Kungl. Maj:ts proposition Nr 234.

Nr 234.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående godkännande
av avtal mellan kronan och Stockholms
stad rörande vissa markfrågor i Stockholm m. m.;
given Stockholms slott den 12 april 1940.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gustaf Andersson.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 12 april 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen
anför chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson:

Jag anhåller att till behandling få upptaga spörsmålet örn reglering av
vissa mellan staten och Stockholms stad föreliggande markfrågor. Detta
spörsmål har aktualiserats i första hand av en till följd av den starkt ökade
gatutrafiken önskvärd reglering av Tegelbacken i Stockholm samt anordnandet
av en ny trafikled mellan Södermalm och Norrmalm. Dessa åtgärder
förutsätta emellertid omfattande ändringar av västra stambanans infart i
Stockholm samt uppgörelser rörande områden, tillhöriga staten och staden.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 234.

830 40

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Problemet om en reglering av Tegelbacken, där plankorsning förekommer
mellan järnvägen och gatan, ävensom beträffande trafikleden mellan Södermalm
och Norrmalm har under lång tid varit föremål för ingående utredningar, vilka
resulterat i olika förslag. Icke något av dessa har emellertid kunnat leda till
enighet rörande problemets rationella lösande. Av dessa torde i förevarande
sammanhang det av stadsplanenämnden i Stockholm år 1936 framlagda vara av
största intresse. Detta grundade sig på en allmän internationell idétävlan örn
förslag till en ny stadsplan för Nedre Norrmalm. Enligt stadsplanenämndens
förslag skulle, bland annat, dels utföras en de västra och södra förortsbanorna
sammanbindande tunnelbanelinje genom staden, dels anordnas en ny
gatuled Munkbron—Vasagatan och dels Tegelbacken definitivt ordnas.

I fråga örn tunnelbanans sträckning förordade stadsplanenämnden ett av
1930 års trafikkommitté framlagt förslag, enligt vilket banan skulle ledas
från Slussen till Tegelbacken på bro över Söderström och i tunnel under
Norrström. Därefter skulle banan fortsätta i tunnel under Tegelbacken samt
vissa närmare angivna gator.

Beträffande den nya gatuleden Slussen—Tegelbacken innebar stadsplanenämndens
förslag, att även denna skulle utformas i huvudsaklig överensstämmelse
med 1930 års trafikkommittés förslag. Den skulle sålunda anläggas
från Mimid)ron över Biddarholmskanalen och utmed Biddarholmens
östsida samt fortsättas norrut över en ny Vasabro, vars norra landfäste förlädes
ungefär på den plats, där nuvarande järnvägsbron når Klara Mälarstrand.
En ny järnvägsbro för sammanbindningsbanan skulle förläggas utmed
den nya brons västra sida. Vasabron kunde därefter borttagas.

Vad angår Tegelbackens definitiva reglering förordade stadsplanenämnden,
att området i huvudsak anordnades för cirkulationstrafik, att den östvästliga
gatuleden fördes över järnvägen samt att järnvägen såvitt möjligt sänktes så
mycket, som erfordrades för att gatuleden över den ej skulle få nämnvärt
större höjd än högsta punkten på Stadshusbron.

Med utgångspunkt från 1936 års förslag upptogs från stadens sida därefter
förhandlingar med järnvägsstyrelsen. Av olika skäl ansåg sig styrelsen
därvid icke kunna medverka till förslagets realiserande. Erån styrelsens sida
framfördes i stället såsom en enligt dess mening ur trafiksynpunkt fullt tillfredsställande,
väsentligt billigare och även estetiskt godtagbar lösning ett
av styrelsens arkitekt Birger Jonson utarbetat förslag, innefattande den östvästliga
gatutrafikens förande å viadukt från Stadshusbrons östra landfäste
till Vasagatan över en åt väster förskjuten stambanelinje i samma läge som
enligt stadsplanenämndens förslag. I ett senare byggnadsskede skulle denna
viadukt anslutas till en öster örn Vasagatan anordnad cirkulationsplats för
gatutrafiken. Den sydnordliga gatutrafiken fördes enligt detta förslag fritt
under viadukten. I det sålunda föreliggande förhandlingsläget och med
hänsyn till sannolikheten av att en definitiv lösning enligt stadsplanenämndens
förslag under alla förhållanden lage långt fram i tiden, ansågo stadens
delegerade sig böra med järnvägsstyrelsen söka ernå en överenskommelse,
som — utan att fastlägga en definitiv plan för Tegelbackens reglering —

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

möjliggjorde ett genomförande av styrelsens förslag i dess första skede och
som i övrigt, utan att därutöver binda någon av parterna, lade förutsättningarna
tillrätta eller holle möjligheterna öppna för ett senare genomförande
av stadsplanenämndens förslag. I anslutning härtill träffades därefter den
21 november 1938 avtal mellan järnvägsstyrelsen för Kungl. Maj:t och kronan,
å ena sidan, samt Stockholms stad, företrädd av 1934 års bangårdsdelegerade,
å andra sidan, rörande Tegelbackens reglering, nya trafikförbindelser
mellan Norrmalm och Södermalm m. m. Enligt detta avtal skulle den tekniska
lösningen av tegelbacksproblemet ske på sådant sätt, att järnvägsbron
över Norrström förflyttades till ett definitivt planläge, något västligare än det
nuvarande. Största avståndet mellan den nya och den nuvarande stambanesträckningen
komme vid Klara Mälarstrand att uppgå till i runt tal 30 meter.
Utmed östra sidan av järnvägsbron över Norrström förlädes, såsom nu, en
gångbro. För den vid Tegelbacken i östvästlig riktning framgående gatutrafiken
skulle enligt förslaget uppföras en viadukt över järnvägen. Järnvägens
höjdläge jämkades så, att det i lägsta delen utgjorde +5.15 meter,
vilket å sin sida nödvändiggjorde en ombyggnad av den nuvarande perrongtunneln
i Centralstationens södra ände. Stadens delegerade tillstyrkte för
sin del viaduktens utförande i järnkonstruktion med en bredd av 21 meter.
Den nordgående gatutrafiken leddes å en ny trafikled under viadukten genom
järnvägsparken in i Vasagatan, vadan sålunda planskild korsning mellan de
östvästliga och sydnordliga trafikströmmarna uppkom.

De genom avtalet föreslagna nya trafikanordningarna å Riddarholmen och
söderut överensstämde i stort sett med trafikkommitténs och stadsplanenämndens
förslag. Järnvägen förflyttades å norra och mellersta delen av
Riddarholmen västerut så långt, att den komme att gå inunder det östligaste
hörnet av socialstyrelsens hus. Vidare skulle stambanan omläggas i nytt läge
över Riddarholmskanalen, Köttorget och Söderström öster örn nuvarande
sträckningen till den befintliga stambanetunneln under Södermalm. Gentemot
trafikkommitténs och stadsplanenämndens förslag innebar detta den
förenklingen, att en ny och dyrbar tunnelanläggning under Götgatan till
Södra stationen blev obehövlig samt att korsning under byggnadstiden med
den nuvarande sammanbindningsbanan kunde undvikas.

I avtalet fanns intagen en särskild bestämmelse, att den nya järnvägsbron
över Norrström samt anordningarna å Tegelbacken och Klara Mälarstrand
skulle så utföras, att dessa byggnadsverk framdeles, därest överenskommelse
härom träffades, kunde ombyggas i enlighet med stadsplanenämndens
förutberörda plan för Tegelbackens ordnande, vilken kontrahenterna
vore eniga örn att ur teknisk synpunkt godkänna.

I fråga örn kostnaderna för de nya trafikledernas genomförande utgick
man vid uppgörelsen från att vardera parten skulle vidkännas kostnaderna

Kungl. Majus proposition nr 234.

för de anordningar, som betingades av dess intressen. Enligt denna princip
betalade staden kostnaderna för den nya bron över Norrström med ett bidrag
från järnvägens sida av 1,350,000 kronor, motsvarande kostnaderna för
den nuvarande brons grundliga reparation och iståndsättande samt de kapitaliserade
bevaknings- och underhållskostnaderna för bomanläggningen vid
nuvarande plankorsningen å Tegelbacken. Sammanbindningsbanans nya
sträckning å Riddarholmen skulle i sin helhet bekostas av staden, medan
däremot den nya järnvägsbron över Söderström, som icke med nödvändighet
behövde utföras i samband med tunnelbanan men som med hänsyn till
grundläggningar av ekonomiska skäl dock borde byggas samtidigt med denna,
bekostades av kronan. Av de beräknade totala kostnaderna för tegelbacksregleringen
och banans ombyggande mellan Centralstationen och nuvarande
stambanetunneln under Södermalm, 8,510,000 kronor, skulle 4,693,000 kronor
ankomma å staden och 3,817,000 kronor å kronan. Härtill komma för stadens
del, förutom vissa fastiglietskostnader, kostnaderna för tunnelbanans
framdragande samt den nya gatudelen från Söder till och med Riddarholmen
m. m. med sammanlagt 7,500,000 kronor.

Med avtalet var förenad en reglering av vissa markförhållanden. Inom
eller invid bangårdsområdet överlätos sålunda enligt denna uppgörelse mot
ersättning, av staden till kronan cirka 20,530 kvadratmeter mark och av
kronan till staden 9,700 kvadratmeter mark. Därjämte överlät kronan till
staden mot ersättning tvenne markområden i Brännkyrka å sammanlagt
346,200 kvadratmeter, tidigare av järnvägen förvärvade för en rangerbangård,
som icke längre ansågs behöva komma ifråga. I samband med markbytet
skulle kronan till staden erlägga en mellangift av 3,475,000 kronor.

Med skrivelse den 17 december 1938 överlämnade järnvägsstyrelsen avtalet
till Kungl. Majit för godkännande. Över förslaget inhämtades utlåtanden
från byggnadsstyrelsen, kammarkollegiet och djurgårdskommissionen.

Byggnadsstyrelsen fann, att preliminäravtalet borde i vissa delar göras till
föremål för ändringar och kompletteringar, varför styrelsen icke kunde tillstyrka
godkännande av detsamma i föreliggande skick. Kammarkollegiet
ansåg sig icke kunna tillstyrka, att avtalet i föreliggande skick av Kungl.
Majit godkändes eller att bemyndigande för närvarande lämnades att träffa
avtal rörande markdisposition å Riddarholmen i enlighet med vad avtalet
förutsatte. Djurgårdskommissionen slutligen — som uteslutande granskade
avtalet ur de synpunkter kommissionen hade att företräda, alltså i de delar,
som berörde kronans markinnehav i Stockholm eller förvärv eller överlåtelse
av mark — ifrågasatte en begränsning av avtalet till vissa närmare angivna
delar, därvid beträffande utformningen borde beaktas åtskilliga av kommissionen
gjorda påpekanden. Beträffande övriga delar av förslaget krävdes
enligt djurgårdskommissionens mening ytterligare utredningar och förhandlingar.

Med hänsyn till de från de hörda myndigheterna framförda erinringarna
ansåg sig min företrädare i ämbetet icke böra förorda, att förslaget framlades
för riksdagen. Med hänsyn till att den i avtalet stadgade tiden, inom

Kungl. Majus proposition nr 234. 5

vilken avtalet för att vinna giltighet skulle av parterna godkännas, förflutit,
är avtalet numera förfallet.

Närmast med utgångspunkt från 1938 års avtal framställde stadskollegiet
i Stockholm i skrivelse till statsministern den 23 februari 1939, vilken skrivelse
överlämnades till kommunikationsdepartementet för handläggning, vissa
förslag angående förhandlingar rörande i nyssnämnda avtal omförmälda jämte
vissa andra därmed sammanhängande frågor. I stadskollegiets skrivelse förutsattes,
att Kungl. Majit för de nya förhandlingarna lämnade direktiv, ägnade
dels att befrämja en som önskvärd betecknad överenskommelse rörande frågan
örn Tegelbackens reglering, dels att underlätta uppgörelser i andra svävande
frågor, avseende markregleringar mellan staten och Stockholms stad. Förhandlingarna
ansågos av stadskollegiet lämpligen böra, under ledning av en av
Kungl. Majit utsedd ordförande, föras genom särskilt utsedda delegerade
för staten och staden.

Vid anmälan av ärendet i statsrådet den 31 mars 1939 anförde min företrädare
i ämbetet, att med hänsyn till önskvärdheten av att bringa de berörda
frågorna till en tillfredsställande lösning det från stadens sida framställda
förslaget angående fortsatta förhandlingar syntes böra biträdas. Han
förordade sålunda, att staten medverkade vid tillsättande av en kommission,
bestående av representanter för staten och Stockholms stad, med uppgift
att undersöka möjligheterna att bringa de berörda frågorna till en lösning.

Enär de frågor, en sådan kommission skulle få att behandla, befunne sig
i ett inre sammanhang, vilket svårligen kunde överblickas, innan kommissionen
planlagt sitt arbete, syntes, anförde departementschefen, för statens
representanter i kommissionen icke böra utfärdas några närmare direktiv,
som bestämt avgränsade kommissionens undersökningar eller eljest bunde
dess handlingsfrihet beträffande de delproblem, som visade sig kunna ingå
i frågekomplexet. Enligt departementschefens uppfattning borde kommissionens
uppgift närmast bliva att efter en allmän inventering av mellan
staten och staden föreliggande markfrågor undersöka möjligheterna att
åvägabringa en plan för lösning av de svävande markfrågorna, på vars grundval
de aktuella spörsmålen kunde vinna en så snabb lösning som möjligt
utan att sammanhanget med den på längre sikt lagda planen brötes.

I enlighet med departementschefens hemställan utsåg Kungl. Majit till
ordförande i kommissionen överståthållaren T. Nothin samt till representanter
för staten generaldirektören H. Leo och riksgäldsfullmäktigen A. Råstock.
Enligt beslut av Stockholms stadskollegium den 9 mars 1939 hade
till stadens delegerade vid förhandlingarna utsetts stadsfullmäktiges ordförande
redaktören F. Ström och förste vice ordförande överdirektören Y.
Hernlund.

Med skrivelse den 16 mars 1940 har därefter kommissionen, som antagit
benämningen 1939 års markkommission, avgivit betänkande angående uppgörelse
mellan Kungl. Majit och kronan samt Stockholms stad rörande vissa
markfrågor i Stockholm m. m. (statens off. utredn. 1940: 6). Vid betänkandet
Annes fogat ett förslag till avtal mellan kronan och staden. Beträffande de

Kungl. Majlis proposition nr 234.

olika markfrågorna äro kommissionens ledamöter ense. I fråga om den
tekniska lösningen av tegelbacksfrågan laar riksgäldsfullmäktigen Råstock
avgivit ett särskilt yttrande.

Det framlagda förslaget innebär i huvudsak följande:

Problemet örn Tegelbackens reglering löses genom att den öst-västliga
gatuleden föres över järnvägen. Pörslaget avser att åstadkomma en definitiv
utformning av platsen. Riksgäldsfullmäktigen Råstock anser däremot en
underfartslösning vara att föredraga. Staden erhåller av kronan erforderlig
mark för tegelbacksregleringen samt å Riddarholmen och angränsande stadsdelar
mark även för framdragande av nord-sydliga trafikleder, däribland förortsbanan.
Detta nödvändiggör, att järnvägslinjen i behövlig utsträckning
flyttas åt väster. Stadens behov av mark för vidgning av de centralbangårdsområdet
angränsande trafiklederna tillgodoses. Vidare lämnar kronan
mark för breddning av Hamngatan och Arsenalsgatan utmed Kungsträdgården.
Bland andra betydelsefullare markförvärv för stadens räkning
märkes övertagande av Karolinska institutets område invid Stadshuset ävensom
ett ganska betydande område invid Atlasområdet. Vidare tillförsäkras
staden nyttjanderätt under 50 år till Kungsträdgården och Humlegården,
vilka emellertid kvarbliva i kronans ägo.

Kronan erhåller bland annat stora markområden väster örn nuvarande
centralbangårdsområdet (cirka 28,800 kvm.). Härigenom tillgodoses behovet
av mark för uppförande av nytt bangårdspostkontor och nytt ilgodsmagasin.
Särskilt för bangårdspostens del har en snar lösning av lokalfrågan visat
sig vara ofrånkomlig. Bland andra viktigare markförvärv för kronans räkning,
som omfattas av förslaget, märkes övertagandet av en del fastigheter
i kanslihusets omedelbara närhet. Vidare överlåter staden samtliga sina
fastigheter å Riddarholmen till kronan. Härigenom tillgodoses ett gammalt
önskemål att i görligaste mån samla all mark å Riddarholmen i kronans
hand. Kronan, som genom transaktionen blir ägare till hela Riddarholmen
med undantag för det Norstedtska komplexet, får härigenom möjlighet att
utnyttja marken på lämpligare sätt för sina byggnadsändamål. Slutligen
förvärvar kronan två fastigheter vid Lästmakargatan, vilka telegrafverket behöver
för utvidgning av sina där belägna stationsanläggningar.

De av kommissionen förordade marktransaktionerna lia ansetts väga så
jämnt mot varandra, att de, oaktat de i uppgörelsen ingående värdena uppgå
till avsevärda belopp, allenast föranleda utgivandet av en mellangift av omkring
150,000 kronor, att utbetalas av staden till kronan.

Över betänkandet hava utlåtanden avgivits av järnvägsstyrelsen, generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen, byggnadsstyrelsen, kammarkollegiet, djurgårdskommissionen,
statskontoret, riksmarskalksämbetet samt karolinska
mediko-kirurgiska institutet.

Markkommissionens betänkande jämte avtalsförslag med därtill hörande
ritningar torde få såsom bilagor fogas till dagens statsrådsprotokoll.

Beträffande uppkomsten och utvecklingen av de frågor, som äro avsedda
att vinna sin lösning genom avtalet, torde kunna hänvisas till förutom vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

i det föregående därom anförts den redogörelse därför, som kommissionen
lämnat i sitt betänkande. Jag anser mig därför kunna vid behandlingen av
avtalet inskränka mig till en kortfattad översikt i huvudsak över de omständigheter,
som slutligen lett till avtalets upprättande, samt huvudpunkterna
i avtalet.

Tegelbackens reglering, förbättring av trafikförbindelserna mellan
Norrmalm och Södermalm samt centralbangårdsfrågan.

Den tekniska lösningen av tegelbacksproblemet.

Med hänsyn till de invändningar, som framförts mot såväl stadsplanenämndens
förslag av år 1936 som det förslag, som innefattas i det mellan
järnvägsstyrelsen och stadens representanter år 1938 ingångna avtalet, har
markkommissionen icke ansett sig kunna förorda något av dem. Kommissionen
har därför låtit undersöka andra möjligheter till lösning av tegelbacksproblemet.
Tidigare förslag ha därvid ånyo genomgåtts. Därjämte ha
genom stadsplane- och gatukontorens försorg flera nya förslag utarbetats
och kostnadsberäknats. Detta har skett i visst samråd med representanter
för järnvägsstyrelsen, generalpoststyrelsen och andra av frågan berörda verk.
Efter ingående undersökningar av olika föreliggande möjligheter har kommissionen
slutligen stannat för två förslag, vilka ställts mot varandra. Det
ena avser den öst-västliga gatuledens framdragande över stambanan (överfartsförslaget)
och det andra gatuledens förande under stambanan (underfartsförslaget).
Förslagen finnas återgivna å Pl. I samt bild. 10 A, 10 B och
11 resp. bild. 6 A— 6 C och 7 i kommissionens betänkande. En jämförelse
mellan de båda förslagen har av kommissionen gjorts i dess betänkande å
sid. 36—45.

I fråga örn kostnaderna för förslagens genomförande har kommissionen
anfört, att båda förslagen tänkta utan trafiktunnel vore överslagsberäknade
till följande belopp, nämligen för överfartsförslaget 14.75 miljoner
kronor, därav fastighetskostnader 5.4 0 miljoner kronor, samt för underfartsförslaget
15.75 miljoner kronor, därav fastighetskostnader 6.40 miljoner kronor.
Härvid märktes att kostnaderna för lokalbanans första utbyggnad ställde sig
omkring 0.2 miljoner kronor högre i underfartsföinlaget än i överfartsförslaget.
Det sistnämnda förslaget syntes alltså ställa sig över en miljon kronor billigare
än underfartsförslaget. Under förutsättning att trafiktunnlar från Vasagatan
söderut i anslutning till Vasabron anordnades i båda förslagen beräknades
underfartsförslaget bliva cirka 2 miljoner kronor dyrare än överfartsförslaget.
Vid såväl underfarts- som överfartsförslaget kunde tänkas att
förortsbanan framdeles befunnes böra nedsänkas i tunnel under Norrström;
kostnaden härför uppginge till bortåt 4 miljoner kronor. Att märka vore
emellertid att vid underfartslösningen ett framdragande av förortsbanan
norr örn Tegelbacken torde omedelbart nödvändiggöra nämnda åtgärd. Såsom
sammanfattning av de fördelar och nackdelar, som de båda alternativen uppvisa,
anför markkommissionen:

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Ur trafikteknisk synpunkt torde överfartsförslaget i vissa avseenden vara
förmånligare än underfartsförslaget. Stationsplanet invid det föreslagna nya
stationshuset tvärs över spårområdet ansluter sig sålunda bättre till gatunätet
i det förra förslaget än i det senare. I underfartsförslaget utmynnar
utfartsrampen från stationsplanet under stark lutning i en hårt trafikbelastad
gata (Vasagatan). Ur utbyggnadssynpunkt erbjuder underfartsförslaget särskilda
svårigheter därigenom, att gatuunderfarten måste givas ungefär samma
läge som de nuvarande östvästliga trafiklederna. Vad den estetiska sidan
beträffar erbjuder underfartslösningen den fördelen, att en stor del av Tegelbaeksområdet
bibehålies i ett lågt plan. Trafikplanet invid den projekterade
nya stationshallen kommer emellertid att ligga omkring 2.5 meter högre i
detta förslag än i överfartsförslaget, och Tegelbacksområdet synes genom
förslagets tre olika höjdplan komma att erhålla ett söndertrasat utseende.
Sikten västerut blir vidare avskärmad av en skymmande bank, bildad av järnvägen
och den sydnordliga gatuleden. Överfartsförslaget nödvändiggör en
höjning av Tegelbacksområdet och nedre delen av Vasagatan. Den nackdel
som detta utgör torde emellertid få anses åtminstone delvis uppvägd av vissa
fördelar, som den föreslagna lösningen innebär. Genom den av den nya
stationshallen åvägabragta avskärningen av bangårdsområdet får sålunda området
vid denna del av Riddargården ett lugnare och enhetligare utseende.

De statliga myndigheter, som under hand yttrat sig över de båda förslagen,
nämligen generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen och chefen för försvarsstaben,
ha samtliga uttalat sig till förmån för överfartsförslaget. Även
stadsplanenämnden har kommit till den uppfattningen, att lösningen bör
sökas i enlighet med överfartsprincipen.

Under hänsynstagande till vad sålunda och tidigare anförts och med
framhållande, hurusom den nu verkställda förnyade undersökningen ytterligare
bekräftat svårigheterna att på ett fullt tillfredsställande sätt med varandra
förena de tekniska och estetiska intressen som äro knutna till Tegelbacksfrågan,
anser sig markkommissionen böra förorda en lösning av nämnda
fråga i huvudsaklig överensstämmelse med det å Pl. 1 och bild 10 återgivna
överfartsförslaget. Beträffande den arkitektoniska utformningen av förslaget
må här framhållas, att stationshallen liksom övrig tilltänkt bebyggelse i anslutning
till cirkulationsplatsen givetvis bör såvitt möjligt gestaltas med
tanke på de särskilda krav platsens belägenhet uppställer. Största omsorg
bör nedläggas för att åt platsen förläna en sådan utformning och karaktär,
att den icke — såsom exempelvis Slussen — kommer att te sig såsom enbart
ett trafikmaskineri.

Kommissionen framhåller emellertid härefter, att icke obetydliga praktiska
svårigheter möta för ernående av en lösning enligt det förordade förslaget,
enär detta icke kunde genomföras förrän bangårdspostkontoret bortflyttats från
sin nuvarande plats. Rörande frågan örn postkontorets förflyttning anför
kommissionen bland annat:

På föranstaltande av kommissionen har frågan örn markbehovet för bangårdspostkontor
och ilgodsmagasin varit föremål för utredning genom en
särskild delegation, bestående av en representant för vardera av generalpoststyrelsen
och järnvägsstyrelsen samt två representanter för staden. Delegationen
avgav yttrande i ämnet den 13 januari 1940, vari delegationen för
sin del förordade ett förslag, enligt vilket bangårdspostkontoret skulle förläggas
väster örn Centralbangården omedelbart söder örn den projekterade
viadukten över järnvägsområdet i Ivlarabergsgatans förlängning. Då nytt
ilgodsmagasin bleve behövligt, skulle sådant uppföras norr örn sistnämnda

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

viadukt. Magasinet skulle dock tills vidare icke uppföras längre norrut, än
att den nuvarande fiskhallen kunde lämnas oberörd. Sedan posten inflyttat
i den nya byggnaden, kunde statens järnvägar eventuellt taga i anspråk det
nuvarande bangårdspostkontoret med dess järnvägsspår och använda dem
till utvidgning av de därintill redan befintliga utrymmena för ilgodsändamål.
Delegationen har även närmare angivit vilka markområden som äro erforderliga
för bangårdspostkontor och ilgodsmagasin.

I fråga örn den inverkan, som det inträdande krisläget må ha å möjligheterna
att genomföra den förordade trafikregleringen, anför kommissionen,
att den icke underskattade de svårigheter av ekonomisk och annan art, som
under sistförflutna tid uppkommit. Kommissionen ville emellertid påpeka
fördelarna av att såvitt möjligt utföra anordningarna vid Tegelbacken, medan
gatutrafiken vore förminskad liksom vikten av att bereda möjlighet att
få förortsbanan framdragen från Södermalm till Norrmalm. Vidare finge
erinras örn det behov att bereda lämpliga arbetstillfällen, som kunde uppkomma
för stat och kommun, därest en längre stagnation inom den privata
byggnadsverksamheten skulle uppstå.

Kommissionen förutsätter, att staden snarast vidtager åtgärder för fastställande
av de stadsplaneändringar, som krävas för ett genomförande av en
reglering i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget.

Kommissionen övergår härefter till att behandla de uppgörelser mellan
kronan och staden, som för förslagets genomförande erfordras beträffande
fördelningen av byggnadskostnaderna, upplåtelse eller överlåtelse av behövlig
mark samt ersättning för skada och intrång, som förorsakas av de nya trafikanordningarnas
genomförande.

Fördelningen av byggnadskostnaderna för Tegelbackens
reglering ni. lii.

I fråga örn själva byggnadskostnaderna för de ifrågasatta anordningarna
följdes i 1938 års avtal den grundsatsen, att parterna skulle deltaga i gäldandet
av dessa kostnader allt efter graden av det intresse, parten kunde
befinnas äga till de olika anläggningsdelarna. Emot denna inställning framfördes
icke några erinringar från de hörda myndigheternas sida. Markkommissionen
har även lagt berörda princip till grund för sitt bedömande av
frågan. Kommissionen anför i kostnadsfrågan:

Av principen har ansetts följa, att kostnaderna för framdragande av lokalbana
(fortsättning av tunnelbanan) från Söder till Norr samt byggande av ny
gatuled utmed den nya sammanbindningsbanan från Munkbron till Tegelbacken
skola helt falla å staden. Beträffande stambanans omläggning och
ordnandet av Tegelbacksområdet syntes däremot en kostnadsfördelning mellan
kronan och staden böra äga rum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Förflyttningen av järnvägsbron över Norrström är, såsom stadens bangårdsdelegerade
påpekade, motiverad av lokalbanans framdragande och behovet
av bättre anordningar för gatutrafiken å Tegelbacken. För statens järnvägar
medför förflyttningen fördelen av en ny oell bättre bro i definitivt läge, utan
plankorsning mellan järnvägen och gatutrafiken. Med hänsyn härtill hade i
1938 års avtal kostnaderna för den nya bron och dess anslutning till bangården,
då beräknade till sammanlagt 2,955,000 kronor, så fördelats, att
statens järnvägar skulle deltaga med ett belopp, motsvarande dels de beräknade
kostnaderna för den nuvarande brons grundliga reparation och
iståndsättande, 1,000,000 kronor, dels ock de kapitaliserade bevaknings- och
underhållskostnaderna för bomanläggningen vid nuvarande plankorsningen
å Tegelbacken, 350,000 kronor, eller sammanlagt 1,350,000 kronor. I övrigt
skulle staden ansvara för nyssberörda kostnader för den nya bron och dess
anslutning till bangården.

Sammanbindningsbanans flyttning å Riddarholmen till ett mera västligt
läge än det nuvarande betingas väsentligen av stadens intresse av att kunna
framdraga sina trafikleder — förortsbana och gatuled — öster örn stambanan.
I anslutning härtill hade i preliminäravtalet bestämts, att den därav föranledda
byggnadskostnaden, 1,100,000 kronor, skulle i sin helhet bestridas av
staden.

Lokalbanan erhåller enligt vad som föreslagits en sådan sträckning från
nuvarande stationen vid Slussen över till Köttorget, att den icke behöver
beröra den nuvarande järnvägsbron över Söderström. För statens järnvägar
kommer emellertid inom den närmaste framtiden att uppstå behov av att
ombygga den nuvarande bron och viadukten mellan Riddarholmen och Söder.
En sådan ombyggnad bör av tekniska och ekonomiska skäl utföras i samband
med lokalbanebron. Kostnaderna för denna del av den nya stambanesträckningen,
beräknade till 2,467,000 kronor, hade i enlighet med det sagda
i 1938 års avtal lagts å kronan. Erforderliga ändringar av liamnspår och
gata vid Slussen och Söder Mälarstrand, kostnadsberäknade till 283,000
kronor, skulle däremot betalas av staden.

De nyssnämnda kostnadsberäkningarna hänföra sig till 1935 års prisnivå.
Under hänvisning därtill har stadens kammarkontor i sitt yttrande över
1938 års avtal — vilket yttrande i huvudsak åberopats av drätselnämnden -—
påpekat att föreskriften i avtalet, att statens järnvägar för sträckan Centralstationen—Riddarholmen
skulle bidraga med ett fast belopp av 1,350,000
kronor och staden svara för kostnaderna i övrigt, medförde att, örn kostnaderna
lomme att överstiga de beräknade, staden finge ensam svara för merkostnaden.
Enligt kammarkontorets mening vore det i princip riktigare, att
en eventuell merkostnad fördelades mellan parterna i samma proportion
som den, i vilken de enligt avtalet skulle bära de beräknade kostnaderna.
Kammarkontoret tilläde emellertid att, då skillnaden i jjrisnivå antagligen
icke torde bliva så synnerligen stor och bestämmelsen i fråga för övrigt inginge
som ett led i ett förhandlingsresultat, densamma syntes kunna från
stadens sida godtagas.

På grund av de i vissa avseenden betydande prisförhöjningar, som i anledning
av den under senaste tiden inträdda krisen torde vara att förvänta, Ilar
givetvis det av kammarkontoret gjorda påpekandet erhållit särskild aktualitet.
I fråga örn beloppet å 350,000 kronor, vilket svarar mot kapitaliserade bevaknings-
och underhållskostnader, har markkommissionen icke ansett tillräcklig
anledning föreligga att föreslå ändring i vad som en gång förordats.
Yad beträffar beloppet å 1,000,000 kronor, motsvarande kostnaderna för reparation
av den nuvarande järnvägsbron, kunna däremot förväntas sådana
fluktuationer i fråga örn materialpriser och arbetslöner att det synes rim -

Kungl. Majus proposition nr 234.

ligt att statens järnvägar i viss mån deltaga i de merkostnader, som kunna
uppkomma vid uppförande av bron, respektive får räkna sig till godo andel i
eventuella besparingar. Med utgångspunkt från att staden bör svara för prisförhöjningar
respektive räkna sig till godo besparingar inom gränserna för
mera normala fluktuationer i fråga örn kostnaderna vill kommissionen — efter
att liava under hand inhämtat järnvägsstyrelsens mening i saken — föreslå följande.
Av beloppet 1,000,000 kronor anses 650,000 kronor utgöra ersättning
för järn och betong samt återstoden, 350,000 kronor, ersättning för andra
arbeten, allt beräknat enligt 1935 års priser. Örn prisläget för produkterna
järn och betong i allmänna marknaden vid tiden för deras anskaffande stigit
eller sjunkit i förhållande till prisläget år 1935 för produkt av enahanda
slag med mera än 10 procent, skall kronans bidrag ökas respektive minskas
med så stor del av beloppet 650,000 kronor, som svarar mot nyss åsyftade
procenttal, minskat med 10. På enahanda sätt skall, örn den för Stockholms
stads grov- och diversearbetare avtalsenliga timlönen vid tiden för
utförande av järnvägsbron över Norrström stigit eller sjunkit med mer än
10 procent i förhållande till motsvarande lön 1935, kronans bidrag ökas
respektive minskas med så stor del av beloppet 350,000 kronor, som svarar
mot sist åsyftade procenttal, minskat med 10. 1 övrigt torde det sätt, varpå
den ovan omtalade, på hänsyn till vardera partens intresse baserade kostnadsfördelningsprincipen
vunnit sin tillämpning i preliminäravtalet, böra
godtagas även för det avtal, varom kommissionen framlägger förslag.

Mark- oell intrångsfrågor vid Tegelbacken och Centralbangården m. m.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår, omfattade 1938 års avtal
en överenskommelse beträffande icke endast de markfrågor, som uppkomme
av Tegelbackens reglering och ordnandet av trafiklederna mellan Norrmalm
och Södermalm, utan även beträffande en del andra markfrågor. Sålunda
skulle enligt avtalet staden överlåta till kronan bland annat ett större område,
beläget väster örn Centralbangården vid Vintervägen och avsett för
anläggning av nytt ilgodsmagasin m. m. A andra sidan skulle kronan till
staden överlåta dels vissa områden, avsedda för utvidgning av de centralbangårdsområdet
angränsande trafiklederna och -platserna, bland annat Östra
Järnvägsgatan, Norra Bantorget och Torsgatan, dels ock två i Brännkyrka
vid Ersta och Östberga befintliga större områden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

postkontor oell ilgodsmagasin samt för vidgning av vissa bangårdsområdet
angränsande trafikleder. Såsom av följande kapitel framgår föreslår markkommissionen
därjämte, att mellan kronan oell staden träffas åtskilliga andra
fastighetsuppgörelser.

Äganderätten till åtskilliga markområden, som omfattas av den förevarande
uppgörelsen, är mellan parterna tvistig. Markkommissionen har genom ett
vidräkningsförfarande sökt klarlägga den meningsskiljaktighet, som beträffande
särskilda områden råder mellan kronan och staden i ägande- eller förfoganderättsfrågan,
därvid såsom vidräkningsmän tillkallats särskilda sakkunniga.
Frågan örn äganderätten till de tvistiga områdena skulle, anför kommissionen,
visserligen kunna hänskjutas till domstols prövning utan att en
sådan åtgärd behövde lägga hinder för eller fördröja genomförandet av trafikregleringen.
På grund av de tungt vägande skäl, som talade mot anställandet
av en sådan rättegång, hade kommissionen ansett sig böra söka få
till stånd en förlikningsmässig överenskommelse mellan parterna angående
dessa områden. En sådan hade också ernåtts inom kommissionen beträffande
de olika tvistepunkterna. I anslutning härtill hade vid den ekonomiska
uppgörelsen parterna gottskrivits respektive påförts en större eller
mindre del av värdet å de ifrågavarande markområdena. Avtalet finge emellertid
givetvis icke på något sätt uppfattas såsom ett prejudicerande ståndpunktstagande
till eventuella tvister av liknande natur.

Beträffande den närmare innebörden av de olika markfrågor, som uppkomma
i samband med genomförandet av den föreslagna trafikregleringen,
torde jag huvudsakligen få hänvisa till kommissionens därför lämnade redogörelse
i betänkandet (sid. 50—63). Vissa Riddarholmen berörande markfrågor
samt principen för ersättande av skador och intrång genom banomläggningen
å Riddarholmen torde emellertid här få beröras.

Markkommissionen har uttalat, att den för sin del ansåge nödigt, att en
så fullständig reglering nu åvägabringades att, samtidigt som sammanbindningsbanan
flyttades något västerut å Riddarholmen, stadens behov av mark
för de nordsydliga trafiklederna tillgodosåges. Vad särskilt beträffade förortsbanan
från Söder hade önskemålet örn dess framdragande norrut med fogbetecknats
såsom synnerligen angeläget. All mark å Riddarholmen, belägen öster
örn sammanbindningsbanan i dennas nya sträckning, erfordrades för stadens
trafikbehov. Vidare torde för stadens framtida trafikanordningar — den
ifrågasatta nya bron över Söderström i Södergatans förlängning —• även
krävas de genom banomläggningen ledigblivna markområdena väster örn
den nya järnvägssträckningen samt mark, belägen mellan den gamla och
den nya banlinjen.

I fråga örn den ekonomiska uppgörelsen anför kommissionen:

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

vägen — jämväl att anskaffa och gälda den mark, som erfordras för stambanan
i dennas nya läge. I den män kronan äger rätt till mark, som sålunda
tages i anspråk, skall kronan erhålla gottgörelse därför av staden. Å andra
sidan böra de delar av den äldre bansträckningen, som bliva frilagda genom
järnvägens omläggning, utan ersättning övergå i stadens ägo.

Medan järnvägslinjen över Riddarholmen nu är cirka 8.5—9.5 meter bred,
får den blivande bansträckningen en bredd av cirka 11 meter. Ändringen i
bredden sammanhänger med att enligt de av järnvägsmyndiglieterna numera
tillämpade tekniska principerna större avstånd kräves dels mellan
skenparen och dels från spåren till fasta föremål vid sidan av järnvägen.
Breddningen medför att — oaktat järnvägen samtidigt göres betydligt rakare
— en icke oväsentligt större markareal än för närvarande åtgår för bansträckningen.
Då breddningen sker i järnvägens eget intresse, torde den
därför erforderliga marken böra bekostas av kronan.

Enligt avtalsförslaget bör kronan för de marktransaktioner å Riddarholmen,
som erfordras för trafikregleringen, samt med hänsyn till vissa erforderliga
utfyllnader m. m., tillgodoföras en mellanavgift av 150,000 kronor.

I detta belopp är icke inräknad ersättning för skada och intrång, som
må komma att vållas kronan såsom ägare till vissa fastigheter å Riddarholmen
utöver att de kronan tillhöriga områdena nr 8 och 14 för tillgodoseende
av stadens behov av sydnordlig trafikled bindas för järnvägsändamål.
Härom anför kommissionen:

Markkommissionen anser att, då omläggningen av stambanan å Riddarholmen
väsentligen betingas av stadens intresse, det bör i främsta rummet
ankomma å staden att ersätta skada och intrång, som genom omläggningen
vållas kronans fastigheter likaväl som enskild tillhörig fastighet. Då emellertid
omläggningen av stambanan är förknippad med en breddning av järnvägsområdet
samt uppkommande skada och intrång måste anses vara en följd
jämväl härav, synes rättvisan kräva att en emot bréddningen svarande del
av ersättningen för skada och intrång å ifrågavarande fastigheter stannar å,
respektive gäldas av kronan. Den del av ersättningen, varför kronan sålunda
bör svara, synes skäligen kunna sättas till 15 procent av det belopp, vartill
skadan och intrånget å fastigheten kunna skattas. Enär den närmare beskaffenheten
och storleken av uppkommande skada och intrång å socialstyrelsens
och riksarkivets byggnader icke torde kunna nu överblickas —
frågan härom är beroende bland annat av huru stort område, som väster
om järnvägen anses erforderlig till gatumark -— lärer det få ankomma å
parterna att framdeles därom träffa överenskommelse eller att låta hänskjuta
saken till skiljemän. Av det belopp, som då befinnes motsvara skadan och
intrånget, har staden alltså att utgiva 85 procent. Anmärkas må att till
skada och intrång å Riddarholmen jämväl bör hänföras kostnaderna för
reglering av Tryckerigatan, så att körförbindelse vinnes mellan denna gata
och Kungshusplan—Birger Jarls Torg.

Kvarteret Jericho nr 7 oell 8.

Vid sidan av de markfrågor, vilka måste regleras i anledning av förslaget
om Tegelbackens ordnande och vad därmed sammanhänger, har såsom tidigare
anförts markkommissionen föreslagit, att i förevarande sammanhang upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

görelser träffas jämväl i vissa andra markfrågor. Bland dessa märkes förvärv
för telegrafverkets räkning av fastigheterna nr 7 och 8 i kvarteret Jericho.
Under hänvisning i övrigt till kommissionens framställning i betänkandet (sid.
64—66) vill jag här endast erinra örn att telegrafverket sedan flera år i nämnda
kvarter äger två fastighetskomplex, det ena med adressnummer Jakobsbergsgatan
24 och Lästmakargatan 21 samt det andra med adressnummer
Jakobsbergsgatan 18—22 och Lästmakargatan 15—17. Därjämte har telegrafverket
efter riksdagens medgivande nästlidet år förvärvat fastigheterna nr 11,
12, 13 och 20 i kvarteret Jericho. De nu till förvärv föreslagna fastigheterna
äro belägna mellan de av telegrafverket tidigare förvärvade fastigheterna och
de fastigheter, som inköptes nästlidet år, och äro enligt vad telegrafstyrelsen
angivit i hög grad erforderliga för telegrafverket, enär en blivande utbyggnad
av den s. k. namnanropsstationen i Stockholm borde äga rum i anslutning
till stationens nuvarande lokaler, något som endast kunde ske genom tillbyggnad
av stationsfastigheten utmed Lästmakargatan.

Efter en beräkning av byggnadskostnaden och avkastningsvärdet för en
nybyggnad på tomterna nr 7 och 8 hava av kommissionen anlitade värderingsmän
åsatt de båda fastigheterna ett värde av respektive 140,000 kronor och

160,000 kronor eller tillsammans 300,000 kronor. Detta värde förutsätter,
dels att staden befriar köparen från skyldighet att framdeles utgiva gatumarksersättning
för Lästmakargatans vidgning, dels att köparen avstår från skadeståndsanspråk
för de möjliga olägenheter, som kunna uppstå vid tomternas
^byggande till följd av att gatan utmed desamma vid denna tidpunkt eventuellt
ännu icke blivit reglerad till fastställt höjdläge. Vidare förutsättes,
att staden på lämpligaste sätt ordnar gatan i anslutning till en blivande nybyggnad
på tomterna, örn dessa skulle bebyggas tidigare än en slutlig reglering
av gatans höjdläge.

Västra delen av Riddarholmen.

Tomtmarken å Riddarholmen äges till större delen av kronan. Enskild
ägare finnes endast till en tomt, nämligen kvarteret Kungl. Boktryckaren
nr 1, vilken fastighet äges av aktiebolaget P. A. Norstedt & Söner. I övrigt
är Stockholms stad ägare till tomtmarken å Riddarholmen. Staden innehar
sålunda äganderätten till fastigheterna kvarteret Kidskär nr 2 (det s. k. västra
gymnasiehuset) och kvarteret Västertorn nr 2 (stadens auktionsverk och
arkiv). Vidare nyttjar staden fastigheten kvarteret Kidskär nr 1 (det s. k.
östra gymnasiehuset), men rätten till sistnämnda fastighet är mellan kronan
och staden tvistig.

Pör Riddarholmen har aldrig fastställts någon stadsplan enligt nutida
begrepp. Den nu för trafikändamål nyttjade marken torde emellertid till en
del få anses ingå såsom gatumark i en »av ålder» bestående stadsplan.
Äganderätten till denna gatumark »av ålder», vilken å Pl. IV i markkommissionens
betänkande utmärkts med prickning, är enligt vad kommissionen
uttalar mellan kronan och staden stridig. Detsamma är fallet med större

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

delen av den såsom hamnområde begagnade marken. Av all den ifrågavarande,
för trafik- eller hamnändamål disponerade marken är staden obestridd
ägare till allenast fyra smärre gatubitar invid kvarteret Kungl.
Boktryckaren nr 1 (A, B, C och D å kartan). I detta sammanhang må
omnämnas, att genom brev den 4 februari 1829 och den 13 juni 1865 vissa
kronan tillhöriga områden å Biddarliolmen upplåtits för hamn respektive
trafikändamål.

Markkommissionen har, under erinran örn att statsmakterna vid olika
tillfällen såväl tidigare som senare givit uttryck åt önskemålet, att kronan
måtte förvärva all tomtmark å Riddarholmen, nu framlagt förslag örn dylikt
förvärv, därvid emellertid behörig hänsyn tagits till trafik- och hamnbehoven.
Enligt förslaget, beträffande vars närmare detaljer torde få hänvisas till
sid. 69—-74 i betänkandet, skall en reglering av markfrågorna å Riddarholmen,
i den mån dessa icke omfattas av överenskommelsen rörande stambanans
förflyttning åt väster, ske på så sätt, att kronan förvärvar all stadens
mark väster örn den i huvudsak med stambanans nya sträckning sammanfallande
linjen a—b—c å den vid betänkandet fogade kartan, märkt Pl. IV.
De viktigaste förvärven utgöras av fastigheten nr 2 i kvarteret Kidskär
(västra gymnasiehuset) samt fastigheten nr 2 i kvarteret Västertorn (auktionskammaren
och stadsarkivet med det s. k. Birger Jarls torn). Enligt avtalet
skulle kronan få möjlighet att på lämpligt sätt utnyttja större delen av
Riddarholmen för sina byggnadsändamål. Kommissionen har emellertid
förutsatt, att kronan därvid komme att pietetsfullt beakta Riddarholmens
traditioner, med hänsyn till att dessa i högre grad anknöte till rikets än till
stadens historia. I kronans dispositionsrätt föreskrivas dock vissa inskränkningar,
väsentligen med hänsyn till den å Riddarholmen förlagda hamnrörelsen.

Beträffande den ekonomiska uppgörelsen mellan kronan och staden uttalar
kommissionen, att densamma i hög grad måste bliva beroende av att
i icke obetydlig omfattning tvist råder mellan kronan och staden angående
rätten till eller gränserna för de ifrågavarande områdena. På föranstaltande
av kommissionen hava fastigheterna Västertorn nr 2, dock med undantag av
ett område örn cirka 260 kvadratmeter, som för närvarande är utlagt till
hamnområde, samt Kidskär nr 1 och 2 ävensom stadsägan nr 224 örn cirka
145 kvadratmeter värderats genom särskilt tillkallade värderingsmän. Förstnämnda
fastighet har åsatts ett värde av 1,000,000 kronor, därvid förutsatts
att arkivbyggnaden och tornet skulle såsom kulturhistoriskt värdefulla byggnader
för framtiden bibehållas. Under hänsynstagande till vissa förutsatta
inskränkningar i dispositionsrätten till fastigheterna Kidskär nr 1 och 2 —
bland annat att östra gymnasiehuset på grund av sitt kulturhistoriska värde
skulle för framtiden bibehållas —• hava dessa fastigheter ansetts äga ett
värde av respektive 180,000 kronor och 225,000 kronor. Stadsägan nr 224
har värderats till 10,000 kronor. De av värderingsmännen angivna värdena
har kommissionen ansett böra godtagas. Kommissionen har emellertid
funnit vissa jämkningar påkallade bland annat med hänsyn till de förelig -

Kungl. Majlis proposition nr 23i.

gande rättstvisterna. Med hänsynstagande till olika föreliggande förhållanden
föreslår kommissionen, att staden i anledning av uppgörelsen beträffande
Riddarholmen i mellanhavandet mellan parterna tillgodoföres ett belopp av

1,445,000 kronor. Kommissionen utgår därvid ifrån att kronan övertager
viss, staden nu åvilande förpliktelse gentemot finska församlingen för fastigheten
kvarteret Kidskär nr 1.

Beträffande uppgörelsen i denna del framhåller kommissionen, att staden
självfallet i fortsättningen borde befrias från skyldighet att förvärva mark
för gator å Riddarholmen samt från kostnader för anläggning av nya eller
ändrade trafikleder därstädes, allt naturligtvis under förutsättning att trafikleden
icke, såsom t. ex. kunde bli fallet med den tilltänkta leden från Södermalm,
tillkomme just i anledning av stadens särskilda önskan.

Fastigheter i Staden mellan broarna och å Kungsholmen.

I anledning av en av markkommissionen verkställd förfrågning angående
markproblem, som borde göras till föremål för förhandlingar mellan kronan
och staden, har byggnadsstyrelsen framhållit, att staten hade intresse att
förvärva staden tillhöriga fastigheter i närheten av kanslihuset, däribland all
staden tillhörig mark inom området mellan Myntgatan, Västerlånggatan och
Storkyrkobrinken.

Staden äger inom området — vilket omfattar, förutom gatumark, kvarteren
Aglaurus, Cephalus, Lychaon, Nessus och Minotaurus — all tomtmark med
undantag för kvarteret Aglaurus (Brandkontorets byggnad), tomterna nr 3.6
(Rosengrens källare) och 5 i kvarteret Cephalus samt nr 3 i kvarteret
Minotaurus. Stadens tomtmark har förvärvats genom olika köp under åren
1900—1926 för en sammanlagd kostnad av bortåt 3 miljoner kronor.

Tidigare utredningar ha enligt vad markkommissionen meddelar givit vid
handen, att förevarande område vid Myntgatan lämpligen bör stadsplaneregleras
på sätt Pl. VI utvisar. Enligt en av byggnadsstyrelsens utredningsbyrå
den 8 november 1934 uppgjord, den 15 februari 1937 bearbetad skissritning
skulle å den nya triangulära tomten kunna uppföras en byggnad till
en höjd av, i stort sett, fyra våningar jämte en indragen våning.

Vid företagen värdering har det ifrågavarande området, vilket innehåller
i areal omkring 2,360 kvadratmeter, åsatts ett värde av 1,750,000 kronor,
motsvarande omkring 742 kronor per kvadratmeter. Under hänsynstagande
till att enligt kommissionens uppfattning rätten till vissa gatudelar skulle
vara tvistig, har kommissionen framlagt följande förslag till uppgörelse rörande
området:

Kungl. Majus proposition nr 234.

redan tidigare fixerats. Kronan avstår från varje anspråk på ersättning för
den nied den ifrågasatta stadsplaneringen åsyftade igenläggningen av Salvii
gränd, varjämte kronan till förmån för staden avsäger sig all den rätt kronan
må äga till den del av samma gränd som är avsedd att ingå i kvarteret
Aglaurus, sådant detta kommer att te sig efter stadsplaneförslagets genomförande.
I anledning av vad sålunda avtalats betalar kronan till staden

1,750,000 kronor, därav 2,739 kronor 35 öre genom övertagande av betalningsansvaret
för ett fastigheten nr 8 i kvarteret Lychaon besvärande inteckningslån.

I samband med utläggandet av kvarteret Aglaurus i enlighet med stadsplaneförslaget
torde, anför kommissionen, staden komma att stå såsom ägare
till åtminstone en del av nämnda kvarter. l)å kronan torde vara intresserad
av att förvärva jämväl det nybildade kvarteret Aglaurus eller så stor del
därav som möjligt, syntes lämpligt, att kronan genom nu förevarande avtal
tillförsäkrades företrädesrätt till förvärv av stadens omförmälda mark.

Med hänsyn till av byggnadsstyrelsen därom gjord framställning har markkommissionen
upptagit jämväl frågan örn förvärv för kronans räkning av
fastigheten nr 1 i kvarteret Nemesis, gamla rådhuset (f. d. Bondeska palatset).
Fastigheten har en areal av omkring 2,560 kvadratmeter och är belägen i
kanslihusets omedelbara närhet. Den utnyttjas av bland annat stadens
gatukontor. Då enligt kommissionens uppfattning starka skäl tala för förvärvet,
har frågan härom upptagits i avtalsförslaget. Då gamla rådhuset är
en byggnad, som av kulturhistoriska skäl anses böra bevaras, har kommissionen
emellertid ansett köpeskillingen icke böra bestämmas högre än till,
i stort sett, det kapitaliserade bruksvärdet, vilket av värderingsmän uppskattats
till 900,000 kronor.

Med anledning av från stadens sida uttalade önskemål att förvärva fastigheterna
nr 3 och 4 i kvarteret Glasbruket, vilka upptagas av byggnader för
Karolinska mediko-kirurgiska institutet, har kommissionen jämväl upptagit
denna markfråga. Med hänsyn till att fastigheternas närhet till stadshuset
gör dem mycket lämpliga till plats för en kommunal byggnad och då i planen
för uppförandet av Karolinska sjukhuset ingår även en överflyttning av
Karolinska institutet till Norrbackaområdet anser markkommissionen, att
fastigheterna böra överlåtas till staden. Yärdet å fastigheterna har av tillkallade
värderingsmän uppskattats till 4,250,000 kronor. Markkommissionen
har emellertid ansett, att icke minst med hänsyn till fastigheternas synnerligen
fördelaktiga läge, desamma borde ingå i bytesavtalet efter ett något
högre värde än det dem av värderingsmännen åsätta. Enligt kommissionens
förslag borde staden för fastigheterna i mellanvarandet mellan parterna påföras
ett belopp av 4,503,820 kronor, motsvarande ett pris av 430 kronor
per kvadratmeter.

Karl Nilis torg och Karl XIIIis torg samt Humlegården.

Det av markkommissionen framlagda avtalsförslaget innefattar även uppgörelse
rörande dispositionen av Karl XII:s torg och Karl XIIIis torg
(Kungsträdgården) samt Humlegården.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 234. 830 40 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Av kommissionen tillkallade vidräkningsmän, sekreteraren i kammarkollegiet
P. Gavelius och stadens ombudsman .T. E. Johansson, hava verkställt
utredningar angående förstnämnda två platser och däri sammanfattat kronans
och stadens ståndpunkt till de ägande- och dispositionsspörsmål, som
anknyta till dessa platser och angränsande gator. Av utredningarna framgår,
uttalar kommissionen, att kronans äganderätt till Kungsträdgården och f. d.
arsenalstomten (Karl XII:s torg) vore ostridig samt att områdena, vilka i
areal innehölle sammanlagt över 35,000 kvadratmeter, vore att betrakta såsom
tomtmark. Begränsningslinjen mellan Karl XIII:s torg och omgivande gator
hade fastställts i ett i samband med regleringen av äganderättsförhållandena
å Helgeandsholmen tillkommet, den 12 november 1895 och den 8 februari
1898 dagtecknat avtal mellan kronan och staden. Beträffande gränserna för
arsenalstomten rådde tvist mellan kronan och staden. Äganderätten till Kungsträdgårdsgatan
och de hithörande delarna av Arsenals- och Strömgatorna
vore ävenledes omtvistad. Någon uttrycklig upplåtelse till staden av Karl
XII.s torg förelåge icke.

Beträffande Karl XII:s torg och Kungsträdgården föreligger från stadens
sida intresse — förutom att dessa platser bibehållas såsom öppna platser
med parkkaraktär — att förvärva mark för erforderlig breddning av vissa
angränsande gator, i första hand Hamngatan. Jag torde här få erinra örn
att Kungl. Majit genom brev den 13 maj 1929 medgav, att vissa områden
av Karl XHI:s torg finge avgiftsfritt upplåtas till staden att intill den 1
oktober 1931 användas för utvidgning av Hamn- och Kungsträdgårdsgatorna,
med skyldighet för staden att till sagda tidpunkt hava återställt de sålunda
upplåtna områdena i då befintligt skick, därest ej dessförinnan definitivt avtal
träffats mellan kronan och staden örn stadens förvärv av äganderätten
till samma områden och desamma i stadsplan, som före sagda tidpunkt godkänts
av stadsfullmäktige och underställts Kungl. Maj:ts prövning, intagits
såsom gata eller allmän plats. På enahanda villkor upplätos genom brev
den 20 juni 1929 och den 30 december 1936 smärre områden av Karl XII:s
torg respektive Karl XIILs torg till breddning av Arsenalsgatan. Av Kungl.
Majit har staden tid efter annan erhållit medgivande till fortsatt användande
av de i berörda tre brev avsedda områdena till angivet ändamål, sista gången
i brev den 14 oktober 1939 för tiden till den 1 oktober 1940.

Den nu gällande upplåtelsen utmed Hamngatan avser en markremsa, som
skulle möjliggöra en breddning av nämnda gata, utom invid den kronan tillhöriga
ateljébyggnaden (nuvarande Blanchs kafé), till 18 meter.

Markkommissionen har uttalat, att frågan örn breddning av de Kungsträdgården
angränsande trafiklederna och då närmast Hamngatan länge stått
på dagordningen. Att Hamngatan, särskilt vid den av ateljébyggnaden bildade
s. k. puckeln, icke tillgodosåge de nuvarande trafikbehoven, syntes
uppenbart. Lösningen av frågan hade hittills försvårats bland annat därigenom,
att kronan av naturliga skäl eftersträvat att, samtidigt som kronan avstode
mark för gatubreddningen, erhålla en uppgörelse dels beträffande
redan tidigare för gatuändamål upplåtna delar av Kungsträdgården, dels ock
rörande dispositionen av den återstående delen av Kungsträdgården.

Kungl. May.ts proposition nr 234.

Kommissionen har ansett sig böra tillstyrka, att kronan nu till staden
mot ersättning avstår de områden av Kungsträdgården, som erfordras för
breddning av Hamngatan å dess södra sida. En bredd av 18 meter synes
kommissionen snarast möjligt böra åvägabringas. I anslutning härtill anför
kommissionen:

Vidare har kommissionen föreslagit, bland annat, att kronan till staden
överlåter den mark, som erfordras för breddning av Arsenalsgatan mellan
Jakobs torg och Kungsträdgårdsgatan till 18 meter, ävensom vissa smärre
delar av Kungsträdgården och Karl XII:s torg för breddning av sistnämnda
gata.

Kommissionens förslag till marköverlåtelser i vad avser Kungsträdgården
och Karl XII:s torg finnes sammanfattat å en vid betänkandet fogad karta,
betecknad Pl. VII.

Angående den ekonomiska uppgörelsen för här berörda överlåtelser anför
kommissionen:

Markkommissionen har funnit skäligt, att kronan i mellanvarandet mellan
kontrahenterna tillgodoföres för den överlåtna delen av ateljébyggnadens
byggnadsyta, i avröjt skick, 575,000 kronor samt, i anledning av uppgörelsen
i fråga örn gatorna och beträffande äganderätten till Karl XII:s torg, 1,512,500
kronor. Vad särskilt beträffar den för gatuändamål upplåtna marken vill
kommissionen understryka, att en uppskattning av denna mark efter fullt
tomtmarksvärde icke kunnat ifrågakomma; emot en sådan åtgärd talar bland
annat den omständigheten att, reellt sett, kronan icke genom gatumarksupplåtelsen
erhåller någon nämnvärd inskränkning i de möjligheter att bebygga
Kungsträdgården som eljest skolat föreligga. Å andra sidan kan i detta
sammanhang erinras örn att utmed gatorna belägna delar av Kungsträdgården,
vilka avses fortfarande skola förbliva i kronans ägo, i viss mån
komma att brukas för gångtrafiken.

Kommissionen har även upptagit spörsmålet om dispositionen av övriga
delar av Kungsträdgården. Efter att hava närmare redogjort för tidigare
framkomna förslag örn ett bebyggande av platsen anför kommissionen, att
av skäl, som icke torde behöva närmare utvecklas, en bebyggelse icke syntes
kunna ifrågakomma annat än å den hingst i norr belägna delen. Kommissionen
bortsåge därvid ifrån de jämkningar, som kundo befinnas påkal -

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

lade i den utmed västra sidan av Karl XII:s torg och Kungsträdgården förlagda
bebyggelsen. Förslag om ett ianspråktagande av den intill Hamngatan
belägna delen av Kungsträdgården för statliga byggnadsändamål hade,
såsom kommissionens redogörelse utvisade, framkommit under relativt sen
tidpunkt. Kommissionen ansåge för sin del, att det skulle vara lyckligast,
örn även denna del av Kungsträdgården kunde i framtiden lämnas obebyggd.
I anslutning härtill anför kommissionen:

Då markkommissionen, trots sin principiella inställning, likväl inser att
det av olika skäl kan komma att visa sig nödvändigt för kronan att i viss
mån utnyttja sin rätt att förfoga över Kungsträdgården, finner kommissionen
sig icke kunna medverka till att denna möjlighet nu stänges. A andra sidan
torde det vara ur stadens synpunkt önskvärt att nu erhålla en garanti för
att Kungsträdgården under någon icke alltför kort tidrymd kommer att i
sin helhet bibehållas såsom park.

Kommissionen vill därför föreslå, att kronan, utan att avstå från äganderätten
till Karl XII:s torg och Karl XIIIis torg, upplåter dem till staden för
en tid av 50 år att användas för parkändamål. Upplåtelsen bör givetvis icke
medföra hinder för kronan att vidtaga jämkningar i planen för de kronan
tillhöriga byggnaderna utmed områdenas västra sida samt, om kronan skulle
förvärva enskild tillhöriga fastigheter därstädes, jämväl i planen för dessa.
Någon ändring i kronans befogenhet att själv utöva eller åt enskild förläna
fasadrätt emot Kungsträdgården följer självfallet icke med parkupplåtelsen
till staden. I samband med ifrågavarande parkupplåtelse bör staden medgivas
rätt att allt framgent bibehålla den till Karl Ällis torg förlagda pumpstationen.

I detta sammanhang har kommissionen upptagit jämväl frågan örn dispositionen
av Humlegården, som för närvarande är avgiftsfritt upplåten till
staden enligt kontrakt med tioårig uppsägningstid. I avtalet har kronan
förbehållit sig rätt att, efter ett års varsel, tillbygga bibliotekshuset eller i
parken uppföra annan byggnad för allmänt behov.

Markkommissionen finner av skäl, liknande dem som kommissionen anfört
beträffande Kungsträdgården, önskvärt och lämpligt, att jämväl Humlegården
upplåtes för parkändamål till staden för en längre tid — 50 år —
samt att under nämnda tid kronans möjligheter att bebygga Humlegården
begränsas till att allenast avse tillbyggnad för bibliotekshuset eller uppförande
av annan byggnad för bibliotekets behov.

Markkommissionen anser det med rätt och billighet överensstämmande,
att staden lämnar kronan en rimlig ersättning för att Kungsträdgården och
Humlegården bibehållas vid sin parkkaraktär under den av kommissionen
angivna tiden. Såsom gottgörelse för dessa markupplåtelser ävensom för
uppgörelsen i fråga örn nyttjandet av marken för pumpstationsanliiggningen
i Karl XII.s torg har kommissionen ansett ett engångsbelopp av tillhopa

800,000 kronor böra utgå. Därutöver finner kommissionen lämpligt, att
staden, till erinran örn parkupplåtelsernas natur, till kronan utgiver en
formell årlig avgift, förslagsvis bestämd för Karl Ällis torg och Karl XIILs
torg till sammanlagt 100 kronor och för Humlegården till likaledes 100
kronor.

Kungl. Majus proposition nr 231.

Ladugårdsgärdet och Bellevue.

I sitt betänkande har markkommissionen — utan att emellertid därvid
framlägga något förslag i ämnet — ansett sig böra ingå även på frågan örn
den framtida dispositionen av ännu icke exploaterade delar av Ladugårdsgärdet
samt av Bellevueområdet. Beträffande denna fråga torde jag under
hänvisning i övrigt till kommissionens framställning i betänkandet (sid. 101
—115) ävensom den vid betänkandet fogade kartan, betecknad Pl. Till, här
endast behöva meddela följande.

Till en början har kommissionen lämnat en ingående redogörelse för
tidigare verkställda utredningar rörande Ladugårdsgärdet samt åtgärder i
syfte att exploatera detsamma. Omfattningen av det hittills stadsplanelagda
området framgår av förenämnda karta.

Vid behandlingen inom markkommissionen av frågan örn dispositionen
av de ännu icke stadsplanelagda och bebyggda delarna av Ladugårdsgärdet
hade, anför kommissionen, av Stockholms stads representanter inom kommissionen
framhållits angelägenheten av att särskilt en betydande del av
den öppna slätten förbleve obebyggd. Det vore nämligen önskvärt att i
huvudstadens omedelbara närhet hålla frilagt ett område, som kunde upplåtas
för utställningar eller begagnas såsom mötesplats vid utomordentliga
tillfällen m. m. Därjämte vore ett bevarande av vad som återstode av denna
vackra och säregna hednatur ur naturskydds- och kulturhistorisk synpunktav
stort allmänt intresse.

I anledning av vad sålunda från stadens representanter anförts hade,
meddelar vidare kommissionen, för ett närmare klarläggande av denna markfråga
kommissionen funnit sig böra så långt möjligt få utrönt i vilken omfattning
krav på mark inom ifrågavarande område för statliga eller kommunala
byggnader kunde komma att framställas linder de närmaste årtiondena.
I detta syfte hade en förfrågan framställts hos byggnadsstyrelsen. Stockholms
stad hade redan i anledning av den av markkommissionen gjorda
inventeringen över föreliggande markproblem förtecknat stadens markbehov
å Gärdet.

Från byggnadsstyrelsen hade uppgivits, att den för vissa närmare angivna
statliga byggnader erforderliga arealen utgjorde sammanlagt 250,000 ä 300,000
kvadratmeter. Vederbörande kommunala myndigheter hade anmält, att för
särskilda ändamål nu eller i en icke alltför avlägsen framtid erfordrades
tomter och mark å Ladugårdsgärdet örn tillhopa över 280,000 kvadratmeter.
Från de militära myndigheternas sida hade därjämte framförts vissa önskemål
beträffande förfogandet över staden tillhörig mark å Norra Djurgården.
I anslutning till den verkställda inventeringeu anför kommissionen:

Kungl. Majus proposition nr 234,

givande av markbehov, som föreligga eller framdeles komma att föreligga.
Med undantag för de mera aktuella byggnadsfrågor^ måste det nämligen
uppenbarligen möta stora svårigheter att närmare fastställa de byggnadsbehov,
som för kronan och staden kunna komma att förefinnas under en
tidrymd av ett par tre årtionden framåt. Utvecklingen kan medföra en minskning
i dessa behov, sådana de nu kunna förutses, men också, vilket hittills
vunnen erfarenhet giver vid handen, en ökning.

^(Kommissionen uttalar härefter, att även örn de angivna markbehoven i
stort sett skulle befinnas vara riktigt angivna, torde emellertid böra övervägas,
huruvida icke andra för ändamålet lämpligare områden stöde till buds.

Efter att hava närmare undersökt föreliggande möjligheter härför har
kommissionen kommit till den uppfattningen, att i den mån utrymme för
statliga ämbetsbyggnader ej kunde beredas i stadens centrala delar, dylika
byggnader lämpligen borde förläggas till Ladugårdsgärdet. Under erinran
örn att redan nu ett tredje centrum för den statliga förvaltningens byggnader
börjat bildas, nämligen å Östermalm och Ladugårdsgärdet, uttalar
kommissionen till stöd för sin uppfattning, bland annat, att det såväl ur
intern statlig förvaltningssynpunkt som icke minst ur allmänhetens synpunkt
vore önskvärt att undvika tillskapandet av nya centra för den statliga förvaltningen.
Med de relativt stora avstånd mellan de olika områdena, som
det här vore fråga örn, torde icke kunna undvikas både tidsspillan och
andra olägenheter vid en dylik ytterligare decentralisering.

I detta sammanhang har kommissionen, under framhållande av att Stockholms
stad av naturliga orsaker sökte koncentrera sin förvaltning till Kungsholmen,
något som kommissionen funnit lämpligt, väckt frågan, huruvida
icke ämbetsbyggnaden Hantverkargatan 29 (väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, skolöverstyrelsen och rikets allmänna kartverk) lämpligen
borde övertagas av staden. Härför talade, anför kommissionen, även den
omständigheten, att en del av de i byggnaden inrymda ämbetsverken i allt
fall inom en nära framtid måste avflytta från byggnaden. Med hänsyn till,
bland annat, tidsläget, har emellertid kommissionen ej ansett sig böra framlägga
förslag i ämnet.

I själva exploateringsfrågan gör kommissionen följande uttalande:

Kommissionen delar den från stadens sida framförda uppfattningen örn
önskvärdheten av att bevara ett öppet område, som kan hållas tillgängligt
för utställningar och andra dylika ändamål. Härjämte torde föreligga visst
fog för den åsikten, att det ur naturskydds- och kulturhistorisk synpunkt klav
intresse att bevara åtminstone en del av den säregna natur Ladugårdsgärdet
erbjuder. A andra sidan måste kronans och stadens ofrånkomliga
behov av byggnadsmark tillgodoses. Förrän närmare utredning vunnits örn
i vilken utsträckning detta måste ske med anlitande av ifrågavarande område
torde icke kunna angivas, i vilken omfattning Gärdet kan lämnas obebyggt
eller huru stort område, som kan exploateras genom bebyggelse med
bostadshus.

Sin ståndpunkt till de olika Ladugårdsgärdet berörande spörsmålen har
kommissionen sammanfattat i följande punkter:

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

1. Sedan från kronans respektive stadens sida närmare utredning gjorts
om föreliggande markbehov, upprättas en dispositionsplan för de ännu icke
bebyggda delarna av Ladugårdsgärdet. Med hänsyn till bland annat de militära
myndigheternas önskemål beträffande förfogandet över vissa staden tillhöriga
markområden å Norra Djurgården — Kaknäsområdena — torde planen
böra omfatta all mark ända fram till Värtan och Djurgårdsbrunnsviken.

2. I denna plan reserveras mark för dels projekterade nybyggnader för
statliga ämbetsverk eller andra liknande statliga ändamål och dels erforderliga
kommunala byggnader eller anläggningar, varjämte angives huru stort
område, som tills vidare bör bibehållas som allmän plats och vad som ytterligare
kan upplåtas för enskild bebyggelse.

3. Med Stockholms stad upptagas därefter förhandlingar om försäljning
av den för kommunala byggnader och anläggningar erforderliga marken.
Hinder bör dock givetvis icke möta att, där så låter sig göra utan att den
större planeringen därav influeras, redan nu tillgodose de mest trängande
behoven.

4. Den av kronan bibehållna allmänna platsen får under viss tidrymd
disponeras av staden på villkor, varom närmare överenskommelse träffas
mellan kronan och staden.

Såsom tidigare omnämnts omfattar det av kommissionen framlagda avtalsförslaget
icke frågor, som beröra Ladugårdsgärdet.

Beträffande Bellevueområdet uttalar kommissionen, att detsamma till vissa
delar utgjordes av sådan, nu såsom park utnyttjad mark, vilken antingen
icke vore tjänlig för bebyggelse eller beträffande vilken det finge anses
föreligga ett betydande allmänt intresse att parkegenskapen bibehölles jämväl
i fortsättningen. För utrönande i vad mån Bellevueområdet borde bliva
föremål för bebyggande och i vilken omfattning det borde bevaras såsom
park, funne markkommissionen erforderligt, att en plan för området upplades.
Med denna som utgångspunkt torde därefter vidare överläggningar
böra upptagas mellan kronan och staden angående villkoren för bibehållandet
av parkområdet vid denna dess egenskap.

Yttranden.

De över avtalet hörda myndigheterna hava i stort sett tillstyrkt detsammas
godkännande, därvid dock några myndigheter beträffande lösningen
av en del av de i avtalet berörda frågorna uttalat vissa betänkligheter eller
framställt vissa anmärkningar.

Järnvägsstyrelsen meddelar, att statens järnvägars intressen berördes av
avtalet i vad avser Tegelbackens reglering och förbättring av trafikförbindelserna
mellan Norrmalm och Södermalm jämte i samband därmed stående
markfrågor m. m. samt vissa Stockholms centralbangård berörande markfrågor
m. m. Styrelsen anför:

Mot det av kommissionen framlagda förslaget till ordnande av trafikför
hållandena å Tegelbacken och förändring av trafikförbindelserna söderut,
såsom detta i fullständigt genomförande närmare angives å avtalsförslaget
tillhörande ritningsbilagor, märkta Pl. I och Pl. II, samt första byggnadsskedet,
bild 11 i betänkandet, av det å Pl. I visade förslaget, ävensom mot
avtalsförslagets bestämmelser beträffande fördelning av byggnadskostnaderna

Kungl. Majus proposition nr 234.

och ersättning för skada oell intrång, som förorsakas av de nya trafikanordningarnas
genomförande, marköverlåtelser m. m. är från styrelsens sida icke
något att erinra.

Enligt den föreslagna markuppgörelsen för områdena invid Stockholms
centralbangård skola de markområden, som enligt nu föreliggande förslag
till bangårdens framtida utbyggnad erfordras för järnvägsändamål, antingen
överlämnas till kronan med äganderätt eller också reserveras för detta ändamål,
varjämte vissa kronan tillhöriga markområden, som enligt nyssnämnda
förslag icke erfordras för järnvägsändamål, skola överlämnas till staden.
Mot omfattningen av de i avtalsförslaget angivna markområden, som skola
bliva föremål för överlåtelser kontrahenterna emellan, samt mot de föreslagna
grunderna för nämnda överlåtelser Ilar styrelsen likaledes icke något
att erinra.

Styrelsen anser sig dock i detta sammanhang böra framhålla, att värdet av
de markområden med därå befintliga byggnader, som statens järnvägar nu
äga eller disponera och vilka skola överlämnas till staden, enligt styrelsens
uppskattning i stort sett motsvarar värdet av de markområden jämte byggnader,
som staden överlämnar till kronan för att användas för järnvägsändamål.
Den i avtalsförslagets § 18 överenskomna mellangiften, som staden
äger räkna sig till godo, synes därför i huvudsak stå i samband med den
för anordnande av nytt bangårdspostkontor med tillhörande spårsystem erforderliga
marken, varför styrelsen förutsätter, att dessa markkostnader sedermera
bliva föremål för reglering mellan postverket och statens järnvägar.

Styrelsen har slutligen uttalat, att ehuru styrelsen förutsatte, att kontrahenterna
i görligaste mån skulle söka åstadkomma betingelserna för att avtalet
på sätt i § 49 närmare angåves skulle bliva bindande före den 1 juni
1941, styrelsen dock delade kommissionens uttalade mening, att sagda tidpunkt
kunde behöva förskjutas. Det torde därför vara mest ändamålsenligt,
att riksdagen bemyndigade Kungl. Majit att medgiva förlängning av den tid,
under vilken frågan örn avtalets bestånd vore svävande, samt att vidtaga
därav betingade ändringar i fråga örn tillträdes- och likviddagar m. m.

Generalpoststyrelsen har avgivit utlåtande rörande de delar av markkommissionens
betänkande, som avse frågor angående bangårdspostkontoret och
dess förläggning. Styrelsen har meddelat, att styrelsen på anhållan av
kommissionen den 14 oktober 1939 avgav yttrande över två förslag till lösning
av tegelbacksfrågan, i allt väsentligt överensstämmande med de i betänkandet
behandlade överfarts- och underfartsförslagen. Därvid förordade
generalpoststyrelsen överfartsförslaget på i huvudsak de skäl, som återgivits i
betänkandet (sid. 37 och 39). I samma skrivelse anförde generalpoststyrelsen
vidare följande:

Båda de ifrågavarande förslagen förutsatte för det slutliga utbyggandet
bangårdspostkontorets förflyttning till annan plats. Postkontorets kvarblivande
å sin nuvarande plats under det första byggnadsskedet syntes helt
säkert komma att medföra betydande olägenheter icke blott för postarbetet
utan även för själva byggnadsarbetena. Det kunde därför måhända förtjäna
övervägas, huruvida icke bangårdspostkontorets förflyttning borde utgöra ett
första led i Tegelbacksproblemets lösning och således genomföras, innan
första utbyggnadsskedet toge sin början. Posttrafiken vid bangårdspostkontoret
hade varit i ständig tillväxt och ökat i en grad, som det icke varit möjligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

att förutse vid tiden för byggnaden planerande. Till följd härav vöre sagda
postkontorslokaler numera alldeles otillräckliga. Några mera effektiva åtgärder
för tillgodoseende av postkontorets ökade lokalbehov hade icke varit
möjliga, då markutrymmen för en tillbyggnad icke kunnat ställas till förfogande
och kontorets förflyttning till annan plats inom bangårdsområdet
icke ansetts kunna äga rum, förrän Tegelbacksproblemet vunnit sin lösning.
Även örn möjligheter till ökat utrymme nu skulle kunna erbjudas i postbyggnadens
omedelbara närhet, kunde det ur ekonomisk synpunkt knappast anses
försvarligt att för en till- och ombyggnad av bangårdspostkontoret, vilken
endast kunde få karaktär av ett förhållandevis kortvarigt provisorium, nedlägga
så betydande belopp, som här skulle komma ifråga. För att bangårdspostkontoret
skulle kunna fullgöra sin uppgift, vore det i varje fall
oundgängligen erforderligt, att postkontoret mycket snart bereddes det
ökade utrymme, varav det vore i behov. Ett längre uppskov härmed än
två högst tre år kunde, såvitt generalpoststyrelsen nu vore i tillfälle bedöma,
icke vara möjligt. Styrelsen ville därför bestämt framhålla angelägenheten
av att den tomt, som vore avsedd att upplåtas för ett blivande nytt
bangårdspostkontor, snarast ställdes till förfogande för avsett ändamål.

Efter att hava erinrat örn, bland annat, att det av kommissionen i nu
berörda fråga framlagda förslaget, som framkommit efter utredning av en
särskilt tillkallad delegation, innebure, att bangårdspostkontoret skulle förläggas
väster om Centralbangården omedelbart söder örn den projekterade
viadukten över järnvägsområdet i Klarabergsgatans förlängning, anför generalpoststyrelsen
örn detta förslag:

Det är med synnerlig tillfredsställelse styrelsen konstaterar, att det av
markkommissionen förordade förslaget till reglering av Tegelbacken möjliggör
en tillfredsställande lösning inom en förhållandevis näraliggande framtid
av den alltmer brännande frågan örn nya och utvidgade lokaler för bangårdspostkontoret.
Generalpoststyrelsen får sålunda tillstyrka bifall till
markkommissionens förslag i denna del. Det av delegationen uti dess skrivelse
till markkommissionen den 13 januari 1940 gjorda uttalandet, att det
nya banposthusets läge blir ur allmän trafiksynpunkt redan i första utbyggnadsskedet
fördelaktigt och i ett senare skede, då Klarabergsgafaus viadukt
är utförd, mycket gott, kan generalpoststyrelsen för sin del biträda. Styrelsen
vill emellertid framhålla, att det med hänsyn till den ifrågasatta byggnadstomtens
form och förhållandevis obetydliga storlek blir nödvändigt att
bebygga densamma, åtminstone vad beträffar större delen av byggnadskroppen,
till 5 våningars höjd över Vintervägens plan, såsom delegationen
förutsätter i sin nyssnämnda skrivelse.

I detta sammanhang har generalpoststyrelsen meddelat, att styrelsen
redan vidtagit förberedande åtgärder för planläggning av ett nytt bangårdspostkontor,
förlagt till den plats, som franninge av markkommissionens
förslag. Det vore styrelsens avsikt att ingiva framställning till Kungl. Majit
om anvisande av medel till uppförande av den nya posthusbyggnaden i så
god tid, att förslag därom kunde föreläggas 1941 års riksdag. Härigenom
möjliggjordes, dels att det nya bangårdspostkontoret, på. sätt markkommissionen
förutsatt, hunne färdigställas, innan do tidskrävande förberedelserna
till trafikanordningen vid Tegelbacken före,läge i färdigt skick, dels och att det
nuvarande bangårdspostkontoret i enlighet med bestämmelserna i tj 9 av

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

det vid betänkandet fogade förslaget till avtal mellan kronan och staden
kunde överlämnas till staden före den 1 januari 1948.

Telegrafstyrelsen bär icke baft något att erinra mot den föreslagna uppgörelsen
såvitt telegrafverket därav beröres.

Kammarkollegiet uttalar till en början, att förslaget till uppgörelse framträdde
som en samförståndslösning, innebärande en jämkning eller förlikning
i åtskilliga hänseenden av de båda kontrahenternas ståndpunkter eller
anspråk. Till den tekniska lösningen av föreliggande problem, som avtalsförslaget
förutsätter, bar kollegiet icke ansett sig vara i tillfälle att taga ställning.
Kollegiet bar inriktat sig på en granskning av den föreslagna regleringen
av vissa markfrågor. Härom anför kollegiet:

Karaktären av samförståndslösning präglar avtalsförslaget särskilt starkt
i vad därigenom uppgörelse träffats rörande äganderätten till vissa mellan
kontrahenterna tvistiga områden, såsom gatumark, vattenområden, utfyllnader
och liknande. Härigenom undanskjutes alltjämt ett slutgiltigt avgörande av
den gamla tvistefrågan örn innebörden och räckvidden av den rätt, som tillkommer
Stockholms stad till här åsyftade delar av stadsområde! på grund
av privilegier eller donationer av kronan. Mot en uppgörelse förlikningsvis
örn äganderätten till sådana tvistiga områden har kollegiet i princip intet
att erinra, när uppgörelsen såsom här är fallet ingår som ett led i och bereder
väg för en mera vittomfattande uppgörelse. Självfallet förutsättes
härvid att uppgörelsen, såsom också i föreliggande avtalsförslag beaktats,
uttryckligen frånkännes verkan av prejudikat i fråga örn kronans eller stadens
äganderättsanspråk rörande områden, som icke omfattas av uppgörelsen.

Beträffande resultatet för kronans vidkommande av den sålunda föreslagna
uppgörelsen rörande de tvistiga äganderättsanspråken har kollegiet
gjort följande erinringar:

I fråga örn den å Riddarholmen väster örn sammanbindningsbanan belägna,
nu såsom gata, öppen plats eller hamnområde disponerade marken kar
markkommissionen upplyst, att äganderätten till den mark, som utgör gatumark
»av ålder», ävensom till större delen av den såsom hamnområde begagnade
marken, vilken bildats genom utfyllningar, är mellan kronan och
staden stridig. Det må väl vara sant, att Stockholms stad gör gällande
anspråk på äganderätt till marken i fråga i trots av att kronan aldrig på
staden överlåtit sin äganderätt till marken eller det vattenområde, där utfyllningarna
skett. För kronans del finnes emellertid enligt* kollegiets
mening icke någon anledning att betrakta kronans äganderätt till ifrågavarande
mark såsom osäker, utan kronans ställning härutinnan torde vara så
stark, att markens indragande i avtalet knappast bort, såsom synes lia skett,
vid den ekonomiska uppgörelsen öka stadens tillgodohavande. Det synes
kollegiet snarare kunna ifrågasättas, örn icke staden bort utgiva ökat vederlag
för de stora inskränkningar i förfoganderätten till marken, som kronan
enligt avtalsförslaget allt framgent skall vara underkastad till förmån för
stadens hamn- och trafikintressen. Till jämförelse må framhållas den stora
ekonomiska uppoffring, som kronan enligt den föreslagna uppgörelsen rörande
vissa Stockholms centralbangård berörande markfrågor m. m. skulle få vidkännas
för förvärvet av det väster örn centralbangården belägna, till stora
delar tvistiga området litt. B, ehuru områdets förvärvande av kronan till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

godoser icke blott ett kronans trafikintresse utan till icke ringa del även ett
stadens intresse.

Den föreslagna uppgörelsen angående kronans förvärv av det a Pl. VI nied
röd kantlinje samt bokstäverna a, b, c, d, e, f, g, li, i, k, 1, m oell a begränsade
området i Staden mellan broarna kompliceras av att i området
ingå delar av Stenbastu-, Kolmätar- och Klockgjutargränderna. Såsom markkommissionen
påpekat göres från kronans sida gällande, att dylik gatumark
inom Staden mellan broarna i fall av förevarande beskaffenhet bör utan ersättning
överlämnas till kronan. Emellertid har enligt förslaget hela området,
som innehåller omkring 2,360 kvadratmeter, påförts kronan till ett
värde av 1,750,000 kronor, vilket motsvarar omkring 742 kronor för kvadratmeter.
Markkommissionen har ansett, att den tvistiga beskaffenheten av
ifrågavarande gatudelar bör vinna tillbörligt beaktande vid uppgörelsen.
Kommissionen anför med anledning härav vissa omständigheter, som skulle
kompensera kronan för att kronan betalade för marken. Härvid är huvudsakligen
att taga fasta på att kronan skulle befrias från skyldigheten att
såsom ägare till kvarteret Mars och Vulcanus (Kanslihuset) utgiva lagenlig
gatumarksersättning för Myntgatans vidgning i enlighet med föreliggande
stadsplaneförslag.

Enligt kollegiets mening saknas i och för sig anledning frångå kravet,
att gatumark inom Staden mellan broarna i fall som förevarande bör överlämnas
till kronan utan vederlag. Markkommissionens betänkande lämnar
icke erforderlig ledning för bedömande, huruvida tillräcklig kompensation
beretts kronan för att kronan enligt förslaget nu likväl skulle betala för
gatumarken. I den mark, som erfordras för Myntgatans vidgning, ingå delar
av ovannämnda tre gränder, för vilka delar gatumarksersättning icke skall
utgå. Till den del av gatumarksersättningen för vidgningen av Myntgatan i
övrigt, som belöper på det till förvärvande av kronan föreslagna området,
har hänsyn tagits vid områdets värdering. Av intresse vore att äga kännedom
örn värdeförhållandet mellan, å ena sidan, den gatumarksersättning för
vidgningen av Myntgatan, som det återstode för kronan att utgiva såsom
ägare av Kanslihuset, och å andra sidan, värdet av den gatumark, vilken
kronan enligt förslaget skulle förvärva. Ytterligare bör här tagas hänsyn
till att kronan enligt förslaget skulle till förmån för Stockholms stad avsäga
sig all den rätt kronan kunde äga till den del av Salvii gränd, vilken vore
avsedd att framdeles ingå i kvarteret Aglaurus. Därest staden framdeles
skulle vilja avhända sig densamma tillhörig mark inom det nybildade kvarteret
Aglaurus, har kronan visserligen tillerkänts företrädesrätt att förvärva
denna mark, men kronan kommer då att få betala även för den del av
Salvii gränd, som nu avstås till staden. Det framgår icke, huruvida hänsyn
till nu berörda förhållanden tagits vid den ekonomiska uppgörelsen. I varje
fall synes det kunna ifrågasättas, örn icke kronan bör förbehållas rätt att
vid ett framtida förvärv av mark inom kvarteret Aglaurus få tillgodoräkna
sig en areal, motsvarande den i det nybildade kvarteret ingående delen av
Salvii gränd.

I anslutning härtill uttalar kollegiet, att kollegiet med vad sålunda anförts
endast velat fästa uppmärksamhet å nämnda detaljer i avtalet. Mot avtalet
i övriga delar hade kollegiet ur de synpunkter kollegiet företrädde nike
något att erinra.

Statskontoret anmärker till en början, att ämbetsverket utgått från såsom
självfallet, att dess utlåtande ej förväntades i vad förslaget avsåge spörsmål

Kungl. Maj-.ts proposition nr 234.

av teknisk eller rättslig art och att statskontoret fördenskull begränsat sig
till att bedöma detsamma ur de synpunkter, statskontoret närmast hade att
företräda, nämligen de ekonomiska. Statskontoret hade emellertid, uttalar
ämbetsverket vidare, uppmärksammat, att förslagsavtalet i viss utsträckningberörde
markområden, till vilka äganderätten vore omstridd. Yad särskilt
beträffade Riddarholmen hade statskontoret icke kunnat värja sig för det
intrycket, att de därstädes befintliga tvistiga områdena av kommissionen
givits en omfattning, som vore ägnad att bibringa en överdriven föreställning
örn Stockholms stads rätt till sagda områden. Det torde icke heller
kunna förnekas, att det varit önskligt, att frågan beträffande äganderätten
till nu nämnda och andra av avtalet berörda markområden kunnat regleras
genom rättstvisternas hänskjutande till domstols prövning, exempelvis på
sätt de s. k. kanslihusdelegerade år 1926 föreslagit i fråga om vissa delar
av kanslihusområdet. Då områden, örn vilka här vore fråga, inginge allenast
såsom delar i en omfattande regleringsplan och då de tvistiga äganderättsfrågorna
efter ömsesidiga eftergifter dock kunnat bringas ur världen, ville
emellertid statskontoret icke ifrågasätta vidtagandet av några åtgärder i nyss
angivet syfte.

Statskontoret anför härefter:

Enligt kommissionens beräkningar skulle kronan påföras ett belopp av
7,776,300 kronor för förvärvandet för järnvägens och postens räkning av ett
visst område väster örn centralbangården (å den vid betänkandet fogade
kartan, Pl. III, utmärkt med rött och bokstaven B). Statskontoret, som
saknar möjlighet att bedöma riktigheten av det värde, som åsatts nämnda
område, har dock icke kunnat undgå att hysa tvekan angående skäligheten
av det ekonomiska krav, som ställts på kronan. Att märka är, att även
Stockholms stad i väsentlig mån har intresse av förslagets genomförande i
denna del. Ämbetsverket tillåter sig erinra därom, att djurgårdskommissionen
på sin tid — såsom framgår av dess på sid. 23 i betänkandet återgivna
yttrande — framhållit, att bangårdsfrågans lösning på möjligast rationella
sätt syntes vara av intresse ej blott för staten-kronan utan även
för Stockholms stad. Detta stadens intresse borde enligt djurgårdskommissionens
mening, i likhet med vad som i analoga fall skett å andra orter,
föranleda deltagande jämväl från stadens sida — i skälig omfattning — i
kostnaderna för åvägabringandet av bangårdsfrågans reglering. Djurgårdskommissionen
underströk, att fastslåendet av en princip, enligt vilken staden
i dylika fall icke skulle deltaga i kostnaderna, syntes betänklig.

Markkommissionen har i sitt betänkande upptagit till behandling jämväl
den vid tidigare tillfälle väckta frågan om förvärvande för kronans räkning
av fastigheten kvarteret Nemesis nr 1 (gamla rådhuset) och för sin del föreslagit,
att med hänsyn till behovet av ämbetslokaler för statsverket ett dylikt
förvärv skulle komma till stånd. Ehuru statskontoret är väl medvetet
örn de svårigheter att tillgodose statsverkets lokalbehov, som för närvarande
föreligga, måste ämbetsverket dock hysa viss tvekan angående nödvändigheten
av att genomföra detta förslag. Statskontoret vill erinra därom, att,
när denna fråga — ehuru i ett annat sammanhang — den 15 oktober 1926
anmäldes inför Kungl. Majit, föredragande departementschefen ansåg det
uppenbart, att ett förvärv av nämnda fastighet för statens räkning endast
borde ske för såvitt ett trängande behov därav förelåge. Enligt departementschefens
uppfattning syntes nämligens byggnadens omdaning till lämpliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

ämbetslokaler för statsverket komma att bliva en svårlöst och kostsam uppgift
i betraktande av att byggnaden på grund av dess kulturhistoriska värde
uppenbarligen icke kunde underkastas några mera betydande förändringar.
Med hänsyn till vad sålunda förekommit och till den omständigheten, att
statsverket i allt fall — enligt förslaget — skulle förvärva visst område
mellan Myntgatan, Yästerlånggatan, Storkyrkobrinken och Riddarhustorget,
varest av allt att döma en byggnad för statliga ämbetslokaler kommer att
uppföras i framtiden, synes lämpligheten att belasta statsverket med de
kostnader, som äro förenade med förvärvet och omdaningen av gamla rådhuset,
kunna starkt ifrågasättas.

Med hänsyn till önskemålet från stadens sida att förvärva fastigheterna
uris 3 och 4 i kvarteret Glasbruket (Karolinska institutet) och då fastigheterna
tämligen snart syntes kiinna av kronan avvaras, har markkommissionen
upptagit jämväl dessa fastigheter i det framlagda bytesavtalet mellan
kronan och Stockholms stad. Den köpeskilling, staden skulle erlägga härför,
har beräknats på grundval av ett pris av 430 kronor per kvadratmeter.

Även beträffande dessa värderingsgrunder måste statskontoret ställa sig
betänksamt. Redan den omständigheten, att priset per kvadratmeter för
det markområde, som kronan skulle förvärva inom staden mellan broarna
(det triangulära, med röd kantfärg betecknade området å Pl. VI) satts till
så högt belopp som 742 kronor, medan karolinska institutets fastigheter
taxerats till belopp, motsvarande allenast 430 kronor per kvadratmeter, är
ägnat att understryka den tvekan, statskontoret hyser mot den ekonomiska
uppgörelsen i nu förevarande avseende. Denna tvekan förstärkes ytterligare,
när man tager i beaktande, att det för staden otvivelaktigt måste föreligga
ett mycket stort intresse att förvärva dessa fastigheter, då deras närhet till
stadshuset självfallet gör dem synnerligen lämpliga till plats för en kommunal
byggnad.

I anslutning till vad statskontoret sålunda anfört uttalar ämbetsverket,
att även örn från statskontorets sida anledning syntes föreligga till vissa
erinringar jämväl på en del andra punkter i förslagsavtalet, hade ämbetsverket
dock med hänsyn till den begränsade remisstiden måst inskränka sig till
det nu anförda. Det torde ligga i sakens natur, att det ur olika synpunkter
vore av värde, örn den föreslagna uppgörelsen mellan kronan och staden
kunde komma till stånd. Då det dessutom här gällde en överenskommelse
av stora mått, där enighet nåtts örn en lösning i samförståndets tecken av
åtskilliga sedan länge tvistiga spörsmål, torde måhända de anmärkningar,
som kunde framföras mot vissa delar av denna överenskommelse, böra träda
i bakgrunden. Den av statskontoret verkställda granskningen av förslaget
hade i vart fall icke givit ämbetsverket tillräckligt starka hållpunkter för ett
avstyrkande av detsamma. Statskontoret ville emellertid särskilt understryka
vikten av vad i förslagsavtalet intagits därom, att avtalet icke i något avseende
finge anses prejudicerande i fråga örn kronans eller stadens äganderättsanspråk
rörande områden, beträffande vilka någon rättsöverlåtelse icke
förekommit i avtalet.

Under framhållande av att styrelsen i likhet med markkommissionen
funne det angeläget, att samförstånd åstadkommes mellan kronan och staden
i deras ekonomiska mellanliavanden, förklarar sig byggnadsstyrelsen icke hava
något att erinra beträffande de föreslagna markbytena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234,

Vissa av de i avtalsförslaget berörda frågorna hava emellertid givit byggnadsstyrelsen
anledning till vissa påpekanden eller erinringar. Sålunda
anför styrelsen:

I utlåtande den 7 februari 1939 angående 1938 års förslag om Tegelbackens
reglering m. m. uttalade byggnadsstyrelsen, bland annat, allvarliga betänkligheter
mot den utfyllning av Barnhusviken som enligt förslaget avsetts skola
kunna äga rum. A den vid sistnämnda avtal fogade pl. 5 hade med grön
färg markerats ett för järnvägsområdets utvidgning avsett område, vilket
delvis skulle åstadkommas genom betydande utfyllningar, och å vilket staden
enligt avtalet icke finge vidtaga sådana åtgärder, att områdets användning
för järnvägsändamål därigenom avsevärt fördyrades eller försvårades, utan
att underhandling med staten dessförinnan upptoges i frågan. Å pl. 10 och
pl. 12, tillhörande 1938 års förslag, hade utanför detta område markerats en
gatutrafikled av närmare 30 meters bredd, innebärande ytterligare utfyllningar.
Styrelsen uttalade vidare, att dessa anordningar vore såväl i och för sig
som med hänsyn till den blivande gatuledens fortsatta sträckning av beskaffenhet
att kimna bedömas endast i samband med erforderligt förslag till
stadsplan eändring.

Å Pl. lil vid markkommissionens förslag har med grön färg betecknats
ett område, som delvis sträcker sig över Barnhusviken, varför utfyllning av
denna, ehuru i något mindre omfattning än i 1938 års förslag, fortfarande
synes vara förutsatt. Styrelsen, som alltjämt hyser betänkligheter mot så
vittgående utfyllningar i Barnhusviken måste därför på det allvarligaste
framhålla, att avtalet på denna punkt icke får givas sådan tolkning, som
skulle kunna binda prövningen av ett blivande erforderligt förslag till stadsplaneändring
för området.

Den föreslagna uppgörelsen beträffande Västra Riddarholmen måste ur
stadsplanesynpunkt föranleda, antingen att den gällande stadsplanen helt
uppliäves, eftersom rätten att bliva ägare till gatumarken frånhändes staden,
eller att stadsplanen så ändras, att hela Riddarholmen kommer att utgöras
av ett enda kvartersområde.

Markkommissionen har uttalat, att det finge hållas för visst, att kronan
lomme att pietetsfullt beakta Riddarholmens traditioner, som anknöte i
högre grad till rikets än till stadens historia. Byggnadsstyrelsen ansluter
sig helt till detta uttalande. Avsikten att i önskvärd omfattning bevara
Riddarholmens nuvarande karaktär och byggnadsförhållanden bör emellertid
även komma till uttryck genom i anslutning till de befintliga förhållandena
lämpligt avpassade stadsplanebestämmelser. På grund härav vill styrelsen
förorda, att Riddarholmen upptages i stadsplanen såsom ett kvartersområde.

Med anledning av den föreslagna upplåtelsen till staden av Karl Allis
torg och Karl XIIIis torg får byggnadsstyrelsen framhålla, att byggnadsstyrelsen
på dessa områden brukat mot ersättning upplåta vissa områden
för sommarservering m. m. och att styrelsen förutsätter, att i § 37 första
stycket intagna förbehållet för områden, vartill nyttjanderätt upplåtits åt
annan, även gäller sådana temporära upplåtelser, som styrelsen hittills plägat
göra, och att styrelsen därför i fortsättningen blir oförhindrad att i samma
omfattning som hittills verkställa sådana upplåtelser.

Vad beträffar Humlegården finner styrelsen det förklarligt och ur formell
synpunkt lämpligt, att i avtalsförslaget intagits förbehåll för kronan att i
fall av behov verkställa ny- och tillbyggnad för Kungl, biblioteket. Styrelsen
förutsätter emellertid, att kronan icke skall bliva nödsakad att göra
bruk av denna sin rätt. I detta sammanhang må erinras, att styrelsen i
underdånig skrivelse den 2 februari 1923 angående anslag till tillbyggnad

Kungl. Majlis proposition nr 234.

av Kungl, biblioteket uttalat stora betänkligheter mot en ytterligare utbyggnad
av biblioteket utöver de tillbyggnader på gavlarna, varom förslag
då förelåg, oell som sedan kommit till utförande.

Yad beträffar förslaget i vad det avser ordnandet av trafikförhållandena
å Tegelbacken har byggnadsstyrelsen under hänvisning till sitt förenämnda
utlåtande den 7 februari 1939 framhållit, att styrelsen funne det nu förordade
förslaget innebära den fördelen i jämförelse med 1938 års förslag, att
det vore avsett att genomföras i ett sammanhang medan det tidigare avsett
ett icke tidsbegränsat provisorium av mindre tilltalande utformning. I anslutning
härtill anför styrelsen:

Styrelsen förutsätter emellertid i likhet med järnvägsstyrelsen och stadsplanenämnden
enligt deras i betänkandet å sid. 37 refererade uttalanden,
att förslaget kommer att bliva föremål för ytterligare prövning. Icke heller
markkommissionen har tydligen ansett förslaget innebära en definitiv eller
fullt tillfredsställande lösning av problemet, vilket framgår av dess uttalande
å sid. 42, att den nu verkställda förnyade undersökningen ytterligare bekräftat
svårigheterna att på ett fullt tillfredsställande sätt med varandra
förena deo tekniska och estetiska intressen, som äro knutna till Tegelbacksfrågan.
A sid. 116 har dessutom framhållits att »då i § 1 förklaras, att
kontrahenterna avse att trafikförhållandena å Tegelbacken m. m. skola ordnas
i huvudsaklig överensstämmelse med ritningarna, avsikten varit att bereda
möjlighet till de ändringar och jämkningar, som kunna befinnas påkallade».
Det har vidare av kommissionen framhållits, att det icke vore uteslutet,
att vid förslagets närmare utarbetande nya uppslag kunde framkomma,
som särskilt ur estetisk synpunkt kunde befinnas böra vinna beaktande,
och att hinder då givetvis icke borde föreligga för staden att, i
samförstånd med därav berörda statliga myndigheter, vidtaga därav betingade
ändringar.

Med hänsyn till vad markkommissionen sålunda yttrat och då markfrågorna
vid Tegelbacken enligt avtalet ordnats så, att hinder icke finnas för
även betydande jämkningar i plan, synas vissa garantier finnas för att det till
överenskommelsen fogade skissförslaget icke alltför mycket kommer att binda
en blivande stadsplan för området. Styrelsen förutsätter liksom kommissionen
synes göra, att det ifrågasatta avtalet inrymmer så stor frihet beträffande
trafikanordningarna vid Tegelbacken, att icke endast önskvärda förbättringar
i det förordade förslaget möjliggöras utan att det även skall anses
inrymma möjligheter för varje annat uppslag, som visar sig innebära
bättre lösningar av ifrågavarande trafikproblem.

Örn det i betänkandet avsedda förslaget skulle genomföras, anser byggnadsstyrelsen
liksom markkommissionen, att det bör utbyggas i ett sammanhang
för undvikande av ett för obestämd framtid bestående provisorium.
En nödvändig förutsättning härför vore emellertid, framhåller styrelsen, att
det nuvarande bangårdspostkontoret först reves. Härom anför styrelsen:

I förslaget till markuppgörelse mellan kronan och staden hava även medtagits
de områden, som ansetts erforderliga för ordnande av frågorna örn
nytt bangårdspostkontor och nytt ilgodsmagasin i stället för de befintliga
byggnaderna av provisorisk karaktär. Huru dessa byggnadsfrågor skulle
ordnas, har markkommissionen emellertid icke tagit någon slutlig ställning
till.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

A sid. 43—44 beröras emellertid två olika uppslag till denna frågas lösning,
av vilka det ena framlagts av arkitekten Tage William-Olsson oell
det andra av en särskild delegation, bestående av en representant för
vardera generalpoststyrelsen och järnvägsstyrelsen samt två representanter
för staden.

Enligt det sistnämnda av dessa uppslag skulle på det med röd färg betecknade
området väster om bangården, Pl. III, uppföras ett större komplex
med tämligen stor höjd, innehållande lokaler för bangårdspost. Sedan
posten inflyttat i den nya byggnaden skulle statens järnvägar eventuellt
taga i anspråk det nuvarande bangårdspostkontoret.

Enligt arkitekten William-Olssons uppslag skulle, sedan ett nytt ilgodsmagasin
uppförts väster örn nuvarande bangårdsområdet å därför avsedd
plats vid Vintervägen, för bangårdspostens räkning inredas lokaler dels
i de tvenne övre våningarna i en ankomsthall, som skulle uppföras för
järnvägen tvärs över spåren, dels i bangårdsområdets sydvästra del, ungefär
å platsen för det nuvarande ilgodsmagasinet.

Ehuru markkommissionen icke tagit ställning till dessa byggnadsfrågor,
anser styrelsen med hänsyn till vad ovan anförts beträffande Tegelbackens
utbyggande i ett sammanhang, dem vara av sådan betydelse, att de icke
böra här förbigås. Vid en jämförelse mellan de båda uppslagen finner styrelsen
delegationens uppslag olämpligt, enär styrelsen utgår från att karaktären
av dalgång kring Klaraviken bör såvitt möjligt bibehållas i stadsbilden
och att alltså högbebyggelse icke må komma ifråga. Det av arkitekten
William-Olsson framförda uppslaget anknyter direkt till det i betänkandet
framlagda förslaget angående den nya trafikanordningen på så sätt, att fondbyggnaden
över spåren får omedelbar användning som postkontor. Detta
är så mycket betydelsefullare som järnvägsstyrelsen enligt vad som anföres
å sid. 45 i betänkandet uttalat, att nämnda byggnad icke för närvarande
kunde anses erforderlig för järnvägsändamål. Byggnadsstyrelsen håller nämligen
före, att denna fondbyggnad utgör en väsentlig och nödvändig del i
det föreliggande förslaget till trafikanordning.

Sedan denna fondbyggnad uppförts och posten flyttat dit, skulle det nuvarande
bangårdspostkontoret kunna rivas och trafikanordningen omedelbart
utföras. Arkitekten William-Olssons uppslag har alltså det väsentliga företrädet
framför delegationens, att tillkomsten av fondbyggnaden möjliggör,
att trafikanordningen i anslutning till denna byggnad i ett sammanhang kan
utbyggas i full omfattning.

Som slutomdöme beträffande den av markkommissionen föreslagna lösningen
av frågan rörande Tegelbacken har byggnadsstyrelsen sammanfattningsvis
framhållit, att styrelsen icke funne det föreliggande förslaget innebära
en fullt tillfredsställande eller slutgiltig lösning av problemet. Då
emellertid såsom av det anförda franninge markkommissionen uppenbarligen
åsyftat, att avtalet skulle anses inrymma möjligheter till alla sådana förbättringar,
vartill förslag kunna uppkomma under frågans vidare behandling,
hade styrelsen icke funnit anledning att motsätta sig ett godkännande av
avtalsförslaget i denna del. Med hänsyn till önskvärdheten av att relativt
låg bebyggelse bibehölles på bangårdsområdet och av att den nya trafikanordningen
genomfördes i ett sammanhang, ville styrelsen förorda, att
byggnadsfrågorna avseende nytt bangårdspostkontor och nytt ilgodsmagasin
m. m. i princip löstes enligt förut anvisade förfaringssätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Byggnadsstyrelsen meddelar slutligen, att styrelsen biträdde de av kommissionen
å sid. 114 och 115 uttalade önskemålen om upprättande av dispositionsplan
m. m. för de ännu icke bebyggda delarna av Ladugårdsgärdet
samt Bellevueområdet.

Djurgårdskommissionen bär i sitt utlåtande icke ansett sig böra ingå på
den tekniska lösningen av de trafikproblem, som behandlas i markkommissionens
betänkande, utan har till behandling upptagit endast de markfrågor,
som beröras i betänkandet.

Till en början uttalar djurgårdskommissionen, att avtalet i fråga örn marköverlåtelsernas
omfattning i huvudsak grundats å resultaten av de förhandlingar,
som tidigare förts mellan kronans fastighetskommission av år 1925,
djurgårdskommissionen m. fl., å ena, samt särskilda Stockholms stads förlian
dlingsorgan, å andra sidan. Det nya i det föreliggande markavtalet,
jämfört med tidigare förhandlingar, vore dels kronans överlåtelse till staden
av vissa förutvarande lokstallsområden och kronans förvärv från staden av
fastigheterna nr 1 i kvarteret Nemesis (gamla rådhuset) samt niis 7 och 8
i kvarteret Jericho, dels att det förut framförda projektet örn stadens förvärv
av Kungsträdgården blivit avfört och ersatt med en upplåtelse till staden
med nyttjanderätt för viss tid samt mot viss ersättning av så väl Kungsträdgården
som Humlegården.

Då de av djurgårdskommissionen emot 1938 års bangårdsavtal i vad detta
rörde områdena norr örn Norrström riktade anmärkningarna i det nu
föreliggande avtalsförslaget vunnit beaktande, anser kommissionen avtalet
i denna del icke föranleda någon erinran. Kommissionen framhåller emellertid,
att avtalet i en detalj syntes böra kompletteras, nämligen i vad avsåge
å överlåtna områden belägna byggnader eller delar av byggnad, särskilt
då den del av nuvarande saluhallsbyggnaden, som vore belägen å till kronan
överlåtet område. Sista stycket i § 42 kunde, anför kommissionen, knappast
anses uttömmande reglera de förhållanden, som uppkomme i följd av att
gränsen för det till kronan överlåtna röda området A å pl. III ginge i en
bruten linje genom saluhallsbyggnaden och det till staden överlåtna lila
området C likaledes begränsades av en bruten linje genom nuvarande bangårdspostkontoret.
Örn avsikten vore, att viss byggnadsdel skulle rivas men
en annan bibehållas, torde detta tarva reglering av då uppkommande mellanhavanden
mellan avtalsparterna.

Uppgörelsen angående fastigheterna inom kvarteret Jericho har ej
givit djurgårdskommissionen anledning till annan anmärkning, än att i § 21
bort uttryckligen angivas, att kronan frikallades från utgivande av ej blott
gatumarksersättning utan även gatukostnadsbidrag, detta i likhet med vad
som gällde beträffande i §§ 12 och 15 berörda fastigheter.

Rörande uppgörelsen i fråga om Riddarholmen samt järnvägsområdena
i Staden mellan broarna och å Södermalm påpekar djurgårdskommissionen
till en början, att § 11 st. 5 givetvis borde gälla jämväl
i fråga om skada och intrång å fastighet, belägen inom Staden mellan broarna
och å Södermalm. I övrigt anför kommissionen:

Bihang till riksdagens protokoll 1B40. 1 sami. Nr 234.

830 40 3

Kungl. Majus proposition nr ‘JHi.

Beträffande de delar av Riddarholmen, vilka efter avtalet skola tillhöra
staden eller upptagas av statens järnvägar, göres avtalets giltighet enligt
§ 49 beroende av stadsplaneändring i huvudsaklig överensstämmelse med
pl. I. Något motsvarande stadgande örn de övriga delarna av Riddarholmen
tinnes däremot ej. I motiveringen angives å sid. 73, att markkommissionen
stannat vid föreslaget likvidbelopp 1,445,000 kronor med hänsyn bland annat
till att »kronan genom stadens rättsöverlåtelser erhåller full och oinskränkt
dispositionsrätt till större delen av marken å Riddarholmen» och att staden
icke kan i vanlig stadsplanemiissig ordning inverka på den närmare dispositionen
av dessa områden». Dessa uttalanden synas vila på den uppfattningen,
att avtalet så att säga tager över stadsplanelagen, så att redan
genom avtalet kronans rätt att bebygga i enlighet med vad avtalet är avsett
att medgiva skulle vara tryggad. Såvitt djurgårdskommissionen kan finna
är en sådan uppfattning ej juridiskt hållbar. Endast örn genom stadsplaneändring
de respektive delar av kronans tomter angränsande stadsägoområden,
vilka avses skola få bebyggas, erhålla karaktär av kvartersmark, som
får bebyggas, samt sammanläggas med kronans intilliggande respektive
tomter, kan ändamålsenlig bebyggelse å ifrågavarande stadsägodelar ske.
Det är därför nödvändigt, att i § 49 intages förbehåll örn stadsplan jämväl
beträffande de å pl. IV angivna markområdena, vilka angränsa kronans tomtmark
efter avtalets genomförande.

Avtalet gör ej någon ändring i av ålder bestående eller ock vederbörligen
fastställd stadsplan å Riddarholmen. Därför kan man ej heller stadga något
sådant, som nu står i § 25, nämligen att stadsplanelagens å staden lagda
skyldigheter skulle överflyttas å kronan. Avsikten i 25 måste vara, att
kronan gent emot staden svarar för att staden får så disponera gatumarken,
att staden kan fullgöra sina skyldigheter enligt stadsplanelag, byggnadsstadga
samt kommunala stadgor och bestämmelser. Paragrafen bör också
kompletteras med bestämmelse örn att staden skall bekosta där avsedda
gatudelars anläggning och underhåll samt, mot vederbörligen bestämd avgift,
renhållning.

Aven § 24 synes vara avfattad med utgående från ovan bemötta antaganden
rörande förhållandet mellan avtal och stadsplan. Nuvarande gator förbliva
stadsplanemässigt alltjämt gata även efter avtalet. I följd av nu an
givna förhållande — och ej på grund av avtalet — åligger det staden att
fullgöra i paragrafen avsedda skyldigheter beträffande nu befintliga gatuområden
— renhållningen mot åtnjutande av fastställd renhållningsavgift.
Denna renhållningsavgift fastställes visserligen efter enahanda huvudgrunder,
men enligt olika kungl, brev och för olika tider beträffande enskildas (jämte
stadens) och kronans fastigheter. De områden, vilka icke utgöra gata, kunna
däremot ej åsättas gaturenhållningsavgift, och i enlighet med riksdagens
skrivelse den 16 maj 1929, nr 175, punkt 5:o, bör staden utan kostnad för
kronan svara för underhåll, renhållning och belysning av de kronan tillhöriga
områden, bland annat å Riddarholmen, som, ehuru ej enligt stadsplan
utgörande gata, likväl hållas öppna för allmän trafik.

Vad kronan vid uppgörelsen rörande Riddarholmen enligt avtalet har att
utgiva i ersättning till staden synes vara tilltaget i överkant, då man tar
hänsyn dels till tvistigheten i stadens rätt till vissa områden, dels därtill
att kronans möjligheter till bebyggelse å vissa områden äro i hög grad inskränkta.
De ytterligare byggnadsmöjliglieter, som markkommissionen talar
örn, hänföra sig huvudsakligen till kronans egna tomtområden eller utfyllningar
vid dessa. Aven i detta sammanhang må framhållas, att vad kronan
härvidlag lämnar likvid för, icke kan anses av staden presterat med mindre
stadsplaneändring i enlighet med ovanstående förbindes med avtalet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

I fråga om uppgörelsen rörande området mellan Myntgatan, Västerlånggatan,
Storkyrkobrinken oell Riddarhustorget erinrar djurgårdskommissionen
örn markkommissionens uttalande, att kronans anspråk på gatumarken
inom jämväl det nya kvarteret motvägdes dels av befrielse från viss
gatumarksersättning, dels av Myntgatans breddning. Även örn så ansåges,
syntes, anför djurgårdskommissionen, avdraget för kronans anspråk på gatumarken
lågt beräknat. Vidare anför kommissionen:

Kommissionen förutsätter, att i § 31 avses befrielse från gatumarksersättning
ej blott för nu tillämnad ytterligare breddning av Myntgatan enligt
pl. VI, utan även för den tidigare fastställda breddning, som omförmäles i
punkt 8:o st. 2 av 1928 års Kanslihus-Kungsholmsavtal. Kronan bör vidare
— i analogi med vad ovan anförts rörande kvarteret Jericho — uttryckligen
friskrivas från gatukostnadsbidrag.

Med hänsyn till bland annat, att Salvii gränd kommer att ersättas av
den nya Myntgatan, torde avtalet böra kompletteras med en bestiimmelse
örn, att, därest kronan av enskild förvärvar ytterligare markdelar av nuvarande
tomterna uris 3.6 samt 5 i kvarteret Cephalus, kronan jämväl för
den marken friskrives från gatumarksersättning och gatukostnadsbidrag.
Därmed vinnes också att kronans och stadens mellanliavanden rörande detta
nya kvarter restlöst regleras genom förevarande avtal.

Bestämmelserna i § 31 sista stycket och § 32 synas leda till, att kronan
först avstår sin rätt till där avsedd del av Salvii gränd och sedan enligt
§ 32 köper tillbaka den för fulla värdet. Det synes mer i analogi med överenskommelserna
rörande gatumark i denna trakt att, därest kronan förvärvar
återstående del av kvarteret Aglaurus, staden till kronan avstår sin rätt till
angivna del av Salvii gränd.

Beträffande förvärvet av kvarteret Ne mesis (G amia råd huse t) har djurgårdskommissionen
givit uttryck åt en viss tveksamhet dels med hänsyn till de
skäl mot sådant förvärv, som på sin tid anfördes av kronans fastighetskommission
(betänkandet sid. 78—79), dels ock enär byggnadens användning i
hög grad försvårades på grund av bestämmelserna i § 40. I samband med
vissa utredningar inom justitiedepartementet rörande lokaler för ämbetsmyndigheter
torde, anför kommissionen, hava framkommit, att ett iordningställande
av den nuvarande byggnaden komme att draga stora kostnader.
Även underhåll och drift torde ställa sig relativt dyrbara i vad rörde denna
byggnad.

Kommissionen framhåller i detta sammanhang, att bestämmelserna i § 40
måste tolkas så, att i där avsedda byggnaders inre finge vidtagas sådana
förändringar, som funnes nödiga och ej spolierade väsentliga kulturvärden.

Mot överlåtelsen av kvarteret Glasbruket nris 3 och 4 har djurgårdskommissionen
intet att erinra. Rörande priset anser sig djurgårdskommissionen
ej böra göra någon erinran.

Beträffande parköverenskommelsen hade, meddelar djurgårdskommissionen,
inom densamma betänkligheter yppats mot uppgörelsen i denna del,
främst med hänsyn till upplåtelsetidens långvarighet samt den avtalade ersättningens
låga belopp i förhållande till de markvärden, det här rörde sig
örn. Härom anför kommissionen vidare:

Kungl. Majus proposition nr 234.

Såsom skäl för kortare upplåtelsetid bär även framförts önskvärdheten av
att dessa parkfrågor skulle kunna upptagas till behandling i sammanhang
med den framtida dispositionen av Skepps- och Kastellholmarna, där krav
på stora områdens friläggande äro att emotse och tydligen komma att få
stor ekonomisk betydelse. Det har också framhållits, att en engångsavgift
förefaller omotiverad, då samtidigt en årsavgift skall utgå, samt att den
föreslagna årliga avgiften i stället bort utgå med ett i förhållande till markvärdet
skäligt belopp. I vad mån sådana betänkligheter motvägas av de
fördelar, som överenskommelsen kan anses innebära, särskilt såsom integrerande
del i det nu föreliggande avtalet, ankommer på Kungl. Majit och riksdagen
att bedöma.

Vad angår överenskommelsens detaljer i nu angivna del gör djurgårdskommissionen
följande anmärkningar:

Frågan om gatumarksersättning och gatukostnadsbidrag i vad avser de
breddade gatorna genom och utmed Kungsträdgården har icke i avtalet reglerats.
Det synes nödvändigt, att kronan för sin mark helt friskrives i berörda
hänseenden — djurgårdskommissionen förutsätter givetvis, att i stadsplan
nu omedelbart liela det för Hamngatans breddning av staden förvärvade
området utlägges till gata och därmed kronans fasadrätt bibehålies.

Majoriteten inom markkommissionen har vid avtalets uppgörande utgått
från, att vidgningen av Hamngatan ej skulle få medföra ökad hushöjd å dess
norra sida, medan herr Hernlund för sin del intagit motsatt ståndpunkt.
Klart torde vara, att sålunda åtminstone majoriteten förutsatt, att vidgningen
ej skall för norra sidans fastigheter medföra skyldighet att utgiva gatumarksersättning,
och att ersättningen till kronan enligt § 39 2 mom. bestämts med
hänsyn härtill.

Skulle emellertid stadsplaneläggningen rörande berörda fastigheter ske i
enlighet med den mening, som herr Hernlund uttalat, synes ovillkorligen
kronan böra av staden gottskrivas den gatumarksersättning, staden kan utfå
av ägarna till fastigheterna norr örn Hamngatan — i analogi med vad som
i 1931 års Ladugårdsgärdesavtal stadgas rörande de 400,000 kronor, som i
dylikt hänseende utgivits av Stockholm—Dimbo järnvägsaktiebolag för dess
tomter vid Valhallavägen. Därjämte bör i dylikt fall också bebyggelsehöjden
å kronans behållna område vid Hamngatan och eventuellt Västra Trädgårdsgatan
i stadsplan fastställas till enahanda som för tomtmarken norr om
Hamngatan.

I fråga örn markkommissionens uttalanden i vad avser Ladugårdsgärdet
anser sig djurgårdskommissionen till en början böra konstatera, att
markkommissionens i betänkandet angivna ståndpunkt innebure ett fullständigt
frångående av de direktiv, som enligt statsmakternas beslut varit
gällande för Gärdets stadsplaneläggning och exploatering. I anslutning härtill
anför djurgårdskommissionen:

Den del av Ladugårdsgärdet, som helt omslutes av de enligt 1928 och
1931 års Ladugårdsgärdesavtal stadsplanelagda områdena, har alltid från
kronans sida ansetts böra självfallet och snarast möjligt intagas i stadsplan
för att exploateras; den 24 november 1933 uppdrog Kungl. Maj:t åt djurgårdskommissionen
att med Stockholms stad upptaga skyndsamma förhandlingar
härom; och då dessa förhandlingar hitintills icke lett till resultat,
hava 1939 års statsrevisorer med skärpa framhållit angelägenheten av att

Kungl. Majus proposition nr 234.

ifrågavarande del av Ladugårdsgärdet ofördröjligen blir föremål för exploatering.
Enligt markkommissionens angivna ståndpunkt skulle detta omöjliggöras.
Denna ståndpunkt kräver nämligen en rad av förarbeten innan någon
som helst ny stadsplan eläggning och exploatering å Ladugårdsgärdet kan
komma till stånd: först »närmare utredning» örn föreliggande markbehov
från såväl kronans som stadens sida, därefter upprättande av en dispositionsplan
ej blott över alla ännu obebyggda delar av Ladugårdsgärdet, som
tillhöra kronan, utan också över stadens mark, ända fram till Värtan och
Djurgårdsbrunnsviken; vidare reserverande av mark för såväl statliga som
kommunala byggnader eller anläggningar och därjämte avsättning —• »tillsvidare»
— av ett område till »allmän plats». Endast vad som bleve över
efter dessa reservationer skulle kunna »ytterligare» upplåtas för enskild bebyggelse.
Att ett så omfattande och vittutseende komplex av förarbeten
skulle undanskjuta varje fortsättning av exploateringen å Ladugårdsgärdet
för oberäknelig tid, lärer vara uppenbart.

Djurgårdskommissionen har för sin del upprepade gånger på given anledning
uttalat den meningen, att den sedan ett årtionde aktuella stadsplaneläggningen
av förutnämnda, genom 1928 och 1931 års avtal inramade
område, bör ofördröjligen genomföras. Senast har detta skett i utlåtanden
av den 18 januari 1940 dels i anledning av 1939 års statsrevisorers ovannämnda
uttalande, som helt gick i samma riktning, dels över markkommissionens
då föreliggande inlaga till Kungl. Majit, vilken antydde enahanda
tankegång som nu utvecklats i dess betänkande. Vad som anförts i detta
betänkande har icke rubbat djurgårdskommissionens uppfattning i frågan.
Det torde emellertid påkalla några korta anmärkningar rörande de skäl, som
markkommissionen anfört för sin ståndpunkt.

När maikkommissionen utgått från de stora behoven av mark å Gärdet
för statliga och kommunala ändamål, må härtill erinras, att sådana behov
näppeligen kunna på lång sikt fastställas i sådan omfattning och med sådan
säkerhet, att de rimligen böra läggas till grund för en dispositionsplan av
de utomordentliga mått, kommissionen tänkt sig. Svårigheterna vid en
sådan förliandsberäkning kunna belysas av uppgifter i betänkandet (sid. 112),
att tomter å Ladugårdsgärdet reserverats för riksarkivet, riksförsäkringsanstalten
och pensionsstyrelsen — såvitt djurgårdskommissionen har sig
bekant föreligga inga sådana beslut av statsmakterna. Det av statens delegerade
framförda kravet på 200,000 kvadratmeter, alltså 20 hektar, för ett
sjukhus å Ladugårdsgärdet, har upptagits i betänkandets beräkning, ehuru
veterligen intet nuvarande sjukhus disponerar ens 80,000 kvadratmeter och
det framförda kravet icke är på något sätt auktoriserat. I fråga örn kronans
markbehov för offentliga byggnader pågår en utredning, vars resultat väl
måste prövas av statsmakterna, innan de kunna läggas till grund för någon
dispositionsplan å Ladugårdsgärdet. Härtill kommer att under överskådlig
tid torde kunna motses återhållsamhet från såväl kronans som stadens sida
beträffande nya offentliga byggnadsföretag, och att kronan äger även andra
områden än Ladugårdsgärdet, vilka kunna tagas i anspråk för sådant ändamål,
varjämte kronan förvärvar icke obetydliga nya fastighetskomplex, örn
det nu föreslagna avtalet med staden kommer till stånd.

Beträffande omfattningen av den mark, som skulle kunna vid sidan av
Ladugårdsgärdet disponeras för offentliga byggnader, hänvisar kommissionen
till följande promemoria:

Kronan äger — utöver Kungsträdgården och Humlegården samt Bellevue
— stora områden, lämpade för offentliga institutioner. Förutom de stora

Kungl. Majus proposition nr 234.

periferi områdena vid Drottningholm, Ulriksdal, Bergshamra, Mörby, Haga
och Karlberg äger kronan alltjämt stora områden å Norra Djurgården, som
t. ex. vid Experimentalfältet kunna rimligen tagas i anspråk för ytterligare
institutioner. Inne i staden äger kronan:

Skeppsholmen cirka ...................................... 164,000 kvadratmeter

Kastellholmen cirka ...................................... 29,000 »

Galärvarvet med utfyllnad cirka ........................ 112,600 » O

Djurgårdsstaden cirka .................................... 52,000 »

Beckholmen cirka.......................................... 60,000 »

Vidare har kronan redan å nu stadsplanelagda delar av Ladugårdsgärdet
för närvarande mark reserverad för offentliga byggnader till en areal av
tillhopa cirka 425,000 kvadratmeter. Därjämte lämpa sig de delar av Djurgården
vid Djurgårdsbrunnsviken, där sjöfarts- och etnografiska museet äro
lokaliserade, för ytterligare bebyggelse av enahanda eller liknande art.

Härefter anför kommissionen vidare:

Vad angår det i betänkandet förutsatta reservatet av ett område, »som
tillsvidare bör bibehållas som allmän plats», motiveras detta dels med önskvärdheten
av ett sådant område »för utställningar och andra dylika ändamål»,
dels därmed »att det ur naturskydds- och kulturhistorisk synpunkt är av
intresse att bevara åtminstone en del av den säregna natur Ladugårdsgärdet
erbjuder». Djurgårdskommissionen skall till denna motivering endast foga
den anmärkningen, att sådana synpunkter veterligen hittills icke gjort sig
gällande vid statsmakternas behandling av Ladugårdsgärdesfrågorna. Därem°t
bör framhållas, att för bevarande »tills vidare» av ett betydande område
å Ladugårdsgärdet i orört skick ingalunda erfordras den vidlyftiga
procedur, som markkommissionen tänkt sig. Ett sådant område, innefattande
i huvudsak all mark öster örn nuvarande Gärdesgatan, kommer att
finnas kvar, även örn stadsplaneläggning och exploatering sker av den inramade
mittrayonen väster örn samma gata. Och det torde vara påtagligt,
att sagda återstående östra huvuddel av Ladugårdsgärdet icke kan förväntas
under nu överskådlig tid ifrågakomma för bebyggelse i någon nämnvärd
omfattning.

Ett fullföljande av hittills gällande direktiv örn skyndsam stadsplaneläggning
av det inramade västliga området är givetvis fullt förenligt med avsättning
inom detta område av tomter till offentliga byggnader — i den
utsträckning, som för närvarande kan anses av verkligt behov påkallad; det
kan ju i alla händelser ej komma ifråga, att hela området skall reserveras
för sådana ändamål. Likaså hava de preliminära förslag till sagda partiella
stadsplaneläggning, som uppgjorts inom djurgårdskommissionen, tagit all
erforderlig hänsyn till eventuell disposition av kronans övriga område. Att
nu söka fastställa en definitiv plan för det hela, får däremot anses olämpligt
även ur den svnjmnkten, att väsentligt förändrade förhållanden kunna
inträda, innan en sådan plan skulle komma till användning.

Ett ytterligare skäl till skyndsam stadsplaneläggning av det inramade
västliga området anser djurgårdskommissionen ligga i följande förhållande:

Starka erinringar kunna, såsom 1939 års statsrevisorer å sid. 76 i sitt
betänkande framhållit, göras redan mot att mark i stor omfattning reserveras
för allmänna ändamål, innan densamma intagits i stadsplan. Än starkare
betänkligheter måste det möta att nödgas låta bebyggelse för dylika ända -

'') Därav vissa områden disponerade av Nordiska museet och kyrkogård.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

mål komma till stånd på icke stadsplanelagd mark; att denna utväg blivit
anlitad för marinens byggnad måste betraktas som en ren nödfallsåtgärd.
Ett uppskov med nu ifrågavarande områdes stadsplaneläggning skulle därför
förhindra eller i vart fall ytterligt försvåra dess tagande i anspråk inom
rimlig tid ens för sådana statens och stadens byggnader, varav behovet är
mest trängande. — Å andra sidan behöver knappast erinras därom att, örn
området nu stadsplanelägges för omväxlande offentlig bebyggelse och bostadsbebyggelse,
det ännu kommer att dröja några år innan den för bostadsbebyggelse
avsedda tomtmarken hinner bliva såld; skulle under mellantiden
vidtagna utredningar visa på behov inom området av offentlig bebyggelse i
större utsträckning än stadsplanen upptager, lära därav betingade ändringar
i stadsplanen kunna genomföras utan tidsutdräkt.

Vad djurgårdskommissionen sålunda anfört angående markkommissionens
ståndpunkt i fråga örn Ladugårdsgärdet hade, uttalar djurgårdskommissionen
slutligen, avsett att bidraga till klargörande av de konsekvenser för den
hittills avsedda stadsplaneläggningen, vilka måste förutses, örn sagda ståndpunkt
skulle godtagas. I varje fall vore det uppenbarligen angeläget, att
statsmakterna i anledning av såväl detta betänkande som statsrevisorernas
motsatta uttalande togo ställning i dessa frågor.

Biksmarskalksämbetet har i ärendet infordrat yttranden från intendenten
för Djurgården i vad avser frågan örn disposition av Norra Djurgården
och från ståthållarämbetet på Haga slott rörande Bellevueområdet.

Intendenten för Djurgården har till en början meddelat, att hela Djurgårdsområdet,
som dispositionsplanen skulle komma att omfatta, för närvarande
vore disponerat. Vissa delar av området torde dock efter hand
lämpligen kunna upplåtas för ifrågasatta ändamål. Intendenten funne det
därför välbetänkt, att en dispositionsplan upprättades och att icke såsom
hittills skett lösryckta delar upplätes för bebyggande. Planen ansåge intendenten
böra omfatta även Svea livgardes och f. d. Göta livgardes kasernområden
samt området öster därom och öster örn Oxenstiernegatan, inom
vilka områden framdeles betydande lokalbehov funnes att tillfredsställa.
Beträffande det i betänkandet berörda spörsmålet att bevara ett öppet område
å Ladugårdsgärdet funne intendenten den föreslagna s. k. Gärdeslieden
härför särskilt lämpad. I anslutning härtill anför intendenten:

Till detta område torde böra räknas hela Fågelbacken, norr örn Greve
von Essens väg, samt området fram till Kampementsbacken. Denna del av
Ladugårdsgärdet är icke blott behövlig för möten, utställningar och dylikt,
utan även under alla årstider för olika sportändamål såsom skid- och kälkåkning,
fotbollspelning, segelhygning m. m. Ett frilagt område härstädes
är dock med hänsyn till en blivande bebyggelse icke tillfyllest. Detta synes
ovillkorligen böra vara av större omfattning för att tillgodose Stockholms
allmänhets olika behov. Från det ifrågasatta frilagda området är det därför
önskvärt, att detta utsträckes norr örn Greve von Essens väg och fram
mot Borgen mot dess sluttningar, som liro mycket använda för skidåkning,
och därifrån mellan Greve von Essens väg mot stadens gräns vid Lindarängsvägen,
omfattande hela Drottningberget med dess olika skogsbestånd
och de vackra liagtorns- och slånsnåren, dess djur- och fågelliv, de härinom
befintliga hyttbacken och gravfälten från folkvandrings- och vikingatiden,

Kungl. May.ts proposition nr 234.

samt vidare över Lidingöbrovägen, mellan stadens område och fram till
Lilla Värtan. Härigenom skulle kompensation erhållas för den nu bebyggda
Smedsbacken, för Kampementsbacken, som är avsedd att bebyggas, samt
för det till Stockholms stad avträdda Kaknäsområdet. Samtliga dessa områden
vöre, enligt av särskilt tillkallade sakkunniga avgivet betänkande år
1917, föreslagna att bibehållas såsom naturliga parker. Särskilt angeläget
torde vara, att ingen vidare bebyggelse måtte få förekomma utmed parksjön
Djurgårdsbrunnsviken och därifrån utmed Djurgårdsbrunn.skanalen,
varigenom stora skönhetsvärden kunna bevaras.

Ståthållarämbetet å Haga slott har icke funnit något att erinra mot att en
plan rörande Bellevueområdet upplades under förutsättning, att ämbetet
finge yttra sig över planen, innan den fastställdes.

Riksmarskalles ämbetet bär, under hänvisning till vad intendenten för Djurgården
anfört, förklarat, att ämbetet biträdde de av intendenten framförda
synpunkterna rörande Ladugårdsgärdet. Ämbetet förväntade att, sedan den
i betänkandet omnämnda utredningen gjorts och en dispositionsplan för de
obebyggda delarna av Ladugårdsgärdet upprättats, ämbetet bleve satt i tillfälle
att yttra sig över densamma före dess fastställande.

Ej heller markkommissionens förslag i fråga örn Bellevueområdet har föranlett
någon erinran från riksmarskalksämbetets sida.

Karolinska medikokirurgiska institutet, som yttrat sig över markkommissionens
förslag örn överlåtelse till Stockholms stad av de av Karolinska institutet
disponerade fastigheterna nr 3 och 4 i kvarteret Glasbruket, erinrar
om statsmakternas principbeslut örn förläggning av institutets institutioner
och kliniker till det s. k. Norrbackaområdet samt anför i anslutning härtill:

Detta beslut har så tillvida genomförts, att de första delarna av karolinska
sjukhuset nyligen kunnat tagas i bruk. Förslag har också upprättats
avseende uppförande å Norrbackaområdet av byggnader för institutets teoretiska
institutioner, bibliotek och administrationslokaler. Av detta förslag
har hittills beslutats örn uppförande (i samband med statens institut för
folkhälsan) av nybyggnad för hygieniska institutionen, vissa vägar, kulvertar
m. m. Till övriga delar av förslaget hava medel hittills anvisats blott för
färdigställande av ritningar och entreprenadhandlingar. För genomförande
av dessa delar av förslaget torde kunna beräknas omkring fyra år. Med
detta företags färdigställande kunna institutets till fastigheterna nr 3 och 4
i kvarteret Glasbruket förlagda teoretiska institutioner, bibliotek och administrationslokaler
bortflytta.

Ur institutets synpunkt sett är det ett viktigt önskemål, att en sådan
avflyttning kail äga rum så snart ske kan. Institutets lokaler i Glasbruksfastigheterna
äro nämligen högeligen ålderdomliga, otillräckliga och olämpliga.
Det har sedan länge varit ett trängande behov att för ifrågavarande
inrättningar erhålla tillräckliga och tidsenliga utrymmen.

Kollegiet har därför för sin del intet att invända mot att institutets nuvarande
fastigheter överlåtas till Stockholms stad. De föreslagna bestämmelserna
örn tidpunkten för stadens tillträde av desamma synas ej heller
giva anledning till invändning. Härvid har kollegiet utgått från att statsmakterna
komma att vidtaga erforderliga åtgärder så, att de teoretiska institutionernas
nybyggnadsfråga är definitivt löst före den dag (den 1 januari
1946 respektive 1948), då staden senast äger tillträda fastigheterna.

Kungl. Majda proposition nr 234.

Storleken av det värde, varmed fastigheterna ingå i uppgörelsen, undandrager
sig kollegiets bedömande.

Slutligen har styrelsen för svenska arkitekt för eningen inkommit med ett
yttrande, vari styrelsen i anslutning till synpunkter rörande den framtida
dispositionen av Ladugårdsgärdet, vilka framkommit vid en diskussion å
ett av föreningen avhållet möte, anfört följande:

Föreningen ansluter sig helt till markkommissionens förslag, att innan
ytterligare exploatering företages, en dispositionsplan uppgöres för de ännu
icke bebyggda delarna av Ladugårdsgärdet, omfattande all ifrågavarande
mark ända fram till Värtan och Djurgårdsbrunnsviken. I denna plan bör
förutom mark för nybyggnader för statliga eller kommunala ändamål angivas,
huru stort område som tillsvidare bör bibehållas såsom allmän plats
och vad som ytterligare kan upplåtas för enskild bebyggelse. Endast genom
en sådan plan kan bedömas var och huru den fortsatta exploateringen på
lämpligaste sätt bör äga rum, samt huru de värden, som ligga i detta vackra
och traditionsrika och för befolkningens trevnad så betydelsefulla område,
skola kunna på bästa sätt tillvaratagas. En dylik dispositionsplan, uppgjord
i samarbete mellan representanter för staten och staden, bör enligt styrelsens
mening kunna upprättas på en tid av_l eller högst 2 år. Med hänsyn
till nu rådande förhållanden torde något hinder av reell betydelse med avseende
på kronans exploateringsverksamhet icke härigenom behöva uppstå,
då med all sannolikhet under den närmaste framtiden något intresse för
enskild byggnadsverksamhet icke torde föreligga.

Vid olika tillfällen under de senare årtiondena hava uppgörelser träffats
mellan kronan och Stockholms stad i syfte att reglera ekonomiska mellanhavanden
rörande inom staden belägna markområden. Bland de olika större
avtal, som under senare tiden träffats, torde jag sålunda få erinra om dels 1928
års Kanslihus- och Kungsholmsavtal, som innefattade en reglering av bland
annat vissa frågor, sammanhängande med det nuvarande kanslihusets åvägabringande,
samt vissa stadsplane- och markregleringsfrågor, avseende kronans
fastigheter å Kungsholmen, dels 1928 och 1931 års Ladugårdsgärdesavtal, som
avsågo en uppgörelse mellan kronan och staden rörande grunderna för Ladugårdsgärdets
intagande i stadsplanen i och för exploatering, dels 1937 års avtal
örn exploatering av Konradsbergs- och Mariebergsområdena å Kungsholmen ,
dels ock slutligen 1939 års avtal om exploatering av Johannesliov och Kvarnängen
m. 11. markområden. Ehuru sålunda åtskilliga frågor reglerats, återstår
emellertid ett stort antal spörsmål, vilkas lösning för såväl staden som
kronan framstår såsom önskvärd och i vissa fall nödvändig.

Vad som under den senaste tiden aktualiserat frågan örn en ny ekonomisk
uppgörelse mellan kronan och staden är nödvändigheten av att inom
en nära framtid söka åstadkomma förbättrade trafikförhållanden vid Tegelbacken,
där plankorsning förekommer mellan gatan och västra stambanan
vid dess infart till centralstationen. Att den under de senare åren inträdda
starka ökningen av såväl gatu- som järnvägstrafiken föranlett sådana allvarliga
olägenheter för trafikförbindelsen vid Tegelbacken mellan Norrmalm och
Kungsholmen, att en reglering av denna trafikplats icke längre synes böra

Departements chefen.

Kungl. Majits proposition nr 234.

uppskjutas, torde vara ett så allmänt känt faktum, att någon närmare motivering
därför icke här är erforderlig. För Stockholms stad är det därjämte
ett starkt behov att i samband med en dylik reglering få till stånd en uppgörelse
i fråga örn de statens intressen, som beröras av anordnandet av planerade
nya trafikleder mellan Södermalm och Norrmalm.

Problemet örn Tegelbackens ordnande har sedan lång tid tillbaka varit
föremål för omfattande utredningar, vilka resulterat i en mångfald olika
förslag. Icke något av dessa har emellertid kunnat leda till enighet rörande
problemets rationella lösande. Den år 1938 av järnvägsstyrelsen och delegerade
för Stockholms stad föreslagna lösningen och i samband därmed
preliminärt avtalade markuppgörelsen möttes från de över förslaget hörda
statliga myndigheterna av sådana invändningar, att förslaget icke ansågs
böra framläggas för riksdagen. I syfte att få fram en från båda parternas
sida godtagbar lösning av problemet medverkade Kungl. Majit, på framställning
från stadens sida, den 31 mars 1939 vid tillsättandet av en förhandlingskommission
(1939 års markkommission). Med hänsyn till bland annat
vad som anförts i de över 1938 års förslag avgivna yttrandena och för att
skapa förutsättningar att lättare kunna uppnå en överenskommelse mellan
kronan och staden beträffande de omfattande ekonomiska spörsmål, som en
reglering av Tegelbacken måste medföra, fick kommissionen till uppgift att
verkställa en allmän inventering av de mellan kronan och staden föreliggande
aktuella markfrågorna. Det av markkommissionen i samband med dess betänkande
framlagda avtalsförslaget omfattar därför icke endast en uppgörelse
örn frågor, som avse Tegelbackens ordnande och vad därmed sammanhänger,
utan även om åtskilliga markfrågor, som i och för sig icke äga något samband
med förstnämnda fråga. Bland annat till följd härav har den ekonomiska
uppgörelsen parterna emellan kunnat resultera i att en mellanavgift
av endast omkring 150,000 kronor skulle av ena parten, staden, erläggas till
motparten.

Genom det nu framlagda avtalsförslaget vinnes en reglering av åtskilliga
för staden viktiga spörsmål. Sålunda erhåller såsom tidigare omnämnts
staden möjlighet att åstadkomma en definitiv utformning av Tegelbacken
ävensom anlägga nya syd-nordliga trafikleder, däribland förortsbanan från
söder. Stadens behov av mark för vidgning av de centralbangårdsområdet
angränsande trafiklederna tillgodoses. Vidare lämnar kronan mark för breddning
av Hamngatan och Arsenalsgatan utmed Kungsträdgården. Bland
andra betydelsefullare markförvärv för stadens räkning märkes övertagande
av Karolinska institutets tomt invid Stadshuset ävensom ett ganska betydande
område invid Atlasområdet. Vidare tillförsäkras staden nyttjanderätt
under 50 år till Kungsträdgården och Humlegården, vilka emellertid
kvarbliva i kronans ägo.

Aven örn den träffade uppgörelsen i första hand torde få anses tillgodose
intressen, som äro av särskild aktualitet för staden, medför uppgörelsen
också för kronans vidkommande påtagliga fördelar. Kronan erhåller sålunda
erforderlig mark för uppförande av nytt bangårdspostkontor och nytt ilgods -

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

magasin. Särskilt för bangårdspostens del bär en snar lösning av lokalfrågan
visat sig vara önskvärd. Bland andra viktigare markförvärv för
kronans räkning, som omfattas av förslaget, märkes övertagandet av en del
fastigheter i kanslihusets omedelbara närhet. Vidare överlåter staden sina
samtliga fastigheter å Riddarholmen till kronan. Härigenom tillgodoses ett
gammalt önskemål att i görligaste mån samla all mark å Riddarholmen i
kronans hand. Slutligen förvärvar kronan ett par fastigheter vid Lästmakargatan,
vilka telegrafverket behöver för utvidgning av sina där belägna stationsanläggningar.

Det slutresultat, som uppgörelsen innefattar och vilket parternas representanter
å ömse håll funnit riktigt och ansett sig vilja tillstyrka, har, såsom
torde framgå av betänkandet, framkommit under en önskan att avägabringa
samförstånd mellan kronan och staden i deras ekonomiska mellanhavanden.
Karaktären av samförståndslösning präglar avtalsförslaget särskilt
starkt i vad därigenom uppgörelse träffats rörande äganderätten till
vissa mellan parterna tvistiga områden, såsom gatumark, vattenområden och
utfyllnader. Det kan möjligen ifrågasättas, huruvida icke markkommissionen,
särskilt vad beträffar Riddarholmen, låtit områden, till vilka statens äganderätt
skulle kunna styrkas, ingå i uppgörelsen såsom tvistiga, men ställning
till denna fråga torde svårligen kunna tagas utan att ytterligare undersökningar
och utredningar verkställas. Spörsmålet örn äganderätten till de
tvistiga områdena skulle visserligen, såsom markkommissionen uttalat,
kunna hänskjutas till domstols prövning, utan att en sådan åtgärd skulle
behöva utgöra hinder för eller fördröja genomförandet av den i avtalet förordade
tratikregleringen. Med hänsyn till de skäl, som kunna tala mot ett
dylikt förfarande, synes mig emellertid en förlikningsmässig överenskommelse
mellan parterna rörande de tvistiga områdena vara att föredraga.
Någon fara för att överenskommelsen skall erhålla prejudicerande betydelse
i fråga om kronans eller stadens äganderättsanspråk rörande områden, som
icke omfattas av nu förevarande uppgörelse, kan knappast anses föreligga.
I avtalsförslagets § 48 bär för övrigt till förhindrande härav särskilt uttalats,
att avtalet icke är prejudicerande för andra äganderättsanspråk.

Yad angår den dominerande frågan i den föreslagna uppgörelsen, nämligen
Tegelbackens reglering med vad därmed hör samman, har det av
markkommissionen nu förordade förslaget framkommit efter genomgång av
tidigare upprättade förslag ävensom av nya sådana, som uppgjorts på föranstaltande
av kommissionen. Av den av kommissionen i dess betänkande
lämnade sammanställningen å de fördelar och nackdelar, som äro förenade
med en lösning i enlighet med å ena sidan det av kommissionen förordade
överfartsförslaget, vilket innebär, att den östvästliga gatutrafiken skulle
ledas över järnvägen, samt å andra sidan det underfartsförslag, som ansetts
böra stidias emot det förra, synes mig framgå, att överfartslösningen ur
trafikteknisk synpunkt äger vissa företräden framför undorfartslösningen.
Vad don estetiska sidan beträffar tinner jag det tveksamt, vilket av förslagen
som iir att föredraga. Dr kostnadssynpunkt må framhållas, att underfarts -

Kungl. Maj:ts proposition nr 234:.

förslaget ställer sig något dyrare än överfartsförslaget, därvid hänsyn jämväl
bör tagas till att underfartsförslaget torde nödvändiggöra nedsänkandet
av den planerade förortsbanan i tunnel under Norrström, så snart nämnda
bana fortsättes norr örn Tegelbacken. De kostnader, som skulle falla å kronan
i anledning av trafikregleringen, bliva enligt de förutsatta principerna förfördelningen
av kostnaderna mellan parterna emellertid lika antingen det ena eller
det andra alternativet genomföres. Med hänsyn härtill och då ett uuderfartsforslag
ur statens järnvägars synpunkt jämväl torde vara godtagbart, torde det
därför vara utan större betydelse för kronan, vilket alternativ som väljes. Från
kronans sida torde i förevarande sammanhang ställning icke behöva tagas
till nu ifrågavarande spörsmål. Det kan här erinras, att enligt § 1 i avtalet
möjlighet beredes att beträffande lösningen av tegelbacksproblemet vidtaga
de ändringar och jämkningar, som under ärendets vidare behandling kunna
befinnas påkallade. Byggnadsstyrelsen har som sin mening uttalat, att detta
finge anses innebära, att varje uppslag, som visade sig innebära bättre lösningar
av ifrågavarande trafikproblem, torde kunna även i fortsättningen upptagas
till prövning. Aven örn åt denna paragraf knappast torde kunna givas
en så vid tolkning, som byggnadsstyrelsen ansett, förutsätter jag emellertid, att
hinder icke skall möta för Kungl. Majit att ansluta sig till det förslag, som
sedermera, då frågan aktualiseras, kan anses mest ändamålsenligt.

I fråga örn principerna för den ekonomiska uppgörelsen mellan lartenia
innebär förslaget, att byggnadskostnaderna för de ifrågasatta anordningarna
för Tegelbackens reglering och vad därmed sammanhänger skola gäldas av
parterna allt efter graden av det intresse, parterna befinnas äga till de olika
anläggningsdelarna. Mot denna princip kan givetvis icke någon berättigad
erinran framställas. I enlighet härmed skall sålunda staden helt bekosta
framdragandet av lokalbanan (tunnelbanan) från Söder till Norr samt byggandet
av ny gatuled utmed den nya sammanbindningsbanan från Munkbron
till Tegelbacken. Beträffande stambanans omläggning och ordnandet av
Tegelbacken skall en kostnadsfördelning mellan parterna äga rum. För
statens järnvägar medför den nödvändiga förflyttningen av järnvägsbron
något västerut fördelen av en ny och bättre bro, varjämte plankorsningen
mellan järnvägen och gatutrafiken upphör. För vinnande av dessa fördelar
synes mig skäligt, att på sätt markkommissionen föreslagit statens
järnvägar deltaga i kostnaderna med ett belopp, motsvarande dels de beräknade
kostnaderna för den nuvarande brons grundliga reparation och
iståndsättande, dels ock kapitaliserade värdet av det belopp, vartill kostnaderna
för bevakning och underhåll för bomanläggningen vid nuvarande
plankorsning å Tegelbacken uppgå. Ej heller synes något vara att erinra
mot förslaget i vad avser regleringen av de markfrågor, som uppstå genom
den föreslagna trafikregleringen. Enligt principen, att ingendera parten skall
på den andras bekostnad få någon obehörig vinst av banomläggningen, har
sålunda staden att anskaffa och gälda kostnaden för den mark, som erfordras
för stambanan i dess nya läge. I den mån kronan äger rätt till mark, som
tages i anspråk, skall därför kronan erhålla gottgörelse av staden. Å andra

Kungl. Majlis proposition nr 234.

sidan förutsattes, att de delar av den äldre bansträckningen, som bliva frilagda
genom järnvägens omläggning, utan ersättning skola övergå i stadens ägo.
Vid uppgörelsen i enlighet med vad bär sagts bär emellertid hänsyn tagits
till att den nya bansträckningen i järnvägens intresse förutsatts skola erhålla
en bredd av cirka 11 meter i stället för såsom är fallet i fråga örn den
nuvarande 8,5—9,5 meter.

Enligt avtalsförslaget skola omfattande markbyten äga rum mellan parterna
i fråga örn Stockholms centralbangård berörande områden.
Den för kronan viktigaste följden härav är, att kronan väster örn centralbangården
erhåller ett större område örn närmare 29,000 kvadratmeter, avsett
att användas för järnvägs- och poständamål. Särskilt för postverkets
del föreligger ett trängande behov att inom den närmaste tiden erhålla nya
lokaler för bangårdspostkontoret, vars nuvarande byggnad torde få anses
vara av mera provisorisk karaktär och för sitt ändamål numera otillräcklig.
Enligt det av den särskilda, för utredning av bangårdspostfrågan utsedda
delegationen förordade förslaget skulle postkontoret förläggas å förenämnda
område väster örn centralstationen och omedelbart söder örn en projekterad
viadukt över järnvägsområdet i Klarabergsgatans förlängning. Såsom av
byggnadsstyrelsens utlåtande framgår har däremot styrelsen på närmare
angivna skäl ansett sig böra i stället förorda en förläggning av postkontoret
till den ankomsthall, som skulle uppföras över järnvägen tvärs över spåren.
Med hänsyn till att frågan örn postkontorets förläggning icke omfattas av
det föreliggande avtalsförslaget, torde ståndpunkt i förevarande sammanhang
icke behöva tagas till detta spörsmål. Det torde få ankomma på generalpoststyrelsen
att efter samråd med järnvägsstyrelsen och byggnadsstyrelsen
inkomma med förslag i ämnet, när så anses erforderligt. Då det värde —
300 kronor per kvadratmeter — med vilket området väster örn Centralbangården
ingått i uppgörelsen, liksom värdena å övriga här ifrågavarande markområden
synes från båda parternas sida vara godtagbart, anser jag mig icke
böra framställa någon erinran mot avtalsförslaget i här berörda delar. Enligt
förslaget skall staden i anledning av markbytena tillgodoskrivas ett belopp
av något mer än tre miljoner kronor.

Djurgårdskommissioneu har anmärkt, att sista stycket i § 42 knappast
kunde anses uttömmande reglera de förhållanden, som uppkommit i följd
av att gränsen för det till kronan överlåtna röda området B å pl. III ginge
i en bruten linje genom saluhallsbyggnaden och det till staden överlåtna
lilafärgade området C likaledes begränsades av en bruten linje genom nuvarande
bangårdspostkontoret. Då båda områdena böra överlämnas till
respektive parter fria från byggnader, därest den mottagande parten så
påfordrar, torde uttrycklig bestämmelse härom till förebyggande av missförstånd
böra intagas i § 42 av avtalet.

Uppgörelsen angående kvarteret Jericho möter icke någon invändning
från min sida. I anslutning till vad djurgårdskommissionen anfört torde
emellertid i § 21 av avtalet uttryckligen böra angivas, att kronan frikallas
från utgivande av ej blott gatumarksersättning utan även gatukostnadsbidrag
i övrigt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Såsom markkommissionen uttalat torde det föreligga starka skäl för att
kronan, som redan äger större delen av Riddarholmen, förvärvar all rätt
till den staden tillhöriga, väster örn den föreslagna nya sammanbindningsbanan
belägna marken å Riddarholmen. Härigenom erhåller kronan möjlighet
att på lämpligt sätt utnyttja den för bebyggelse avsedda marken för sina
byggnadsändamål. Den ekonomiska uppgörelsen härom har i hög grad blivit
beroende av att tvist råder mellan parterna angående ägande- eller dispositionsrätten
till vissa delar av den mark, som är föremål för uppgörelse.
Ehuru det kan ifrågasättas, huruvida icke markkommissionen tillmätt stadens
anspråk på rätt till vissa av markområdena alltför stor betydelse vid
den ekonomiska uppgörelsen, anser jag mig dock ej böra förorda någon
ändring i denna del av avtalet. För att kronans rätt att bebygga Riddarholmen
i enlighet med vad avtalet förutsätter skall kunna anses tryggad,
torde det emellertid icke vara tillfyllest, att kronan erhåller äganderätten
till all den mark, varom här är fråga. I anslutning till vad djurgårdskommissionen
uttalat torde därjämte i § 49 böra intagas föreskrift örn att avtalet
icke blir bindande, förrän stadsplan i huvudsaklig överensstämmelse
med Pl. IY av Kungl. Majit fastställts i sådan utsträckning, att de å planschen
angivna områdena, vilka angränsa kronans kvartersmark efter avtalets godkännande
och som enligt avtalet förutsättas skola få bebyggas, i stadsplanen
utläggas såsom kvartersmark.

Med anledning av vad djurgårdskommissionen anmärkt i fråga örn §§ 24
och 25 i avtalsförslaget torde dessa paragrafer böra omformuleras i huvudsaklig
anslutning till vad kommissionen föreslagit.

Från statens sida torde onekligen föreligga intresse, att staten, då tillfälle
erbjudes, förvärvar lämpligt belägen byggnadsmark i det förvaltningscentrum,
som nu finnes inom Staden mellan broarna, för att därigenom
kunna tillgodose redan föreliggande eller framdeles uppkommande behov
av mark för statlig bebyggelse. Jag vill därför tillstyrka, att kronan förvärvar
den staden tillhöriga marken, som är belägen inom området mellan
Myntgatan, Yästerlånggatan och Storkyrkobrinken. Enligt det för området
uppgjorda stadsplaneförslaget skrälle kronan övertaga ett staden tillhörigt
område om cirka 2,360 kvadratmeter, därvid området åsatts ett värde av

1,750,000 kronor eller omkring 742 kronor per kvadratmeter. Med hänsyn
till att tvist råder mellan parterna angående äganderätten till den nuvarande
gatumarken inom området, har det ansetts motiverat, att staden avstår från
den rätt till gatumarksersättning för Myntgatans breddning i enlighet med
den förutsatta stadsplanen, som staden äger göra gällande mot kronan såsom
ägare icke blott till det nu ifrågavarande området utan även till kvarteret
Mars och Vulkanus (Kanslihuset), i den mån gatumarksersättning icke åligger
kronan jämlikt punkt 8:o första stycket i 1928 års Kanslihus-Kungsholmsavtal.
Mot denna uppgörelse synas erinringar böra framställas endast i
följande hänseenden. Förenämnda befrielse från erläggande av gatumarksersättning
torde böra avse icke blott nu tillämnad breddning av Myntgatan
utan även den tidigare fastställda breddning, som omförmäles i punkt 8:o

Kungl. Majds proposition nr 234.

andra stycket av förenämnda avtal av år 1928. I anslutning härtill bör uttrycklig
bestämmelse härom intagas i § 31 av markkommissionens avtal. Vidare
bör på sätt föreslagits i fråga örn kvarteret Jericho sistnämnda paragraf
kompletteras med en bestämmelse, att kronan friskrives ej blott från gatumarksersättning
utan även från gatukostnadsbidrag i övrigt. Vad djurgårdskommissionen
uttalat i fråga örn Salvii gränd synes mig icke böra föranleda
någon ändring i avtalet.

Mot ett förvärv från kronans sida av kvarteret Nemesis (Gamla Rådhuset)
kunna givetvis vissa invändningar framställas. Sålunda har förut,
satts, att byggnaden såsom kulturhistoriskt värdefull skall för framtiden
bibehållas. Härigenom betages kronan rätten att i vanlig ordning utnyttja
tomtmarken i en eljest möjlig omfattning. Vidare kommer ett iordningställande
av byggnaden för statligt ändamål att draga avsevärda kostnader.
Då vid byggnadens värdering hänsyn tagits till dessa förhållanden och då dess
belägenhet omedelbart intill Kanslihuset får anses för kronan förmånlig,
vill jag emellertid icke motsätta mig ett förvärv av fastigheten till det föreslagna
priset av 900,000 kronor.

En försäljning till staden av fastigheterna nr 3 och 4 i kvarteret
Glasbruket (Karolinska institutet) synes icke böra möta invändning
från kronans sida. Enligt statsmakternas tidigare fattade principbeslut
skola institutets institutioner och kliniker helt förläggas till det s. k. Norrbackaområdet.
I sitt utlåtande över förslaget har karolinska mediko-kirurgiska
institutet också anfört, att det för institutet vore ett viktigt önskemål, att
en avflyttning kunde äga rum så snart som möjligt. Lokalerna i glasbruksfastigheterna
vore nämligen i hög grad ålderdomliga, otillräckliga och olämpliga
för sitt nuvarande ändamål. Det förutsatta priset, 4,503,820 kronor,
motsvarande 430 kronor per kvadratmeter, har statskontoret — under erinran
örn att det av staden till kronan överlåtna, utmed Myntgatan belägna
området i uppgörelsen värderats till 742 kronor per kvadratmeter — funnit
lågt och uttalat betänkligheter mot. Med anledning härav vill jag framhålla,
att fastigheterna i kvarteret Glasbruket med hänsyn till såväl läge som storlek
närmast synas böra jämföras med det område väster örn centralbangården,
som enligt avtalet skall tillfalla kronan. Detta område har i uppgörelsen
mellan parterna ingått med ett värde av 300 kronor per kvadratmeter, d. v. s.
ett lägre värde än fastigheterna i kvarteret Glasbruket. För min del anser
jag mig icke böra påfordra någon höjning av det glasbruksfastigheterna åsätta
värdet.

Frågan örn breddning av de Kungsträdgården angränsande trafiklederna
och då närmast Hamngatan har hinge stått på dagordningen. Att
Hamngatan, särskilt vid den av ateljébyggnaden (Blanchs kafé) bildade s. k.
puckeln, icke tillgodoser de nuvarande trafikbehoven, synes uppenbart. Lösningen
av frågan har hittills försvårats bland annat därigenom, att kronan
av naturliga skäl eftersträvat att, samtidigt som kronan avstår mark för
gatubreddningen, erhålla en uppgörelse dels beträffande redan tidigare för
gatuändamål upplåtna delar av Kungsträdgården, dels ock rörande dispositionen
av den återstående delen av Kungsträdgården.

Kungl. Majus proposition nr 234.

Det av markkommissionen nu framlagda förslaget, att kronan till staden
avstår så mycket mark i norra delen av Kungsträdgården, som erfordras för
Hamngatans breddning till 26 meter, synes icke böra möta invändning från
kronan. I § 49 av avtalet har för detsammas giltighet bland annat angivits,
att stadsplan av Kungl. Majit skall fastställas i huvudsaklig överensstämmelse
med Pl. VII. Då denna plansch i vad avser Hamngatan upptager
två bredder, torde till förekommande av tveksamhet rörande fastställelse^
omfattning ett förtydligande av paragrafen böra äga rum. I mellanvarandet
mellan parterna skall kronan tillgodoföras för den överlåtna delen av
ateljébyggnadens byggnadsyta, i avröjt skick, 575,000 kronor och i anledning
av uppgörelsen i fråga örn de Kungsträdgården i övrigt och Karl
XII:s torg berörande gatorna 1,512,500 kronor. I anslutning till vad djurgårdskommissionen
anfört anser jag det himna starkt ifrågasättas, huruvida
icke kronan bör gottskrivas sådan gatumarksersättning, som ägare av
fastigheter i kvarteret Hästen framdeles kunna bliva skyldiga utgiva till
staden, därest med anledning av Hamngatans breddning en ökad hushöjd
skulle medgivas för de å norra sidan av Hamngatan belägna fastigheterna
i nämnda kvarter. Av kommissionens betänkande framgår nämligen, att
majoriteten inom kommissionen förutsatt, att vidgningen av Hamngatan ej
skulle få medföra en ökad hushöjd å gatans norra sida. Vid dylikt förhållande
torde den mark, som av kronan skulle avstås utmed Hamngatan, hava
i uppgörelsen ingått med ett, med hänsyn till att gatumarksersättning icke
torde kunna påräknas, motsvarande lägre värde. Enligt vad jag inhämtat
har uppgörelsen i nu berörda punkt framkommit efter ingående överväganden
inom kommissionen, därvid ett avstående från kronans sida av anspråken
på den gatumarksersättning, som i en framtid kan tänkas komma att
utbetalas, ansetts motsvaras av medgivanden från stadens sida beträffande
vissa andra delar i den stora uppgörelsen. Med hänsyn till dessa förhållanden
anser jag — ehuru med viss tvekan — mig icke böra påfordra en
ändring i avtalet i den del, varom här är fråga. Såsom förutsättning härför
synes mig dock böra uppställas, att kronan såväl för ateljébyggnadens tomt
som — för det fall att någon del av Kungsträdgården eller Karl XII:s torg i
framtiden skulle av kronan bebyggas — jämväl för övrig mark i Kungsträdgården
och för nämnda torg helt friskrives från gatumarksersättning och
gatukostnadsbidrag i övrigt i vad avser de breddade gatorna utmed Kungsträdgården
och Karl XII:s torg.

Yad angår dispositionen av Kungsträdgården i övrigt, Karl XII:s torg
och Humlegården anser jag övervägande skäl tala för att kronan icke avhänder
sig äganderätten till dessa områden. Då någon ny statlig bebyggelse
i dessa parker — bortsett från en möjligen erforderlig tillbyggnad
till biblioteksliuset i Humlegården — icke, såvitt nu kan bedömas, kommer
att aktualiseras inom en relativt lång tid framåt, synes emellertid såsom
markkommissionen föreslagit en upplåtelse till staden av parkerna lämpligen
böra ske. Den av kommissionen föreslagna upplåtelsetiden, 50 år, kan möjligen
synas väl lång. Skulle till grund för beräkningen av ersättningen för

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

en upplåtelse under nämnda tid läggas de värden, som parkerna kunde äga
såsom tomtmark, måste därjämte den föreslagna engångsersättningen givetvis
vara alltför låg. A andra sidan kan framhållas, att parkerna i stadens hand
avses skola liksom hittills användas såsom för allmänheten utan avgift tillgängliga
parker. Härtill kommer att kronan tidigare icke ansett sig böra
påfordra någon avgift för parkernas upplåtande. På grund av bland annat
nu nämnda förhållanden och då överenskommelsen i nu förevarande avseende
utgör en integrerande del av det föreliggande avtalet, torde de föreslagna
upplåtelsevillkoren böra godtagas från kronans sida. Det torde emellertid
i detta sammanhang böra erinras, att uppgörelsen rörande parkområdena
icke får anses äga prejudicerande betydelse för framtida upplåtelser
av dessa eller andra kronan tillhöriga parkområden. I likhet med byggnadsstyrelsen
förutsätter jag, att upplåtelsen av parkerna icke skall medföra
hinder för styrelsen att jämväl i framtiden medgiva temporära upplåtelser
i vad avser dessa områden i huvudsakligen den omfattning, som hittills
plägat ske. I § 37 av avtalet torde bestämmelse härom intagas.

Ehuru vissa jämkningar i avtalet utöver dem, som jag i det föregående
ansett mig böra föreslå, möjligen skulle från kronans sida kunna vara motiverade,
vill jag med hänsyn till de stora fördelar för båda parterna, som ett
godkännande av avtalet onekligen torde få anses innebära, emellertid icke
ifrågasätta ytterligare justeringar i avtalet. Jag anser därför avtalet, jämkat
i de avseenden jag förutsatt, böra föreläggas riksdagen för godkännande.
Enligt vad jag inhämtat kommer frågan örn avtalets godkännande från stadens
sida att behandlas av Stockholms stadsfullmäktige under senare delen
av maj månad.

Enligt § 49 andra stycket av avtalet är detsamma förfallet, därest detsamma
icke enligt bestämmelserna i nämnda paragrafs första stycke blivit bindande
före den 1 juni 1941. För att bundenhet skall uppstå är föreskrivet, bland
annat, att vattendomstolen genom utslag, som vunnit laga kraft, bifallit de
framställningar, som erfordras för genomförandet av Tegelbackens reglering
ävensom därav betingade trafikförbindelser. Såsom markkommissionen liksom
även järnvägsstyrelsen uttalat kan det av olika skäl tänkas, att förutsättningarna
för avtalets bestånd icke föreligga före den 1 juni 1941 och att
därför sagda tidpunkt kan behöva förskjutas. Då jag delar denna uppfattning,
anser jag bemyndigande hos riksdagen böra utverkas för Kungl. Majit
att medgiva förlängning av den tid, under vilken frågan örn avtalets bestånd
är svävande, samt att vidtaga därav betingade ändringar i fråga örn tillträdes-
och likviddagar.

Då ett överklagande från en utomstående parts sida av vattendomstolens
utslag kan komma att till men för båda parterna medföra ett avsevärt fördröjande
av tidpunkten för avtalets ikraftträdande, synes hinder ej böra
möta för Kungl. Majit att med staden överenskomma, att avtalet ändock
må anses bindande, därest vattendomstolen i sitt utslag medgivit, att de i
framställningarna avsedda arbetena ina verkställas utan lunder därav, att
utslaget icke äger laga kraft.

HHumy till riksdagens protokoll 11)40. 1 sami. Nr 234.

880 40 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Vid avtalets tillämpning kan behov tänkas uppkomma att vidtaga en eller
annan mindre jämkning i avtalet. Med hänsyn härtill bör möjlighet föreligga
för Kungl. Majit att medgiva sådan jämkning utan att frågan härom
skall behöva underställas riksdagens prövning. Bemyndigande att vidtaga
dylik jämkning torde därför böra utverkas hos riksdagen. Jag förutsätter
givetvis, att därest jämkningen är av någon betydenhet, riksdagens medgivande
till ändringen kommer att inhämtas.

I anslutning till de erinringar eller anmärkningar mot avtalet, som jag i
det föregående anfört, torde §§ 21, 24, 25, 31, 35, 37, 42 och 49 böra erhålla
följande ändrade lydelse:

§ 21.

Vederbörande ägare till de i § 19 omförmälda tomterna frikallas från
skyldighet att utgiva å dem belöpande gatumarksersättning ävensom i förekommande
fall gatukostnadsbidrag i övrigt för Lästmakargatans utläggning
i enlighet med nu gällande stadsplan.

Å andra —--nya bebyggelsen.

§ 24.

Kronan förklarar---den nuvarande.

I övrigt —--allmänna trafiken.

Det skall åligga staden att ombesörja och bekosta de öppetliållna områdenas
underhåll, renhållning och belysning, allt på sätt skei’ beträffande
stadens gator och öppna platser, därvid staden i fråga örn den kronans
gatumark, som å bilagda karta, märkt Pl. IV, betecknats såsom gatumark
av ålder eller ock enligt vederbörligen fastställd stadsplan utgör gata, skall
äga rätt uppbära renhållnings- och andra särskilda avgifter i den mån sådana
enligt gällande bestämmelser skola utgå för kronans fastigheter i Stockholm.

§ 25.

Så länge tomten nr 1 i kvarteret Kungl. Boktryckaren innehaves av annan
ägare än kronan, skall kronan dels tillhandahålla staden den mark, som
erfordras för att körbar förbindelse, ej sämre än den som i anslutning till
bestämmelsen i § 11 fjärde stycket åstadkommes, hålles öppen mellan denna
tomt och Riddarliolmsbron, dels ock bibehålla tomten vid rätt till in- och
utfart vid förutom Tryckerigatan och Arkivgatan även Norra Biddarholmshamnen.

Staden skall svara för körförbindelsens underhåll samt, mot vederbörligen
bestämd avgift, renhållning.

§ 31.

Kronan befrias från skyldighet att till staden utgiva såväl den gatumarksersättning
som i förekommande fall det gatukostnadsbidrag i övrigt för
Myntgatans utläggning i enlighet med bifogade karta, märkt Pl. VI, som
eljest skolat åvila kronan såsom ägare till dels det i sista stycket av föregående
paragraf omförmälda området, dels ock till kvarteret Mars och Vulkanus,
dock att härigenom icke göres ändring i den ersättningsskyldighet,
som må åligga kronan jämlikt 1928 års Kanslihus-Kungsholmsavtal punkt
8:o första stycket.

Befrielse från sådant bidrag, som omförmäles i föregående stycke, skall
tillkomma kronan jämväl för den tidigare fastställda breddning av Myntgatan,
som angives i punkt 8:o andra stycket av förenämnda avtal.

Å andra---kvarteret Aglaurus.

Kungl. Maj:U proposition nr 234.

§ 35.

Kronan överlåter — — — är belägen.

Vidare avstår--— och Strömgatan.

Staden förklarar — •— — betecknade områdena.

Kronan befrias från skyldighet att till staden utgiva såväl den gatumarksersättning
som i förekommande fall det gatukostnadsbidrag i övrigt för
breddning på sätt förutsatts å Pl. VII av de fastigheterna nr 4 i kvarteret
Kungl. Trädgården och nr 3 i kvarteret Norrström angränsande gatorna,
som eljest skolat åvila kronan såsom ägare till dessa fastigheter.

§ 37.

Kronan upplåter till staden Karl XII:s Torg (kvarteret Norrström nr 3)
och Karl XIII:s Torg (kvarteret Kungl. Trädgården nr 4) samt Humlegården,
i den mån nämnda områden icke redan tagits i anspråk för byggnadsändamål
eller nyttjanderätt till dem eljest upplåtits åt annan, för en tid av 50
år, räknat från den 1 januari 1942, eller alltså till den 1 januari 1992, för att
användas såsom för allmänheten utan avgift tillgängliga parker. Upplåtelsen
medför icke någon inskränkning för kronan att i huvudsakligen den omfattning,
som hittills plägat ske, medgiva tillfälliga upplåtelser med avseende
å här berörda parker.

Upplåtelsen skall---erhållit underrättelse.

De till---för upplåtelsen.

§ 42.

Vardera kontrahenten--— kontrahenterna bindande.

Vid samma--— av vederbörande.

Sedan detta---— å densamma.

Yarder kontrahenten —--och styckningsförrättningar.

Överlåten egendom skall, där ej annat av mottagaren medgives, av överlåtaren
väl vårdas och underhållas, så att den vid avträdandet icke befinner
sig i sämre skick än för närvarande. Det röda området B och det lilafärgade
området C å bilagda karta, märkt Pl. III, skola, därest den mottagande
parten så påfordran, överlämnas till denne fria från byggnader, såvitt
icke hyreskontrakt, som icke kunnat bringas att upphöra, eller bestämmelserna
i § 9 andra stycket i detta avtal icke lägga hinder i vägen därför.

§ 49.

Detta avtal är icke mellan kontrahenterna bindande, förrän lagakraftägande
beslut, varigenom de i § 1 andra stycket omförmälda framställningarna bifallits,
föreligger samt stadsplaneändringar av Kungl. Majit fastställts i
huvudsaklig överensstämmelse med dels bilagda kartor, märkta Pl. I, Pl. VI
och Pl, VII — den sistnämnda innebärande bland annat en breddning av
Hamngatan till 26 meter — dels och bilagda karta, märkt Pl. IV, i sådan
utsträckning, att de å planschen angivna områdena, vilka angränsa den
kronan efter avtalets genomförande tillhöriga kvartersmarken och som enligt
avtalet förutsättas skola få bebyggas, i stadsplanen utläggas såsom kvartersmark;
dock att vad sålunda föreskrivits icke skall utgöra hinder för kronan
att, med det i § 16 första stycket andra punkten omförmälda undantag,
omedelbart tillträda det å Pl. III med bokstäverna 1, m, n, o, q, r, s, t, k
och 1 begränsade röda området.

Har avtalet--— örn expropriation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Därest avtalet godkännes av statsmakterna, uppstår icke någon bundenhet
för staten att inom viss fixerad tid medverka till ett genomförande av den
förutsatta regleringen av Tegelbacken och vad därmed hör samman. I § 1
av avtalet föreskrives nämligen endast, att arbetena för regleringen skola
påbörjas så snart lämpligen kan ske efter närmare överenskommelse mellan
järnvägsstyrelsen och staden. Att under nu rådande förhållanden taga ställning
till frågan örn tidpunkten för arbetenas igångsättande kan givetvis icke
ifrågakomma.

Den ekonomiska uppgörelsen mellan kronan och Stockholms stad har
resulterat i att staden skall till kronan erlägga ett kontant belopp av 158,239
kronor 65 öre, dock med avdrag för vad staden efter den 1 mars 1940 må
komma att avbetala å vissa inteckningslån, besvärande tre av de fastigheter
som skola överlåtas till kronan. Detta belopp torde lämpligen böra över
fastighetsfonden, byggnadsstyrelsens delfond, inlevereras till riksgäldsfonden.
Beträffande de bokföringstekniska åtgärder i övrigt, som föranledas av markbytena,
torde det sedan avtalet blivit bindande mellan parterna få ankomma
på Kungl. Maj:t att efter förslag av riksräkenskapsverket meddela beslut.

Vad härefter angår det av markkommissionen upptagna spörsmålet örn
riktlinjerna för dispositionen av de ännu icke stadsplanelagda och bebyggda
delarna av Ladugårdsgärdet torde till en början få erinras, att denna fråga
icke beröres i det föreliggande avtalsförslaget. Kommissionen har ansett
sig i samband med utredningen i övrigt endast böra framlägga sina synpunkter
på frågan. Sålunda anser kommissionen, att till en början en närmare
utredning bör verkställas från kronans och stadens sida örn föreliggande
markbehov för statliga och kommunala byggnader. Då denna utredning
föreligger, bör en dispositionsplan upprättas, som förutsättes skola
omfatta såväl kronans som stadens mark ända fram till Värtan och Djurgårdsbrunn
sviken. I denna plan skulle dels mark reserveras för projekterade
statliga och kommunala byggnader eller anläggningar och dels angivas
huru stort område, som tills vidare borde bibehållas som allmän plats, och
vad som ytterligare kunde upplåtas för enskild bebyggelse.

Markkommissionens förslag örn upprättandet av ifrågavarande dispositionsplan
torde närmast hava föranletts av en önskan att å Ladugårdsgärdet från
bebyggelse bevara en betydande del av den öppna slätten för att användas
för utställningar eller såsom mötesplats m. m. Härtill må erinras, att riksdagens
revisorer i sin berättelse år 1939, § 15, angående kronans exploateringsverksamhet
i Stockholm understrukit, att det av Stockholms stad
framlagda förslaget örn friläggande och avsättande för kommunala ändamål
av områden, vilka i köpeskilling skulle betinga högst betydande belopp,
icke längre finge tillåtas stå hindrande i vägen för den avsedda stadsplaneringen
och exploateringen av ytterligare delar av Ladugårdsgärdet.
I anslutning därtill hava revisorerna anfört, att riksdagen tidigare vid upprepade
tillfällen framhållit angelägenheten av att härvidlag komma till ett
snabbt resultat. Ytterligare uppskov torde enligt revisorernas mening nu
icke böra medgivas, utan det syntes, därest hinder mot det avsedda inta -

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

gandet av ytterligare områden i stadsplan och exploateringen av densamma
fortfarande skulle möta från stadens sida, böra tagas under övervägande,
vilka åtgärder, som i dylikt fall borde vidtagas.

Ett friläggande av ett visst område av Ladugårdsgärde för att användas
såsom mötesplats eller för utställningar och dylikt synes enligt min mening
i och för sig icke böra möta hinder från kronans sida. Jag förutsätter
emellertid, att staden i dylikt fall lämnar kronan skälig ersättning. Då det
torde få anses vara ett stadens intresse, att ett markreservat kommer till
stånd, synes det mig böra ankomma på staden att genom inledande av förhandlingar
med djurgårdskommissionen taga initiativ i nu berörda spörsmål.

Det torde enligt min mening icke vara erforderligt att i detta sammanhang
fatta slutgiltig ståndpunkt till förslaget om en dispositionsplan rörande
ännu icke stadsplanelagda delar av Ladugårdsgärdet. Därest det skulle befinnas
ändamålsenligt att låta upprätta en sådan plan, lärer detta kunna
ske utan något uttalande från riksdagens sida.

I fråga örn Bellevueområdet torde det likaledes få ankomma på Kungl.
Majit att, därest upprättande av en plan för området skulle befinnas lämpligt,
vidtaga de åtgärder, som härför kunna vara erforderliga.

Under åberopande av vad i skilda hänseenden anförts och under framhållande,
att proposition i ärendet, jämlikt § 54 riksdagsordningen, torde
kunna avlåtas utan hinder av att den för propositioners avlämnande till
riksdagen i allmänhet stadgade tiden gatt till ända, får jag hemställa, att
Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Majit att med de ändringar, som i
det föregående förordats, å kronans vägnar godkänna ifrågavarande
förslag till avtal mellan Kungl. Majit och kronan samt
Stockholms stad rörande vissa markfrågor m. m. i Stockholm;
Kungl. Majit obetaget att dels under den i det föregående angivna
förutsättningen förklara avtalet för kronan bindande, ändock
att laga kraftägande beslut av vederbörande vattendomstol
beträffande de i avtalet avsedda arbetena icke föreligger,
dels medgiva förlängning av den tid, under vilken frågan örn
avtalets bestånd är svävande samt i samband med dylik förlängning
företaga därav betingade ändringar i fråga örn de
i avtalet bestämda tillträdes- och likviddagarna m. m., dels och
vidtaga de smärre jämkningar i avtalet, som vid dess tillämpning
kunna visa sig erforderliga och varom överenskommelse
kan komma att träffas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Fredric Haiverman.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1940: 6

KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE

ANGÅENDE UPPGÖRELSE MELLAN

KUNGL. MALT OCH KRONAN SAMT
STOCKHOLMS STAD

RÖRANDE

VISSA MARKFRÅGOR M. M. I STOCKHOLM

AVGIVET AV

1939 ÅRS MARKKOMMISSION

STOCKHOLM 1940
K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI

[G04 40]

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Skrivelse till Konungen .......................................................... 3

Kap. 1. Tegelbackens reglering, förbättring av trafikförbindelserna mellan

Norrmalm och Södermalm samt centralbangårdsfrågan .......... 7

Avd. I. Översikt över tidigare förslag till lösning av Tegelbacksfrågan
m. m......................................................... 7

Avd. II. Den tekniska lösningen av Tegelbacksproblemet.......... 30

Avd. III. Fördelningen av byggnadskostnaderna för Tegelbacksregleringen
m. m................................................... 45

Avd. IV. Mark- och intrångsfrågor vid Tegelbacken, centralbangården
m. m....................................................... 47

Kap. 2. Kv. Jericho nr 7 och 8 .............................................. 64

Kap. 3. Västra delen av Riddarholmen ...................................... 67

Kap. 4. Fastigheter i Staden Mellan Broarna och å Kungsholmen.......... 75

Avd. I. Området mellan Myntgatan, Västerlånggatan, Storkyrko brinken

och Riddarhustorget ...................................... 75

Avd. II. Gamla rådhuset ............................................ 77

Avd. III. Karolinska institutets område ............................ 81

Kap. 5. Karl XII:s Torg, Karl XIII:s Torg och Humlegården................ 82

Kap. 6. Ladugårdsgärdet och Bellevue........................................ 101

Avd. I. Ladugårdsgärdet............................................ 101

Avd. II. Bellevue .................................................... 114

Kap. 7. Förslag till avtal angående frågorna i kap. 1—5 .................. 116

Särskilt yttrande av herr Råstock .............................................. 120

Bilder till texten i kap. 1 ...................................................... 121

Bilaga (kommissionens förslag till avtal)...................................... 139

Plansch I—VII (tillhöra avtalsförslaget).

Plansch VIII (illustration till texten i kap. 6).

Till KONUNGEN.

Stadskollegiet i Stockholms stad hade, närmast med utgångspunkt från
ett mellan järnvägsstyrelsen och representanter för staden den 21 november
1938 träffat preliminärt avtal angående Tegelbackens reglering och ordnande
av trafikförbindelserna mellan Norrmalm och Södermalm, i skrivelse den 23
februari 1939 till hans excellens Statsministern — vilken skrivelse för handläggning
överlämnats till kommunikationsdepartementet — framställt vissa
förslag angående förhandlingar rörande i nyssnämnda preliminära avtal omförmälda
jämte vissa andra därmed sammanhängande frågor. Kungl Majit hade
därefter den 31 mars 1939, på hemställan av chefen för berörda departement,
förklarat sig vilja medverka vid tillsättandet av en för staten och Stockholms
stad gemensam kommission med uppgift att i enlighet med vissa av föredragande
departementschefen angivna riktlinjer utföra undersökningar och föra
förhandlingar rörande mellan staten och staden föreliggande markproblem samt
att inkomma med de förslag, vartill undersökningarna och förhandlingarna
kunde föranleda, varjämte Kungl. Majit i den avsedda kommissionen utsett
till ordförande överståthållaren T. Nothin samt till representanter för staten
generaldirektören H. Leo och riksgäldsfullmäktigen A. Kåstock. Enligt beslut
av Stockholms stadskollegium den 9 mars 1939 hade till stadens delegerade
vid förhandlingarna utsetts stadsfullmäktiges ordförande redaktören F. Ström
och förste vice ordförande överdirektören V. Hemlund. Den sålunda bildade

kommissionen, vilken antagit benämningen 1939 års markkommission, har till
sekreterare utsett hovrättsassessorn I. Lindell.

I enlighet med den uppfattning, som uttalades av föredragande departementschefen
i samband med kommissionens tillsättande, blev kommissionens
uPPgift att efter en allmän inventering av mellan staten och staden föreliggande
markfrågor undersöka möjligheterna att åvägabringa en plan för
lösning av de svävande markfrågorna. Kommissionen har även föranstaltat
örn en dylik inventering, varjämte kommissionen låtit utföra vissa andra, för
fullgörandet av dess uppgift nödiga utredningar, däribland ett vidräkningsförfarande
i ändamål att bland vissa staten eller staden tillhöriga markområden
utskilja sådana områden, örn vilka meningsskiljaktighet råder mellan
staten och staden beträffande äganderätten -—- jämväl i vad avser gränserna —
eller förfoganderätten. Vid sitt arbete har kommissionen i första hand till
provning upptagit spörsmålet örn Tegelbackens reglering och vad därmed äger
samband; och har kommissionen härvid även haft att ingå på de tekniska
frågor, av vilkas lösning markuppgörelsen i berörda avseende är beroende.
Vidare har kommissionen behandlat ett antal andra aktuella markfrågor.

Till kommissionen ha remitterats följande skrivelser nämligen, den 26 april
1939 av chefen för kommunikationsdepartementet, en den 15 i samma månad
dagtecknad skrivelse till samme departementschef från Stockholms trafikklubb
samt, den 22 juni 1939 av Kungl. Maj:t, en den 18 april 1939 dagtecknad
underdånig skrivelse från telegrafstyrelsen.

Såsom resultat av kommissionens hittillsvarande verksamhet får kommissionen
härmed i underdånighet avlämna betänkande angående uppgörelse
mellan Kungl. Majit och kronan samt Stockholms stad rörande vissa markfrågor
m. m. i Stockholm; och torde genom betänkandet jämväl nyssnämnda
remisser få anses besvarade.

Kommissionen anser sig böra framhålla, att det genom betänkandet framlagda
förslaget till uppgörelse mellan kronan och staden framkommit efter
det delegaterna å ömse sidor jämkat sina uppfattningar örn de särskilda bytesobjektens
värde, så att ena partens medgivande på en punkt fått motsvara
motpartens medgivande på en annan. Vidare får kommissionen understryka
att åtskilliga uppgörelsen berörande omständigheter måst bedömas ur skälighetssynpunkt.
I sistnämnda hänseende kan erinras örn att tvist rått mellan
kontrahenterna angående ägande- eller nyttjanderätten till vissa av de i det
föreslagna avtalet ingående fastigheterna, vidare örn att vissa med avtalsförslaget
avsedda fördelar för respektive part utgöras av sådant, som icke kan
direkt skattas i penningar, samt slutligen örn att en gemensam tillträdesdag

för de olika fastigheterna icke kunnat bestämmas. Det slutresultat, som
uppgörelsen innefattar och vilket delegaterna å ömse sidor finna riktigt och
vilja tillstyrka, har framkommit under en önskan att åvägabringa samförstånd
mellan kronan och staden i deras ekonomiska mellanhavanden.

Undertecknad Råstock, som i själva markfrågorna är ense med övriga ledamöter
i kommissionen, får beträffande den tekniska lösningen av Tegelbacksfrågan
hänvisa till ett av mig avgivet, vid kommissionens betänkande fogat
särskilt yttrande.

Då kommissionen genom avlämnandet av detta betänkande framlagt förslag
till lösande av de mellan kronan och Stockholms stad föreliggande särskilt
aktuella markfrågor, som för närvarande kunna bli föremål för slutligt
avgörande, anser sig kommissionen ha redovisat för det åt kommissionen
lämnade uppdraget, såvida ej andra direktiv givas.

Stockholm den 16 mars 1940.

Underdånigst
TORSTEN NOTHIN

HENNING LEO FREDRIK STRÖM

ANDERS RÅSTOCK VILHELM HERNLUND

Ingvar Lindell

BETÄNKANDE.

KAP. 1.

Tegelbackens reglering, förbättring av trafikförbindelserna
mellan Norrmalm och Södermalm samt centralbangårdsfrågan.

Avd. I. Översikt över olika förslag till lösning av
Tegelbacksfrågan m. m.

Allmän översikt.

Den s. k. bangårdsfrågan har genom statens försorg och även under stadens
medverkan ända sedan slutet av förra århundradet ägnats ett omfattande utredningsarbete
(se härom närmare den utförliga redogörelsen i stadens trafikkommittés
betänkande, stadskollegiets utlåtanden bih. 10 A/1934, sid. 31 ff.).
Till att börja med gällde det vid dessa utredningar främst att finna en av
sjöfarten mera oberoende sträckning för västra stambanans infart till Stockholm
än den, som gamla sammanbindningsbanan över Riddarholmen erbjöd.
En lösning av detta problem vanns i huvudsak genom stadens beslut år 1914
örn Hammarbyledens anläggande, genom 1915 års riksdags beslut örn ny järnvägsbro
över Hammarbyleden samt genom 1923 års bangårdsavtal, som bestämde
läget av denna bro samt järnvägens därav betingade infart till Stockholm.
I huvudsak flyttades sjöfarten sålunda från slussen vid Karl Johans.
Torg till den nya leden genom Hammarby Sjö och Årstaviken. Kvar stod —
förutom frågan om regleringen av Tegelbacken och ordnandet av de nordsydliga
trafiklederna, varom mera nedan — frågan örn sådan ändring av stambanans
sträckning över Söderström, att förbättringar även där kunde erhållas
för den sjöfart mellan Mälaren och Saltsjön, som krävde mindre fri höjd.

I samband med frågan örn ordnande av järnvägens infart i förhållande till
sjöfartsleden spelade behovet att kunna överföra lokaltrafiken a en särskild
nordsydlig lokalbana genom stadens centrala delar i huvudsaklig anslutning
till sammanbindningsbanans sträckning över Strömmarna en alltmera framträdande
roll. Från stadens sida förelåg även en strävan att bereda plats
för en ny gatuled mellan Norr och Söder väster örn Staden mellan broarna.
Att i samband med ordnandet av järnvägens infart kunna undanröja de nuvarande
plankorsningarna mellan järnväg och gata vid Tegelbacken och vid
Söder Mälarstrand var likaledes ett önskemål såväl för staden som för statens
järnvägar. En lösning av alla dessa frågor med sammanbindningsbanan kvar -

ligga,nde i stadens centrum mötte stora svårigheter, och möjligheten av fjärrtrafikens
omläggning till en kringgående linje över Smedsudden var därför
ett alternativ, för vilket staden särskilt intresserade sig.

I 1923 års bangårdsavtal, i vilket man för övrigt begränsade sig till sådana
bestämmelser, som voro erforderliga för den nya infarten över Hammarbyleden
och för vissa förbättringar av Centralstationen, hölls möjligheten till
en framtida omläggning av sammanbindningsbanan öppen, och överenskommelse
träffades mellan parterna örn markreservationer för en kringgående linje
över Smedsudden. Denna linje, vars sträckning och kostnader därefter av en
av staden år 1923 tillsatt trafikkommission i samråd med representanter för
järnvägsstyrelsen och byggnadsstyrelsen närmare utreddes, mötte emellertid
från järnvägens sida bestämt motstånd.

Genom den av 1930 års trafikkommitte föreslagna, år 1931 beslutade Slussreglenngen
överbyggdes den gamla sjöfartsleden genom stadens centrum med
fasta broar för gatutrafiken pa sådant sätt, att 5.4 0 meters fri höjd för sjöfarten
erhölls, och därvid räknade man med en motsvarande ombyggnad av järnvägsbron
över Söderström. Denna tanke fullföljdes i trafikkommitténs år 1934
framlagda huvudbetänkande, vilket innebar en sammanhängande lösning av
järnvägs-, sjöfarts- och gatufrågorna rörande stadens centrala delar, grundad
på sammanbindningsbanans kvarliggande i centrum, ehuru med viss ändring
av dess nuvarande sträckning.

Tidigare förslag beträffande Tegelbacken.

Vad angår den särskilda frågan örn Tegelbackens reglering må omnämnas,
att redan 1910 års bangårårsförslag omfattade en reglering av Tegelbacken.
Den i förslaget ingående nya järnvägsbron över Norrström föreslogs vid Klara
Mälarstrand förlagd på låg höjd med konstruktionens underkant strax ovan
den reglerade högvattenytan. Vasagatan föreslogs höjd cirka 1.5 meter i sin
sydliga del. För gatutrafiken i östvästlig riktning upptog förslaget en viadukt
över järnvägen, förlagd pa höjden + ll.io meter över stadens nollplan samt
utbildad till en öppen plats över spåren framför ett tvärs över dessa föreslaget
stationshus. Till jämförelse må nämnas, att Stadshusbrons hjässa ligger ungefärligen
på höjden +9.20 meter.

1915 års bungårdskonunission föreslog en järnvägslinje från Mareberget
över västra Riddarholmen fram till Centralstationen. Spårhöjderna blevo här
sådana, att gatuviadukten över järnvägen måste förläggas cirka 2.3 meter högre
än enligt 1910 års förslag. Förbindelsen mellan gatuviadukten och Vasagatan
förmedlades genom ramper, men det oaktat måste Vasagatan och Tegelbacken
höjas 1 å 1.5 meter.

Dessa förslag framlades, medan gatutrafiken ännu var relativt obetydlig.
Efter motortrafikens genombrott i början av 1920-talet inträdde emellertid en
kraftig stegring av trafiken, och behov framträdde av bättre anordningar på
Tegelbacken än man tidigare ansett behövliga.

I det förslag, som 1919 års bangårdsdelegerade framlade år 1921, var med
hänsyn bland annat härtill planskild korsning anordnad mellan den sydnord -

liga och östvästliga gatutrafiken. Den nordgående gatutrafiken leddes nämligen
under en för den östvästliga trafiken föreslagen, över järnvägen framdragen
viadukt samt vidare norrut i den väster örn nuvarande Centralstationsbyggnaden
framdragna Östra Järnvägsgatan. Gatuviadukten över spåren var
förlagd på höjden + 11.5 meter, och Vasagatan bibehölls i sitt nuvarande
höjdläge.

1923 års bangårdsavtal avsåg, att järnvägslinjen mellan Centralstationen
och Södra stationen skulle bibehållas tills vidare, och frågan örn Tegelbackens
reglering berördes sålunda ej i avtalet.

Den alltjämt fortgående ökningen av gatutrafiken medförde emellertid allt
större svårigheter, och behovet av snara åtgärder för en förbättring av förhållandena
visade sig alltmer trängande. Detta föranledde gatukontoret att
åren 1923—1924 i samarbete med Siemens Bauunion utarbeta olika alternativ
till provisoriska förbättringar å Tegelbacken. Dessa avsågo i huvudsak en
vidgning och fördjupning av nuvarande underfart, så att den kunde upptaga
även spårvägstrafik.

I samband med utredningen angående lämplig förläggning av det nuvarande
bangårdspostkontoret vid Jakobsgatan utarbetade även stadsplanekontoret
under åren 1923—1924 flera olika alternativ till ny underfart under järnvägen
ungefär i ITerkulesgatans förlängning i förening med cirkulationsplats
vid Vasagatan.

Under tiden 1925—1927 arbetade en inom stadsplanekontoret tillsatt särskild
generalplanedelegation med frågan örn de centrala trafikproblemens lösning.
Till chef för dessa arbeten utsågs civilingenjören, sedermera professorn
P. G. Hörnell. Ett flertal förslag till ordnande av Tegelbacken och trafikförbindelserna
mellan Norr och Söder uppgjordes under denna tid, och av
dessa tilldrog sig särskilt det s. k. dubbelbroförslaget allmänt intresse. Enligt
detta skulle en bro i tvenne plan byggas, med stambane- och lokalbanespår i
det undre och gattried i det övre planet. Bron skulle från Repslagargatan på
Södermalm gå rakt på Riddarholmens östra sida samt härifrån i huvudsak
följa den nuvarande bansträckningen till Centralstationen. Någon tillfredsställande
reglering av Tegelbacken erbjöd dock icke detta förslag, och betänkligheterna
inom staden voro stora beträffande dess inverkan på stadsbilden.

I det av stadsplanedirektören A. Lilienberg framlagda generalplaneförslaget
av år 1928 framfördes en annan lösning med gatuunderfart såsom ett
första byggnadsskede. Trafiken söderifrån till Vasagatan leddes å en viadukt
utmed järnvägen och passerade sålunda den östvästliga gatutrafiken i annat
plan. I övrigt ordnades Tegelbacken i detta förslag i huvudsak enligt cirkulationsprincipen
i kombination med stopp- och gåsystem.

Efter ytterligare bearbetning av Tegelbacksproblemet framlade 1930 års
trafiklcommitté år 1934 ett förslag, som i likhet med Slusslösningen byggde
på det s. k. klöverbladssystemet. Den östvästliga gatuviadukten förlädes i
kommitténs förslag i Herkulesgatans förlängning. Den korsade järnvägen på
höjden + 12.o meter, vilket för ernående av tillräcklig fri höjd för järnvägen

nödvändiggjorde en sänkning av spåren från nuvarande höjd + 7.40 till + 5.77
meter. Över Vasagatan leddes viadukten å höjden + 11,o meter, vilket utan
nämnvärd ändring av denna gatas profil medgav en fri höjd av 4.5 meter.
I övrigt innebar trafikkommitténs förslag bland annat anordnandet av en ny
gatuled Munkbron—Vasagatan, vilken skulle föras fram på östra sidan av
Riddarholmen, där plats skulle beredas genom flyttning av järnvägslinjen åt
väster.

Stadsplanenämndens förslag- 1936.

I enlighet med stadsfullmäktiges beslut 1931 hade stadsplanenämnden utlyst
en allmän internationell idétävlan örn förslag till ny stadsplan för Nedre
Norrmalm. På grundval av det omfattande material, som genom tävlingen
erhölls, fortsattes och fullföljdes därefter inom stadsplanenämnden utredningarna
angående revidering av stadsplanen för Nedre Norrmalm och därmed
sammanhängande spörsmål. Dessa utredningar resulterade i att stadsplanenämnden
den 11 mars 1936 framlade dels förslag till sträckning för en
de västra och södra förortsbanorna sammanbindande tunnelbanelinje genom
staden, dels förslag till ändrad stadsplan för Nedre Norrmalm, dels plan för
fortsättning av trafikleden Hamngatan—Klarabergsgatan över Klara Sjö och
genom Kungsholmen fram till Drottningholmsvägen, dels plan för ny gatuled
Munkbron—-Vasagatan, dels ock plan till Tegelbackens definitiva ordnande
samt viss provisorisk ändring av trafikanordningama därstädes (stadskollegiets
uti. bih. 12/1936).

I fråga örn tunnelbanans sträckning förordade stadsplanenämnden det av
1930 års trafikkommitté framlagda förslaget, enligt vilket banan skulle ledas
från Slussen till Tegelbacken på bro över Söderström och i tunnel under
Norrström. Därefter skulle banan fortsätta i tunnel under Tegelbacken, Vasagatan,
Klarabergsgatan och den söderut neddragna Sveavägen fram till dennas
korsning med Odengatan samt vidare under denna gata, S:t Eriksplan, S:t
Eriksgatan och Drottningholmsvägen, där banan skulle komma i dagen omedelbart
öster om korsningen med Lindhagensgatan. Inom Norrmalm och Vasastaden
skulle tunnelbanan härvid erhålla stationer vid Tegelbacken, Sveaplatsen—Drottninggatan,
gatukorsen Sveavägen—Kungsgatan, Sveavägen—
Tegnérgatan och Sveavägen—Odengatan samt Odenplan och S:t Eriksplan.
Nämnden förutsatte, att efter tunnelbanans tillkomst såväl de nuvarande spårvägslinjerna
till Bromma som även spårvägslinjerna i Vasagatan skulle nedläggas,
varvid de senare delvis skulle ersättas med bussar.

Beträffande den nya gatuleden Slussen—Tegelbacken innebar stadsplanenämndens
förslag att även denna skulle utformas i huvudsaklig överensstämmelse
med 1930 års trafikkommittés förslag. Den skulle sålunda anläggas från
Munkbron över Riddarholmskanalen och utmed Riddarholmens östsida samt
fortsättas norrut över en ny Vasabro, vars norra landfäste förlädes ungefär
på den plats, där nuvarande järnvägsbron når Klara Mälarstrand. Den nya
gatuleden och gatubron skulle givas en bredd av 24 meter mot av trafikkommittén
föreslagna 19 meter. En ny järnvägsbro för sammanbindningsbanan

skulle förläggas utmed den nya brons västra sida. Vasabron kunde därefter
borttagas.

Då ett ordnande av Tegelbacken enligt ovan angivna principer måste föregås
av omfattande andra ny byggnadsarbeten (anläggandet av den nya gatuleden
Munkbron—Vasagatan, omläggning av Centralbangården m. m.), vilka komme
att taga åtskilliga år i anspråk, föreslog stadsplanenämnden omedelbart vidtagande
av vissa provisoriska åtgärder i syfte att avhjälpa de nuvarande trafiksvårigheterna.
Dessa åtgärder voro i huvudsak: sänkning av den nuvarande
underfarten under järnvägen, så att en fri höjd av 3 meter erhölles, samt denna
underfarts disponerande enbart för östgående trafik, anordnande av ytterligare
en underfart under järnvägen för den västgående trafiken, likaledes
nied 3 meter fri höjd, samt anläggande för den norrgående trafiken av en ny
ga tuled, som fördes på bro över den nuvarande underfarten samt vidare genom
järnvägsparken till Vasagatan.

Här må anmärkas, att det i stadsplanenämndens förslag ingående projektet
om ett fortsättande av Klarabergsgatan innebar att nämnda gata och
Hamngatan skulle vidgas på södra sidan och utbildas till en östvästlig huvudtrafikled,
vilken på viadukt över Vasagatan och järnvägen skulle ledas över
till Kungsholmen. Den nya trafikleden skulle där till en början sättas i förbindelse
med Drottningholmsvägen via Kungsholmsgatan och en tunnel under
Kronobergsparken. I ett senare skede skulle den nya leden även förbindas
med Hantverkargatan och Norr Mälarstrand medelst en ny gata från Bolinders
Plan genom Serafimerlasarettets område.

Sitt förslag angående det definitiva ordnandet av Tegelbacksområdet motiverade
stadsplanenämnden sålunda:

Vid det definitiva uppordnandet av Tegelbacksområdet måste uppenbarligen
största möjliga hänsyn tagas till att detta stadsparti har ett mycket
centralt och samtidigt öppet samt därför ur stadsbildssynpunkt synnerligen
känsligt läge. Beaktas bör även enligt stadsplanenämndens mening, att
efter eventuell tillbyggnad av Centralstationens södra del med en ifrågasatt
ny ankomsthall för söderifrån ankommande resande entren till huvudstaden
för dessa blir förlagd omedelbart invid ifrågavarande plats. Ur dessa synpunkter
är det av vikt, att blivande stadsplan för den omgivande trakten ej
utformas på sådant sätt, att bland annat därigenom så mycken trafik tillföres
Tegelbacken, att en utbildning av platsen huvudsakligen som en trafikmaskin
blir nödvändig. Tvärtom bör trafiken, där så utan olägenhet kan ske, ledas
förbi området. Den omständigheten, att Tegelbacken är ett utpräglat lågområde
utan bakomliggande höjder synes nämnden vidare mana till att vid
platsens utformning söka undvika alltför stora höjdskillnader och i synnerhet
alltför höga uppbyggnader över nuvarande terrängnivå. Snarare böra så låga
konstruktioner som möjligt eftersträvas. En viadukt över Vasagatan måste
sålunda anses mindre lämplig.

Förutom till ovanstående måste självfallet vid utarbetandet av förslag till
Tegelbackens reglering hänsyn främst tagas till den trafikkapacitet, som

platsen framdeles måste äga. \ id bedömandet av denna fråga har man att
med utgångspunkt fx-ån nuvarande trafikförhållanden och i övrigt kända omständigheter
söka bilda sig en uppfattning örn den sannolika framtida utvecklingen.

I anslutning till en därefter lämnad redogörelse för en av stadsplanenämnden
år 1935 verkställd trafikräkning anförde nämnden vidare:

I viss mån hava dessa trafikbilder redan förändrats efter öppnandet av
Västerbron för trafik. En ännu större förändring är att vänta, när Klaraborgs
gatan vidgats och förts fram över järnvägsområdet och Klara Sjö, förbundits
nied Kungsholmens gatunät och satts i direkt förbindelse med Drottningholmsvägen.
Denna avlastning av trafik från Tegelbacken kommer givetvis att nå
sitt maximum, när Klarabergsgatans fortsättning västerut satts i förbindelse
även med Norr Mälarstrand. Det är givetvis omöjligt att exakt beräkna, i hur
hög grad dessa omgestaltningar komma att inverka på trafiksiffroma, men
uppenbart är, att de komma att föra med sig en mycket stor minskning i Tegelbackens
trafik.

Efter tillkomsten av en nordsydlig tunnelbana med anslutning till de västra
förortsbanorna på sätt nämnden föreslagit befrias Tegelbacken vidare från
Brommatågen och spårvägarna i nordsydlig riktning. Även örn de senare i
viss utsträckning måste ersättas med bussar, torde nämnda avlastning dock
komma att medföra en stor lättnad i trafikhänseende, enär man slipper den
bundenhet i trafikföringen och de korsningar, som spårvägarna naturnödvändigt
föra med sig.

På grund av ovan anförda omständigheter anser stadsplanenämnden, att en
anordning med cirkulationsplats vid Tegelbacken även vid en betydande allmän
stegring av trafiken inom staden och sålunda även vid Tegelbacken bör vara
tillfyllest, blott åt nämnda cirkulationsplats givas tillräckligt stora mått och
den i övrigt anordnas på ett praktiskt sätt.

Beträffande plankorsningen mellan gatu- och järnvägstrafiken vid Tegelbacken
framhöll stadsplanenämnden, att berörda korsning kunde borttagas
genom att gatutrafiken fördes antingen under eller över järnvägen. Såväl
tidigare som då verkställda utredningar visade, att man genom att leda gatutrafiken
under järnvägen, som då måste höjas något, kunde för minsta kostnad
erhålla ett i trafiktekniskt hänseende gott resultat. Tegelbacken skulle emellertid
enligt nämnda undergångs-förslag bli utformad på ett sätt, som icke
harmonierade med dess belägenhet inom ett av stadens känsligare partier.
Skulle Tegelbacken givas en mot platsens läge svarande gestaltning, vore det
alltså nödvändigt, att gatutrafiken fördes över järnvägen. Detta borde emellertid
ske på sådant sätt, att gatu- och viadukthöjder inom området ej bleve
alltför stora. Områdets karaktär samt hänsynen till det närbelägna, lågt liggande
stadshuset krävde detta. Enda sättet att tillgodose nämnda önskemål
vore att sänka järnvägen. Eör att denna sänkning skulle kunna möjliggöra ett
förläggande av gatuviadukten över banan på tillräckligt låg höjd — helst ej
nämnvärt högre än nuvarande högsta punkten på Stadshusbron — måste den
vara sa stor, att de för persontrafiken söderifrån och söderut avsedda plattformarna
inne på centralbangården måste sänkas.

I enlighet med dessa riktlinjer hade stadsplanenämndens förslag till Tegelbackens
definitiva ordnande vunnit sin utformning.

Över de av stadsplanenämnden framlagda förslagen avgåvos yttranden av
liamnstyrelsen, byggnadsnämnden, styrelsen för aktiebolaget Stockholms spårvägar,
fastighetsnämnden, rådet till skydd för Stockholms skönhet samt gatunämnden.
Beträffande innehållet i yttrandena torde få hänvisas till den redogörelse
därom, som lämnas i stadskollegiets utlåtande nr 206 för år 1938. Mot
stadsplanenämndens förslag till ny gatuled Munkbron—Vasagatan och till
plan för slutligt ordnande av Tegelbacksområdet framställdes icke någon erinran
av de hörda förvaltningsorganen.

1938 års preliminäravtal.

Ett genomförande av stadsplanenämndens förslag till definitiv utformning
av Tegelbacksområdet förutsatte vissa förändringar med avseende å statens
järnvägars områden (bangårdens sänkning, bangårdspostkontorets flyttning
m. m.). Redan 1934 hade stadskollegiet tillsatt delegerade för att på grundval
av trafikkommitténs samma år avgivna förslag underhandla med järnvägsstyrelsen
angående genomförandet av detta förslag samt därav betingad revision
av 1923 års bangårdsavtal. Då stadens bangårdsdelegerade ansågo, att
det av stadsplanenämnden förordade förslaget ur allmän stadsplanesynpunkt
och med hänsyn till stadsbilden måste lämnas företräde framför alternativa
lösningar, lade delegerade detta förslag till grund för sina utredningar och
förhandlingar med statens järnvägar. Delegerade läto också i detalj utarbeta,
tekniskt undersöka och kostnadsberäkna detta förslag.

Den 21 november 1938 träffades därefter avtal mellan järnvägsstyrelsen för
Kungl. Majit och kronan, å ena sidan, samt Stockholms stad, företrädd av 1934
års bangårdsdelegerade, å andra sidan, rörande Tegelbackens reglering, nya
trafikförbindelser mellan Norrmalm och Södermalm m. m. Berörda avtal —
här nedan kallat preliminäravtalet — och till detta fogade ritningar, beskrivning
och kostnadssammanställning föreligger tryckt i bihanget till stadskollegiets
utlåtanden, nr 75/1938, vartill, i den mån redogörelse ej lämnas här
nedan, torde få hänvisas.

Beträffande preliminäravtalets tillkomst må följande anmärkas.

Vid den av bangårdsdelerade i samråd med järnvägsstyrelsen utförda detaljgranskningen
av stadsplanenämndens från början föreliggande förslag till
Tegelbackens reglering, jämväl innefattande de olika byggnadsstadierna vid
dess genomförande, framställdes från järnvägsstyrelsens sida krav å en utjämning
av stambanans profilkurva vid Tegelbacken, som skulle medföra en höjning
av det över stambanan liggande gatuplanet med 65 centimeter från + 9.50
till + 10.15 meter. Från järnvägsstyrelsens sida förutsattes vidare, att staden
ej blott påtoge sig alla med förslagets genomförande förenade kostnader ulan
även ersatte statens järnvägar för den till 90,000 kronor årligen beräknade
ökningen av bangårdens driftkostnader. En uppdelning av stationen på två
hallar medförde nämligen bland annat ökade personalkostnader. Under förhandlingarnas
gång meddelade järnvägsstyrelsens representanter, att styrel -

sen för närvarande icke vore benägen att utfästa sig att medverka till förslagets
genomförande.

Järnvägsstyrelsen framförde såsom en enligt dess mening ur trafiksynpunkt
fullt tillfredsställande, väsentligt billigare och även estetiskt godtagbar
lösning ett av styrelsens arkitekt Birger Jonson utarbetat förslag, innefattande
den östvästliga gatutrafikens förande å viadukt från Stadshusbrons östra landfäste
till Vasagatan över en åt väster förskjuten stambanelinje i samma läge
som enligt stadsplanenämndens förslag. I ett senare byggnadsskede skulle
denna viadukt anslutas till en öster om Vasagatan anordnad cirkulationsplats
för gatutrafiken. Den sydnordliga gatutrafiken fördes enligt detta förslag
fritt under viadukten. För det fall, att enighet kunde vinnas örn en sådan lösning,
skisserades från järnvägsstyrelsens sida även en ekonomisk uppgörelse
rörande trafikomläggningen i dess helhet, kombinerad med vissa markbyten
mellan parterna.

Såsom tidigare nämnts, ansågo bangårdsdelegerade det förslag, som stadsplanenämnden
framlagt och delegerade under förhandlingarna företrätt, med
hänsyn till stadsbildens och gatutrafikens intressen så överlägset andra alternativ,
att man enligt delegerades mening borde betrakta detta förslag såsom
den defintiva lösning av Tegelbacksfrågan, vilken borde eftersträvas. Det av
järnvägsstyrelsen framlagda förslaget kunde enligt delegerades mening icke
jämställas med det förra förslaget. I det sålunda föreliggande förhandlingsläget
och med hänsyn till sannolikheten av att en definitiv lösning enligt
stadsplanenämndens förslag under alla förhållanden läge långt fram i tiden,
ansågo bangårdsdelegerade sig böra söka ernå en överenskommelse med järnvägsstyrelsen,
som — utan att fastlägga en definitiv plan för Tegelbackens
reglering — möjliggjorde ett genomförande av styrelsens förslag i dess första
skede och som i övrigt, utan att därutöver binda någon av parterna, lade förutsättningarna
tillrätta eller holle möjligheterna öppna för ett senare genomförande
av stadsplanenämndens förslag.

Den i preliminäravtalet avsedda tekniska lösningen av Tegelbacksproblemet
grundades på en förflyttning av järnvägsbron över Norrström till ett definitivt
planläge, något västligare än det nuvarande. Största avståndet mellan den nya
och den nuvarande stambanesträckningen komme vid Klara Mälarstrand att
uppgå till runt 30 meter. Utmed östra sidan av järnvägsbron över Norrström
förlädes, såsom nu, en gångbro. För den vid Tegelbacken i östvästlig riktning
framgående gatutrafiken skulle enligt förslaget uppföras en viadukt över järnvägen.

Viaduktens höjd i hjässan uppgick till + 11.75 meter och Vasagatan i närheten
av viadukten måste, till undvikande av alltför starka lutningar å viadukten
höjas 40 å 50 centimeter. Järnvägens höjdläge jämkades så att det i lägsta delen
utgjorde + 5.15 meter ,vilket å sin sida nödvändiggjorde en ombyggnad av den
nuvarande perrongtunneln i Centralstationens södra ände. Stadens delegerade
tillstyrkte för sin del viaduktens utförande i järnkonstruktion med en bredd

av 21 meter. Den nordgående gatutrafiken leddes å en ny trafikled under
viadukten genom järnvägsparken in i Vasagatan, vadan sålunda planskild
korsning mellan de östvästliga och sydnordliga trafikströmmarna uppkom.

De genom preliminäravtalet föreslagna nya trafikanordningarna å Riddarholmen
och söderut överensstämde i stort sett med trafikkommitténs och
stadsplanenämndens förslag. Järnvägen förflyttades å norra och mellersta
delen av Riddarholmen västerut så långt, att den kom att gå inunder det östligaste
hörnet av socialstyrelsens hus. Mellan järnvägen och Aktiebolaget
Norstedt & Söners fastighet skulle utrymmet medgiva en gatubredd av 4.i
meter på det smalaste stället. Genom en reglering av Tryckerigatan hade här
förbindelse kunnat vinnas mellan denna gata och Kungshusplan—Birger Jarls
Torg. Framför riksarkivets hus skulle finnas en passage av ungefär 4 meter
utom vid entrén, där bredden blev något mindre. Från Arkivgatan skulle leda
en trappförbindelse till planet över järnvägen framför socialstyrelsens hus.
Enligt preliminärförslaget skulle stambanan vidare omläggas i nytt läge över
Riddarholmskanalen, Köttorget och Söderström öster örn nuvarande sträckning
till den befintliga stambanetunneln under Södermalm. Gentemot trafikkommitténs
och stadsplanenämndens förslag innebar detta den förenklingen,
att en ny och dyrbar tunnelanläggning under Götgatan till Södra stationen blev
obehövlig samt att korsning under byggnadstiden med den nuvarande sammanbindningsbanan
kunde undvikas.

Lokalbanan skulle, i sträckning omedelbart öster örn och utmed den nya
stambanelinjen, framdragas norrut från stationen vid Slussen — i samband
härmed ombyggd till mellanstation — över Söderström och Köttorget till
Riddarholmen samt vidare i tunnel under Riddarholmen och Norrström.
Vidare tänkte man sig en ny gatuled från Kornhamnstorg genom kvarteren
Icarus och Memnon i anslutning till Riddarhustorget och nuvarande trafikled
på Riddarholmens östra sida.

I preliminäravtalet fanns intagen en särskild bestämmelse, att den nya järnvägsbron
över Norrström samt anordningarna å Tegelbacken och Klara Mälarstrand
skulle så utföras, att dessa byggnadsverk framdeles, därest överenskommelse
härom träffades, kunde ombyggas i enlighet nied stadsplanenämndens
förutberörda plan för Tegelbackens ordnande, vilken kontrahenterna vore
eniga örn att ur teknisk synpunkt godkänna. Av det ovan anförda framgår,
att enligt nämnda plan järnvägen och stora delar av bangårdsområdet skulle
i betydlig mån sänkas. Vid passerandet under det östvästliga gatuplanet, som
enligt vad förut omtalats skulle få en höjd av + 10.15 meter, skulle järnvägen
komma att framföras på höjden + 3.6 5 meter, vilket, då Mälarens medelvattenyta
är -f 4.2 0 meter och högvattenytan efter regleringen blir cirka + 4.85
meter, nödvändiggjorde att järnvägen å nyssnämnda ställe förlädes i en trågliknande
betongkonstruktion. I samband med att bangårdspostkontoret för
flyttades till annan plats — förslagsvis till centralsaluhallens tomt söder örn
Kungsgatan — skulle en stationshåll för ankommande trafik med tillhörande
trafikplan förläggas utmed den östvästliga gatuleden. Tegelbacksområdet i
övrigt skulle i huvudsak anordnas för cirkulationstrafik. Under den i områdets

östra del förlagda, stort tilltagna cirkulationsrefugen skulle emellertid, i fall
av behov, kunna upptagas en nordsydlig trafikränna.

I fråga om kostnaderna för de nya trafikledernas genomförande utgick man
vid uppgörelsen från att vardera parten skulle vidkännas kostnaderna för de
anordningar, som betingades av dess intressen. Enligt denna princip betalade
staden kostnaderna för den nya bron över Norrström med ett bidrag från
järnvägens sida av 1,350,000 kronor, motsvarande kostnaderna för den nuvarande
brons grundliga reparation och iståndsättande samt de kapitaliserade
bevaknings- och underhållskostnaderna för bomanläggningen vid nuvarande
plankorsningen å Tegelbacken. Sammanbindningsbanans nya sträckning å
Riddarholmen skulle i sin helhet bekostas av staden, medan däremot den nya
järnvägsbron över Söderström, som icke med nödvändighet behövde utföras i
samband med tunnelbannan men som med hänsyn till grundläggningar av
ekonomiska skäl dock borde byggas samtidigt med denna, bekostades av
kronan. Av de beräknade totala kostnaderna för Tegelbacksregleringen och
banans ombyggande mellan Centralstationen och nuvarande stambanetunneln
under Södermalm, 8,510,000 kronor, skulle 4,693,000 kronor ankomma å staden
och 3,817,000 kronor å kronan. Härtill kornme för stadens del, förutom vissa
fastighetskostnader, kostnaderna för tunnelbanans framdragande samt den
nya gatudelen från Söder till och med Riddarholmen m. m. med sammanlagt

7,500,000 kronor.

Beträffande grunderna för denna ekonomiska uppgörelse lämnade bangårdsdelegerade
följande närmare redogörelse:

De arbeten, som innefattas i den mellan parterna uppnådda överenskommelsen,
avse en förläggning av sammanbindningsbanan över Strömmarna i
nytt definitivt planläge, huvudsakligen i anslutning till trafikkommitténs förslag,
i syfte att möjliggöra tunnelbanans framdragande från Söder till Norr
samt byggande av en ny gatuled utmed den nya sammanbindningsbanan från
Munkbron till Tegelbacken samt slutligen en provisorisk reglering av Tegelbacken
i enlighet med den tankegång, som här ovan utvecklats. För fördelningen
av kostnaderna för dessa arbeten har tillämpats den principen, att staden
skall svara för, förutom anläggningskostnaderna för tunnelbanan och gaturegleringarna,
kostnaderna för ändringarna av statens järnvägars anläggningar
i den omfattning dessa ändringar betingas av stadens intressen, d. v s. av
tunnelbanan eller gatuanordningarna.

Förflyttningen av bron över Norrström, motiverad av tunnelbanans framdragande
och behovet av bättre anordningar för gatutrafiken å Tegelbacken,
medför för statens järnvägar fördelen av en ny och bättre bro i defintivt läge,
oberoende av gatutrafiken. Med hänsyn härtill hava kostnaderna så fördelats,
att å järnvägen faller ett belopp, motsvarande dels de beräknade kostnaderna
för den nuvarande brons grundliga reparation och iståndsättande, 1,000,000
kronor, dels ock de kapitaliserade bevaknings- och underhållskostnaderna för
bomanläggningen vid nuvarande plankorsningen å Tegelbacken, 350,000
kronor, eller sammanlagt 1,350,000 kronor. I övrigt ansvarar staden för kostnaderna
för den nya bron och dess anslutning till bangården, beräknade till
sammanlagt 2,555,000 kronor, i vilket belopp ej är inräknad kostnaden för ny
perrongtunnel, 400,000 kronor.

Sammanbindningsbanans flyttning å Riddarholmen betingas helt av stadens
anläggningar, och kostnaderna härför, 1,100,000 kronor förutom eventuell ersättning
till vissa fastighetsägare, få följaktligen i sin helhet bestridas av
staden.

Såsom redan anmärkts har det visat sig möjligt att giva tunnelbanan en
sådan sträckning från nuvarande stationen vid Slussen över Söderström, att
den icke behöver beröra den nuvarande järnvägsbron över Söderström. För
statens järnvägar är det å andra sidan ett intresse att ombygga den nuvarande
bron och viadukten mellan Riddarholmen och Söder. En sådan ombyggnad bör
av tekniska skäl utföras i samband med tunnelbanebron. Kostnaderna för
denna del av den nya stambanesträckningen, beräknade till 2,467,000 kronor,
bäras sålunda av staten. I samband härmed erforderliga ändringar av hamnspår
och gata vid Slussen och Söder Mälarstrand, kostnadsberäknade till

283,000 kronor, betalas av staden.

Med preliminäravtalet var förenad en reglering av vissa markförhållanden.
Inom eller invid bangårdsområdet överläts sålunda enligt denna uppgörelse
mot ersättning, av staden till kronan cirka 20,530 kvadratmeter mark och av
kronan till staden 9,700 kvadratmeter mark. Därjämte överlät kronan till
staden mot ersättning tvenne markområden i Brännkyrka å sammanlagt
346,200 kvadratmeter, tidigare av järnvägen förvärvade för en rangerbangård,
som icke längre ansågs behöva komma ifråga. I samband med markbytet skulle
kronan till staden erlägga en mellangift av 3,475,000 kronor.

Beträffande den närmare innebörden av avtalet i avseende å markbytesfrågan
lämnade bangårdsdelegerade följande redogörelse:

Staden överlåter till staten cirka 18,220 kvadratmeter mark, belägen vid
Vintervägen och avsedd för anläggning av nytt ilgodsmagasin m. m. Av denna
mark få 1,780 kvadratmeter icke bebyggas, enär den skall utnyttjas för uppställning
av fordon intill ilgodsmagasinet. Invid viadukten mellan Torgatan
och Barnhusstranden överlåter staden cirka 1,116 kvadratmeter, som dels ligga
inom det nuvarande spårområdet dels erfordras för dess utvidgning. Vidare
överlåter staden vid Norra Bantorget cirka 830 kvadratmeter, utgörande mark,
som ingått i den här tidigare befintliga gatuunderfarten, och något längre
norrut ett område på cirka 364 kvadratmeter, som delvis är beläget inuti spårområdet.
Den mark, som staden sålunda mot ersättning skall avstå till staten,
utgör sammanlagt omkring 20,530 kvadratmeter.

Vid Klara Mälarstrand upplåter staden med nyttjanderätt ett område på
cirka 850 kvadratmeter för stambanans nya sträckning från kajen till spårområdet.
I stället återgår till staden cirka 1,950 kvadratmeter omedelbart öster
örn detta område belägen mark, som statens järnvägar enligt stadsfullmäktiges
beslut av den 13, 14 och 15 juni 1864 äga att utan ersättning disponera, så
länge den användes för järnvägsändamål. Sedan nytt bangårdspostkontor
byggts på annan plats, återgår dessutom till staden cirka 4,800 kvadratmeter
av till statens järnvägar på samma villkor upplåten mark vid det nuvarande
bangårdspostkontoret.

Staten överlåter till staden dels cirka 110 kvadratmeter mark vid Järnvägsparken,
erforderlig för den sydnordliga gatuledens framdragande, dels cirka
1,700 kvadratmeter vid Östra järnvägsgatan för dess vidgning, dels cirka 3,740
kvadratmeter vid Norra Bantorget och Torsgatan samt dels slutligen cirka
4,150 kvadratmeter mitt för Atlasområdet, söder örn där befintliga spåranordningar.
Dessa områden uppgå sammanlagt till omkring 9,700 kvm. Härutöver
upplåta statens järnvägar även tvenne i Brännkyrka vid Ersta och Östberga

604 40

befintliga områden på sammanlagt cirka 346,200 kvadratmeter, tidigare av järnvägen
förvärvade för en eventuell rangerbangård, vilken icke längre anses
ifrågakomma. De områden, som staten mot ersättning skall överlåta till staden,
uppgå alltså enligt ovanstående till sammanlagt 355,900 kvadratmeter.

I samband med detta markbyte skall staten till staden enligt det föreliggande
avtalet erlägga en mellangift av cirka 3,475,000 kronor.

Å Riddarholmen framgår stambanan för närvarande å mark tillhörig dels
staden, dels staten, upplåten utan ersättning så länge den användes för järnvägsändamål.
Enligt det föreliggande förslaget till banans omläggning tagas
emellertid delvis nya områden i anspråk, tillhöriga såväl staden som staten.

Av den mark, som stambanan utnyttjar och som frigöres genom omläggningen,
behöver staden disponera vissa områden för trafikändamål i samband
med ordnandet av förbindelserna mellan Norr och Söder.

Såsom av bilagd1) markkarta över Riddarholmen framgår, skulle statens
järnvägar för den nya stambanesträckningen sammanlagt behöva disponera
cirka 1,550 kvadratmeter staden tillhörig mark, och staden för sina trafikbehov
cirka 1,350 kvadratmeter mark, som tillhör staten.

Då järnvägsstyrelsen icke äger att avtala om dispositionen av här ifrågavarande,
staten tillhöriga områden, har någon uppgörelse örn denna markreglering
icke i förevarande sammanhang kunnat träffas, men parterna äro
eniga örn att tillstyrka, att områdena ifråga utan ersättning upplåtas till statens
järnvägar, respektive staden, så länge de användas för nu angivna ändamål.

Stadens delegerade läto inhämta underhandsyttranden från vissa kommunala
myndigheter över ett enligt här angivna grunder under våren 1938 vunnet
preliminärt förhandlingsresultat, nämligen från gatunämnden, hamnstyrelsen
och stadsplanenämnden.

Såsom av dessa yttranden, återgivna såsom bilagor till bangårdsdelegerades
betänkande (sid. 45 ff.), framgår hade hamnstyrelsen och gatunämnden endast
smärre erinringar att framställa emot uppgörelsen.

Stadsplanenämnden underströk vikten av att den föreslagna östvästliga
gatuviadukten gåves provisorisk karaktär samt ansåg tillika, att vissa villkor
borde uppställas för dess godkännande, främst att uppgörelsen skulle innefatta
ett åtagande från den andra partens sida att godkänna stadsplanenämndens
förslag såsom den definitiva lösningen av Tegelbacken samt att medverka
till ett framtida genomförande av denna lösning.

1 anledning av detta stadsplanenämndens yttrande framhöllo bangårdsdelegerade
bland annat, att det icke varit möjligt att ernå en sådan utfästelse
från järnvägsstyrelsen sida. Däremot hade styrelsen förklarat sig kunna ur
teknisk synpunkt godkänna stadsplanenämndens förslag. Ett uttalande av
sådan innebörd hade intagits i avtalet. Framtida förhandlingar om förslagets
genomförande torde sålunda kunna begränsas till de ekonomiska och byggnadstekniska
villkoren härför. Samtidigt som den föreliggande uppgörelsen
tillgodosåge trafikens aktuella krav, lade den alltså möjligheterna för en framtida,
ur stadsbildssynpunkt tillfredsställande lösning tillrätta.

Enligt kompletterande förklaringar, avgivna av järnvägsstyrelsen den 12
januari 1939 och av bangårdsdelegerade den 14 i samma månad, bekräftade *)

*) Ej här intagen.

kontrahenterna att med preliminäravtalet avsetts bland annat dels att för omläggning
av sammanbindningsbanan från Riddarholmen till tunneln under
Södermalm staden utan kostnad för staten skulle ställa all den för ändamålet
erforderliga, staden tillhöriga marken till statens förfogande, samt att staden
å sin sida skulle återfå ledigblivna områden efter gamla sträckningen, till vilka
staden är ägare, och dels att var och en av kontrahenterna skulle bliva ägare
av de anläggningar, som användas för hans behov.

Såsom särskild mening hade en av stadens delegerade, borgarrådet Harry
Sandberg, till preliminäravtalet fogat ett uttalande av följande innehåll:

Den provisoriska regleringen av Tegelbacksområdet, som det föreliggande
avtalet innefattar, är enligt min mening otillfredsställande särskilt ur estetisk
synpunkt. Allmän enighet torde också råda därom, att den föreslagna regleringen
såväl ur stadsbildssynpunkt som ur trafiksynpunkt är väsentligt
underlägsen det av stadsplanenämnden den 11 mars 1936 framlagda förslaget
till permanent ordnande av Tegelbacken och dess anslutningar. Med hänsyn
härtill har jag under förhandlingarna yrkat, att kronan i avtalet skulle förbinda
sig att medverka till ett genomförande av stadsplanenämndens nyssnämnda
förslag, när förutsättningarna för detta förslags realiserande vore för
handen, eller alternativt förklara sig godkänna de stadsplaneändringar, som av
ett genomförande av samma förslag påkallades. Härigenom skulle garantier
erhållas för att ifrågavarande ur stadsbildssynpunkt särskilt ömtåliga parti
framdeles skulle kunna ordnas på ett fullt tillfredsställande sätt.

Då emellertid järnvägsstyrelsens representanter icke velat utfästa sig att
på så sätt medverka till ett framtida genomförande av stadsplanenämndens
förslag till Tegelbackens ordnande och icke heller velat godkänna de av stadsplanenämnden
föreslagna provisoriska anordningarna därstädes, har jag sett
mig nödsakad att biträda avtalet i dess nu föreliggande form, detta med hänsyn
till angelägenheten av att en förbättring i nuvarande trafikförhållanden
snarast åstadkommes.

Yttranden över preliminäravtalet.

Järnvägsstyrelsen överlämnade med underdånig skrivelse den 17 december
1938 preliminäravtalet till Kungl. Majit för godkännande. Redan dessförinnan,
med skrivelse av den 21 november 1938 (se bih. till stadskollegiets utlåt, nr
75/1938), hade bangårdsdelegerade överlämnat preliminäravtalet till stadskollegiet
med hemställan, att förslaget måtte underställas stadsfullmäktiges
godkännande.

Över preliminärförslaget inhämtades yttranden från statliga respektive
kommunala myndigheter på sätt av det följande framgår.

Kungl. Majit inhämtade yttranden över förslaget från byggnadsstyrelsen,
kammarkollegiet och djurgårdskommissionen.

förutsatte. Djurgärdsliornmissionen slutligen — som uteslutande granskade
avtalet ur de synpunkter kommissionen hade att företräda, alltså i de delar,
som berörde kronans markinnehav i Stockholm eller förvärv eller överlåtelse
av mark — ifrågasatte en begränsning av avtalet till vissa, nedan närmare
angivna delar, därvid beträffande utformningen borde beaktas åtskilliga av
kommissionen gjorda påpekanden. Beträffande övriga delar av förslaget krävdes
enligt djurgårdskommissionens mening ytterligare utredningar och förhandlingar.

Den tekniska sidan av saken berördes utförligt av byggnadsstyrelsen,
som beträffande den reglering, vilken i preliminäravtalet avsetts för själva
Tegelbacksområdet, bland annat anförde följande:

Beträffande i avtalet föreslagna byggnadsanordningar å Tegelbacken, avsedda
att nu komma till utförande, synes i och för sig knappast vara något
att i huvudsak invända, under förutsättning, att de komma att bliva av enbart
provisorisk art och inom ej alltför lång tidrymd ersättas eller kompletteras
med anordningar för en mera definitiv reglering av Tegelbacken och därmed
sammanhörande frågor.

I detta senare hänseende har, såsom ovan nämnts, tvenne förslag utarbetats,
det ena, framlagt av stadsplanenämnden den 11 mars 1936, det andra av järnvägsstyrelsen.
Av dessa torde stadsplanenämndens äga vissa företräden framför
det av järnvägsstyrelsen framlagda. Förslaget upptager bland annat en
öppen plats framför en tänkt ny stationsbyggnad för järnvägens ankommande
passagerartrafik. Denna plats synes kunna, trots den ofrånkomliga nivåskillnaden,
bringas i organiskt sammanhang med angränsande delar av stadsområde!
Tegelbacken, Vasagatan och stadshustrakten.

A andra sidan företer förslaget även vissa nackdelar, från vilka det icke lär
vara möjligt att helt bortse. Till dessa hör bland annat nödvändigheten att
nedsänka spårsystemet vid järnvägens införande till centralstationen under
vattenytan, varigenom broanläggningen i denna del kommer att avsevärt lida
ur utseendesynpunkt. En stor del av spårsystemet måste härvid förläggas i
trågkonstruktion. Ekonomiskt sett torde dessutom detta förslag ställa sig
något dyrare än det av järnvägsstyrelsen utarbetade.

Emellertid innehåller avtalet icke någon som helst förpliktelse för ena eller
andra parten att genomföra någon fullständig lösning av problemet enligt
vare sig stadsplanenämndens eller järnvägsstyrelsens förslag. Ett omnämnande
av att parterna anse stadsplanenämndens förslag tekniskt godtagbart är det
enda uttalande, syftande på en mera fullständig lösning, som förekommer i
avtalet.

Under sådana förhållanden kan antagas, att de i avtalet avsedda och såsom
provisoriska antydda anordningarna icke komma att bliva av provisorisk utan
fastmera av permanent natur. Ytterligare stöd för ett sådant antagande
ligger givetvis i den omständigheten, att det s. k. provisoriet för avsevärd tid
framåt torde komma att tillgodose det huvudsakliga av staten järnvägars
intressen, vilket givetvis innebär, att järnvägsstyrelsen torde bliva föga hågad
att bidraga till bestridande av de ytterligare kostnader, som ett mera omedelbart
fullföljande av åtgärder för Tegelbackens reglering skulle medföra, medan
å andra sidan staden helt visst kan förväntas komma att tveka att genomföra
en sådan reglering inför utsikten att få ensam bära kostnaderna därför.

Ett för längre tid bestående provisoriskt ordnande av Tegelbacksfrågan på
sätt i avtalet avses, måste emellertid betecknas såsom otillfredsställande
och olämpligt. Det gäller här ett ytterst ömtåligt område, vars stora naturliga
skönhetsvärden och förutsättningar för skapandet av nya sådana böra omsorgs -

fullt tillvaratagas, och i varje fall icke utan tvingande nödvändighet förminskas.
Läget i hjärtat av staden, den omedelbara närheten till vattnet,
utsikten mot Gamla staden, Riddarholmen, stadshuset och Söder Mälarstrand
giver Tegelbacken en förnämlig ställning i stadsbilden. Det kan därför icke
vara lämpligt med en lösning, som i huvudsak endast innebär att från Vasagatan
till stadshusbron dragés en stålviadukt — enligt förslaget på vissa ställen
liggande dryga 6 meter över den omgivande marken — och låta denna i årtionden
bestå. Frånsett andra omständigheter må framhållas, hurusom järnvägsområdet
med dess till följd av sakens egen natur delvis oordnade bebyggelse
komme att både från viadukten och från planet under och omkring
densamma erbjuda en mycket litet tilltalande aspekt. Den ifrågasatta lösningen
kan, såsom redan framhållits, anses godtagbar örn den blott avser att
vara ett tillfälligt och ofrånkomligt arrangemang under tiden för förberedelserna
till och arbetena med platsens definitiva ordnande. Men såsom under
längre tid bestående kan den ur ovan angivna synpunkter icke anses lämplig.

Byggnadsstyrelsen påpekade, att av det ovan återgivna, av borgarrådet
Sandberg till preliminäravtalet antecknade särskilda uttalandet framginge,
att byggnadsstyrelsens berörda åsikt även hysts bland stadens delegerade
under de med järnvägsstyrelsen förda förhandlingarna, varefter byggnadsstyrelsen
fortsatte:

Av detta uttalande torde framgå, att bland stadens representanter vid förhandlingarna
väl insetts de olägenheter, som äro förbundna med den i avtalet
föreslagna lösningen, och att staden för sin del önskat ett avtal om realiserande
i en följd av hela utbyggnadsplanen i enlighet med stadsplanenämndens
förslag. Ett beslut därom synes hava strandat framför allt på järnvägsstyrelsens
obenägenhet att vilja bidraga till kostnaderna för planens förverkligande.
Denna järnvägsstyrelsens hållning torde åter vara motiverad av en i och
för sig fullt förklarlig obenägenhet att vilja belasta affärsföretaget statens
järnvägar och dess räntepliktiga kapital med utgiftsbelopp, som icke äro
strängt nödvändiga för järnvägsdriftens upprätthållande och ej kunna förväntas
bliva räntabla.

Under sådana förhållanden synes böra undersökas, huruvida icke på annat
sätt en mera godtagbar lösning kan vinnas. Att snara åtgärder äro erforderliga
för lättande av svårigheterna för gatutrafiken vid Tegelbacken är uppenbart,
liksom ock att det är av största vikt för staden att åtgärderna så planeras och
utföras, att ifrågavarande område får en värdig och tilltalande utformning.
Vad statens järnvägar beträffar, så torde det finnas anledning till förmodan
att detta företag, även örn inga fördelar ur driftssynpunkt omedelbart stå
att vinna genom ett definitivt ordnande av Tegelbacksfrågan, dock har intresse
av att detta spörsmål bliver slutgiltigt löst innan den fortsatta utvecklingen
gör problemet ytterligare invecklat. Och slutligen torde nied visst fog även
den meningen kunna framföras, att även det allmänna har ett visst intresse
av att ifrågavarande plats, med sin omedelbara närhet till bland annat den
livligast trafikerade inkörsporten till rikets huvudstad, gives en i olika avseenden
tillfredsställande utformning.

Utifrån nu anförda synpunkter vill byggnadsstyrelsen ifrågasätta huruvida
icke möjligheterna till en lösning baserad både på stadens, statens järnvägars
och statens medverkan böra undersökas. Styrelsen vill därvid framhålla, att
de arbeten, som äro erforderliga för genomförande av en fullständig ^byggnadsplan
enligt stadsplanenämndens förslag, till stor del äro sådana, som
synas lämpade att utföras såsom beredskapsarbeten vid en tid av större
arbetslöshet, till vilka slag av arbeten staten plägar lämna icke oväsentliga
bidrag.

Om arbetena skulle ämnas bliva utförda först under en eventuellt kommande
arbetslöshetsperiod, kan uppenbarligen någon bestämd, alltför nära liggande
tidpunkt för deras påbörjande svårligen fastställas i avtal. För undvikande
av allt för lang tidsutdräkt vore det emellertid önskvärt, att överenskommelse
träffades örn att arbetet med den slutliga utbyggnaden skulle påbörjas vid
inträffande arbetslöshet, dock senast inom viss tid, exempelvis fem år. Vad
som emellertid främst är av vikt är att båda parterna i avtalet enas örn en
plan för Tegelbackens definitiva ordnande och förbinda sig att medverka till
en sådan plans genomförande. Även örn statens järnvägar för sin del som
villkor för ett biträdande av en dj-lik överenskommelse skulle finna sig böra
fästa förbehåll av finansiell art, komme dock hela frågan i ett tekniskt och
stadsplanemässigt sett annat och bättre läge än i nu förevarande avtalsförslag.
Parterna hade då gemensamt uttalat sig för ett visst förslag till frågans tekniska,
arkitektoniska och stadsplanemässiga lösning, och under tiden till dess
förslagets utförande befunnes lämpligt kunde detsamma i sina detaljer närmare
genomarbetas. Frågor rörande för förslagets genomförande erforderliga
markbyten och markförvärv lii. m., vilka i avtalsförslaget icke tillräckligt
klarlagts eller tillfredsställande reglerats, kunde, örn så skulle befinnas lämpligt,
göras till föremål för underhandlingar och överenskommelser i ett större
sammanhang. Det viktiga spörsmålet örn kostnadernas fördelning och överhuvudtaget
finansieringen av planens genomförande kunde förväntas få en
me.d_ hänsyn till läget och omständigheterna vid tidpunkten för arbetenas
påbörjande avpassad lösning.

I övrigt uttalade byggnadsstyrelsen sina allvarliga betänkligheter mot den
utfyllning av Barnhusviken, som enligt avtalet avsåges skola äga rum.

Kammarkollegiet stannade i sitt yttrande huvudsakligen vid förhållandena
å Riddarholmen samt anförde i fråga örn de tekniska anordningarna därstädes
biand annat följande:

Kollegiet torde i första hand hava att yttra sig rörande de markdispositioner
å Riddarholmen, som avtalet förutsätter. Enligt detta skall sammanbindnmgsbanan
över Riddarholmen förläggas i ett läge väster örn järnvägens nuvarande
läge utom längst i söder, där sträckningen föreslås östligare än för
närvarande. Banans förflyttning åt väster synes helt betingas av stadens intresse
att enligt stadsplanenämndens förslag av år 1936 i framtiden kunna
framdraga en gatuled över Riddarholmen mellan Tegelbacken och Köttorget.
Den nya sträckningen av sammanbindningsbanan synes komma att på
Riddarholmen medföra bestående skadeverkningar ur skönhetssynpunkt jämte
ekonomisk skada på kronans mark och tomter.

Innan statsmakterna binda sig för den nya sträckningen av sammanbindningsbanan
över Riddarholmen, synes slutlig ståndpunkt böra tagas till frågan
örn den nya gatuleden mellan Tegelbacken och Köttorget, så att garantier erhållas
för att ej betydande värden av olika art på Riddarholmen offras utan
någon nytta. Örn emellertid, såsom i avtalet förutsättes, frågan örn den nya
gatuledens och tunnelbanans utförande lämnas åt framtiden, föreställer kollegiet
sig, alf det skulle vara tekniskt och ekonomiskt möjligt att utan rubbning
av förslaget till provisorisk reglering av Tegelbacken utföra en ny järnvägsbro
över Norrström, som ansluter sig till sammanbindningsbanans nuvarande
sträckning över Riddarholmen, samt likaså att till denna sträckning
ansluta den nya linjen över Köttorget och söderut. Mindre jämkningar i
sammanbindningsbanans läge såväl å norra som södra delen av Riddarholmen
torde därvid icke komma att vålla någon påtaglig olägenhet. Skulle i en oviss
framtid en ny gatubro över Norrström komma till stånd enligt 1936 års stads -

planeförslag och kräva, att järnvägen över Riddarholmen förflyttas till det
nu föreslagna västliga läget, torde de delar av järnvägsbron, som då ej kunna
begagnas för järnvägsändamål, kunna ingå i gatubron. Tegelbacken synes
under sådan förutsättning kunna regleras och nya järnvägsbroar utföras över
Norrström och Söderström utan någon förflyttning av sammanbindnmgsbanan
på Riddarholmen. Härigenom skulle vinnas den fördelen att slutlig
prövning rörande framdragandet av den nya gatuleden och tunnelbanan och
de villkor härför, som av kronan måste uppställas, skulle kunna ske, när
fråga uppkommer örn dessa arbetens utförande, utan att statsmakterna i
förväg ovillkorligen bundit sig vid en viss lösning, sorn då kanske synes mindre
lämplig.

Djurgårdskommissionen ingick icke alls på den tekniska sidan av saken.

I vad angår markfrågorna väckte preliminäravtalet kritik från samtliga

de tre hörda statsmyndigheternas sida.

Djurgårdskommissionen ägnade denna del av avtalet en ingående granskning.
Av denna framgick, att äganderätten till åtskilligt av den mark som
ingick i avtalet icke, såsom avtalet syntes förutsätta, var ostridig mellan
kronan och staden. Genom att godkänna avtalets ordalag och beteckningar i
förevarande avseende skulle enligt djurgårdskommissionens mening kionan
kunna anses avstå från sina hittillsvarande anspråk å mark av motsvarande
beskaffenhet. Enligt en djurgårdskommissionens yttrande bilagd promemoria,
mot vilken kommissionen icke hade något att erinra, skulle värdet å de av
kronan till staden överlämnade områdena understiga värdet å de omiåden,
staden överlämnade till kronan, med högst 1,130,150 kronor, mot i avtalet
upptagna dels kontant 3,475,000 kronor dels ock områdena vid Årsta garde.

Beträffande särskilt den med preliminäravtalet avsedda regleringen av
Stockholms centralbangård och vad därmed sammanhänger anmärkte djurgårdskommissionen
även följande.

Bangårdsfrågans lösning på möjligast rationella sätt lär fa anses vara ett
intresse ej blott för staten-kronan utan även för Stockholms stad. Hetta
stadens intresse torde böra, i likhet med vad som i analoga fall skeft å
andra orter, föranleda deltagande jämväl från stadens sida — i skalig omiattning
— i kostnaderna för åvägabringandet av bangårdsfrågans reglering.
Överenskommelsen innebär i denna del uppenbarligen, att staden betingar
sig full valuta för all mark, som av staden överlåtes å kronan för att disponeras
för bangårdsändamål. Fastslåendet av en sådan princip att staden i dylika
fall icke skall deltaga i kostnaderna — synes betänklig.

Vidare anförde djurgårdskommissionen följande beträffande den med
preliminäravtalet åsyftade lösningen av bangårdsfrågan.

Det är dock icke klargjort, att härmed Stockholms bangårdsfråga i dess
helhet blivit behörigen tillgodosedd; nu medtagas allenast vissa delar, medan
andra skjutas på framtiden. Så tillvida har alltså här skett en ur saklig synpunkt
icke motiverad uppdelning av Stockholms bangårdsfråga. Förvärvet
av det gröna området1) synes böra ske samtidigt nied att övriga maikbyten
äga rum. i)

i) Färgbeteckning n en preliminäravtalet bifogad, bär ej intagen karta; avser plats
reserverad för blivande bangårdspostkontor.

Härtill kommer frågan, huruvida det verkligen är lämpligt, att kronan erlägger
likvid för marken ifråga i kontanter.

Kommissionen vill erinra örn de förutsättningar för reglering av kronans
och stadens markfrågor, som vid förberedande förhandlingar mellan parternas
förhandlmgsdelegerade så småningom utformats. I dessa förutsättningar har
såsom ett led ingått ett såvitt möjligt fullständigt uppordnande av Stockholms
bangårdsfråga i hela dess vidd, och en möjlighet härtill har man trott sig
finna i att sammanföra denna fråga med vissa andra kronans-stadens markmellanhavanden.
Genom denna kombination skulle möjliggöras en eljest rätt
svårnåelig uppgörelse mellan parterna. Örn nu marken vid centralstationen
tages bort från sagda kombination, försvårar detta uppenbarligen berörda
större uppgörelse. Vidare betyder det, att kronan tvingas utge ersättningen
kontant, ehuru kronan äger mark, som kan gå i likvid. För stadens del synes
markfrågans indragande i förevarande sammanhang vara av tvivelaktigt värde,
eftersom detta skulle medföra motsvarande kontanta utlägg vid de blivande
stora markbytena,

Djurgårdskommissionen erinrade vidare i förevarande sammanhang örn de
direktiv för kronans markbytesförhandlingar, som lämnats av 1925 års
riksdag (skrivelse nr 264) och vari bland annat underströks vikten av att såväl
från Kungl. Maj:ts som vederbörande ämbetsmyndigheters sida icke några dispositioner
företoges, vilka kunde anses i en eller annan form för framtiden
binda kronan eller å annat sätt lägga hinder i vägen för en uppgörelse mellan
kronan och staden.

Djurgårdskommissionen förklarade sammanfattningsvis att den icke kunde
underlåta att uttala sig för ett övervägande, huruvida avtalet — därest ett
sådant ansåges böra omedelbart komma till stånd — skulle kunna begränsas
till de frågekomplex, som avse reglering av Tegelbacken samt de Riddarholmen
berörande järnvägs-, tunnelbane-, spårvägs- och allmänna gatutrafiklederna
å sträckan mellan Centralstationens södra område och Södermalm. Från de
synpunkter kommissionen hade att företräda syntes erinringar ej vara att
göra mot ett salunda begränsat avtal, med beaktande vid dess utformning av
vad kommissionen i denna del påpekat. De framförda betänkligheterna i
fråga örn övriga delar av förslaget vore enligt kommissionens uppfattning
av sådan art, att de torde kräva ytterligare utredningar och förhandlingar.

Även kammarkollegiet och byggnadsstyrelsen framställde åtskilliga anuiårku
i rigal mot det sätt, pa vilket markfragan vunnit sm lösning i preliminäravtalet.
Vidare framhölls i yttrandena från dessa båda myndigheter att omfattningen
av de skador, som uppkomme genom omläggningen av sammanbindningsbanan,
icke torde kunna bedömas förrän förslag till stadsplan för
områdena i fråga förelåge.

De statliga myndigheternas uttalanden i mark- och intrångsfrågorna komma
i det följande att fullständigare återgivas vid varje särskild sådan fråga som
av markkommissionen upptages.

Preliminäravtalet tillstyrktes i avgivna yttranden av hamnstyrelsen, stadsplanenämnden,
gatunämnden, fastighetsnämnden, spårvägsstyrelsen och
drätselnämnden. Härvid uttalade sig stadsplanenämnden, gatunämnden och

spårvägsstyrelsen för den östvästliga viaduktens utförande nied en biedd av
24 meter.

De av de hörda myndigheterna, som tidigare under hand yttrat sig över
grunderna till preliminärförslaget, nämligen hamnstyrelsen, stadsplanenämnden
och gatunämnden, hänvisade till dessa utlåtanden. Hamnstyvelsen framhöll
därvid att, enär de av styrelsen tidigare framförda önskemålen blivit
tillgodosedda, anledning icke förelåge för styrelsen att åter yttra sig i
ärendet.

Yad beträffar de tekniska anordningarna underströk stadsplanenämnden
önskvärdheten av att beslut örn den södra tunnelbanans fiamdi ägande
från Slussen till Vasagatan fattades samtidigt med beslut örn Tegelbackens
ordnande och ny järnvägsbro över Norrström. Härutinnan åberopade stadsplanenämnden
de skäl som angivits av stadsplanekontoret i ett av detta avgivet
yttrande, varav här följande må återgivas:

En överenskommelse örn stambanans omläggande mellan norr och söder
på sådant sätt, att tunnelbanan och en ny gatuled här kunna framdragas, har
med fog betecknats såsom nyckeln till lösandet av Stockholms kommunikationsproblem,
och det måste anses vara av stort värde för staden, att avtal
härom nu kunnat träffas.

Omöjligheten att definitivt lösa Tegelbackens trafikproblem, innan det
nuvarande bangårdspostkontoret bortflyttats, har gjort det nödvändigt att i
förevarande sammanhang godtaga en provisorisk lösning därstädes. Gatunämnden
och spårvägsstyrelsen hava icke varit benägna att godkänna det av
stadsplanenämnden framlagda förslaget till dylikt, provisorium, och att statens
järnvägar icke ansett sig kunna med staden träffa ett ur ekonomisk synpunkt
så vittgående avtal som det nu föreliggande, under annan förutsättning, än
att de nuvarande bommarna vid Tegelbacken borttagas, är i och för sig förklarligt.
Som provisorium betraktat torde också det nu föreliggande förslaget
under nämnda förutsättning vara det enklaste och måhända bästa.

Frågan örn den nordsydliga banans läge vid Tegelbacken måste emellertid
avgöras, innan gatuviadukten kommer till utförande, så att de delar av banan,
som komma under viadukten, färdigställas samtidigt med denna. Alldenstund
några meningsskiljaktigheter icke föreligga örn sättet för tunnelbanans
ledande från Slussen till nedre Vasagatan, är det även angeläget, att stambanan
snarast omlägges å hela sträckan norr—söder, så att tunnelbanan här
kan utbyggas. För enbart Tegelbackens reglering enligt det nu framlagda
förslaget erfordras endast att stambanan ombygges över Norrström och vid
Riddarholmen norra kaj provisoriskt anslutes till sin nuvarande sträckning.
Skall även tunnelbanan mellan norr och söder utbyggas, måste däremot stambanan
omläggas även över Riddarholmen, varav automatiskt följer dess ombyggande
även över Söderström. En logisk följd av att man enligt det föreliggande
förslaget tills vidare avstår från gatuledens förande från Riddarholmen
över Norrström till Tegelbacken synes också vara, att tunnelbanan
utbygges från Slussen till norr, ty därigenom skulle de nuvarande, mindre
tillfredsställande gatulederna genom Gamla staden komma att i viss man avlastas
och även i övrigt stora fördelar erhållas för den nordsydliga trafiken.

I 1930 års trafikkommittés utredningar belyses frågan om vilket antal förortsresande
från de södra områdena, som åren 1929 1931 voro hänvisade att

taga omstigning till annat trafikmedel, för det fall att resan skulle utsträckas
till de norra stadsdelarna.

Förortstrafiken å linjer med slutstationer å Södermalm uppgick sålunda till

.................................................................. 17.2 miljoner resor

............................................................... 19,8 » »

1930

!931 .................................................................. 21,6

Det kan antagas, att antalet dylika resor i fortsättningen ökat i

samma

tempo och självfallet är det både opraktiskt och oekonomiskt att den del av
resorna, som utsträckes till norr, nu måste ske med i gatuplanet framgående
tratikmedel. Tunnelbanan skulle därför ha en stor uppgift att fylla redan
§e“°“att d<3n utsträcktes till de norra stadsdelarna, så att Brännkyrka i
trafikhänseende jämställdes med Bromma. Förutsättningen för att tomtmarken
i Brännkyrka i fortsättningen skall kunna utnyttjas för bostadsändamål i tillfredsställande
omfattning torde också vara, att åtminstone denna del av tunnelbanan
snarast utbygges.

Stadsplanenämnden framhöll även, att nämnden alltjämt vidhölle sin
tidigaie uttalade uppfattning, att den med preliminäravtalet avsedda gatuviadukten
mellan Vasagatan och Stadshusbron endast kunde godtagas såsom
ett provisorium i avvaktan på en definitiv reglering av Tegelbacksområdet i
huvudsaklig överensstämmelse med nämndens år 1936 avgivna förslag.

Gatunämnden hänvisade till sitt tidigare avgivna utlåtande. Däri hade
nämnden bland annat uttalat, att nämnden funne den föreslagna lösningen
till ordnande av förbindelserna över Söderström och Riddarholmen tekniskt
och ekonomiskt förmånlig. I fråga örn förbindelserna över Norrström framhöll
nämnden, att dessas utformning väsentligen betingades av den slutliga
lösningen av Tegelbacksproblemet, men då en definitiv reglering på denna
jdats nu icke vore möjlig, måste dessa förbindelser tills vidare givas en provisorisk
utformning. Nämnden förordade den föreslagna lösningen med bibehållande
tills vidare av Vasabron, i synnerhet som särskilt den sydgående
trafiken vunne vissa lättnader genom trafikleden genom nuvarande kvarteren
lenius och Memnon. Det väsentliga i förslaget vore dock enligt nämndens
mening, att de många trafikproblemen därigenom kunde erhålla en snar,
om ock delvis provisorisk lösning. Med hänsyn till svårigheterna att nu kunna
genomföra en mera definitiv lösning av Tegelbacksproblemet i enlighet med
stadsplanenämndens förslag fann nämnden provisoriet med en viadukt över
järnvägen böra från stadens sida godtagas, då en definitiv reglering härigenom
ej försvårades.

Fastiglietsnämnden meddelade, att nämnden icke funnit något att erinra
mot det nu framlagda förslaget till nya trafikförbindelser mellan Norrmalm
och Södermalm.

bjärvägsstyrelsen förklarade, att preliminärförslaget innebure en lösning
a\ Tegelbacksproblemet efter de principiella riktlinjer, som spårvägsbolaget
tidigare angivit. Enligt spårvägsbolagets mening utgjorde förslaget — även
vad detaljutformningen beträffade — en tillfredsställandevlösning, vars genomförande
snarast möjligt borde eftersträvas. Vad angår de nya trafikförbindelserna
mellan Norrmalm och Södermalm innebure förslaget en god trafiklösning.
Till frågan om en eventuell framtida ombyggnad av Tegelbacken och
därmed sammanhängande spörsmål syntes det bolaget icke finnas anledning
att nu taga närmare ställning, särskilt som det preliminära avtalsförslaget i

detta hänseende lämnade möjligheterna öppna. Bolaget framhöll slutligen
angelägenheten av att Tegelbackens reglering omedelbart komme till stånd,
då ett borttagande av den nuvarande plankorsningen vore av synnerlig betydelse
för spårvägs- och busstrafiken.

Drätselnämnden åberopade ett yttrande av kammarkontor et, vari bland
annat anfördes följande:

överenskommelsen synes giva en tillfredsställande provisorisk lösning av
de nuvarande trafiksvårigheterna vid Tegelbacken genom att eliminera plankorsningen
mellan järnvägs- och gatutrafik samt mellan den nordsydliga och
östvästliga gatutrafiken. Med provisoriet kan skjutas på framtiden genomförandet
av det av stadsplanenämnden framlagda, kostnadskrävande förslaget
till slutgiltig reglering av trafikförhållandena i denna trakt av staden, vilket
förslag anses innebära den bästa definitiva lösningen. Vidare skapas genom
avtalet förutsättningar för staden att på lämpligt sätt ordna en ny gatutraiikled
mellan Norr och Söder utmed Riddarholmen ävensom for tunnelbanans
fortsättande från Slussen norrut över strömmarna. En avgjord vinst är också,
att stambanan kan bibehållas i sin nuvarande tunnel under Södermalm och
att således en ny och dyrbar tunnelanläggning under Götgatan till Sodra

stationen undvikes. ...

Ur såväl pris- som arbetsmarknadssynpunkt ar önskvärt, att förevarande
arbeten planeras så, att de i största möjliga utsträckning komma till utförande
under en lågkonjunktur. Med ett godkännande av avtalet avsäger sig. visserligen
staden rätten att fritt bestämma tidpunkten för arbetena, då nämligen
i punkt l:o näst sista stycket stadgas, att arbetena för trafikförbindelsernas
ordnande skola påbörjas inom ett år efter det avtalet trätt i kraft. En reglering
av trafikförhållandena vid Tegelbacken torde emellertid å, andra sidan
vara ett så angeläget intresse för staden, att ett uppskov med de avtalade
trafikledsregleringarnas realiserande icke bör av staden eftersträvas. Arbetena
komma också att sträcka sig över flera år, och i samband med anvisande framdeles
av anslag för ändamålet erhålles möjlighet att, så långt detta ar förenligt
med ett behörigt tillgodoseende av trafikbehovet, lämpa utbyggnadstakten
efter rådande konjunktur- och budgetläge.

I fråga örn fördelningen av kostnaderna för anordningarna
förekommo en del uttalanden från de kommunala myndigheternas sida.^ Ur
det av kammarkontoret avgivna, av drätselnämnden biträdda yttrandet må sålunda
här återgivas följande uttalande:

Emot den till grund för den träffade överenskommelsen liggande principen,
att statens järnvägar respektive staden skola deltaga i kostnaderna i förhållande
till parternas intresse av de olika anläggningsdelarna, lärer någon
anmärkning icke vara att rikta. I avtalets punkt 2:o stadgas emellertid, att
statens järnvägar för sträckan Centralstationen—Riddarholmen skall bidraga
med ett fast belopp av 1,350,000 kronor och staden således svara for kostnaderna
i övrigt. Om kostnaderna komma att överstiga de beraknade — vilket
måhända icke är osannolikt, då såsom ovan nämnts beräkningarna hänföra
sier till 1935 års prisnivå — kommer staden att ensam få svara för merkostnaden
Enligt kontorets mening vore det i princip riktigare, att en eventuell
merkostnad fördelades mellan parterna i samma proportion som elen, i vilken
do enligt avtalet skola bära de beräknade kostnaderna. Då emellertid skillnaden
i prisnivå antagligen icke torde bliva så synnerligen stor och bestämmelsen
ifråga för övrigt ingår som ett led i ett förhandlingsresultat, synes
densamma kunna från stadens sida godtagas.

Gatunämnden framhöll, att fördelningen av kostnaderna för det föreslagna
avtalets genomförande självfallet i hög grad vore ett förhandlingsresultat,
men att nämnden funne intet att erinra mot den princip, som i huvudsak legat
till grund härför, i vad gällde själva arbetena, nämligen att parterna finge
betala efter graden av sina intressen av olika anläggningsdelar. Av de på
staden belöpande arbetena torde en avsevärd del, kostnadsberäknade till sammanlagt
2,663,000 kronor, vara att hänföra till sådana arbeten, för vilka statsbidrag
av automobilskattemedel torde kunna påräknas.

Beträffande markuppgörelserna framhöll stadsplanekontoret i sitt av
stadsplanenämnden biträdda yttrande — sedan kontoret understrukit, att
järnvägsstyrelsen icke ägt avtala örn disposition av de å Kiddaholmen befintliga,
staten tillhöriga områdena men att parterna enats om att tillstyrka viss
reglering av markfrågan därstädes — att den i övrigt träffade markuppgörelsen,
som bland annat tillförsäkrade staden möjlighet att vidga Torgatan,
syntes för stadens del vara fördelaktig och böra godkännas.

Fastighetsnämnden förklarade att den ej funnit anledning till erinran mot
den föreliggande uppgörelsen mellan bangårdsdelegerade och järnvägsstyrelsen.
I vad uppgörelsen avsåge byte av mark mellan kronan och staden hade
fastighetskontoret under utredningens gång lämnat delegerade erforderligt
biträde.

Kammarkontoret framhöll i sitt av drätselnämnden åberopade yttrande, vad
angår uppgörelsen örn markbyte, att kammarkontoret inhämtat att fastighetskontoret
vid sin granskning av avtalet visserligen funnit sig icke kunna godkänna
de markvärden, som i varje särskilt fall åsatts de avsedda markområdena,
men likväl ansett markuppgörelsen såsom helhet betraktad vara för staden
godtagbar. Inom fastighetskontoret gjorda sammanställningar över de beräknade
värdena av de markområden, som överlätes mellan parterna, hade kammarkontoret
på begäran beretts tillfälle taga del av, och kunde kontoret biträda
fastighetskontorets uttalande.

För preliminäravtalets giltighet förutsattes, bland annat, att det blivit före
den 1 juli 1939 godkänt av Kungl. Maj:t och riksdagen, å ena, samt före den
1 april 1939 av Stockholms stadsfullmäktige genom beslut, som vinner laga
kraft, å andra sidan. På därom av vederbörande borgarråd gjord framställning
medgav järnvägsstyrelsen den 24 mars 1939 att tiden för stadsfullmäktiges
prövning av preliminäravtalet finge utsträckas till den 15 maj 1939. Sedan
därefter i anslutning till Kungl. Maj:ts beslut den 31 mars 1939 tillsättning
skett av markkommissionen, beslöt stadskollegiet att icke underställa preliminäravtalet
stadsfullmäktiges prövning. Nämnda avtal, vilket icke heller godkänts
av Kungl. Maj:t och riksdagen, är således att anse såsom förfallet.

Frågorna om ny stadsplan för Nedre Norr malm

och framdragande av tunnelbana.

Slutligen må här med några ord antydas det läge, vari frågorna örn ny
stadsplan för Nedre Norrmalm och örn framdragandet av tunnelbanan befinna
sig.

Vad beträffar den förra frågan påpekade stadskollegiet i sitt i anledning
av stadsplanenämndens förslag avgivna utlåtande den 12 maj 1938 (nr
206/1938) bland annat, att stadsplanenämndens förslag till en ny gatuled
Munkbron—Vasagatan och till plan för definitivt ordnande av Tegelbacksområdet
tillstyrkts av de hörda nämnderna samt att efter stadskollegiets uppdrag
förhandlingar då påginge mellan staden och statens järnvägar örn genomförandet
av dessa förslag.1) Med hänsyn härtill syntes med stadsfullmäktiges
ställningstagande till förslagen böra tills vidare anstå. Det av stadsplanenämnden
framlagda och av nämnderna tillstyrkta förslaget till ny huvudled
för den östvästliga trafiken genom breddning av Hamngatan—Klarabergsgatan
samt Klarabergsgatans fortsättande på viadukt över bangården och Klaraviken
ville stadskollegiet i princip förorda. Stadskollegiet hade även i likhet
med stadsplanenämnden funnit angeläget, att Sveavägen fortsattes söderut.

I motsats mot nämnden ansåg dock stadskollegiet, att denna trafikled ej borde
framdragas längre än till Hamngatan—Klarabergsgatan. Den av de hörda
nämnderna uttryckta uppfattningen, att en trafikförbindelse mellan Skeppsbron
och Blasieholmen snarast möjligt borde komma till stånd, delades av
stadskollegiet. Stadskollegiet, mot vars utlåtande vissa reservationer avgåvos,
hemställde bland annat att stadsfullmäktige måtte uppdraga åt stadsplanenämnden
att med beaktande av vad stadskollegiet anfört uppgöra förslag till
stadsplan för Nedre Norrmalm ävensom att upprätta principförslag till den
nya Blasieholmsleden.

Sedan ärendet handlagts av stadsfullmäktige den 20 juni 1938, men då
bordlagts, förehades detsamma ånyo den 19 september 1938, varvid ärendet —
närmast i anledning av ett nytillkommet, av professorn Paul Hedqvist utarbetat
förslag till lösning av stadsplanefrågan utan Sveavägens neddragande
till Gustav Adolfs Torg — återremitterades till stadskollegiet.

Beträffande frågan örn tunnelbanans sträckning förordade fastighetsnämnden,
gatunämnden och drätselnämnden den av stadsplanenämnden föreslagna
sträckningen (Sveavägslinjen). Spårvägsdirektören föreslog ett tunnelbanenät
innefattande dels en nordsydlig linje med sträckning från Odengatan
till Norra Bantorget och därifrån rakt söderut i Vasagatan dels ock en östvästlig
linje från Pridhemsplan till Sveavägen med tre alternativa sträckningar.

Stadskollegiet förklarade i sitt i ärendet den 3 mars 1938 avgivna utlåtande
(nr 98/1938), att stadskollegiet ansåge det vara synnerligen angeläget, att utredningsarbetet
rörande en de södra och västra förortsbanorna sammanbindande
tunnelbana skyndsamt fortsattes och fullföljdes. Det fortsatta utredningsarbetet
borde enligt stadskollegiets mening avse dels en tunnelbana
med den av stadsplanenämnden föreslagna sträckningen dels ock en dylik bana
i enlighet med det av spårvägsdirektören framlagda förslaget. Stadskollegiet
hemställde, att stadsfullmäktige måtte uppdraga åt gatunämnden att i samråd
med stadens övriga vederbörande organ skyndsamt utarbeta och framlägga i)

i) Härmed avsågos de förhandlingar, som föregingo preliminäravtalets tillkomst.

förslag lörande utförande av en tunnelbana i huvudsaklig överensstämmelse
med dels stadsplanenämndens och dels spårvägsdirektörens förslag. Vid sammanträde
den 21 mars 1938 biföllo stadsfullmäktige denna hemställan.

De sålunda begärda utredningarna och förslagen rörande stadsplan för
Isedre Norrmalm och tunnelbanesträckning torde vara att förvänta inom en
tämligen nära framtid.

Avd. II. Deli tekniska lösningen av Tegelbacksproblemet.

Markkommissionens uppgift är, såsom av de för densamma lämnade direktiven
framgår, att verkställa undersökningar och föra förhandlingar angående
de mellan kronan och Stockholms stad föreliggande markproblemen. Lösningen
av den fråga, vilken närmast föranlett kommissionens tillsättande, nämligen
det i detta betänkande behandlade spörsmålet om Tegelbackens reglering
och ordnandet av de nordsydliga trafiklederna, förutsätter även att mellan
kronan och staden träffas vissa markuppgörelser. Det preliminära avtal angående
Tegelbacksfrågan, som år 1938 slöts mellan statens järnvägar och
lepresentanter för staden, blev — såsom av den ovan lämnade redogörelsen
fiamgår så vitt angår den i avtalet föreslagna lösningen av förekommande
markproblem föremål för åtskilliga erinringar från de hörda statliga myndigheternas
sida. Det hör tydligen till markkommissionens uppgift att söka få
till stånd en uppgörelse mellan parterna härutinnan.

Likaledes framkommo anmärkningar mot preliminäravtalet även i andra
avseenden än i fråga örn dess behandling av markproblemen. Byggnadsstyrelsen
anförde sålunda betänkligheter av estetisk art mot den föreslagna
forsta utbyggnaden av Tegelbacksområdet, vilket provisorium enligt vad byggnadsstyrelsen
befarade kunde komma att bliva bestående under längre tid;
och ansåg sig styrelsen bland annat på grund härav icke kunna tillstyrka avtalets
godkännande. Då de markfrågor som aktualiseras i förevarande sammanhang
i viss mån äro beroende av den trafiktekniska och arkitektoniska lösning
som gives åt Tegelbacksfrågan, har kommissionen även funnit sig böra till
granskning upptaga spörsmålet örn utformningen av de ifrågavarande trafikanordningarna.
Sedan därvid i samarbete med Stockholms stads stadsplanekontor
framlagts ett förslag till definitiv lösning, som till sina huvuddrag
syntes vara ägnat att kunna godtagas, har kommissionen, med detta förslag
som grundval, sökt ernå en uppgörelse i markfrågorna.

Erinringar mot 1936 års förslag.

Vad till en början beträffar det av stadsplanenämnden år 1936 förordade
örslaget till en definitiv utformning av Tegelbacksområdet — till vilket förslag,
uppgjort av professorn Paul Hedqvist, den i preliminäravtalet avsedda
viaduktlösningen är tänkt såsom ett första utbyggnadsskede — erbjuder
nämnda förslag, förutom en tillfyllestgörande trafikteknisk lösning, vissa förtjänster
av estetisk art. Genom en betydande nedsänkning av järnvägen
(lägst +3.65 meter över slusströskeln) kan det över densamma framgående

gatuplanet hållas på relativt låg höjd (+ 10.15 meter), något som med hänsyn
till stadsbilden anses fördelaktigt. Den östvästliga gatuleden och det parallellt
med densamma förlagda stationshuset med tillhörande trafikplan ansluta sig
väl till omgivningen.

Mot nyssberörda skäl för stadsplanenämndens förslag uppställa sig emellertid
vissa erinringar. Till en början må framhållas, att förslaget är synnerligen
kostnadskrävande. Sålunda skulle enbart den för förslagets genomförande
nödiga sänkningen av bangårdsplanet draga en utgift av icke mindre
än 4a miljoner kronor. Denna sänkning medför även icke obetydliga olägenheter
för stationsdriften under ombyggnadstiden. R idare följa flera nackdelar
med den föreslagna nedsänkningen av järnvägen vid Klara Mälarstrand under
Mälarens vattenyta. Till följd av nedsänkningen kommer järnvägsbron över
Norrström, att vid Klara Mälarstrand erhålla en viss lutning norröver, något
som ur utseendesynpunkt måste betecknas såsom mindre tilltalande. Vidare
ha ur militärteknisk synpunkt rests bestämda erinringar mot nedsänkningen
av järnvägen på det sätt förslaget innebär.

En av chefen för försvarsstaben till kommissionens förfogande ställd
militär expert har i sistnämnda hänseende inför kommissionen framhållit i
huvudsak följande. Under krigstillstånd är det med hänsyn till såväl de rent
militära transporterna som den civila järnvägs^änsten angeläget att den nuvarande
järnvägsförbindelsen över Strömmarna icke avbrytes. Eli järnvägsbro
sådan som den nuvarande är tämligen okänslig för bombverkan. Det kräves
nämligen ganska tunga bomber för att slå sönder dennas bärande konstruktioner;
förstörda brospann kunna med någorlunda lätthet ersättas med nya.
Annorlunda ställer det sig med en bro som, på sätt stadsplanenämnden föreslagit,
nedsänkts under vattenytan i ett betongtråg. Hedan en mindre bomb
kan förstöra ett sådant tråg och detta även örn trägets väggar göras grövre än
som förutsatts i förslaget. Träffytan å betonganordningen blir även betydligt
större än vid en vanlig brokonstruktion. Slutligen märkes att, om tråget skulle
skadas, reparationer å ifrågavarande nivå erbjuda särskilda svårigheter.

Med hänsyn till de invändningar, som sålunda kunna riktas mot stadsplanenämndens
förslag, har markkommissionen funnit, att detsamma icke
gärna kan ifrågakomma till utförande. Vid sådant förhållande lärer aktualitet
icke heller kunna tillskrivas den viaduktlösning, som närmast avses i 1938 års
preliminära avtal mellan järnvägsstyrelsen och stadens representanter. Sistnämnda
lösning är tänkt och i detaljerna utformad såsom både ett provisorium
och ett första utbyggnadsskede till stadsplanenämndens förslag. Markkommissionen
finner vad byggnadsstyrelsen i sitt yttrande över preliminäravtalet
framhållit ådagalägga, att förslaget icke kan godtagas vare sig såsom en definitiv
eller såsom en för mera avsevärd tid kvarstående provisorisk utformning
av ifrågavarande ömtåliga stadsparti.

Andra möjligheter till lösning av Tegel backsfrågan.

Kommissionen har därför låtit undersöka andra möjligheter till lösning av
Tegelbacksproblemet. Tidigare förslag ha därvid ånyo genomgått^. Därjämte

ha genom stadsplane- och gatukontorens försorg flera nja förslag utarbetats
och kostnadsberäknats. Detta har skett i visst samråd med representanter för
järnvägsstyrelsen, generalpoststyrelsen och andra av frågan berörda verk.

Förslagen till lösning av Tegelbacksproblemet kunna indelas i två stora
huvudgrupper. Till den ena gruppen höra de förslag där den östvästliga gatuleden
såsom i viss omfattning nu är fallet — ledes under stambanan (underfartsforslag).
Den andra huvudgruppen omfattar sådana förslag som äro
grundade på principen örn den östvästliga gatuledens förande i viadukt över
järnvägen (överfarts- eller viaduktförslag). Innan kommissionen går att närmare
dryfta de olika möjligheterna till problemets lösning, vill kommissionen
redogöra för en omständighet som enligt kommissionens mening bör särskilt
beaktas vid frågans bedömande, nämligen önskemålet att hålla möjligheten
öppen till en avlastning av gatutrafiken vid Centralstationen.

All fordons- och gångtrafik till och från Centralstationen måste för närvarande
avvecklas över Centralplan. Härvid kunna vissa svårigheter för den
allmänna gatutrafiken å F asagatan icke undvikas. Dessa komma att skärpas
såväl genom den alltjämt fortgående ökningen av järnvägstrafiken som genom
tillväxten i den allmänna gatutrafiken och dennas motorisering. Trafikpolisintendenten
som av kommissionen hörts i ärendet har, med vitsordande av
de förutberörda svårigheterna, beträffande Centralplan även framhållit dess
nuvarande knapphet å uppställningsplatser för bilar som avlämna eller möta
trafikanter. Även sistnämnda olägenhet torde komma att öka med trafikens
tillväxt.

Vid nu angivna förhållanden torde det få anses som ett önskemål av vikt
att vrd reglerrngen av Tegelbacken hålla möjligheten öppen för ett sådant
framtida anordnande av trafiken till och från Centralstationen, att erforderlig
avlastning kan ske från ifrågavarande del av Vasagatan. En sådan trafiken
deining synes lämpligen kunna åvägabringas genom att åtminstone i viss mån
skrlja den ankommande och den avgående trafiken vid Centralstationen från
varandra, exempelvis — såsom föreslagits i tidigare projekt — genom
byggande tvärs över järnvägsspåren av en stationshåll för ankommande järnvägstrafik
söderifrån med tillhörande trafikplan för gatutrafiken till och från
nämnda hall.

A) Vnderfartsförslag.

Beträffande möjligheten att framledes vidtaga nämnda anordning ställa sig
de olika huvudtyperna av förslag till lösning av Tegelbacksproblemet — underfarts-
respektive överfartsförslagen — väsentligen olika. De flesta av de av
kommissionen granskade förslagen, baserade på principen av den östvästliga
gatutrafikens ledande under järnvägen, tillgodose sålunda icke på ett tillfyllestgörande
sätt önskemålet att hålla berörda möjlighet öppen. Kommissionen
kan harvidlag hänvisa till de underfartsförslag som finnas återgivna å
de vid detta betänkande fogade bilderna 1—5. Hänvisas må även till de underfartsförskg
som återfinnas å fig. 76 och 77 i stadsplanenämndens betänkande
1936 angående stadsplanen för Nedre Norrmalm (bih. till stadskollegiets uti.

Mot samtliga nyssnämnda underfartsförslag kunna även andra erinringar
framställas än beträffande den bristande möjligheten att framdeles anordna
en ny stationshåll vinkelrätt över spårplanet jämte tillhörande trafikplan med
anslutning till gatunätet. Härom har i en inom stadsplane- och gatukontoren
uppgjord, den 12 juni 1939 dagtecknad promemoria anförts bland annat
följande.

Genomförandet av förslaget enligt bild 1, på sin tid uppskisserat av professor
Hedqvist, skulle omedelbart medföra betydande fastighetsengagemang.
Förslaget förutsätter vidare, att järnvägen föres i tunnel under det centrala
partiet av Riddarholmen, något varemot byggnadsstyrelsen på sin tid framfört
mycket tungt vägande invändningar.

I det å bild 2 återgivna förslaget, jämväl av professor Hedqvist, är järnvägen
såsom för närvarande förlagd utmed Riddarholmskanalen. Vid Tegelbacken
uppdelas de skilda gatutrafikströmmarna genom ett klöverbladsliknande
trafiksystem med stor kapacitet. Förslaget måste emellertid betecknas
såsom synnerligen komplicerat och mindre överskådligt. Ur trafikteknisk synpunkt
äro de krökta upp- och nedfartsramperna icke tillfredsställande. Därjämte
innebär förslaget för järnvägens del en betydande olägenhet därigenom
att utrymmet framför den nuvarande ankomsthallen för söderifrån kommande
resande praktiskt taget helt måste tagas i anspråk för en uppfartsramp från
gatuunderfarten. Vidare medför förslaget sådant djupläge med därav följande
betydande olägenheter och merkostnader för den nordsydliga lokalbanan, att
detsamma redan av denna anledning icke torde kunna godtagas. Förslaget
medger icke heller förortsbanans förläggande på bro över Norrström i ett
första byggnadsskede. Då underfarten icke kan färdigställas förrän bangårdspostkontoret
flyttats, torde förslaget även ur utbyggnadssynpunkt få anses
synnerligen ogynnsamt.

Mot de förutnämnda förslagen å fig. 76 och 77 i stadsplanenämndens Norrmalmsbctänkande
kan ur utseendesynpunkt anmärkas att, då järnvägsspåren
höjts över nuvarande höjdläge samt i förhållande till Vasagatans plan, järnvägen
och den öster örn densamma placerade, för den norrgående gatutrafiken
avsedda gatubron komma att tillsammans bilda en bank, som avskärmar sikten
från Tegelbacken söder- och västerut. Ett förslag av liknande principiell uppläggning,
vilket framfördes av järnvägsstyrelsen parallellt med viaduktalternativet
i början av styrelsens förhandlingar med stadens bangårdsdelegerade,
bearbetades och kostnadsberäknades på gatukontoret, varvid detsamma ur
trafikteknisk synpunkt och med hänsyn till kostnaderna visade sig jämställt
nied viaduktalternativet. Emellertid befanns förslaget ur utbyggnadssynpunkt
samt huvudsakligast på grund av nyssberörda estetiska olägenheter icke lämpligt.
Kravet på anslutningsmöjlighet för en lokalbana å bro över Norrström
kan icke heller förenas med detta förslag.

Såsom ett försök att på basis av en cirkelformad trafikplats, liknande den
som förekommer i ett av de förutnämnda Hedqvistska förslagen, erhålla en
trafiklösning, som kan utbyggas i ett första skede utan en fullständig omreglering
av hela Tegelbacksområdet, har i samråd mellan stadsplane- och
gatukontoren uppgjorts det å bild 3 upptagna underfartsförslaget. Mot förslaget
kan ur stadsbildssynpunkt invändas, att det förorsakar en höjddifferens
mellan Vasagatans plan och järnvägens överkant av cirka 2 meter. En annan
estetisk olägenhet är den sneda inriktningen av genomfartsrännan i Vasagatan
samt den härav betingade trattformiga anslutningen av gatubron intill järnvägsbron,
vilbot medför en landfästebredd av icke mindre än 67 meter. Ur
trafiksynpunkt kunna erinringar framställas beträffande bland annat lutnings :s -

(iOl 40

och kurvförhållandena, tilifartsmöjligheterna till bangårdspostkontoret samt
möjligheterna för lokalbanans framdragande norrut. Då anläggandet av den
nordsydliga genomfartsrännan icke torde kunna tills vidare uppskjutas, men
denna ränna omöjliggör bibehållandet av spårvägslinjerna i Vasagatan, Hudet
första utbyggnadsskedets genomförande beroende på tidpunkten för spårvägstrafikens
avlägsnande ur nämnda gata. Å bild 4 visas en stadsplanemässig
utvecklingsform av förslaget. Härvid måste vissa ingrepp i kvartersmarken
öster örn Vasagatan företagas. Icke heller genom denna utformning synes förslaget
ur trafiksynpunkt fullt tillfredsställande.

Då det sålunda icke befunnits lämpligt att anordna en underfartslösning
vid Tegelbacken medelst en mindre cirkulationsplats i Vasagatan, har —• genom
förste byråingenjören G. Lundborg å stadsplanekontoret — en ytterligare bearbetning,
åskådliggjord å bild 5, skett av den förslagstyp, som tidigare omnämnts
i samband med järnvägsstyrelsens underfartsalternativ, i syfte att söka
eliminera de främsta olägenheter som tidigare vidlåtit detta. Genom en i gatuunderfarten
placerad brygga bortfalla en del korsningsolägenheter vid cirkulationstrafiken,
och genom att underfarten förlagts i Stadshusbrons förlängning
och alltså sydligare än i övriga förslag erhåller gatuleden sådan längd att den
starkaste stigningen kan inskränkas till 1:17, samtidigt som stambanan bibehålies
på sin nuvarande höjd. Ur byggnadssynpunkt kompliceras emellertid
förslaget av att gatuunderfarten kommer att ligga ungefär mitt i den nuvarande
trafikleden. Även mot detta förslag torde kunna resas vissa invändningar av
estetisk art; anläggningens förskjutande närmare vattnet medför dessutom
betydande utfyllningar. Gemensamt med alla underfartslösningar av denna
typ förefinnes en betydande olägenhet med hänsyn till utbyggnadsmöjligheterna
för lokalbanan över Norrström, i det nämligen redan det första byggnadsskedet
kräver lokalbanans framförande i tunnel under Norrström.

Markkommissionen ansluter sig i huvudsak till de sålunda framförda synpunkterna.
På grund av de invändningar, som sålunda kunna resas mot de
omförmälda underfartsförslagen och då, såsom tidigare nämnts, samtliga dessa
förslag innebära slopandet av möjligheten att i framtiden fördela trafiken vid
Centralstationen genom anordnande av en stationshåll med tillhörande trafikplan
vinkelrätt över spårområdet, anser kommissionen att icke något av dem
bör ifrågakomma till utförande.

Emellertid ha även framkommit underfartsförslag, enligt vilka möjligheten
till uppförande av en stationshåll åt söder hålles öppen. Ett sådant förslag,
uppgjort inom stadsplanekontoret av arkitekten N. Grafström, åskådliggöra å
bild 6 A—C. Pörslaget, vars huvudalternativ bygger på principen att Vasabron
bibehålies för sydgående trafik men som även medger anslutning av nybro
med dubbelriktad trafik över Norrström, synes enligt markkommissionens
mening vara av visst intresse. Första byggnadsskedet av förslaget återgives å
bild 7. Åtskilliga anmärkningar kunna emellertid riktas även mot förevarande
förslag. Kommissionen återkommer därtill senare.

B) överfartsförslag.

Kommissionen övergår härefter till att redogöra för de möjligheter som
förefinnas till lösning av Tegelbacksproblemet enligt principen örn den östvästliga
gatutrafikens ledande över järnvägen. I sakens natur ligger att vid
dessa förslag icke uppkommer någon större svårighet att till Tegelbacken.

ansluta ett trafikplan invid en ny stationshåll tvärs över spårområdet. Det av
stadsplanenämnden år 1936 förordade förslaget, vilket förutsatte en avsevärd
sänkning av stambanan och hela bangårdsområdet, måste emellertid, på skäl
som ovan angivits, lämnas ur räkningen. Do överfartsförslag som komma i
betraktande kunna uppdelas i två grupper. Förslagen enligt den ena gruppen
utgå från att den östvästliga trafiken ledes i viadukt jämväl över Vasagatan.

I de förslag som höra till den andra gruppen har man däremot sökt att, genom
en höjning av trakten kring nedre delen av Vasagatan och av själva Tegelbacken,
undvika en sådan viadukt.

Bland förslagen i den första gruppen — förslag som förutsätta en viadukt
över Vasagatan — märkes i första hand det förslag som framlagts av 1930 års
trafikkommitté i dess betänkande av år 1934. Nämnda förslag har ytterligare
överarbetats i samband med av markkommissionen föranstaltare utredningar
och återfinnes i sitt bearbetade skick å bild 8 A—C. Det upptager ett klöverbladssystem
med slingor förlagda å Örne sidor örn en gatuviadukt över Vasagatan.
Den i trafikkommitténs förslag förefintliga sydvästra slingan har, av
utseendeskäl, ersatts med en ramp i östvästlig riktning, varjämte en cirkulationsplats
anordnats i Vasagatans nedre del. Det härigenom erhållna trafiksystemet
innebär korsningsfrihet mellan de nordsydliga och östvästliga huvudtrafikströmmarna
och företer i övrigt en god trafikfördelning. En nackdel
med förslaget är dock att den västsydliga och nordvästliga trafiken måste
passera runt kvarteren öster örn Vasagatan. Ur estetisk synpunkt innebär
förslaget gentemot trafikkommitténs ursprungliga förslag den fördelen,
att den avskärmning österifrån, som åstadkommes av den södra uppfartsrampen
från brofästet till det högre östvästliga planet, i huvudsak eliminerats.
De erinringar, som en viadukt över Vasagatan föranleder, kvarstå emellertid.
I vad avser utblicken från Vasagatan söderut understrykes anordningens
karaktär av trafikmaskineri av de norr om viadukten anbragta skrymmande
upp- och nedfartsramperna.

Bland annat i syfte att undvika den avskärmning, som den södra uppfartsrampen
till det högre planet måste åstadkomma, har i överfartsförslag av
denna typ den tanken framförts, att i stället för en dubbelriktad gatuled utmed
järnvägsbrons östra sida anordna ett enkelriktat stråk på vardera sidan örn
järnvägen. Ett av arkitekten T. "William-Olsson uppgjort förslag, återgivet å
bild 9 A—C, utgår från denna princip. Förutom att nyssnämnda avskärmning
undvikes erbjuder detta förslag i likhet med vissa tidigare förslag bland annat
den estetiska förtjänsten att Stadshusbron förlägges i rak linje med den östvästliga
gatuleden över spårområdet. Erinringarna mot en viadukt över Vasagatan
kvarstå. Ur trafikteknisk synpunkt är förslaget behäftat med den olägenheten
att den norrgående trafiken i stor utsträckning förorsakas en omväg åt
väster samt måste passera över gatuplanet framför don tänkta stationshallen
i västöstlig riktning. Härigenom uppstår en betydande trafikbelastning å sistnämnda
gatusträcka, där även trafiken till och från ankomsthallen måste avvecklas.
Därjämte är beträffande detta förslag att märka att ett ordnande av
Tegelbackstrafiken — så länge bangårdsposten är inrymd i nuvarande lokaler
— icke kan ske annat än genom provisoriska utbyggnader.

Vid den andra huvudgruppen av överfartsförslag har man, såsom förut
nämnts, sökt undgå viadukt över Vasagatan genom en förhöjning av trakten
kring denna gatas nedre del och av själva Tegelbacken. Ett förslag tillhörande
denna grupp, som utarbetats inom stadsplanekontoret i anslutning till markkommissionens
utredningar och som synes förtjänt av särskild uppmärksamhet,
åskådliggöres å Pl. I. Fotografier av modell över förslaget återfinnas å
bild 10 A och B.

Förslaget visar trafiktekniskt i viss mån samma lösning som det av stadsplanenämnden
år 1936 förordade förslaget. En väsentlig skillnad mellan de
båda förslagen förefinnes dock däri, att enligt nu ifrågavarande förslag någon
mera betydande nedsänkning av stambanan icke vidtagits. Rälsens underkant
skall nämligen enligt förslaget vid Tegelbacken lägst ligga å höjden
+ 5.40 meter och alltså mer än en halv meter över Mälarens högvattenyta
efter regleringen. Till jämförelse kan nämnas, att järnvägen på en viss sträcka
å Riddarholmen för närvarande ligger endast på höjden +4.77 meter.

Den östvästliga gatuleden över järnvägen måste såsom en följd av järnvägens
nyss angivna höjdläge vid Tegelbacken höjas till ungefär + 12 meter,
och den söder om Herkulesgatan anordnade stora trafikplatsen kommer i
anslutning härtill på höjden omkring + 8.0 meter i Vasagatans mittlinje, innebärande
en höjning av det nuvarande markplanet vid Tegelbacken av i genomsnitt
cirka 1.5 meter.

Jämförelse mellan överfartsförslaget enligt

Pl. I och underfartsförslaget enligt bild 6.

Kommissionen har vid sitt slutliga ståndpunktstagande i frågan emot
varandra ställt huvudsakligen det sist omförmälda överfartsförslaget (Pl. I
och bild 10) och det tidigare behandlade underfartsförslaget enligt bild 6.
De första utbyggnadsskedena till dessa båda förslagstyper återgivas, till
överfartsförslaget å bild 11 och till underfartsförslaget å bild 7.

Ett stöd för sitt ställningstagande har kommissionen sökt erhålla genom
att under hand inhämta yttrande över två förslag, i allt väsentligt överensstämmande
det ena med överfartsförslaget enligt Pl. I och det andra med underfartsförslaget
enligt bild 6, från dels järnvägsstyrelsen, generalpoststyrelsen
och chefen för försvarsstaben dels ock stadsplanenämnden. Yttrandena, vilka
äro dagtecknade, järnvägsstyrelsens den 24 oktober 1939, generalpoststyrelsens
den 14 i samma månad, chefens för försvarsstaben den 19 i samma månad och
stadsplanenämndens den 25 i samma månad, innebära i fråga örn de statliga
myndigheterna svar på en förfrågan från markkommissionen, huruvida de båda
nämnda förslagen ur de synpunkter, vederbörande hade att företräda, vore
godtagbara samt, i så fall, örn något av dem förtjänade mera avsevärt företräde
framför det andra. Hos stadsplanenämnden hade kommissionen anhållit om
yttrande över förslagen med angivande vilket förslag nämnden ansåge äga
företräde. I fråga om innehållet i yttrandena må här i korthet lämnas följande
redogörelse.

Järnvägsstyrelsen förklarar sig anse, att båda förslagen principiellt sett äro
ur järnvägs teknisk synpunkt godtagbara, dock att företräde avgjort måste
givas åt överfartsförslaget. Järnvägsstyrelsens motivering till denna dess
ståndpunkt kommer i det följande att något närmare angivas. Överfartsförslagets
företräde framför underfartsförslaget gäller enligt järnvägsstyrelsens
mening även förslagets första utbyggnadsskede. Järnvägsstyrelsen har ansett
sig böra särskilt betona, att vid en första utbyggnad enligt överfartsförslaget
man icke låser fast den slutliga utformningen av Tegelbacken i samma grad
som enligt underfartsförslaget utan i större utsträckning håller möjligheterna
öppna för olika framtida lösningar, vilka måhända kunna komma att bättre
anpassa sig efter blivande trafikförhållanden än de nu föreliggande förslagen.
Järnvägsstyrelsen har även vissa erinringar att framställa beträffande detaljerna
i de olika förslagen.

Generalpoststyrelsen finner, att underfartsförslagets genomförande under
det första byggnadsskedet kommer att vålla avsevärda svårigheter för trafiken
till och från bangårdspostkontoret. Även överfartsförslaget kan förutses
komma att medföra svårigheter för nämnda trafik under det första utbyggnadsskedet.
Ur postverkets synpunkt är emellertid detta förslag avgjort att
föredraga. Generalpoststyrelsen uttalar vidare att det måhända förtjänar
övervägas, huruvida icke bangårdspostkontorets förflyttning borde utgöra ett
första led i Tegelbacksproblemets lösning och således böra genomföras innan
första utbyggnadsskedet tar sin början. I detta sammanhang framhåller
generalpoststyrelsen att det, för att bangårdspostkontoret skall kunna fullgöra
sin uppgift, är i varje fall oundgängligen erforderligt, att postkontoret mycket
snart beredes ökat utrymme. Ett längre uppskov härmed än två, högst tre
år kan, såvitt generalpoststyrelsen nu är i tillfälle bedöma, icke vara möjligt.

Chefen för försvarsstaben förklarar att vissa av honom framhållna försvarssynpunkter
tala för en lösning enligt den s. k. överfartsprincipen och
med Yasabrons bibehållande, d. v. s. i överensstämmelse med Pl. I. En lösning
efter något av de övriga alternativen enligt överfartsprincipen synes
dock icke medföra sådana olägenheter ur försvarssynpunkt, att den icke
kan godtagas.

Stadsplanenämnden har med sitt yttrande till kommissionen överlämnat
ett av stadsplanekontoret den 19 oktober 1939 i ärendet avgivet tjänsteutlåtande,
vari kontoret föreslagit, att nämnden ville förorda viaduktförslaget.
Nämnden meddelar, att nämnden efter granskning av förslagen kommit till
den uppfattningen, att ett acceptabelt underf artsförslag icke torde kunna
åstadkommas samt att följaktligen en lösning av problemet bör sökas i enlighet
med principen om gatutrafikens förande över järnvägsspåren. Med hänsyn
till den korta tid, som stått nämnden till buds för granskningen, har det
emellertid ej varit möjligt för nämnden att taga definitiv ståndpunkt till frågan
om den lämpliga utformningen i detalj av överfartsförslaget. Nämnden förutsätter
att denna fråga kommer att bliva föremål för ytterligare prövning.

I detta sammanhang torde böra omnämnas att den allmänna planläggningen
av båda förslagen icke röner någon mera betydande inverkan vid en eventuell
övergång till högertrafik.

Markkommisslonen.

Innan kommissionen går att för egen del granska de ifrågavarande båda
förs lags ty peru a med hänsyn till deras lösning av de allmänna trafikspörsmålen,
deras estetiska valör och de kostnader, som krävas för deras genomförande,
vill kommissionen något närmare beröra frågan örn sättet för framdragande
av förortsbanan norrut samt spörsmålet örn Vasabron bör i framtiden
bibehållas eller ej.

Under senare tid har i diskussionen kring dessa frågor även framförts
tanken att förortsbanan tillsvidare icke skulle nedföras i tunnel under Norrström
utan förläggas å bro över strömmen, med möjligheten öppen att framdeles
nedsänka banan i tunnel. Genom banans framdragande å bro över Norrström
vinnes en besparing i anläggningskostnad för själva banan av närmare
3.5 miljoner kronor jämfört med örn banan förlägges i tunnel. Merkostnaden
för banans senare förläggande i tunnel under Norrström, jämfört med örn
detta sker redan från början, har beräknats uppgå till cirka 0.5 miljoner
kronor.

Med frågan örn förortsbanans förläggande å bro eller i tunnel vid passagen
från Riddarholmen till R-lara Mälarstrand sammanhänger spörsmålet örn
Vasabron bibehållande eller ej. Det knappa utrymmet vid Riddarholmskanalen
omöjliggör — örn icke kanalen helt igenlägges — framdragande av
säl äl dubbelriktad gatuled som lokalbana utmed järnvägsbron över Norrström.
Örn alltså å bro över Norrström bredvid varandra förläggas såväl
järnväg och lokalbana som gatuled, måste den sistnämnda göras enkelriktad
—- för nordgående trafik — varav följer att Vasabron tillsvidare måste bibehållas
för sydgående, eventuellt dubbelriktad, trafik. Därest emellertid lokalbanan
nedsänkes i tunnel och den nya gatuleden över Norrström dubbelriktas,
möjliggör detta bortrivandet av Vasabron. För sistnämnda åtgärd lia anförts
framförallt estetiska skäl; genom brons borttagande skulle nämligen till båtnad
för stadsbilden ernås ett friläggande av relativt stora vattenytor. Å andra
sidan har framhållits att detta medför ett så kostnadskrävande företag som
nedsänkningen av lokalbanan i tunnel under Norrström, varjämte från militärteknisk
synpunkt påpekats att två broar erbjuda större säkerhetsgrad vid bombangrepp
än en bro. Då frågan, örn man bör gå in för ett system med en eller
två broar, icke synes oskiljaktigt förbunden med det nu föreliggande problemet
de förevarande båda förslagen bygga visserligen på principen örn
\ asabrons bibehållande tills vidare men medgiva även anslutning av ny dubbelriktad
bro över Norrström — synes det kommissionen att det utan olägenhet
kan tills vidare anstå med ett ståndpunktstagande därutinnan.

Enligt båda de ifrågavarande förslagen skulle förortsbanan till en början
framdragas å bro över Norrström, varvid en vändslinga eventuellt skulle
anordnas i sydöstra delen av nuvarande bangårdsområdet. Vidtagandet av
dessa anordningar draga enligt underfartsförslaget omkring 200,000 kronor
mera i kostnad än enligt överfartsförslaget. Beträffande möjligheten att
framdeles, då förortsbanan föres vidare norrut, bibehålla banan å bro synes
överfartsförslaget vara avsevärt gynnsammare än underfartsförslaget. Enligt

överfartsförslaget kan förortsbanan utan svårighet nedföras till en mitt for
Centralstationen belägen underjordisk station i Vasagatan. Vid underfartsförslaget
kan banan däremot icke nedföras underjordiskt i Vasagatan under
annan förutsättning än att gatuunderfarten, där banan korsar densamma,
sänkes från den å förslaget angivna höjden + 2.o meter till höjden + l.o
meter De olägenheter med hänsyn till lutningsförhållanden m. m. samt de
kostnader som äro förenade med en sådan insänkning av gatuunderfarten
torde vara av den storleksordning att det må betecknas såsom praktiskt taget
ogörligt vid underfartslösningen att, då förortsbanan föres vidare norrut, bibehålla
banan å bro över Norrström. Nämnda lösning nödvändiggör alltså redan
vid förortsbanans framdragande norr örn Tegelbacken anordnandet av en
tunnel under Norrström för förortsbanan.

Vad beträffar den trafiktekniska lösning som erhålles i de båda forslagens
slutliga gestaltning delar kommissionen järnvägsstyrelsens i dess underhandsyttrande
uttalade mening att enligt överfartsförslaget tillfarterna till stationsplanet
invid det föreslagna nya stationshuset för ankommande resande ansluta
sig på ett naturligare och smidigare sätt till det övriga gatunatet an enligt
underfartsförslaget. Enligt järnvägsstyrelsens i yttrandet närmare motiverade
åsikt måste vid underfartsförslaget södra sidan av stationsplanet höjas trän
å bild 6 angivna + 13.5 meter till mer än + 14.5 meter. Denna höjning av
stationsplanet medför att gatuförbindelsen till Vasagatan, örn den föreslagna
höjden på denna gata bibehålies oförändrad, får en så stark lutning som
1:11.5 eller 1:12.

Såsom en ytterligare särskild olägenhet i fråga örn den ramp, som enligt
underfartsförslaget har att ombesörja tillfarten till och utfarten från stationsplanet,
må nämnas, att denna utmynnar i den del av cirkulationsplatsen, dar

trafikintensiteten är störst. .....

Beträffande första byggnadsskedet av underfartsförslaget har järnvägsstyrelsen
påpekat, att anslutningsgatan från Stadshusbron till ilgodsmagasmet
m. m. blir mindre tillfredsställande ordnad. Generalpoststyrelsen har ifrågasatt
vissa ändringar beträffande underfartsförslagets första utbyggnadsskede.
Emellertid har generalpoststyrelsen i anslutning därtill framhållit att, även
örn dessa ändringsförslag vinna tillbörligt beaktande vid förslagets eventuella
fortsatta utarbetande, kommer likväl utrymmet söder om bangårdspostkontoret
att bliva mycket begränsat, vartill kommer att utfarten från postkontoret
kommer att erhålla en ur postverkets synpunkt mindre tillfredsställande

utformning. . j

Ur utbyggnadssynpunkt måste underfartslösningen erbjuda betydande

svårigheter. Detta sammanhänger bland annat med att den planerade gatuunderfarten
måste givas ungefär samma läge som de nuvarande ostvastliga
trafiklederna, vilka alltså komma att under ombyggnadstiden mer eller mindre
försättas ur funktion.

Överfartsförslaget synes ur trafikteknisk synpunkt vara fullt godtagbart.
Liksom det av stadsplanenämnden 1936 förordade forslaget är förevarande

förslag i trafikhänseende i huvudsak grundat å en större cirkulationsplats i
områdets östra del. I jämförelse med stadsplanenämndens förslag företer nu
förevarande förslag emellertid den väsentliga avvikelsen, att det östvästliga
gatuplanet höjts till omkring + 12. o meter från + 10.15 meter i nämndens
förslag. Genom denna höjning försämras givetvis lutningsförhållandena
något för de trafikleder som föra upp till nämnda gatuplan. Någon mera
betydande olägenhet torde emellertid icke uppstå härigenom. I fråga örn
trafikkapaciteten är det förevarande överfartsförslaget överlägset 1936 års
förslag så till vida som det redan från början erbjuder korsningsfrihet mellan
de sydnordliga och östvästliga trafikströmmarna. Härjämte må påpekas att
— likom i det av stadsplanenämnden 1936 förordade förslaget — möjlighet
föreligger att framdraga en trafiktunnel från Vasagatan under cirkulations
platsen, i förevarande förslag närmast för anslutning till Vasabron. Huruvida
behov av en sådan trafiktunnel kommer att föreligga blir i viss mån beroende
av i vilken utsträckning man för framtiden har att räkna med en trafikavlastning
från Tegelbacken. I sådant avseende är att märka att i samband
med Norrmalmsregleringen projekterats att Klarabergsgatan vidgas och föres
fram å viadukt över bangårdsområdet och Klara Sjö till Kungsholmen.

Inom kommissionen har ifrågasatts huruvida icke den vid ett överfartsförslag
nödvändiga nedsänkningen av järnvägen i en svacka under den östvästliga
gatuleden komme att innebära en banteknisk olägenhet. Av kommissionen
hörda sakkunniga å området ha emellertid sammanstämmande förklarat,
att den av det förevarande överfartsförslaget påkallade nedsänkningen
vöre av ringa betydelse, särskilt som ifrågavarande bansträcka huvudsakligen
endast användes av tåg i rörelse. Vidare ha nämnda sakkunniga påpekat att
det vore mindre olägenhet med en utförslutning, räknat från centralstationen
söderut, an en motlutning, såsom vid en underfartslösning måste bliva fallet.

Vad frågans estetiska sida beträffar erbjuder underfartslösningen den fördelen
att en stor del av Tegelbacksområdet bibehålies i ett lågt plan. Förtjänsten
härav reduceras dock väsentligen genom att trafikplanet framför den
projekterade nya stationshallen måste givas en så avsevärd höjd som över
+ 14.5 meter. Såsom järnvägsstyrelsen i sitt förutberörda underhandsyttrande
påpekat, bör härjämte observeras att stationsplanet måste förläggas i lutning
norrut ned mot den tänkta nya stationshallen, vars golv med hänsyn till nedfarterna
till resgodsplattformarna icke kan förläggas högre än +13.2 5 meter.
För att få plats för nyssnämnda nedfarter kräves vidare, att det projekterade
stationshuset förskjutes cirka 10 meter söderut, överhuvud synes det som
skulle Tegelbacksområdet genom den begagnade lösningen i tre plan erhålla
ett söndertrasat och oroligt utseende.

Nedre Vasagatan har vid anslutningen till underfarten förlagts på höjden
+ 6.0 meter. Den sydnordliga gatuleden över underfarten ligger samtidigt på
höjden + 8.0 meter. Samma erinringar ur estetisk synpunkt beträffande en
skymmande viadukt för sikten västerut, som riktats mot tidigare underfartslösningar,
gälla alltså även förevarande underfartsförslag. I detta samman -

hang må understrykas att det kanske förnämsta värde ur utseendesynpunkt,
som stadsbilden för de ifrågavarande områdena nu lämnar, just utgöres av
utblicken från Tegelbacken åt söder och väster.

I fråga örn överfartsförslagets estetiska valör kan till en början nämnas att,
efter höjningen av området för cirkulationsplatsen vid Tegelbacken och en motsvarande
höjning av nedre delen av Vasagatan, nämnda plats och gata komma
att ligga i ungefär samma plan. Höjden å den östvästliga gatuleden —- cirka
+ 12 meter över slusströskeln — och å cirkulationsrefugen — genomsnittligt
cirka + 8 meter — måste givetvis ur estetiska synpunkter väcka betänkligheter
med hänsyn till ifrågavarande stadsområdes hela karaktär och det närbelägna,
lågt liggande stadshuset. Vad den östvästliga gatuviadukten beträffar
torde emellertid olägenheten av höjden i viss mån elimineras därigenom
att viadukten skjutits så långt norr ut som skett. I jämförelse med nuvarande
förhållanden kommer sålunda förslagets genomförande att i viss mån medföra
en förbättring av sikten från Tegelbacken söder- och västerut. Beträffande
förhöjningen av området för cirkulationsplatsen och trakten däromkring till,
genomsnittligen, höjden + 8 meter, må till jämförelse nämnas att den högsta
punkten å Vasabron för närvarande ligger å höjden + 8.88 meter och att
kajhöjden vid Norrbros anslutning till Gustaf Adolfs Torg är + 10.80 meter.
Den sydvästliga gatuledens anslutning till det över stambanespåren utbyggda
gatuplanet har självfallet berett vissa svårigheter. Sistnämnda gatuled måste
ju nämligen på grund av höjdförhållandena bliva tämligen brant stigande.
Detsamma gäller i viss mån även anslutningen mellan den östvästliga gatuleden
och cirkulationsplatsen.

En mildring av nämnda svårigheter synes emellertid lia erhållits bland
annat genom att en mindre terrass utlagts i nordvästra hörnet av cirkulationsplatsen.
Beaktas bör även att vid ett definitivt ordnande av Tegelbacksområdet
i enlighet med det förevarande överfartsförslaget sker en avskärmning
av bangårdsområdet genom den nya stationshallen, vilket är att betrakta
såsom en fördel. Även i östra delen av cirkulationsplatsen är viss ny bebyggelse
projekterad. I övrigt kommer platsen — den nya Tegelbacken — enligt
förslaget att öppna sig fritt mot Mälaren.

Kostnaderna för det nu förevarande överfartsförslaget enligt Pl. I samt
för underfartsförslaget enligt bild 6 — båda förslagen tänkta utan trafiktunnel
— äro överslagsberäknade till följande belopp, nämligen för överfartsförslaget
14.7 5 miljoner kronor, därav fastighetskostnader 5.4 0 miljoner kronor, samt
för underfartsförslaget 15.7 5 miljoner kronor, därav fastighetskostnader 6.4 0
miljoner kronor. Härvid märkes att kostnaderna för lokalbanans första utbyggnad
ställer sig omkring 0.2 miljoner kronor högre i underfartsförslaget än i
överfartsförslaget. Det sistnämnda förslaget synes alltså ställa sig över en
miljon kronor billigare än underfartsförslaget. Under förutsättning att trafiktunnlar
från Vasagatan söderut i anslutning till Vasabron anordnas i båda
förslagen beräknas underfartsförslaget bliva cirka 2 miljoner kronor dyrare
än överfartsförslaget. Vid såväl underfarts- som överfartsförslaget kan tänkas

att förortsbanan framdeles befinnes böra nedsänkas i tunnel under Norrström;
kostnaden härför uppgår till bortåt 4 miljoner kronor. Att märka är emellertid
att, såsom förut påpekats, vid underfartslösningen ett framdragande av
förortsbanan norr örn Tegelbacken torde omedelbart nödvändiggöra nämnda
åtgärd.

Såsom sammanfattning må beträffande de båda förslagen anföras följande.
Ur trafikteknisk synpunkt torde överfartsförslaget i vissa avseenden vara förmånligare
än underfartsförslaget. Stationsplanet invid det föreslagna nya
stationshuset tvärs över spårområdet ansluter sig sålunda bättre till gatunätet
i det förra förslaget än i det senare. I underfartsförslaget utmynnar utfartsrampen
från stationsplanet under stark lutning i en hårt trafikbelastad gata
(Vasagatan). Ur utbyggnadssynpunkt erbjuder underfartsförslaget särskilda
svårigheter därigenom att gatuunderfarten måste givas ungefär samma läge
som de nuvarande östvästliga trafiklederna. Vad den estetiska sidan beträffar
erbjuder underfartslösningen den fördelen att en stor del av Tegelbacksområdet
bibehålies i ett lågt plan. Trafikplanet invid den projekterade nya
stationshallen kommer emellertid att ligga omkring 2.5 meter högre i detta
förslag än i överfartsförslaget, och Tegelbacksområdet synes genom förslagets
tre olika höjdplan komma att erhålla ett söndertrasat utseende. Sikten västerut
blir vidare avskärmad av en skymmande bank, bildad av järnvägen och den
sydnordliga gatuleden. överfartsförslaget nödvändiggör en höjning av Tegelbacksområdet
och nedre delen av Vasagatan. Den nackdel som detta utgör
torde emellertid få anses åtminstone delvis uppvägd av vissa fördelar, som
den föreslagna lösningen innebär. Genom den av den nya stationshallen
åvägabragta avskärmningen av bangårdsområdet får sålunda området vid
denna del av Riddargården ett lugnare och enhetligare utseende. Ur kostnadssynpunkt
må framhållas att underfartsförslaget ställer sig omkring 1
respektive 2 miljoner kronor dyrare än överfartsförslaget, beroende på huruvida
trafiktunnlar från Vasagatan söderut anordnas eller ej. Därjämte märkes,
att vid underfartslösningen ett framdragande av förortsbanan norr örn Tegelbacken
torde nödvändiggöra banans omedelbara nedsänkning i tunnel under
Norrström med de kostnader detta kan medföra.

De statliga myndigheter, som under hand yttrat sig över de båda förslagen,
nämligen generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen och chefen för försvarsstaben,
ha samtliga uttalat sig till förmån för överfartsförslaget. Även stadsplanenämnden
har kommit till den uppfattningen, att lösningen bör sökas i
enlighet med överfartsprincipen.

här framhållas, att stationshallen liksom övrig tilltänkt bebyggelse i anslutning
till cirkulationsplatsen givetvis bör såvitt möjligt gestaltas med tanke
på de särskilda krav platsens belägenhet uppställer. Största omsorg bör nedläggas
för att åt platsen förläna en sådan utformning och karaktär, att den
icke — såsom exempelvis Slussen —- kommer att te sig såsom enbart ett tiafikmaskineri.

Vidare må påpekas, att den östvästliga trafikleden enligt förslaget, sådant
detta är återgivet å Pl. I, kommer att erhålla ett mindre knä vid Stadshusbrons
östra ände. I en del andra överfartsförslag, däribland det av 1930 års trafikkommitté
avgivna förslaget liksom det ovan omförmälda, av arkitekten
William-Olsson upprättade och å bild 9 återgivna förslaget, har emellertid
Stadshusbron förlagts i rak linje med den östvästliga gatuleden över spårområdet.
Nämnda detaljutformning torde — även örn också i berörda förslag
ett knä uppkommer i gatuleden, nämligen på västra sidan av Klara Sjö ur
arkitektonisk synpunkt vara att anse såsom en mera tillfredsställande lösning
än den motsvarande anordningen i förevarande överfartsförslag.

Emellertid möta icke obetydliga praktiska svårigheter för ernåendet av en
dylik lösning, enär ett förslag i enlighet därmed icke kan genomföras förrän
bangårdspostkontoret bortflyttats från sin nuvarande plats.

Såsom generalpoststyrelsen i sitt underhandsyttrande till kommissionen
framhållit, föreligger redan nu ett trängande behov av ökat utrymme för bangårdsposten.
Det av kommissionen förordade förslaget förutsätter också i
sitt slutskede en förflyttning av bangårdspostkontoret från dess nuvarande
plats. I preliminäravtalet hade man tänkt sig att det nya bangårdspostkontoret
skulle förläggas till den tomt vid Kungsgatan, som nu upptages av centralsaluhallen.
Enligt vad kommissionen inhämtat från vederbörande borgarråd
skulle emellertid centralsaluhallen kunna rivas och tomten ställas till förfogande
för bangårdsposten först örn några år. Innan det nya bangårdspostkontoret
färdigställts och rörelsen dit överflyttats, skulle sannolikt komma att
förflyta ytterligare några år. Trafikregleringen vid Tegelbacken skulle sålunda,
örn viaduktens iordningställande gjordes beroende av det nuvarande
bangårdspostkontorets förflyttning till saluhallstomten, komma att avsevärt
fördröjas.

Delvis under trycket av bangårdspostens på sistone allt mer aktuella behov
av nya lokaler har emellertid under kommissionens utredningar även andra
förslag till förläggning av det nya bangårdspostkontoret framkommit, däribland
ett av arkitekten William-Olsson, vars grundtanke är att, sedan nytt
ilgodsmagasin m. m. uppförts väster örn nuvarande bangårdsområdet å därför
avsedd plats vid Vintervägen, för bangårdspostens räkning skulle inredas
lokaler dels i de tvenne övre våningarna i den förut nämnda ankomsthall, som
skulle uppföras för järnvägen tvärs över spåren, dels i bangårdsområdets sydvästra
del, ungefär å platsen för det nuvarande ilgodsmagasinet.

På föranstaltande av kommissionen har frågan om markbehovet för bangårdspostkontor
och ilgodsmagasin varit föremål för utredning genom en
särskild delegation, bestående av en representant för vardera av generalpost -

styrelsen och järnvägsstyrelsen samt två representanter för staden. Delegationen
avgav yttrande i ämnet den 13 januari 1940, vari delegationen, som ej
ansåg sig kunna tillstyrka arkitekten William-Olssons förenämnda förslag till
disponering av den tillämnade nya stationshallen m. m., för sin del förordade
ett förslag, enligt vilket bangårdspostkontoret skulle förläggas väster om
Centralbangården omedelbart söder örn den projekterade viadukten över järnvägsområdet
i Klarabergsgatans förlängning. Då nytt ilgodsmagasin bleve
behövligt, skulle sådant uppföras norr örn sistnämnda viadukt. Magasinet
skulle dock tills vidare icke uppföras längre norrut, än att den nuvarande fiskhallen
kunde lämnas oberörd. Sedan posten inflyttat i den nya byggnaden,
kunde statens järnvägar eventuellt taga i anspråk det nuvarande bangårdspostkontoret
med dess järnvägsspår och använda dem till utvidgning av de därintill
redan befintliga utrymmena för ilgodsändamål. Delegationen har även
närmare angivit vilka markområden som äro erforderliga för bangårdspostkontor
och ilgodsmagasin.

Med hänsyn till bangårdspostens till synes oavvisliga och omedelbara behov
av nya och ökade lokaler utgår kommissionen ifrån att nytt bangårdspostkontor
snarast kommer till utförande. I sitt förslag till markuppgörelse mellan
kronan och staden har kommissionen även medtagit de områden som enligt
delegationens förslag äro erforderliga för ordnande av frågorna örn nytt bangårdspostkontor
och nytt ilgodsmagasin. Vad beträffar den byggnadstekniska
utformningen av delegationens förslag har vid överläggningarna inom kommissionen
framhållits av herr Leo, att en annan lösning än den av delegationen
förordade borde sökas, varemot stadens representanter i kommissionen funnit
förslaget även härutinnan godtagbart. Kommissionen, som emellertid icke
bär att ingå på en prövning av delegationens förslag ur nyssnämnda synpunkt,
har allenast velat omnämna vad sålunda förekommit.

Ur byggnadstekniska och arkitektoniska synpunkter skulle vid ett genomförande
av det av kommissionen förordade förslaget enligt Pl. I fördelar stå
att vinna genom att ett nytt bangårdspostkontor uppföres å annan plats än
den nuvarande innan den nya trafikanordningen anlägges. Därigenom skulle
nämligen denna kunna i en följd genomföras och anslutning till Kungsholmssidan
ske i enlighet med 1930 års trafikkommittés och arkitekten WilliamOlssons
förslag. Möjligt är även att de tidskrävande förarbetena till trafikanordningen
icke kunna föreligga i färdigt skick förrän ett nytt bangårdspostkontor
i det närmaste hunnit färdigställas, vilket givetvis ytterligare motiverar
nu nämnda ordning för hela Tegelbacksplanens genomförande. Å andra sidan
måste ihågkommas angelägenheten av att snarast ernå en förbättring i den
nuvarande trafiksituationen vid Tegelbacken. Lösningen av denna fråga låter
sig icke undanskjutas längre än som är nödvändigt med hänsyn till erforderlig
tidsfrist för de nödiga arbetenas tekniska förberedande och utförande. Kan
uppförande av ett nytt bangårdspostkontor icke ske inom i huvudsak en dylik
tidsfrist, lärer arbetet med trafikanordningen i stället böra gå före, även örn
vissa tekniska och arkitektoniska fördelar därvid måste uppgivas. Kommissionen
finner sig emellertid böra framhålla vikten av att trafikanordningarna

i så fall icke planläggas oell utföras såsom ett provisorium, utan att de givas
karaktären av en definitiv lösning. Den s. k. första utbyggnadsetappen enligt
föreliggande förslag bör således övergå till ett fullständigt genomförande av
förslaget så snart övriga förutsättningar därför äro för handen.

Tidpunkten för uppförandet av det föreslagna stationshuset tvärs över
spårområdet låter sig icke nu närmare bestämmas. Erinras må därom att järnvägsstyrelsen
uttalat, att anordningen med nämnda stationshus icke för närvarande
kan anses erforderlig för järnvägstrafiken. När så kan antagas bli
fallet, undandrager sig kommissionens bedömande. Tänkbart är att fråga uppkommer
örn uppförande redan tidigare av ifrågavarande byggnad med användning
tills vidare för andra ändamål, t. ex. för stadens behov. En sådan
anordning låter sig givetvis vidtagas efter särskild överenskommelse mellan
statens järnvägar och staden angående kostnaderna för byggnadens uppförande,
sättet för dess anordnande m. m.

I fråga örn den inverkan som det inträdande krisläget må ha å möjligheterna
att genomföra den ifrågavarande trafikregleringen m. m. vill kommissionen —
som icke underskattar de svårigheter av ekonomisk och annan art som under
sistförflutna tid uppkommit — påpeka fördelarna av att såvitt möjligt utföra
anordningarna vid Tegelbacken medan gatutrafiken är förminskad liksom
vikten av att bereda möjlighet att få förortsbanan framdragen från Södermalm
till Norrmalm. Vidare må erinras om det behov att bereda lämpliga arbetstillfällen
som kan uppkomma för stat och kommun, därest en längre stagnation
inom den privata byggnadsverksamheten skulle uppstå.

Kommissionen förutsätter att staden snarast vidtager åtgärder för fastställande
av de stadsplaneändringar, som krävas för ett genomförande av en
reglering i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget.

Sedan kommissionen sålunda trott sig finna en med hänsyn till föreliggande
omständigheter godtagbar väg för lösningen av de problem, som sammanhänga
med Tegelbacksfrågan, övergår kommissionen härefter till att behandla de uppgörelser
mellan kronan och staden, som för förslagets genomförande erfordras
beträffande fördelningen av byggnadskostnaderna, upplåtelse eller överlåtelse
av behövlig mark samt ersättning för skada och intrång, som förorsakas av de
nya trafikanordningarnas genomförande.

Avil. III. Fördelningen av byggnadskostnaderna för Tegelbacks regleringen

m. m. I

I fråga om själva byggnadskostnaderna för de ifrågasatta anordningarna
följdes i preliminäravtalet den grundsatsen att parterna skulle deltaga i gäldandet
av dessa kostnader allt efter graden av det intresse, parten kunde befinnas
äga till de olika anläggningsdelarna. Emot denna inställning framfördes
icke några erinringar från de hörda myndigheternas sida. Markkommissionen
vill även lägga berörda princip till grund för sitt bedömande av frågan.

Av principen har ansetts följa, att kostnaderna för framdragande av lokal -

bana (fortsättning av tunnelbanan) från Söder till Norr samt byggande av ny
gattried utmed den nya sammanbindningsbanan från Munkbron till Tegelbacken
skola helt falla å staden. Beträffande stambanans omläggning och
ordnandet av Tegelbacksområdet syntes däremot en kostnadsfördelning mellan
kronan och staden böra äga rum.

Förflyttningen av järnvägsbron över Norrström är, såsom stadens bangårdsdelegerade
påpekade, motiverad av lokalbanans framdragande och behovet
av bättre anordningar för gatutrafiken å Tegelbacken. För statens järnvägar
medför förflyttningen fördelen av en ny och bättre bro i definitivt läge, utan
plankorsning mellan järnvägen och gatutrafiken. Med hänsyn härtill hade i
preliminäravtalet kostnaderna för den nya bron och dess anslutning till bangården,
då beräknade till sammanlagt 2,955,000 kronor, så fördelats, att statens
järnvägar skulle deltaga med ett belopp, motsvarande dels de beräknade kostnaderna
för den nuvarande brons grundliga reparation och iståndsättande,
1,000,000 kronor, dels ock de kapitaliserade bevaknings- och underhållskostnaderna
för bomanläggningen vid nuvarande plankorsningen å Tegelbacken,

350,000 kronor, eller sammanlagt 1,350,000 kronor. I övrigt skulle staden ansvara
för nyssberörda kostnader för den nya bron och dess anslutning till bangården.

Lokalbanan erhåller enligt vad som föreslagits en sådan sträckning från nuvarande
stationen vid Slussen över till Ivöttorget, att den icke behöver beröra
den nuvarande järnvägsbron över Söderström. För statens järnvägar kommer
emellertid inom den närmaste framtiden att uppstå behov av att ombygga den
nuvarande bron och viadukten mellan Riddarholmen och Söder. En sådan
ombyggnad bör av tekniska och ekonomiska skäl utföras i samband med
lokalbanebron. Kostnaderna för denna del av den nya stambanesträckningen,
beräknade till 2,467,000 kronor, hade i enlighet med det sagda i preliminäravtalet
lagts å kronan. Erforderliga ändringar av hamnspår och gata vid Slussen
och Söder Mälarstrand, kostnadsberäknade till 283,000 kronor, skulle däremot
betalas av staden.

De nyssnämnda kostnadsberäkningarna hänföra sig till 1935 års prisnivå.
Under hänvisning därtill har stadens kammarkontor i sitt yttrande över
preliminäravtalet —- vilket yttrande i huvudsak åberopats av drätselnämnden
— påpekat, att föreskriften i avtalet, att statens järnvägar för sträckan Centralstationen—Riddarholmen
skulle bidraga med ett fast belopp av 1,350,000
kronor och staden svara för kostnaderna i övrigt, medförde att, örn kostnaderna
komme att överstiga de beräknade, staden finge ensam svara för merkostnaden.
Enligt kammarkontorets mening vore det i princip riktigare, att
en eventuell merkostnad fördelades mellan parterna i samma proportion som
den, i vilken de enligt avtalet skulle bära de beräknade kostnaderna. Kammar -

kontoret tilläde emellertid att, då skillnaden i prisnivå antagligen icke torde
bliva så synnerligen stor och bestämmelsen i fråga för övrigt inginge som ett
led i ett förhandlingsresultat, densamma syntes kunna från stadens sida god tagas.

På grund av de i vissa avseenden betydande prisförhöjningar, som i anledning
av den under senaste tiden inträdda krisen torde vara att förvänta, har
givetvis det av kammarkontoret gjorda påpekandet erhållit särskild aktualitet.

X fråga om beloppet å 350,000 kronor, vilket svarar mot kapitaliserade bevaknings-
och underhållskostnader, har markkommissionen icke ansett tillräcklig
anledning föreligga att föreslå ändring i vad som en gång förordats. Yad beträffar
beloppet å 1,000,000 kronor, motsvarande kostnaderna för reparation
av den nuvarande järnvägsbron, kunna däremot förväntas sådana fluktuationer
i fråga örn materialpriser och arbetslöner att det synes rimligt att statens
järnvägar i viss mån deltager i de merkostnader, som kunna uppkomma vid
uppförande av bron, respektive får räkna sig till godo andel i eventuella besparingar.
Med utgångspunkt från att staden bör svara för prisförhöjningar
respektive räkna sig till godo besparingar inom gränserna för mera normala
fluktuationer i fråga örn kostnaderna vill kommissionen — efter att hava under
hand inhämtat järnvägsstyrelsens mening i saken — föreslå följande. Av beloppet
1,000,000 kronor anses 650,000 kronor utgöra ersättning för järn och
betong samt återstoden, 350,000 kronor, ersättning för andra arbeten, allt beräknat
enligt 1935 års priser. Örn prisläget för produkterna järn och betong i
allmänna marknaden vid tiden för deras anskaffande stigit eller sjunkit i förhållande
till prisläget år 1935 för produkt av enhanda slag med mera än 10
procent, skall kronans bidrag ökas respektive minskas med så stor del av beloppet
650,000 kronor, som svarar mot nyss åsyftade procenttal, minskat med 10.
På enahanda sätt skall, örn den för Stockholms stads grov- och diversearbetare
avtalsenliga timlönen vid tiden för utförande av järnvägsbron över Norrström
stigit eller sjunkit med mer än 10 procent i förhållande till motsvarande lön
1935, kronans bidrag ökas repspektive minskas med så stor del av beloppet

350,000 kronor, som svarar mot sist åsyftade procenttal, minskat med 10. I
övrigt torde det sätt, varpå den ovan omtalade, på hänsyn till vardera partens
intresse baserade kostnadsfördelningsprincipen vunnit sin tillämpning i
preliminäravtalet, böra godtagas även för det avtal, varom kommissionen framlägger
förslag.

Avd. IV. Mark- oell inträngsfrågor vid Tegelbacken oell Central -

bangården lii. lii.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår, omfattade 1938 års preliminäravtal
en överenskommelse beträffande icke endast de markfrågor, som uppkomma
av Tegelbackens reglering och ordnandet av trafiklederna mellan
Norrmalm och Södermalm, utan även beträffande en del andra markfrågor.
Sålunda skulle enligt berörda avtal staden överlåta till kronan bland annat

ett större område, beläget väster örn Centralbangården vid Vintervägen och
avsett för anläggning av nytt ilgodsmagasin m. m. Å andra sidan skulle
kronan till staden överlåta dels vissa områden, avsedda för utvidgning av de
centralbangårdsområdet angränsande trafiklederna och -platserna, bland annat
Östra Järnvägsgatan, Norra Bantorget och Torgatan, dels ock två i Brännkyrka
vid Ersta och Östberga befintliga större områden.

Av den tidigare redogörelsen framgår vidare att djurgårdskommissionen i
sitt yttrande över preliminäravtalet förordat att uppgörelsen om bangårdsfrågan
och nyssberörda områden i Brännkyrka icke måtte sammankopplas med
Tegelbacksavtalet. Såsom skäl härför anfördes bland annat att äganderätten
till förutnämnda område vid Vintervägen till vissa delar vore tvistig, varför
frågan tarvade ytterligare utredning. Vidare påpekades, att man trott det
möjligt att uppordna bangårdsfrågan i hela dess vidd genom att sammanföra
den med vissa andra kronans—stadens markinellanhavanden. Om nu
marken vid Centralstationen toges bort från sagda kombination, försvårade
detta uppenbarligen berörda större uppgörelse. Vidare betydde det att kronan
tvingades utge ersättning kontant, ehuru kronan ägde mark som kunde gå
i likvid. Å andra sidan framhöll djurgårdskommissionen att en ur saklig
synpunkt icke motiverad uppdelning av Stockholms bangårdsfråga skett så
tillvida som kronans förvärv av mark för blivande bangårdspostkontor skjutits
på framtiden.

Enligt vad som under markkommissionens utredningar framkommit är,
såsom förut omtalats, behovet av nya och ökade lokaler för bangårdsposten
att beteckna såsom trängande. Vid sådant förhållande och med hänsyn till
det samband som föreligger mellan det nuvarande bangårdspostkontorets
bortflyttning och det slutliga ordnandet av Tegelbacken — det senare är
beroende av det förra — har kommissionen ansett nödigt att i sitt förevarande
förslag till markuppgörelse mellan kronan och staden medtaga icke endast
de områden som för den nya stambanesträckningen respektive för stadens
trafikleder måste tagas i anspråk vid Tegelbacken samt å Riddarholmen,
Köttorget och Söder Mälarstrand — områdenas belägenhet och omfattning
framgår av de vid denna skrivelse fogade Pl. III—V — utan även de områden
som, såvitt nu kan överblickas, erfordras för lösning av centralbangårdsfrågan
och vad därmed äger samband, däribland områden för blivande bangårdspostkontor
och ilgodsmagasin samt för vidgning av vissa bangårdsområdet
angränsande trafikleder. Såsom av följande kapitel framgår föreslår markkommissionen
därjämte att mellan kronan och staden träffas åtskilliga andra
fastighetsuppgörelser. Tillgodohavandena å ömse sidor i anledning av hela
det av kommissionen förordade avtalskomplexet torde i stort sett uppväga
varandra; detta synes i viss mån underlätta uppgörelsen.

Samtliga centralbangården berörande områden, som omfattas av nu förevarande
avtalsförslag, äro utmärkta å Pl. III. För vinnande av ordning och
reda men även av andra skäl synes det kommissionen som borde — med
vissa undantag, varom mera nedan — alla erforderliga mark- och vattenområden
tilläggas kronan respektive staden med äganderätt.

Vid uppgörelsen beträffande de nu ifrågavarande markspörsmålen har
markkommissionen haft att taga hänsyn —- förutom till åtskilliga speciella
omständigheter som övat inflytande i särskilda fall och vilka komma att i det
följande antydas i de olika sammanhangen — till vissa förhallanden av mera
allmän innebörd.

Sålunda må nämnas att i fråga örn värdet i och för sig å de särskilda markområdena
hänsyn ansetts böra tagas till frågan i vad mån för ägaren föreligger
möjlighet att ekonomiskt utnyttja dem. Beträffande såväl trafiklederna i
nordsydlig som i östvästlig riktning i anslutning till Tegelbacken ha stadens
representanter framhållit att de i viss mån äro att betrakta såsom riksvägar
genom huvudstaden samt att trafiksvårigheterna vid Tegelbacken uppkommit
icke endast genom motorismens utveckling utan även genom ökad trafikintensitet
å järnvägen. Häremot har från kronans sida anförts bland annat att den
största olägenheten ur trafiksynpunkt vid Tegelbacken icke är avspärrningen
genom järnvägsbommarna utan korsningen i samma plan mellan den östvästliga
och den sydnordliga gatutrafiken. Beträffande banomläggningen å
Riddarholmen har från stadens sida påpekats, att den medför en uträtning av
de nuvarande för järnvägsdriften oförmånliga kontrakurvorna därstädes.
Vidare har från samma håll understrukits, att banomläggningen å Riddarholmen
vore en nödvändig förutsättning för förortsbanans framdragande. De
därigenom skapade förbättrade kommunikationerna för de sydliga förorterna
komme att inverka fördelaktigt å kronans exploatering av Johanneshov—
Kvarnängen-områdena, Av kronans delegerade har beträffande banomläggningen
å Riddarholmen anförts, att densamma — även om särskild ersättning
lämnades av staden för påvisbart intrång i kronans fastigheter —- komme att
medföra vissa nu svårbedömbara estetiska och kulturhistoriska skador å denna
ömtåliga plats. Beträffande bangårdsfrågan, i vad avser tillgodoseendet av
kronans behov av mark för nytt bangårdspostkontor och nytt ilgodsmagasin,
har från samma sida påpekats, att lösningen av nämnda fråga måste anses
vara även ett stadens intresse, varför staden borde underlätta dess genomförande.
Samtliga de sålunda anförda omständigheterna torde förtjäna ett
visst beaktande.

Såsom redan den tidigare redogörelsen givit vid handen och än ytterligare
kommer att av det följande framgå är äganderätten till åtskilliga markområden,
som omfattas av den förevarande uppgörelsen, mellan parterna tvistig. Markkommissionen
har genom ett vidräkningsförfarande sökt klarlägga den
rnpn ipgsskiljaktighet som beträffande särskilda områden rader mellan kronan
och staden i ägande- eller förfoganderättsfrågan. Såsom vidräkningsmän ha
fungerat, å kronans sida sekreteraren i kammarkollegiet Per Gavelius och å
stadens sida dess ombudsman J. E. Johansson. Vidräkningsmännen ha till
kommissionen inkommit med omfattande, av kartor åtföljda utredningar beträffande
de tvistiga områdena. Utredningarna ha på vissa punkter kompletterats
inom kommissionen.

Erågan örn äganderätten till de tvistiga områdena skulle visserligen kunna
hänskjutas till domstols prövning utan att en sådan åtgärd behövde lägga

G04 40

hinder för eller fördröja genomförandet av trafikregleringen. På grund av de
tungt vägande skäl, som tala mot anställandet av en sådan rättegång, har
markkommissionen ansett sig böra söka få till stånd en förlikningsmässig
överenskommelse mellan parterna angående dessa områden. En sådan har
också ernåtts inom kommissionen beträffande de olika tvistepunkterna. X
anslutning härtill har vid den ekonomiska uppgörelsen parterna gottskrivits
respektive påförts en större eller mindre del av värdet å de ifrågavarande
markomradena. Avtalet får emellertid givetvis icke på något sätt uppfattas
såsom ett prejudicerande ståndpunktstagande till eventuella tvister av liknande
natur.

Tegelbackens reglering och ordnandet av

trafiklederna mellan Norrmalm och

Södermalm.

1) Markfrågor vid Tegölbäcken.

Yidkommande Tegelbacksområdet bör staden till kronan överlåta erforderlig
mark för den nja linjesträckningen från kajen vid Klara Mälarstrand till
bangårdsområdets sydgräns. Detta område, som har en areal av 1,150 kvadratmeter,
har å Pl. III återgivits med röd färg och bokstaven A.

För de kommunala trafikledernas del erfordras vid den av markkommissionen
förordade lösningen av Tegelbacksfrågan dels det å Pl. III med gul
färg och bokstaven A betecknade, kronan ostridigt tillhöriga området örn
172 kvadratmeter dels ock de å samma plansch med violett färg samt bokstäverna
A, B och C betecknade områdena örn respektive 2,260 kvadratmeter,
7 kvadratmeter och 1,550 kvadratmeter. Vidare behöver staden sannolikt under
någon tid nyttja det å planschen med blå färg betecknade området örn 900
kvadratmeter för vändslinga till den söderifrån framdragna förortsbanan.
Beträffande nämnda violetta och blå områden, vilka ingå i mark, upplåten för
järnvägsändamål enligt stadsfullmäktiges beslut av den 13, den 14 och den
15 juni 1864, må här anföras följande.

Enligt preliminäravtalet skulle de för dettas genomförande erforderliga
markområdena av motsvarande natur »återgå» till staden. I sitt yttrande över
avtalet framhöll djurgårdskommissionen, att kronan gjort gällande, att 1864
års beslut i Stockholms stadsfullmäktige rörande den mark som erfordrades
för järnvägen innebar, att staden överlät marken med äganderätt till kronan
under villkor, att järnvägen kom till stånd; sedan så skett, hade krona-1 full
äganderätt till marken, och staden ägde ingen rätt till densamma. Staden
åter hade gjort gällande, att 1864 års sagda beslut innebar allenast en ändamålsupplåtelse
och att, då marken ej längre disponerades för järnvägsändamål,
densamma skulle utan vidare återgå till staden. Enligt djurgårdskommissionens
mening vore det varken nödigt eller lämpligt att, genom att i avtalet
använda vissa ordalag eller beteckningar, söka i detta fastslå, vilkendera av
ovanberörda olika meningar, som vore den riktiga. Det vore i förevarande
sammanhang fullt tillräckligt, att kronan förklarade sig till staden överlåta

all den rätt, kronan ägde till ifrågavarande violetta områden; därmed skulle
ur avtalet utmönstras allt, som innebure ett ståndspunktstagande i berörda
fråga. Djurgårdskommissionen ansåg, att kronan borde för avståendet av de
violetta områdena av staden erhålla ersättning i motsvarande areal mark,
som erfordrades för järnvägens ändamål inom det ovan omtalade stora området
vid Vintervägen. En lämplig lösning syntes det djurgårdskommissionen
vara, att staden i förevarande sammanhang till kronan av sitt berörda område
överläte så stor areal, som svarade mot ifrågavarande violetta områden samt
det gula vidliggande området, att, därest ej annan kompletterande överenskommelse
träffades, utläggas i en jämnbred sträcka utmed Vintervägsområdets
östra gräns.

Även byggnadsstyrelsen påpekade i sitt yttrande över preliminäravtalet,
att äganderättsförhållandena till bland annat ifrågavarande, genom 1864 års
stadsfullmäktigebeslut upplåtna områden icke syntes vara fullt klarlagda.

De av markkommissionen tillsatta vidräkningsmännen ha i en till kommissionen
avlämnad utredning angående av statens järnvägar använda markområden
mellan Sankt Eriksbron och Södertunneln lämnat en redogörelse
för de närmare omständigheterna vid 1864 års upplåtelse av mark för sammanbindningsbanan.
Därjämte angiva vidräkningsmännen i korthet kronans och
stadens uppfattning beträffande rätten till de nu ifrågavarande områdena. Att
märka är härvid, att tvist även råder mellan parterna angående den rättsliga
betydelsen därav, att de förevarande violetta eller blå områdena må vara
gammal gatumark eller utfylld mark.

Markkommissionen har -— under hänsynstagande till förenämnda tvistefrågor
beträffande de violetta områdena liksom ock till de tvistigheter, som
råda mellan parterna angående bland annat rätten till det å Pl. III med röd
färg och bokstaven B betecknade stora området väster örn nuvarande centralbangården
— funnit att markuppgörelsen i denna del bör ske enligt följande
grunder, därvid givetvis förutsättes att jämväl i övrigt kommissionens förslag
i allt väsentligt godtages.

Det röda området örn 1,150 kvadratmeter avräknas mot enahanda areal
inom de violetta områdena A, B och C. För återstoden av nämnda violetta
områden, vilken återstod utgör 2,667 kvadratmeter, ävensom för det gula
området örn 172 kvadratmeter bör kronan få tillgodoräkna sig enahanda areal,
alltså tillhopa 2,839 kvadratmeter, inom nyssnämnda med röel färg och bokstaven
B betecknade stora område väster om nuvarande centralbangården.
Det blå området, avsett för eventuell vändslinga för den söderifrån framdragna
förortsbanan, bör staden få begagna för nämnda ändamål utan ersättning
så länge förortsbanan icke öppnats för trafik norr om Centralstationen.

2) Markfrågor å Riddarholmen.

Förflyttningen av stambanan å Riddarholmen föranledes, såsom i föregående
avdelning framhållits, av stadens behov att framdraga lokalbana och
ny gatuled öster örn järnvägen. De markområden som beröras av omläggningen
av sammanbindningsbanan å nämnda holme äro särskilt utmärkta å Pl. FV,
vartill torde få hänvisas.

Då järnvägsstyrelsen icke ägde avtala om dispositionen av ifrågavarande
områden i vad dessa tillhöra kronan, kunde någon markuppgörelse härutinnan
icke träffas i samband med preliminäravtalets ingående. De avtalsslutande
parterna voro emellertid därvid eniga örn att tillstyrka att cirka 1,550 kvadratmeter
mark, vilken ansågs tillhöra staden, samt cirka 1,350 kvadratmeter
mark, som ansågs tillhöra kronan, skulle utan ersättning upplåtas till statens
järnvägar, respektive staden, så länge marken användes för de avsedda ändamålen.
Ifrågavarande markområden hade utmärkts å en vid preliminäravtalet
fogad ^dansell. Den mark, som sålunda ansågs tillhöra staden, motsvaras
av följande å den vid denna skrivelse fogade Pl. IV angivna områden, nämligen
dels nr 2, 3, 4, 7 och 8, sistnämnda båda områden i vad de äro belägna nordväst
örn en linje, dragen i förlängningen av riksarkivets nordvästra fasad,
dels nr 10 och 11 dels ock nr 15 och 16, medan den mark, som ansågs tillhöra
kronan, motsvaras av områdena nr 5, 12, 17 och 18 å samma plansch.

Emot en sådan uppgörelse framställdes erinringar från samtliga de över
preliminäravtalet hörda statliga myndigheternas sida.

Djurgårdskommissionen erinrade att olika meningar framförts örn kronans
och stadens rätt till Riddarholmen, däribland till vissa delar av den mark
som i enlighet med nyssnämnda, vid preliminäravtalet fogade plansch förutsattes
tillhöra staden. Djurgårdskommissionen kunde icke förorda, att kronan
nu skulle som del av avtalet godkänna planschen och därmed godkänna stadens
ståndpunkt i berörda markfrågor samt avstå från sina hittillsvarande anspråk
å ifrågavarande områden, detta särskilt som intet behov förelåge av att i
avtalet träffa ett avgörande i sagda fråga. I stället borde enligt djurgårdskommissionens
mening kunna förfaras så, att staden till kronan överläte den rätt,
staden ägde beträffande den mark, som erfordrades för den nya stambanesträckningen,
samt kronan till staden återförde den rätt beträffande de i det
nuvarande banområdet ingående markområden, volka staden till kronan upplåtit
eller överlåtit i samband med banans anläggning. I fråga örn övrig
för stadens trafikleder erforderlig mark ansåg djurgårdskommissionen att
överenskommelse borde träffas i ett sammanhang och då i samband med
regleringen av övriga olösta markfrågor rörande Riddarholmsmarken.

Jämväl byggnadsstyrelsen påpekade, att äganderätten till en del av den
ifrågavarande marken var omtvistad.

Kammarkollegiet framhöll, att då den nya sträckningen av sammanbindningsbanan
å Riddarholmen tillkommit uteslutande i Stockholms stads intresse,
syntes därav följa, att staden icke blott såsom enligt preliminäravtalet
borde betala kostnaderna för arbetets utförande utan också borde gratis tillhandahålla
mark till den nya linjen samt gälda ersättning för ali för kronan
och tredje man uppkommande skada. Någon anledning att kronan skulle
utan ersättning till staden överlåta den mark, som frigjordes genom järnvägens
nya sträckning, syntes ej föreligga. Frågan örn dispositionen av denna
mark syntes emellertid kunna anstå till en allmän uppgörelse mellan kronan
och staden rörande gator och allmänna platser å Riddarholmen.

Kammarkollegiet redogjorde därefter för äganderätten till de områden,

som skulle erfordras för sammanbindningsbanan i dennas nya sträckning.
Därvid framkom att kronan gjorde anspråk på äganderätten till vissa delar
av ifrågavarande områden, vilka enligt preliminäravtalet förutsattes tillhöra
staden. Kollegiet förklarade slutligen sammanfattningsvis att av vad från
kollegiets sida anförts framginge, att kollegiet ej biträdde den i ett vid
preliminäravtalet fogat bihang uttalade uppfattningen, att områdena å Riddarholmen
som erfordrades för gatuändamål borde utan ersättning upplåtas till
staden så länge de användes för nu ifrågavarande nya ändamål, samt ansåge,
att den eventuella ersättning för skada och intrång till vissa fastighetsägare
som enligt berörda bihang skulle bestridas av staden borde gälla icke blott
tredje man utan även kronan. Örn ej på annat sätt kompensation lämnades
för marken, syntes i denna skada böra inräknas, att kronan tillhörig mark
måste tagas i anspråk för den nya bansträckningen.

Markkommissionen anser för sin del nödigt att en så fullständig reglering
nu åvägabringas att, samtidigt som sammanbindningsbanan flyttas något
västerut å Riddarholmen, stadens behov av mark för de nordsydliga trafiklederna
tillgodoses. Yad särskilt beträffar förortsbanan har önskemålet örn
dess framdragande norrut med fog betecknats såsom synnerligen angeläget. All
mark å Riddarholmen, belägen öster örn sammanbindningsbanan i dennas
nya sträckning, erfordras för stadens trafikbehov. "V idare torde för stadens
framtida trafikanordningar — den ifrågasatta nya bron över Söderström i
Södergatans förlängning — även krävas de genom banomläggningen ledigblivna
markområdena väster örn den nya järn vägssträckningen samt mark,
belägen mellan den gamla och den nya banlinjen. Här må anmärkas, att
markkommissionen nedan, i kap. 3 av detta betänkande, vill förorda en uppgörelse
jämväl angående övriga, enskild ej tillhöriga delar av Riddarholmen.

I överensstämmelse med vad förut framhållits bör kronan respektive staden
erhålla den mark, som enligt det nyss sagda tages i anspråk för de olika trafikbehoven,
med äganderätt. Kronans överlåtelse till staden av ifrågavarande
mark torde böra ske under uttryckligt förbehåll att marken endast får användas
såsom öppen plats eller för trafikändamål. Beträffande utnyttjandet av
de staden redan förut tillhöriga områdena nr 20, 22 och 23 synes staden böra
binda sig på enahanda sätt. En formell bekräftelse härav erhålles genom att
markens berörda natur beaktas vid stadsplaneläggningen av områdena. Därest
områdena nr 17, 18, 23 och 24 å Pl. IV komma att tjäna som landfästeplats fölen
från Södermalm hit framdragen gatubro, möter givetvis icke hinder för
staden att, om så befinnes lämpligt och önskvärt, utnyttja marken under broviadukten
såsom upplagsplats eller dylikt.

Såsom en självfallen regel vid den ekonomiska uppgörelsen mellan parterna
bör gälla, att ingendera parten skall på den andres bekostnad få någon obehörig
vinst av banomläggningen. Då järnvägens förflyttning väsentligen
betingas av stadens intresse att kunna framdraga sina trafikleder, har staden
— förutom, såsom förut fastslagits, att bekosta själva omläggningen av järnvägen
— jämväl att anskaffa och gälda den mark, som erfordras för stambanan
i dennas nya läge. I den mån kronan äger rätt till mark, som sålunda
tages i anspråk, skall kronan erhålla gottgörelse därför av staden. Å andra

sidan böra de delar av den äldre bansträckningen, som bliva frilagda genom
järnvägens omläggning, utan ersättning övergå i stadens ägo.

Medan järnvägslinjen över Riddarholmen nu är cirka 8.5—9.5 meter bred,
får den blivande bansträckningen en bredd av cirka 11 meter. Ändringen i
bredden sammanhänger med att enligt de av järnvägsmyndigheterna numera
tillämpade tekniska principerna större avstånd kräves dels mellan
skenparen och dels från spåren till fasta föremål vid sidan av järnvägen.
Breddningen medför att — oaktat järnvägen samtidigt göres betydligt rakare
— en icke oväsentligt större markareal än för närvarande åtgår för bansträckningen.
Då breddningen sker i järnvägens eget intresse, torde den därför
erforderliga marken böra bekostas av kronan.

Kronans överlåtande till staden av denna icke förut tillhöriga markområden
å Riddarholmen öster örn den gamla järn vägssträckningen liksom kronans
avstående till förmån för staden från den rätt, kronan må äga till mark,
belägen mellan den gamla och den nya bansträckningen, torde böra ske i samband
med en ekonomisk uppgörelse mellan parterna, till vilken kommissionen
vill återkomma i det följande.

Såsom av de statliga myndigheternas yttranden jämväl framgår, är äganderätten
till åtskilliga av de områden, som beröras av de av markkommissionen
förordade nya markdispositionerna, förmål för tvist mellan parterna. Den
närmare innebörden av de föreliggande tvistefrågorna har belysts av de av
markkommissionen tillkallade vidräkningsmännen i bland annat en av dem till
kommissionen överlämnad utredning örn mark- och vattenområdena å Riddarholmen.

Storleken och läget av de särskilda markområdena framgår av Pl. IY, där
ett vart av de nu ifrågavarande områdena — samtliga å kartan belägna österom
linjen a-b-c — åsatts ett visst nummer, varjämte i tabellform angivits
arealen för varje område. I anslutning till vidräkningsmännens utredning må
här angående de ifrågavarande markområdena anföras följande.

I såväl den nuvarande som den blivande järn vägssträckningen ingå dels
två områden, vartill kronan har obestridd äganderätt, nämligen nr 6 och 13,
dels ock två områden, som upplåtits enligt 1864 års stadsfullmäktigebeslut
och varom äganderätten är tvistig, nämligen området nr 2, som utgör utfyllningsmark,
och området nr 10, som till en stor del torde ha ingått i den s. k.
Tottska tomten. Härutöver behövas för den nya bansträckningen dels två
områden, vartill kronan har obestridd äganderätt, nämligen nr 8 och 14, dels
två områden, vartill staden har obestridd äganderätt, nämligen nr 4 och 15,
dels ock slutligen fyra områden, vartill äganderätten är emellan parterna
tvistig, nämligen områdena nr 3 och 16, vilka utgöras av utfyllningsmark,
området nr 7, som utgöres av en enligt beslut av 1868 års riksdag till staden
upplåten gångväg, samt området nr 11, huvudsakligen utgörande del av Tottska
tomten. Vissa områden, som ingå i den nuvarande bansträckningen, bliva
överflödiga för järnvägsändamål genom omläggningen. Så är fallet med tre
områden, vartill kronan är obestridd ägare, nämligen nr 5, 12 och 17, samt
tre områden, som upplåtits enligt 1864 års stadsfullmäktigebeslut och varom
äganderätten är tvistig, nämligen områdena nr 1 och 18, som utgöras av

utfyllningsmark, samt området nr 9, som till större delen torde lia ingått i
Tottska tomten. Av områdena öster örn såväl den gamla som den nya bansträckningen
— vilka områden samtliga äro avsedda att tagas i anspråk för
stadens trafikleder — har staden redan tidigare från kronan tillbytt sig områdena
nr 20 och 22. Beträffande den övriga marken inom detta avsnitt,
nämligen området nr 19, som utgöres av utfyllningsmark, och området nr 21,
som till större delen torde ha ingått i Tottska tomten, är äganderätten tvistig
mellan parterna. Slutligen utvisar ägokartan, att mellan den gamla och den
nya bansträckningen ligga två områden, av vilka det ena (nr 23) innehaves
av staden såsom obestridd ägare, medan det andra (nr 24) utgöres av tvistig
utfyllningsmark.

I enlighet med vad förut sagts skall alltså staden till kronan med äganderätt
överlåta de staden ostridigt tillhöriga, å kartan Pl. IV med röd färg
betecknade områdena nr 4 och 15. V idare skall staden till kronan avstå all
den rätt, staden kan äga till de å kartan med brun färg betecknade områdena
nr 2, 3, 7, 10, 11 och 16. A andra sidan skall kronan till staden med äganderätt
överlåta de å kartan med gul färg betecknade områdena nr 5, 12 och 17
samt till förmån för staden avstå från den rätt kronan kan äga till de å kartan
med grön färg betecknade områdena nr 1, 9, 18, 19, 21 och 24.

Den ekonomiska uppgörelse mellan parterna, som föranledes av dessa marköverlåtelser
liksom av att kronan redan förut tillhörig mark å Riddarholmen
måste tagas i anspråk för den nya stambanesträckningen, torde böra verkställas
i enlighet med de huvudprinciper som förut angivits. I den män i
markregleringen ingå områden, vartill äganderätten är mellan parterna tvistig,
lärer därvid det ovan antydda, förlikningsmässiga förfarandet böra vinna
tillämpning. Kommissionen har för sin del funnit att kronan bör i anledning
av de nu ifrågavarande marktransaktionerna å Riddarholmen samt med hänsyn
till vissa utfyllningar m. m., varom redogörelse lämnas nedan i detta
kapitel, tillgodoföras en mellangift av 150,000 kronor.

3) Skada och intrång genom hanomläggningen
å Riddarholmen.

I sistnämnda belopp är icke inräknad ersättning för skada och intrång, som
må komma att vållas kronan såsom ägare till vissa fastigheter å Riddarholmen
utöver att de kronan tillhöriga områdena nr 8 och 14 för tillgodoseende av
stadens behov av sydnordlig trafikled bindas för järn vägsändamål. Härom må
följande anföras:

Till en början må erinras om att enligt det föreliggande förslaget järnvägen
kommer att dragas in i tunnel under sydöstra hörnet av socialstyrelsens
hus. Ett däck anordnas över den nya stambanesträckningen från Riddarholmsbron
till riksarkivets södra fasad och dess tänkta förlängning mot öster. Mellan
järnvägen och Norstedt & Söners fastighet medgiver utrymmet en gatubredd
av 4.1 meter på det smalaste stället. Genom en viss reglering av Tryckerigatan
kan körförbindelse vinnas mellan denna gata och Kungshusplan-Birger
Jarls Torg. Det ändrade läget å järnvägen nödvändiggör icke någon örn -

byggnad av riksarkivets hus, framför vilket alltjämt en passage av ungefär
4 meters bredd kommer att förefinnas utom vid entrén, där denna något inkräktar
på utrymmet. Från Arkivgatan föreslås en trappförbindelse till planet
över järnvägen framför socialstyrelsens hus.

I ovannämnda bihang till 1938 års preliminäravtal uttalades att — eftersom
sammanbindningsbanans förflyttning å Riddarholmen betingades helt av
stadens anläggningar — eventuell ersättning för skada och intrång till vissa
fastighetsägare finge i sin helhet bestridas av staden.

Här må omnämnas att byggnadsstyrelsen i ett den 28 juni 1938 avgivet
yttrande i ämnet framhållit, att skadestånd beträffande socialstyrelsens hus
borde beräknas med hänsyn till hyresförlust under byggnadstiden och sänkning
av hyresvärdet å lokalerna på grund av störningar, som kunde komma
att uppstå på grund av vibration eller ljud från järnvägen. Sänkningen av
hyresvärdet vore svår att för närvarande beräkna. Vid bedömandet av konsekvenserna
för riksarkivet av ett genomförande av förslaget erinrade byggnadsstyrelsen
örn att rivning av riksarkivets byggnad i annat sammanhang redan
diskuterats men ej torde komma att verkställas inom den närmaste framtiden.
När uppförandet på tomten av en nybyggnad bleve aktuell, kunde denna
givetvis icke uppföras pa hela den tomtyta, som den nuvarande byggnaden
uppf oge, utan den måste indragas så långt, att körtrafik kunde upprätthållas
och vändplats erhölles. Härför erfordrades cirka 12 meters gatubredd. Av
den nu bebyggda tomtmarken skulle således omkring 7 meter utmed Arkivgatan
bliva att anses såsom gatumark. Värdet av denna mark uppginge enligt
byggnadsstyrelsens då uttalade mening till 220,500 kronor.

I sitt yttrande över preliminäravtalet framhöll byggnadsstyrelsen att avtalet
icke åtföljdes av något förslag till de ändringar i gällande stadsplan,
vilka skulle påkallas vid ett genomförande av avtalet, varför de konsekvenser
ur stadsplanesynpunkt, som ett godkännande av avtalet skulle medföra, icke
kunde till alla delar bedömas. Efter att hava påpekat, att en rivning av riksarkivets
byggnad i sinom tid kunde befinnas påkallad och att nybyggnad då
icke kunde uppföras i samma gatulinje som den nuvarande, utan finge dragas
längre in på tomten, förklarade byggnadsstyrelsen, att skulle så ske, syntes
staden böra vara skyldig lösa den mark, som därigenom frigjordes, till ett
pris per kvadratmeter, örn vilket redan nu överenskommelse borde träffas.
Vidare syntes det byggnadsstyrelsen, såsom styrelsen ock framhållit i sitt
ovanberörda yttrande av den 28 juni 1938, att ersättning för skada och intrång
i socialstyrelsens hus och nya riksarkivet i sin helhet borde bestridas av
staden. I den mån uppskattning i nämnda hänseenden icke kunde ske förrän
efter järnvägens förflyttning, borde avtalet försetts med bestämmelse av innebörd,
att byggnadsstyrelsen, efter det banans flyttning skett, skulle verkställa
sådan uppskattning.

Såsom av det föregående framgår, förklarade kammarkollegiet i sitt yttrande
över preliminäravtalet, att den nya sträckningen av sammanbindningsbanan
syntes komma att på Riddarholmen medföra bestående skadeverkningar
ur skönhetssynpunkt jämte ekonomisk skada på kronans mark och tomter. Då

sträckningen tillkommit uteslutande i stadens intresse, borde staden bland
annat gälda ersättning för all för kronan uppkommande skada. Omfattningen
av skadorna kunde enligt kammarkollegiets mening ej bedömas, förrän förslag
till stadsplan för områdena å Riddarholmen närmast väster örn järnvägen
blivit upprättat. Det syntes osannolikt, att aktiebolaget P. A. Norstedt
& Söner för sin tomt och kronan för riksarkivets tomt kunde nöja sig med
en bredd på Arkivgatan av endast 4 meter. Alla kostnader, som bleve följden
av genomförandet av en sådan stadsplaneändring, borde staden i avtalet tillförbindas
att gälda och kronan befrias från skyldighet att utgiva gatumarksoch
gatukostnadsersättningar. Beträffande socialstyrelsens hus framhöll
kammarkollegiet, att husets användbarhet såsom bostad och arbetslokal
syntes komma att väsentligt minskas genom bullret från tågen, som komme
att passera under detsamma.

Djurgårdskommissionen påpekade i sitt yttrande, att i preliminäravtalet
saknades bestämmelse örn att kronan icke skulle hava att utgiva gatumarksersättning
eller gatukostnadsbidrag för mark, som genom avtalet överlätes
å kronan, eller för gata som berörde dylik mark eller annan del av den nya
banlinjen.

Stadsplanenämnden framhöll att byggnadsstyrelsens i ovanberörda yttrande
av den 28 juni 1938 gjorda uttalande angående den framdeles erforderliga gatubredden
framför blivande nybyggnad å riksarkivets tomt icke borde få anses
bindande för staden, då frågan örn stadsplan därstädes skulle behandlas.

Markkommissionen anser att, då omläggningen av stambanan å Riddarholmen
väsentligen betingas av stadens intresse, det bör i främsta rummet
ankomma å staden att ersätta skada och intrång som genom omläggningen
vållas kronans fastigheter likaväl som enskild tillhörig fastighet. Då emellertid
omläggningen av stambanan är förknippad med en breddning av järnvägsområdet
samt uppkommande skada och intrång måste anses vara en följd
jämväl härav, synes rättvisan kräva att en emot breddningen svarande del av
ersättningen för skada och intrång å ifrågavarande fastigheter stannar å,
respektive gäldas av kronan. Den del av ersättningen, varför kronan sålunda
bör svara, synes skäligen kunna sättas till 15 procent av det belopp, vartill
skadan och intrånget å fastigheten kunna skattas. Enär den närmare beskaffenheten
och storleken av uppkommande skada och intrång å socialstyrelsens
och riksarkivets byggnader icke torde kunna nu överblickas —
frågan härom är beroende bland annat av huru stort område, som väster örn
järnvägen anses erforderligt till gatumark — lärer det få ankomma å parterna
att framdeles därom träffa överenskommelse eller att lata hänskjuta saken till
skiljemän. Av det belopp, som då befinnes motsvara skadan och intrånget,
har staden alltså att utgiva 85 procent. Anmärkas må att till skada och intrång
å Riddarholmen jämväl bör hänföras kostnaderna för reglering av Tryckerigatan
så att körförbindelse vinnes mellan denna gata och Kungshusplan—-Birger .Taris Torg. Till frågan örn bestämmelser angående gatumarksersättning
och gatukostnadsbidrag återkommer kommissionen nedan. T nu före -

varande sammanhang erinras örn att kronan bör befrias från skyldighet att
utgiva gatumarksersättning och eventuellt gatukostnadsbidrag för den gata,
som må komma att framdragas omedelbart öster om tomten nr 1 i kvarteret
Gråbrödraklostret (gamla riksdagshuset).

4) Markfrågor söder om Riddarholmen.

I fråga örn de markområden, som beröras av omläggningen av stambanan
söder örn Riddarholmen, gåvos icke några särskilda föreskrifter i preliminäravtalet.
Genom skriftväxling mellan järnvägsstyrelsen och stadens bangårdsdelegerade
i januari 1939 bekräftades emellertid att med avtalet avsetts bland
annat att för nämnda banomläggning staden skulle utan kostnad för kronan
ställa all den för ändamålet erforderliga, staden tillhöriga marken till kronans
förfogande, samt att staden å sin sida skulle återfå ledigblivna områden efter
gamla sträckningen, till vilka staden vore ägare.

Markkommissionen önskar påpeka att, såsom framgår av vidräkningsmännens
utredning rörande av statens järnvägar använda markområden mellan
Sankt Eriksbron och Södertunneln, äganderätten till marken å Köttorget är
föremål för tvist mellan parterna, varjämte, enligt vad tidigare omtalats, olika
meningar råda örn innebörden av 1864 års upplåtelse av mark för järnvägsändamål.
Markfrågorna å Köttorget torde ordnas så, att å ena sidan staden
till kronan överlåter den rätt, staden må äga till den för den nya bansträckningen
erforderliga marken, å bifogade karta Pl. V utmärkt med röd färg,
samt att, å den andra sidan, kronan till förmån för staden avstår från den rätt,
kronan enligt 1864 års upplåtelse äger till den gamla bansträckningen, å kartan
betecknad med violett färg. Enahanda förfarande torde böra vinna tillämpning
å Söder Mälarstrand.

5) Utfyllningar m. m.

Ett genomförande av förslaget förutsätter att vissa utfyllningar verkställas
bland annat vid Riddarholmen och Köttorget. Utfyllningarna, vilka äro avsedda
att verkställas vid Köttorget i viss mån av kronan och i övrigt av
staden, framgå av Pl. I. Yad beträffar utfyllningen å östra sidan av Riddarholmen,
vilken skall verkställas av staden, må framhållas, att densamma svarar
mot det ökade markutrymme, som erfordras för framdragande norrut, förutom
av förortsbanan, av en enkelriktad gatuled jämte gångbana. Dessa anordningar
ha givits en sammanlagd bredd av 19 meter. Skulle emellertid framdeles, i
samband med en nedsänkning av förortsbanan i tunnel under Norrström,
gatuleden utmed järnvägsbron dubbelriktas, kräves en ytterligare utfyllning
på ett par meters bredd å östra sidan av Riddarholmen, vilken utfyllning torde
böra åtföljas av en motsvarande förskjutning av Riddarholmskanalen österut.
Eörflyttningen skulle innebära att den vid mitten av förra århundradet
breddade kajen utanför Riddarhuset åter inflyttades.

Parterna torde böra, envar till den andre, avstå från den rätt vederbörande
må äga till de vattenområden, som i enlighet med Pl. I erfordras för att, såsom
utfylld mark, ingå i den andres trafikanordningar. De nu berörda rätts -

överlåtelserna ha, såsom tidigare nämnts, vunnit visst beaktande vid den
ekonomiska uppgörelsen mellan parterna i hithörande delai.

Skada och intrång som genom de ifrågavarande trafikregleringarna vid
Tegelbacken förorsakas fastighet, belägen utanför järnvägsområdet, bör helt
gäldas av staden.

Stockholms centralbangård berörande
markfrågor.

Yad beträffar det statliga och kommunala markbehovet berörande centralbangården
och de till denna angränsande trafiklederna hänvisas till Pl. lilPör
järnvägs- och poständamål erfordras det väster örn centralbangården
belägna området B örn tillhopa 28,760 kvadratmeter, dock att norra delen av
området icke torde behöva tillträdas av kronan förrän efter den 1 januari 1948.
I samband med en omläggning av spårsystemet i trakten av kvarteret Lokstallet
erfordras det därinvid belägna röda området örn 1,003 kvadratmeter.
Vidare har statens järnvägar önskat erhålla obestridd äganderätt till de i bangårdsområdet
insprängda röda områdena örn respektive 113 kvadratmeter,
364 kvadratmeter och 830 kvadratmeter. Slutligen böra de med grön färg utmärkta
områdena örn respektive 10,000 kvadratmeter och 90 kvadratmeter reserveras
för framtida användning för järnvägsändamål.

För stadens trafikändamål erfordras följande med gul färg angivna områden,
nämligen dels de tre områdena utmed Östra Järnvägsgatan om respektive
70 kvadratmeter, 330 kvadratmeter och 1,300 kvadratmeter dels de båda
områdena vid Norra Bantorget om respektive 1,300 kvadratmeter och 1,925
kvadratmeter — dessa områden äro redan nu utarrenderade till staden — dels
området vid Porsgatan örn 640 kvadratmeter dels ock slutligen området vid
Barnhusviken örn 4,150 kvadratmeter. De med brun täckfärg samt bokstäverna
A och B betecknade områdena å respektive 2,500 kvadratmeter och 8 kvadratmeter,
vilka områden ingått i mark upplåten av staden enligt 1923 års bangårdsavtal
för järnvägsändamål, komma att behövas för stadens räkning föi
bland annat ny hall för partihandel med fisk och fördelningscentraler förvissa
företag inom livsmedelsbranschen.

1938 års preliminäravtal avsåg att åvägabringa en uppgörelse beträffande
åtskilliga av de sålunda angivna markfrågorna. Staden överlät sålunda till
kronan mot ersättning nyssnämnda röda områden, till vilka samtliga staden
förutsattes vara ägare. Det stora röda området B väster örn centralbangården
ingick dock i preliminäravtalet med en areal av endast 18,220 kvadratmeter.
Området var nämligen icke avsett att bereda plats jämväl åt bangårdspostkontor.
För sistnämnda ändamål hade i preliminäravtalet intagits bestämmelse
om reservation av centralsaluhallens tomt vid Kungsgatan och marken närmast
nordväst därom. Samtliga nyssnämnda gula områden med i allt väsentligt
samma gränser - överlätos enligt preliminäravtalet av kronan till staden mot
ersättning.

Mot den i preliminäravtalet framlagda uppgörelsen beträffande bangårdsområdena
framställdes från de hörda statliga myndigheternas sida dels vissa

erinringar av mera vittsyftande natur — redogörelse därför har lämnats i
avd. I av detta kapitel, vartill torde få hänvisas -— dels ock vissa anmärkningar
på närmare angivna punkter.

Beträffande de tre röda områdena örn respektive 113 kvadratmeter, 364
kvadratmeter och 830 kvadratmeter framhöll djurgårdskommissionen att det
icke kunnat utredas, på vad sätt statens järnvägar förvärvat rätt till desamma.
Områdena, vilka ingingo i kronans donationer till Stockholms stad, utgjordes
till större delen av gammal gatumark; kronan hade aldrig avhänt sig äganderätten
till denna. Statens järnvägar hade disponerat områdena för nuvarande
ändamål i mer än en mansålder. Med hänsyn till det anförda ansåg djurgårdskommissionen
det icke vara möjligt att från kronans sida gå med på en prejudicerande
överenskommelse, som skulle innebära att kronan till staden utgåve
ersättning för dessa tre områden.

I fråga örn det stora röda området väster örn centralbangården gällde enligt
djurgårdskommissionens mening vad som nyss nämnts om kronans anspråk
på rätt till gatumark ävensom att nu ifrågavarande område torde utgöra utfyllning
i Klara sjö samt att från kronans sida ifrågasatts, huruvida i Norrmalmsdonationen
ingått vattenrätten utmed stadsdelen.

Byggnadsstyrelsen framhöll att äganderättsförhållandena beträffande vissa
i markbytet ingående områden icke syntes vara fullt klarlagda. Detta gällde
bland annat det ifrågavarande stora röda området, vilket utgjordes av utfylld
mark.

Även kammarkollegiet omnämnde, att stadens äganderätt till vissa av ifrågavarande
områden syntes tvivelaktig.

De av markkommissionen tillsatta vidräkningsmännen lia närmare undersökt
och angivit parternas ståndpunkt till de sålunda aktualiserade tvistefrågorna
i sin utredning örn av statens järnvägar använda markområden mellan
Sankt Eriksbron och Södertunneln. Av undersökningen framgår att tvist även
föreligger beträffande det röda området vid Torsgatan örn 1,003 kvadratmeter.
I en särskild utredning har redovisning skett av stadens åtkomst till de olika
områden som ingå i dels det stora röda området väster örn centralbangården
dels ock nyssnämnda röda område vid Torsgatan.

Markkommissionen har till en början funnit, att förutnämnda nied brun
färg betecknade områden örn tillhopa 2,508 kvadratmeter böra återgå till
staden mot det att kronan vid en kommande uppgörelse angående statens järnvägars
övertagande av å kartan med grön färg betecknade områden skall äga att
med full äganderätt tillgodoräkna sig enahanda areal utfylld mark inom sistnämnda
områden. Vid sitt ståndpunktstagande till de ekonomiska konsekvenser,
vilka i övrigt böra följa med en markuppgörelse beträffande bangårdsområde
av nu förevarande omfattning, har kommissionen bland annat tagit del
av den värdering av de flesta av de ifrågavarande markområdena som på upp
drag utförts av arkitekten Arvid Sjöqvist och kaptenen Åke Virgin och återfinnas
i ett av dem den 22 maj 1935 avgivet värderingsutlåtande. De därvid
framkomna värdena ha emellertid icke kunnat oförändrade läggas till grund

för elen av kommissionen nu förordade uppgörelsen bland annat av den anledningen
att hänsyn av dem icke tagits till den mer eller mindre kristiga beskaffenheten
av åtskilliga äganderättsfrågor.

Värderingen av det röda området B väster örn centralbangården måste på
grund av områdets storlek och beskaffenhet tilldraga sig särskilt intresse. Såsom
utgångspunkt för kommissionens värdesättning har i viss mån tjänat den
omständigheten, att vid en år 1936 avslutad förrättning för expropriation för
statens järnvägars räkning av den i ifrågavarande röda område insprängda
tomten nr 8 i kvarteret Tjärbrännaren nämnda tomt asatts ett värde av cirka
425 kronor per kvadratmeter. Under hänsynstagande till att vid en eventuell
kommersiell exploatering av det röda området viss del av detsamma måste
utläggas såsom gata eller öppen plats, med därav föranledda kostnader, samt
under beaktande av den rättstvist, som råder mellan kontrahenterna beträffande
stora delar av den i området ingående marken, har kommissionen,
som dessutom funnit att det även för staden torde föreligga ett visst intresse
av att markbehovet för järnvägens och postens räkning tillgodoses i erforderlig
utsträckning, ansett sig böra stanna vid att låta området ingå i avtalet efter
ett råmarksvärde av 300 kronor per kvadratmeter. Vid uträknandet av det belopp
staden bör gottskrivas för det ifrågavarande röda området bör dock bemärkas,
att kronan vid markuppgörelsen angående Tegelbacksområdet erhållit
ett marktillgodohavande inom det röda området B örn tillhopa 2,839 kvadratmeter.
För återstoden av nämnda röda område, vilken återstod utgör 25,921
kvadratmeter, har alltså kronan av markkommissionen befunnits böra påföras
ett belopp av 7,776,300 kronor.

Vad beträffar övriga nu ifrågavarande områden inom eller invid bangårdsområdet
må här endast nämnas, att de kronan ostridigt tillhöriga båda områdena
vid Norra Bantorget påförts staden efter ett pris av 350 kronor per
kvadratmeter. Ett så pass högt pris synes motiverat bland annat av dessa
områdens läge och därav att områdena, vilka visserligen icke få fasadrätt i
full utsträckning mot bangården, kunna i sin helhet betraktas såsom tomtmark.
Slutligen kan omtalas att kommissionen, med hänsyn såväl till arten av den
tvist, vilken föreligger angående de röda områdena örn 113 kvadratmeter, 364
kvadratmeter och 830 kvadratmeter, som till nämnda områdens belägenhet
inne i centralbangården, låtit dessa områden ingå i parternas ekonomiska
mellanvarande efter ett mycket ringa värde per kvadratmeter.

Under beaktande av vad sålunda anförts samt med hänsynstagande jämväl
till övriga omständigheter har markkommissionen funnit, att staden bör i
mellanvarandet mellan parterna i anledning av den nu behandlade uppgörelsen
angående bangårdsfrågan tillgodoföras en mellangift av 5,599,525 kronor.

Vid den av markkommissionen föranstaltade markinventeringen uppgav
järnvägsstyrelsen att det å den vid detta betänkande fogade Pl. III med gul
färg och bokstaven I betecknade området, vilket område, i areal innehållande
omkring 7,300 kvadratmeter, utgör del av kvarteret Lokstallet, kunde avyttras,
då det icke tjänade något direkt järnvägsändamål. Redan tidigare — den

6 november 1937 — hade mellan järnvägsstyrelsen och en enskild firma träffats
ett villkorligt avtal, enligt vilket firman skulle förvärva sagda område inklusive
en där befintlig förrådsbyggnad för en köpeskilling av omkring 2,240,000
kronor. Något slutgiltigt avtal kom emellertid aldrig till stånd. Då å ena
sidan statens järnvägar, såsom nyss nämnts, behöver utvidga bangårdsområdet
åt väster samt, å den andra sidan, den nu förevarande med gul färg och bokstaven
I betecknade delen av bangårdsområdet icke längre är behövlig för
järnvägsändamål, synes det vara ur järnvägsmyndigheternas synpunkt önskvärt,
att ett slags utbyte kommer till stånd. En försäljning av det ifrågavarande
gula området skulle, åtminstone till en del, täcka utgiften för fastighetsförvärvet
utmed västra sidan av bangårdsområdet. Stadens representanter
i kommissionen ha, även för att underlätta den nu förevarande större uppgörelsen
mellan kronan och staden, ansett sig kunna förorda att staden ställer
sig som köpare till ifrågavarande gula område i kvarteret Lokstallet.

Kommissionen har på grund av det anförda funnit lämpligt medtaga förevarande
del av kvarteret Lokstallet i uppgörelsen mellan kronan och staden.
Området har på uppdrag av kommissionen värderats av intendenten i byggnadsstyrelsen
Knut Bildmark och intendenten å stadens fastighetskontor
Jarl Berg; och hava dessa värderingsman i ett den 16 februari 1940 avgivet utlåtande
värderat området med därå befintliga byggnader till 2,380,000 kronor.
Vid värderingen, som hänfört sig till det i augusti 1939 rådande prisläget, har
förutsatts ett utnyttjande av området i överensstämmelse med av Kungl. Maj:t
den 30 december 1938 fastställd stadsplan. Vidare har förutsatts att till området
hör fasadrätt mot statens järnvägars banområde. Hänsyn har också
tagits till att området besväras av skyldighet att utgiva gatumarksersättning
för Lokstallsgatan. En eventuell enskild köpare av området har sålunda att
utgiva dylik ersättning som av värderingsmännen uppskattats till 125,000
kronor.

Markkommissionen har funnit påkallat att företaga någon jämkning uppåt
av det av värderingsmännen åsätta värdet. Staden bör sålunda enligt kommissionens
mening för den ifrågavarande delen av kvarteret Lokstallet i
mellanvarandet mellan parterna påföras ett belopp av 2,555,000 kronor, motsvarande
ett markvärde av —- oberäknat nyssberörda gatumarksersättning —
350 kronor per kvadratmeter. Genom att Lokstallsområdet sålunda medtages
i uppgörelsen angående bangårdsområdet kommer alltså stadens slutliga tillgodohavande
i anledning av nämnda uppgörelse att sjunka till 3,044,525
kronor.

I övrigt må beträffande uppgörelsen i denna del här allenast omnämnas
att densamma förutsätter att kronan frikallas från skyldighet att utgiva gatumarksersättning
och gatukostnadsbidrag för de gator som må framdragas
invid det röda området B väster örn centralbangården; skulle emellertid fråga
uppkomma örn exploatering av det röda området för andra ändamål, är ägaren
till samma område icke befriad från sina lagenliga skyldigheter i förevarande
avseende beträffande de gator och öppna platser, som må komma att förläggas
inom området.

(53

Slutligen må i fråga om dispositionsrätten till de överlåtna områdena anmärkas,
att överlåtaren — vare sig denne är kronan eller staden lärer vilja
genom uppsägning av de hyres- och arrendekontrakt, som kunna ha träffats
med enskilda rörande olika fastigheter, i av förvärvaren önskad omfattning
medverka till att den sistnämnde kan få fritt disponera över till honom överlåtna
områden från tillträdesdagen eller så snart som möjligt därefter.

Till vissa spörsmål av mera speciell karaktär berörande nu ifrågavarande
delar av uppgörelsen återkommer kommissionen nedan i kap. 7.

KAP. 2.

Kvarteret Jericho nr 7 och 8.

I enlighet med Kungl. Maj:ts därom i proposition nr 294 till 1939 års riksdag
framlagda förslag ha fastigheterna nr 11, 12, 13 och 20 i kvarteret Jericho
i Stockholm inköpts för telegrafverkets räkning.

Fastighetsförvärvet föranleddes av en underdånig skrivelse den 18 april
1939 från telegrafstyrelsen, vari styrelsen, efter att ha erinrat om att telegrafverket
då i nämnda kvarter ägde två fastighetskomplex, det ena med adressnummer
Jakobsbergsgatan 24 och Lästmakargatan 21, färdigställt år 1912, och
det andra med adressnummer Jakobsbergsgatan 18—22 och Lästmakargatan
15—17, färdigställt år 1936, framhöll, att det inom kort komme att bliva nödvändigt
att anskaffa lämpligt belägna tomtutrymmen för telegrafverkets nuvarande
och framtida behov i Stockholm. Förutom de nyssnämnda fastigheterna
borde enligt telegrafstyrelsens mening förvärv ske av de Stockholms
stad tillhöriga fastigheterna nr 7 och 8 i kvarteret Jericho; och anförde styrelsen
härom i sin ifrågavarande skrivelse bland annat följande:

Ur telegrafverkets synpunkt vore det högeligen önskvärt att även kunna
förvärva de Stockholms stad tillhöriga fastigheterna vid Lästmakargatan, som
ligga mellan telegrafverkets och Schumachers fastighetskomplex. På förfrågan
har emellertid Stockholms stads fastighetskontor meddelat, att »frågan uppkommit
örn dessa tomters användning för visst stadens eget ändamål och
att kontoret i avvaktan på resultatet av pågående utredningar härom icke har
möjlighet att nu ingå på förhandlingar om eventuell försäljning av tomterna».

Ett förvärv av de två ifrågavarande fastigheterna vore emellertid så mycket
mera önskvärt, som blivande utbyggnad av namnanropsstationen lämpligen
bör äga rum i anslutning till stationens nuvarande lokaler, vilket endast kari
ske genom tillbyggnad av den nuvarande stationsfastigheten utmed Lästmakargatan.
Telegrafstyrelsen finner det därför vara lämpligt, att frågan örn
inköp för telegrafverkets räkning av de Stockholms stad tillhöriga fastigheterna
kunde tagas upp i samband med pågående underhandlingar örn tomtuppgörelse
mellan staten och staden.

Telegrafstyrelsen hemställde därför — förutom örn inköp av fastigheterna
nr 11, 12, 13 och 20 i kvarteret Jericho — att frågan örn inköp av fastigheterna
nr 7 och 8 i samma kvarter måtte överlämnas till förhandlingsdelegerade
rörande markuppgörelse mellan staten och staden.

Med hänsyn till vad telegrafstyrelsen anfört örn betydelsen av ett förvärv
jämväl av sistnämnda båda fastigheter ansåg vederbörande departementschef,
att ett dylikt överlämnande borde ske; och överlämnade Kungl. Maj:t med
skrivelse den 22 juni 1939 telegrafstyrelsens omförmälda framställning av
den 18 april 1939, i vad avser frågan om inköp för telegrafverkets räkning av
fastigheterna nr 7 och 8 i kvarteret Jericho, till markkommissionen för att av
kommissionen tagas i övervägande i samband med det kommissionen lämnade
utredningsuppdraget.

Redan dessförinnan hade telegrafstyrelsen — därtill föranledd av en av
markkommissionen gjord förfrågan om de markproblem som kunde föreligga
mellan styrelsen och staden — i skrivelse till kommissionen av den 15 juni
1939 framfört önskemålet att få förvärva fastigheterna nr 7 och 8 i kvarteret
Jericho. Styrelsen påpekade därvid, att de då av telegrafverket ägda fastigheterna
i kvarteret disponerades för stora och synnerligen dyrbara stationsanläggningar
ävensom för linjedistriktsförvaltningen i Stockholm. Till följd
av de senare årens ökning i fråga om telefonabonnemang och telefontrafik
vöre nuvarande utrymmen otillräckliga. Styrelsen påpekade vidare, att riksdagen
då godkänt inköpet av fastigheterna nr 11, 12, 13 och 20 i kvarteret. Ur
telegrafverkets synpunkt vore det emellertid mycket önskvärt, ja till och med
nödvändigt, att även kunna förvärva fastigheterna nr 7 och 8 i kvarteret, vilka
fastigheter läge mellan telegrafverkets dåvarande fastigheter och de fastigheter,
som omfattades av riksdagens nyssberörda godkännande. Ett förvärv
av fastigheterna nr 7 och 8 vore särskilt påkallat, enär blivande utbyggnad av
den s. k. namnanropsstationen i Stockholm borde äga rum i anslutning till
stationens nuvarande lokaler, vilket endast kunde ske genom tillbyggnad av
stationsfastigheten utmed Lästmakargatan.

Markkommissionen har ansett sig böra i det nu förevarande markbytesavtalet
även upptaga frågan örn förvärv för telegrafverkets räkning av stadens
ifrågavarande båda fastigheter nr 7 och 8 i kvarteret Jericho.

Fastigheterna, vilka hava en sammanlagd areal av 556.1 kvadratmeter och
ett taxeringsvärde av tillhopa 153,000 kronor, lia pa anmodan av kommissionen
värderats av intendenten i byggnadsstyrelsen Knut Bildmark och ingenjören å
stadens fastighetskontor, kapten Åke Virgin. Av värderingsutlåtandet, dagtecknat
den 3 november 1939, framgår, att enligt fastställd stadsplan Lästmakargatan
utmed kvarteret skall på visst sätt vidgas, varjämte gatan utmed fastigheterna
skall sänkas omkring l.o meter. Beträffande värderingen uttala värderingsmännen
bland annat att fastigheterna ha mindre gott butiksläge men att det
centrala läget i närheten av Stureplan verkar höjande på tomtmarkens värde
under det att deras belägenhet vid Lästmakargatans branta backe ned mot
Norrlandsgatan medför en värdeminskning. Efter en beräkning av byggnadskostnaden
och avkastningsvärdet för en nybyggnad på tomterna ha värderingsmännen
åsatt de båda fastigheterna nr 7 och 8 ett värde av respektive 140,000
kronor och 160,000 kronor eller tillsammans 300,000 kronor. Detta'' värde förutsätter
dels att staden befriar köparen från skyldighet att framdeles utgiva
gatumarksersättning för Lästmakargatans vidgning, dels att köparen avstår
från skadeståndsanspråk för de möjliga olägenheter, som kunna uppstå vid
tomternas bebyggande till följd av att gatan utmed desamma vid denna tidpunkt
eventuellt ännu icke blivit reglerad till fastställt höjdläge. Staden bör
emellertid på lämpligaste sätt ordna gatan i anslutning till en blivande nybyggnad
på tomterna, örn dessa skulle bebyggas tidigare än en slutlig reglering
av gatans höjdläge.

G04 40

• 5

Då å ena sidan staden synes kunna undvara de ifrågavarande båda fastigheterna
samt, å den andra sidan, ett förvärv av desamma för telegrafverkets
räkning synes angeläget, vill markkommissionen föreslå, att fastigheterna ingå
i det förevarande markbytesavtalet. Yad köpeskillingen beträffar torde det
av värderingsmännen åsätta värdet — under de av dem angivna förutsättningarna
— böra godtagas.

Anmärkas må att fastigheterna för närvarande äro besvärade av inteckningslån
å tillhopa 53,705 kronor 30 öre; då kronan bör gälda den däremot svarande
delen av köpeskillingen genom övertagande av betalningsansvaret för berörda
lån, bör kronan i mellanvarandet mellan kontrahenterna påföras 246,294 kronor
70 öre.

KAP. 3.

Västra delen av Riddarholmen.

Tomtmarken å Riddarholmen äges till större delen av kronan. Enskild
ägare finnes endast till en tomt, nämligen kvarteret Kungl. Boktryckaren
nr 1, vilken fastighet äges av aktiebolaget P. A. Norstedt & Söner. I övrigt
är Stockholms stad ägare till tomtmarken å Riddarholmen. Staden innehar
sålunda äganderätten till fastigheterna kvarteret Kidskär nr 2 (det s. k. västra
gymnasiehuset) och kvarteret Västertorn nr 2 (stadens auktionsverk och
arkiv). Vidare nyttjar staden fastigheten kvarteret Kidskär nr 1 (det s. k.
östra gymnasiehuset) men rätten till sistnämnda fastighet är mellan kronan
och staden tvistig.

Vad beträffar den å Riddarholmen väster örn sammanbindningsbanan belägna,
nu såsom gata, öppen plats eller hamnområde disponerade marken
märkes till en början, att nämnda mark i stor omfattning utgör del av de
kronan ostridigt tillhöriga tomtområdena. Härutinnan hänvisas till den vid
detta betänkande fogade kartan, märkt Pl. IV, å vilken ifrågavarande tomt delar

_liksom den Norstedtska tomten — lämnats ofärgade. Till belysning

av det sagda må nämnas, att över 70 procent av den för kvarteret Kungshuset
nr 1 (Mångelska palatset) och kvarteret Kidskär nr 4 (kammarrättens hus)
tidigare gemensamma tomten är tagen i anspråk för allmän trafik samt att
detsamma är fallet med hela den väster örn sammanbindningsbanan belägna
delen av den s. k. Geterska tomten.

För Riddarholmen har aldrig fastställts någon stadsplan enligt nutida
begrepp. Den nu för trafikändamål nyttjade marken torde emellertid till en
del få anses ingå såsom gatumark i en »av ålder» bestående stadsplan. Äganderätten
till denna gatumark »av ålder», vilken å Pl. IV utmärkts med prickning,
är mellan kronan och staden stridig. Detsamma är fallet med större delen av
den såsom hamnområde begagnade marken. Av all den ifrågavarande, föi
trafik- eller hamnändamål disponerade marken är staden obestridd ägare till
allenast fyra smärre gatubitar invid kvarteret Kungl. Boktryckaren nr 1 (A,
B, C och D å kartan). I detta sammanhang må omnämnas att genom nådiga
brev den 4 februari 1829 och den 13 juni 1865 vissa kronan tillhöriga områden
å Riddarholmen upplåtits för hamn- respektive trafikändamål.

Statsmakterna ha vid fyrfaldiga tillfällen såväl tidigare som senare givit
uttryck åt önskemålet, att kronan måtte förvärva all tomtmark å Riddarholmen.
De skäl som tala för en sådan anordning äro alltför uppenbara för att behöva
här närmare angivas; erinras må endast om Riddarholmens centrala läge i
närheten av kanslihuset och den redan föreliggande koncentrationen av statliga
ämbetsbyggnader till holmen.

I början av 1900-talet framkommo flera förslag, avseende en reglering av

kiÖnans och stadens markinnehav a Riddarholmen. I samband med väckt förslag
om förläggning av det nya kanslihuset till nordvästra delen av Riddarholmen
avgav sålunda staden ett den 19 mars 1900 dagtecknat förslag till
bytesavtal, enligt vilket staden skulle till kronan överlåta bland annat auktionsverkets
tomt och de båda gymnasieliustomterna nied den mellanliggande
gränden. Sedan därefter tanke uppkommit att förlägga kanslihuset till sydvästra
delen av Riddarholmen och en ny ämbetsbyggnad för kammarrätten
lii. fl. ämbetsverk å holmens nordvästra elei, framlade staden ett nytt, den 12
december 1901 dagtecknat förslag till bytesavtal, innebärande, utöver vad som
omfattades a\ det föregående förslaget, en fullständig reglering av kronans oell
stadens markmellanhavanden å Riddarholmen. Enligt förslaget skulle staden
eihålla full äganderätt till de sedan gammalt såsom gata eller öppen plats
nyttjade områden, som icke erfordrades för kronans då aktuella byggnadsplaner;
viss framtida ändring av byggnadsplan för riksarkivets och socialstyrelsens
nuvarande byggnader möjliggjordes även. I proposition (nr 34)
till 1902 års riksdag föreslog Kungl. Majit riksdagen att, med godkännande
av sistnämnda förslag till bytesavtal, medgiva användandet av vissa medel
för bland annat de byggnadsföretag, vilkas genomförande hade utgjort förutsättningen
för bytesavtalet. Propositionen avslogs av riksdagen, därvid såsom
motivering bland annat anfördes att det icke vore med god hushållning
förenat att rasera de byggnader, å vilkas plats det nya kanslihuset skulle upp
föras. Riksdagen framhöll emellertid även i sin underdåniga skrivelse, att
riksdagen funne ändamålsenligt att stadens samtliga byggnader å Riddarholmen
förvärvades för statsverkets räkning

I det av tillkallade sakkunniga år 1925 avgivna betänkandet angående ordnandet
av statens byggnadsverksamhet inom Stockholm (statens off. utredn.
1925: 15) upptogs även (å sid. 71—80) frågan om reglering mellan kronan och
staden av markfrågorna å Riddarholmen. Med utgångspunkt från att stads
plan för Riddarholmen komme att antagas i enlighet med ett av byggnadssakkunniga
upprättat förslag förordade de sakkunniga en uppgörelse mellan
kronan och staden, enligt vilken å ena sidan staden till kronan överlät sin
rätt till auktionsverkets fastighet, gymnasiehusen med mellanliggande gränd
samt den mark som i övrigt erfordrades för vissa av byggnadssakkunniga för
kronans räkning projekterade nya byggnadsföretag å Riddarholmen m. m. och
å andra sidan kronan till staden överlät sin rätt till åtskillig mark, avsedd att
tjäna såsom gata eller öppen plats.

Kammarkollegiet hade den 17 december 1924 avlåtit en underdånig skrivelse
med hemställan örn inledande av förhandlingar mellan kronan och staden
rörande dispositionen av det för närvarande såsom hamnplan använda området
å Riddarholmen jämte därmed sammanhängande andra frågor beträffande Riddarholmen
mark och tomter m. m. Kungl. Maj:t överlämnade den 16 septem
ber 1925 skrivelsen till kronans fastighetskommission av år 1925 att tagas i
övervägande vid fullgörandet av det nämnda kommission meddelade uppdraget
att ombesörja de utredningar och underhandlingar mellan kronan och staden,
som avsåges i riksdagens skrivelse den 31 maj 1925, nr 264.1)

1) Härom mera nedan i kap. 6.

Genom Kungl. Majlis skrivelse den 2 november 1928 erhöll fastighetskommissionen
sedermera i uppdrag bland annat att underhandla med staden
rörande reglering av samtliga kronans och stadens mellanhavanden å Riddarholmen.
Fastighetskommissionens uppgift har från och med år 1933 övertagits
av djurgårdskommissionen; men hade något förhandlingsresultat härutinnan
ännu vid tiden för markkommissionens tillsättande icke framkommit.

I anledning av den av markkommissionen verkställda förfrågningen angående
markproblem, som borde göras till föremål för förhandlingar mellan
kronan och staden, har ånyo — av, förutom andra, byggnadsstyrelsen — understrukits
kronans intresse av att förvärva de staden tillhöriga tomterna å
Riddarholmen.

Markkommisslonen.

Såväl det förut omnämnda, i proposition till 1902 års riksdag framlagda
förslaget till bytesavtal som byggnadssakkunnigas förslag till markuppgörelse
förutsätter att den statliga bebyggelsen å Riddarholmen sker i enlighet med
vissa på förhand fixerade byggnadsplan!''. Då svårigheter onekligen möta att
nu definitivt fastslå det lämpligaste sättet för kronans utnyttjande av byggnadsmarken
å Riddarholmen har den tanken framförts, att äganderättsförhållandena
å nämnda holme borde mellan kronan och staden ordnas utan att lösningen
knötes alltför strängt till en i detalj utformad stadsplan.

En uppgörelse, som icke alltför hårt binder kronans framtida utnyttjande
av den byggbara marken å Riddarholmen, skulle i formellt avseende kunna
ske efter endera av två huvudlinjer. Antingen skulle kronan kunna försäkra
sig örn äganderätten till all mark å Riddarholmen, givetvis dock under visst
hänsynstagande till trafik- och hamnbehoven. Eller också skulle kronan kunna
begränsa sig till att förvärva äganderätt till de områden vilka, såvitt nu kan
bedömas, komma att erfordras för statlig byggnadsverksamhet, medan staden
skulle bliva ägare till gator och öppna platser, därvid staden borde förbinda
sig att under vissa omständigheter tillhandahålla kronan sådana delar av
nämnda mark som framdeles kunde befinnas erforderliga för kronans byggnadsändamål.

Den förra huvudlinjen sjnes på det klaraste och mest överskådliga sättet
leda till det åsyftade resultatet. En reglering av markfrågorna å Riddarholmen,
i den mån förslag därom icke redan framlagts i kap. 1 av detta betänkande,
torde därför böra ske så att kronan förvärvar all stadens mark å
ifrågavarande del av Riddarholmen, d. v. s. väster om linjen a—b—c å bifogade
karta, märkt Pl. IV. Kronan får därigenom möjlighet att på lämpligt sätt
utnyttja marken för sina byggnadsändamål. Det må hållas för visst, att kronan
därvid kommer att pietetsfullt beakta Riddarholmens traditioner, som anknyta
i högre grad till rikets än till stadens historia.

Emellertid böra vissa inskränkningar i kronans dispositionsrätt göras,
väsentligen med hänsyn till den å Riddarholmen förlagda hamnrörelsen; och
må därom anföras följande.

De vid Mälaren belägna kajerna å Riddarholmen hava sedan lång lid till -

baka använts för en del av den fartygstrafik, som från Stockholm bedrives
på Mälaren, Hjälmaren, Göta kanal och Sveriges södra kuster. Staden har
därvid bland annat disponerat det område, som å bilagda karta, märkt Pl. IV,
är betecknat med streckning. På detta område lia uppförts tre varuskjul samt
en tullpaviljong och några mindre kiosker. Enligt vad hamnstyrelsen meddelat
kommissionen komma från och med sommaren 1940, på grund av en rationalisering
av lastnings- och lossningsarbetet för hamnarbetarekårens vidkommande,
dessa kajer att ytterligare utnyttjas, i det att dit kommer att förläggas
alla båtar på Mälaren, som icke gå i närtrafik, samt vidare båtar på Hjälmaren,
Södertälje, Nyköping, Linköping och Norrköping ävensom båtarna på Göta
kanal och på Sveriges sydöstra och södra kuster. Härigenom skulle kajsträckan
komma att helt och hållet tagas i anspråk.

På grund av att ifrågavarande sjötrafik särskilt omfattar styckegods torde
båtarna böra ha en central förläggningsplats. Någon annan lämplig sådan
plats än Riddarholmen finnes icke för närvarande. Avsevärda hinder av såväl
ekonomisk som annan art möta med hänsyn härtill mot en bortflyttning av
ångbåtstrafiken fran Riddarholmen. Hå därtill kommer att hamnverksamheten
lämnar ett inslag av liv och rörelse åt stadsbilden, finner markkommissionen
starka skäl tala för att den även framdeles bibehålies å platsen. Härvid förutsätter
kommissionen givetvis, att icke till Riddarholmen förlägges hamnverksamhet
av sådan beskaffenhet att den verkar störande för de där förlagda
ämbetsverken.

^ ad beträffar omfattningen av den mark å Riddarholmen, som bör för
ändamålet reserveras, har hamnstyrelsen i anledning av förfrågan från markkommissionen
förklarat, att, i stort sett, de å kartan Pl. IV med streckning
betecknade områdena vore nödiga för hamnändamål. Endast örn ett av varuskjulen
— det mellersta — finge ombyggas och något förstoras, så att de
lokaler, som vore inrymda i tullpaviljongen, där kunde finna ersättning, skulle
hamnstyrelsen, såvitt nu kunde bedömas, kunna undvara någon del av
kajplanet eller det område, varå paviljongen är uppförd, å kartan begränsad
med bokstäverna d, e, f, g, h och d.

Hamnstyrelsens berörda önskemål torde böra tillmötesgås. Staden bör
alltså medgivas rätt att allt framgent disponera det å kartan med streckning
betecknade området för hamnändamål, den med bokstäverna d, e, f, g, li och d
utmärkta marken dock endast sa länge den erfordras för tullpaviljongen.
Hetta innebär bland annat, att så länge det streckade området utnyttjas för
hamnändamål detsamma icke får tagas i anspråk för statlig bebyggelse med
mindre särskild överenskommelse därom träffas mellan kronan och staden.

Såsom nyss antytts bör hamnrörelse av annat slag än som för närvarande
bedrives å området icke heller i fortsättningen tillåtas där. Tyngre lasttrafik
som föranleder uppförandet av lastkranar eller andra dylika skrymmande eller
bullersamma anordningar får självfallet icke ifrågakomma å Riddarholmen.
Hänsyn till stadsbilden förbjuder även att för hamnrörelsen uppföras byggnader
till större takhöjd än omkring 3 meter. Såsom en garanti härvidlag bör
gälla att för uppförandet av ny byggnad eller vidtagande av annan anordning
av stadigvarande natur Kungl. Maj:ts tillstånd bör inhämtas.

Kronan bör medgiva att tillfartsled tili hamnplanet från Riddarholmsbron
tvärs över holmen alltid må hållas öppen. I detta sammanhang kan omnämnas
att den å Pl. I åsyftade trafikregleringen bland annat innebär att en ny körtrafikled
öppnas mellan Köttorget, å ena sidan, samt Södra Riddarholmshamnen,
å den andra sidan.

I övrigt böra gator och öppna platser å Riddarholmen hållas öppna för
allmänheten och, i erforderlig utsträckning, för den allmänna trafiken. Underhåll,
belysning och renhållning av nämnda områden bör jämväl i fortsättningen
ombesörjas och bekostas av staden.

Den ekonomiska uppgörelse mellan kronan och staden, som bör följa med
en reglering av markförhållandena å Riddarholmen i enlighet med det föiut
sagda, måste i hög grad bliva beroende av att i icke obetydlig omfattning tvist
råder mellan kronan och staden angående rätten till eller gränserna för de
ifrågavarande områdena. Såsom ovan i kap. 1 omförmälts ha de av markkommissionen
tillkallade vidräkningsmännen verkställt en utredning om mark- och
vattenområdena å Riddarholmen. Utredningen, som i koncentrerad form angiver
parternas ståndpunkter beträffande de olika tvistepunkterna, är bland
annat grundad å de genom riksarkivets försorg verkställda utredningarna
rörande statens mark och tomter i Stockholm (del I) liksom å vissa av borgarrådet
H. Sundberg verkställda, i manuskript föreliggande utredningar om
Riddarholmen.

Av vidräkningsmännens utlåtande framgår att staden äger obestridd rätt
till de å kartan Pl. IY med röd färg betecknade områdena men att tvist råder
mellan parterna angående äganderätten till den a samma karta med brun fäig
betecknade marken. Stadens äganderätt till fastigheten kvarteret Kidskär
nr 2 (västra gymnasiehuset) samt till de fyra, å kartan Pl. IY med A, B, C
och D utmärkta gatudelarna invid Norstedtska komplexet är alltså icke ifrågasatt
från kronans sida. Vidare är det ostridigt att staden äger fastigheten
kvarteret Västertorn nr 2 (auktionskammaren och stadsarkivet med det s. k.
Birger Jarls torn). Tvist råder emellertid örn den rätta sträckningen av den
södra och västra gränsen för denna tomt.

Bland tvistefrågorna märkes vidare den örn rätten till fastigheten kvarteret
Kidskär nr 1 (östra gymnasiehuset). I enlighet med nådigt brev den 21 juli
1813 skulle nämnda fastighet, som tidigare tillhört riddarholmsförsamlmgen
men vid dennas upphörande överlåtits till finska församlingens disposition,
för evärderliga tider avträdas och upplåtas till skolhus för huvudstadens
katedralskola samt nödiga rum för lärarna därstädes emot det att Stockholms
stad till finska församlingen såsom ersättning för huset likaledes evärderligen
erlade en årlig avgift av 666 riksdaler 32 skillingar banko, motsvarande 1,000
kronor. I samband med omorganisationen av stadens elementarläroverk i
början av 1880-talet ingick det i huset inrymda läroverket i andra läroverk
med lokaler annorstädes i staden. Ifrågavarande fastighet har emellertid
jämväl i fortsättningen använts för skoländamål, ehuru av annan art än det
som avsågs med den ursprungliga upplåtelsen. Från kronans sida har gjorts
gällande att fastigheten upplåtits till staden endast med dispositionsrätt under

villköl- bland annat att den användes för gymnasieundervisningen. Staden
förmenar däremot att, sedan Stockholms gymnasium uppgått i de nya läro\erken,

ningsrätt till fastigheten. Äganderätten till den mellan gymnasiehusen belägna
stadsägan nr 224 är icke heller ostridig mellan parterna.

I övrigt hysa parterna olika meningar om vem av deni som är rätter ägare
till stora delar av de nuvarande för hamn- eller trafikändamål utnyttjade
områdena å Riddarholmen. Tvist råder sålunda örn de båda å kartan med
E och F betecknade områdena invid kvarteret Gråbrödraklostret, vidare örn
den del av förra tomten nr 6 i kvarteret Riddarholmen, varå det av staden
ai 1845 inköpta före detta sundhetskollegii hus var beläget (det rektangulära
området väster om kvarteret Kungshuset), än ytterligare om stora utfyllda
områden runt holmen samt slutligen örn all gatumark »av ålder».

På föranstaltande av markkommissionen lia fastigheterna kvarteret Västerum
nr 2, kvarteret Ridskär nr 1 och 2 samt stadsägan nr 224 värderats av
intendenterna K. Bildmark och J. Berg. Värderingsmännen lia framlagt sina
beräkningar i två den 10 respektive den 11 februari 1940 dagtecknade värderingsutlåtanden.
Värderingarna hänföra sig till det i augusti 1939 rådande
prisläget.

^ ärdenngen av kvarteret Västertorn nr 2 avser endast en viss del av tomten, i
areal innehållande omkring 2,960 kvadratmeter. I norr har sålunda ur värderingen
uteslutits den del av tomten som för närvarande är utlagd till Norra
Riddarholmshamnen, i areal utgörande omkring 260 kvadratmeter. Vidare lia
värderingsmännen såsom gräns för tomten åt väster följt det å kartan Pl. IV
med lod fäig angivna områdets västra gräns. I söder ha värderingsmännen
däremot gått ungefär efter gränsen för den nuvarande bebyggelsen och inhägnaden.
Vid värderingen lia värderingsmännen, i överensstämmelse med
av kommissionen lämnade anvisningar, förutsatt, att arkivbyggnaden och
tornet skola såsom kulturhistoriskt värdefulla byggnader för framtiden bibehållas.
Däremot lia värderingsmännen icke ansett sig böra ingå på frågan,
huruvida fastigheterna med hänsyn till sitt nuvarande användningssätt kunna
ha ett särskilt värde för staden. Under angivna förutsättningar anse värderingsmännen,
att ifrågavarande del av fastigheten kvarteret Västertorn nr 2
har ett värde av 1,000,000 kronor.

A äidei ingen av fastigheterna kvarteret Ividskär nr 1 och 2 avser tomternas
hela arealer, utgörande 859.3 kvadratmeter för tomten nr 1 och 771 kvadratmeter
för tomten nr 2. Vid värderingen av den förra tomten har, i enlighet
med markkommissionens därutinnan intagna ståndpunkt, förutsatts, att östra
gymnasiehuset såsom kulturhistoriskt värdefull byggnad skall för framtiden
bibehållas, att på den del av tomten, varå på kartan tomtnumret är placerat,
får uppföras en byggnad till högst en vånings höjd samt att tomten i övrigt
icke får bebyggas. Förutsättning för värderingen av tomten nr 2 är, att en
eventuell nybyggnad på tomten icke får uppföras på större yta och icke till
större höjd än den nuvarande byggnaden samt att tomten i övrigt skall lärn -

nas obebyggd. Värderingsmännen anse att fastigheterna under angivna förutsättningar
ha ett värde, tomten nr 1 av 180,000 kronor och tomten nr 2 av

225,000 kronor. Stadsägan nr 224, som i areal innehåller omkring 145 kvadratmeter,
har värderats till 10,000 kronor.

De av värderingsmännen sålunda angivna värdena torde böra godtagas.
Emellertid påkallas vissa jämkningar bland annat av hänsyn till de förut
nämnda rättstvisterna. Vad beträffar kvarteret Kidskär nr 1 bör emellertid
beaktas att, då gymnasiehuset å nämnda tomt är avsett att bevaras för framtiden
samt tomten i övrigt förutsättes skola utnyttjas för bebyggelse i allenast
obetydlig omfattning, det vid värderingen framkomna värdet är att uppfatta
väsentligen som en kapitalisering av det nuvarande bruksvärdet. Med hänsyn
härtill och till arten av den tvist som föreligger mellan parterna angående
denna fastighet synes därför fastigheten böra övergå till kronan mot det
att staden tillgodoföres det av värderingsmännen angivna värdet med i stort
sett allenast den reduktion som betingas av att kronan övertager stadens förpliktelse
gentemot finska församlingen.

Beträffande fastigheten Västertorn har, förutom tvistigheterna i fråga örn
gränserna m. m., av kommissionen uppmärksammats, att den till tomten
förlagda byggnaden för stadens auktionsverk anses med hänsyn till sitt läge
särskilt förmånlig samt att vissa svårigheter kunna möta för staden att erhålla
lokaler å annan lämplig plats för ändamålet.

Vad angår de av värderingsmännen i enlighet med kommissionens direktiv
uppställda förutsättningarna örn bevarande av vissa byggnader av kulturhistoriskt
intresse samt örn inskränkningar i bebyggelsen av vissa områden
med hänsyn till stadsbilden, vill kommissionen påpeka att en förändring i
läget härvidlag kan uppkomma genom eldsvådor eller förstörelse av annat
slag. Då därtill kommer att kronan genom stadens rättsöverlåtelser erhåller
full och oinskränkt dispositionsrätt till större delen av marken å Riddarholmen,
skulle händelser av nyssberörda art kunna föranleda en radikal omgestaltning
av bebyggelsen å holmen; att häri ligger ett potentiellt värde
utöver det av värderingsmännen åsätta å den till kronan överlåtna marken
kan icke förnekas. I detta sammanhang må även omnämnas att taxeringsvärdena
för fastigheterna kvarteret Västertorn nr 2 samt kvarteret Kidskär
nr 1 och 2 ligga icke obetydligt högre än de av värderingsmännen angivna
värdena.

I övrigt har vid den ekonomiska uppgörelsen beträffande förevarande del
av Riddarholmen beaktats betydelsen av att staden nu erhåller en ostridig
rätt att för all framtid begagna Riddarholmen såsom hamnplats. Å andra
sidan har från stadens sida påpekats att staden kommer att få svara för underhåll,
renhållning och belysning av gator och öppna platser å Riddarholmen utan
att staden kan i vanlig stadsplanemässig ordning inverka på den närmare
dispositionen av dessa områden.

Under hänsynstagande till vad sålunda framkommit och efter att hava tagit
del av de olika rättstvisterna får kommissionen föreslå att staden bör i anledning
av uppgörelsen beträffande Riddarholmen i mellanvarandet mellan

parterna tillgodoföras ett belopp av 1,445,000 kronor. Kommissionen utgår
härvid ifrån att kronan övertager stadens förpliktelse gentemot finska församlingen
för fastigheten kvarteret Kidskär nr 1.

Beträffande uppgörelsen i denna del må härutöver allenast framhållas, att
staden självfallet i fortsättningen bör befrias från skyldighet att förvärva
mark för gator å Riddarholmen samt från kostnader för anläggning av nya
eller ändrade trafikleder därstädes, allt naturligtvis under förutsättning att
trafikleden icke, såsom t. ex. kan bli fallet med den tilltänkta leden från
Södermalm, tillkommer just i anledning av stadens särskilda önskan.

KAP. 4.

Fastigheter i Staden mellan broarna och å
Kungsholmen.

Avd. I. Området mellan Myntgatan, Yästerlånggatan, Storkyrkobrinken
oell Riddarhustoi*get.

Den 7 oktober 1932 anbefallde Kungl Majit kronans fastighetskommission
av år 1925 att upptaga förhandlingar med Stockholms stad rörande eventuella
ändringar i stadsplanen för området mellan Myntgatan, Västerlånggatan,
Storkyrkobrinken och Riddarhustorget ävensom beträffande förvärv för
kronans räkning av mark inom samma område. Fastighetskommission ens
uppgift har från och med år 1933 övertagits av djurgårdskommissionen;
men hade något förhandlingsresultat härutinnan ännu vid tiden för markkommissionens
tillsättande icke framkommit.

I anledning av den av markkommissionen verkställda förfrågningen angående
markproblem, som borde göras till föremål för förhandlingar mellan
kronan och staden, har byggnadsstyrelsen framhållit att staten hade intresse
att förvärva staden tillhöriga fastigheter i närheten av kanslihuset, däribland
all staden tillhörig mark inom här ifrågavarande område.

1900_1926 för en sammanlagd kostnad av bortåt 3 miljoner kronor. Under

åren 1930—1932 ha vissa av de inköpta byggnaderna utmed Myntgatan nedra
vits.

Tidigare utredningar ha givit vid handen, att förevarande område vid
Myntgatan lämpligen bör stadsplaneregleras på sätt Pl. Yl utvisar. Enligt
en av byggnadsstyrelsens utredningsbyrå den 8 november 1934 uppgjord,
den 15 februari 1937 bearbetad skissritning skulle å den nya triangulära
tomten kunna uppföras en byggnad till en höjd av, i stort sett, fyra våningar
jämte en indragen våning.

Markkommissionen.

Den stora triangulära byggnadstomt, som bildas vid den ifrågasatta stadsplaneregleringen,
synes böra förvärvas av kronan. Dess omedelbara närhet
till kanslihuset gör den nämligen synnerligen lämplig såsom plats för en statlig
byggnad.

Stadens del av området — å Pl. Yl återgiven nied röd kantlinje samt
bokstäverna a, b, c, d, e, f, g, h, i, k, 1, m och a — har på föranstaltande av

markkommissionen värderats av intendenterna K. Bildmark och J. Berg. I det
av värderingsmännen avgivna, den 19 januari 1940 dagtecknade utlåtandet har
förutsatts, att stadsplan för området fastställes i överensstämmelse med Pl. Yl,
att den för bebyggande avsedda delen av området får bebyggas till nyssangivna
höjd samt att det å samma plansch med prickning betecknade gårdsområdet
lämnas obebyggt. Därjämte har förutsatts att kronan såsom blivande ägare till
det ifrågavarande området befrias från skyldighet att till staden utgiva gatumarksersättning
för Myntgatans vidgning utmed området.

Vid värderingen har det ifrågavarande markområdet, vilket i areal innehåller
omkring 2,360 kvadratmeter, åsatts ett värde av 1,750,000 kronor. Kalkylerna
till värderingen — som bland annat avse det beräknade hyresvärdet för
lokalerna i den av byggnadsstyrelsens utredningsbyrå skisserade bebyggelsen
ävensom de uppskattade kostnaderna för rivning av befintliga byggnader och
för uppförande av en ny byggnad — äro baserade på i augusti 1939 rådande
prisläge.

Mai kkommissionen finner, att det resultat, vari den av kommissionen
föranstaltade värderingen utmynnat, i och för sig är av beskaffenhet att kunna
godtagas. Det av värderingsmännen åsätta värdet motsvarar i genomsnitt
omkring 742 kronor per kvadratmeter. Vid ifrågavarande markuppgörelse bör
emellertid även följande omständigheter uppmärksammas.

Såsom Pl. VI utvisar ingår i ifrågavarande område delar av Stenbadstu-, Kolmätar
ochKlockgjutargränderna. Från kronans sida göres gällande att dylik gatumaik
inom staden mellan broarna i fall av förevarande beskaffenhet bör utan
ersättning överlämnas till kronan. Liknande synpunkter framfördes av
kronan vid Kanslihus-Kungsholmsuppgörelsen 1928; och vunno de då ett
visst beaktande.

Beträffande tvisten må hänvisas till dels riksarkivets »Utredningar
iöiande statens mark och tomter», del II, dels den för stadens räkning av
numera borgarrådet Halvar G. F. Sundberg verkställda utredningen »Örn
äganderätten till kvarteren Nemesis, Mars och Vulcanus samt angränsande
mark» (tryckt i Stockholms stadskollegii utlåtanden och memorial 1925),
dels ock en av numera kammarrådet Sten Grönvall år 1925 verkställd »Utredning
angående kronans rätt till viss mark inom staden mellan broarna jämte
vattenområdet utanför stadsdelen».

Markkommissionen anser att den tvistiga beskaffenheten av ifrågavarande
gatudelar bör vinna tillbörligt beaktande vid uppgörelsen. Därvid bör emellertid
även bemärkas, att igenläggandet av gränderna i viss mån motväges av
Myntgatans breddning. Genom att det nya kvarteret Aglaurus icke framdrages
längre at sydväst än som angivits å planschen erhåller kronan en
öppen plats framför sina byggnader. Denna plats, som kommer att utgöra
en fortsättning av Riddarhustorget, blir av betydelse bland annat såsom
parkeringsplats för motorfordon, vilka besöka trakten på grund av ärenden till
de kringliggande statliga förvaltningsbyggnaderna.

I detta sammanhang må ock nämnas, att kronan i egenskap av ägare till

kvarteret Mars och Vulcanus (Kanslihuset) blir skyldig att till staden utgiva
lagenlig gatumarksersättning för Myntgatans vidgning i enlighet med här
ifrågavarande stadsplaneförslag.1) Vidare erinras om att, då kvarteret Aglaurus
ombildas på sätt framgår av planschen, Salvii gränd kommer att igenläggas
i sin utmed Myntgatan belägna del.

Under hänsynstagande till de sålunda omförmälda omständigheterna har
kommissionen ansett sig böra framlägga följande förslag till uppgörelse
härutinnan.

Staden överlåter till kronan all den rätt staden äger till det å Pl. VI med
röd kantfärg samt bokstäverna a, b, c, d, e, f, g, h, i, k, 1, m och a betecknade
området. Vidare avstår staden från den rätt till gatumarksersättning för
Myntgatans breddning i enlighet med den förutsatta stadsplanen, som staden
äger göra gällande mot kronan såsom ägare icke blott till den nu överlåtna
fasta egendomen utan även till kvarteret Mars och Vulcanus, i den mån gatumarksersättning
för sistnämnda kvarter icke redan tidigare fixerats.* 2) Kronan
avstår från varje anspråk på ersättning för den med den ifrågasatta stadsplaneringen
åsyftade igenläggningen av Salvii gränd, varjämte kronan till
förmån för staden avsäger sig ali den rätt kronan må äga till den del av
samma gränd som är avsedd att ingå i kvarteret Aglaurus, sådant detta kommer
att te sig efter stadsplaneförslaget genomförande. I anledning av vad sålunda
avtalats betalar kronan till staden 1,750,000 kronor, därav 2,739 kronor 35
öre genom övertagande av betalningsansvaret för ett fastigheten nr 8 i kvarteret
Lychaon besvärande inteckningslån.

I samband med utläggandet av kvarteret Aglaurus i enlighet med stadsplaneförslaget
lärer staden komma att stå såsom ägare till åtminstone en del
av nämnda kvarter. Då kronan torde vara intresserad av att förvärva jämväl
det nybildade kvarteret Aglaurus eller så stor del därav som möjligt, synes
lämpligt att kronan genom nu förevarande avtal tillförsäkras företrädesrätt
till förvärv av stadens omförmälda mark.

Avd. II. Gamla rådhuset.

Enligt det förslag, som de s. k. kanslihusdelegerade den 28 augusti 1926
framlade angående reglerandet av vissa tomtfrågor berörande den nya byggnaden
för Kungl. Maj:ts kansli, skulle staden till kronan med äganderätt överlämna
bland annat gamla rådhuset (f. d. Bondeska palatset) jämte tillhörande
tomtdelar av fastigheten nr 1 i kvarteret Nemesis.

Till stöd för sitt förslag härutinnan framhöllo kanslihusdelegerade bland
annat följande:

Man kunde knappast tänka sig möjligheten av att enbart i kvarteren
Vulcanus och Mars (ungefärligen motsvarande nuvarande kanslihustomten)
sammantränga statsrådsberedningen och samtliga departement, som avsåges
skola förläggas till det nya kanslihuset. Dessutom tillkomme kravet på en
allmän lokalreserv. Någon väsentligt ökad höjd ansåge sig delegerade med

1) Jfr punkt 8:o andril stycket av 1!)28 års Kanslihus-Kungsholmsavtal.

2) Jfr punkt 8:o första stycket av 1028 års Kanslihus-Kungsholmsavtal.

hänsyn till gamla rådhuset och stadsbilden i allmänhet förhindrade att förutsätta.
Fasthölles önskemålet att inom ett och samma byggnadskomplex
samla alla de begärda lokalerna, måste alltså ytterligare markområde disponeras
i omedelbart grannskap till kvarteren Vulcanus och Mars. Delegerade
vore för sin del ense med byggnadsstyrelsen, att den naturliga och enligt
delegerades mening praktiskt taget enda utvägen för vidgning av området
vore ett förvärv av kvarteret Nemesis (gamla rådhuset). Detta kvarter utgjorde
nämligen tillsammans med kvarteren Mars och Vulcanus en naturlig
enhet, väl lämpad för ifrågavarande ändamål. Genom överbyggande av Rådhusgränden
kunde här även förbindelsegångar skapas mellan gamla rådhuset
och det övriga kanslihuskomplexet, en anordning, som knappast läte sig
göra över den i framtiden kanske starkt trafikerade och dessutom väsentligt
breddade Myntgatan.

Då emellertid i gamla rådhuset ej utrymme kunde beredas för mer än ett
större departement, kvarstode fortfarande kravet på möjligheter till framtida
utvidgningar, d. v. s. en begärd allmän lokalreserv.

Det kunde härvid ifrågasättas, huruvida icke denna lokalreserv med uppoffrande
av önskemålet örn departementens samlande i ett byggnadskomplex
först borde komma i åtanke vid utnyttjandet av den föreslagna utvidgningen.
De i det övriga byggnadskomplexet förlagda departementen skulle härigenom
erhålla möjligheter till framtida utvidgningar eller omgrupperingar genom
att denna lokalreserv i större eller mindre utsträckning toges i bruk.

Oavsett de sålunda genom kanslihusets lokalbehov väckta kraven på statens
förvärvande av gamla rådhuset kunde även framhållas, hurusom denna byggnad
genom sitt läge i en trakt, där större delen av statens ämbetsverk i Stockholm
redan läge koncentrerade, vore synnerligen väl ägnad för inrymmande av
även andra statsinstitutioner än Kungl. Maj:ts kansli.

Nämnas må att gamla rådhuset — i enlighet med värdering av förste
ingenjören å stadens fastighetsavdelning G. Ernst Eggert och arkitekten hos
byggnadsstyrelsen A. Sjöqvist — jämlikt kanslihusdelegerades förslag skulle
överlåtas för ett pris av sammanlagt 2,164,000 kronor.

Kronans fastighetskommission av år 1925, som yttrade sig över kanslihusdelegerades
förslag, stannade icke i samma mening som delegerade i vad
angår lämpligheten av att kronan skulle från staden förvärva och till allmän
lokalreserv för de i det egentliga kanslihuskomplexet inrymda departementen
avsätta fastigheten i kvarteret Nemesis. I anslutning till vissa av fastighetskommissionen
gjorda beräkningar angående lokalreserven i det tillämnade
kanslihuset anförde kommissionen följande:

Kommissionen anser utredningen hava visat, att de i det egentliga kanslihuskomplexet
inrymda departementens behov av lokalreserv för överskådlig
framtid kan fullt tillfredsställande tillgodoses inom sagda komplex, och att
det sålunda ej är påkallat att nu försäkra sig örn ytterligare lokalreserv för
dessa departement. Kommissionen anser också, att, även om man ej delar
kommissionens sistangivna ståndpunkt, tillräcklig utredning likväl icke förebringats
därom, att denna eventuellt behövliga ytterligare lokalreserv ej med
större fördel kunde ernås genom kanslihuskomplexets utvidgning söderut än,
som rådhusförslaget innebär, västerut.

Kommissionen anser sig på grund av det ovan anförda icke kunna tillstyrka
ett antagande från kronans sida av det föreliggande förslagsavtalet
i oförändrad form. Ytterligare skäl för detta avstyrkande har kommissionen
funnit däri, att å ena sidan statsverkets kostnader för dessa tjänstelokaler

inom den nuvarande gamla rådhusbyggnaden skulle ställa sig avsevärt högre,
än en nybyggnad med motsvarande rumsantal och tillhörande tomt inom
ifrågavarande del av staden kan antagas betinga, samt å andra sidan ett utvinnande
av ytterligare lokaler å denna fastighet ej kan ifrågakomma, enär
nuvarande byggnader enligt avtalet icke skulle få undergå någon väsentlig
ändring.

Kommissionen delar till fullo åsikten därom, att Stockholms gamla radhus
bör bevaras såsom ett kulturhistoriskt monument, men finner det naturligt,
örn Stockholms stad bibehålies vid sin rätt och möjlighet att själv taga en
pietetsfull omvårdnad örn denna märkliga och med stadens historia så intimt
förbundna byggnad.

Byggnadsstyrelsen uttalade att, även efter någon inskränkning i den av
fastighetskommissionen angivna lokalreserven, denna dock torde vara så pass
omfattande, att ett behov av förvärv för kronans räkning av rådhuset för
vinnande av erforderliga reservutrymmen för Kungl. Maj:ts kansli näppeligen
kunde sägas för närvarande föreligga. Utan att frångå av byggnadsstyrelsen
tidigare uttalad uppfattning att vid framtida behov den naturliga utvidgningen
av byggnaden för Kungl. Maj:ts kansli måste anses böra ske västerut genom
anlitande av det gamla rådhuset, allra helst därigenom med fördel kunde
vinnas kommunikation mellan i komplexet i sin helhet förlagda avdelningar
av kansliet, ansåge byggnadsstyrelsen dock, med hänsyn såväl till den, efter
vad styrelsen för det dåvarande kunde bedöma, fullt betryggande lokalreserv,
som stöde att vinna inom en å kvarteren Mars och Vulcanus uppförd kanslibyggnad,
som ock till den höga kostnad, som ett förvärv av rådhuset otvivelaktigt
skulle betinga, ett dylikt förvärv för statsverkets räkning för det dåvarande
och i förenämnda sammanhang icke vara av behovet påkallat.

Vid ärendets föredragning i statsrådet den 15 oktober 1926 anförde statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet, efter gemensam beredning
med statsrådet och chefen för finansdepartementet, angående det ifrågasatta
förvärvet av gamla rådhuset följande:

I fråga örn förvärv av gamla rådhuset föreligger en bestämd meningsskiljaktighet,
grundad på olika uppfattningar angående det lokalbehov, som
genom det nya kanslihuset bör tillgodoses. I detta avseende synes mig uppenbart,
att ett förvärv för statens räkning av denna byggnad endast bör ske,
för såvitt ett trängande behov därav föreligger. Gamla rådhuset har under
avsevärd tid utgjort en av huvudstadens centrala kommunala byggnader och
ideella skäl torde starkt tala för att detta betydande kulturminnesmärke allt
fortfarande förblir i stadens ägo. Uppenbarligen kan ej heller en byggnad
av den kulturhistoriska betydelse, som rådhuset äger, i statens hand underkastas
några mera betydande förändringar, vilket även i avtalsförslaget förutsatts.
Dess omdaning till lämpliga ämbetslokaler för statsverket torde därför
bliva en svårlöst och kostsam uppgift. Vad slutligen angår kravet på lokalutrymme
inom det nya kanslihuset, så synes en avvikelse från det ursprungliga
programmet därutinnan, att ett större departement, exempelvis
försvarsdepartementet, icke finge sina lokaler förlagda i omedelbart sammanhang
med övriga departement, icke behöva innebära någon olägenhet av avgörande
betydelse, då lokaler för ett dylikt departement redan nu finnas i
närheten av kanslihuset. Beträffande åter den erforderliga lokalreserven, så

framgår det av den av kronans fastighetskommission oell byggnadsstyrelsen
verkställda utredningen, att sådan reserv i skälig omfattning kan påräknas
inom det ifrågsatta nya kanslihuset, utan att gamla rådhusets utrymmen härför
behöva tagas i anspråk.

Vid nu anförda förhållanden synas tillräckliga skäl icke föreligga för fullföljande
av förslaget, att kronan skulle förvärva gamla rådhuset jämte därtill
hörande tomt.

I enlighet därmed uteslöts gamla rådhuset ur det markavtal, som sedermera
avslöts mellan kronan och staden angående kanslihuset m. nr.

Här må även nämnas att statens byggnadssakkunniga i sitt år 1925 avgivna
betänkande (statens off. utredn. 1925: 15) ifrågasatt ett förvärv argamla
rådhuset för Svea hovrätts räkning. Hovrätten skulle, enligt nämnda
sakkunnigas av planritning åtföljda beräkningar, i byggnaden kunna erhålla
58 salar och tjänsterum med en sammanlagd nyttig golvyta av 1,350 kvadratmeter
samt 115 fönster.

I anledning av den av markkommissionen föranstaltade inventeringen av
mellan kronan och staden föreliggande önskemål i fråga om ömsesidiga markförvärv
har byggnadsstyrelsen framhållit, att kronan hade intresse av sitt
förvärva gamla rådhuset.

Markkominissionen.

Markkommissionen har beaktat de starka skäl, som tala för att kronan förvärvar
ifrågavarande, i kanslihusets omedelbara närhet belägna fastighet.
Fastigheten, som för närvarande utnyttjas av bland annat stadens gatukontor,
kan av staden avvaras så snart andra lokaler anskaffats. På grand av det
sålunda sagda synes ifrågavarande fastighet, kvarteret Nemesis nr 1, böra
ingå i förevarande markuppgörelse. Då emellertid gamla rådhuset är en
byggnad, som av kulturhistoriska skäl måste bevaras, synes köpeskillingen
icke kunna bestämmas högre än till, i stort sett, det kapitaliserade bruksvärdet.

Fastigheten kvarteret Nemesis nr 1, som har en areal av omkring 2,560
kvadratmeter och å kartan Pl. VI utmärkts med röd kantlinje samt bokstäverna
n, o, p, q och n, har på uppdrag av markkommissionen värderats av intendenterna
K. Bildmark och J. Berg. Värderingsmännen ha i ett den 19 februari
1940 avgivet värderingsutlåtande -— hänförande sig till det i augusti 1939
rådande prisläget och under förutsättning, att byggnaden skall, såsom kulturhistoriskt
värdefull, bibehållas för framtiden — värderat fastigheten till

900,000 kronor.

Delegaterna i kommissionen ha å ömse sidor enat sig örn att ifrågavarande
fastighet bör, under nyssberörda villkor i avseende å det framtida bevarandet,
ingå i förevarande markbytesavtal. Det av värderingsmännen åsätta värdet
torde böra godtagas såsom köpeskilling. Nämnda värde kan väl, med hänsyn
till å ena sidan att byggnaden icke får rivas eller eljest i mera avsevärd
mån omformas och å andra sidan att byggnaden erfordrar betydande och kostsamma
inre arbeten, synas något högt. Emellertid måste, på sätt närmare

utvecklats i kap. 3 här ovan i fråga om vissa fastigheter å Riddarholmen,
vilka likaledes böra av kulturhistoriska skäl bevaras, en viss hänsyn tagas
till det ekonomiska övervärde, som kan aktualiseras genom eldsolyckor och
dylikt.

Avd. lil. Karolinska institutet.

Fastigheterna nr 3 och 4 i kvarteret Glasbruket, vilka upptagas av byggnader
för Karolinska mediko-kirurgiska institutet, ha en areal av sammanlagt
omkring 10,474 kvadratmeter.

Vid den av markkommissionen föranstaltade markinventeringen uttalades
från stadens sida önskemål att få förvärva ifrågavarande fastigheter.

I planen för uppförandet av Karolinska sjukhuset ingår även en överflyttning
av Karolinska institutet intill Norrbackaområdet. Av de etapper, som
beräknas för planens slutliga realiserande, utgör dock institutets fullständiga
flyttning en av de sista.

IMarkko m missionen.

För staden föreligger stort intresse att få förvärva fastigheterna nr 3 och 4
i kvarteret Glasbruket. Fastigheternas närhet till stadshuset gör dem mycket
lämpliga till plats för en kommunal byggnad. Vidare behöver staden råda
över fastigheterna — liksom över vissa delar av Serafimerlasarettets område
—- med hänsyn till vissa projekterade stadsplaneregleringar, vilka antytts ovan
i detta betänkande, 1 kap. I avd., och åsyfta att sammanbinda den till Bolinders
Plan framdragna Klarabergsgatan med Norr Mälarstrand. Med hänsyn
härtill och då fastigheterna tämligen snart torde kunna av kronan avvaras,
har markkommissionen funnit dem böra ingå i förevarande markbytesavtal.

Fastigheterna ha på föranstaltande av kommissionen värderats av intendenterna
K. Bildmark och J. Berg. Dessa lia i ett den 17 februari 1940 avgivet
värderingsutlåtande — hänförande sig till det i augusti 1939 rådande
prisläget — förklarat sig anse fastigheterna med därå befintliga byggnader
ha ett sammanlagt värde av 4,250,000 kronor. Vid värderingen ha värderingsmännen
förutsatt kvarterets exploatering för bostadsbebyggelse efter en stadsplan,
uppgjord enligt allmänt tillämpade normer, därvid hushöjderna antagits
utgöra sex våningar.

Markkommissionen finner att, med hänsyn icke minst till fastigheternas
synnerligen fördelaktiga läge, desamma böra ingå i bytesavtalet efter ett något
högre värde än det dem av värderingsmännen åsätta. Enligt kommissionens
förslag bör staden för ifrågavarande fastigheter i mellanvarandet mellan
parterna påföras ett belopp av 4,503,820 kronor, motsvarande ett pris av 430
kronor per kvadratmeter.

C04 40

KAP. 5.

Karl XII:s Torg och Karl XIII:» Torg samt
Humlegården.

Beträffande frågorna, när och hur Karl XII:s Torg (kvarteret Norrström
nr 3) och Karl XIII:s Torg (Kungsträdgården i egentlig mening; kvarteret
Kungl. Trädgården nr 4) kommo i kronans hand, torde få hänvisas till dels
riksarkivets utredningar angående kronans mark och tomter i Stockholm del V
dels ock ett av borgarrådet H. Sundberg den 24 april 1935 avgivet utlåtande
angående stadens rätt till Karl XII:s Torg och Karl XIII:s Torg. (Bih. till
stadskollegiets uti. och mern. nr 14 för 1935.)

Av nämnda utredningar inhämtas bland annat att Karl XII:s Torg omfattar
mark, som tidigare ingick i den s. k. arsenalstomten. Denna tomt donerades
1647 till riksmarsken Jakob de la Gardie, vilken här uppförde sitt berömda
palats, kallat Makalös. Genom Karl XI:s reduktion kom tomten sedermera
åter i kronans ägo, och äganderätten till densamma har därefter icke avhänts
kronan. Sedan det de la Gardieska palatset, vilket sist nyttjades som dramatisk
teater, den 24 november 1825 nedbrunnit, nedrevos kvarstående byggnadsdelar
påföljande år. Arbetet med platsens avjämnande torde hava slutförts
under 1830-talets början. Sedan denna tid synes området hava disponerats
såsom öppen plats. Genom kungl, brev den 8 maj 1868 till Överståthållarämbetet
lämnade Kungl. Majit tillstånd till uppsättande av Karl XII:s
staty inom området.

När Karl XIIIis Torg eller Kungsträdgården i egentlig mening kom i
kronans besittning, är icke med säkerhet känt; möjligen skedde det redan
under konung Karl Knutssons regeringstid. Att den nuvarande Kungsträdgården
fanns 1636, då Norrmalm donerades till staden, torde vara ställt utom
allt tvivel. Området synes hava använts såsom en konungens trädgård. Allmänheten
synes under 1700-talet hava erhållit tillträde till området. Under
samma århundrade uppfördes ett orangeri och ett trädgårdsmästarboställe i
trädgården. Det förra, som låg i områdets norra del nära Hamngatan och
sedermera utnyttjades såsom arsenal och förlustelselokal, nedrevs 1851. Trädgardsmästarbostället
lag pa den plats, vilken 1865 uppläts till Ateljébyggnadsaktiebolaget
för uppförande av den ännu kvarstående, numera av kronan inlösta
s. k. ateljébyggnaden. 1821 avtäcktes Karl XIILs staty å området, och
påföljande år förordnade Kungl. Majit att platsen skulle benämnas Karl
XIIIis Torg. 1871 lämnade Kungl. Majit tillstånd till uppförande av Molins
fontän å torget.

De av markkommissionen tillkallade vidräkningsmännen, sekreteraren i
kammarkollegiet P. Gavelius och stadens ombudsman J. E. Johansson, hava i
av dem verkställda utredningar angående Karl XIIis Torg och Karl XIIIis
Torg sammanfattat kronans och stadens ståndpunkt till de ägande- och disposi -

tionsrättspörsmål som anknyta till nämnda platser och angränsande gator. Av
utredningarna framgår, att kronans äganderätt till Kungsträdgården och
f. d. arsenalstomten är ostridig samt att områdena, vilka i areal innehålla
sammanlagt över 35,000 kvadratmeter, äro att betrakta såsom tomtmark.
Begränsningslinjen mellan Karl XIII:s Torg och omgivande gator har fastställts
i ett i samband med regleringen av äganderättsförhållandena å Helgeandsholmen
tillkommet, den 12 november 1895 och den 8 februari 1898 dagtecknat
avtal mellan kronan och staden. Linjen är utmärkt å bilagda karta,
märkt Pl. VII, under benämningen »gräns enligt 1895 års avtal». Beträffande
gränserna för arsenalstomten — Karl XII:s Torg —- råder, såsom av vidräkningsmännens
utredning framgår, tvist mellan kronan och staden. Äganderätten
till Kungsträdgårdsgatan och de hithörande delarna av Arsenals- och
Strömgatorna är ävenledes omtvistad.

Någon uttrycklig upplåtelse till staden av Karl XII:s Torg föreligger icke.
I detta sammanhang må även erinras örn den tvist som uppkommit mellan
kronan och staden i anledning av att staden låtit till Karl XII:s Torg förlägga
en pumpstation.

Vad beträffar dispositionen av Karl XIII:s Torg bör nämnas att staden i
ett den 24 mars 1874 mellan överintendentsämbetet och stadens drätselnämnd
upprättat kontrakt förband sig att ombesörja vården och underhållet av
nämnda torg med undantag för befintliga statyer och Molins fontän mot en
ersättning av 5,000 kronor örn året. Den 4 februari 1907 beslöto stadsvall
mäktige på framställning från överintendentsämbetet att staden efter den 1
april samma år skulle bestrida kostnaderna för vården och underhållet av
Karl XIII:s Torg. Härefter har något bidrag härtill icke erhållits av kronan.

Däremot erlägger kronan fortfarande gaturenhållningsavgift till staden för
Kungsträdgården med 1,978 kronor årligen, beräknad för Hamngatan, Kungsträdgårdsgatan
och Strömgatan, men däremot icke för Arsenalsgatan.

Då man sökte efter plats för Nationalmuseum, var norra delen av Kungsträdgården
starkt ifrågasatt, och detsamma var fallet, då frågan om Operabyggnadens
lämpligaste placering var före. Senast har ifrågasatts att där uppföra
det nya kanslihuset; och må härom omtalas följande.

Enligt de ovan i kap. 3 omförmälda, i samband med projekteringen av det
nya kanslihusbygget av staden åren 1900 och 1901 avgivna förslagen till bytesavtal
mellan kronan och staden skulle kronan avstå vissa fastigheter till staden
samt därutöver dels ställa till stadens förfogande mark för breddning av
Hamngatan till 18 meter på södra sidan mellan Västra Trädgårdsgatan och
Kungsträdgårdsgatan dels ock förbinda sig att »för all framtid lämna den
återstående ej bebyggda delen av Kungsträdgården mellan Hamngatan och
Norrström obebyggd samt förty medgiva, att samma del av Kungsträdgården
intages i stadsplanen såsom öppen plats». Staden skulle enligt bytesavtalen
dels till kronan överlåta vissa fastigheter m. m. å Riddarholmen dels ock
utgiva en mellangiftssumma å 1,000,000 kronor.

I en till 1902 års riksdag avlåten proposition (nr 34) föreslog Kungl. Maji

riksdagen att, med godkännande av 1901 års förslag till bytesavtal mellan
kronan och staden, medgiva disposition av vissa medel för uppförande avkanslihus
å Riddarholmen. Beträffande en tanke att förlägga kanslihuset till
Kungsträdgården — ett förslag därom av innebörd, att en större monumentalbyggnad
skulle uppföras i områdets norra del, hade upprättats av arkitekten
C. Möller — framhöll föredragande departementschefen att, frånsett att byggnadsgrunden
vore otillfredsställande, berörda område i och för sig erbjöde
en lämplig byggnadsplats. Utan synnerligt nödfall torde emellertid kronan
icke böra för byggnadsändamål taga i anspråk en av huvudstadens av ålder
mest uppskattade och centralast belägna offentliga platser. Ett sådant nödläge
förelåge icke enligt departementschefens mening. Att Stockholms stad
velat åt staden såsom öppen plats bevara den icke bebyggda delen av Kungsträdgården
mellan Hamngatan och Norrström fann departementschefen helt
naturligt. Och då de av staden till kronan gjorda utfästelserna innefattade
fullt vederlag för det servitut, som genom kronans tillförbindande att för ali
framtid lämna berörda område obebyggt bomme att belasta Kungsträdgården,
ansåg han att vad staden i denna del påyrkat icke borde möta gensägelse.
Propositionen avslogs emellertid av riksdagen.

Efter ytterligare utredningar med förslag till kanslihusets förläggande dels
på dess nuvarande plats dels på Riddarholmen, framlade Kungl. Majit i
proposition (nr 96) till 1905 års riksdag förslag till uppförande av kanslihus
m. m. i Kungsträdgården. Dåvarande departementschefen, som fann nyssnämnda
andra förslag till förläggning av kanslihuset icke godtagbara, ansåg
att på grund därav synnerligt nödfall förelåg att förlägga kanslihuset till
Kungsträdgården. Det i propositionen framlagda byggnadsförslaget, som
uPPgj01''ts av arkitekten Ludv. Peterson, omfattade en sammanhängande svit
av ämbetsbyggnader utefter Kungsträdgårdens norra gräns mot Hamngatan
samt utefter dess västra gräns mot Västra Trädgårdsgatan från Hamngatan
till Jakobs kyrkogård. I dessa längor skulle inrymmas Kungl. Maj:ts kansli,
bostad för statsministern, marinförvaltningen, lantmäterikontoret m. m. Riksdagen,
som visserligen ansåg kanslihusets förläggande vid Kungsträdgården
från flera synpunkter icke olämpligt, kunde av åtskilliga andra skäl icke
biträda Kungl. Maj:ts förslag.

Anmärkas må att byggnaderna enligt arkitekten Möllers förslag skulle
upptagit nästan V4 av Karl XIII:s Torg men enligt arkitekten Petersons förslag
endast omkring V10 av nämnda torg.

Statens byggnadssakkunniga ha i sitt år 1925 avgivna betänkande (statens
off. utredn. 1925: 15), efter att ha omnämnt de nyssberörda byggnadsplanerna,
understrukit att statsmakterna sålunda allvarsamt ifrågasatt ett bebyggande
av norra delen av Kungsträdgården. De sakkunniga framhöllo, att varje sådant
förslag givetvis uppväckte mycket litet sympati bland huvudstadens innevånare,
vilka blivit vana att betrakta denna kronans tomt såsom en öppen
plats. I anslutning till sistnämnda papekande funno sig de sakkunniga, som
1 sitt betänkande återgivit en flygbild av Kungsträdgården och trakten däromkring,
böra uttala följande.

Ur stadsplanesynpunkt är det dock en sak som är viktigare för Stockholm
såsom landets huvudstad och storstad än att bevara varje kvadratmeter av den
nuvarande Kungsträdgården obebyggd, och det är att få en monumental fondbyggnad
för torget, en byggnad som dominerar torget, och till vilken torget
är den naturliga förplatsen. Behovet av en dylik avslutning på Kungsträdgården
framträder synnerligen påtagligt å flygbilden. Detta mål skulle väl
kunna nås även med en monumental byggnad på norra sidan av Hamngatan
i kvarteret Hästen. Härvid inställa sig dock vissa svårigheter dels genom
grannskapet av Nordiska kompaniets höga byggnadsmassor, dels genom de
betydande kostnaderna för förvärvandet av de för ändamålet erforderliga
tomterna.

Byggnadssakkunniga anse visserligen, att det nya kanslihuset bör förläggas
å annan plats, men hava med det anförda velat framhålla vikten utav att
åtminstone norra delen av Kungsträdgården tillsvidare bibehålies som tomtmark,
och att några väsentliga eller dyrbarare förändringar av anläggningarna
i Kungsträdgården icke borde verkställas förrän i samband med uppförandet
av en monumentalbyggnad i dess fond.

Vid 1928 års riksdag väcktes en motion av herr Larson i Lerdala rörande
skyldighet för Stockholms stad att erlägga en rimlig avgift för nyttjanderätten
av kronan tillhöriga områden inom Stockholms stads område. Till stöd
härför anförde motionären bland annat följande.

Ingen stad i riket torde genom statens medgivande äga sådana förmåner
som Stockholms stad. Detta har sin förklaring i att Stockholm är huvudstad
och på grund härav särskilt gynnats. Bland andra förmåner, som inrymts åt
Stockholm, är att staten låtit staden avgiftsfritt begagna staten tillhöriga områden
för parkanläggningar och promenader. Kungsträdgården, Humlegården,
Djurgården, Bellevueparken, Hagaparken och Valhallavägen användas sålunda
av staden såsom parker och promenadvägar utan eller med relativt
obetydlig ersättning till staten.1) Därest en annan stad i riket velat utlägga
ett område till park, har staden först fått förvärva området i fråga.

Rättvisan synes kräva, att Stockholms stad tillförbindes att erlägga, till
staten en rimlig avgift för begagnandet av ifrågavarande synnerligen värdefulla,
men för staten för närvarande icke räntabla områden. Det synes icke
vara rimligt, att Stockholms stad, som i sin egenskap av huvudstad åtnjuter
så betjTdande fördelar framför andra kommuner i riket, dessutom skall premieras
genom att kostnadsfritt få disponera kronans områden för parker och
planteringar.

Genom åsättande av en rimlig avgift i förhållande till markvärdet för
begagnande av kronans områden inom Stockholm torde betydande belopp
komma att inflyta till staten. Markvärdet av enbart Humlegården, som omfattar
110,875 kvadratmeter, lär enligt en nyligen gjord värdering hava uppskattats
till cirka 900 kronor per kvadratmeter. Stockholm har i jämförelse
med andra kommuner i riket mycket väl råd att betala nyttjanderättsavgift för
kronans områden, då kommunalskatten i Stockholm är ganska låg. Det synes
därför icke föreligga några billighetsskäl för att Stockholm skulle sättas i en
förmånligare ställning.

I anledning av motionen hemställde riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit
(nr 359) om vidtagande av åtgärder för att vid de då pågående underhandlingarna
mellan kronans fastighetskommission av år 1925 och delegerade för
Stockholms stad jämväl måtte upptagas frågan örn skyldighet för staden att

*) Beträffande en del av dessa områden har sedermera intrittt ändrade förhållanden.

till kronan utgiva skälig ersättning för sådana områden inom Stockholms stads
område, vilka befinnas böra med nyttjanderätt upplåtas till staden eller eljest
hållas öppna för allmänheten. Riksdagen framhöll i skrivelsen bland annat,
att för kronans del påkallades ett övervägande, huruvida ifrågavarande områden
alltjämt borde helt eller delvis disponeras på hittillsvarande sätt, samt,
i den mån så befunnes böra tillsvidare ske, huruvida nyttjanderätt till sådana
områden borde genom formliga avtal upplåtas till Stockholms stad eller ock
tressa eljest borde hallas öppna för allmänheten, ävensom huruvida med hänsyn
härtill viss ersättning skäligen borde av staden utgivas till kronan. Enligt
Kungl. Majlis beslut den 14 juni 1928 uppdrogs åt fastighetskommissionen att
'' ^ underhandlingarna med staden jämväl upptaga den i nämnda riksdagsskrivelse
behandlade frågan.

I fråga örn Hamngatans och Kungsträdgårdsgatans breddning utmed Kungsträdgården
gjorde förhandlingsdelegerade för staden — efter vissa preliminära
förhandlingar med kronans fastighetskommission av år 1925 — framställning
till Kungl. Majit den 19 mars 1928, vari hemställdes, att Kungl. Majit ville
vidtaga åtgärder för att staden med äganderätt finge förvärva så stor del av
Ateljébyggnadsaktiebolagets fastighet (Blanchs kafé), som erfordrades för
Hamngatans vidgning till 19,8 meter, ävensom att Kungl. Majit ville för den
allmänna tiafikens behov tills vidare upplåta sa stor del av Kungsträdgården,
som erfordrades för vidgning av Hamngatan fram till Norrlandsgatan samt
jämväl för vidgning av Kungsträdgårdsgatan så mycket att plats för en fri
körfil kunde beredas mellan spårvägen och parken samt bekvämare utrymme
för trafiken i korsningen mellan Hamngatan och Norrlandsgatan.

Till motivering av framställningen anfördes bland annat följande:

Sedan länge har en vidgning av Hamngatan mellan Västra Trädgårdsgatan
och Kungsträdgårdsgatan till åtminstone samma bredd som den omedelbart
angränsande "västra delen av Hamngatan, vilken numera är 18 meter bred.
utgjort ett angeläget önskemål. Efter den starka ökningen av gatutrafiken
på senare år framstår en dylik vidgning såsom ett behov, vilket så snart ske
kan borde tillfredsställas. I främsta rummet avser detta behov den genomgående
trafiken; men därjämte har traktens utveckling till ett betydande
affärscentrum ställt krav pa ökat gatuutrymme, som föranlett stockningar och
synnerligen stora besvärligheter för trafiken.

Flera förslag till vidgning av Hamngatan å denna del hava även tidigare
uppgjorts, men de hava icke kunnat genomföras, då den erforderliga marken
icke stått till stadens förfogande. I anledning av framställning från polismyndigheten
har inom stadens gatukontor och stadsplanekontor under sommaren
1927 utarbetats ett nytt förslag till frågans ordnande. Förslaget avser
en vidgning av Hamngatan å nyss angivna del till 19.8 meter samt jämväl så
stor vidgning av Kungsträdgårdsgatan, som är möjlig att genomföra utan att
den yttersta trädraden i Kungsträdgårdens östra allé därav beröres. Att den
här ifrågavarande delen av Hamngatan sålunda göres något bredare än gatudelen
mellan Pvegeringsgatan och Västra Trädgårdsgatan betingas av det
behov av uppställningsplats för bilar, som här föreligger. Den föreslagna
vidgningen av Kungsträdgårdsgatan är önskvärd för att utrymme må kunna
beredas åt en körfil mellan spårvägsspåren och Kungsträdgården, varigenom
de svårigheter, som göra sig gällande särskilt i korsningen mellan denna
gata och Hamngatan, kunna förminskas.

Genomförandet av denna vidgning förutsätter emellertid, att staden medgives
att för den allmänna trafikens behov få disponera av vidgningen berörd,

kronan tillhörig mark. , , ,

Denna mark utgöres av dels cirka lOo kvadratmeter av den tomtdel, vara
det s. k. ateljébyggnadsbolagets hus är uppfört, dels ock omkring 1,
kvadratmeter av i Kungsträdgården ingående, för gångtrafiken upplåtet
alléområde.

Stadens delegerade föreslogo att köpeskillingen för den nyss angivna fastighetsdelen
i överensstämmelse med en då företagen värdering bestämdes till
247,500 kronor jämte en ersättning av 91,700 kronor för de om- och tillbyggnadsarbeten
samt inredningsarbeten, som i samband med den förvärvade
byggnadsdelens nedrivning kunde ifrågakomma å den återstående delen av
byggnaden. Därest å den återstående delen av fastigheten uppfördes nybyggnad
nied utnyttjande av den större höjd, som gatuvidgningen medgåve, borde
gatumarksersättning enligt i stadsplanelagen stadgade grunder utgå.

Över denna stadens förhandlingsdelegerades framställning avgav kronans
fastighetskommission den 23 april 1928 yttrande. Enligt vad kommissionen
härvid uttalade, fann kommissionen en breddning av Hamngatan och Kungsträdgårdsgatan
ur trafiksynpunkt ofrånkomlig. Kronan bolde, enligt kommissionens
mening, bereda Stockholms stad möjlighet till de erfoiderliga gatubreddningarna.
Kommissionen tillstyrkte följaktligen framställningen om rätt
för staden att förvärva den angivna delen av ateljébyggnadsaktiebolagets
fastighet mot den ersättning, som av stadens delegerade angivits. Vad vidgningen
av Hamngatan i övrigt samt av Kungsträdgårdsgatan anginge, borde
i samband med erforderlig stadsplanereglering av Kungsträdgården mellan
kronan och staden träffas en för all framtid gällande uppgörelse örn markens
utläggande till gata. I avvaktan härå och då från stadens sida skäl förebragts
för att de föreslagna gatuvidgningarna borde ske snarast möjligt, ansåg
sig fastighetskommissionen kunna tillstyrka, att staden redan nu medgåves
rätt att för angivet ändamål tillsvidare disponera marken i fråga i vad avsåge
mark för Hamngatans breddning, dock endast till så stor del, som eifoidrades
för gatans breddning till 18 meter. Vid förhandlingarna med stadens representanter
hade det nämligen visat sig, att bredden nedanför Blanchs kafé någon
tid framåt skulle kunna inskränkas till detta matt.

Emot den ståndpunkt, fastighetskommissionen sålunda intagit, avgavs
emellertid reservation av kommissionens ordförande landshövding Kvarnzelius.

I fråga om stadens förvärv av en del av ateljébyggnadsbolagets hus fram
höll reservanten, att staden borde iklädas skyldighet att jämte sjelva köpeskillingen
erlägga det belopp av 91,700 kronor, som avsågs till ersättning förvissa
ombyggnads- och inredningsarbeten, oavsett örn dessa arbeten kommo

att vidtagas eller icke. .

Av vid kommissionens utlåtande fogade kartor, fortsatte reservanten, Irammnse
vidare, att förutom den del av parken, som nu vore avsedd att läggas
ut till gata, delar av Kungsträdgårdens mark tidigare fått ingå i gata utan
att någon uppgörelse därom träffats. Av den gamla arsenalstomten (Kari
XII:s Torg) hade till Arsenalsgatan och Kungsträdgårdsgatan utlagts cirka

I?iik\il< r; ni, ;;r'' tond? egentina Kungsträdgården syntes omkring 500
Lvadiatmeter efter 1830 hava utlagts till Hamngatan och Kungsträdgårdsgatan.
Sammanlagt skulle alltså redan runt 1,100 kvadratmeter hava disponerats
for de Kungsträdgården angränsade gatorna. Tomtmarksvärdet enbart

i nnnnnrf imark ha-£e de bada Parternas värderingsman uppskattat till cirka
1 000,000 kronor. Den mark, som nu staden ytterligare önskade utlägga till
Hamngatan och Kungsträdgårdsgatan, omfattade en areal av cirka 1 170
Kvadratmeter, såsom tomtmark värderad till omkring 1,100 000 kronor Vid
en slutlig uppgörelse rörande Kungsträdgården torde emellertid kronan icke
bora av staden för den till gator utlagda marken utkräva ersättning med
ovan angivna belopp utan ersättningen reducerades högst väsentligt i förhål
lande tili de salunda beräknade »tomtmarksvärdena».

Den nu av staden ifrågasatta och även av reservanten såsom nödvändig
vitsordade breddningen av Hamngatan och Kungsträdgårdsgatan borde icke
tran kronans sida medgivas utan att samtidigt en reglering skedde mellan
lonan och staden beträffande den mark, som av Kungsträdgården tidigare
utlagts till angränsande gator. De nu begärda upplåtelserna vore uppenbarligen
av permanent och icke av provisorisk natur. Skedde icke uppgörelse
nAu. °medelbart’ ,t01''de den undanskjutas för oöverskådlig framtid. Ett återställande
av marken vore otänkbart, och ett upplåtande av marken utan ersättning
bleve alltså faktiskt liktydig med markens avstående till staden. Sedan
reservanten vidare erinrat om förutnämnda av herr Larson i Lerdala vid 1928
ars riksdag vackta motion avstyrkte reservanten stadens framställning i vad
avsåg, att till staden skulle för den allmänna trafikens behov upplåtas
sadan mark av Kungsträdgården, som hålles öppen för allmänheten. I

Yttrande över stadens framställning avgavs vidare den 25 september 1928
av byggnadsstyrelsen, som fann den ifrågasatta breddningen av Hamngatan
och Kungsträdgårdsgatan behövlig och tillstyrkte, att för ändamålet erforderlig
överenskommelse träffades med staden. Byggnadsstyrelsen yttrade sig
för övrigt om markupplåtelserna endast ur ren stadsplanesynpunkt. I likhet
med fastighetskommissionen fann styrelsen breddningen av Hamngatan böra
inskränkas till 18 meter. Styrelsen hemställde att Kungl. Majit måtte vidtaga
de åtgärder, som kunde finnas erforderliga för möjliggörande av det snara
genomförandet av den begärda gatuvidgningen.

I skrivelse den 2 november 1928 uppdrog Kungl Majit åt fastighetskommissionen
att underhandla med staden bland annat örn upplåtelse, i samband med
stadsplanereglering av Kungsträdgården, av för gatuutvidgning erforderlig
mark.

I nådigt brev den 13 maj 1929 medgav sedemera Kungl. Majit att vissa
områden av Karl XIIIis Torg finge avgiftsfritt upplåtas till staden att intill
den 1 oktober 1931 användas för utvidgning av Hamn- och Kungsträdgårdsgatorna,
med skyldighet för staden att till sagda tidpunkt hava återställt de
sålunda upplåtna områdena i då befintligt skick, därest ej dessförinnan definitivt
avtal träffats mellan kronan och staden örn stadens förvärv av äganderatten
till samma områden och desamma i stadsplan, som före sagda tidpunkt
godkänts a\ stadsfullmäktige och underställts Kungl. Majits prövning, intagits
såsom gata eller allmän plats. På enahanda villkor ha genom nådiga brev
den 20 juni 1929 och den 30 december 1936 smärre områden av Karl XIIis Torg

respektive Karl XIII:s Torg upplåtits till breddning av Arsenalsgatan. Av
Kungl. Majit har staden tid efter annan erhållit medgivande till fortsatt
användande av de i berörda tre kungl, brev avsedda omradena till angivet
ändamål, sista gången i nådigt brev den 14 oktober 1939 för tiden till den 1
oktober 1940.

Upplåtelsen utmed Hamngatan avser en markremsa som skulle möjliggöra
en breddning av nämnda gata, utom invid ateljébyggnaden, till 18 meter.

Större delen av den vid Hamngatan upplåtna marken ligger för närvarande
innanför kantstenen. Såsom av vidräkningsmännens utredning beträffande
Karl XIII:s Torg framgår ligger den av nämnda torg för breddning av Arsenalsgatan
upplåtna marken till större delen utanför den i 1895 1898 års avtal

för torget bestämda gränsen mot Arsenalsgatan och lär därför till den del
så är förhållandet få anses ingå i nämnda gata.

Djurgårdskommissionen, som från och med 1933 övertagit fastighetskommissionens
uppgifter, begärde i skrivelse till byggnadsstyrelsen den 6 oktober
1934, att styrelsen ville tillhandahålla utredning beträffande uppkommfen fråga,
att vid eventuell överlåtelse av Kungsträdgården från kronan till Stockholms
stad skulle undantagas vissa delar av Kungsträdgården, avsedda att tillläggas
angränsande, kronan delvis tillhöriga tomter, ävensom beträffande i
övligt en reglering av gränserna för den kronan tillhöriga tomten nr 2 i
kvarteret Norrström (operatomten).

I svarsskrivelse till djurgårdskommissionen av den 15 oktober 1934 hänvisade
byggnadsstyrelsen beträffande tomten nr 2 i kvarteret Norrström till
ett P. M. av den 10 oktober 1930, som dåvarande byggnadsrådet Carl Bergsten
överlämnat till kronans fastighetskommission av ar 1925 och vari anfördes,
att operabyggnaden måste anses i sitt nuvarande skick vara för all framtid
till sin grundbebyggelse fullt utbyggd och att eventuellt framdeles påfordrade
utvidgningar av lokalerna kunde tillgodoses medelst påbyggnad av terrassen
mot Kungsträdgården ävensom att den nuvarande tillfartsvägen utmed Kungsträdgården
och dispositionen av den utmed denna befintliga platsen för parkering
till den begränsning denna nu hade, borde för all framtid tillförsäkras
Kungl. Operan.

I övrigt anförde byggnadsstyrelsen:

Av övriga kronan tillhöriga fastigheter invid Kungsträdgården, fastigheterna
nr 1 och 4 inom kvarteret Kungl. Trädgården, är lantmäteristyrelsens
fastighet inom nr 1 icke i behov av någon utökning, då den örn- och tillbyggnad,
som för närvarande pågår, är avsedd att täcka lantmäteristyrelsens lokalbehov,
så länge ämbetsverket kan komma att kvarligga på denna plats; Om däremot
fastigheten nr 4 vid en utvidgning av Hamngatan skall kunna på ett rationellt
och ekonomiskt sätt utnyttjas för bebyggelse, är densamma i behov av utvidgning
på den för närvarande ej bebyggda delen av Kungsträdgården. I
det förslag, som av styrelsen nu uppgjorts, har förutsatts en breddning av
Hamngatan till 22 meter, vilken bredd styrelsen anser vara ett minimum,
även örn Hamngatan ej komme att ingå i en projekterad trafikled, upptagande
den stora genomgående ostvästliga trafiken genom denna del av staden. Den
föreslagna tomten har fått ett djup av omkring 22 meter och en bredd av i

medeltal 24 meter. Bebyggelsen förutsattes givas en höjd av omkring 26 meter,
motsvarande 8 våningar. Tomtens värde har preliminärt uppskattats till omkring
2,000 kronor per kvadratmeter eller omkring 1,000,000 kronor.

I samband med utformningen av sistnämnda tomt hava intilliggande tomter
nr 2 och 5 utökats in emot Kungsträdgården. Denna utökning, som avser
att åt dessa tomter giva en mera rationellt användbar byggnadsyta än vad
dessa för närvarande äga, har åstadkommits genom en mot Kungsträdgården
jämnlöpande byggnadslinje, som ej spolierar befintliga trädbestånd. Härvid
förutsättes, att för tomten nr 2 förvärvas ett område, upptagande en yta av
omkring 80 kvadratmeter och avsett att bebyggas med 5 våningar. Detta område
har av styrelsen åsatts ett ungefärligt värde av omkring 100,000 kronor.
I analogi härmed har framför tomten nr 5 avdelats ett område, innehållande
en yta av omkring 35 kvadratmeter, vilken åsatts ett ungefärligt värde av
omkring 40,000 kronor.

Anmärkas må i detta sammanhang, att numera även fastigheten nr 3 i kvarteret
Kungl. Trädgården står under byggnadsstyrelsens förvaltning. Fastigheterna
nr 2, 5 och 6 i nämnda kvarter äro däremot fortfarande i enskild
ägo.

I sitt betänkande 1936 med förslag till stadsplan för Nedre Norrmalm
(Bih. till stadskollegiets uti. och mern. nr 12 för 1936) föreslog stadsplanenämnden,
att Klarabergsgatan måtte givas en bredd av 36 meter samt Hamngatan
en bredd av 26 meter väster örn Kungsträdgården och 29 meter mellan
Kungsträdgårdsgatan och Norrmalmstorg.

Sedermera har stadsplanenämnden förordat en breddning av Hamngatan
mellan Västra Trädgårdsgatan och Kungsträdgårdsgatan till 26 meter, av
Norrlandsgatan mellan Hamngatan och Smålandsgatan till 21 meter samt av
Hamngatan mellan Kungsträdgårdsgatan och Norrmalmstorg till 30 meter. I
anledning av förfrågan från markkommissionen har stadsplanenämnden vidare
uttalat sig för en bredd å Kungsträdgårdsgatan av 17 meter samt för en bredd
å Arsenalsgatan mellan Kungsträdgårdsgatan och Jakobs Torg av 18 meter. I

I fråga örn Humlegården torde få hänvisas till de genom riksarkivets
försorg verkställda utredningarna rörande statens mark och tomter i Stockholm,
del V. Humlegården, som i fastighetsregistret betecknas såsom stadsägan
nr 169, tillhör ostridigt kronan. Området har en areal av omkring

110,000 kvadratmeter, varav över 2,000 kvadratmeter upptagas av Kungl,
biblioteket.

Humlegården anlades, såsom namnet angiver, för odling av humle. Sedermera
bedrevs även annan trädgårdsskötsel därstädes, varjämte Humlegården
tidtals användes såsom kunglig lustgård, särskilt av drottning Ulrika
Eleonora d. ä. Under senare delen av 1700-talet och början av 1800-talet var
Humlegården utarrenderad till en enskild person och hans rättsinnehavare,
med skyldighet att »efter hand därstädes anlägga en engelsk trädgård». Sedan
nämnda dispositionsrätt upphört, fick chefen för artilleriet besittningsrätten
till Humlegården, varvid huvudstadens invånare där bereddes »en allmän
promenad». Under 1870-talet uppfördes kungl, biblioteket i Humlegården.

Enligt kontrakt den 8 maj och den 13 juni 1877 upplåta Humlegården till

staden tills vidare och under förbehåll av två års ömsesidig uppsägning, utan
avgift, med förbindelse för staden att låta försätta och underhålla densamma
i ett efter tidens fordringar avpassat och prydligt skick såsom en för allmänheten
utan avgift tillgänglig promenadplats. Därest under upplåtelsetiden
beslöts vare sig tillbyggnad av bibliotekshuset eller uppförande i parken av
annan byggnad för allmänt behov, finge sådant utan hinder av upplåtelsen
äga rum ett år efter det staden därom erhållit underrättelse. I den staden
enligt kontraktet åliggande vården av parken inbegreps renhållningen av de
parken tillhörande gatudelarna.

Enligt det förut omnämnda i samband med regleringen av äganderättsförhållandena
å Helgeandsholmen tillkomna, den 12 november 1895 och den
8 februari 1898 dagtecknade avtalet mellan staten och staden medgav staten
den ändring i kontraktet av den 8 maj och den 13 juni 1877, att uppsägningstiden
förlängdes från två till tio år, dock med staten fortfarande förbehållen
rätt att, därest under upplåtelsetiden beslöts vare sig tillbyggnad av bibliotekshuset
eller uppförande i Humlegården av annan byggnad, sådant finge utan
hinder av upplåtelsen äga rum ett år efter det staden därom erhållit tillkännagivande.

Sedermera har åtminstone en gång på allvar ifrågasatts, att uppföra ytterligare
en byggnad i Humlegården för statens räkning. I den till 1883 åis
riksdag avgivna statsverkspropositionen föreslog nämligen Kungl. Majit riksdagen
att bevilja medel till uppförande av ny byggnad för riksarkivet i nordvästra
delen av Humlegården. Det begärda anslaget blev emellertid icke av
riksdagen beviljat, och därmed fick frågan förfalla.

Här må även nämnas att statens byggnadssakkunniga behandlat frågan örn
dispositionen av Humlegården i det av dem ar 1925 avgivna betänkandet (sid.
142 ff.). De sakkunniga sammanfattade sin mening angående Humlegården
sålunda: Humlegården borde bibehållas såsom en kronan tillhörig tomtmark
och tills vidare upplåtas till allmänt begagnande som park. Utöver vad som
erfordrades för utvidgning av kungl, biblioteket, behövde icke Humlegårdens
mark tagas i anspråk för något statens byggnadsändamål under, mänskligt att
döma, mycket lång tid framåt. De sakkunnigas utredning syntes nämligen
visa, att kronan ägde högst betydande marktillgångar, som kunde tagas i
anspråk innan Humlegården behövde offras.

Slutligen må erinras örn statsmakternas år 1928 tagna initiativ till förhandlingar
rörande frågan om skyldighet för staden att erlägga avgift för
nyttjandet av kronan tillhöriga områden inom stadens område. I

I avsikt att utröna i vad mån i olika främmande ri k sini vild städe r
upplåtelse skett för parkändamål av respektive stat tillhöriga markområden
har markkommissionen genom utrikesdepartementets förmedling hänvänt sig
till beskickningarna i Belgien, Danmark, England, Finland, Frankrike, Nederländerna,
Norge, Schweiz och Tyskland. Svar i anledning av förfiagningen
lia inkommit från samtliga nyssberörda länder med undantag av Frankrike.
Ur svaren och andra tillgängliga källor har inhämtats följande.

I huvudstäderna tor samtliga de ifrågavarande staterna med undantag för
Nederländerna och Schweiz finnas för allmänheten upplåtna parkområden
vartill äganderätten icke tillkommer staden utan staten (kronan). Vad sistnämnda
land beträffar är den där gällande ordningen en följd av den historiska
utvecklingen på det offentligrättsliga området. Staten (kantonen) Bern har sitt
upphov i staden Bern.

I Belgien, Danmark, England, Frankrike och Tyskland äro de statliga områden
i respektive huvudstad, som upplåtits för parkändamål, av icke obetydlig
omfattning. I Bryssel äger staten sålunda Paro du Cinquantenaire, Paro
Royal, Paro de Bruxelles, Paro de Lacken m. fl. parker med en sammanlagd
yta av cirka 290 har. I Köpenhamn med Fredriksberg kommun äger staten
parkområden å omkring 125 har, däribland Botanisk Havé, Kongens Havé,
Kastelsvolden, Fredriksberg Havé och Söndermarken. I grannkommunerna
finnas dessutom en rad staten tillhöriga skogsarealer, som intaga en mellanställning
mellan allmän park och allmän skog, t. ex. Charlottenlund Skov (cirka
65 har), Ermelunden (cirka 73 har) och Jägersborg Dyrehave (cirka 1,000
har). Arealen av de kungliga parkerna i London — Hyde Park, Green Park,
Kensington Gardens m. fl. — utgör sammanlagt mera än 2,000 har; till jämförelse
må nämnas att arealen av övriga parker uppgår till över 10,000 har.
Inom Paris’ stadsområde finnas följande statliga parker, nämligen Jardin des
Tuileries, Jardin du Palats Royal, Jardin du Luxembourg och Jardin des
Plantes. Tillsammans upptaga dessa parker en areal av över 80 har. Dessutom
finnes statliga parker i stadens omgivningar. Av de större parkanläggningarna
i Berlin ägas ett halvt dussin av preussiska staten, däribland Grosse Tiergarten
(219 har), Kleine Tiergarten, Schlosspark Niederschönhausen, Schlosspark
Bellevue och Schlossgarten Charlottenburg. Den sammanlagda arealen
av dessa parker uppgår till cirka 330 har; rikshuvudstaden å sin sida äger
parker med en sammanlagd areal som är mera än tre gånger så stor.1)

.. ^ Finland och Norge äro de statliga områden, som upplåtits i huvudstaden
för parkändamål, relativt ringa. I själva staden Helsingfors finnas sålunda
endast några smärre dylika områden, Ständerhus-, Ateneums- och Riksdagshusskvärerna,
i areal utgörande sammanlagt en hektar. Å Sveaborg, som är
statsegendom, ha vissa parker och bastionsområden om tillhopa cirka 7 har
upplåtits för allmänheten. \ad slutligen beträffar Oslo äro ett par staten
tillhöriga parkområden inom själva staden, såsom Slottsparken och Studenterlunden,
upplåtna för allmänheten. Områdena torde tillsammantagna vara
ungefär 20 har. Flera staten tillhöriga Öar i fjorden liksom den s. k. Kungsgården
med tillhörande skog samt Gaustadskogen, vilka ägas av staten, aro
även upplåtna för allmänheten.

De statliga parker som sålunda i olika rikshuvudstäder hållas tillgängliga
för allmänheten lia endast i några undantagsfall förvärvats av staten för
sådant ändamål. Paro du Cinquantenaire i Bryssel förvärvades sålunda omkring
1895 av belgiska staten i ändamål att dit förlägga muséer och där anordna
en offentlig park. I en del fall, t. ex. i fråga örn Jaegersborg Dyrehave invid
Köpenhamn, har staten för att erhålla en avrundning av den bestående parkanläggningen
inköpt vissa angränsande områden.

För^ upplåtelsen av de ifrågavarande statliga parkerna utgår i allmänhet
icke något särskilt vederlag från vederbörande huvudstads sida. Såsom ett
undantag må salunda betecknas, då staden Berlin för förbättringar och försköningar
i Grosse Tiergarten utger ett överenskommet årligt tillskott å

75,000 riksmark. * *)

Vad beträffar underhåll och renhållning av de förevarande statliga park

*) Till jämförelse må nämnas, att arealen utgör för Humlegården cirka 11 har, för
Kungsträdgården cirka 3.5 har och för Djurgården söder om Djurgårdsbrunnsviken, med
avdrag för upplåtna områden, cirka 185 har.

områdena gäller som en huvudregel att staten (kronan) själv svarar därför,
antingen så att staten genom sina egna organ handhar bestyret eller så att det
utföres av staden på statens bekostnad. I ett par undantagsfall svarar dock
vederbörande stad själv för utgifterna för underhåll och renhållning; detta ar
förhållandet med Kleine Tiergarten i Berlin, Paro Koyal i Bryssel, en de*
av Kastelsvolden i Köpenhamn och Studenterlunden i Oslo.

I en del fall finnas i vederbörande rikshuvudstad eller dess närhet parkområden,
vartill äganderätten tidigare tillkommit staten men av denna överlåtits
å staden. Belgiska staten har sålunda 1861 till staden Bryssel överlåtit
en del av Soignesskogen, kallad Bois de la Cambre. Staden skall därför
erlägga en årlig avgift, motsvarande egendomens avkastning. — I London ha
Victoria Park, Battersea Park m. fl. parker, vilka förvärvats av staten tor
parkändamål, genom en parlamentsakt 1887 överlåtits till vederbörande lokala
myndighet eftersom de helt och hållet tjänade de lokala innevånarna, ersättning
för överlåtelsen utgick ej. — I Berlin har 1915 Grane wald överlåtits av
preussiska staten till staden för park- och liknande ändamål (»Dauerwaldzweche»).
För tillsammans cirka 10,000 har skogsmark uppgick köpeskillingen
till O.50 riksmark per kvadratmeter. — Vid ett stort ägobyte 1927 emellan
finska staten och staden Helsingfors överlät staten områden å B ramsö om
cirka 39 har till staden, som genast iordningställde dem till folkpark; vederlaget
beräknades sannolikt efter gängse pris. Slutligen kan i detta sammanhang
nämnas att i Köpenhamn vissa områden, som tidigare utnyttjats tor
militära ändamål, övertagits helt av staden. Beträffande Fselledparken skedde
detta 1893. Kastrupfortet överfördes till kommunen i samband med vissa
markbyten 1925.

Markkommissionen.

Frågan örn breddning av de Kungsträdgården angränsande trafiklederna
och då närmast Hamngatan har länge stått på dagordningen. Att Hamngatan,
särskilt vid den av ateljébyggnaden bildade s. k. puckeln, icke tillgodoser de
nuvarande trafikbehoven, synes uppenbart. Lösningen av frågan har hittills
försvårats bland annat därigenom att kronan av naturliga skäl eftersträvat att,
samtidigt som kronan avstår mark för gatubreddningen, erhålla en uppgörelse
dels beträffande redan tidigare för gatuändamål upplåtna delar av Kungsträdgården,
dels ock rörande dispositionen av den återstående delen av Kungsträdgården.

Vad beträffar breddningen av Hamngatan har från vissa håll förmenats
att i samband därmed borde ske en reglering av det norr örn nämnda gata belägna
kvarteret Hästen sålunda, att av kvarteret avskures och utlades till gata
ett triangulärt område, beläget mellan Hamngatan, Norrlandsgatan och en linje,
dragen från sydöstra hörnet av Nordiska kompaniets fastighet till den punkt,
där den tänkta förlängningen västerut av södra begränsningslinjen för kvarteret
Norrmalm nr 4 träffar den östra begränsningslinjen för kvarteret Hästen.
Till stöd för en sådan reglering av Hamngatan har åberopats i huvudsak följande
synpunkter. Härigenom skulle det nu i gatan utskjutande sydöstia
liörnet av kvarteret Hästen försvinna. Het torde komma att dröja åtskillig tid
innan norra begränsningslinjen för kvarteret Styrpinnen kunde, på sätt av
stadsplanenämnden i princip godkänts, förflyttas söderut; örn Hamngatan nu
breddades allenast å sydsidan, skulle detta alltså innebära att nämnda gata

vid Norrlands- och Kungsträdgårdsgatorna erhölle en ur trafiksynpunkt synnerligen
hinderlig parallellförskjutning. Omförmälda indragning av sydöstra
delen av kvarteret Hästen skulle även medföra den arkitektoniska fördelen att
den projekterade nya bebyggelsen inom nämnda kvarter komme att ligga mera
vinkelrätt mot Kungsträdgårdens längdaxel än den nuvarande fondbebyggelsen
för Kungsträdgården. Visserligen skulle genom indragningen Hamngatan
vid sydöstra hörnet av Nordiska kompaniets fastighet erhålla ett mindre knä;
olägenheten härav, vilken väsentligen torde vara av estetisk art, syntes emellertid
icke böra tillmätas större betydelse, helst som avsikten torde vara att
bibehålla den s. k. ateljébyggnaden — sedan norra delen därav bortrivits —
eller att förlägga annan liknande bebyggelse till samma del av Kungsträdgården.

Markkommissionen har i skrivelse till stadsplanenämnden anhållit om dess
yttrande angående lämpligheten och möjligheten av att på nyssnämnda sätt
eliminera det »hak» i Hamngatans norra begränsningslinje som det i gatan
utskjutande sydöstra hörnet av kvarteret Hästen nu utgör. Stadsplanenämnden
har i svarsskrivelse till kommissionen den 10 januari 1940 bestämt avstyrkt
en reglering av Hamngatan på berörda sätt samt till stöd för denna sin ståndpunkt
anfört:

o Behovet av en breddning av Hamngatan å sträckan mellan Västra Trädgårdsgatan
och Kungsträdgårdsgatan är med hänsyn till trafikförhållandena
av trängande natur. Den avsedda breddningen bör självfallet snabbare kunna
genomföras på gatans södra, obebyggda sida, än på den norra sidan, där den
bomme att beröra bebyggda fastigheter. I de stadsplaneförslag, innefattande
breddning av Hamngatan, som stadsplanenämnden godkänt den 5 april och 24
maj 1939 (Pl. 2282 och 2308) och som därefter överlämnats till byggnadsnämd
den, har breddningen i enlighet härmed förlagts till gatans södra sida, Nämnda
stadsplaneförslag avse en gatubredd av 26 meter, vilket är ett minimimått örn
trafikens behov skall kunna tillgodoses. Nämnda gatubredd medger sålunda,
förutom en erforderlig körbanebredd av 18 meter, en sammanlagd gångbane
bredd av endast 8 meter. Med hänsyn till den här mycket livliga gångtrafiken
är denna gångbanebredd att anse såsom synnerlig knapp. Å sträckan mellan
Norrlandsgatan och Norrmalmstorg är gatubredden för närvarande 22 meter.
Sa länge spårvägen kvarligger, medger detta mått en sammanlagd gångbane
bredd av endast 7 meter. På denna sträcka bör gångbanebredden framdeles
ökas till 7 meter å norra sidan och 5 meter på södra sidan, eller till samman
lagt 12 meter. Den sammanlagda erforderliga gatubredden blir då här 30
meter, vilket också av stadsplanenämnden förordats. Ett bibehållande för
längre tid framåt av den nuvarande bredden av 22 meter på denna gatusträcka
torde med hänsyn till trafikens krav få anses uteslutet.

Efter genomförande av Hamngatans breddning på hela sträckan mellan
Regeringsgatan och Norrmalmstorg i enlighet med vad av stadsplanenämnden
sålunda föreslagits kan den kvarstående mindre förskjutningen av gatulinjerna
vid korsningen med Norrlandsgatan icke beräknas medföra några olägenheter
ur trafiksynpunkt.

Därest med hänsyn till bebyggelsen i kvarteret Styrpinnen Hamngatans
breddning öster örn Kungsträdgårdsgatan icke skulle kunna genomföras sam
tidigt med breddningen väster örn samma gata, komme givetvis vissa olägenheter
för trafiken att uppstå under mellantiden, men även för detta fall torde
en ur trafiksynpunkt acceptabel utformning av ifrågavarande gatukorsning
kunna ernås.

Med hänsyn till de olika meningar som kommit till synes i denna stadsplanefråga
har kommissionen funnit sig böra avstå från att föreslå en reglering
av Hamngatan på det omdiskuterade sättet.

Markkommissionen — som i det följande även kommer att framlägga förslag
örn att Kungsträdgården skall tills vidare under vissa villkor disponeras såsom
park — vill därför tillstyrka att kronan till staden mot ersättning avstår de
områden av Kungsträdgården som erfordras för breddning av Hamngatan å
dess södra sida.

En bredd av 18 meter — eller samma bredd som nu finnes å Hamngatan
väster örn Västra Trädgårdsgatan — synes snarast möjligt böra åvägabringas.

I detta sammanhang kan nämnas att, sedan ateljébyggnaden 1934 varit utsatt
för brand, byggnadsstyrelsen vid fastighetens ombyggnad påföljande år låtit
genom källaren och bottenvåningen uppföra vissa murkonstruktioner, avsedda
att utan större svårigheter ur konstruktiv synpunkt möjliggöra byggnadens
ändring för Hamngatans vidgning utmed densamma till en bredd av 19.8
meter.

En ytterligare breddning av Hamngatan utöver 18 meter kan emellertid förr
eller senare komma att visa sig erforderlig och detta även örn gatan icke kommer
att ingå i en projekterad trafikled, upptagande den genomgående östvästliga
trafikströmmen. Kommissionen vill i anledning härav föreslå att kronan till
staden nu överlåter så mycket mark i norra delen av Kungsträdgården, som
erfordras för Hamngatans breddning till 26 meter eller till samma bredd, som
av stadsplanenämnden föreslagits för Hamngatan å sträckningen mellan
Västra Trädgårdsgatan och Kegeringsgatan. Medan den mark, som erfordras
för breddningen till 18 meter, bör avträdas snarast möjligt, torde däremot de
områden, som behövas för den ytterligare utvidgningen till 26 meter, icke böra
få tagas i anspråk för sitt nya ändamål förrän i samband med en vidgning av
de å ömse sidor örn ifrågavarande avsnitt av Hamngatan befintliga delarna
av samma gata till en minst lika stor bredd. I detta sammanhang må även
understrykas, att en förutsättning för uppgörelsen i denna del måste vara, att
den på Kungsträdgårdens bekostnad breddade gatan icke tages i anspråk för
parkeringsändamål i större omfattning än som för närvarande är fallet. Kommissionen
är nämligen enig därom, att da den, pa sätt i det följande angives,
föreslår Kungsträdgårdens bibehållande såsom park, syftemålet därmed icke
får förryckas genom anordningar som verka störande eller förfulande för den
park- och trädgårdsnatur som här är tillämnad.

Vidare vill markkommissionen, med godtagande jämväl därutinnan av den
gatubredd som av stadsplanenämnden förordats, föreslå att kronan till staden
överlåter den mark som erfordras för breddning av Arsenalsgatan mellan
Jakobs Torg och Kungsträdgårdsgatan till 18 meter. Påpekas må, att Arsenalsgatan
omedelbart öster om Kungsträdgårdsgatan enligt fastställd stadsplan
skall hava en bredd av omkring 25 meter. Häremot kan kommissionen icke
biträda stadsplanenämndens förslag örn en, visserligen relativt ringa, vidgning
av Kungsträdgårdsgatan in över den nuvarande kantstenen. Något omedelbart,
trängande behov av en sådan åtgärd, vilken skulle föranleda att den östligaste
trädraden i Kungsträdgården offrades, synes nämligen icke föreligga.

I detta sammanhang må beröras frågan örn stadsplaneringen av Kungsträdgardstrakten.
Såsom av kommissionens redogörelse framgår förordade
statens byggnadssakkunniga i deras år 1925 avgivna betänkande uppförande
i övre delen av Kungsträdgården av en monumental fondbyggnad, som dominerade
torget och till vilken detta utgjorde den naturliga förplatsen. Då tanken
att uppföra en byggnad i Kungsträdgården vid ett genomförande av det förslag
till disposition av området i fråga, som av markkommissionen i det följande
framlägges, för en avsevärd tid framåt frånkännes aktualitet, kommer
spöi smålet ur kommissionens synpunkt att röra sig särskilt örn planeringen
av kvarteret Hästen och om den lämpligaste höjden å bebyggelsen därstädes.
Härvid må erinras, att åtskilliga byggnader utmed Kungsträdgården, däribland
de arkitektoniskt och kulturhistoriskt värdefulla Jakobs kyrka och lantmäteristyrelsens
hus, uppvisa en skala som väl överensstämmer med och lämpar sig
för Kungsträdgårdens mått och allmänna karaktär, mot vilken en modern höghusbebyggelse
skulle stå i direkt strid. Man torde därför icke böra Ytterligare
förlägga höga byggnader till Kungsträdgårdens omgivningar utan i stället
söka att, i den mån sig göra låter utan ekonomiska uppoffringar för staden,
återföra den nu förefintliga högbebyggelsen därstädes till mera måttliga
dimensioner.

Markkommissionen vill i förevarande avseende framhålla, att kommissionen
utgår ifrån att den genom förutberörda marköverlåtelse möjliggjorda
breddningen av Hamngatan icke tages till intäkt för en ökning av den tillåtna
hushöjden i kvarteret Hästen, och kommissionen anser sig icke kunna underlåta
att här understryka den synnerliga angelägenheten av att bebyggelsen
kring Kungsträdgården ordnas med särskilt avseende vid vad som med hänsyn
till belägenheten vid nämnda park är ur utseendesynpunkt lämpligast.

Kommissionens ledamot herr Hernlund har för sin del velat framhålla att
han ansåge, att bebyggelsen i kvarteret Hästen borde anpassas till vad som
med hänsyn till den kringliggande bebyggelsen vore ur arkitektonisk och
stadsplanemässig synpunkt lämpligast, samt att han därför icke kunde ansluta
sig till kommissionens ovan uttalade uppfattning angående hushöjden i
nämnda kvarter.

Till fragan örn ersättning av staden till kronan för de av markkommissionen
sålunda förordade markupplåtelserna återkommer kommissionen nedan.

Yad beträffar dispositionen av Kungsträdgården synes av skäl, som icke
torde behöva här närmare utvecklas, en bebyggelse icke kunna ifrågakomma
annat än å den längst i norr belägna delen av Karl XIII:s Torg. Kommissionen
bortser härvid ifrån de jämkningar, som kunna befinnas påkallade i den utmed
västra sidan av Karl XII:s Torg och Karl XIII:s Torg förlagda bebyggelsen.
Förslag om ett ianspråktagande av den intill Hamngatan belägna delen av
Karl XIII:s Torg för statliga byggnadsändamål ha, såsom kommissionens
redogörelse utvisar, framkommit under relativt sen tidpunkt. Kommissionen
anser för sin del, att det skulle vara lyckligast örn även denna del av Kungsträdgården
kunde i framtiden lämnas obebyggd.

Enligt vissa vid sekelskiftet framkomna förslag till bytesavtal mellan kronan
och staden, omnämnda i kommissionens ovan lämnade redogörelse, skulle
kronan förbinda sig att för all framtid lämna Kungsträdgården obebyggd.
Sedermera lia även dryftats förslag att staden skulle förvärva Kungsträdgården
med äganderätt, givetvis för att låta den intagas i stadsplanen såsom
öppen plats. Ett flertal värderingar av området lia i anslutning till dessa
förslag verkställts; de värden som därvid framkommit lia emellertid skiftat
högst avsevärt, alltefter de olika principer som vederbörande värderingsman
ansett böra ligga till grund för värderingen.

Då markkommissionen, trots sin principiella inställning, likväl inser att
det av olika skäl kan komma att visa sig nödvändigt för kronan att i viss
män utnyttja sin rätt att förfoga över Kungsträdgården, finner kommissionen
sig icke kunna medverka till att denna möjlighet nu stänges. De nyssberörda
linjerna för bevarandet av Kungsträdgården obebyggd synas därför icke kunna
förordas. Å andra sidan torde det vara ur stadens synpunkt önskvärt att nu
erhålla en garanti för att Kungsträdgården under någon icke alltför kort tidrymd
kommer att i sin helhet bibehållas såsom park.

Kommissionen vill därför föreslå att kronan, utan att avstå från äganderätten
till Karl XII:s Torg och Karl XIII:s Torg, upplåter dem till staden fölen
tid av 50 år att användas för parkändamål. Upplåtelsen bör givetvis icke
medföra hinder för kronan att vidtaga jämkningar i planen för de kronan
tillhöriga byggnaderna utmed områdenas västra sida samt, om kronan skulle
förvärva enskild tillhöriga fastigheter därstädes, jämväl i planen för dessa.
Någon ändring i kronans befogenhet att själv utöva eller åt enskild förläna
fasadrätt emot Kungsträdgården följer självfallet icke med parkupplåtelsen
till staden. I samband med ifrågavarande parkupplåtelse bör staden
medgivas rätt att allt framgent bibehålla den till Karl XII:s Torg föilagda
pumpstationen. Staden måste dock låta sig angeläget vara att tillse att icke
sådana anordningar vidtagas vid pumpstationen, att områdets utseende därigenom
störes, överhuvudtaget bör det åligga staden att hålla parken i ett
välvårdat och tilltalande skick. Till frågan örn skyldighet för staden att till
kronan utgiva ersättning i anledning av de nyssberörda upplåtelserna vill
kommissionen nedan återkomma.

Humlegården är sedan mer än ett halvsekel tillbaka upplåten till staden
tills vidare för parkändamål enligt formligt ''kontrakt, för närvarande gällande
med 10 års ömsesidig uppsägning. Särskild avgift för upplåtelsen utgår icke.
I avtalet har kronan förbehållit sig rätt att, efter ett års varsel, tillbygga
bibliotekshuset eller i parken uppföra annan byggnad för allmänt behov.

Markkommissionen finner av skäl, liknande dem som av kommissionen
anförts beträffande Kungsträdgården, önskvärt och lämpligt att jämväl Humlegården
upplåtes för parkändamål till staden för en längre tid — 50 år — samt
att under nämnda tid kronans möjligheter att bebygga Humlegården begränsas
till att allenast avse tillbyggnad för bibliotekshuset eller uppförande av annan
byggnad för bibliotekets behov.

604 40

Härefter vill kommissionen upptaga frågan örn skyldighet för staden att till
kronan utgiva ersättning dels för kronans avstående, på sätt ovan förordats,
av mark för gatuändamål dels ock för nyssberörda upplåtelser för park- och
andra ändamål. Att nämnda båda ersättningsspörsmål, i den mån de beröra
Kungsträdgården, äga ett visst inre samband synes uppenbart.

Vad beträffar gatumarken vid Kungsträdgården bör staden ersätta kronan
såväl den tomtmark, som enligt vad av kommissionen föreslagits skall utläggas
till gata, som den tomtmark som redan tidigare tagits i anspråk för sådant
ändamål. I fråga örn Karl XIII:s Torg kan arealen av vad som sålunda bör
ersättas, på grund av förefintligheten av den genom 1895—1898 års avtal tillskapade
gränslinjen, bestämmas genom direkt mätning. Såsom bilagda karta,
märkt Pl. VII, utvisar, uppgår arealen, med bortseende från den mark, varå
norra delen av ateljébyggnaden är belägen, till sammanlagt cirka 2,025 kvadratmeter.
Vad Karl XII:s Torg beträffar möta avsevärda svårigheter av rättslig
art att bestämma storleken av den tomtmark som redan utlagts till gata eller
som nu tages i anspråk för dylikt ändamål. En närmare redogörelse för de
olika rättstvister, som härutinnan föreligga mellan kronan och staden, har
lämnats av de av markkommissionen tillkallade vidräkningsmännen i en av dem
gjord utredning angående Karl XII:s Torg. Å här bilagda karta, märkt Pl.
VII, utgöra de med gul färg och de med grön kantfärg betecknade områdena
vad som enligt en av stadsingenjören Vilkens 1723 upprättad, av stadsingenjören
Tgbeig 1890 reviderad karta tillhör arsenalstomten. Arealen av den gula
marken, motsvarande vad som enligt kommissionens förslag sammanlagt tages
i anspråk för gatuändamål av tomten, sådan denna ter sig enligt nämnda reviderade
karta, är ungefär 1,000 kvadratmeter. Enligt Tillsei ursprungliga karta,
vilken ägde viss officiell karaktär, var vinkeln i tomtens nordöstra hörn
trubbig, något som innebär en ökning av tomten å dess östra sida utöver vad
som å kartan angivits med gul färg. I det ovanberörda av borgarrådet Sundberg
lämnade utlåtandet angående Karl XII:s Torg anses, i viss motsättning
till vad staden vid en del tidigare tillfällen gjort gällande, att tomtens gräns
i söder ungefärligen sammanfaller med Strömgatans inre linje eller, örn man
ser på kartan, med södra gränsen av det med grön täckfärg betecknade området.
Enligt kronans mening hör emellertid till tomten all utfylld mark ända fram
till Norrström. Äganderätten till de med brun färg betecknade områdena i
övrigt synes även till åtminstone deras större del vara mellan parterna omtvistad.

Under beaktande av de sålunda omförmälda tvistigheterna samt med hänsynstagande
jämväl till övriga vid kommissionens undersökningar framkomna
omständigheter har kommissionen ansett att en uppgörelse beträffande de med
gul eller brun färg betecknade, redan till gata utlagda eller för sådant ända
mål avsedda områdena bör ske så, att kronan till staden överlåter dels de
gula områdena — till dessa områden, vilka, med undantag för vad som upptages
av ateljébyggnaden, tillhopa utgöra 3,025 kvadratmeter, synes kronans
äganderätt vara tämligen klar — och dels all sin rätt till de bruna områdena.
Å andra sidan bör staden avstå från varje anspråk å äganderätt till det å kartan

med grön täckfärg betecknade området samt, då gränsen åt söder för det med
grön kantfärg betecknade området icke är ostridig, jämväl från alla sådana
anspråk å sistnämnda område.

Markkommissionen har ansett nödigt att anlita särskilda värderingsman
för bestämmande av värdet å vad som bör av staden utgivas för kronans överlåtelse
av de med gul färg betecknade områden, varå norra delen av ateljébyggnaden
för närvarande är belägen och vilka i areal innehålla, den del som
erfordras för en vidgning av Hamngatan å denna del till en bredd av
19.8 meter (bredden betingad av de förut omnämnda murförhållandena i ateljébyggnaden)
cirka 105 kvadratmeter och den del som därutöver erfordras för
en breddning av gatan till 26 meter omkring 80 kvadratmeter. Värderingsnrännen,
vilka varit intendenterna K. Bildmark och J. Berg, ha i ett den 15
februari 1940 avgivet värderingsutlåtande, hänförande sig till det i augusti
1939 rådande prisläget, uppskattat värdet av den del av ateljébyggnadens
byggnadsyta som erfordras för breddning av Hamngatan till 19.8 meter
(105 kvadratmeter), däri inberäknat ombyggnadskostnader m. m., till 305,000
kronor samt hela den del av byggnadsytan, som erfordras för vidgning av
Hamngatan till 26 meter (182 kvadratmeter), däri inberäknat ombyggnadskostnader
m. m., till 445,000 kronor. Bildmark ansåg, att dessa belopp avsåge
uteslutande arealerna 105 kvadratmeter respektive 182 kvadratmeter. Berg
höll däremot före att beloppen skulle utgöra ersättning jämväl för den markremsa
örn 8.25 meters bredd, som öster örn ateljébyggnaden finge anses vara

till sitt utnyttjande bunden av denna byggnad och som enligt det första alternativet
utgjorde omkring 72 kvadratmeter och enligt det andra alternativet omkring
123 kvadratmeter. I ett den 16 februari 1940 dagtecknat tillägg till nyssnämnda
värderingsutlåtande ha värderingsmännen meddelat att, under den av
kommissionen i dess förslag uppställda förutsättningen att Hamngatan å detta
ställe först vidgas till 19.8 meters bredd och att en ytterligare vidgning av
gatan till 26 meter företages vid en senare tidpunkt, för denna andra etapp
uppstår en merkostnad av 130,000 kronor.

Markkommissionen har funnit skäligt, att kronan i mellanvarandet mellan
kontrahenterna tillgodoföres för den överlåtna delen av ateljébyggnadens
byggnadsyta, i avröjt skick, 575,000 kronor samt, i anledning av uppgörelsen
i fråga örn gatorna och beträffande äganderätten till Karl XII:s Torg, 1,512,500
kronor. Yad särskilt beträffar den för gatuändamål upplåtna marken vill
kommissionen understryka, att en uppskattning av denna mark efter fullt
tomtmarksvärde icke kunnat ifrågakomma; emot en sådan åtgärd talar bland
annat den omständigheten att, reellt sett, kronan icke genom gatumarksupplåtelsen
erhåller någon nämnvärd inskränkning i de möjligheter att bebygga
Kungsträdgården som eljest skolat föreligga. Å andra sidan kan i detta sammanhang
erinras örn att utmed gatorna belägna delar av Kungsträdgården,
vilka avses fortfarande skola förbliva i kronans ägo, i viss mån komma att
brukas för gångtrafiken. De nyssnämnda ersättningsbeloppen böra ses i ett
visst samband med den ekonomiska uppgörelse, som kommissionen vill föreslå
beträffande park- och pumpstationsupplåtelserna; och må i sistnämnda hänseende
anföras följande.

100

Såsom av den av kommissionen lämnade redogörelsen framgår förekommer
i åtskilliga främmande rikshuvudstäder att respektive stat tillhöriga områden,
ofta av betydande omfattning, upplåtas för parkändamål utan att därför betingas
någon särskild ersättning av staden. I överensstämmelse därmed borde,
har man menat, sådana parkupplåtelser som de av kommissionen nu förordade
lämnas åt Sveriges huvudstad utan att svenska staten därför påfordrade särskild
gottgörelse. Talesmännen för denna uppfattning ha även betonat, att
hittills icke utgått någon ersättning för nyttjandet av Kungsträdgården och
Humlegården. Bemärkas må emellertid att kronan, utöver Kungsträdgården
och Humlegården, utan ersättning eller mot endast obetydlig sådan tillhandahåller
staden avsevärda områden för parkändamål. Den i omedelbar anslutning
till stadens bebyggda delar belägna, kronan tillhöriga södra delen av
Djurgården innehåller sålunda, om man frånräkna!- särskilt upplåtna områden,
icke mindre än omkring 1,850,000 kvadratmeter mark.

Markkommissionen anser det med rätt och billighet överensstämmande att
staden lämnar kronan en rimlig ersättning för att Kungsträdgården och
Humlegården bibehållas vid sin parkkaraktär under den av kommissionen
angivna tiden. Såsom gottgörelse för dessa markupplåtelser ävensom för uppgörelsen
i fråga örn nyttjandet av marken för pumpstationsanläggningen i Karl
XII:s Torg har kommissionen ansett ett engångsbelopp av tillhopa 800,000
kronor böra utgå. Därutöver synes lämpligt att staden, till erinran örn parkupplåtelsernas
natur, till kronan utgiver en formell årlig avgift, förslagsvis
bestämd för Karl XII:s Torg och Karl XIII:s Torg till sammanlagt 100 kronor
och för Humlegården till likaledes 100 kronor.

101

KAP. 6.

Ladugårdsgärdet och Bellevue.

Avd. I. Ladugårdsgärdet.

Konungens dispositionsrätt över Djurgården grundar sig på riksens
ständers underdåniga skrivelse den 1 december 1809, varigenom ständerna
erbjödo Karl XIII att till bestridande av samtliga utgifter för hovhållning
m. m. emottaga en viss årlig summa mot det att till riksens ständer överlämnades
»såsom en i evärdliga tider åt dem förbehållen rättighet» förvaltningen
och användandet av de kungs- och kungsladugårdar m. m., som förut
stått under Konungens omedelbara styrelse, med iakttagande dock, att »den
här vid huvudstaden belägna Djurgården bör förbliva under Kungl. Maj:ts
enskilda disposition», i sammanhang varmed ständerna emellertid anhöllo,
»att den s. k. Djurgårdskassan måtte endast få användas till Djurgårdens förbättring
och förskönande samt därvarande broars och vägars underhåll, och
icke graveras med särskilda avlöningar eller gratifikationer till några vissa
personer». Enligt statsrådsprotokollet den 26 februari 1810 antog Kungl.
Majit riksens ständers erbjudande på sätt och med villkor ovannämnda
skrivelse innehöll.

Emellertid Ira, vad beträffar den s. k. Norra Djurgården, olika delar såväl
upplåtits för särskilda, allmänna eller enskilda ändamål som ock, under medverkan
av riksdagen, med äganderätt överlåtits till Stockholms stad eller
enskilda.

Sålunda har alltsedan den tid, då trupper först började förläggas i garnison
till huvudstaden, Ladugårdsgärdet utgjort exercis- och manöverplats för dessa,
och så småningom togs för detta ändamål i anspråk större delen av Norra
Djurgårdens odisponerade område. I samma mån som delar av Norra Djurgården
sedermera blevo upplåtna för andra ändamål — hamnanläggningen vid
Värtan, järnvägsanläggningar, Sturevägen, kaserntomterna m. m. — inskränktes
Stockholmstruppernas övningsterräng.

Vid 1901 års riksdag väcktes en motion örn skrivelse till Kungl. Majit med
begäran örn utredning angående avyttrande för byggnadsändamål av vissa
delar av Ladugårdsgärdet m. m. Motionen avstyrktes av statsutskottet, som
emellertid i motiveringen anförde, att det var förvissat om, att Kungl. Majit
skulle ha sin uppmärksamhet fäst på saken.

Riksdagens beslut i denna fråga utföll visserligen i enlighet med statsutskottets
hemställan, men i sin till Konungen den 2 juni 1901 avlåtna skrivelse
i fråga örn Kungl. Majits proposition om ny härordning anförde riksdagen
— i enlighet med av statsutskottet framlagt förslag — bland annat, att
i och för bestridande av de med den nya härordningen förenade extra utgifter
borde vissa delar av det kronan tillhöriga, norr örn Djurgårdsbrunns viken

102

och Djurgårdsbrunnskanalen belägna området kunna med fördel för staten
försäljas.

Med anledning av vad sålunda förekommit tillsattes den s. k. ladugårdsgärdeskommittén.
I sitt den 19 maj 1903 avgivna betänkande anförde kommittén,
att av verkställd utredning i första hand framgått, att Ladugårdsgärdet
dåmera vore otillräckligt och även i övrigt olämpligt såsom övningsfält
för de i Stockholm förlagda trupperna och att det därför måste, oavsett
andra på frågan örn Norra Djurgårdens försäljning inverkande omständigheter,
ersättas med ett nytt övningsfält. Såsom sådant föreslog kommittén
det s. k. Järvafältet.

I sitt utlåtande behandlade kommittén frågan örn Norra Djurgårdens
exploatering. Kommittén anförde därvid bland annat, att Norra Djurgården
med avseende å därstädes befintliga, i allmänhet goda terrängförhållanden
samt möjligheter till fördelaktiga avlopps- och dräneringsledningar vore ett
ur sanitär synpunkt synnerligen gynnsamt område för bebyggande. Markens
beskaffenhet vore ock sådan, att utmärkt byggnadsgrund å de flesta ställen
förefunnes. Omväxlingar mellan höjder och dalgångar samt de långa strandlinjerna
utmed vackra vattendrag utgjorde naturliga förutsättningar för att en
här uppstående stadsdel borde bliva estetiskt tilltalande. Alla omständigheter
tydde alltså därpå, att, örn Norra Djurgården upplätes till bebyggande, därstädes
inom en jämförelsevis ej alltför långt avlägsen framtid komme att växa
upp en ny, modern stadsdel, i fråga örn naturliga betingelser för sundhet,
omväxling och trevnad fullt jämförlig med, örn icke överträffande, de bästa
Stockholm dittills ägde.

Kommittén hyste den uppfattningen, att Norra Djurgården, så snart ske
kunde, borde upplåtas till bebyggande ävensom att försäljningen borde så
ordnas, att de områden först avyttrades, vilka kunde undvaras för truppernas
övningar, eller alltså trakterna i närheten av Östra stationen samt mellan
Yalhallavägens förlängning och Djurgårdsbrunnsviken.

I utlåtande över ovannämnda kommittébetänkande anförde riksmarskalksämbetet
bland annat, att Djurgården, som av ålder varit upplåten till den
regerande Konungens disposition, hade såsom folkpark och förlustelseort för
huvudstadens invånare, i synnerhet av de obemedlade klasserna, en mycket
viktig uppgift att fylla både ur sanitär och estetisk synpunkt. Riksmarskalksämbetet
kunde icke för sin del instämma i kommitténs uppfattning örn lämpligheten
och önskvärdheten av hela Norra Djurgårdens intagande i stadsplanen
och upplåtelse till bebyggande, utan måste tvärtom såsom sin åsikt uttala, att
det huvudsakliga av ifrågavarande vidsträckta område helst borde bibehållas
för sitt nuvarande ändamål att vara ett park- och skogsområde, ordnat för ut
flykter och besök av stadens lustvandrande invånare. Då det emellertid vore
av vikt för statsverket att redan nu kunna försälja någon del av den värderika
marken närmast staden för att därigenom bereda erforderliga medel till inköp
av nytt övningsfält, och då det ur Stockholms stads synpunkt torde vara
önskligt, att staden mot denna del av Djurgården bleve reglerad, ansåge sig
riksmarskalksämbetet böra framlägga förslag örn, att vissa mindre delar av

103

elen ifrågavarande marken omedelbart måtte intagas i stadsplanen och upplåtas
till bebyggande.

De områden, som riksmarskalksämbetet därvid avsåg, utgjordes av dels det
sedermera s. k. Karlaplansområdet, dels ock det område vid Djurgårdsbrunnsviken,
som skogsinstitutet då disponerade, jämte den närmast öster därom
belägna marken fram utöver Källhagens område ungefär till gränsen av
kavallerietablissementets tomt.

I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag beslöt 1905 års riksdag därefter bland
annat dels upplåtandet av det s. k. Järvafältet till övningsplats för Stockholmstrupperna,
dels försäljning av omförmälda två områden av Norra Djurgården,
dels ock att av därvid inflytande försäljningsmedel finge täckas vissa
kostnader för Järvafältet och nytt skogsinstitut, varefter återstoden skulle
tilläggas lantförsvarets fond för byggnader och andra försvarsändamål.

Vid 1906 års riksdag medgavs därefter i enlighet med Kungl. Maj:ts därom
framställda förslag försäljningen av veterinärinstitutets dåvarande område
vid Karlaplan.

I en vid 1913 års riksdag väckt motion (II: 229) hemställdes, att riksdagen
ville, för sin del uttalande den önskan att Djurgården vid Stockholm i så stor
utsträckning som möjligt bibehölles såsom naturlig park, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att utredning verkställdes för att snarast möjligt en lämplig
gräns kunde fastslås för de områden, som borde såsom park för all framtid
bevaras.

I anledning av motionen avlät riksdagen underdånig skrivelse (nr 69), vari
anfördes:

En storstads behov av öppna parker till motvikt mot den sammanpackade
befolkningens mer eller mindre ohygieniska liv är numera allmänt erkänt. I
Djurgården äger Stockholms befolkning tillgång till en naturpark av säregen
skönhet och enastående behag. För denna befolkning är det därför av utomordentligt
intresse, att dessa skatter åt densamma bevaras. Men det är givetvis
därjämte även av stort intresse för hela vårt land, att Sveriges huvudstad i all
framtid omgives av en väl bevarad ursprunglig natur av utpräglad svensk typ.

Riksdagen vill emellertid i samband härmed framhålla, att det speciella
intresset för Djurgårdens bevarande i orubbat skick enligt riksdagens mening
ej lär få mer än nödvändigt inkräkta på Djurgårdens egenskap av att vara
Stockholms befolknings främsta tillflykts- och rekreationsort I denna sin
egenskap är nämligen Djurgården så intimt förenad med vår huvudstads
historia, att ingen svensk önskar, att den traditionen skall brytas, utan att
Djurgårdens minnesrika platser i sitt ursprungliga skick skola bevaras till
glädje och nytta även för kommande generationer av vår huvudstads och vårt

lands befolkning. . ,

Vid övervägande av, i vad mån ett förverkligande av de i motionen uttalade
önskemålen kan låta sig göra, synes, vad södra Djurgården beträffar, grundad
anledning finnas att hoppas, att den fara, som här en tid tycktes hota i form
av tomtupplåtelser till villabyggnader, nu är förbi. Enskild besittningsrätt
till delar av en offentlig parks område är naturligen synnerligen olämplig och
bör så mycket som möjligt undvikas, då en folkparks alla vackra platser böra
vara för den stora allmänheten tillgängliga, och synes detta krav å Sodra
Djurgården bliva alltmer beaktat, vilket framgår jämväl därav att nya vagar
anläggas och strandpromenader framdragas på förut avstängda områden.

104

"Vidkommande härefter norra Djurgården, så uppträda här starka och å sin
sida berättigade intressen hotande mot detta områdes bevarande som öppen
park. Såväl statsverkets ekonomiska intresse av tomtförsäljningar som expansionsbehovet
hos statens till huvudstaden förlagda institutioner hava givit
anledning till inkräktningar på parkområdet, som, i och för sig förklarliga,
dock giva full aktualitet åt det av motionären framförda spörsmålet. Då
enligt riksdagens förmenande visserligen betydliga delar av norra Djurgården,
men dock på långt när icke hela dess område, böra ekonomiskt exploateras,
synes riksdagen därför starka skäl föreligga att överväga, vad som lämpligen
bör bibehållas som park och vad som kan upplåtas till andra ändamål.

Örn således Djurgårdens bibehållande i största möjliga grad såsom park
i sin nuvarande utsträckning framstår såsom önskvärt för riksdagen, må å
andra sidan framhållas, att då, såsom också av vad ovan anförts framgår,
detta önskemåls förverkligande skulle i främsta rummet komma att innebära
ett tillgodoseende av Stockholms stads befolknings intressen, staten till gengäld
för sin underlåtenhet att exploatera ifrågavarande markområden med fog
kan göra anspråk på att vid kommande eventuella mellanhavanden med Stockholms
stad röna största tillmötesgående från stadens sida.

Pa grund av vad sålunda anförts hemställde slutligen riksdagen, under
uttalande av den önskan, att Djurgården vid Stockholm i så stor utsträckning
som möjligt bibehölles såsom naturlig park, att utredning måtte verkställas,
så att snarast möjligt en lämplig gräns kunde fastslås för de områden, som
borde såsom park för all framtid bevaras.

Den av riksdagen begärda utredningen verkställdes av de s. k. djurgårdssakkunniga.
I sitt den 15 maj 1917 dagtecknade betänkande, vilket åtföljdes
av tre särskilda kartor, framlade de sakkunniga ett förslag angående den
framtida dispositionen av Djurgården, vari bland annat förordades, att vissa
områden å Norra Djurgården för framtiden skulle bevaras såsom naturlig
jraik samt att vissa andra områden därstädes måtte, i den mån de erfordrades
för byggnadsändamål, bebyggas så glest och till så ringa höjd, att byggnaderna
kunde sägas underordna sig trädvegetationen.

Frågan om exploateringen av Norra Djurgården har alltsedan år 1914 varit
i icke ringa grad sammankopplad nied frågan örn landets försvarsorganisation
på så sätt, att vissa engångskostnader m. m. för försvaret täckts eller avsetts
skola täckas genom exploatering av Norra Djurgården. Så kan nämnas att
1918 års riksdag, i anledning av en kungl, proposition och i sammanhang med
anläggning av ny docka vid flottans station i Stockholm, godkände vissa
mellan delegerade för kronan och Stockholms stad träffade avtal om markbyten.
Enligt dessa skulle kronan av staden för avsedd flottstation och docka
m m. förvärva vissa delar av den s. k. Djurgårdsstaden samt Beckholmen och
Fjäderholmarna, ■varemot kronan till staden skulle överlåta vissa områden å
Djurgården, avsedda för blivande hamnanläggningar m. rn. I dessa områden
ingingo en betydande del av de områden vid Kaknäs och Lindarängen, som
djurgårdssakkunniga föreslagit skola bibehållas såsom park; i övrigt utgjordes
de överlåtna områdena av mark, som djurgårdssakkunniga ansett kunna upplåtas
för huvudsakligen slutet byggnadssätt.

I syfte att förbereda den vidare exploateringen av vissa delar av Ladugårds -

105

gärdet anbefallde Kungl. Majit genom nådigt brev den 23 januari 1920 djmgårdskominissionen
— denna hade verkat inom särskilda åt densamma anförtrodda
områden sedan år 1910 — att i samråd med byggnadsstyrelsen samt,
beträffande bär nedan under punkterna 2), 3) och 4) lämnade uppdrag, jämväl
med riksmarskalksämbetet,

1) inleda underhandlingar med Stockholms stad beträffande ekonomiska
frågor, som stöde i samband med införlivande med stadens planlagda område
av nya delar utav Norra Djurgården samt avgiva de förslag, som härav kunde
föranledas, eventuellt innefattande ändring i gällande lag örn fastighetsbild
ning i stad,

2) uppgöra förslag till sådana oundgängligen nödvändiga trafikleder å
Norra Djurgården, av vilka trängande behov förelåge,

3) uppgöra program till pristävlan örn upprättande av en skelettplan för
de genomgående trafiklederna över Norra Djurgården,

4) på grundval av nämnda pristävlans resultat uppgöra ett förslag till dylik
skelettplan, samt

5) därefter träffa preliminära överenskommelser med kommuner eller
enskilda, som kunde hava intresse av kommunikationsfrågans lösning, om
utförandet, såväl över Norra Djurgården som i fortsättningen intill anknytningspunkterna
med befintliga trafikleder, av de trafikleder, vilka inginge i
det under 4) nämnda förslag till skelettplan och ansåges böra inom en närmare
framtid komma till utförande.

I anledning därav överlämnade djurgårdskommissionen med utlåtande av
den 27 januari 1925 förslag till program för en allmän pristävlan rörande
skelettstadsplan för Norra Djurgården.

I sitt den 18 mars 1925 avgivna betänkande lia även statens byggnadssakkunniga
berört frågan örn Norra Djurgårdens exploatering och därvid anfört
bland annat följande.

Det förnämsta hindret för Norra Djurgårdens ordnande har varit och vore
alltjämt, att så stor del därav användes till övningsfält för militären. Härigenom
hade man, för tillfredsställandet av expansionsbehovet hos statens till
huvudstaden förlagda institutioner nödgats inkräkta på mark, som bort till
höra parkområdet, och gått miste om fördelen av att kunna förlägga sådana
institutioner, som stimulerade bostadsbyggande i sin närhet, till Ladugårdsgärdet.
där icke blott möjligheter till exploatering av mark för bostadsändamål
förefunnes, utan det ock från statsverkets sida vore högeligen Önskvärt, att
sådan exploatering kunde äga rum så hastigt som möjligt.

Djurgårdssakkunniga hade i sitt betänkande framhållit även denna sistnämnda
synpunkt, och byggnadssakkunniga ville här ytterligare betona såsom
ett viktigt moment vid ordnandet av statens byggnadsverksamhet å Ladugårdsgärdet,
att valet av institutioner och tomtplats skedde med hänsyn
även till institutionens förmåga att stimulera bostadsbyggande och till den
omgivande terrängens lämplighet därför.

Én absolut nödvändig förutsättning för tillämpandet av denna metod vore
emellertid, att Ladugårdsgärdet i sin helhet definitivt upphörde att vara
övningsfält. Upplåtande till försäljning av smala markremsor i gärdets kanter,
såsom dittills ägt runi, vore ur denna synpunkt mindre tillfredsställande, bebyggandet
måste kunna förläggas till vilken del av gärdet som helst.

106

Medel till inköp och ordnande av ett enligt moderna begrepp lämpligare
övningsfält än Ladugårdsgärdet beviljades av 1905 års riksdag, i samband varmed
man tänkte sig, att nya kaserner skulle uppföras invid detta fält för samtliga
till huvudstaden förlagda regementen utom Livgardet till häst. Sedan
manga år vöre det nya övningsfältet vid Järva i användning men kasernerna
alltjämt kvar i Stockholm. Att döma av förhållandena i andra huvudstäder,
torde det knappast vara nödvändigt att invid i själva staden belägna kaserner
hava ett stort övningsfält. Örn så vore fället, skulle frågan örn Ladugårdsgärdets
exploatering vara oberoende av frågan om kasernernas förflyttning
och frågor rörande gärdets bebyggande kunde avgöras utan hänsyn till de
militära intressen, som stöde i samband med dess användning till övningsfält.

Att denna tankegång icke är främmande för Kungl. Majit torde man måhända
vara berättigad att antaga på grund därav, att ett betydelsefullt steg
tagits i antydd riktning i och med det åt djurgårdskommissionen lämnade
nådiga uppdraget att upprätta förslag till program för en allmän pristävlan
i fråga örn förslag till skelettstadsplan för Ladugårdsgärdet. Hela denna fråga
om Norra Djurgårdens ordnande delvis som park och delvis enligt fastställd
stadsplan syntes sålunda sent omsider vara förd in på rätt spår. De för dess
rätta bedömande nödiga förberedande utredningarna vore dels redan utförda
(djurgårdssakkunnigas betänkande), dels under arbete (pristävlingen).

^ Sedan 1925 års riksdag i skrivelse den 31 maj 1925 (nr 264) anhållit att
Kungl. Maj.t matte vidtaga åtgärder dels för att få nu svävande frågor rörande
äganderätten till och användningen av kronans inom Stockholms stads område
belägna markområden definitivt lösta, dels ock för att åstadkomma en revision
av nu gällande avtal och uppgörelser mellan kronan och staden, i den mån
en sådan revision efter närmare utredning befunnes ur kronans intressesynpunkt
vara önskvärd, uppdrog Kungl. Majit den 12 juni 1925 åt en särskild
kommission - - kronans fastighetskommission av år 192o — att ombesörja
de utredningar och underhandlingar mellan staten och Stockholms stad, som
avsåges i riksdagens berörda skrivelse. I skrivelse den 23 september 1926 bemyndigade
Kungl. Majit därefter kommissionen att förhandla med delegerade
för Stockholms stad örn stadsplan i lämplig utsträckning för Norra Djurgården.

Med utlåtande den 17 mars 1928 överlämnade fastighetskommissionen,
bland annat, en samma dag mellan kommissionen, å kronans vägnar, och delegerade
för Stockholms stad, å stadens vägnar, träffad överenskommelse angående
grunder för exploateringen av viss del av Norra Djurgården. Detta
stadsplaneavtal omfattade i huvudsak den del av Norra Djurgården, som är
belägen sydost om Sturevägen . Enligt avtalet skulle kronan vid exploatering
av nämnda område låta i samråd med stadens myndigheter utarbeta förslag till
stadsplan för delområde efter delområde.

I proposition den 20 april 1928, nr 247, föreslog Kungl. Majit riksdagen att
godkänna förenämnda överenskommelse.

Den 7 maj 1928 beslöto Stockholms stadsfullmäktige godkänna samma
överenskommelse, dock med inskränkning av dess giltighet intill dess ny eller
ändrad lagstiftning angående förhållandet mellan kommun och markexploatör
trädde i kraft samt under vissa angivna förbehåll i övrigt.

I skrivelse den 5 juli 1928, nr 357, anmälde riksdagen bland annat, att riks -

107

dagen i anledning av förenämnda proposition dels godkänt överenskommelsen
rörande grunderna för exploatering av vissa områden å N orra Djurgården,
dock under villkor, att Stockholms stadsfullmäktige, såsom tillägg till sitt
beslut den 7 maj 1928 rörande begränsning av sagda överenskommelses giltighetstid,
före den 1 oktober 1928 förklarade, att — oavsett huruvida ny eller
ändrad lagstiftning angående förhållandet mellan kommun och markexploatör
bomme till stånd — överenskommelsens bestämmelser i punkterna 1—11
skulle gälla ett område i huvudsak anslutande sig till det å en av överstelöjtnanten
Ingemar Peterson den 25 maj 1928 upprättad karta med röd linje
avgränsade området, dels medgivit vissa modifikationer i avtalet.

Det område, beträffande vilket överenskommelsens bestämmelser i punkterna
1—11 skulle äga tillämpning oförändrade, omfattade i huvudsak dels
den mark, som är belägen mellan Valhallavägen, Sturevägen och Banérgatans
förlängning norrut, dels ett i anslutning till Karlaplansområdet och övriga
redan exploaterade delar av Norra Djurgården beläget område söder örn Valliallavägens
tilltänkta förlängning, dels ock en fortsättning norrut av sistnämnda
område utmed den blivande stora utfartsleden till frihamnen.

Å sammanträde den 17 september 1928 beslöto Stockholms stadsfullmäktige
biträda riksdagens beslut beträffande sagda överenskommelse.

Genom beslut den 19 oktober 1928 godkände därefter Kungl. Majit ifrågavarande
överenskommelse med de av riksdagen och stadsfullmäktige däri
beslutade ändringarna (1928 års ladugårdsgärdesavtal).

Beträffande åtgärderna för exploateringens igångsättande hade föredragande
departementschefen anfört i det vid förenämnda proposition fogade statsrådsprotokollet,
att den första åtgärden syntes bliva att uppgöra en skelettplan
för trafikleder m. m. samt en generalplan för dispositionen av hela området,
varefter skulle följa upprättande av stadsplan för delområde efter delområde.

Sedan ladugårdsgärdesavtalet slutligen godkänts den 19 oktober 1928 samt
Kungl. Majit den 15 mars 1929 bemyndigat byggnadsstyrelsen att efter allmän
svensk pristävlan uppgöra förslag till stadsplan för de områden å Norra Djurgården,
som närmare utmärkts å ovannämnda karta, anordnade byggnadsstyrelsen
sådan tävlan samt lät på grundval av tävlingsmaterialet utarbeta förslag
till stadsplan och stadsplanebestämmelser. Efter åtskilliga förhandlingar
mellan kronan och staden träffades år 1931 sådan slutlig överenskommelse
mellan kontrahenterna att exploateringen kunde igångsättas (1931 års ladugårdsgärdesavtal)
.

I enlighet med statsmakternas redan år 1930 fattade beslut (jfr prop.
252/1930) har exploateringen handhafts av djurgårdskommissionen.

Beträffande omfattningen av det nu stadsplanelagda området av Ladugårdsgärdet
hänvisas till bilagda karta, märkt Pl. VIII.

På därom av djurgårdskommissionen i skrivelse den 22 november 193o
gjord framställning har Kungl. Majit den 24 november 1933 uppdragit åt
kommissionen att med Stockholms stad upptaga skyndsamma förhandlingar
rörande dels intagande i stadsplan av det område å Ladugårdsgärdet, som
helt omramades av de delar, vilka ingingo i 1928 års förenämnda Ladugårds -

108

gärdesavtal, jämte sådana andra delar av Ladugårdsgärdet, som prövades
lämpligen böra i det sammanhanget intagas i stadsplan, samt villkoren härför
ävensom rörande viss ny a.vloppskulvert, dels ock angående sådana ändringar
av stadsplanen för de söder örn berörda områden belägna delarna av nuvarande
stadsplaneområden, som från kronans sida funnes böra i förevarande
sammanhang {^kallas.

I skrivelse till Stockholms stadskollegium den 5 december 1933 hemställde
djurgårdskommissionen — som därvid överlämnade avskrift av Kungl. Majlis
förenämnda beslut — till stadskollegiet att besluta örn upptagande med
kommissionen av skyndsamma förhandlingar i de avseenden, som avsåges i
Kungl. Maj:ts ifrågavarande beslut. Därefter översändes av kommissionen
med skrivelse den 2 januari 1934 till Stockholms stads stadsplanekontor ett
på kommissionens föranstaltande av arkitekten J. Alb. Stark och förste ingenjören
hos kommissionen H. Frölén utarbetat förslag till stadsplan för de i
Kungl. Maj:ts merberörda beslut angivna jämte vissa angränsande områden
för att utgöra underlag för de avsedda förhandlingarna mellan kommissionen
och staden.

Sedan därefter vissa överläggningar hållits mellan djurgårdskommissionen
och Stockholms stads för ändamålet utsedda förhandlingsdelegerade, överlämnade
de sistnämnda med skrivelse den 22 mars 1935 ett av stadens stadsplanenämnd
i ärendet avgivet utlåtande, vari framfördes vissa erinringar mot
stadsplaneförslaget. Därvid framhölls, bland annat, att det ännu obebyggda
området mellan Värtavägen—Borgen—Djurgårdsbrunns viken borde för framtiden
behållas obebyggt och en eventuell bebyggelse förläggas å höjderna
norr och öster örn sagda område. För egen del anförde stadens delegerade,
att de i likhet med stadsplaneniimnden ville framhålla angelägenheten av att
en allmän dispositionsplan för hela östra delen av Norra Djurgården uppgjordes.
Tillgången till en dylik plan borde, syntes det de delegerade, i väsentlig
män underlätta bedömandet av i vad mån och i vilken omfattning ytterligare
delar av Ladugårdsgärdet lämpligen borde bebyggas. Önskvärt vore
därför, enligt delegerades mening, att diskussionen rörande det föreliggande
stadsplaneförslaget uppskötes, till dess en sådan allmän dispositionsplan
förelåge.

Sedermera ha ytterligare förhandlingar i ämnet förts mellan djurgårdskommissionen
och representanter för staden.

Vid behandlingen inom markkommissionen av frågan örn dispositionen av
de ännu icke stadsplanelagda och bebyggda delarna av Ladugårdsgärdet Ilar
av Stockholms stads representanter inom kommissionen framhållits angelägenheten
av att särskilt en betydande del av den öppna slätten förbleve
obebyggd. Det vore nämligen önskvärt att i huvudstadens omedelbara närhet
hålla frilagt ett område, som kunde upplåtas för utställningar eller begagnas
såsom mötesplats vid utomordentliga tillfällen m. m. Därjämte vore ett bevarande
av vad som återstode av denna vackra och säregna hednatur ur naturskydds-
och kulturhistorisk synpunkt av stort allmänt intresse.

109

I anledning av vad sålunda från stadens representanter anförts, Ilar kommissionen
för ett närmare klarläggande av denna markfråga funnit sig böra
så långt möjligt få utrönt i vilken omfattning krav på mark inom ifrågavarande
område för statliga eller kommunala byggnader kunde komma att framställas
under de närmaste årtiondena. I detta syfte har en förfrågan framställts hos
byggnadsstyrelsen. Stockholms stad hade redan i anledning av den av markkommissionen
gjorda inventeringen över föreliggande markproblem förtecknat
stadens markbehov å Gärdet.

Byggnadsstyrelsens utredningsbyrå har i anledning av kommissionens förfrågan
meddelat följande.

Byggnadsstyrelsen har den 29 april 1938 erhållit Kungl. Majlis uppdrag
att låta verkställa utredning angående statens lokalfrågor i Stockholm och
därmed sammanhängande spörsmål.

Såsom en första åtgärd för fullgörande av detta uppdrag har byggnadsstyrelsen
från samtliga statliga verk och myndigheter i Stockholm införskaffat
uppgifter rörande deras lokalbehov. Bearbetningen av dessa uppgifter pågår.
Samtidigt pågår utredning rörande det eller de lämpligaste områdena för förläggning
av de nya statliga byggnader, som utredningen kan visa vara erforderliga.
Arbetet med den påbjudna undersökningen är sålunda icke avslutat,
varför intet bestämt uttalande nu kan göras rörande resultatet. Emellertid
torde man bland annat få räkna med, att nedannämnda, under närmaste framtid
erforderliga nybyggnader till avsevärd del kunna befinnas lämpligen böra
förläggas å Ladugårdsgärdet eller å områden i dess omedelbara närhet:

Akademien för de fria konsterna, arméförvaltningen, allmänna barnbördshuset,
byggnadsstyrelsen, domänstyrelsen, flygmuseum, länsstyrelsen i Stockholms
län, högre allmänna lärarinneseminariet, museum för konstindustri,
museum för modern konst, musikaliska akademien, östasiatiska samlingarna,
radiotjänst, tekniska skolan samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Dessutom
skall, enligt redan föreliggande beslut av statsmakterna, hit förläggas
nybyggnader för marinförvaltningen, flygförvaltningen, militära högskolorna,
pensionsstyrelsen samt riksförsäkringsanstalten.

Ovan uppräknade byggnader torde kräva en areal av sammanlagt 250,000
å 300,000 kvadratmeter.

Vederbörande kommunala myndigheter ha uppgivit, att för särskilda ändamål
nu eller i en icke alltför avlägsen framtid erfordrades tomter och mark
å Ladugårdsgärdet om tillhopa över 280,000 kvadratmeter, däribland mark
för polisstation, sjukhus (200,000 kvadratmeter), folkskola (22,000 kvadratmeter),
nya elementarskolan (16,000 kvadratmeter), småskola (5,000 kvadratmeter)
och idrottsplats (12,000 kvadratmeter).

I förevarande samband må även omtalas, att i anledning av markkommissionens
inventering av föreliggande markfrågor från de militära myndigheternas
sida framställts vissa önskemål beträffande förfogandet över staden
tillhörig mark å Norra Djurgården. Vissa områden och byggnader vid Kaknäs
äro av staden upplåtna till nyttjande för skjutbanor för andra militära ändamål
enligt kontrakt som gälla tills vidare med 12 månaders uppsägning (se
kartan Pl. VIII). Chefen för IV arméfördelningen anser det erforderligt, att
kronans dispositionsrätt till dessa områden och byggnader tryggas. Även
sedan Svea livgarde, Livregementet till häst och Svea artilleriregemente

Ilo

blivit förlagda till Järvafältet, föreligger nämligen för till Stockholm förlagda
garnisonskompanier behov av nämnda områden, dock att området
öster örn skjutbanorna vid Kaknäs — med undantag av badplatsen norr örn
St. Hundudden — är av mindre betydelse ur övningssynpunkt. Arméför
delningschefen framhåller även, att skjutbanorna, så länge flottans station är
förlagd till Stockholm, äro erforderliga för marinen.

Markkommissionen.

Av de från byggnadsstyrelsen och Stockholms stad sålunda lämnade uppgifterna
framgår, att det anses föreligga stora såväl aktuella som framtida
behov av mark å Ladugårdsgärdet för statliga och kommunala ändamål.
Att nu närmare fastställa dessa behov låter sig självfallet icke göra, och
de lämnade uppgifterna äro givetvis icke att anse såsom ett definitivt angivande
av markbehov, som föreligga eller framdeles komma att föreligga.
Med undantag för de mera aktuella byggnadsfrågorna måste det nämligen
uppenbarligen möta stora svårigheter att närmare fastställa de byggnadsbehov,
som för kronan och staden kunna komma att förefinnas under en
tidrymd av ett par tre årtionden framåt. Utvecklingen kan medföra en minskning
i dessa behov, sådana de nu kunna förutses, men också, vilket hittills
vunnen erfarenhet giver vid handen, en ökning.

Även örn de angivna markbehoven i stort sett skulle befinnas vara riktigt
angivna, bör emellertid övervägas, huruvida icke andra för ändamålet lämpligare
områden stå till buds. I detta avseende får kommissionen anföra
följande.

En granskning av de av Stockholms stad angivna byggnadsfrågorna visar,
att de till sin natur äro sådana att de svårligen låta sig lösas utan anlitande
av mark å Ladugårdsgärdet. Sålunda har det ofrånkomliga behovet av nya
skolbyggnader uppkommit eller i varje fall aktualiserats genom den skedda
exploateringen av Gärdet för bostadsbebyggelse, och då ifrågavarande skolor
äro avsedda att tjäna icke minst Gärdesbefolkningens behov, böra de givetvis
så vitt möjligt förläggas i anslutning till nämnda bebyggelse. Detsamma
gäller i stort sett de angivna behoven av sjukhus m. m., vartill kommer att
något annat lämpligt område än Ladugårdsgärde över huvud taget icke finnes
tillgängligt för ifrågavarande ändamål inom de östra stadsdelarna. Det
byggnadsbehov, som av Stockholms stad anmälts, torde sålunda näppeligen
kunna tillgodoses med mark inom annan stadsdel.

Vad de statliga byggnadsbehoven beträffar, avse de i huvudsak ämbetsbyggnader,
muséer och vissa centrala skolor (tekniska skolan). Ett inre sam
band mellan dylika anläggningar och den nuvarande bebyggelsen å Ladugårdsgärdet
eller Östermalm i övrigt torde förefinnas allenast i begränsad omfattning.
Ur denna synpunkt föreligger alltså intet hinder att välja de andra örn
råden, som kunna erbjuda sig, för tillgodoseende av de statliga byggnadsbehoven.
Huvudsakligen två utvägar synas därvid stå öppna. Den ena är
att genom inköp av fastigheter i det centrala Stockholm förvärva erforderlig
mark. Härigenom skulle den fördelen vinnas, att den statliga förvaltningen

lil

bleve så nära som möjligt samlad i stadens centrala delar. Den andra är att
förlägga nybyggnaderna till av staten ägda, för exploatering avsedda obebyggda
områden i andra delar av staden, därvid närmast Konradsbergs-,
Mariebergs- och Johanneshovsområdena torde erbjuda sig.

Den första av nu nämnda båda utvägar anser sig kommissionen — som
därvid bortser från de relativt blygsamma möjligheter till statligt bebyggande,
som skulle yppa sig vid ett godtagande av de av kommissionen förordade
förslagen till markuppgörelse beträffande Riddarholmen och Staden mellan
broarna —- icke för sin del kunna förorda, och detta huvudsakligen av ekonomiska
skäl. Inom Stockholms centrala delar finnes numera, med undantag för
förefintliga parker, icke något obebyggt eller outnyttjat område av betydelse i
detta avseende. Uppförandet av statliga byggnader inom dessa delar av staden
förutsätter alltså åtminstone i stort sett förvärv av redan bebyggda tomter,
varvid nära nog undantagslöst befintliga byggnader måste rivas, enär de
icke lämpa sig för eller i vart fall endast med stora kostnader kunna omändras
till ämbetsbyggnader. Priset för dessa fastigheter kommer därmed i själva
verket att bliva liktydigt med ett tomtpris, som skulle ytterligare stegras
därest det bleve känt, att kronan ämnade uppträda som spekulant i större
skala. Därtill kommer, att vid ett byggande i stadens centrala delar all annan
möjlighet till utvidgning och tillbyggnader än genom förvärv av angränsande
fastigheter torde vara utesluten. Dylika förvärv låta sig emellertid ofta alls
icke eller blott till orimliga kostnader genomföras.

Ur kostnadssynpunkt torde det alltså ställa sig avgjort fördelaktigare att
bygga på kronans egna, outnyttjade områden, där, såsom på Ladugårdsgärdet,
tomtpriset rör sig örn väsentligt lägre belopp än i stadens centrala delar.
Visserligen kan invändas, att örn kronan på ett dylikt område uppför sina
byggnader i form av friliggande, låga anläggningar, så åtgår härför så mycket
mark i förhållande till en höghusbebyggelse på ett mera begränsat område,
att det verkliga tomtpriset icke blir mycket lägre i det förra fallet än i det
senare. Markkommissionen, som givetvis icke har att yttra sig örn den Statliga
bebyggelsens art eller form, vill härtill endast anmärka, dels att en ämbetsbyggnad
även torde kunna uppföras i form av höghus, örn så eljest skulle
anses önskvärt och lämpligt, dels att vid en mera låg, friliggande bebyggelse
möjligheter till utvidgningar och tillbyggnader finnas, utan att förvärv av
angränsande fastigheter behöver ske.

Vad åter angår anlitandet av den ovan antydda andra utvägen för anskaffande
av mark för kronans byggnadsbehof’, så torde, med hänsyn till
Johanneshovsområdets avlägsna läge, Konradsbergs- och Mariebergsområdena
vara de, som närmast skulle kunna ifrågakomma. Dessa områden äro visserligen
redan stadsplanelagda, men exploateringen av dem har icke börjat, varför
hinder ej torde möta att vidtaga de ändringar i stadsplanen, som för en
statlig bebyggelse skulle kunna visa sig nödvändiga. Vissa erinringar av
annan art synas dock kunna riktas mot ett förläggande till nämnda områden
av statliga byggnader av den natur, varom här är fråga.

Den statliga förvaltningen har sedan gammalt haft sitt säte i de centrala

112

delarna av Stockholm. Till Riddarholmen äro sålunda förlagda Svea hovrätt,
socialstyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket,
riksarkivet, domänstyrelsen och kommerskollegium. I nära anslutning
till Riddarholmen ligger kanslihuset och strax därbredvid försvarsdepartementets
byggnader. Riksdagshuset med riksbanken ligger på Helgeandsholmen
och på andra sidan norra strömfåran finner man Rosenbad med justitierevisionen,
lantbruksstyrelsen, riksgäldskontoret m. fl. verk och inrättningar.
I stadens centrum ligga vidare, bland andra, utrikesdepartementet, arméförvaltningen,
generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, generaltullstyrelsen
och lantmäteristyrelsen. Bristen på tomtmark har emellertid
under de senaste årtiondena föranlett att vissa delar av den statliga förvaltningen
nödgats söka utrymme längre ut, och upplåtelse av erforderlig mark
har skett å Östermalm intill Ladugårdsgärdet samt, på sistone, å själva Ladugårdsgärdet.
Vid Valhalla vägen, mitt emot Ladugårdsgärdet, är sålunda patentverkets
byggnad uppförd och strax bakom denna ligger militärstabernas
byggnad. I närheten av dessa byggnader är vid Valhallavägen tomt reserverad
för riksarkivets sedan länge tänkta nybyggnad. På Ladugårdsgärdet vid
Valhallavägen, norr om Värtavägen, lia statsmakterna beslutat uppföra
ämbetsbyggnader för marinen, krigshögskolorna, riksförsäkringsanstalten och
pensionstyrelsen, varjämte i närheten därav skall uppföras en ämbetsbyggnad
för flygvapnet.

För den statliga förvaltningens byggnader har således redan ett andra eller,
örn man så vill, ett tredje centrum börjat bildas. Till det område, som i
* stort sett grupperar sig kring kanslihuset och riksdagshuset, samt till området
med spridda förvaltningsbyggnader å nedre Norrmalm har uppstått
ett nytt område med förvaltningsbyggnader å Östermalm och Ladugårdsgärdet.
Frågan är nu, örn det kan vara lämpligt att planera ett fjärde sådant
område å yttre Kungsholmen. I detta sammanhang kan nämnas, att vissa
statliga myndigheter redan nu äro förlagda till huvudsakligen nedre delen av
Kungsholmen. Kommissionen tänker därvid särskilt på de institutioner, som
äro förlagda till ämbetsbyggnaden Hantverkaregatan 29, nämligen väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, skolöverstyrelsen samt rikets
allmänna kartverk.

Då Stockholms stad av naturliga orsaker söker koncentrera sin förvaltning
till Kungsholmen, har kommissionen, som finner starka skäl tala för
lämpligheten av en sådan koncentration, övervägt örn icke nämnda ämbetsbyggnad
borde kunna få övertagas av staden, helst som en del av nyss berörda
ämbetsverk i allt fall inom en nära framtid måste avflytta från byggnaden.
Med hänsyn till bland annat tidsläget har emellertid kommissionen
icke ansett sig böra framlägga något förslag därutinnan.

Såväl ur intern statlig förvaltningssynpunkt som icke minst ur allmänhetens
synpunkt finner markkommissionen det önskvärt att undvika tillskapandet
av nya centra för den statliga förvaltningen. Med de relativt stora avstånd
mellan de olika områdena, som det här är fråga örn, torde icke kunna undvikas
både tidsspillan och andra olägenheter vid en dylik ytterligare decentrali

113

seving. Kommissionen håller därför för sannolikt, att de ytterligare nybyggnader
för statliga ämbetsverk och liknande ändamål, sorn kunna komma
att visa sig erforderliga under de närmaste åren och för vilka utrymme ej
kan beredas i stadens centrala delar, till större delen komma att förläggas
till Ladugårdsgärdet.

Vid sådant förhållande återstår att utröna, huruvida och i vilken omfattning
stadens önskemål och behov i fråga om ett friläggande av de ännu icke
bebyggda delarna av Ladugårdsgärdet kunna tillgodoses. De preliminärt
angivna anspråken på mark från kronans och stadens sida äro, såsom förut
omtalats, tillsammantagna mycket betydande och uppgå till 500,000 å 600,000
kvadratmeter. Även om det visar sig, att denna siffra kan reduceras, återstår
ett högst betydande markbehov. Till jämförelse kan nämnas, att det hittills
icke stadsplanelagda mittpartiet av Ladugårdsgärdet mäter omkring 650,000
kvadratmeter.

Kommissionen delar den från stadens sida framförda uppfattningen örn
önskvärdheten av att bevara ett öppet område, som kan hållas tillgängligt
för utställningar och andra dylika ändamål. Härjämte torde föreligga viss
fog för den åsikten, att det ur naturskydds- och kulturhistorisk synpunkt ar
av intresse att bevara åtminstone en del av den säregna natur Ladugårdsgärdet
erbjuder. Å andra sidan måste kronans och stadens ofrånkomliga
behov av byggnadsmark tillgodoses. Förrän närmare utredning vunnits örn
i vilken utsträckning detta måste ske med anlitande av ifrågavarande område
torde icke kunna angivas, i vilken omfattning Gärdet kan lämnas obebyggt
eller huru stort område, som kan exploateras genom bebyggelse med

bostadshus. ........

Från stadens sida har tidigare anförts, att staden önskade disponera e

områden, staden anser böra friläggas, med äganderätt.

Kronans representanter i markkommissionen ha emellertid redan nu uttalat
som sin åsikt, att kronan icke bör, i varje fall icke tills vidare, anianda sig
äganderätten till de områden, varom sålunda kan bliva fråga. Därvid hav
gjorts gällande, att betydelsen av att kronan i sin hand äger kvar viss obebyggd
tomtmark i en stad som Stockholm icke borde underskattas. Dylik mark utgjorde
alltid en säker kapitaltillgång och gåve åt kronan såsom byggherre en
friare och säkrare ställning vid de tillfällen, då fråga örn större statliga byggnadsföretag
i huvudstaden kunde uppstå. Kronan hade redan avyttrat betydande
delar av Ladugårdsgärdet, varigenom bostadsbyggandet främjats och betydande
inkomster tillförts statsverket. Visserligen kunde en försäljning av även de
områden, som komme att visa sig återstå, sedan erforderlig mark enligt vad
ovan sagts upplåtits för statliga och kommunala byggnader, vantas kunna ske
till relativt höga priser, men genom en sådan försäljning skulle kronan kunna
för framtiden äventyra egna viktiga intressen. Ett frilagt område av Gärdet
kunde för övrigt komma att visa sig behövligt även för rent statliga ändamål,
f omedelbar anslutning till huvudstadens tätbebyggda delar funnes intet annat
område än Gärdesheden, som bildade en öppen slätt lämpad för massmöten,
utställningar och dylikt. Även kronan kunde tänkas någon gång få behov av
området för nu nämnda eller närbesläktade ändamål.

114

Av skäl som sålunda å ömse sidor anförts anser markkommissionen, alf elei
område å Gärdet, som kan bliva möjligt hålla öppet som allmän plats, icke
bor försaljas, men väl upplåtas att av staden begagnas i samförstånd med
kronan enligt den närmare överenskommelse, som kan varda träffad. Såsom
vederlag bör staden dels åtaga sig skyldigheten bekosta platsens renhållning
och underhåll, dels ock erlägga viss avgift.

Sammanfattningsvis vill kommissionen angiva sin ståndpunkt till här behandlade
fråga i följande punkter:

2. I denna plan leserveras mark för dels projekterade nybyggnader för
statliga ämbetsverk eller andra liknande statliga ändamål och dels erforderliga
kommunala byggnader eller anläggningar, varjämte angives huru stort
område, som tills vidare bör bibehållas som allmän plats och vad som ytterligare
kan upplåtas för enskild bebyggelse.

3. Med Stockholms stad upptagas därefter förhandlingar örn försäljning arden
for kommunala byggnader och anläggningar erforderliga marken. Hinder
bör dock givetvis icke möta att, där så låter sig göra utan att den större
planeringen därav influeras, redan nu tillgodose de mest trängande behoven.

4. Den av kronan bibehållna allmänna platsen får under viss tidrymd
disponeras av staden på villkor, varom närmare överenskommelse träffas
mellan kronan och staden.

Avd. II. Bellevue.

Egendomen Bellevue (kvarteret Kråkvilan nr 24), som har en areal av omkring
115,000 kvadratmeter, är ställd under Haga kungsgårds förvaltning.
Egendomen genomskäres av Värtajärnvägen.

Genom kontrakt av den 5 mars 1889 utarrenderades egendomen till Stockholms
stad för en tid av 50 år, räknat från den 1 april 1889, för ett årligt
arrende av 3,000 kronor. Enligt detta kontrakt förband sig Stockholms stad
att vidmakthålla egendomen som offentlig park i samma utsträckning som vid
emottagandet samt att icke utan stathallareämbetets på Haga medgivande
vidtaga förändringar eller uppföra andra än för egendomens förvaltning behövliga
byggnader. Genom överenskommelse mellan kontrahenterna den 29
mars 1939 har kontraktet förlängts för en tid av tre år eller till den 1 april
1942 mot ett till 20,000 kronor förhöjt årligt arrendebelopp.

Statens byggnadssakkunniga anförde i sitt år 1925 avgivna betänkande
(statens off. utredn. 1925: 15) beträffande egendomen Bellevue följande:

Dess synnerligen vackra trädbestånd i förening med den kuperade terrängen
samverka tall att göra Bellevue till en av de vackrare delarna av parkbältet

115

kring Brunnsviken. På den del av området, som ligger emellan Brunnsviken
oell järn vägsskärningen, torde enligt vårt förmenande någon byggnadsplats
icke böra upplåtas, då Brunnsvikens karaktär av parksjö måste vidmakthållas.
På den högsta bergsplatån närmast Roslagsgatan står ännu kvar den gamla
huvudbyggnaden samt ett annat bostadshus av senare dato. Denna bergplatå
skulle möjligen kunna tänkas ytterligare bebyggd med någon institutionsbyggnad,
som dock icke finge uppföras till större höjd än två våningar och
förläggas så, att den icke verkade störande från stränderna kring Norra
Brunnsviken.

1 anledning av förslag till ändring av stadsplanen för del av kvarteret
Getingen och området öster örn Norrtull har djurgårdskommissionen, med instämmande
av riksmarskalksämbetet, i anmärkningsskrivelse yrkat, att förslaget
icke måtte företagas till vidare handläggning i annat sammanhang än
med en stadsplanereglering för hela området norr örn Sveaplan fram till
Brunnsviken mellan Norrtull och Roslagstull. Stadsfullmäktige ha den 20
december 1939 antagit förslaget och underställt detsamma Kungl. Maj:ts
prövning. Förslaget har därefter remitterats till byggnadsstyrelsen för
yttrande.

Markkommissionen.

Bellevue-området utgöres till vissa delar — det norr örn järnvägen belägna
partiet och även en del av det södra partiet — av sådan, nu såsom park utnyttjad
mark, vilken antingen icke är tjänlig för bebyggelse eller beträffande
vilken det får anses föreligga ett betydande allmänt intresse att parkegenskapen
bibehålies jämväl i fortsättningen. För utrönande i vad mån Bellevueområdet
bör bliva föremål för bebyggande och i vilken omfattning det bör bevaras
såsom park, finner även markkommissionen — utan att taga ställning
till frågan örn det ovanberörda stadsplaneförslagets fastställande eller ej —
erforderligt, att en plan för området upplägges. Med denna som utgångspunkt
torde därefter vidare överläggningar böra upptagas mellan kronan och
staden angående villkoren för bibehållandet av parkområdet vid denna dess
egenskap.

116

KAP. 7.

Förslag- till avtal angående frågorna i kap. 1—5.

I anslutning till vad av markkommissionen ovan i kap. 1—5 förordats har
kommissionen upprättat ett såsom Bilaga till detta betänkande fogat förslag
till avtal mellan kronan och staden. Avtalsförslaget behandlar dels Tegelbackens
reglering samt förbättring av trafikförbindelserna mellan Norrmalm
och Södermalm, dels vissa Stockholms centralbangård berörande markfrågor
m. m., dels kvarteret Jericho nr 7 och 8, dels västra delen av Riddarholmen,
dels fastigheter i Staden mellan broarna och å Kungsholmen och dels
Karl XII:s Torg, Karl XIII:s Torg och Humlegården m. m. Slutligen ha i
förslaget upptagits vissa gemensamma bestämmelser m. m.

Beträffande de i avtalsförslaget upptagna särskilda bestämmelserna kan
hänvisas till den motivering, som lämnats i kap. 1—5 av detta betänkande.
Därutöver må här allenast följande omnämnas.

Då i § 1 förklaras, att kontrahenterna avse att trafikförhållandena å Tegelbacken
m. m. skola ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med ritningarna,
har avsikten varit att bereda möjlighet till de ändringar och jämkningar, som
kunna befinnas påkallade. Helt uteslutet är ju ej heller, att vid förslagets
närmare utarbetande nya uppslag kunna framkomma, som särskilt ur estetisk
synpunkt kunna befinnas böra vinna beaktande. Hinder bör då givetvis icke
föreligga för staden att, i samförstånd med därav berörda statliga myndigheter,
vidtaga därav betingade ändringar. Påpekas må att, så länge stationshallen
icke uppförts, anledning torde saknas att, åtminstone i dess fulla utsträckning,
utlägga den till densamma hörande trafikplatsen.

Tidpunkten för påbörjandet av arbetena för den ifrågavarande trafikregleringen
har, såsom av sista stycket framgår, med hänsyn till det rådande krisläget
icke ansetts kunna nu närmare fixeras; i bestämmelsens formulering
ligger emellertid en anmaning till kontrahenterna att icke onödigtvis uppskjuta
igångsättandet av arbetena. Erinras må även örn möjligheten att redan
nu påbörja färdigställandet av arbetsritningar m. m.

I fråga örn det i § 14 första stycket andra punkten omförmälda, för fordonsuppställning
avsedda området må påpekas att kronan (statens järnvägar, postverket)
äger att, utan att dessförinnan hava behövt inhämta stadens medgivande,
bebygga området under markplanet. Bestämmelsen i sista stycket av
paragrafen därom, att fönstren å områdena E och F mot bangårdsområdet
skola vara av viss beskaffenhet, har nödvändiggjorts främst därav att starkströmsledningar
för järnvägsdriften äro framdragna i omedelbar närhet av
områdena.

I § 16 har bland annat föreskrivits, att det med röd färg samt bokstäverna
1, m, n, o, q, r, s, t, k och 1 betecknade, närmast för postverkets behov avsedda
området, med visst undantag, må tillträdas omedelbart, d. v. s. så snart av -

117

talet blivit av kontrahenterna å ömse sidor godkäut och underskrivet. Nämnda
bestämmelse bär tillkommit på grund av det föreliggande trängande behovet
av förbättrade lokaler för bangårdspostkontorets räkning. I detta fall behöver
alltså icke ens avvaktas att avtalet, på sätt i § 49 stadgas, blir emellan
kontrahenterna bindande. Skulle, sedan postverket tillträtt nyssnämnda område,
visa sig att ett för kontrahenterna bindande avtal icke kommer till stånd,
skall den ersättning kronan har att erlägga bestämmas enligt expropriationslagen
utan hänsynstagande till vad i förevarande avtal kan vara överenskommet

beträffande köpeskillingen för området,

Den i § 23 andra stycket andra punkten meddelade bestämmelsen örn

skyldighet att söka Kungl. Maj:ts tillstånd för uppförande av byggnad m m.
innebär givetvis icke, att sådant tillstånd skulle krävas för vidtagandet av
mindre väsentliga ändringar i den nu å hamnområdet förefintliga bebyggelsen.

Beträffande de i §§ 27 och 30 angivna tidpunkterna för dels stadens tillträde
av kvarteret Glasbruket nr 3 och 4 (Karolinska institutet) och dels kronans
tillträde av kvarteret Västertorn nr 2 (stadens auktionsverk och stadsarkivet)
och kvarteret Nemesis nr 1 (gamla rådhuset) må erinras, å ena sidan, örn de
svårigheter som kunna föreligga för avträdaren att avstå respektive fastighet
samt, å andra sidan, örn angelägenheten för förvärvaren att snarast få tillträda
fastigheten. Kunna icke stadens nyssnämnda båda fastigheter avtradas till
kronan inom en någorlunda näraliggande tidpunkt, måste måhanda det lokalbehov
som skulle kunnat tillgodoses med fastigheterna, täckas å annat håll;
syftet''med förvärvet blir då i viss mån förfelat. Å andra sidan kan det komma
att visa sig olägligt för staden att avstå från gamla rådhuset, som nu disponeras
av bland annat gatukontoret, innan staden fått tillträda Karolinska institutets
område och där uppföra en kommunal förvaltningsbyggnad. Under hänsynstagande
till bland annat de nu nämnda synpunkterna ha förevarande regler i
dessa paragrafer utformats så, att kronans rätt att tillträda kvarteret Västertorn
nr 2 och kvarteret Nemesis nr 1 skall inträda samtidigt med att kronan
lämnar staden Karolinska institutets område, respektive ett år efter det att

detta skett. -lii»

I anslutning till bestämmelserna i § 31 må omnämnas att framdeles fråga

kan uppkomma örn att förmedelst en gatutunnel förbinda Rådhusgränd med
den blivande nordsydliga trafikleden. Nämnda gatutunnel, genom vilken
skulle vinnas planskild korsning mellan den södergående trafiken över Vasabron
och den östvästliga trafiken i Myntgatan, skulle framgå under det sydvästliga
hörnet av det nybildade triangulära kvarteret. Vid uppförandet av
den nya kanslihusbyggnaden i kvarteret Mars och Vulcanus togs viss hänsyn
till denna projekterade trafikled i det att gårdsområdet i sistnämnda kvarter
förlädes på den lägre höjd sorn Rådhusgränd efter gatutunnelns utförande
skulle erhålla. Kommissionen förutsätter att kronan även då det galler bebyggandet
av det till kronan nu överlåtna triangulära kvarteret kommer att
tillmötesgå stadens önskemål att hålla möjligheten öppen till anordnandet
av en dylik trafikled. De särskilda kostnader, som kunna uppkomma for
härav betingade grundförstärkningar och dylikt, falla givetvis å staden. Vid

lis

kvarterets utbyggande bör hänsyn tagas tili detta önskemål så att staden icke
behöver vidkännas särskilda kostnader i övrigt.

De i § 36 angivna tidpunkterna den 1 oktober 1941 respektive den 1 oktober
1946 aro bestämda under behörigt hänsynstagande till de för ateljébyggnaden
nu gällande nyttjanderättsupplåtelserna,

^ Då i första stycket av § 37 föreskrives, att Karl XII:s Torg, Karl XIII:s
iorg och Humlegården skola användas såsom för allmänheten utan avgift
tillgängliga parker, innebär detta givetvis icke något hinder för vederbörande
myndigheter att, i särskilda fall, medgiva anordnarna av uppvisningar, välgörenhetstillställningar
och dylikt rätt att upptaga entré.

I § 40 uttalas, att en förutsättning för avtalet är, att bland annat gymnasiebyggnaden
å tomten nr 1 i kvarteret Kidskär för framtiden bibehålies. Av
värderingsmännen lia, i enlighet med kommissionens direktiv, uppställts jämväl
vissa andra normer för bebyggelsen å denna tomt liksom å tomten nr 2 i
kvarteret Kidskär; och har värderingen skett i anslutning därtill. Självfallet
eli att icke heller i sistnämnda avseenden väsentliga förändringar få vidtagas
annat än i samförstånd nied staden.

§ 41 innehåller bestämmelser örn likvidering av de olika beloppen. Då de
säl skilda fastigheterna tillträdas vid olika tillfällen, skulle egentligen stipulerats
ett motsvarande antal betalningsdagar, på vilka än den ene än den andre
kontrahenten skulle haft att verkställa likvid. Markkommissionen har emellertid
funnit sig böra föreslå en gemensam likviddag, den 1 oktober 1941.
Nämnda dag skall staden enligt avtalsförslaget hava att till kronan utgiva
ett saldo å 158,239 kronor 65 öre, från vilket belopp dock må avdragas vad
staden kan hava avbetalt å vissa inteckningslån. En överslagsberäkning torde
giva vid handen, att ingendera sidan genom antagandet av en sådan gemensam
likviddag tillfogas någon större orätt. Däremot medför anordningen, vilken
synes val överensstämma med hela det förevarande bytesavtalets anda och
syfte, påtagliga praktiska fördelar för båda de avtalsslutande parterna.

I § 42 sista stycket föreskrives, att överläten egendom skall, där ej annat
av mottagaren medgives, av överlåtaren väl vårdas så att den vid avträdandet
icke befinner sig i sämre skick än för närvarande. En dylik bestämmelse påkallas
av den relativt långa tid, som i fråga örn vissa fastigheter kommer
att förflyta mellan avtalets ingående och tillträdandet av egendomen. Huruvida
en besiktning av fastighetens tillstånd dels nu och dels vid tiden för
avträdandet är av behovet påkallad, torde få avgöras i varje särskilt fall. Anmärkas
må i detta sammanhang, att de av kommissionen tillkallade värderingsmännen
tagit en del av de utav dem värderade fastigheterna i närmare skärskådande
liksom att i samband med värderingarna även undersökts vissa
grundförhållanden m. m. I de fall då en fastighet är avsedd att av förvärvaren
omedelbart rivas, torde denne kunna medgiva ett eftersättande av den överlåtaren
eljest åvilande underhållsskyldigheten.

o Til1 förståelse av bestämmelserna i § 46 meddelas, att § 17 i 1923 års bangårdsavtal
innehåller föreskrifter örn reservation av vissa områden för järni
ägsändamål samt att enligt § 10 av samma avtal kronan medgivit staden

119

rätt att utan särskild markersättning oell enligt plan, sorn av statens järnvägar
godkännes, på egen bekostnad anlägga erforderliga förbindelseleder över eller
under järnvägsområdet.

I § 49 angivas de förutsättningar, som skola föreligga för att avtalet skall
bliva mellan kontrahenterna bindande, nämligen att ansökningen till vattendomstolen
skall vara genom lagakraftägande beslut bifallen samt att stadsplaneändringar
i huvudsaklig överensstämmelse med vederbörande kartor
skola ha fastställts för dels trafikregleringen Tegelbacken—Biddarholmen—-Slussen dels området vid Myntgatan och dels Kungsträdgården. Att avtalet
redan dessförinnan träder i kraft i ett visst avseende — tillträdandet av det
för postverkets behov avsedda området — har ovan omtalats. Har avtalet icke
före viss tid — i förslaget angiven till den 1 juni 1941 — blivit mellan kontrahenterna
bindande, skall det anses förfallet. Kommissionen har ansett det
lämpligt att allt vad av kommissionen i förevarande sammanhang förordats
på dylikt sätt följes åt. En förutsättning för uppgörelsen beträffande varje
särskild av avtalet omfattad fråga torde nämligen vara, att även övriga däri
reglerade spörsmål vinna sin lösning i enlighet med parternas överenskommelse.
Ena partens medgivande på en punkt svarar mot den andre partens
medgivande på en annan. Att uppställa några undantag från denna regel —
förutom den nyssnämnda modifikationen i fråga örn tillträdandet av det för
postverket avsedda området —- synes icke av omständigheterna påkallat.

Slutligen bör påpekas att kommissionen vid uppgörandet av förslaget till
avtal utgått ifrån att detsamma varder inom den närmaste tiden av kontrahenterna
å ömse sidor antaget. En förutsättning härför är att förslaget hinner
genom kungl, proposition underställas den nu församlade riksdagen. Skulle
emellertid avtalet icke kunna avslutas förrän nästkommande år, påkallas därav
ett uppskjutande av vissa av de utav kommissionen föreslagna tidpunkterna
för tillträde av fastigheter, likvidering m. m.

Örn avtalet väl undertecknas nu men det under loppet av tiden intill den
1 juni 1941 visar sig, att de i § 49 angivna förutsättningarna för dess bestånd
icke vid sistnämnda tidpunkt kunna förväntas föreligga — vattendomstolsbehandlingen
kan t. ex. komma att draga ut på tiden — synes sagda tidpunkt böra
i erforderlig utsträckning förskjutas. Även i detta fall torde en jämkning av
tillträdes- och likviddagar bliva nödvändig. Möjligen är mest ändamålsenligt,
att riksdagen bemyndigar Kungl. Maj:t att medgiva en dylik förlängning av
den tid, under vilken frågan örn avtalets bestånd är svävande, samt att vidtaga
därav betingade ändringar i fråga örn tillträdes- och likviddagar m. m.

120

Särskilt yttrande av herr Råstock

beträffande den tekniska lösningen av Tegelbacksfrågan.

»För min del gör jag ingen erinran mot den av markkommissionen förordade
markuppgörelsen som tillkommit genom parternas ömsesidiga eftergifter
och under hänsynstagande till en mängd olika synpunkter.

Däremot har jag icke kunnat ansluta mig till kommissionens förslag beträffande
lösningen av trafikfrågorna vid Tegelbacken. Yäl hava de allvarliga
brister av militärteknisk och järnvägsteknisk art som enligt min och många
andras mening vidlådde det tidigare överfartsförslaget numera undanröjts.
Järnvägen behöver sålunda icke nedsänkas under vattenytan i ett bland annat
för bomber lätt sårbart betongtråg, liksom icke heller en kostsam och för järnvägsdriften
besvärande ombalansering av stationsplanet är erforderlig. Den,
visserligen relativt måttliga, nedsänkning av järnvägen, som även det nu förordade
förslaget nödvändiggör, är icke tilltalande, allra minst ur estetiska
synpunkter. Sålunda torde den nu förefintliga symmetrin mellan de över
strömmen ledande broarna komma att försvinna emedan järnvägsbron kommer
att te sig som örn den med sitt nedsänkta läge endast vore ett provisorium
avsett att snarast möjligt ersättas av något bättre.

Överfartsförslaget medför också såsom framgår av förslaget en höjning av
Tegelbacken med omkring 1.5 meter, vartill även må sägas att gatubron över
järnvägens plan med all sannolikhet kommer att föranleda många frågor om
det verkligen varit nödvändigt att så allvarligt skada en för närvarande vacker
plats. Enligt min mening behöver en överfartslösning icke tillgripas. Det å
bild 6 i kommissionens betänkande återgivna underfartsförslaget erbjuder såvitt
jag förstår en tillfredsställande lösning inom samma kostnadsram men utan de
olägenheter som vidlåda ett överfartsförslag.

Alltnog, för min del anser jag att lösningen av Tegelbackens trafikproblem
bör sökas efter underfartsprincipen; framtiden torde komma att giva dem
som velat lösa problemet efter den riktlinjen rätt.»

01- T*OJ)

l/iuv. Vasabron

*3 /

ISO M

zsm

Bild. 1. Av professor Hedqvist uppgjord skiss till underfartslösning.

„ trm

rim/. Vasabron

7,s Ny gabbro
Skmbanorr

ejmi 7<&

/so H

Bild 2. Av professor Hedqvist uppgjord skiss till underfartslösning med underfart även under Vasagatan.

Hav. Vasabron

TunncJéaj

na n

y Qa/abro

fsam

Bild 3. Inom gatukontoret uppgjord skiss till underfartslösning med mindre cirkulationsplats.

~unne:/Lj,

9 9°^v6no

:zz^SM

''^T§l§mBohO^

&M *■$«,

At/i/ ybsabnar,

50 100 /SOM

-i..—.g........i........u...........å..........1_« * t * <

Bild 4. Inom gatukontoret uppgjord skiss till underfartslösning med större cirkulationsplats.

,älvbro

* ~teet~

t ‘/n? i e/ bon 0n

Bild 5. Inom stadsplanekontoret uppgjord skiss till underfartslösning. Brygga i underfarten

eliminerar vissa plankorsningar.

/fört

''W*:

t''7o Afl

Sars*--

JS-am/b*”

/IS M.

Bild 6 A. Inom stadsplanekontoret uppgjort förslag till underfartslösning med ankomsthall för S. J. över spåren.

niia*

Bild 6 B. Modellfotografi av det å bild 6 A visade förslaget, sett från söder.

.......■''JJjJJ''

ir>

märn

Bild 6 C. Modellfotografi av det å bild 6 A visade förslaget, sett från öster.

?fJycrsa&ron

& 5 c?

?<*/C

r££0£Z

Bild 7. Första byggnadsskedet av det å bild 6 A visade förslaget.

-i *7xsl/aJ

^rs»*

//y y

Zakari.

Bild 8 A. J rafikkommitténs, av stadsplanekontoret bearbetade förslag till överfartslösning.

yPl%

Bfnhwi

HÉwynnP

Bild 8 B. Modellfotografi av det å bild 8 A visade förslaget, sett från söder.

Bild 8 C. Modellfotografi av det å bild 8 A visade förslaget, sett från öster.

5* <=>-^

btr/na/)

-gmscm.

läggHS

Bild 9 A. Arkitekt William-Olssons förslag till överfartslösning.

Bild 9 B. Modellfotografi av det å bild 9 A visade förslaget, sett från söder.

-... "•»

v»? samm

Bild 9 C. Modellfotografi av det å bild 9 A visade förslaget, sett från öster,

Bild 10 A. Modellfotografi av det å Pl. I visade, av markkommissionen förordade överfartsförslaget, sett från söder.

Bild 10 B. Modellfotografi av det å Pl. I visade, av markkommissionen förordade överfartsförslaget, sett från öster.

"»WW* "''''fil

«k

/orja -

/bron

''S&Aj/,

jj/~ Q0?/3 /~i^s

y^¥dj&SL

+6^jCBB

\£y /~(J b t~&^

S!SLÄé:s> ? Lana-*

4k tL\H^i

V\ o \

ren

Skola

/o o

150 m.

VemmSl

i* !

!*--rjr77r<./.r~K* ■ -

‘SSSSSSStBätt

Bild 11. Första byggnadsskedet av det å Pl. I visade, av markkommissionen förordade förslaget.

139

Bilaga.

Forslas

till

Avtal

mellan Kungl. Majit och kronan samt Stockholms stad rörande vissa
markfrågor m. m. i Stockholm.

Mellan Kungl. Majit och kronan, å ena, samt Stockholms stad, å andra
sidan, har överenskommits som följer.

Tegelbackens reglering samt förbättring av trafikförbindelserna
mellan Norrmalm och Södermalm.

§ I Kontrahenterna

avse, att trafikförhållandena å Tegelbacken samt därav berörda
trafikförbindelser mellan Norrmalm och Södermalm skola ordnas i
huvudsaklig överensstämmelse med här bilagda ritningar, märkta Pl. I och
Pl. II. Avtalet omfattar icke de å ritningen Pl. I skisserade, med bokstäverna
A och B betecknade byggnaderna.

Kronan och staden skola gemensamt hos vederbörande vattendomstol göra
för företagets genomförande erforderliga framställningar.

Arbetena för ifrågavarande trafikreglering skola, sedan detta avtal blivit
mellan kontrahenterna bindande, påbörjas så snart lämpligen kan ske, efter
närmare överenskommelse mellan Kungl, järnvägsstyrelsen och staden.

§ 2.

I fråga örn byggnadskostnaderna skall gälla, att av de byggnadsarbeten,
som skola utföras för statens järnvägar eller beröra dess anläggningar och
finnas upptagna å ovan nämnda ritningar, kronan bekostar de för statens
järnvägar avsedda nya anläggningarna från och med norra landfästet för bron
över Riddarholmskanalen till nuvarande tunneln å Södermalm med däri ingående
broar och viadukter, dock att kostnaderna för den för stambanebron
över Söderström och vidliggande lokalbanebro gemensamma underbyggnaden
(grundläggning och pelare samt landfästen vid kajkanterna) bestridas av
kronan och staden till hälften vardera. Kostnaderna för de övriga arbetena
skola bestridas av staden, dock att kronan lämnar bidrag med ett, på sätt
nedan angives, till 1,350,000 kronor beräknat belopp, varav 1,000,000 kronor,
närmast avseende järnvägsbron över Norrström, gäldas successivt, i den mån
arbetena fortskrida, och 350,000 kronor när statens järnvägars bomanläggningar
och bevakning vid Tegelbacken kunna borttagas.

Av bidragsbeloppet 1,000,000 kronor anses 650,000 kronor utgöra ersättning
för järn och betong, varav 550,000 kronor för järn och 100,000 kronor för
betong, allt färdigställt i bron. Beloppet 650,000 kronor är beräknat enligt
1935 års enhetspriser och innefattar icke kostnader för slutmålning av järn

(504 40

140

och för gjutformar till betong, ej heller kostnader för fasta ställningar. Av
bidragsbeloppet 1,000,000 kronor skall återstående belopp 350,000 kronor
anses utgöra ersättning för pa kronan i övrigt belöpande andel i kostnaderna
för sagda bro; sistnämnda belopp är likaledes beräknat enligt 1935 års priser.

Örn för här angivna produkter järn och betong, tagna tillsammans i nyssnämnda
proportion, prisläget i den allmänna marknaden vid tiden för deras
anskaffande stigit eller sjunkit i förhållande till prisläget år 1935 med mera
än tio procent, skall kronans bidrag ökas respektive minskas med så stor del
av beloppet 650,000 kronor, som svarar mot nyss åsyftade procenttal, minskat
med 10.

Därest den för Stockholms stads grov- och diversearbetare avtalsenliga timlönen
vid tiden för utförandet av ovannämnda andra arbeten för bron över
Norrström stigit eller sjunkit med mera än tio procent i förhållande till motsvarande
lön år 1935, skall kronans bidrag ökas respektive minskas med så
stor del av det sist omförmälda beloppet örn 350,000 kronor, som svarar mot
sist åsyftade procenttal, minskat med 10.

Arbetets organisation samt frågan örn och i vad mån utförandet skall ske
genom den ena eller den andra partens försorg skall göras till föremål för
senare överenskommelse mellan järnvägsstyrelsen och staden.

§ 3''

Den part, statens järnvägar eller staden, för vars behov utförd anläggning
är avsedd att komma till användning, blir att anse såsom ägare till anläggningen;
och skall underbyggnaden till stambane- och lokalbanebroarna över
Söderström anses till lika del tillhöra vardera parten.

Underhållet av de olika anläggningarna ävensom renhållning och belysning
av dem skola ombesörjas och bekostas av den part, som enligt vad nyss sagts
är att anse såsom ägare till anläggningen. Underbyggnaden till stambane- och
lokalbanebroarna över Söderström skall underhållas av parterna gemensamt.

§ 4-

Innan anläggning påbörjas, skola därtill hörande huvudritningar och konstruktioner
vara godkända av såväl järnvägsstyrelsen som stadens vederbörande
myndigheter.

§ 5’

Vad beträffar markområdena vid Tegelbacken överlåtas med äganderätt, av
kronan till staden det å bilagda karta, märkt Pl. III, med gul färg och bokstaven
A betecknade området vid Järnvägsparken om cirka 172 kvadratmeter
och av staden till kronan det å samma karta med röd färg och bokstaven A
betecknade området vid Klara Mälarstrand om cirka 1,150 kvadratmeter.
Kronan avsäger sig därjämte till stadens förmån all kronans rätt till de å
kartan med violett färg samt bokstäverna A, B och C betecknade områdena örn
tillhopa cirka 3,817 kvadratmeter.

Vidare medgiver kronan att det å nämnda karta upptagna, med blå färg
betecknade området örn cirka 900 kvadratmeter må, utan hinder av den rätt

141

kronan äger till detsamma, av staden disponeras för vändslinga åt den söderifrån
framdragna förortsbanan, dock endast så länge banan icke upplåtits för
trafik längre än till ifrågavarande plats.

§6.

Av de å Riddarholmen öster örn linjen a—b—c å bifogade karta, märkt
Pl. IV, belägna markområdena överlåtas med äganderätt, av kronan till staden
de med gul färg och nr 5, 12 och 17 betecknade områdena örn tillhopa cirka
1,320 kvadratmeter samt av staden till kronan de med röd färg samt nr 4
och 15 betecknade områdena, i areal innehållande sammanlagt omkring 495
kvadratmeter.

Vidare avstår kronan till staden all den rätt, kronan må äga till de å nyssberörda
del av sagda karta med grön färg och nr 1, 9, 18, 19, 21 och 24 betecknade
områdena om tillhopa cirka 2,840 kvadratmeter, varemot staden till förmån
för kronan avstår från all den rätt, staden må äga till de å samma del
av kartan med brun färg och nr 2, 3, 7, 10, 11 och 16 betecknade områdena,
i areal innehållande sammanlagt omkring 1,315 kvadratmeter.

§ 7-

Vad beträffar markområdena mellan Riddarholmen och den norra mynningen
av järnvägstunneln under Södermalm avstår staden till kronan ali den
rätt, staden kan äga till de å bilagda karta, märkt Pl. V, med röd färg betecknade
markområdena, i areal innehållande sammanlagt cirka 3,773 kvadratmeter.

Kronan avstår å sin sida från den rätt, kronan på grund av stadsfullmäktiges
beslut den 13, den 14 och den 15 juni 1864 angående upplåtelse av mark för
järnvägsändamål äger till de å nyssnämnda karta med violett färg utmärkta
områdena, i areal utgörande tillhopa omkring 1,628 kvadratmeter.

I den mån stambanan å sträckningen från Riddarholmskanalen till norra
mynningen av järnvägstunneln under Södermalm framdrages å viadukt berättigas
staden att utan särskild ersättning nyttja marken under viaduktpartierna
såsom upplags- eller parkeringsplats, dock endast under förutsättning
att därigenom icke uppstår fara för järnvägsdriften eller hinder för tillsyn
och underhåll av järnvägsanläggningen.

§ 8-

Kontrahenterna avstå, envar till den andre, all den rätt vederbörande må
äga till de vattenområden, vilka, enligt vad som framgår av bilagda karta,
markt Pl. I, äro avsedda att efter utfyllning ingå i den andres trafikanordningar.

Vad beträffar övriga delar av de med detta avtal avsedda nya stambane ,
förortsbane- och gatutrafiklederna, som beröra strand, vatten och grund i
Norrström och Söderström, förbinda sig kontrahenterna, envar i vad densammes
rätt må beröras, att medgiva de avsedda anordningarna och icke h fordra ersättning i någon form.

142

§ 9.

I den mån så ej redan skett tillträdas de ovan omförmälda överlåtna
områdena av vederbörande, så snart detta avtal blivit mellan kontrahenterna
bindande samt erforderliga omläggningar av järnvägsspår verkställts.

Genom vad sålunda bestämts skall kronan icke betagas rätten att, så länge
kronan finner så nödigt, dock längst intill den 1 januari 1948, nyttja det
nuvarande bangårdspostkontoret för post- eller järnvägsändamål, åliggande
det staden att tillse att, så länge byggnaden så brukas, erforderliga tillfarter
till densamma städse hållas öppna.

§ io.

Den ekonomiska uppgörelsen mellan kontrahenterna i anledning av de
förutnämnda överlåtelserna ordnas sålunda:

Av de i § 5 första stycket omnämnda områdena avräknas det röda området
om 1,150 kvadratmeter mot lika stor areal inom de violetta områdena A, B
och C. För återstoden av nämnda violetta områden, vilken återstod utgör 2,667
kvadratmeter, ävensom för det gula området örn 172 kvadratmeter äger kronan
tillgodoräkna sig lika stor areal, alltså tillhopa 2,839 kvadratmeter, inom det
å Pl. III med röd färg och bokstaven B betecknade området.

För stadens nyttjande av det i § 5 andra stycket omnämnda området skall
särskild ersättning icke utgå, men skall området återställas i avröjt skick.

För de i §§ 6—8 omförmälda marktransaktionerna samt för det att de å
bilagda karta, märkt Pl. IV, med nr 8 och 14 betecknade, kronan tillhöriga
områdena för tillgodoseende av stadens behov av sydnordlig trafikled bindas
för järnvägsändamal skall kronan —- utöver vad som på grund av föreskrifterna
i § 11 må tillkomma kronan — äga i mellan varandet mellan parterna
tillgodoräkna sig en mellangift av 150,000 kronor, att gäldas å tid och på sätt
i § 41 här nedan stadgas.

§ 1L

För skada och intrång, som vid ett ordnande av trafiklederna mellan Norrmalm
och Södermalm i enlighet med detta avtal kan uppkomma å invidliggande
fastigheter, skall ersättning, i den mån sådan befinnes tillkomma vederbörande,
utgå på sätt nedan sägs.

Beträffande de kronan tillhöriga tomterna nr 1 och 2 i kvarteret Gråmunkeholmen
å Kiddarholmen skall staden till kronan utgiva 85 procent av
det belopp, vartill å berörda fastigheter uppkommande skada och intrång kunna
skattas; skolande återstående 15 procent av beloppet stanna å kronan. Med
hänsyn till beräkningen av den i § 10 sista stycket omförmälda mellangiften
skall vid bestämmandet av ersättningen för skada och intrång å kronans ifrågavarande
fastigheter särskild lösen icke beräknas för de å bilagda karta, märkt
Pl. IV, med nr 8 och 14 betecknade områdena. Däremot skall till skada och
intrång räknas den värdeminskning, som återstående delar av nyssnämnda
tomter kunna antagas hava undergått därigenom att de till följd av järnvägens

143

förflyttning må beräknas vid framtida bebyggande kunna nyttiggöras i mindre
omfattning än för närvarande.

Eventuell särskild ersättning för skada och intrång å enskild tillhörig
fastighet å Riddarholmen skall utgivas till 85 procent av staden och till återstående
15 procent av kronan.

Staden skall, med den fördelning av kostnaderna mellan staden och kronan
som i föregående stycke är föreskriven ifråga örn skada och intrång, ombesörja
att körbar förbindelse åstadkommes mellan, å ena sidan, Tryckerigatan samt,
å den andra sidan, Kungsliusplan—Birger Jarls Torg; och medgiver kronan
att för nämnda förbindelseled må utnyttjas det västliga, nu obebyggda och å
bifogade karta, märkt Pl. IV, med rutning betecknade hörnet av tomten nr 2
i kvarteret Gråmunkeholmen, skolande härigenom å sagda fastighet uppkommande
skada och intrång ersättas kronan enligt de i andra stycket angivna
grunder.

För skada och intrång, som genom den ifrågavarande trafikregleringen vid
Tegelbacken förorsakas fastighet, belägen utanför järnvägsområdet, skall
staden svara.

Staden skall i förhållande till kronan slutligt bära de kostnader, som kunna
uppkomma i följd av vattendomstols föreskrift örn utförandet av nu förevarande
byggnadsföretag.

Storleken av den kronan jämlikt denna paragraf tillkommande ersättningen
samt tidpunkten för dess gäldande bestämmas framdeles genom särskild överenskommelse
mellan Kungl. Majit och staden. Kan överenskommelse icke
träffas efter det ifrågavarande trafikanordningar fullbordats, hänskjutes saken
till skiljemän, på sätt i § 47 sägs.

§ 12-

Kronan frikallas från skyldighet att i egenskap av ägare till tomten nr 1
i kvarteret Gråbrödraklostret utgiva gatumarksersättning och gatukostnadsbidrag
till staden för den trafikled, som framdeles må komma att framdragas
omedelbart öster om nämnda tomt.

Vållas genom framdragandet av den i föregående stycke omförmälda trafikled
skada och intrång å kronan tillhörig fastighet å Riddarholmen, skall staden
därför utgiva full ersättning, vilken skall bestämmas i den ordning som i § 11
sista stycket sägs.

§ 13-

De områden å Riddarholmen, beträffande vilka rättsöverlåtelse till staden
ägt rum enligt vad ovan sagts, ävensom de staden redan tillhöriga, å bilagda
karta Pl. IV med nr 20, 22 och 23 betecknade ofärgade områdena må endast
begagnas för trafikändamål eller såsom öppen plats.

Vissa Stockholms centralbangård berörande markfrågor m. ni.

§ 14-

Staden överlåter till kronan all den rätt staden äger till de å bilagda karta,
märkt Pl. III, med röd färg samt bokstäverna B, C, D, E och F betecknade

144

områdena, i areal innehållande tillhopa omkring 31,070 kvadratmeter. Den
streckade delen av området B, innehållande cirka 2,315 kvadratmeter, är
avsedd för uppställning av fordon invid blivande ilgodsmagasin och bangårdspostkontor
samt får icke bebyggas i eller över invidliggande gatas plan annat
än efter medgivande av staden.

Kronan överlåter till staden med äganderätt de å samma karta, märkt
Pl. III, med gul färg samt bokstäverna B, C, D, E, F, G, H och I betecknade
områdena, i areal innehållande sammanlagt omkring 17,015 kvadratmeter.

Till de med gul färg samt bokstäverna E, F och I betecknade områdena, av
vilka det sistnämnda utgör del av kvarteret Lokstallet, bör rätt att mot
statens järnvägars bangårdsområde hava fönster, dock att vad beträffar områdena
E och F fönstren skola vara fasta och av glasbetong eller annat material
som av järnvägsstyrelsen godkännes.

§ 15-

Kronan avstår vidare till staden all den rätt kronan kan äga till de å
bifogade karta, märkt Pl. III, med brun täckfärg samt bokstäverna A och B
betecknade områdena örn tillhopa cirka 2,508 kvadratmeter, ägande kronan
att vid en kommande uppgörelse angående statens järnvägars övertagande av
å kartan med grön färg betecknade områden med äganderätt tillgodoräkna sig
lika stor areal utfylld mark inom sistnämnda områden.

I den mån så icke redan skett genom § 17 i 1923 års bangårdsavtal, förbinder
sig staden att för eventuell framtida utvidgning av statens järnvägars
spårsystem reservera de å bilagda karta, märkt Pl. III, med grön färg betecknade
områdena samt följaktligen att å dessa områden icke vidtaga sådana
åtgärder, att deras användande för här angivet ändamål därigenom avsevärt
försvåras eller fördyras, utan att underhandling med statens järnvägar dessförinnan
upptages i frågan.

Staden förbinder sig att utan kostnad för kronan anordna erforderliga
gator för tillfart till det bangårdspostkontor och det ilgodsmagasin, som avses
att förläggas till det å bilagda karta, märkt Pl. III, med röd färg och bokstaven
B betecknade området, samt avstår från anspråk gentemot kronan på
gatumarksersättning och gatukostnadsbidrag även för övriga gator, som må
komma att angränsa sagda område.

§ 16.

Det å bifogade karta, märkt Pl. III, med bokstäverna a, b, c, d, e, f, g, h,
i, j och a begränsade röda området må av kronan tillträdas ett år efter förutgången
tillsägelse, dock tidigast den 1 januari 1948. Det å samma karta med
bokstäverna 1, m, n, o, q, r, s, t, k och 1 begränsade röda området må, i den
mån detsamma icke är upplåtet till Aktiebolaget Vintervägen, av kronan tillträdas
omedelbart.

Det å kartan, märkt Pl. III, med gul färg och bokstaven H betecknade
området må tillträdas av staden sedan å området befintliga järnvägsspår blivit
på stadens bekostnad förflyttade. Spårens förflyttning skall av kronan ombesörjas
inom två år efter därom av staden gjord framställning.

145

I den mån så icke redan skett må övriga enligt § 14 och § 15 första stycket
överlåtna områden tillträdas av vederbörande kontrahent den första dagen i
kvartalet näst efter det, varunder detta avtal blivit mellan kontrahenterna
bindande.

§ 17.

De å bifogade karta, märkt Pl. lil, med brun kantfärg samt bokstäverna
C, D, E och F betecknade områdena om tillhopa omkring 1,800 kvadratmeter,
vilka områden upplåtits av staden enligt 1923 ars bangårdsavtal för järnvägsändamål,
hava, då områdena icke längre användas för berörda ändamål, redan
återgått till staden.

Kronan avsäger sig till stadens förmån all kronans rätt till det å samma
karta med violett färg och bokstaven D betecknade området örn 25 kvadratmeter,
vilket område redan tagits i bruk för stadens trafikändamal.

§ 18-

I anledning av de i § 14 omhandlade marköverlåtelserna samt under hänsynstagande
till kronans marktillgodohavande enligt § 10 andra stycket har staden
att i mellanvarandet mellan kontrahenterna räkna sig tillgodo en mellangift
av 3,044,525 kronor, att gäldas å tid och på sätt nedan i § 41 närmare omförmäles.

I § 17 berörda markdispositioner skola icke föranleda någon ersättningsskyldighet.

Kv. Jericho nr 7 och 8.

§ 19-

Staden försäljer till kronan tomterna nr 7 och 8 i kvarteret Jericho. Fastigheterna,
som äro avsedda att lagfaras för telegrafverkets räkning, tillträdas
den 1 oktober 1941.

§ 20.

Köpeskillingen för de i föregående paragraf omförmälda fastigheterna äi
beräknad till 300,000 kronor. Detta belopp erlägges sålunda att kronan

A. å tillträdesdagen övertager betalningsansvaret för fastigheterna
besvärande inteckningslån, den 1 mars 1940 uppgående 1)

för tomten nr 7 till sammanlagt ........................... kronor 24,387: 24

2) för tomten nr 8 till sammanlagt ........................... » 29,318: 06

B. å tid och på sätt, nedan i § 41 närmare omförmäles,

betalar .................................................................. 946,294: 70

Summa kronor 300,000: —

§ 21.

Vederbörande ägare till do i § 19 omförmälda tomterna frikallas från
skyldighet att utgiva å dem belöpande gatumarksersättning för Lästmakargatans
utläggning i enlighet med nu gällande stadsplan.

Å andra sidan avstår kronan från alla anspråk å skadestånd för de olägen -

146

heter, som vid nytt bebyggande av ifrågavarande tomter må uppstå till följd
av att gatan utmed tomterna vid nämnda tidpunkt tilläventyrs ännu icke
blivit reglerad till det enligt gällande stadsplan fastställda höjdläget; skolande
emellertid staden i sistnämnda händelse på lämpligaste sätt ordna gatan i
anslutning till den nya bebyggelsen.

Västra delen av Riddarholmen.

§ 22.

Staden överlåter till kronan med äganderätt dels tomten nr 2 i kvarteret
Västertorn, förut betecknad nr 7 i kvarteret Riddarholmen, och tomten nr 2 i
kvarteret Kidskär, förut betecknad nr 15 i kvarteret Riddarholmen, dels ock
de å bilagda karta, märkt Pl. IV, med röd färg samt bokstäverna A, B, C och D
betecknade områdena.

Vidare avstår staden till kronan all den rätt staden kan äga till dels tomten
nr 1 i kvarteret Kidskär, förut betecknad nr 4 i kvarteret Riddarholmen,
dels stadsägan nr 224, dels de å bilagda karta, märkt Pl. IV, med brun fär^
samt bokstäverna E och F betecknade områdena, dels den del av förra tomten
nr 6 i kvarteret Riddarholmen, varå det av staden år 1845 inköpta före detta
sundhetskollegn hus var beläget, dels ock all den övriga mark å Riddarholmen
som är belägen väster örn linjen a—b—c å nyssnämnda karta.

§ 23.

Det a bifogade karta, märkt Pl. IV, med streckning utmärkta området må
allt framgent under de i nästföljande stycke angivna villkor av staden disponeras
for hamnrörelse och därför erforderliga byggnader, det med bokstaverna
d, e, f, g, h och d begränsade området dock endast så länge det
erfordras för tullpaviljong.

Annan hamnrorelse än sådan som föranledes av passagerar- och styckegodstrafik
må icke bedrivas å området. Ej heller må å området uppföras
byggnad eller eljest vidtagas anordning av stadigvarande natur utan att
Kungl. Maj:t i varje särskilt fall därtill meddelat tillstånd.

§ 24.

Kronan förklarar att från Riddarholmsbron tvärs över Riddarholmen till
hamnplanet å holmens västra sida må hållas öppen en för den allmänna
trafiken avsedd, minst 13.5 meter bred ga tuled, som ej får hava väsentligt
sämre lutningsförhållanden än den nuvarande.

I övrigt medgiver kronan att, i den mån kronan tillhöriga områden å
Riddarholmen icke av kronan bebyggas eller eljest tagas i anspråk för något
kronans eget ändamål, desamma må, där så utan olägenhet kan ske, hållas
öppna för allmänheten och i erforderlig utsträckning jämväl för den allmänna
trafiken.

o Det skall åligga staden att ombesörja och bekosta de öppethållna områdenas
underhåll, renhållning och belysning, allt på sätt sker beträffande
stadens gator och öppna platser, därvid staden skall äga rätt uppbära ren -

147

hållnings- och andra särskilda avgifter i den mån sådana enligt gällande
bestämmelser utgå för fastigheter i allmänhet i Stockholm.

§ 25.

Så länge tomten nr 1 i kvarteret Kungl. Boktryckaren innehaves av annan
ägare än kronan, skall kronan i stadens ställe svara för att körbar förbindelse,
ej sämre än den som i anslutning till bestämmelsen i § 11 fjärde stycket åstadkommes,
hålles öppen mellan denna tomt och Riddarholmsbron ävensom att
tomten bibehålies vid fasadrätt och rätt till in- och utfart vid Tryckerigatan,
Arkivgatan och Norra Riddarholmshamnen.

§ 26.

Kronan frikallar för sin del staden från den skyldighet som framdeles, i
anledning av stadsplaneläggning av Riddarholmen eller av annan därmed
jämförlig grund, kan uppkomma för staden i fråga om markförvärv för och
anläggning av gator och öppna platser å holmen. Skulle av annan än kronan
mot staden i nyssnämnda avseende väckt krav vinna bifall, förbinder sig
kronan att hålla staden skadeslös.

§ 27.

Kronan äger tillträda fastigheten nr 2 i kvarteret Yästertorn samtidigt med
att kronan, jämlikt § 30 nedan, lämnar staden tillträde till fastigheterna nr 3
och 4 i kvarteret Glasbruket.

Fastigheterna nr 1 och 2 i kvarteret Kidskär samt stadsägan nr 224 tillträdas
av kronan den 1 juli 1942.

I övrigt sker kronans tillträde av de enligt § 22 överlåtna fastigheterna så
snart detta avtal blivit mellan kontrahenterna bindande.

§ 28.

Kronan skall för tiden efter den 1 juli 1942 svara för uppfyllelsen av de
förpliktelser gentemot finska församlingen, som jämlikt Kungl. Maj:ts resolution
den 21 juli 1813 må åvila staden beträffande fastigheten nr 1 i kvarteret
Kidskär.

Dessutom skall staden, i anledning av den i §§ 22—27 träffade uppgörelsen,
i mellanvarandet mellan kontrahenterna tillgodoräknas en mellangift
av 1,445,000 kronor, vilket belopp skall gäldas å tid och på sätt, nedan i
§ 41 närmare angives.

Fastigheter i Staden mellan broarna och å Kungsholmen.

§ 29.

Staden överlåter med äganderätt till kronan dels det å bifogade karta,
märkt Pl. Yl, med röd kantlinje samt bokstäverna a, b, c, d, e, f, g, h, i,
k, 1, m och a begränsade området vilket i areal innehåller omkring 2,360
kvadratmeter samt består av följande fastigheter, nämligen tomterna nr 1,
2, 4 och 5 samt del av tomten nr 6, allt i kvarteret Minotaurus, tomterna

148

nr 2, 3, 4, 5.6, 7 och 8 samt del av tomten nr 1.9, allt i kvarteret Nessus,
tomterna nr 4, 5, 6, 7, 8 och 9 samt delar av tomterna nr 3 och 11, allt i
kvarteret Lychaon, tomten nr 4 och del av tomten nr 2.7, allt i kvarteret
Cephalus, samt delar av de mellanliggande gränderna Stenbastugränden, Kolmätargränden
och Klockgjutargränden, dels ock tomten nr 1 i kvarteret
Nemesis med de gränser sistnämnda tomt har i enlighet med den 19 oktober
1928 fastställd stadsplan, varande ifrågavarande fastighet, som i areal innehåller
omkring 2,560 kvadratmeter, å nyssnämnda karta, märkt Pl. VI, begränsad
med röd kantlinje samt bokstäverna n, o, p, q och n.

Kronan överlåter å sin sida nied äganderätt till staden fastigheterna nr 3
och 4 i kvarteret Glasbruket.

§ 30.

Beträffande tillträdandet av de enligt detta kapitel överlåtna fastigheterna
skall gälla följande.

Fastigheterna nr 3 och 4 i kvarteret Glasbruket tillträdas av staden den
1 januari 1946, där ej kronan före den 1 januari 1944 givit staden besked
att kronan önskar viss senare dag för avträdandet, dock att staden i varje fall
äger tillträda fastigheterna senast den 1 januari 1948.

Fastigheten nr 1 i kvarteret Nemesis tillträdes av kronan ett år efter det
fastigheterna nr 3 och 4 i kvarteret Glasbruket blivit av kronan till staden
avträdda.

Det å kartan, märkt Pl. VI, med bokstäverna a, b, c, d, e, f, g, h, i, k,
1, m och a begränsade området tillträdes av kronan den 1 oktober 1941.

§ 31.

Kronan befrias från skyldighet att till staden utgiva den gatumarksersättning
för Myntgatans utläggning i enlighet med bifogade karta, märkt Pl. VI,
som eljest skolat åvila kronan såsom ägare såväl till det i sista stycket av
föregående paragraf omförmälda området som till kvarteret Mars och Vulcanus,
dock att härigenom icke göres ändring i den ersättningsskyldighet
som må åligga kronan jämlikt 1928 års Kanslihus-Kungsholmsavtal punkt 8:o
första stycket.

Å andra sidan avstår kronan såsom ägare till kvarteret Mars och Vulcanus
från varje anspråk på ersättning för den enligt samma karta avsedda igenläggningen
av Salvii gränd, varjämte kronan till förmån för staden avsäger
sig all den rätt kronan må äga till den del av nämnda gränd, vilken enligt
kartan är avsedd att framdeles ingå i kvarteret Aglaurus.

§ 32.

Därest staden framdeles skulle vilja avhända sig densamma tillhörig mark
inom det nybildade kvarteret Aglaurus, skall kronan äga företrädesrätt att
förvärva denna mark.

§ 33.

Staden skall i mellanvarandet mellan kontrahenterna tillgodoföras

149

1) såsom köpeskilling för fastigheten nr 1 i kvarteret

Nemesis ............................................................ kronor 900,000: —

2) såsom köpeskilling för det i sista stycket av § 30

omförmälda området samt för den i § 31 angivna uppgörelsen
............................................................ 8 1,750,000:

Summa kronor 2,650,000: —

Nämnda belopp skall gäldas sålunda att kronan
A. å dagen för tillträdandet av sistsagda fastighet, den
1 oktober 1941, övertager betalningsansvaret för

tomten nr 8 i kvarteret Lychaon besvärande inteckningslån,
den 1 mars 1940 uppgående till ............... kronor 2,739: 35

B. å tid och på sätt, nedan i § 41 närmare omförmäles,

betalar ............................................................... » 2,647,260:65

Summa kronor 2,650,000: —

§ 34.

För fastigheterna nr 3 och 4 i kvarteret Glasbruket tillgodoföres kronan
en beräknad köpeskilling av 4,503,820 kronor, att gäldas å tid och på sätt,
nedan i § 41 närmare omförmäles.

Karl XII:s torg, Karl XIII:s torg och Humlegården m. m.

§ 35.

Kronan överlåter med äganderätt till staden de å bifogade karta, märkt
Pl. VII, med gul färg betecknade delarna av fastigheterna nr 4 i kvarteret
Kungl. Trädgården och nr 3 i kvarteret Norrström, innehållande de sålunda
överlåtna markområdena i areal tillhopa omkring 3,210 kvadratmeter, därav
cirka 185 kvadratmeter av fastigheten kvarteret Kungl. Trädgården nr 4 utgöras
av mark varå norra delen av den s. k. ateljébyggnaden för närvarande
är belägen.

Vidare avstår kronan till förmån för staden från all den rätt kronan kan
äga till de å samma karta med brun färg betecknade delarna av Kungsträdgårdsgatan,
Arsenalsgatan och Strömgatan.

Staden förklarar sig å sin sida avstå från varje anspråk å äganderätt till
de å sagda karta med grön täckfärg eller grön kantfärg betecknade områdena.

§ 36.

Det till staden överlåtna markområdet vid Hamngatan skall av kronan
avträdas till staden, vad beträffar den överlåtna delen av den s. k. ateljébyggnaden
i avröjt skick, för att utläggas till gata, i den mån området
är beläget norr om linjen a—b—c, den 1 oktober 1941 samt, till återstående
del, tre år efter därom av staden gjord tillsägelse, dock att avträdandet av
sistnämnda del icke skall ske förrän i samband med en vidgning av de å ömse
sidor om ifrågavarande avsnitt av Hamngatan befintliga delarna av samma
gata till minst 26 meters bredd samt i varje fall icke tidigare lin den 1 oktober
1946.

150

Den i övrigt till staden enligt § 35 överlåtna marken må, i den mån så
icke redan skett, av staden tillträdas och utläggas till respektive gata så snart
detta avtal blivit mellan kontrahenterna bindande.

§ 37.

Kronan upplåter till staden Karl XII:s Torg (kvarteret Norrström nr 3) och
Karl XIII:s Torg (kvarteret Kungl. Trädgården nr 4) samt Humlegården, i
den mån nämnda områden icke redan tagits i anspråk för byggnadsändamål
eller nyttjanderätt till dem eljest upplåtits åt annan, för en tid av 50 år, räknat
från den 1 januari 1942, eller alltså till den 1 januari 1992, för att användas
såsom för allmänheten utan avgift tillgängliga parker.

Upplåtelsen skall icke innebära hinder för kronan att, vad beträffar Karl
XII:s Torg och Karl XIII:s Torg, vidtaga de jämkningar i bebyggelsen utmed
områdenas västra sida, som må befinnas påkallade samt, vad beträffar Humlegården,
vidtaga tillbyggnad av bibliotekshuset eller inom nämnda område uppföra
annan byggnad för bibliotekets behov. Nu nämnda åtgärder må dock
icke företagas förrän ett år efter det staden därom erhållit underrättelse.

De till staden upplåtna områdena skola av staden underhållas i ett efter
tidens fordringar avpassat skick. Väsentligare ändring i områdenas nuvarande
utseende eller uppförande av byggnader i dem må icke ske utan tillstånd av
Kungl. Majit. Staden har att svara för den gaturenhållning som faller å
respektive parkområde, skolande som en följd härav gaturenhållningsavgift
för Karl XII:s Torg och Karl XIII:s Torg upphöra att utgå under tiden för
upplåtelsen.

§ 38.

Den nu av staden till Karl XII:s Torg förlagda pumpstationen må, utan
hinder av kronans äganderätt till platsen, allt framgent där bibehållas, varvid
dock staden har att tillse att anordningarna för pumpstationen icke störa områdets
utseende.

§ 39.

Kronan skall i mellanvarandet mellan kontrahenterna tillgodoföras

1) för den överlåtna delen av området för den s. k. ateljébyggnaden
............................................................... kronor 575,000

2) i anledning av den i § 35 omförmälda markuppgörelsen

i övrigt .................................................................. » 1,512,500

3) för de i §§ 37 och 38 omhandlade, till staden gjorda

upplåtelserna ............................................... » 800,000

Summa kronor 2,887,500

Nämnda belopp skall gäldas å tid och på sätt, nedan i § 41 närmare omförmäles.

Utöver det under 3) här ovan i denna paragraf omnämnda engångsbeloppet
har staden i anledning av de i § 37 berörda parkupplåtelserna att, till erinran

151

om upplåtelsernas natur, utgiva en årlig avgift, bestämd för Karl XII:s Torg
och Karl XIII:s Torg till sammanlagt 100 kronor samt för Humlegården till
likaledes 100 kronor, vilken avgift skall utan anfordran erläggas förskottsvis
sist å söckendagen näst före varje kalenderårs början.

Gemensamma bestämmelser m. lii.

§ 40.

Vid avtalets ingående har förutsatts att följande byggnader komma att,
såsom kulturhistoriskt värdefulla, för framtiden bibehållas, nämligen

arkivbyggnaden och tornbyggnaden å tomten nr 2 i kvarteret Västertorp
gymnasiehuset å tomten nr 1 i kvarteret Kidskär, samt
gamla rådhuset å tomten nr 1 i kvarteret Nemesis.

I det föregående har

kronan tillgodo förts:

enligt § 10 ............

» § 34 ............

» § 39 ...........

staden tillgodoförts:

enligt §18 ...........

» § 20 under B

» § 28 ...........

» § 33 under B

§ 41.

.......... kronor 150,000: —

........... » 4,503,820: —

........... » 2,887,500: —

Summa kronor 7,541,320: —

.......... kronor 3,044,525: —

........... » 246,294:70

........... » 1,445,000: —

........... » 2,647,260:65

Summa kronor 7,383,080: 35

Härmed överenskommes att de i denna paragraf uppräknade respektive
kontrahent tillgodoförda beloppen samtliga skola gäldas den 1 oktober 1941.
Nämnda dag har alltså staden att till kronan utgiva ett saldo å kronor
158,239: 65, från vilket belopp dock må avdragas vad staden efter den 1 mars
1940 må komma att avbetala å de i § 20 under A. och i § 33 under A. omförmälda
inteckningslånen.

§ 42.

Vardera kontrahenten skall äga att med stöd enbart av detta avtal och
sålunda utan att någon ytterligare handling av medkontrahenten utfärdas söka
och erhålla lagfart å den fasta egendom, som kontrahenten genom detta avtal
förvärvar, så snart avtalet blivit mellan kontrahenterna bindande.

Vid samma tidpunkt skola kontrahenterna, var till annan, avlämna den närmare
specifikation å överlåten fast egendom, som för lagfarts vinnande ina
vara erforderlig, ävensom lagfarts- eller äganderättsbevis samt gällande designationer
rörande sådan egendom, i den mån sådana bevis eller handlingar innehavas
av vederbörande.

152

Sedan detta avtal blivit mellan kontrahenterna bindande, åligger det envar
av dem att snarast möjligt till vederbörande myndighet ingiva vederbörlig
ansökan örn sådana mätnings- och styckningsförrättningar rörande enligt detta
avtal å honom överlåten fast egendom, som erfordras för erhållande av lagfart
å densamma.

Värdera kontrahenten vidkännes alla kostnader för lagfart å de av honom
förvärvade fastigheterna samt för lagfarten erforderliga mätnings- och styckningsförrättningar.

Överlåten egendom skall, där ej annat av mottagaren medgives, av överlåtaren
väl vårdas och underhållas så att den vid avträdandet icke befinner
sig i sämre skick än för närvarande.

§ 43.

Vardera kontrahenten är skyldig respektera de nyttjanderättsavtal, som
kunna gälla beträffande de till honom överlåtna områdena, med rätt att uppbära
den på tiden efter tillträdesdagen belöpande avkastningen av områdena.

Onera och utskylder som må komma att utgå för i detta avtal behandlade
områden vilka, ägda av kronan, upplåtits till nyttjande åt staden, skola, så
länge respektive nyttjanderättsupplåtelse varar, gäldas av staden. I övrigt
skola onera och utskylder för de överlåtna områdena gäldas, i den mån de
belöpa å tiden före respektive tillträdesdag, av överlåtaren och, i den män
de belöpa å tiden därefter, av förvärvaren.

§ 44.

Kronan ansvarar för att av kronan överlåten fastighet är fri från inteckning
till säkerhet för fordran. Staden ansvarar för att all annan av staden
överlåten fastighet än tomterna nr 7 och 8 i kvarteret Jericho samt tomterna
nr 7 och 8 i kvarteret Lychaon är fri från sådan inteckning. Båda kontrahenterna
garantera ömsesidigt att de av dem överlåtna fastigheterna icke besväras
av inteckning till säkerhet för annat än fordran eller av premielån.

De inteckningar som ligga såsom säkerhet för lån, för vilka kronan övertager
betalningsansvaret, tillfalla kronan.

Staden har att å tillträdesdagen till kronan avlämna nya gravationsbevis
rörande tomterna nr 7 och 8 i kvarteret Jericho samt tomterna nr 7 och 8
i kvarteret Lychaon ävensom de enligt samma bevis nämnda fastigheter
besvärande inteckningar som icke utgöra säkerhet för de lån, för vilka kronan
övertager betalningsansvaret.

Vardera kontrahenten har att, i förekommande fall, å respektive tillträdesdag
till den andre kontrahenten avlämna fastigheterna rörande brandförsäkringshandlingar
samt hyres- och arrendekontrakt, kontrakten av säljaren transporterade
på tillträdaren.

§ 45.

Då vid avstyckning av överlåtna områden fråga blir örn bestämmande av
områdenas gränser, skola de till detta avtal hörande ritningarna äga vitsord
framför arealuppgifterna.

153

Det nu av kronan till staden överlåtna, å kartan Pl. III med gul färg och
bokstaven H betecknade området utgör del av de områden av tomten nr 42
i kvarteret Böda Berget och Barnhusstranden, som staden i 1923 års bangårdsavtal
överlåtit till kronan, men som ännu icke blivit avstyckade eller för
kronan lagfarna, överlåtandet av ifrågavarande del av dessa områden skall
därför ske på så sätt, att 1923 års bangårdsavtal skall, så vitt det avser de nu
överlåtna delarna, anses förfallet och den till kronan genom 1923 års avtal
överlåtna äganderätten gälla allenast återstoden av de i sagda avtal överlåtna
områdena; och skall detta iakttagas vid blivande avstyckning av denna återstod.

§ 46.

Staden medgiver för sin del att, sedan i enlighet med Pl. I till detta avtal
fast bro blivit uppförd över Söderström, vad i 1923 års bangårdsavtal eller
eljest är föreskrivet om skyldighet för statens järnvägar att öppenhålla järnvägsbron
över Söderström må upphöra att gälla.

Med det undantag, som föranledes av stadgandet i § 15 andra stycket, bliva
bestämmelserna i § 17 av 1923 års bangårdsavtal, så som nämnda bestämmelser
numera gälla, härigenom upphävda,

Övriga bestämmelser i 1923 års bangårdsavtal skola fortfarande vara gällande
i den mån de icke stå i strid med bestämmelse i nu förevarande avtal,
dock att vad i § 10 av 1923 års bangårdsavtal är stadgat skall avse det område,
som i enlighet med nu föreliggande markavtal är avsett att disponeras av
statens järnvägar eller för blivande bangårdspostkontor.

De särskilda kontrakt som slutits mellan järnvägsstyrelsen och staden den
8 mars och den 5 april 1929, med tillägg den 30 juni samma år, samt den 23
februari 1937, angående stadens arrenderande av de å bifogade karta, märkt
Pl. lil, med gul färg samt bokstäverna E och F betecknade områdena, skola
upphöra att gälla samtidigt med att staden i enlighet med detta avtal äger
tillträda samma områden.

Det den 8 maj och den 13 juni 1877 mellan kronan och staden ingångna
avtalet angående upplåtelse till staden av Humlegården, vilket avtal sedermera
undergått viss ändring, skall upphöra att gälla med utgången av år 1941.

§ 47.

Tvist angående tolkningen eller tillämpningen av detta avtal eller i samband
därmed stående rättsförhållanden skall avgöras av skiljemän enligt lag.

§ 48.

Detta avtal får icke i något avseende anses prejudicerande i fråga örn
kronans eller stadens äganderättsanspråk rörande områden, beträffande vilka
någon rättsöverlåtelse icke förekommit i avtalet.

§ 49.

Detta avtal är icke mellan kontrahenterna bindande förrän lagakraftägande
beslut, varigenom de i § 1 andra stycket omförmälda framställningarna bi -

154

fallits, föreligger samt stadsplaneändringar i huvudsaklig överensstämmelse
med bilagda kartor, märkta Pl. I, Pl. Yl och Pl. VII, av Kungl. Maj:t fastställts;
dock att vad sålunda föreskrivits icke skall utgöra hinder för kronan
att, med det i § 16 första stycket andra punkten omförmälda undantag, omedelbart
tillträda det å Pl. III med bokstäverna 1, m, n, o, q, r, s, t, k och 1
begränsade röda området.

Har avtalet icke i enlighet med bestämmelsen i föregående stycke blivit
mellan kontrahenterna bindande före den 1 juni 1941, skall det anses förfallet,
skolande i sådan händelse ersättningen för det område, som enligt
samma stycke må av kronan omedelbart tillträdas, bestämmas enligt lagen
om expropriation.

PLI

os a

r o r?

/?/c/c/c

/KÖrnbo,

e ^

* \ Ströms

''/1 bora

vV\ o\

VC\ %

PMj r-25

R/ksorkiue /

/d&JL

öSöner

s°>M

B/Jer Joris

Mun Akroh

+6,00

BET£C/

Aowuc/spoi

lemons nyo

AusAyyynoder

Sko/a /:2000

20 10

l''50 A/e/Gr

/or goc/s/ro///

:;flil

____

	;
il

(YenYro/sYoY/onsY) as e Ys m/YY

REGLERING AV TEGELBACKEN SAMT ORDNANDE Jty TRAFIKFÖRBINDELSER

LANGDPROFI L TOR STAMBANAN OCH DEN BREDVIDLIGGANDE GATULEDEN

20 10 0

Längdskala E2000

100

ISO

2 I 0

5 10

Höj dskala I : 200

4—P--I -

200

Meter

S/tv

sse/7

R/c/c/arh o /m

rom

+ 760

/- 2 SO__

5.30 H

3/ m.

93 m.

73 m.

203 m.

ö/m

O+OOO

Statens Reproduktionsanstalt 1940

PEEL

Barrforjef;

/soda?2

/925m

/OOOO171

o V V\

doi/Q./

BETECKH/A/iiAR

Mor A /eZrqY/bnda uZ/Aen S/ocAZ?o/ms s/od o‘uer/d/er o// j/o ro‘/Z /,// Arenon
De/ s/r&cAode område/ or ane// Aor uppsZd/ZnZnp au /ardon.

Örn rödån, rörande. u//Aq s/oden /or A inder s/o o//ZcAg u/dZooa sddo.
ofqorder, od deras onuondqnde /or lornudosdndomö/ c/dr''Zanom a
seuor/ Zons t/oros ader /ordy ros idon a// undarAond/Zno med s/o/ans

bronan /////> or/j mord, som ouar/d/es /// s/oden.

/7u Aronop on/Zq/ s/ods/u//md/A''qes /»esia/ ou d. ZJ /A ocA /5,
jornuoysondamo/ disponerad mor A, Se/rdd/onde uZ/Aen V
o// sm ro// Zr/Z s/oden.

//orA ou eno Aandor_ no/or, ui/Aenmd, u/on /inder ou Arono
sömma, ou s/odsn d/s,------- '' '' " '' " "

\K\

'' Z36A /or

5/söneros onder u/ss //d /or /oror/sAanon

/Zu s/oden en/Zq/ Z923

Zxmqdrdsou/o/Zorydrnudqsdndomd/ i

n/* •—i/ —> -/ ?/ / "/ “//

morA,

Jd"yd aj>f‘/''d/ 7oryornuaqsonobrmo/ upp/d/en
Zor sadan/ onobmd/ u/on drfesrpd///Z/d/od<3rr.

KARTA ÖVER MARKOMRÅDEN
MELIAN KLARA MÄLARSTRAND
OCH SV ERIKSBRON

SKALA DÅOOO

20 10 0__50 100__150 200 250 300 rte+er

masman! -J--i— :-‘-:-1-1-J-;--1-1-1-1-•— I r _i— r i i -----:_:__i----——i-___

/förA ou eno Aondo nador, uZ/Aen en/Zq//dreuoronde audo/ oVerqor Z/ZZ s/oden

Statens Reproduktionsanstalt 1940

KARTA ÖVER MARKOMRÅDEN Å RIDDARHOLMEN PL. IY.

PMor -

irnen

-oproqn

ffor/cr o/7?rood	C/ooe/or/o ~ Öred/
//i	/m2
/	220
z	sson
3	300
A	. 10
_S_	775
6	/A5
7	195
6	. 770
9	395
/O	75
■ II	A/5
12	___AL
IJ	J35
/A-	. 90_
!5	485 .
16	_3Q
n	500
16	35
19	1300
20	635
2/	865
22	870
23	22.0
2A	_25_

Bekckn/ngar

Kronön os/nd/g/ ti//hor/qp amra
-1 danbom over/afas //// s/oaen.

Tv/s tiar) områden, he/ro/fonde vidö
J över/o/er s/n ra// //// s/or/en.

~\ S/aden osti/d/q/ ti///)ör/qa områden, som over/å/os
//ti kronan.

Tvtijtigo .omfj^ti^ti/htitioTfande vtika s/oden over Ska/a

/ -''2000

I | Iv/s/ino områden,ne/rafsa.

- /åren s/n råd//tikronan.

Iv.T.yJ 6a/umar/: o v å/der

Område sevn ska//d/sponeros
dirzA rårhomnondama/.

a Unders/rukno s/YYror he/ec/rna

— fom/nummen
/oom.

Statens Reproduktionsanstalt 1940

KARTA ÖVER MARKOMRÅDEN Å KÖTTORGET OCH VID SLUSSEN

PL.Y

SKALA 1=2000

io, o

O H

/?addor
/hus
ZorcyeZ

- it--A— ------*

ry- lPy~3~

n/n

Morh, Ze/roZ/ande i/r/Zcen s/oden ////bronan o t/s/or o// der?
ro//, snoder/ må oger /?// dansommo. SZrec/n/ng o/mdr/er
örnråc/e, som rec/ör? d/sponeros o// s/o/er?sjorm/dgor endy/
s/oås fc/Z/må/Z/ges åes/u/oi/ å. 33,33 ocA 35jun/ 3364 .

3?// /ror/or? er/Z/gZ s/oås fu//mo''//3ges nyssnomndo 6es/uZ Zor
jorni/ogsohdorna/ d/sporrerod morÅ /re/roZ/onde ir/Z/er? /.norrön
oi/s/or /ror? s/r? rd/Z endy/ sommer åes/o/.

Statens Reproduktionsanstalt 1940

KARTA ÖVER MÅLOMRÅDEN PRYL
VID MYNTGATAN

Mynt - torget

hrs och Vulcan

Riddarhus -

som.

Simens Reptoduktionsanstcit !9é!''

KARTA ÖVER KUNGSTRÄDGÅRDEN

7000 rr>:

Karl Urs /pp

Kung/. Tråc/p,

Län/ ~

backen
stag./?7

Jakobs

kyrka

Sko/o / :/000

/oom.

operan

PL.1Z

:i-“MÄf«*i ■>* ■'' -''-

\ • Oj B * ■■£''-*''''

So* ■''&*

s K !•■•• .1 x ''.

• *N > -V’**''

^MecKÉM.i-.

A"'' /„''//

V ^VhH«H>''5TEfJ,;

fao ^><4

■ -..

X /mz.

SKALA 1=8000

500 m

fÄTOtfu*^.

''-**»*>

---.-i:

2*^

rry,%

''j / Än?''

vv»

JS örrir-E:

ij-i. Ärupskärsgat.L

i-^Qi

$ t-:

m: ©

,Str>rskärsy,1£CLn. + / f*

E A-v,

®Ti'' ;™S1; : pff "!S§i- -: -L -

t» iyi |fc^.

''TI.M

[[Ojm

TZiJha/Jriyi

■~*-a ''.''2\ HL..

S\\

1 fl w 1

ifi t»

y%?.

tM-JS

*r x

rm/hns

--—>Tv --;*•■

M3l -

• J JM»».

isai"*®

,VU.,„

.sten

Karlaplc

-''Laplan

K ari

ö/p

ir Cl

'';^v;/-

SZoc/sp/one/opob c/e/or or /.oc/t/porc/sparc/e/.
ZforA ////Aor/p rZoc/en.

/ZorA

I| . ^ /

~riir^

ifiä.

ari ani fors -

K:B

;4iS&*

oren

>r m/,

oro o,>

''omer.

uiiii

3 ■

M lil:.-......

!?fc j*i

libih/uiatan.

LOji

sr *

i&r,

'' *£}

©IM

p£ g	T#?

	< [S5Tf yS
Mr^feFr	■ F Fp

\-g„, i

jr* |

tfnV

■5-^

rM’

ygpp	M	m ■^Vi

u3*1wfe r i		! ! \«t'';	n t
ÉÄ			Pff
Nwy&		fm	ty

Statens Reproduktionsanstalt 1940