Kungl. Maj:ts proposition nr 152.
1
Nr 152.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad
lydelse av §§ 96, 97 och 98 regeringsformen samt av
§ 52 mom. 2 och § 68 riksdagsordningen; given Stockholms
slott den 8 mars 1950.
Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t
härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga härvid
fogat förslag till ändrad lydelse av §§ 96, 97 och 98 regeringsformen samt
av § 42 mom. 2 och § 68 riksdagsordningen.
GUSTAF.
K. G. Westman.
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 152.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 152.
Förslag
till
ändrad lydelse ar §§ 96, 97 och 98 regeringsformen samt ar § 42 mom.
2 och § 68 riksdagsordningen.
Regeringsformen.
§ 96.
Riksdagen skall förordna två för lagkunskap och utmärkt redlighet kända
medborgare, den ene såsom justitieombudsman och den andre såsom militieombudsman,
att i egenskap av riksdagens ombud, efter den instruktion riksdagen
för vardera utfärdat, hava tillsyn över lagars och författningars efterlevnad,
militieombudsmannen i vad de skola tillämpas vid krigsdomstolarna
samt av ämbets- och tjänstemän med avlöning från de till försvarsväsendet
anslagna medel och justitieombudsmannen i vad de eljest skola vid domstolarna
samt av ämbets- och tjänstemän tillämpas, ävensom att enligt den fördelning
nu är sagd vid vederbörliga domstolar i laga ordning tilltala dem,
som uti sina ämbetens utövning av väld, mannamån eller annan orsak någon
olaglighet begått eller underlåtit att sina ämbetsplikter behörigen fullgöra.
Ombudsmännen vare i all måtto underkastade samma ansvar och
plikt, som allmän lag och rättegångsordning för aktörer utstaka.
§ 97.
Justitieombudsmannen och militieombudsmannen väljas å lagtima riksdag
för tid och på sätt riksdagsordningen stadgar; och bör därvid jämväl
för en var av dem utses en ställföreträdare av de egenskaper, som hos ombudsmannen
erfordras, att i dennes ställe utöva ämbetet i de fall instruktionen
angiver.
Skulle ombudsman eller ställföreträdare ej längre åtnjuta riksdagens förtroende,
må riksdagen, på hemställan av det utskott som granskat hans ämbetsförvaltning,
entlediga honom utan avbidan å utgången av den tid för
vilken han blivit vald.
§ 98.
I händelse justitieombudsmannen eller militieombudsmannen avsäger sig
det erhållna förtroendet eller ombudsmans ämbete eljest bliver ledigt, övertage
ställföreträdaren omedelbart ämbetet; och skall, om lagtima riksdag är
församlad, denna samt, örn så icke är fallet, närmast därefter sammanträdande
lagtima riksdag förrätta nytt val av ombudsman. Skulle ställföreträdare
avsäga sig det erhållna förtroendet eller har han övertagit ombuds
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 152.
3
mansämbetet eller bliver eljest hans befattning ledig, åge nytt val av ställföreträdare
rum, varvid iakttages att, om sådant val erfordras under det
lagtima riksdag ej är församlad, riksdagens rätt härutinnan utövas genom
de av riksdagen valde fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret.
Riksdagsordningen.
§ 42.
2. Det tillkommer ock lagutskott att granska justitieombudsmannens och
militieombudsmannens avgivna redogörelser, ävensom deras ämbetsdiarier,
protokoll och registratur, samt med utlåtande däröver till riksdagen inkomma.
Skulle utskottet av granskningen finna, att ombudsman eller hans
ställföreträdare icke är förtjänt av riksdagens förtroende och fördenskull bör
skiljas från sin befattning utan avbidan å utgången av den tid för vilken
han blivit vald, skall utskottet i sitt utlåtande hos riksdagen härom göra
hemställan.
§ 68.
Till följd av regeringsformens § 96 har riksdagen att förordna en justitieombudsman
och en militieombudsman av de egenskaper där angivas. Dessa
riksdagens ombudsmän väljas å lagtima riksdag för tiden från valet till dess
sådant val under fjärde året därefter försiggått.
Val av justitieombudsman och militieombudsman verkställes genom fyrtioåtta
för tillfället nämnda valmän, av vilka vardera kammaren inom sig
utser tjugufyra på sätt om val till utskott är stadgat. Dessa valmän skola
sammanträda till valförrättningen senast å tionde dagen efter den, då de
blivit utsedda. Vid valet gäde enahanda bestämmelser som för val av kamrarnas
talmän.
Valmännen böra vid samma tillfälle, då ombudsman utses, och på enahanda
sätt välja en ställföreträdare för honom. Ställföreträdare utses för
tiden till dess nytt val av vederbörande ombudsman äger rum.
I händelse justitieombudsmannen eller militieombudsmannen avsäger sig
det erhållna förtroendet eller ombudsmans ämbete eljest bliver ledigt, övertage
ställföreträdaren omedelbart ämbetet; och skall, örn lagtima riksdag är
församlad, denna samt, örn så icke är fallet, närmast därefter sammanträdande
lagtima riksdag, för tid och på sätt ovan stadgas, förrätta nytt val av
ombudsman. Skulle ställföreträdare avsäga sig det erhållna förtroendet eller
har han övertagit ombudsmansämbetet eller bliver eljest hans befattning
ledig, åge nytt val av ställföreträdare rum för tid och på sätt ovan är föreskrivet,
varvid iakttages att, om sådant val erfordras under det lagtima riksdag
ej är församlad, riksdagens rätt härutinnan utövas genom de av riksdagen
valde fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret.
4
Kungl. Majlis proposition nr 152.
Utdrag av protokollet över justitiedepartemententsärenden, hållet
inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 mars 19W.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler fråga angående
justitieombudsmannens och militieombudsmannens1 allmänna ämbctsställning
m. m.
Föredraganden anför:
»I skrivelse den 25 maj 1937, nr 313, har riksdagen, under åberopande
av konstitutionsutskottets utlåtande nr 20, hos Kungl. Maj:t anhållit om
utredning, med beaktande av i utlåtandet anförda synpunkter, angående
JK:s, JO:s och MO:s allmänna ämbetsställning och därmed sammanhängande
spörsmål samt örn framläggande snarast möjligt för riksdagen av de
förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Jämlikt nådigt bemyndigande den 19 november 1937 tillkallade jag fem
sakkunniga att inom departementet verkställa den av riksdagen begärda utredningen,
nämligen ledamöterna av riksdagens första kammare universitetskanslern
B. ö. Undén, tillika ordförande, borgmästaren G. A. Björkman och
bankofullmäktigen G. P. V. Gränebo samt ledamöterna av riksdagens andra
kammare dåvarande riksgäldsfullmäktigen, numera statsrådet G. H. Andersson
och J. E. G. Fast, varjämte assessorn i Svea hovrätt I. A. Lindell förordnades
till sekreterare åt de sakkunniga. De sakkunniga avgå vo den 16
mars 1939 betänkande i ämnet (statens offentl. utredn. 1939:7).
över betänkandet ha i anledning av remiss utlåtanden inkommit från
JK, JO, MO, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, lönenämnden
för riksdagens verk och delegerade för riksdagens verk.
Sedan ärendet därefter varit föremål för beredning inom departementet,
anhåller jag att nu få upptaga detsamma till behandling.
1 Här nedan ha använts följande förkortningar: JK = justitiekanslern; JO = justitieombudsmannen;
MO = militieombudmannen; RF = regeringsformen; samt RO = riksdagsordningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 152.
5
JK-, JO- och MO-ämbetenas huvuduppgifter ni. xn.
I fråga om tillkomsten av JK-ämbetet må hänvisas till den i betänkandet
lämnade redogörelsen (sid. 74—76).
Enligt § 27 RF må Konungen till JK nämna en lagfaren, skicklig och
oväldig man, som i domarevärv varit nyttjad. Det åligger honom förnämligast
att såsom Konungens högste ombudsman föra eller genom de under
honom ställda fiskaler låta föra Konungens talan i mål, som röra allmän
säkerhet och kronans rätt, samt att å Konungens vägnar hava tillsyn över
rättvisans handhavande och i sådan egenskap beivra fel som begås av
domare och ämbetsmän. Örn JK:s befogenhet med avseende å riksrättsåtal
stadgas i RF §§ 101 och 102; bestämmelserna härutinnan komma att
nedan antydas i samband med behandlingen av uppgifterna för riksdagens
ombudsmannaämbeten.
JK tillsättes genom fullmakt och har enligt RF § 35 förtroendesyssla, varifrån
han må entledigas, när Konungen prövar rikets tjänst det fordra.
Till JK utgår för närvarande lön enligt lönegraden B 3 i 1939 års civila
avlöningsreglemente med 18,000 kronor om året jämte rörligt tillägg. JK
är vidare berättigad till tjänste- och familjepension.
Beträffande tillkomsten av JO-ämhetet, vilket skedde 1809, må ererinras
om att det då införda nya statsskicket var uppbyggt på den samtida
kontinentala teorien om statsmakternas uppdelning mellan olika, av varandra
oberoende statsorgan. Denna separation av de statliga befogenheterna
kompletterades av ett system för ömsesidig kontroll. Bland riksdagens kontrollorgan
var JO-ämbetet ett av dem som från början tilldrog sig den
största uppmärksamheten. Betydelsen av JO:s funktion såsom en av de
konstitutionella garantierna har givetvis minskat i och med införandet av
det parlamentariska systemet i vårt land. Tyngdpunkten i ämbetets verksamhet
har i stället förlagts till en mera allmän kontroll av domstols- eller
förvaltningsmyndigheterna. I och med tillskapandet av MO-ämbetet undantogos
de militära myndigheterna från JO:s övervakning.
Anledningen till inrättandet av MO-ämbetet är att söka i de genomgripande
härordningsnydaningarna 1901 och 1914 med därav följande
ökade bördor av personlig och ekonomisk art för medborgarna i landet.
Det förslag, som närmast låg till grund för MO-ämbetets inrättande, framlades
av Kungl. Majit vid 1914 års senare lagtima riksdag, varefter erforderliga
grundlagsbestämmelser definitivt genomfördes år 1915. Det framhölls
därvid, att de kontrollinstitutioner i fråga örn den statliga förvaltningen,
som redan funnos, särskilt JO-ämbetet, knappast kunde anses tillräckliga
för sitt ändamål. Sedan dessa institutioners tillkomst hade nämligen
den statsverksamhet, som utgjorde kontrollens föremål, i hög grad utvecklats
och det vore därför behövligt att, örn en tillfredsställande kontroll
skulle kunna utövas över statsförvaltningen i dess helhet, antingen förstärka
de förefintliga kontrollmyndigheternas arbetskrafter eller ock upprätta en
ny kontrollmyndighet för vissa områden. Den lämpligaste utvägen syntes
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 152.
därvid vara att anordna en speciell kontroll för försvarsverkets vidkommande.
Försvarsväsendets ur olika synpunkter säregna ställning, bland
annat med hänsyn till den allmänna värnpliktens djupgående betydelse för
den enskilde, gjorde en kontroll på detta område påkallad.
I fråga om tillsättandet av riksdagens ombudsmän och
deras uppgifter gäller i huvudsak följande.
Varje lagtima riksdag skall jämlikt RF § 96 förordna två för lagkunskap
och utmärkt redlighet kända män, den ene till JO och den andre till MO.
Dessa riksdagens ombud skola, efter den instruktion riksdagen för vardera
utfärdat, hava tillsyn över lagars och författningars efterlevnad, MO i vad
de skola tillämpas vid krigsdomstolarna samt av ämbets- och tjänstemän
med avlöning från de till försvarsväsendet anslagna medel och JO i vad
de eljest skola vid domstolarna samt av ämbets- och tjänstemän tillämpas.
Vidare skola JO och MO, enligt den fördelning som nu är sagd, vid vederbörliga
domstolar i laga ordning tilltala deni, som i sina ämbetens utövning
begått någon olaglighet av väld, mannamån eller annan orsak eller underlåtit
att behörigen fullgöra sina ämbetsplikter. Enligt 2 § i instruktionen
den 14 maj 1915 för JO bör denne förnämligast anmärka och beivra sådana
av domare, ämbets- och tjänstemän begångna fel, som synas honom antingen
härröra från egennytta, vrångvisa, väld eller grov försumlighet eller bereda
en allmän osäkerhet för medborgares rättigheter. En motsvarande föreskrift
finnes i 4 § i den samma dag meddelade instruktionen för MO;
däri understrykes jämväl vikten av att anmärka och beivra sådana fel, som
kunna föranleda att anstalter inom försvarsväsendet icke uppfylla sitt ändamål.
I anslutning till dessa bestämmelser är i instruktionerna för JO och
MO, 3 § resp. 5 §, uttalat, att därest ombudsmannen finner någon domare,
ämbets- eller tjänsteman hava felat endast av ovarsamhet, utan vrång avsikt,
ombudsmannen må låta bero vid vunnen rättelse eller avgiven förklaring
eller vad eljest förekommit i saken.
I RF § 101 är stadgat, att om ledamöter i högsta domstolen eller regeringsrätten
finnas hava av egennytta, vrångvisa eller försumlighet så orätt
dömt, att därigenom någon, emot tydlig lag och sakens utredda och behörigen
styrkta förhållande, mistat eller kunnat mista liv, personlig frihet, ära
och egendom, JO eller, om målet från krigsdomstol kommit under högsta
domstolens prövning, MO är pliktig — ävensom JK berättigad — att ställa
den felande under tilltal vid en särskild domstol, kallad riksrätten, varom
närmare stadgas i RF § 102. Då konstitutionsutskottet beslutar ställa någon
statsrådets ledamot under tilltal inför riksrätten, är det JO som utför åtalet
(RF § 106).
Enligt RF § 99 samt de i anslutning därtill givna bestämmelserna i 8 § instruktionen
för JO och 9 § instruktionen för MO må ombudsmännen, envar
när han anser det nödigt för sitt ämbetes utövning, övervara domstolars och
ämbetsverks överläggningar och beslut, dock utan rättighet att sin mening
därvid yttra, ävensom äga tillgång till alla domstolars, ämbetsverks samt
Kungl. Maj.ts proposition nr 152.
7
ämbets- och tjänstemäns protokoll och handlingar. I nämnda § av RF stadgas
vidare, att skyldighet föreligger för ämbetsmännen i allmänhet att lämna
JO och MO handräckning samt för alla fiskaler att utföra åtal, då det av
ombudsmannen äskas.
RF § 100 innehåller stadgande örn skyldighet för JO och MO att till varje
lagtima riksdag avlämna redogörelse för sin ämbetsförvaltning samt däruti
utreda lagskipningens tillstånd i riket, anmärka lagarnas och författningarnas
brister och uppgiva förslag till deras förbättring.
JO är ordförande i tryckfrihetskommittén (RF § 108).
Valet av JO och MO förrättas av särskilda av kamrarna utsedda elektorer,
vilka jämväl för envar av ombudsmännen utse en person till dennes
suppleant och eventuelle efterträdare. Riksdagens rätt i dessa avseenden
utövas mellan riksdagarna av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i
riksgäldskontoret (RF §§ 97 och 98; RO § 68).
JO och MO, vilka enligt RF § 97 skola så länge de innehava sina ämbeten
i alla avseenden anses lika med JK, uppbära f. n. lön uppgående till samma
belopp som lönen för den sistnämnde, eller 18,000 kronor årligen. De
äga icke rätt till pension i denna sin egenskap.
Frågans behandling vid 1937 års riksdag.
Sedan vid flera tidigare riksdagar förevarit frågor berörande JK:s, JO:s
och MO:s ämbetsställning, väcktes vid 1937 års riksdag motioner i ämnet.
I två likalydande motioner (1:141 och 11:293) hemställdes sålunda, att
riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag rörande
sådan ändring av RF att JK ålägges effektiv kontroll å Konungens vägnar
över jurisdiktionens och administrationens handhavande och tillämpning.
I en tredje motion (II: 187) hemställdes, att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning rörande vilka åtgärder som
lämpligen borde vidtagas för att giva åt JK, JO och MO en starkare ställning
gentemot domstolar, ämbets- och tjänstemän.
Konstitutionsutskottet förklarade i sitt över motionerna avgivna utlåtande
(nr 20), att förutsättningar torde finnas för en utredning i syfte att giva
de ifrågavarande ämbetsmännen större möjlighet att under mera stadigvarande
innehav av ämbetena med kraft utöva dem, varjämte utskottet anförde
följande:
I första hand bör utredningen härom avse JO och MO, men då riksdagens
ombudsmäns ställning nära sammanhänger med och delvis beror av JK:s
ställning, har det synts utskottet nödvändigt att även denna, med hänsyn till
vad som yrkats i samtliga tre motioner, kommer att omfattas av utredningen;
utskottet förutsätter härvid, att också frågan om JK:s kontroll över
högre myndigheters verksamhet på sätt tidigare gällt kommer under utredning.
JK:s kontroll över den högsta rättsskipningen och förvaltningen bär
nämligen efter 1840 allt mera trätt i bakgrunden för hans andra uppgift
som högsta allmänna åklagare.
8
Kungl. Majus proposition nr 152.
Det spörsmål, som främst kräver en lösning, avser JK:s samt de båda
ombudsmännens allmänna ämbetsställning, för vilken enligt gällande rätt
JK:s skall vara normerande. Det synes utskottet att dessa ämbetsmän, vilka
enligt grundlag och instruktion skola utöva kontroll över rikets högsta myndigheter
med undantag för statsrådet, böra erhålla en ställning, som minst
motsvarar den, som tillkommer justitie- och regeringsråd. Både med hänsyn
till utövningen av kontroll under ämbetstiden och med hänsyn till önskvärdheten
att dessa ämbeten icke, såsom ofta varit fallet, bli genomgångsplatser
till de högsta administrativa och judiciella ämbetena, finner utskottet
en reglering av förhållandet till dessa senare önskvärd. Utskottet anser
uteslutet att ytterligare valbarhetsvillkor utöver vad grundlag redan
stadgat skulle uppställas, men finner utredning önskvärd, om och vilka åtgärder
möjligen kunde vidtagas för att vidga den krets av personer, ur vilken
man skall kunna finna de för uppgiften lämpligaste. Att härmed följer
en ändrad löneställning för vederbörande, såsom motionsvis vid denna riksdag
ifrågasatts, ligger i sakens natur. Utskottet har därvid icke förbisett,
att en dylik ändring i löneställning måhända dessutom kan kräva vissa
följdregleringar även i fråga om andra med JK och ombudsmännen hittills
likställda ämbetsmän; utskottet förutsätter, att dessa spörsmål vid utredningen
beaktas.
Då JK är förtroendeämbetsman, men JO och MO skola väljas av varje
lagtima riksdag, har naturligt uppstått fråga, om icke de båda sistnämnda
skulle kunna väljas för längre tid exempelvis 4 år, motsvarande andrakammarperioden.
Utan att taga ställning till denna fråga anser utskottet, att
densamma bör vid utredningen upptagas till närmare prövning, varvid dock
bör beaktas, att i någon form riksdagens årliga kontroll över sina ombudsmäns
allmänna ämbetsförvaltning bevaras. Oavsett om en förlängning av
valperioden genomföres eller ej, lärer ock vara nödvändigt undersöka, örn
och på vad sätt pension må kunna beredas en avgående JO och MO efter
vissa års tjänstgöring.
I visst samband med frågan om valperioden, men även oberoende därav,
tarvar frågan örn valsättet en utredning. Valet sker nu genom valmän, som
skola förrätta detta samma dag de själva blivit utsedda, varmed kan följa,
att det verkliga avgörandet sker under hand i förväg. Det torde därför böra
undersökas, om icke valförrättningen må kunna uppskjutas till en senare
dag för att bereda tillfälle till överläggningar mellan valmännen, och om i
övrigt reglerna för valets förrättande behöva överses.
Inom utskottet har vidare framhållits, att i 1810 års riksdagsordning § 33
endast JO:s berättelse rörande givna lagförklaringar skulle hänvisas till dåvarande
lagutskottet och att i praxis granskning av JO:s verksamhet i övrikt
skedde genom konstitutionsutskottet ända till 1830, då sagda paragraf
ändrades därhän, att lagutskottet övertog konstitutionsutskottets förutvarande
befattning med denna granskning. Utan något ståndpunktstagande till
spörsmålet om vilket utskott, som bör granska ombudsmännens verksamhet
eller för dem gällande instruktioner, finner utskottet frågan härom böra
beaktas vid en blivande utredning. Ombudsmännens instruktioner böra jämväl
undergå granskning.
Även beträffande kontrollen över tryckfriheten synes det utskottet vara
önskligt, att en utredning verkställes för att vinna större klarhet och reda ur
konstitutionell synpunkt med avseende å JK:s åtalsrätt och förhållandet mellan
JK och chefen för justitedepartementet. Det konstitutionella ansvar, som
nu åvilar justitiedepartementets chef, kan bliva illusoriskt, örn icke sagda
förhållande fullt klarlägges i grundlag. Utskottet finner även en undersökning
önskvärd, om ej likställigheten mellan JK samt JO och MO i fråga örn
Kungl. Maj.ts proposition nr 152.
9
rätt och plikt att infinna sig hos domstolar och myndigheter bör föranleda
lika grundlagsstadganden.
Huruvida de åtgärder i avseende å JK:s, JO:s och MO:s ämbetsställning,
som utskottet anser önskvärda, möjligen kunna annorledes än genom grundlagsändringar
åvägabringas, lärer komma att av utredningen framgå, och utskottet
vill i detta avseende endast framhålla, att, om och i den man grundlagsändringar
kunna ifrågasättas, förslag härom så tidigt måtte bringas under
riksdagens prövning, att de kunna slutligt avgöras efter nästa ordinarie
andrakammarval.
På förslag av utskottet avlät riksdagen den av mig inledningsvis omnämnda
skrivelsen.
De sakkunnigas förslag ni. m.
Jag övergår härefter till att närmare redogöra för huvudpunkterna i de
sakkunnigas förslag. Därvid upptager jag till närmare behandling endast
frågan om JO:s och MO:s ställning. Beträffande tidigare reformförslag
m. m. får jag, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande,
hänvisa till de sakkunnigas betänkande.
Under det att förslag i riksdagen om JO-ämbetets avskaffande icke förekommit
sedan lång tid tillbaka, ha under senare delen av 1920-talet motionsvis
väckts flera förslag om indragning av MO-ämbetet och överflyttande av
MO:s uppgifter till JO. Förslagen ha avvisats av riksdagen, därvid bl. a.
uttalats, att MO:s arbetsbörda vore så betydande att den icke lämpligen
kunde förenas med JO:s hos en ämbetsman. Även må nämnas att i en motion
vid 1930 års riksdag ifrågasatts en ändrad arbetsfördelning mellan
ombudsmännen, så att vissa civila ärenden skulle överflyttas från JO till
MO. Motionen avslogs under hänvisning till bl. a. de fördelar som vore
förbundna med den gällande ordningen, enligt vilken de båda ombudsmännens
kompetensområden vore enhetliga samt klart och bestämt angivna.
Efter att lia erinrat om att JO-ämbetet tillskapades för att fylla en konstitutionell
garantifunktion anföra de sakkunniga:
Då den svenska opinionen för visso icke skulle vilja ansluta sig till ett
förslag örn JO-ämbetets avskaffande, beror väl detta väsentligen på att ämbetet
vunnit sitt berättigande hos oss på ett annat område än den konstitutionella
kontrollens. Redan vid ämbetets tillkomst torde önskemålet att bereda
befolkningen ett skydd mot byråkratien i allmänhet — alltså alldeles
oavsett örn denna i sitt handlande stödde sig å riksstyrelsen eller ej — lia
spelat en avgörande roll. Det föll sig naturligt att kontrollen över ämbetsmännen
icke utgick från regeringen, då för tiden byråkratiens huvud, utan
från folkrepresentationen. Genom sin verksamhet efter denna linje har också
ämbetet under tidernas lopp vuxit sig fast i det allmänna medvetandet.
JO har blivit en modern folktribun, hos vilken den enskilde vet sig kunna
påräkna hjälp och stöd mot godtyckligt ämbetsmannavälde. Visserligen har
statsskickets demokratisering och parlamentarismens genombrott medfört
förstärkta garantier för de medborgerliga rättigheter vilkas skyddande var
en så betydelsefull uppgift för JO under tidigare skeden av ämbetets historia.
Men örn ock en viss förskjutning därigenom inträtt i fråga örn arten
av de ärenden, som sysselsätta ämbetets innehavare, finnes ingen anledning
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 152.
att förutse en fortgående minskning av ämbetets betydelse. I och med att
den statliga verksamheten spänner över allt flera områden av samhällslivet
och därmed den statliga förvaltningen vidgas, torde tvärtom behovet av en
sådan, utanför byråkratien stående kontrollinstans göra sig i ökad grad gällande.
Vid bedömandet av ämbetets betydelse är även att märka att denna
endast i mindre män låter sig mäta i det årliga antal erinringar och åtal
mot domare och ämbetsmän, som expedieras av ombudsmannen. Den största
vikten har ämbetet genom sin blotta tillvaro.
De sakkunniga anse, att frågan örn en sammanslagning av ombudsmansbefattningarna
för närvarande saknar aktualitet, samt yttra beträffande förslagen
härom under senare delen av 1920-talet:
Det må understrykas att berörda förslag i viss mån föranleddes av den
reduktion i försvarsanstalterna som under ifrågavarande tidsperiod ägde
rum. Under de senaste åren lia emellertid omständigheterna nödvändiggjort
en betydande expansion å det militära området och några inskränkningar
härvidlag synas icke vara att förvänta inom den närmaste framtiden. En
dylik utsvällning har såsom given följd en större arbetsbelastning för MO.
Ökade personliga bördor för den enskilde i värnpliktsavseende och annorledes
påkalla en vaksam tillsyn, liksom beviljandet av ansenliga anslag till
försvarsanstalter av olika slag förutsätter noggrann kontroll över medlens
användning, helst som i fråga örn anslag till militära ändamål av naturliga
skäl närmare direktiv för användningen ofta icke kunna lämnas av statsmakterna.
Icke heller vilja de sakkunniga förorda en ändring i ombudsmännens verksamhetsområden.
De sakkunniga, som finna fördelarna med den nuvarande
enkelt och naturligt angivna kompetensgränsen mellan ombudsmännen
obestridliga, uttala, att JO:s arbetsbörda f. n. väl är icke obetydligt tyngre än
MO:s men att skillnaden likväl ej är så avsevärd som tillgängliga statistiska
uppgifter möjligen skulle kunna giva vid handen.
De sakkunniga ha även dryftat möjligheterna till ett närmare samarbete
mellan de båda ombudsmännen. Detta skulle kunna taga sig uttryck dels
däri att kanslierna, helt eller delvis, gjordes gemensamma och dels däri att
mellan ombudsmännen förekomma en kollegial samverkan, då närmast i
ärenden av mera invecklad eller grannlaga beskaffenhet. Efter en ingående
behandling av dessa frågor lia de sakkunniga funnit sig böra avstå från att
framlägga något förslag härutinnan. I
I fråga om rekryteringen av JO- och M O-befattningarna
uppställes, såsom förut nämnts, i § 96 RF det kravet, att ombudsmännen
skola vara för lagkunskap och utmärkt redlighet kända män.
De sakkunniga ha i denna del anfört bl. a.:
Enligt de sakkunnigas åsikt finnes icke fog för framkomna påståenden,
att ombudsmansämbetena skulle förfallit i ett tillstånd av svaghet och beroende.
Därmed är icke sagt att varje risk för att så framdeles kunde bli fallet
är utesluten. Den nuvarande stora skillnaden såväl i lönehänseende som ur
trygghetssynpunkt mellan ombudsmannaämbetena och de högre ämbeten,
vartill ombudsmännen regelmässigt i sinom tid vinna befordran, kan onekligen
ur olika synpunkter anses mindre lämplig. Den misstanken får icke
insmyga sig hos allmänheten att en ombudsman vid handläggningen av ett
Kungl. Maj:ts proposition nr 152.
11
ärende skulle kunna låta sig ledas av hänsyn till dem som ha att besluta örn
eller inverka å hans kommande karriär. För alt kunna med kraft verka
till skydd för medborgerliga fri- och rättigheter och ingripa mot godtycke
eller vårdslöshet inom förvaltning och rättsskipning behöver ombudsmannen
framför allt respekt och förtroende från allmänhetens sida. Här må
även erinras om att det enligt förklaringen den 23 mars 1807 icke är tillåtet
för enskild part att taga stämning å någon domare för att tilltala honom
för fel eller brott i ämbetet. Förklaringen avser endast domare, men grundsatsen
anses tillämplig överhuvud på ämbetsmän, som för tjänstefel svara
i hovrätt eller högsta domstolen. Om denna grundsats upprätthålles — skäl
till annat torde icke föreligga — synes det särdeles angeläget att de åklagare,
som äga anställa åtal av berörda slag, och då i synnerhet riksdagens
ombudsmän, intaga en fullt oberoende ställning.
I avsikt att göra slut på passagesystemet och de därmed förenade olägenheterna
ha tidigare förslag framkommit inom riksdagen om att statstjänstemän
icke skulle kunna få väljas till riksdagens ombudsmän. Förslagen ha
emellertid med skärpa avvisats av riksdagen, därvid bl. a. framhållits att bifall
till desamma skulle medföra att från valbarhet till ombudsmän uteslötes
just den klass av personer, inom vilken representanter för lagkunskap
lättast stöde att finna. 1937 års konstitutionsutskott uttalade ock att utskottet
fann det uteslutet att ytterligare valbarhetsvillkor utöver vad grundlag
redan stadgat skulle uppställas. För egen del vilja de sakkunniga tillägga
följande.
Till innehavare av ombudsmannaämbetena lia sedan lång tid tillbaka i allmänhet
valts domstolsjurister. JO-ämbetet har sålunda under senare tid så
gott som undantagslöst förvaltats av revisionssekreterare. Väl kan det sägas
att dessa personer genom sin föregående tjänstgöring och utbildning kunna
antagas hava erhållit en i viss mån ''byråkratisk’ inställning. Å andra sidan
har riksdagen endast undantagsvis haft till sitt förfogande personer utom
domarekarriären, vilka kunnat mäta sig med de nyssnämnda i förmåga och
skicklighet. Revisionssekreterarna utgöra en elitkår bland landets jurister;
de flesta av de nuvarande ledamöterna i högsta domstolen ha också tidigare
förvaltat revisionssekreterarämbete. Domstols juristerna lia även genom sin
föregående verksamhet fått en inblick i landels domstolsväsende som gör
dem utmärkt väl skickade att kontrollera detsamma. Enligt de sakkunnigas
mening skulle det dock vara önskvärt att, örn tillfälle erbjödes, kunna till
ombudsmannaämbetet jämväl förvärva en därtill lämpad person utom domstolskarriären.
En advokat kan sålunda under sin verksamhet ha förvärvat
en för JO-ämbetet värdefull erfarenhet om vad som brister hos domstolar
och ämbetsmyndigheter. Och en vetenskapsman kan äga goda förutsättningar
för ett vidsynt utövande av elt ombudsmannaämbete. Med de anordningar,
som de sakkunniga i det följande komma att föreslå i avsikt att förbättra
ombudsmännens ställning, synas även möjligheterna till val av en jurist utom
domstolskarriären komma alt ökas.
Enligt de sakkunnigas mening gällde det att undersöka örn icke olägenheterna
av passagesystemet skulle kunna om icke helt elimineras så dock i
betydande mån minskas genom åtgärder, varigenom ombudsmännen bondes
vid ämbetena mera varaktigt än vad nu vore fallet. De sakkunniga hålla
emellertid före, att det icke vore lyckligt, örn JO- och MO-befattningarna
regelmässigt bleve slutposter. Själva naturen av dessa ämbeten förutsatte
av deras innehavare en viss ungdomlighet och initiativkraft. Intresset och
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 152.
vakenheten hos en ombudsman som under en mycket lång tid beklätt ämbetet
kunde komma att slappna.
I diskussionen örn åtgärder till stärkande av JO.s och MO:s ställning ha
frågorna om ämbetsperiodens längd och örn storleken av ombudsmännens
avlöning tilldragit sig det största intresset. Jag vill till en början redogöra
något för spörsmålet om ämbetsperiodens längd.
Vid genomförandet av 1866 års representationsreform ägnades icke någon
större uppmärksamhet åt de verkningar som de årliga riksdagarna skulle
medföra för JO-institutet. Vid flera tillfällen därefter lia emellertid framkommit
förslag, åsyftande förlängning av den tidsperiod för vilken JO skall
väljas.
De sakkunniga ha undersökt frågan om lämpligheten att förlänga mandattiden
för ombudsmännen och därom anfört:
Under den tid, som förflutit sedan sekelskiftet, lia innehavarna av JOämbetet
haft en genomsnittlig funktionstid av något över 4 år. Militieombudsmännen
lia i medeltal fungerat ungefär 3 år. Även örn de nyare tidsförhållandena
fört med sig en större rörlighet på alla områden, synes det
uppenbarligen vara otillfredsställande med så korta tjänsteperioder.
För en utsträckning av mandattiden ha åtskilliga skäl anförts. Sålunda
har framhållits att ombudsmannen under en allenast kortvarig funktionstid
svårligen kan sätta sig in i alla de till ämbetet hörande göromålen samt förvärva
nödig erfarenhet och vana. Skall den nyvalde kunna uträtta något av
vikt, måste han äga en viss, ej alltför kort tillmätt tid till sitt förfogande för
ati kunna på ett ändamålsenligt sätt planlägga sitt arbete och sätta sin plan
i verket. Under en längre ämbetsperiod kan ombudsmannen lättare utarbeta
och för riksdagen framlägga mera genomgripande förändringar i lagstiftningsväg.
Dessa argument synas i viss mån väga tyngre då fråga är örn MO än om
JO. Den förres verksamhet berör ett speciellt förvaltningsområde med delvis
ganska svårtillgängliga författningsföreskrifter; att förvärva förtrogenhet
med ämnet kräver säkerligen sin tid. JO:s ämbetsfunktioner beröra
däremot i allmänhet förhållanden, med vilka vederbörande redan tidigare
haft kontakt. Vad beträffar frågan om en särskild planläggning av arbetet
torde denna icke numera spela någon större roll. Ombudsmännen sakna
nämligen såväl tid som tekniska resurser för att kunna framlägga några
större lagstiftningsprojekt, och de föreliggande arbetsuppgifterna äro oftast
icke alltför omfattande och tämligen klart avgränsade. Då därtill kommer
att göromålen så att säga giva sig själva — genom inflytande klagomål,
inspektioner, granskning av fånglistor etc. — är en speciell planläggning avarbetet
för någon längre tid näppeligen erforderlig. Givet är emellertid att
riksdagen, därest en ombudsman lämnar ämbetet redan efter en kortare tid,
aldrig blir i tillfälle att till fullo utnyttja den erfarenhet som vederbörande
förvärvat under sin ämbetsutövning. Olägenheten härav är särskilt stor i
t. ex. sådana fall som då en MO, vilken anser sig böra under en längre tid
systematiskt följa vissa företeelser, avgår innan han hunnit föra utredningen
till slut. Örn man alltså kan säga att en otillräcklig tjänsteperiod medför
vissa risker för ämbetets effektivitet, lia å andra sidan framförts farhågor
att det korta förordnandet skulle kunna förleda vederbörande till ett
överdrivet nit.
Kungl Maj.ts proposition nr 152.
13
Vidare har hävdats den meningen att kontinuiteten i ämbetsutövningen
blir lidande genom täta ombyten av befattningarnas innehavare. Varje växling
i innehavet av ett dylikt enmansämbete innebär ett visst avbrott i kontinuiteten.
Å de båda ombudsmannaexpeditionerna har emellertid sedan
länge utbildat sig en tämligen fast praxis för de olika ämbetsgöromålen.
Denna praxis representeras av erfarna tjänstemän å respektive expedition.
På grund härav äventyras ämbetenas stabilitet icke så mycket som man
skulle kunna tro genom växlingarna i innehavet.
De nu återgivna argumenten för en utsträckning av ämbetsperioden för
ombudsmännen böra enligt de sakkunnigas mening icke tillmätas någon
mera avgörande betydelse. Detta synes däremot vara fallet med de skäl,
som de sakkunniga nu övergå att behandla.
En förlängd valperiod skulle giva ombudsmannen en mera tryggad ställning.
Därigenom skulle för det första ombudsmannen erhålla bättre arbetsro.
Väl har sagts att en ombudsman med tillförsikt kan räkna på att
bli omvald. Inträffade händelser ha dock visat att så icke alltid blir fallet.
I detta sammanhang må även erinras om den utsatta ställning ombudsmannen
intager gentemot offentligheten; hans ämbetsåtgärder äro sålunda föremål
för en oavlåtlig uppmärksamhet från pressens sida.
Ett längre mandat ger vidare ombudsmannen tillfälle alf visa sin förmåga,
hans duglighet blir känd, han kan i vidare kretsar förvärva förtroende och
sympatier. En tillfällig misstämning, som till följd av någon hans ämbetsåtgärd
må uppstå inom någon grupp av riksdagens ledamöter, kan få tid
att lämna rum för en mera objektiv granskning av hans verksamhet i dess
helhet. Härvid är särskilt att märka att ombudsmannens åligganden ofta
äro av grannlaga och ömtålig natur; han riskerar stundom att stöta en opinion
för huvudet. Ombudsmannens prestige skulle vinna, därest man tillförsäkrade
honom en stabilare position.
De nu angivna omständigheterna lia sin betydelse icke bara då det gäller
ämbetsutövningen utan även, och kanske särskilt, då det för riksdagen gäller
att förvärva och behålla en lämplig förmåga.
Vad beträffar rekryteringen till ämbetena har nog vid en del tillfällen inom
riksdagen framhållits, att kompetenta kandidater till befattningarna i fråga
aldrig skulle saknats. Detta synes dock vara en sanning med modifikation.
Enligt vad de sakkunniga erfarit har ofta en eftersträvad, högt kvalificerad
person visat sig ovillig antaga kandidaturen huvudsakligen på grund av osäkerheten
i förordnandets längd. Och det må icke förtänkas vederbörande
att han, huru gärna än riksdagen velat att han skulle mottaga dess förtroende,
ställt sig avvisande mot erbjudandet av ett ämbete som han möjligen
skulle komma att lämna inom ett eller annat år. Detta gäller naturligen i
synnerlig mån sådana jurister vilka, såsom en lantdomare, mäste lämna sin
verksamhetsort för att flytta till huvudstaden eller, såsom en Stockholmsadvokat,
avbryta förbindelserna med sitt klientel och uppsäga sin kontorspersonal
eller överlåta sin rörelse.
Än starkare framstår önskemålet att förläna ökad trygghet åt ämbetsinnehavaren,
då fråga blir örn möjligheten för riksdagen att å befattningen
kvarhålla en värderad ombudsman. Även örn innehavaren av ,TO- eller MOämbetet
finge samma lön som ett justitieråd, skulle lian säkerligen i allmänhet
icke tveka att mottaga en plats i högsta domstolen örn den erbjödes honom.
Denna inställning är väl förståelig, ty även örn ombudsmannaskapet
erbjuder en friare och självständigare verksamhet lin justitierådsämbetet och
även örn det senare icke kan anses vara mera ärofullt än det förra, erhåller
han dock såsom ledamot av HD en betydligt tryggare ställning. Även
JK — konungens ombudsman — intar en säkrare position än riksdagens
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 152.
ombudsmän. Visserligen kan JK i egenskap av förtroendeämbetsman enligt
§ 35 RF av Konungen entledigas, närhelst denne prövar rikets tjänst
det fordra. De fall då en förtroendeämbetsman mot sin vilja avskedats äro
dock ytterligt sällsynta. Riksdagen kan på ett betydligt mindre uppseendeväckande
sätt utbyta sin förtroendeman mot en annan.
De sakkunniga lia nu framhållit de fördelar, som skulle följa med en förlängd
mandattid för ombudsmännen. Emellertid må det ej fördöljas att
även olägenheter äro förbundna med en sådan anordning. Vid olika tillfällen
har inom riksdagen påpekats att då riksdagens ställning till ombudsmännen,
såsom redan själva namnen angave, vöre den en huvudman intoge
till sitt befullmäktigade ombud, riksdagen borde vara i tillfälle att varje
gång den sammanträdde utöva den rättighet att återkalla sin fullmakt, som
allmän lag tillerkände varje huvudman. Här må genast påpekas att denna
regel redan i ett viktigt avseende är modifierad. Riksdagen har sålunda aldrig
haft möjlighet att avlägsna en ombudsman under loppet av den period,
för vilken han blivit vald. Men på grund av den särskilda arten av ombudsmännens
verksamhet är det i fråga örn dem måhända mera betänkligt
an i avseende å de flesta andra ämbetsmän örn valmännen skulle råka misstaga
sig på vederbörandes person, hans självständighet och omdömesförmåga.
Risken av att erhålla en ombudsman, som icke fyller måttet, skulle
naturligen minskas, därest riksdagen bleve i tillfälle att före valet pröva
kandidaternas kvalifikationer noggrannare än vad nu är fallet.
De sakkunniga omnämna i detta sammanhang även att frågan varit under
behandling i Finland, det enda land jämte vårt eget som har en JO-institution.
Då det finska JO-ämbetet år 1919 tillskapades, skedde det med det
svenska som förebild. Liksom i Sverige skulle varje lagtima riksdag — och
sådan hålles årligen — välja JO. År 1933 genomfördes emellertid en förlängning
av valperioden lill tre år, eller samma tidrymd som de finska riksdagsmännens
mandattid. Det huvudsakliga syftet med denna åtgärd synes
ha varit att stärka JO:s ställning i förhållande till riksdagen och att tillvinna
ämbetet ökat förtroende i allmänhetens ögon.
Vid sin prövning av frågan för vårt lands vidkommande ha de sakkunniga
funnit skälen för en utsträckning av mandattiden för de båda ombudsmännen
väga så tungt att de sakkunniga ansett sig böra framlägga förslag
örn en sadan utsträckning. Såsom en förutsättning ha de sakkunniga emellertid
uppställt det villkoret att en ombudsman skall, även under de år nyval
ej sker, kunna av riksdagen skiljas från sitt ämbete därest exceptionella
omständigheter föreligga. Vidare ha de sakkunniga föreslagit vissa ändringar
i det nuvarande valförfarandet bl. a. i avsikt att garantera en mera ingående
prövning av kandidaternas kvalifikationer än den som nu i allmänhet
torde verkställas av valkollegiet.
Beträffande den lämpliga längden av en utsträckt mandattid ha de sakkunniga
stannat för att föreslå en fyraårsperiod; valet skulle däremot icke
bindas till någon viss riksdag inom varje andrakammarperiod. I sin motivering
till detta förslag anföra de sakkunniga:
Det synes uppenbart att en dubblering av mandattiden, t. ex. med en sådan
anordning att JO valdes det ena året och MO det andra, icke skulle vara
ägnad att i någon högre grad avhjälpa de påtalade olägenheterna. Å andra
sidan torde en längre mandattid än som motsvarar valperioden för andra
Kungl. Maj.ts proposition nr 152.
15
kammaren, eller fyra år, icke kunna ifrågakomma. Det synes nämligen vara
oförenligt med de ifrågavarande befattningshavarnas ställning såsom riksdagens
speciella ombudsmän att icke varje ny andrakammaruppsättning
skulle få åtminstone en gång fritt deltaga i utseendet av dem. Det återstår
alltså att välja mellan en treårig och en fyraårig mandattid. Fullmäktige i
riksbanken och riksgäldskontoret väljas f. n. på tre år. I viss mån torde väl
detta få anses som en reminiscens från den tid då andrakammarperioden
var treårig. Omgångstiden sammanhänger även med att dessa korporationer
omväljas successivt med en tredjedel varje år. Opinionsnämnden och
tryckfrihetskommitterade utses däremot vart fjärde år. Vid övervägande av
de skäl som tala för den ena eller andra tidslängden lia de sakkunniga stannat
vid att föreslå en fyraårig period, d. v. s. nytt val av ombudsmän skall
verkställas en gång under varje valperiod till andra kammaren. Den längre
tidsperioden fyller nämligen bättre syftet med den av de sakkunniga påkallade
reformen utan alt i nämnvärt högre grad än treårsperioden öka olägenheterna
därav. Påpekas må även att åtskilliga av de utav Kungl. Majit
tillsatta högre tjänstemän, vilka intaga en med förtroendeämbetsmännen
jämförlig ställning, förordnas för en så pass lång tid som sex år. De sakkunnigas
ståndpunktstagande har däremot icke influerats av den omständigheten
att man vid accepterandet av en fyraårsperiod kan vidtaga sådana anordningar
att valet alltid kommer att äga rum vid den första riksdagen inom
valperioden till andra kammaren, såsom nu sker beträffande val av opinionsnämnd
och tryckfrihetskommitterade. De sakkunniga anse nämligen
att ombudsmannabefattningarna äro av den natur att de böra så mycket
som möjligt göras oberoende av partipolitiska strömningar. Det synes överhuvud
taget icke erforderligt att binda valet till någon viss riksdag. En
bidragande orsak till de sakkunnigas inställning härutinnan är, att en ombudsman
även i fortsättningen kan tänkas komma alt lämna befattningen
innan den period, för vilken han blivit vald, tilländalupit. Skulle man alltid
ha nyval vid en viss riksdag under perioden, finge man i berörda fall
utse en annan ombudsman för allenast den tid som återstode till nämnda
riksdag. Därigenom skulle emellertid syftet med reformen i viss mån förfelas.
Romme så kanske därtill att den förutvarande ombudsmannens avgång
skett mellan riksdagarna, bleve det, därest man icke ville förläna fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret rätt att å riksdagens vägnar besluta
även för ganska avsevärda tidsrymder, en ytterligare uppdelning av
perioden.
Angående rätten för riksdagen att entlediga ombudsmannen före valperiodens
utgång lia de sakkunniga föreslagit införande i grundlag av den regeln,
alt ombudsman må, då han icke längre åtnjuter riksdagens förtroende,
kunna av riksdagen entledigas, dock endast efter hemställan av det utskott,
som granskat hans ämbetsförvaltning. Någon kvalificerad majoritet inom
kamrarna för ombudsmannens entledigande skulle icke erfordras. Tillräcklig
anledning att använda gemensam votering i det fall, att kamrarna stanna
i stridiga beslut, syntes enligt de sakkunnigas mening icke föreligga.
Beträffande det sålunda föreslagna förfarandet för utövandet av riksdagens
rätt att bryta valperioden anföra de sakkunniga, att förfarandet syntes
vara väl avvägt så till vida som därigenom i icke ringa mån eliminerades
nackdelarna med förlängningen av tjänsteperioden samtidigt som vinsten
med denna endast i mindre utsträckning neutraliserades. För att under lö
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 152.
pande fyraårsperiod entlediga en ombudsman komme det att erfordras en
positiv åtgärd — ett misstroendevotum — från riksdagens sida och icke endast
ett uteblivet omval.
Beträffande JO: s och MO:s ställning i löne- och pensionshänseende
må följande uppgifter lämnas.
Enligt de av 1939 års lagtima riksdag antagna avlöningsbestämmelserna
för JO och MO samt deras ersättare skall, såsom förut nämnts, till JO och
MO utgå lön med 18,000 kronor för år räknat. I fråga om semester, avlöning
under tjänstledighet, reseersättning, ersättning för flyttningskostnad,
rörligt tillägg samt sjukvård och begravningshjälp skola beträffande dem tilllämpas
de föreskrifter, som enligt avlöningsreglementet för riksdagens verk
gälla för tjänstemän i lönegraden RC 6.
Detta innebär, att lönevillkoren för riksdagens ombudsmän — i avvaktan
på ett avgörande i fråga om JO:s och MO:s framtida ställning och löneförhållanden
— provisoriskt reglerats i anslutning till de grunder, vilka jämlikt
beslut av nämnda riksdag gälla för förordnandetjänstemän vid riksdagens
verk. Genom beslutet lia ombudsmännen erhållit samma löneställning
och lönevillkor som de från och med den 1 juli 1939 för JK gällande. Till
jämförelse må nämnas, å ena sidan, att enahanda löneförmåner uppbäras
av hovrättspresidenterna, presidenten i kammarrätten och generaldirektörer
i normalgrad med fullmakt samt, å andra sidan, att lönen till justitie- och
regeringsråd uppgår till 21,000 kronor för år jämte dyrtidstillägg enligt s. k.
nyreglerade grunder.
Redan vid JO-ämbetets tillkomst fastställdes JO:s lön till enahanda belopp
som JK åtnjöt i lön. Sedermera har med undantag för vissa perioder
och med vissa av omständigheterna betingade modifikationer städse rått en
dylik överensstämmelse mellan lönen till ombudsmännen och till JK.
Bl. a. i syfte att motverka täta ombyten å ombudsmannaposterna lia vid
åtskilliga tillfällen inom riksdagen framkommit förslag om höjning av ombudsmannalönen
till likhet med vad som utginge i avlöning till justitieråd
eller till än högre belopp. Motioner med dylikt syfte väcktes sålunda vid
1897, 1898, 1899 och 1908 års riksdagar. Vid 1921 års riksdag — vid vilken
lönen till JK fastställdes till lönegrad A 3 enligt det då antagna civila avlöningsreglementet,
utgörande 17,040 kronor årligen — föreslog en motionär
att till riksdagens ombudsman måtte utgå ett arvode av 19,000 kronor eller
samma belopp som enligt nämnda avlöningsreglemente skulle utgå till vissa
generaldirektörer, vilkas befattningar tillsattes genom förordnande på viss
tid. Riksdagen bestämde emellertid arvodet till ombudsmännen till samma
belopp som den åt JK fastställda avlöningen. Slutligen må nämnas att vid
1937 års riksdag väcktes motioner med hemställan, att avlöningsförmånerna
för JO och MO måtte fastställas att utgå i överensstämmelse med de avlöningsförmåner,
som gälla för justitieråd; motionerna avslogos av riksdagen
under hänvisning till bl. a. den då beslutade framställningen till Kungl.
Maj:t om utredning angående JK:s, JO:s och MO:s allmänna ämbetsställning
m. m.
Kungl. Maj.ts proposition nr 152.
17
I fråga om pension gäller, såsom förut omnämnts, att innehavarna av
.10- och MO-ämbetena icke äga rätt till pension i denna sin egenskap. Emellertid
har riksdagen vid särskilda tillfällen — nämligen 1823, 1858 och 1884
— tillerkänt avgående justitieombudsmän pension. Några gånger — så vid
1897 och 1898 års riksdagar —- lia motioner väckts att JO måtte under
vissa villkor, däribland viss tids tjänstgöring, erhålla en generell rätt till
pension. Motionerna lia avslagits under hänvisning till att JO i allmänhet
innehade en med pensionsrätt förenad tjänst på rikets stat; vore så icke
fallet, torde riksdagen icke tveka att genom särskilt beslut bereda pension
åt vederbörande.
De sakkunniga föreslå att arvodet till ombudsmännen höjes till likhet med
den lön som utgår till justitie- och regeringsråd ävensom att ombudsmännens
pensionsfråga löses.
Vad lönefrågan beträffar lia de sakkunniga till motivering av sitt förslag
anfört:
JO och MO kunna icke sägas förvalta för samhället mindre betydelsefulla
ämbeten än justitie- och regeringsråden. De sakkunniga anse att strävandena
att förstärka ombudsmannaämbetena böra koncentreras till anordningar som
minska ämbetsinnehavarnas benägenhet att överflytta sina krafter till andra
verksamhetsområden. Man kan icke bortse från att lönespörsmålet spelar en
icke oväsentlig roll i de överväganden som föregå en ombudsmans beslut
att kvarstanna å sin post eller att övergå till en annan erbjuden befattning.
Erfarenheten har visat att en JO icke sällan fått erbjudande att inträda i
högsta domstolen. Likställighet i löneavseende med justitieråden kan antagas
medföra ökad benägenhet hos ombudsmannen att kvarstanna i sitt ämbete.
Det kan också antagast att en dylik förbättring av ombudsmännens löneställning
skall möjliggöra förvärv till JO- eller MO-ämbetet av en ledamot i någon
av våra högsta domstolsinstanser eller av en framstående advokat eller vetenskapsman.
Konstitutionsutskottet vid 1937 års riksdag uttalade också att ombudsmännen
borde erhålla en ställning, vilken minst motsvarade den som tillkomme
justitie- och regeringsråd.
Då riksdagens ombudsmän, även örn de sakkunnigas förslag örn en utsträckning
av mandattiden genoinföx-es, likväl icke komma att erhålla samma
trygga ställning som justitie- och regeringsråden, kan det synas som örn
de sakkunniga hort framlägga förslag — förutom örn ordnande av ombudsmännens
pensionsfråga — örn en höjning av deras arvode till belopp som
icke obetydligt överstege nämnda domares. Till stöd för en sådan mening
skulle kunnat anföras att generaldirektörer som tillsättas på förordnande
lia ett arvode som med ett par tusen kronor överstiger lönen för dem som
tillsättas genom fullmakt, detta just med hänsyn till de förras mera osäkra
ställning. Att de sakkunniga nöjt sig med att föreslå en lönehöjning för ombudsmännen
upp till justitieråds- och regeringsrådslönens nivå, beror väsentligen
på följande två omständigheter.
För det första kan icke förbises att ett ämbetes åtråvärdbet ej är beroende
enbart av den rang, lein, pension etc. som följer med detsamma. Och ombudsmannahefattningarna
synas nied hänsyn till de fria arbetsförhållandena,
den omedelbara beröring, som i dem erhålles med det levande livet, samt
uppgifternas växlande art kunna för en självständig jurist verka åtskilligt
mera tilldragande än det trägna, strängt formbundna och, åtminstone hittills,
relativt isolerade arbete som åvilar ledamöterna i högsta domstolen och rege
li
i hang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 152. 2
18
Kungl. Majlis proposition nr 152
ringsrätten. För det andra önska de sakkunniga icke alldeles eliminera lusten
hos vederbörande ombudsman att, sedan han under en rimlig tid fyllt
sitt värv som sådan, söka sig till en annan befattning. Såsom tidigare framhållits
böra nämligen ombudsmannabefattningarna icke göras till slutposter.
Vidkommande pensionsfrågan framhålla de sakkunniga att det, särskilt
örn man avser att vidga kretsen av dem som kunna aspirera å ombudsmansbefattningarna
även till andra än statstjänstemän, vöre synnerligen
önskvärt att JO och MO bereddes en viss rätt till pension. Riksdagen hade
väl tidigare vid ett par tillfällen, utan att några bestämda regler varit uppställda,
beviljat avgående justitieombudsmän pensioner, i enlighet med då
gällande allmänna principer uppgående till lönens fulla belopp. Någon anledning
att betvivla, att riksdagen skulle även i fortsättningen tillägga en
därav förtjänt ombudsman en skälig pension vid hans avgång ur ämbetet,
förelåge ej. De sakkunniga ansåge emellertid att riksdagens inställning
härutinnan borde komma till ett bestämt uttryck. De som ifrågasattes till
ombudsmannabefattningarna borde få kännedom örn vad de hade att förvänta,
därest de komnre att kvarstå i ämbetet så länge att frågan örn pension
bleve aktuell.
De regler för rätt till pension, som de sakkunniga föreslå, ansluta sig nära
till de bestämmelser, som i tjänstepensionsreglementet för riksdagens verk
äro uppställda för tjänstemän, tillsatta genom förordnande.
De sakkunniga yttra härom:
Vid upprättandet av pensionsreglerna lia de sakkunniga räknat med att
en ombudsman i allmänhet icke bör utöva sitt ämbete under mindre tid
än två fulla valperioder, d. v. s. i enlighet med de sakkunnigas förslag angående
mandattidens längd ungefär åtta år. Före utgången av denna tid
synes icke heller någon allmän rätt till pension av annan anledning än
sjukdom böra medgivas. Att garantera en ombudsman pension redan för
det fall att han, efter att lia utövat ämbetet i en valperiod, icke omväljes,
synes nämligen kunna leda till ganska betänkliga konsekvenser ur statsfinansiell
synpunkt. Har vederbörande utövat ämbetet under tre valperioder,
d. v. s. i tolv år, synes han böra vara berättigad till full pension. Denna
kan enligt de sakkunnigas mening lämpligen bestämmas till samma belopp
som nu utgår till förordnade generaldirektörer i normalgrad, eller 9,000 kronor
örn året (pensionsavdrag 540 kronor örn året). Örn ombudsmannen utövat
ämbetet i två men icke tre valperioder, torde han böra erhålla rätt till
avkortad pension, liksom i allmänhet beträffande förordnandetjänstemän
bestämd till ett belopp som med 1,000 kronor understiger den fulla pensionen,
eller alltså till 8,000 kronor örn året. Denna avkortade pension bör
emellertid tillkomma vederbörande icke endast i den händelse riksdagen,
sedan ombudsmannen innehaft ämbetet i två valperioder, underlåter att
omvälja honom eller genom misstroendevotum entledigar honom, utan även
— till skillnad mot vad som i motsvarande fall är stadgat för nyssnämnda
förordnandetjänstemän — därest vederbörande efter utloppet av de två perioderna
avgår av eget initiativ. I allmänhet måste det nämligen vara såväl
för riksdagen som för vederbörande ombudsman behagligast att, då av
särskilda orsaker fråga uppkommer att ersätta en dittillsvarande ombudsman
med en ny eller kanske rent av att under pågående period skilja den
förre från ämbetet, i stället försöka få till stånd en ''frivillig avgång’. Ett
dylikt arrangemang skulle emellertid som regel icke kunna genomföras örn
vederbörande ombudsman därigenom ginge förlustig sin pension.
Kungl. Maj:ts proposition nr 152.
19
I samband med tillskapandet av tjänstepensionsrätt för innehavarna av
JO- och MO-ämbetena böra dessa befattningshavare enligt de sakkunnigas
mening även tillerkännas rätt till familjepension.
Beträffande förfarandet vid val av JO och MO gäller enligt
§ 68 RO, att JO och MO skola väljas var för sig av 48 för tillfället nämnda
valmän, av vilka vardera kammaren inom sig utser 24. Någon föreskrift
örn den tidpunkt under riksdagens lopp, vid vilken val av ombudsmännen
skall ske, finnes icke; valet plägar vanligen äga liim i riksdagens början sedan
ämbetsberättelserna granskats.
Beträffande valbarhet till elektor gälla icke några särskilda inskränkningar.
Ett vid 1901 års riksdag framfört förslag, att till elektor icke finge utses
någon som hade sådan befattning, att han kunde anses vara bland dem över
vilka det ålåge ombudsmannen att ha tillsyn, avslogs under hänvisning till
bl. a. det förhållandet att ifrågavarande princip redan i praxis vunnit erkännande.
Valet av elektorer sker genom enkelt majoritetsval inom varje kammare.
Förslag om proportionellt valsätt — åtminstone fakultativt — ha framkommit
vid flera tillfällen, bl. a. vid riksdagarna 1878, 1902 och 1905.
Vid sistnämnda års riksdag väcktes sålunda motionsvis förslag, avseende
det proportionella valsättets tillämpning såväl vid utskottsvalen som vid tillsättandet
av riksdagens övriga delegationer och nämnder. I anledning härav
anhöll riksdagen på konstitutionsutskottets hemställan i skrivelse till Kungl.
Majit om utredning och förslag till införande av dylikt valsätt vid utskottsval
och val av de särskilda deputerade, som avsåges i RO § 50. Däremot fann
sig riksdagen icke övertygad om lämpligheten av att låta detta valsätt komma
till användning vid utseende av sådana nämnder, vilka av riksdagen
tillsättas med rätt att i vissa angivna fall besluta eller förrätta val i riksdagens
ställe, ävensom av andra riksdagens delegationer än utskott. Dessa
nämnder och delegationers uppgift vore nämligen av den från utskottens ändamål
skiljaktiga natur, att det med fog kunde göras gällande, att de inom
riksdagens kamrar rådande majoriteterna borde kunna utöva det avgörande
inflytandet på dylika val. Riksdagen ansåg sig på grund därav icke böra
förorda det proportionella valsättets införande vid val av ifrågavarande
nämnder och delegationer. Riksdagens framställning föranledde införande
av det proportionella valsättet i den av riksdagen förordade omfattningen
från och med år 1910.
Beträffande elektorernas sammankomst gäller enligt RO § 68, att valmännen
''höra till valförrättningen sammanträda samma dag, då de blivit utsedda,
och ej må åtskiljas förrän valen äro fulländade’. Dessa bestämmelser
infördes 1815 och såsom motivering anfördes att bestämmelserna skulle
bidraga till ’det sökta ändamålet av ordning och bestämdhet’.
Liknande bestämmelser finnas beträffande konunga- och förmyndarevalnämnderna
(RO §§ 66 och 67) samt opinionsnämnden (RO § 69). I fråga örn
valmännen för utseende av tryckfrihetskommitterade (RO § 70) och full
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 152.
mäktige i riksbanken och riksgäldskontoret (RO § 71) saknas helt sådana
föreskrifter. I praxis plägar också vid dessa val förflyta en längre eller kortare
tid mellan utseendet av valmännen och dessas sammankomst för valförrättningen;
vid utseendet av tryckfrihetskommitterade de båda sista gångerna
var detta rådrum ett tiotal dagar och vid de senaste årens val av fullmäktige
uppgick rådrummet till över en månad.
I fråga örn elektorernas omröstning stadgas i RO § 68:
Dessa valmän---skola först samfällt, medelst slutna sedlar, var för
sig föreslå den man, som de anse böra komma under omröstning. Falla därvid
rösterna till mer än hälften på en man, är han behörigen vald. Äro åter
rösterna så delade mellan flera, att sådan pluralitet för någon icke äger rum,
anställes ny omröstning med slutna sedlar till antagande av den, som de
flesta rösterna erhållit, eller, örn han icke antages, av den, som näst honom
blivit av de flesta kallad o. s. v. Skulle, sedan alla omröstningarna sålunda
försiggått, likväl ingen hava erhållit den här föreskrivna pluralitet, anställes
ny omröstning över alla dem, som vid den första omröstningen blivit satta
i fråga; skolande den, som erhållit de flesta rösterna, anses behörigen vald.
Härmed bör jämföras stadgandet i RO § 75:
Alla val skola ske nied slutna sedlar, och iakttages därvid, att namnsedlarna,
så framt de skola bliva gällande, böra vara enkla, hoprullade, omärkta
och fria såväl från all tvetydighet i anseende till personernas namn som från
oriktighet i anseende till deras antal; dock skall i fråga om val till utskott
gälla, vad uti den i 36 § 5 mom. omförmälda stadga finnes föreskrivet. Mellan
personer, som vid val undfått lika antal röster, skiljes genom lottning,
när så erfordras.
Örn i första omröstningen rösterna falla lika på två eller flera personer,
torde böra genom lottning bestämmas den ordningsföljd, i vilken de skola
ställas under omröstning med ja och nej. Därest icke heller vid denna votering
absolut pluralitet kan ernås för någon, anställes omröstning med relativ
pluralitet över samtliga tidigare ifrågasatta personer. Skulle även vid
denna sista votering lika många röster avgivas för två eller flera som kommit
i främsta rummet, lärer lotten få fälla utslaget.
1 anledning av det förslag som av de sakkunniga i denna del framlagts må
här lämnas en redogörelse för det förfaringssätt som gäller för val av talmän
och vice talmän i riksdagens kamrar. Sådant val sker enligt bestämmelser
som meddelats genom särskild av konungen och riksdagen samfällt beslutad
stadga (RO § 33). Stadgan, som är av den 29 januari 1921, föreskriver
följande:
Talman samt förste och andra vice talman väljas var för sig i nu nämnd
ordning. Har någon erhållit mer än hälften av de avgivna rösterna, är han
behörigen vald. Äro rösterna så delade mellan flera, att ingen uppnått dylik
röstövervikt, anställes ny omröstning. Får ej heller därvid någon mer än
hälften av de avgivna rösterna, anställes en tredje omröstning mellan de
två, på vilka vid andra omröstningen de flesta av rösterna fallit. Vid tredje
omröstningen är den vald, som erhållit de flesta rösterna. I händelse av
lika röstetal vid andra eller tredje omröstningen skilje lotten, där så erfordras.
Kungl. Maj:ts proposition nr 152.
21
De sakkunniga framhålla att, om funktionstiden för riksdagens ombudsmän
förlänges från ett till fyra år, det framstode som ett särskilt angeläget
önskemål att reglerna för utseendet av ombudsmännen så utformades att
de i görligaste mån garanterade att valet träffade en lämplig person.
De sakkunniga finna huvudprinciperna för det nu gällande valförfarandet
tillfredsställande. Valet syntes sålunda jämväl i fortsättningen böra företagas
icke av riksdagen direkt utan genom särskilda för tillfället utsedda elektorer.
I fråga om den tidpunkt under riksdagens lopp, vid vilken val av JO
och MO skall förrättas, finna de sakkunniga nu gällande praxis efterföljansvärd.
De sakkunniga framhålla särskilt det lämpliga i att valet icke
sker alltför lång tid efter det kamrarna till behandling föreliaft vederbörande
utskotts utlåtande över ombudsmannens ämbetsförvaltning. Elektorernas
antal vore enligt de sakkunnigas mening väl avvägt. Vad angår valbarheten
till elektor borde några särskilda inskränkningar icke uppställas
i grundlagen.
I vissa avseenden föreslå emellertid de sakkunniga ändring i de nuvarande
valreglerna. Sålunda förordas dels att i grundlagen införes bestämmelse
örn att valet av elektorerna skall ske enligt proportionell valmetod, dels
att elektorerna från det de utsetts till själva valförrättningen skola erhålla
ett rådrum av tio dagar och dels att elektorernas omröstning skall ske enligt
de regler som gälla för val av kamrarnas talmän. Beträffande skälen
för de sålunda föreslagna ändringarna anföra de sakkunniga:
Valkollegiet utses som bekant enligt gällande ordning genom enkelt majoritetsval
inom varje kammare. Därvid har man enligt stadig praxis på den
fria överenskommelsens väg vidtagit sådana anordningar att skilda partigrupperingar
i kamrarna blivit representerade i förhållande till sin styrka.
Denna omständighet lärer emellertid icke kunna åberopas emot ett grundlagsfästande
av proportionalitetsprincipen på här ifrågavarande område; ett
dylikt argument hindrade icke på sin tid en utsträckning av principens tilllämpningsområde
till utskottsvalen. De sakkunniga vilja därför föreslå, all
i grundlagen införes bestämmelse därom, att valet av elektorerna hädanefter
skall ske i samma ordning, som gäller för val till utskott, d. v. s. enligt
proportionell valmetod. Därvid förbises icke att sådant valsätt ännu ej lagfästs
beträffande vissa andra riksdagens valnämnder liksom icke heller beträffande
riksdagens revisorer. Det ankommer emellertid icke på de sakkunniga
att framställa förslag beträffande andra av riksdagen valda än JO och MO.
I fråga örn tiden för elektorernas sammankomst har uttalats, bl. a. av
1937 års konstitutionsutskott, att med den biltills tillämpade ordningen, enligt
vilken valmännen skola förrätta valet samma dag de själva blivit utsedda,
kunde följa, att det verkliga avgörandet skedde under hand i förväg.
De sakkunniga, som kunna instämma häri, vilja understryka alt på sådan!
sätt elektorernas — och därmed riksdagens — inflytande på utseendet av
ombudsmännen i betänklig mån eluderas. Några mera vägande skäl för bibehållande
av ifrågavarande föreskrift i dess nuvarande kategoriska avfatlning
synas icke föreligga. Bestämmelsen, vilken vid sin tillkomst motiverades
med alt den skulle bidraga lill ’det sökta ändamålet av ordning och bestämdhet’,
synes böra uppmjukas därhän all elektorerna skola .sammankomma
lill själva valförrättningen inom viss lid efter det de blivit utsedda.
I fråga om valet av riksdagens fullmäktige finnes icke alls någon tidsfrist
föreskriven; här synes den emellertid vara viii på sin plats. Tillräckligt råd
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 152.
rum torde kunna erhållas om maximum för fristen sättes till tio dagar. Svårighet
lärer icke föreligga för valnämnden att under denna tid inhämta erforderliga
upplysningar angående lämpliga kandidater liksom ej heller att
komma i förbindelse med mera avlägset boende sådana. De sakkunniga utgå
ifrån, att valmännen vilja sammankomma en eller, om det skulle visa sig
behövligt, flera gånger före den slutliga valförrättningen; så plägar förfaras
av valmännen för utseende av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret.
Något uttryckligt stadgande härom torde, lika litet som beträffande
sistnämnda valmän, behöva uppställas för ombudsmannaelektorerna, utan
böra förberedelserna till valet få fortgå under friast möjliga former. Den
nu förordade grundlagsändringen synes komma att i icke oväsentlig mån
bidraga till att valet verkligen träffar en person som enligt den allmänna
meningen i riksdagen är för ifrågavarande viktiga kall lämplig och väl skickad.
Härigenom minskas i viss mån de olägenheter som må vara förenade
med den av de sakkunniga förordade utsträckningen av valperioden för ombudsmännen.
De nu gällande reglerna för elektorernas omröstning äro tämligen invecklade.
En förenkling av dessa regler, vilka för övrigt sakna bestämd motsvarighet
å något annat område, torde därför vara önskvärd. Därvid torde
lämpligen de förskrifter, vilka 1921 infördes för val av talmän och vice talmän
i riksdagens kamrar, kunna tjäna såsom mönster. Dessa regler äro
klara och rediga, varjämte de synas väl avpassade även för den nu ifrågavarande
röstningsproceduren. Att åtgärden skulle bidraga till att metoderna
för dylika valförfaranden inom riksdagen förenhetligas, synes vara en ytterligare
fördel. De sakkunniga föreslå alltså att i fråga örn förfarandet
vid nu förevarande valförrättning en hänvisning göres till de regler som
gälla för val av kamrarnas talmän.
Angående reglerna för riksdagens granskning av JO:s och
MO:s ämbetsförvaltning samt beredningen av ombudsmännens
instruktioner må följande redogörelse lämnas.
I RO § 42 mom. 2 föreskrives, att ett av lagutskotten skall granska JO:s
och MO:s redogörelser, ävensom deras ämbetsdiarier och registratur, samt
med utlåtande däröver till riksdagen inkomma. Enligt mom. 3 av samma
§ skola lagutskotten å gemensamma sammanträden sig emellan fördela de
till dem hörande ärendena; utskotten hava vid denna fördelning städse
plägat till första lagutskottet överlämna uppgiften att granska JO:s och
MO:s förvaltning av sina ämbeten. Beredningen av ombudsmännens instruktioner
handhaves enligt gällande praxis ävenledes av lagutskott.
Granskningen i riksdagen av JO:s ämbetsförvaltning var ursprungligen
icke reglerad i grundlag och instruktion. Oklarhet rådde även om vilket
utskott som skulle företaga granskningen. En fördelning mellan lagutskottet
och konstitutionsutskottet ägde till en början rum på det viset, att det
förra utskottet — i enlighet med 1810 års RO § 33 —- granskade JO:s i berättelsen
gjorda anmälan örn lagförklaringar, medan konstitutionsutskottet
granskade JO:s dinner och registratur. Efter förslag av konstitutionsutskottet
vid 1823 års riksdag genomfördes emellertid vid 1828—1830 års riksdag
den ändring av nyssnämnda paragraf att lagutskottet övertog granskningen
både av JO:s berättelse och av hans dinner och registratur. Samtidigt över
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 152.
23
togs också beredningen av ändringsförslag i JO:s instruktion av lagutskottet
i stället för — såsom tidigare praktiserats -— konstitutionsutskottet.
De sakkunniga anföra i denna del:
Konstitutionsutskottet vid 1823 års riksdag trodde för sin del det vara
tjänligast att JO:s ämbetsberättelse, diarier och registratur granskades av
lagutskottet, ’då jämlikt 96 § regeringsformen justitieombudsmannen huvudsakligen
åligger att vaka över lagarnas efterlevnad och åtala domares ämbetsfel,
samt då, enligt 100 §, hans allmänna redogörelse äger till väsentligt
föremål att utreda lagstiftningens tillstånd — ämnen, vilka synbart närmare
ingå i lagutskottets befattning än i konstitutionsutskottets, som egentligen
fått sig uppdraget att granska grundlagarna och statsrådets protokoll’. De
skäl, som sålunda anförts för att ombudsmännens verksamhet borde granskas
av lagutskott, äga enligt de sakkunnigas mening fortfarande sin fulla
giltighet.
Då 1937 års konstitutionsutskott förklarat, att utskottet, utan något ståndpunktstagande
till ifrågavarande spörsmål, funne frågan härom böra beaktas
vid en blivande utredning, synes det som om utskottet särskilt haft den å ombudsmännen
ankommande konstitutionella tillsynen i tankarna. För granskningen
av ombudsmännens göranden och låtanden härvidlag skulle nämligen
rätt forum kunna tänkas vara icke lagutskott utan konstitutionsutskottet.
Vid tiden för tillkomsten av JO-ämbetet ställdes vä! dess med spets mot regeringsmakten
riktade verksamhet i viss mån i förgrunden av diskussionen;
sedermera och särskilt efter det parlamentariska genombrottet har emellertid
den konstitutionella sidan av ombudsmännens ämbetsgärning väsentligen avtagit
i betydelse. Att ur förevarande synpunkt företaga någon förändring i
fråga om granskningen av ombudsmännens verksamhet, torde därför icke
vara påkallat. Icke heller synas skäl föreligga att bryta mot den nu tilllämpade
ordningen i fråga om beredningen av ändringsförslag i ombudsmännens
instruktioner. Dessa instruktioner, vilka nu granskas av lagutskott,
böra nämligen, givetvis inom de i grundlag utstakade gränserna,
huvudsakligen innehålla närmare föreskrifter angående ombudsmännens tillsyn
över lagars och författningars efterlevnad av domare, ämbets- och tjänstemän.
De av de sakkunniga förordade ändringarna i grundlag lia av dem utformats
i förslag till ändring i §§ 96—98 RF samt i § 42 mom. 2 och § 68 RO.
Nämnda förslag torde såsom bilaga få fogas till statsrådsprotokollet.
I sin specialmotivering till detta författningsförslag lia de sakkunniga
närmare angivit de ändringar som vidtagits i nyssnämnda paragrafer.
Beträffande regeringsformen anföra de sakkunniga sålunda:
§ 96.
I denna § utsäges för närvarande bl. a. att värjo lagtima riksdag skall förordna
två män av vissa egenskaper, den ene till JO och den andre lill MO.
I förslaget har den ändring vidtagits att orden ''varje lagtima riksdag’ utbytts
mot ordet ''riksdagen’; de närmare bestämmelserna angående tid och
sätt för utseendet av ombudsmännen lämnas dels mera schematiskt i följande
§§ av RF dels ock fullständigare i RO. Vidare har ordet ''män’ utbytts
mot ordet ''medborgare’. Då RF § 28 icke äger tillämpning å JO- och
MO-ämbetena, lia dessa — i motsats till vad fallet torde vara med JKämbetet
vilket liirer tillhöra de i 3 28 angivna ämbetena — hittills varil för
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 152.
behållna män. Grundsatsen om likställighet mellan män och kvinnor synes
böra iakttagas liven beträffande de två ämbeten varom här är fråga.
§ 97.
I första stycket av denna §, vilket stycke motsvarar hela den nuvarande
§:n, utsäges att JO och MO väljas å lagtima riksdag; beträffande tiden och
sättet hänvisas till RO. För den person, som hittills benämnts ombudsmans
''efterträdare’, har införts beteckningen ''suppleant’. Beteckningen ''suppleant'',
vilken numera vunnit burskap även i grundlagarna, synes nämligen
bättre än den nuvarande benämningen ange vederbörandes huvudfunktion.
Därvid är även att märka, att enligt de sakkunnigas förslag uppgiften att
eventuellt efterträda ombudsmannen blir begränsad till en i förhållande lill
ombudsmannens tjänsteperiod betydligt kortare tid än nu är fallet. De
närmare reglerna angående suppleantens inträde i tjänstgöring i andra fall
än då ämbetet under löpande period blir ledigt —- härom stadgas i RF § 98
— torde lämpligen böra lämnas i instruktionen för ombudsmannen.
I den nuvarande RF § 97 uttalas, i en bisats, att JO och MO skola, så
länge de sina ämbeten innehava, i alla avseenden anses lika med konungens
justitiekansler. Skulle ett stadgande av ifrågavarande ari bibehållas, borde
i enlighet med de sakkunnigas förslag i övrigt riksdagens ombudsmän snarast
jämställas med justitie- och regeringsråd. Emellertid synes bestämmelsen
såsom obehövlig och otidsenlig kunna helt utgå.
I andra stycket av förevarande grundlagsparagraf återfinnes det i den
allmänna avdelningen förordade förslaget örn rätt för riksdagen att i exceptionella
fall entlediga en ombudsman — eller dennes suppleant — även
under löpande tjänsteperiod. Regler angående vederbörande utskotts åtgärd
i sådan fråga givas i form av ett föreslaget tillägg till RO § 42 mom. 2.
§ 98.
Denna § har blivit föremål för en ganska genomgripande omredigering.
Enligt den nu gällande lydelsen skall, då ombudsman avsäger sig det erhållna
förtroendet eller med döden avgår, efterträdaren genast ''insättas
i ämbetet, vilket insättande skall ske, därest riksdagen är församlad, av
denna och eljest av de utav riksdagen valda fullmäktige i riksbanken och
fullmäktige i riksgäldskontoret.
Här bör för det första en mera uttömmande formulering användas för
att täcka de olika fall av vakans som kunna inträffa. Framför allt betingas
en sådan ändring i avfattningen därav att enligt de sakkunnigas förslag en
ny anordning kommer att tillskapas, varigenom riksdagen får befogenhet att
tvångsvis entlediga vederbörande.
För det andra synes det icke nödigt att bibehålla bestämmelsen att efterträdaren
— eller, som han kallas i sakkunnigförslaget, suppleanten — skall
''insättas'' i ämbetet. Denna bestämmelse, vilken synes hava så gott som
uteslutande formell innebörd, torde vara helt överflödig och dessutom någon
gång kunna leda till ett avbrott i ombudsmannaämbetets utövning,
vilket, örn än icke så långt, kan vålla verklig olägenhet. De sakkunniga
anse därför att suppleanten bör i förevarande fall omedelbart övertaga
ämbetet.
Örn suppleantbefattningen blir ledig — detta kommer tydligen att kunna
ske även genom att suppleanten övertager ombudsmansbefattningen — mäst*1
nytt suppleantval förrättas. Skulle ledigblivandet inträffa mellan lagtima
riksdagar, sker nyvalet genom nyssnämnda fullmäktige. Nyval bör emellertid
i sådant fall äga rum allenast örn verkligt behov av ny suppleant före
-
Kungl. Majlis proposition nr 152.
25
ligger; skulle lagtima riksdag sammanträda kort. efter det suppleantbefattningen
blivit ledig, lärer sålunda i allmänhet nyval genom fullmäktige icke
vara erforderligt.
Här må påpekas, att genomförandet av förevarande grundlagsändring påkallar
en omredigering av reglementet för riksgäldskontoret § 63 och bankoreglemente!
§ 25.
I specialmotiveringen till ändringarna i riksdagsordningen yttra de sakkunniga:
§
42.
I ett tillägg till 2 mom. av denna § lämnas föreskrift örn vederbörande
lagutskotts skyldighet att, därest utskottet vid granskningen av ombudsmans
eller suppleants ämbetsförvaltning skulle finna att han icke vidare
är förtjänt av riksdagens förtroende, i sitt utlåtande över granskningen
hos riksdagen hemställa om hans omedelbara entledigande. Skulle ombudsmannens
tjänsteperiod ändock utlöpa under samma riksdag, torde det i
allmänhet knappast vara behövligt att använda här ifrågavarande regler
för hans skiljande från tjänsten; den ytterligare tjänstetid, som ombudsmannen
därigenom förunnades, komme väl icke att vara av den längd och medföra
sådana olägenheter att icke den mindre uppseendeväckande metoden
med underlätet omval vöre att föredraga.
Den nuvarande ordalydelsen i RO § 42 morn. 2 har ansetts lägga hinder
i vägen för en fördelning av den i momentet ifrågavarande granskningsuppgiften
mellan lagutskotten så att det ena lagutskottet finge granska den
ene ombudsmannens verksamhet och det andra den andres. Då en sådan
uppdelning emellertid någon gång kan tänkas önskvärd för vinnande
av arbetsutjämning mellan lagutskotten, lia de sakkunniga genom en jämkning
i ordalagen velat undanröja berörda hinder. En komplettering har
även vidtagits såtillvida som ombudsmännens protokoll uttryckligen underkastats
utskottets granskning.
§ 68.
I första stycket av denna § har det nuvarande återupprepandet av RF:s
bestämmelser örn ombudsmännens kvalifikationer och uppgifter uteslutits;
i stället har ombudsmans funktionsperiod här angivits.
De i andra stycket givna reglerna för själva valförfarandet lia reviderats
i enlighet med vad i den allmänna avdelningen av detta betänkande utförligare
omnämnts.
Tredje stycket har modifierats bl. a. såtillvida att ’suppleant’-benämningen
här införts. Vidare har till samma stycke fogats en bestämmelse örn
suppleantens funktionstid. Denna torde böra upphöra i och nied alt nytt
val av vederbörande ombudsman äger rum.
Fjärde och femte styckena i §:n lia i förslaget sammanslagits till ett stycke,
uppbyggt i anslutning till de i den nya § 98 RF givna bestämmelserna.
Här angives även funktionstiden för den som övertagit ämbetet jämlikt sistnämnda
§. Då riksdagens utväljande av suppleant näppeligen alltid kail
länkas komma att ske nied samma omsorg som utseendet av ombudsmannen,
synes man icke lämpligen kunna låta suppleanten inträda såsom ombudsman
för en ny fyraårsperiod eller ens för så lång tid, som kan återstå
av den förutvarande ombudsmannens valperiod. Berörda återstod kan nämligen,
i motsats till vad nu är fallet, komma att omfatta en tidrymd örn åtskilliga
år. Del torde därför vara riktigast att, då suppleant övertagit ombudsmansämbetet,
nytt val av ombudsman verkställes, örn lagtima riksdag
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 152.
är samlad, av denna och eljest av närmast därefter sammanträdande lagtima
riksdag. Av den i tredje stycket givna bestämmelsen om suppleants
funktionstid framgår, att suppleant som övertagit ombudsmansämbetet men
icke vid det därpå följande valet utses till ombudsman, därmed icke automatiskt
återinträder i suppleantsysslan; om så vore fallet skulle funktionstiden
för suppleanten såsom sådan kunna bliva snart sagt obegränsad. Hinder
att återvälja honom till suppleant föreligger däremot givetvis icke.
De nu gällande instruktionerna för riksdagens ombudsmän,
vilka äro utfärdade den 14 maj 1915 och därefter icke undergått
någon ändring, borde enligt det förut återgivna uttalandet av 1937 års
konstitutionsutskott göras till föremål för en översyn.
De sakkunniga ha även granskat instruktionerna. Därvid har befunnits
att redan på grund av författningsändringar inom andra områden en del
omredigeringar äro nödiga. I övrigt föreslå de sakkunniga dels vissa kompletteringar
och förenklingar, huvudsakligen av formell natur, dels ock vissa
anordningar som syfta till att effektivisera arbetet och därigenom även bidraga
till ett stärkande av ombudsmännens ställning.
De sakkunniga ha utarbetat förslag till nya instruktioner för JO och MO.
Beträffande förslagens innehåll och motiveringen till desamma hänvisas till
betänkandet.
De sakkunniga ha vidare förordat att i de militära tjänstgöringsreglementena
införes en uttrycklig föreskrift, att envar är skyldig att i allt som rör hans
tjänstebefattning lämna JK och riksdagens ombudsmän det biträde och de
upplysningar, som av dem begäras.
De sakkunnigas betänkande innehåller även utkast till de ändringar i
tjänstepensionsreglementet och familjepensionsreglementet för riksdagens verk,
som erfordras för genomförande av förslaget om tjänste- och familjepension
åt JO och MO.
Jag övergår härefter till att redogöra för de yttranden som avgivits
över betänkandet i vad detta avser riksdagens ombudsmän.
JO tillstyrker de sakkunnigas förslag, såvitt de avse JO-ämbetet, samt framhåller,
att deras genomförande skulle innebära en betydelsefull förstärkning
av ämbetets ställning.
MO meddelar, att vad de sakkunniga föreslagit icke föranleder någon erinran
från hans sida.
Riksbanksfullmäktige och riksgäldsfullmäktige ha icke heller något att i
sak erinra mot de sakkunnigas förslag. Beträffande ombudsmännens instruktioner
föreslå riksgäldsfullmäktige att i dem införes en kompletterande
bestämmelse därom att, då riksdagen ej är samlad, anmälan om avsägelse av
uppdrag att vara ombudsman eller ombudsmans ställföreträdare skall ingivas
till riksgäldsfullmäktige. Fullmäktige erinra örn att riksgäldskontoret har
att verkställa utbetalning av arvode till ombudsmännen och mottaga anmälningar
från dem angående semester och tjänstledighet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 152.
27
Lönenämnden för riksdagens verk och delegerade för riksdagens verk ha
ansett sig böra avgiva yttrande över betänkandet endast såvitt avser de föreslagna
löne- och pensionsbestämmelsema för JO och MO.
Delegerade för riksdagens verk ha beträffande de sakkunnigas förslag att
lönen till JO och MO skulle höjas till samma belopp, som utgår till justitieoch
regeringsråd, d. v. s. till 21,000 kronor för år jämte dyrtidstillägg enligt
s. k. nyreglerade grunder, anfört, att delegerade, vilka ur de synpunkter de
hade att företräda icke hade något att erinra emot vad de sakkunniga sålunda
föreslagit, emellertid ansåge det lämpligt att, även om nuvarande avlöningsbestämmelser
för justitie- och regeringsråden skulle bibehållas oförändrade,
avlöningen till JO och MO reglerades i det av 1939 års lagtima riksdag antagna
avlöningsreglementet för ordinarie tjänstemän vid riksdagens verk.
JO och MO skulle därvid hänföras till lönegraden RC 9. Därigenom skulle
de komma att i lön tillerkännas 22,000 kronor jämte rörligt tillägg enligt de
i avlöningsreglementet innefattade grunderna och i övrigt samma förmåner
som de, vilka för närvarande tillkomme ombudsmännen. De huvudgrunder,
som i betänkandet föreslås i fråga örn pensionering av JO och MO, hade icke
givit delegerade anledning till erinran. Visserligen överensstämde icke dessa
grunder med vad som för närvarande gällde beträffande förordnandetjänstemän
vare sig vid riksdagens verk eller vid allmänna civilförvaltningen, men
de särskilda förhållanden, som förelåge i avseende å JO och MO, syntes motivera
de föreslagna avstegen.
I övrigt ha lönenämnden och delegerade gjort vissa påpekanden av huvudsakligen
formell natur beträffande avfattningen av de av de sakkunniga härutinnan
framlagda författningsutkasten.
Beträffande JK-ämbetet ha de sakkunniga icke framlagt något ändringsförslag
vare sig med avseende å JK:s allmänna ställning och ämbetsuppgifter
eller beträffande lön och pension. I fråga örn skälen härför må
hänvisas till betänkandet.
Departementschefen.
Riksdagens ombudsmän ha en viktig uppgift inom svenskt statsliv. Såsom
en självständig, på riksdagens förtroende stödd myndighet för övervakning
och kontroll av rättskipning och förvaltning intager JO-ämbetet en framträdande
ställning, och dess verksamhetsområde har blivit alltmera omfattande
efter hand som statsförvaltningen utvidgats. MO-ämbetet har under sin
tjugufemåriga tillvaro erhållit en betydelse för kontrollen på försvarsväsendets
område, vilken motsvarar den som det äldre ämbetet tillvunnit sig beträffande
den civila förvaltningen. På grund av den särskilda beskaffenheten
av MO-ämbetets kontrolluppgifter har dess verksamhet utvecklats efter
i viss mån andra linjer än JO-ämhetets. Omfattningen av MO-ämbetets
arbetsuppgifter liksom ämbetets betydelse ökas uppenbarligen i tider då för
-
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 152.
svarsväsendet utbygges. Den vid olika tillfällen uppkomna frågan om sammanslagning
av de båda ämbetena saknar numera aktualitet.
Syftet med den sakkunnigutredning, för vilken redogjorts i det föregående,
har varit att stärka ämbetenas ställning. Med hänsyn till deras betydelse
såsom kontrollorgan är det tydligt att synnerlig vikt ligger därpå att
befattningarna städse innehavas av personer, vilkas objektivitet och självständighet
icke med fog kan dragas i tvivelsmål. I likhet med de sakkunniga
anser jag att grund saknas för påståenden att ämbetena försvagats
eller att deras oberoende ställning icke är oomtvistlig. Att en sådan uppfattning
kunnat göras gällande torde såsom de sakkunniga anfört vara föranlett
av att ombudsmännen ofta, efter att blott under kort tid lia innehaft
ämbetena, övergå till befattningar som äro förmånligare i ekonomiskt hänseende
och erbjuda innehavaren större trygghet. Detta system — som särskilt
framträtt i fråga örn JO-ämbetet — är otvivelaktigt ur flera synpunkter
olämpligt. De sakkunniga lia i sitt betänkande framlagt förslag till åtgärder
ägnade att förbättra och trygga ombudsmännens ställning och därigenom
på ett mera stadigvarande sätt binda dem vid ämbetena. Förslagen
innebära främst förlängning av valperioden samt förbättring i löne- och
pensionshänseende.
Mot den föreslagna förlängningen av tjänstetiden från ett till fyra år eller
således till samma tidslängd som andrakammarperioden kunna väl framställas
vissa invändningar. Utan en sådan förlängning torde emellertid syftet
att trygga ombudsmännens ställning svårligen kunna uppnås. Den
längre ämbetsperioden kan dessutom antagas göra befattningarna mera eftersträvade
och öka möjligheten för riksdagen alt på dessa poster behålla sådana
kvalificerade ämbetsinnehavare, örn vilkas tjänster riksdagen är angelägen.
Riksdagen bör dock icke betagas varje möjlighet att under löpande
tjänsteperiod entlediga en ombudsman, som icke längre åtnjuter riksdagens
förtroende. Enligt de sakkunnigas mening skulle förutsättningen för entledigande
vara, att hemställan därom gjorts av det utskott som granskat
vederbörandes ämbetsförvaltning. Denna regel synes böra godtagas.
Därest tjänsteperioden förlänges, blir det uppenbarligen av särskild vikt
att reglerna örn valförfarandet utformas på sådant sätt att största möjliga
säkerhet vinnes för att en lämplig person blir utsedd. Med den nu
gällande ordningen, enligt vilken de av riksdagen nämnda elektorerna skola
förrätta valet samma dag de själva blivit utsedda, kan, såsom av 1937 års
konstitutionsutskott framhållits, följa att det verkliga avgörandet sker under
hand i förväg. Jag vill därför tillstyrka de sakkunnigas förslag att elektorerna
erhålla ett skäligt rådrum från det de utsetts till själva valförrättningen.
Denna synes, på sätt ävenledes förordats av de sakkunniga, lämpligen
kunna äga rum enligt de regler som gälla för val av kamrarnas talmän.
De sakkunniga ha slutligen vad beträffar utseendet av elektorerna —
vilket enligt gällande ordning sker genom enkelt majoritetsval inom varje
kammare — föreslagit, att i grundlagen införes bestämmelse därom att elektorerna
skola utses i samma ordning som gäller för val till utskott, d. v. s.
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 152.
enligt proportionell valmetod. Även detta förslag synes böra genomföras.
På den fria överenskommelsens väg ha för övrigt sedan länge vidtagits sådana
anordningar, att de olika partierna vid elektorsvalet blivit representerade
i förhållande till sin styrka.
Löneförmånerna för riksdagens ombudsmän äro för närvarande ej obetydligt
lägre än de som tillkomma innehavare av sådana ämbeten, till vilka
ombudsmännen ofta övergå efter att några år lia beklätt sina befattningar.
De sakkunniga lia förordat en höjning av den nuvarande lönen till belopp
motsvarande lönerna för justitieråd och regeringsråd. I samband härmed
lia de sakkunniga föreslagit att ombudsmännen erhålla viss rätt till tjänstepension.
Även familjepension bör enligt de sakkunniga tillkomma ombudsmännen.
Vad de sakkunniga sålunda förordat i fråga örn förbättring av ombudsmännens
ekonomiska villkor torde vara av betydelse för vinnande av syftet
att stärka ämbetena och minska innehavarnas benägenhet att alltför
snart övergå till annan tjänst. Det slutliga avgörandet av löne- och pensionsfrågorna
torde emellertid böra anstå till den riksdag, som har att
definitivt besluta örn grundlagsändringarna. Den närmare regleringen av
JO:s och MO:s ställning torde lämpligen böra genomföras i ett sammanhang.
De sakkunniga lia vidare utarbetat förslag till ändrade instruktioner för
JO och MO. Förslagen torde böra av Kungl. Maj:t föreläggas den riksdag,
som har att slutligen antaga grundlagsändringarna. Ett av de sakkunniga
förordat tillägg till de militära tjänstgöringsreglementena synes böra prövas
i administrativ ordning.
De sakkunnigas förslag till ändrad lydelse av grundlagstexten har underkastats
vissa ändringar av formell natur. Såsom de sakkunniga föreslagit
torde i vissa av de nu ifrågavarande grundlagsparagraferna lämpligen böra
vidtagas några ändringar, vilka icke i och för sig äro erforderliga för genomförande
av förslaget rörande ombudsmännens ämbetsställning. Då grundsatsen
örn likställighet mellan män och kvinnor bör iakttagas även beträffande
ombudsmansämbetena, torde sålunda i § 96 regeringsformen ordet ''män''
utbytas mot ordet ''medborgare’. För den person, som nu benämnes ombudsmans
''efterträdare’, synes böra användas beteckningen ''ställföreträdare'',
vilken torde vara att föredraga framför den av de sakkunniga föreslagna
benämningen ''suppleant''. Bestämmelsen i § 97 regeringsformen, att JO och
MO skola så länge de inneha sina ämbeten i alla avseenden anses lika med
JK, synes böra utgå. Vidare böra ordalagen i § 42 mom. 2 riksdagsordningen
jämkas så att hinder icke möter för lagutskotten att sins emellan
fördela uppgiften att granska ombudsmännens verksamhet. I övrigt tillåter
jag mig hänvisa till vad de sakkunniga anfört i sin specialmotivering, vilken
återgivits i det föregående.
I fråga örn JK-ämbetet lia de sakkunniga icke framlagt några ändringsförslag.
Med hänsyn till likvärdigheten i arbetsuppgifter har hittills den
ståndpunkten intagits, atl JK och riksdagens ombudsmän borde vara jämställda
i fråga örn sin allmänna ställning, vilket även gällt löneförmånerna.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 152.
I det läge, vari frågan för närvarande befinner sig, är jag emellertid icke beredd
att framlägga något förslag beträffande JK-ämbetet.»
Föredraganden hemställer, att i enlighet med nu angivna grunder inom
justitiedepartementet upprättat förslag till ändrad lydelse av §§ 96, 97 och
98 regeringsformen samt av § 42 mom. 2 och § 68 riksdagsordningen måtte
föreläggas riksdagen till prövning i grundlagsenlig ordning.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
Kungl. Maj.ts proposition nr 152.
31
Bilaga.
De sakkunnigas förslag.
Förslag till ändring i 96—98 §§ regeringsformen.
§ 96.
Riksdagen skall förordna två för lagkunskap och utmärkt redlighet kända
medborgare, den ene såsom justitieombudsman och den andre såsom militieombudsman,
att i egenskap av riksdagens ombud, efter den instruktion riksdagen
för vardera utfärdat, hava tillsyn över lagars och författningars efterlevnad,
militieombudsmannen i vad de skola tillämpas vid krigsdomstolama
samt av ämbets- och tjänstemän med avlöning från de till försvarsväsendet
anslagna medel och justitieombudsmannen i vad de eljest skola vid domstolarna
samt av ämbets- och tjänstemän tillämpas, ävensom att enligt den
fördelning nu är sagd vid vederbörliga domstolar i laga ordning tilltala dem,
som uti sina ämbetens utövning av väld, mannamån eller annan orsak någon
olaglighet begått eller underlåtit att sina ämbetsplikter behörigen fullgöra.
Ombudsmännen vare i all måtto underkastade samma ansvar och plikt, som
allmän lag och rättegångsordning för aktörer utstaka.
§ 97.
Justitieombudsmannen och militieombudsmannen väljas å lagtima riksdag
för tid och på sätt riksdagsordningen stadgar; och bör därvid jämväl för en
var av dem utses en suppleant av de egenskaper, som hos ombudsmannen
erfordras, att i dennes ställe utöva ämbetet i de fall instruktionen angiver.
Skulle ombudsman eller suppleant ej längre åtnjuta riksdagens förtroende,
må riksdagen, på hemställan av det utskott som granskat hans ämbetsförvaltning,
entlediga honom utan avbidan å utgången av den tid för vilken han
blivit vald.
§ 98.
I händelse justitieombudsmannen eller militieombudsmannen avsäger sig
det erhållna förtroendet eller ombudsmans ämbete eljest bliver ledigt, skall
suppleanten omedelbart övertaga ämbetet. Skulle suppleant avsäga sig det
erhållna förtroendet eller övertager han ombudsmansämbetet eller bliver
eljest hans befattning ledig, åge nytt val av suppleant rum; och skall, örn
sådant val erfordras under det lagtima riksdag ej är församlad, riksdagens
rätt härutinnan utövas genom de av riksdagen valde fullmäktige i riksbanken
och fullmäktige i riksgäldskontoret.
Förslag till ändring i 42 g 2 morn. och 68 § riksdagsordningen.
§ 42.
2. Det tillkommer ock lagutskott att granska justitieombudsmannens och
militieombudsmannens avgivna redogörelser, ävensom deras ämbetsdiarier,
protokoll och registratur, samt med utlåtande däröver till riksdagen inkomma.
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 152.
Skulle utskottet av granskningen finna, att ombudsman eller hans suppleant
icke är förtjänt av riksdagens förtroende och fördenskull hör skiljas från sin
befattning utan avbidan å utgången av den tid för vilken han blivit vald, skall
utskottet i sitt utlåtande hos riksdagen härom göra hemställan.
§ 68.
Till följd av regeringsformens 96 § har riksdagen att förordna en justitieombudsman
och en militieombudsman av de egenskaper där angivas. Dessa
riksdagens ombudsmän väljas å lagtima riksdag för tiden från valet till
dess sådant val under fjärde året därefter försiggått.
Val av justitieombudsman och militieombudsman verkställes genom fyrtioåtta
valmän, av vilka vardera kammaren inom sig utser tjugufyra på sätt om
val till utskott är stadgat- Dessa valmän skola sammanträda till valförrättningen
senast å tionde dagen efter den, då de blivit utsedda. Vid valet
gälle enahanda bestämmelser som för val av kamrarnas talmän.
Valmännen böra vid samma tillfälle, då ombudsman utses, och på enahanda
sätt välja en suppleant för honom. Suppleant utses för tiden till dess nytt
val av vederbörande ombudsman äger rum.
I händelse justitieombudsmannen eller militieombudsmannen avsäger sig
det erhållna förtroendet eller ombudsmans ämbete eljest bliver ledigt, har
suppleanten att omedelbart övertaga ämbetet; och skall, örn lagtima riksdag
är församlad, denna samt, örn så icke är fallet, närmast därefter sammanträdande
lagtima riksdag, för tid och på sätt ovan stadgas, förrätta nytt val
av ombudsman. Skulle suppleant avsäga sig det erhållna förtroendet eller
övertager han ombudsmansämbetet eller bliver eljest hans befattning ledig,
åge nytt val av suppleant rum för tid och på sätt ovan är föreskrivet, varvid
iakttages att, örn sådant val erfordras under det lagtima riksdag ej är församlad,
riksdagens rätt härutinnan utövas genom de av riksdagen valde fullmäktige
i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret.
Stockholm 1940. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
400898