som helst form av isolering.
Medicinalstyrelsen framhöll, att hälsovårdsnämnd jämlikt 3 § 1 mom.
ägde förordna, att nödig vård skulle kunna få beredas utanför sjukvårdsinrättning.
Styrelsen hade övervägt att för hälsovårdsmyndigheterna i de
orter, där scharlakan sfeberepidemier föranlett särskilda svårigheter i isoleringsavseende,
framhålla, att hälsovårdsnämnd med stöd av nämnda bestämmelse
ägde medgiva, att insjuknade i viss utsträckning kunde isoleras i
hemmet samt att de sjuka, som intagits å epidemisjukhus och där vårdats
under sjukdomens första stadium, kunde utskrivas från epidemisjukhuset,
medan de ännu befarades vara smittförande, för att i stället isoleras i
hemmet, varvid de av dem upptagna sjukhusplatserna skulle kunna utnyttjas
för vård av nyinsjuknade. Då emellertid den isolering i hemmen,
som i stor utsträckning måste äga rum vid ett dylikt förfaringssätt, kunde
inverka hinderligt på de hemmavarandes förvärvsmöjligheter och i följd
därav föranleda ersättningskrav gent emot det allmänna och då förfaringssättet
måste bliva beroende på de särskilda hälsovårdsnämndernas avgörande,
ansåg styrelsen det vara riktigast, att lättnader i isoleringstvånget i
stället åstadkommes genom en sådan ändring i epidemilagen, att Kungl.
Majit skulle, där särskilda förhållanden därtill föranledde, äga besluta örn
undantag från lagens isoleringsbestämmelser.
6
Kungl. Majus proposition nr 235.
Sedan medicinalstyrelsen omnämnt, att även i andra län än Blekinge län
svårigheter mött att på grund av scharlakansfeberepidemier iakttaga bestämmelserna
i 3 § 1 morn., anförde styrelsen, att det torde vara uppenbart,
att vid samtidigt uppträdande av två epidemier, exempelvis av scharlakansfeber
och difteri, svårigheterna att tillämpa lagen kunde bliva oöverstigliga.
Man kunde nämligen icke rimligen begära, att epidemidistrikten
skulle vara skyldiga att tillhandahålla sjukplatser i obegränsad utsträckning.
Av förarbetena till epidemilagen syntes framgå, att det legitima platsbehovet
finge anses tillgodosett, när å fasta epidemisjukhus funnes en sjuksäng per
1,000 invånare å landsbygd och två sjuksängar per 1,000 invånare i stad
samt därutöver platser å tillfälliga sjukvårdslokaler motsvarande 50 procent
av nyss angivna antal sjuksängar. Avfattningen av femte stycket i 18 §
visade tydligt, att lagstiftaren beträffande landsbygden räknat med möjligheten,
att plats ej kunde beredas å sjukhus eller tillfällig sjukvårdslokal.
Häri läge ock ett skäl för uppmjukning av bestämmelserna i 3 §. Även
ekonomiska skäl talade därför. Förtidsutskrivningen liksom också hemvården
kunde giva anledning dels till ökade krav på ersättning av statsmedel
åt personer, vilka isolerats såsom misstänkta att föra smitta, dels
ock till ökat antal tjänsteresor pa landsbygden för tillsyn av i hemmen
isolerade, t. ex. vid tillstötande komplikationer av smittfarlig natur.
I förevarande sammanhang omnämnde medicinalstyrelsen, att den för sin
del icke kunde tillstyrka förslag, som tid efter annan framkommit därom,
att scharlakansfebern under vissa förutsättningar skulle helt uteslutas ur
epidemilagen. Styrelsen hade emellertid icke något att erinra mot att isoleringsbestämmelserna
vid scharlakansfebern upptoges till omprövning.
De ändrade bestämmelser, som i det läge, vari frågan befunne sig, syntes
påkallade, syntes närmast böra innefatta direktiv örn avkortning av sjukhusvistelsen
och utsträckt vård i hemmen och i samband därmed lättnader i
isoleringstvånget. Medicinalstyrelsen hemställde, att förslag måtte fram1
äggas om tillägg till 3 § epidemilagen i form av ett 4 mom. av följande
lydelse:
Vid utbredd epidemi eller då av annan särskild anledning svårighet uppkommer
att å sjukhus eller tillfällig sjukvårdslokal bereda plats för vård
°ck polering, som i denna paragraf sägs, äge Konungen förordna, att beträffande.
sådan vård och isolering skola ifråga örn visst län eller del därav
under viss bestämd tid gälla de särskilda bestämmmelser Konungen utfärdar.
Det må omnämnas, att 1939 års riksdag (skrivelse nr 5, sid. 48—49) anhållit,
att Kungl. Majit ville taga under övervägande frågan om ersättning
från det allmännas sida i de fall, då person på grund av bestämmelser i
epidemilagen och hälsovårdsstadgan utan att vara sjuk underkastades isolering
och därigenom eller eljest lede intrång i sin näring. Ärendet är
fortfarande föremål för Kungl. Majits prövning.
Kungl. Maj:ts •proposition nr 235.
7
Statistiska uppgifter.
Till upplysning rörande antalet för läkare kända scliarlakansfeberfall
under tiden den 1 januari 1939—den 15 april 1940 meddelas följande sifferuppgifter.
1939 |
1940 |
1939 |
|||
1—15 januari........ |
. 1,012 |
1,296 |
1—15 |
juli .............. |
..... 1,421 |
16—31 januari........ |
. 1,418 |
1,439 |
16—31 |
juli .............. |
..... 1,248 |
1—15 februari ...... |
. 2,104 |
1,450 |
1—15 |
augusti .......... |
808 |
16—28(29) februari .. |
. 2,279 |
1,639 |
16—31 |
augusti .......... |
751 |
1—15 mars.......... |
. 2,428 |
1,716 |
1—15 |
september ...... |
..... 814 |
16—31 mars .......... |
. 2,349 |
1,810 |
16—30 |
september ...... |
..... 1,120 |
1—15 april .......... |
. 1,939 |
1,659 |
1—15 |
oktober .......... |
..... 1,306 |
16—30 april .......... |
. 2,081 |
16—31 |
oktober .......... |
..... 1,808 |
|
1—15 maj .... |
. 2,585 |
1—15 |
november ...... |
..... 1,612 |
|
16—31 maj .......... |
. 2^950 |
16—30 |
november ...... |
..... 1*570 |
|
1—15 juni .......... |
. 2,812 |
1—15 |
december ...... |
..... 1,453 |
|
16—30 juni .......... |
. 1,652 |
16—31 |
december ...... |
..... 1,269 |
Vid olika tidpunkter under år 1939 pågingo scharlakansfeberepidemier
inom skilda delar av riket med toppunkter i början av mars och slutet av
maj. Aven i år kunna sådana epidemier konstateras, ehuru desamma hitintills
haft mindre omfattning än under föregående år. Kisk föreligger
givetvis, att epidemierna senare under året kunna vinna ökad omfattning.
Gällande bestämmelser i epidemilagen innefatta isoleringstvång för smittsamt
sjuka. På sätt medicinalstyrelsen framhållit kan det, örn epidemier
av smittsam sjukdom vinna stor utbredning, bliva praktiskt taget omöjligt
att helt följa isoleringsbestämmelserna. Det kan vidare, örn sjukdomen
uppträder i lindrig form, därvid ett stort antal sjukdomsfall aldrig komma
under läkarbehandling och följaktligen icke underkastas någon som helst
form av isolering, anses mindre erforderligt att strängt hålla på gällande
isoleringsbestämmelser beträffande de sjukdomsfall, som komma till läkares
kännedom. Möjlighet att åstadkomma viss lindring i isoleringsbestämmelserna
förefinnes visserligen enligt gällande lag, ity att det tillkommer vederbörande
hälsovårdsnämnd att besluta rörande vård utom sjukvårdsinrättning.
Att märka är, att en viss grad av isolering dock alltid förutsättes.
Därest möjlighet skall föreligga att i avsevärd utsträckning mildra eller
rent av helt släppa kravet på isolering synes, på sätt medicinalstyrelsen
anfört, erforderligt, att bestämmelser härom införas i epidemilagen. Beslutanderätten
torde därvid böra tillkomma Kungl. Maj:t. Förutsättning för
ett beslut örn undantag från lagens isoleringsbestämmelser synes emellertid
böra vara, icke blott att sjukdomen är av lindrig art utan även att man
med sådan isolering, som nu avses med lagens bestämmelser, icke skulle
vinna fördelar, som stöde i skäligt förhållande till därmed förenade olägenheter.
Departe
ments*
chefen.
8
Kungl. Majus proposition nr 235.
De nya bestämmelserna synas lämpligen kunna upptagas i ett nytt 4
mom. i 3 §. De torde böra träda i kraft omedelbart.
Under åberopande av det sålunda anförda hemställer departementschefen
— med framhållande av att proposition i ämnet jämlikt § 54 riksdagsordningen
torde kunna avlåtas utan hinder av att den för propositioners avlämnande
till riksdagen i allmänhet stadgade tid gått till ända — att upprättat
förslag till lag om tillägg till 3 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr
443) måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Bertha Klemedtson.
Stockholm 1940. K. L. Beckmans Boktryckeri.