Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
1
Kr 190.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933
(nr 269) om ägofred m. m.; given Stockholms slott
den 5 april 1940.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 12 § lagen
den 2 juni 1933 (nr 269) örn ägofred,
dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
A. Pehrsson-Btarnstorp.
Bihang lill riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 190.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 190.
Förslag
till
Lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933
(nr 269) om ägofred.
Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 2 juni 1933 om ägofred skall
erhålla följande ändrade lydelse:
12 §.
Där inom----§§ stadgas.
Har statsbidrag beviljats till utförande av åtgärder för skogsproduktionens
höjande enligt skogsvårdsplan, fastställd av skogsvårdsstyrelse för viss del
av län, må Konungen rörande länsdelen på framställning av skogsvårdsstyrelsen
meddela förordnande som i första stycket sägs.
Inom län eller länsdel, där förordnande enligt första eller andra stycket
gäller, må stängsel enligt 2 § ej fordras mellan ägor, som utgöras av skogseld
utmark, med mindre stängsel mellan ägorna fanns den 1 januari 1933.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1940.
Kungl. Maj.ts proposition nr 190.
3
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8
mars 1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
anför chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
I
årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, å kapitalbudgeten,
fonden för förlag till statsverket, till Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m. för budgetåret 1940/41 beräkna ett reservationsanslag
av 1,000,000 kronor.
Jag torde nu ånyo få anmäla denna fråga.
Inledning.
Genom beslut den 12 maj 1939 bemyndigade KuDgl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla högst fem utredningsmän för att verkställa
utredning rörande de möjligheter, som förelåge att snabbt skapa nya skogstillgångar
i vissa delar av Norrland. På grund av detta bemyndigande tillkallade
jag samma dag såsom utredningsmän sekreteraren i skogsvårdsstyrelsernas
förbund, jägmästaren E. A. F. Lundh, ordförande, samt skogschefen
E. W. Ronge, ledamoten av riksdagens andra kammare E. H. Lindberg,
hemmansägarna C. A. Strömbäck i Korpikå och A. Rådström i Meselefors.
Den 2 februari 1940 lia utredningsmännen, vilka antagit benämningen
Norrländska skogsproduktionsutredningen, avlämnat betänkande med
förslag till åtgärder för befordrande av produktionen å enskilda skogar i
vissa delar av Norrland (stat. off. utr. 1940: 3). Över betänkandet ha yttranden
avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, lantbruksstyrelsen,
egnahemsstyrelsen, länsstyrelserna i Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län, flertalet av hushållningssällskapens
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
och landstingens förvaltningsutskott samt skogsvårdsstyrelserna i nämnda
län, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, svenska skogsvårdsföreningen,
Norrlands skogsvårdsförbund, Sveriges skogsägareförbund, skogsägareföreningarnas
riksförbund, svenska trävaruexportföreningen och
svenska vall- och mosskulturföreningen. övriga länsstyrelser, skogsvårdsstyrelser
samt hushållningssällskaps och landstings förvaltningsutskott
ävensom försäkringsinspektionen ha avgivit yttranden över endast vissa i betänkandet
avgivna förslag. Därjämte har inkommit en skrivelse, undertecknad
av 1,424 personer i Västerbottens läns lappmark.
De nu framlagda förslagen avse att genom ökad bidragsverksamhet understödja
skogsproduktionen i de fyra nordligaste länen samt vissa delar av Kopparbergs
län. De skogar, som beröras av dessa förslag, äro följande, nämligen
skogar lydande under lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, skogar i Västerbottens
och Norrbottens län, beträffande vilka lagen örn allmänningsskogar i Norrland
och Dalarna äger tillämpning, skogar i Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län, vilka äro underkastade bestämmelserna
i skogsvårdslagen, samt i 4 kapitlet av skogsvårdslagen avsedda svårföryngrade
skogar och skyddsskogar i Kopparbergs län, vilka tidigare lytt under
lagen angående skyddsskogar. I betänkandet ha även framlagts förslag om
ändringar i lagen om ägofred avseende att underlätta möjligheterna till betesreglering
samt att i viss omfattning förbjuda får- och getbetet. I detta sammanhang
torde jag få erinra därom, att frågan örn understödjandet av skogsproduktionen
genom ökad bidragsverksamhet även upptagits till behandling
av 1936 års skogsordning i dess den 26 november 1938 avgivna betänkande
med utredning och förslag rörande åtgärder för främjande av en ändamålsenlig
virkesproduktion (stat. off. utr. 1938: 58).
Utredningen har till en början i betänkandet lämnat en översikt dels över
de skogliga förhållandena inom de områden, som beröras av dess förslag,
och dels över gällande skogsvårdslagstiftning beträffande dessa skogar. I
fråga om denna redogörelse tillåter jag mig hänvisa till utredningens betänkande
(sid. 9—40). Utredningen har därefter i betänkandet framlagt
ett program för skogsvården å ifrågavarande skogar. Jag torde till en början
få lämna en redogörelse för utredningens skogsvårdsprogram.
Utredningens skogsvårdsprogram.
Utredningen har framhållit, att de produktionsbefrämjande åtgärder, som
kunde övervägas för ifrågavarande skogar, vore föryngringsåtgärder, röjningsgallring
i ungskog och stavaskog, skogsutdikning samt åtgärder för förbättring
av avsättningsförhållandena genom anläggning av drivningsvägar.
Utredningen har i betänkandet behandlat behovet av var och en av dessa
åtgärder i fråga örn dels skogarna i Norrbottens och Västerbottens läns
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 190.
lappmarker, dels skyddsskogar och förutvarande skyddsskogar samt enskilda
skogar i Särna och Idre socknar, dels ock övriga enskilda skogar i de fyra
nordligaste länen. Det av utredningen framlagda skogsvårdsprogrammet avser
den närmaste tjuguårsperioden.
Beträffande föryngringsåtgärderna och omfattningen av dessa å skogarna
i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker har utredningen till cn
början framhållit vikten av att betesfred genomföres i fråga örn de skogar, å
vilka sådana åtgärder skola vidtagas. Härom har utredningen uttalat bland
annat:
Som allmän regel vid utförande av åtgärder för skogsföryngring gäller,
att kulturytan måste skyddas mot betning av kreatur. Djuren förorsaka
nämligen genom tramp och bett svåra skador å skogsodlingarna, som de
gärna uppsöka, emedan gräsbetet i allmänhet är något bättre på dessa
kalfläckar än annorstädes. Där husdjuren beta i skogen, måste förekommande
skogskulturer därför inhägnas. Även de naturliga föryngringarna lida
ofta svårt av skogsbetet. Förutom den förstörelse av barrträdsplantor, som
betesdjuren åstadkomma, förorsakas genom avbetning av unga lövplantor
en systematisk utrotning av den i föryngringarna ofta värdefulla björken.
Inom mycket stora delar av lappmarkerna är betesdjurens skadegörelse
så påfallande, att det är meningslöst att verkställa skogsodlingar utan att
bereda plantorna effektivt skydd. Utvägen att inhägna kulturområdena anser
utredningen icke kunna ifrågakomma annat än i mycket begränsad utsträckning
på grund av de stora kostnader, som skulle uppstå för de mänga skogsodlingsområdena.
En sådan lösning är dessutom oförenlig med ett skogsvårdsarbete,
som åsyftar att möjliggöra full produktion på de stora föryngringsområdena,
ty de naturliga återväxterna kunna rimligtvis icke lämnas
åt sitt öde, samtidigt som kostsamma kulturåtgärder vidtagas på andra håll.
Av angivna skäl betraktar utredningen genomförandet av betesfred som
en i regel oundgänglig förutsättning för inledande av en intensivare skogsvårdsverksamhet
i lappmarkerna. Slcogsvårdsarbetet bör därför föregås av
betesreglering, och genomförandet av sådan reglering förutsätter anläggning
av betesvallar.
Skogsåterväxten är i lappmarkerna och vissa utanför lappmarkerna belägna
områden utsatt för skadegörelse även från renarnas sida. Skadorna
kunna på vissa trakter, där renarna pläga hålla till, lokalt vara rätt
stora men synas i stort sett icke vara mera betydande. Utredningen har på
grund härav icke ansett sig böra närmare ingå på denna fråga men förutsätter,
att i de fall, då renbetningen väntas försvåra det skogsvårdsarbete,
varom utredningen framlägger förslag, skogsvårdsstyrelsen skall genom vederbörande
myndigheter söka vinna rättelse av förhållandet.
Rörande omfattningen av skogsvårdsåtgårderna har utredningen — efter
att lia erinrat örn att de skogar som i lappmarken lyda under 1932 års lappmarkslag
omfatta dels 1,527,000 hektar skatte-, frälse- och kronohemman
samt krononybyggen och dels 124,000 hektar husbehovsskogar — sammanfattningsvis
anfört i huvudsak följande.
Under de närmaste tjugu åren beräknas följande arealer av nämnda skogar
böra bliva föremål för återyäxtåtgärde r, nämligen hyggesrensning
415,000 hektar, markberedning 70,000 hektar, bränning med sådd 89,000
hektar, sådd 66,000 hektar, plantering 18,000 hektar, hyggesdikning 34,000
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
hektar samt bredsådd 9,000 hektar. Den totala arealen av den skogsmark
under lappmarkslagen, som skall övergås med en eller flera av dessa åtgärder
utgör 446,000 hektar eller 29 procent av hela skogsmarksarealen inom
denna grupp. För husbehovsskogarna, som äro av väsentligt sämre bonitet,
föreslås återväxtåtgärder å något mer än 20,000 hektar eller omkring 18 procent
av hela skogsmarksarealen av dessa skogar, vilka åtgärder i huvudsak
bestå av hyggesrensningar.
Därjämte föreslås vissa återväxtåtgärder å allmänningsskogar.
Röjningsgallringar i ungskog och stavaskog föreslås till
utförande å skatte-, frälse- och kronohemman samt krononybgggen å 262,000
hektar eller 17 procent av hela skogsmarksarealen, samt å liusbehovsskogar
å 7,000 hektar eller 6 procent av hela skogsmarksarealen. Även å allmänningsskogarna
beräknas vissa röjningsgallringar böra komma till utförande.
Förutom de här ovan angivna åtgärderna för skogsf öryngring och
beståndsvård har utredningen föreslagit utförande i mera begränsad
omfattning även av skogsdikningar, som ej äga samband
med återväxtåtgärder, samt anläggningar av större
drivningsvägar för virke. Utredningens förslag avser alla åtgärder
av ifrågavarande slag, som enligt utredningens uppskattning böra
komma till utförande inom nämnda landsdelar under tjuguårsperioden. Däri
innefattas sålunda såväl sådana åtgärder för skogsföryngring, som lagligen
åvila markägarna, som ock vissa andra åtgärder, som skogsägarna kunna
väntas utföra av egen drift eller med de bidrag, som för närvarande finnas
tillgängliga därför.
Det för samtliga ifrågavarande skogar sålunda framlagda tjuguåriga
skogsvårdsprogrammet är av följande omfattning i tusen dagsverken räknat:
Norr- bottens läns lapp- mark |
Väster- bottens läns lapp- mark |
Norr- o. kustland |
Jämt- lands län utom skydds- skogarna |
Skydds-skogar |
Väster- norr- lands län |
Särna och Idre sock- nar |
Su mma |
|
Åtgärder för ~skogsföryng-ring .................. |
1,212 194 |
2,222 648 |
800 |
1,100 1,145 1,120 3,365 |
700 |
1,100 1,000 560 |
7,134 3,797 3,960 14,891 |
|
Beståndsvård (röjningsgall-ring).................. |
650 |
140 |
20 |
|||||
Skogsutdikning, som ej ut-föres i samband med |
240 |
360 |
1,680 3,130 |
|||||
Summa skogsvårdsåtgärder |
1,646 |
3,230 |
840 |
2,660 |
20 |
|||
Betesanläggningar........ |
300 |
650 |
1,850 |
1,100 |
4,450 |
|||
Summa summarum |
1,940 |
8,880 |
4,980 |
4,755 |
3,760 |
20 |
19,841 |
Någon siffermässig utredning rörande omfattningen av åtgärderna för avsättningsförhållandenas
förbättring har utredningen ej verkställt.
I fråga om skogsvårdsprogrammets omfattning tillåter jag mig i övrigt
hänvisa till betänkandet (sid. 41—62). Utredningen har även verkställt en
undersökning rörande den inverkan skogsvårdsprogrammets genomförande
komme att få på tillgången av arbetskraft inom området för programmet
(sid. 131—141).
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
7
Skogsvårdsarbetets bedrivande å de enskilda skogarna enligt nu
gällande bestämmelser m. m.
I syfte att undersöka i vad mån utredningens skogsvårdsprogram kan inom
skälig tidrymd realiseras med anlitande av hittills prövade metoder för
bedrivande av skogsvårdsarbete har utredningen lämnat en översikt över de
vägar, som nu följas för det enskilda skogsvårdsarbetet inom landet. Härvid
har utredningen till en början redogjort för gällande författningsbestämmelser
för vården av ifrågavarande skogar. Rörande innehållet i denna redogörelse
hänvisas till betänkandet sid. 63—65.
För att befordra skogsvårdsåtgärder å enskilda skogar ha statsmakterna
anvisat bidrag utan återbetalningsskyldighet direkt till skogsägare. De
anslag, som hittills stått till förfogande härför, äro statens skogsutdikningsanslag,
statens skogsodlingsanslag, anslaget till vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder
å enskildas skogar samt anslaget till väg- och 1''lottledsbyggnader å
skogar i enskild ägo. Därjämte har domänstyrelsen disponerat särskilda
anslag för skogsvård å vissa enskilda skogar. Även skogsvårdsstyrelserna lia
vid sidan av förstnämnda fyra anslag på olika sätt ekonomiskt bisprungit
skogsägarna med anlitande av egna tillgångar.
Innan jag ingår på utredningens förslag torde jag i anslutning till vad utredningen
anfört få lämna en redogörelse för nämnda bidragsverksamhet.
Statens skogsutdikningsanslag anvisades första gången för budgetåret 1927/
28. Det har sedermera utgått med följande belopp:
År |
Kronor |
År |
Kronor År |
Kronor |
1927 ____ |
.... 200,000 |
1932 ’..... |
.... 1,000,000 1937 .... |
.... 700,000 |
1928 .... |
.... 300,000 |
1933 ..... |
,... 750,000 1938 .... |
.... 600,000 |
1929 .... |
.... 500,000 |
1934 ..... |
,... 750,000 1939.... |
.... 500,000 |
1930 .... |
.... 700,000 |
1935 ..... |
,... 900,000 |
|
1931 .... |
.... 800,000 |
1936 ..... |
... 900,000 |
Anslaget har sålunda för budgetåren 1927/28—1939/40 utgått med tillsammans
8.6 miljoner kronor. Vid prövning av allmänna beredskapsstaten för
budgetåret 1939/40 har riksdagen medgivit, att Kungl. Maj:t må, under för
beredskapsstaten gällande förutsättningar, under nämnda budgetår bevilja
statsanslag intill 300,000 kronor utöver det för budgetåret anvisade beloppet
för statens skogsutdikningsanslag.
För bidrag från anslaget lända till efterrättelse bestämmelserna i kungörelsen
den 27 juni 1927 (nr 270) med däri gjorda ändringar (kungörelserna
nr 273/1930, 581/1933, 422/1937, 451/1938 och 118/1939). Vidare har Kungl.
Maj:t samma dag utfärdat cirkulär (nr 273) till samtliga skogsvårdsstyrelser
och skogssällskap med föreskrifter rörande tillämpningen av iörstnämnda
kungörelse, vilket cirkulär sedermera i vissa delar ändrats (cirkulär nr 275/
° Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
1930 och 79/1931). Bestämmelserna rörande anslagets användning innehålla
i huvudsak följande.
Från statens skogsutdikningsanslag kan anvisas dels statsbidrag till utförande
inom område, varå skogsvårdslagen eller lagen om vård av vissa skogar
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden
eller lagen örn allmänningsskogar i Norrland och Dalarna äger tillämpning,
av torrläggningslöretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan hos
mark med hänsyn till dess utnyttjande för skogshörd, dels ock särskilt förvaltningsbidrag.
Ansökan örn statsbidrag göres hos vederbörande skogsvårdsstyrelse,
som, där ej styrelsen finner ansökningen omedelbart böra avslås,
föranstaltar om upprättande av förslag till utförande av företaget. Dylikt
förslag skall, därest och i den mån i företaget ingående torrläggningsarbete
anses böra vidmakthållas under längre tid än tio år, eller antagas
kan, att med hänsyn till allmän eller enskild rätt hinder möter mot företaget,
upprättas vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen.
Statsbidrag till visst företag eller del därav kan av skogsvårdsstyrelse beviljas
under förutsättning, att styrelsen finner nyttan av torrläggningen minst
motsvara kostnaden därför. Skogsvårdsstyrelse skall tillse, att bidrag främst
lämnas till sådana företag, som befinnas mest förtjänta av understöd. Statsbidrag
må icke utgå för sådant i torrläggning ingående arbete, vartill annat
statsunderstöd i form av bidrag eller lån eller bidrag från skogsvårdskassa
förut utgått eller utgår. Den omständigheten, alt till annan del av företaget
än bidraget avser eller till upprättande av förslag till företaget statsunderstöd
eller bidrag från skogsvårdskassa utgått eller utgår, utgör icke hinder
för bidrags beviljande.
Statsbidrag kan beviljas till högst fyrtio procent —- i de fyra nordligaste
länen från den 1 juli 1938 högst femtio procent —- av den utav skogsvårdsstyrelsen
godkända kostnaden för torrläggningsarbetet. I fråga örn torrläggningsföretag
i Norrland och vissa delar av Kopparbergs och Värmlands län
kan, där läget å arbetsmarknaden därtill giver anledning, efter Kungl. Maj:ts
medgivande statsbidrag beviljas till högst sextio procent av samma"kostnad.
Bidrag må ej utgå till aktiebolag.
Med den, som mot åtnjutande av statsbidrag från anslaget åtager sig ett
torrläggningsarbete, skall skogsvårdsstyrelsen upprätta skriftligt kontrakt.
Genom dylikt kontrakt skall bidragstagaren bland annat förbinda sig att inom
bestämd tid fullborda torrläggningsarbetet i överensstämmelse "med av
styrelsen fastställd arbetsplan. Har förslag till företaget upprättats vid syneförrättning
enligt 10 kap. vattenlagen, skall i kontraktet intagas erinran om
den underhållsskyldighet, som åvilar vederbörande delägare. I annat fall
skall bidragstagaren förbinda sig att underhålla torrläggningsarbetet i den
omfattning och under den tid, högst tio år, som i kontraktet bestämmes. För
fullgörande av kontraktet ävensom, därest mot kontraktet brytes, för återbärande
av lyftad del av statsbidraget jämte därå upplupen ränta, skall ställas
säkerhet, som av skogsvårdsstyrelsen godkännes. Det tillkommer styrelsen
att hava inseende över torrläggningsarbetets utförande samt att meddela
slutligt godkännande av detsamma.
Från den med anlitande av anslaget bedrivna verksamhetens början år
1928 till och med år 1938 lia sammanlagt kontrakterats cirka 19,800 företag
med en båtnadsareal av 100,300 hektar, varav avsynats och godkänts 15,100
företag med en båtnadsareal av 126,700 hektar.
För bestyret med verksamhetens handhavande lia skogsvårdsstyrelserna
Kungl. Maj.ts proposition nr 190.
9
tillgodonjutit förvaltningsbidrag från anslaget, utgående med högst 18 procent
å det för utdelning såsom statsbidrag anvisade beloppet.
Statens skogsodlingsanslag anvisades första gången för budgetåret 1930/31.
Anslaget har utgått med följande belopp:
År |
Kronor |
År |
Kronor |
År |
Kronor |
1930 .... |
.. .. 600,000 |
1934 ..... |
... 350,000 |
1938 .... |
.... 160,000 |
1931 .... |
.... 400,000 |
1935 ..... |
.... 500,000 |
1939 .... |
.... 100,000 |
1932 .... |
.... 350,000 |
1936 ..... |
... 350,000 |
||
1933 .... |
.... 350,000 |
1937 ..... |
... 400,000 |
Sammanlagt har sålunda för budgetåren 1930/31—1939/40 anvisats anslag
å 3.56 miljoner kronor. För budgetåret 1939/40 har å särskild beredskapsstat
uppförts ett förskottsanslag till statens skogsodlingsanslag å 100,000
kronor.
Bestämmelser om anslagets användning ha meddelats i kungörelsen den
27 juni 1930 (nr 270) med däri genom kungörelserna nr 582/1933, 423/1937
och 452/1938 gjorda ändringar. Nämnda dag utfärdade Kungl. Maj:t jämväl
cirkulär (nr 271) till samtliga skogsvårdsstyrelser och skogssällskapet
med föreskrifter rörande tillämpningen av sagda kungörelse, vilket cirkulär
ändrats i viss del genom cirkulär nr 78/1931. Ifrågavarande bestämmelser
innebära i huvudsak följande.
Från statens skogsodlingsanslag må anvisas bidrag till utförande å samma
skogar, för vilka skogsutdikningsanslaget står till disposition, av företag,
som avser skogsodling eller annan åtgärd för vinnande av ändamålsenlig
skogsproduktion å följande marker med otillfredsställande skogstillstånd,
nämligen: l:o) skogsmark, som helt saknar trädvegetation eller är bevuxen
med blott enstaka träd (typ 1); 2:o) vanhävdad skogsmark, där skogsbeståndet
är av synnerligen otillfredsställande slutenhet och tillika i väsentlig mån
saknar utvecklingsmöjligheter (typ 2); samt 3:o) skogsmark, som är bevuxen
med s. k. stavaskogsbestånd (typ 3). Beträffande mark, som omförmäles under
2:o), må bidrag utgå allenast under förutsättning, att avsättningsvärdet
å det virke, som bör avverkas å marken för erhållande av nöjaktig föryngring,
understiger kostnaden för de åtgärder, som för sådant ändamål böra
utföras. Statsbidrag må ej utgå till torrläggningsföretag, som avser höjande
av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande för skogsbol^,
eller till åtgärd, som någon enligt gällande eller äldre skogsvårdslag
är pliktig vidtaga, dock att statsbidrag må lämnas till utförande av erforderliga
återväxtåtgärder efter avverkning, som verkställts för erhållande av
nöjaktig föryngring å mark, varom förmäles under 2:o) eller 3:o), ävensom
till utförande å skogsmark, varå lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden äger tillämpning,
av återväxtåtgärder, som äro så betungande att vederbörande skogsvårdsstyrelse
funnit skäligt medgiva begränsning av den markägaren enligt nyssnämnda
lag åliggande skyldigheten i fråga örn vidtagandet av åtgärder för
återväxtens betryggande.
Ansökan örn statsbidrag göres bos vederbörande skogsvårdsstyrelse som,
där ej styrelsen finner ansökningen omedelbart böra avslås, föranstaltar om
upprättande av förslag lill utförande av företaget. Finner skogsvårdssty
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
reisen, att företaget eller viss del därav angår mark, som bör användas för
vederbörande fastighets eller därmed sambrukad fastighets behov såsom betesmark
för ordnat betesbruk eller eljest för annat ändamål än skogsproduktion,
må bidrag ej lämnas till företaget eller sagda del därav.
Statsbidrag kan av skogsvårdsstyrelsen beviljas under förutsättning, att
styrelsen finner nyttan av företaget minst motsvara kostnaden härför. Styrelsen
skall tillse, att bidrag främst lämnas till företag, som äro mest förtjänta
av understöd. Bidrag må icke utgå till sådant företag, vartill annat
statsunderstöd i form av bidrag eller lån eller bidrag från skogsvårdskassa
förut utgått eller utgår. Den omständigheten, att till upprättande av förslag
till företaget statsunderstöd eller bidrag från skogsvårdskassa utgått eller utgår,
utgör dock icke hinder för bidrags beviljande.
Statsbidrag kan beviljas till högst femtio procent av den utav skogsvårdsstyrelsen
godkända kostnaden för företaget. I sagda kostnad må, där styrelsen
finner erforderligt att det område, som företaget avser, inhägnas eller
att annan hägnadsåtgärd för områdets fredande mot betesdjur vidtages, inräknas
ersättning för åtgärdens utförande. Bidrag må ej lämnas till annan
än den, som med ägande- eller fideikommissrätt innehar marken. Aktiebolag
må icke erhålla bidrag.
Med den, som mot åtnjutande av skogsodlingsbidrag åtager sig arbete,
skall skogsvårdsstyrelsen upprätta skriftligt kontrakt, och skall därvid iakttagas
bland annat följande. Genom kontraktet skall bidragstagaren förbinda
sig att inom bestämd tid fullborda i företaget ingående arbete i överensstämmelse
med av styrelsen fastställd arbetsplan. I kontraktet skall, om förhållandena
därtill giva anledning, intagas föreskrift, att bidragstagaren är pliktig
att enligt styrelsens bestämmande inhägna det område, som företaget avser,
eller vidtaga annan hägnadsåtgärd, som på ett betryggande sätt fredar
området mot betesdjur, och att underhålla för sådant ändamål uppförd
hägnad intill dess å området uppkommen skog nått den utveckling, att den
ej längre är att räkna såsom plantskog. Därjämte skall föreskrivas, att skog,
som uppdragits med hjälp av statsbidraget, skall av bidragstagaren vidmakthållas,
intill dess densamma ej längre är att räkna såsom plantskog.
För fullgörande av kontraktet ävensom, därest mot kontraktet brytes,
för återbärande av lyftad del av statsbidraget jämte därå upplupen ränta
skall, om ej skogsvårdsstyrelsen finner skäl att därifrån medgiva befrielse,
ställas säkerhet, som av styrelsen godkännes. Det åligger skogsvårdsstyrelsen
att öva tillsyn därå, att arbete, varom kontrakt blivit upprättat, utföres på
ändamålsenligt sätt samt att meddela slutligt godkännande av arbetet.
För bestyret med nu avhandlade verksamhet Ira skogsvårdsstyrelserna
uppburit förvaltningsbidrag efter i huvudsak enahanda grunder som i fråga
om statens skogsutdikningsanslag.
Alltsedan bidragsverksamhetens början år 1930 samt till och med år 1938
ha inalles kontrakterats cirka 15,400 företag med en areal av 115,300
hektar. Därav lia avsynats och godkänts 12,500 företag, omfattande 95,400
hektar.
Anslaget till vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder å enskildas skogar anvisades
första gången av 1932 års riksdag. För budgetåret 1932/33 ställdes
2,000,000 kronor till förfogande för att bereda ökade försörjningstillfällen
inom skogsbruket under den rådande arbetslöshetsperioden och främja
skogsvården. För nästföljande tvenne budgetår ställdes ytterligare inalles
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
8.5 miljoner kronor till förfogande. Medelsanvisningen för budgetåren 1932/
33—1934/35 har sålunda totaliter utgjort 10.5 miljoner kronor. För budgetåret
1938/39 har å tilläggsstat anvisats ytterligare 1.5 miljon kronor. Sedermera
har för budgetåret 1939/40 å särskild beredskapsstat uppförts ett
för skottsanslag å 5 miljoner kronor.
Senaste bestämmelser örn anslagets användning återfinnas i kungörelsen
den 30 juni 1933 (nr 437) med däri genom kungörelserna nr 548/1933 och
198/1934 vidtagna ändringar. Samma dag har Kungl. Maj:t utfärdat cirkulär
(nr 438) till domänstyrelsen, samtliga skogsvårdsstyrelser och skogssällskapet
med föreskrifter rörande tillämpningen av sagda kungörelse.
Vidare torde här få erinras, att för motverkande av arbetslöshet av 1933
och 1934 års riksdagar anvisades anslag till väg- och flottledsbyggnader d
skogar i enskild ägo med 500,000 kronor för respektive budgetår. För budgetåren
1938/39 och 1939/40 ha dylika anslag åter anvisats med respektive
350,000 och 100,000 kronor. Å särskild beredskapsstat har för budgetåret
1939/40 uppförts ett förskottsanslag av 300,000 kronor.
Bidragsverksamheten regleras genom kungörelsen den 16 september 1933
(nr 549) med ändring jämlikt kungörelse nr 349/1938 samt cirkulär samma
dag (nr 550).
Sedan budgetåret 1924/25 har till främjande av skogsvård d enskildas skogar
i lappmarkerna samt Särna och Idre socknar m. fl. skogar ett reservationsanslag
varit uppfört å riksstaten, avsett att disponeras av domänstyrelsen.
När ny lagstiftning trädde i kraft för nämnda skogar från år 1934, ändrades
anslaget att avse endast kronohemman och husbehovsskogar.
Från och med år 1929 har utgått bidrag från den s. k. skgddsskogsfonden
för främjande av skogsvården å skgddsskogsområdena i Kopparbergs och
Jämtlands län. Fonden utgöres av de skogsvårdsavgifter, som efter den 1 juli
1923 influtit från sagda områden. Bidragen utgingo under åren 1930—1935
med högst 65 procent av den beräknade kostnaden för skogsvårdsåtgärderna.
För åren 1936 och 1937 höjdes denna procentsats till 85. År 1938 överlämnade
domänstyrelsen fondens behållning till respektive skogsvårdsstyrelser,
nämligen för Jämtlands län 39,453 kronor och för Kopparbergs län 2,909
kronor.
Slutligen må erinras om bidragsverksamheten till betesanläggningar.
Genom beslut av 1939 års riksdag har viss omläggning skett av denna bidragsverksamhet
räknat från den 1 januari 1940. Bestämmelser beträffande
bidragsverksamheten ha utfärdats i kungörelse den 30 juni 1939 (nr 466)
angående statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m. Bestämmelserna
innebära i huvudsak följande.
Statsbidrag för betesförbättring m. fl. ändamål kan under vissa villkor utgå
till ägare eller brukare av jordbruk, vars åkerareal icke överstiger tjugu hektar.
Bidrag må ock under vissa förutsättningar beviljas hushållningssällskap,
enskild person, bolag eller förening, som avser att upplåta det med bidraget
åsyftade området för betesändamål.
12
Kunni. Maj:ts proposition nr 190.
Betesförbättringsbidrag kan uppgå till högst sextio procent av den beräknade
kostnaden, dock icke till mer än 250 kronor för hektar av den för förbättring
avsedda arealen. Vid beräkning av kostnad, som nu sagts, upptages
kostnaden för sådan röjning, som sker genom upprotning av växande träd
och buskar, samt för stenröjning, dikning, planering, kalkning och grundgödsling
av betesmarken ävensom fröanskaffning och stängseluppsättning, allt
i den mån nämnda åtgärder erfordras för ändamålet och lån eller bidrag av
statsmedel icke på annat sätt utgått för täckande av dylik kostnad. Statsbidrag
må icke, utom i fråga om bidrag till hushållningssällskap m. fl., på
en gång tilldelas en och samma person med högre belopp än tillhopa 800
kronor för samtliga ändamål, som avses i kungörelsen.
Ansökan örn statsbidrag skall ingivas till vederbörande hushållningssällskap.
Sådan ansökan skall vara åtföljd av plan och kostnadsförslag för
företaget, uppgjorda av jordbrukskonsulent eller annan person, som sällskapet
prövat därtill kompetent, jämte yttrande av förrättningsmannen angående
bl. a. markens lämplighet ur olika synpunkter till betesmark.
Hushållningssällskapet skall upprätta kontrakt nied bidragstagaren, innefattande
bl. a. bestämmelse om tid, då arbetet skall vara fullbordat. Tiden
må icke fastställas till senare tidpunkt än utgången av andra kalenderåret
efter det, då bidraget beviljades. Förlängning av tiden kan dock medgivas
för två år i viss angiven ordning. Där förhållandena giva anledning därtill,
må i kontrakt intagas föreskrift att förbättring, som verkställts med anlitande
av statsbidrag, skall av bidragstagaren vidmakthållas under minst tio
år från tiden för förbättringens vidtagande. I kontrakt må ävenledes, där
hushållningssällskapet efter samråd med vederbörande skogsvårdsstyrelse så
finner i särskilda fall lämpligt och skäligt, sällskapet tillförbinda bidragstagaren
att, i den mån kulturarbete iordningställes, icke släppa beteskxeatur
å skogsmark eller att inom viss tid upphöra med skogsbete.
I utredningens betänkande ha närmare uppgifter lämnats rörande de förutberörda
anslagens användande. I fråga om dessa uppgifter tillåter jag mig
hänvisa till betänkandet (sid. 65—80).
Utredningen har i anslutning till redogörelsen för den nu tillämpade bidragsverksamheten
även upptagit en framställning över tidigare förslag till
ändringar i bidragsverksamheten. Härvid har erinrats örn vissa av 1936 års
skogsutredning samt riksdagsmannen Elof Lindberg och Västerbottens läns
landstings industrikommitté framlagda förslag. En sammanfattning av dessa
förslag har upptagits i betänkandet (sid. 81—86).
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
13
Utredningens förslag till skogsvårdsprogrammets genomförande.
Översikt över förslaget.
Det av utredningen framlagda skogsvårdsprogrammet innebär att ett mycket
omfattande skogsvårdsarbete skall utföras å flertalet enskilda skogar i de
fyra nordligaste länen samt Kopparbergs län. Utredningen har ansett, att
programmet skulle genomföras under en tjuguårsperiod. För att kunna få
programmet genomfört erfordras enligt utredningens mening att särskilt
statsanslag ställes till förfogande, från vilket bidrag utan återbetalningsskyldighet
kan utlämnas. För ändamålet har utredningen föreslagit, att
ett belopp av i runt tal 5,000,000 kronor örn året anvisades under tjuguårsperioden.
Verksamheten avses skola handhas av skogsvårdsstyrelserna.
Dessa skulle efter framställning hos Kungl. Majit kunna erhålla dels
medel att utdelas såsom statsbidrag för verksamhetens genomförande och
dels förvaltningsbidrag, avsedda att täcka skogsvårdsstyrelsemas kostnader.
Såsom förut nämnts har utredningen förordat, att verksamheten skulle
bedrivas å skogar, lydande under 1932 års lappmarkslag, skogar i Västerbottens
och Norrbottens län, beträffande vilka lagen om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna äger tillämpning, skogar i Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, vilka äro underkastade
allmänna skogsvårdslagen samt de i 4 kap. skogsvårdslagen avsedda svårföryngrade
skogar och skyddsskogar i Kopparbergs län, vilka tidigare
lytt under lagen angående skyddsskogar. För att verksamheten skulle kunna
planläggas och bedrivas rationellt har utredningen föreslagit att densamma
borde organiseras regionsvis. Område inom vilket skogsvårdsarbetet bedreves
skulle benämnas skogsvårdsområde. För sådant område skulle enligt
utredningens förslag upprättas en skogsvårdsplan, innefattande för en tioårsperiod
de produktionsbefrämjande åtgärder, som skulle genomföras. Endast
därest skogsvårdsområde bildats och skogsvårdsplan upprättats, skulle statsbidrag
få lämnas. Sådant bidrag skulle få utgå till åtgärder, avseende dels
främjande av skogsåterväxten, såsom hyggesrensning, markberedning och
skogsodling, dels beståndsvård, såsom röjning och röjningsgallring i stavaskog,
plantskog och ungskog, dels skogsdikning, dels betesanläggning, dels
ock anläggning och förbättring av väg för utforsling av skogsprodukter. Bidragen
skulle utgå dels med ett grundbelopp och dels med tilläggsbidrag, vilket
sistnämnda bidrag skulle utgå till bidragstagare som vore i trängande behov
av hjälp. Grundbidragen skulle utlämnas till viss procent av de beräknade
kostnaderna för åtgärden i fråga. Storleken av bidragsprocenten framgår
av följande av utredningen uppgjorda tablå.
Kungl. Majlis proposition nr 190-
Statsbidragens grundbelopp i procent av kostnaden för åtgärden.
Åtgärder för |
Åtgärder för |
Företag |
|
utdikning i |
utdikning å |
rörande |
|
samband |
mark, som |
anläggning |
|
med dylikt |
icke samti- |
och förbätt- |
|
företag och |
digt är före- |
ring av väg |
|
betesanlägg- ning procent |
mål för åter-växtåtgärder procent |
procent |
|
A. Å mark lydande under lagen om vård av vissa |
75 |
65 |
40 |
b) då bidragstagaren är aktiebolag............ |
60 |
50 |
40 |
B. Å mark inom de fyra nordligaste länen, där 1923 a) då bidragstagaren är annan än aktiebolag .. |
65 |
50 |
25 |
b) då bidragstagaren är aktiebolag............ |
50 |
40 |
25 |
Tilläggsbeloppet skulle enligt förslaget få utgå med högst hälften av det
belopp, varmed den av skogsvårdsstyrelsen godkända kostnaden för åtgärden
överstege det för densamma beviljade grundbeloppet. Visst bidrag skulle
jämväl kunna utgå till sådana skogsägare, som ej anslutit sig till verksamheten.
Utredningen har ansett skogsvårdsområdets omfattning böra bestämmas
på sådant sätt, att betesreglering enligt ägofredslagen lämpligen kunde ske
för området och att skogsvårdsarbetet inom detsamma kunde bedrivas rationellt.
Arealen av skogsvårdsområdena borde i regel utgöra 500 till 2,000
hektar skogs- och utmark.
Skogsvårdsplan skulle enligt utredningens förslag innehålla dels en översikt
över förutsättningarna för skogsvårdsarbetet, bland annat beträffande
avsättnings- och betesförhållandena samt tillgången till arbetskraft, dels ock
förslag beträffande de åtgärder av angivna slag, som skulle utföras inom
skogsvårdsområdet, oavsett örn bidrag skulle utgå för desamma eller icke,
nämligen betesanläggning, åtgärder för skogsföryngring, beståndsvård (röjningsgallring
samt gallring eller genomhuggning i äldre skog), skogsutdikning
samt vägbyggnad. Dessutom skulle i planen upptagas sådan avverkning
av tras- och restbestånd, som erfordrades för rationell behandling av ett
avverkningsområde. Utredningen har framhållit, att planläggningen måste
ske under noggrant hänsynstagande till de olika åtgärdernas tekniska sammanhang,
särskilt beträffande betesanläggningar och återväxtåtgärder, samt
till möjligheten att genom arbetena utjämna arbetstillgången i orten.
Kungl. Maj.ts proposition nr 190.
15
Genomförandet av skogsvårdsplanen skulle enligt utredningens förslag
kunna ske oaktat att en eller flera av skogsägarna icke anslutit sig till densamma.
Utredningen har ansett erforderligt, att de skogsägare, som deltoge i verksamheten,
i regel sammanslöte sig i en skogsvårdsförening med uppgift att
förmedla uppgörelser i skogsvårdsfrågor mellan delägarna och skogsvårdsstyrelsen
samt att i övrigt verka för en god skogsvård inom skogsvårdsområdet.
Stadgar för föreningen skulle fastställas av skogsvårdsstyrelsen. Utredningen
har tillmätt denna fordran på samarbete mellan delägarna och
ett kollektivt uppträdande från deras sida stor betydelse med hänsyn till
att den föreslagna skogsvårdande verksamheten förutsatte, att arbetena utfördes
planmässigt över hela skogsvårdsområdet med minsta möjliga administrationskostnader.
Föreningarnas betydelsefullaste, praktiska uppgift
vore deras medverkan i arbetskontrollen, för vilken utredningen angivit särskilda
regler. Utredningen har tänkt sig, att skogsvårdsföreningarna skulle
kunna bliva av betydelse även för annat samarbete mellan delägarna i skogliga
spörsmål ävensom för det framtida skogsvårdsarbetet. Någon ekonomisk
verksamhet skulle föreningarna icke bedriva.
Sedan skogsvårdsförening bildats, skulle föreningens styrelse enligt förslaget
med stöd av medlemmarnas fullmakter sluta kontrakt med skogsvårdsstyrelsen
om utförande av de i skogsvårdsplanen angivna åtgärderna.
Skogsvårdsplanen kunde emellertid icke innehålla noggrannare arbetsanvisningar
och borde heller icke ligga till grund för beräknande av statsbidrag,
som till väsentlig del skulle utgå först efter åtskilliga år. För de särskilda
arbetena skulle därför upprättas arbetsplaner, avseende ett eller några få
år. Arbetsplanerna skulle upprättas på samma sätt som arbetsförslagen
inom den nuvarande bidragsverksamheten för skogsvård och skulle ligga
till grund för tilldelning av bidragsmedel till delägarna, vilka själva eller
genom föreningens ombud uppbure medlen. Delägarna skulle sedermera
utföra, var och en inom sin fastighet, de åtgärder som intagits i skogsvårdsplanen.
En stor del av åtgärderna för skogsföryngring samt röjningsgallringar
skulle utföras under ledning av arbetsförman, som skogsvårdsstyrelsen
anvisade eller godkände. Kontrollen över arbetena skulle i första
band handhavas av skogsvårdsföreningen, vars styrelse genom en av föreningen
utsedd syssloman skulle följa arbetena samt bålla skogsvårdsstyrelsen
underrättad örn arbetenas fortgång. Skogsvårdsstyrelsens tjänsteman
skulle medverka i erforderlig grad i arbetet samt verkställa avsyning av
företagen. I kontrakten med skogsvårdsstyrelsema har utredningen föreslagit
skola upptagas i huvudsak följande bestämmelser.
Delägarna i skogsvårdsföreningen skulle förbinda sig, att var och en för
sin fastighet utföra och inom bestämd tid fullborda de åtgärder, som angivits
i skogsvårdsplanen, att för framtiden vidmakthålla och .skydda utfört
företag enligt de närmare föreskrifter, som meddelades i kontraktet eller fastställd
arbetsplan eller i annan ordning, att icke släppa betesdjur å mark,
.sorn vore eller varit föremål för i skogsvårdsplanen angiven åtgärd, avseende
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
främjande av skogsåterväxten, att bestrida hantlangningskostnader oell övriga
kostnader för upprättande av arbetsplaner med undantag av ersättningar
och arvode åt förrättningsman, att bestrida vad till fullbordande av
ifrågavarande åtgärder kunde erfordras utöver beviljade bidrag från förevarande
anslag, samt att vid arbetets utförande underkasta sig kontroll av
skogsvårdsstyrelsen.
I kontraktet skulle delägarna därjämte lämna skogsvårdsstyrelsen i uppdrag
att för deras räkning teckna erforderliga försäkringsavtal beträffande
i skogsvårdsplanen angivna hyggesbränningar och att gälda därför utgående
premier med vederbörande delägare tillkommande statsbidrag.
Därjämte skulle i kontraktet intagas bestämmelse, att skogsvårdsstyrelsen
vöre berättigad att från skogsvårdsplanen utesluta sådan åtgärd, som vid
närmare planläggning befunnes icke lämpligen böra komma till utförande,
samt att bidragstagare icke skulle vara skyldig att å sin fastighet utföra bidragsberättigade
åtgärder, för vilka kostnaden enligt i arbetsplaner och förslag
intagna kostnadsberäkningar med mer än tio procent överstege det i
skogsvårdsplanen beräknade totala beloppet för dylika åtgärder.
Vidare skulle i avseende å vidmakthållande och skydd av med statsbidrag
utförda betesanläggningar i kontraktet föreskrivas, att sådan anläggning,
såvida den icke blott vore av tillfällig natur, skulle vidmakthållas under
minst tio år. I fråga örn skogsutdikning skulle stadgas, att alla med statsbidrag
utförda torrläggningsarbeten, vartill förslag upprättats vid syneförrättning
enligt vattenlagen, skulle av vederbörande underhållas, intill dess
sådan underhållsskyldighet kunde bliva ålagd andra eller vederbörande befriats
från underhållsskyldigheten, att övriga med statsbidrag verkställda arbeten
skulle underhållas i den omfattning och under den tid, högst tio år,
som bestämts i kontrakt eller arbetsplan, att, därest underhållsskyldigheten
försummades, med avseende på bristens botande och uttagande av därför
erforderliga kostnader hos den försumlige skulle gälla vad därom stadgades
i 13 kap. 17 § vattenlagen, att befogenhet att i här avsett fall bota bristen
skulle tillkomma vederbörande skogsvårdsstyrelse samt att — i fall skogsvårdsstyrelsen
funne att för tillvaratagande av den förbättring av mark, som
vunnits genom utförd torrläggningsåtgärd, röjning eller röjningsgallring borde
företagas å marken — bidragstagare vöre skyldig att mot åtnjutande av
det understöd, som skogsvårdsstyrelsen kunde lämna därför, utföra sådan
röjningsåtgärd.
Vidkommande skogsåterväxtåtgärder skulle stadgas, att, därest bidragstagare
försummade att utföra hägnad, som föreskrivits för att freda område,
där åtgärd för skogsföryngring vidtagits, mot betesdjur, skogsvårdsstyrelsen
vore berättigad att på den försumliges bekostnad avhjälpa bristen
samt att, örn skog, som uppkommit på grund av föryngringsåtgärder, genom
dylik försummelse skadats av betesdjur, den försumlige vöre pliktig
att enligt skogsvårdsstyrelsens bestämmande vidtaga för skadans avhjälpande
erforderlig åtgärd.
Härjämte skulle angående skogsåterväxtåtgärder intagas föreskrift, att
Kungl. Maj.ts proposition nr 190.
17
skog, som uppdragits med hjälp av statsbidrag, skulle av bidragstagaren
vidmakthållas, intill dess skogen nått den utveckling, att den ej längre vore
att räkna såsom plantskog, att för sådant ändamål behövlig åtgärd skulle
utföras enligt skogsvårdsstyrelsens bestämmande samt att bidragstagaren vid
utförande av dylik åtgärd vöre berättigad att kostnadsfritt från skogsvårdsstyrelsen
erhålla dels erforderligt skogsodlingsmaterial, dels ock sakkunnigt
biträde vid arbetets utförande.
Härutöver skulle i kontraktet stadgas, att det ålåge bidragstagare att tillse
att, därest honom tillhörigt område, som berördes av i skogsvårdsplan
intagen åtgärd, överlätes till annan, denne före överlåtelsen till skogsvårdsstyrelsen
avgåve skriftlig utfästelse att fullgöra bidragstagarens förpliktelser
enligt kontraktet och att i sin ordning ej överlåta området till annan,
utan att denne till skogsvårdsstyrelsen gjorde enahanda åtagande, samt att,
om överlåtelse av området skedde i strid mot vad sålunda stadgats, överlåtaren
vore pliktig att till skogsvårdsstyrelsen återgälda statsbidrag, som lämnats
för åtgärd å området, jämte fem procent årlig ränta, dock högst under
tio år, ävensom samtliga skogsvårdsstyrelsens kostnader för tillhandahållande
av material samt för planläggning och kontroll m. m.
Utredningen har utöver nu återgivna förslag förordat vissa andra åtgärder
avseende reglering av skogsbetet, ersättning för skada vid hyggesbränning
samt anskaffande av frö och plantor. En viss utökning av skogsvårdsstyrelsernas
personal har även ifrågasatts. Samtliga dessa förslag kommer
jag att i det följande upptaga till särskild behandling.
Utredningens motivering.
Efter denna översikt över utredningens förslag torde jag närmare få ingå
på dessa och den av utredningen lämnade motiveringen.
Tiden för skogsvårdsprogrammets genomförande.
Utredningen har såsom förut nämnts ansett, att det behövliga skogsvårdsarbetet
borde genomföras under en tjuguårsperiod. Efter att hava erinrat
att med den omfattning, varmed skogsvårdsarbetet för närvarande bedreves,
ett utförande av det erforderliga arbetet skulle draga en tid av 100 år, bar utredningen
såsom skäl för att arbetet i Norrland borde bedrivas i snabbare
takt framhållit bland annat följande.
De outnyttjade markerna i Norrland ha till övervägande delen tillkommit
under den ännu icke avslutade virkesexploateringen, då nödvändiga arbeten
för förnyande av det växande skogskapitalet av flera skäl icke bedrivits i en
takt som svarat mot uttaget. Det är av högsta vikt, att vad som därvidlag uraktlåtits
— kanske huvudsakligen därför att det icke kunnat utföras —
snabbt gottgöres genom uppdragande av ny skog i den gamla skogens ställe.
Den norrländska skogens avkastningsförmåga är av skilda orsaker för närvarande
tillfälligt nedsatt och kommer att under en övergångstid så förbli.
Genom uppdrivandet av full produktion å samtliga marker så snabbt som de
tekniska förutsättningarna tillåta bör övergångsperioden dock kunna avsevärt
förkortas. Man bar rätt att nu ställa det kravet, att annan nedsättning av de
Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 190. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
norrländska skogarnas produktion icke får ske än sådan, som betingas av det
nuvarande virkesförrådets fördelning med avseende å mognad och beskaffenhet.
Återuppbyggnadsarbetet bör därför beträffande de norrländska
skogsmarkerna ej utsträckas över längre tid än som erfordras med hänsyn
till tekniska förutsättningar, tillgången på arbetskraft och dennas ändamålsenliga
utnyttjande samt de ekonomiska uppoffringar för utförande av åtgärderna,
som skäligen kunna påfordras från den enskilde skogsägarens och
statens sida.
Det åtgärdsprogram, som av utredningen framlagts för lappmarkerna, avser
i fråga om skogsföryngringsåtgärder nödvändiga arbeten efter de slutavverkningar,
som beräknas bliva utförda under tiden intill år 1954, då de
nuvarande avverkningsplanerna utlöpa. Vid den tidpunkten har huvuddelen
av det överåriga skogskapitalet tillgodogjorts.
De skogligt-tekniska förutsättningarna torde medgiva, att skogsvårdsprogrammet
kan realiseras under en tid av tjugu år. Utredningen anser vid sådant
förhållande, att det örn möjligt också bör komma till utförande under
den närmaste tjuguårsperioden. Med hänsyn till de begränsade reproduktionsåtgärder,
som därefter återstå, lärer verksamheten sedermera kunna så
småningom upphöra. En forcering av förvngringsåtgärderna under den
första tiden bör dock såvitt möjligt ske, med hänsyn till dels att den nu outnyttjade
marken snarast bör bringas i full produktion, dels ock att det årligen
tillkommande behovet av dylika åtgärder är störst under den första
delen av perioden på grund av att avverkningsbeloppen sjunka under tjuguårsperioden.
Ehuru röjningarna icke äro på samma sätt tidsbestämda, är
det likväl ur produktionssynpunkt önskvärt att deras utförande påskyndas.
Arbetena böra sålunda rent tekniskt sett under den första delen av tjuguårsperioden
bedrivas i väsentligt större omfattning än vad de nedan beräknade
årsmedeltalen angiva.
Utredningen har i anslutning till sin motivering uppgjort vissa beräkningar
rörande den areal som årligen bör underkastas olika produktionsbefrämjande
åtgärder (sid. 92—93).
Planläggningen av skogsvårdsarbetet.
Utredningen har ansett lämpligt, att de produktionsbefrämjande åtgärder,
som behöva vidtagas, planläggas och utföras å vissa större områden, s. k.
skogsvärdsområden. Utredningen har framhållit, att det skogsvårdsarbete,
som för närvarande bedreves, planlades särskilt för varje företag, vartill bidrag
i någon form sökts. I allmänhet omfattade områdena icke mer än 20
till 30 hektar. Utredningen har i anslutning härtill framhållit:
En avsevärd rationalisering av skogsvårdsstyrelsernas biträde vid de statsunderstödda
skogsvårdsföretagen kan ernås genom sammanförande av företagen
till större, geografiskt närliggande grupper. Detta gäller såväl planläggningen
och biträdet vid utförandet, där sådant förekommer, som ock
kontrollen, vilken för närvarande tager oskälig tid i anspråk. För vinnande
av full effekt härutinnan är det i regel icke ens tillräckligt att utvidga företagen
att omfatta alla erforderliga åtgärder inom en hel fastighet eller brukningsdel
på grund av den i dessa trakter — liksom i hela vårt land i övrigt
— långt drivna jorddelningen. Det är ur synpunkten av arbetenas rationella
bedrivande synnerligen önskvärt, att de nu planerade skogsvårdsföretagen
kunna omfatta ett större antal närliggande brukningsdelar.
Kungl. Mcij.ts proposition nr 190.
19
Utredningen har vidare framhållit, att flertalet av de produktionsbefrämjande
åtgärderna bättre och lättare kunde vidtagas å större områden. Härvid
har utredningen särskilt pekat på betesregleringar, torrläggningar och
bränning av större hyggestrakter.
Beträffande skogsvårdsområdenas storlek har utredningen uttalat bland
annat.
Att uppställa några bestämda regler för avgränsning av skogsvårdsområde
torde knappast låta sig göra. Praktiska hänsyn få fälla utslaget. I de
fall, då skogsvårdsarbetet förutsätter, att skogsbetet avlyses, vilket torde bliva
regel, bör skogsvårdsområdets omfattning i första rummet vara sådan,
att delägarna i området kunna freda skogsmarken från betning, helst utan
att anordna stängsel omkring området. I övrigt bör omfattningen av skogsvårdsområde
bestämmas av hänsyn till skogsvårdsarbetets organisation och
utförande.
Ofta torde ett byalag eller skifteslag lämpligen kunna bilda eget skogsvårdsområde,
örn gårdarna ligga samlade och bosättningar, tillhörande annan
by, icke ligga alltför nära utmarksgränserna. I sistnämnda fall är det
sannolikt lämpligt att arrondera skogsvårdsområdet genom intagande i detsamma
av brukningsdelar från andra skifteslag, såvida icke två angränsande
skogsvårdsområden lämpligen kunna bildas samtidigt. Icke sällan äro
flera skifteslag sammanvävda i ett bebyggelsekomplex. Skogsvårdsområdet
måste då innefatta ett antal lämpligt belägna brukningsdelar utan hänsyn
till vart de äro att hänföra i skiftesavseende. Samma regel måste följas, när
skifteslagen äro så stora — som flerstädes är fallet i Norrbotten — att en
skogsvårdsplan, som omfattade hela skifteslaget, skulle bliva ohanterlig.
Uppdelning i skogsvårdsområden bör därvid lätt kunna genomföras, i varje
fall om områdena bildas samtidigt, varigenom den rättsliga regleringen av
gemensamhetsbetet kan utföras vid en och samma förrättning.
Ett skogsvårdsområde, vars omfattning bestämmes på sätt förut sagts,
lärer ofta komma att innesluta, förutom skogsfastigheter, som lyda under
1932 års skogsvårdslag för lappmarken och sålunda böra bliva föremål för
den skogsvårdande verksamhet, vilken här planlägges, jämväl enstaka skogar
av allmän natur, såsom kronoparker och ecklesiastika skogar av skilda
slag. Enligt utredningens förslag till ordnande av betesfred inom området
kommer betesreglering att genomföras även för nämnda fastigheters del.
Vad beträffar skogsvårdsåtgärder synas företag, som beröra såväl allmän
som enskild mark, böra intagas i skogsvårdsplan samt, därest företaget till
huvudsaklig del angår enskild mark, även bli föremål för närmare planläggning
genom skogsvårdsstyrelsens försorg. Planläggning av skogsvårdsarbeten,
som endast beröra ifrågavarande allmänna skogar, ankommer givetvis
på vederbörande förvaltningar. Väganläggning, som berör både allmän
och enskild skog, torde alltid handläggas vid förrättning enligt lagen om enskilda
vägar.
Skogsvårdsområdenas ytvidd lärer kunna växla betydligt. Utredningen
håller före att 500—2,000 hektar skogs- och utmark kunna komma att visa
sig vara lämplig storlek på skogsvårdsområde.
Utredningen har i sitt betänkande även lämnat en redogörelse för vad
skogsvård spionerna böra innehålla. Härutinnan hänvisas till betänkandet
(sid. 99—101).
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 190.
Skogsvärdsarbetets genomförande.
Såsom förut berörts innebär utredningens förslag, att skogsvårdsarbetet
med hjälp av statsbidrag utan återbetalningsskyldighet skulle utföras på frivi-lighetens
väg av skogsägarna själva. Utredningen har i sin motivering till
sitt förslag i denna del till en början övervägt frågan huruvida skogsvårdsarbetet
skulle genomföras genom tvångsåtgärder av staten eller på frivillighetens
väg av skogsägarna. Härvid har utredningen ansett sig böra ansluta
sig till den linje, som svensk skogspolitik under senare decennier konsekvent
följt, att vården av skogarna bör regleras genom tvångsbestämmelser endast
i de fall då underlåtenhet att företaga åtgärder kan medföra större risker
för skogarnas bestånd och utveckling. Utredningen har därefter ingått på
frågan om staten kan anses äga förpliktelser att lämna skogsvårdsarbetet i
lappmarkerna ett mera effektivt stöd än för närvarande sker eller eljest har
anledning att kraftigare bistå skogsägarna i skogsvårdsarbetet. Härutinnan
har i betänkandet anförts bland annat:
Genom den snabba realisation av virkesförrådet, som ägt rum i Norrland,
har det i skogarna bundna kapitalet till stor del frigjorts under en tid,
då skälig återbäring av vad som erfordrats för säkerställande av den fortsatta
produktionen icke kunnat ske — åtminstone ej vad beträffar de mera
svårföryngrade områdena i lappmarken. Under sådana omständigheter lärer
samhället icke kunna undandraga sig ett visst ansvar för det återuppbyggnadsarbete,
vilket påbörjats med de otillräckliga resurser, som hittills
stått till förfogande, men som nu måste forceras och föras till slut så snabbt
som förhållandena tillåta.
Den ständigt pågående kapitalöverföringen från Norrland till sydligare delar
av vårt land måste även framhållas. Det är obestridligt, att här försiggår
en förbrukning av naturtillgångar — det gäller framför allt malm och
skog — som undan för undan förminskar bygdens förmåga att ge utkomst åt
nya generationer av människor, vilket är så mycket mera ödesdigert som
den naturliga folkökningen i Norrland är den största i landet. Utredningen
vill fastslå, att endast en mindre del av bruttoförsäljningsvärdet av den norrländska
träförädlingsindustriens produkter för närvarande kommer de skogsbygder
till godo, som lämna den för industrien oundgängliga råvaran, på
samma gång som åtskilliga av de nödvändigaste åtgärderna för skogsproduktionens
vidmakthållande försummas. Den nuvarande skogliga bidragsverksamheten
till skogsdikning, skogsodling m. m. är grundad på det förhållandet,
att kostnaderna för dylika åtgärder äro bundna under en mycket lång
tid. De enskilda ägare av skogsfastigheter, som vidtaga åtgärder av ifrågavarande
slag å sina fastigheter, kunna som regel icke påräkna någon nämnvärd
ekonomisk vinst av företagen. Det är uppenbart, att i de norra delarna
av landet, där virkesproduktionen förlöper långsammare och är väsentligt
lägre än i de södra delarna, en mycket större del av de skogsvårdsarbeten,
som skola utföras, tillhöra de långfristiga företagens kategori. De nuvarande
skogsägarna — till övervägande delen hemmansägare i små ekonomiska omständigheter
-— kunna under sådana omständigheter icke förväntas åstadkomma
någon större kapitalinsats.
Vid jämförelse mellan de lappländska skogsvårdsarbetena och motsvarande
arbeten i andra delar av landet, framträder ännu en bestämd skillnad.
De områden, som måste behandlas med skogsvårdsåtgärder, äro i lappmar
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
21
kerna, relativt sett, av betydligt större omfattning än de områden av motsvarande
slag, som återfinnas inom andra delar av landet. Det nu framlagda
skogsvårdsprogrammet innebär för Västerbottens lappmark, att 53
procent av hela skogsmarksarealen å de enskilda skogarna, husbehovsskogar
och allmänningar ej inräknade, skola under de närmaste tjugu åren
behandlas med skogsvårdande åtgärder, som icke lämna någon omedelbar inkomst
i form av avsättningsbart virke. För Norrbottens lappmark är motsvarande
siffra 44 procent.
Principen att den, som tillgodogör sig skog genom avverkning, skall svara
för att på samma mark ny skog träder i den avverkades ställe är numera
genomförd för alla Sveriges skogar. Det är emellertid ej en tillfällighet att
bestämmelsen ej införts för de lappländska skogarna förrän år 1934. Där
har rått och råder alltjämt i stor utsträckning särskilda förhållanden, som
göra reproduktionsplikten mindre självklar än för landet i övrigt. Också försågs
bestämmelsen, då den infördes för lappmarken, med det tillägget, att
skogsvårdsstyrelsen kunde meddela begränsning av skyldigheten, om den
skulle bliva synnerligen betungande. Därmed åsyftades några för lappmarkerna
utmärkande omständigheter, som förtjäna beaktande även i detta sammanhang.
Icke sällan är det virke, som faller vid slutavverkningen av ett bestånd,
ganska lågvärdigt, vilket i regel beror på att det grövsta och värdefullaste
virket redan förut tillgodogjorts — kanske för mycket länge sedan — genom
timmerblädning. Kostnaden för återväxtåtgärder kommer i dylikt fall
mången gång att stå i orimlig proportion till inkomsten av avverkningen.
Inom vidsträckta områden måste ganska dyrbara skogsodlingsåtgärder tillgripas
för att föryngringsresultatet skall bliva tillfredsställande. Ofta betingas
svårigheterna härvidlag av markförhållandena och klimatet, såsom
höjd över havet, lokal exposition, temperatur- och nederbördsförhållanden,
försumpning, sekundära sjukdomar och skador m. m. Det har även framhållits,
att föryngringssvårigheterna i lappmarken i ej oväsentlig omfattning
sammanhänga med det tillfälliga marktillstånd, som uppstått under det avverkade
beståndets livstid. I detta avseende är att märka att vissa skogsmarker
under det nordliga, lappländska klimatets inverkan ha benägenhet
att förändras på sådant sätt, att beståndens förnyelse försvåras eller förhindras,
bl. a. därigenom att ett tjockt mosstäcke (råhumus) uppstår, som
icke kan erbjuda lämplig fröbädd, även örn kalhuggning företages. Tvivelsutan
voro redan vid skogsexploateringens begynnelse stora, med urskog
bevuxna skogsområden på sådant sätt degenererade. På grund av den reglering
av virkesuttagen och de avverkningsmetoder, som man av olika anledningar
nödgats tillämpa i lappmarkerna, har denna ogynnsamma utveckling
även sedermera i stort sett fortgått. Enligt utredningens mening är
det obilligt att begära, att de nuvarande ägarna skola bära hela bördan av
det krävande återuppbyggnadsarbetet efter avverkningar, som i stor omfattning
ligga långt tillbaka i tiden.
Man måste vara beredd på att de misslyckanden, som aldrig kunna undgås
i skogsodlingsarbetet, skola inträffa oftare i lappmarken än under gynnsammare
förhållanden, även örn man i den praktiska skogsvården icke inför
metoder, vilkas effekt är osäker, utan litar lill åtgärder, som äro beprövade
och i regel också kostsamma att utföra.
Under den nya skogsvårdslagens tillämpningstid, vilken dock endast omfatta]-
sex år, har skogsägarnas reproduktionsplikt i huvudsak begränsats till
hyggesrensning, och det torde med hänsyn lill skogsägarnas ekonomiska
bärkraft i allmänhet möta mycket stora svårigheter att nämnvärt skärpa
fordringarna ifråga örn rcproduktionsåtgärder. Därjämte må framhållas att.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
även där en nöjaktig återväxt kan så småningom vinnas med små medel, det
ur norrländsk folkförsörjningssynpunkt icke kan tillåtas, att föryngringstiden
för skogarna uttänjes över årtionden endast därför att de nuvarande
skogsägarna icke skäligen kunna påläggas kostnader för ett snabbt iståndsättande
av tillfälligt degenererade marker. Här möter oss sålunda ett typiskt
samhällsintresse.
Det bör bliva den statliga stödverksamhetens ändamål att stimulera skogsägarnas
intresse för genomförandet av de i skogsvårdsplanerna upptagna åtgärderna.
I likhet med 1936 års skogsutredning och i huvudsak på samma
grunder anser skogsproduktionsutredningen, att understöd för ifrågavarande
ändamål icke bör lämnas som lån utan som bidrag utan återbetalningsskyldighet.
Därigenom böra skogsägarna kunna förmås att i viss samverkan med
varandra utföra de i skogsvårdsplanerna angivna åtgärderna. Utredningen
tvekar icke att beteckna ett med dylika hjälpmedel genomfört skogsvårdsprogram
som en väsentligt bättre grund för den framtida skogsvården i lappmarkerna
än ett på statens bekostnad tvångsvis utfört skogsvårdsarbete.
Utredningen anser, att vid det planerade återuppbyggnadsarbetet andra tvångsmedel
icke böra tillgripas än dem, som redan den nuvarande lagstiftningen
lagt i de lokala skogsvårdsmyndigheternas händer.
Organisationen av skogsvårdsarbetet.
Utredningen har utgått från att den föreslagna verksamheten bör handhas
av skogsvårdsstyrelserna såsom de på det ifrågavarande området mest sakkunniga.
Endast med avseende å betesregleringarna har utredningen ansett
tveksamt örn ej dessa böra handhas av hushållningssällskapen. Härom har
utredningen anfört i huvudsak följande.
Beträffande handhavandet av bidragsverksamheten till betesförbättringar
kan tvekan råda örn lämpligt organ för denna, emedan hushållningssällskapen
i länen redan bedriva en dylik verksamhet, delvis med egna fackmän.
De betesförbättringar, som nu föreslås, äro i regel grundläggande för det
egentliga skogsvårdsarbetet. En stor del av de produktionsbefrämjande åtgärderna
i skogen kunna icke komma lill utförande, förrän betesfrågan ordnats
och djuren kunna tagas bort från skogen. Det är därför av stor vikt
att betesanläggningarna iordningställas med särskild hänsyn till planläggningen
av övriga åtgärder inom ett skogsvårdsområde. Bidragsvillkoren
böra också utformas i nära överensstämmelse med villkoren för bidrag till
andra åtgärder, som utföras enligt skogsvårdsplan. Av dessa skäl anser utredningen,
att bidragsverksamheten för betesförbättring icke lämpligen kan
utbrytas ur den för ett skogsvårdsområde planlagda verksamheten, som
bör handhavas av skogsvårdsstyrelserna. Utredningen förutsätter därvid,
att skogsvårdsstyrelserna för uppgiften anlita fullt kvalificerad personal och
bedriva verksamheten för betesförbättringar i samråd med hushållningssällskapen.
1 vissa län har kompetent personal hos skogsvårdsstyrelser redan
nu med gott resultat anförtrotts handläggning av dylika arbeten för hushållningssällskapens
räkning. Det kan emellertid även visa sig lämpligt, att
skogsvårdsstyrelserna anlita beteskonsulenter, som kunna ställas till förfogande
av hushållningssällskapen.
Utredningen har beträffande frågan om skogsägarnas sammanslutande
till s. k. skogsvårdsföreningar, anfört bland annat.
Om antalet delägare i ett skogsvårdsområde är ringa, synes det överflödigt
att skapa någon särskild form för delägarnas samverkan vid skogsvårds
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
23
planens utförande. 1 dylikt fall torde delägarna vid erforderliga överenskommelser
rörande hela skogsvårdsområdet kunna uppträda i samverkan,
var och en för sin fastighet. Annorlunda ställer sig saken, därest ett stort
antal brukningsdelar äro belägna inom området och delägarna äro många.
Samarbetet mellan delägarna bör då redan från början organiseras. De
skogsvårdsintresserade och framsynta måste åtaga sig att rycka de övriga
med i skogsvårdsföretaget. Skogsvårdsstyrelsens tjänstemän kunna icke påtaga
sig att ensamma övertyga de klentrogna örn fördelarna av en i stort
planlagd verksamhet för skogsvård inom bygden. Skogsägarna böra själva
inse dess nytta och betydelse för ortens skogs- och jordbruk. Härtill kommer,
att det, med hänsyn till den vittomfattande skogvårdsverksamhet, som
kan föranledas av det nu framlagda skogsvårdsprogrammet, torde bliva nödvändigt
att skogsvårdsstyrelsernas mellanhavanden med delägarna i de särskilda
skogsvårdsområdena handläggas så smidigt som möjligt. I fråga
örn överenskommelser, kontroll, avsyning m. m. böra skogsvårdsstyrelserna
kunna samarbeta med ett gemensamt organ för skogsvårdsområdet eller en
representant för detsamma, varigenom det administrativa arbetet torde kunna
underlättas väsentligt.
Utredningen finner på grund härav erforderligt, att som villkor för bidragstilldelning
stadgas, att delägarna skola bilda en sammanslutning enligt
särskilda regler, försåvitt icke skogsvårdsstyrelsen, då antalet delägare är
ringa, finner skäl medgiva undantag härifrån. Förebilder till en dylik sammanslutning
kunna sökas på flera håll. Utredningen nämner gemensamhetsfiske
enligt lagen om gemensamlietsfiske, som dock avser gemensamt utnyttjande
av samfälld egendom, samt jaktvårdsområde, som bildas enligt
lagen om rätt till jakt. Även lagen om ägofred och lagen om enskilda vägar
upplaga bestämmelser om sammanslutningar av fastighetsägare i syfte att
gemensamt lösa vissa praktiska frågor. Det är utan tvivel möjligt att begagna
sig av liknande sammanslutningar för handhavande av skogsvårdsuppgifter.
Med hänsyn till det syfte, som nu ifrågavarande sammanslutningar
äro avsedda att tjäna, finner utredningen likväl en sådan organisation mera
ändamålsenlig, som huvudsakligen avser att underlätta frivilligt samarbete
och gemensamt uppträdande trän delägarnas sida. Delägarna synas därför
böra konstituera sig som en förening, lämpligen kallad skogsvårdsförening,
vars stadgar fastställas av skogsvårdsstyrelsen. Någon ekonomisk verksamhet
torde icke böra utövas av föreningen, varför registrering av skogsvårdsförening
enligt lagen om ekonomiska föreningar icke lärer behöva ifrågakomma.
Rörande skogsvårds föreningarnas uppgifter har utredningen anfört:
Skogsvårdsföreningens uppgift bör vara att förmedla uppgörelser i skogsvårdsfrågor
mellan medlemmarna och skogsvårdsstyrelsen samt att i övrigt
verka för att en god skogsvård kommer till stånd inom skogsvårdsområdet.
Föreningens styrelse bör sålunda med stin! av fullmakter av medlemmarna
för deras räkning sluta kontrakt rörande de arbeten, som skola utföras enligt
skogsvårdsplanen. Föreningen övertager därigenom icke något reellt ansvar
för alt arbetena komma till utförande. Men skyldigheten för medlemmarna
att i vissa frågor uppträda gemensamt ger de nödvändiga yttre förutsättningarna
för ifrågavarande verksamhet, som med hänsyn till den väsentliga
betydelsen av att arbetet fullföljes inom hela området och överallt bedrives
ändamålsenligt är en hela områdets gemensamma angelägenhet. Föreningen
bör icke få upplösas, förrän den verksamhet, varom kontrakt slutits med
skogsvårdsstyrelsen, avslutats.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
På föreningens styrelse skall — förutom kontraktering enligt skogsvårdsplan
— ankomma att följa skogsvårdsarbetets gång på de skilda fastigheterna.
Den bör föra förteckning över kontrakterade åtgärder, underrätta
skogsvårdsstyrelsen, därest åtgärderna icke utföras på föreskrivet sätt, och
till skogsvårdsstyrelsen anmäla företag, som äro färdiga för avsyning. Därjämte
böra ansökningar om statsbidrag lämpligen ombesörjas av styrelsen.
För att ytterligare underlätta kontakten mellan skogsvårdsstyrelsen och
föreningen bör den senare utse en av medlemmarna — lämpligen någon av
styrelsens ledamöter ■—- till syssloman för skogsvårdsområdet med åliggande
att, då det ej gäller fråga av sådan vikt, att föreningens styrelse bör träda
i funktion, företräda föreningen i dess mellanliavanden med skogsvårdsstyrelsen,
särskilt i fråga om arbetskontrollen. Det torde också vara lämpligt,
att sysslomannen med stöd av personliga fullmakter av bidragstagarna
förmedlar utbetalningen av statsbidrag från skogsvårdsstyrelsen. Val av
syssloman bör underställas skogsvårdsstyrelsens prövning.
I fråga örn de fullmakter, som skola lämna styrelsen erforderliga befogenheter
att i vissa avseenden företräda föreningsmedlemmarna, må framhållas.
Medlemmarna böra uppdraga åt styrelsen dels att för deras räkning
sluta kontrakt med skogsvårdsstyrelsen örn utförande av de åtgärder,
som angivits i den för skogsvårdsområdet upprättade skogsvårdsplanen på
villkor, som angivits i bidragskungörelsen, dels ock att till skogsvårdsstyrelsen
ingiva ansökan örn de statsbidrag, vartill de enligt bestämmelserna i bidragskungörelsen
må bliva berättigade. Samtidigt böra medlemmarna förbinda
sig, var och en för sin fastighet, att utföra de i skogsvårdsplanen angivna
åtgärderna å i planen angivna tider samt under de villkor i övrigt,
som angivits i kungörelsen, under förutsättning att medlemmarna från
skogsvårdsstyrelsen erhålla statsbidrag för åtgärdernas utförande enligt i
kungörelsen stadgade grunder.
Villkoren för statsbidrag.
Såsom framgår av vad förut anförts gäller för närvarande i fråga om
statsbidrag i de fyra norra länen beträffande skogsutdikning, att bidrag
kan utgå med 50 procent av den beräknade kostnaden och höjas till 60
procent, om åtgärden föranledes av läget på arbetsmarknaden. Bidrag till
skogsodling m. m. kan utgå med 50 procent av den beräknade nettokostnaden
för företaget. Bidrag till väg- oell flottledsbyggnad utbetalas med
25 procent av den beräknade kostnaden. Bidrag till betesförbättring utbetalas
från och med år 1940 med högst 60 procent av den beräknade kostnaden,
dock med högst 250 kronor för hektar av den för förbättring avsedda arealen.
Dessutom gäller, att bidrag för betesförbättring och övriga bidrag till
förstärkning av ofullständiga jordbruk, såsom nyodlingsbidrag m. fl., icke
må på en gång tilldelas en och samma person med högre belopp än tillhopa
800 kronor.
I samtliga nu nämnda kostnader skall kostnad för erforderligt material,
såsom frö, plantor, stängseltråd o. dyl. vara inräknad. Därest frö eller plantor
tillhandahållas av skogsvårdsstyrelse, plägar denna efter överenskommelse
gottgöra sig köpeskillingen därför genom avdrag å bidraget.
Utredningen har förordat väsentligt högre bidrag på sätt framgår av den
.sammanfattning som förut lämnats över utredningens förslag (sid. 11—12).
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
Enligt förslaget kan bidrag utgå dels med ett grundbelopp och dels med
tilläggsbelopp. Grundbeloppen äro olika stora med hänsyn till olika kategorier
skogar och bidragstagare samt jämväl i fråga örn olika åtgärder.
Såsom skäl för en bidragstilldelning å 75 procent av kostnaden för betesanläggningar
å skogar under lappmarkslagen, skgddsskogar eller svdrförgngrade
skogar, vilka ägas av andra än bolag eller äro av samfällighets natur,
har utredningen anfört:
Av redogörelsen för de skogsvårdsåtgärder, som enligt utredningens mening
äro erforderliga, torde framgå, att de viktigaste av åtgärderna i arbetsprogrammet
i största omfattning icke kunna komma till utförande, med
mindre skogsmarken betesfredas. Förutsättningen för att så skall kunna
ske är att betesvallar anläggas snabbt och väl. Kostnaderna för dylika
anläggningar bliva ofta mycket betungande för de små hemmansägarna,
bl. a. därför att en förhållandevis stor del av anläggningskostnaden icke
kan utgöras med arbete, nämligen den till ej mindre än 30—50 procent av
hela kostnaden uppgående delen, som avser jordförbättrings- och gödningsmedel,
frö m. m. Utredningen anser att grundbelopp för betesanläggning,
vilket skall tillkomma samtliga av betesförbättringsföretag berörda intressenter
i skogsvårdsoinrådet, vare sig de äro delägare eller icke, bör — oavsett
om därmed avses en permanent betesvall eller en provisorisk anläggning,
som prövas erforderlig med hänsyn till skogsvårdsprogrammets genomförande
— utgå med 75 procent av den totala kostnaden för anläggningen, ersättning
för upplåtelse av mark eller för skada eller intrång däri dock ej
inräknad.
Det lärer ofta kunna förekomma, att delägare i skogsvårdsområde vid
den tidpunkt, då skogsvårdsplan upprättas, påbörjat anläggning av betesvallar
å sin fastighet. I den mån sådan anläggning icke ingår i företag,
vartill statsbidrag i annan ordning beviljats, och vederbörande förrältningsman
finner de vidtagna åtgärderna lämpligen kunna inordnas i betesanläggningsföretag
enligt skogsvårdsplan, bör hinder ej möta att i planen inräkna
åtgärderna med skäliga kostnadsbelopp oaktat den omständigheten,
att de redan utförts. En tidsbegränsning måste likväl stipuleras, och utredningen
finner i detta hänseende lämpligt, att arbeten, som utförts före
den 1 januari 1940, icke må medtagas i kostnadsberäkning enligt skogsvårdsplan.
Utredningen anser den här föreslagna avvikelsen från eljest
vedertagna bidragsvillkor vara starkt påkallad med hänsyn till betydelsen
av ett snabbt uppordnande av betesförhållandena. Ett liknande förfaringssätt
lärer i praktiken tillämpas vid nyodling av mark till kronotorp. Till
undvikande av att arbete nedlägges på olämpliga företag och besvikelse
uppstår hos dem, som företagit sig dylika arbeten, böra skogsvårdsstyrelserna
låta sig angeläget vara att på lämpligt sätt för skogsägarna framhålla,
att anläggningarna måste vara planlagda med sakkunskap, enär vid upprättande
av skogsvårdsplan som kostnad för bidragsberättigat företag kan upptagas
endast det värde, som den utförda betesanläggningen äger för betesfrågans
ordnande inom skogsvårdsområdet.
Beträffande skogsvård såtgärd er na å nu ifrågavarande skogar har utredningen
uppdelat dessa i två grupper med avseende å åtgärdernas natur samt
föreslagit olika stora bidrag för varje grupp. 1 fråga om skälen för denna
uppdelning och de föreslagna bidragens storlek har utredningen uttalat i
huvudsak följande.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
Avvägningen av statsbidraget för skogsvårdsåtgärder synes utredningen
böra ske med särskild hänsyn till den värdestegring av fastigheten,
som förorsakas av åtgärden och som skogsägaren kan tillgodogöra sig.
Skogsvårdsåtgärderna kunna, sedda ur denna synvinkel, uppdelas i två huvudgrupper,
nämligen åtgärder för skogsföryngring, vilka återbära de nedlagda
kostnaderna först efter mycket lång tid, samt beståndsvårdande åtgärder
och skogsutdikning, vilka kunna bliva lönande efter jämförelsevis kort
tid. I fråga om den senare gruppen måste den reservation omedelbart
göras, att utdikning av obevuxen mark såsom varande elt grundförbättringsföretag
på mycket lång sikt rätteligen skulle tillhöra den förra gruppen.
Sådana dikningsföretag lära emellertid, såsom av det föregående torde
ha framgått, mera undantagsvis komma att ingå i skogsvårdsplanernas
program och då i samband med torrläggning av bevuxen mark. Tillämpning
av olika bidragsgrunder för åtgärder, som inom ett och samma företag
knappast kunna åtskiljas, är icke att förorda. Utredningen anser därför, att
all skogsutdikning av praktiska skäl bör föras till den senare gruppen.
Den förstnämnda huvudgruppen av åtgärder, som här betecknas med
grupp 1, omfattar hyggesrensning, markberedning, bränning, sådd, plantering,
hyggesdikning och eventuellt andra åtgärder för att erhålla eller skydda
skogsföryngring, såsom hägnad av skogsodlingsområde eller dylikt. För
nämnda åtgärder är anskaffningen av skogsodlingsmaterial en viktig detalj.
Denna uppgift åligger enligt gällande bestämmelser redan nu skogsvårdsstyrelserna.
Särskilt beträffande lappmarkerna lärer man nödgas räkna
med en avsevärd variation i anskaffningskostnaden beträffande såväl
frö som plantor, varigenom marker i lägen med sämre frötillgång skulle
— oavsett de mera omfattande åtgärder de kunna kräva — bliva hårdare
belastade än andra. För att motverka en sådan effekt, som med hänsyn till
det här ifrågavarande skogsvårdsarbetets ändamål icke vore lämplig, anser
utredningen att understödet till skogsvårdsåtgärderna i första hand bör
lämnas genom kostnadsfritt tillhandahållande av skogsodlingsmaterial.
Enär de företag, som innefatta fullständig skogsodling i någon form, överhuvud
taget äro mera kostsamma än andra åtgärder, erhålles med denna
bidragsform en påtaglig utjämning av de kostnader, som skola stanna på
ägarna av marker, vilka kräva olika kostnader för att bringas i produktivt
skick. Förfaringssättet innebär därjämte en förenkling av administrationen
av bidragsverksamheten.
Den metod, som användes i Norrland då fullständig skogsodling måste
företagas men förhållandena i övrigt ej kunna betecknas som särskilt svårartade,
är sådd. Kostnaden för frö kan i sådana fall genomsnittligt beräknas
uppgå till omkring 15 procent av den totala skogsodlingskostnaden. Det
kostnadsfria tillhandahållandet av erforderligt skogsodlingsmaterial torde
alltså kunna värdesättas till 15 procent av den totaia kostnaden för åtgärden.
Övrig del av understödet bör, liksom beträffande andra åtgärder, utbetalas
kontant. Utredningen föreslår, att grundbeloppet skall inom denna
bidragsgrupp utgå med 75 procent av den totala kostnaden för åtgärden,
kostnader för skogsodlingsmaterial och hägnadstråd icke inräknade. Det
sammanlagda statsunderstödet för fullständig skogsodling kan därvid anses
uppgå till jl5 + “qq • 85 = J 78.75 procent av den totala kostnaden för åtgärden.
Den andra huvudgruppen av skogsvårdsåtgärder, här benämnd grupp 2,
innefattar röjningsgallring i stavaskog, plantskog och ungskog samt skogsutdikning
å mark, som icke samtidigt är föremål för återväxtåtgärder. Ut
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
27
redningen föreslår att grundbeloppet för denna åtgärdsgrupp skall utgå med
65 procent av den totala arbetskostnaden.
För den nu pågående bidragsverksamheten för skogsvårdsarbeten gäller,
att statsbidrag skall beräknas å nettokostnaden för arbetet, sedan värdet av
det virke, som bör avverkas å området, fråndragits. Denna princip måste
enligt utredningens mening uppehållas jämväl för röjningar, som utföras i
den nya verksamheten, för att åstadkomma en skälig begränsning av bidragen
till dylika åtgärder, vilka som bidragsföretag betraktade mången
gång kunna utgöra gränsfall. För att i möjligaste män undvika, att skogsägarna
genom avverkning av avsättningsbart virke före arbetsplanens upprättande
förskaffa sig högre bidrag än som med hänsyn till den å området
befintliga skogen skäligen bör utgå, synes lämpligt att nämnda rotvärde å
skog, som skall avverkas i samband med utförande av skogsvårdsåtgärd,
fastställes redan i skogsvårdsplanen.
Vad angår åtgärder för skogsföryngring är det virkesvärde, som kan fråndragas
kostnaden för åtgärderna, i regel ytterst obetydligt eller helt obefintligt,
försåvitt icke åtgärden avser mark, där slutavverkning ej skett vid
skogsvårdsplanens upprättande. Att i sistnämnda fall genom avdrag av
virkesvärde undandraga åtgärder å dylik mark statsbidrag överensstämmer
emellertid ej med verksamhetens syfte. För övrigt skulle ifrågavarande avdrag
bliva beroende av den tidpunkt, skogsägaren väljer för avverkning av
skogen å området, vilket lär kunna medföra orättvisor. Utredningen anser
på nu anförda grunder att värdet av den skog, som bör avverkas för utförande
av åtgärd för skogsföryngring, ej bör avdragas från kostnaden för
åtgärden. Däremot bör, i förekommande fall, kostnaden, på sätt i det föregående
framhållits, minskas med den kostnad, för vilken markägaren jämlikt
honom åvilande reproduktionsplikt har att svara.
I fråga örn bidrag till skogsvårdsåtgärder må slutligen framhållas att, då
fråga är om hyggesbränning, kostnaden bör vid beräkning av statsbidrag
ökas med kostnad för första-riskförsäkring i samband med bränning.
Statsbidraget till skogsvägar å ifrågavarande skogar har föreslagits till
40 procent av kostnaden. Utredningen har härom anfört:
Statsbidrag till skogsvägar ha tidigare kommit Norrland lill del i mycket
liten omfattning, beroende bl. a. på att bidrag utgått endast för vägar,
som kunnat fylla ett mera stadigvarande transportbehov även under tid, då
vägbanan ej är tjälad. Bidragsprocenten har utgjort 25. Statsbidrag bör
i nu förevarande sammanhang utgå endast för vägar, som äro av betydelse
för virkesavsättningen från en väsentlig del av ett skogsvårdsområde. Genom
detta förbehåll inordnas vägföretagen som ett led i det särskilda iståndsättningsarbete,
varom här är fråga. Utredningen föreslår, att grundbeloppet
med hänsyn härtill skall utgå med 40 procent av den totala kostnaden
för anläggningen, ersättning för upplåtelse av mark eller för skada
eller intrång, som kan förorsakas av företaget, däri ej inräknad.
Såsom motivering för förslaget örn tilläggsbelopp har utredningen framhållit:
De
föreslagna grundbeloppen ha differentierats endast med hänsyn till
arbetenas art. (iivet är emellertid, att de särskilda skogsägarnas ekonomiska
möjligheter alt åtaga sig arbeten äro mycket olika. Enär grundtanken i
den föreslagna verksamheten är, att en serie företag igångsättas inom stora
områden efter en plan, som bestämmes uteslutande av tekniskt rationella
grunder, lii- det för eli framgångsrikt bedrivande av verksamheten nödvändigt,
att alla eller åtminstone de allra flesta av dem, som de planlagda före
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
tagen beröra, skola beredas möjligheter att ansluta sig till desamma. Vid
utformningen av bidragssystemet kunna därför bidrag efter behovsprincipen
icke förbigås.
De grundbelopp, som föreslagits för statsbidragen, äro bl. a. på grund
av en rad särskilda omständigheter, som icke sammanhänga med någon
behovsprövning, så väl tillmätta, att det övervägande antalet hemmansägare
i lappmarkerna böra finna med sin fördel förenligt att ansluta sig till
företagen. En viss möjlighet till anpassning av statsbidraget för de sämst
lottade småbrukarna synes dock böra anordnas. Vid övervägande av denna
fråga har utredningen stannat för den bidragsform, som föreslagits av 1936
års skogsutredning under benämningen premiebidrag, ehuru dessa bidrags
syfte, såsom namnet antyder, delvis är ett annat. Utredningen föreslår sålunda,
att skogsvårdsstyrelsen må kunna efter särskild prövning bevilja den,
som tillerkänts statsbidrag med grundbelopp, ett tilläggsbelopp, under förutsättning,
att bidragstagaren själv brukar den fastighet, för vilken statsbidraget
utgår, samt att han på grund av svag ekonomi är i trängande behov
av bidrag. Tilläggsbelopp bör enligt utredningens mening kunna uppgå till
högst hälften av det belopp, varmed den av skogsvårdsstyrelsen godkända
kostnaden för åtgärden överstiger det för åtgärden som statsbidrag beviljade
grundbeloppet. Ehuru denna bidragsform ej är särskilt lämpad för de väganläggningar,
som här föreslås, och något större behov av tilläggsbelopp
knappast torde föreligga för dylika arbeten, har utredningen dock icke velat
utesluta möjligheten att i särskilt fall tilldela sådant bidragsbelopp även för
väganläggning. Utredningen förutsätter därvid, att det stora flertalet vägföretag
skola kunna genomföras utan att något tilläggsbelopp utgår.
Utredningen har med enskilda skogar i lappmarkerna i bidragshänseende
likställt samfälligheter och allmänningar. Härvid har utredningen såsom
skäl åberopat att delägarna i allmänningarna i de nordligaste länen i
allmänhet ha svag ekonomi.
Ur motiveringen för förslaget att lägre statsbidrag bör utgå för åtgärder å
skogar, som ägas av bolag, må återgivas följande.
I fråga om bidragstilldelning till aktiebolag ansluter sig utredningen principiellt
till den av 1936 års skogsutredning hävdade uppfattningen, att de
grundförbättrande åtgärder, varom här är fråga, äro av den betydelse och
natur, att de böra kunna befrämjas med allmänna medel oberoende av vem
som är ägare till marken. Vad beträffar den nu föreslagna verksamheten
talar för bidragstilldelning till bolag även den särskilda omständigheten, att
skogsvårdsprogrammet bygger på gemensam, samtidig uppslutning omkring
programmet av samtliga eller åtminstone det stora flertalet ägare till skogsfastigheter
inom ett geografiskt sammanhängande område. Därest man av
bolagen som skogsägare fordrar en lojal anslutning till den brett upplagda,
skogsvårdande verksamheten, synas bolagen kunna göra anspråk på bi
dragstilldelning med belopp, som kan befinnas skäligt. För att stimulera de
skogsägande bolagen till deltagande i här ifrågavarande skogs vårdsarbete
synas bidragen dock icke behöva uppgå till samma belopp som för de enskilda
skogsägarna. Bolagens möjligheter att utan statsunderstöd taga vård
örn sina skogar måste i allmänhet anses vara större än hemmansägarnas,
samtidigt som förutsättningarna för dem att tillgodogöra sig den av skogsvårdsåtgärderna
förorsakade värdestegringen å skogarna äro gynnsammare.
Utredningen finner med hänsyn till nu anförda förhållanden skäligt, att bolag
tilldelas grundbidrag med 60 procent för belesanläggning och för skogs
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 190. 29
vårdsåtgärd tillhörande grupp 1 samt med 50 procent för skogsvårdsåtgärd
tillhörande grupp 2.
Vad beträffar väganläggningar, i vilka som regel ett stort antal sakägare,
tillhörande skilda ägarekategorier, deltaga, synas praktiska skäl, som tala
för tillämpning av enhetliga bidragssatser, böra bliva utslagsgivande. Utredningen
föreslår därför, att aktiebolag må tilldelas bidrag till väganläggning
med samma belopp som enskild hemmansägare eller 40 procent.
Utredningen har framhållit, att understundom vissa skogsbefrämjande åtgärder,
som företagas inom ett skogsvårdsområde, även beröra skogsmark
vars ägare icke är delägare i skogsvårdsområdet. Utredningen anser, att i
vissa fall statsbidrag även böra utgå till ägarna av dylik mark. Härom har
utredningen anfört:
De åtgärder, som komma till utförande efter det kontrakt slutits rörande
skogsvårdsplan, måste stundom sträcka sig över gränserna för markområden,
som tillhöra delägarna. Så blir förhållandet, när ett skogsföryngringseller
dikningsföretag är beläget i utkanten av skogsvårdsområdet och berör
hemman utom området. Men det kan också inträffa, att ett dylikt företag
når in över mark inom skogsvårdsområdet, vars ägare ej är delägare i området.
Utförandet av åtgärden grundar sig på lagbestämmelser av tvingande
natur. I det förra fallet synes skäligt, att markägaren tillerkännes statsbidrag,
vilket med hänsyn till de grunder, som gälla för nu utgående skogsvårdsanslag,
bör utgöra högst 50 procent av kostnaden, beräknad på sätt föreslagits
för den nya verksamheten. I det senare fallet lär förfaringssättet
bliva beroende av flera omständigheter, i första rummet åtgärdens natur. De
åtgärder, som böra komma till utförande å inom skogsvårdsområde belägen
mark, vars ägare ej önskat deltaga i skogsvårdsverksamheten för området,
äro — bortsett från betesanläggning, som eventuellt må utföras av betesrättsinnehavare
— dikning och hyggesbränning. För dikningsarbeten synes som
regel bidrag böra utgå med högst 50 procent av kostnaden, beräknad på
sätt nyss sagts, enär skyldigheten att utföra dikning grundar sig huvudsakligen
på annan fastighets intresse av att åtgärden utföres. I fråga om
hyggesbränning och i samband därmed föreslagna reproduktionsåtgärder
bliva förhållandena annorlunda. Föreligger reproduktionsskyldighet, som
innefattar den ifrågavarande åtgärden, förutsätter tilldelning av statsbidrag
att markägaren befrias från sagda skyldighet att hålla den egna fastighetens
skogsmark i produktion. Det är mycket tvivelaktigt om sådan befrielse nu
bör lämnas, sedan markägaren avböjt dylik, då den erbjöds honom i samband
med deltagande i den gemensamma skogsvårdsverksamheten. Är så
icke fallet bör emellertid statsbidrag kunna utgå för ändamålet efter samma
regler, som ovan föreslagits beträffande mark utom skogsvårdsområde. Bidrag
bör emellertid tilldelas endast då särskilda skäl kunna anföras härför
och med belopp, som prövas av skogsvårdsstyrelsen från fall till fall.
Utredningen har, såsom framgår av vad förut anförts (sid. 11—12), förordat
lägre statsbidrag till övriga skogar i de fura nordligaste länen. Rörande
statsbidragens storlek till åtgärder å dessa skogar har utredningen anfört:
De
motiv, som förut framlagts för understödjande av skogsvårdsarbeten i
lappmarkerna med statsbidrag, äro till stora delar tillämpliga för de områden,
varom här är fråga. Detta gäller i främsta rummet vad utredningen anfört
därom, att till de norrländska skogsmarkerna icke åtcrburits vad som är
oundgängligt för deras fortsatta, fulla produktion. Även de flesta av de skäl,
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
som i övrigt ansetts tala för statsunderstöd för skogsvårdsåtgärder å lappmarksskogama,
kunna åberopas för stödverksamhet inom andra delar av
övre Norrland, ehuru de för dessa områden icke äga samma starka bärkraft.
Dock har staten icke — såsom beträffande lappmarksskogarna — genom
förmynderskap påtagit sig samma ansvar för ifrågavarande skogsmarkers
vidmakthållande. Såväl med hänsyn härtill som till den omständigheten,
att nämnda skogsmarker i stort sett erbjuda bättre betingelser för skogsproduktion,
varigenom åtgärderna i och för sig bliva mera ekonomiskt bärande,
måste de statliga bidragen tillmätas efter andra grunder än i lappmarkerna.
Utredningens förslag till ändringar i lagen om ägofred.
Såsom förut framhållits har utredningen ansett, att en förutsättning för
ali kunna effektivt genomföra det föreslagna skogsvårdsprogrammet vore,
att skogsbetet upphörde å skogsvårdsområdena. I syfte att nå detta önskemål
har utredningen föreslagit, att i 12 § i lagen den 2 juni 1933 om ägofred
upptoges ett stadgande, varigenom ägofredslagens bestämmelser örn betesreglering
kunde göras tillämpliga i fråga om skogsvårdsområdena. Utredningen
har därjämte förordat, att i 11 § i ägofredslagen infördes ett uttryckligt
förbud för get- och fårbete å skogsmark, å vilken gemensamhetsbete förekomme.
Enligt utredningens förslag bör i 11 § av ägofredslagen jämväl
företagas den ändringen, att det skall ankomma på Kungl. Maj:t att på eget
initiativ efter hörande av landsting och hushållningssällskap förordna om
betesförbud även för andra hemdjur än getter och får å ohägnad mark, som
är upplåten till gemensamt bete. För närvarande kan initiativ till betesförbud
endast tagas av landsting och hushållningssällskap. Innan jag
närmare ingår på utredningens förslag, torde jag få lämna en närmare
redogörelse för nu enligt ägofredslagen gällande bestämmelser i ämnet.
Ägare av hemdjur äro principiellt skyldiga att hålla sådan vård örn djuren,
att dessa ej olovligen inkomma på annans ägor. Vårdnadsplikten är dock
ej det enda skyddsmedel för ägorna, som lagen känner. Stängselskyldighet
gäller i viss omfattning och utgör en grannfastigheter åvilande förpliktelse.
Såsom förutsättningar för denna skyldighet uppställer lagen, att endera
grannfastighetens ägor nyttjas till bete för hemdjur samt att djuren finnas
tjänligast genom stängsel kunna hållas från angränsande ägor å den andra
fastigheten. Äro dessa förutsättningar för handen, skall stängselskyldighet
regelrätt föreligga, oavsett huruvida de mötande ägorna bestå av in- eller
utägor. Envar av grannarna äger stängselvitsord.
Stängselskyldigheten fördelas mellan grannfastigheter med hänsyn till behovet
av stängsel för avhållande av hemdjur från endera fastighetens mark.
Föranledes skyldigheten av att betning förekommer endast å ena sidan, skall
denna sida taga del i stängslet med tre fjärdedelar och grannen blott med en
fjärdedel. I annat fall skall vardera taga lika lott. Nyttjas de mötande ägorna
till gemensamt bete, innebär nämnda bestämmelse att, där båda sidorna del
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
31
taga i det gemensamma betet eller ock ingendera sidan gör detta, vardera
skall taga lika lott i stängslet. Deltager däremot blott den ena sidan i det gemensamma
betet, skall denna svara för tre fjärdedelar och den andra för en
fjärdedel. Nu angivna bestämmelser om stängselskyldighet gälla ej ovillkorligt
utan äro i vissa fall underkastade inskränkningar.
Lagen medgiver principiellt rätt till gemensamt bete å ohägnade skogseld
utmarken Ifrågavarande betesrätt är emellertid underkastad flera inskränkningar.
I fråga om betesrättens förutsättningar gäller, att rätt till gemensamt
bete å ohägnade skogs- eller utmarker äger rum allenast där stängsel
mellan markerna ej fanns den 1 januari 1933. Vidare avser betesrätten
blott större hemdjur, d. v. s. hästar och nötkreatur (10 §). Inom län eller
länsdel, med avseende varå Kungl. Maj:t föreskrivit, att stängsel skall freda
jämväl mot mindre hemdjur, skall dock betesrätten avse även sådana mindre
hemdjur, som Kungl. Maj:ts föreskrift angår. Enär genom kungörelse den
21 december 1933, nr 668, föreskrift utfärdats, att stängsel skall i Västernorrlands
och Jämtlands län freda jämväl mot får och getter, avser den gemensamma
betesrätten i dessa län även sådana betesdjur. Slutligen har viss
begränsning genomförts i fråga om det antal hemdjur, som må utsläppas å
gemensam betesmark. Från fastighet, vartill hör del i sådan mark eller på
grund av servitut betesrätt därå, må ej släppas flera hemdjur på betesmarken
än som skäligen kunna vinterfödas å fastigheten. Kungl. Majit äger
befogenhet att, där sådant prövas erforderligt för skogsåterväxtens skyddande
inom visst län eller viss del av län, på framställning av vederbörande
landsting och hushållningssällskap helt eller delvis förbjuda rätten till bete
å gemensam betesmark.
Efter förordnande av Kungl. Majit, som må meddelas blott på framställning
av vederbörande landsting och hushållningssällskap, kunna i lagen införda
bestämmelser om betesreglering bliva tillämpliga för visst län eller viss
del av län. Sådant förordnande, som hittills utfärdats endast för två län (för
Uppsala län jämlikt kungörelse den 2 mars 1934, nr 36, och Östergötlands
län jämlikt kungörelse den 16 januari 1935, nr 3), innebär, att skogs- eller
utmark, som den 1 januari 1933 var upplåten till gemensamt bete, kan fredas
mot främmande betesdjur genom betesreglering i stället för genom stängselvitsord.
Inom län eller länsdel, där sådant förordnande, varom nu nämnts,
gäller, kan sålunda stängsel mellan ägor i skogsmarker icke påfordras.
Betesreglering kan enligt lagen ske på två sätt. Det ena innebär, att beträffande
regleringsområdet betningen för varje fastighet, som äger del i
detta eller på grund av servitut betesrätt därå, begränsas till fastighetens
egen mark eller, där fråga är om servitut, den fastighets mark, som besväras
av servitutet. En dylik begränsning må genomföras endast så framt
nödig betesmark för vederbörande fastighet kan anordnas å fastighetens
eller, vid servitut, den tjänande fastighetens område utan oskälig kostnad
eller olägenhet för fastighetens brukande. Det andra tillvägagångssättet åsyftar,
att betningen för berörda fastigheter begränsas till särskild å området upplåten
betesmark utanför fastigheten eller, vid servitut, den tjänande fastig
-
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 190.
heten. Denna utväg, varigenom fastighet tvångsvis tillägges betesrätt å annan
fastighets område, må anlitas, om förutsättningarna för användande av den
förra metoden ej äro förhanden, men betesbehovet för vederbörande fastighet
lämpligen kan tillgodoses genom sådan upplåtelse av betesmark, som
nyss sagts.
Betesreglering må företagas allenast på yrkande av delägare i den ohägnade
mark, varom fråga är. Ägare till fastighet, som på grund av servitut äger
betesrätt å dylik mark, är utesluten från rätten att påkalla reglering. Betesreglering
medför den verkan, att å mark, för vilken regleringen trätt i tilllämpning,
rätt till gemensamt bete ej vidare äger rum för de fastigheter, vartill
hör del i marken eller på grund av servitut betesrätt därå. Ej heller må
efter sagda tidpunkt något område av marken nyttjas till bete för sådan
fastighet, med mindre erforderlig hägnad hålles omkring detta. Lagen förutsätter,
att vid betesreglering bestämmes viss tid, då regleringen skall träda
i tillämpning.
Vid betesreglering må i visst fall upplåtelse av betesmark ske jämväl till
förmån för fastighet, vartill ej hör del i regleringsområdet eller på grund av
servitut betesrätt därå (19 §). Såsom villkor härför gäller, att regleringsområdet
före den 1 januari 1933 enligt rådande sedvana i orten stadigvarande
nyttjades till bete för sådan fastighet, att å fastigheten skäligen kan vinterfödas
minst ett större hemdjur samt att det tillika befinnes, att nödig betesmark
ej kan anordnas å fastigheten utan oskälig kostnad eller olägenhet för
dess brukande men att fastighetens betesbehov kan — sedan erforderliga
betesmarksupplåtelser skett till förmån för de fastigheter, vartill hör del i
regleringsområdet eller på grund av servitut betesrätt därå — lämpligen tillgodoses
genom upplåtelse av betesmark å området. Äro dessa villkor uppfyllda,
skall vid regleringen från fastighet, varå betesmark är att tillgå, upplåtas
vad för ändamålet erfordras. Fastighet, för vilken behovet av betesmark
prövas vara större än för annan, skall äga företräde till erhållande av
sådan upplåtelse.
Vid upplåtelse av betesmark skall tillses, att sådan mark tages i anspråk,
som med hänsyn till beskaffenhet och läge är därtill mest lämpad, samt att
olägenhet ej därigenom tillskyndas brukandet av den fastighet, varå betesmarken
upplåtes. Åsämjas ägarna till två eller flera fastigheter, att betesmark
upplåtes gemensamt för fastigheterna, och finnes sådant lämpligt, må
det ske. Betesmark skall av den fastighet, för vilken den upplåtits, hållas
inhägnad samt, i den mån det kan ske utan oskälig kostnad, anordnas för
betesbruk och därefter bibehållas i ett för sådant bruk ordnat skick. För
upplåtelsen så ock för skada och intrång, som föranledes av betesmarkens
inhägnande och anordnande för betesbruk, skall ersättning gäldas av ägaren
till den fastighet, för vilken marken upplåtits.
Gränsar regleringsområde intill skogs- eller utmark, som var ohägnad den
1 januari 1933, och äger betning å denna mark rum, skall — förutsatt att
nämnda mark är belägen inom län eller länsdel, där bestämmelserna om
betesreglering äga tillämpning — stängsel hållas mellan marken och regie
-
Kungl. Mattts proposition nr 190.
33
ringsområdet, om sådant yrkas för någon av de fastigheter, vartill hör del
i området. I stängslet skola de i regleringsområdet delägande fastigheterna
taga lott med en fjärdedel och de fastigheter, för vilka området och marken
nyttjas till gemensamt bete, nied tre fjärdedelar. Inom vardera fastighetsgruppen
skall stängselskyldigheten fördelas efter varje fastighets nytta av
stängslet. Gränsar regleringsområde intill län eller länsdel, där bestämmelserna
om betesreglering ej äga giltighet, skola i fråga om hållande av stängsel
i gränsen de allmänna reglerna örn stängselskyldighet ha tillämpning.
Utgöras de mötande ägorna å ömse sidor av skogs- eller utmark, och nyttjas
ägorna till gemensamt bete för andra fastigheter än dem, som betesregleringen
avser, skall dock rätt att fordra stängsel i gränsen tillkomma, förutom
grannfastigheterna, envar av de fastigheter, som jämte den av betesregleringen
berörda grannfastigheten äga del i regleringsområdet.
Frågor örn stängselskyldighet eller betesreglering skola prövas vid syneförrättning,
där ej förening rörande dylika frågor träffas mellan vederbörande
sakägare. Har sådan förening upprättats i enlighet med i lagen stadgade
grunder (§ 36), äger envar, som deltagit i föreningen, låta intaga den
i domboken. Sedan äger föreningen giltighet mot framtida ägare eller innehavare
av fastigheterna.
Förening att stängsel ej skall hållas mellan angränsande ägor, oaktat stängsel
enligt lagen kunnat äskas, kan även träffas (§ 37). I sådan förening böra
upptagas villkor beträffande vården av hemdjur. Därvid må överenskommas,
att gemensamt bete ej skall äga rum å sådan ohägnad skogs- eller utmark,
där rätt till sådant bete eljest skolat äga tillämpning. Förening, som
här avses, äger ej giltighet utöver tio år, sedan den blivit intagen i domboken.
Beträffande möjligheten att söka utan lagändring förhindra det gemensamma
betet å skogsmark har utredningen anfört:
Under medverkan av en beteskonsulent upprättas mellan samtliga delägare
i skogsvårdsområde skriftliga föreningar enligt 37 § ägofredslagen, innebärande,
att stängsel ej skall hållas mellan ägorna samt att gemensamt
bete ej skall äga rum å skogs- och utmarken. Föreningen intages i domboken,
varefter den är giltig i 10 år. Frågor om avstående från skogsbetning
å egen fastighet, örn inhägnande av betesmark samt om upplåtelse av betesmark
från en fastighet till en annan regleras genom privata överenskommelser.
överenskommelse i sistnämnda fråga kan intecknas, men i övrigt gälla
dylika överenskommelser icke mot ny ägare, ehuru det är möjligt att anlita
utvägen att tillförbinda ägare att vid försäljning av fastigheten i sin ordning
i köpekontraktet tillförbinda köparen att respektera överenskommelsen vid
äventyr att erhållna statsbidrag, förrättningskostnader m. m. få återbetalas.
Betesservitut kunna utbrytas eller avlösas. Dylika förfaranden möta emellertid
på grund av servitutens omfattning i Norrland ofta stora svårigheter.
Sedvanebetningen måste upphöra och beivras, om den fortsätter.
Man kan knappast räkna med, att skogsägarna skola kunna på ändamålsenligt
och rättvist sätt frivilligt lösa ut sedvanebetarna ur gemenskapen genom
att erbjuda dem annan betesmark. Det är enligt utredningens mening
uppenbart att, örn staten skall, på sätt utredningen förordat, bidraga med
ansenliga belopp till kostnader för skogsvårdsåtgärder å enskilda skogar,
väsentligt starkare garantier än de här förut angivna måste lämnas för att
Bihang till riksdagens protokoll 1910. 1 sami. Nr 190. 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 190-
åtgärderna icke äventyras genom betning. Utredningen vill särskilt understryka,
att 1932 års skogsvårdslag för lappmarken — i motsats till 1923
års skogsvårdslag -— är utan verkan i fråga om skada genom skogsbete i de
fall, då reproduktionsplikt på grund av avverkning icke föreligger. Enligt
förstnämnda lag kunna nämligen betesskador å föryngring icke primärt föranleda
reproduktionsskyldighet.
En enligt ägofredslagen genomförd betesreglering erbjuder väsentligt större
möjligheter att trygga skogsåterväxten och förhindra betesskador å skogen
i övrigt. Genom en dylik reglering upphör nämligen geinensamhetsbetet för
all framtid. Betning får ske endast inom hägnat område, en inskränkning
av betesrätten, som visserligen ej är liktydig med förbud för skogsbetning
men som — i förening med lämpliga villkor beträffande skötsel av skogsodlade
marker — i praktiken förhindrar skogsbetets utnyttjande. Fastighet, som
saknar lämplig betesmark, kan tilldelas sådan från grannfastighet, därvid
upplåtelse av viss betesmark till gemensamhetsbete för dessa fastigheter även
kan ske. Servitutsrätt kan bringas att upphöra genom anvisning av betesmark,
och slutligen kunna de, som på grund av sedvänja bedriva bete å gemensam
betesmark, genom att erhålla särskilt betesområde i viss omfattning
bliva kompenserade för förlusten av betet.
Utredningen har med hänsyn till det anförda ansett sig böra föreslå, att i
samband med den organisation av skogsvårdsarbetet inom vissa områden,
som utredningen förordat, betesreglering införes för dessa områden. Därest
det stora flertalet skogsägare inom ett skogsvårdsområde genom att sluta
kontrakt om skogsvårdsplan, som förutsatte avlysning av skogsbete, förklarat
sig villiga att avstå från skogsbetningen, anser utredningen hinder rimligtvis
icke böra möta mot användning av det av statsmakterna redan stadfästa
förfarandet för dylik reglering, vilket därtill prövats och befunnits lämpligt.
Utredningen har därför föreslagit, att till 12 § ägofredslagen skulle fogas en
bestämmelse av innehåll att, därest någon av skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens län slutit
kontrakt med ägare eller innehavare av skogsmark örn utförande av åtgärder
enligt skogsvårdsplan, Kungl. Majit skulle få på framställning av skogsvårdsstyrelsen
förordna, att betesreglering finge äga rum inom skogsvårdsområdet
på sätt och under villkor, som i 13—19 §§ ägofredslagen stadgades.
I fråga om tillämpningen av bestämmelserna om betesreglering har utredningen
framhållit, att betesregleringen givetvis kunde genomföras medelst förening
enligt 36 § ägofredslagen i de fall, då samtliga delägare i skogsvårdsområdet
vore eniga om åtgärden. Utredningen har icke desto mindre funnit
synnerligen önskvärt, att betesreglering enligt skogsvårdsplan, som i regel
vore en grundläggande åtgärd för skogsvårdsarbetet, vunne större stadga genom
att handläggas vid syneförrättning. Det vore därvid enligt utredningens
mening lämpligt, att den beteskonsulent, som enligt förordnande av
skogsvårdsstyrelse upprättade förslag beträffande de åtgärder för betesförbättring,
vilka inginge i skogsvårdsplan, jämväl fungerade som förrättningsman
vid syneförrättningen. Erfarenheten hade visat, att handläggningen av
betesreglering förlöpte väsentligt lättare under formen av syneförrättning än
under fria överläggningar mellan intressenterna. Kostnaderna för förfarandet
torde snarast bliva lägre i det förra fallet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 190.
35
Såsom motivering för det förordade förbudet för get- och fårbete å geinensamhetsbetena
har utredningen anfört bland annat:
Betning av getter och får är i särskild grad ödeläggande för skogsåterväxt
och plantskog. I den mån skogshetet kan bringas att upphöra genom betesreglering
inom skogsvårdsområden, försvinner denna olägenhet. Betning av
getter och får i skog är emellertid överhuvud taget så oförenlig med skogsvård,
att en allmän reglering av denna betesform enligt utredningens mening
icke längre får uppskjutas. Getbetningens skadlighet har påtalats av
skogsmännen sedan mer än sextio år. Statsmakterna lia insett dess vådor och
vidtagit åtgärder för dess inskränkande. De givna föreskrifterna lia emellertid
av olika anledningar icke fått den verkan lagstiftarna avsett. Utredningen
har på grund härav ansett nödvändigt att upptaga denna betesfråga till
särskilt övervägande.
I detta sammanhang har utredningen emellertid framhållit, att get- och
fårbetningen i skogen under senare år avsevärt avtagit. Även de mindre
jordbrukarna i skogs- och fjällbygden lia i stor utsträckning funnit ur jordbrukssynpunkt
förmånligt att hålla en eller flera kor i stället för getter.
Det förekommer numera endast undantagsvis att vid en lägenhet hålles endast
getter. Geten är icke längre »den fattiges ko». I rätt stor omfattning
har getskötseln i Norrland blivit icke en husbehovsförsörjning utan en näringsgren,
grundad på produktion och försäljning av getost, en i och för
sig vällovlig näring, som dock icke bör utövas på skogsbrukets bekostnad.
Utredningen har flerstädes i de övre skogsbygderna hos småbrukare mött
den uppfattningen, att getbetning i skog borde fullständigt förbjudas.
Frågan örn fårbetning ligger annorlunda till. Fåret är ur jordbruksekonomisk
synpunkt ett betydligt värdefullare husdjur än geten, varför jordbrukets
försörjningsintressen här fordra större hänsyn. Då vidare fårhetningens
skadegörelse å skog, ehuru betydande, icke är så svår som getbetningens,
kan den praktiska tillämpningen av de regleringsföreskrifter, som
finnas erforderliga, ske efter andra grunder beträffande får än beträffande
getter. Utredningen vill dock understryka, att även skadorna av fårbetningen
äro så påtagliga, att bönderna på sina håll i Västerbottens län sökt överenskomma
att fåren icke längre skola hållas å bete på skogsmarken.
Minskningen av get- och fårstammarna i landet under de senaste 20 åren
är mycket kraftig. Inom de fyra nordligaste länen sjönk antalet getter och
får från år 1919 till år 1932 med 55 respektive 63 procent. I södra delarna
av landet var minskningen under samma tid ännu större, och för hela riket
utgjorde den för getter 62 procent och för får 70 procent. Sedan år 1932
torde, att döma av de uppgifter från 1937 års jordbruksräkning, som hittills
föreligga, antalet getter och får lia ytterligare kraftigt nedgått. I Västernorrlands
län var antalet får år 1937 endast hälften av antalet samma husdjur
år 1932. Tidpunkten för reglering av dessa betesfrågor är därför gynnsam.
Under nuvarande betesformer anställa getter och får alltjämt en mycket
stor skadegörelse ä återväxt och skog, som icke kan anses försvarlig.
I trakter, där betning av getter och får å utmarkerna icke är ur försörjningssynpunkt
ofrånkomlig eller ur skogsvårdssynpunkt av mindre betydelse, .såsom
inom en del områden i fjällens närhet, bör ifrågavarande betning definitivt
avlysas.
I vissa trakter, särskilt i Västerbottens län, bedrives för närvarande en
livlig propaganda för fåravel. Det är sannolikt, att den fortskridande nedgången
av fårstammen i Norrland kommer att hejdas eller förbytas i stegring
av djurantalet. Även med hänsyn härtill är tidpunkten för lösande av betesfrågan
lämplig. Fn intensifiering av fåraveln förutsätter givetvis, att betes
-
36
Kunni. Maj.ts proposition nr 190.
förhållandena ordnas på sätt, som ur näringens egen synpunkt är tillfredsställande.
Utredningen har sig bekant, att ortsmyndigheterna i Västerbottens
län vidtagit åtgärd i sådant syfte, bl. a. genom att ordna transporter av får
till fjällbeten. I Västernorrlands län inrättas get- och fårbeten med verksamt
understöd av medel från en enskild donationsfond. I övrigt finnas för
samma ändamål statliga bidrag tillgängliga för hela riket från anslaget till
förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m. Enligt beslut av 1939 års
riksdag bliva de grunder, jämlikt vilka bidrag från den 1 januari 1940 skola
utgå, väsentligt förmånligare än förut och bättre anpassade för betesformer,
som kunna lämpa sig för getter och får.
Utredningen har vidare uttalat, att de nuvarande bestämmelserna i 10
och 11 §§ ägofredslagen icke äro tillfyllest för att på ett effektivt sätt förhindra
get- och fårbetet. Utredningen har därför föreslagit, att rätt till bete
för getter och får å ohägnad mark, som är upplåten till gemensamt bete,
förbjudes. Utredningen har dock ansett lämpligt, att Kungl. Maj:t tillägges
befogenhet att efter framställning av vederbörande landsting och hushållningssällskap
medgiva undantag från förbudet i den mån sådant för visst
län eller viss del av län finnes erforderligt. Utredningen har föreslagit, att
bestämmelserna utformades så att ett nytt stycke av i huvudsak nämnda
innehåll upptoges i 11 § ägofredslagen. Bestämmelserna i 10 § andra stycket
i lagen bär utredningen ansett vid genomförandet av det generella förbudet
kunna bortfalla. Enligt utredningens mening böra de nya bestämmelserna
icke träda i kraft förrän två år efter deras utfärdande med hänsyn till önskvärdheten
att bereda djurägarna tillfälle att anpassa sin kreatursskötsel till
de nya betesförhållandena.
Utredningen har förklarat sig icke vara beredd att närmare angiva de områden,
där dispens från ifrågavarande förbud bör medgivas för betning av
får eller av getter och får. Utredningen har emellertid ansett det tänkbart,
att i Norrbottens och Västerbottens län dispens bör medgivas i fråga örn
betning av getter och får inom vissa områden ovan odlingsgräns^!. I Jämtlands
län torde sådan dispens böra gälla skyddsskogarna och vissa andra
områden i fjälltrakterna. Kanske torde förbudsföreskriften icke heller böra
vinna tillämpning inom vissa andra delar av landet, åtminstone vad anginge
betning av får.
I fråga om tillgodoseende av vissa djurägares behov av bete har utredningen
anfört:
De betesanläggningar, som skola planläggas i skogsvårdsplan för skogsvårdsområde,
där betet i skogen skall upphöra, lia till ändamål att lämna
bete åt alla djur, för vilka bete skäligen kunnat påräknas å den gemensamma
betesmarken. Betesanläggningar skola sålunda utföras för de i skogsvårdsområdet
ingående fastigheterna ävensom å de särskilda betesområden,
som vid betesreglering upplåtas till förmån för fastigheter, som innehava
betesservitut inom området eller för sådana i 19 § ägofredslagen avsedda fastigheter,
som på grund av sedvänja nyttjat bete å ifrågavarande skogsmark.
Utredningen anser, att vid planläggning av betesvallar hänsyn därjämte bör
i viss utsträckning tagas till djurägare, som nyttjat skogsbetet men enligt
ägofredslagen icke kunna tilldelas särskild betesmark vid betesreglering, och
får därom anföra följande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 190.
37
I sitt anförande vid remissen till lagrådet av förslaget till lag om ägofred
Ilar vederbörande departementschef närmare behandlat frågan örn de betesintressen,
som icke grunda sig på äganderätt eller servitutsrätt. Departementschefen
har därvid beträffande den då föreslagna och av riksdagen
sedermera antagna 19 § ägofredslagen uttalat, att i de fall, då djurägare, som
nyttjat gemensam betesmark utan att därtill äga laglig rätt, icke innehade
fastighet, varå djuren kunde vinterfödas, boskapsskötseln oftast bedreves
såsom ren binäring, vilken, då djurägaren i allmänhet saknade möjlighet att
under vintern bereda djuren tillräcklig och ändamålsenlig utfodring, lämnade
en mycket svag avkastning och ej sällan medförde, att djuren vanvårdades.
Utredningen, som ej funnit anledning föreslå någon ändring i lagens avfattning
rörande denna fråga, håller emellertid före, alt fall kunna inträffa,
då det måste anses obilligt att beröva sådan djurägare, som enligt nämnda
paragraf i ägofredslagen vid betesreglering ej kan tilldelas särskild betesmark
inom regleringsområdet, varje möjlighet att där beta sina djur. På
grund härav förutsätter utredningen, att vid upprättande av skogsvårdsplan
undersökes, huruvida någon eller några av de djurägare, som här avses,
böra beredas mer eller mindre tillfälliga betesmöjligheter inom området.
Är så fallet, bör, efter överenskommelse med en eller flera av betesrättsinnehavarna
inom området, de för dessa avsedda betesanläggningarna, som
skola utföras med statsbidrag, i skälig grad utökas under villkor, att de åt
ifrågavarande djurägare upplåta viss betesrätt å anläggningarna. Det torde
få ankomma på skogsvårdsföreningen att ordna de härav föranledda, ekonomiska
uppgörelserna mellan den, som sålunda upplåter bete, djurägaren
och eventuellt också medlemmarna i föreningen.
Skyddsåtgärder vid hyggesbränning.
Såsom framgår av vad förut anförts har bland de åtgärder för skogsfors
yngring, som enligt utredningens förslag böra komma till användning, upptagits
även hyggesbränning. Denna åtgärd bär av utredningen beräknats
under den tjuguåriga skogsvårdsperioden bliva erforderlig å icke mindre än
89,000 hektar skogsmark eller omkring 4,500 hektar årligen.
I sitt betänkande har utredningen även upptagit till behandling frågan
på vad sätt ersättning borde utgå i händelse skada skulle uppstå till följd av
hyggesbränning. Utredningen har därvid förordat, att försäkring för sådan
skada borde tagas av skogsvårdsstyrelsen för vederbörande markägares räkning.
Enligt utredningens förslag borde såsom villkor för åtnjutande av
statsbidrag föreskrivas, att skogsägare skulle i kontraktet lämna skogsvårdsstyrelsen
i uppdrag att för hans räkning teckna sådan försäkring samt
gälda därför utgående premier med ägaren tillkommande statsbidrag. Vid
kostnadsberäkningen för föryngringsåtgärd, i vilken hyggesbränning inginge,
skulle dessa försäkringspremier upptagas bland kostnaderna.
Såsom skäl för nu berörda förslag har anförts bland annat:
Genomförandet av skogsvårdsprogrammet förutsätter en frivillig medverkan
av skogsägarna. I regel kunna de icke åläggas att utföra de hyggesbränningar,
som skola upptagas i skogsvårdsplanerna. Vid sådant förhållande är
det för skogsvårdsverksamhetens bedrivande synnerligen angeläget, att skogs
-
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
ägarna icke genom deltagande i verksamheten påtaga sig risker för skadegörelse
å egen skog eller utsätta sig för skadeståndskrav från annan skogsägare.
Dessa utsikter lia för närvarande avskräckt skogsägarna från att utföra
bränning å sina marker och därigenom hämmat skossvårdsarbetet i lappmarkerna.
Utredningen finner på grund härav nödvändigt, att de skador, vilka
kunna förorsakas genom att elden kommer lös vid hyggeshränning, regleras
antingen genom försäkringsavtal med enskilda bolag eller ersättas av statsverket.
Likaså bör ansvaret för gäldandet av det skadestånd, som skogsvårdsstyrelsen
eller av styrelsen för arbetet utsedd förman kan bliva skyldig
att utgiva på grund av alt den sistnämnde visas ha genom försumlighet vållat
skadan, i första hand övertagas av antingen försäkringsbolag eller staten.
I frågan huruvida enskild försäkring eller statsgaranti för skada borde ifrågakomma
har utredningen, som stannat för enskild försäkring, anfört i huvudsak
följande.
Vid valet mellan enskilt försäkringsskydd eller statsgaranti har man att
taga hänsyn såväl till principiella skäl som till de praktiska möjligheterna att
lösa frågan på ett betryggande och ändamålsenligt sätt. I förstnämnda avseende
talar för försäkringens ordnande på enskild väg främst det förhållandet,
att hyggesbränningen är avsedd att utföras som ett skogsägarens företag. Det
torde därför böra ankomma på denne att sörja för att icke han själv eller annan
lider skada av företaget. Den omständigheten, att ledningen av arbetet genom
avtal mellan skogsägaren och skogsvårdsstyrelsen anförtros åt sakkunnig
personal, kan visserligen medföra ändring beträffande den direkta ansvarsskyldigheten
för skador, som visas ha vållats genom försumlighet, men
inverkar icke på åtgärdens principiella innebörd. Till förmån för att staten
ikläder sig ansvarighet för uppkommande skador, talar emellertid, att skogsägarna
jämlikt gällande lagstiftning i viss utsträckning kunna bliva ålagda
att utföra hyggeshränning. Det lär i sådant fall kunna göras gällande att
tvångsförfarandet hör kompletteras med ett skydd mot de risker, åtgärdens
utförande onekligen medför.
Med avseende på de olika försäkringsformernas praktiska lämplighet för
ifrågavarande ändamål må följande anföras. Den skada, som kan väntas
uppstå, blir av tidigare erfarenheter att döma i de allra flesta fall av rätt
obetydlig omfattning. Ofta torde den komma att inskränka sig till mindre
skador å markägarens egen skog. Det torde därför enligt utredningens mening
vara uppenbart, att de enskilda försäkringsbolag, vilka hava en för
reglering av dylika skador uppbyggd organisation tili sitt förfogande och
därjämte äga möjligheter alt verkställa en friare prövning av uppkommande
skadeståndskrav, kunna reglera sådana mindre ersättningsfrågor väsentligt
smidigare än staten. Därest statlig garanti för skador av ifrågavarande
slag införes, uppkommer även frågan, huruvida staten skall ersätta skador,
som uppkomma å sådan egendom, som den skadelidande själv försäkrat i
enskilda försäkringsbolag. Av nu nämnda skäl har utredningen ansett, att
ersättning med statsmedel för sådana skador, vilka uppkommit genom ren
olyckshändelse, bör ifrågakomma endast för det fall, alt ett tillräckligt effektivt
och billigt försäkringsskydd icke kan ordnas genom enskilda försäkringsgivare.
Är det åter fråga örn skada, som genom försumlighet vållats av den för
bränningen ansvarige förmannen, torde en form för statligt ersättningsförfarande
kunna finnas utan större svårigheter. En dylik förseelse lärer
alltid komma att åtalas av allmän åklagare. Av allmänna medel skulle då
kunna utgivas ersättning för den skada, som någon genom utslag av dom
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 190.
39
stol blivit ålagd att ersätta. Den skadeståndsberättigades krav på ersättning
av allmänna medel skulle kunna prövas av vederbörande länsstyrelse.
Givetvis borde staten hava regressrätt mot den försumlige, i varje fall örn
grovt vållande förelegat.
Efter överläggningar med vissa försäkringsbolag ha bolagen, vilka för närvarande
icke ha någon försäkringsform som lämpar sig för försäkring varom
här är fråga, framlagt ett erbjudande beträffande kombinerad skogsbrandförsäkring
å första risk och ansvarsförsäkring, avsedd för skador av
ifrågavarande slag. Försäkringsförslaget är av följande innebörd.
Enligt skogsbrandförsäkringen försäkras växande skog och skogsmark,
som kan skadas genom att eld kommer lös vid hyggesbränning. Försäkringsbeloppet
utgör 10,000 kronor per bränningsområde. Försäkringen gäller oavsett
om skyldighet till utgivande av ersättning åvilar försäkringstagaren —
skogsvårdsstyrelsen såsom ombud för markägaren — eller någon hans befattningshavare.
Ansvarighetsförsäkringen avser det ansvar för skadestånd i anledning av
annan tillfogad kropps- eller egendomsskada, som åvilar försäkringshavaren
— skogsvårdsstyrelsen eller hos denne anställd person — intill ett belopp av
150,000 kronor för personskada, dock högst 50,000 kronor för varje skadad
eller dödad person, samt 50,000 kronor för egendomsskada, allt per bränningsområde.
För båda försäkringarna skall erläggas en premie av tillsammans en krona
per hektar produktiv skogsmark inom bränningsområden, avbrända under
året.
Nämnda försäkringar täcka alltså icke skador av följande slag:
A. Skogsbrandförsäkringen:
1. Skador å annan egendom än skog och skogsmark, såsom skador å
upphugget virke, byggnader, maskiner, stolpledningar m. m. samt personskador.
2. Skador å skog och skogsmark i värde överstigande 10,000 kronor, i
vilket fall endast försäkringsbeloppet utbetalas.
B. Ansvarighetsförsäkringen:
Skador, vilkas värde överstiger de ovan angivna försäkringsbeloppen. I
så fall utbetalas endast dessa belopp.
I fråga örn sådan skada, som omnämnes under A 1, finnes möjlighet att
teckna tilläggsförsäkring, därest så skulle anses erforderligt. Bränning bör
emellertid icke få anordnas, om större upplag av virke eller annan brännbar
egendom finnes i närheten av bränningsområdet. De fall, då brandskadorna
uppgå till belopp, som överstiga de ovan nämnda försäkringsbeloppen, torde
emellertid, såsom förut framhållits, bliva sällsynta. Självfallet kan det
dock under särskilt ogynnsamma förhållanden inträffa, att elden vinner
spridning inom angränsande marker, och stora skador, som icke täckas av
försäkringarna, kunna därvid uppstå. Den ytterst svårberäkneliga risken
för dylik större skadegörelse, vilken närmast kan jämföras med skador förorsakade
av naturkatastrofer, lär överhuvud taget icke lämpligen kunna täckas
genom försäkring.
Det av bolagen erbjudna försäkringsskyddet bar utredningen ansett vara
tillfyllest för ändamålet, och de villkor, som uppställts för försäkringen, ha
även ansetts skäliga. Utredningen har på grund härav förordat, att försäkring
mot i samband med hyggesbränning uppstående skogsbrandrisk anord
-
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 190.
nades genom uppgörelser mellan vederbörande skogsvårdsstyrelser och ifrågavarande
försäkringsbolag på angivet sätt. Möjligheterna att förstärka försäkringsskyddet
eller att förbättra villkoren borde emellertid beaktas under
verksamhetens utveckling.
Utredningen har emellertid utgått ifrån alt, om skador av större omfattning,
vilka icke täcktes genom ingångna försäkringsavtal, skulle uppstå till
följd av någon hyggesbränning, de skadelidande icke skäligen kunde lämnas
att själva bära de förluster, för vilka de icke erhölle ersättning enligt försäkringsavtal.
Billighetsskäl talade enligt utredningens mening för att staten
i sådant fall trädde emellan. Utredningen har erinrat, att genom beslut
vid 1939 ars lagtima riksdag medgivits, att visst belopp av förslagsanslaget
till oförutsedda utgifter finge disponeras för ersättande av skador och kostnader,
som uppstått till följd av Urno- och Vindelälvarnas översvämning.
Utredningen har förutsatt, att staten skulle på liknande sätt ersätta sådana
genom hyggesbränning förorsakade skador, som ej täcktes genom försäkringsavtal.
Rörande träffandet av avtal örn försäkring bär utredningen anfört i huvudsak
följande.
Första riskförsäkring för skogsbrand tecknas av skogsvårdsstyrelsen för
markägarens räkning. Denne bör därför i kontraktet rörande skogsvårdsarbetet
bemyndiga skogsvårdsstyrelsen att ombesörja försäkringen och att
gälda därför utgående premie av markägaren tillkommande statsbidrag.
Ansvarighetsförsäkringen tecknas av skogsvårdsstyrelsen. Den för försäkringarna
beräknande gemensamma premien, eller en krona per hektar av varje
bränningsområde, anses enligt uppgift av försäkringsbolagen böra fördelas
med lika belopp å de båda försäkringarna.
Redan i skogsvårdsplanen böra lämnas preliminära uppgifter om det på
grund av hyggesbränningen inom skogsvårdsområdet erforderliga försäkringsskyddet.
I arbetsplanerna skola de för försäkringen grundläggande
uppgifterna meddelas. Särskilt bör angivas, huruvida tilläggsförsäkring till
äventyrs är erforderlig eller örn betänkligheter ur säkerhetssynpunkt kunna
anföras mot bränningens utförande. För varje bränningsområde skall samtidigt
upprättas skiss å generalstabskarta, vilken bilägges arbetsplanen.
Skogsvårdsstyrelsen har därefter att ombesörja tecknande av försäkringar
för markägarens och för egen räkning.
Sedan verksamheten fortskridit så långt, att planläggning av åtgärderna
kan ske i god tid före utförandet, lära skogsvårdsstyrelserna kunna ordna
de för visst år erforderliga försäkringarna inom länet genom en eller några
få ansökningar hos försäkringsbolagen. Under sådana omständigheter kunna
ett stort antal försäkringar meddelas i ett och samma försäkringsbrev.
Utredningen har vidare framhållit, att i förordningen den 15 juni 1923
angående skogsvårdsstyrelser borde införas föreskrift örn skyldighet för
skogsvårdsstyrelse att ombesörja sådana försäkringar, som förut omförmälts.
Något förslag till ändring av förordningen har utredningen emellertid
ej utarbetat.
Utredningen har även förordat anordnande av instruktionskurser i hyggesbränning
genom skogsvårdsstyrelsernas försorg. Tillika har utredningen
låtit utarbeta anvisningar örn utförande av hyggesbränning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 190.
41
Anskaffande av frö och plantor.
Utredningen har i sitt betänkande även berört frågan om anskaffande
av frö och plantor, som erfordras för genomförande av det föreslagna skogsvårdsprogrammet.
Något utformat förslag till åtgärder har utredningen härutinnan
icke framlagt, då utredningen ansett det ankomma på skogsvårdsstyrelsen
att tillgodose behovet i ifrågavarande hänseende. Utredningen har
emellertid framlagt vissa riktlinjer i ämnet och därvid framhållit, alt en ny
fröklängningsanstalt borde anläggas i lappmarken. Även plantskolor har uU
redningen ansett kunna bliva behövliga.
Förslagets inverkan på skogsvårdsstyrelsernas personalbehov.
Ett genomförande av utredningens förslag kommer givetvis att påkalla
en utökning av skogsvårdsstyrelsernas personal. Utredningen har föreslagit
att följande kategorier nya befattningshavare måtte anställas, nämligen skogsvårdsassistenter
med jägmästarutbildning för upprättande av skogsvårdsplaner
samt arbetsplaner och vägförslag, dikningsledare och dikningsassistenter
med jägmästarutbildning för upprättande av arbetsplaner och förslag
till avdikning, skogliga biträden (icke-ordinarie länsskogvaktare) med
skogvaktarutbildning för upprättande i de fall, då dylika uppgifter kunna
åt dem anförtros, av skogsvårdsplaner och arbetsplaner eller för biträdande
vid sådana planläggningsarbeten, för kontroll och avsyning av arbeten
m. m. samt för förmansskap vid hyggesbränning, ävensom expeditionsbiträden,
vilka böra kunna anlitas även för betespersonalen.
För de skilda länen har utredningen beräknat följande personal bliva erforderlig
utöver den, som för närvarande finnes anställd för arbetsuppgifter,
vilka icke bortfalla:
Befattningshavare |
Årlig kost- |
|||||
Diknings-ledare |
Skogliga biträden |
nåd (arvo-den, rese- |
||||
Län |
Skogs- vårds- assisten- ter |
årsan- ställda |
med 4 måna-ders genom-snittlig |
Expe- ditions- biträden |
ersättning, trakta- ments- ersättning) |
|
Norrbottens .................. |
5 |
1 |
2 |
11 |
3 |
87,500 |
Västerbottens ................ |
9 |
3 |
3 |
18 |
5 |
158,500 |
Jämtlands.................... |
7 |
2 |
3 |
16 |
4 |
128,000 |
Västernorrlands .............. |
5 |
1 |
2 |
10 |
3 |
85,500 |
Summa befattningshavare |
26 |
7 |
10 |
55 |
15 |
— |
Årlig kostnad per befattnings-havare, kronor (arvode, reseer-sättning, traktamenten)...... |
8,000 |
| 10,000 |
} 4,000 |
2,000 |
2,500 |
— |
Summa årlig kostnad kronor |
20.8,(KH) |
64,(HM) |
40,000 |
110,000 |
37,500 |
450,500 |
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
Omfattningen av verksamheten för betes reglering och anläggning
av betesvallar har utredningen ansett sig icke kunna beräkna
med någon större säkerhet, då alltför många omständigheter, som icke äro
på förhand kända, inverka på verksamhetens omfattning. Utredningen har
funnit, att för nu ifrågavarande arbetsuppgifter följande fackutbildade personal,
beteskonsulenter och betesassistenter, erfordrades under en tid av i
medeltal 10 år, nämligen:
Län |
Befattningshavare |
Årlig kostnad |
|
Betes- konsulenter |
Betes- assistenter |
||
Norrbottens .............................. |
2 |
3 |
48,000 |
Västerbottens............................... |
n |
6 |
60,000 |
Jämtlands.................................. |
1 |
1 |
20,000 |
Västernorrlands............................. |
21 |
2 |
28,000 |
Summa befattningshavare |
5 |
12 |
— |
Årlig kostnad per befattningshavare, kronor |
|||
(arvode, reseersättning, traktamenten)...... |
12,000 |
8,000 |
— |
Summa årlig kostnad kronor |
60,000 |
96,000 |
156,000 |
I den mån skogsvårdsstyrelserna anlita de av hushållningssällskapen anställda
konsulenterna, komme enligt vad utredningen anfört beräknade personalbehov
och kostnader att minskas.
Den personal, som sålunda beräknades erforderlig för uppgifterna, har utredningen
ansett kunna till någon del rekryteras från sådan personal hos samma
skogsvårdsstyrelser, som beräknades bliva övertalig genom att deras nuvarande
arbetsuppgifter upphörde. Detta gällde särskilt de taxeringsassistenter
i de båda nordligaste länen, som upprättade avverkningsplaner för lappmarksskogarna,
samt viss skogsvårdspersonal, vilkens arbetsuppgifter komme
att minskas i samma grad som skogvårdsstyrelsernas hittillsvarande verksamhet
kunde komma att inordnas under de nya formerna.
Utredningen har understrukit, att skogsvårdsstyrelsernas organisation självfallet
borde utbyggas på sätt förut beräknats endast i den mån nya arbetsuppgifter
det krävde och då genom anställning undan för undan av den
personal, som kunde visa sig behövlig för ändamålet. Det vore emellertid enligt
utredningens uppfattning möjligt, att brist på personal av skilda slag icke
desto mindre kunde komma att göra sig gällande, åtminstone beträffande
skogliga biträden (länsskogvaktare). I nuvarande läge har utredningen emellertid
icke ansett sig kunna avgöra, huruvida en ökning av antalet elever
vid de skogliga läroanstalterna kunde komma att påfordras härav.
Skogsvårdsstyrelsernas övriga utgifter för verksamheten —- expenser m. m.
— ha beräknats utgöra omkring 10 procent av kostnaderna för personalen.
1 Härtill 2 tjänstemän, som redan finnas anställda hos skogsvårdsstyrelsen.
2 Härtill 1 tjänsteman, som redan finnes anställd hos skogsvårdsstyrelsen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
43
Under erinran att skogsvårdsstyrelsernas kostnader för skogsvårdsverksamheten
av anledning, som förut påvisats, icke i sin helhet komme att utgöra
merkostnader utöver de nuvarande kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet, har utredningen beräknat förstnämnda kostnader till
följande belopp årligen:
Län |
Personalkostnader, |
kronor |
övriga förvaltnings- kostnader kronor |
Summa |
|
betespersonal |
skogsvårds-och vägbygg-nadspersonal |
expeditions- personal |
k ronor |
||
Norrbottens.............. |
48,000 |
80,000 |
7,500 |
13,500 |
149,000 |
Västerbottens............ |
60,000 |
146,000 |
12,500 |
21,500 |
240,000 |
Jämtlands .............. |
20,000 |
118,000 |
10,000 |
15,000 |
163,000 |
Västernorrlands.......... |
28,000 |
78,000 |
7,500 |
11,500 |
125,000 |
Kopparbergs ............ |
— |
— |
— |
1,000 |
1,000 |
Summa |
156,000 |
422,000 |
37,500 |
62,500 |
678,000 |
Förutom den här förut angivna personalen måste skogsvårdsstyrelserna
enligt vad utredningen uttalat kunna förfoga över ett stort antal förmän för
handhavande av arbetsledningen vid skogsodlingsarbeten och röjningar.
Dessa förmän skulle emellertid deltaga i arbetet och därför avlönas med anlitande
av de bidragsmedel, som stöde till förfogande för åtgärderna.
Kostnadsberäkningar.
Såsom förut nämnts har utredningen beräknat, att kostnaderna för genomförandet
av det framlagda skogsvårdsprogrammet skulle uppgå till sammanlagt
cirka 100,000,000 kronor. Kostnaderna skulle enligt utredningens förslag
fördelas på tjugu år med 5,000,000 kronor om året.
De för tjuguårsperioden föreslagna skogsvårdsarbetena komma enligt utredningens
beräkningar att medföra följande kostnader för statsbidrag i mil
-
joner kronor, nämligen:
Norrbottens län ...................... därav lappmarken .................. • kustlandet.................... Västerbottens län .................... därav lappmarken.................. > kustlandet.................... Jämtlands län........................ Västernorrlands län .................. Kopparbergs län...................... |
Åtgärder |
Röjnings- gallring |
Skogsutdik-ning, som ej |
Summa |
5.10 4.37 0.73 8.73 7.55 1.18 4.85 2.23 |
2.30 0.95 1.85 3.88 2.77 1.11 4.70 3.54 0.09 |
2.97 0.87 2.10 5.38 1.68 3.70 3.54 1.98 |
10.37 6.19 4.18 17.99 12.00 5.99 13.09 7.70 0.09 |
|
Summa |
20.»l |
14.51 1 13.82 49.24 |
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 190.
Kostnaderna för statsbidrag till väganläggningar enligt skogsvårdsprogrammet
beräknas till följande belopp, nämligen
för Norrbottens län ..
därav lappmarken
» kustlandet ..
» Västerbottens län ..
därav lappmarken
» kustlandet ..
» Jämtlands län ....
» Västernorrlands län
» Kopparbergs län . .
eller i allt........
1.4 milj. kronor
0.9 » »
0.5 » »
1.1 » »
0.9 » »
0.2 » »
0.6 » »
0.5 » »
0.05 » »
3.65 milj. kronor.
Kostnaderna för statsbidrag till betesanläggningar har utredningen med
stöd av uppgifter, som lämnats av skogsvårdsstyrelserna, samt vissa överväganden
i övrigt beräknat till följande belopp, nämligen
för Norrbottens län ..
därav lappmarken
» kustlandet ..
» Västerbottens län..
därav lappmarken
» kustlandet ..
» Jämtlands län ....
» Västernorrlands län
eller i allt ........
7.5 milj. kronor
2.1» »
5.4 » »
11.6 » »
5.0 » »
6.6 » »
3.6 » »
7.0 » »
29.7 milj. kronor.
Den sammanlagda kostnaden för statsbidrag har uppskattats i enlighet
härmed till 82.59 miljoner kronor.
Kostnaderna för anskaffning av skogsodlingsmaterial ha beräknats uppgå
till följande belopp, nämligen
för Norrbottens läns lappmark...... 0.70 milj. kronor
» Västerbottens läns » 1.50 » »
» Norr-och Västerbottens läns kustland 0.15 » »
» Jämtlands län.................... 0.50 » »
» Västernorrlands län.............. 0.15 » »
eller i allt ...................... 3.00 milj. kronor.
Förvaltningskostnaderna för den föreslagna verksamheten ha av utredningen
upptagits till 678,000 kronor för år eller i allt 12,000,000 kronor. Förvaltningskostnaderna
beräknas i genomsnitt motsvara 14.5 procent av de
i verksamheten utgående statsbidragen. Inom den nuvarande bidragsverksamheten
för skogsvård har skogsvårdsstyrelsernas förvaltningskostnader enligt
vad utredningen framhållit beräknats till 18 procent av beloppet av inom
verksamheten utgående statsbidrag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
45
Utredningen har framhållit att den föreslagna verksamheten förutsatte,
att skogsvårdsarbetet i berörda delar av landet planlades för en lång följd
av år. Sedan verksamheten påbörjats, kunde den enligt utredningens mening
icke avbrytas utan att ekonomiska förluster uppkomme och svårigheter av
teknisk och psykologisk art dessutom uppstode för skogsvårdsarbetet. Möjligheterna
att inskränka den bidragsverksamhet, som planlagts, utan dylika
skadeverkningar finner utredningen även begränsade. Utredningen har därför
hållit före, att bidragsverksamheten borde finansieras på sådant sätt att
anslagsbeviljandet icke vore beroende av det tillfälliga budgetläget.
Anslaget för verksamheten har utredningen föreslagit böra anvisas under
benämningen »Anslag till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland
m. m.» och anlitas dels för tilldelande av statsbidrag enligt här förut föreslagna
grunder, dels ock för anvisande av särskilda förvaltningsbidrag för
bestridande av skogsvårdsstyrelsernas kostnader för handhavandet av verksamheten
och för anskaffning av skogsvårdsmaterial, som kostnadsfritt tillhandahölles
bidragstagare.
Yttrandena.
Det föreliggande förslaget har i allmänhet vunnit anslutning i de avgivna
yttrandena. Vissa betänkligheter ha emellertid framförts beträffande skogsvårdsprogrammets
omfattning och de ifrågasatta kostnaderna. Statskontoret
och centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund ha uttalat betänkligheter
härutinnan. Såväl statskontoret som centralrådet ha framhållit, att
det i nuvarande tidsläge icke kunde vara lämpligt att igångsätta en verksamhet
av den omfattning som den nu föreslagna. Liknande synpunkter ha
även framförts av svenska trävaruexportföreningen. Statskontoret har därjämte
uttalat, att även under normala förhållanden programmet syntes böra
inskränkas. Centralrådet har framhållit önskvärdheten av att föreliggande
förslag och 1936 års skogsutrednings förslag upptoges till övervägande samtidigt.
Centralrådet anser för sin del att de föreslagna åtgärderna kunde
igångsättas i mindre omfattning och då få karaktären av försöksverksamhet.
I några yttranden ha uttalats tvivel örn möjligheterna att genomföra det
föreslagna skogsvårdsprogrammet under en tjuguårsperiod. På vissa håll
har kritik riktats även mot utredningens förslag med avseende å vilka skogar,
som skola omfattas av verksamheten. Statskontoret, lantbruksstyrelsen
och domänstyrelsen lia tillika ifrågasatt örn ej de föreslagna bidragen kunde
nedsättas. Centralrådet och Sveriges skogsägareförbund lia uttalat viss tvekan
örn lämpligheten att upptaga ett så stort antal olika procentsatser för
statsbidragen, som utredningen föreslagit. Skogsägareförbundet har även
vänt sig mot förslaget örn olika bidragsgrunder för bolag och övriga skogsägare.
Statskontoret och centralrådet ha ifrågasatt örn ej viss kontroll över
skogsvårdsstyrelserna vid handhavandet av verksamheten vore behövlig.
Statskontoret och riksräkenskapsverket ha ansett, att det förordade anslaget
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
till statsbidrag borde anvisas å driftbudgeten under nionde huvudtiteln. De
föreslagna ändringarna i ägofredslagen lia i flertalet yttranden tillstyrkts eller
lämnats utan erinran. Hushållningssällskapet i Norrbottens län har dock
avstyrkt förslaget och därvid framfört starka betänkligheter i fråga om möjligheterna
att inom Norrbottens län genomföra detsamma. Skogsvårdsstyrelsen
i Gävleborgs län har även i viss mån uttalat sig mot förslagets genomförande.
Jämväl länsstyrelsen i Gävleborgs län samt förvaltningsutskotten
hos landsting och hushållningssällskap i länet ävensom länsstyrelsen i Kopparbergs
län ha ställt sig avvisande mot förslaget. Sveriges skogsägares riksförbund
har ansett, att förbud mot får- och getbetet icke borde tillgripas förrän
gemensamma beten hunnit ordnas även för små jordbruksenheter. Lantbruksstyrelsen
har ansett den föreslagna övergångstiden för genomförandet av
förbudet mot får- och getbeten böra förlängas till sex år. I den förut omnämnda,
av 1,424 kx-eatursägare inom Västei-bottens läns lappmark undertecknade
skriften har protest framföi-ts mot förslaget om ändring i ägofredslagen.
I några yttranden ha ifrågasatts lämpligheten av att låta skogsvårdsstyrelserna
handha betesregleringsfrågorna.
Av i yttrandena upptagna uttalanden av principiell innebörd
må här återgivas följande.
Statskontoret har uttalat bland annat:
Det synes statskontoret uteslutet att i nu rådande krisläge begynna en så
omfattande verksamhet på ifrågavarande område. Med hänsyn till att de
skogsvårdsai-beten, som skulle komma till utförande, enligt betänkandet
icke kunna avbrytas, sedan de påbörjats, utan att ekonomiska förluster uppkomma
och svårigheter av annan art uppstå, synes det icke tillrådligt att ens
i begränsad omfattning för närvarande igångsätta dem. För denna uppfattning
talar även den knapphet på arbetskraft inom det norrländska skogsbruket,
som framträtt under den senaste tiden. Med hänsyn till möjligheten
av förändringar i nu rådande förhållanden bör emellertid ett belopp för
ändamålet måhända upptagas å allmän beredskapsstat för nästkommande
budgetår. Även sedan mera normala förhållanden inträtt torde det framlagda
programmet av kostnadsskäl icke böra i full utsträckning genomföras.
Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har i fråga örn genomförandet
av den föreslagna verksamheten i den omfattning, som föroidats i
betänkandet, yttrat i huvudsak följande.
Centralrådet kan icke förorda, att den ifrågasatta verksamheten i nuvarande
tidsläge igångsättes i den omfattning utredningen föreslagit. Flera skäl
synas tala häremot. Utredningen har påpekat, att dess förslag framlagts
utan hänsynstagande till den vid betänkandets avgivande inträdda krissituationen.
Centralrådet inser till fullo att med den utveckling, denna under senaste
tiden tagit, lämpligheten alt binda staten för så stora utgifter under så
pass lång tid framåt icke torde ligga inom möjligheternas gi''änser. Svårigheter
torde jämväl uppstå för skogsvårdsstyrelserna att administrera ett arbete
av den omfattning, förslaget tillärnar, vid sidan av de betydelsefulla
åligganden, som äro avsedda att tilläggas dem för vedförsörjningens tryggande.
Det lärer ej heller vara x-ådligt att i nuvarande läge, då efterfrågan
på arbetskraft för vedhuggning knappast kan tillfredsställas, upptaga en
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
47
skogsvårdsverksamhet, vilken erfordrar arbetskraft i större utsträckning.
Andra viktiga skogliga intressen kunna givetvis icke heller åsidosättas för
att tillgodose de medelsanspråk, som här föreligga.
Såsom utredningen framhållit kan, sedan förevarande verksamhet igångsatts,
densamma svårligen avbrytas utan att ekonomiska förluster uppkomma
och olägenheter av teknisk och psykologisk art uppstå. Möjligheten att
utan dylika skadeverkningar inskränka den bidragsverksamhet som planlagts,
torde även vara begränsad. Verksamheten bör därför finansieras
på sådant sätt, att anslagsbeviljandet ej blir beroende av det tillfälliga budgetläget.
Det är även att märka, att det här är fråga örn en ny, krävande
arbetsform för skogsvårdsstyrelserna, om vilken någon erfarenhet ej föreligger.
Med hänsyn till det anförda finner centralrådet försiktighet och omtanke
bjuda, att den föreslagna verksamheten icke på en gång gives allt tor stor
omfattning utan till en början erhåller karaktären av en försöksverksamhet
och följaktligen igångsättes i begränsad skala. Örn så sker torde jämväl
skogsvårdsstyrelsernas personalbehov för dessa uppgifter ävensom behovet
av skogodlingmaterial o. dyl. kunna lättare tillgodoses. Denna begränsade
verksamhet bör lämpligen koncentreras till lappmarkerna. Därest det skulle
visa sig, att intresse finnes för bildande av skogsvårdsområden och erfarenheterna
i övrigt av verksamheten bliva goda, kan denna lätt utvidgas samt
givas permanent karaktär. Centralrådet vill särskilt understryka, att centralrådet
finner förslaget om bildande av skogsvårdsområden vara ett av de
bärande och mest betydelsefulla uppslagen i det föreliggande betänkandet
Detta uppslag anser centralrådet vara förtjänt av det största beaktande och
intresse för förbättrandet av skogsvården i vårt land. Genom ett realiserande
av detsamma torde större målmedvetenhet och allsidighet kunna ernås i
skogsvårdsarbetet. Samtidigt underlättas den tekniskt-administrativa handläggningen
från skogsvårdsstyrelsernas sida av hithörande frågor. Förslagets
genomförande torde sålunda icke blott medföra en avsevärt bättre och
ändamålsenligare skogsvård utan även besparing av utgifter för administrationen.
Beträffande förslagens lämplighet ur skogliga synpunkter har centralrådet
framhållit följande.
Produktionsförhållandena i de skogar, skogsproduktionsutredningens betänkande
avser, innesluta problem av livsviktig natur för de berörda landsdelarna.
Skogsbruket och därå uppbyggda industrier äro av dominerande
betydelse för befolkningens försörjning. Det är att märka, att dessa skogar
utvecklas under säregna klimatiska och biologiska villkor. Härtill kommer
att tillgodogörandet av skogsavkastningen länge skett utan att skogarna kunnat
beredas någon egentlig vård. Efter hand har det hopsparade virkesförrådets
utnyttjande nått en omfattning, som i stort sett icke motsvarar markernas
förmåga av skogsföryngring och de kvarvarande beståndens tillväxt.
En period kännetecknad av starkt reducerad tillgång på avverkningsbar skog
och minskad råvarutillförsel för skogsindustrierna med därav följande avsevärt
försämrat försör jningsunderlag för befolkningen är oavvisligen att emotse
inom kort. 1 detta läge har framträtt ett trängande behov av extraordinära
ingripanden från statsmakternas sida lill befordrande av skogsproduktionen
i förevarande delar av Norrland.
Inför valet av formen för sådant ingripande har utvägen att söka häva
disproportionen mellan virkesuttag och tillväxt genom ytterligare ransonering
av den gamla skogen icke anlitats. Utredningen har i stället sökt utfinna
48
Kungl. Maj :ts proposition nr 190
förfaranden, som medföra ett nyskapande av skog på kortast möjliga tid.
Utredningen anvisar vägarna härför i form av ett 20-årigt, intensivt skogsvårdsprogram
för enskilda skogar i lappmarkerna och vissa andra skogar.
Skogsvardsarbetet skall under ledning av skogsvårdsstyrelserna organiseras
regionsvis för ernående av högre effekt samt underlättad planläggning och
administration m. m. I samband härmed skall en betydande statlig kapitalinvestering
i den norrländska skogsvården äga rum såtillvida, att i avsevärd
man höjda statsbidrag skola utgå till utförande av olika skogsvårdsåtgärder.
Denna investering är av en storleksordning, som torde sakna sitt motstycke
i vad angar användande av statsmedel för skogsvårdsändamål.
Centralrådet tinner i likhet med utredningen, att de skogsmarker, varom
fråga äi, icke kunna bringas till nöjaktig produktion inom rimlig tid med
tillhjälp uteslutande av de understödsformer, som för närvarande stå till
buds. Ett betydligt kraftigare, mera systematiskt stöd erfordras, som i ökad
utsträckning använder sig av moderna skogsvårdsmetoder för virkesalstringens
främjande. Ur skoglig synpunkt synas utredningsförslagen i huvudsak
ratlonel!a °cb torde tillgodose alla berättigade krav på planmässighet och
effektivitet i övrigt. De borde därför kunna förväntas medföra gott resultat.
Centralrådet vill särskilt understryka vikten av att skogen fredas mot bete.
Utan att så sker, torde någon ordnad skogsvård icke kunna komma till stånd.
Skydd for skogen mot betesdjur är enligt centralrådets mening en ovillkorlig
förutsättning för att statsmedel i större utsträckning skola anslås till den
norrländska skogsvårdens befrämjande.
Domänstyrelsen har yttrat bland annat:
Genom 1932 års lappmarkslag har en snabb realisation av den gamla skogen
a de enskilda fastigheterna åvägabragts, och det är uppenbart, att återuppbyggnadsarbetet
å dessa skogar måste under de närmaste årtiondena bli
av mycket stor omfattning. Då för detta arbete icke föreskrivits något reserverande
av medel från de vid realisationen inflytande inkomsterna, föreawn,
beträffande en stor del enskilda skogsägare det förhållandet, att medel
till ett forcerat återuppbyggnadsarbete saknas. Då det för lappmarkens
framtida försörjning får anses vara ett framträdande statligt intresse att
återuppbyggnadsarbetet så snart som förhållandena medgiva kommer till
utförande, lärer ingen annan utväg förefinnas, än att statliga bidrag lämnas
till oeframjande av ändamålsenliga åtgärder, som det icke enligt lag åligger
skogsägaren att utföra. 08
Sveriges skogsägareförbund har anfört bland annat:
Skogsägareförbundet finner i likhet med utredningen, att med hänsyn
till behovet av en okad skogsproduktion i Norrland kraftåtgärder äro erforderliga
for att i relativt snabb takt åvägabringa ett avhjälpande av bristerna
i skogsvården därstädes. Att i detta syfte ett fullständigt program uppgjorts
över omfattningen av och kostnaderna för dels ett utförande av hittills
eftersatta skogsvårdsarbeten och dels ett rationellt genomförande av de
skogsvardsarbeten m. m., som fortsättningsvis bliva erforderliga fram till 1960
linner förbundet välbetänkt. Förbundet har icke haft anledning att i detalj
granska berörda program men har den uppfattningen, att detsamma beträffande
skogsvardsarbeten, som betingas av i fortsättningen skeende avverkningar,
måhända blivit något för högt beräknat. Enligt vad hittillsvarande
erfarenhet synes utvisa, komma avverkningarna av den överåriga
och mogna^ skogen sannolikt icke att bedrivas i den takt utredningen belaknat.
Pa grund därav komma sannolikt icke heller föryngringsåtgärder
Kungl. Maj.ts proposition nr 190.
49
m. m., föranledda av dessa avverkningar, att före 1960 krävas i hela den av
utredningen förutsatta omfattningen. Förbundet anser emellertid, att denna
eventuellt utsträckta exploateringstid icke bör föranleda någon nedskärning
av utredningens förslag om restaurationsarbetets omfattning under de första
åren.
Vad angår frågan vilka skogar, som böra omfattas av
den föreslagna verksamheten, har domänstyrelsen framhållit
följande.
Likartade förhållanden och förutsättningar för statsbidrag anser styrelsen
föreligga i fråga om enskildas skogar i Särna och Idre socknar samt skogar
inom Västerbottens och Norrbottens län, beträffande vilka lagen om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna äger tillämpning, ävensom i fråga om
i 4 kap. skogsvårdslagen avsedda svårföryngrade skogar och skyddsskogar
i Kopparbergs, Västernorrlands och Jämtlands län, vilka tidigare lytt
under lagen angående skvddsskogar.
Även beträffande de enskilda skogarna i Västerbottens och Norrbottens
läns kustland torde vissa omständigheter, bl. a. det nordliga läget samt det
förhållandet, att reproduktionsskyldighet relativt sent föreskrivits, tala för
att åtgärder för ett forcerat återuppbyggnadsarbete med stöd av statsbidrag
genomföras. Jämväl här gäller, beträffande bidragens storlek, vad styrelsen
ovan anfört örn skogar inom lappmarken m. fl. områden.
Utredningens förslag att utsträcka verksamheten jämväl till andra enskilda
skogar i Västernorrlands och Jämtlands län än de härovan omnämnda
finner styrelsen icke tillfyllest motiverat. För dessa skogar hava skogsvårdslagens
bestämmelser gällt alltsedan lagens tillkomst. De efter urskogsförrådets
avverkning uppkomna föryngringarna och ungskogarna hava här kommit
längre, och klimatiska m. fl. förhållanden äro i stort sett avgjort gynnsammare
än beträffande förut nämnda områden. Förutsättningarna för
skogsägaren att med ekonomisk vinst bedriva en behörig skogsvård äro sådana,
att detta med skogsvårdsstyrelsernas bistånd och under deras inseende
bör kunna äga rum utan annan statlig bidragsverksamhet, än som för
söder därom belägna skogar under skogsvårdslagen är medgivet. Visserligen
torde betesförhållandena i dessa län — måhända framför andra —
kräva reglering, men möjligheten därtill lärer stå öppen jämlikt ägofredslagen
med de ändringar däri, som utredningen föreslagit.
Centralrådet har med hänsyn till sin inställning till omfattningen av verksamheten
förordat dess begränsning till lappmarksskogama. Rörande skyddsskogarna
har centralrådet dessutom — under framhållande, att, sedan 1903
års skyddsskogsområden utlagts, inskränkningar i dessa skett genom Kungl.
Maj:ts beslut den 27 april 1928 — uttalat, att det icke kunde anses lämpligt
att nu i bidragsliänseende återuppliva den tidigare gränsen.
Även statskontoret har ansett, att verksamheten kan begränsas till lappmarkerna.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län bar framställt erinran mot att besparingsskogen
inom Idre och Särna socknar enligt förslaget icke bleve bidragsberättigad.
Något skäl varför denna besparingsskog undantagits har länsstyrelsen
icke funnit anfört i betänkandet. Länsstyrelsen anser av principiella
skäl, att statsbidrag bör utgå jämväl till skogsproduktiva åtgärder å
nämnda besparingsskog.
Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 190.
4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
Beträffande de föreslagna procentsatserna har centralrådet uttalat,
att det förefölle, som om en förenkling i vissa hänseenden vore önskvärd.
Sålunda har centralrådet exempelvis ifrågasatt, huruvida icke det stora
antalet olika procentsatser skulle kunna minskas för vinnande av ökad
enhetlighet, underlättad tillämpning och enklare kontroll. Den av centralrådet
förordade försöksverksamheten, som hörde komma till stånd för skogsvårdsprogrammets
prövning under praktiska förhållanden, syntes kunna giva
erfarenheter av värde för denna och andra frågors bedömande.
Statskontoret har anfört:
Då de föreslagna procentsatserna genomgående äro mycket höga vill statskontoret
ifrågasätta, huruvida icke syftet med bidragen skulle kunna nås
med något lägre bidragsbelopp. Till åtgärder för skogsföryngring skulle bidrag
lämnas dels med kostnadsfritt tillhandahållande av skogsodlingsmaterial
dels ock med ett belopp, motsvarande 75 procent av återstående kostnad.
Det synes emellertid statskontoret, att statens andel i den totala kostnaden
icke bör överstiga 75 procent. Från denna utgångspunkt skulle —
därest skogsodlingsmaterialkostnaden antoges utgöra 15 procent av den totala
kostnaden —- statsbidraget å den återstående kostnaden utgå efter högst
70 (70.59) procent. Då bidraget till röjningsgallring m. m. föreslagits skola
utgå med 65 procent av kostnaden torde -— i likformighetens intresse —
jämväl statsbidraget till här ifrågavarande åtgärder kunna nedsättas att utgå
efter samma beräkningsgrund.
Sveriges skogsägare förbund har uttalat:
Utredningen har för den differentierade bidragsskalan i fråga om grundbeloppen
framlagt motiv, som var för sig kunna synas välgrundade. Sålunda
kan det exempelvis synas rimligt att giva ett högre bidrag till föryngringsåtgärder,
vilkas resultat får åtnjutas först av en kommande generation,
än till dikningar och röjningar, som redan om ett 10-tal år giva påtaglig avkastningshöjning.
Även örn sålunda vissa teoretiska skäl kunna åberopas
för berörda differentiering, anser Sveriges skogsägareförbund att denna ur
praktisk synpunkt är olämplig. Det torde sålunda ofta bliva svårt att bestämt
avgöra, örn en viss skogsvårdsåtgärd skall hänföras till den ena eller
andra bidragskategorien. En dikning i samband med föryngring skall enligt
förslaget gå i högre bidragsklass än annan dikning. Gränsen blir här ofta
mycket vansklig att draga. Ett annat exempel. En större sankmark, som
skall dikas, skäres av ett antal skiften, tillhöriga skilda ägare, av vilka några
äro bönder, andra bolag. Dikessystemet övertvärar efter dräneringstek -niska grunder de olika ägarnas skiften i skilda riktningar. Särskilda kostnader
måste nedläggas för upptagande av gemensamt avlopp för hela dikessystemet,
varav samtliga skiften hava gagn. När behovsprincipen icke skall
tillämpas beträffande grundbeloppet, finnes enligt förbundets mening ingen
anledning att då beräkna bidragen till de skilda markägarna efter olika grunder,
helst som beräkningarna därigenom bli i onödan komplicerade. Även
i övrigt anser förbundet, att motiv saknas för att beträffande grundbeloppen,
som skola vara avkopplade från behovsprincipen, tillämpa olika höga
bidrag för olika grupper markägare. Verksamhetens syfte är att till samhällets
framtida gagn höja skogsproduktionen. Detta syfte är helt oberoende
av vem som för dagen är ägare till marken.
Förbundet får därför föreslå, att grundbeloppen fastställas att utgå med
enhetlig procent, oberoende av ägarens natur eller åtgärdens art, dock att
vägarbeten må kunna understödjas efter en lägre procent än övriga arbeten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
51
Det särskilt ekonomiska stöd, som därutöver kan behöva givas privata jordägare,
bör kunna lämnas i form av tilläggsbelopp.
Domänstyrelsen har förordat, att grundbidragen sattes lägre men i stället,
där verkligt behov av hjälp förefunnes, högre tilläggsbidrag beviljades.
Rörande de bidragsberättigade åtgärderna har svenska trävaruexport
föreningen anfört bland annat:
Föreningen ställer sig betänksam till en utvidgning — på sätt utredningen
föreskrivit — av de statsunderstödda och kontrollerade skogsvårdsföretagen
att även avse sådana åtgärder, som utförande av eftersatta gallringar och genomhuggningar
samt avverkning av gammal, oväxtlig skog, som bära spår
av ägarens oföretagsamhet eller bristande vilja till god skogsvård. Då en
dylik utvidgning av det egentliga återuppbyggnadsarbetet jämväl kan innebära
mer eller mindre tvångsvis genomförda avverkningar, synes föreningen
att dylikt förfarande kan bliva alltför ingripande i ägarens disposition av
skogen.
I fråga om organisationen av verksamheten har Sveriges
skogsägareförbund framhållit bland annat följande.
Förslaget innebär, att skogsvårdsföreningarnas styrelser skola för delägarnas
räkning enligt fullmakt sluta kontrakt med skogsvårdsstyrelsen örn de
skogsvårdsarbeten, som envar delägare åtager sig att utföra. Förbundet anser
det innebära en obehövlig och därjämte olämplig omgång att skjuta in
skogsvårdsföreningens styrelse som ett mellanled vid denna kontraktsskrivning.
Kontraktet måste under alla förhållanden innehålla en specificerad
uppgift örn de arbetsprestanda, som envar delägare påtager sig. Det är då
även ändamålsenligt, att envar delägare tecknar kontrakt för sig.
Svenska trävaruexport föreningen har uttalat bland annat:
Föreningen vill framhålla, att ett samgående mellan skogsägarna inom området
för skogsvårdsplanen är nödvändigt, när det gäller genomförandet av
betesregleringen, som är den primära förutsättningen för att de föreslagna
skogsförbättrande åtgärderna skola kunna effektivt genomföras. Det synes
föreningen att ensamt genomförande av betesreglering bör bliva ett så krävande
arbete för skogsvårdsförenings funktionärer, att övriga bestyr och omsorger,
som enligt förslaget skola åligga skogsvårdsföreningen, icke borde
belasta densamma. Detta desto mera som enligt föreningens mening skogsvårdsföreningens
ställning som mellanhand mellan skogsvårdsstyrelsen och
skogsägaren kan i övrigt vålla onödig omgång för skogsägarna och göra organisationen
tyngre än vad behovet påkallar. Det bör därför, enligt föreningens
förmenande, övervägas om icke ändring i organisationsplanen i
angiven riktning kan göras, utan att organisationens effektivitet blir lidande.
Centralrådet har framhållit, att det nu framlagda förslaget lade vittgående
befogenheter i skogsvårdsstyrelsernas händer, varför måhända skulle kunna
uppställas anspråk på en skärpning av överinseendet över verksamheten. Enligt
centralrådets uppfattning torde emellertid detta spörsmål knappast behöva
upptagas till särskilt övervägande, förrän fråga blir örn utvidgning av
förberörda försöksverksamhet till mera vidsträckta dimensioner.
Statskontoret, som givit uttryck för liknande synpunkter, har yttrat:
Enligt lappmarkslagen äger skogsvårdsstyrelse på ansökan medgiva skälig
begränsning av skogsägares reproduktionsplikt efter avverkning, därest den
-
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 190.
na skyldighet i särskilt fall skulle bliva synnerligen betungande. Enligt förslaget
skulle statsbidrag utgå till i skogsvårdsplanen upptagen åtgärd, från
vilken skogsvårdsstyrelse enligt denna bestämmelse medgivit befrielse. Statskontoret
vill framhålla, att skogsvårdsstyrelses avgörande i en dylik dispensfråga
i följd härav framdeles under tiden för skogsvårdsprogrammets genomförande
icke kommer att avse en skogsvårds- utan en statsbidragsfråga.
Statskontoret tilltror sig icke att avgöra, om en dylik dispensrätt bör förekomma,
men ifrågasätter, huruvida icke bidrag till åtgärd av denna natur
bör utgå efter en lägre procentsats än eljest.
Ur yttrandena i vad dessa beröra betes regleringsfrågan må här
återgivas följande.
Förvaltningsutskottet hos Norrbottens läns hushållningssällskap har i huvudsak
anfört:
Även örn det enligt förvaltningsutskottets mening icke torde vara ådagalagt,
att betningen i övre Norrlands skogar utövar något väsentligt hinder
för skogsreproduktion, är dock skogsbete! till sin natur så undermåligt, att
det ej tillnärmelsevis motsvarar de fordringar, som numera måste ställas på
ett bete. Utskottet är därför i princip av den uppfattningen, att skogsbetet
snarast bör ersättas med annan betesform. Emellertid får ej förbises
att svårigheter av betydande mått komma att inställa sig, därest förbud för
betning å skogsmark skulle åvägabringas omedelbart. Otaliga äro förvisso
de småbrukare, som vid ett sådant förfarande skulle komma i en mycket
bekymmersam situation.
Emellertid är tillgång på lämpliga naturliga betesmarker en nödvändig
förutsättning för att betesreglering med någon som helst fördel skall kunna
åvägabringas. Denna förutsättning saknas så gott som helt inom övre Norrbotten.
Endast i ytterst få undantagsfall är tillgång på sådan mark tillfinnandes,
som lämpar sig för betesproduktion utan föregående uppodling,
dikning och gödsling. Förvaltningsutskottet har på detta område en mångårig
erfarenhet och måste därför på det bestämdaste varna för att sådana
anordningar vidtagas, som förorsaka kostnader för såväl det allmänna som
än mer för den enskilde, utan att möjligheter till avsett resultat föreligga.
Betesfrågan i övre Norrland är en fråga av vital betydelse för jordbrukets
bärkraft, men den måste från början ordnas så, att misslyckanden undvikas,
vilka för lång tid framåt skulle hämma utvecklingen på detta betydelsefulla
område.
Efter hand som skogsbetet avvecklas — och det måste avvecklas — bör
det därför i övre Norrland ersättas med kulturbeten på odlad jord. Först genom
jordens uppodling och avdikning bliva andra åtgärder i betesproduktionsbefrämjande
syfte nöjaktigt utnyttjade. Den naturliga betesvegetation,
som i regel är tillfinnandes på våra breddgrader, reagerar icke för enbart sådana
åtgärder som kalkning, gödsling och ytbearbetning och är därför i sig
själv ett undermåligt foder. Tillgången på odlingsbar jord är däremot i stort
sett obegränsad och därmed är också den primära möjligheten att förse varje
jordbruk med tillräcklig areal odlat bete säkerställd.
I detta sammanhang må erinras om fördelen att ha betena så närbelägna
i förhållande till gården som möjligt. Denna fördel torde sällan kunna ernås,
där bete skall anordnas enligt betesregleringsförfarandet. I övre Norrland,
där skötseln av husdjuren i regel utföres av husmödrarna, bör med
tanke på deras i många fall oerhört stora arbetsbörda hänsyn rimligtvis
tagas till dessa förhållanden. Det är givetvis i första hand skötseln av
mjölkkorna, som avsevärt försvåras och fördyras, örn betesmarkerna äro
belägna på längre avstånd från gården. Med hänsyn till det ringa antal
Kungl. Maj.ts proposition nr 190.
53
djur, som i medeltal förefinnes på varje brukningsdel inom de avsedda områdena
—■ inom Norrbottens län cirka 4 nötkreatur per brukningsdel —
måste det anses angeläget för skötseln att ha samtliga djur i närheten av
gården.
Emellertid saknas i de flesta fall ekonomiska resurser för anläggande av
bete på odlad jord, även örn det på den längre sikten sett medför ojämförligt
bättre ekonomi än att hålla fäst vid skogsbetet. En nödvändig förutsättning
för en bättre ordning på hithörande område är därför, att ersättning
åstadkommes för indragen skogsbetesrätt.
Ifrågasättas kan om bidrag till betesanläggning som ersättning för indragen
skogsbetesrätt alltid måste förutsätta vederbörande bidragssökandes deltagande
i skogsvårdsområde. Enligt förvaltningsutskottets mening bör möjlighet
beredas för alla, som önska vidtaga åtgärder av ifrågavarande art,
att erhålla bidrag.
Det lärer kunna ifrågasättas, huruvida skogsvårdsstyrelserna böra handhava
berörda bidragsverksamhet beträffande betesanläggningar. Skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän torde icke besitta erforderlig kompetens för
handhavande av dessa uppgifter. Vidare är det enligt förvaltningsutskottets
erfarenhet ej lämpligt, att olika institutioner inom ett område handlägga
ärenden av samma art, framför allt icke avseende sådana åtgärder, vartill
bidrag av allmänna medel utgå. Det åligger för närvarande hushållningssällskapen
att handhava åtgärderna — med stöd av statsbidrag — till
förstärkning av ofullständiga jordbruk. Även av dessa medel utgår bidrag
till betesförbättringar, såväl avseende hagmarksförbättring som betesanläggningar
på odlad jord. Förutsättningen för erhållande av statsbidrag till betesanläggningar
är i båda fällen, att bidrag av statsmedel icke i annan ordning
beviljats för företaget i fråga. Det torde för visso stöta på betydande
svårigheter och i varje fall förorsaka ett stort antal onödiga och tidsödande
remisser de olika institutionerna emellan, örn skogsvårdsstyrelserna skola
handlägga ärenden av i förevarande betänkande angivet slag och hushållningssällskapen
fortfarande skola handhava åtgärderna avseende statsbidrag
till förstärkning av ofullständiga jordbruk. Då hushållningssällskapen för
närvarande äro de institutioner, som förfoga över för ifrågavarande verksamhet
kompetent personal, synes det förvaltningsutskottet lämpligast, att
dessa handha alla hithörande arbetsuppgifter. Detta synes så mycket angelägnare
som, enligt vad i det föregående framhållits, bete som regel bör
anläggas på odlad jord och de åtgärder, som därvid erfordras, ju helt äro
att hänföra till den rena jordbrukstekniken. Men även i de enstaka fall,
då fråga uppslår örn anordnande av bete på icke odlad mark synes den
sakkunskap och erfarenhet på området, som finnes representerad hos hushållningssällskapen,
vara erforderlig för undvikande av missgrepp med hänsyn
till val av jordmån m. m.
I förenämnda framställning från 1,424- kreatursägare i Västerbottens läns
lappmark har uttalats bland annat följande.
Vi vilja härmed framföra vår protest mot det förslag lill betesreglering
inom lappmarken, som norrländska produktionsutredningen framlagt i sitt
betänkande, och vilkens genomförande skulle lia till följd att vi fråntagas
den fria betesrätten. Då betesrätten, vilken vi ägt dels på grund av sedvänja
dels genom servitut, har ett oersättligt värde för oss kreatursägare
inom lappmarken, vilja vi oförändrat bibehållas vid denna rätt.
Med hänsyn till de skiftande jordförhållandena i lappmarken är det självfallet,
alt byar i vissa områden lia goda lägenheter till kulturbeten, under
54:
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
det alt däremot stoja områden med flera byar helt sakna mark, som lämpar
sig för kulturbeten. Vad vi särskilt vilja påpeka är, att i de trakter,
där lämplig mark saknas för kulturbeten, finnes synnerligen god skogsmark,
till stor del bevuxen med furuskog. Bolagen ha särskilt lågt an på
att köpa enskilda fastigheter med sådan skog. Uppköpen av dessa skogsmarker
lia i stort sett skett för 50—60 år sedan. I början av nittonhundratalet
återköpte flertalet jordbrukare inrösningsjorden. Många av dessa ha
icke vare sig skogsfångst eller bete, utan deras bete är grundat på sedvana och
servitut, i det att de å fastigheten vinterfödda kreaturen skulle äga bete å
skogen under sommaren. Dessa jordbrukare, vilka utgöra flertalet inom de
bättre skogsområdena, stå nu helt i saknad av mark till kulturbeten.
De små jordbitarna, som kunnat odlas, äro uppodlade till åker. Byarna
ligga inramade av steniga ljunghedar. Någon mark, som lämpar sig för
beteshägnader, finnes ej i byarnas närhet. Många sådana byar lia tre till
fyra kilometer till bergstrakter, där kreaturen finna bete. Dessa bergstrakter
ägas i stort sett numera av skogsbolagen och staten. Om den föreslagna
lagen skulle komma att tillämpas, bleve sådana byar utan bete. Följden
skulle bliva att man skulle bliva nödsakad inhägna delar av den till
åker odlade jorden för att användas som bete. Detta skulle medföra en allvarlig
reducering av kreatursbesättningarna och med reducering av kreaturen
skulle obetingat följa ekonomiska kriser.
Ur synpunkten av vad som för landets ekonomi är lämpligast må anföras
följande. Örn en areal på cirka 30 hektar är kalavverkad och återväxten
genom sådd och planteringar ger ett resultat av 1 kubikmeter per hektar och
år, blir resultatet för dessa 30 hektar 90 kronor om året. Dessa 30 hektar
ge mulbete åt 15 kor. Skulle det nu bli förbud på fritt mulbete å dessa hyggen
och kullurhete ej kunna beredas dessa 15 kor, måste odlad mark tillgripas.
Örn vi av denna äveil> .skulle ta kulturbetet, få vi reducera antalet
kor med 40 procent. Då varje ko>Jämnar en avkastning värd 300 kronor,
blir reduceringen 1,800 kronor. Enligt vad som iakttagits växer skogen lika
bra örn ej bättre, där kreaturen beta. Det skulle därför vålla stora ekonomiska
förluster om fritt mulbete borttoges.
Det torde även bliva svårt för en av staten för blott några år sedan bildad
kår inom skogsbefolkningen, arbetarsmåbrukarekåren. Många småbruk äro
placerade å ägostyckningar och lia gemensam betesmark med stamfastigheterna.
Vi anse det omöjligt för en skogsarbetare med familj att existera,
örn han fråntages rätten till flätt mulbete.
Vi vilja framhålla, att kreatur av det slag, som det här gäller, ej vållar den
skada å skogen, som utredningen påstått. Redan under sommaren 1939, då
utredningen var på resa inom Västerbotten, uttalade vi i länets tidningar, att
vi ej kunde upptäcka att skogssådd och planteringar bleve skadade av betande
kreatur. Vi påvisade en del fält, som voro sådda för cirka 20 år sedan
och under alla år dagligen somrarna igenom trampats av betande kreatur.
Å dessa områden kunde man likväl ej se någon planta, som skadats av
kreaturen.
Av utredningen har föreslagits en del ändringar i nuvarande ägofredslag,
vilka skulle medföra direkt förbud för bete för får och getter annat än å
hägnad mark. Det synes oss märkvärdigt att en statsunderstödd institution
stöder fåravein och att samtidigt framlägges ett förslag, som av allt att
döma skulle omintetgöra denna. Vad hushållningssällskapen ha kostat på
för att få till stånd en välbehövlig fåravel är endast av godo, särskilt med
hänsyn till rådande förhållanden i fråga örn importen av lill och den ringa
tillgång vi lia inom landet på ull. Vi måste anse det av behovet påkallat, att
vi framdeles få bete åt våra får som förut. Fåren göra ingen skada på barr
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 190.
55
skogen, och björkskogen torde vi väl knappast någon gång komma i saknad
av, då därav finnes mer än nog.
Getter ha förr funnits i så gott som alla byar inom lappmarken men äro
numera sällsynta. De förekomma numera endast i de övre delarna av lappmarken,
där de knappast vålla någon skada på barrskogen. Någon lagändring,
som skulle förbjuda att släppa getter på bete, torde knappast vara av
behovet påkallad.
Renbetet borde däremot förbjudas i skog och mark. Utredningen har även
nämnt renen som skadedjur men funnit, att den rör sig inom så lokala områden,
att man helt kunde bortse från dess skadegörelse. Vi anse att renen
flera gånger årligen genomströvar stora områden och där vållar avsevärda
skador på skogsplantör och planteringar.
Till det förut anförda vilja vi tillägga, att vi ej motsätta oss ordnandet av
kulturbeten utan komma att stödja anläggandet av sådana. Men det får
ej ske genom tvång, vilket skulle medföra att många skulle bli utan bete, örn
skogsboiagen och staten få rättigheter att vidtaga åtgärder mot betande kreatur
i skog och mark. Få vi av statsmedel 75 procent av kostnaden, behövs
inga tvångsåtgärder för att få bort kreaturen från skogsbetet i de fall, då det
går att ordna kullurbeten. Vattenfrågan måste även beaktas vid betesregleringarna
och bestämmandet av statsbidragen. Den har icke beröris av skogsutredningen.
Där naturliga vattentillgångar saknas måste brunnsgrävning
lillgripas. Dessa draga så pass stora kostnader att de ej få lämnas utanför
kostnadsberäkningen.
Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit
i huvudsak följande.
Förvaltningsutskottet kan inte finna, att de ifrågasatta ändringarna av 10
och 11 §§ i ägofredslagen äro behövliga eller innebära några förbättringar
för Gävleborgs läns vidkommande. Räntabiliteten inom get- och fårskötseln
med nuvarande driftssystem är inte alls så gynnsam att man behöver räkna
med någon ökning av driften utan snarare minskning. Den särdeles starka
minskningen av get- och fårstammen under de sista tjugu åren ger också belägg
härför. På en del håll är emellertid en ersättning av skogsbetet för får
och getter svår att åstadkomma. På andra ställen åter kan det låta sig göra
att reservera särskilda områden till får- och getbete. För genomförande av
sådana anordningar fordras dock oftast rätt så lång övergångstid. Därest
skogsproduktionsutredningens förslag bleve antaget med den ifrågasatta övergångstiden
av endast två år, skulle detta kunna innebära så gott som omedelbart
förödande av får- och getskötseln inom Gävleborgs län. För att skapa
skydd häremot skulle därför landstinget och hushållningssällskapet nödgas
göra framställning örn undantag tills vidare från lagens tillämpning.
Med åberopande av vad som nu framförts angående förslaget till ändring
av 10 § av ägofredslagen med därtill hörande tillägg till 11 § vill förvaltningsutskottet
bestämt avstyrka detta ändringsförslag.
Skogsproduktionsutredningens förslag om ändring av andra stycket i 11 §
av ägofredslagen innebär, att Kungl. Maj:t efter hörande av vederbörande
landsting och hushållningssällskap må meddela föreskrift, att rätten till bete
beträffande andra slag av hemdjur än getter och får å viss ohägnad mark
varder helt eller i viss mån förbjuden, där så prövas erforderligt för skogsåterväxtens
skyddande.
Syftet med den ifrågasatta ändringen synes vara, att vederbörande landsting
och hushållningssällskap skulle sättas ur spelet och andra organ, icke
nämnda, taga initiativ till framställningar hos Kungl. Maj:t örn åtgärder, som
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
dock skulle lia inflytande på försörjningsmöjligheterna för en stor del av
befolkningen inom de landsändar, som därav berördes.
I detta^ sammanhang vill förvaltningsutskottet framhålla, att skogsbetningen,
då det gäller nötboskap inom Gävleborgs län, numera är inskränkt
till en obetydlighet mot förr. Det är sällsynt, att de egentliga jordbrukarna
använda sig av skogsbete för nötkreaturen. Skogsbetet utnyttjas därför så
gott som endast av en del av de minsta jordbrukarna och kreatursägare i
övrigt, vilka sakna jord för åstadkommande av andra betesmöjligheter.
Minskningen av skogsbetet för nötkreaturen har fortgått raskt under den
närmast gångna tjuguårsperioden och pågår alltfort.
Med hänsyn till dessa förhållanden saknar den ifrågasatta ändringen och
skärpningen av 11 § praktisk betydelse. Under åberopande härav vill förvaltningsutskottet
även avstyrka detta förslag.
Skogsvårdsstgrelsen i Gävleborgs län har anfört:
Styrelsen vill lämna utan erinran utredningens förslag om införande av
generellt förbud mot betning av getter och får å mark, som anses till gemensamt
mulbete upplåten, annat än å inhägnat område. Ett sådant förbud
bör emellertid föregås av en omfattande upplysningsverksamhet angående
möjligheterna att ersätta skogsbetet med kulturbete, ty i annat fall kommer
det att för många framstå som en omöjlighet att längre hålla getter och får.
Skogsvårdsstyrelsen vill i detta sammanhang meddela, att styrelsen i samråd
med hushållningssällskapet alltsedan år 1935 inom Hälsingland bedrivit viss
försöksverksamhet med inhägnade getbeten. Dessa försök, som givit vid handen
att särskilda getbeten med framgång kunna anordnas å hagbackar och
andra mindre väl utnyttjade hemmamarker, ha utgjort ett mycket betydelsefullt
propagandamedel då det gällt att få bort getterna från skogen.
Utredningen föreslår en övergångsperiod av två år. Denna tidsfrist synes
vara alldeles för kort. Ett upplysningsarbete av här ifrågavarande art bör
enligt styrelsens mening omfatta en period av minst fem år.
Utredningens förslag om ändring av andra stycket i 11 § lagen örn ägofred
kan styrelsen ej biträda. Utredningen förmenar, att förbud bör kunna utfärdas
av Kungl. Maj:t efter hörande av vederbörande hushållningssällskap
och landsting. Såsom motiv härför anför utredningen bland annat, att man
icke kan vänta, att föreskrifter av nämnvärd betydelse skola komma i tilllämpning,
örn desamma skola stödjas av en allmän opinion bland länets jordbruksidkande
befolkning, ty, säger utredningen, »befolkningen i skogsbygderna
kunna rimligtvis icke tilltros en sådan framsynthet». Detta uttalande
finner styrelsen synnerligen anmärkningsvärt. Om utredningen med sitt
ändringsförslag åsyftar, att Kungl. Maj :t emot länets förvaltningsorgans vilja
äger utfärda dylika föreskrifter, vill styrelsen bestämt avvisa förslaget. Det
gäller här ingripanden i den enskildes näringsutövning av så allvarlig karaktär,
att behovet av desamma måste kunna vitsordas av vederbörande landsting
och hushållningssällskap, vilkas framsynthet i detta fallet icke kan betvivlas.
Åsyftas icke ett dylikt ingripande, är utredningens ändringsförslag utan
praktisk betydelse.
Styrelsen vill slutligen göra det uttalandet, att det bör få anstå med mera
genomgripande lagändringar, till dess verkningarna av förevarande lagstiftning
i olika hänseenden blivit i erforderlig grad kända och prövade.
Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har bland
annat framhållit:
Utredningen har anfört, att personer, som icke äga eller bruka jordbruksfastighet,
såsom skogsarbetare med flera, under vintern nödtorftigt hålla nå
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 190-
57
got betesdjur eller inhysa det hos andra för att under sommaren släppa djuret
på skogen samt att den betning, som bedrives av djurägare tillhörande
denna grupp, i viss utsträckning måste betraktas som obehörigt intrång på
annans rättigheter. Inom Kopparbergs län torde ett dylikt förhållande i
nämnvärd omfattning vara för handen endast i fjälltrakterna, skyddsskogsområdena
eller andra områden, som beträffande markens beskaffenhet samt
natur och klimat äro att jämföra med nyssnämnda områden. I de allra flesta
fall är det en son eller måg till en fastighetsägare i trakten, som, utan att själv
äga jord, genom uppodling av någon myr helt eller delvis skaffat sig möjlighet
att hålla en eller ett par kor, vilka på sommaren beta på det gemensamma
betet. I en del fall gäller det kronotorpare, vilkas torp äro så belägna, att
deras betesdjur begagna gemensamt bete även å enskild mark. I dessa tråk
ter är det urminnes sedvänja, att rätt lill gemensamt skogsbete även åtnjutes
av sådana personer, som formellt icke äro befogade därtill. Oftast är skogsbolet
i dessa trakter av sådan beskaffenhet, att mycket ringa eller ingen skada
göres å skogen, då betningen skei- endast å myrar, myrlaggar, sidlänta
ängar samt bäck- och sjöstränder. Över själva skogsåsarna gå djuren vanligtvis
efter bestämda fästigar, vadan skador av tramp därstädes äro av myc •
ket ringa eller ingen omfattning. På grund av markbeskaffenheten är det
ofta inom angivna områden av länet omöjligt att anlägga verkliga betes
vallar eller inhägnade beten för rimlig kostnad. Då det är väl känt, vilken
betydelse för en skogsarbetare- eller kronotorparefamiljs ekonomi och existens
hållande av kreatur i dessa trakter har, särskilt under arbetslöshetstider,
synes det i hög grad önskvärt, för att icke säga nödvändigt, att i den
föreslagna lagändringen skälig hänsyn tages till nämnda kategoriers behov
av mulbete.
I förslaget angående ändrad lydelse av ägofredslagens 12 § föreslås, att
Kungl. Maj:t må under vissa förutsättningar förordna om betesreglering inom
viss del av bland andra Kopparbergs län. Med anledning härav må framhållas,
att det förefaller förvaltningsutskottet högst sannolikt att tron på betesregleringsförfarandets
genomförbarhet är betydligt överdriven. Detta synes
även styrkt av det faktum, att sedan ägofredslagens tillkomst endast sju
dylika förrättningar slutförts, nämligen fem i Uppsala och två i Östergötlands
län.
I betänkandet uttalas, att betesreglering enligt ägofredslagen i den praktiska
tillämpningen visat sig vara ett smidigt förfarande för ordnande av
betesfrågan på till gemensamt bete upplåtna marker och att man torde sakna
anledning antaga, att betesregleringen skall möta större svårigheter i Norrland
än i de län, där dylik reglering praktiskt prövats.
Förvaltningsutskottet finner sig icke kunna dela denna utredningens uppfattning,
i varje fall i vad det gäller förut berörda delar av Kopparbergs län,
där enligt förvaltningsutskottets mening betesreglering flerstädes ej är genomförbar,
åtminstone icke för rimliga kostnader.
Sveriges skogsägare föreningars riksförbund har framhållit:
Beträffande skogsbetets reglering anser förbundet, alt det vore lyckligt örn
särskiljandet av skogsbruk och betesbruk kunde ske på sätt som utredningen
i sitt betänkande föreslår. Emellertid torde man just i denna fråga få bereda
sig på en anhopning av svårigheter närmast pä grund av de invecklade
servitutsförhållanden, som just beträffande skogsbete belastar en mängd
av fastigheter. Handläggningen av betesfrågan kommer att ställa stora krav
på förrättningsmannen.
Utredningen föreslår ändring av 11 § i lagen örn ägofred, innebärande generellt
förbud för betning av getter och får å ohägnade områden. Innan
förbudet träder i kraft föreslås dock stadgandet av en övergångstid av två
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
år. — Getskötseln har visserligen numera ingen större jordbruksekonomisk
betydelse, men dess värde för den mindre skogsbonden och torparen i de
avsides skogsbygderna kvarstår otvivelaktigt än i dag. Större ekonomisk
betydelse har fårskötseln, och å de små jordbruksenheterna i Norrland torde
fåren lia sin utomordentligt stora betydelse i naturahushållningen. Ullen
ger möjlighet till hemtillverkning av en mängd nödvändiga persedlar, som
den oftast knappa penningtillgången i en mängd hem aldrig skulle tillåta
att anskaffa i öppna marknaden. — Att inom en alltför snävt tilltagen tidrymd
så pass kraftigt, som utredningen föreslår, gripa in i dessa hanteringar
och tvinga till en alltför abrupt omläggning av en gammal vana vid allmän
betesgång kan innebära svåra avbräck i dessa befolkningsgruppers levnadsförhållanden.
Riksförbundet anser sig sålunda icke kunna biträda utredningens förslag
om generellt förbud för get- och fårbete att träda i kraft inom den alltför
korta tidrymden av två år utan förmenar, att sådant lagligt förbud bör tillgripas
först när gemensamma beten hunnit bliva ordnade även för de små
jordbruksenheterna. Anläggandet och ordnandet av speciella betesområden
för getter och får torde måhända kunna i än högre grad än hittills genom
ytterligare intensifierad upplysning och propaganda åstadkommas i samarbete
mellan skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapen.
Egnahemsstyrelsen bär yttrat bland annat följande.
Mot vad skogsproduktionsutredningen föreslagit i fråga om beloppen av
statsbidrag för produktionsfrämjande åtgärder och om villkoren för sådana
bidrag har egnahemsstyrelsen i stort sett intet att erinra. Det bör uppenbarligen
tillses, att statsbidrag icke beviljas för en och samma betesanläggning
såväl enligt bestämmelserna örn statsbidrag till förstärkning av ofullständiga
jordbruk som enligt de nu föreslagna bidragsgrunderna.
Det är uppenbart, att upphörandet av skogsbetningen kan äga stor betydelse
ur skogsvårdssynpunkt. I detta sammanhang bör emellertid uppmärksammas,
att betesregleringar icke böra företagas i andra fall än då de kostnader
och eventuella olägenheter, som kunna föranledas därav, uppenbarligen
uppvägas tillräckligt av fördelarna ur jordbrukets och skogsvårdens intresse.
Det är enligt egnahemsstyrelsens uppfattning önskvärt, att tillgången
till bete för de ägare, som äro i behov härav, vid betesreglering såvitt möjligt
icke ordnas genom mer eller mindre tillfälliga upplåtelser utan genom förvärv
av lämplig jord med äganderätt.
Svenska vall- och mosskulturföreningen har bland annat anfört:
Styrelsen vill föreslå, att till den organisation, som skall omhänderha ledningen
av föreslagna betesanordningar, helt anknytes en person (eventuellt
flera, som endast delvis sysselsättas), som redan från början sitter inne med
sakkunskap, erfarenhet m. m. Då styrelsen icke anser sådan kraft föreligga
utanför Svenska vall- och mosskulturföreningen, vill styrelsen förorda, att
denna förening beredes ekonomisk möjlighet att härför avskilja särskilt kvalificerad
arbetskraft, som ställes till den planerade verksamhetens förfogande
såsom instruktör och kontrollant och såsom ledare för genomförandet av
betesregleringarna. Härigenom ställes hela föreningens sakkunskap och resurser
av olika slag på ett alldeles särskilt sätt lill uppgiftens disposition, och
föreningen blir i stånd att på ett långt mera verkningsfullt sätt än eljest
inom de av verksamheten berörda områdena utöva sin uppgift att verka för
genomförandet av en ändamålsenlig beteskultur. Denna tjänsteman (eventuellt
dessa tjänstemän) jämte föreningens övriga personal och resurser
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
59
skulle i anslutning därtill även tågås i anspråk för de blivande beteskonsulenternas
undervisning, vilken bör begynna med grundlig teoretisk och praktisk
kurs och fortsätta under hela verksamhetens bedrivande genom utnyttjande
av den föreslagna instruktören-kontrollantens sakkunskap i alla mer
krävande situationer.
Över jägmästaren i Skellefteä distrikt har påpekat, att vid ändring av 11 §
lagen om ägofred borde iakttagas, att fjällapp jämlikt 44 g renbeteslagen
vore berättigad hålla getter å kronomark. Härav påkallad ändring i lagtexten
borde ske.
Vid upprepade tillfällen under senare år ha såväl inom som utom riksda-Departemenugen
uttalats allvarliga farhågor över att skogstillgångarna i de norra delarna 0 *e"''
av landet i hög grad förminskats. De förhållandevis snabba uttag av skog,
som alltsedan 1932 års lappmarkslag trätt i kraft ägt rum i de skogar,
som avses i lagen, ha väckt betänkligheter i fråga örn möjligheterna att i
fortsättningen tillgodose den norrländska industriens virkesbehov. För närvarande
uttages i ganska rask takt återstoden av det sparade skogskapitalet
i dessa trakter. Verkställda undersökningar giva vid handen, att avsevärda
inskränkningar i skogsavverkningen måste ske inom en icke avlägsen framtid,
därest det icke snabbt sörjes för att skogsåterväxten förbättras. Uppenbart
är, att en minskning i landets förmåga att försörja industrien och exporten
med virke skulle få mycket svårartade följder icke blott för den del av
näringslivet, som vilar på skogsproduktionen, utan även för landet i dess helhet.
För betydande delar av befolkningen i Norrland skulle en större avmattning
i skogshanteringen få de allvarligaste konsekvenser med avseende
å deras förutsättningar att i dessa trakter få sin försörjning. Sedan frågan
örn möjligheterna att stödja skogsproduktionen i dessa trakter av landet nu
varit föremål för ingående utredning, därvid framlagts positiva förslag, som
i allmänhet vunnit anslutning, anser jag prövningen av detta spörsmål icke
böra uppskjutas.
Det av norrländska skogsproduktionsutredningen framlagda förslaget avser
att genom kraftiga statsbidrag stimulera skogsägarna till reproduktionsåtgärder
å skogarna. För detta ändamål föreslås, att årligen under en period av
tjugu år ett belopp av 5,000,000 kronor skulle anvisas. Utredningen, som
framlagt ett närmare utformat program för skogsvårdsarbetets bedrivande,
har i sammanhang härmed framhållit, att, sedan detta igångsatts, detsamma
icke utan stora vådor för hela verksamheten och avsevärda förluster kunde
avbrytas. I likhet med utredningen anser jag angeläget, att staten mera
verksamt än för närvarande bidrager till skogsproduktionens stödjande i
ifrågavarande delar av landet. Emellertid kan jag icke i nuvarande statsfinansiella
läge förorda, alt förslaget, vilket tillkommit med tanke på normala
förhållanden, genomföres i den föreslagna omfattningen. Det är ock
att märka, att med den av utredningen ifrågasatta verksamheten .skulle
beträdas i viss mån nya och förut oprövade vägar för skogsvårdsarbetets
organisation i landet. Alt binda staten för densamma i den utsträckning
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 190.
som utredningen avsett, innan någon erfarenhet rörande förutsättningarna
och intresset för verksamheten vunnits, synes icke tillrådligt. Såsom i
vissa yttranden framhållits torde även den bristande tillgången på arbetskraft
i skogarna lägga hinder i vägen för att verksamheten upptages i
alltför stor omfattning. Densamma kan icke heller tillåtas konkurrera om
arbetskrafterna med de nu för landet så viktiga vedavverkningarna. Med
hänsyn till vikten av att ett kraftigare arbete för skogsföryngringen organiseras
och påbörjas i de norrländska skogarna samt att erfarenhet vinnes rörande
förutsättningarna för detsamma, vill jag emellertid förorda, att åtgärder
i av utredningen avsett syfte i begränsad omfattning vidtagas. De åtgärder,
som därvid böra ifrågakomma, torde i princip böra ansluta sig till utredningens
förslag men — i varje fall till en början — få karaktären av en
försöksverksamhet.
Efter denna redogörelse för min allmänna inställning till det föreliggande
problemet övergår jag till att närmare utveckla min uppfattning om det sätt
varpå skogsvårdsverksamheten bör utformas och organiseras. Vad först
angår de skogar, som böra bliva föremål för densamma, anser jag -— med
hänsyn till att medel för ändamålet endast i mera begränsad omfattning
kunna ställas till förfogande och då åtgärderna böra få karaktären av försök
att en begränsning av verksamhetsområdet i förhållande till vad utredningen
föreslagit bör ske. Enligt min mening synes lämpligt, att ifrågavarande
skogsvårdsarbete igångsättes å de egentliga lappmarksskogarna,
d. v. s. dels de skogar, som lyda under 1932 års lappmarkslag, och dels
skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, beträffande
vilka lagen örn allmänningsskogar i Norrland och Dalarna äger tillämpning.
Härjämte torde i 4 kapitlet skogsvårdslagen omförmälda skyddsskogar, såvitt
de äro belägna i Kopparbergs och Jämtlands län, böra inrymmas under
verksamheten. De områden, som jag sålunda ansett böra ifrågakomma,
motsvara i stort sett de skogar, som enligt utredningens förslag skulle erhålla
det högre statsbidraget. I anledning av vad centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund påpekat lia endast de skyddsskogar, som nu äro att hänföra
till denna kategori skogar, medtagits.
Utredningen har tänkt sig, att det av densamma framlagda skogsvårdsprogrammet
skulle kunna genomföras under en tidrymd av tjugu år. Att
i nuvarande läge göra något uttalande örn den tid, som skulle erfordras härför,
är uppenbarligen icke möjligt.
Såsom framgår av vad förut anförts skola enligt utredningens förslag de
produktionsfrämjande åtgärderna planläggas och utföras inom större områden,
vilka förslagsvis benämnts skogsvårdsområden. Detta förslag synes
mig i hög grad värt att prövas. Detsamma har också livligt tillstyrkts i de
avgivna yttrandena. För närvarande planläggas och utföras de med statsbidrag
understödda skogsvårdsåtgärderna isolerat. Såsom utredningen framhållit
kan en avsevärd rationalisering av skogsvårdsarbetets planläggning och
utförande vinnas om samtliga arbeten, som anses böra ifrågakomma, i ett
sammanhang genomföras på större, geografiskt närliggande skogsområden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
61
Utredningen har ansett, att skogsvårdsområdenas storlek bör vara 500—2,000
hektar. En dylik omfattning av områdena synes även mig ändamålsenlig
och lämplig. Från min sida finnes icke heller något att erinra mot utredningens
förslag till de åtgärder, som skola utföras. De arbeten, som böra komma
till utförande i syfte att främja skogsproduktionen, torde sålunda vara
åtgärder, som avse dels främjande av skogsåterväxten, såsom hyggesrensning,
markberedning och skogsodling, dels beståndsvård såsom röjning och
röjningsgallring i stavaskog, plantskog och ungskog, dels skogsutdikning, dels
betesanläggning, dels ock anläggning och förbättring av vägar för utforsling
av skogsprodukter. Såsom en särskilt lämplig åtgärd för markberedning i
vissa fall har upptagits hyggesbränning. Bestämmelser, om vilka arbeten
som skola utföras, torde i enlighet med vad utredningen föreslagit böra
fastställas i för områdena upprättade skogsvårdsplaner. I särskilda arbetsplaner
bör därjämte lämnas noggrannare uppgifter rörande de olika åtgärderna.
I likhet med utredningen anser jag, att anslutningen till den nu ifrågasatta
skogsvårdsverksamheten helt bör vila på frivillighetens grund. Varje stadgande
om tvångsanslutning skulle bryta mot den princip som konsekvent
följts i svensk skogspolitik under senare år. Såsom utredningen framhållit böra
tvångsbestämmelser endast tillgripas, då underlåtenhet att vidtaga skogsvårdsåtgärder
skulle medföra större fara för skogens bestånd och utveckling.
För att på frivillighetens väg få genomförda de skogsvårdsåtgärder varom här
är fråga måste staten uppenbarligen träda stödjande emellan och lämna bidrag
av statsmedel utan återbetalningsskyldighet till skogsägarna. För närvarande
kan sådant bidrag utgå i de fyra norra länen till skogsutdikning med
50 procent av den beräknade kostnaden och höjas till 60 procent, örn åtgärden
föranledes av läget på arbetsmarknaden. Bidrag till skogsodling kan
erhållas med likaledes 50 procent av kostnaden samt till väg- och flottledsbyggnader
med 25 procent ävensom till betesförbättring med högst 60 procent
av kostnaden. I sistnämnda fall må dock bidraget uppgå till högst
250 kronor per hektar. De av utredningen föreslagna bidragen äro, såsom
framgår av vad förut anförts, icke obetydligt högre. De skäl, som utredningen
anfört för de högre bidragen, anser jag övertygande. Det kan icke
förnekas, att staten bär ett visst ansvar för den exploatering, som skett av
virkeskapitalet å de norrländska lappmarksskogarna, och statsmakterna ha
icke samtidigt tillsett, att tillräckligt kraftiga åtgärder vidtagits till skydd för
återväxten. Såsom utredningen framhållit torde hänsyn även böra tagas till den
kapitalöverföring från landets nordligare delar till dess sydligare, som ständigt
pågår genom utnyttjandet av de norrländska skogstillgångarna. Här försiggår
såsom förut antytts en förbrukning av naturtillgångar, som undan
för undan minskar dessa landsändars möjligheter att lämna utkomst åt
sina inbyggare. Nu ifrågavarande skogsområden lära ur reproduktionssynpunkt
på det hela taget vara mer ogynnsamt ställda än skogar i övriga delar
av landet. Genomförandet av nödiga reproduktionsåtgärder kommer därför
att draga förhållandevis stora kostnader. Det kan icke gärna begäras av
62
Kungl. Maj.ts proposition nr 190.
de enskilda skogsägarna — till övervägande delen hemmansägare i små
ekonomiska omständigheter — att de skola utföra dessa åtgärder utan att
staten lämnar ett kraftigt bidrag. Jag ansluter mig därför till utredningens
uppfattning att relativt höga statsbidrag höra utgå till skogsvårdsåtgärderna
å dessa skogar. De skäl, som anförts för denna ståndpunkt, tolide även i
huvudsak kunna åberopas för att bidrag utgår till samtliga av mig omförmälda
åtgärder, som böra vidtagas till skogsproduktionens främjande.
Vad angår frågan huruvida även bolag böra kunna tilläggas statsbidrag,
har denna vid upprepade tillfällen förut varit föremål för överväganden
och förslag. För närvarande kunna bolag som regel icke erhålla statsbidrag
till skogsvårdsbefrämjande åtgärder. 1936 års skogsutredning uttalade
sig däremot i sitt förslag för att bolagen i nu förevarande hänseende bleve
likställda med övriga skogsägare. Även andra förslag ha framkommit i
sådan riktning. Jag vill erinra att statsbidrag här lämnas för att få till
stånd skogsvårdsåtgärder, vilka eljest icke skulle komma till utförande.
Vem som är ägare till skogen — enskild person eller bolag — måste därvid
vara av underordnad betydelse. Jag förordar därför, att även bolag må
kunna erhålla bidrag. Enligt min mening böra bolagen bliva likaberättigade
i fråga örn grundbidragens storlek.
För utredningens förslag att differentiera bidragens storlek med avseende
å de olika åtgärderna tala goda skäl. Teoretiskt sett förhåller det
sig uppenbarligen så att vissa åtgärder lämna ett snabbare resultat än andra
och det kan därför synas naturligt, att bidragen till de förra sättas lägre.
Av praktiska skäl anser jag mig likväl icke för närvarande kunna till
alla delar förorda utredningens förslag härutinnan. Lämpligheten av att
vid den nu ifrågasatta försöksverksamheten införa en differentiering av
bidragens storlek, som icke har sin motsvarighet i andra delar av landet, kan
starkt ifrågasättas. En dylik anordning torde även ur administrativ synpunkt
komma att medföra onödiga besvär och kostnader. Ofta torde såsom
i ett yttrande påpekats svårigheter komma att uppstå vid bestämmandet,
huruvida en åtgärd skall hänföras under den ena eller andra bidragskategorien.
Misshälligheter kunde lätt uppstå mellan skogsägarna, örn inom samma
skogsvårdsområde bidrag skulle utdelas efter olika grunder. Erinras må ock
att 1936 års skogsutredning i sitt förut omnämnda betänkande ansett sig böra
förorda, att endast en procentsats fastställes för bidragen. Enligt min mening
bör bidraget bestämmas till 60 procent av de beräknade kostnaderna för de
skogsvårdsåtgärder varom här är fråga. I överensstämmelse med vad utredningen
föreslagit torde emellertid erforderligt skogsodlingsmaterial böra tillhandahållas
kostnadsfritt och sålunda icke medtagas i kostnadsberäkningarna.
I fråga om väganläggningar synes nyssberörda bidrag få anses för högt. Jag
förordar därför, att bidrag till sådana anläggningar bestämmas till 40 procent
av kostnaden. Skulle erfarenheterna under verksamhetens bedrivande giva
vid handen att en differentiering av bidragsbeloppen till de olika skogsvårdsåtgärderna
vore önskvärd, bör frågan i samband med verksamhetens vidare
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
63
utveckling ånyo underkastas prövning. I viss utsträckning synas utredningens
synpunkter kunna beaktas vid fastställande av tilläggsbidragets storlek.
Härtill återkommer jag i det följande.
Såsom utredningen framhållit kan understundom inträffa, att åtgärd planlagts,
som är avsedd att utföras antingen å skogsmark, belägen inom skogsvårdsområdet
och tillhörande någon som ej är delägare i detta, eller ock å
skogsmark utanför området. I dylika fall synes skäligt, att statsbidrag beviljas
till högst 50 procent av den godkända kostnaden för åtgärden. Såsom
villkor för erhållande av statsbidrag bör stadgas, att annat statsunderstöd
i form av lån eller bidrag icke utgått eller utgår och att nyttan av åtgärden
står i skäligt förhållande till kostnaderna därför ävensom att icke någon
enligt lag eller författning är pliktig vidtaga åtgärden i fråga.
Utredningens förslag att utöver nu omnämnda grundbidrag även må under
vissa omständigheter medgivas tilläggsbidrag finner jag välbetänkt. Dessa
bidrag torde emellertid endast böra lämnas till enskilda skogsägare, för vilka
behovet av ytterligare bidrag i allmänhet torde vara större än för bolag. I
anslutning till vad utredningen föreslagit anser jag, att tilläggsbidragen ej
böra få överstiga hälften av den del av kostnaden för åtgärden, som ej täckes
av grundbidraget. Tilläggsbidrag bör utgå till sådan skogsägare, som
ej är i stånd att utan bidraget utföra skogsvårdsåtgärden i fråga. Dylikt bidrag
torde emellertid även böra kunna utgå i sådana fall då nyttan av åtgärden
kommer skogsägaren till del först efter mycket lång tid. Vid bestämmandet
av bidraget bör sålunda kunna beaktas dels behovsgraden, dels ock
graden av den nytta skogsägaren får av åtgärden. Såsom villkor för åtnjutande
av tilläggsbidrag bör i enlighet med utredningens förslag gälla, att
bidragstagaren själv brukar den fastighet, varå eller för vars räkning åtgärden
företages.
Såsom utredningen föreslagit bör verksamheten handhas av skogsvårdsstyrelserna
såsom de mest sakkunniga myndigheterna på ifrågavarande område.
På framställning av skogsvårdsstyrelserna synes Kungl. Majit böra
anvisa medel till styrelserna för verksamheten. I vissa yttranden har uttalats
önskemål om att betesregleringsfrågor skola behandlas av hushållningssällskapen.
Visserligen kunna skäl föreligga härför, men en dylik anordning
torde i viss mån medföra ett sönderbrytande av organisationen. Omgång
och svårigheter av andra slag skulle förmodligen också bliva en följd
av att till hushållningssällskapen överlämna betesregleringsfrågorna. Jag
förutsätter emellertid, att skogsvårdsstyrelserna vid dessa frågors behandling
i möjligaste mån anlita sakkunnig hjälp. Härvid torde samarbete med
hushållningssällskapen i första hand komma ifråga. Detta samarbete bör
planläggas på ett lämpligt sätt. Därvid bör bl. a. tillses att då den sakkunnige
har resor dels för skogsvårdsstyrelsen och dels för hushållningssällskapen
dessa planläggas så alt onödiga resor till varandra närbelägna förrättningsställen
undvikas. Huruvida personal från vall- och mosskulturföreningen
i vissa fall bör anlitas får erfarenheten av verksamheten giva vid handen. För
-
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 190.
slaget att bidrag skulle lämnas för att ställa personal från föreningen till
förfogande synes det icke erforderligt att nu genomföra. I några yttranden
bär framhållits, att skogsvårdsstyrelserna skulle få stora maktbefogenheter
rörande medelsbeviljandet i sammanhang med den nya verksamheten. Det
har påpekats, att skogsvårdsstyrelserna skulle äga befria en skogsägare från
honom enligt lag åliggande reproduktionsskyldighet och därefter medgiva
honom bidrag till de åtgärder, som ålegat honom. Denna fråga har även
beaktats av 1936 års skogsutredning och var bland annat en av anledningarna
till dess förslag om inrättande av statens skogsstyrelse. Med hänsyn
till vad jag nyss anfört rörande verksamhetens omfattning anser jag icke
för närvarande nödigt att särskilda åtgärder vidtagas för att övervaka verksamheten.
Den tillsyn, som till en början kan vara erforderlig, synes böra
utövas av Kungl. Maj:t i samband med bidragsbeviljandet. Härigenom vinnes
garanti för att verksamhetens utveckling kommer att ske efter enhetliga
linjer inom de olika skogsvårdsstyrelsens områden. Såsom centralrådet
för skogsvårdsstyrelsernas förbund påpekat torde frågan örn vidtagande av
särskilda åtgärder i nu förevarande avseende först framdeles, därest verksamheten
skulle få större omfattning, böra upptagas till övervägande.
För att underlätta samverkan mellan skogsägare, som skola deltaga i
verksamheten, synes ändamålsenligt, att dessa i regel sammansluta sig till en
skogsvårdsförening. Är antalet skogsägare inom skogsvårdsområdet ringa,
torde bildandet av skogsvårdsförening dock icke vara behövligt. Föreningens
uppgift bör i första hand vara att förmedla uppgörelser i skogsvårdsfrågor
mellan medlemmarna och skogsvårdsstyrelsen samt att verka för att en god
skogsvård kommer till stånd inom skogsvårdsområdet. För att ytterligare underlätta
kontakten mellan skogsvårdsstyrelserna och föreningarna synes
lämpligt, att en särskild syssloman utses för skogsvårdsområdet. Stadgarna
för föreningarna torde så länge verksamheten har karaktär av en försöksverksamhet
böra underställas Kungl. Majit för godkännande.
Såsom jag förut framhållit är avsett, att ifrågavarande verksamhet skall
genomföras på frivillighetens väg. Emellertid blir det uppenbarligen nödvändigt
att. sedan densamma igångsatts och medel beviljats, garanti finnes,
att de åtgärder, vartill bidrag lämnats, komma till stånd och bibehållas. I
likhet med vad som gäller vid annan bidragsverksamhet böra bidragstagarna
i kontrakt förbinda sig att verkställa åtgärderna och bibehålla dem under
viss tid. I kontraktet böra i övrigt upptagas de villkor, som skola gälla
för statsbidragets åtnjutande. De av utredningen framlagda förslagen, som
nära ansluta sig till nu gällande villkor för andra bidrag till skogsvårdsbefrämjande
åtgärder, föranleda, utöver vad jag tidigare anfört, icke någon
erinran från min sida.
Gången av den av mig nu förordade verksamheten skulle i stort sett bliva
följande. På framställning av skogsägare inom viss trakt låter skogsvårdsstyrelsen
undersöka, huruvida förutsättningar förefinnas för bedrivande av
ifrågavarande skogsvårdande verksamhet inom orten Om så är förhållan
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
65
elei, beslutar styrelsen om bildandet av skogs vårdsområde. Vid bildandet
av skogsvårdsområde skall skogsvårdsstyrelsen tillse att området erhåller
ändamålsenlig omfattning med hänsyn till skogsvårdsarbetets organisation
och utförande samt ifrågakommande anordningar beträffande betet. För området
skall styrelsen därefter låta upprätta skogsvårdsplan. Sedan planen
blivit färdig, bör den hållas tillgänglig för intresserade skogsägare under
viss tid å lämplig plats. De skogsägare, som förklarat sig villiga utföra de
åtgärder, som föreslagits i skogsvårdsplanen beträffande deras fastigheter,
skola i regel därefter sammansluta sig till en skogsvårdsförening. Styrelsen
inleder sedermera överläggningar och förhandlingar med skogsvårdsföreningens
styrelse örn upprättande av kontrakt rörande de i skogsvårdsplanen avsedda
åtgärderna. Sedan kontrakt kommit till stånd, låter skogsvårdsstyrelsen
upprätta arbetsplaner för de åtgärder, som närmast skola utföras. Föreningens
styrelse ingiver därefter till skogsvårdsstyrelsen ansökan örn stats
bidrag. Efter det Kungl. Majit på styrelsens framställning beviljat statsanslag
för ifrågavarande verksamhet, beslutar skogsvårdsstyrelsen om bidragstilldelningen.
Härefter torde jag få upptaga till övervägande de av utredningen framlagda
förslagen örn ändringar i ägofredslagen. Utredningens förslag avser i
första hand införande i 12 § av ägofredslagen av ett stadgande, att, därest
skogsvårdsstyrelse slutit kontrakt örn utförande av åtgärder enligt skogsvårdsplan
som här avses, Kungl. Majit skall äga på framställning av skogsvårdsstyrelsen
förordna, att bestämmelserna om betesreglering skola gälla
beträffande den del av länet skogsvårdsplanen avser. I likhet med utredningen
är jag av den uppfattningen att en förutsättning för genomförandet
av ifrågavarande skogsvårdsarbete torde vara att betesfred kommer till
stånd å de skogsmarker, varest verksamheten skall bedrivas. Det torde
icke kunna bestridas, att skogsbetet förorsakar skada å sådana skogsområden,
som äro föremål för reproduktionsåtgärder. Detta gäller framför
allt sådana marker, å vilka sådd eller plantering skett, då dessa med hänsyn
till den bättre gräsväxten äro mest utsatta för kreaturens betesgång.
Att möjliggöra att efter framställning av skogsvårdsstyrelsen betesregleringsbestämmelserna
må äga tillämpning inom de områden, där den föreslagna
skogsvårdande verksamheten skall bedrivas, synes mig knappast kunna ingiva
några allvarliga betänkligheter. Betesreglering må sålunda endast komma
ifråga inom sådant skogsområde, varest delägarna anslutit sig till den
ifrågavarande verksamheten och erhållit statsbidrag för utförande av åtgärder
för skogsvårdens befrämjande. Det synes mig som örn de farhågor som
kommit till uttryck i några yttranden i viss mån bottna i missuppfattning av
betesregleringsinstitutets innebörd. Det torde böra understrykas, att betesreglering
må företagas endast, där betesbehovet för samtliga fastigheter, som
äga del i regleringsområdet eller på grund av servitut ha betesrätt därå,
kan tillgodoses. Beträffande sådana kreatursägare, som icke äga del i området
men som på grund av rådande sedvana i orten nyttjat område till
bete, har i viss utsträckning sörjts genom bestämmelserna i 19 § i iigofreds
liihang
till riksdagens protokoll 1940. 1 senni. Nr 190. •<
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 190
lagen. I yttrandena lia även uttalats farhågor att dylika djurägare kunna
bliva lidande genom betesregleringen. Jag förutsätter emellertid, att redan
vid förordnandet örn betesregleringsbestämmelsemas tillämpning å det område
skogsvårdsplanen avser frågan om betesregleringens ordnande är så
klarlagd, att Kungl. Maj:t äger möjlighet att överblicka regleringens konsekvenser
för kreatursägarna inom området. Vid ansökningen bör därför er
forderlig utredning härom företes. Det finnes således möjlighet för Kungl.
Majit att, därest Kungl. Majit icke anser betesfrågan ordnad på ett tillfredsställande
sätt, avvisa framställningen, varefter frågan är förfallen. Givet är
att Kungl. Majit innan frågan avgöres införskaffar yttrande från förvaltningsutskotten
hos landsting och hushållningssällskap samt all i övrigt behövlig
utredning. Jag förordar alltså, att i 12 § ägofredslagen upptages ett
andra stycke av innehåll, att därest statsbidrag beviljats för utförande av åtgärder
enligt sådan skogsvårdsplan, som förut omnämnts, Kungl. Majit må
på framställning av skogsvårdsstyrelse meddela förordnande, att bestämmelserna
om betesreglering må vinna tillämpning inom det område skogsvårdsplanen
avser. Detta stadgande medför att en mindre jämkning blir erforderlig
i 12 paragrafens nuvarande andra stycke.
De övriga av utredningen föreslagna ändringarna i ägofredslagen anser
jag mig icke nu böra förorda till genomförande. De äro icke heller påkallade
av den skogsvårdsverksamhet, som här föreslagits.
De nya bestämmelserna i ägofredslagen torde böra träda i kraft den 1
juli 1940.
i enlighet med vad jag nu förordat har inom jordbruksdepartementet
upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933
(nr 269) om ägofred. Förslaget torde såsom bilaga få fogas vid detta protokoll.
1
En annan fråga, som kräver särskild uppmärksamhet, är på vad sätt
skador skola ersättas, som uppkomma till följd av hyggesbränningar.
A ena sidan kan man härvid tänka sig möjligheten att staten ikläder sig
riskerna för dessa skador och att den skadelidande sålunda ersättes av statsmedel.
En annan utväg är att hos privata försäkringsföretag tages försäkring
för ifrågavarande risker. I likhet med utredningen och försäkringsinspektionen
anser jag, att sistnämnda utväg i första hand bör prövas.
De enskilda bolagen, som ha en organisation för försäkringsfallens reglerande,
torde lättare kunna på förhandlingsvägen komma till rätta med de
i sammanhang med skadefall uppstående frågorna. Den premie — en krona
lör varje hektar som hyggesbränningen omfattar — som av bolagen begärts
för övertagande av här ifrågavarande risker, torde kunna anses godtagbar.
Den ifrågasatta försäkringen avser dels skogsbrandförsäkring, avseende
brandskador intill visst belopp å växande skog och skogsmark, dels ock ansvarighetsförsäkring,
som avser det ansvar för skadestånd i anledning av
annan tillfogad kropps- eller egendomsskada, som åvilar skogsvårdsstyrel
1
Denna bilaga, vilken frånsett mindre jämkningar av redaktionell natur är likalydande med
det vid propositionen fogade lagförslaget, bär här uteslutits.
Kunni. Maj.ts proposition nr 190.
67
sen eller hos denna anställd person. Såsom utredningen föreslagit synes i kostnaderna
för hyggesbränningen böra upptagas den del av premien, som belöper
å skogsbrandförsäkringen. Statsbidrag bör sålunda även kunna utgå till
dess gäldande. Den del av premien som avser ansvarighetsförsäkringen bör
däremot gäldas av skogsvårdsstyrelsen. På sätt utredningen föreslagit synes
lämpligt, att skogsvåidsstyrelsen tecknar försäkringen i dess helhet. Delägarna
i skogsvårdsområdet böra befullmäktiga styrelsen därtill. Utredningen
bar ifrågasatt örn icke en ändring bör företagas i förordningen örn skogsvårdsstyrelser,
varigenom styrelserna åläggas att teckna försäkringar av nu
ifrågavarande slag. Detta torde emellertid knappast vara erforderligt. Det
torde vara tillräckligt, att bland villkoren för att verksamheten skall få
bedrivas upptages en bestämmelse örn att försäkring skall tecknas. För den
händelse skadeersättningen skulle överstiga maximum för ansvarigheten
enligt försäkringarna torde på sätt utredningen antytt frågan om gäldandet
av överskjutande del av ersättningen få underställas Kungl. Majit och riksdagen.
Dylika fall torde emellertid med stor sannolikhet komma att bliva
sällsynta. Det kan förväntas, att skogsvårdsstyrelserna komma att tillse
att största försiktighet iakttages vid byggesbränningar. Dessa torde endast
böra ske under uppsikt och ledning av sakkunniga personer. Utredningen
har även låtit utarbeta förslag till regler och anvisningar för hyggesbränningen.
I enlighet med vad utredningen anfört torde anskaffandet av de erforderliga
mängder frö och plantor, som kunna komma att behövas i anledning av
den nu föreslagna verksamheten, närmast komma att påvila skogsvårdsstyrelserna.
Uppenbarligen kommer den nya verksamheten att medföra ökning av dc
av densamma berörda skogsvårdsstyrelsernas personal- och administrationskostnader.
För mötande av dessa kostnader torde, i enlighet med vad utredningen
föreslagit och redan nu tillämpas vid andra bidragsformer, skogsvårdsstyrelserna
böra erhålla särskilda förvaltningsbidrag. Dessa bidrag böra
även avse täckande av styrelsernas kostnader för anskaffning av skogsodlingsmaterial,
som kostnadsfritt skall tillhandahållas bidragstagarna.
Såsom jag förut anfört lärer icke kunna ifrågakomma att igångsätta den
av mig nu förordade verksamheten i den omfattning, som utredningen avsett.
Den torde till en början böra få karaktären av försöksverksamhet.
Med hänsyn härtill bör en stark begränsning i medelsanvisningen i förhållande
till vad utredningen ifrågasatt ske. Såsom inledningsvis anmärkts
har å kapitalbudgeten för verksamheten för nästkommande budgetår beräknats
ett reservationsanslag av 1,000,000 kronor för detta ändamål. Detta bcIopp
synes lämpligt avvägt och bör enligt min mening nu äskas av riksdagen.
Anslaget, som bör erhålla karaktär av reservationsanslag, torde böra upplagas
å driftbudgeten under nionde huvudtiteln.
Därest riksdagen bifaller vad jag sålunda förordat, torde det sedermera
böra ankomma på Kungl. Majit alt utfärda erforderliga författningsbestämmelser
rörande villkoren för erhållande av statsbidrag från anslaget.
68
Kungl. Maj.ts proposition nr 190.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förenämnda förslag
till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269)
om ägofred måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Richard Jobson.
Kanyl. Majlis proposition nr 190.
69
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 4 april
1940.
Närvarande:
justitieråden Eklund,
Lawski,
von Steyern,
regeringsrådet Hjärne.
Enligt lagrådet den 3 april 1940 tillhandakommet utdrag av protokoll över
jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 8 mars
1940, hade Kungl. Majit förordnat, alt lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269)
örn ägofred.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i jordbruksdepartementet hovrättsrådet Bertil
Fallenius.
Lagrådet lämnade förslaget utan enman.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
70
Kungl. Majds proposition nr 190.
Utdrog av protokollet över jordbruksårenden, hållet inför Hans
Maid Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5
april 1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Möller, Sköld, Quensel, Eriksson,
Bergquist, Andersson, Domö.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet och t. f.
chefen för finansdepartementet, statsrådet Quensel, anmäler chefen för jordbruksdepartementet,
statsrådet Pehrsson-Bramstorp, lagrådets den 4 april
1940 avgivna utlåtande över det den 8 mars 1940 till lagrådet remitterade
förslaget till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933 (nr
269) om ägofred.
Föredraganden anför:
Lagförslaget har av lagrådet lämnats utan erinran. I förslaget lia vidtagits
några jämkningar av uteslutande redaktionell natur. På sätt framgår
av vad jag anfört i samband med remissen av förslaget till lagrådet torde för
Åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. för budgetåret 1940/41
å driftbudgeten under nionde huvudtiteln böra anvisas ett reservationsanslag
å 1,000,000 kronor.
Proposition i ämnet lärer jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna avlåtas
utan hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet
stadgade tid gått till ända.
Föredraganden hemställer,
1) att förenämnda lagförslag måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande;
samt
2) att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
dels å driftbudgeten under nionde huvudtiteln till Åtgärder
för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. för budgetåret
1940/41 anvisa ett reservationsanslag av kronor 1,000,000,
dels ock godkänna de av mig i statsrådsprotokollet för den
8 mars 1940 angivna grunderna för utlämnande av statsbidrag
för skogsproduktionens höjande å vissa skogar i Norrland
och Dalarna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
71
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
lienno Gårdsten.