Kungl. Majlis proposition nr 17.
1
Nr 17.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
vissa bestämmelser örn fraktfart med svenska fartyg;
given Stockholms slott den 12 januari 1940.
Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
dels, jämlikt § 87 regeringsformen, att antaga härvid fogat förslag till lag
med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg,
dels ock att samtycka till att Kungl. Majit efter utfärdande av lag i ämnet
meddelar sådant förordnande, som i 1 § i lagen avses, att gälla tills vidare.
GUSTAF.
Herman Eriksson.
Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 17.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
Förslag
till
Lag
med vissa bestämmelser örn fraktfart med svenska fartyg.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej
är samlad, förordna, att vad i 2 och 3 §§ stadgas skall äga tillämpning. Varder
ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio dagar från
riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda tid upphöra
att lända till efterrättelse.
Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,
som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela
förordnande, som där avses.
2 §.
I fråga om registreringspliktiga svenska fartyg och svenska bogserfartyg
äger Konungen, i den mån det prövas erforderligt, förordna, att resa med
sådant fartyg må företagas allenast med tillstånd av Konungen eller den
Konungen därtill bemyndigat och under iakttagande av de villkor, som må
hava uppställts för tillståndet. Vad nu sagts skall dock ej äga tillämpning
å fartyg, för vilket gällande passagerarfartygscertifikat är utfärdat och
vars bruttodräktighet understiger 350 registerton.
För fortskaffande av proviant eller andra förnödenheter för fartyget, förnödenheter,
tillhöriga passagerare eller å fartyget anställda personer, eller
gods som bärgats ombord å fartyget må villkor icke uppställas.
Utan hinder av förordnande, varom i första stycket sägs, skola i sjölagen
givna föreskrifter, som avse befogenhet för befälhavaren att sälja
av redarens gods eller för befälhavaren eller bortfraktaren att sälja av lasten
eller vilka röra lossning av gods annorstädes än i bestämmelseorten, äga tilllämpning,
ändå att därigenom gods skiljes från fartyget å annan ort än
som vid lämnande av tillstånd till resan bestämts; dock må i fall, som avses
i 133 § sjölagen, lossning av gods icke utan medgivande av Konungen
eller den Konungen därtill bemyndigat äga rum annorstädes än i lastningshamnen.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 17.
3
3 §•
Ej må fartyg, beträffande vilket förordnande meddelats jämlikt 2 § första
stycket, utan medgivande av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat
å utrikes ort uppläggas, avrustas eller avmönstras för annat ändamål
än nödvändig reparation.
4 §•
Företages med fartyg resa utan tillstånd, då sådant erfordras, eller iakttages
icke för tillstånd uppställt villkor, straffes befälhavaren med dagsböter
eller fängelse i högst ett år.
Har någon bjudit, legt, trugat eller eljest uppsåtligen förlett befälhavaren
till förseelsen eller med råd eller dåd främjat densamma eller har redare
eller annan, som i redares ställe haft befattning med fartyget, med vetskap
örn förseelsen underlåtit att, såvitt det stått i hans makt, hindra dess utförande,
dömes han till straff som i första stycket sägs.
Där frakt för godsets fortskaffande eller ersättning för bogsering skolat
enligt därom träffat avtal tillkomma den brottslige, må domstolen, efter ty
skäligt finnes, förplikta honom att utgiva fraktens eller ersättningens belopp.
Ar den, vilken frakten eller ersättningen skolat tillkomma, ej förfallen till
straff efter ty ovan sägs, må han förpliktas att av frakten eller ersättningen
utgiva det belopp, vartill för honom uppkommen vinst å den olovliga åtgärden
högst kan skattas.
Har uppläggning, avrustning eller avmönstring av fartyg skett i strid mot
vad i 3 § är stadgat, straffes fartygets ägare eller den, som eljest äger förfoga
över fartyget, med dagsböter eller fängelse i högst ett år.
5 §.
Böter, som ådömas enligt denna lag, så ock vad den brottslige eller annan
eljest jämlikt denna lag förpliktas utgiva tillfalla kronan.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
Med avseende å fartyg, som vid den tid då förordnande, varom i 2 § första
stycket sägs, träder i tillämpning är upplåtet till utlänning genom avtal om
tidsbefraktning eller nyttjande, skall vad i denna lag stadgas icke tillämpas
så länge avtalet är gällande.
Har, då förordnande som nyss sagts träder i tillämpning, fartyg avgått
från ort, där gods inlastats eller varifrån bogsering skall ske, eller befinner
sig fartyget vid nämnda tidpunkt på resa utan last, må, utan hinder av förordnandet,
godset forlskaffas till bestämmelseorten eller resan dit fortsättas.
Genom denna lag uppliäves lagen den 22 juni 1939 (nr 300) örn förbud
i vissa fall mot utrikes fraktfart med svenskt fartyg m. m.; dock att vad i
den nu upphävda lagen stadgas i fråga örn sådan under tiden för lagens giltighet
begången förseelse, som i lagen avses, skall äga tillämpning även efter
det fägen i övrigt upphört att gälla.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
Utdrag av protokollet över folkhushållningsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 9 januari 1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Chefen för folkhushållningsdepartementet, statsrådet Eriksson, anmäler efter
gemensam beredning med cheferna för justitie-, kommunikations- och
handelsdepartementen fråga angående lagstiftning om förbud i vissa fall mot
inrikes fraktfart med svenskt fartyg m. m.
Föredraganden anför:
»Enligt 1 § lagen den 22 juni 1939 (nr 300) om förbud i vissa fall mot utrikes
fraktfart med svenskt fartyg m. m. äger Kungl. Maj :t vid krig eller krigsfara,
vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden förordna, att vad i 2 och 3 §§ i lagen stadgas skall äga tillämpning.
Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio
dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda
tid upphöra att lända till efterrättelse. Genom kungörelse den 6 september
1939 (nr 640) har Kungl. Maj:t meddelat förordnande som nyss är sagt
att gälla från och med den 11 september 1939 tills vidare. Förordnandet har
av riksdagen gillats (urtima riksdagens skrivelse den 7 oktober 1939 nr 14).
I 2 § omförmälda lag stadgas bland annat, att med svenskt fartyg, som äger
en hruttodräktighet av 200 registerton eller därutöver, gods icke må fraktas
mellan utrikes orter eller mellan svensk och utrikes ort utan att medgivande
därtill lämnats av Kungl. Maj:t eller den Kungl. Maj:t därtill bemyndigat;
vad sålunda är stadgat om fraktande skall gälla fortskaffande av gods jämväl
i annat fall än vid befordran mot vederlag. I 3 § stadgas vidare, att med
fartyg, varom nyss är sagt, icke må företagas resa i barlast mellan utrikes
orter eller mellan svensk och utrikes ort utan att medgivande lämnats; ej
heller må sådant fartyg utan medgivande av Kungl. Majit eller den Kungl.
Majit därtill bemyndigat å utrikes ort uppläggas, avrustas eller avmönstras
för annat ändamål än nödvändig reparation. Enligt Kungl. Maj :ts instruktion
för statens sjöfartsnämnd den 6 september 1939 (nr 641) skola frågor örn
medgivande, varom förmäles i omförmälda lag, handläggas och avgöras av
sjöfartsnämnden, dock att ärende, som av nämnden finnes hava större
principiell betydelse eller allmän räckvidd, bör, jämte utlåtande från nämnden,
underställas Kungl. Maj:ts prövning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
5
I en den 30 november 1939 dagtecknad, den 6 nästföljande december till
folkhushållningsdepartementet inkommen skrift har statens sjöfartsnämnd
— med bifogande av lagförslag i ämnet — föreslagit, att erforderliga lagstiftningsåtgärder
nied det snaraste måtte vidtagas i syfte att möjliggöra en
reglering jämväl av den inrikes fraktfarten.
I fråga om behovet av en utvidgad lagstiftning i ämnet
anföres i sjöfartsnämndens skrift:
Enligt grunderna för nämndens licensgivande verksamhet tillkommer det
nämnden jämväl att i mån som sådant finnes erforderligt verka reglerande
beträffande fraktsättningen inom de grenar av sjöfarten, som äro föremål
för nämndens kontroll. Sålunda har nämnden genom cikulär den 25 oktober
och den 16 november 1939 utfärdat maximitaxa för kol- och koksfrakter
från brittiska, holländska eller belgiska hamnar. Inom den närmaste tiden
kommer ock av nämnden att fastställas maximifrakter för vissa från transoceana
hamnar till Sverige destinerade laster. Därjämte tager sig nämndens
fraktkontroll uttryck genom prövning av frakterna från fall till fall i samband
med licenser för fartygs särskilda resor.
Den under nu pågående stormaktskrig efter hand skärpta krigföringen och
därav följande kontroll av och ingrepp i den neutrala sjöfarten har i en
efter hand ökad omfattning framtvingat sjöfartens framgående så långt
möjligt inom territorialvattnen. Farledsförhållandena utanför Falsterbo och
i Öresund hava därvid utgjort hinder för större fartyg att med full last taga
sig fram innanför territorialgränsen. Dessa svårigheter hava genom den senast
företagna mineringen tätt intill 3-milsgränsen utanför Falsterbo ytterligare
skärpts, med påföljd att passage från Sveriges ost- till västkust och
tvärtom icke längre kan ske med fartyg med större djupgående än omkring
4.5 meter. Detta förhållande medför nödvändigheten av en betydande omlastning
och transport mellan ost- och västkusten med kusttonnage eller
överhuvud taget mindre fartyg, vartill kommer en väsentligt ökad belastning
av de landväga transportmedlen såväl norrifrån ut till västkusthamnar som
mellan ost- och västkusthamnar i övrigt.
Nämndens befogenhet att reglera sjötrafiken är, som ovan framgår, begränsad
till fartyg i utrikes fart med en bruttodräktighet av 200 registerton
och däröver.
Det har synts nämnden, som om den av nyss berörda förhållanden framtvingade
omläggningen av export- och importtrafikens vägar icke utan fog
skulle kunna befaras så småningom, eller måhända ganska snabbt, medföra en
disproportion mellan tillgång och efterfrågan på transportmedel ej blott till
lands utan även till sjöss och stegring av frakterna i kustfarten, som lätteligen
kunde göra nämndens fraktreglerande verksamhet beträffande sjötrafiken
mindre effektiv. Den uppkomna situationen har synts nämnden tillika
lätteligen kunna medföra behov av en fördelning av det disponibla tonnaget
ej blott såvitt angår dess nyttjande i utrikes eller inrikes fart utan även beträffande
det rena kusttonnagets nyttjande inom olika kustområden. Med
hänsyn härtill har nämnden funnit en utvidgning av licenstvånget beträffande
tonnagets användning kunna ifrågakomma.
1 sjöfartsnämndens skrift anges vidare, att nämnden haft överläggning
med representanter för statens transporlkommission och den inrikes sjöfarten
för dryftande av hithörande spörsmål. Vid denna överläggning hade
från transportkommissionen närvarit dess ordförande och sekreterare samt
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
verkställande direktören i Stockholms Rederiaktiebolag Svea, E. Högberg.
Såsom representanter för den inrikes sjöfarten hade närvarit, förutom Högberg
i egenskap tillika av ordförande i Föreningen Sveriges Inrikes sjöfart,
ordföranden i Sveriges Segelfartygsförening, tullkontrollören G. Rudberg samt
verkställande direktören i Stockholms Transport- och Bogserings-Aktiebolag,
kaptenen i flottans reserv E. Appelqvist. Beträffande nämnda överläggning
anföres i sjöfartsnämndens skrift i huvudsak följande:
Transportkommissionens ordförande meddelade, bland annat, att kommissionen
tänkt sig kunna medverka till undvikande av alltför stark anhopning
av omlastnings- eller annan trafik i de särskilda hamnarna genom att
hos kommissionen anordna en upplysningscentral för trafikanterna beträffande
de olika hamnarnas aktuella eller inom vissa kortare tidsperioder väntade
belastning. Denna upplysningsverksamhet skulle grunda sig på organiserad
rapportverksamhet från de olika hamnarna i anslutning till av kommissionen
föranstaltad inventering av deras resurser för trafikens betjänande
genom kajer och djupförhållanden, kranar, järnvägsspår, upplagsplatser
m. m. och givetvis tillika under kontakt med de olika järnvägsförvaltningarna.
Från kommissionens sida ansågs en dylik mera smidig organisatorisk
form för regleringen av trafiken böra föredragas framför ett mera
djupgående ingripande i detalj och i varje fall prövas, innan andra åtgärder
vidtoges.
De närvarande representanterna för den inrikes sjöfarten voro ense i sin
tillkännagivna uppfattning, att en oskälig stegring av frakterna inom kustfarten
icke behövde befaras, enär konkurrensen med de landväga trafikmedlen,
särskilt järnvägarna med deras fasta taxor med i vissa fall fraktrabatter,
utgjorde jämväl under nu rådande liksom under normala förhållanden en
fullt tillräcklig spärr häremot. Och även om i enstaka fall någon tendens
till oskälig fraktstegring skulle kunna tänkas, utgjorde hotet om statligt ingripande
säkerligen ett stöd för sjöfartens utövare i gemen att på organisationens
väg motverka en dylik tendens, örn den förekomme. Med hänsyn
till de från transportkommissionens sida tillkännagivna avsikterna i fråga
om organisatoriska åtgärder och näringslivets egen förmåga av smidig anpassning
till de skiftande förhållandena ansåges statligt tvångsingripande till
trafikens närmare reglering i detalj icke vara önskvärt eller överhuvud taget
tillrådligt.
Från sjöfartsnämndens sida underströks, att det syntes råda en allmän
mening därom, att en statlig reglering på förevarande område, utöver den
som redan förelåge, och särskilt en trafikdirigering i detalj icke borde tillgripas
förrän den visat sig oundgängligen nödvändig. Inom nämnden gavs
vidare uttryck för förståelse för de svårigheter, varmed den inrikes sjöfarten
under de senaste åren arbetat under trycket av konkurrens från de landväga
trafikmedlen, i anslutning vartill ock framhölls, att en eventuell reglering
icke avsåges få lägga hinder i vägen för skäliga frakter även inom denna
sjöfartsgren. Emellertid uttalades vissa tvivelsmål, huruvida icke samtidigt
med det landväga transportsystemets belastning till följd av den ökade transportvolymen
även sjöfarten skulle komma att anlitas i en omfattning, som
icke stöde i rätt förhållande till dess kapacitet, och örn icke till följd härav
en närmare reglering även av frakterna förr eller senare kunde komma att
visa sig erforderlig.
Sjöfartsnämnden anför vidare i sin skrift, att vid ytterligare övervägande
av spörsmålet de ovan sist angivna synpunkterna synts nämnden böra vara
Kungl. Maj.ts proposition nr 17-
7
avgörande. Med hänsyn till rådande osäkerhetstillstånd och då behov av
en reglering även av den inrikes sjöfarten ingalunda kunde betraktas som
uteslutet, hade nämnden för sin del ansett det tillrådligt att Kungl. Maj:t
hos riksdagen utverkade sig möjlighet att genomföra ett ingripande härutinnan.
I fråga örn utformningen av den tilltänkta lagstiftningen
anför sjöfartsnämnden i sin skrift följande:
Lämpligast synes vara, att bemyndigandet för Kungl. Majit utsträckes till
fartyg i in- eller utrikes fart utan någon begränsning av fartygsstorleken.
Det bereder visserligen stora svårigheter att i förväg utan närmare erfarenhet
bedöma i vilken utsträckning det verkligen skall visa sig erforderligt att
utnyttja bemyndigandet, men å andra sidan är det förbundet med vanskligheter
att alltför snävt avgränsa möjligheterna härutinnan. Nämnden vill
emellertid icke underlåta att fästa uppmärksamheten på att det av rent organisatoriska
skäl är angeläget att icke utsträcka regleringen längre än som
är strängt nödvändigt. Antalet svenska fartyg med en bruttodräktighet om
över 200 ton utgör omkring 840, medan en utsträckning av regleringen till
100 bruttoton kan beräknas medföra en kvantitativ ökning med omkring 50
procent, därvid jämväl är att beakta, dels att ett visst antal av nyssnämnda
840 fartyg sysselsättes i inrikes trafik och därför icke för närvarande är
föremål för nämndens reglering, dels ock att de genom en sänkning av
gränsen till 100 bruttoton tillkomna fartygen göra väsentligt tätare turer på
kortare avstånd än det större tonnaget och därigenom bliva ur arbetssynpunkt
för den reglerande myndigheten avsevärt mera betungande. Antalet
fartyg örn mindre bruttodräktighet än 100 ton uppgår åter till icke mindre
än omkring 1,600 stycken.
Ett särskilt skäl till att icke i lagen införa någon särskild storleksbegränsning
ser nämnden i det förhållandet, att även bogserfartygen torde böra, i
varje fall i viss utsträckning, göras till föremål för reglering genom licenstvånget.
Däremot synes mera lokalt sysselsatt passagerartonnage böra undantagas
från lagens tillämpning. Detta torde lämpligast ske genom att
från tillämpningen undantagas passagerarfartyg örn mindre än 350 tons
bruttodräktighet, därvid med passagerarfartyg torde böra förstås fartyg,
som enligt gällande bestämmelser skall vara försett med passagerarfartygscertifikat.
Det har i överensstämmelse med vad som gäller för fartyg i utrikes fart
ej heller synts nämnden erfordeidigt eller lämpligt, att såvitt angår fartyg
i inrikes fart förbud jämväl meddelas mot uppläggning, avrustning eller
avmönstring i svensk hamn. Därest ett dylikt fartyg, liksom ett fartyg,
vilket regelmässigt nyttjas i utrikes fart, upplägges i svensk hamn, ehuru
detsamma erfordras i trafik, föreligger alltid möjlighet att med stöd av allmänna
förfogandelagen disponera fartyget.
Sjöfartsnämndens skrift med det därvid fogade lagförslaget har den 8
december 1939 remitterats till kommerskollegium och statens transportkommission
för yttrande.
Kommerskollegium har i utlåtande den 11 december 1939 förklarat sig
biträda sjöfartsnämndens förevarande förslag.
Statens transportkommission har i ett den 3 januari 1940 dagtecknat utlåtande
anfört i huvudsak följande:
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
Depaetements
chefen.
De av krisläget föranledda förhållandena ha ställt vårt lands transportväsen,
enkannerligen sjöfarten, inför betydande svårigheter. Icke minst
genom mineringarna viel Falsterbo och nödvändigheten för fartygen att vid
gång gå inom tremilsgränsen ha möjligheterna att utnyttja det samlade
tonnagets eli ektiva kapacitet väsentligt beskurits. Transportsvårigheterna
till sjöss återverka även på landtransporterna; järnvägarna ha sålunda tagits
i anspråk i betydande utsträckning för icke normala transporter av
såväl import- som exportgods. Erfarenheten har ock visat, att med hänsyn
till de stora risker, som äro förenade med gång i Nordsjön och farvattnen
utanför Englands och Frankrikes kuster, tonnage tagits ur sådan
trafik och insatts i den som mindre riskfylld hittills ansedda kusttrafiken.
I detta läge och då det finnes anledning att förvänta, att behovet av tonnage
för utrikes fraktfart kommer att ytterligare stiga, främst genom svårigheterna
att anskaffa utländska fartyg och genom de tid efter annan inträi
lade farlygsförlusterna, finner transportkommissionen, att en viss reglering
av den inrikes sjöfarten kan bliva erforderlig. Det synes därför
önskvärt, att hen lag, innefattande bemyndigande för Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder, redan nu antages.
I likhet nied sjöfartsniimnden finner transportkommissionen, att denna
lagstiftning bör utformas i anslutning till den nu gällande fraktfartslagen.
Då en lagstiftning av den art, varom här är fråga, bör ge möjlighet att
smidigt och effektivt ingripa med de åtgärder, vilka påkallas av de från
tid till annan snabbt skiftande förhållandena, torde det vara ofrånkomligt
att utsträcka fraktförbudet till att — bortsett från vissa passagerarfartyg
— avse alla svenska fartyg oavsett storleken.
Även om transportkommissionen sålunda tillstyrker den ifrågasatta lagstiftningen,
vill kommissionen — i likhet med sjöfartsnämnden — ej underlåta
att framhålla, att fraktförbudet endast bör tillämpas i den utsträckning,
som med hänsyn till omständigheterna i olika krissituationer befinnes
ofrånkomlig, överhuvud måste tillämpningen av lagstiftningen ske
med den största urskiljning och varsamhet. Det ligger nämligen i sakens
natur, att ett förbud att utan särskilt medgivande frakta varor mellan inrikes
orter kommer vid tillämpningen att kräva ett betydande arbete samt
förorsaka omgång och tidsutdräkt och kan i övrigt lätt uppfattas såsom
ett onödigt och besvärande tvång. Förbises får ej heller, att de olika resorna
i inrikes fart i regel äro av kort varaktighet. Särskilt för tonnage i
reguljär inrikes linjetrafik lärer det av praktiska skäl vara lämpligt att tillgripa
generella medgivanden avseende viss bestämd tid eller tills vidare.
Även i andra fall torde dylika generella medgivanden kunna ifrågakomma.
Såsom statens sjöfartsnämnd uttalat, kan den ökade transportvolymen
lätteligen medföra sådana krav på det befintliga kustfartstonnaget, att en
närmare reglering av tonnagets användning kan bliva erforderlig. Vidare
torde beaktas, att det stigande behovet av tonnage för utrikes fraktfart kan
nödvändiggöra en sådan reglering av sjöfarten i dess helhet, att en omläggning
i viss utsträckning sker från inrikes till utrikes fart. Denna sistnämnda
synpunkt lärer vara förtjänt av så mycket större beaktande som en icke önskvärd
tendens kunnat förmärkas att överföra tonnage från utrikes fart till kusttrafik.
I likhet med sjöfartsnämnden och övriga i ärendet hörda myndigheter
finner jag det därför angeläget, att sådana lagstiftningsåtgärder redan nu vid
-
Kungl. Ma]:ts proposition nr 17.
9
tagas, att Kungl. Majit erhåller möjlighet att genomföra erforderliga regleringar
av den inrikes fraktfarten. Det synes lämpligt, att de sålunda ifrågasatta
lagbestämmelserna sammanföras med redan gällande bestämmelser rörande
reglering av den utrikes fraktfarten. Lagen den 22 juni 1939 örn förbud
i vissa fall mot utrikes fraktfart med svenskt fartyg m. m. torde sålunda —
såsom sjöfartsnämnden föreslagit — böra ersättas med en mera omfattande
lag, gällande såväl den utrikes som den inrikes fraktfarten men i övrigt av
i huvudsak enahanda innehåll som 1939 års lag.
Enligt sjöfartsnämndens förslag skulle den ifrågasatta nya lagen gälla
alla svenska fartyg utan hänsyn till storleken, dock att visst undantag föreslås
beträffande det mera lokalt sysselsatta passagerartonnaget. Jag delar
nämndens uppfattning, att i förhållande till den nuvarande gränsdragningen
en väsentlig utvidgning bör ske. Emellertid lärer det i praktiken under
inga förhållanden komma i fråga att genomföra en reglering beträffande
fartyg av de allra minsta storleksordningarna. Det synes då icke lämpligt
att låta lagen ens formellt omfatta dylika fartyg. Var gränsen skall dragas
kan däremot vara föremål för diskussion. Därest lagen göres tillämplig å
registreringspliktiga fartyg — d. v. s. fartyg, vilka äro avsedda att nyttjas
till handelssjöfart eller resandes fortskaffande och äga en dräktighet av
20 registerton eller därutöver — synes man dock vinna garantier för att
alla fartyg, som i praktiken kunna ifrågakomma för reglering, omfattas
av lagen, samtidigt som tonnaget av de allra minsta storleksordningarna
även formellt lämnas utanför lagens tillämpningsområde. Jag förordar
förty en dylik avfattning av ifrågavarande bestämmelse. Vad härefter angår
den nyssnämnda, av sjöfartsnämnden föreslagna undantagsbestämmelsen
med avseende å visst passagerartonnage delar jag nämndens uppfattning
härutinnan. Undantag torde sålunda böra göras beträffande passagerarfartyg
med en bruttodräktighet understigande 350 registerton. Med passagerarfartyg
torde härvid böra förstås fartyg, för vilket gällande passagerarfarlygscertifikat
är utfärdat. -— Bogserfartygen torde däremot, såsom sjöfartsnämnden
föreslagit, böra inbegripas under regleringen oavsett storleken
och bogsering böra jämställas med fraktande av gods med fartyg.
Även örn lagen sålunda — med nyssnämnda undantag — principiellt bör
gälla alla fartyg örn minst 20 registerton är det likväl uppenbart, att förordnande
enligt lagen bör kunna avse allenast fartyg av viss storleksordning
eller av visst slag eller ock endast fartyg i viss fart o. s. v. Det bör sålunda
ligga i Kungl. Maj :ts hand att från tid till annan bestämma, i vilken utsträckning
regleringstvånget skall gälla. Självfallet bör regleringsverksamheten
icke utsträckas utöver vad det aktuella läget kräver; härför talar även det
av sjöfartsnämnden anmärkta förhållandet, att ett utsträckande av regleringstvånget
till fartyg av mindre storlek medför en högst betydande ansvällning
av det licensbeviljande organets arbete med ty åtföljande behov av ökade
arbetskrafter.
Vad särskilt angår det i reguljär inrikes linjetrafik nyttjade tonnaget
torde, såsom transportkommissionen anfört, av praktiska skäl licens böra
lämnas i form av medgivanden för viss tid eller tills vidare.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
Licensgivningen torde även beträffande den inrikes fraktfarten böra anförtros
åt statens sjöfartsnämnd. Detta synes påkallat bland annat av det
skälet, att åtskilliga fartyg växelvis nyttjas såväl i utrikes som i inrikes fraktfart.
I detta sammanhang uppställer sig emellertid spörsmålet, i vad mån
och på vad sätt samarbete — såvitt angår den inrikes fraktfarten — bör
äga rum med statens transportkommission. Att ett intimt samarbete härvidlag
måste komma till stånd är uppenbart. Däremot vill det icke synas
lämpligt att på förhand binda detta samarbete vid vissa former. Det lärer
böra ankomma på de berörda myndigheterna att själva överenskomma om
lämpliga former därför. Det torde härvid få framhållas, att enligt den för
sjöfartsnämnden gällande instruktionen det åligger nämnden att i erforderlig
utsträckning samråda med institutioner och myndigheter, vilkas verksamhet
äger samband med nämndens uppgifter. — Skulle särskilda föreskrifter
angående formerna för samarbetet framdeles visa sig erforderliga,
torde det få ankomma på Kungl. Majit att utfärda dylika föreskrifter.
Vad detaljutformningen av den ifrågasatta lagen beträffar torde få anmärkas,
att lagens utsträckande till att gälla även den inrikes fraktfarten
torde böra föranleda vissa jämkningar av bestämmelserna i 2 § andra stycket
av den nu gällande lagen. Vad särskilt angår sista punkten i nyssnämnda
stycke torde den nu föreslagna regleringen av den inrikes sjöfarten böra
föranleda att i fall, varom i nämnda punkt är fråga, lossning av gods icke
må ske annorstädes än i lastningshamnen med mindre medgivande därtill
erhållits av Kungl. Majit eller den Kungl. Majit därtill bemyndigat.
1 de delar, som här ej berörts, torde böra gälla motsvarande bestämmelser
som de i gällande lag upptagna.
I enlighet med vad jag här angivit har inom folkhushållningsdepartementet
— i huvudsaklig överensstämmelse med det inom statens sjöfartsnämnd
utarbetade förslaget — upprättats förslag till lag om förbud i vissa fall mot
fraktfart med svenskt fartyg m. m.»
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Sigrid Linders.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
11
Bilaga.
Förslag
till
Lag
om förbud i vissa fall mot fraktfart med svenskt fartyg m. m.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej
är samlad, förordna, att vad i 2 och 3 §§ stadgas skall äga tillämpning. Varder
ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio dagar från
riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda tid upphöra
att lända till efterrättelse.
Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,
som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela
förordnande, som där avses.
2 §•
I den mån så prövas erforderligt äger Konungen förordna, att med annat
registreringspliktigt svenskt fartyg än passagerarfartyg med en bruttodräktighet,
understigande 350 registerton, gods icke må fraktas utan att medgivande
lämnats av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat. Motsvarande
förordnande må meddelas beträffande bogsering med svenskt bogserfartyg,
så ock i fråga om fortskaffande av gods i annat fall än vid befordran
mot vederlag.
Utan hinder av förordnande, varom ovan sägs, skola i sjölagen givna föreskrifter,
som avse befogenhet för befälhavaren att sälja av redarens gods eller
för befälhavaren och bortfraktaren att sälja av lasten eller vilka röra lossning
av gods annorstädes än i bestämmelseorten, äga tillämpning, ändå att därigenom
gods skiljes från fartyget å annan ort än som vid lämnande av medgivande
till resan bestämts; dock må i fall, som avses i 133 § sjölagen, lossning
av gods icke utan medgivande av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat
äga rum annorstädes än i lastningshamnen.
Förbud, som i första stycket sägs, äger icke tillämpning å proviant eller
andra förnödenheter för fartyget, förnödenheter, tillhöriga passagerare eller
å fartyget anställda personer, eller gods som bärgats ombord å fartyget.
Med passagerarfartyg förstås i denna lag varje fartyg, för vilket gällande
passagerarfartygscertifikat är utfärdat.
12
Kungl. Maj.-ts proposition nr 17.
3 §.
Med fartyg, beträffande vilket förordnande meddelats jämlikt 2 § första
stycket, må icke utan medgivande av Konungen eller den Konungen därtill
bemyndigat företagas resa utan last. Ej heller må dylikt fartyg utan medgivande
av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat å utrikes ort
uppläggas, avrustas eller avmönstras för annat ändamål än nödvändig reparation.
4 §•
Har gods fortskaffats med fartyg i strid mot förordnande, som meddelats
jämlikt 2 § första stycket, eller har fartyg eljest nyttjats i strid mot sådant
förordnande eller har med fartyg företagits resa i strid mot bestämmelserna
i 3 §, straffes befälhavaren med dagsböter eller fängelse i högst ett år.
Har någon bjudit, legt, trugat eller eljest uppsåtligen förlett befälhavaren
till förseelsen eller med råd eller dåd främjat densamma eller har redare eller
annan, som i redares ställe haft befattning med fartyget, med vetskap om
förseelsen underlåtit att, såvitt det stått i hans makt, hindra dess utförande,
dömes han till straff som i första stycket sägs.
Där frakt för godsets fortskaffande eller eljest ersättning för fartygets nyttjande
skolat enligt därom träffat avtal tillkomma den brottslige, må domstolen,
efter ty skäligt finnes, förplikta honom att utgiva fraktens eller ersättningens
belopp. Är den, vilken frakten eller ersättningen skolat tillkomma,
ej förfallen till straff efter ty ovan sägs, må han förpliktas att av
frakten eller ersättningen utgiva det belopp, vartill för honom uppkommen
vinst å det olovliga fraktandet eller nyttjandet av fartyget högst kan skattas.
Har uppläggning, avrustning eller avmönstring av fartyg skett i strid mot
vad i 3 § är stadgat, straffes fartygets ägare eller den, som eljest äger förfoga
över fartyget, med dagsböter eller fängelse i högst ett år.
5 §.
Böter, som ådömas enligt denna lag, så ock vad den brottslige eller annan
eljest jämlikt denna lag förpliktas utgiva tillfalla kronan.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
Med avseende å fartyg, som vid den tid då förordnande, varom i 2 § första
stycket sägs, träder i tillämpning är upplåtet till utlänning genom avtal om
tidsbefraktning eller nyttjande, skall vad i denna lag stadgas icke tillämpas
så länge avtalet är gällande.
Har, då förordnande som nyss sagts träder i tillämpning, fartyg avgått från
ort, där gods inlastats eller varifrån bogsering skall ske, eller befinner sig
fartyget vid nämnda tidpunkt på resa utan last, må, utan hinder av förordnandet,
godset fortskaffas till bestämmelseorten eller resan dit fortsättas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
13
Genom denna lag upphäves lagen den 22 juni 1939 (nr 300) om förbud
i vissa fall mot utrikes fraktfart med svenskt fartyg m. m.; dock att vad i
den nu upphävda lagen stadgas i fråga örn sådan under tiden för lagens giltighet
begången förseelse, som i lagen avses, skall äga tillämpning även efter
det lagen i övrigt upphört att gälla.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 12 januari
1940.
Närvarande:
justitieråden Eklund,
Lawski,
von Steyern,
regeringsrådet Hjärne.
Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över foikhushållningsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 9
januari 1940, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om förbud i vissa fall mot fraktfart med svenskt fartyg m. m.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i folkhushållningsdepartementet hovrättsassessorn
Rolf Dahlgren.
Lagrådet yttrade:
Den föreslagna lagstiftningen innebär i själva verket att åt Kungl. Maj:t
tillerkännes befogenhet att genomföra en fullständig reglering av användningen
av, praktiskt taget, allt det svenska tonnage som kan nyttjas vid befordran
av gods eller vid bogsering. För rätt att över huvud företaga en resa
med ett fartyg av det slag varom här är fråga kan sålunda uppställas såsom
villkor icke blott att tillstånd till resan i föreskriven ordning lämnats utan
även att i lagens syfte eventuellt meddelade föreskrifter örn lastens beskaffenhet,
fraktens storlek, lastnings- eller lossningshamn o. d. iakttagas. Denna
förslagets innebörd har icke med önskvärd tydlighet kommit till uttryck
i den i 2 och 3 §§ upptagna lagtexten. Det synes vidare mindre praktiskt
att — med utgångspunkt från att ett förordnande jämlikt 2 § första
stycket första punkten meddelats i fråga om befordran av gods mot
vederlag — i andra punkten av samma stycke och i 3 § uppställa särskilda
regler för bogsering, för fortskaffande av gods utan vederlag och för resa utan
last. På grund av det anförda hemställer lagrådet, att åt 2 § gives följande
innehåll: I fråga örn registreringspliktiga svenska fartyg och svenska bogser -fartyg äger Konungen, i den mån det prövas erforderligt, förordna, att resa
med sådant fartyg må företagas allenast med tillstånd av Konungen eller
den Konungen därtill bemyndigat och under iakttagande av de villkor, som
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
15
må hava uppställts för tillståndet. Vad nu sagts skall dock ej äga tillämpning
å fartyg, för vilket gällande passagerarfartygscertifikat är utfärdat och
vars. bruttodräktighet understiger 350 registerton. För förskaffande av proviant
eller andra förnödenheter för fartyget, förnödenheter, tillhöriga passagerare
eller å fartyget anställda personer, eller gods som bärgats ombord
å fartyget må villkor icke uppställas. Utan hinder av förordnande, varom
här sägs, skola i sjölagen givna föreskrifter, som avse befogenhet för befälhavaren
att sälja av redarens gods eller för befälhavaren eller bortfraktaren
att sälja av lasten eller vilka röra lossning av gods annorstädes än i
bestämmelseorten, äga tillämpning, ändå att därigenom gods skiljes från
fartyget å annan ort än som vid lämnande av tillstånd till resan bestämts;
dock må i fall, som avses i 133 § sjölagen, lossning av gods icke utan medgivande
av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat äga rum annorstädes
än i lastningshamnen.
Iakttages denna hemställan, kommer 3 § att innehålla endast, att fartyg,
beträffande vilket förordnande meddelats jämlikt 2 § första stycket, ej må
utan medgivande av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat å utrikes
ort uppläggas, avrustas eller avmönstras för annat ändamål än nödvändig
reparation. Dessutom bliva vissa jämkningar erforderliga i 4 §.
Lagens rubrik synes lämpligen kunna ändras till lag med vissa bestämmelser
om fraktfart med svenska fartyg.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
Utdrag av protokollet över folkhushållningsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 12 januari 19AO.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Quensel, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Domö.
Chefen för folkhushållningsdepartementet, statsrådet Eriksson, anmäler
efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och handelsdepartementen
samt t. f. chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Bergquist,
lagrådets denna dag avgivna utlåtande över det den 9 januari 1940 till
lagrådet remitterade förslaget till lag om förbud i vissa fall mot fraktfart
med svenskt fartyg m. m.
Efter att hava redogjort för innehållet i lagrådets utlåtande anför föredraganden:
»Det
remitterade förslaget har utarbetats i så nära anslutning till 1939 års
fraktfartslag, som med hänsyn till de nya bestämmelsernas sakliga innebörd
befunnits möjligt. Den av lagrådet föreslagna avfattningen innebär däremot
i formellt hänseende en viss avvikelse från nämnda lag. Emellertid får, «åsom
lagrådet anmärkt, förslagets innebörd anses komma bättre till uttryck
i den av lagrådet förordade avfattningen. Jag har därför låtit omarbeta det
remitterade förslaget i enlighet med vad lagrådet förordat, därvid jämväl
rubriken i enlighet med lagrådets hemställan ändrats till lag med vissa bestämmelser
örn fraktfart med svenska fartyg.»
Föredraganden hemställer härefter,
dels att det sålunda omarbetade förslaget måtte, jämlikt
§ 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande,
dels ock att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att samtycka
till att Kungl. Majit efter utfärdande av lag i ämnet
meddelar sådant förordnande, som i 1 § i lagen avses, att
gälla tills vidare.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Curt Nordwall.
407043. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1940.