Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
1
Nr 176.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till fraktlindring
för kalk; given Stockholms slott den 8 mars
1940.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen alt
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
A. Pehrsson-Bramstorp.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
8 mars 1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anför:
1 årets statsverksproposition, nionde huvudtiteln, punkten 104, har Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till
Fraktlindring för kalk för budgetåret 1940/41 beräkna ett förslagsanslag av
250,000 kronor. .lag torde nu få ånyo anmäla detta ärende.
Från och med 1908 har riksdagen årligen anvisat anslag till lindring av
fraktkostnaderna å järnväg för kalk, kalkstensmjöl och märgel för jordbrukets
behov. Anslaget, som är av förslagsanslags natur, har flir budgetåren
1932/33—1939/40 uppförts nied respektive 500,000. 475,000, 440,000,
470,000, 500,000, 525,000, 525,000 och 525,000 kronor.
liihrmg till riksdagens protokoll 1.910. 1 sami. Nr 170.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
Bestämmelser angående användningen av förevarande anslag ha meddelats
i Kungl. Maj:ts brev till järnvägsstyrelsen den 19 december 19’30 (Sv.
förf.saml. nr 436) angående statsbidrag till fraktavgifter för kalk m. m. för
jordbrukets behov, ändrat genom brev till järnvägsstyrelsen den 11 juni 1937
(Sv. förf.-saml. nr 381) och den 26 januari 1940 (Sv. förf.-saml. nr 43). Den
sistnämnda ändringen bar vidtagits i enlighet med den av 1939 års urtima
riksdag behandlade besparingspropositionen, nr 79, vari förutsatts, att en
viss skärpning av grunderna för användningen av ifrågavarande anslag skulle
genomföras. Ändringen innebär i huvudsak, att den minimifraktkostnad,
som trafikanten har att själv betala vid fraktens debitering utan att erhålla
statshjälp i form av fraktbidrag, från och med den 1 februari 1940 skall utgöra
60 öre i stället för, såsom tidigare, 50 öre för 100 kilogram. Härigenom
har beräknats kunna göras en besparing å anslaget för innevarande budgetår
av omkring 75,000 kronor.
Rörande innebörden av gällande dispositionsbestämmelser för ifrågavarande
anslag må framhållas följande.
Statsbidrag till fraktkostnader för kalk, kalkstensmjöl och märgel för jordbrukets
behov kan utgå vid transporter å statens eller enskilda järnvägar
samt å statens automobillinje Övertorneå—Pajala, vilken därvid betraktas
såsom en del av statens järnvägars linjer. Statsbidraget beräknas alltid på
en fraktsats, som gäller för vagnslast örn minst 10 ton. Detta beräkningssätt
tillämpas även vid en mindre viktmängd kalk än 10 ton, dock måste
sändningens vikt uppgå till minst 5 ton. Understiger sändningens vikt 5 ton,
utgår alltså intet statsbidrag. Vidare utgår (från och med den 1 februari
1940) statsbidrag endast beträffande fraktbelopp, som överstiger 60 öre för
100 kilogram. Då tariff 13 i statens järnvägars taxa (den tariff enligt vilken
kalk i 10-tonslaster fraktbelägges) är 59 öre vid en väglängd av 160 kilometer,
utgår således statsbidrag vid transport å statens järnvägar endast i
det fall, att transportvägen överstiger 160 kilometer. Statsbidraget, som vid
165 kilometer utgör 1 öre för 100 kilogram, utgår sedan efter en med avståndet
stigande skala, så att bidraget vid exempelvis 200 kilometer uppgår
till 7 öre och vid 300 kilometer till 16 öre. Bruttofrakt, statsbidrag och
nettofrakt (d. v. s. frakten enligt tariff 13 minus statsbidraget) för några
fritt valda avstånd i statens järnvägars egen trafik framgå av följande upp
-
gifter.
Väglängd Bruttofrakt Statsbidrag Nettofrakt
(kilometer) (öre för 100 kilogram)
160 ....................... 59 — 59
200 ....................... 69 7 62
250 ....................... 80 11 69
300 ....................... 90 16 74
400 ....................... 108 27 81
600 ....................... 144 48 96
800 ....................... 180 69 lil
1,000 ....................... 216 90 126
Då transporten framgår över mer än en järnväg, ökas frakten med en
övergångsavgift av 8 öre för varje övergång mellan två järnvägar, men samtidigt
ökas också statsbidraget med samma belopp, varför nettofrakten blir
densamma, som örn transporten berört blott en järnväg. För ett avstånd av
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
3
exempelvis 200 kilometer i samtrafik mellan två banor är frakten 69 + 8 =
77 öre och statsbidraget (jämför föregående tablå) 7+ 8 = 15 öre, valdor
nettofrakten i detta fall blir 62 öre eller densamma som vid transport 200
kilometer å statens järnvägar. Vissa enskilda järnvägar få emellertid i samtrafik,
utöver samtrafiksfrakten, uttaga en extra avgift, benämnd banavgift,
vilken utgår med olika belopp för skilda järnvägar. Tidigare fick statsbidraget
inbegripa även dessa banavgifter, men enligt nu gällande bestämmelser
får blott halva banavgiftsbeloppet ingå i statsbidraget. Om således i det
nyss anförda exemplet den ena järnvägen har en banavgift av t. ex. 10 öre,
blir bruttofrakten 69 + 8 + 10 = 87 öre och statsbidraget 7 + 8 + 5 = 20
öre, varför nettofrakten i detta fall blir 67 öre eller 5 öre högre än om ti''ansporten
uteslutande berört statens järnvägar. I nu ifrågavarande fall blir
emellertid statsbidraget vid samtrafik 20 öre mot allenast 7 öre, örn transporten
utslutande berört statens järnvägar. Vid sidan av tariffen liggande särskilda
avgifter för omlastning, vagnars införande å hamn- eller sidospår o. d.
få icke tagas i beräkning vid statsbidragets bestämmande.
För kalktransporter inom de fyra nordligaste länen gäller viss bestämmelse
örn maximering av nettofrakten. Sålunda skall i fråga örn transport
från station belägen inom Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och
Jämtlands län till station inom något av nämnda län statsbidraget, beräknat
på förut angivet sätt, utgå med så stort belopp, att den fraktkostnad, som
trafikanten skulle få betala vid fraktens debitering enligt tariff 13, efter avdrag
av statsbidraget, icke understiger 60 öre för 100 kilogram och ej heller
överstiger 75 öre för 100 kilogram. (Före den 1 februari 1940 utgjorde nu
angivna fraktgränser 50 respektive 65 öre för 100 kilogram.)
I avseende å ordningen för statsbidrags erhållande gäller i huvudsak följande.
önskar mottagare av en sändning av ifrågavarande slag komma i
åtnjutande av fraktlindring på grund av statsbidrag, skall han å formulär,
som tillhandahålles å mottagningsstationen, uppgiva socknens och gårdens
namn, egendomens åkerareal och transporterad myckenhet kalk samt på
heder och samvete intyga, att varan är avsedd att användas till kalkning av
hans jord, varvid ändamålet, vartill varan skall användas (till kalkning av
träda, till nyodling å fastmarks- eller mossjord, lill hagmarksförbättring
eller dylikt), skall närmare angivas. Denna handling skall uppvisas för
hushållningssällskapets ombud i vederbörande socken eller för kommunalnämndens
ordförande för att av nämnda ombud, respektive ordförande, förses
med intyg, att jordbrukaren enligt intygsgivarens åsikt är berättigad alt
erhålla fraktlindring för varumängden i fråga samt att de lämnade uppgifter1
na, såvitt känt, äro riktiga. Den sålunda påtecknade handlingen skall därefter
avlämnas till mottagningsstationen för utbekommande av statsbidraget.
Är mottagaren en förening eller lia förutom mottagaren jämväl andra jordbrukare
del i sändningen, skola nyss angivna uppgifter avgivas för varje
konsument, varjämte skall intygas, att varan är avsedd ali användas lill
kalkning av jord, brukad av de namngivna personerna. Avdrag för statsbidragets
belopp skall, därest järnvägsstyrelsen icke för visst fall annorlunda
föreskriver, göras vid fraktens betalande å vederbörande järnvägsstation.
Kungl. Majit har den 6 maj 1938 uppdragit åt lantbruksstyrelsen att efter
samråd med järnvägsstyrelsen verkställa undersökning rörande användningen
av förslagsanslaget till fraktlindring för kalk ävensom i anslutning därtill
rörande frågan örn fraktbidrag vid landsvägstransporter av kalk. Vidare
bär Kungl. Majit den 30 juni 1938 anbefallt lantbruksstyrelsen att vid ludgö
-
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
rande av nämnda uppdrag jämväl — efter samråd med kommerskollegium
— upptaga frågan örn fraktbidrag vid sjötransporter av kalk till prövning.
I .skrivelse den 14 december 1939 har lantbruksstyrelsen hemställt, att anslaget
till fraktlindring för kalk för nästa budgetår måtte uppföras med
500,000 kronor. Härvid har .styrelsen anfört i huvudsak följande.
Inom lantbruksstyrelsen har utredning verkställts rörande användningen
av förevarande anslag och frågan örn fraktbidrag vid landsvägstransporter
av kalk. I anslutning härtill ha överläggningar ägt rum med järnvägsstyrelsen.
Frågan om fraktbidrag vid sjötransporter av kalk är föremål för utredning
inom kommerskollegium.
Av lantbruksstyrelsens utredning synes framgå, att väsentliga förändringar
av nuvarande grunder för fraktbidrag vid järnvägstransporter av kalk icke
torde vara motiverade. Utredningen synes vidare giva vid handen, att möjliheterna
för införande av fraktbidrag vid landsvägstransporter av kalk — i
de fall, då sådant kan anses motiverat — torde vara ganska ringa. På grund
härav men även med hänsyn till tidsläget torde någon utvidgning av tilllämpningsområdet
för ifrågavarande fraktlindring icke höra nu ifrågasättas.
Av vad hittills kunnat utrönas genom den inom kommerskollegium pågående
utredningen rörande frågan om fraktbidrag vid sjötransporter av
kalk synes framgå, att möjligheten att utfinna en lämplig form för dylika
bidrag måhända icke kan anses utesluten. De under senaste tid utomordentliga
förhållandena på sjöfraktmarknaden ha emellertid försvårat och
fördröjt ifrågavarande utredning, bland annat på den grund att erforderliga
uppgifter och fraktsatser vid sjötransporter av kalk icke stått att erhålla.
Överhuvud torde det knappast vara möjligt att uti förevarande avseende
framlägga definitiva förslag, förrän mera normala tider inträtt.
Vad hittills framkommit vid ovannämnda utredningar giver lantbruksstyrelsen
icke anledning att nu framlägga förslag till ändrade bestämmelser
rörande användningen av ifrågavarande anslag.
Därest gällande bestämmelser fortfarande skola lända till efterrättelse,
synes anslagsbehovet böra bedömas med utgångspunkt från medelsåtgången
å anslagstiteln under senast förflutna budgetår, då utgifterna å anslaget uppgingo
till i runt tal 502,800 kronor.
På grund av särskild anbefallning har lantbruksstyrelsen härefter i skrivelse
den 4 mars 1940 inkommit med förslag till ändrade grunder för fraktbidrag
vid transport av jordbrukskalk i syfte att för nästa budgetår nedbringa
medelsåtgången under anslaget för ifrågavarande ändamål till ett
belopp av cirka 250,000 kronor. Lantbruksstyrelsen, som vid förslagets utarbetande
samråd med järnvägsstyrelsen, har även haft att taga i övervägande
två från jordbruksdepartementet överlämnade skrifter, nämligen dels
från Victor Carlsson, Ransäter, och Nils Nilsson, Värmlands Nysäter, vilka
hemställt om oförändrat statsanslag till fraktlindring för kalk, dels ock från
Eskil Albertsson, Tenhult, m. fl., vilka anhållit, att förslag icke måtte framläggas
till sådana åtgärder, som komme att ytterligare fördyra och därmed
försvåra kalkförsörjningen.
Till en början har lantbruksstyrelsen beträffande uppkommen fråga örn
vidtagande av sådan ändring i gällande bidragsgrunder, att .statsbidrag ej
skulle utgå med högre belopp än statsbidraget vid transport från den leve
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 176. &
lansort, varifrån fraktavgiften till bestämmelsestationen vore lägst, anfört i
huvudsak följande.
Liksom järnvägsstyrelsen håller lantbruksstyrelsen före, att begränsningen
av medelsåtgången under förevarande anslag icke lämpligen bör åvägabringas
genom förut angiven ändring i bidragsgrunderna. Järnvägsstyrelsen
har framhållit, att en på dylikt sätt genomförd begränsning med säkerhet
bomme att medföra en synnerligen kraftig produktionsminskning för
kalkbruken i södra Sverige, särskilt Västergötland, samt att denna produktionsminskning
rentav kunde komma att äventyra dessa kalkbruks existens.
Enligt järnvägsstyrelsens åsikt skulle vidare för de enskilda järnvägar, vid
vilka nämnda kalkbruk vore belägna och för vilka kalkfrakterna vore en
betydande inkomstkälla, en avsevärd minskning av kalktransporterna även
innebära en inkomstminskning, som kunde få stor betydelse för ifrågavarande
järnvägars ekonomiska stabilitet.
Lantbruksstyrelsen understryker vad järnvägsstyrelsen sålunda anfört och
vill därjämte framhålla, att vid ställningstagandet till förevarande spörsmål
tvivelsutan ej kan förbises att i många fall det kalkbruk, varifrån fraktavgiften
till bestämmelsestationen är lägst, ej bar möjlighet att fullgöra viss
leverans av kalk, varför vederbörande köpare måste anlita annat kalkbruk.
Det synes lantbruksstyrelsen oskäligt, att fraktbidrag för en kalktransport,
som på grund av sagda förhållande måste draga högre fraktavgift än den
nyssnämnda, skall begränsas, som örn transporten skedde från förstnämnda
kalkbruk.
Lantbruksstyrelsen bar även till granskning upptagit ett av järnvägsstyrelsen
väckt förslag, att den minimifraktkostnad, som trafikanten själv
skulle betala vid fraktens debitering utan att erhålla fraktbidrag, måtte
böjas till 80 öre per 100 kilogram.
Enligt ett av järnvägsstyrelsen upprättat förslag till ny tabell för beräkning
av ifrågavarande statsbidrag skulle bidraget ställas i ungefär det förhållande
till tariff 14, vari statsbidraget i nu gällande tabell står till tariff
13. Anledningen härtill har av järnvägsstyrlesen uppgivits vara, att kalkbruken
numera övergått till försäljning av övervägande 15-tonspartier, vilka
fraktbeläggas enligt tariff 14. Vidare har järnvägsstyrelsen föreslagit, att
punkt 6 uti för ifrågavarande statsbidrag gällande bestämmelser måtte ändras
sålunda, att ur punktens första stycke orden »vid fraktens debitering
enligt tariff 13» skulle utgå samt punktens andra stycke — innehållande
vissa särskilda bestämmelser i fråga örn bidrag för transporter inom Norrbottens,
Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län — helt skulle
utgå. I fråga örn förstnämnda ändring av punkt 0 har järnvägsstyrelsen
framhållit, att det nuvarande stadgandet medförde avsevärt arbete med särskilda
fraktuträkningar, som icke stöde i rimligt förhållande till vinsten av
arbetet. Ändringen skulle medföra en för trafikanterna något gynnsammare
beräkning av statsbidraget för vissa sändningar å kortare avstånd, vilket dock
icke skulle innebära någon egentlig ökning av bidragssumman. Enligt järnvägsstyrelsens
beräkning skulle genomförandet av vad styrelsen föreslagit
medföra, att anslaget i fråga för nästa budgetår kunde nedsättas till 250,000
kronor.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
Beträffande järnvägsstyrelsens nu nämnda förslag har lantbruksstyrelsen
framhållit i huvudsak följande.
En höjning av minimifraktkosbladén för trafikanten upp till 80 öre per
100 kilogram kan icke anses ändamålsenlig. Örn en sådan höjning genomföres,
komma fraktbidragen säkerligen att i många fall föranleda anskaffning
av kalk från avlägset belägna kalkbruk i stället för från näraliggande
sådana. Resultatet skulle då bli det rakt motsatta till vad som åsyftats.
Lantbruksstyrelsen har vid övervägande av spörsmålet om lämplig minimifrakt
för trafikanten funnit sig icke kunna föreslå skärpning av härvidlag
nu gällande grunder, enligt vilka nämnda frakt utgör 60 öre per 100 kilogram.
Även en mindre höjning av detta belopp synes lantbruksstyrelsen
kunna medföra sådana olägenheter, att dylik höjning icke bör komma i
fråga.
Härefter har lantbruksstyrelsen undersökt, huruvida icke landet i förevarande
avseende lämpligen skulle kunna indelas i vissa naturliga produktions-
och avsättningsområden, begränsade av järnvägslinjer. Beträffande
denna undersökning anför styrelsen följande.
Vid en dylik indelning av landet i produktions- och avsättningsområden
skulle fraktlindring icke medgivas för transporter från det ena till det andra
av dessa områden. För sändningar lill stationer vid en tvenne områden
begränsande järnvägslinje skulle fraktbidrag få utgå, oavsett inom vilket av
de två områdena avsändningsorterna vore belägna. Enligt den indelning,
lantbruksstyrelsen närmast anser böra komma i fråga, skulle landet indelas
i följande fyra områden:
11 Området söder om järnvägslinjen Sölvesborg—Älmhult—Hässleholm
—Markaryd—Veinge.
2) Området mellan nyssnämnda linje och järnvägslinjen Oxelösund—Nyköping—Åby—Katrineholm—Laxå—Kristinehamn—Mora
(inklusive järnvägslinjen
Vansbro—Särna).
3) Området mellan sistnämnda linje och järnvägslinjen Söderhamn—Bollnäs—Orsa—Mora—Älvdalen.
4) Området norr om sistnämnda linje.
Enligt vad lantbruksstyrelsen under hand inhämtat av järnvägsstyrelsen
torde anslagsbehovet, därest grunderna för fraktbidragen anslutas till förenämnda
områdesindelning, kunna beräknas till i runt tal 340,000 kronor
per år, under förutsättning att trafikants minimifraktkostnad fastställes till
50 öre per 100 kilogram, och till omkring 230,000 kronor, örn sistnämnda
kostnad fastställes till 60 öre per 100 kilogram. Enligt lantbruksstyrelsens
förmenande kan emellertid genomförandet av här ifrågavarande anordning
antagas åstadkomma tämligen svåra olägenheter. Såväl kalkbruk som jordbrukare
i närheten av områdesgränserna torde sålunda i många fall kunna
komma alt åsamkas ganska allvarligt men därav, att kalktransporter med
statsbidrag ej skulle få äga rum annat än mellan orter inom ett och samma
område.
Med hänsyn till det anförda har lantbruksstyrelsen funnit sig böra taga
under övervägande, huruvida icke vid ett bibehållande av en minimifraktkostnad
för trafikanten av 60 öre per 100 kilogram en tillräcklig begränsning
av medelsåtgången under ifrågavarande anslag kunde ernås därigenom,
att fraktbidraget maximerades sålunda, att detsamma för transporter
på längre avstånd än ett visst maximiavstånd utginge endast med
Kungl. Maj:ts proposition nr 176. 7
tor detta avstånd fällande belopp. Styrelsen yttrar härom väsentligen följande.
Genom en dylik anordning skulle erhållas en viss möjlighet att från statens
sida motverka förekomsten av onödigt långa och härigenom oekonomiska
kalktransporter, på samma gång som de med en områdesindelning
av förut berörda slag förknippade olägenheterna skulle undvikas. Då lantbruksstyrelsen
ej har något att erinra mot järnvägsstyrelsens förslag, i vad
avser ifrågavarande bidrags avvägning i förhållande till tariffsystemet, bör
enligt styrelsens åsikt detta förslag vinna beaktande. Lantbruksstyrelsen
förmenar emellertid, att de särbestämmelser, som nu gälla i fråga örn bidrag
för transporter inom de fyra nordligaste länen, fortfarande böra gälla.
Lantbruksstyrelsen har under hand av järnvägsstyrelsen inhämtat, att en
ändring av gällande bidragsgrunder enligt nu angivna förslag kunde förväntas
begränsa den årliga medelsförbrukningen för ifrågavarande ändamål
till omkring 396,000 kronor, om förenämnda maximiavstånd bestämmes
till 350 kilometer, till omkring 388,000 kronor, örn maximiavståndet
bestämmes till 300 kilometer, och till 377,000 kronor, örn maximiavståndet
bestämmes till 250 kilometer. Vid en nedsättning av maximiavståndet med
ytterligare 50 kilometer till 200 kilometer torde medelsåtgången kunna beräknas
inskränka sig till i runt tal 365,000 kronor per år.
Då det torde vara ett allmänt intresse, att ifrågavarande bidragsverksamhets
effektivitet och omfattning ej i allt för hög grad eftersättas, vill lantbruksstyrelsen
förorda, att sistnämnda bidragsgrunder bli gällande och att
maximiavståndet bestämmes till 250 kilometer. Vid en ytterligare skärpning
av bestämmelserna för ifrågavarande anslags användning skulle med
ali säkerhet det med anslaget avsedda ändamålet i hög grad äventyras.
Lantbruksstyrelsen har alltså hemställt dels att gällande bestämmelser
angående statsbidrag till fraktavgifter för kalk m. m. för jordbrukets behov
måtte ändras i huvudsaklig överensstämmelse med vad styrelsen förordat,
dels ock att till Fraktlindring för kalk måtte för budgetåret 1940/41
anvisas ett förslagsanslag av 377,000 kronor.
Vid anmälan i årets statsverksproposition av frågan örn anslag för bud-Departementsgetåret
1940/41 till fraktlindring för kalk förordade jag i betraktande av
den föreliggande budgetsituationen en temporär omreglering av grunderna
för bidragstilldelningen från anslaget, vilket i avbidan på särskild proposition
i ämnet ej syntes böra uppföras i riksstatsförslaget med högre belopp
än 250,000 kronor. Med hänsyn till vad lantbruksstyrelsen i sin omförmälda
skrivelse den 4 mars 1940 anfört och med beaktande framför allt av
den stora betydelse, särskilt i nuvarande läge, som jordbrukets förseende i
tillräcklig omfattning med kalk innebär för vår folkförsörjning, kan jag
emellertid icke tillstyrka en sådan ytterligare skärpning av grunderna för
ifrågavarande bidragsverksamhet, att tilldelningen av bidrag minskas så
avsevärt som till 250,000 kronor för år. Av den verkställda utredningen
har jag vidare funnit framgå, att den nedsättning av förevarande anslag,
som av statsfinansiella skäl torde böra vidtagas, lämpligen bör hållas inom
av lantbruksstyrelsen föreslagen ram samt genomföras på det sätt som av
styrelsen förordats. Denna lösning av frågan synes för närvarande ej blott
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
vara den ur jordbrukets synpunkt mest tillfredsställande utan även vara den
som för kalkproducenter och enskilda järnvägar innebär de minsta störningarna.
Jag anser sålunda, att den minimifraktkostnad, som trafikanten har
att själv betala vid fraktens debitering, även för nästa budgetår bör bestämmas
till 00 öre för 100 kilogram. Härjämte bör emellertid fraktbidraget
maximeras på så sätt, att bidraget för transporter på längre avstånd än
250 kilometer endast utgår med det för detta avstånd fastställda beloppet.
Genom föreskriften om ett dylikt maximiavstånd motverkas, såsom lantbruksstyrelsen
framhållit, förekomsten av onödigt långa och därmed oekonomiska
kalktransporter. Jag har icke heller något att erinra mot järnvägsstyrelsens
av lantbruksstyrelsen upptagna förslag om att ifrågavarande
statsbidrag framdeles ställes i relation till tariff 14 i stället för tariff 13 i
statens järnvägars taxa samt att punkt 0 i gällande bidragsbestämmelser
erhåller sådan ändrad lydelse, att antalet fall då fraktuträkning behöver
verkställas enligt annan tariff än den enligt vilken en sändning fraktbelagts
inskränkes. Även örn sistnämnda ändring måhända föranleder en mindre
ökning i medelsåtgången under anslaget, torde likväl denna ökning i betraktande
av den avsevärda förenkling i arbetet nied uträkning och kontroll
av statsbidragsbeloppen, som vinnes genom ändringen, icke böra tillmätas
någon nämnvärd betydelse. Nu gällande särbestämmelser rörande
statsbidrag för kalktransporter inom de fyra nordligaste länen synas böra
bibehållas oförändrade.
Vid tillämpning av de av mig i det föregående förordade ändringarna i
grunderna för användningen av förslagsanslaget till fraktlindring för kalk,
skulle det årliga medelsbehovet för ändamålet enligt järnvägsstyrelsens och
lantbruksstyrelsens beräkningar utgöra omkring 377,000 kronor. Jag tillstyrker
i anslutning härtill, att förevarande anslag för nästa budgetår uppföres
med 375,000 kronor. Därest riksdagen ej framställer någon erinran mot sagda
ändringar, torde det ankomma på Kungl. Maj:t att framdeles meddela
erforderliga föreskrifter i ämnet.
Såsom framgår av vad inledningsvis anförts är spörsmålet angående ifrågavarande
bidragsverksamhets utformning för framtiden jämte vissa därmed
sammanhängande frågor föremål för utredning. Ur jordbruksekonomisk
synpunkt är en mera rationellt ordnad kalktillförsel att eftersträva.
Det synes därför angeläget att i samband med den pågående utredningen
undersökningar utföras för alt utröna, i vilken utsträckning behov av kalktillförsel
i olika trakter förefinnes. Bland annat torde med ledning av gödslingsförsök
inom skilda orter och i samband därmed tagna jordprov vissa
slutsatser rörande kalibehovet kunna dragas. Ehuru dylika undersökningar,
varvid även fosforsyre- och kalibehovet bör klarläggas, icke kunna väntas
giva några mera omfattande resultat inom den närmaste tiden, böra undersökningarna
dock vara av värde icke allenast med hänsyn till det allmännas
kostnader utan även med hänsyn till den enskilde jordbrukarens ekonomi.
Kungl. Majis proposition nr 176.
9
Jag förutsätter vidare, att lantbruksstyrelsen vid den fortsatta utredningen
rörande bidragsverksamhetens utformning till förnyad prövning upptager i
ärendet framkommet förslag om att för verksamhetens bedrivande indela
landet i vissa naturliga produktions- och avsättningsområden, begränsade av
järnvägslinjer.
Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att till Fraktlindring för kalk för budgetåret 1940/41 under
nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av ..............................kronor 375,000.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Richard Jobson.
Hillring till riksdagens protokoll lilio. I sami. Nr 176.
2