Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

1

Nr 218.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag å tillläggsstat
II till åtgärder för förhindrande av skogsbrand;
given Stockholms slott den 19 april 1940.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
19 april 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, social- och finansdepartementen
anför chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Länsstyrelsen

i Gävleborgs län har i skrivelse den 29 mars 1940 hemställt,
att åtgärder måtte vidtagas för åvägabringande av vissa ändringar i lagen den
7 maj 1937 om förekommande och släckning av skogseld. Länsstyrelsen har
härvid åberopat ett betänkande med förslag till åtgärder för effektivisering
av skogsbrandskyddet under krig eller krigsfara, vilket den 20 mars 1940
avgivits av en av länsstyrelsen tillsatt kommitté (skogsbrandskyddskommittén
i Gävleborgs län).

Även i framställningar från länsstyrelserna i Skaraborgs och Kopparbergs
län ha framlagts förslag till åtgärder för förbättrat skydd mot skogseld.

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. t sami. Nr 218.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Frågan om åtgärder till förbättrande av skogsbrandskyddet under krig har
jämväl beaktats i två vid årets riksdag väckta motioner (I: 92 och II: 150). I
motionerna har föreslagits, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om skyndsam utredning angående faran för skogseld under krig
genom fiendens åtgöranden, med förslag till lämpliga skyddsåtgärder.

Jag torde nu få underställa Kungl. Majit förberörda framställningar.

Gällande bestämmelser m. m.

Gällande bestämmelser rörande förekommande och släckning av skogseld
finnas upptagna i nyssnämnda lag den 7 maj 1937. Enligt denna lag åvilar
skogsbrandskyddet i regel i första hand kommunerna. Enligt 5 § i lagen
skall varje kommun å landet, som ej är köping, utgöra en brandrote. Från
denna bestämmelse äger länsstyrelsen medgiva undantag. Sålunda kan kommun
uppdelas i flera brandrotar eller ock kunna två eller flera kommuner
sammanslutas till en brandrote. Stads icke planlagda område så ock dylikt
område inom köping, som utgör egen kommun, skall där länsstyrelsen så förordnar
utgöra en eller flera brandrotar. I 6 § stadgas rörande brandrotes
åliggande att denna i enlighet med bestämmelserna i skogsbrandlagen skall
vidmakthålla ett skogsbrandväsen, som kan anses tillfredsställa skäliga anspråk
på trygghet mot skada av skogseld. Såsom tillsynsmyndighet över
brandrotarna har länsstyrelsen insatts. Enligt 7 § skall länsstyrelsen vaka
över att skogsbrandväsendet är tillfredsställande ordnat. I lagen ha kommunernas
åligganden beträffande skogsbrandväsendet icke närmare angivits.
Det har endast fastslagits en allmän skyldighet att vidmakthålla ett betryggande
skogsbrandväsen och överlåtits åt kommunerna att under länsstyrelsens
överinseende utfärda närmare bestämmelser i ämnet.

I fråga örn utövandet av brandrotens rättigheter och skyldigheter föreskrives
i lagens 8 § att, därest brandroten består av kommun eller del av kommun,
kommunen skall utöva dessa. Rätten att besluta i brandrotens angelägenheter
utövas å landet av kommunalfullmäktige eller, där sådana ej finnas, å kommunalstämman
samt i stad av stadsfullmäktige. Förvaltningen av brandrotens
angelägenheter handhas å landet av kommunalnämnden och i stad av
drätselkammaren, därest ej kommunen finner skäligt uppdraga förvaltningen
åt en för sådant ändamål utsedd skogsbrandstyrelse eller annan kommunal
förvaltningsmyndighet. Därest två eller flera kommuner förenats till en
brandrote och ej överenskommit om bildande av kommunalförbund för vidmakthållande
av skogsbrandväsendet, ankommer det på dem att sinsemellan
träffa de avtal, som i följd av gemenskapen må erfordras. Bildas kommunalförbund,
skall detta utöva brandrotes rättigheter och fullgöra dess skyldigheter.

I 9 § har upptagits en föreskrift om att för varje brandrote skall finnas en
brandfogde och en vice brandfogde, vilka skola väljas för en tid av fyra år
av dem som utöva brandrotens beslutanderätt. Enligt 10 § åligger brandfogden
att vaka över att de till förekommande av skogseld meddelade bestämmelserna
varda noggrant iakttagna, att utöva närmaste inseendet över

Kungl. Maj:ts proposition nr 218-

3

brandrotens skogsbrandväsen samt att till laga beivran anmäla förseelser mot
lagen eller mot skogsbrandordning. Vid släckning av skogseld skall befälet
utövas av brandfogden (16 §). Har elden tagit eller hotar att taga större
omfattning, äger länsstyrelsen förordna befälhavare.

För brandrote skall enligt stadgande i 12 § finnas. skogsbrandordning,
vilken skall upptaga de föreskrifter, som utöver i lagen eller eljest i vederbörlig
ordning meddelade bestämmelser äro erforderliga till förekommande
och släckning av skogseld. Beslut om antagande eller ändring av skogsbrandordningen
fattas av brandroten. Beslutet skall för prövning underställas
länsstyrelsen (13 § 1 morn.). Finner länsstyrelsen, att skogsbrandordning,
innehållande erforderliga bestämmelser, icke blivit antagen eller att brandroten
eljest uppenbarligen åsidosätter sina skyldigheter enligt lagen, skall
länsstyrelsen hos brandroten göra framställning örn rättelse. Vidtages ej
sådan, äger länsstyrelsen därom förordna samt vid behov förelägga och utdöma
vite (13 § 2 morn.).

Beträffande enskildas skyldigheter vid skogsbrand stadgas i 17 §, att envar
i trakten bosatt arbetsför man som fyllt 18 men ej 60 år skall vara
skyldig att deltaga i släckning av skogseld. Envar släckningsskyldig är efter
kallelse pliktig att försedd med tillgängliga släckningsredskap genast begiva
sig till anvisad plats och deltaga i släckningsarbetet (18 §). För hämmande
av skogseld må släckningsmanskapet fälla träd, anlägga moteld, undanskaffa
hägnad eller vidtaga andra dylika för ändamålets vinnande nödiga åtgärder.
Vid skogseld eller överhängande fara därför åligger det vidare ägare
av häst, fordon eller båt att ställa sådant fortskaffningsmedel till förfogande
samt innehavare av telefon att upplåta densamma.

Angående ersättning för deltagande i släckning av skogseld m. m. finnas
stadganden upptagna i kungörelsen den 2 december 1938 (nr 744).

Sedan flera år finnes å riksstaten linder nionde huvudtiteln upptaget ett
förslagsanslag å 50,000 kronor till Skogsvård m. m.: Släckning av skogseld.
Bestämmelserna rörande anslagets användning äro upptagna i kungörelsen
den 2 december 1938 (nr 745) angående statsbidrag till kommuns skogsbrandväsen.
I kungörelsen stadgas, att kommun, vars kostnader för det i
skogsbrandlagen föreskrivna skogsbrandväsendet i betraktande av deras
storlek samt kommunens ekonomiska förhållanden i övrigt finnas vara för
kommunen betungande, må kunna erhållas statsbidrag. Bidraget utgår, där
ej särskilda omständigheter föreligga, med högst 3/4 av sammanlagda beloppet
av de kostnader, som kunna anses lia varit nödiga för skogsbrandväsendet.

De allmänna bestämmelserna om luftskyddet finnas upptagna i luftskyddslagen
den 11 juni 1937 (nr 504), luftskyddskungörelsen den 13 april 1940 (nr
239) samt lagen den 31 mars 1938 (nr 90) örn förfoganderätt för luftskyddets
behov. Enligt förstnämnda lag utövas tillsynen å luflskyddet inom riket av
luftskyddsinspektionen, under det att ledningen av luftskyddet inom varje
län handhas av länsstyrelsen. Luftskyddsinspektionen har i april 1940 utfärdat
allmänna anvisningar för skogsbrandskyddet.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Vissa på frivillighetens våg vidtagna åtgärder.

Vissa försäkringsbolag samt svenska brandskyddsföreningen bildade i juli
1938 en kommitté, skogsbrandskyddskommittén. Denna upptog såsom en
av sina första åtgärder en utredning rörande uppförande av brandtorn. En
av kommittén verkställd inventering gav vid handen att ett 70-tal brandtorn
och brandvaktstationer då fanns uppförda. De flesta av dessa voro belägna
i Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län. För att åstadkomma
enhetlighet i bevakningen så att man med minsta möjliga antal torn
skulle kunna bevaka största möjliga areal beslöt kommittén att uppgöra en
riksplan för bevakandet av landets skogar. Det ansågs härvid, att tornens
placering skulle bestämmas av de topografiska förhållandena ur effektsynpunkt
och placeringen göras helt oberoende av örn de bevakade skogarna
vore allmänna eller enskilda, bolagsskogar eller i enskild persons ägo, försäkrade
eller oförsäkrade. Planen skulle genomföras i två etapper, först
Norrland och Bergslagen och därefter de södra delarna av landet. Antalet
tom som skulle uppföras utgjorde omkring 110.

Arbetet med uppförandet av tornen påbörjades omedelbart under hösten
1938 och hittills ha 23 torn uppförts, varjämte 16 äro under uppförande i
Norrbotten. Sistnämnda tom avses skola vara iordningställda våren 1940.
Ett 40-tal av de planerade törnen torde sålunda vara färdiga inom den närmaste
tiden.

Kostnaderna för törnen ha i första hand gäldats av försäkringsbolagen.
Till kostnaderna för brandtornsbyggena i Norrbotten har domänstyrelsen
med hänsyn till statens stora skogsinnehav därstädes bidragit med 40 procent.
Kostnaderna för uppförande av ett brandtorn torde i genomsnitt kunna
beräknas till omkring 7,000 kronor. Enligt beräkningarna skola samtliga
torn vara uppförda inom loppet av 5 eller 6 år.

Motionerna 1: 92 och II: 150 samt däröver avgivna yttranden.

I förenämnda motion I: 92, till vilken i motionen II: 150 hänvisats, har anförts
bland annat:

Vid krig i Sverige under torra vår- och sommarmånader är att befara en
katastrofal skadegörelse på den svenska skogen genom brand utspridd från
fientliga flygplan. Genom en mängd stora skogsbränder, systematiskt anstiftade
vid den farligaste tidpunkten, torde en hänsynslös fiende säkerligen
kunna utan större svårigheter tillfoga svenska folket en skada, som omedelbart
kan uppgå till hundratals miljoner kronor och vars verkningar för
framtiden på klimat, livsbetingelser och folkhushållning skulle vara oöverskådliga.

I första hand måste enligt vårt förmenande en snabb, men ingående och
allsidig utredning komma till stånd. En summarisk inventering på basis av
föreliggande material av de olika skogsområdena med hänsyn till eldfaran,
skogens värdefullhet, möjligheterna att genom preventiva åtgärder begränsa
uppkommen eld m. m. synes böra ske. Då man måste på förhand vara klar
över svårigheterna att i vanlig ordning erhålla släckningsmanskap, blir en
praktisk uppgift att avgränsa olika skogsområden från varandra med dik -

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

5

ningar, uthuggningar eller gator. Våra sjöar, vattendrag och träskområden
utgöra ju härvid jämte åker- och ängsmarkerna ett naturligt försvarssystem
mot elden, som det gäller att studera och komplettera. Ytterligare synes
böra utredas på vad sätt eldsläckning eller skyddsarbeten i någon mån skola
kunna verkställas av den del av befolkningen, som icke får antagas vara militärt
mobiliserad eller ofrånkomligen bunden vid brådskande samhällsnyttigt
arbete. Spörsmålet om nu ifrågasatta preventiva motågärders organisering
såsom beredskapsarbete bör studeras. Diverse frågor av ekonomisk natur
uppkomma, ävensom frågor angående samarbete i nu förevarande avseende
mellan staten, kommunerna och de enskilda skogsägarna. En plan för
organisation av skyddsåtgärder bör finnas. Erfarenheter och rön från hittills
förekommande skogseldar böra samlas och eventuellt populariseras i en
broschyr med praktiska anvisningar, vars spridning ombesörjes i skogsbygderna.

Vi lia oss bekant, att nu avhandlade spörsmål redan är föremål för viss
uppmärksamhet från militärt och skogsvårdshåll. Med hänsyn emellertid
till att frågan om de svenska skogarnas bevarande är en angelägenhet av
utomordentlig vikt, för vars behandling statsmakterna synas böra mobilisera
väsentliga resurser, lia vi förmenat att i detta fall ett samarbete mellan riksdagen
och regeringen är på sin plats.

När den ifrågavarande utredningen verkställts måste vidare, med utgångspunkt
härifrån, övervägas, vilka av de önskvärda skyddsåtgärderna som
lämpligen kunna igångsättas redan under innevarande vinter och instundande
vår.

över motionerna ha yttranden avgivits av domänstyrelsen, centralrådet för
skogsvårdsstyrelsernas förbund samt flertalet skogsvårdsstyrelser i riket
ävensom svenska brandskyddsföreningen.

Domänstyrelsen har anfört bland annat följande.

Frågan örn skyddsåtgärder mot skogseldar i händelse av krig är föremål
för uppmärksamhet från olika båll. Brandbombfällning över större barrskogsområden
från fientligt flyg sommartid och under perioder av mer eller
mindre stark torka bar hittills veterligen ej förekommit. Någon verklig erfarenhet,
varpå ett system av motåtgärder skulle kunna uppbyggas, finns
alltså ej. Det torde emellertid få anses såsom sannolikt, att en dylik fientlig
aktion komme att insättas vid tillfällen, när förutsättningarna för största
möjliga skadegörelse äro för handen, alltså torka och stark blåst, och att
praktiskt taget lika många skogseldsbärdar skulle uppstå under den fientliga
flygraiden som det troligen mycket stora antal lätta brandbomber, som
en fientlig luftflotta förmår lasta och fälla.

I förväg upphuggna brandgator torde under sådana omständigheter ej
vara av nämnvärd betydelse för skogseldarnas bekämpande. För instundande
vår och sommar kan ett upphuggande i vinter av brandgator i skogarna
till och med tänkas snarare öka än minska skogseldsrisken genom den
ansamling av lättantändligt ris och avverkningsavfall, som en sådan kalhuggning
måste medföra, och som knappast binner bortskaffas, innan risk
för skogseldar inträtt.

Sedd på lång sikt ter sig saken något annorlunda. I den mån brandgalorna
kunna fyllas av uppväxande lövskog, ökas möjligheten att vid desamma
hejda en anstormande toppeld. Enligt vad erfarenheten givil vid banden,
måste en öppen brandgata givas en mycket stor bredd för att vid toppeld
och stark blåst hindra elden från att antända barrskog på läsidan. Ett
lövskogsbälte av tillräcklig slutenhet och böjd bar elden svårare all kasta sig

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

över. Överallt, där man lämpligen kan komplettera de naturliga eldbegränsningslinjerna
— särskilt sjöar och större vattendrag — genom anläggning av
lövskogsbälten, bör så ske.

Vad som utan onödigt uppskov bör åtgöras till förminskande av i motionerna
berörda risker synes vara byggandet av cykelvägar, uppförande av
brandtorn och organiserande av brandbevakning samt upprättande av fasta
beredskapskårer i brandrotarna. Vidare erfordras anskaffande samt distribuering
av släckningsredskap.

Uppbyggandet av ett fullständigt system av brandtorn med tillhörande telefonanläggningar
kräver givetvis sin tid. Enligt vad styrelsen har sig bekant
är åtminstone i Norrbottens län en hel del arbete redan utfört, och
styrelsen har för sin del utfäst sig att av domänfondens medel lämna bidrag
till uppförande av 12 nya brandtorn i detta län. Med hänsyn till brandtornens
stora betydelse även rent militärt ur bevaknings- och spaningssynpunkt
borde militärt bistånd kunna påkallas för uppförandet av brandtorn
och anläggningar av telefonlinjer till dessa.

Byggandet av cykelstigar är även en skyddsåtgärd, för vilken under nuvarande
förhållanden militär hjälp borde kunna ifrågakomma.

I fråga örn skogsbrandväsendets organisation är det givetvis av betydelse,
att brandfogdarna besitta nödig kompetens. Personvalet bör fördenskull
ägnas största uppmärksamhet.

Särskilt i de skogrika nordligare delarna av landet är det angeläget, att i
brandrotarna uppsättas fasta beredskapskårer, som av brandfogdarna förses
med nödig instruktion och övas. Förråd av yxor, sågar, spadar, hackor
och hinkar måste anskaffas och distribueras till lämpligt belägna upplagsplatser
i de olika brandrotarna.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har yttrat i huvudsak följande.

Det försvar mot skogsbrand, nu gällande lag om förekommande och släckning
av skogseld erbjuder, kan visserligen — väl utnyttjat — anses nöjaktigt
i fredstid. Men det motsvarar ingalunda de anspråk, som måste göras gällande
i händelse av krig. Stora risker föreligga säkerligen för att vid ett
eventuellt krigstillstånd den anlagda skogselden systematiskt kommer att användas
som stridsmedel.

Det ligger vikt uppå, att den i motionerna föreslagna utredningen genomföres
med största skyndsamhet. Redan under vårens första skede kunna för
uppkomsten av skogseld gynnsamma betingelser inställa sig. Tiden för träffandet
av erforderliga anstalter i beredskapshänseende är alltså kort. Den
torde^ i varje fall icke medgiva någon sakkunnigutredning i vanlig ordning.
En sådan lärer ej heller vara påkallad, då nyss omförmäida och även annat
föreliggande material bör möjliggöra ställningstagande till de olika frågorna
utan vittgående undersökningar. Med hänsyn härtill synes det centralrådet
ändamålsenligast, att Kungl. Majit erhåller bemyndigande att, med beaktande
av vad i saken hittills förevarit, vidtaga för åvägabringande av en tillfredsställande
beredskap mot skogseld i händelse av krig påkallade åtgärder.
Centralrådet förutsätter härvid, att beredningen av ärendet inom vederbörande
departement kan äga rum i samråd med på området sakkunniga personer.

Skogsvårdsstyrelserna ha ansett det vara en angelägenhet av största betydelse,
att åtgärder vidtagas för åstadkommande av en förstärkt skogsbrandberedskap
och en väl organiserad släckningstjänst under krigsförhållanden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

7

Faran för katastrofal skadegörelse genom skogseld, anstiftad av fientliga
flygplan, har nämligen ansetts särskilt under torrperioden mycket stor. Till
följd härav har det ansetts nödvändigt att rusta sig på annat sätt än hittills
för bekämpande av skogseldar. Skogsvårdsstyrelserna lia framfört åtskilliga
förslag om vad som i nämnda hänseende bör göras: förstärkning av bevakningsmöjligheterna
genom anordnande av nya observationsplatser (brandtorn)
, användande av flygplan för upptäckande av skogseldar ävensom anlitande
av radio för rapportgivning o. dyl., komplettering av brandbefälet i
syfte att kompensera för inkallelser till militärtjänstgöring, genomgång och
fullständigande i samma avsikt av rullorna över släckningsmanskap, upprättande
av särskilda beredskapskårer och observationspatruller, förbättrande
av kommunikationsmöjligheterna, uppläggande av redskapsdepåer, ordnande
av övningar med befäl och manskap, strategisk planläggning av släckningsarbetet
i olika fall av skogsbrand, vidtagande av administrativa åtgärder för
samordnande av de för bevaknings- och släckningsändamål tillgängliga krafterna
m. m. Skogsvårdsstyrelserna ha i princip anslutit sig till de ifrågavarande
motionerna och tillstyrkt snabbt vidtagande av de åtgärder, som för
brandberedskapens stärkande visa sig erforderliga.

Svenska brandskydds föreningen har anfört bland annat:

Ett stort antal standardiserade brandtorn har under den senaste tiden bekostats
av skogsbrandförsäkringsbolagen.

Brandtornens betydelse för skogsbevakningen har redan tydligt framträtt i
kriget i Finland, och bevakningen från brandtornen har även visat sig nödvändig
för inrapporterandet av fientliga flygplan, fallskärmshoppare o. d.

Det är självklart, att skogsbrandbevakningen i krig måste ske i intimaste
samarbete med de militära myndigheterna och det är nödvändigt, att denna
ur skoglig och militär synpunkt viktiga fråga omedelbart ordnas. Försvarsstaben
och länsstyrelsernas försvarsassistenter äro väl närmast de, som skola
taga initiativet.

Om man i krigstid skall kunna släcka ett flertal samtidigt uppträdande
skogseldar, är det emellertid ej nog nied att skogseldarna upptäckas i sin
linda, nian måste ha folk, som omedelbart kunna rycka ut för att släcka
tillbuden, innan dessa hunnit utveckla sig till storbränder. Det måste således
finnas ej värnpliktigt folk i beredskap för ändamålet. Det är av vikt att
brandfogdarna uppgöra nya milor för beredskapskårerna med angivandet
av värnpliktsförhållandena för varje man och alltid utser reserver för de
värnpliktiga ordinarie beredskapsmännen. Från flera håll lia uppkommit
förslag att anordna cykelpatruller av ynglingar i åldern 16—20 år, vilka skulle
ligga i beredskap för att omedelbart rycka ut och söka nedkämpa inrapporterade
skogseldar.

Samarbete bör ordnas mellan hemvärn och skogsbrandfogdar, så att hemvärnspersonalen
i möjligaste mån kan deltaga i och instrueras angående
skogsbrandsläckning i krig. Även skogsbrandfogdarna böra instrueras i sina
åligganden i krig. På initiativ av länsstyrelsen i Gävleborgs län lia därför
instruktionskurser ordnats för skogsbrandfogdarna. Detta initiativ har sedan
följts av ett flertal län, varvid skogsbrandskyddskommitténs medlemmar
medverkat.

Av största betydelse för skogseldsläckning både i fred och krig är att släckningsmanskapet
hastigt skall kunna komma fram till brandplatserna. Vägar,
cykelstigar och spånga!- äro därför av stor vikt för allt skogsbrandskydd,

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

och det är av betydelse, att det i länsstyrelsernas mobiliseringshandlingar uttagas
last- och personbilar för skogsbrandväsendet ävensom att bensin reserveras
för ändamålet.

Skall en skogsbrand kunna nedslås, fordras emellertid ej blott folk utan
även materiel, främst yxor, sågar, spadar och hackor, och det är nödvändigt,
att erforderlig sådan materiel anskaffas och upplägges i förråd inom varje
brandrote. Det år 1920 av den s. k. brandskyddskommissionen framlagda
förslaget örn statliga centralförråd av släckningsmateriel synes nu få aktualitet,
och förslag har av svenska brandskyddsföreningen och svenska brandkårernas
riksförbund ingivits till luftskyddsinspektionen om statlig upphandling
av motorsprutor och brandslangar. Befolkningsskyddschefens i Finland
stab anmälde nyligen till brandskyddsföreningen, att Finland till våren för
skogseldsläckningsändamål vore i trängande behov av bl. a. 15,000 yxor,
22,000 hinkar, 12,500 sågar, 5,000 hackor, 15,000 spadar jämte rep, fälttelefoner,
kompasser, kikax-e, rökmasker och cyklar. Dessa siffror ge en antydan
om, att det är nödvändigt även för oss att i tid tillse, att tillräckliga förråd
finnas i Sverige av redskap för skogseldsläckning.

Även om skogsbrandbevakningen ordnas på bästa sätt, beredskapskårer
organiseras och förses med tillräckliga redskap, kan man nog ej skydda sig
för det katastrofhot, som ett massangrepp från luften mot skogarna innebär
en varm och torr sommardag. Det är därför nödvändigt att se till, om man
ej kan vidtaga några förebyggande åtgärder för att minska katastroffaran.

Den första skyddsåtgärden i detta hänseende är frihuggning av samhällen,
gårdar, industrier och brädgårdar, så att stora sammanhängande barrskogar
ej nå alldeles intill dessa. Lövträd bilda ju däremot det yppersta skydd mot
skogsbrand. En mycket omstridd fråga däremot är skogarnas sektionering
med hänsyn till brandfaran. Alla äro väl ense om, att det är nödvändigt för
varje skogsbrandfogde att noggrant rekognoscera terrängen inom brandroten
samt på karta utmärka de ställen, där skogsbrand lättast kan hejdas. Dessutom
har det framhållits önskvärdheten av, att lämpliga brandgator på ett
eller annat sätt utmärkas i terrängen och benämnas, så att order örn en brandgatas
upphuggning under skogseld på kortast möjliga tid skall kunna verkställas.
Det synes emellertid även böra tagas under övervägande, huruvida
det ej under sådana för hela vårt skogsbestånd så allvarliga och hotande tider
som de nuvarande skulle vara möjligt att gå ännu ett steg längre och i samband
med vedhuggningen få till stånd brandgator genom att rensa upp brandgator
längs järnvägar, landsvägar, bäckar, större kraftledningar o. d. samt
att på vissa därför särskilt lämpliga platser t. ex. i barrskog mellan två närliggande
sjöar eller träsk på förhand upphugga dylika gator.

Med anledning av vad förut anförts får svenska brandskyddsföreningen
instämma i motionärernas förslag, att riksdagen till Kungl. Majit hemställer
om skyndsam utredning angående faran för skogseld under krig, med förslag

till lämpliga skyddsåtgärder.

*

Motionerna, som remitterats till jordbruksutskottet, ha icke slutbehandlats
av utskottet.

Betänkandet av skogsbrandskyddskommittén i Gävleborgs län m. m.

De i betänkandet framlagda förslagen innebära i huvudsak följande.

Beträffande beredskapsåtgårder för skogseldsläckning föreslås, att Gävleborgs
läns brandrotar sammanföras i sex distrikt. För varje distriktsbrandrote
förordnas en distriktsbrandfogde, som dels utövar rådgivande och kontrollerande
verksamhet och dels i vissa fall utövar befälet över distriktets

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

9

brandrotar. Till distriktsbrandfogde bör endast i undantagsfall brandfogde
förordnas. Distriktsbrandfogdarna sortera närmast under en länsbrandfogde,
som är länsstyrelsen behjälplig med kontrollen över att skogsbrandväsendet
inom länet är tillfredsställande ordnat och tillser att vidtagna dispositioner i
gränsområdena till andra län på bästa sätt bliva samordnade. För såväl
länsbrandfogden som distriktsbrandfogdarna förordnas ersättare. Länsstyrelsen
skall fastställa instruktion. Uppskov för brandfogdar med inställelse
till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering bör ordnas under tid, då fara för
skogseld föreligger. För länets samtliga skogar upprättas genom distriktsbrandfogdarnas
försorg i samråd med brandfogdarna, domänstyrelsens och
de större skogägande bolagens tjänstemän samt länsskogvaktarna skogseldsläckningskartor.
Samtliga brandbefäl inom länet utrustas med dylika kartor.
Endast korta, särskilt betydelsefulla kompletteringslinjer upphuggas
på förhand. Till skydd för i skogstrakter liggande gårdar, byar, industrier
och större samhällen anläggas isoleringsbälten, främst genom kraftiga gleshuggningar
och upptagande av skyddsdiken. Endast i undantagsfall bör
kalhuggning av bältena förekomma. Lövskog skall alltid sparas och helst
inplanteras inom områdena i fråga. Större sektioneringsarbeten skola alltid
underställas distrikts- eller länsbrandfogdens prövning, innan de komma till
utförande.

Släckningsskyldigheten vid mobilisering utsträckes att omfatta alla arbetsföra
manliga personer över 15 år. Nya milor — beredskapsrullor — böra
uppgöras av brandfogdama, varvid de av kristidsnämnderna upprättade förteckningarna
över arbetsblocken inom jordbruket böra ligga till grund. Inom
varje brandrote böra genom brandfogdens försorg uppsättas ett antal lättrörliga
beredskapskårer om 5 å 10 man i vardera, organiserade som antingen
elittrupper av skogsarbetare, elittrupper av industriernas folk eller elittrupper
av ynglingar.

Cykelvägar böra med det snaraste framdragas till de brandtorn, som sakna
snabba förbindelser med det övriga vägnätet.

Vid uttagning av motorfordon för militärt ändamål bör skogsbrandväsendets
behov av minst en å två lastbilar inom varje brandrote beaktas. Ur
automobilregistret avförda bilar böra vid behov kunna tagas i bruk av brandfogden.
Erforderlig bensintilldelning med fri förfoganderätt vid skogseldsläckning
bör ställas till brandfogdens disposition.

Inom varje särskild brandrote bör noga övervägas frågan om uppläggande
av reservdepåer. För beredskapskårerna bör därjämte särskild utrustning
anskaffas. Brandrotarnas förråd av förbandsartiklar förstärkes och provianteringsfrågan
för elittrupperna ordnas.

Nya kurser för brandfogdarna böra anordnas snarast möjligt. Genom
respektive fogdars försorg hållas lokala övningar med övrigt lägre skogsbrandbefäl.
Härjämte böra anvisningar i skogseldsläckning utgivas.

I de kommuner, där särskild brandstyrelse icke tillsatts, böra kommunalnämnderna
utse ett arbetsutskott med uppdrag att å nämndens vägnar handhava
förvaltningen av kommunens skogsbrandväsen.

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 218.

2

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Gemensamma överläggningar med representanter för de militära myndigheterna
på orten, luftskyddet, hemvärnet, ordningsmakten, de lokala brandkårerna
och skogsbrandskyddet böra genom länsstyrelsens försorg snarast
komma till stånd.

I fråga om beredskapsätgårder för skogsbrandbevakning förordas följande.
I det närmaste samtliga nu befintliga torn iordningställas och förses
med erforderlig utrustning. Ansvaret för brandbevakningsstationernas skötsel
och bemanning bör åvila respektive distriktsbrandfogdar. All utrustning,
som anskaffas för här avsedda brandbevakningsstationer, bör överlåtas på
skogsvårdsstyrelsen att av den förvaltas och utnyttjas på för länets skogsbrandväsende
ändamålsenligt sätt.

Samtliga telefonstationer inom länet hållas öppna hela dygnet under den
tid av året, då skogseld kan förekomma.

Företrädesrätt för telefonsamtal till och från skogsbrandbefäl och bevakningsstationer
bör gälla.

Länsbrandfogden bör genom samarbete med de lokala militära myndigheterna,
luftskyddsinspektionen och hemvärnet tillse, att skogsbrandskyddets
organisation tillvaratages och utnyttjas på bästa sätt även för militärt
ändamål.

Vissa ändringar i skogsbrandlagen ifrågasättas. Härutinnan förordas i
huvudsak följande. Skärpt åläggande för brandrote att vidmakthålla tillfredsställande
skogsbrandväsende bör föreskrivas. Länsstyrelse bör få befogenhet
att förordna länsbr andfog de och distriktsbrandfogdar jämte ersättare,
ävensom att utfärda instruktion för dessa. Befogenhet bör därjämte
lämnas länsstyrelse att sammanföra brandrotar till distriktsbrandrotar samt
inom brandrote förordna mer än en vice brandfogde. Släckningsskyldigheten
bör utsträckas att omfatta alla arbetsföra manliga personer över 15 år.
Tillstånd bör lämnas till utnyttjande av motorfordon vid släckning av skogseld
utöver vad motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan medgiva. Vidare
föreslås, att brandfogde skall kunna dels ålägga markägare att efter avverkning
verkställa erforderlig upprensning av begränsningslinje, dels, när
länsstyrelsen det påbjuder, efter distrikts- och länsbrandfogdens prövning,
vidtaga nödiga huggnings- och röjningsåtgärder i skog för åstadkommande
av skydd mot katastrofskador vid krigstillstånd, när ägare av eller innehavare
av avverkningsrätt till skog vägrar att själv utföra arbetena i fråga.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har i sin förenämnda framställning anhållit,
att till länsstyrelsens förfogande för utbetalning av resekostnader och arvoden
till en av länsstyrelsen förordnad inspektör för tillsyn över skogsbrandväsendet
i länet under innevarande år måtte ställas ett belopp av 700
kronor.

Länsstyrelsen har såsom skäl för sin anhållan framhållit att det torde bliva
nödigt, att länsstyrelsen förordnar en inspektör med uppgift dels att under
innevarande års vår vara brandfogdarna behjälplig med komplettering
av skogsbrandordningarna dels ock kontrollera, att föreslagna åtgärder till
skogsbrandskyddets stärkande verkligen komma till utförande. Förutsätt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

11

ningen för att förordnande skall kunna meddelas beträffande angivna uppdrag
är emellertid, alt länsstyrelsen beredes möjlighet att bekosta de resor,
som för uppdragets fullgörande erfordras, ävensom skäligt arvode till inspektören.

Luftskyddsinspektionen har i skrivelse den 17 april 1940 hemställt, att medel
måtte ställas till förfogande för uppläggande av statliga centrala förråd
av viss eldsläckningsmateriel.

De gällande bestämmelserna till skydd mot skogseld samt den med stöd Departementsav
dessa bestämmelser uppbyggda organisationen torde under normala för- chefen''
hallanden vara tillfyllest för sitt ändamål. Såsom av den förebragta utredningen
Damgar synes emellertid nu förefinnas ett behov av vissa kompletteringar
av organisationen. Enligt gällande bestämmelser ankommer det
närmast på brandroten att anordna erforderligt skogsbrandskydd. Det åvilar
länstyrelserna att övervaka att så sker. Emellertid torde svårigheter föreligga
för länsstyrelserna, vilka icke för närvarande ha till sitt förfogande
sakkunnig hjälp på detta område, att på ett fullt effektivt sätt fullgöra denna
skyldighet. Det synes mig därför lämpligt att i anslutning till de gjorda
framställningarna länsstyrelserna lämnas möjlighet att förordna sakkunniga
personer att såsom länsbrandchefer biträda vid fullgörandet av länsstyrelsernas
skyldigheter i avseende å skogsbrandskyddet. Härtill kunna
säkerligen utan stora kostnader anlitas hos skogsvårdsstyrelsema, domänstyrelsen
eller privata företag anställda lämpliga skogsmän. Inom län med
betydande skogar torde behov understundom förekomma att mer än en sakkunnig
person förordnas för ifrågavarande ändamål. Hinder bör därför icke
föreligga att till sådan länsstyrelse knytes även en eller flera biträdande
länsbrandchefer. Lämpligt kan vara att dessa biträda vid övervakningen av
brandskyddet inom olika delar eller distrikt inom länet. Det torde såsom
nyss antytts i första hand ankomma på dessa länsbrandchefer att genom
inspektioner hos brandrotarna tillse att skogsbrandskyddet är ordnat på ett
tillfredsställande sätt och att genom framställande av förslag och erinringar
till länsstyrelsen eller vederbörande blindrote söka vinna rättelse där brister
eller felaktigheter föreligga. Ifrågavarande befattningshavare torde därjämte
böra biträda länsstyrelsen och brandrotarna vid planläggningen av
skogsbrandskyddet. Härvid torde ifrågakomma upprättande av sådana
skogseldsläckningskartor, som omnämnas i Gävleborgs läns skogsbrandskyddskommittés
betänkande. Även torde böra beaktas nödvändigheten av
att fordon och drivmedel finnas tillgängliga för transporter av släckningsmanskap.
Länsbrandcheferna böra jämväl laga initiativ lill kurser och övningar
med skogsbrandbefälet inom länen. Vid större skogseldar torde del
vara lämpligt att befälet över släckningsarbetet utövas av dem. Instruktioner
för länsbrandcheferna böra utfärdas av länsstyrelserna. Örn sakkunnig personal
sålunda ställes till länsstyrelsernas förfogande, torde en effektiv organisering
av skogsbrandskyddet kunna genomföras med stöd av nu gällande
bestämmelser. Ett anställande hos länsstyrelserna av nu omnämnda sakkun -

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

niga biträden torde icke såsom brandskyddskommittén i Gävleborgs län synes
ha förutsatt behöva föranleda ändring i skogsbrandlagen. Kostnaderna
för befattningshavarna torde böra gäldas av statsmedel. Till denna fråga
återkommer jag i det följande.

Det av skogsbrandskyddskommittén i Gävleborgs län framförda förslaget
att sänka åldersgränsen för skyldighet att deltaga i släckning av skogsbrand
från 18 till 15 år synes beaktansvärt, men då i lagen om förfoganderätt för
luftskyddets behov finnes föreskrivet att man under 18 år icke må tvångsvis
uttagas för luftskyddets behov synes skäl knappast föreligga att endast
i fråga om skogsbrandskyddet företaga sänkning av åldersgränsen. Det torde
kunna förväntas, att i den mån ungdom under 18 år skulle vara behövlig
såsom biträde vid släckning av skogseld densamma frivilligt kommer att
ställa sig till förfogande. Det synes lämpligt att brandfogdarna uppgöra förteckningar
över personer som kunna användas för släckning av skogseld under
tider, då inkallelser till krigstjänst av de värnpliktiga ägt rum. Efter frivilligt
åtagande torde därvid kunna medtagas även ungdom under 18 ar.
Någon skärpning av bestämmelserna örn brandrotes skyldighet att vidmakthålla
tillfredsställande skogsbrandväsende, såsom skogsbrandskyddskommittén
föreslagit, torde icke vara behövlig. Med nu gällande bestämmelser
ankommer det på länsstyrelsen att övervaka att beredskapen är tillfredsställande.
Vid krig eller krigsfara är uppenbart att kravet på beredskapen
bör ställas högre. Det ankommer alltså på länsstyrelsen att
tillse att denna större beredskap är för handen. Kommittén har vidare
föreslagit att bestämmelser om befogenhet för länsstyrelsen att påbjuda
vissa huggnings- och röjningsarbeten skulle införas i skogsbrandlagen.
Icke heller i detta avseende torde någon ändring av lagen vara behövlig,
då länsstyrelsen enligt bestämmelserna i 4 § lagen om förfoganderätt för
luftskyddets behov äger den befogenhet, som ifrågasatts böra tilläggas styrelserna.
Någon ändring i skogsbrandlagen torde knappast vara påkallad
för att möjliggöra för brandrote att anställa mer än en vice brandfogde.
Lagens stadgande, att för varje brandrote skall finnas en brandfogde och en
vice brandfogde, torde nämligen icke såsom brandskyddskommittén synes ha
förutsatt utgöra något direkt hinder för att vid behov flera vice brandfogdar
utses.

En fråga som särskilt påkallar uppmärksamhet i nu ifrågavarande sammanhang
är anordnandet av brandtorn eller tillfälliga utsiktspunkter för
skogsbrandbevakningen. För närvarande sker byggandet av tornen på frivillighetens
väg genom bidrag från försäkringsbolag och domänstyrelsen.
Ett uppbyggande av det planlagda antalet torn skulle taga en tid av 5 eller
6 år. För att få planen genomförd i snabbare takt torde det vara nödvändigt
att statsmedel ställas till förfogande för ändamålet. Lämpligast synes
vara att ett belopp ställes till Kungl. Maj:ts förfogande för att disponeras
såsom bidrag till uppförande av brandtorn eller, där så icke kan ske, anordnandet
av utsikspunkter. Under beaktande av de särskilda förhållandena i
varje fall torde Kungl. Maj:t få bestämma bidragets storlek. Tornen torde

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

13

efter färdigställandet böra bemannas och underhållas genom skogsvårdsstyrelsemas
försorg. Utsiktspunkterna torde däremot böra bemannas av vederbörande
brandrote.

Uppläggande av förråd av brandsläckningsmateriel ankommer för närvarande
på varje brandrote. Länsstyrelsen bör tillse, att detta sker i behövlig
utsträckning. Skulle kostnaderna härför bli alltför betungande för brandrotarna,
kunna bidrag härför erhållas från anslaget för Skogsvård m. m.:
Släckning av skogseld enligt de i kungörelsen den 2 december 1938 (nr 745)
upptagna bestämmelserna. I anslutning till vad luftskyddsinspektionen anfört
torde vara lämpligt att medel även ställas till förfogande för uppläggande
å lämpliga platser av vissa större statliga förråd av materiel för släckning
av skogseld såsom spadar, yxor och hackor. Det torde böra ankomma
på länsstyrelserna att handha uppläggandet av dessa förråd.

För täckande av de kostnader, som föranledas av mina i det föregående
framlagda förslag, torde böra under nionde huvudtiteln å tilläggsstat II för
budgetåret 1939/40 uppföras två reservationsanslag, benämnda det ena Bidrag
till uppförande av brandtorn m. m. och det andra Särskilda åtgärder för
främjande av skogsbrandskyddet. Från det förra anslaget böra bestridas
kostnaderna för uppförandet av brandtom och anordnandet av utsiktspunkter,
från det senare anslaget torde efter framställning från länsstyrelserna medel
få anvisas för avlönande av länsbrandcheferna samt till ersättning till dessas
resekostnader ävensom till gäldande av kostnaderna för förutberörda kurser
och övningar med skogsbrandbefälet samt för uppläggandet av de statliga
förråden av eldsläckningsmateriel. Att närmare angiva huru stort medelsbehovet
för nu ifrågavarande ändamål kan bliva är uppenbarligen förenat
med stora svårigheter. Jag förordar, att vartdera anslaget upptages till 150,000
kronor.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen

att å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40
å driftbudgeten under nionde huvudtiteln anvisa

dels till Skogsvård m. m.: Bidrag till uppförande av

brandtorn m. m. ett reservationsanslag av. . kronor 150,000;

dels ock till Skogsvård m. m.: Särskilda åtgärder för
främjande av skogsbrandskyddet ett reservationsanslag
av ...................... kronor 150,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

P. Gullstrand.

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 218.

3