Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
1
Nr 143.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående försäljning av
viss kronan tillfallen fast egendom; given Stockholms
slott den 8 mars 1940.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, inhämta riksdagens yttrande
angående den av föredragande departementschefen behandlade frågan
örn försäljning av viss kronan tillfallen fast egendom.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
8 mars 1940.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anför
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss:
I skrivelse nr 198 har 1939 års lagtima riksdag anfört, bland annat, att
inom de större statliga förvaltningsgrenarna årligen uppkomme åtskilliga
frågor om försäljning av fastigheter, som enligt vad erfarenheten visat ofta
gällde till värdet obetydliga områden, vilkas avhändande borde kunna få ske
utan inhämtande av riksdagens medgivande i varje enskilt ärende. Vad särskilt
anginge de fyra kommunikationsverken syntes det riksdagen önskvärt,
att gällande normer för avyttring utan sådant medgivande, på samma gång
som de gjordes mera enhetliga, också avfattades så att tidsenliga, mera affärsmässiga
synpunkter kunde tillgodoses, utan att dock riksdagens grundlagsenlig!
fastställda rättigheter åsidosattes. Riksdagen ansåge sig kunna
förutsätta, alt här berörda spörsmål av Kungl. Majit övervägdes. Därvid
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 143.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 143.
bleve det också tillfälle att taga närmare ställning till frågan i vad mån uttryckliga
föreskrifter kunde vara behövliga beträffande avyttring av egendom,
som förvärvats av staten i samband med bevakning av en kronans
fordran.
I anledning av vad riksdagen sålunda anfört har inom finansdepartementet
verkställts en preliminär utredning rörande tillämpningen av det i § 77
regeringsformen givna förbudet för Kungl. Majit att utan riksdagens samtycke
avhända kronan dess fasta egendom samt rörande de former, i vilka
riksdagen lämnat sitt samtycke till dylika avhändelser.
Av utredningen framgår att en mycket stor ojämnhet råder på ifrågavarande
område. Riksdagens samtycke till avhändelser av kronans fasta egendom
lämnas, utan någon allmän avgränsning efter fastigheternas värde, än
i form av medgivande i varje särskilt fall, än i form av mer eller mindre
generella bemyndiganden till försäljning för särskilda ändamål. De generella
bemyndigandena lämnas genom godkännande av författningsförslag eller
såsom direkta medgivanden och gälla antingen under viss tid eller lills vidare
intill dess annorlunda kan varda beslutat. Stundom synes riksdagens
samtycke ha ansetts innefattat i beslut om beviljande av anslag för visst
ändamål. Medgivandena till försäljning ha merendels avsett Kungl. Majit.
I vissa fall har medgivande dock i stället lämnats administrativ myndighet.
I betydande utsträckning äro olikheterna icke rationellt grundade utan beroende
på tillfälligheter vid medgivandenas tillkomst. Utvecklingen har lett
fram till ett oenhetligt och svåröverskådligt komplex av rättsregler, i starkt
behov av den allmänna översyn som riksdagen påkallat.
Beredningen av den av riksdagen behandlade frågan har icke ännu kunnat
slutföras. Förslag till en allmän reglering av Kungl. Majits respektive
förvaltningsmyndighets befogenhet att utan riksdagens medgivande i varje
särskilt fall avyttra fast egendom kan därför icke föreläggas innevarande
års riksdag. Då emellertid en försäljningsfråga uppkommit, vars avgörande
synes tveksamt med hänsyn till vad vid 1939 års riksdag förekommit med
avseende å tolkningen av § 77 regeringsformen har jag ansett önskvärt, att
ifrågavarande principiella spörsmål i avvaktan på resultaten av berörda utredning
till viss del bringas till ett preliminärt avgörande.
I skrivelse den 29 september 1939 har länsstyrelsen i örebro län anhållit
om bemyndigande att försälja viss mindre fastighet, vilken för skyddande av
inteckning inropats å exekutiv auktion för Kungl. Majits och kronans räkning.
Inteckningen hade av ägaren lämnats såsom säkerhet för ett till genomförande
av ackord beviljat lån å 1,500 kronor. Fastigheten, som var
taxerad till 4,100 kronor och saluvärderad till 4,000 kronor, hade inropats
för 3,250 kronor. Länsstyrelsen hade sedermera erhållit ett anbud å 3,300
kronor. Då det icke förelåge möjlighet att erhålla ett högre pris och det
åsätta saluvärdet vore för högt, anhöll länsstyrelsen örn bemyndigande att
försälja fastigheten till det erbjudna priset.
Statskontoret, som den 13 oktober 1939 avgivit yttrande över länsstyrel -
Kungl. Maj.ts proposition nr 143-
3
sens framställning, har emellertid ansett, att örn länsstyrelsen för skyddande
av kronans rätt på grund av inteckning ägde befogenhet att utan särskilt
bemyndigande inropa fastigheten, så borde länsstyrelsen jämväl ha befogenhet
att utan särskilt bemyndigande försälja densamma. Försäljningen
utgjorde i likhet med inropet ett led i realiserandet av den rätt, som på
grund av lånesäkerheten tillkomme statsverket.
Länsstyrelsen har i förnyat yttrande den 24 oktober 1939 som sin uppfattning
framhållit, att i fråga om försäljning av fast egendom, som kronan
förvärvat för tillvaratagande av sin panträtt däri, borde, i avsaknad av
uttryckliga bestämmelser, gälla vad med avseende å kronans fasta egendom
i allmänhet vore stadgat. Enligt § 77 regeringsformen krävdes Kungl. Maj:ts
och riksdagens samtycke för dylik försäljning, men genom beslut av 1929
års riksdag hade Kungl. Maj:! erhållit generellt bemyndigande att i vissa
fall utan riksdagens hörande försälja viss kronan tillhörig, under domänstyrelsens
förvaltning ställd fast egendom. Länsstyrelsen hade utgått ifrån att
enahanda bestämmelser borde tillämpas i fråga om avhändande av varje
fastighet, som kommit i kronans hand. Örn emellertid befattningen med
ackords- och stödlåneärendena skulle anses innefatta en sådan försäljningsbefogenhet
som statskontoret förmenat, hade länsstyrelsen givetvis icke något
alt invända däremot. Dock ville länsstyrelsen framhålla, att inom länet
utlämnats ackordslån av intill 10,000 kronor och att till säkerhet för dylika
lån lagts inteckningar i fastigheter, vilkas taxeringsvärden uppginge till icke
ringa belopp.
I den förut nämnda preliminära utredningen rörande tillämpningen av
§ 77 regeringsformen har framhållits, alt avhändelseförbudet numera anses
i princip omfatta all kronans fasta egendom och ej endast — såsom från
början torde varit fallet — den fasta egendom, vilken avsåg att bereda staten
inkomst. Vid utredningen Ilar emellertid konstaterats, att en praxis uppkommit
att i vissa fall verkställa försäljning av fast statlig egendom utan
riksdagens samtycke. Beträffande dessa fall har i utredningen anförts i huvudsak
följande.
I praxis föreligga vissa avhändelser av fast egendom, på vilka § 77 icke
ansetts tillämplig. Det har vid dessa varit fråga örn fastigheter som utgjort
en rent tillfällig och av riksdagen icke prövad placering av statsförmögenheten.
Utan riksdagens samtycke har sålunda verkställts försäljning av fast
egendom, där såväl inköpet som försäljningen av egendomen utgjort ett
led i realiserandet av en rätt, som tillkommit staten på grund av en lånesäkerhet.
Inom statskontoret föreligger en tämligen stadgad praxis att, därest
skälig köpeskilling kan erhållas, utan särskilt bemyndigande försälja fasligheter,
som ämbetsverket under sin låneförvaltande verksamhet inropat å
exekuliv auktion för skyddande av statsverkets rätt. Under den senaste tioårsperioden
lia el t tjugotal dylika försäljningar ägt rum. Dessa försäljningar
lia avselt både fast egendom, i vilken inteckning lämnats som säkerhet för
erhållet statslån, och sådan egendom, å vilken vilat betalningsansvar för lån
från statens avdikningslånefond.
Jämväl i föreskrifter, som av Kungl. Majit utfärdats, har den speciella karaktären
hos dylikt till skyddande av fordringar uppkommet fastighetsinne
-
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 143
hav kommit till uttryck. I reglementet den 27 oktober 1922 (nr 522) angående
förvaltningen av de i postsparbanken innestående medel och i reglementet
den 18 december 1936 (nr 638) angående förvaltningen av folkpensioneringsfonden
m. m. har stadgats, att till skyddande av fordran må å
offentlig auktion eller fondbörs inköpas egendom, som är för fordringen utmätt
eller pantsatt. Sålunda inköpt egendom skall åter avyttras så snart
lämpligen kan ske. Från denna föreskrift har endast för postsparbankens
del undantagits obligationer av visst slag. Något undantag för fast egendom
göres däremot icke i de meddelade bestämmelserna och har icke heller gjorts
i praktiken.
I 1939 års statsverksproposition (kapitalbudgeten, bil. 5) berördes frågan
om försäljning av tvenne fastigheter, som överförts till allmänna familjepensionsfonden
från enskilda pensionskassor i samband med statens övertagande
av familjepensioneringen. Därvid ifrågasattes, att Kungl. Majit
skulle äga utan inhämtande av riksdagens samtycke försälja nämnda fastigheter.
Till stöd för denna uppfattning framhölls, att dessa fastigheter uteslutande
vore att betrakta såsom ur statsverkets synpunkt tillfälliga och av
Kungl. Majit och riksdagen aldrig prövade placeringar av de till allmänna
familjepensionsfonden överförda enskilda fondtillgångarna. En försäljning
av fastigheter av denna karaktär i syfte att anpassa fondplaceringen efter
eljest tillämpade regler för investering av finansfonderna kunde knappast
anses falla under sagda grundlagsbestämmelse. Hinder skulle tydligen icke
ha mött att, om så befunnits lämpligt, i samband med övertagandet av familjepensionskassornas
tillgångar föreskriva, att dessa, i den mån de voro
investerade i fast egendom, av kassorna skulle överlåtas frigjorda från denna
placering. Utan särskilt riksdagens beslut borde Kungl. Majit under dessa
omständigheter kunna lämna medgivande till försäljningen. Det slutliga
avgörandet härom borde dock tills vidare anstå, i avbidan på det uttalande
från riksdagens sida, vartill ärendet kunde giva anledning.
I anledning av vad sålunda anförts uttalade riksdagen (skriv, nr 44):
I likhet med departementschefen är riksdagen av den uppfattningen att en
följd av 1938 års riksdags beslut beträffande de statliga pensionsfonderna
måste anses vara, att dessas tillgångar skola kunna på lämpligt sätt göras räntebärande
och att ärenden rörande försäljning av å dessa fonder bokförda
fastigheter, vilka ärenden måste betraktas såsom rena placeringsfrågor, icke
skola i varje särskilt fall behöva underställas riksdagen. Riksdagen, som
emellertid icke i detta sammanhang velat intaga någon principiell ståndpunkt
till av departementschefen ifrågasatt grundlagstolkning eller förorda ett beslut,
vars innehåll kunde åberopas vid framtida avgöranden av motsvarande
frågor, har ansett alt från riksdagens sida icke någon erinran finnes att göra
mot att fastigheter, som bokföras å pensionsfonderna och förvaltas av statskontoret,
försäljas utan riksdagens vidare hörande.
Riksdagen vill härigenom meddela Kungl. Majit sin uppfattning beträffande
-—--försäljning av de å de statliga pensionsfonderna redovisade
fastigheterna.
Av vad samma riksdag anförde i samband med behandlingen av ett senare
uppkommet försäljningsärende (skriv, nr 199) framgår, att det återgivna
Kungl. Maj.ts proposition nr 143.
5
uttalandet får anses ha avseende å fastigheter bokförda å pensionsfonderna,
oavsett vilken myndighet som handhar förvaltningen.
Av länsstyrelsen i örebro har till Kungl. Maj:t gjorts framställning om Departementbemyndigande
att försälja en fastighet, som för statens räkning inropats å cfte/en.
exekutiv auktion för skyddande av viss inteckning. Vid ärendets beredning
har av statskontoret hävdats, att länsstyrelsen utan vidare skulle ha befogenhet
att sälja fastigheten lika väl som den ägt att utan särskilt bemyndigande
inropa densamma. Länsstyrelsen har för sin del utgått ifrån att för försäljning
erfordrades särskilt tillstånd.
Tidigare skulle prövningen av frågan icke ha föranlett större tvekan. Vid
den statliga fondförvaltningen har nämligen utvecklats en tämligen fast
praxis att avyttra fast egendom, som förvärvats i samband med bevakning
av en fordran, utan inhämtande av vare sig Kungl. Maj:ts eller riksdagens
samtycke. Till grund för denna praxis torde ha legat den uppfattningen, att
grundlagens avhändelseförbud — som tillkommit för att giva riksdagen kontroll
över kronans inkomstgivande domäner — icke kan avse ifrågavarande
rent tillfälliga, av statsmakterna aldrig prövade placeringar av statsförmö
-
genheten.
Efter riksdagens ställningstagande i fjol till frågan om försäljning av två
till allmänna familjepensionsfonden överförda fastigheter har nu viss tvekan
uppkommit om de befogenheter som i ifrågavarande hänseende tillkomma
de förvaltande myndigheterna; riksdagen ansåg sig nämligen icke böra taga
ställning till den i propositionen hävdade uppfattningen om gränserna för
det i regeringsformen stadgade avhändelseförbudets tillämplighet. Hittillsvarande
praxis synes vara av väsentligt värde, när det gäller att vid fondförvaltningen
bevaka kronans intressen. Det är därför önskvärt, att klarhet
vinnes örn att denna praxis får äga fortsatt tillämpning, intill dess att en
prövning av frågan i hela dess vidd kan komma till stand. I det uppkomna
läget anser jag därför riksdagens yttrande i den här berörda principfrågan
böra inhämtas utan att slutförandet av den av riksdagen önskade utredningen
av denna avvaktas.
Med prövningen av föreliggande försäljningsärende bör under dessa förhållanden
anstå. Örn riksdagen biträder den här hävdade uppfattningen,
att hittillsvarande praxis bör tillsvidare godtagas, torde Kungl. Majit sedermera
böra förklara hinder ej föreligga för den avsedda försäljningen.
Vad beträffar den allmänna överarbetningen ur enhetliga synpunkter av
medgivandena till försäljning av kronans fasta egendom delar jag riksdagens
uppfattning om behovet därav och anser önskvärt att den igångsatta utredningen
slutföres samt att förslag i ämnet snarast möjligt förelägges riksdagen.
Med åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl Majit måtte
inhämta riksdagens yttrande rörande befogenheten för förvaltningsmyndighet
att ulan inhämtande av särskilt tillstånd försälja fastighet i sammanhang
med alt den av myndigheten inropats till skyddande av en kronans
fordran i fastigheten.
Hillring lill riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 143.
6
Kungl. Majlis proposition nr 143.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga vid
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
P. J. Arrhenius.
407443. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1940.