Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

1

Nr 187.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående lån
av statsmedel för anordnande av skyddsrum; given
Stockholms slott den 30 mars 1940.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms
slott den 30 mars 1940.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorf, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, frågan om lån av statsmedel
för anordnande av skyddsrum och anför därvid följande.

Tillkomsten av bestämmelser örn skyldighet för ägare av anläggningar
och byggnader att anordna skyddsrum.

Den 20 december 1939 avlämnade 1939 års lujtslcyddsutredving betänkande
med utredning och förslag angående civilbefolkningens förseende med
gasmasker samt inrättande av skyddsrum för luftskyddsändamål (statens
offentliga utredningar 1939: 42). I detta betänkande föreslog utredningen
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 187.

723 40

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

bland annat, att ägare av vissa anläggningar, inrättningar och byggnader,
belägna inom områden, för vilka Kungl. Maj:t med hänsyn till risken för
luftanfall så bestämde, skulle vara skyldig att anordna skyddsrum.

I proposition den 6 februari 1940, nr 43, föreläde därefter Kungl. Majit
riksdagen förslag till lag örn skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader
att anordna skyddsrum m. m. Propositionen, som vad beträffar bestämmelserna
örn skyldighet att inrätta skyddsrum i huvudsak byggde på
1939 års luftskyddsutrednings förslag i ämnet, bifölls av riksdagen.

Därefter har Kungl. Majit i överensstämmelse med riksdagens beslut
den 1 mars 1940 utfärdat lag (nr 119) om skyldighet för ägare av anläggningar
och byggnader att anordna skyddsrum rn. rn.

I 1 § första stycket av nämnda lag stadgas, att inom område, som
Konungen bestämmer, skola i fråga örn anläggningar och byggnader vidtagas
åtgärder till skydd mot skador genom luftanfall enligt vad i 2—10 §§ sägs.

Vidare föreskrives i andra stycket av förstnämnda paragraf, att Konungen
äger, i den mån det prövas erforderligt, förordna, att 2—10 §§ skola äga
tillämpning jämväl i fråga örn anläggningar och byggnader, som ej äro
belägna inom sålunda bestämt område.

Den viktigaste av de åtgärder, som här avses, är anordnandet av skyddsrum.
Enligt 2 § i lagen skola följande anläggningar och byggnader förses
med skyddsrum:

1. hamn, järnvägsstation och därmed jämförlig anläggning, som är av vikt
för allmänna samfärdseln,

2. industriell anläggning, vid vilken i regel minst tjugufem personer äro
sysselsatta,

3. anläggning, som inrymmer undervisnings- eller vårdanstalt, hotell eller
pensionat och är avsedd att hysa minst tjugufem personer,

4. byggnad med mer än två våningar, som till väsentlig del är avsedd till
bostad eller till kontors- eller affärslokal, samt

5. annan anläggning eller byggnad, där människor bo eller eljest vanligen
vistas, såframt skyddsrum är erforderligt med hänsyn till anläggningens eller
byggnadens beskaffenhet eller läge.

Skyldigheten att anordna skyddsrum åvilar anläggningens eller byggnadens
ägare. Såsom ägare anses jämväl den, som innehar anläggning eller byggnad
med fri förfoganderätt eller fideikommissrätt eller därmed jämförlig rätt.

Kungl. Majit har vidare den 1 mars 1940 utfärdat kungörelse (nr 120) angående
inrättande av skyddsrum för anläggningar och byggnader m. m. Däri
föreskrives, bland annat, att de i lagen intagna bestämmelserna örn skyldighet
att anordna skyddsrum skola tillämpas inom samtliga luftskyddsorter.

Förenämnda författningar hava trätt i kraft den 6 mars 1940.

Pissa yttranden i anledning av 1939 års luftskyddsutrednings

förslag.

I flera av de yttranden, som avgåvos i anledning av det av 1939 års luftskyddsutredning
avlämnade betänkandet, . uttalades, att det vore önskvärt,

3

Kungl. Majus proposition nr 187.

att en särskild statlig lånefond inrättades för att bereda fastighetsägarna
möjlighet att anskaffa erforderliga medel för anordnande av skyddsrum.

Sålunda anförde luftskyddsinspelctionen, att det syntes kunna förutsättas,
att vissa svårigheter kunde uppstå för fastighetsägarna att anskaffa erforderligt
kapital till kostnaderna för ifrågavarande skyddsrumsbyggen. Inspektionen
föreslog därför inrättandet av en lånefond, ur vilken fastighetsägarna
skulle kunna erhålla lån av statsmedel för anordnande av skyddsrum. Därvid
ifrågasatte inspektionen, örn icke lånen i vissa fall skulle kunna göras
räntefria.

LuftsTcyddsehefen i Norrköping uttalade, att det för många fastighetsägare
ställde sig ekonomiskt mycket svårt att anordna skyddsrum och att det i
Norrköping funnes ett flertal fastighetsägare, som icke utan ekonomiskt stöd
kunde lösa denna fråga. Det syntes nödvändigt, att det allmänna sörjde
för att fastighetsägare i trängande fall erhölle möjlighet att erhålla lån mot
säkerhet av inteckningar med sämre förmånsrätt än den, mot vilken lån vanligen
lämnades.

Sveriges fastighetsägareförbund förklarade, att med en lagstiftning örn skyldighet
för fastighetsägarna att på egen bekostnad anordna skyddsrum icke
skulle vinnas det avsedda syftet, därest icke samtidigt möjligheter åstadkommes
att erhålla statslån för kostnadernas bestridande.

Önskemål örn inrättande av en lånefond framfördes även av hyresgästernas
riksförbund samt av hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund.

Inom socialdepartementet utarbetad promemoria angående
statslån för anordnande av skyddsrum.

Den sålunda i vissa yttranden väckta frågan örn statslån till anordnande
av skyddsrum har upptagits till närmare behandling i en inom socialdepartementet
upprättad promemoria.

I promemorian framhålles till en början, att det för många ägare av anläggningar
och byggnader torde medföra betydande svårigheter att utan särskilda
hjälpåtgärder från statens sida anskaffa erforderliga medel för bestridande
av de med skyddsrummens anordnande förenade kostnaderna och att
det därför syntes påkallat att till minskande av dessa svårigheter inrätta
en statlig fond, från vilken behövliga medel kunde i form av lån tillhandahållas
vederbörande i sådana fall, där dessa icke vore i stånd att för lånen
lämna säkerhet av fullt tillfredsställande beskaffenhet.

Rörande de allmänna förutsättningarna för erhållande av lån från fonden
anföres i promemorian följande.

Huvudregeln syntes böra vara den, att lån av här ifrågavarande slag skulle
kunna utgå till den, som vore skyldig att anordna skyddsrum. Därest den
anläggning eller byggnad, i vilken skyddsrummet vore avsett att inrättas,
vore belägen inom område, för vilket Kungl. Majit bestämt att angivna föreskrifter
örn skyldighet att inrätta skyddsrum skulle äga tillämpning, skulle
dock icke den, som sökte lån för ändamålet, behöva styrka, att han enligt
lag vore pliktig att anordna skyddsrum.

4

Kungl. Majus proposition nr 187.

Behov av lån av bär avsedda typ syntes icke föreligga, då fråga vöre om
inrättande av skyddsrum i samband med uppförande av ny anläggning eller
byggnad. Lån borde därför blott kunna lämnas för anordnande av skyddsrum
i redan befintlig anläggning eller byggnad.

Lån syntes böra få lämnas vare sig anläggningen eller byggnaden vore
avsedd att användas såsom bostad eller icke.

Det syntes vidare icke erforderligt, att den, som erhölle lån för här berörda
ändamål, vore ägare till den fastighet, i vilken skyddsrummet skulle
anordnas. Även innehavare av tomträtt i fastigheten borde kunna tilldelas
dylikt lån.

Yad angår lånebeloppets storlek uttalas i promemorian, att allenast den
begränsningen syntes böra uppställas, att lånet icke finge överstiga den beräknade
kostnaden för skyddsrummets anordnande.

I promemorian förutsättes, att för lån skall ställas säkerhet. Rörande
säkerhetens beskaffenhet göras i promemorian följande uttalanden.

Säkerhet för lån borde i regel utgöras av inteckning i vederbörande fastighet
eller tomträtt. Däremot syntes det icke vara möjligt att föreskriva,
att inteckningen skulle vara belägen inom viss procent av fastighetens eller
byggnadens värde. Man syntes böra nöja sig med en föreskrift örn att inteckningssäkerheten
skulle vara av så pass god beskaffenhet, som låntagaren
med hänsyn till föreliggande omständigheter kunde åstadkomma.

Därest fastighet eller byggnad förut vore intecknad och inteckning lämnats
som säkerhet för lån, vilket delvis amorterats, förefölle det rimligt, att
statslån beviljades endast under den förutsättningen att den, vilken lämnat
det tidigare länet, förbunde sig att ställa överhypoteket för lånet till statens
förfogande.

För den händelse annan säkerhet än inteckning kunde erbjudas, borde
sådan säkerhet kunna godtagas, örn den vore bättre än den inteckningssäkerliet,
som kunde lämnas.

I promemorian föreslås vidare, att lån skall förräntas efter en fast, vid
lånets beviljande bestämd räntefot. Räntefoten bör enligt promemorieförslaget
med hänsyn till nuvarande osäkra förhållanden på penningmarknaden
icke fixeras en gång för alla utan bör bestämmas av Kungl. Maj:t, förslagsvis
för en tidsperiod av ett år i sänder. Härvid förutsättes, att räntan kommer
att motsvara den ränta, som skulle varit att anse såsom normal, för
den händelse fråga varit örn lån mot någorlunda tillfredsställande säkerhet.

Å lånet bör enligt promemorian erläggas ränta och amortering i sådan
ordning, att lånet är återbetalt senast tio år efter utlämnandet, därvid ränta
och amortering som regel böra erläggas en gång varje år.

I promemorian omnämnas flera olika sätt för handhavande av låneverksamheten.
Härom anföres följande.

Låneverksamheten kunde tänkas ordnad på det sätt att kommunerna finge
åtaga sig ansvaret för en viss del — förslagsvis en fjärdedel — av den förlust,
som kunde uppkomma på verksamheten, medan statsverket svarade för
den återstående delen av förlustrisken. Därest man godtoge detta system,
syntes det lämpligast, att utlåning skedde genom kommunerna. Man kunde
även tänka sig den möjligheten, att kommunernas medverkan i huvudsak
begränsades till kostnadsfri förmedling av lånen, inkassering av räntor och
amorteringar samt utövande av viss kontroll över hur skyddsrummen an -

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ordnades, medan staten helt och hållet svarade för uppkommande förlustrisker.
Örn verksamheten ordnades på något av angivna sätt, syntes lämpligen
statens byggnadslånebyrå kunna handhava de med verksamheten förenade
statliga uppgifterna.

Därest staten skulle svara för hela förlustrisken, syntes det emellertid
mest ändamålsenligt att anlita riksbanken för verksamheten i fråga.

Under förutsättning att verksamheten skall omhänderhavas av riksbanken,
framlägges i promemorian följande förslag rörande sättet för ingivande och
prövning av låneansökningarna samt utbetalande av beviljade lån m. m.

Ansökning örn lån torde böra ställas till riksbanken samt ingivas till
byggnadsnämnden i den ort, där vederbörande anläggning eller byggnad
vöre belägen. Vid ansökningen borde fogas byggnadsritningar och kostnadsberäkningar
ävensom den inteckning, som vore avsedd att utgöra säkerhet
för det sökta lånet, eller den säkerhet av annan art, vilken sökanden ville
lämna.

Ansökningen borde av byggnadsnämnden med eget yttrande överlämnas
till vederbörande luftskyddschef, som i sin tur hade att med yttrande överlämna
ansökningen till riksbankskontoret för det lånedistrikt, inom vilket
anläggningen eller byggnaden vore belägen.

Sedan handlingarna inkommit till riksbanken, skulle riksbanken hava att
besluta i ärendet.

Beviljat lån skulle av riksbanken utbetalas till låntagaren, sedan denne
styrkt, att skyddsrummet anordnats på sätt avsetts i lånebeslutet. Örn låntagaren
i sin ansökning så begärt och skäl därtill vore, syntes emellertid
viss del av lånet, dock högst halva beloppet, böra kunna få utbetalas förskottsvis.

Ränta och amortering å lån skulle inbetalas till riksbanken, som ock
skulle hava att indriva förfallna lån.

I promemorian anföres vidare, att det syntes skäligt att den, som erhölle
lån för ifrågavarande ändamål, finge erlägga en avgift för lånet, uppgående
till förslagsvis 2 procent av lånebeloppet. Denna avgift torde böra avdragas
vid lånets utbetalande. Låneavgifterna syntes böra avsättas till en särskild
fond, vilken skulle kunna användas till bestridande av de med utlåningsverksamheten
förenade kostnaderna.

Rörande det belopp, som kunde erfordras för lån till anordnande av skyddsrum,
uttalas i promemorian, att några möjligheter att närmare beräkna behovet
av lånemedel icke förelåge, men att det torde få antagas, att ett belopp
av 15,000,000 kronor tills vidare skulle visa sig tillräckligt. Det föreslås därför,
att å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder å tilläggsstat till
riksstaten för budgetåret 1939/40 för ifrågavarande ändamål anvisas ett reservationsanslag
av 15,000,000 kronor, rubricerat lånefonden för anordnande
av skyddsrum.

Till sist anmärkes i promemorian, att riksbanken för sin medverkan vid
handliavande av ifrågavarande verksamhet borde erhålla ersättning med
skäligt belopp, därvid ersättning syntes böra utgå dels med visst belopp för
varje prövad ansökning, dels ock med riksbankens kostnader för indrivning
av förfallna lån. Ersättningen torde böra bestridas medelst nyssnämnda
låneavgifter.

6

Kungl. Majus proposition nr 187.

Yttranden i anledning av departementspromemorian.

Över den inom departementet utarbetade promemorian hava yttranden
avgivits av luftskyddsinspektionen, statskontoret, statens byggnadslånebyrå,
fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund, Sveriges fastighetsägareförbund
samt hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund. Det
i promemorian framlagda förslaget har därvid i stort sett tillstyrkts eller
lämnats utan erinran. Beträffande åtskilliga detaljspörsmål hava dock olika
uppfattningar gjort sig gällande. Jag vill här lämna en närmare redogörelse
för innehållet i de avgivna yttrandena.

Yad först beträffar behovet av den föreslagna lånefonden har detsamma
vitsordats i samtliga yttranden. Sålunda uttala fullmäktige i riksbanken,
att, sedan det numera enligt lag kunde åläggas ägare av byggnad
eller anläggning att anordna skyddsrum, fullmäktige funne det principiellt
riktigt, att staten medelst lån beredde sådan ägare möjlighet att ställa sig
dylikt åläggande till efterrättelse, i den mån han icke kunde på annat sätt
anskaffa erforderliga medel, ävensom att för detta ändamål borde inrättas
en särskild lånefond.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anföra, att de med hänsyn till det ändamål,
varför lånefonden vore avsedd, och de svårigheter, som utan tvivel i många
fall skulle uppkomma för fastighetsägare att utan statens hjälp finansiera
föreskrivna skyddsrumsanordningar, icke hade något att erinra mot fondens
inrättande.

Vidare förklarar svenska stadsförbundet, att förbundet funne förslaget örn
inrättande av fonden välbetänkt och ägnat att påskynda tillkomsten av
skyddsrum. Förbundet anser fastighetsägarnas möjligheter att utan stöd
från det allmänna i detta hänseende fullgöra sina skyldigheter vara mycket
växlande.

Aven svenska landskommunernas förbund finner det angeläget, att den föreslagna
fonden kommer till stånd.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund framhåller
bland annat följande.

De fastigheter, vilka riksförbundet förvaltade, hade vid senaste årsskifte
haft ett värde av sammanlagt omkring 282,000,000 kronor, därvid värdet av
de i Stockholm belägna fastigheterna uppgått till omkring 150,000,000 kronor.
Beträffande en stor del av dessa fastigheter vore de ekonomiska förhållandena
sådana, att skyddsrum icke kunde inrättas inom en nära framtid, såvida
icke åtgärder vidtoges från det allmännas sida för finansiering av skyddsrummen.
Anledningen därtill vore den, att så gott som samtliga till riksförbundet
anslutna fastigheter anlitade lånemedel av skilda slag upp till
100 procent av fastighetsvärdet. Innan avsevärda amorteringar å de beviljade
lånen gjorts, kunde därför nya krediter knappast erhållas. Med nuvarande
svårigheter å kapitalmarknaden torde även föreningar, som gjort mycket
betydande amorteringar, hava stora svårigheter att uppbringa medel för inrättande
av skyddsrum.

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

Med avseende å de allmänna förutsättningarna för erhållande av
lån förklara fullmäktige i riksbanken, att det syntes lämpligt, att lån endast
utlämnades för anordnande av skyddsrum, som ägaren kunde vara skyldig
att inrätta. Det syntes vidare självklart, att lån icke borde ifrågakomma i
de fall, där landsting, kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet
vore ägare.

Fullmäktige i riksgäldskontoret understryka, att utlåningen från fonden
borde begränsas till sådana fall, då fullt tillfredsställande säkerhet icke
kunde lämnas.

Promemorians förslag beträffande lånebeloppets storlek har i allmänhet
icke föranlett någon erinran. Emellertid anföra fullmäktige i riksgäldskontoret,
att det kunde ifrågasättas, örn icke lån, åtminstone där det gällde större
fastigheter, borde begränsas till exempelvis 80 eller 90 procent av kostnadssumman.

Med avseende å säkerhetens beskaffenhet fullmäktige i riksgäldskontoret
i huvudsak anslutit sig till promemorians förslag. Fullmäktige framhålla,
att det vid lån mot inteckningssäkerhet borde krävas, att eventuella
överhypotek för lån mot inteckning med bättre förmånsrätt, där så ske
kunde, ställdes till statens förfogande. Annan säkerhet än inteckning borde,
när sådan erbjödes, kunna godtagas, örn den vore likvärdig med eller bättre
än den inteckningssäkerhet, som kunde lämnas.

Statskontoret anser det angeläget, att säkerheten icke göres illusorisk, och
föreslår därför, att inteckningssäkerhet skall ligga inom 90 procent av fastighetens
taxeringsvärde. Där detta villkor icke kunde uppfyllas, skulle annan
säkerhet kunna godtagas. Dylik säkerhet skulle även kunna godtagas i
sådana fall, där densamma vore bättre än den inteckning, som kunde erbjudas.

Frågorna örn ränta och amortering hava behandlats i flera yttranden.
I samband därmed hava ock i flera fall uttalanden gjorts rörande förslaget
örn upptagande av en särskild låneavgift.

Statskontoret tillstyrker det föreliggande förslaget, i vad det rör ränta och
amortering. Ämbetsverket, som utgår från att låneverksamheten bör handhavas
av riksbanken, ifrågasätter, örn ej riksbanken under rådande förhållanden
bör åtaga sig förevarande uppgift utan ersättning och om ej därför
den särskilda låneavgiften bör bortfalla.

Fullmäktige i riksbanken uttala med avseende å räntefoten, att denna för
närvarande borde med hänsyn till läget å räntemarknaden beräknas efter
5 procent för år. Fullmäktige anföra vidare, att det kunde ifrågasättas, örn
icke den föreslagna låneavgiften borde uttagas i form av ett räntetillägg å
förslagsvis V2 procent å oguldet lånebelopp i syfte att stimulera låntagare
till snabbare återbetalning än som förutsatts i förslaget.

Med avseende å räntefoten anmärka fullmäktige i riksgäldskontoret, att
densamma lämpligen borde sammanfalla med den räntesats — för närvarande
4 procent — som gällde för lån från flertalet av statens utlåningsfonder

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

och vilken grundade sig på medelräntan för riksgäldskontorets samlade
upplåning mot obligationer. Ett tillägg till denna räntesats av V* procent
syntes emellertid fullmäktige vara befogat med hänsyn bland annat till den
förlustrisk, som måste anses vara förbunden med utlåningen. Under förutsättning
att räntan bestämdes på detta sätt, hava fullmäktige ansett, att
den ifrågasatta låneavgiften kunde bortfalla.

Beträffande amorteringen tillstyrka fullmäktige i riksgäldskontoret promemorians
förslag, därvid de förorda, att amortering skall ske med lika belopp
varje år.

Skäligheten och lämpligheten av den föreslagna låneavgiften ifrågasättes
vidare av svenska stadsförbundet, som framhåller, att örn verksamheten icke
kunde skötas utan avgift, det föreslagna beloppet i varje fall vore för högt.
Den höga avgiften skulle, anmärker förbundet, vara ägnad att göra lånen
relativt litet begärliga och skulle därmed minska värdet av fondens inrättande.

Sveriges fastighetsägareförbund anför beträffande räntefoten, att det syntes
riktigt att, med hänsyn till nuvarande osäkra förhållanden på penningmarknaden,
densamma icke fixerades en gång för alla utan bestämdes av Kungl.
Maj:t för en kortare tidsperiod i sänder. Förbundet ifrågasätter emellertid,
huruvida icke en relativ fixering kunde äga rum i så måtto, att föreskrift
meddelades, att räntan icke skulle vara högre än vad staten själv vid varje
tillfälle måste vidkännas vid egen upplåning.

Mot den föreslagna låneavgiften uttalar förbundet sina betänkligheter. I
denna del anför förbundet följande.

Man finge icke förglömma, att här vore fråga örn en allmän försvarsåtgärd,
vilken såsom sådan borde bekostas av det allmänna. Vid sådant
förhållande och då statsmakterna likväl ansett sig böra å enskilda medborgare
överflytta skyldigheten att bekosta skyddsrummens anordnande, syntes
det vara en skälig begäran, att de lån, som — för att skyddsrum överhuvud
skulle komma till stånd — måste ställas till förfogande, icke skulle vara
förenade med skyldighet för låntagaren att, förutom ränta, jämväl utgiva
förvaltningsbidrag. Staten syntes så mycket hellre kunna avstå från dylikt
bidrag, som meningen ju vore, att låneverksamheten åtminstone till väsentligaste
delen skulle handhavas av riksbanken, varför man kunde förmoda,
att några organisatoriska utvidgningar för verksamhetens bedrivande i det stora
hela icke skulle behöva ifrågakomma. I varje fall syntes det föga sannolikt,
att förvaltningen skulle behöva draga så stora kostnader, att en låneavgift
av 2 procent för täckande av kostnaderna kunde vara behövlig.

Aven hyresgästernas sparfcasse- och byggnadsföreningars riksförbund motsätter
sig den föreslagna låneavgiften. Kiksförbundet finner denna avgift föga tilltalande
och anser det lämpligare, att den årliga räntan beräknas på sådant
sätt, att särskild avgift ej behöver uttagas.

I de yttranden, vilka uttryckligen beröra frågan, vem som skall bära ansvaret
för uppkommande förlust å låneverksamheten, hävdas i allmänhet
den meningen, att ansvaret bör helt åvila statsverket. Sålunda avstyrker
svenska stadsförbundet bestämt det alternativ i promemorian, som

9

Kungl. Majus proposition nr 187.

förutsätter kommunernas deltagande i en eventuell förlustrisk. Förbundet
framhåller, att det stora flertalet av våra städer hade fått ikläda sig så betydande
utgifter för luftskyddet, att det icke syntes kunna ifrågasättas, att
de ytterligare skulle bära risker för lån till enskilda fastighetsägare vid
dessas fullgörande av dem lagligen åvilande skyldigheten i avseende å
skyddsrummen. Även svenska landskommunernas förbund anser, att staten
helt bör bära ansvaret för förlustrisken.

Fullmäktige i riksgäldskontoret uttala, att kommunerna icke böra åläggas
ekonomiskt ansvar för lånerörelsen, enär detta skulle motverka en effektiv
tillämpning av lagen örn skyldighet att anordna skyddsrum.

''I motsats härtill förklarar hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund, att någon erinran icke syntes böra göras mot att kommun ålades
att deltaga i eventuell förlust å låneverksamheten med en fjärdedel.

Fullmäktige i riksbanken hava — såsom framgår av det följande — icke
ansett sig böra taga ställning till föreliggande fråga.

Beträffande spörsmålet örn lane verksamheten s organisation anför
statskontoret följande.

Skyddsrummens anläggning vore omedelbart förestående, varför frågan
örn lånens utlämnande vore av brådskande natur. Det vore därför nödvändigt
att finna ett organ, som utan tidsutdräkt vore berett att åtaga sig uppgiften.
Såvitt statskontoret kunde finna, vore det under sådana förhållanden
icke möjligt att anlita de kommunala organen. Däremot syntes riksbanken
i alla avseenden fylla de krav, som i angivet hänseende kunde ställas på
den verkställande myndigheten. Statskontoret anslöte sig därför till det
alternativ, enligt vilket riksbanken skrälle handhava låneverksamheten.

I likhet med statskontoret förordar svenska stadsförbundet, att riksbankens
medverkan anlitas för låneverksamheten. Förbundet anför, att detta alternativ
erbjuder en smidig och praktisk lösning.

Statens byggnadslånebyrå inskränker sig till att förklara, att därest låneverksamheten
skulle förläggas till byggnadslånebyrån, det bleve nödvändigt
att avsevärt utöka byråns personal och lokalutrymmen. Kostnaderna för
utökningen kunde för budgetåret 1940/41 beräknas till minst 20,000 kronor.

Fullmäktige i riksbanken hava i detta ämne uttalat sig sålunda.

Uppenbarligen skulle det ur många synpunkter vara fördelaktigt, örn
kommunerna kunde göras intresserade av denna låneverksamliet, vilken, örn
den icke skulle medföra onödiga förluster för det allmänna, krävde ledning,
tillsyn och kontroll i en omfattning, som näppeligen kunde åstadkommas
genom statliga organ. Även örn det kunde befaras att en viss brist på enhetlighet
komme att göra sig gällande, ifall kommunerna komme att handhava
låneförmedlingen, ville fullmäktige likväl förorda detta alternativ, under
förutsättning att det kunde anses rimligt att ålägga kommunerna förpliktelser
att bära viss del av förlusterna och syftet med verksamheten icke därigenom
äventyrades. Därom tilltrodde sig fullmäktige icke att kunna uttala något
omdöme.

Men även örn förlustrisken skulle helt komma att åvila staten, syntes
noga böra övervägas, huruvida icke annan än riksbanken kunde befinnas
lämplig såsom förvaltare av lånefonden. Ett skäl härför vore att riksbanken

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

nu icke utan svårighet kunde ombesörja fondens förvaltning. Genom den
allmänna penningrörelsens tillväxt och på grund av nya uppgifter, som riksbanken
under senare tid fått, vore nämligen arbetsbelastningen för riksbankens
kontor för närvarande synnerligen stor. Med hänsyn till att handläggningen
av indrivningsärenden beträffande lån av ifrågavarande slag kunde
bliva rätt krävande, ansåge sig fullmäktige vidare böra omnämna, att särskild
ombudsman numera funnes anställd endast vid huvudkontoret och ett
av avdelningskontoren. Örn det likväl ansåges lämpligast att riksbanken
förvaltade den föreslagna lånefonden, ville dock fullmäktige icke motsätta
sig detta.

I det yttrande, som avgivits av fullmäktige i riksgäldskontoret anföres, att
kommunernas medverkan borde i huvudsak begränsas till kostnadsfri förmedling
av lånen, inkassering av räntor och amorteringar samt kontroll.

Hyresgästernas sparkasse- och hyggnadsföreningars riksförbund gör beträffande
organisationen följande uttalanden.

Låneverksamheten borde ordnas så att statens byggnadslånebyrå mottoge
och avgjorde inkomna framställningar. Örn så vore nödvändigt, finge inom
byrån inrättas en särskild avdelning för förmedling av lån, inkassering av
räntor och amorteringar, kontroll över skyddsrummens anordnande samt
indrivning av räntor och amorteringar. Kommunerna borde icke hava något
härmed att skaffa.

Det syntes icke lämpligt att till riksbankens avdelningskontor överföra
en för avdelningskontoren så främmande verksamhet, då för ändamålet lämpligare
organ funnes.

Beträffande promemorians förslag, i vad det avser ansökningsförfarandet
i låneärendena, har luftskyddsinspektionen ifrågasatt, örn ej ansökning örn
lån borde inges till luftskyddschefen i den ort, där vederbörande anläggning
eller byggnad är belägen, varefter ansökningen skulle av luftskyddschefen
vidarebefordras till byggnadsnämnden. Därigenom skulle luftskyddschefen
beredas tillfälle att redan från början avskilja låneansökningarna beträffande
sådana skyddsrum, som ur luftskyddssynpunkt planerats mindre lämpligt.
Genom en dylik anordning skulle byggnadsnämnden i viss omfattning besparas
onödigt granskningsarbete.

Svenska stadsförbundet erinrar, att man i kungörelsen den 1 mars 1940
(nr 120) angående inrättande av skyddsrum för anläggningar och byggnader
m. m. i fråga örn skyddsrum ansett sig kunna under vissa förutsättningar
uppdraga åt luftskyddschefen att i byggnadsnämnds ställe pröva frågor angående
byggnadslov. Under hänvisning härtill ifrågasätter stadsförbundet,
om man icke vid prövningen av låneansökningar skulle kunna låta sig nöja
med luftskyddschefens yttrande.

Mot förslaget att beräkna det erforderliga anslaget för lånefonden till
15,000,000 kronor har icke från något håll framförts anmärkning. Hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund har till ledning för
uppskattningen av lånebehovet meddelat, att för dotterföreningar anslutna
till riksförbundet syntes för Stockholms del i lånemedel komma att behövas
omkring 400,000 kronor. Förbundet omnämner i detta sammanhang, att

11

Kungl. Majus proposition nr 187.

äldre dotterföreningar i Stockholm, som vore anslutna till förbundet, utfört
eller hade under utförande skyddsrum för en sammanlagd kostnad av omkring
800,000 kronor, för vilka lånemedel icke ifrågasattes.

Departementschefen.

Genom lagen den 1 mars 1940 örn skyldighet för ägare av anläggningar
och byggnader att anordna skyddsrum lii. m. hava dylika ägare i vidsträckt
omfattning blivit pliktiga att inrätta skyddsrum. Det torde emellertid stå
utom allt tvivel, att många av dem, å vilka denna lag äger tillämpning,
knappast äga möjlighet att uppbringa de medel, som erfordras för fullgörande
av dem enligt lagen åvilande förpliktelser. Det lärer därför med
hänsyn till angelägenheten av att skyddsrum utan dröjsmål komma till
stånd i avsedd utsträckning vara synnerligen påkallat, att statsmakterna här
träda till genom att under nuvarande ansträngda läge på kapitalmarknaden
öppna särskilda kreditmöjligheter, medan däremot direkt subvention icke
torde böra lämnas. Det stöd, som sålunda torde böra ifrågakomma, synes
böra givas i den formen att staten under vissa förutsättningar utlämnar lån
utan att kräva fullgod säkerhet men mot en räntefot, som skulle varit att
anse såsom normal, för den händelse säkerheten varit fullgod.

En första förutsättning för erhållande av statslån bör i princip vara,
att den, som begär lånet, är enligt omförmälda lag skyldig att inrätta
skyddsrum. Då emellertid stundom tvekan torde kunna råda, huruvida
sådan skyldighet föreligger eller ej, och en dylik tvekan icke bör inverka
fördröjande på tillkomsten av skyddsrum, anser jag det icke lämpligt att
ovillkorligen kräva, att vederbörande styrker sin skyldighet i berörda hänseende.
I allmänhet torde man kunna presumera, att den, som söker lån,
är skyldig att inrätta skyddsrum, så snart fråga är örn skyddsrum i anläggning
eller byggnad, som är belägen inom sådant område, som avses i 1 §
första stycket av nyssnämnda lag. Lån bör dock icke ifrågakomma i sådana
fall, där det är uppenbart, att skyldighet att inrätta skyddsrum icke föreligger.

Lån skola vidare givetvis utlämnas allenast till sådana ägare av anläggningar
eller byggnader, vilka icke äga möjlighet att i vanlig ordning anskaffa
medel för bestridande av de med skyddsrumsbygget förenade kostnaderna.
Den, som kan i öppna marknaden erhålla lån, bör således vara utesluten
från lån av statsmedel. Icke heller på denna punkt böra dock alltför
stränga krav uppställas, varför i tveksamma fall lån torde böra kunna lämnas.
För lånen torde nämligen böra uppställas sådana villkor, att ett obehörigt
anlitande av möjligheten till lån knappast behöver befaras.

I likhet med vad som föreslagits i departementspromemorian förordar jag,
att möjligheten att erhålla lån begränsas till de fall, där fråga är örn anordnande
av skyddsrum i redan befintlig anläggning eller byggnad. Vid
inrättande av skyddsrum i samband med uppförande av ny anläggning eller
byggnad lärer nämligen behov av lån av här avsedda slag näppeligen föreligga -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

I promemorian Ilar vidare föreslagits, att lån skulle få lämnas vare sig
anläggningen eller byggnaden är avsedd att användas såsom bostad eller
icke samt vare sig vederbörande är ägare till den fastighet, i vilken skyddsrummet
skall inrättas, eller ej. Aven innehavare av tomträtt i fastigheten
skulle alltså kunna erhålla lån. Till dessa förslag, som icke från något håll
givit anledning till erinran, vill jag ansluta mig. Med fastighetsägare bör
beträffande möjligheten att erhålla lån likställas sådan nyttjanderättshavare,
som är skyldig att anordna skyddsrum.

Yad angår lånebeloppets storlek har i promemorian föreslagits, att allenast
den begränsningen skulle uppställas, att lånet icke finge överstiga den
beräknade kostnaden för skyddsrummets anordnande, medan fullmäktige i
riksgäldskontoret ifrågasatt, örn icke — åtminstone i vissa fall •— lånebeloppet
borde begränsas till 80 eller 90 procent av den beräknade kostnaden.
Det synes mig klart, att lånebeloppet icke bör vara större än som i varje
särskilt fall finnes behövligt. Emellertid torde i många fall vederbörande
lånesökande icke äga möjlighet att i annan ordning anskaffa ens någon del
av det erforderliga beloppet. Jag förordar därför i nu berörda avseende
promemorians förslag. Givetvis är det av största vikt, att de ingivna kostnadsberäkningarna
bliva föremål för omsorgsfull granskning.

Även beträffande säkerhetens beskaffenhet kan jag väsentligen ansluta
mig till vad som föreslagits i promemorian. Sålunda anser jag, att säkerheten
för lånet bör som regel utgöras av inteckning i vederbörande fastighet
eller tomträtt men att även annan säkerhet bör godtagas, örn denna är
bättre än den inteckningssäkerhet, som kan erbjudas. Inteckningssäkerhet
bör ock, där så erfordras och möjlighet därtill finnes, kompletteras med
säkerhet av annan art. Att — på sätt statskontoret föreslagit — uppställa
krav på att inteckningssäkerheten skall ligga inom 90 procent av fastighetens
taxeringsvärde torde icke låta sig göra, då med en sådan bestämmelse de
fastighetsägare, som äro i största behovet av lån, sannolikt skulle uteslutas
från möjligheten härtill. Man torde i detta hänseende icke kunna fordra
mer än att inteckningssäkerheten skall vara av bästa möjliga beskaffenhet.
Örn så kan ske, bör givetvis förefintligt överhypotek för lån mot inteckning
med bättre förmånsrätt ställas till statens förfogande.

Med avseende å den ränta, som bör erläggas för lånen, hava olika förslag
framförts. För min del biträder jag bankofullmäktiges förslag, enligt
vilket låneräntan skulle bestämmas till 5 procent.

Amorteringstiden torde böra fastställas till tio år. Ränta och amortering
synas som regel böra erläggas en gång varje år.

Då den i promemorian ifrågasatta särskilda låneavgiften skulle för låntagarna
bliva rätt betungande, är jag i likhet med flertalet av de myndigheter
och förbund, som yttrat sig i ämnet, av den uppfattningen att någon
sådan avgift icke bör ifrågakomma.

Vidkommande härefter frågan örn vem, som skall bära ansvaret för den
förlust, vilken kan uppkomma å låneverksamheten, finner jag det med hänsyn
till det ändamål, vartill lånen skola användas, naturligast, att detta an -

13

Kungl. Majits proposition nr 187.

svar i sin helhet får åvila statsverket. Jag anser mig alltså icke böra biträda
det i promemorian såsom ett alternativ framlagda förslaget, att ansvaret
skulle uppdelas mellan staten och kommunerna.

Under sådana förhållanden finner jag det vidare lämpligast, att låneverksamheten
får omliänderhavas av statens organ. De organ, som man därvid
har att välja på, torde allenast vara statens byggnadslånebyrå och riksbanken.
I valet mellan dessa förordar jag, att låneverksamheten anförtros
åt riksbanken. Den närmaste anledningen härtill är den, att ett förläggande
av verksamheten till byggnadslånebyrån förutsätter en väsentlig utbyggnad
av byråns organisation, medan en motsvarande utbyggnad icke lärer bliva
behövlig för riksbankens del. Det är vidare att märka, att, örn verksamheten
övertages av riksbanken, arbetet med lånen kan fördelas på en mängd
avdelningskontor, vilket bör möjliggöra en snabb handläggning av låneärendena.
I många fall torde ock dessa avdelningskontor hava lättare än
en central myndighet att införskaffa den kompletterande utredning från de
lokala myndigheterna, som må kunna erfordras, innan beslut i låneärende
kan fattas.

Rörande sättet för låneansökningarnas ingivande och granskning synes
mig det i promemorian framlagda förslaget i huvudsak kunna godtagas.
Någon anledning att i detta sammanhang ingå på detaljer synes mig icke
föreligga. Jag vill dock framhålla, att det i allmänhet torde vara tillrådligt,
att låneärende får avgöras först efter hörande av vederbörande byggnadsnämnd.

Riksbanken bör ej blott vara beslutande myndighet utan bör också utbetala
de lån, som beviljats, mottaga räntor och amorteringar samt ombesörja
indrivningen av förfallna belopp.

I promemorian har beräknats, att det belopp, som tills vidare skulle behövas
för ifrågavarande lån, skulle utgöra 15,000,000 kronor. Mot denna
beräkning har jag icke något att erinra. Däremot anser jag det — med
hänsyn därtill att det medelsbehov, som här skall tillgodoses, är av tillfällig
natur — mindre lämpligt att inrätta en ny statlig lånefond utan vill i stället
förorda, att lånen få utlämnas från ett under fonden för låneunderstöd anvisat
anslag. I den mån lånen återbetalas, böra de inflytande medlen ej få
användas för ny utlåning utan böra återlevereras till riksgäldskontoret.

Det anslag, från] vilket lånen skola utlämnas, bör erhålla karaktär av
reservationsanslag och benämnas lån för anordnande av skyddsrum. Ä tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1939/40 bör för ändamålet anvisas
ett anslag av 15,000,000 kronor.

För sin medverkan vid handkavande av ifrågavarande verksamhet torde
riksbanken — såsom ock framhållits i promemorian — böra erhålla ersättning
dels med visst belopp för varje prövad ansökning, dels ock för riksbankens
kostnader för indrivning av förfallna belopp. De närmare grunderna
för ersättningens utgående torde det få ankomma på Kungl. Majit
att bestämma. Ersättningen lärer få bestridas från ett under femte huvudtiteln,
avdelningen civila luftskyddet, uppfört förslagsanslag, benämnt ersättning
till riksbanken för dess bestyr med lån för anordnande av skydds -

14

Kungl. Majlis proposition nr 187.

rum. Sådant anslag torde få anvisas såväl å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1939/40 som ock å riksstaten för budgetåret 1940/41. Det
förra anslaget synes därvid kunna upptagas till 10,000 kronor och det senare
till 50,000 kronor.

Hemställan.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen att

I) å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40
anvisa

dels linder femte huvudtiteln till Ersättning till riksbanken
för dess bestyr med lån för anordnande av skyddsrum ett förslagsanslag
av ...................................... kronor 10,000;

dels ock under kapitalbudgeten, fonden för låneunderstöd,
till Lån för anordnande av skyddsrum ett reservationsanslag
av .............................................. kronor 15,000,000;

II) å riksstaten för budgetåret 1940/41 under femte

huvudtiteln till Ersättning till riksbanken för dess bestyr
med lån för anordnande av skyddsrum anvisa ett förslagsanslag
av.................................................... kronor 50,000;

III) besluta, att med anlitande av nämnda, under kapitalbudgeten
äskade anslag må i huvudsaklig enlighet med av
mig förordade grunder utlämnas lån för anordnande av skyddsrum.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.

Stockholm 1940. K. L. Beckmans Boktryckeri.