Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Nr 19.

Kungl. Mcij:ts proposition till riksdagen med anhållan om riksdagens
yttrande angående de av den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1939 vid dess tjugofemte
sammanträde fattade besluten; given Stockholms
slott den 19 januari 1940.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed anhålla om riksdagens yttrande
angående de i nämnda protokoll omförmälda, av den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1939 vid dess tjugofemte sammanträde
fattade besluten.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 19.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 januari
1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen
för kommunikationsdepartementet anmäler chefen för socialdepartementet,
statsrådet Möller, de av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1939 vid dess tjugofemte sammanträde fattade besluten samt
anför:

Inledning.

Fredsfördraget i Versailles av den 28 juni 1919 mellan de allierade och
associerade makterna, å ena, samt Tyska riket, å andra sidan, vars del I omfattar
förbundsakten för nationernas förbund, innehåller i del XIII ett socialpolitiskt
reformprogram samt tillika bestämmelser örn den institution, internationella
arbetsorganisationen, som har till uppgift att förverkliga detta
program.

Av berörda bestämmelser framgår bland annat, att organisationens beslutande
församling, den internationella arbetskonferensen, har att beträffande
förslag, som äro uppförda på dess dagordning, välja mellan två former för
godtagande. Antingen skall beslutet resultera i ett förslag till internationell
konvention, avsedd att ratificeras av organisationens medlemmar, eller ock
skall det utmynna i en rekommendation, avsedd att tagas under övervägande
vid lagstiftning eller annorledes, men utan den bindande karaktär, som tillkommer
en ratificerad konvention.

I fråga om verkställighet av konferensens beslut stadgas, att varje medlem
av organisationen skall vara förbunden att inom ett år från avslutandet av
ett konferenssammanträde underställa därå antagna rekommendationer och
konventionsförslag den eller de myndigheter, till vilkas kompetensområden
respektive frågor höra, för deras omgestaltande till lag eller vidtagande av
andra åtgärder. Örn det till följd av exceptionella omständigheter är omöjligt
att fullgöra nyss berörda förpliktelse inom ett år, skall den fullgöras snarast
möjligt och under intet förhållande senare än 18 månader från sammanträdets
avslutande. Därest en rekommendation ej leder till någon lagstift -

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

ningsåtgärd eller annat åtgörande för dess genomförande eller om ett konventionsförslag
icke vinner vederbörande myndighets eller myndigheters
bifall, skall respektive medlem av organisationen icke vara underkastad någon
vidare förpliktelse med hänsyn därtill.

Närmare upplysningar om internationella arbetsorganisationen och dess
verksamhet hava lämnats i propositionen nr 361 till 1921 års riksdag. Härutinnan
kan även hänvisas till ett genom delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet på Kungl. Maj:ts uppdrag år 1928 utgivet arbete
»Internationella arbetsorganisationen. I. Allmän del».

Den internationella arbetsorganisationens tjugofemte sammanträde hölls
i Genéve under tiden 8—28 juni 1939. Antalet representerade stater utgjorde
46, av vilka 34 sänt fullständiga delegationer, d. v. s. två regeringsombud
samt ett ombud från vardera av arbetsgivar- och arbetarsidorna. Sverige
deltog i sammanträdet med en fullständig delegation.1

Vid sammanträdet stodo följande frågor på dagordningen:

I. Teknisk utbildning och yrkesundervisning samt lärlingsväsen;

II. Reglering av anställningsavtal för infödda arbetare;

III. Rekrytering, arbetsförmedling och arbetsvillkor (likabehandling) för
migrerande arbetare;

IV. Reglering av arbets- och vilotid för yrkesförare (jämte biträden) av
åkdon, använda för transport på väg;

V. Generalisering av arbetstidens förkortning inom industri, handel och
kontorsverksamhet; samt

VI. Arbetstidens förkortning i kolgruvor.

Samtliga dessa spörsmål, vilka tidigare varit föremål för behandling, voro
upptagna på dagordningen till slutlig diskussion. Beträffande frågan nr V
beslöts, att densamma med hänsyn till det osäkra internationella läget skulle
skjutas på framtiden; arbetsbyråns styrelse erhöll uppdrag att åter upptaga
frågan på konferensens dagordning vid någon av de kommande årens sessioner,
så snart det internationella läget möjliggjorde en dylik åtgärd. Ett
beslut av enahanda innehåll fattades beträffande frågan nr VI.

övriga frågor, nr I—IV, blevo föremål för definitiv behandling. Därutinnan
antogos följande fyra konventionsförslag och tio rekommendationer:

1) rekommendation (nr 57) angående yrkesutbildning;

2) förslag till konvention (nr 64) angående regleringen av skriftliga arbetsavtal
för infödda arbetare;

1 Genom Kungl. Majas beslut den 12 maj 1939 hade att deltaga i konferensen från svensk
sida utsetts:

såsom regeringsombud generaldirektören Willielm Björck och chefen för arbetsrådet John
Nordin med kanslirådet Helge Berglund och e. o. aktuarien Gunnar Hävermark såsom experter;

såsom arbetsgivarombud verkställande direktören i svenska arbetsgivareföreningens allmänna
grupp Fritiof Söderbäck med verkställande direktören i Sveriges verkstadsförening Georg Styrman,
kanslichefen i svenska arbetsgivareföreningen Oscar Jerneck och direktörsassistenten i nämnda
förening Nils Holmström såsom experter; samt

såsom arbelarombud andre ordföranden i landsorganisationen i Sverige Gunnar Andersson med
advokaten Arnold Sölvén, ombudsmannen i svenska transportarbetareförbundet Arvid Mårdli och
andre sekreteraren i landsorganisationen i Sverige Gustav Vahlberg såsom experter samt redaktören
Sven Backlund såsom språkexpert.

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

3) rekommendation (nr 58) angående den längsta giltighetstiden av skriftliga
arbetsavtal för infödda arbetare;

4) förslag till konvention (nr 65) angående straffpåföljder för brytande av
arbetsavtal från infödda arbetares sida;

5) rekommendation (nr 59) angående arbetsinspektion för infödda arbetare; 6)

rekommendation (nr 60) angående lärlingsväsen;

7) förslag till konvention (nr 66) angående migrerande arbetares rekrytering,
arbetsförmedling och arbetsvillkor;

8) rekommendation (nr 61) angående migrerande arbetares rekrytering,
arbetsförmedling och arbetsvillkor;

9) rekommendation (nr 62) angående samarbete mellan staterna beträffande
migrerande arbetares rekrytering, arbetsförmedling och arbetsvillkor;

10) förslag till konvention (nr 67) angående reglering av arbets- och vilotider
vid transport på väg;

11) rekommendation (nr 63) angående individuella kontrollböcker vid
transport på väg;

12) rekommendation (nr 64) angående reglering av nattarbetet vid transport
på väg;

13) rekommendation (nr 65) angående metoderna för reglering av arbetstiden
vid transport på väg; samt

14) rekommendation (nr 66) angående vilotider för yrkesförare av enskilda
åkdon.

Genom delegationens för det internationella socialpolitiska samarbetet försorg
utarbetade översättningar till svenska språket av originaltexterna till
konventionsförslagen och rekommendationerna torde få såsom bilagor (Bilagor
A—N) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende. I fråga om konventionsförslagens
och rekommendationernas innehåll får jag hänvisa till dessa
bilagor.

Konventionsförslagen och rekommendationerna behandlas i det följande
under fyra huvudavdelningar, vilka motsvara de å konferensens dagordning
upptagna frågorna I—IV.

I. Teknisk utbildning och yrkesundervisning samt lärlingsväsen.

Inledning.

Frågan örn teknisk utbildning och yrkesundervisning samt lärlingsväsen
omnämndes redan i arbetsorganisationens konstitution såsom ett problemkomplex
av vital betydelse när det gällde att förbättra arbetarnas levnadsoch
arbetsvillkor. Arbetskonferensen har också vid skilda tillfällen uppmärksammat
frågan, speciellt genom att antaga vid sin tredje session (1921) en rekommendation
rörande förbättrandet av den tekniska jordbruksundervisningen,
vid den nittonde sessionen (1935) en rekommendation angående ungdomsarbetslösheten,
varigenom ett allmängörande av åtgärderna för yrkes -

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

utbildning förordats, saint vid den tjugotredje sessionen (1937) en rekommendation
rörande yrkesundervisningen vid byggnadsindustrien. Med anledning
av en resolution, antagen vid konferensen 1935, beslöts att föra frågan
i hela dess vidd upp på dagordningen vid 1938 års arbetskonferens för en
första diskussion. Dessförinnan förelåg en inom arbetsbyrån utarbetad s. k.
grå rapport, innehållande en analys av lag och praxis på ifrågavarande område
inom olika länder. I denna markerades tendenserna i den opinionsbildning,
som förekom i frågan, samt gavs ett förslag till frågeformulär att utsändas
till medlemsstaternas regeringar i och för besvarande. Frågepunkterna
erhöllo efter diskussion vid denna konferens sin slutgiltiga avfattning.

Förberedande behandling.

I yttrande den 28 oktober 1938 över frågeformuläret framhöll delegationen
för det internationella socialpolitiska samarbetet, att anordnandet av teknisk
och yrkesundervisning i ett land tydligtvis måste ske med hänsyn tagen till
dess produktions-, arbetsmarknads- och allmänna skol- m. fl. förhållanden,
vilka varierade från land till land. Någon i detalj likformig gestaltning av
ifrågavarande undervisningsväsen i arbetsorganisationens olika medlemsstater
torde sålunda ej kunna ifrågakomma. Jämväl inom de särskilda länderna
torde man på grand av berörda omständigheter få finna sig i en viss olikformighet.
Vidare framhölls, att den svenska undervisningen på förevarande
område, vilken dittills varit endast i obetydlig mån statligt reglerad, utgjorde
föremål för en mångfald utredningar, vilkas resultat då ej läte sig överblicka.
— Frågeformuläret besvarades å svenska regeringens vägnar den 17 november
1938.

Sedan därefter inom internationella arbetsbyrån utarbetats förslag till rekommendationer
angående yrkesutbildning och angående lärlingsväsen anmodades
delegationen att avgiva yttrande däröver. Delegationen hörde i sin
tur, över förstnämnda rekommendationsförslag socialstyrelsen, skolöverstyrelsen,
kommerskollegium, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen
i Sverige, Sveriges hantverksorganisation och statens arbetslöshetskommission
samt över sistnämnda rekommendationsförslag socialstyrelsen, kommerskollegium
och skolöverstyrelsen. I yttrande den 25 maj 1939 vidhöll
delegationen vad som anförts i yttrandet den 28 oktober 1938 samt tilläde,
att delegationen icke kunde underlåta att ställa sig tveksam till värdet av att
få till stånd en internationell reglering på förevarande område. Då emellertid
rekommendationerna i stort sett icke innehölle sådana allmänna synpunkter,
som icke kunde godtagas i vårt land, funne sig delegationen sakna anledning
avråda från ett godkännande för Sveriges del av rekommendationsförslagen.

Behandling å arbetskonferonsen.

Båda rekommendationsförslagen (nr 57 och 60) antogos enhälligt (med
110 röster) av konferensen. De båda svenska regeringsombuden samt det
svenska arbetaromlnidet deltogo i omröstningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

Yttrande. ''

över rekommendationerna avgav därefter delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet yttrande den 1 december 1939. Däri förklarades,
att intet inträffat av beskaffenhet att föranleda ändring i den uppfattning,
åt vilken delegationen tidigare givit uttryck. Då rekommendationerna
nu förelåge, hade delegationen att överväga, örn och i sådant fall vilka åtgärder
de å svensk sida borde föranleda. Delegationen erinrade därom, att
de utredningar, som på sätt förut nämnts i vårt land verkställts rörande vissa
hithörande spörsmål, numera visserligen torde vara i huvudsak slutförda
men att några definitiva beslut beträffande de förslag, i vilka utredningarna
resulterat, ännu ej förelåge. I detta sammanhang ansåg delegationen jämväl
förtjäna omnämnas, att den av svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen
i Sverige tillsatta s. k. arbetsmarknadskommittén upptagit frågan
örn tillskapande inom arbetsförhållandet av bättre förutsättningar för en
effektiv lärlingsutbildning. För utredning av denna fråga och framläggande
av förslag till dess lösning hade nämnda kommitté även tillsatt en subkommitté,
sammansatt av sakkunniga representanter för organisationerna å ömse
sidor. Med hänsyn till vad sålunda anförts ansåg sig delegationen icke
kunna förorda vidtagande f. n. av några särskilda åtgärder med anledning
av ifrågavarande rekommendationer. Då dessa emellertid obestridligen innehölle
en mångfald välmotiverade regler och grundsatser, syntes det vara
önskvärt, att rekommendationerna ägnades tillbörligt beaktande vid den fortsatta
utformningen av yrkesutbildningen och lärlingsväsendet här i Sverige.

Departementschefen.

I de nu ifrågavarande rekommendationerna har otvivelaktigt uttryck givits
åt en mängd synpunkter av stort värde, vilka böra beaktas under det i
vårt land pågående arbetet med utformning av en lämplig yrkesutbildning
och ordnandet av ett ändamålsenligt lärlingsväsende. Anledning att för närvarande
vidtaga några särskilda åtgärder med föranledande av rekommendationerna
synes emellertid, såsom delegationen framhållit, icke föreligga.

II. Reglering av anställningsavtal''för infödda arbetare.
Förberedande behandling.

Under den förberedande behandlingen av hithörande förslag till två konventioner
och två rekommendationer förklarade delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet i yttranden den 30 november 1938 och
den 25 maj 1939, att den ville åtnöja sig med att konstatera, att vårt land icke
hade några kolonier eller liknande underlydande områden med sådana arbetare,
som avsåges i förslagen.

Behandling å arbetskonferensen.

Nu ifrågavarande två konventionsförslag (nr 64 och 65) samt två rekommendationsförslag
(nr 58 och 59) antogos av konferensen. Röstsiffrorna vörö

Kungl. Majlis proposition nr 19.

beträffande konventionsförslaget nr 64 101—0, konventionsförslaget nr 65
95—22, rekommendationen nr 58 94—16 samt rekommendationen nr 59
94—2. Det svenska arbetsgivarombudet deltog icke i någon omröstning.
Båda de svenska regeringsombuden och det svenska arbetarombudet röstade
för konventionsförslagen samt rekommendationen nr 58, ett regeringsombud
och arbetarombudet för rekommendationen nr 59.

Yttrande.

I yttrande den 1 december 1939 framhöll delegationen — under åberopande
av vad den tidigare anfört — att det icke borde ifrågakomma för
Sverige att förverkliga de olika beslutens föreskrifter genom lagstiftning eller
på annat sätt; de två konventionsförslagen borde då ej heller ratificeras.

Departementschefen.

Då Sverige icke har kolonier eller därmed jämförliga underlydande områden,
synes anledning icke föreligga för vårt land att ratificera konventionsförslagen
eller vidtaga någon åtgärd med anledning av rekommendationerna.

III. Rekrytering, arbetsförmedling och arbetsvillkor (likabehandling)

för migrerande arbetare.

Förberedande behandling.

Förslag till en konvention och två rekommendationer beträffande nu
ifrågavarande spörsmål hava varit föremål för sedvanlig förberedande behandling,
därvid delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet
— efter att hava inhämtat yttranden från socialstyrelsen, svenska
lantarbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige och Sveriges husmodersföreningars
riksförbund — avgivit yttranden den 8 november 1938 och
den 25 maj 1939. I sistnämnda yttrande anfördes, att det syntes kunna
ifrågasättas örn icke den möjligheten borde undersökas att ur uppställda
förslag till konvention och rekommendationer till särskild behandling utbryta
vissa bestämmelser, som syntes hava betydelse endast för den transoceana
migrationen och vilka icke syntes lämpade för migrationen europeiska
folk emellan. En sådan åtgärd skulle enligt delegationens åsikt säkerligen
underlätta en anslutning till återstående principiella bestämmelser,
vilka i åtskilliga fall vore av sådan art, att det skulle vara av ett betydande
värde, örn länderna mera allmänt följde dem.

Behandling å arbetskonferensen. i [

Förslagen till konvention (nr 66) samt till rekommendationer (nr 61 och
62) antogos enhälligt av konferensen (med resp. 110, 103 och 107 röster).
Från svensk sida deltogo regeringsombuden och arbetarombudet men däremot
ej arbetsgivarombudet i omröstningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Yttrande.

I yttrande den 1 december 1939 anförde delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet:

Den tidigare på åtskilliga håll i stor skala försiggående folkomflyttningen
upphörde, som bekant, i stort sett med världskriget. Under de senaste åren
ha visserligen ansatser till ett återupptagande av migrationen, såväl i koloniseringssyfte
— väsentligen i Sydamerika — som för utnyttjande av säsongbetonade
arbetstillfällen, kommit till synes, men under det nu började
kriget lära väl dessa ansatser icke komma att i vidare mån fullföljas. Med
hänsyn härtill och till de rätt stora krav, den ifrågavarande internationella
regleringen ställer på respektive stater i fråga örn bl. a. kontroll och uppgivande
av självbestämmanderätt beträffande invandringspolitiken, vill det
synas, som om denna reglering åtminstone f. n. knappast kan påräkna någon
avsevärd anslutning.

Vad därefter särskilt angår vårt land, synes detsamma lia jämväl ett annat
skäl för att ställa sig betänksamt eller avvaktande till den ifrågavarande
regleringen. Denna är tydligtvis huvudsakligen avsedd för massomflyttningar
av människor till för dem främmande omgivningar och förhållanden.
Migrationen i vad Sverige beträffar har numera en annan karaktär. Den
transoceana emigrationen härifrån har praktiskt taget upphört, och folkutbytet
mellan vårt land och andra europeiska länder är av relativt blygsam
omfattning. Det är också väsentligen begränsat till de nordiska staterna,
d. v. s. till folk, som i alldeles övervägande mån förstå varandras
språk och leva under likartade förhållanden.

Ehuru de föreliggande konferensbesluten rörande migrationen otvivelaktigt
innehålla åtskilliga regler och principer, vilkas tillämpning skulle vara
ägnade att så att säga rationalisera och humanisera migrationen, anser sig
delegationen med hänsyn till vad härovan anförts icke kunna tillstyrka, att
Sverige f. n. ratificerar konventionen eller vidtager några åtgärder till genomförande
av rekommendationernas föreskrifter.

Departementschefen.

Till den ståndpunkt, åt vilken delegationen på sätt nyss anförts givit uttryck,
ansluter jag mig. Med hänsyn härtill finner jag anledning icke föreligga
för Sverige att för närvarande ratificera konventionen eller vidtaga
några åtgärder med anledning av rekommendationerna.

IY. Reglering av arbets- och vilotid för yrkesförare (jämte biträden)
av åkdon, använda för transport på väg.

Förberedande behandling.

Sedan ett av internationella arbetsbyrån utarbetat frågeformulär rörande
reglering av arbets- och vilotider för yrkesförare (jämte biträden) av åkdon,
använda för transport på väg, tillställts den svenska regeringen, avgav delegationen
för det internationella socialpolitiska samarbetet — efter hörande
av socialstyrelsen, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i
Sverige och Sveriges trafikbilägares riksförbund — den 8 november 1938
yttrande i ärendet. Däri framhöll delegationen såsom det mest vägande skälet
för avstyrkande av svensk medverkan till att åvägabringa den tillämnade
internationella regleringen, att denna skulle komma att i strid med princi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

per, som dittills i vårt land ansetts grundläggande på socialpolitikens område,
omfatta även betydande grupper av självständiga företagare, vilka i
fråga om arbetstidsförhållandena endast vöre underkastade motorfordonsförordningens
bestämmelser. Delegationen ansåg därför, att den svenska
regeringen icke borde besvara frågeformuläret. Delegationens yttrande dikterades
av tre ledamöter; avvikande meningar uttalades dels av två ledamöter
och dels av en ledamot.

I skrivelse den 1 december 1938 till arbetsbyråns direktör anfördes, att
den svenska regeringen gillade den tillämnade regleringen under förutsättning,
att dess villkor överensstämde med den ståndpunkt, som beträffande
arbetstidsfrågan kommit till uttryck i svensk lagstiftning.

Sedan ett förberedande konventionsförslag ävensom förslag till rekommendation
angående viss kontrollåtgärd beträffande den reglering, som avsåges
i konventionsförslaget, blivit utarbetade, avgav delegationen — efter
att ånyo hava hört socialstyrelsen och förutnämnda organisationer — yttrande
däröver den 25 maj 1939. Delegationen medgav däri, att konventionsförslaget
i ett par betydelsefulla avseenden erbjöd större möjlighet till anslutning
för Sveriges del än den i frågeformuläret antydda regleringen. I
konventionsförslaget hade nämligen upptagits bestämmelser, som under vissa
villkor möjliggjorde undantagande från konventionens tillämpning av bilförare,
som vore självständiga företagare. Den normala arbetstiden per
vecka hade också från 40 timmar — som frågeformuläret gav anledning
förvänta — utsträckts till 48 timmar. Under framhållande av konventionsförslagets
i ett flertal avseenden bristande överensstämmelse med gällande
svensk lagstiftning och regeringens förut omnämnda förbehåll i sådant avseende,
fann sig delegationen emellertid ej kunna förorda förslaget i befintligt
skick utan uttalade den meningen, att de svenska regeringsombuden ej
borde vid det förestående konferenssammanträdet stödja förslaget, med
mindre detsamma i mer betydelsefulla avseenden bleve ändrat till skälig
överensstämmelse med vårt lands arbetstidslagstiftning. -—- De i rekommendationsförslaget
angivna föreskrifterna syntes icke giva anledning till några
allvarligare betänkligheter.

Behandling; å arbetskonferensen.

Såväl konventionsförslaget (nr 67) som rekommendationerna (nr 63—66)
antogos av konferensen, därvid röstsiffrorna voro resp. 88—18, 85—20, 81—
23, 81—21 och 72—21. Av de svenska konferensdeltagarna röstade arbetarombudet
för och arbetsgivarombudet mot i samtliga fall; båda regeringsombuden
röstade för konventionsförslaget och rekommendationerna nr 63
och 64 samt ett regeringsombud för rekommendationen nr 66.

Yttranden.

Sedan konventionsförslaget med därtill hörande rekommendationer remitterats
till delegationen, har denna i sin tur inhämtat yttranden däröver
från landsorganisationen i Sverige och Svexåges trafikbilägares riksoi’gani -

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

sation. Vid landsorganisationens yttrande fanns fogat ett yttrande av svenska
transportarbetareförbundet.

Transportarbetareförbundet förklarade, att, då förhållandena i fråga om
trafiksäkerheten i samband med biltrafikens våldsamma utveckling under
senare år blivit på ett synnerligen skrämmande sätt alltmera aktuella, förbundet
med tillfredsställelse hälsade konferensens beslut (rekommendationen
nr 63), rörande individuell kontrollbok. Förbundet hyste emellertid
stora betänkligheter i fråga om en i rekommendationen intagen bestämmelse,
nämligen mom. 5:2, vari föreskreves, att den individuella kontrollboken
under förarens eller biträdets vilodagar borde lämnas i garaget och
där tillhandahållas tillsynsorganen. Till följd av denna bestämmelse skulle
boken kunna komma i händerna på obehöriga, som kunde hava ett visst
intresse av att ändringar vidtoges i densamma, varjämte det kunde befaras,
att den ej komme att skötas med tillräcklig omsorg.

Beträffande konventionsförslaget hyste förbundet vissa betänkligheter
mot artikeln 3, vari som huvudregel stadgades, att vederbörande myndighet
ägde att från tillämpningen av konventionens samtliga bestämmelser eller
vissa av dem undantaga ägare av åkdon jämte deras familjemedlemmar, som
icke vöre avlönade, eller vissa kategorier av sådana personer. Förbundet
befarade, att bestämmelsen — trots att undantag från undantagsregeln
under vissa förutsättningar skulle gälla, örn oskälig konkurrens eller olycksfallsrisk
uppstode -—• skulle leda till ett fortsättande av den osunda och illojala
konkurrens, som hittills bedrivits mellan åkeriägare med avlönad arbetskraft
och övriga åkeriägare.

Landsorganisationen hemställde, att åtgärder måtte vidtagas för att bringa
den svenska lagstiftningen i överensstämmelse med arbetskonferensens beslut
samt att Sverige för sin del måtte ratificera konventionen. Vid det
åsyftade lagstiftningsarbetet borde hänsyn tagas till transportarbetareförbundets
erinringar.

Sveriges trafikbilägares riksorganisation erinrade därom, att riksorganisationen
i tidigare yttranden under ärendets förberedande handläggning anfört
allmänna betänkligheter mot att genom internationella regler i detalj
insnöra en så intern angelägenhet som ett lands trafikväsende. Även örn
konferensbesluten företedde en viss uppluckring i de förberedande förslagen,
varigenom man något närmat sig riksorganisationens uppfattning,
kvarstode dock principiella betänkligheter, som omöjliggjorde anslutning
från riksorganisationens sida. Riksorganisationen tilläde, att Sverige redan
hunnit så långt i fråga om reglering på hithörande område, att ett flertal
bestämmelser — i enlighet med artikeln 21 i konventionsförslaget — icke
ens ifragasattes att för var del hava bindande kraft. Härtill komme att t. ex.
i fråga om arbetsvillkoren beslut uppenbarligen fattats, som varken gillades
eller dikterades av de närvarande regeringsdelegaterna. Under sådana förhållanden
blev det också ofrånkomligt, att till viktiga beslut fogades, åtminstone
fran svenskt hall, både reservationer och ändringsförslag, som
måste undanrycka konventionen en god del av dess styrka och bärighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Riksorganisationen erinrade vidare därom, att 1936 års trafikutredning i betänkande
den 18 december 1938 framlagt förslag till förordning angående
yrkesmässig biltrafik, vilket givetvis vore lämpat efter speciella svenska
förhållanden. Där fixerades också utförligt motiverade ståndpunkter, vilka
på vitala punkter avveke från konventionsförslaget. Det läge i sakens natur,
att man i hithörande frågor icke borde binda sig vid internationella
beslut, innan man nationellt fått frågorna tillräckligt klart fixerade, genomtänkta
och slutgiltigt prövade. Själva tidsläget vore för övrigt icke av den
stabilitet, som måste anses erforderlig, då det gällde att taga ståndpunkt
till och fatta avgörande beslut om internationella överenskommelser av ifrågavarande
omfattning, betydenhet och sociala räckvidd.

Delegationen framhöll, att konventionsförslaget icke syntes hava blivit
ändrat lill skälig överensstämmelse med gällande svensk lagstiftning samt
anförde till tydliggörande av förhållandet mellan konventionsförslaget och
nämnda lagstiftning i avseende å tillämpningsområdet följande:

Konventionen har till huvudsaklig uppgift att för vissa kategorier av arbetstagare
begränsa arbetstiden i syfte dels att tillfredsställa vissa sociala
krav på ledighet och dels att främja trafiksäkerheten. Ser man till, huru
konventionen motsvaras av gällande svensk lagstiftning, finner man, att
berörda dubbelsyfte tillgodoses å ena sidan av bestämmelser i lagen om
arbetstidens begränsning och å den andra av föreskrifter i motorfordonsförordningen,
men också att dessa stadganden endast delvis täcka de arbetsområden,
som inbegripas under konventionen. Denna skab nämligen
äga tillämpning å alla, vilka såsom yrke föra mekaniskt drivna åkdon, under
det arbetstidslagens tillämpning är begränsad till arbetare sysselsatta
i sådana rörelser, vari i regel användas flera än fyra arbetare, och motorfordonsförordningens
föreskrifter rörande arbetstiden till förare av motorfordon
i yrkesmässig trafik, varmed avses automobil, som mot ersättning
tillhandahålles allmänheten. Under den tillämnade regleringen inbegripna
men utom båda de nu nämnda författningarnas tillämpning falla sålunda
bilförare i enskild, personlig tjänst. Underkastade konventionen och motorfordonsförordningen
men ej arbetstidslagen skulle i regel vara de mycket
talrika förarna av last- eller droskbilar, vilka äro självständiga företagare
eller arbetare i åkeriföretag med högst fyra arbetare. Inbegripna
under regleringen och arbetstidslagen men ej under motorfordonsförordningen
skulle slutligen vara bilförare, som äro anställda hos industri-,° handels-
eller andra företag med flora än fyra arbetare men vilka ej pa sätt
nyss angivits stå allmänheten till tjänst.

Svenska lagbestämmelser rörande arbetstiden, oavsett semester, vilka äga
tillämpning på arbete vid transport på väg, återfinnas, såsom nyss berörts,
i lagen örn arbetstidens begränsning och motorfordonsförordningen samt
i viss mån även i lagen örn arbetarskydd.

Genom den förstnämnda lagen (arbetstidslagen) begränsas arbetstiden för
såväl förare som biträden — örn de nu äro underkastade lagen — normalt
till 8 timmar örn dagen och 48 timmar i veckan med rätt likväl för arbetsgivaren
att utsträcka den dagliga arbetstiden till 9 timmar under villkor, att
nämnda gräns för veckoarbetstiden icke överskrides. Under vissa förutsättningar
äger emellertid arbetsrådet att medgiva utsträckning av den ordinarie
arbetstiden, vartill kommer en avsevärd möjlighet lill övertidsarbete..

Enligt motorfordonsförordningen får arbetstiden för en i yrkesmässig trafik
tjänstgörande förare i regel ej överskrida 12 timmar under någon tidrymd av

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

24 på varandra följande timmar. Utan uppehåll om minst 30 minuter i följd
får föraren i allmänhet ej köra bil under längre tid än 6 timmar. Myndighet,
som meddelar trafiktillstånd, kan föreskriva ytterligare begränsning av arbetstiden.

Arbetarskyddslagens bestämmelser rörande arbetstiden för vuxna arbetare,
beträffande såväl förare som biträden, inskränka sig till mer vaga stadganden
om ledighet för nattvila samt veckovis om minst 24 timmar.

Regleringen av bilförares arbetstid har varit föremål för ett flertal ändringsförslag,
bl. a. i en proposition och några motioner vid 1936 års riksdag.
Under hösten samma år tillsattes »1936 års trafikutredning», som den 18
december 1938 avgav ett betänkande med förslag till förordning angående
yrkesmässig biltrafik m. m. I § 28 av denna förordning meddelas en del
bestämmelser rörande arbetstiden för bilförare, som tjänstgöra i yrkesmässig
trafik. Bl. a. har arbetstiden under en tidrymd av 24 timmar under vanliga
förhållanden begränsats till 11 timmar, men den kan utsträckas till 13, örn
arbetstiden under en tidrymd av 48 timmar ej överskrider 22. Den oavbrutna
körtiden har inskränkts till 4 timmar, vilken bestämmelse dock i regel
ej skall gälla för omnibus- och drosktrafik. Förare skall under normala
förhållanden åtnjuta 9 timmars oavbruten vilotid under varje period av 24
timmar, men vilotiden kan inskränkas till 7 timmar under två dygn av en
tidrymd av 7 dygn. Slutligen må nämnas, att den tillämnade biltrafiknämnden
på synnerliga skäl kan medgiva avvikelser till såväl förkortning som förlängning
av arbetstiden.

Delegationen yttrade vidare:

Det av delegationen tidigare i ämnet framförda huvudskälet till betänksamhet
gent emot en arbetstidsreglering av ifrågavarande innebörd, eller att
densamma skulle komma att omfatta en betydande grupp av självständiga
företagare, kvarstår fortfarande.

Till stöd för anslutning till konventionen torde i främsta rummet kunna
anföras, att en sådan åtgärd skulle vara ägnad att främja trafiksäkerheten.
Riktigheten av denna mening lär väl icke kunna bestridas, men med skäl synes
kunna ifrågasättas, huruvida ur denna synpunkt en så stark förkortning av
arbetstiden, som, bortsett från undantagsmöjligheter, skulle uppgå till fyra
timmar för dygn eller en tredjedel av den dagliga arbetstiden, verkligen är
av behovet påkallad.

Såsom förut omnämnts, föreligger för närvarande ett förslag till förordning
angående yrkesmässig biltrafik m. m., vari bl. a. föreslås viss förkortning av
arbetstiden för bilförare. Man synes med hänsyn härtill lia anledning förvänta,
att statsmakterna inom den närmare framliden komma att taga ställning
till förevarande arbetstidsfråga, i vilket sammanhang väl även konventionen
torde komma att ägnas tillbörligt beaktande.

Svenska transportarbetareförbundet har i sitt yttrande betecknat konkur
rensen mellan åkeriföretag med respektive utan avlönad arbetskraft såsom
osund och illojal. Vidare har till förmån för yrkandet om anslutning till
konventionen även framhållits, att det från synpunkten av social rättvisa
vöre påkallat, att de såsom bilförare tjänstgörande arbetstagarna i de mindre
åkeri- och droskföretagen samt de i sådana företag anställda biträdena tillförsäkrades
samma begränsning av arbetstiden, som gäller för arbetarna i
de större företagen inom nämnda branscher. Beträffande båda de nu berörda
skälen — rörande osund och illojal konkurrens samt social rättvisa — för
förkortning av arbetstiden för arbetstagarna i småföretagen inom den med
bil bedrivna transportverksamheten kan emellertid invändas, att enahanda
skäl för arbetstidens förkortning kunna anföras i fråga om stor- och små -

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

driften inom snart sagt alla verksamhetsområden. Några särskilda skäl
för upptagande av denna i och för sig beaktansvärda fråga i förevarande
sammanhang synas icke finnas. Detta spörsmål torde i vad det avser biltrafiken
i stället böra upptagas till prövning i samband med reglering avvillkoren
för rätt att idka yrkesmässig biltrafik.

För bedömande av betydelsen av skälen för och mot Sveriges biträdande
av konventionen skulle det givetvis vara av värde att äga tillgång till statistiska
uppgifter, som beträffande den inom transportverksamheten medelst
bil sysselsatta personalen, såväl arbetsgivare som arbetare, belyste antal och
fördelning med hänsyn till varierande verksamhetsgrenar, tillämplig arbetslidslagstiftning
och faktiska arbetstidsförhållanden. Några dylika uppgifter
ha emellertid ej stått att finna.

Med hänsyn till vad sålunda anförts vill det synas delegationen, att frågan
örn ratifikation av konventionen angående arbets- och vilotider vid transport
på väg bör våla, intill dess statsmakterna tagit slutgiltig ställning till de
förut berörda spörsmålen angående biltrafiken. Framhållas må i detta sammanhang
jämväl, att införande av förkortad arbetstid för bilförare under
instundande, för vårt land sannolikt mycket påfrestande förhållanden måhända
skulle vara mindre välbetänkt.

I fråga om rekommendationerna anförde delegationen:

Den första av de fyra rekommendationerna angående transport på väg
meddelar vissa regler rörande individuella kontrollböcker, avsedda att möjliggöra
kontroll å efterlevnaden av ovan avhandlade konvention angående
dylik transport. Dessa böcker motsvara till sitt ändamål den i motorfordonsförordningen
föreskrivna trafikboken, men skall i kontrollböckerna göras
anteckning örn åtskilligt flera förhållanden, än varom stadgas i kungörelsen
den 14 juni 1933 med närmare föreskrifter örn trafikbok. För det
lall Kungl. Majit skulle godtaga delegationens förut angivna mening i fråga
örn nämnda konventions ratificering, torde Kungl. Majit åtminstone för närvarande
sakna anledning att vidtaga någon åtgärd med hänsyn till förevarande
rekommendation.

Beträffande de tre återstående rekommendationerna, angående regleringav
nattarbete vid transport på väg, angående sätten för reglering av arbetstiden
för dylik transport samt angående vilotider för yrlcesförare av enskilda
åkdon, vill det synas, som om ej heller dessa rekommendationer för
närvarande påkallade någon åtgärd från de svenska statsmakternas sida.

Delegationens yttrande dikterades av två ledamöter. Tre ledamöter voro
av skiljaktig mening, därvid två åberopade de principer, som kommit till
uttryck i landsorganisationens förut återgivna yttrande; en ledamot åberopade
uttalanden av svenska arbetsgivareföreningen av innebörd, dels att
en reglering av arbetstiden för yrkesförare vid vägtransport av sociala skäl
icke vore påkallad, dels ock att en internationell reglering i ämnet i huvudsak
borde innehålla endast bestämmelser, vilka vore avsedda att trygga
trafiksäkerheten.

Departementschefen.

Det skulle enligt min mening ur åtskilliga synpunkter innebära ett framsteg,
örn svensk lagstiftning kunde anpassas till huvudsaklig överensstämmelse
med de principiella bestämmelserna i del föreliggande konventionsförslaget.
Härutinnan tarvas emellertid i olika hänseenden ytterligare över -

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

väganden. Med hänsyn härtill anser jag lämpligt, att slutlig ställning icke
för närvarande tages till frågan om ratificering av konventionsförslaget. I
anslutning härtill torde ej heller rekommendationerna för närvarande böra
föranleda till någon åtgärd från de svenska statsmakternas sida.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa,

att Kungl. Majit måtte till riksdagen avlåta proposition
med anhållan om riksdagens yttrande angående omförmälda,
av den internationella arbetsorganisationens konferens år
1939 vid dess tjugofemte sammanträde antagna konventionsförslag
och rekommendationer.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att proposition i ämnet av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet!

Sten-Eric Heinrici.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19. (Bilagor).

Bilaga A.

Rekommendation (nr 57) angående yrkesutbildning.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 8 juni 1939 till sitt tjugofemte sammanträde
och beslutit antaga vissa förslag angående yrkesutbildning, vilken
fråga innefattas i första punkten på dagordningen för sammanträdet,
samt beslutit, att dessa förslag skola taga formen av en rekommendation,

antager denna den tjugosjunde dagen i juni år ettusen niohundra trettionio
efterföljande rekommendation, som skall benämnas »rekommendation angående
yrkesutbildning, 1939»:

Med hänsyn till att i inledningen till internationella arbetsorganisationens
konstitution bland de reformer, som erfordras för förbättrande av arbetsförhållandena,
omnämnes anordnande av teknisk och yrkesundervisning;

med hänsyn till alt internationella arbetskonferensen redan i viss utsträckning
upptagit detta problem till behandling, särskilt genom att vid sitt tredje
sammanträde (1921) antaga en rekommendation angående den tekniska jordbruksundervisningens
utveckling och vid sitt tjugotredje sammanträde (1937)
en rekommendation angående yrkesundervisning inom byggnadsindustrien;

med hänsyn till att konferensen, genom att vid sitt nittonde sammanträde
(1935) antaga en rekommendation angående ungdomsarbetslösheten, förordat
ett allmängörande av åtgärderna för yrkesutbildning och att det till följd av
en vid detta sammanträde antagen resolution beslutits att på konferensens
dagordning upptaga frågan om arbetarnas yrkesutbildning i hela dess vidd;

med hänsyn till att en effektiv anordning av yrkesutbildningen är önskvärd
ur såväl arbetarnas och arbetsgivarnas som samhällets synpunkt;

med hänsyn till att den snabba omvandlingen av den ekonomiska strukturen
och de ekonomiska förhållandena i olika länder, de fortgående förändringarna
i produktionsmetoderna och den vidgade förståelsen för yrkesutbildningen
såsom en faktor i det sociala framåtskridandet samt arbetarnas
allmänbildning i många länder lett till en förnyad prövning av detta problem
i dess helhet och givit upphov till en allmän önskan att omorganisera yrkesutbildningen
på grundval av principer, som äro bättre anpassade efter nutida
behov;

med hänsyn till att under dessa omständigheter tidpunkten måste anses
särskilt lämpad för framhållande av de principer och metoder, som varje
medlemsstat bör tillämpa i sitt land med skälig hänsyn likväl tagen till såväl
de speciella behoven inom de olika grenarna av dess nationella ekonomi och
olika yrken som landets sedvänjor och traditioner samt med förbehåll för
framtida särskilda åtgärder, som kunna bliva erforderliga med hänsyn till
yrkesutbildning inom vissa verksamhetsgrenar såsom jordbruk och transport
till sjöss,

förordar konferensen iakttagande av följande regler:

Kungl. Maj:ts proposition nr 19. (Bilagor).

Del I. Definitioner.

1. I denna rekommendation förstås med:

a) uttrycket »yrkesutbildning» varje form av utbildning, varigenom
tekniska eller yrkeskunskaper kunna förvärvas eller utvecklas, vare sig
utbildningen meddelas i läroanstalt eller på arbetsplatsen;

b) uttrycket »teknisk och yrkesundervisning» teoretisk och praktisk
undervisning på vilket stadium som helst, vilken meddelas inom yrkesutbildningsanstalt; c)

uttrycket »lärlingsväsen» varje anordning, enligt vilken en arbetsgivare
genom avtal förbinder sig att anställa en ung person och systematiskt
utbilda eller låta utbilda honom för ett yrke under en tidrymd,
vars varaktighet bestämts på förhand och under vilken lärlingen är förpliktad
att arbeta i arbetsgivarens tjänst.

Del II. Allmän organisation.

2. 1) Det inom varje land vid offentliga och enskilda institutioner bedrivna
yrkesutbildningsarbetet bör samordnas och utvecklas på basis av en allmän
plan; därvid bör dock iakttagas, att initiativ och anpassning beträffande
olika industriers, trakters eller orters behov icke äventyras.

2) Denna plan bör upprättas med hänsyn tagen till:

a) arbetarnas yrkes- samt kulturella och ideella intressen;

b) arbetsgivarnas behov av arbetskraft;

c) samhällets ekonomiska och sociala intressen.

3) Vid upprättandet av nämnda plan bör hänsyn jämväl tagas till
följande förhållanden:

a) den allmänna undervisningens, yrkesrådgivningens och yrkesvalets
utvecklingsnivå;

b) förändringar i tekniken och arbetets organisation;

c) arbetsmarknadens struktur och tendenser;

d) den allmänna ekonomiska politiken.

4) Samordnandet och utvecklingen, som avses i moment 1), böra genomföras
efter landets behov och under organiserat samarbete mellan de
myndigheter, som hava att tillgodose de i momenten 2) och 3) angivna skilda
synpunkterna, samt de intresserade parterna, särskilt arbetsgivarnas och
arbetarnas fackliga organisationer.

Del lil. Förberedelse till yrkesutbildning.

3. 1) Alla barn böra inom ramen för den obligatoriska undervisningen, vilken
till sin karaktär bör vara alltigenom allmän, erhålla en förberedande undervisning,
som hos dem utvecklar begrepp örn, lust för och uppskattning
av manuellt arbete, vilka faktorer äro oundgängligen erforderliga för allmän
utbildning och ägnade att underlätta framtida yrkesval.

2) Den förordade förberedelsen bör särskilt avse att träna barnets öga
och hand genom praktiskt arbete. Betydelsen och karaktären av detta arbete
bör emellertid stå i samklang med den obligatoriska undervisningens allmänna
syfte. Vid uppgörande av plan för detta arbete må hänsyn tagas till beskaffenheten
av de förnämsta industrierna i orten eller distriktet, men bör
varje försök till yrkesutbildning undvikas.

3) Nämnda förberedelse, som bör sträcka sig över en period av minst
ett år, bör taga sin början senast vid tretton års ålder och fortgå till den obligatoriska
skoltidens slut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19. (Bilagor).

4. 1) För att fastställa lärjunges yrkesbegåvning och underlätta yrkesvalet
för den framtida arbetskraften böra lärjungar, vilka lia för avsikt att ägna
sig åt ett yrke, som kräver långvarig yrkesutbildning, och särskilt de, som
ämna bli lärlingar, beredas tillgång till en förberedande undervisning, som
bildar en övergång från allmän undervisning till yrkesutbildning.

2) Denna förberedande undervisning bör vidtaga efter den obligatoriska
skoltidens slut. Dock må den förläggas till det sista obligatoriska skolåret,
ifall lagstiftningen i resp. land icke satt åldersgränsen för den obligatoriska
skolgångens upphörande under 14 år.

3) Varaktigheten av sådan förberedande undervisning bör lämpas efter
yrket samt de ungas ålder och utbildning.

4) 1 planen för denna förberedande undervisning bör särskild vikt
fästas vid praktiskt arbete, men får dylikt arbete dock ej inkräkta på de
teoretiska kurserna eller den allmänna undervisningen. Praktisk och teoretisk
undervisning böra anordnas så, att de ömsesidigt komplettera varandra.
Den förberedande undervisningen bör genom att utveckla lärjungens
intellektuella och praktiska begåvning och undvika specialisering skapa möjligheter
att bedöma, inom vilken yrkesgrupp han är bäst lämpad att erhålla
fullständig utbildning. Den praktiska och den teoretiska undervisningen
böra anordnas så, att kontinuitet vinnes mellan den förberedande undervisningen
och den efterföljande yrkesutbildningen.

Del IV. Teknisk och yrkesundervisning.

5. 1) I varje land bör anordnas ett system av skolor, vilka med avseende
å antal, belägenhet och undervisningsplaner äro lämpade efter de ekonomiska
behoven i varje trakt eller ort och erbjuda arbetarna erforderliga möjligheter
att utveckla sina tekniska och yrkeskunskaper.

2) Åtgärder böra vidtagas till förebyggande av att i händelse av ekonomisk
depression eller finansiella svårigheter en inskränkning av möjligheterna
att erhålla teknisk eller yrkesundervisning äventyrar den framtida
tillgången på utbildad arbetskraft. Med hänsyn härtill bör, för att ersätta
genom arbetslöshet minskade tillfällen till yrkesutbildning, uppmärksamhet
särskilt ägnas åt beviljande av anslag till redan befintliga skolor och anordnande
av specialkurser.

3) I sådana länder, som ännu icke äga ett tillräckligt antal tekniska och
yrkesskolor, skulle det vara önskvärt, att företag, vilkas storlek gör det möjligt,
åtoge sig kostnaderna för utbildningen av ett visst i förhållande till arbetsstyrkans
storlek bestämt antal unga arbetare.

6. 1) Tillträdet till tekniska och yrkesskolor bör vara avgiftsfritt.

2) Deltagandet i undervisning vid sådana skolor bör efter omständigheterna
underlättas genom ekonomiskt understöd i form av exempelvis fria
måltider, tillhandahållande av arbetskläder och -redskap, fria resor eller resor
till nedsatt pris eller underhållsbidrag.

7. 1) Kurser böra anordnas av olika läggning, anpassade efter olika
yrkesgrenar, för utbildning av a) yrkesarbetare och arbetstagare i liknande
ställning, b) personal i förmansställning och c) personal i ledande ställning.

2) Undervisningsplanerna för olika skolor och för olika stadier böra
vara så samordnade, att de underlätta övergång från en skola till en annan
och möjliggöra för begåvade lärjungar med nödiga kunskaper att övergå
från ett lägre Ull ett högre stadium, därunder inbegripet tillträde lill högre
teknisk undervisning vid universitetet eller därmed jämförlig högskola.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 19. 2

Kungl. Alaj.ts proposition nr 19. (Bilagor).

o 8. Undervisningsplanerna för tekniska och yrkesskolor böra utformas på
sådant sätt, att de främja arbetarnas framtida anpassningsförmåga i yrkesavseende.
För detta ändamål är det särskilt önskvärt:

a) att kursernas främsta uppgift under de första åren är att, med
undvikande av överdriven och för tidig specialisering, bibringa eleven
en fast grundval av teoretiska och praktiska kunskaper;

b) att eleven sättes i stånd att förvärva kännedom om de teoretiska
principer, som ligga till grund för den praktiska utövningen av hans
yrke.

9. 1) För skilda stadier av teknisk och yrkesundervisning böra i undervisningsplanerna
för heltidskurser upptagas ämnen av allmänbildande natur
samt ämnen berörande sociala frågor; i den mån tiden så medgiver, böra
dylika ämnen jämväl ingå i planerna för deltidskurser, med undantag likväl
för kortare specialkurser för vuxna.

2) Undervisningsplanerna böra upptaga utbildning i huslig ekonomi,
vilken för de unga arbetarna kan vara obligatorisk eller frivillig, alltefter
omständigheterna.

10. 1) Arbetare av båda könen böra vara likställda i fråga om tillträde
till alla tekniska eller yrkesskolor, dock må kvinnor icke stadigvarande sysselsättas
med arbete, som av hälsoskäl är dem genom lag förbjudet. En
kort period av dylikt arbete må emellertid i utbildningssyfte kunna medgivas.

2) Tillräckliga möjligheter till teknisk och yrkesutbildning, därunder
inbegripen utbildning för husligt arbete, böra finnas för yrken, åt vilka huvudsakligen
kvinnlig arbetskraft ägnar sig.

Del V. Yrkesutbildning före och under arbetsanställning.

11. 1) I sådana fall, då yrkets natur, företagets arbetsmetoder, saknaden
av lämpligt lärlingssystem, yrkestraditioner eller andra lokala förhållanden
göra det omöjligt för de unga att komma i åtnjutande av erforderlig
yrkesutbildning under anställningstiden, bör sådan utbildning bibringas
dem i heltidsskolor, innan de vinna anställning.

2) Då de unga bibringas yrkesutbildning under sådana förhållanden,
som angivas i föregående moment, bör den praktiska utbildningen meddelas
under förhållanden, som i möjligaste mån ansluta sig till de faktiskt
föreliggande, och, om omständigheterna det medgiva, kombineras med periodiskt
arbete på ax-betsplatsen.

3) Då yrkesutbildningen meddelas under anställningstiden- är det
önskvärt, att särskilda, för den praktiska utbildningen speciellt anpassade
verkstäder inrättas inom företaget i alla sådana fall, där företagets storlek
och organisation gör en sådan anordning möjlig.

12. 1) Varje arbetare bör, vare sig han före tillträdandet av anställning
erhållit yrkesutbildning eller ej, beredas tillfälle att utveckla sina tekniska
och yrkeskunskaper genom kompletterande deltidskurser.

2) Dylika kurser böra såvitt möjligt förläggas till platser, som ligga
nära företagen eller arbetarnas hem.

3) Undervisningsplanerna för sådana kurser böra anpassas efter behovet
hos a) lärlingar; b) unga arbetare, för vilka det bör underlättas att
erhålla bättre anställning; c) äldre arbetare, som önska vidga eller fullständiga
sina tekniska eller yrkeskunskaper.

4) Den för bevistande av kompletteringskurser använda tiden bör för
lärlingar och andra unga arbetare, för vilka deltagande i dylika kurser är
obligatoriskt, inräknas i den normala arbetstiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19. (Bilagor).

Del VI. Åtgärder för samordnande och tillhandahållande av

upplysningar.

13. Ett nära samarbete bör åvägabringas mellan tekniska och yrkesskolor
å ena sidan samt vederbörande industrier och andra verksamhetsgrenar
å den andra, särskilt genom insättande av arbetsgivare och arbetare i skolornas
styrelser eller i rådgivande nämnder, anslutna till skolorna.

14. 1) Lokala eller regionala rådgivande kommissioner böra inrättas till
säkerställande av samverkan mellan anstalterna för teknisk och yrkesundervisning,
den offentliga arbetsförmedlingen och intresserade organisationer,
särskilt arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga organisationer.

2) Dessa kommissioners uppgift skall vara att tillhandagå vederbörande
myndigheter med råd angående:

a) främjande och samordnande av offentliga och enskilda initiativ
i fråga örn yrkesutbildning, yrkesrådgivning och yrkesval inom orten eller
trakten;

b) upprättande av undervisningsplaner och dessas anpassning efter
det praktiska livets växlande förhållanden;

c) de ungas arbetsförhållanden under utbildningen, vare sig denna
äger rum i teknisk eller yrkesskola eller inom ett företag, och särskilt
beträffande åtgärder till säkerställande:

i) att det av dem utförda arbetet är på lämpligt sätt begränsat och

av huvudsakligen uppfostrande karaktär; och

ii) att lärjungarnas arbete i tekniska och yrkesskolor icke är inriktat
på affärsvinst.

15. 1) Åtgärder böra vidtagas för att medelst broschyrer, artiklar, föredrag,
filmer, affischer, besök vid företag, utställningar etc. tillhandagå intresserade
personer med upplysningar rörande de yrken, för vilka de unga
kunna erhålla en mot deras håg och anlag svarande utbildning, de villkor,
under vilka sådan utbildning kan erhållas, och de lättnader, som
därvid kunna påräknas, ävensom beträffande de fördelar varje utbildningstyp
erbjuder med avseende å anställning och framtidsutsikter.

2) Folkskolor, läroverk, anstalter för yrkesrådgivning, den offentliga
arbetsförmedlingen samt institutioner för teknisk och yrkesutbildning
böra samverka för tillhandahållande av dylika upplysningar.

Del VII. Betyg och utbyten.

16. 1) Kompetensfordringarna vid den efter genomgången teknisk och yrkesutbildning
anordnade prövningen böra vara enhetligt fastställda för
varje yrke och de på grundval av prövningen utfärdade betygen böra tillerkännas
giltighet över hela landet.

2) Det är önskvärt, att arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga organisationer
biträda vederbörande myndigheter vid kontrollen av dessa prövningar.

3) Personer av båda könen böra hava lika rätt att erhålla betyg och
diplom efter avslutande av samma studier.

17. 1) Regionala, nationella och internationella utbyten av elever, som
avslutat sin utbildning, äro önskvärda i ändamål att bereda de unga tillfälle
att förvärva vidgade kunskaper och erfarenhet.

2) Arbetsgivar- och arbetarorganisationerna böra i möjligaste mån
samverka för organiserande av dylika utbyten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19. (Bilagor).

Del VM. Lärarpersonal.

18. 1) Till lärare för meddelande av teoretisk undervisning böra utses
personer med akademisk examen eller med diplom från teknisk skola eller
anstalt för utbildning av lärare; de böra besitta eller förvärva praktiska
kunskaper inom den verksamhetsgren, för vilken de förbereda sina lärjungar.

2) Till lärare för meddelande av praktisk undervisning böra utses
genom praktisk erfarenhet kvalificerade personer; de böra besitta en omfattande
erfarenhet beträffande det ämne, i vilket de skola undervisa, samt
väl motsvara de uppställda kraven på såväl teoretiska kunskaper som allmänbildning.

3) Lärare, som rekryteras från industri eller handel, böra så vitt
möjligt bibringas särskild utbildning, avsedd att utveckla deras undervisningsförmåga
och i fall av behov deras teoretiska kunskaper och allmänbildning.

19. Följande metoder böra beaktas såsom ägnade att förbättra lärarnas
kompetens och hålla deras kunskaper i nivå med utvecklingeif:

a) åvägabringande av kontakt mellan företagen och de för den praktiska
undervisningen ansvariga lärarna, t. ex. genom anordnande av regelbundna
»uppfriskningsperioder» av arbete;

b) anordnande i undervisningsanstalter av speciella kurser, som lärarna
kunna följa individuellt, samt korta feriekurser för grupper av
lärare;

c) utdelande i särskilda fall av rese- eller studiestipendier eller beviljande
av särskild ledighet med eller utan lön.

20. Inom industri och handel anställda personer böra genom samverkan
mellan företagare och skolmyndigheter anlitas såsom timlärare i specialämnen.

Bilaga B.

Förslag till konvention (nr 64) angående reglering av skriftliga arbetsavtal
för infödda arbetare.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

som av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 8 juni 1939 till sitt tjugofemte sammanträde
och beslutit antaga vissa förslag angående reglering av infödda arbetares
arbetsavtal, vilken fråga utgör den andra punkten på dagordningen
för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till en
internationell konvention,

antager denna, den tjugosjunde dagen i juni år ettusen niohundra trettionio
efterföljande förslag till konvention, som skall benämnas »konvention angående
arbetsavtal (för infödda arbetare), 1939»:

Artikel 1.

I denna konvention

a) förstås med uttrycket »arbetare» en infödd arbetare, d. v. s. en
arbetare, som tillhör eller är likställd med den infödda befolkningen i

Kungl. Maj.ts proposition nr 19. (Bilagor).

ett område, vilket lyder under en medlem av arbetsorganisationen, eller
som tillhör eller är likställd med den infödda, icke oberoende befolkningen
i en medlems hemlandsområde;

b) inbegripes, där annorlunda icke angives, under uttrycket »arbetsgivare»
varje offentlig myndighet, individ, bolag eller annan sammanslutning,
vare sig den består av infödda eller ej;

c) avser uttrycket »lagstiftning» lagar och förordningar, som gälla
inom vederbörande område;

d) avser uttrycket »avtal», då det förekommer i en artikel, som följer
efter artikel 3, och annorlunda icke angives, ett avtal, som enligt
bestämmelserna i artikel 3 skall vara skriftligen avfattat.

Artikel 2.

1. Denna konvention äger tillämpning på varje arbetsavtal, genom vilket
en arbetare tager anställning hos en arbetsgivare för att utföra manuellt
arbete mot ersättning, som utbetalas kontant eller i annan form.

2. Vederbörande myndighet äger från tillämpningen av denna konvention
undantaga var.je avtal, varigenom en arbetare tager anställning hos en infödd
arbetsgivare, som icke sysselsätter mer än ett visst begränsat antal arbetare
eller icke motsvarar annat, i lagstiftningen angivet kännetecken.

3. Denna konvention äger icke tillämpning på lärlingsavtal, som träffats
i enlighet med särskilda i lagstiftningen givna föreskrifter rörande lärlingskap.

4. Vederbörande myndighet må vid förefallande behov från tillämpning
av denna konvention undantaga varje arbetsavtal, enligt vilket den enda eller
huvudsakliga ersättningen åt arbetaren består i rätt att taga i besittning eller
nyttja ett arbetsgivaren tillhörigt jordområde.

Artikel 3.

1. Varje avtal, på vilket denna konvention äger tillämpning, bör vara
avfattat skriftligen:

a) då det träffats för en tidrymd av sex månader eller mer eller för
ett antal arbetsdagar, som motsvarar sex månader;

b) då det innehåller arbetsvillkor, som i väsentlig mån avvika från
de i anställningsområdet för liknande arbete vanliga.

2. Det sätt, på vilket arbetaren skall samtycka till avtalet, skall finnas
angivet i lagstiftningen.

3. Om ett avtal, som enligt moment 1 i denna artikel skall vara upprättat
skriftligen, icke blivit så avfattat, är det exigibelt allenast under den
längsta giltighetstiden för icke skriftliga avtal, envar av parterna dock obetaget
att låta skriftligen upprätta avtalet när som helst före utgången av den
tidrymd, för vilken det avslutits.

4. 1 fall underlåtenheten att giva avtalet skriftlig form är att tillskriva
uppsåt eller vårdslöshet å arbetsgivarens sida, skall arbetaren äga att hänvända
sig till vederbörlig myndighet för att få avtalet hävt samt att, om
anledning därtill finnes, kräva skadestånd.

Artikel 4.

1. Därest avtalet icke innehåller uttrycklig bestämmelse därom, skall det
icke anses bindande för arbetarens familj eller för personer, som för sin
försörjning äro beroende av honom.

2. Arbetsgivaren skall vara ansvarig för verkställigheten av varje avtal,
som träffats av annan person å hans vägnar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 19. (Bilagor).

Artikel 5.

1. Varje avtal skall innehålla alla särskilda föreskrifter, som jämte lagstiftningen
äro erforderliga till fastställande av parternas rättigheter och
skyldigheter.

2. De särskilda föreskrifter, som skola upptagas i avtalet, böra i varje
fall angiva:

a) arbetsgivarens eller arbetsgivargruppens namn samt om möjligt
jämväl namnet på företaget och arbetsstället;

b) arbetarens namn, ställe, där han antagits, samt om möjligt hans
födelseort och övriga för fastställande av hans identitet erforderliga
uppgifter;

c) arbetets beskaffenhet;

d) anställningens varaktighet och sättet för dess beräkning;

e) lönenivån och sättet för dess beräkning, sätt och tid för lönens
betalning, eventuella förskott å lönen och sättet för deras gäldande;

f) villkoren för hemsändande;

g) eventuellt, speciella bestämmelser i avtalet.

Artikel 6.

1. Varje avtal skall för attestering uppvisas för en därtill förordnad offentlig
tjänsteman.

2. Före attesteringen skall tjänstemannen:

a) övertyga sig om att arbetaren frivilligt samtyckt till avtalet och
att hans samtycke erhållits utan användande av tvång, otillbörlig påverkan
eller bedrägeri eller till följd av misstag;

b) konstatera:

i) att avtalet upprättats i lagstadgad form;

ii) att avtalets bestämmelser överensstämma med lagstiftningens
föreskrifter;

iii) att arbetaren klart fattat avtalets innebörd, innan han undertecknat
detsamma eller försett det med märke, som angiver hans
samtycke;

iv) att lagstiftningens bestämmelser rörande läkarundersökning
iakttagits;

v) att arbetaren förklarar sig fri från varje föregående anställning.

3. Ett avtal, som vederbörande tjänsteman vägrar attestera, förlorar sin
giltighet.

4. Ett avtal, som icke uppvisats för attestering av den offentliga tjänstemannen,
är exigibelt allenast under den längsta giltighetstiden för icke skriftliga
avtal, envar av parterna dock obetaget att uppvisa avtalet för attestering
när som helst före utgången av den tidrymd, för vilken det avslutits.

5. I fall underlåtenheten att uppvisa avtalet för attestering är att tillskriva
uppsåt eller vårdslöshet å arbetsgivarens sida, skall arbetaren äga att frånvända
sig till vederbörande myndighet för att få avtalet hävt samt att, om
anledning därtill finnes, kräva skadestånd.

6. Varje avtal skall registreras hos vederbörande myndighet eller ock
skall en avskrift av detsamma deponeras hos nämnda myndighet.

7. Vederbörande myndighet skall genom att tillställa arbetaren en avskrift
av avtalet, en arbetsbok eller dämed jämförlig handling eller märke eller på
annat sätt, som myndigheten må finna lämpligt, vidtaga åtgärder, som kunna
befinnas nödvändiga för att sätta arbetaren i stånd att

a) bevisa förefintligheten av avtalet och dess bestämmelser;

b) när som helst förvissa sig örn avtalets bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19. (Bilagor).

Artikel 7.

1. Varje arbetare, som ingår avtal om anställning, skall undergå läkarundersökning.

2. Läkarundersökning och utfärdande av läkarintyg skall i regel äga
rum före avtalets attestering.

3. Därest läkarundersökningen icke kunnat verkställas före attesteringen,
skall vederbörande attesterande tjänsteman göra anteckning härom på avtalet,
och skall undersökningen därefter äga rum vid första lägliga tillfälle.

4. Vederbörande myndighet må från kravet på läkarundersökning fritaga
arbetare, som ingå avtal om:

a) anställning i jordbruksföretag, vari icke finnas anställda mer än
ett visst i lagstiftningen angivet antal arbetare;

b) anställning i närheten av arbetarens hem:

i) i jordbruksarbete;

ii) i annat arbete, vilket enligt vederbörande myndighets åsikt icke

är farligt eller av beskaffenhet att kunna skada arbetarnas hälsa.

Artikel 8.

1. Minderårig, vars ålder sannolikt är lägre än den minimiålder, som
skall angivas i lagstiftningen, kan icke med rättslig verkan ingå avtal om
anställning.

2. Minderårig, vars ålder sannolikt överstiger minimiåldern men är
lägre än en åldersgräns, som skall angivas i lagstiftningen, kan ej med
rättslig verkan sluta avtal om anställning, med mindre anställningen avser
ett arbete, vilket av vederbörande myndighet godtagits såsom icke skadligt
för de ungas fysiska eller moraliska utveckling.

Artikel 9.

Den längsta tjänstetid, som må föreskrivas i ett avtal, samt den ledighet,
som eventuellt bör beredas arbetaren under avtalets giltighetstid, skola bestämmas
i lagstiftningen.

Artikel 10.

1. överlåtelse av anställningsavtal från en arbetsgivare till en annan må
icke ske utan arbetarens samtycke. Anteckning örn dylik överlåtelse skall
göras på kontraktet av en därtill vederbörligen bemyndigad offentlig tjänsteman.

2. Före anteckning örn överlåtelsen skall tjänstemannen

a) övertyga sig om att arbetaren frivilligt samtyckt till överlåtelsen
och att hans samtycke erhållits utan användande av tvång, otillbörlig
påverkan eller bedrägeri eller till följd av misstag;

b) i sådana fall, som äro angivna i lagstiftningen, övertyga sig örn,
att de i artikel 6 moment 2 b) i denna konvention meddelade föreskrifter
äro iakttagna.

Artikel 11.

1. Varje avtal upphör att gälla:

a) med utgången av den tid, för vilken det slutits;

b) med arbetarens före utgången av nämnda tid inträffade död.

2. Ett avtals upphörande genom arbetarens död skall icke medföra inskränkning
i hans arvingars eller andra av honom beroende personers lagligt
grundade rätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19. (Bilagor).

Artikel 12.

1. Om arbetsgivaren icke är i stånd att fullgöra avtalet eller om arbetaren
till följd av sjukdom eller olyckshändelse icke kan göra det, må avtalet
hävas på villkor, som skola angivas i lagstiftningen och genom vilka
arbetarens rätt till intjänt eller innehållen lön, ersättning på grund av olycksfall
eller sjukdom samt återsändande säkerställas.

2. Varje avtal kan hävas genom överenskommelse mellan parterna på
villkor, som skola angivas i lagstiftningen och innebära bestämmelser, som:

a) säkerställa arbetaren mot förlust av rätten till hemsändande, såframt
icke annorlunda stadgas i överenskommelsen om avtalets upphörande,
och

b) ålägga vederbörande myndighet att övertyga sig om

i) att arbetaren frivilligt samtyckt till överenskommelsen och att
hans samtycke erhållits utan användande av tvång, otillbörlig påverkan
eller bedrägeri eller till följd av misstag;

ii) att alla ekonomiska mellanhavanden blivit uppgjorda mellan
parterna.

3. Varje avtal må kunna hävas på ansökan av endera parten under omständigheter
och på villkor, som skola bestämmas i lagstiftningen. Dessa
bestämmelser skola reglera:

a) den uppsägningstid, som den hävande parten eventuellt skall iakttaga; b)

en rättvis uppgörelse av penning- och andra med avtalets upphörande
förbundna frågor, däri inbegripet frågan om hemsändande.

4. Dålig behandling, varför arbetaren utsatts av arbetsgivaren, skall utgöra
ett av de fall, som enligt föregående moment må föranleda avtalets
hävande.

5. I lagstiftningen må angivas andra fall, då ett avtal kan hävas, ävensom
meddelas bestämmelser för fall, i vilka hävande, som avses i denna artikel,
skall underställas vederbörande myndighet för godkännande.

Artikel 13.

1. Varje arbetare, som ingått ett avtal om anställning och sänts till arbetsorten
av arbetsgivaren eller annan person, som handlat å arbetsgivarens
vägnar, skall på arbetsgivarens bekostnad sändas tillbaka till sin hemort
eller den ort, där han blivit antagen, allt efter som den ena eller andra
orten ligger närmare arbetsorten, i följande fall:

a) vid den i avtalet angivna tjänstetidens slut;

b) vid avtalets upphörande på grund av arbetsgivarens oförmåga att
uppfylla dess bestämmelser;

c) vid avtalets upphörande på grund av arbetarens oförmåga att uppfylla
dess bestämmelser till följd av sjukdom eller olyckshändelse;

d) vid avtalets upphörande på grund av överenskommelse mellan parterna,
såvida icke överenskommelsen annorlunda föreskriver;

e) vid avtalets upphörande på grund av endera partens begäran, såframt
icke vederbörande myndighet annorlunda beslutar.

2. ^ Har arbetarens familj av arbetsgivaren eller annan person, som handlat
å arbetsgivarens vägnar, sänts till arbetsorten, skall familjen återsändas
pa arbetsgivarens bekostnad i alla de fall, då arbetaren själv återsändes,
ävensom i fall av arbetarens död.

3. I kostnaderna för återsändandet böra inbegripas:

a) resekostnaderna samt underhållet under resan;

Kungl. Maj.ts proposition nr 19. (Bilagor).

b) kostnaderna för underhåll under den tid, som eventuellt förflyter
mellan dagen för avtalets upphörande och dagen för återresan.

4. Arbetsgivaren skall icke vara skyldig bestrida kostnader för underhåll
under tid, varunder arbetarens återsändande blivit försenat:

a) genom arbetarens eget åtgörande;

b) på grund av folce majeure, såframt icke arbetsgivaren under
nämnda tid kunnat utnyttja arbetarens tjänster på sätt, som motsvarar
den lön, vilken föreskrivits i det utlupna avtalet.

5. Örn arbetsgivaren icke uppfyller sina skyldigheter i avseende å återsändande,
skola dessa fullgöras av vederbörande myndighet.

Artikel 14.

Vederbörande myndighet äger befria arbetsgivaren från skyldigheten att
bestrida kostnaderna för arbetarens återsändande i följande fall:

a) då myndigheten övertygat sig om:

i) att arbetaren genom en skriftlig förklaring eller annorledes givit
till känna, att han icke önskar taga i anspråk sin rätt till återsändande;

ii) att arbetaren på egen begäran eller med sitt samtycke tagit sin
bostad vid eller i närheten av arbetsstället;

b) då myndigheten övertygat sig om att arbetaren självmant underlåtit
att hävda sin rätt till återsändande före utgången av en viss, föreskriven tid
efter avtalets utlöpande eller hävande;

c) då avtalet hävts av vederbörande myndighet till följd av ett av arbetaren
begånget fel;

d) då avtalet hävts på annan grund än arbetarens oförmåga att uppfylla
dess bestämmelser till följd av sjukdom eller olyckshändelse och vederbörande
myndighet övertygat sig om:

i) att vid bestämmande av lönenivån vederbörlig hänsyn tagits till
att arbetaren själv skall erlägga kostnaderna för återsändandet;

ii) att lämpliga åtgärder vidtagits, t. ex. genom innehållande av lön
eller på annat sätt, för att arbetaren skall äga nödiga medel för gäldande
av kostnaderna för återsändandet.

Artikel 15.

1. Arbetsgivaren skall, när det är möjligt, besörja transporten av arbetare,
som skola återsändas.

2. Vederbörande myndighet skall vidtaga alla erforderliga åtgärder till
säkerställande av:

a) att de för transport av arbetarna begagnade åkdon eller fartyg äro
lämpliga för sitt ändamål, att de erbjuda goda hygieniska förhållanden
och att de äga erforderlig transportförmåga;

b) att lämpliga inkvartcringsmöjligheter tillhandahållas arbetarna, då
avbrott i resan måste göras för natten;

c) att, då långa färder till fots måste göras, längden av dagsresorna
är förenlig med vidmakthållandet av arbetarnas hälsa och krafter;

d) att vid långa resor alla nödiga anordningar vidtagas för beredande
av läkarvård åt arbetarna samt för deras välbefinnande i övrigt.

3. Då arbetarna göra långa resor i grupp, skola de vara åtföljda av en
ansvarig person.

Artikel IG.

1. Den längsta tjänstetid, som må fastställas i ett avtal örn förnyad anställning,
vilket upprättas efter utgången av ett anställningsavtal, skall an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 19. (Bilagor).

givas i lagstiftningen men skall i regel vara kortare än den, som må fastställas
enligt artikel 9 i denna konvention.

2. Då den i ett avtal rörande återanställning fastställda tjänstetiden tillsammans
med den tjänstetid, som redan utlupit, medför, att arbetaren blir
skild från sin familj under längre tid än 18 månader, må arbetaren icke börja
fullgöra den i det nya anställningsavtalet angivna tjänsten, förrän han
haft tillfälle att på arbetsgivarens bekostnad återvända till sitt hem, dock må
vederbörande myndighet medgiva undantag från denna bestämmelse, då ett
fullgörande av densamma synes omöjligt eller icke önskvärt.

3. Med undantag för bestämmelserna i momenten 1 och 2 av denna artikel
skola samtliga bestämmelser i föregående artiklar äga tillämpning på avtal
örn återanställning; dock må vederbörande myndighet, där den så finner
lämpligt, undantaga dylika avtal från tillämpning av bestämmelserna i artikel
6 momenten 1—5 och i artikel 7.

Artikel 17.

1. Vederbörande myndighet bör, i fall av behov, låta trycka sammandrag
av lagstiftningen angående anställningsavtal på vederbörande lands officiella
språk, ett eller flera, ävensom på ett språk, som arbetarna förstå; sådana
sammandrag böra ställas till intresserade arbetsgivares och arbetares förfogande.

2. I fall av behov skall arbetsgivaren åläggas att å lätt synliga platser
anslå dylika sammandrag på ett språk, som arbetarna förstå.

Artikel 18.

Lagstiftningen skall innehålla lämpliga föreskrifter till skydd för arbetarna
i det fall ett inom ett område ingånget avtal medför anställning i ett
område under annan förvaltning.

Artikel 19.

1. När ett avtal, som träffats i ett område (i det följande benämnt ursprungsområdet)
medför anställning i ett område under annan förvaltning
(i det följande benämnt anställningsområdet), skola bestämmelserna i denna
konvention tillämpas på följande sätt:

a) den i artikel 6 stadgade attesteringen av avtalet skal] verkställas
av en offentlig tjänsteman i ursprungsområdet, innan arbetaren lämnar
detta;

b) de i artikel 6 moment 7 stadgade åtgärderna skola vidtagas av
vederbörande myndighet i ursprungsområdet;

c) den i artikel 7 stadgade läkarundersökningen skall senast äga rum
vid arbetarens avfärd från ursprungsområdet;

d) minderårig, vars ålder sannolikt understiger den för ingående av
avtal bestämda lägsta åldern inom såväl ursprungs- som anställningsområdet,
skall icke kunna med rättslig verkan träffa avtal om anställning; e)

den i artikel 10 stadgade anteckningen om överlåtelse av avtalet
skall verkställas av en tjänsteman i det område, där arbetaren samtycker
till överlåtelsen;

f) den i avtalet fastställda tjänstetidens längd må icke överskrida den
i ursprungsområdets eller anställningsområdels lagstiftning stadgade
längsta anställningstiden;

g) villkoren för avtals hävande skola angivas i anställningsområdets
lagstiftning;

Kungl. Maj:ts proposition nr 19. (Bilagor).

h) om arbetsgivaren brister i uppfyllandet av sina förpliktelser i avseende
å återsändande, skola dessa förpliktelser fullgöras av vederbörande
myndighet i anställningsområdet;

i) den myndighet, som äger befria arbetsgivaren från skyldigheten att
bestrida kostnaderna för arbetarens återsändande, skall vara vederbörande
myndighet i anställningsområdet;

j) vederbörande myndigheter i ursprungs- och anställningsområdena
skola samverka till genomförande av artikel 15 moment 2;

k) den i avtal rörande återanställning fastställda tjänstetiden må icke
överstiga den i ursprungs- eller anställningsområdets lagstiftning stadgade
längsta tiden för anställning.

2. Då konventionen icke är gällande i såväl ursprungs- som anställningsområdet,
skola de i föregående moment angivna reglerna tillämpas med nedan
angivna förbehåll:

aj då konventionen icke är gällande i anställningsområdet, bör tjänstemannen
i ursprungsområdet icke attestera avtalet, med mindre han
övertygat sig om att arbetaren —- antingen enligt lagstiftningen i anställningsområdet
eller på grund av bestämmelserna i avtalet — kommer
att i sistnämnda område åtnjuta de rättigheter och det skydd, varom
stadgas i artiklar 10—16 av konventionen;

b) då konventionen icke är gällande i ursprungsområdet, skola de
angelägenheter, vilka enligt bestämmelserna i punkterna a), b) och c) av
moment 1 i denna artikel skulle behandlas av vederbörande myndighet
i ursprungsområdet, i stället behandlas av vederbörande myndighet i
anställningsområdet, såvida icke denna myndighet övertygat sig om att
åsyftade angelägenheter redan enligt konventionens bestämmelser behandlats
av vederbörande myndighet i ursprungsområdet.

3. Vederbörande myndigheter i ursprungs- och anställningsområdena böra,
så ofta det är nödvändigt eller önskvärt, träffa överenskommelser örn behandlingen
av angelägenheter av gemensamt intresse, vilka kunna uppkomma
vid tillämpningen av denna konvention; och må myndigheterna i en överenskommelse
av detta slag avvika från bestämmelserna i moment 1 av denna
artikel beträffande avtal, som ingåtts i ett område, som anslutit sig till överenskommelsen,
rörande anställning i ett annat område, som likaledes gjort
det.

Artikel 20.

1. Denna konvention äger icke tillämpning på avtal, som träffats före
denna konventions ikraftträdande i det område, där fråga om dess tillämplighet
uppstår.

2. Uppsägning av denna konvention skall icke inverka på rättigheter eller
skyldigheter, som härleda sig från avtal, vilka träffats, innan uppsägningen
trädde i kraft.

Artikel 21.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas nationernas
förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

Artikel 22.

1. Beträffande sådana områden, som avses i artikel 35 av konstitutionen
för internationella arbetsorganisationen, skall varje medlem av nämnda organisation,
vilken ratificerar denna konvention, låta sin ratifikation åtföljas
av en förklaring, som angiver:

Kungl. Maj:ts proposition nr 19. (Bilagor).

a) de områden, inom vilka medlemmen förbinder sig att utan modifikationer
tillämpa bestämmelserna i konventionen;

b) de områden, inom vilka medlemmen förbinder sig att tillämpa konventionens
bestämmelser med modifikationer samt vari dessa modifikationer
bestå;

c) de områden, inom vilka konventionen icke skall tillämpas jämte
skälen härför;

d) de områden, beträffande vilka medlemmen förbehåller sig att senare
besluta.

2. De i punkterna a) och b) av moment 1 i denna artikel omnämnda förbindelserna
skola anses såsom en integrerande del av ratifikationen och
medföra med densamma identiska verkningar.

3. Varje medlem skall äga att genom en ny förklaring helt eller delvis
upphäva förbehåll, som angivits i hans ursprungliga förklaring enligt punkt
b), c) eller d) i moment 1 av denna artikel.

Artikel 23.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generalsekreteraren.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det generalsekreteraren registrerat
ratifikationer för två medlemmar av organisationen.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 24.

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år
förflutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga
densamma genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter
det den registrerats.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör bruk
av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för
en ny period av tio år och kan därefter, med beaktande av de i denna artikel
föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje
tioårsperiod.

Artikel 25.

1. Nationernas förbunds generalsekreterare skall notificera direktören för
internationella arbetsbyrån och samtliga medlemmar av internationella arbetsorganisationen
örn registreringen av alla ratifikationer och uppsägningar,
som meddelas honom av organisationens medlemmar, ävensom om registreringen
av alla förklaringar, som meddelats honom enligt bestämmelserna i
artikel 22 av denna konvention.

2. Då generalsekreteraren notificerar organisationens medlemmar om registreringen
av den andra ratifikationen i ordningen, skall generalsekreteraren
fästa organisationsmedlemmarnas uppmärksamhet på dagen för k.onventionens
ikraftträdande.

Artikel 26.

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga general -

Kungl. Maj:ts proposition nr 19. (Bilagor).

konferensen en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under
övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens dagordning
uppföra frågan om dess revision helt eller delvis.

Artikel 27.

1. I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision
helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen icke
föreskriver annat

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,
för såvitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av förevarande
konvention oberoende av vad i artikel 24 härovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i
kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Denna konvention skall likväl förbliva gällande till forin och innehåll
för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificerat den nya,
reviderade konventionen.

Artikel 28.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Bilaga C.

Rekommendation (nr 58) angående den längsta giltighetstiden av
skriftliga arbetsavtal för infödda arbetare.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

som av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 8 juni 1939 till sitt tjugofemte sammanträde
och beslutit antaga vissa förslag angående den längsta giltighetstiden
av skriftliga arbetsavtal för infödda arbetare, vilken fråga innefattas i
den andra punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av rekommendation,
antager denna, den tjugosjunde dagen i juni år ett tusen nio hundra trettionio
efterföljande rekommendation, som skall benämnas »rekommendation
angående arbetsavtal (för infödda arbetare), 1939»:

Konferensen,

som antagit en konvention angående arbetsavtal (för infödda arbetare),
1939, vars artikel 9 föreskriver, att »den längsta tjänstetid, som må föreskrivas
i ett avtal ävensom den eventuella ledighet, som kan beredas arbetaren
under avtalets giltighetstid, skola bestämmas i lag»; och

som önskar komplettera denna bestämmelse dels genom angivande av vissa
principer, vilka synas vara av beskaffenhet att kunna tjäna resp. medlemmar
till ledning vid fastställande av den längsta tjänstetiden i olika fall,
och dels genom framläggande av vissa förslag rörande de längsta tider, som
skulle kunna fastställas i dessa fall,

hemställer, att varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som
ratificerar konventionen angående anställningsavtal (för infödda arbetare),
1939, måtte taga följande principer under övervägande vid fastställande av
den i artikel 9 av konventionen avsedda längsta tjänstetiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19. (Bilagor).

1. Den längsta tjänstetiden bör alltid vara så kort som möjligt samt kortare,
örn arbetaren därunder skall vara skild från sin familj än örn han åtföljes
av familjen.

2. 1) I sådana fall, då arbetaren icke behöver göra en lång och dyrbar
resa till lands eller sjöss, må den längsta tjänstetiden i intet fall överstiga
tolv månader, om arbetaren icke åtföljes av sin familj, eller två år, örn han
åtföljes av familjen.

2) Då arbetaren är nödsakad göra en lång och dyrbar resa till lands
eller till sjöss, må den längsta tjänstetiden icke överstiga två år, örn arbetaren
icke åtföljes av sin familj, eller tre år, örn han åtföljes av familjen.

3. Avvikelser från ovan angivna längsta tider må göras allenast, då fråga
är om arbetare, som åtföljes av sin familj, och man har för avsikt att, efter
inhämtande av arbetarens samtycke, låta honom med familj bosätta sig på
eller i närheten av arbetsstället.

4. I sådana fall, då tjänstetiden uppgår till eller överstiger tolv månader,
bör arbetaren beredas minst en veckas ledighet med bibehållen lön.

Bilaga D.

Förslag till konvention (nr 65) angående straffpåföljder för brytande av
arbetsavtal från infödda arbetares sida.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

som av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 8 juni 1939 till sitt tjugofemte sammanträde
och beslutit antaga vissa förslag angående progressivt avskaffande av
straffpåföljder för brytande från infödda arbetares sida av arbetsavtal,
vilken fråga innefattas i den andra punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till internationell
konvention,

antager denna, den tjugosjunde dagen i juni år ett tusen nio hundra trettionio
efterföljande förslag till konvention, som skall benämnas »konvention
angående straffpåföljder (för infödda arbetare), 1939»:

Artikel 1.

1. Denna konvention äger tillämpning på varje avtal, varigenom en arbetare,
som tillhör eller är likställd med den infödda befolkningen i ett område,
vilket lyder under en medlem av arbetsorganisationen, eller som tillhör
eller är likställd med den infödda, icke oberoende befolkningen i en medlems
hemlandsområde, mot kontant ersättning eller ersättning i någon annan
form träder i tjänst hos offentlig myndighet, enskild person, bolag eller
annan sammanslutning, bestående av infödda eller icke.

2. I denna konvention förstås med uttrycket »brytande av avtal»:

a) varje vägran eller underlåtenhet från arbetarens sida att påbörja
eller utföra det i avtalet föreskrivna arbetet;

b) vårdslöshet eller bristande flit å arbetarens sida;

c) arbetarens frånvaro utan tillstånd eller giltig orsak;

d) arbetarens rymning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19. (Bilagor).

Artikel 2.

1. Alla straffpåföljder för brytande av avtal, på vilka denna konvention
äger tillämpning, skola progressivt och snarast möjligt avskaffas.

2. Alla straffpåföljder för dylika avtalsbrott, som begås av en person,
som sannolikt icke uppnått viss minimiålder, som skall fastställas i lagstiftningen,
skola omedelbart avskaffas.

Artikel 3.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas nationernas
förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

Artikel A.

a) de områden, inom vilka medlemmen förbinder sig att utan modifikationer
tillämpa bestämmelserna i konventionen;

b) de områden, inom vilka medlemmen förbinder sig att tillämpa
konventionens bestämmelser med modifikationer samt vari dessa modifikationer
bestå;

c) de områden, inom vilka konventionen icke skall tillämpas jämte
skälen härför;

d) de områden, beträffande vilka medlemmen förbehåller sig att senare
besluta.

2. De i submomenten a) och b) av moment 1 i denna artikel omnämnda
förbindelserna skola anses såsom en integrerande del av ratifikationen och
medföra med densamma identiska verkningar.

3. Varje medlem skall äga att genom en ny förklaring helt eller delvis
avstå från förbehåll, som angivits i hans ursprungliga förklaring enligt submoment
b), c) eller d) av moment 1 i denna artikel.

Artikel 5.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generalsekreteraren.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det generalsekreteraren registrerat
ratifikationer för två medlemmar av arbetsorganisationen, vilka ratifikationer
i enlighet med artikel 4 i denna konvention åtföljas av förklaringar,
angivande de områden, inom vilka medlemmarna förbinda sig att tillämpa
konventionens bestämmelser.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 6.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden, gör bruk

Kungl. Maj.ts proposition nr 19. (Bilagor).

av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en
ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel
föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje tioårsperiod.

Artikel 7.

1. Nationernas förbunds generalsekreterare skall notificera direktören för
internationella arbetsbyrån samt samtliga medlemmar av internationella arbetsorganisationen
om registreringen av alla ratifikationer och uppsägningar,
som meddelas honom av organisationens medlemmar, ävensom om förklaringar,
som avgivits enligt bestämmelserna i artikel 4 i denna konvention.

2. Då generalsekreteraren notificerar organisationens medlemmar om registreringen
av den andra ratifikationen i ordningen, vilken uppfyller det
i artikel 5 moment 2 i denna konvention stadgade villkoret, skall generalsekreteraren
fästa organisationsmedlemmarnas uppmärksamhet på dagen
för konventionens ikraftträdande.

Artikel 8.

Vid utgången av varje tidrymd av fem år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen
en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under
övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens dagordning
uppföra fråga örn dess revision helt eller delvis.

Artikel 9.

1. I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision
helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen
icke föreskriver annat

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,
för såvitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av
förevarande konvention oberoende av vad i artikel 6 härovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder
i kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och
innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificerat
den nya, reviderade konventionen.

Artikel 10.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Bilaga E.

Rekommendation (nr 59) angående arbetsinspektion för infödda

arbetare.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

Kungl. May.ts proposition nr 19. (Bilagor).

födda arbetare, vilken fråga innefattas i den andra punkten på dagordningen
för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tjugosjunde dagen i juni år ett tusen nio hundra trettionio
efterföljande rekommendation, som skall benämnas »rekommendation angående
arbetsinspektion (för infödda arbetare), 1939»:

Konferensen,

som antagit en konvention angående arbetsavtal (för infödda arbetare),
1939, och

som anser, att en tillfredsställande tillämpning av lagstiftningen angående
infödda arbetares anställning icke kan tryggas utan arbetsinspektion,

hemställer, att vederbörande medlemmar av internationella arbetsorganisationen
måtte inrätta arbetsinspektion inom sådana av deras områden,
där dylik inspektion icke redan finnes.

Bilaga F.

Rekommendation (nr 60) angående lärlingsväsen.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

som av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 8 juni 1939 till sitt tjugofemte sammanträde
och beslutit antaga vissa förslag rörande lärlingsväsen, vilken fråga
innefattas i den första punkten på dagordningen för sammanträdet,
samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,
antager denna den tjugoåttonde dagen i juni år ett tusen nio hundra trettionio
efterföljande rekommendation, som skall benämnas »rekommendation angående
lärlingsväsen, 1939»:

Med hänsyn till att konferensen antagit rekommendationen angående yrkesutbildning,
1939, vilken angiver de principer och metoder, som böra tilllämpas
beträffande organisationen av dylik utbildning;

med hänsyn till att bland de olika formerna för yrkesutbildning lärlingsväsendet
giver upphov till särskilda problem, framför allt på grund därav, att
lärlingsutbildningen bibringas inom företagen och medför ett avtalsförhållande
mellan arbetsgivaren-mästaren och lärlingen;

med hänsyn till att lärlingsväsendets effektivitet till stor del beror på en
riktig definition och ett iakttagande av de villkor, som reglera lärlingsväsendet
och särskilt av dem, som röra arbetsgivaren-mästarens och lärlingens ömsesidiga
rättigheter och skyldigheter;

hemställer konferensen, att varje medlemsstat måtte taga följande principer
och regler under övervägande:

1. I denna rekommendation förstås med uttrycket »lärlingsväsen» varje
system, enligt vilket en arbetsgivare genom avtal förbinder sig att anställa
en ung person och systematiskt utbilda eller låta utbilda honom för ett yrke
under en på förhand bestämd tidrymd, varunder lärlingen är skyldig att arbeta
i arbetsgivarens tjänst.

2. 1) Åtgärder böra vidtagas för att göra lärlingsväsendet så effektivt som
möjligt inom de yrken, där ett dylikt utbildningssystem synes påkallat. Dessa
yrken böra angivas inom varje land nied hänsyn lagen till den grad av
skicklighet och den tidslängd av praktisk utbildning de kräva.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 19.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19. (Bilagor).

2) Under förutsättning att tillfredsställande samordning för säkerställande
av enhetlighet i avseende å fordrad skicklighetsgrad samt metoder och
villkor för lärlingsväsendet inom varje yrke i hela landet, må de i föregående
punkt åsyftade åtgärder kunna åvägabringas genom lagstiftning, beslut av de
offentliga organ, som övervaka lärlingsväsendet, kollektivavtal eller genom
en kombination av här nämnda metoder.

3. 1) De i föregående moment åsyftade åtgärderna böra angiva:

a) de tekniska och andra kvalifikationer, som arbetsgivare böra besitta
för att få antaga och utbilda lärlingar;

b) de villkor, som böra gälla för de ungas antagande till lärlingar;

c) arbetsgivares och lärlings ömsesidiga rättigheter och skyldigheter.
2) Med hänsyn härtill böra särskilt beaktas följande grunder:

a) För att få antaga och utbilda lärlingar, bör en arbetsgivare antingen
själv vara kompetent att meddela tillfredsställande utbildning eller
vara i tillfälle att låta meddela dylik utbildning genom annan i hans
tjänst anställd person med erforderlig kompetens; dessutom bör det
företag, inom vilket utbildningen skall givas, vara så beskaffat, att det
för lärlingen möjliggör en tillfredsställande utbildning i det avsedda
yrket.

b) De unga böra icke tillåtas inträda i lärlingskap, innan de uppnått
viss minimiålder, vilken icke må sättas lägre än den för den obligatoriska
skolgångens upphörande fastställda åldern.

c) Därest den för inträde i lärlingskap fordrade miniminivån i fråga
om allmänbildning är högre än den som normalt uppnås vid den obligatoriska
skolgångens slut, bör nämnda miniminivå bestämmas under
skäligt hänsynstagande till de skiftande kraven inom olika yrken.

d) Inträde i lärlingskap bör i varje fall vara beroende av läkarundersökning,
och därest det avsedda yrket fordrar speciell fysisk eller
psykisk fallenhet, bör denna angivas och göras till föremål för särskild
undersökning.

e) åtgärder böra vidtagas för lärlingarnas inregistrering hos vederbörande
organ och, i fall av behov, för kontroll över deras antal.

f) Anordningar böra vidtagas för att underlätta lärlings överflyttande
från en arbetsgivare till en annan, i fall ett dylikt överflyttande
synes nödvändigt eller önskvärt till undvikande av avbrott i lärlingskapet
eller för att komplettera lärlingens utbildning eller av annan
orsak.

g) Lärlingskapets varaktighet, inberäknat prövotid, bör bestämmas
i förväg, varvid tillbörlig hänsyn bör tagas till föregående utbildning i
teknisk eller yrkesskola.

h) Åtgärder böra vidtagas för anordnande av prövning efter avslutad
lärlingstid och eventuellt även under loppet därav, för fastställande av
metoderna för dylika prövningars anordnande samt för utfärdande av
betyg, baserade på resultatet av dem. De kunskaper, som fordras vid
dessa prövningar, böra fastställas enhetligt för yrket, och de betyg, som
utfärdas på grund av desamma, böra godtagas i hela landet.

i) Lärlingsväsendet bör underkastas tillsyn till säkerställande att bestämmelserna
för lärlingsväsendet iakttagas, att den meddelade utbildningen
är tillfredsställande samt att förhållandena inom lärlingsväsendet
äro i skälig mån enhetliga.

j) Kraven på en viss form för lärlingsavtalen och ett visst innehåll i
desamma skola bestämmas, exempelvis genom upprättandet av ett
standardavtal. Förfarandet vid registrering av avtalen hos de i punkt

e) här ovan angivna organen bör jämväl fastställas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19. (Bilagor).

4. 1) Föreskrifter böra meddelas i lärlingsavtalet rörande det sätt, på
vilket ersättning i penningar eller andra prestationer åt lärlingen skall bestämmas,
och beträffande den skala, efter vilken ersättningen skall höjas
under olika delar av lärlingstiden.

2) I fall lagstiftning icke finnes i ämnet eller förefintlig lagstiftning icke
äger tillämpning på lärlingar, böra i lärlingsavtalet meddelas föreskrifter rörande: a)

den i punkt 1) här ovan åsyftade ersättningen under sjukdom;

b) semester.

5. 1) Önskvärt är att de av lärlingsväsendet berörda parterna och särskilt
arbetsgivar- och arbetarorganisationerna samarbeta med de offentliga organ,
som hava att öva tillsyn å lärlingsväsendet.

2) Ett nära samarbete bör upprätthållas mellan nämnda organ samt
myndigheterna för allmän och yrkesundervisning, institutioner för yrkesvägledning,
den offentliga arbetsförmedlingen samt arbetsinspektionens myndigheter.

6. Denna rekommendation äger icke tillämpning på lärlingskap för sjömän.

Bilaga G.

Förslag till konvention (nr 66) angående migrerande arbetares
rekrytering, arbetsförmedling och arbetsvillkor.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 8 juni 1939 till sitt tjugofemte sammanträde
och beslutit antaga vissa förslag angående migrerande arbetares rekrytering,
arbetsförmedling och arbetsvillkor (lika behandling), vilken
fråga utgör den tredje punkten på dagordningen för sammanträdet,
samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till internationell
konvention,

antager denna, den tjugoåttonde dagen i juni år ett tusen nio hundra trettionio
efterföljande förslag till konvention, som skall benämnas »konvention
angående migrerande arbetare, 1939»:

Artikel 1.

Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar denna
konvention, förbinder sig att:

a) utfärda och tillämpa straffbestämmelser för att undertrycka

i) bedräglig propaganda rörande emigration eller immigration;

ii) sådan propaganda rörande emigration eller immigration, som
strider mot den nationella lagstiftningen;

b) utöva kontroll över annonser, affischer, broschyrer och andra former
av publicitet rörande erbjudande av anställning i ett territorium åt
personer, som befinna sig i ett annat territorium.

Artikel 2.

1. Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, förbinder sig att
upprätthålla eller förvissa sig örn, att det upprätthålles en tillfredsställande
tjänst, som lämnar upplysningar och bistånd åt emigranter och immigranter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19. (Bilagor).

2. Denna tjänst skall utövas:

a) av offentliga myndigheter eller

b) av en eller flera frivilliga sammanslutningar, som verka utan
vinstsyfte och med hänsyn till förevarande uppgift godkänts och kontrolleras
av åsyftade myndighet, eller

c) dels av offentliga myndigheter och dels av en eller flera frivilliga
sammanslutningar, som uppfylla de i punkt b) av detta moment angivna
villkoren.

Artikel 3.

1. Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, förbinder sig att
i överensstämmelse med bestämmelserna i denna artikel reglera:

a) rekrytering, d. v. s.

i) anställande av en person i ett territorium hos en arbetsgivare i

ett annat territorium eller

ii) åtagande gent emot en person i ett territorium att bereda honom

anställning i ett annat territorium,

jämte vidtagande av anordningar beträffande förrättningar, som åsyftas
i punkt i) eller ii), därunder inbegripet uppsökande och urval av tillämnade
emigranter samt förberedelser för deras avresa;

b) införande, d. v. s. varje åtgärd för att tillförsäkra eller underlätta
de enligt punkt a) härovan rekryterade personernas ankomst eller tillträde
till ett territorum;

c) arbetsförmedling, d. v. s. varje åtgärd, som vidtages för att förse
en arbetsgivare med arbetskraft, som införts enligt punkt b) härovan.

2. Befogenheten att ägna sig åt de i moment 1 av denna artikel uppräknade
förrättningar skall förbehållas:

a) den offentliga arbetsförmedlingen eller andra offentliga organ i
det territorium, där förrättningarna äga rum;

b) offentliga organ i ett annat territorium än det, vari förrättningarna
äga rum, vilka organ genom överenskommelse mellan vederbörande
regeringar bemyndigats utföra dylika förrättningar i det sist åsyftade
territoriet;

c) varje organ som upprättats i enlighet med bestämmelserna i en internationell
handling;

d) arbetsgivaren eller personer, som äro i hans tjänst och handla å
hans vägnar;

e) enskilda arbetsförmedlingsbyråer, avgiftskrävande eller icke, som
bedriva sin verksamhet utan vinstsyfte.

3. Rätten att utföra sådana förrättningar, som avses i moment 1 av denna
artikel, skall vara underkastad föregående bemyndigande av vederbörande
myndighet i det territorium, där förrättningarna skola äga rum, i de fall
och på de sätt, som bestämmas i detta territoriums lagstiftning eller genom
överenskommelse mellan emigrations- och immigrationslanden.

4. Vederbörande myndigheter i det territorium, där förrättningarna äga
rum, skola övervaka den verksamhet, som bedrives av de organ och personer,
vilka äro försedda med sådant bemyndigande, som meddelats enligt föregående
moment.

Artikel 4.

1. Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention och upprätthåller
ett system för kontroll å de arbetsavtal, som träffas mellan en arbetsgivare
eller av annan person för en arbetsgivares räkning och en migrerande
arbetare före hans avresa, förbinder sig att tillse, att de avtal, som under -

Kungl. Maj:ts proposition nr 19. (Bilagor). 37

kastas dylik kontroll, stå i överensstämmelse med bestämmelserna i denna
artikel.

2. Avtalet bör vara avfattat på eller översatt till ett språk, som den migrerande
arbetaren förstår.

3. Avtalet bör, utöver andra bestämmelser angiva:

a) avtalets giltighetstid och, örn detsamma kan förnyas, sättet därför,
eller, om giltighetstiden icke är bestämd, sättet och tiden för uppsägning; b)

noggranna uppgifter örn dag och plats för den migrerande arbetarens
inställelse;

c) sättet för betalning av den migrerande arbetarens resekostnader:

i) för utresan;

ii) för återresan, om denna företages, då avtalets giltighetstid utlöper,
eller dessförinnan till följd av avtalets hävande eller brytande,
utan att detta är föranlett av något av arbetaren begånget fel;

lii) för medlemmar av den migrerande arbetarens familj, vilka tilllåtits
åtfölja honom eller återförena sig med honom i immigrationslandet; d)

varje avdrag på lönen, som arbetsgivaren äger göra enligt immigrationslandets
lagstiftning eller en mellan emigrations- och immigrationslanden
träffad överenskommelse;

e) bostadsförhållandena, därest bostad tillhandahålles av arbetsgivaren; f)

varje anordning för beredande av understöd åt arbetarens i ursprungslandet
kvarstannande familj, särskilt till förhindrande att arbetaren
övergiver sin familj.

Artikel 5.

Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, förbinder sig att,
därest en å dess territorium införd migrerande arbetare av någon orsak, varför
han icke bär ansvar, ej erhåller den anställning, för vilken han rekryterats,
eller annan likvärdig anställning, vidtaga åtgärder till förhindrande,
att kostnaderna för hans och hans familjs återresa, däri inbegripet administrativa
avgifter samt kostnader för transport och underhåll till den slutliga
destinationsorten och transport av husgeråd, drabba den migrerande arbetaren.

Artikel 6.

1. Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, förbinder sig att
icke behandla utlänningar mindre förmånligt än egna medborgare i avseende
å följande förhållanden:

a) i den mån dessa förhållanden regleras genom lagstiftning eller äro
underkastade administrativa myndigheters kontroll,

i) arbetsförhållanden och särskilt lönevillkor;

ii) rätten att ansluta sig till fackliga organisationer;

b) skatter och avgifter, som hänföra sig till arbetet och påföras den
anställde;

c) rättsliga förfaranden med hänsyn till arbetsavtal.

2. Den i föregående moment föreskrivna lika behandlingen må göras beroende
av ömsesidighet, vilken skall anses vara för handen:

a) mellan alla till denna konvention anslutna medlemsstater;

b) mellan varje av denna konvention bunden medlemsstat och varje
annan stat, med vilken den förstnämnda staten avslutat en ömsesidig
överenskommelse rörande förevarande ämne.

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 19. (Bilagor).

Artikel 7.

1. Personliga effekter och redskap, som tillhöra rekryterade migrerande
arbetare eller deras familjemedlemmar, skola vid nämnda personers ankomst
till immigrationslandet vara fritagna från tullavgifter.

2. Personliga effekter och redskap, som tillhöra migrerande arbetare eller
deras familjemedlemmar, skola vara fritagna från tullavgifter vid nämnda
personers återkomst till ursprungslandet, örn de då fortfarande äro medborgare
i detta land.

Artikel 8.

Denna konvention äger icke tillämpning på:

a) omflyttning inom en medlemsstats territorium eller mellan två territorier,
som tillhöra samma medlemsstat;

b) arbetare i gränstrakter, vilka hava sin arbetsplats i en stats territorium
och sin bostad i annan stats territorium;

c) sjömän;

d) infödda arbetare i den mening detta begrepp är angivet i artikel 2 moment
b) av 1936 års konvention angående rekrytering av infödda arbetare.

Artikel 9.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas nationernas
förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

Artikel 10.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorgansationen, vilkas ratifikationer registreras av generalsekreteraren.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratfikationer
registrerats av generalsekreteraren.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 11.

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år
förflutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga
densamma genom en skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett
år efter det den blivit registrerad.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett
år efter utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör
bruk av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden
för en ny period av tio år och kan därefter, med beaktande av de i denna
artikel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje
tioårsperiod.

Artikel 12.

1. Nationernas förbunds generalsekreterare skall notificera direktören
för internationella arbetsbyrån ävensom samtliga medlemmar av internationella
arbetsorganisationen om registreringen av alla ratifikationer och
uppsägningar, som meddelats honom av organisationens medlemmar.

2. Då generalsekreteraren underrättar organisationens medlemmar om
registreringen av den andra ratifikationen i ordningen, skall han fästa medlemmarnas
uppmärksamhet på dagen för konventionens ikraftträdande.

Kungl. May.ts proposition nr 19. (Bilagor).

Artikel 13.

Vid utgången av varje tioårsperiod, räknat från denna konventions ikraftträdande,
skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen
en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under övervägande,
huruvida det finnes anledning att på konferensens dagordning
uppföra frågan om dess revision, helt eller delvis.

Artikel li.

1. Ifall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande en revision,
helt eller delvis, av förevarande konvention, och den nya konventionen
icke föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya reviderade konventionen,
för såvitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av
förevarande konvention, oberoende av vad i artikel 11 härovan stadga8; b)

skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen trader
i kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och
innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera
den nya, reviderade konventionen.

Artikel 15.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Bilaga H.

Rekommendation (nr 61) angående migrerande arbetares rekrytering,
arbetsförmedling och arbetsvillkor.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 8 juni 1939 till sitt tjugofemte sammanträde och

beslutit antaga vissa förslag angående migrerande arbetares rekrytering,
arbetsförmedling och arbetsvillkor (lika behandling), vilken
fråga utgör tredje punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tjugoåttonde dagen i juni år ett tusen nio hundra trettionio
efterföljande rekommendation, som skall benämnas »rekommendation
angående migrerande arbetare, 1939»:

Konferensen,

som antagit konventionen angående migrerande arbetare, 1939,
och önskar komplettera densamma genom en rekommendation,
förordar iakttagande av följande regler:

1. 1) I denna rekommendation förstås med:

a) termen »rekrytering»:

Kungl. Maj:ts proposition nr 19. (Bilagor).

i) anställande av en person i ett territorium hos en arbetsgivare
i ett annat territorium eller

ii) åtagande gentemot en person i ett territorium att bereda
honom anställning i ett annat territorium

jämte vidtagande av anordningar beträffande förrättningar, som
åsyftas i punkt i) eller ii), därunder inbegripet uppsökande och urval
av tillämnade emigranter och förberedelser för deras avresa;

b) termen »införande» varje åtgärd för att trygga eller underlätta
ankomsten eller tillträdet till ett territorium av personer, vilka rekryterats
under förhållanden, som angivas i punkt a) härovan;

c) termen »arbetsförmedling» varje åtgärd för att förse en arbetsgivare
med arbetskraft, som införts under förhållanden, vilka angivas
i punkt b) härovan;

2) Denna rekommendation äger icke tillämpning på:

a) omflyttning inom en medlemsstats territorium eller mellan två
territorier, som tillhöra samma medlemsstat;

b) sådana arbetare i gränstrakter, vilkas arbetsplats ligger i en stats
territorium och vilkas boningsort är belägen inom en annan stats
territorium;

c) sjömän;

d) infödda arbetare i den mening, som angives i art. 2 b) av 1936
års konvention angående rekrytering av infödda arbetare.

II.

2. Det i varje land upprättade tjänsteorgan, vilket har att lämna upplysningar
och bistånd åt migrerande arbetare, bör åligga:

a) att åt migrerande arbetare och deras familjer på deras språk
eller dialekt eller i varje fall på ett för dem begripligt språk meddela
upplysningar och råd beträffande emigration, immigration, anställning
och levnadsförhållanden å destinationsorten, återvändande till ursprungslandet
samt i allmänhet rörande alla frågor, som kunna vara
av intresse för dem i deras egenskap av migranter;

b) att för migrerande arbetare och deras familjer underlätta fullgörandet
av administrativa formaliteter och andra åtgärder, som måste
vidtagas i samband med deras avfärd, resa, tillträde till och vistelse i
destinationslandet samt eventuellt deras återvändande till ursprungslandet.

3. En skälig tidrymd bör såvitt möjligt få förflyta mellan offentliggörande
och ikraftträdande av varje bestämmelse, som ändrar de villkor, vilka
gälla för tillstånd att emigrera eller immigrera eller att använda utlänningar
till arbete, så att de ändrade villkoren i tid kunna meddelas personer, som
bereda sig att emigrera.

4. Texterna till de viktigaste i föregående moment avsedda bestämmelserna
eller upplysningar örn dem böra på de bland de emigrerande arbetarna
mest gängse språken anslås å ställen för migranternas avfärd, passerande
eller ankomst.

III.

5. 1) För att skydda de migrerande arbetarnas intressen och säkerställa
arbetsmarknadens jämvikt böra vederbörande myndigheter i emigrationsoch
immigrationslandet, i fall, då migrationens omfattning så påkallar, fordra,
att ansökningarna om rekrytering och införande av migrerande arbetare
i förväg underställas myndigheterna för prövning och godkännande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19. (Bilagor).

2) Innan immigrationslandet giver sitt tillstånd till införande av migrerande
arbetare på sitt territorium, bör det tillse, huruvida ej ett tillräckligt
antal arbetare redan finnes tillgängligt för arbetet i fråga.

6. 1) De villkor, under vilka bemyndigande att rekrytera, införa eller
förmedla anställning åt migrerande arbetare givas eller upprätthållas, böra
fastställas genom den nationella lagstiftningen eller överenskommelse mellan
emigrations- och immigrationslandet.

2) De personer eller institutioner, åt vilka givits i föregående punkt
åsyftat bemyndigande, böra ställa säkerhet, exempelvis i form av borgensförbindelse,
för ersättande av skada, som genom deras fel kan orsakas migrerande
arbetare.

7. 1) Det bör åligga varje mellanhand, som åtager sig rekrytering, införande
av eller förmedling av anställning åt migrerande arbetare för en arbetsgivares
räkning, att vara försedd med skriftlig fullmakt från arbetsgivaren
eller annan handling, som utvisar, att han handlar å arbetsgivarens
vägnar.

2) Denna handling bör vara avfattad på eller översatt till emigrationslandets
officiella språk och meddela alla erforderliga, närmare upplysningar
om arbetsgivaren, beskaffenheten och omfattningen av den rekrytering, det
införande eller den arbetsförmedling, som mellanhandens uppdrag avser,
samt om den erbjudna anställningen och betalningsvillkoren beträffande
densamma.

8. 1) Det är önskvärt, att i varje land, där migrerande arbetare rekryteras,
inflytta eller beredas anställning, vederbörande myndigheter fastställa
maximitariffer för de kostnader, som må uttagas av den migrerande arbetaren
eller hans arbetsgivare för rekrytering, transport (därunder inbegripet
underhåll under resan), arbetsförmedling, hemsändande eller andra med
de nu nämnda förbundna förrättningar.

2) De i föregående punkt omnämnda kostnaderna böra i regel icke
drabba den migrerande arbetaren. I varje fall böra avdrag på lönen, som
arbetsgivaren kan äga göra för berörda kostnader, begränsas genom den nationella
lagstiftningen eller överenskommelse mellan emigrations- och immigrationslandet.

9. 1) Migrerande arbetare böra såvitt möjligt före sin avfärd från emigrationslandet
undersökas av en representant för immigrationslandet, som
har att övertyga sig om att de kunna medgivas tillträde till sistnämnda
land.

2) I fall då rekrytering är av sådan omfattning, att densamma kan
anses såsom kollektiv rekrytering enligt emigrationslandets lagstiftning, bör
en kompetent tjänsteman, tillhörande detta land, närvara vid förrättningen.

3) Det är önskvärt, att de i föregående punkter av detta moment avsedda
undersökningar och förrättningar såvitt möjligt äga rum i närheten
av emigrantens hem.

10. 1) En migrerande arbetares familjemedlemmar, vilka önska åtfölja
eller återförena sig med honom, böra beredas särskilda lättnader, bl. a. i avseende
å:

a) prioritet framför andra sökande i fråga om tillstånd att lämna emigrationslandet
och få tillträde till och vistas i immigrationslandet;

b) förenklande av de administrativa formaliteterna och nedsättning
av de avgifter, som krävas för avresa från emigrationslandet eller för
tillträde till och vistelse i immigrationslandet.

2) Med hänsyn till detta moment böra till en migrerande arbetares
familj räknas hans hustru och minderåriga barn samt andra medlemmar av
hans familj, som för sin försörjning äro beroende av honom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19. (Bilagor).

IV.

11. Lika behandling av in- och utlänningar, såsom densamma angives i
artikel 6 av 1939 års konvention angående migrerande arbetare, bör såvitt
möjligt tillämpas i avseende å alla utlänningar.

12. 1) Utlänningar, som erhållit tillstånd att såsom arbetare vistas i ett
territorium, och de medlemmar av deras familj, som medgivits medfölja
eller återförena sig med dem, böra såvitt möjligt berättigas att taga anställning
under samma villkor, som det egna landets medborgare.

2) I sådana länder, där anställandet av utländska arbetare är underkastat
inskränkningar, böra dessa inskränkningar såvitt möjligt:

a) icke tillämpas på arbetare, som varit stadigt bosatta i landet under
en period, vars längd i regel icke skall överstiga fem år;

b) utan villkor örn viss vistelsetid upphävas till förmån för hustru
och barn, som uppnått sådan ålder, att de kunna utföra arbete och
vilka medgivits åtfölja eller återförena sig med den migrerande arbetaren.

13. Det är önskvärt, att medlemsstater, som icke ratificerat de internationella
konventionerna angående socialförsäkring, bevilja utländska arbetare
och deras efterlevande den i nämnda konventioner angivna behandlingen.

14. 1) Det är önskvärt, att i länder, där antalet immigrerade arbetare är
tillräckligt stort, dessa arbetares anställningsförhållanden göras till föremål
för särskild övervakning, som allt efter omständigheterna kan utövas antingen
av ett särskilt inspektionsorgan eller av arbetsinspektörerna eller andra
för uppgiften specialiserade tjänstemän.

2) De administrativa tjänsteutövare, som fått sig anförtrott uppdraget
att utöva den i föregående punkt avsedda övervakningen, böra såvitt möjligt
samarbeta med frivilliga, av myndigheterna godkända sammanslutningar
för lämnande av bistånd åt migranterna.

15. 1) När en utländsk arbetare i vederbörlig ordning inflyttat på en
stats territorium, bör denna stat såvitt möjligt avhålla sig från att på grund
av arbetarens bristande tillgångar eller arbetsmarknadens tillstånd avlägsna
honom eller medlemmar av hans familj från territoriet, med mindre en
överenskommelse i detta avseende träffats mellan immigrations- och ursprungslanden.

2) En stat, som anser sig nödsakad att på grund av de i föregående
punkt angivna orsakerna från sitt territorium avlägsna utländska arbetare,
vilka immigrerat i vederbörlig ordning, eller medlemmar av deras familj,
bör i alla händelser:

a) taga hänsyn till den tidslängd arbetaren vistats i dess territorium
och i intet fall avlägsna arbetare, som vistas där sedan mer än fem år;

b) övertyga sig örn att arbetaren tagit i anspråk alla sina rättigheter
till prestationer på grund av arbetslöshetsförsäkring;

c) övertyga sig om att arbetaren bereus skälig tidsfrist, särskilt för
att träffa anstalter rörande sina ägodelar; att lämpliga anordningar vidtagits
för transporten av arbetaren och hans familj samt att nödiga åtgärder
vidtagits för att tillförsäkra arbetaren och hans familj human
behandling;

d) övertyga sig om att kostnaderna för arbetarens och hans familjs
återvändande och för transporten av deras husgeråd till den slutliga
destinationsorten icke skola drabba arbetaren.

16. I det fall migrerande arbetare eller medlemmar av deras familjer, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 19. (Bilagor).

förblivit medborgare i ursprungslandet, återvända till detta, bör detta land
genom att fritaga dem från tvånget att uppfylla villkor örn föregående vistelse
eller anställning i landet eller orten möjliggöra för dem att komma i åtnjutande
av olika hjälpåtgärder till förmån för obemedlade och arbetslösa
eller av åtgärder till underlättande för arbetslösa att återgå till arbete.

Bilaga I.

Rekommendation (nr 62) angående samarbete mellan staterna beträffande
migrerande arbetares rekrytering, arbetsförmedling och arbetsvillkor.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 8 juni 1939 till sitt tjugofemte sammanträde och

beslutit antaga vissa förslag angående samverkan mellan staterna
i fråga om migrerande arbetares rekrytering, arbetsförmedling och
arbetsvillkor, vilken fråga innefattas i tredje punkten på dagordningen
för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tjugoåttonde dagen i juni år ettusen niohundra trettionio
följande rekommendation, som skall benämnas »rekommendation angående
migrerande arbetare (samarbete mellan stater), 1939»:

Konferensen,

som antagit konventionen angående migrerande arbetare, 1939, och rekommendationen
angående migrerande arbetare, 1939,

förordar iakttagande av följande regler:

1. De medlemsstater, mellan vilka förekomma en relativt omfattande migration
eller en migration av kollektiv natur, böra komplettera de åtgärder,
som vidtagas av dem till tryggande av tillämpningen av bestämmelserna i
konventionen och rekommendationen angående migrerande arbetares rekrytering,
arbetsförmedling och arbetsvillkor, genom att avsluta två- eller flersidiga
överenskommelser, vilka allt efter omständigheterna lämpligen kunna
behandla följande frågor:

a) anordnande av upplysningsverksamhet för migrerande arbetare
och utbyte av upplysningar mellan vederbörande nationella förvaltningar;

b) undertryckande av olaglig och bedräglig propaganda;

c) utfärdande av intyg och identitetshandlingar, som äro nödvändiga
för migrerande arbetare, och erkännande i de avtalsslutande länderna
av giltigheten av sådana handlingar, utfärdade i ett annat av dem,
samt av anställningsavtal, träffade i sådant land;

d) metoder för rekrytering och införande av samt arbetsförmedling
för migrerande arbetare;

e) medel till förhindrande, att migrerande arbetare skiljas från sina
familjer eller övergiva dem samt lill underlättande av dylika familjers
återförening ävensom till tryggande, att de migrerande arbetarna fullgöra
sina lagstadgade försörjningsplikter gent emot sina familjemedlemmar,
som kvarstanna i ursprungslandet;

Kungl. Maj:ts proposition nr 19. (Bilagor).

f) erforderliga åtgärder till möjliggörande för migrerande arbetare
att från emigrationslandet utbekomma nödvändiga penningbelopp samt
att till ursprungslandet översända sina besparingar ävensom beviljande
av den mest fördelaktiga växelkurs för sådana penningbelopp och besparingar; g)

hemsändande av migrerande arbetare och deras familjer samt sättet
för täckande av kostnaderna därför;

h) de garantier, varunder medborgare i en av de avtalsslutande staterna
men boende i en annan avtalsslutande stat må rekryteras för företag,
som äro belägna i territorier utom det senare landet men stående
under dess administration;

i) ordnandet av pensionsrättigheter, som tillkomma migrerande arbetare
på grund av ålderdoms-, invaliditets- eller dödsfallsförsäkring, för
såvitt ej för vidmakthållandet av dessa rättigheter är på annat sätt sörjt
av de intresserade staterna.

2. Oberoende av eller jämte de i föregående moment angivna överenskommelserna,
böra medlemsstaterna samverka för åstadkommande av en
praktisk lösning av de problem, som föranledas av regleringen angående migrerande
arbetares rekrytering, arbetsförmedling och arbetsvillkor; särskilt
böra allt efter omständigheterna följande metoder komma till användning:

a) upprättande av standardformulär för ansökningar och avtal rörande
rekrytering och införande av migrerande arbetare;

b) fastställande och revision av de kontingenter av arbetare från ett
land, som under ett år eller en säsong må införas på ett annat lands territorium
och om så erfordras, deras fördelning med hänsyn till kön, ålder
och yrke;

c) överenskommelse örn en procedur för samarbete i fråga örn rekrytering
och skyddande av de migrerande arbetarnas intressen;

d) periodiska sammanträden av en blandad kommission av representanter
för emigrations- och immigrationslandet för behandling av
frågor om tillämpning eller anpassning av förslag eller åtgärder beträffande
rekrytering, införande av arbetare, arbetsförmedling, sysselsättning,
skydd och eventuellt hemsändande av migrerande arbetare och deras
familjer.

Bilaga J.

Förslag till konvention (nr 67) angående reglering av arbets- och vilotider
vid transport på väg.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

som av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 8 juni 1939 till sitt tjugofemte sammanträde
och beslutit antaga vissa förslag till reglering av arbets- och vilotider
för yrkesförare (jämte biträden) av åkdon, som användas för transport
på väg, vilken fråga utgör fjärde punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga formen av ett förslag till
internationell konvention,

antager denna den tjugoåttonde dagen i juni år ettusen niohundra trettionio
efterföljande förslag till konvention, som skall benämnas »konvention angående
arbets- och vilotider (transport på väg) 1939»:

Kungl. Maj:ts proposition nr 19. (Bilagor).

Artikel 1.

1. Denna konvention äger tillämpning på:

a) personer, vilka yrkesmässigt föra ett åkdon, som användes för
transport på väg;

b) biträden och andra personer, vilka färdas med åkdon, som användes
för transport på väg, och yrkesmässigt utföra arbete beträffande
åkdonet, dess passagerare eller last.

2. Vid tillämpning av denna konvention skall under uttrycket »åkdon, som
användes för transport på väg», inbegripas alla åkdon, i offentlig eller enskild
ägo, vilka framdrivas medelst mekanisk kraft, därunder inbegripna spårvagnar
och trolleybussar samt släpvagnar, som dragas av ett åkdon, framdrivet
medelst mekanisk kraft, och vilka på allmän väg transportera personer
eller gods mot betalning eller för tillgodoseende av behov hos det företag, som
använder åkdonet.

Artikel 2.

Från tillämpning av denna konvention må vederbörande myndighet undantaga: a)

personer, som föra eller färdas med enskilt åkdon, vilket uteslutande
användes för personlig tjänst;

b) personer, som föra eller färdas med åkdon, vilket användes till

i) transport, som utföres av företag för jordbruk eller skogsskötsel,
i den mån transporten är direkt förbunden med och uteslutande verkställes
för sådant företags drift;

ii) transport av sjuka eller skadade, vilken utföres av sjukhus eller
kliniker;

iii) transport, som verkställes för det nationella försvaret eller polismakten,
ävensom annan transport, som verkställes under utövning av
offentlig tjänst;

iv) transport för räddningsarbete.

Artikel 3.

Vederbörande myndighet äger att från tillämpningen av denna konventions
samtliga bestämmelser eller vissa av dem undantaga ägare av åkdon
jämte deras familjemedlemmar, som icke äro avlönade, eller vissa kategorier
av sådana personer, om och så länge myndigheten:

a) är förvissad, att undantaget:

i) icke för oskälig konkurrens utsätter personer, som förbli underkastade
bestämmelserna i fråga;

ii) icke för oskälig olycksfallsrisk utsätter personer, på vilka konventionen
äger tillämpning, och ej heller äventyrar den allmänna säkerheten;
eller

b) är förvissad, att det med hänsyn till rådande förhållanden i respektive
land är praktiskt taget omöjligt att tillämpa bestämmelserna i fråga på de
personer, som föreslagits till undantagande.

Artikel A.

Vid tillämpning av denna konvention:

a) betecknar uttrycket »arbetstid» den tid, varunder personerna i fråga
stå till förfogande för arbetsgivaren eller andra personer, som äga att påkalla
deras tjänster, eller ock, såvitt angår ägare av åkdon eller medlemmar
av deras familjer, den tid, varunder de äro sysselsatta för egen räkning

Kungl. Maj.ts proposition nr 19. (Bilagor).

med arbete, som står i samband med ett till transport på väg använt åkdon,
dess passagerare eller last; under denna tid inbegripes:

i) tid, som ägnas arbete, vilket utföres under loppet av åkdonets
körning;

ii) tid, som ägnas hjälparbeten;

iii) perioder av enbär tillstädesvaro;

iv) avbrott för vila och andra avbrott i arbetet, som icke överskrida
en tidslängd, som skall bestämmas av vederbörande myndighet;

b) betecknar uttrycket »loppet av åkdonets körning» den tid, som förflyter
mellan åkdonets avfärd vid arbetsdagens början och dess stannande
vid samma dags slut med uteslutande av tid, varunder körningen avbrytes
för en period, överskridande en tidslängd, som skall bestämmas av vederbörande
myndighet, och varunder de personer, som föra eller färdas
med åkdonet, fritt förfoga över sin tid eller utföra hjälparbeten;

c) betecknar uttrycket »hjälparbeten» varje arbete, som står i samband
med åkdonet, dess passagerare eller last och som utföres utom tiden för åkdonets
körning; det avser särskilt:

i) arbeten, som röra bokföring, inbetalning av influtna penningmedel,
tecknande av namn i register, avlämnande av tjänstehandlingar,
kontroll å biljetter samt liknande arbeten;

ii) omhändertagande och återlämnande av åkdonet;

iii) färd från det ställe, där arbetaren före arbetets början tecknar
sitt namn i registret för närvaro, till det ställe, där han omhändertager
åkdonet, samt färden från det ställe, där han avlämnar åkdonet, till det
ställe, där han efter arbetets slut tecknar sitt namn i nämnda register;

iv) underhålls- och reparationsarbeten å åkdonet;

v) åkdonets på- och avlastning;

d) betecknar uttrycket »perioder av enbär tillstädesvaro» de tidrymder,
varunder en person stannar på sin post allenast för att kunna svara på
eventuella kallelser eller återupptaga sin verksamhet å tid, som är angiven
i tidtabellen.

Artikel 5.

1. Arbetstiden för personer, å vilka denna konvention äger tillämpning,
må ej överskrida 48 timmar i veckan.

2. Vederbörande myndighet äger medgiva längre veckoarbetstid för personer,
som vanligen i stor omfattning utföra hjälparbete eller vilkas arbete
ofta avbrytes av perioder av enbär tillstädesvaro.

Artikel 6.

1. Vederbörande myndighet äger att medgiva genomsnittlig beräkning av
veckoarbetstiden.

2. Då vederbörande myndighet medgiver genomsnittlig beräkning av
veckoarbetstiden, skall den bestämma det antal veckor, med hänsyn till vilka
genomsnittsarbetstiden må beräknas, ävensom det högsta antalet arbetstimmar,
som må utgöras under någon vecka.

Artikel 7.

1. Arbetstiden för personer, å vilka denna konvention äger tillämpning,
må ej överskrida åtta timmar örn dagen.

2. I fall där på grund av lag eller sedvänja eller överenskommelse mellan
vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer, eller, där dylika sammanslutningar
icke finnas, mellan representanter för arbetsgivare och ar -

Kungl. Maj.ts proposition nr 19. (Bilagor).

betare, antalet arbetstimmar å en eller flera av veckans dagar understiger
åtta, må arbetstiden å veckans återstående dagar förlängas utöver åtta timmar
genom tillstånd av vederbörande myndighet eller överenskommelse mellan
ovannämnda organisationer eller representanter. Den i detta moment
medgivna förlängningen må dock i intet fall överskrida en timme.

3. Vederbörande myndighet äger medgiva längre daglig arbetstid:

a) för personer, vilkas veckoarbetstid enligt artikel 5 moment 1 icke
överskrider 48 timmar någon vecka eller enligt artikel 6 ett genomsnitt
av 48 timmar;

b) för personer, som vanligen i stor omfattning utföra hjälparbete eller
vilkas arbete ofta avbrytes av perioder av enbär tillstädesvaro.

Artikel 8.

Vederbörande myndighet skall fastställa det högsta timantal, som må förflyta
mellan arbetsdagens början och slut.

Artikel 9.

1. Vederbörande myndighet äger medgiva återvinnande inom en bestämd
tidrymd av arbetstid, som gått förlorad till följd av oförutsedda händelser.

2. Vederbörande myndighet äger att vid tillämpning av denna artikel medgiva
överskridande av de i föregående artiklar angivna gränser för arbetstiden.

Artikel 10.

Vederbörande myndighet äger att, med bestämmande av utsträckningen
därav, medgiva överskridande av de i föregående artiklar angivna gränser
för arbetstiden i sådana fall, då myndigheten är förvissad, att oundgängligen
erforderlig, kvalificerad arbetskraft ej finnes att tillgå.

Artikel 11.

1. Denna artikel äger tillämpning vid:

a) olycksfall, skada å åkdonet, oförutsedd försening, rubbning eller
avbrott i trafiktjänsten eller fall av force majeure;

b) oförutsedd frånvaro av en person, vilkens arbete är oundgängligen
erforderligt och för vilken ersättare ej finnes att tillgå;

c) räddnings- eller hjälparbete i fall av jordbävning, översvämning,
eldsvåda, epidemi eller annan olycka eller hemsökelse;

d) trängande och exceptionell nödvändighet att trygga utövningen av
allmännyttig tjänst.

2. I de fall, då denna artikel äger tillämpning:

a) må de i föregående artiklar medgivna gränser för arbetstiden överskridas; b)

må den i artikel 14 stadgade perioden av fem timmar förlängas, och

c) må de i artiklar 15 och 16 föreskrivna vilotider förkortas,

dock endast i den mån så erfordras för utförande av oundgängligen nödvändigt
arbete.

3. Arbetsgivaren eller ägaren av åkdonet åligger att inom tid och på sätt,
som vederbörande myndighet föreskriver, lämna myndigheten meddelande
örn all den arbetstid, som utgjorts enligt denna artikel, jämte skälen därför.

Artikel 12.

1. De i föregående artiklar medgivna gränser må överskridas, dock endast
i den mån så erfordras för utförande av arbeten, som äro oundgängligen
påkallade till mötande av exceptionella behov beträffande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 19. (Bilagor).

a) av hotell utförda transporter av resande och deras bagage mellan
hotellet och järnvägsstationen eller hamnen för ankomst eller avresa;

b) transporter, som utföras av begravningsbyråer.

2. Vederbörande myndighet skall bestämma de förhållanden, under vilka
föregående moment äger tillämpning.

Artikel 13.

1. Vederbörande myndighet äger medgiva, att de i föregående artiklar
angivna gränser för arbetstiden överskridas vid övertidsarbete, som utgöres
enligt bestämmelserna i denna artikel.

2. Vederbörande myndighet äger att giva tillstånd till användande av
övertidsarbete enligt bestämmelser, som böra föreskriva:

a) proceduren för tillstånds beviljande;

b) den lägsta löneförhöjningen för övertidsarbete, vilken förhöjning
dock i intet fall må understiga 25 °/o av den normala lönen;

c) det högsta timantal, för vilket tillstånd må beviljas, och vilket i
intet fall må överskrida:

i) sjuttiofem timmar för år i fall veckoarbetstiden är beräknad
genomsnittligt med hänsyn till en tidrymd, överskridande en vecka;

ii) hundra timmar för år i fall veckoarbetstidens begränsning
anses såsom en fast gräns, tillämplig på varje vecka.

3. I de länder, där det icke anses önskvärt att ställa ett bestämt antal
övertidstimmar till företagens förfogande, må vederbörande myndighet medgiva,
att de i föregående artiklar angivna gränser för arbetstiden överskridas
under det villkor likväl, att all arbetstid, som utgöres med stöd av detta
moment, skall betalas med en lön, som med minst 50 °/o överstiger den normala.

Artikel 14.

1. Ej må någon föra åkdon under längre sammanhängande tid än fem
timmar.

2. Med hänsyn till föregående moment skola såsom sammanhängande tid
anses två tidrymder, som icke är skilda av en mellantid, vars varaktighet
bestämmes av vederbörande myndighet.

3. Vederbörande myndighet äger att från tillämpning av moment 1 fritaga
sådana förare av åkdon, som äro tillförsäkrade tillräckliga mellantider
genom avbrott, angivna i tidtabellen, eller föranledda av arbetets intermittenta
beskaffenhet.

Artikel 15.

1. Varje person, å vilken denna konvention äger tillämpning, bör under
loppet av varje period av tjugofyra timmar tillgodonjuta en vilotid, som omfattar
minst tolv på varandra följande timmar.

2. Vederbörande myndighet äger medgiva, att den i moment 1 föreskrivna
vilotiden förkortas vid viss tjänstgöring, som avbrytes genom vilotider av
avsevärd längd.

3. Vederbörande myndighet äger medgiva, att vilotiden förkortas å ett
bestämt antal dagar för vecka, dock må den genomsnittliga vilotiden för
vecka icke understiga den i moment 1 föreskrivna kortaste vilotiden.

Artikel 16.

1. Varje person, å vilken denna konvention äger tillämpning, bör under
loppet av varje period av sju dagar tillgodonjuta en vilotid, som omfattar

Kungl. May.ts proposition nr 19. (Bilagor).

minst trettio på varandra följande timmar, av vilka minst tjugotvå falla
inom samma kalenderdygn.

2. Vederbörande myndighet äger medgiva, att ett antal vilotider, motsvarande
de i moment 1 angivna fordringarna, fördelas över en period, omfattande
ett bestämt, högsta antal veckor, i stället för en dylik vilotid under
loppet av varje period av sju dagar. I dylikt fall skall antalet vilotider minst
motsvara antalet inom perioden fallande veckor, och den tid, som förflyter
mellan två viloperioder, må icke överskrida tio dagar.

Artikel 17.

De beslut, som vederbörande myndighet meddelar enligt nedan uppräknade
bestämmelser i denna konvention, böra fattas efter samråd med befintliga
arbetsgivar- och arbetarorganisationer, som frågan kan angå:

Artikel:

4 a) och b)

5 moment 2

8
9

momenten 2 och 3

Artikel:

11 moment 3

12 moment 2

14 momenten 2 och 3

15 momenten 2 och 3

16 moment 2
18.

Artikel 18.

1. För att åvägabringa en effektiv tillämpning av bestämmelserna i denna
konvention skall vederbörande myndighet upprätthålla ett kontrollsystem,
vars tillämpning må anförtros åt yrkesinspektörerna, polisen, trafiktillsynen
eller annan lämplig administrativ myndighet, och bör sådan kontroll utövas
såväl i garage, magasin och andra lokaler som på vägarna.

2. Varje arbetsgivare skall föra en liggare enligt av vederbörande myndighet
godkänt formulär för anteckning av de hos honom anställda personernas
arbets- och vilotider. Denna liggare skall hållas tillgänglig för de övervakande
myndigheterna under villkor, som bestämmas av vederbörande myndighet.

3. Vederbörande myndighet skall fastställa en standardform för individuell
kontrollbok och föreskriva det sätt, varpå boken skall överlämnas till
varje person, å vilken konventionen är tillämplig; varje sådan person skall
medföra boken under sitt arbete, och i boken skola antecknas hans arbetsoch
vilotider på sätt vederbörande myndighet bestämmer.

Artikel 19.

1. Tillämpning av bestämmelserna i denna konvention må suspenderas
av vederbörande myndighet men endast för en tidrymd, varunder sådan åtgärd
är strängt oundgänglig och i fall, då så är nödvändigt med hänsyn till
den nationella säkerheten.

2. Internationella arbetsbyrån skall omedelbart underrättas:

a) om varje suspension av tillämpningen av denna konventions bestämmelser
samt örn skälen därför;

b) örn dagen, då suspensionen upphört.

Artikel 20.

De årliga rapporter rörande tillämpningen av denna konvention, vilka
medlemsstaterna enligt artikel 22 i internationella arbetsorganisationens

Biban!) tilt riksdagens protokoll 1910. 1 sami. Nr 19. 4

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 19. (Bilagor).

konstitution skola avgiva, böra innefatta fullständiga upplysningar angående
bl. a.:

a) de beslut, som fattats enligt artikel 2;

b) de beslut, som fattats enligt artikel 3, med angivande tillika av de skäl,
på grund av vilka vederbörande myndighet funnit sig förvissad örn beslutens
berättigande;

c) varje tillämpning av bestämmelserna i artikel 5 moment 2;

d) varje tillämpning av bestämmelserna i artikel 6;

e) varje tillämpning av bestämmelserna i artikel 7, moment 2 eller 3;

f) varje beslut enligt artikel 8;

g) de förhållanden, varunder man tillämpat bestämmelserna i artiklar 10
eller 13, samt de författningar, som utfärdats i sådant syfte.

Artikel 21.

I enlighet med artikel 19 moment 11 i internationella arbetsorganisationens
konstitution skall intet i denna konvention inverka på någon lag, dom, sedvänja
eller överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetare, som tillförsäkrar
arbetarna gynnsammare villkor än dem, som föreskrivas i denna
konvention.

Artikel 22.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas nationernas
förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

Artikel 23.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generalsekreteraren.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikation
registrerats av generalsekreteraren.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 24.

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter det
den blivit registrerad.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör bruk
av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en
ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel
föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje tioårsperiod.

Artikel 25.

1. Nationernas förbunds generalsekreterare skall underrätta direktören för
internationella arbetsbyrån och samtliga medlemmar av internationella arbetsorganisationen
om registreringen av alla ratifikationer och uppsägningar,
som delgivits honom av organisationens medlemmar.

2. Då generalsekreteraren underrättar organisationens medlemmar örn
registreringen av den andra ratifikationen i ordningen, skall generalsekrete -

Kungl. Maj:ts proposition nr 19. (Bilagor). 51

raren fästa medlemmarnas uppmärksamhet på den dag, då konventionen
träder i kraft.

Artikel 26.

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen
en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under
övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens dagordning
uppföra frågan om dess revision, helt eller delvis.

Artikel 27.

1. Ifall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision,
helt eller delvis, av förevarande konvention, och den nya konventionen icke
föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,
för såvitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av förevarande
konvention, oberoende av vad i artikel 24 härovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i
kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll
för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den
nya, reviderade konventionen.

Artikel 28.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola bada äga
vitsord.

Bilaga K.

Rekommendation (nr 63) angående individuella kontrollböcker vid

transport på väg.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

som av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 8 juni 1939 till sitt tjugofemte sammanträde och

beslutit antaga vissa förslag till individuella kontrollböcker vid
transport på väg, vilken fråga inbegripes under fjärde punkten pa dagordningen
för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,
antager denna, den tjugoåttonde dagen i juni år ettusen niohundra trettionio
efterföljande rekommendation, som skall benämnas »rekommendation angående
kontrollböcker (transport på väg) 1939»:

1. Varje medlem av internationella arbetsorganisationen bör upprätta ett
standardformulär för individuell kontrollbok, som möjliggör kontroll av arbets-
och vilotider för personer, å vilka konventionen angående arbets- och
vilotider (transport på väg) 1939 äger tillämpning.

2. Den individuella kontrollboken bör upptaga rubriker rörande:

a) den tid, vid vilken arbetsdagen börjar, och den tid, vid vilken densamma
slutar;

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 19. (Bilagor).

b) den tid, som ägnats åt arbete under loppet av åkdonets kringkörning; c)

den tid, som ägnats åt hjälparbeten;

d) perioder av enbär tillstädesvaro;

e) varaktigheten av infogade vilotider och av avbrott i arbetet, varunder
föraren eller hans biträde fritt förfogar över sin tid;

f) varaktigheten av perioder av oavbruten körning;

g) perioder av veckovila;

h) eventuell förlängning av arbetstiden utöver dess normala gränser
och de omständigheter, under vilka sådan förlängning förekommit.

3. Vederbörande myndighet skall bestämma de villkor, under vilka de individuella
kontrollböckerna skola utlämnas.

4. l) Föraren, biträdet eller arbetsgivaren, allt efter omständigheterna,
skola åläggas att varje dag göra föreskrivna anteckningar under de olika
rubrikerna i den individuella kontrollboken.

2) Beträffande sådana slag av transport, rörande vilka det skulle möta
svårighet att meddela de uppgifter, som avses med rubrikerna b), c), d) och

f) under moment 2, må föreskrivas införande allenast av uppgifter under
rubrikerna aj, e), g) och h).

3) Beträffande sådana slag av transport, som utföras enligt en fast tidtabell,
må de detaljerade uppgifter, som avses med rubrikerna a)—f) under
moment 2, ersättas nied en redogörelse för den tidtabell, enligt vilken föraren
eller hans biträde arbetar.

5. 1) Förare och biträden böra åläggas att alltid under sitt arbete bära
på sig sin individuella kontrollbok och att på begäran förete den för tillsynsorganen.

2) Under förarens eller biträdets vilodagar bör den individuella kontrollboken
lämnas i garaget och där tillhandahållas tillsynsorganen.

Bilaga L.

Rekommendation (nr 64) angående reglering av nattarbetet vid

transport på väg.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

som av styrelsen för internationella arbctsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 8 juni 1939 till sitt tjugofemte sammanträde
och beslutit antaga vissa förslag rörande reglering av nattarbete vid
vägtransport, vilken fråga innefattas i fjärde punkten på dagordningen
för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,
antager denna den tjugoåttonde dagen i juni år ettusen niohundra trettionio
efterföljande rekommendation, som skall benämnas »rekommendation angående
nattarbete (transport på väg) 1939»:

Med hänsyn till att det vid vissa slag av person- eller godstransport på väg
är nödvändigt att utföra transport nattetid;

nied hänsyn till att det, för att bereda de arbetare, som användas vid
transport på väg, nödigt skydd och trygga trafiksäkerheten på vägarna, är
det önskvärt, att de förhållanden, under vilka nattliga transporter äga rum,
bliva föremål för reglering;

Kungl. Maj:ts proposition nr 19. (Bilagor).

hemställer konferensen, att varje medlem av internationella arbetsorganisationen
måtte tillämpa följande principer för reglering av nattarbetet för
den vid transport på väg använda, resande personalen:

1. Vederbörande myndighet i varje land bör:

a) bestämma de slag av transport, inom vilka regelbundet nattarbete
må förekomma;

b) angiva vad som utgör nattarbete.

2. I fall då nattarbetet är anordnat enligt tursystem, bör antalet nattarbetsperioder
för en arbetare under tidrymden för tillämpning av samma turplan
icke överskrida antalet dagarbetsperioder under samma tidrymd

Bilaga M.

Rekommendation (nr 65) angående metoderna för reglering av arbetstiden
vid transport på väg.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

som av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 8 juni 1939 till sitt tjugofemte sammanträde
och beslutit antaga vissa förslag rörande metoderna för reglering av
arbetstiden vid transport på väg, vilken fråga innefattas i fjärde punkten
på dagordningen för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna den tjugoåttonde dagen i juni år ettusen niohundra trettionio
efterföljande rekommendation, som skall benämnas »rekommendation angående
metoderna för reglering av arbetstiden (transport på väg) 1939»:

Med hänsyn till att i ett flertal länder systemet med kollektiva förhandlingar
visat sig vara av stort värde för reglering av arbetsförhållandena;

med hänsyn till att detta system jämväl i viss omfattning tillämpas vid reglering
av arbetstiden vid transport på väg och därvid givit goda resultat,

förordar konferensen följande:

Varje medlem av internationella arbetsorganisationen bör vid vidtagande
av erforderliga åtgärder till främjande av den effektiva regleringen av arbetstiden
för dag och vecka för sådana personer, på vilka konventionen angående
arbets- och vilotider (transport på väg) 1939 äger tillämpning, taga
under övervägande följande metoder:

a) verksam uppmuntran åt paritära organ för kgllektiva förhandlingar,
vilka organ upprättats genom överenskommelse mellan vederbörande arbetsgivar-
och arbetarorganisationer, eller

b) upprättande genom lagstiftning av organ, som verka i samråd med dylika
organisationer.

Bilaga N.

Rekommendation (nr 66) angående vilotider för yrkesförare av enskilda

åkdon.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

sorn av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats lill
Geneve oell där samlats den 8 juni 1939 till sill tjugofemte sammanträde
bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 19. f,

Kungl. Maj:ts proposition nr 19. (Bilagor).

och beslutit antaga vissa förslag rörande vilotider för yrkesförare av
enskilda åkdon, vilken fråga innefattas i fjärde punkten på dagordningen
för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna den tjugoåttonde dagen i juni år ettusen niohundra trettionio
efterföljande rekommendation, som skall benämnas »rekommendation angående
vilotider (privatchaufförer) 1939»:

Med hänsyn till att enligt konventionen angående arbets- och vilotider
(vägtransport) 1939 vederbörande myndighet i varje land äger att från konventionens
tillämpning undantaga förare av enskilt, uteslutande för personlig
tjänst använt åkdon:

med hänsyn till att vederbörande myndighets utövning av denna rätt till
undantagande icke bör medföra, att yrkesförare av enskilda åkdon berövas
de vilotider, vartill de äro berättigade i lika grad som de personer, vilka icke
kunna undantagas från konventionens tillämpning,

med hänsyn till att det för trafiksäkerheten på vägarna är nödvändigt att
underkasta yrkesförare av enskilda åkdon bestämmelser rörande vilotider,
hemställer konferensen, att varje medlem av internationella arbetskonferensen
måtte uppställa regler, varigenom åt yrkesförare av enskilda åkdon,
använda uteslutande för personlig tjänst, skulle beredas vissa minimitider av
vila för dag och vecka.

Stockholm 1940. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

395068