Kungl. Majlis proposition Nr 211.

1

Nr 211.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående åtgärder till
skydd för prästgårdarnas byggnadskultur; given
Stockholms slott den 12 april 1940.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollen
över ecklesiastikärenden för den 21 oktober 1938 och
den 12 april 1940, föreslå riksdagen att dels antaga härvid fogade förslag
till lag om ändrad lydelse av 7 och 32 §§ ecklesiastik boställsordning den
30 augusti 1932 (nr 400), dels ock bifalla det förslag i övrigt, örn vars
avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gösta Bagge.

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami.

Nr till.

1

2

Kungl. Majus ''proposition Nr £11.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 7 och 32 §§ ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932 (nr 400).

Härigenom förordnas, att 7 och 32 §§ ecklesiastik boställsordning den
30 augusti 1932 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

Ljb..

7 §.

Prästgård skall---kapitel föreskrives.

Vid anordnande av ny prästgård så ock vid planläggning och utförande
av arbeten berörande hus eller andra anläggningar å redan förefintlig prästgård
bör städse noga beaktas vad god byggnadskultur kräver; skolande för
tillsyn häröver särskilt iakttagas av Konungen därom meddelade föreskrifter.

Erfordras ny---ändamålet erbjudes.

32 §.

Boställsnämnd åligger---gäde ordförandens.

Boställsnämndens beslut i fråga örn ny prästgårds anordnande så ock
örn utförande av sådana arbeten berörande hus eller annan anläggning å
redan förefintlig prästgård, vilka kunna från kulturhistorisk eller estetisk
synpunkt anses vara av betydelse för prästgårdens yttre eller inre byggnadskaraktär,
skall för att vinna bindande kraft underställas stiftsnämndens
prövning och fastställelse.

Föreligger för boställsnämnden fråga om utförande av större ny- eller
ombyggnad å löneboställe och yppas inom nämnden vid beslut därom
skiljaktiga meningar, skall ärendet i sådan del hänskjutas till stiftsnämnden
för prövning och avgörande.

I fråga örn sådant å prästgård eller löneboställe förefintligt byggnadsverk,
som av Konungen förklarats vara att betrakta såsom byggnadsminnesmärke,
skall gälla vad därom är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Kungl. Majlis ''proposition Nr 211. .

3

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
21 oktober 1928.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Westman, Wigforss, Möller, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund, Eriksson.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Engberg anför:

I 1932 års ecklesiastika boställsordning stadgas i 2 kap. under särskilda
avsnitt om prästgård, örn löneboställe och om boställsnämnds uppsikt över
boställsförvaltningen. Beträffande prästgård återfinnas sålunda i 7—11 §§
de allmänna bestämmelserna rörande prästgårdsområdes storlek, prästgårds
förläggning, antalet laga hus å prästgård och dessas anordnande med
avseende å läge, inredning, byggnadsmaterial m. m. samt i 13—16 §§ stadgandena
örn pastoratets och i 17—20 §§ örn prästgårdsinnehavarens skyldigheter
i fråga örn prästgården. Vad särskilt gäller prästgårds laga hus,
vilka — jämlikt 13 § — samtliga skola underhållas och vid behov nybyggas
av pastoratet, stadgas i 12 §, att vid bestämmandet av storlek, inredning
och övrig beskaffenhet av dylikt hus skall iakttagas, å ena sidan,
att byggnadens varaktighet och tjänstinnehavarens skäliga behov tillgodoses
samt, å andra sidan, att de med byggnadsskyldighetens fullgörande förenade
kostnader ej varda mer än nödigt betungande. — Boställsnämndens
befogenheter i avseende å boställsförvaltningen finnas närmast reglerade i
32 §. Enligt 33 § skall nämndens tillsyn såväl över prästgård som över löneboställe
utövas genom ekonomisk besiktning. I 34—42 §§ finnas upptagna
de närmare bestämmelserna om sådan besiktning och örn vad därmed
sammanhör ävensom åtskilliga andra för boställsnämndernas här ifrågavarande
verksamhet erforderliga procedurföreskrifter. Jämlikt nyssnämnda
32 §, däri även meddelas föreskrift huru beslut av boställsnämnden fattas,
skall det åligga boställsnämnd att med tillämpning av bestämmelserna i
det förevarande kapitlet meddela föreskrifter angående prästgårds anordnande
och löneboställes bebyggande samt att öva tillsyn å prästgårds och
löneboställes hävd till hus och jord. Yppas vid beslut om större ny- eller
ombyggnads utförande skiljaktiga meningar inom boställsnämnden, skall
dock sådant ärende i den delen underställas stiftsnämndens prövning och
avgörande. Utan hinder av vad boställsnämnden i här berörda frågor en
gång beslutat äger nämnden jämlikt 43 §, där ändrade förhållanden så
föranleda, med ändring av tidigare förordnande meddela nytt beslut i
frågan.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

Av den här lämnade redogörelsen framgår, hurusom lagstiftningen rörande
prästgårdarna, sådan den kommit till uttryck i 1932 års ecklesiastika
boställsordning, synes enbart ha tagit sikte på att — evad det gäller prästgårds
första anordnande eller prästgårds förvaltning och underhåll samt
tillsynen däröver — tillgodose rent praktiska krav, med hänsyn till, å ena
sidan, prästgårdens ändamål och dess framtida bestånd och, å den andra,
det byggnads- och underhållspliktiga pastoratets ekonomi. Däremot saknas
i boställsordningen varje som helst anvisning, huruvida, då fråga är
om byggnads eller annan anläggnings utförande å prästgård, hänsyn jämväl
skall tagas till estetiska och byggnadskulturella intressen. I vad mån
för sådant fall i äldre prästgårdar bestående byggnadskulturella värden
eller, vid ny prästgårds anordnande, inom bygden rådande tradition och
en god byggnadsvård i övrigt komma att tillvaratagas, har enligt lagstiftningen
i fråga alltså helt överlämnats åt vederbörande pastorats och
kontrollorgans egna fria initiativ.

På nu angivna, ensidigt praktiskt-ekonomiska inriktning av hithörande
lagbestämmelser har stijtsnämnden i Göteborg fäst uppmärksamheten i
skrivelse till Kungl. Majit den 14 augusti 1935. Stiftsnämnden har därvid
framhållit behovet av kompletterande bestämmelser till den ecklesiastika
boställsordningen i syfte att därmed skapa bättre garantier för tillvaratagande
av det värdefulla i prästgårdarnas säregna byggnadskultur, eller
alltså: skydd för äldre prästgårdar och prästgårdsanläggningar samt i fråga
örn nya prästgårdar största möjliga hänsyn till tradition och en god byggnadsvårds
fordringar.

Byggnadsstyrelsen och riksantikvarieämbetet hava i anledning av denna
framställning avgivit utlåtande den 22 oktober 1937, däri de, vitsordande
behovet av ökat skydd för den byggnadskultur, som prästgårdarna företräda
i vårt land, och av ett tillvaratagande av denna byggnadskulturs traditioner,
förordat införande i boställsordningen av en bestämmelse av innebörd,
att här ifrågakommande byggnadsfrågor skola underställas prövning
av stiftsnämnden, som därvid skall hava att anlita särskild sakkunskap
å området.

Sedermera hava rikets övriga stiftsnämnder efter remiss inkommit med
yttranden i frågan samt kammarkollegiet avgivit utlåtande häröver. Därjämte
har västsvenska hembygdsnämnden ingivit en skrift i ämnet.

Stiftsnämnderna hava i allmänhet biträtt byggnadsstyrelsens och riksantikvarieämbetets
förslag i frågan. Några av stiftsnämnderna hava emellertid
ifrågasatt, att det åsyftade skyddet i byggnadskulturellt hänseende
skulle begränsas till att avse blott äldre, efter inventering utvalda prästgårdar,
eller att den föreslagna sakkunnigprövningen icke skulle göras obligatorisk,
eller att — i stället för det föreslagna tilläggsstadgandet i boställsordningen
— i administrativ ordning meddelades föreskrift, att boställsnämnderna
skulle hava att före sitt beslut i byggnadsfrågorna inhämta er -

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

forderligt sakkunnigutlåtande. Vissa stiftsnämnder hava därjämte framhållit
angelägenheten av att föreslagna åtgärder icke komme att åsamka
pastoraten några kostnader, ävensom att ifrågasatta bestämmelser jämväl
bleve gällande beträffande löneboställes byggnader och att i påkallade
åtgärder även inbegrepes restaurering av äldre bebyggelse, som borde bevaras.

Kammarkollegiet ansluter sig i sitt utlåtande, i stort sett, till av byggnadsstyrelsen
och riksantikvarieämbetet föreslagna åtgärder till förhindrande
av att med prästgårdarna förenade byggnadskulturella värden gå till
spillo. Kollegiet förordar dock, att det ifrågasatta stadgandet i sådant
syfte i boställsordningen skall avse hus såväl å prästgård som å löneboställe,
men blott sådant hus, som, efter företagen inventering och förslag
av stiftsnämnden, av byggnadsstyrelsen bestämmes skola anses såsom
byggnadsminnesmärke, varom i kungörelsen den 26 november 1920 med
föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet stadgas. I fråga om
annat hus å prästgård eller nyanläggning av prästgård anser kollegiet däremot
byggnadsvårdens krav kunna tillbörligen tillgodoses genom föreskrift
i boställsordningen örn skyldighet för boställsnämnden att inhämta vederbörligt
sakkunnigyttrande över i frågan upprättat förslag. Bestämmelsen
örn förklarande av här ifrågakommande byggnad såsom byggnadsminnesmärke
ansåge kollegiet kunna meddelas i administrativ ordning genom
tilläggsföreskrift till förenämnda kungörelse. — I kammarkollegiet har en
ledamot uttalat särskild mening och därvid i huvudsak anslutit sig till
vad byggnadsstyrelsen och riksantikvarieämbetet i ärendet förordat.

Under åberopande av vad sålunda förekommit och då det med hänsyn
till naturen av i ärendet väckt fråga synes önskvärt, att kyrkomötet däröver
höres, hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte inhämta kyrkomötets
yttrande i ärendet.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
till kyrkomötet skall avlåtas skrivelse av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Lorichs.

Kungl. Majlis proposition Nr 211.

Bilaga

till prot. över eckl.-ärenden
den 21/io 1938
(åberopad sid. 5).

Kungl. Marits skrivelse till kyrkomötet angående åtgärder för ett
bättre tillvaratagande av det värdefulla i prästgårdarnas
byggnadskultur m. mgiven Stockholms slott den
21 oktober 1938.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, inhämta kyrkomötets
yttrande i förevarande, i statsrådsprotokollet närmare omförmälda
ärende.

De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas kyrkomötet.

GUSTAF.

Arthur Engberg.

i

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr Ull.

7

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
12 april 191^0.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, stats^
råden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,

Quensel, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet
anför chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge följande:

Genom en den 21 oktober 1938 dagtecknad skrivelse, nr 8, begärde Kungl.
Maj :t kyrkomötets yttrande i uppkommen fråga om åtgärder för ett bättre
tillvaratagande av det värdefulla i prästgårdarnas byggnadskultur m. m.
Med föranledande härav har kyrkomötet i skrivelse den 25 november 1938,
nr 15, under åberopande av kyrkolagsutskottets i ärendet avgivna betänkande
nr 20, hos Kungl. Maj:t anhållit om vissa angivna åtgärders vidtagande
i berört syfte. Kyrkomötets ifrågavarande skrivelse jämte transumt
i erforderliga delar av kyrkolagsutskottets däri åberopade betänkande torde
få såsom bilagor fogas till detta protokoll (bil. 1 och 2).

Sedan frågan numera inom ecklesiastikdepartementet av tillkallad sakkunnig,
kammarrådet Tom Wohlin, ytterligare beretts och denne med skrivelse
den 19 mars 1940 överlämnat en promemoria med upprättat förslag
angående viss ändring av ecklesiastik boställsordning för tillgodoseende av
byggnadsvården vid landets prästgårdar m. m., ha häröver samt över
kyrkomötets förenämnda skrivelse hörts kammarkollegiet, byggnadsstyrelsen
och riksantikvarieämbetet.

Den sakkunnige har i sin promemoria rörande de allmänna förutsättningarna
för nu ifrågasatta reglerings genomförande anfört bland annat följande: Det

torde väl närmast få anses ligga i sakens natur, att vid byggnadsföretag
berörande landets prästgårdar skola beaktas icke blott praktiska
och ekonomiska synpunkter utan jämväl tillbörliga estetiska och allmänt
byggnadskulturella krav. Den grundsats det här gäller finnes uttryckligen
inskriven i författningsregleringen rörande det offentliga byggnadsväsendet
— kungl, kungörelsen den 26 november 1920 nr 744. Regeln är i nämnda
kungörelse (§ 1) formulerad sålunda:

»Vid byggnadsföretag för statens eller menighets eller allmän institutions
eller inrättnings räkning bör, såväl i fråga om husbyggnader som byggnadsföretag
av andra slag, noga tillses, att all möjlig sparsamhet iakttages, att
byggnaderna väl lämpas efter sitt ändamål samt att desamma fylla skäliga
anspråk på värdighet och såvitt möjligt stå väl tillsammans med såväl den
omgivande naturen som i grannskapet befintliga byggnader.»

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

På sätt framgår av den här återgivna bestämmelsen har den omedelbar
giltighet jämväl för byggnadsföretag för menighets räkning och måste sålunda,
då kungörelsen icke stadgar något undantag för prästgård, även avse
bebyggelsen å dylika publika fastigheter. Förhållandet synes vid redigeringen
av 1932 års ecklesiastika boställsordning icke ha tillbörligen uppmärksammats.
I sistnämnda författning har sålunda beträffande prästgård,
förutom en mångfald föreskrifter av byggnadsteknisk natur, väl intagits
ett allmänt stadgande (12 §), vari vikten av byggnadernas varaktighet,
deras lämpande efter den prästerlige tjänstinnehavarens behov och sparsamhetssynpunkten
understrykas. 1 fråga om de estetiska fordringarnas
tillgodoseende och kravet å god byggnadsvård i övrigt saknas åter i berörda
författning varje motsvarande anvisning. Då man vid utredigeringen av
boställsordningen, såvitt den reglerar pastoratens skyldigheter i avseende å
prästgårdarnas bebyggelse, tydligen utgått ifrån, att denna reglering skall
vara uttömmande, synes till en början vara angeläget, att en kompletterande
anvisning i angivet hänseende nu omsider infogas i denna författning.

Med avseende å de ecklesiastika löneboställena har den sakkunnige däremot,
i likhet med kyrkolagsutskottet, icke ansett någon motsvarande reglering
i detta samband erforderlig.

I fråga örn de speciella förutsättningarna för regleringen med hänsyn till
boställsordningens bestämmelser angående prästgårdarnas bebyggelse m. m.
samt regleringens räckvidd och innehåll anför den sakkunnige:

Tyngdpunkten i de åsyftade bestämmelserna till skydd för byggnadsvården
vid landets prästgårdar måste av uppenbara skäl ligga i sådana särskilda
föreskrifter, som garantera en skärpt kontroll i förevarande hänseende.
En dylik speciell kontroll bör tydligen åvägabringas såväl vid ny
prästgårds anordnande som då fråga är om förändringar i bebyggelsen å
redan förefintliga prästgårdar. Beträffande de senare torde kontrollen, närmare
bestämt, böra avse sådana fall, då de tillämnade arbetena komme att
förändra prästgårdens allmänna, vare sig yttre eller inre, karaktär.

Då boställsordningens bestämmelser i hithörande hänseende icke lära
böra annorlunda tolkas än att byggnadsarbeten av här sist åsyftade slag
icke må — lika litet som fallet är i avseende å byggnadsföretag vid anordnandet
av ny prästgård — av pastoratet verkställas utan en föregående
prövning av boställsnämnden, synes den tillämnade särskilda kontrollanordningen
lämpligen kunna, i första hand, knytas till b o ställsnämndens behandling
av den uppkomna byggnadsfrågan. I sådant syfte torde sålunda
för nu angivna fall böra stadgas skyldighet för boställsnämnden att över
upprättat byggnadsförslag — vilket givetvis bör åtföljas av erforderliga
ritningar och arbetsbeskrivning samt, i förekommande fall, av plan över
byggnads placering och omgivande parks eller trädgårds planering — inhämta
yttrande av länsarkitekten och, där förhållandena därtill föranleda,
jämväl av landsantikvarie. Till stärkande av garantierna för ett allsidigt
och enhetligt bedömande av byggnadsärendena i här berörda fall torde tilllika
böra föreskrivas, att det beslut i den uppkomna frågan, som av boställsnämnden
efter inhämtandet av de angivna sakkunnigutlåtandena varder
meddelat, underställes stiftsnämndens prövning.

Särskild uppmärksamhet påkallar i detta sammanhang behandlingen av
en uppkommande byggnadsfråga, som berör ett å prästgård förefintligt
byggnadsverk, vilket på grund av kulturhistoriskt eller konstnärligt värde

9

Kungl. Majits proposition Nr 211.

är att betrakta såsom minnesmärke. Otvivelaktigt bär man — på sätt av
kyrkolagsutskottet i dess betänkande framhållits — att utgå ifrån, att de
allmänna bestämmelser därom, som finnas meddelade i den ovanberörda
kungörelsen den 20 november 1920, äro tillämpliga jämväl för prästgård.
Vad angår de speciella oell strängare bestämmelser, som i nämnda kungörelse
finnas utfärdade för vården om byggnadsverk, som i där angiven ordning
av Kungl. Majit förklarats vara att betrakta såsom byggnadsminnesmärke,
är dessa bestämmelsers tillämplighet knuten till den förutsättningen,
att byggnadsverket antingen tillhör staten eller, utan att tillhöra staten,
står »under statsmyndighets eller statsinstitutions omedelbara inseende».
Ehuru förmodligen en icke ringa del av landets prästgårdar vid en rättslig
prövning skulle befinnas, i formellt hänseende, tillhöra staten och oaktat,
enligt gällande instruktion för stiftsnämnderna, alla prästgårdarna äro
ställda under dessa statsmyndigheters »inseende och vård» -— ett »inseende»
som, då stiftsnämnderna instruktionsenligt hava att tillse att egendomarna
icke användas eller disponeras emot därom givna föreskrifter, svårligen kan
karakteriseras annorlunda än såsom »omedelbart» — har hittills i praxis
så ansetts, att en Kungl. Maj:ts förklaring, som i § 20 i 1920 års kungörelse
avses, icke kan beträffande byggnadsverk å prästgård meddelas.

Det lär återigen icke kunna föreligga några delade meningar därom, att
förvaltningen av de publika bostadsboställen det här gäller bär vara underkastad
samma effektiva kontroll till skydd för kulturhistoriska och konstnärliga
byggnadsverk, som ansetts nödig och nyttig för annan publik egendom
i motsvarig förvaltningsrättslig ställning. Stadgas, i enlighet med vad
ovan förordats, en allmän underställningsskyldighet beträffande av boställsnämnd
meddelade beslut berörande bebyggelsen å prästgård, är vidare tydligt,
att stiftsnämnds »inseende» över dylik publik egendom erhåller en än
mer konkret och »omedelbar» karaktär än vad redan är fallet. Det lärer
sålunda, efter genomförande av en dylik författningsändring, icke längre
kunna kvarstå någon tvekan därom, att nämnda myndigheters administrativa
funktioner i avseende å prästgårdar äro att hänföra till »omedelbart
inseende» i den betydelse, vari denna term måste antagas brukad i 1920
års omförmälda kungörelse. Till särskilt utmärkande härav torde i boställsordningen,
i samband med en reglering däri av de fall, då boställsnämndens
beslut enligt vad ovan föreslagits skall underställas stiftsnämnden, böra
fogas en särskild föreskrift, varav framgår, att jämväl byggnadsverk å prästgård
skall, jämlikt Kungl. Maj:ts förklarande, kunna underkastas sådan
särskild omvårdnad, som i § 20 i samma kungörelse avses.

Den kostnad, vilken för särskilda fall kan tänkas uppkomma för avgivandet
av sådana yttranden över upprättat byggnadsförslag, som enligt vad
tidigare berörts skulle ankomma å länsarkitekt eller landsantikvarie, torde
skäligen icke böra drabba pastoratet. Nämnda tjänstemäns medverkan i
här föreslagen ordning synes närmast kunna betraktas såsom ett led i och
en förutsättning för stiftsnämndens verksamhet vid utövande av dess inseende
över prästgårdarna, och kostnaden för denna medverkan lär följaktligen
böra bestridas av de för stiftsnämndernas verksamhet i övrigt anvisade
medel. Bland Kungl. Majits äskanden till innevarande års riksdag för
budgetåret 1940/41 finnes å åttonde huvudtiteln i avlöningsstaten för skogig
personal hos stiftsnämnderna m. m. under »Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av Kungl. Majit: b. Ersättning till sakkunniga för biträde
vid syn av stiftsnämnd m. m.» upptaget ett förslagsanslag ä 5,000 kronor.
Därest en reglering av den innebörd, som här föreslagits, skulle vara avsedd

10

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 211.

att kunna vinna tillämpning redan under nämnda budgetår, lär ett bemyndigande
böra utverkas av riksdagen, att omförmälda anslag må disponeras
jämväl för sådan särskild utgift, varom här är fråga. Någon höjning av anslaget
för detta syfte synes dock icke för ifrågavarande år erforderlig.

De för regleringen erforderliga författningsbestämmelserna anser den
sakkunnige icke behöva eller ens lämpligen böra intagas i boställsordningen
i vidare mån än vad framgår av det av honom med promemorian överlämnade
förslaget till ändringar i samma författning. Detta förslag torde böra
såsom bilaga fogas till dagens protokoll (bil. 3). Nödiga föreskrifter beträffande
länsarkitekts och landsantikvaries medverkan vid behandlingen av
ifrågavarande byggnadsfrågor och om ordningen för bestridande av därmed
eventuellt förbundna kostnader samt de föreskrifter i övrigt, som i
detta samband kunna visa sig erforderliga, syntes enligt den sakkunniges
mening böra meddelas i administrativ väg och lämpligen sammanföras
med av Kungl. Majit förut utfärdade tillämpningsbestämmelser till
boställsordningen.

Slutligen anför den sakkunnige särskilt beträffande de av honom föreslagna
ändringarna i 32 § boställsordningen följande:

För prästgårds anordnande — såväl av nyo som genom större eller
mindre förändringar i avseende å hus och övriga anläggningar på redan
förefintlig prästgård — skola, jämlikt de nuvarande bestämmelserna i ifrågavarande
paragraf, erforderliga föreskrifter meddelas av vederbörande boställsnämnd.
Det åligger ock boställsnämnden att tillse, att prästgård till
hus och jord behörigen underhålles. Tillsyn över att meddelade föreskrifter
örn prästgårds anordnande liksom även beträffande underhållet utövas av
boställsnämnden genom ekonomisk besiktning. Dylik besiktning skall å
prästgård alltid förrättas av boställsnämnden i dess helhet. Vid besiktningen
meddelar nämnden tillika föreskrifter om verkställandet av nödigbefunna
ny- och ombyggnads- eller underhållsarbeten. Sådana föreskrifter
kunna dock av boställsnämnden i förekommande fall meddelas jämväl vid
andra tillfällen. Samtliga sålunda ifrågakommande arbeten å prästgård
skola verkställas av pastoratet.

Här berörda, enligt boställsordningen gällande stadganden för prästgårds
anordnande innebära, på sätt redan framhållits, att pastoratet för utförande
av byggnads- eller liknande arbeten å prästgård för varje fall är beroende
av boställsnämndens godkännande därav. Att innebörden av ifrågavarande
stadganden måste vara den här angivna, framgår för övrigt av det
förhållandet, att pastoratet, därest detta utan sådant godkännande igångsatte
arbeten för ny prästgårds anordnande eller syftande till förändring av
förefintlig prästgård, skulle riskera, att vad som''vid tagits bleve vid närmast^
följande besiktning av boställsnämnden underkänt. Givetvis förelåge
för sådant fall även fara att genom det egenmäktiga åtgörandet av pastoratet
för prästgården värdefulla tillgångar spolierades, vilka sedan icke
kunde återställas.

Utöver vad ovan angivits, upptager 32 § i sin nuvarande lydelse ett stadgande
(tredje stycket) av innehåll, att, där inom boställsnämnden yppas
skiljaktiga meningar vid beslut om utförande av större ny- eller ombyggnad,
ärendet i denna del skall underställas stiftsnämndens prövning och av -

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

görande. Stadgandet har tillämpning å dylikt byggnadsföretag, såväl å
prästgård som å löneboställe. Då enligt den föreslagna nya lydelsen av
paragrafen förutsättningarna för underställning, såvitt avser byggnadsföretag
för prästgård, utsträckts till att generellt gälla alla sådana fall, då åtgärden
skulle medföra en förändring av prästgårdens allmänna yttre eller
inre karaktär, har den omförmälda, för fall av oenighet inom bostadsnämnden
nu gällande bestämmelsen örn underställning ansetts kunna, såvitt rör
prästgård, ur paragrafen uteslutas. Möjligt är visserligen, att till och med
en »större ombyggnad» varder så utförd, att den även för en uppmärksam
iakttagare icke märkbart innebär en förändring av prästgårdens allmänna
karaktär. Från praktisk synpunkt lär dock den begränsning av underställningsfallen,
som den sålunda föreslagna regleringen skulle kunna tänkas
medföra, icke vara ägnad att väcka någon betänklighet, helst pastoratet
och annan sakägare i varje fall skall hava sin rätt till besvärstalan mot boställsnämndens
beslut oförkränkt.

Beträffande det för närvarande i angivna paragraf stadgade underställningsförfarandet
är att märka, att för där avsedda fall boställsnämnden,
såsom sådan, icke har att meddela något formligt beslut i en föreliggande
byggnadsfråga, varom enighet inom boställsnämnden icke kunnat vinnas.
Sådan fråga skall i stället hänskjutas till stiftsnämndens — av de inom
boställsnämnden uttalade meningarna obundna — avgörande. Det rättsligt
bindande beslutet i sådant ärende blir följaktligen stiftsnämndens. Då det
nu föreslagna utsträckta underställningsförfarandet är avsett att gälla icke
blott för alla fall av ny prästgårds anordnande utan även generellt i fråga
om alla mera ingripande åtgärder i bebyggelsen och anläggningarna i övrigt
vid de »äldre» prästgårdarna, synes man icke böra frångå den i boställsordningen
eljest upprätthållna principen, att erforderliga föreskrifter
angående prästgårds anordnande i första hand skola meddelas av boställsnämnden.

Föreligger ärende om ett till prästgård hörande byggnadsverk, vilket
jämlikt vad i 1920 års ovan åberopade kungörelse sägs blivit av Kungl.
Majit förklarat vara att betrakta såsom byggnadsminnesmärke, skall i enlighet
med bestämmelserna i sagda kungörelse frågan örn i ärendet åsyftade
förändringar med avseende å byggnadsverket hänskjutas till Kungl.
Majit eller byggnadsstyrelsen och riksantikvarien för godkännande. Då
alltså beträffande dylika byggnadsverk varje slag av förändring kräver tillstånd
eller gillande av högre myndighet, innan några åtgärder därför må
komma till utförande, har det synts onödigt att i fråga om dessa därjämte
uppehålla kravet på underställning till stiftsnämnden. Närmare föreskrifter
rörande vad boställsnämnden skall hava att iakttaga i dylika fall torde
böra meddelas i de administrativa tillämpningsbestämmelserna.

Kammarkollegiet samt byggnadsstyrelsen och riksantikvarieämbetet lia
i sina senaste utlåtanden i ärendet på vissa punkter framställt erinringar
emot vad den sakkunnige sålunda föreslagit. Jag skall i det följande närmare
redogöra härför. Beträffande vad i myndigheternas ifrågavarande yttranden
i övrigt anförts får jag hänvisa till utlåtandena, vilka i erforderliga
delar torde i transumt fä såsom bilagor fogas till detta protokoll (bil. 4 och 5).

Den allmänna betydelsen av den angelägenhet, för vilken jag här redogjort,
har synts mig påtaglig. Då jag efter mitt tillträde till statsråds -

Departe mentschefen.

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

ämbetet hade att taga ställning till urvalet av de frågor inom det kyrkliga
förvaltningsområdet, i vilka framställningar till den nu samlade riksdagen
borde av Kungl. Majit avlåtas, fann jag likvisst, om än med
tvekan, att den slutliga regleringen av föreliggande spörsmål kunde —
i den nuvarande krissituationen och med hänsyn till riksdagens arbetsbörda
— framskjutas till ett kommande år. Emellertid har helt nyligen
min uppmärksamhet fästs på ett nyligen inträffat fall, där bristen på bestämmelser
på detta område återigen synes hota beståndet av en från kulturhistorisk
synpunkt värdefull publik byggnadstillgång. De närmare omständigheterna
i fallet ha, på sätt framgår av en av riksantikvarieämbetet till
kammarkollegiet den 23 februari 1940 avlåten skrivelse, föranlett förstnämnda
myndighet att framställa allvarliga erinringar i fråga om behovet
av bestämmelser för ett effektivare skydd i förevarande avseende. Jag har
på grund av vad här förekommit funnit mig icke kunna ifrågasätta ett uppskov
med den i sådant syfte erforderliga författningsregleringen, och jag
förutsätter med hänsyn härtill, att proposition i ärendet må jämlikt § 54
riksdagsordningen kunna avlåtas utan hinder av att den tid, inom vilken
propositioner till riksdagen såsom regel böra avgivas, numera gått till ända.

Beträffande räckvidden av och innehållet i de särskilda bestämmelser
till skydd för byggnadskulturen vid våra prästgårdsegendomar, som må
anses behövliga, föreligga i myndigheternas tidigare yttranden ävensom i
kyrkolagsutskottets av kyrkomötet godkända betänkande i frågan samt i den
sakkunniges promemoria i ärendet på åtskilliga punkter skiljaktiga förslag.
Till sin principiella inriktning äro dock alla förslagen i stort sett sammanfallande.
En i det hela nöjaktig lösning av frågan har synts mig kunna
fotas på den sakkunniges förslag. De av kammarkollegiet och av byggnadsstyrelsen
jämte riksantikvarieämbetet i dessa myndigheters förnyade yttranden
i ärendet framställda anmärkningarna mot sakkunnigförslaget synas
mig dock påkalla vissa jämkningar i detta. Jag får därför här något
närmare beröra dessa myndigheternas anmärkningar.

I avseende på tillägget till 7 § boställsordningen, vari infogats en kortfattad
anvisning om att vid bebyggelse å och ordnandet i övrigt av prästgård
såväl kulturhistoriska som estetiska krav (god byggnadskultur) städse
skola noga iakttagas, har kollegiet anmärkt, att denna anvisning lämpligare
borde erhålla formen av en allmän hänvisning till den fylligare regel
i samma ämne, som återfinnes i 1920 års kungörelse om det allmänna byggnadsväsendet.
Jag erinrar emellertid om att, då det gäller de allmänna
praktiska kraven på prästgårdarnas bebyggelse, en omedelbar föreskrift
härom finnes intagen i boställsordningen (12 §), ehuru även 1920 års kungörelse
i detta ämne innehåller ett jämväl på prästgårdarna tillämpligt
stadgande av motsvarande innehåll, om än något annorlunda formulerat.
Med hänsyn härtill och då en önskvärd samordning av de parallellt — i
boställsordningen och i 1920 års kungörelse om det allmänna byggnads -

13

Kungl. May.ts proposition Nr 211.

väsendet — gällande anvisningarna i ämnet utan svårighet lär kunna företagas
vid redigeringen av de särskilda tillämpningsföreskrifter till boställsordningen,
som, på sätt den sakkunnige förutsatt, i allt fall bli behövliga,
har jag, i likhet med byggnadsstyrelsen och riksantikvarieämbetet, icke
funnit anledning till någon erinran mot sakkunnigförslaget på denna punkt.

I avseende på definieringen av de fall, då beslut av boställsnämnd i fråga
örn ändring av bebyggelsen vid redan anordnad prästgård skall underställas
stiftsnämndens prövning, upptager sakkunnigförslaget bestämmelsen,
att dylik underställning skall ske, då beslutet avser »utförande av sådana
arbeten berörande hus eller annan anläggning å redan förefintlig prästgård,
varigenom prästgårdens allmänna yttre eller inre karaktär komme att förändras».
Syftet med den sålunda valda, allmänt hållna karakteristiken av
underställningsfallen har tydligen varit att söka såvitt möjligt begränsa
underställningsförfarandet till sådana ingrepp i bebyggelse och övriga anläggningar
vid en prästgård, som, i händelse kulturhistoriska och allmänt
estetiska hänsyn därvid åsidosättas, skulle få mera påtagligt menliga verkningar.
En dylik eller likartad begränsning av underställningsfallen måste
jämväl med hänsyn till stiftsnämndernas arbetsbörda få anses såsom angelägen.
På sätt av myndigheterna anmärkts vidlådes dock den sakkunniges
förslag i denna del av den svagheten, att underställningsregeln, sådan den
däri avfattats, kan tänkas bli föremål för skiftande tolkningar, i varje fall
om denna tolkning i första hand skall ankomma på boställsnämnderna, inom
vilka organ den arkitektoniska sakkunskapen icke finnes särskilt representerad.
Byggnadsstyrelsens och riksantikvarieämbetets ändringsförslag
går ut på att obligatorisk underställning skall i fråga om redan förefintlig
prästgård ske, då boställsnämndens beslut avser »rivning, tillbyggnad
eller förändring av hus eller annan anläggning». Enligt dessa ämbetsverks
mening borde följaktligen varje förändring — även den obetydligaste
— av ett hus eller annan anläggning påkalla underställning. Kammarkollegiet
har i sitt förslag till en ändrad formulering av underställningsregeln ej
ansett sig böra gå så långt utan modifierat regeln därhän, att underställning
borde, i avseende på de redan förefintliga prästgårdarna, äga rum av
boställsnämnds beslut »beträffande till- eller ombyggnad eller eljest större
förändring av hus eller anläggning». Skiljaktigheten i dessa ämbetsverkens
förslag ställer i rätt tydlig belysning den svårighet, som måste uppkomma,
därest den åsyftade garantien för de kulturhistoriska och estetiska intressenas
tillgodoseende i nu berörda fall skall knytas till byggnadsföretagets eller
ingreppets tekniska storleksgrad. För egen del har jag också stannat i den
uppfattningen, att en tillfredsställande lösning av frågan svårligen kan ernås
på annan grundval än sakkunnigförslagets. Nödvändigt är dock härvid,
att den av den sakkunnige föreslagna underställningsregeln i boställsordningen
erhåller en ändrad, mera preciserad avfattning. Därjämte synes det
mig emellertid lämpligt, att bedömandet, huruvida underställning järn -

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

likt den angivna regeln bör ske, anförtros icke åt bostadsnämnden utan åt
den på området sakkunnige länsarkitekten. Här avsedda tilläggsbestämmelse
i 32 § boställsordningen synes mig sålunda förslagsvis böra erhålla
följande lydelse:

»Bostadsnämndens beslut i fråga om ny prästgårds anordnande så ock
om utförande av sådana arbeten berörande hus eder annan anläggning å
redan förefintlig prästgård, vilka kunna från kulturhistorisk eller estetisk
synpunkt anses vara av betydelse för prästgårdens yttre eder inre byggnadskaraktär,
skall för att vinna bindande kraft underställas stiftsnämndens
prövning och fastställelse.»

I den efterföljande administrativa regleringen torde i enlighet härmed
böra intagas särskilda föreskrifter av i huvudsak följande innehåll. På boställsnämnden
skall ankomma att, så snart fråga är örn arbeten, som icke
avse blott det löpande underhållet, innan boställsnämnden meddelar sitt
beslut därom, hänskjuta av nämnden preliminärt godkänt förslag tid länsarkitektens
bedömande. Därest denne skulle finna de tillämnade arbetena
icke hava sådan betydelse, som i den föreslagna tilläggsbestämmelsen tid
boställsordningen avses, böra handlingarna i ärendet, med besked därom,
återställas tid boställsnämnden. Skulle länsarkitekten åter finna det tid
honom remitterade förslaget innebära ingrepp i prästgårdens bebyggelse
eder övriga anläggningar av dylik betydelse, skall han — vare sig förslagets
utförande av honom prövas lända tid en försämring eder förbättring av
bebyggelsen från de speciella synpunkter, han i denna ordning har att bevaka
— tid boställsnämnden avgiva sakligt yttrande över förslaget. Tid
yttrandet bör i sist angivna fall tillika fogas länsarkitektens uttryckliga
förklaring, att ärendet sålunda av honom befunnits vara av den beskaffenhet,
att boställsnämndens slutliga beslut i frågan jämlikt boställsordningen
skall underställas stiftsnämnden för prövning och fastställelse. Har
en dylik förklaring meddelats av länsarkitekten, skall det åligga bostadsnämnden
att föranstalta om beslutets underställning i föreskriven ordning.
För den händelse länsarkitekten vid bedömandet av tid honom inkommet
förslag skulle finna detta vara i något avseende av betydelse från kulturhistorisk
synpunkt, bör länsarkitekten, innan han själv tid boställsnämnden
yttrar sig däröver, tillställa landsantikvarien förslaget med begäran om
dennes utlåtande i ärendet.

Vad kammarkollegiet anfört om lämpligheten av att stiftsnämnderna erhölle
befogenhet att för här avsedda tillsyn över prästgårdarna, främst i
vissa städer, anvisa annan arkitekt än länsarkitekten, finner jag mig icke
böra biträda. Jag anser nämligen önskvärt, att den speciella kontroll, som
här åsyftas, kommer att utövas av byggnadssakkunnig person i statlig
t j änstemannaställning.

På sätt jag förut omnämnt kan jämlikt § 20 i 1920 års kungörelse med
föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet en särskild omvårdnad
beredas vissa byggnadsverk, som på grund av kulturhistoriskt eder konst -

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

närligt värde äro att betrakta såsom minnesmärken. Förutsättningen härför
är emellertid, såsom denna författning uttrycker det, att byggnadsverket
tillhör staten eller står under statsmyndighets eller statsinstitutions omedelbara
inseende. Delade meningar ha i förevarande ärende uttalats beträffande
frågan, om ifrågavarande författningsrum redan i dess nuvarande
lydelse skulle kunna tänkas rymma möjlighet att bereda en här åsyftad
speciell omvårdnad åt byggnadsminnesmärken jämväl på kyrklig boställsjord
och sålunda i första hand vid prästgårdarna. I hittillsvarande
praxis har dock detta spörsmål besvarats nekande. I likhet med den sakkunnige
anser jag likväl uppenbara skäl tala för att ett dylikt speciellt skydd må
kunna anordnas även för ett byggnadsminnesmärke på en prästerlig boställsgård.
Och efter de upplysningar, som av byggnadsstyrelsen och riksantikvarieämbetet
meddelats örn förekomsten även på ecklesiastika löneboställen
av byggnadsverk, som ur kulturhistorisk synpunkt äro av högt värde,
anser jag fullt fog föreligga för dessa myndigheters hemställan, att även
ett löneboställe eller en del därav må kunna underkastas en sådan särskild
kontroll, varom här är fråga. Jag ansluter mig sålunda till dessa myndigheters
förslag, att i 32 § i boställsordningen infogas en allmän, såväl prästgård
som löneboställe berörande, hänvisning av innehåll, att i fråga om
byggnadsverk, som av Konungen förklarats vara att betrakta såsom byggnadsminnesmärke,
skall gälla vad därom är särskilt stadgat. Med hänsyn
till den för närvarande föreliggande oklarheten i fråga om räckvidden av
bestämmelsen i § 20 i 1920 års kungörelse förordar jag, i anslutning till vad
kammarkollegiet därutinnan anfört, tillika, att i denna paragraf göres ett
tillägg, varigenom otvetydigt framgår, att den däri meddelade bestämmelsen
avser även byggnadsverk på prästgård och ecklesiastikt löneboställe.
Första stycket i paragrafen torde i enlighet härmed kunna förslagsvis erhålla
följande ändrade avfattning:

»Kungl. Majit bestämmer, på förslag av byggnadsstyrelsen och efter övriga
vederbörande myndigheters hörande, vilka staten tillhöriga eller under
statsmyndighets eller statsinstitutions omedelbara inseende eller under tillsyn
av boställsnämnd, som i ecklesiastik boställsordning omförmäles, stående
byggnadsverk skola, med hänsyn till egenskap av byggnadsminnesmärke,
åtnjuta särskild därefter lämpad omvårdnad.»

Vad den sakkunnige anfört i fråga om de rättsliga förutsättningarna för
den tillärnade regleringen och i övrigt föreslagit med avseende på den närmare
behandlingsordningen, finner jag mig kunna biträda. Till den administrativa
regleringen synes böra hänföras jämväl det närmare bestämmandet
av behandlingsordningen hos stiftsnämnderna med avseende på här
ifrågavarande ärenden.

Vid bifall till mitt förslag kunna, på sätt av den sakkunnige omnämnts,
väntas uppstå vissa kostnader i samband med de byggnadssakkunniga
tjänstemännens anlitande. Till länsarkitekt böra sålunda utgå vissa
ersättningar enligt taxa för av honom avgivna yttranden och utredningar

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

ävensom i förekommande fall resekostnadsersättning. I likhet med den
sakkunnige anser jag denna kostnad icke böra drabba pastoraten utan bestridas
från den av den sakkunnige angivna posten i avlöningsstaten för
domkapitlen och stiftsnämnderna. För landsantikvariens biträde synes ej
böra beräknas annan ersättning än resekostnadsersättning. Även sådan
ersättning torde böra bestridas från ifrågavarande post. Då enligt gällande
bestämmelser till avlöningsstaten från kyrkofonden omföres ersättning
för de kostnader, som föranledas av stiftsnämndernas verksamhet,
innebär mitt förslag, att utgifterna för den av mig tillstyrkta anordningen
ytterst stanna på kyrkofonden.

I enlighet med vad jag sålunda anfört har inom ecklesiastikdepartementet
utarbetats förslag till lag orri ändrad lydelse av 7 och 32 § § ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932 (nr 400), vilket förslag torde få såsom
bilaga1 fogas till dagens protokoll i förevarande ämne.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Maj :t måtte föreslå riksdagen att

1. antaga ifrågavarande lagförslag samt

2. medgiva, att uppkommande kostnader för de byggnadssakkunniga
tjänstemännens anlitande må bestridas på
sätt av mig i det föregående angivits.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Astrid Charpentier.

1 Denna bilaga, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade författningsförslaget,
har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

17

Bilaga 1

till prat. över eckl.-ärenden
den 12A 1940
(åberopad sid. 7).

Kyrkomötets underdåniga skrivelse i anledning av Kungl.

Maj:ts skrivelse angående åtgärder för ett bättre
tillvaratagande av det värdefulla i prästgårdarnas
byggnadskultur m. m.

(Kyrkolagsutskottets betänkande nr 20.)

Till Konungen.

I skrivelse till kyrkomötet den 21 oktober 1938, nr 8, har Eders Kungl.
Majit begärt kyrkomötets yttrande i ett i statsrådsprotokollet för samma
dag närmare omförmält ärende angående åtgärder för tillvaratagande av
prästgårdarnas byggnadskultur.

I ärendet har kyrkolagsutskottet avgivit betänkande, nr 20, varav tryckt
exemplar här bifogas.

Under åberopande av utskottets betänkande får kyrkomötet med anledning
av Eders Kungl. Marits förevarande skrivelse i underdånighet anhålla,

a) att Eders Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärd för genomförande av sådan
ändring av gällande författningar, att boställsnämnds beslut skall underställas
stiftsnämndens prövning, då beslutet avser ny-, om- eller tillbyggnad
på prästgård eller annan sådan åtgärd, som förändrar prästgårdsbyggnads
allmänna yttre karaktär, ävensom att vid behandling av dylikt ärende
hänsyn skall tagas även till estetiska och kulturvårdande synpunkter, med
rätt för stiftsnämnden att vid sin prövning, då anledning föreligger, inhämta
yttrande av sakkunnig person; samt

b) att Eders Kungl. Majit måtte under förutsättning härav till stiftsnämndernas
förfogande ställa erforderliga medel för bestridande av kostnader
för anlitande av sakkunniga vid handläggning av dylika ärenden.

Stockholm den 25 november 1938.

Underdånigst
ERLING EIDEM.

G. H. Berggren.

Bihang till riksdagens protokoll lobo. 1 sami. Nr 211.

18

Kungl. Majlis proposition Nr 211.

Bilaga 2

till prot. över eckl.-ärenden
den 12/4 1940
(åberopad sid. 7).

Kyrkolagsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Marits
skrivelse, nr 8, angående åtgärder för ett bättre tillvaratagande
av det värdefulla i prästgårdarnas byggnadskultur
m. in.

Strävandena för tillvaratagande av byggnadskulturens intressen äro i
vårt land av gammalt datum. En statlig tillsyn ur estetisk synpunkt infördes
genom Kungl. Maj:ts brev den 8 september 1752 till överintendenten
»angående ritningar och desseiner till publike byggnader». Ritningarna
och förslagen till hus, broar och byggnader, »vilka för publici räkning skola
uppföras», skulle granskas av överintendentsämbetet, innan byggnaden
finge utföras. Nya stadganden meddelades i Kungl. Maj:ts cirkulär den
22 mars 1759 angående ansökningar och kollekter till kyrkors byggande
och reparerande samt kungl, förordningen den 31 juli 1776 angående vad
hädanefter vid publike byggnader kommer att iakttagas. Enligt sistnämnda
författning finge inga »kyrkor, hus, broar och flera publika byggnader i
städerna och på landet, som antingen för vår och kronans räkning eller ock
av andra allmänna medel byggas», uppföras, innan förslag och kostnadsberäkningar
insänts till Kungl. Majit och där, sedan de översetts, gillats
eller omarbetats av överintendentsämbetet, blivit godkända och stadfästa
av Kungl. Majit. Detta skulle också iakttagas »vid betydliga reparationer,
som göra någon ändring i dessa byggnaders indelning eller utvärtes
anseende». I instruktionen för ämbetet den 18 juni 1864 (§ 7) meddelades
motsvarande bestämmelser angående ämbetets uppgifter. Nu gällande instruktion
den 13 september 1928 för byggnadsstyrelsen, till vilken överintendentsämbetets
uppgifter övergått, tillägger styrelsen vissa uppgifter beträffande
utredning av byggnadsfrågor m. m. rörande statens m. fl. fastigheter
(§ 2), angående nybyggnadsfrågor för statens räkning (§3) samt
angående kultur- och konsthistorisk byggnadsvård (§8). Denna styrelsens
verksamhet skall utövas i samarbete med riksantikvarien (§9). Dessa bestämmelser
gälla dock icke för prästgårdar.

I kungl, kungörelsen den 26 november 1920 med föreskrifter rörande det
offentliga byggnadsväsendet äro vissa föreskrifter, tillämpliga även å prästgårdar,
intagna. Enligt § 16 böra byggnader, som stå under statens, menighets
eller inrättnings förvaltning, omsorgsfullt vårdas och underhållas.
Det förvaltande organet skall i tid avhjälpa uppkomna bristfälligheter, så
att ej genom fortgående skadegörelse byggnaden eller dess inredning fördärvas
eller byggnadens eller inredningens återställande i gott skick onödigtvis
fördyras. Om i byggnad, som i § 16 sägs, vid arbete eller eljest, anordning
eller lämning av kulturhistoriskt intresse anträffas, skall jämlikt
§ 17 anmälan härom ofördröjligen göras hos byggnadsstyrelsen, som gemensamt
med riksantikvarien vidtager härav påkallad åtgärd. I §§ 18—27
lämnas föreskrifter om vården av »byggnadsminnesmärken», varmed förstås
byggnadsverk, som i § 16 sägs, vilka »på grund av kulturhistoriskt

19

Kungl. May.ts proposition Nr 211.

eller konstnärligt värde äro att betrakta såsom minnesmärken». Förändring
av byggnadsminnesmärke får göras endast, såvida den är att anse såsom
nödvändig, samt skall utföras sä, att byggnadens värde ur kulturhistorisk
eller konstnärlig synpunkt icke förringas. Med reparations- och underhållsarbeten
å byggnadsminnesmärke bör icke åsyftas att försätta detsamma
i ett skick, som vore det nytt, utan böra dylika arbeten utföras så, att
byggnadens ålderdomliga karaktär och patina i möjligaste mån lämnas oberörda
(§ 18).

Kungl. Majit bestämmer, jämlikt § 20, på förslag av byggnadsstyrelsen
och efter övriga vederbörande myndigheters hörande, vilka staten tillhöriga
eller under statsmyndighets eller statsinstitutions omedelbara inseende
(d. v. s. förvaltning) stående byggnadsverk skola, med hänsyn till egenskap
av byggnadsminnesmärke, åtnjuta särskild därefter lämpad omvårdnad.
Byggnadsstyrelsen skall föra fullständig förteckning över dessa byggnadsminnesmärken.
Prästgårdar, varå ecklesiastik boställsordning är tillämplig,
torde icke kunna falla inom denna specialgrupp av byggnadsminnesmärken.
Byggnadsminnesmärke, varom i § 20 förmäles, eller dess inredning må icke
utan Kungl. Majits tillstånd rivas, överlåtas, flyttas eller användas till ändamål,
varigenom dess kulturhistoriska eller konstnärliga värde förminskas.
Ej heller får tillbyggnad, förändring eller, i den mån annat ej av Kungl.
Majit föreskrives, reparation av sådant byggnadsverk eller dess inredning
verkställas eller på ett för arbetets utförande bindande sätt förberedas, innan
förslag därtill blivit av Kungl. Majit gillat. Vad sålunda stadgats utgör
dock ej hinder för att verkställa till vanligt underhållsarbete hänförlig
eller brådskande reparationsåtgärd; men skall anmälan därom ofördröjligen
göras hos byggnadsstyrelsen, där icke reparationsåtgärden är av obetydlig
beskaffenhet.

I § § 28—39 meddelas särskilda bestämmelser angående kyrkor m. m.

•

Otvivelaktigt bottnar det skydd, som kommer landets byggnadsminnesmärken
till del, i en uppfattning, att bevarandet av dessa innebär ett betydande
kulturvärde. Även å prästgårdar och prästlöneboställen torde finnas
byggnader, som kunna anses fylla förutsättningarna för att betraktas
såsom byggnadsminnesmärken i allmänhet. Det är emellertid icke blott sådana,
som åsyftas i det föreliggande ärendet. Av ålder hava de runt om
på landsbygden spridda boställena för ecklesiastika, civila och militära ämbetsmän
spelat en avsevärd roll för uppehållande och spridande av god smak
och tillgodoseende av ändamålsenlighetens synpunkter vid den enskilda
byggnadsverksamheten. Den auktoritativa ställning, som av ålder följt
innehavet av offentlig tjänst och andra offentliga uppdrag, har tvivelsutan
medverkat härtill. Av nämnda kategorier av boställen, vilka byggdes och
bättrades efter föreskrifter, som gåvos vid syn eller ekonomisk besiktning
under former, ägnade att garantera vid övervägda beslut, iiro numera prästgårdarna
praktiskt taget de enda kvarstående. De monumentala mått, som
numera ofta utmärka andra offentliga byggnader, torde utesluta, att dessa
kunna utöva något större inflytande på den privata byggnadsverksamheten.
Det iir därför ett allmänt intresse ej blott att de redan bestående prästgårdar,
som fylla kraven på god byggnadskultur, bevaras och skyddas mot
vandalisering, utan ock att de nybyggnader, som förekomma, få ett ur
angivna synpunkter tillfredsställande utförande. Man bör måhända ej heller
förbise den betydelse, frågan har leir den enskilde tjänst innehavaren och
hans verksamhet. Mod angivna utgångspunkter synes det utskottet, som

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr “211.

om den väckta frågan har betydelse egentligen blott för prästgårdarna.
Bebyggandet av löneboställena måste enligt grunderna för gällande lagstiftning
utgå väsentligen från det ekonomiska intresset att garantera största
möjliga avkastning av jorden. Det skulle vara att införa helt nya grundsatser,
att byggnadskulturella synpunkter skulle få konkurrera med de ekonomiska.
Det torde få ankomma på de lokala hembygdsintressena att taga
vård om byggnader av kulturhistoriskt värde, då sådana finnas å löneboställen
— såsom där gamla prästgårdar övergått till arrendebostäder. Eventuellt
erforderliga nya författningsbestämmelser torde därför böra inskränkas att
avse blott prästgårdarna. Det kan dock givetvis icke ifrågakomma att underkasta
prästgårdsbeståndet i dess helhet en så sträng uppsikt, som kommer
byggnadsminnesmärkena till del.

Prästgårdarna hava, såsom nämnts, en helt annan roll än löneboställena.
De ha ingen produktivt ekonomisk uppgift utan avse att, med beaktande
av bekvämlighets- och ekonomiska synpunkter, tillgodose tjänstinnehavarens
och tjänstens intresse av tillfredsställande bostads- och expeditionslokaler.
Såsom erinrats i statsrådsprotokollet har emellertid proceduren för
beslut om ny- och ombyggnad samt reparationer helt anpassats efter den
för löneboställena ur helt andra synpunkter bestämda. Avsevärda praktiska
skäl kunna givetvis åberopas härför. Men det kan icke undgås, att
boställsnämnderna, åt vilka den närmaste tillsynen över skötseln av löneboställena
är anförtrodd, måste vara benägna att anlägga enahanda synpunkter
vid förvaltningen av prästgårdarna som av löneboställena. De
kulturvårdande intressen, som äro förbundna med tillsynen över prästgårdarna,
kunna visserligen tillgodoses genom ett stadgande, att boställsnämnd,
då fråga är om ny-, örn- eller tillbyggnad på prästgård eller annan
åtgärd, som förändrar byggnadens allmänna yttre karaktär, skall inhämta
yttrande av sakkunnig person. Men oavsett den omständigheten, att det
"ej bör ifrågakomma att binda nämnden vid den sakkunniges mening, och
att därför garanti ej kan vinnas för de angivna önskemålens tillgodoseende,
skulle kostnaderna för hörande av sakkunnig i varje dylikt fall kunna bliva
betydande. Det synes därför, som örn en bättre utväg vore att förlägga
den definitiva prövningen till stiftsnämnden, då fråga är om byggnadsföretag
av angiven karaktär. Boställsnämndens beslut skulle i sådant fall
underställas stiftsnämndens prövning. Denna senare äger bättre överblick
än den mera lokalt betonade boställsnämnden, och måste redan på sådan
grund men även i följd av sin sammansättning vara väl skickad för uppgiften.
Det synes med hänsyn härtill icke erforderligt föreskriva, att stiftsnämnden
skall inhämta yttrande från sakkunnig person. Däremot torde
stiftsnämnden böra erhålla rätt att, då anledning föreligger, inhämta sådant
yttrande. Kostnaderna härför torde icke kunna förväntas uppgå till
några betydande belopp. Man lärer få förutsätta, att statsmakterna, därest
erforderliga författningsändringar i ovan angiven riktning genomföras, vilja
ställa för ändamålet erforderliga medel till förfogande. Vid prövningen av
ärenden av nu ifrågavarande slag böra givetvis anläggas ej blott kulturvårdande
utan även ekonomiska och praktiska synpunkter.

Stockholm den 18 november 1938.

På kyrkolagsutskottets vägnar:
E. v. HOFSTEN.

Kungl. Majlis -proposition Nr 211.

21

Bilaga 3

till prot. över eckl.-ärenden
den 12/« 1940
(åberopad sid. 10).

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 7 och 32 §§ ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932 (nr 400).

Härigenom förordnas, att 7 och 32 §§ ecklesiastik boställsordning den 30
augusti 1932 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

7 §.

Prästgård skall---kapitel föreskrives.

Vid anordnandet av ny prästgård så ock vid planläggningen och utförandet
av arbeten berörande hus och andra anläggningar å redan förefintlig
prästgård bör städse noga beaktas vad god byggnadskultur kräver; skolande
för tillsyn häröver särskilt iakttagas av Konungen därom meddelade föreskrifter.

Erfordras ny---ändamål erbjudes.

32 §.

Boställsnämnd åligger---hus och jord.

Stanna boställsnämndens---gäde ordförandens.

Boställsnämnds beslut i fråga örn ny prästgårds anordnande, så ock om
utförande av sådana arbeten berörande lius eller annan anläggning å redan
förefintlig prästgård, varigenom prästgårdens allmänna yttre eller inre
karaktär komme att förändras, skall för att vinna bindande kraft underställas
stiftsnämndens prövning och fastställelse; dock att i fråga om byggnadsverk,
som av Konungen förklarats vara att betrakta såsom byggnadsminnesmärke,
skall gälla vad därom är särskilt stadgat.

Föreligger för boställsnämnden fråga om utförande av större ny- eller
ombyggnad å löneboställe och yppas inom nämnden vid beslut därom skiljaktiga
meningar, skall ärendet i sådan del hänskjutås till stiftsnämnden för
prövning och avgörande.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, från trycket utkommit i svensk författningssamling.

22

Kungl. Majlis proposition Nr 211.

Bilaga 4

till prot. över eckl.-ärenden
den 12A 1940
(åberopad sid. 11).

Till Konungen.

I berörda av stiftsnämnden i Göteborg väckta fråga avgav kammarkollegiet
utlåtande den 30 september 1938 och tillstyrkte därvid åtgärder i syfte,
att prästgårdsbyggnader av kulturhistoriskt värde skulle bevaras, samt att
vid örn- eller nybyggnad av prästgård en god byggnadsvårds fordringar
skulle tillgodoses. I förstnämnda hänseendet föreslog kollegiet — som därvid
utgick ifrån att väl de allmänna bland annat av menighet förvaltade
byggnadsverk avseende bestämmelserna i §§ 18 och 19 i Kungl. Majrts
kungörelse den 26 november 1920, nr 744, med föreskrifter rörande det
offentliga byggnadsväsende!, men däremot icke bestämmelserna i §§ 20—22,
som avse staten tillhöriga eller under statsmyndighets eller statsinstitutions
omedelbara inseende stående byggnadsverk, ägde tillämpning å prästgårdar
— att prästgårdar skulle beredas likartat skydd som sistnämnda byggnadsverk
samt att i sådant syfte förteckning över prästgårdar, vilka såsom
byggnadsminnesmärken borde bevaras, skulle upprättas av byggnadsstyrelsen
och att fråga om rivning, om- eller tillbyggnad av dylik prästgård
alltid skulle underställas stiftsnämndens prövning. Beträffande den andra
frågan föreslog kollegiet utfärdande av föreskrift att boställsnämnden skulle
vara skyldig att vid om- eller nybyggnad av prästgård eller anläggande av
ny prästgård inhämta yttrande av länsarkitekten samt att kostnaden härför
skulle i likhet med vad som redan gällde av boställsnämnden tillkallad byggnadssakkunnig
läggas å pastoratet.

De olika förslag till lösning av förevarande spörsmål, som sålunda framkommit,
gå samtliga ut på vidtagande av åtgärder för tillgodoseende av
bättre byggnadsvård beträffande prästgårdarna, och skiljaktigheten hänför
sig endast till det sätt, på vilket kontrollen skall anordnas. Då kollegiet vid
avgivande av sitt utlåtande den 30 september 1938 hade att överväga frågan
huruvida, på sätt i ärendet från vissa håll redan då föreslagits, underställning
skulle ske hos stiftsnämnden vid nybyggnad, om- eller tillbyggnad
av prästgård, ansåg kollegiet på anförda skäl, vad angår prästgårdar i allmänhet,
tillfyllest, att sakkunnig arkitekt ställdes till boställsnämndens förfogande.
Då kollegiet sålunda härom redan uttalat sin mening och de skäl,
som härefter sedermera anförts för den motsatta meningen, av kollegiet
redan övervägts, innan kollegiet intagit sin ståndpunkt i frågan, har kollegiet
icke något annat att tillägga till sitt tidigare uttalande än att med
kollegiets förslag mindre omgång uppkommer vid handläggningen av ärendena
på samma gång erforderlig sakkunskap tillföres desamma.

Vad härefter angår anordnande av det särskilda skydd, som kan anses
påkallat beträffande sådana prästgårdar, vilka böra betraktas såsom minnesmärken,
har kollegiet såsom nämnts, i likhet med kyrkomötet, utgått
ifrån att §§ 20—22 i 1920 års kungörelse icke vore tillämpliga å prästgårdar.
Till närmare utveckling härav får kollegiet erinra om följande. Enligt eck -

23

Kungl. Marits proposition Nr 211.

lesiastik boställsordning skall prästgård förvaltas av pastoratet (2 §), och
pastoratets förvaltning skall sta under uppsikt av boställsnämnd och stiftsnämnd
(4 §). Boställsnämndens uppsikt bestar enligt 32 § däri, att boställsnämnden
äger meddela föreskrifter angående prästgårds anordnande samt
att öva tillsyn å prästgårds hävd till lius och jord. Denna tillsyn utövas
genom ekonomisk besiktning (33 §). Stiftsnämndens uppsikt med avseende
ä prästgårdar består i meddelande av beslut i fråga örn större ny- eller ombyggnad,
där boställsnämndens ledamöter icke kunnat enas, samt att utgöra
besvärsinstans över boställsnämnden. Enligt sin instruktion har stiftsnämnden
att, i den ordning boställsordningen stadgar, utöva inseende över
pastoratets förvaltning av prästgård. Den kontroll i så att säga andra
hand, som stjftsnämnden sålunda har att utöva över pastoratets förvaltning,
kail enligt kollegiets mening svårligen karakteriseras såsom »omedelbart
inseende». Huruvida däremot boställsnämnderna utöva ett omedelbart
inseende över prästgårdarna, torde kunna vara föremål för tvekan.
Av förarbetena till 1920 års kungörelse (betänkande angående omorganisation
och lönereglering av överintendentsämbetet m. m. avgivet den 1 november
1915 samt Kungl. Maj:ts proposition till 1917 års riksdag, nr 258) framgår
emellertid icke, att förslaget avsåg prästgårdar; tvärtom uttalas, att
frågan huruvida enskilda och kommuner tillhöriga byggnader kunde bliva
föremål för liknande omvårdnad som staten tillhörande byggnader skulle
komma att bero av revision av den allmänna fornminneslagstiftningen. De
i kungörelsen innefattade bestämmelserna om den kulturhistoriska byggnadsvärden
hava varit föremål för yttrande av riksdagen i samband med den
riksdagen genom nämnda proposition underställda frågan om organisation
av överintendentsämbetet m. m., därvid riksdagen förklarade sig finna de
därutinnan framställda förslagen icke giva riksdagen anledning till erinran
(riksdagens skrivelse nr 209 är 1917, sid. 23). Ä andra sidan hava genom
1932 års lagstiftning omständigheter tillkommit, som i viss mån ställa frågan
i annan belysning.

Under angivna förhållanden och då i praxis förenämnda bestämmelser
icke ansetts tillämpliga ä prästgårdar, håller kollegiet fortfarande för sin del
före, att uttrycklig bestämmelse bör, på sätt kollegiet i sitt förra utlåtande
föreslagit, intagas i 1920 ars kungörelse i nu ifrågavarande hänseende.

Det torde vidare kunna ifrågasättas, huruvida tillräckliga skill föreligga
att, såsom enligt förslaget skulle bliva fallet, draga frågor örn förändring av
dylika byggnadsverk under Kungl. Maj:ts prövning. De skäl, som tala för
att förändring av staten tillhöriga eller under statsmyndighets omedelbara
inseende stående byggnadsverk skola prövas av Kungl. Maj:t, torde nämligen
ej nied samma styrka göra sig gällande med avseende å prästgårdar.
Sedan byggnadsstyrelsen bestämt, vilka prästgårdar skola anses såsom byggnadsminnesmärken,
torde åt stiftsnämnd, som skulle äga inhämta yttrande
från sakkunnig myndighet, kunna anförtros att avgöra dylika frågor.

Vad slutligen angar kostnaden för granskning av upprättat byggnadsförslag,
har i promemorian ansetts, att denna skäligen icke borde drabba pastoratet
utan bestridas av de för stiftsnämndernas verksamhet i övrigt anvisade
medel. Dä de särskilda kostnaderna för kontroll dåra, att prästgårdar
anordnas i överensstämmelse med dc fordringar, som från det allmännas
sida ansetts böra uppställas, däribland kostnaderna för av boställsnämnd
tillkallad sakkunnig, skola bestridas av pastoratet och de kostnader, sorn
uppkomma av den nu ifrågasatta granskningen ur byggnadskulturell .synpunkt,
torde vara av enahanda ari, anser kollegiet det principiellt riktigare,

24

Kungl. May.ts -proposition Nr 211.

att berörda kostnader, vilka torde komma att upptaga en mycket ringa post
i de utgifter, som åsamkas pastoraten för byggnadsarbetet, bestridas av
dessa.

Skulle emellertid förevarande frågor anses böra lösas i enlighet med det
i promemorian innefattade förslaget får kollegiet beträffande detta förslag
anföra följande.

Emot intagande i 7 § boställsordningen av föreskrift om iakttagande av
krav på god byggnadskultur vid byggnads- och andra arbeten å prästgård
synes icke vara något annat att erinra än att, då bestämmelserna i § 1 i 1920
års kungörelse, varom nämnda föreskrift är avsedd att utgöra en erinran,
vid sidan om boställsordningens bestämmelser redan torde gälla beträffande
byggnadsföretag å prästgårdar, torde vara lämpligt, att det föreslagna stadgandet
erhåller en formulering, som hänvisar till vad därutinnan gäller i
1920 års kungörelse, t. ex. »Vid anordnandet------bör i till lämpliga

delar iakttagas vad i avseende å det offentliga byggnadsväsendet
finnes särskilt stadgat; skolande» etc.

Enligt förslaget skulle boställsnämnds beslut underställas stiftsnämndens
prövning, bland annat då beslutat arbete skulle förändra prästgårdens allmänna
yttre och inre karaktär. Då det torde vara förenat med vissa svårigheter
att avgöra, huruvida karaktären av prästgården genom ett arbete
förändras, och då detta bedömande skall göras av boställsnämnden, anser
kollegiet önskvärt, om underställningsskyldigheten kunde förbindas till vissa
mera påtagliga omständigheter. En till- eller ombyggnad torde väl i allmänhet
kunna sägas medföra förändring av karaktären på ett hus liksom
rivning eller omplacering av hus kan förändra utseendet och karaktären på
prästgården, under det att enbart reparation, d. v. s. ersättande av förslitna
byggnadsdelar med nya av samma slag, icke i regel torde förändra byggnadens
karaktär. I boställsordningen förekommer redan nu begreppet ombyggnad
och även om betydelsen därav och dess förhållande till reparation
någon gång kan vara svävande, torde dock i regel svårighet icke komma
att föreligga för boställsnämnderna att i det särskilda fallet avgöra, huruvida
ett arbete är av det ena eller andra slaget. Kollegiet föreslår därför,
att det till 32 § föreslagna nya stycket erhåller följande lydelse: »Boställsnämnds
beslut i fråga örn ny prästgårds anordnande, så ock beträffande tilleller
ombyggnad eller eljest större förändring av hus eller anläggning å
redan förefintlig prästgård skall» etc.

Med avseende å förslaget om skyldighet för boställsnämnd att över byggnadsförslag
höra länsarkitekt torde i vissa fall, såsom i städer där stadsarkitekt
finnes, det kunna befinnas lämpligare och förenat med mindre kostnader
att anlita annan arkitekt än länsarkitekt. Kollegiet ifrågasätter därför,
huruvida icke denna skyldighet bör avse länsarkitekt eller, efter stiftsnämndens
medgivande, annan arkitekt.

I övrigt har kollegiet icke någon erinran att framställa i ärendet.

I beslutet hava jämte undertecknade deltagit kammarråden Schalling
och Grönvall.

Stockholm den 4 april 1940.

Underdånigst
LENNART BERGLÖF.

H. Skoglund

föredr.

Kungl. Majlis proposition Nr 211.

25

Bilaga 5

till prot. över edel.-ärenden
den ls/‘ 1940
(åberopad sid. 11).

Till Konungen.

Frågan om åtgärder för tillvaratagande av det värdefulla i prästgårdarnas
byggnadskultur har vunnit beaktande av samtliga de myndigheter och
institutioner, som avgivit utlåtanden i ärendet. Emellertid utgör kyrkomötets
förslag i vissa avseenden en försvagning av det förslag, som styrelsen
och ämbetet framlagt i sitt ovan åberopade utlåtande; det förstnämnda
tager sålunda sikte endast på prästgårdsbyggnads allmänna yttre karaktär
samt avser rättighet, icke skyldighet, för stiftsnämnd att anlita sakkunskap
av här ifrågavarande art.

Styrelsen och ämbetet hava tagit del av nu föreliggande, av kammarrådet
Tom Wohlin upprättade promemoria i ärendet, vilken utmynnar i ett
förslag till lag om ändrad lydelse av 7 och 32 §§ ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932. Förslaget till visst tillägg till § 7 avser att avlägsna
den i praktiska tillämpningsfrågor ytterst kännbara bristen på överensstämmelse
mellan gällande boställsordning och föreskrifterna rörande
det offentliga byggnadsväsendet den 26 november 1920. I § 32 skulle tillkomma
den nya bestämmelsen, att boställsnämnds beslut rörande ny prästgårds
anordnande samt rörande sådana arbeten, vilka medförde förändring
av befintlig prästgårdsanläggnings allmänna yttre eller inre karaktär,
skulle underställas stiftsnämndens prövning och fastställelse. I fråga om
prästgårdsbyggnad, som förklarats såsom byggnadsminnesmärke, skulle
dock gälla vad därom särskilt är stadgat.

_ Såsom i promemorian framhålles, krävas i administrativ väg utfärdade
tillämpningsbestämmelser särskilt i fråga örn sättet för stiftsnämndens
handläggning av ärenden, vilka enligt ovan skulle underställas denna
nämnds prövning och fastställelse.

Under den föregående behandlingen av föreliggande ärende har bland
annat ifrågasatts, huruvida icke prövning och avgörande av ärenden, varom
ovan talats, alltjämt skulle kunna förbehållas boställsnämnd under
förutsättning, att föreskrift utfärdades om skyldighet för nämnden att inhämta
vederbörligt sakkunnigyttrande över i frågan upprättat förslag.
Med hänsyn härtill vilja byggnadsstyrelsen och riksantikvarieämbetet erinra
örn vad de båda ämbetsverken i sitt gemensamma yttrande den 22
oktober 1937 i detta avseende anförde. Det heter i sagda utlåtande bland
annat: »Stiftsnämnden torde--—---på grund av sin sammansätt ning

och verksamhet hava större möjlighet än boställsnämnd att i stort
överblicka och bedöma, vilka åtgärder, som må anses erforderliga för
skyddandet av prästgårdarnas byggnadskultur, varjämte det torde av
praktiska skäl vara lämpligare, att den byggnadssakkunnige har att i dylika
frågor samråda och samarbeta med det för ett större område gemensamma
organet, stiftsnämnden». I anslutning till detta uttalande vilja styrelsen
och ämbetet understryka den stora vikten av att det slutliga avgörandet
av ifrågavarande ärenden, där fråga icke är om byggnadsminnes Bihang

till riksdagens ''protokoll 19IfO. 1 sami. Nr 211.

3

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.

märke, sker inom stiftsnämnden, sedan sakkunnigutlåtande inhämtats av
länsarkitekt och landsantikvarie på sätt, varom i administrativ väg utfärdade
tillämpningsbestämmelser torde komma att stadga.

Det är emellertid av betydelse, att definitionen av de ärenden, vilka av
bostadsnämnd skola underställas stiftsnämnd, gives en sådan formulering,
att tvekan icke behöver uppstå hos boställsnämnd om skyldigheterna härutinnan.
Det kan med hänsyn till gjorda erfarenheter antagas, att begreppet
»förändring av prästgårds allmänna yttre eller inre karaktär» kan komma
att givas en synnerligen växlande innebörd. Då förändringen av 32 §, i
vad densamma avser redan förefintlig prästgård, bör möjliggöra kontroll
genom sakkunnig myndighet jämväl av sådana åtgärder, vilka av boställsnämnd
till äventyrs kunna anses vara utan betydelse ur estetisk eller kulturhistorisk
synpunkt, men vilkas genomförande i själva verket skulle
medföra ett förringande av anläggningens värde ur samma synpunkter,
ifrågasätta styrelsen och ämbetet, huruvida icke tillägget till 32 §, första
styckets första del, borde givas följande formulering: »Boställsnämnds
beslut i fråga örn ny prästgårds anordnande, så ock örn rivning, tillbyggnad
eller förändring av hus eller annan anläggning å redan förefintlig
prästgård, skall för att vinna bindande kraft underställas stiftnämndens
prövning och fastställelse».

Genom de föreslagna bestämmelserna skulle rimliga krav bliva tillgodosedda
i fråga om tillvaratagande av de egentliga prästgårdarnas kulturhistoriska
och estetiska värden. Däremot skulle icke löneboställena komma
att beröras därav.

Beträffande de sistnämnda har kammarrådet Wohlin i sin promemoria,
under hänvisning till vad kyrkolagsutskottet i detta hänseende anfört,
framhållit, att någon motsvarande reglering i detta samband icke torde
vara erforderlig. Styrelsen och ämbetet vilja emellertid erinra om, att kammarkollegiet
i sitt i ärendet avgivna utlåtande förordat, att en ifrågasatt
förändring av hithörande bestämmelser, på sätt som kollegiet i utlåtandet
närmare utvecklat, skulle avse hus såväl å prästgård som å löneboställe.

Under allt beaktande av de ekonomiska synpunkter på löneboställenas
bebyggande, vilka av kyrkolagsutskottet framhållits såsom dominerande,
måste styrelsen och ämbetet hänvisa till det faktum, att löneboställena,
antingen såsom enhetliga anläggningar eller genom i dem ingående enskilda
byggnader, ofta äga största värde ur kulturhistorisk eller estetisk synpunkt.
Icke sällan hava prästgårdsbyggnader av hög ålder och stort värde i senare
tid tagits i bruk såsom lönebostaden och därigenom räddats från en
eljest säker förstörelse. Dessutom är behandlingen av löneboställenas bebyggelse
ofta av stor betydelse för omgivningarna kring kyrka och prästgård,
vilka stundom tillsammans med lönebostället bilda en enhetlig anläggning
av värdefull karaktär.

Med hänsyn till här anförda omständigheter finna styrelsen och ämbetet
det vara av stor betydelse, att åtgärder till skydd jämväl för de ecklesiastika
löneboställenas kulturhistoriska värden måtte vidtagas örn möjligt
redan i samband med den planerade regleringen av boställsordningen i vad
den avser de egentliga prästgårdarna. Styrelsen och ämbetet anse sig dock
icke böra ifrågasätta, att de för prästgårdarna avsedda särskilda bestämmelserna,
sådana dessa komma att utformas genom ändringar i och tillägg
till boställsordningens 32 §, utan vidare skulle tillämpas även på löneboställena.
En sådan åtgärd skulle icke utan skäl kunna betecknas såsom en
mindre önskvärd och ur praktisk synpunkt föga lämplig beskärning av
boställsnämndernas befogenhet.

27

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 211.

Då en kontroll av löneboställena ur kulturhistorisk synpunkt torde böra
begränsas till ett relativt fåtal verkligt betydelsefulla fall, synes det avsedda
resultatet enklast kunna uppnås genom att Eders Kungl. Majit efter
förslag av styrelsen och ämbetet förklarar särskilt värdefulla löneboställen
eller delar av sådana för byggnadsminnesmärken, varigenom de tillförsäkras
erforderligt skydd. Beträffande övriga löneboställen skulle i dylikt
fall ingen förändring av nu gällande bestämmelser erfordras.

Enligt styrelsens och ämbetets uppfattning skulle möjligheterna att förklara
jämväl löneboställe såsom byggnadsminnesmärke kunna uttryckas i
boställsordningens 32 § genom en omgruppering av de i denna paragraf
föreslagna ändringarna och tilläggen, varigenom densamma, med hänsyn
tagen jämväl till vad ovan anförts angående definitionen av vissa arbeten,
skulle erhålla följande lydelse:

»Boställsnämnd åligger---hus och jord.

Stanna boställsnämndens---gäde ordförandens.

Boställsnämnds beslut i fråga om ny prästgårds anordnande, så ock om
rivning, tillbyggnad eller förändring av hus eller annan anläggning å redan
förefintlig prästgård skall för att vinna bindande kraft underställas stiftsnämndens
prövning och fastställelse.

Föreligger för boställsnämnden fråga om utförande av större ny- eller
ombyggnad å löneboställe och yppas inom nämnden vid beslut därom
skiljaktiga meningar, skall ärendet i sådan del hänskjutas till stiftsnämnden
för prövning och avgörande.

I fråga örn byggnadsverk, som av Konungen förklarats vara att betrakta
såsom byggnadsminnesmärke, skall gälla vad därom är särskilt stadgat.»

Under hänvisning till vad i ärendet sålunda förekommit få byggnadsstyrelsen
och riksantikvarieämbetet hemställa,

att Eders Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder för genomförande av vissa
ändringar i och tillägg till ecklesiastik boställsordning för tillgodoseende
av byggnadsvården vid landets prästgårdar och ecklesiastika löneboställen
i huvudsaklig överensstämmelse med kammarrådet Wohlins i ämnet upprättade
promemoria, dock under beaktande av de förslag till avvikelser
och kompletteringar, vilka ovan framlagts,

att Eders Kungl. Majit måtte uppdraga åt styrelsen och ämbetet att
upprätta förteckning över de prästgårdsanläggningar och löneboställen eller
delar av sådana, vilka böra förklaras som byggnadsminnesmärken,
samt att styrelsen och ämbetet måtte beredas tillfälle att yttra sig över
förslag till de tillämpningsbestämmelser, vilka äro avsedda att i administrativ
väg utfärdas såsom komplettering av den ecklesiastika boställsordningen,
särskilt i fråga om sättet för stiftsnämnds samarbete med sakkunniga
i byggnads- och kulturhistoriska frågor samt rörande ersättning åt
samma sakkunniga. Remissakten återgår. Stockholm den 29 mars 1940.

Underdånigst

För byggnadsstyrelsen:
HENNING LEO.
Ragnar Hjorth.

Curt Nilsson.

För riksantikvarieämbetet:
SIGURD CURMAN.
Erik Lundberg.

E. V. Granlund.