Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
1
Nr 134.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ersättning av
statsmedel för taxeringsarbete i Stockholms stad för
tiden 1 oktober 1940—30 september 1941; given Stockholms
slott den 8 mars 1940.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
1.- '' ■ • i I.V ■ <■.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 mars
1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson," ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför:
Enligt bestämmelserna i 145 § taxeringsförordningen bestrides huvudparten
av kostnaderna för taxeringsarbetet av statsmedel. Vad beträffar
den årliga taxeringen utgår sålunda ersättning av sådana medel bl. a. till
ordförandena och kronoombuden i taxeringsnämnderna [1 mom. 1)], för
prövningsnämndernas utgifter, till sakkunniga m. fl. [1 mom. 5), jämfört
med 5 och 6 morn.]. Har kommun åtagit sig kostnader för särskilda anstalter
för taxeringsarbetet genom tillhandahållande av kommunens tjänstemän (i
Stockholm tjänstemän hos Överståthållarämbetet) till biträden därvid, eller
annorledes, lämnar staten bidrag till kostnaderna under förutsättning att
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 13
1
2
Kungl. Maj-.ts proposition nr 134.
Kungl. Maj:t finner dessa anstalter äga särskilt värde för det allmänna [l
mom. 3)]. Av statsmedel bestrides vidare gottgörelse för det arbete med
uppläggande av taxeringslängder m. m., som åligger vissa tjänstemän i städerna
[1 mom. 4)], samt ersättning åt kamreraren vid överståthållarämbetets
avdelning för uppbördsärenden1 för hans befattning med taxeringen i Stockholm
[1 mom. 2)].
Enligt 13 § förordningen den 14 juni 1933 (nr 357) om åsättande i vissa
fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet må bl. a. ordförande och av
överståthållarämbetet eller länsstyrelse förordnad ledamot i taxeringsnämnd
för göromål enligt förordningen, där så finnes skäligt, åtnjuta särskild ersättning
av statsmedel.
I Stockholm handhades intill den 1 oktober 1936 taxeringen jämte debiteringen
av överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden, i vars arbetsuppgifter
jämväl ingick uppbörden med redovisning. Den mera fast
anställda personalen vid avdelningen avlönades av staden, varförutom vissa
av tjänstemännen uppburo sportler (bl. a. debetsedellösen) till betydande
belopp. Vidare utgingo ersättningar av statsmedel jämlikt 145 § taxeringsförordningen
direkt till olika befattningshavare. Av övriga ersättningar, som
bestredos av statsmedel, märktes särskilt ett bidrag å 70,000 kronor (tidigare
90,000 kronor), som med stöd av 145 § 1 mom. 3) utbetalades till staden.
Bidraget, som utgått sedan år 1921, var motiverat med att den då verkställda
omorganisationen av uppbördsavdelningen genom ett förbättrat taxeringsförfarande
finge anses ha tillgodosett även statsverkets intresse.
År 1935 upprättades av Överståthållarämbetet förslag till omorganisation
av ämbetets avdelning för uppbördsärenden till en avdelning för skatteärenden.
Sedan Stockholms stadsfullmäktige i princip godkänt förslaget
under förutsättning att överenskommelse träffades med statsverket om statsbidrag
till staden enligt grunder som kunde av stadsfullmäktige godtagas,
underställde Överståthållarämbetet Kungl. Majit frågan om ändrade grunder
för lämnande av ersättning av statsmedel för taxeringsarbete i Stockholm. I
en den 17 januari 1936 dagtecknad proposition, nr 39, föreslog därefter
Kungl. Majit riksdagen, bland annat, att bemyndiga Kungl. Majit att
för en tid av tre år, räknat från och med den dag förslaget till
omorganisation trädde i kraft, medgiva, att i stället för ersättning, som jämlikt
145 § taxeringsförordningen eller 13 § förordningen om åsättande i
vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet skulle utgå av statsmedel
till personer, som biträtt med taxeringsarbete i Stockholms stad, visst
bestämt belopp finge utbetalas till staden under huvudsakligen de villkor
och förutsättningar, som av mig såsom föredragande departementschef angivits
vid anmälan av propositionen inför Kungl. Majit. Sedan propositionen
bifallits av riksdagen samt stadsfullmäktige bekräftat sitt preliminära
godkännande av förslaget, genomfördes omorganisationen med ikraftträdande
1 Enligt förordning den 12 juni 1936 (nr 272) skall vad som finnes stadgat om kamreraren
vid överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden i stället äga tillämpning å skattedirektören
vid ämbetet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 134.
3
av ny lönestat och instruktion för överståthållarämbetets avdelning för skatteärenden
den 1 oktober 1936. Samtliga sportler indrogos till stadens kassa.
I fråga om den närmare utformningen av bestämmelserna om ersättningen
till staden samt vad övrigt i ärendet förekom får jag i huvudsak hänvisa
till propositionen 39/1936. Ersättningen skulle enligt de fastställda grunderna
uppgå till 200,000 kronor för år, då allmän fastighetstaxering ej ägt
rum, med tillägg av 14,000 kronor för år, då sådan taxering skett. Staden
skulle samtidigt bestrida alla med taxeringsarbetet i Stockholm förenade
kostnader, vilka enligt sistnämnda båda författningsrum skulle ersättas av
statsmedel, dock med det undantag att i den mån taxeringsuppgifter alltjämt
skulle handhavas av andra än tjänstemän hos Överståthållarämbetet, ersättning
härför fortfarande skulle utgå direkt av statsmedel. Undantaget avsåg
bland annat arvoden till ordförandena i taxeringsnämnderna och fastighetstaxeringsnämnderna,
till vissa kronoombud samt till den ordinarie prövningsnämndens
och den särskilda prövningsnämndens ledamöter. I propositionen
förutsattes, i anslutning till ett uttalande av Överståthållarämbetet, att frågan
örn fördelningen av kostnaderna för taxeringsarbetet i Stockholm före den
föreslagna treårsperiodens slut skulle upptagas till allsidig utredning och
bringas till en mera definitiv lösning samt att skäligt bidrag även i fortsättningen
bomme att utgå till staden för taxeringsarbetets utförande.
I en den 3 mars 1939 dagtecknad proposition, nr 152, föreläde Kungl.
Majit riksdagen förslag rörande grunderna för lämnande av ersättning avstatsmedel
för taxeringsarbete i Stockholms stad, avseende tiden 1 oktober
1939—30 september 1940. För förslagets innebörd samt utredningen i ärendet
torde jag i huvudsak få hänvisa till propositionen. Här må allenast nämnas,
att ersättningen, bestämd enligt i huvudsak samma beräkningsgrunder
som tidigare, föreslogs höjd till 220,000 kronor samt att Stockholms stads drätselnämnd
i ärendet påkallat åtgärder för en definitiv lösning av ersättningsspörsmålet
samt därvid förklarat sig i princip anse, att staten borde ersätta
staden för samtliga dess kostnader för taxeringsarbetet, utgörande cirka
1,100,000 kronor.
I egenskap av föredragande departementschef anförde jag bland annat följande:
Ur
såväl statens som Stockholms stads synpunkt synes det önskvärt, att
en mera definitiv fördelning av taxeringskostnaderna mellan statsverket och
staden snarast möjligt kommer till stånd. Såsom riksräkenskapsverket erinrat,
är emellertid den nuvarande tidpunkten mindre lämplig för åstadkommande
av en slutlig uppgörelse rörande förevarande .spörsmål, då frågan örn
en omorganisation av uppbördsväsendet och folkbokföringen inom kort kan
väntas bliva avgjord. Det av 1936 års uppbördskommitté framlagda förslaget
berör visserligen icke direkt taxeringsväsendet. Då emellertid i Stockholm
taxeringen och debiteringen av utskylder verkställes inom en och samma
avdelning av Överståthållarämbetet för skatteärenden, nämligen taxeringsavdelningen,
måste man räkna med att en reform på uppbördens och folkbokföringens
område kan komma att i avsevärd mån inverka på taxeringsarbetet
och föranleda ändringar i fråga örn avdelningens organisation. Så
-
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 134.
vitt nu kan bedömas torde frågan om uppbördsväsendet och folkbokföringen
kunna föreläggas nästa års riksdag. Även om, såsom uppbördskommittén
förutsatt, för uppbörden i Stockholm andra bestämmelser än som skola
gälla för riket i övrigt, särskilt beträffande det tekniska förfarandet, kunna
visa sig erforderliga, torde dock nästa år, i samband med beredningen av
frågan i dess helhet, sådan överblick över den blivande organisationen kunna
vinnas, att en mera slutgiltig lösning av ersättningsspörsmålet skall visa
sig möjlig. Jag finner mig därför böra förorda en fortsatt provisorisk reglering,
avseende ett år, av statens bidrag till täckande av stadens kostnader
för taxeringen, därvid i huvudsak samma beräkningsgrunder som gälla för
den nu löpande treårsperioden torde böra tillämpas.
Beträffande de principer, enligt vilka en uppgörelse på längre sikt mellan
staten och staden borde ske, hade riksrcikenskapsverket uti i ärendet avgivet
utlåtande anfört, att enligt verkets uppfattning av drätselnämnden åberopat
förhållande, att kostnaderna för taxeringsväsendet utanför Stockholm väsentligen
bestredes av statsmedel, icke kunde utgöra tillräcklig grund för nämndens
yrkande, att staten skulle påtaga sig hela kostnaden för den nuvarande
taxeringsavdelningen inom Överståthållarämbetet för skatteärenden. Redan
den omständigheten att staten med nuvarande organisation av taxeringsarbetet
i Stockholm saknade möjlighet att effektivt begränsa de för detta arbete
utgående kostnaderna syntes utesluta ett godtagande av det av drätselnämnden
framlagda förslaget till uppgörelse. För egen del ansåg riksräkenskapsverket,
att man även vid en definitiv reglering av statens bidragsskyldighet
närmast hade att utgå från nu gällande grunder för statsbidragets avvägning.
Verket ville dock uttala, att vid en definitiv reglering av statsbidraget hänsyn
i vidare mån än hittills skett syntes böra tagas till de kostnader, som staden
påtagit sig i syfte att höja taxeringsarbetets effektivitet.
I departementschefsyttrandet förklarade jag mig kunna i huvudsak ansluta
mig till vad riksräkenskapsverket anfört och fortfor:
Aven vid en definitiv reglering av statens bidragsskyldighet synes man närmast
ha att utgå från nu gällande grunder för statsbidragets avvägning. Med
hänsyn till bestämmelsen i 145 § 1 moni. 3) taxeringsförordningen — enligt
vilken kommun, som genom tillhandahållande av tjänstemän eller annorledes
företagit särskilda anstalter för taxeringsarbetet, skall erhålla bidrag av
statsmedel till kostnaderna härför, därest Kungl. Majit finner dessa anstalter
äga särskilt värde för det allmänna — och med beaktande jämväl av vad i
ärendet tidigare förekommit kan jag sålunda icke finna det av staden nu
framställda anspråket om ersättning för samtliga kostnader för taxeringsarbetet
vara en riktig utgångspunkt för förhandlingar i frågan.
Bevillningsutskottet (betänkande nr 14) ansåg sig på de av departementschefen
anförda skäl kunna biträda Kungl. Majds föreliggande förslag och
hemställde örn bifall till detsamma. Beträffande frågan örn de principer,
enligt vilka en uppgörelse på längre sikt mellan staten och staden rörande
ifrågavarande kostnader borde ske. fann sig utskottet i frågans dåvarande
läge sakna anledning att närmare ingå på detta spörsmål. I likhet med vad
1936 års bevillningsutskott anfört i sitt betänkande nr 3 förutsatte dock utskottet,
att frågan om den framtida fördelningen av kostnaderna för faxe
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
5
ringsarbetet i Stockholm gjordes till föremål för en allsidig utredning, grundad
bland annat på de erfarenheter, som vunnits örn effektiviteten av den
inom Överståthållarämbetet verkställda omorganisationen av avdelningen för
skatteärenden.
Riksdagen biföll utskottets hemställan (skrivelse nr 218).
Genom brev till Överståthållarämbetet den 26 maj 1939 medgav Kungl.
Majit, med stöd av riksdagens bemyndigande, att till Stockholms stad finge
för tiden 1 oktober 1939—30 september 1940 utbetalas ett belopp av 220,000
kronor under villkor, att staden för samma tid bestrede alla med taxeringsarbetet
i Stockholm förenade kostnader, vilka enligt 145 § taxeringsförordningen
eller 13 § förordningen om åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde
å fastighet skulle bestridas av statsmedel, med följande undantag:
arvoden till ordförandena i taxeringsnämnderna; arvoden till kronoombud
i taxeringsnämnderna, i den mån antalet överstiger 43; ersättning till av Överståthållarämbetet
tillkallade sakkunniga för fastighetsvärdering; kostnader för
resor i samband med fastighetstaxering; arvoden till den ordinarie prövningsnämndens
och den särskilda prövningsnämndens ledamöter ävensom andra
arvoden enligt 145 § 8 mom. taxeringsförordningen, som utgå till personer,
vilka icke äro tjänstemän å överståthållarämbetets avdelning för skatteärenden.
I skrivelse den 10 januari 1940 har Överståthållarämbetet, med överlämnande
av en den 12 december 1939 dagtecknad framställning från Stockholms
stads drätselnämnd rörande frågan om fördelningen av kostnaderna för taxelingsarbetet
i Stockholm efter den 30 september 1940, hemställt att i avbidan
på en definitiv lösning av frågan erforderliga åtgärder måtte vidtagas för beredande
av ersättning åt staden för berörda kostnader under tiden 1 oktober
1940—30 september 1941.
Drätselnämnden har i sin skrivelse anfört i huvudsak följande:
Drätselnämnden vidhåller kravet på en definitiv reglering av ersättningen
i anslutning till tidigare av nämnden angivna principer. _ Drätselnämnden
tillåter sig tillika såsom sin mening uttala, att staden icke har anledning
åtaga sig några kostnader för taxeringen utöver vad staden är skyldig. Taxeringen
bör här liksom å riket i övrigt vara en statens angelägenhet. Taxeringen
för kommunalskatt är allenast en följd av taxeringen till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Staden äger icke annat intresse
av taxeringsarbetet än av varje annan statlig lokalförvaltning härstädes.
Nämnden anser sålunda, att staden icke intager någon motpartställning
till kommunens skattskyldiga medlemmar med intressen att bevaka
utöver vad som ankommer å kronans organ. Nämnden har vid granskningen
av statförslagen utgått ifrån att stadens deltagande i kostnaderna för skatteverkets
verksamhet väsentligen beror av en lång sedvanerättslig utveckling
och icke av något frivilligt åtagande från stadens sida. Skulle nämnden haft
en annan uppfattning härutinnan, skulle nämnden nied bestämdhet hava i
år avstyrkt varje anslagsökning och alla nya anslag.
6
Kungl. Maj-.ts proposition nr 134.
Med hänvisning till vad tidigare från stadens sida i ärendet anförts förnyar
drätselnämnden sin hemställan om vidtagande av erforderliga åtgärder
för en definitiv lösning av frågan.
För egen del har Överståthållarämbetet beträffande behovet av en allmän
omprövning angående fördelningen av kostnaderna för ämbetets verksamhet
åberopat vad ämbetet tidigare i ärendet härom anfört. Vidare anför ämbetet:
I
drätselnämndens skrivelse förekomma vissa uttalanden rörande frågan
om stadens skyldighet att överhuvud taget åtaga sig några kostnader för
taxeringsarbetet. I anledning härav har skatteavdelningen utarbetat en promemoria,
som synes giva vid handen, att Stockholms stad av ålder bestritt
kostnaderna för taxeringsarbetet i huvudstaden samt att en hävdvunnen skyldighet
för staden att även i fortsättningen göra detta måste anses föreligga.
Härav följer givetvis icke, att staden bör vara utesluten från möjligheten
att i större utsträckning, än hittills varit fallet, erhålla bidrag till sagda kostnader.
Tvärtom synas, på sätt Överståthållarämbetet i tidigare skrivelse
framhållit, starka billighetsskäl tala härför.
Överståthållarämbetet vill förty, såsom ämbetet redan uttalat, fortfarande
tillstyrka, att en omprövning verkställes av fördelningen mellan staten och
Stockholms stad av kostnaderna för överståthållarämbetets verksamhet.
En omprövning av sistangivna slag torde dock icke kunna slutföras i så
god tid, att därvid framkommande resultat kan läggas till grund för den
ersättning av statsmedel, som bör utgå till Stockholms stad i och för dess
av taxeringsarbetet under tiden 1 oktober 1940—30 september 1941 föranledda
kostnader. Med hänsyn härtill torde även beträffande sagda tid vara
nödvändigt att särskild överenskommelse träffas rörande ersättningsbeloppet
i fråga. Intill dess sådan reglering ägt rum lärer annan beräkningsgrund
icke kunna komma till användning, än den, som tillämpats vid tillkomsten
av tidigare bestämmelser i ämnet.
Vid överståthållarämbetets yttrande ha fogats dels en av skattedirektören
K. G. A. Sandström författad promemoria rörande taxeringen i Stockholm,
dels ock en av skattekamreraren E. Holmberg uppgjord promemoria med
beräkningar rörande storleken av statsbidraget till staden för tiden 1 oktober
1940—30 september 1941. Promemoriorna torde få fogas till dagens statsrådsprotokoll
såsom bilagor (A och B). Den i sistnämnda promemoria innefattade
sammanställningen slutar å ett belopp å 216,343 kronor, vilket enligt
överståthållarämbetets mening lämpligen torde kunna avrundas till samina
belopp som under föregående året eller till 220,000 kronor.
Statskontoret, som efter remiss yttrat sig i ärendet, har med hänsyn till
vad i ärendet förekommit och då -— såsom Överståthållarämbetet framhållit
— en omprövning av frågan rörande fördelningen av kostnaderna för taxeringsarbetet
mellan staten och Stockholms stad icke syntes kunna slutföras
inom sådan tid, att resultatet av denna omprövning kunde läggas till grund
för den ersättning av statsmedel, som i nu förevarande avseende borde tillkomma
staden för tiden 1 oktober 1940—30 september 1941, i likhet med
ämbetet ansett, att en särskild överenskommelse, på sätt förut skett, bör
träffas angående ersättningsbeloppet i fråga. Därest icke den inom finansdepartementet
igångsatta utredningen angående möjligheterna att minska
Kungl. Maj.ts proposition nr 134.
7
kostnaderna för det årliga taxeringsarbetet till annat föranledde, syntes ock
de hittillsvarande beräkningsgrunderna för ersättningens bestämmande böra
i huvudsak gälla i avvaktan på den slutliga regleringen. Mot det av Överståthållarämbetet
föreslagna ersättningsbeloppet, 220,000 kronor, funne statskontoret
således icke anledning till erinran.
I en den 6 februari 1940 dagtecknad skrift har därefter Stockholms stads
drätselnämnd ytterligare utvecklat stadens synpunkter i frågan. Nämnden
anför bland annat följande:
Överståthållarämbetet bär såväl i den nu föreliggande skrivelsen som i
föregående skrivelse tillstyrkt en allmän omprövning av fördelningen mellan
staten och Stockholms stad av kostnaderna för överståthållarämbetets
verksamhet och framhållit, att starka billighetsskäl talade för att staden erhölle
bidrag till taxeringsarbetet i större utsträckning än hittills varit fallet.
Det enda skäl, som, såvitt drätselnämnden kunnat finna, varit bestämmande
för ämbetets förslag att liksom föregående år föreslå en provisorisk
uppgörelse, nu avseende tiden 1 oktober 1940—30 september 1941, synes
vara, att den ovannämnda allmänna omprövningen av fördelningen mellan
staten och staden av kostnaderna för överståthållarämbetets verksamhet
ansetts icke kunna medhinnas i så god tid, att därvid framkommande resultat
kan läggas till grund för beräkningen av den ersättning för taxeringsarbetet,
varom nu närmast är fråga. Drätselnämnden vågar häremot erinra,
att, därest intet åtgöres för åstadkommande av en dylik utredning, staden
utan eget förvållande måste komma i en synnerligen ogynnsam ställning, i
det att den för varje år som går nödgas åtnöja sig med en provisoriskt och,
såsom nämnden framhållit, alltför lågt beräknad ersättning.
Efter att lia erinrat örn av Överståthållarämbetet tidigare anförda synpunkter
i ersättningsfrågan samt särskilt bevillningsutskottets ovan anförda
uttalande vid 1939 års riksdag berör drätselnämnden spörsmålet om effektiviteten
av omorganisationen:
I detta avseende må anföras, att Överståthållarämbetet vid avgivande av
förslag till stat för år 1938 (se statutlåtandet 1937, sid. 3032) bland annat
uttalat följande:
»Vidkommande taxeringsarbetet har årets taxering givit till resultat en
stegring av antalet skattekronor i huvudstaden, nämligen från 11,436,011
år 1936 till 12,246,708 år 1937. Det är givet, att rådande högkonjunktur i
hög grad medverkat till stegringen ifråga, men det synes icke obefogat att
i viss utsträckning tillskriva detta gynnsamma resultat den ändrade organisationen
av taxeringsarbetet.»
Sedermera anförde ämbetet i skrivelse med förslag till stat för år 1939
jstatutlåtande 1938, sid. 986) bland annat följande:
»Vidkommande taxeringsarbetet Ilar årets taxering givit till resultat en
stegring av antalet skattekronor i huvudstaden, nämligen från 12,246,708
kronor år 1937 till 13,306,719, vilken summa ej obetydligt överstiger vad som
beräknats i uppgjorda förhandskalkyler rörande skatteunderlaget.»
I sitt förslag till stat för innevarande år anförde ämbetet efter en redogörelse
för skatteinbetalningen å uppbördsstämmorna och restindrivningen
av såväl krono- som kommunalskatten följande (statutlåtande 1939, sid.
1016):
»Med avseende härå torde förtjäna särskilt påpekas, hurusom restindrivningen,
oaktat nyss påpekade nedgång i antalet restförda poster, ändock
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
Departementsclbefen.
kunnat under den förflutna delen av löpande år bedrivas nied ungefär samma
ekonomiska resultat som under föregående år. Detta är givetvis att tillskriva
omläggningen av indrivningsförfarandet, som, när detsamma numera
kunnat fullständigt genomföras och arbetsförhållandena stabiliserats, resulterat
i en betydande ökning i effektivitet.»
Av vad sålunda anförts synes framgå dels att för genomförande av 1936
års omorganisation av uppbördsverket bland annat förutsattes, att en allsidig
undersökning skulle verkställas i fråga om grunderna för fördelning
mellan staten och staden av kostnaden för överståthållarämbetets avdelning
för skatteärenden, dels ock att Överståthållarämbetet i sina till staden ingivna
förslag till stater för de senaste åren vitsordat, att omorganisationen medför
en ökad effektivitet i fråga om taxering och uppbörd av såväl krono- som
kommunalskatten. Ämbetet har också årligen erhållit ökade anslag för skatteavdelningen.
Under hänvisning till det anförda understryker drätselnämnden, att del
ur stadens synpunkt framstår såsom angeläget, att den reglering av koslnadsfördelningen,
som tidigare vid flera tillfällen och från olika håll förutsatts
skola komma till stand, snarast genomföres och att staden därigenom
erhåller en ersättning, som bättre än för närvarande svarar mot stadens kostnader
för taxeringsavdelningen.
I anslutning till den år 1936 genomförda omorganisationen av överstålhållarämbetets
avdelning för uppbördsärenden till en avdelning för skatteärenden
reglerades frågan örn statens bidrag till täckande av Stockholms stads
kostnader för taxeringen provisoriskt för en tid av tre år. Då vid fjolårets
lagtima riksdag detta provisorium enligt i stort sett oförändrade grunder förlängdes
på ytterligare ett år, var anledningen härtill närmast frågans samband
med den väntade uppbördsreformen, vars utformning, såvitt rörde Stockholm,
ansågs böra avvaktas, innan ersättningsspörsmålet slutligen avgjordes.
Arbetet på uppbördsreformen har på grund av omständigheterna icke kunnat
fullföljas på sätt varit avsett. Förhållandena lia icke heller givit tillfälle att
upptaga underhandlingar med staden rörande nu förevarande spörsmål. Jag
nödgas därför förorda en fortsatt provisorisk reglering, avseende ett år, av
bidraget till staden. Samma beräkningsgrunder som förut torde böra tilllämpas,
och i fråga örn ersättningens storlek har jag intet att erinra mot överståthållarämbetets
förslag.
Bemyndigande torde alltså böra av riksdagen utverkas för Kungl. Maj:t
att låta för tiden 1 oktober 1940—30 september 1941 till Stockholms stad
utbetala ett belopp av 220,000 kronor under villkor, att staden för samma
tid bestrider alla med taxeringsarbetet i Stockholm förenade kostnader, vilka
enligt 145 § taxeringsförordningen eller 13 § förordningen om åsättande i
vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet skola bestridas av statsmedel,
med följande undantag: arvoden till ordförandena i taxeringsnämnderna;
arvoden till kronoombud i taxeringsnämnderna, i den mån antalet
överstiger 39; ersättning till av Överståthållarämbetet tillkallade sakkunniga
för fastighetsvärdering; kostnader för resor i samband med fastighetstaxering;
arvoden till den ordinarie prövningsnämndens och den särskilda prövningsnämndens
ledamöter ävensom andra arvoden enligt 145 § 8 morn.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
taxeringsförordningen, som utgå till personer, vilka icke äro tjänstemän å
överståthållarämbetets avdelning för skatteärenden.
I mitt anförande till statsrådsprotokollet i samband med avgivande av proposition
i ärendet år 1939 hade jag anledning att något beröra principerna
för en uppgörelse på längre sikt mellan staten och staden. Drätselnämnden
bar vidhållit sin ståndpunkt i frågan, nämligen att staten skulle svara för
samtliga kostnader för taxeringsavdelningen inom Överståthållarämbetet för
skatteärenden, och därvid jämväl uttalat, att staden icke hade annat intresse
av taxeringsarbetet än av varje annan statlig lokalförvaltning i Stockholm
samt att taxeringen till kommunalskatt allenast vöre en följd av taxeringen
lill statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Ett närmare bemötande av dessa
uttalanden torde ej erfordras. Det må här erinras om att redan år 1922, då
— efter hemställan av Stockholms stadskollegium — genom ändring i den
då gällande taxeringsförordningen möjlighet bereddes att lämna statsbidrag
åt kommun, som vidtagit särskilda, ändamålsenliga anstalter tor taxeringsarbetet,
av föredragande departementschefen uttryckligen betonades, att örn
en kommun vidtoge anordningar för en särskilt effektiv taxering, detta torde
ske främst i kommunens eget intresse, i det taxeringen hade lika stort intresse
för kommunal- som för statsbeskattningen (se prop. 167/1922). Enligt
vad som framgår av en av Överståthållarämbetet överlämnad promemoria
synas kostnaderna för taxeringen i Stockholm av ålder lia bestritts av
staden, som dock i viss omfattning erhållit bidrag därtill från staten.
Då staden år 1936 slutgiltigt godkände omorganisationsförslaget, skedde det
också på basis av en utfästelse från statsmakternas sida som icke sträckte
sig längre än till att ett skäligt bidrag borde utgå till staden även i fortsättningen.
Under hänvisning till vad jag nu anfört får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att
bemyndiga Kungl. Majit att för tiden 1 oktober 1940—30
september 1941 medgiva, att i stället för ersättning, som
jämlikt 145 § taxeringsförordningen eller 13 § förordningen
om åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å
fastighet skall utgå av statsmedel till personer, som biträtt
med taxeringsarbete i Stockholms stad, visst bestämt belopp
må utbetalas till staden under huvudsakligen de villkor och
förutsättningar, som av mig i det föregående angivits.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
P. J. Arrhenius.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 134.
Bilaga A.
P. M.
I den mån man i äldre tider kan tala om taxering lärer denna hava verkställts
av rådet i olika städer. Uttryckliga bestämmelser i ämnet torde först
hava givits genom Halmstads riksdagsbeslut den 2 mars 1678, punkterna VII
och VIII, enligt vilket beslut magistraterna i städerna skulle tillika med några
av borgerskapet pålägga städernas innevånare så stor del av den beslutade
kontributionen, som på var och en borde belöpa. I kungl, reglementet angående
Stockholms stads inkomster den 20 december 1693 § 15 föreskrevs
jämväl att taxeringen i Stockholm skulle verkställas av överståthållaren,
magistraten och borgerskapets fyrtioåtta äldste.
I riksens ständers bevillningsbeslut den 22 maj 1719 talas om taxeringsmän
i städerna och rörande dessas utseende lämnas föreskrifter i punkt 26
av resolutionen den 16 oktober 1723 över städernas besvär. Taxeringen verkställdes
inför magistraten. I sak torde emellertid detta hava inneburit, att
magistraten fortfarande hade ledningen av och deltog i taxeringen, på sätt
även uttryckligen uttalas i bevillningsbeslutet den 7 april 1743.
Anmärkas må även, att i kungl, brev den 12 juli 1726 till Överståthållarämbetet
uttryckligen uttalas, att borgerskapets taxering tillhör magistraten
och de fyrtioåtta äldste.
Den mångfald uppgifter av olika slag, som anförtrotts magistraten i Stockholm,
nödvändiggjorde på olika områden, att magistraten anlitade biträde
av utomstående personer. I fråga om taxeringen låg därvid närmast till
hands att anlita de uppbördskommissarier, vilkas befattningar inrättats enligt
kungl, brev den 18 januari 1712.
I magistratens reglemente den 27 oktober 1763 för vederbörande, som i
Stockholm med kronans uppbörd och redogörande därför jämte därtill hörande
göromål hava att skaffa, utsäges jämväl i artikel II § 5, att borgerskapets
taxering skulle verkställas av överståthållaren tillika med magistraten
samt borgerskapets fyrtioåtta äldste. I § 7 av samma artikel uttalas vidare,
att magistraten hade att utnämna så många av dess ledamöter till taxeringsman,
som i varje trakt erfordrades, vilka »uti kamrerarens och uppbördskommissariernas
ständiga närvaro» hade att förrätta taxeringen av dem,
som icke ägde burskap i huvudstaden. Under den följande utvecklingen under
1700-talet blev det jämväl en fast praxis att uppbördskommissariema
skulle vara närvarande vid taxeringsförrättningarna närmast för att tillvarataga
kronans intresse. Man torde, såvitt fråga är om tiden fram till 1800-talets början, kunna säga, att taxeringen i Stockholm helt verkställdes av
stadens organ och att den erforderliga tjänstemannamedverkan lämnades av
stadens uppbördskommissarier. I borgerskapets privilegier av den 23 februari
1789, 3 §, tillförsäkrades jämväl borgerskapet »ett orubbat bibehållande
av deras rättighet — -—-•— att taxeras av egna medlemmar».
Den avsevärda nedgången i skatteintäkterna under åren 1811 och 1812
föranledde vissa ändrade föreskrifter i den år 1812 beslutade bevillningsförordningen.
I samband därmed infördes även i Art. V, § 5, 12 morn., en bestämmelse
om att viss del av den årliga bevillningssumman finge användas
»till uppmuntran» för sådana tjänstemän, som vid mantalsskrivnings- och
Kungl. Maj:ts proposition nr 134. 11
taxeringsförrättningarna »genom flit och noggrannhet därtill gjort sig förtjänte».
Nya föreskrifter angående taxeringsmyndigheterna i Stockholm meddelades
år 1814, då på grund av upptäckta missförhållanden vid uppbörden ett
särskilt kungl, reglemente utfärdades för kronouppbördsverket i Stockholms
stad. Därmed fick Överståthållarämbetet i uppdrag att hålla uppsikt över
kronouppbörden, och för ändamålet anställdes bl. a. en kamrerare vid Överståthållarämbetet.
Med avseende å uppbördskommissariernas befattning med
taxeringen gåvos vissa kortfattade föreskrifter i artikel VI av sistnämnda
reglemente. Alla bestämda avgifter, vilka således icke ankomma på
taxering eller prövning av större eller mindre förmögenhetsvärde och dylikt,
skulle uppbördskommissarierna påföra i taxeringslängderna och ansvara
för riktigheten därav. Likaledes skulle uppbördskommissarierna
svara för taxeringslängdernas summerande. Enligt artikel VII, § 3, skulle
vidare gälla, att de kronouppbördsverket tillhörande tjänstemän icke, med
mindre överståthållaren därom särskilt förordnade, skulle hava någon befattning
med taxeringskommittén i vidare mån än att avlämna erforderliga
upplysningar och nödiga handlingar.
Emellertid skedde härigenom icke någon ändring i fråga om uppbördskommissariernas
ställning vid taxeringen. Sålunda uttalas i 1815 års bevillningsförordning,
Art. IV, § 5, 11 mom. — varest i övrigt återfinnas motsvarande
bestämmelser som i 1812 års bevillningsförordning, Art. V, § 5,
12 mom. — att, »sedan mantalskommissarierna och de till uppbördsverket
i Stockholms stad hörande personer erhållit förbättrade löner, som av statens
medel utgå, och dessa personer således för sitt biträde vid taxeringsförrättningama
böra åtnöjas med mindre arvoden», borde ersättningen till
dessa utgå med lägre belopp än inom landet i övrigt.
Med avseende å nu berörda uttalande må erinras örn att uppbördskommissarierna
i Stockholm ursprungligen uppburo ersättning av statsmedel i form
av viss andel av utskyldemas belopp jämte viss mindre kontant lön. Jämte
det uppbördskommissariernas andel i utskylderna avskaffades beviljade riksens
ständer år 1815 ett till 7,648 riksdaler banko förhöjt anslag till uppbördsverket
i Stockholm. Samtidigt förklarade sig emellertid ständerna förutsätta,
att Stockholms stad därutöver skulle bevilja erforderligt belopp till
löneförbättring åt personalen. Ständerna erinrade vidare därom, att uppbörden
av allmänna medel i rikets övriga städer besörjdes genom magistratens
försorg utan någon annan gratifikation för staten, än den procent, som
utav taxerade bevillningsbeloppet enligt 1812 års bevillningsförordning finge
innehållas. Emellertid funno ständerna i anseende till föreliggande särskilda
omständigheter rättvist och billigt att Stockholms siad lindrades från denna
betjänings ordinarie avlöning. Därefter bär icke någon förhöjning ägt rum
av detta särskilda anslag till uppbördsverket i Stockholm, utan fortfarande
utgår årligen det år 1815 beviljade beloppet, i nutida mynt motsvarande
11,472 kronor.
I följande bevillningsförordningar återgå enahanda bestämmelser, som de
i 1815 års förordning meddelade, och man har således i samtliga dessa författningar
utgått ifrån att uppbördsverkets personal fortfarande skulle biträda
vid taxeringsarbetet. Såvitt tillgängliga protokoll utvisa, förordnades
jämväl uppbördskommissarierna regelmässigt till kronoombud vid taxeringskommittéerna
(taxeringsnämnderna).
Då beskattningsväsendet helt omlades genom 1861 års bevillningsförordning
gåvos något ändrade bestämmelser rörande ifrågavarande ersättning.
Enligt § 76 i förordningen skulle arvoden utgå åt bl. a. kronoombud oell för
protokollföringen samt till ordförande i bcvillningsberedningarna. I fråga
12
Kungl. Majlis proposition nr 134.
om Stockholms stad var det till förfogande ställda beloppet dock fortfarande
lägre än inom riket i övrigt. Enahanda bestämmelser återgå i 1883 års bevillningsförordning
§ 65; dock skedde däri viss ökning i ersättningsbeloppet,
närmast nied tanke på bevillningsberedningarnas ordförande. Departementschefen
uttalade härutinnan, att det icke torde finnas delade meningar därom,
att taxeringens noggranna och omsorgsfulla verkställande i hög grad är beroende
av bevillningsberedningarnas ordförande. Deras uppdrag förorsakade
dem i allmänhet ej ringa möda och tidsuppoffring (prop. 6/1883, bil.
sid. 38). 1897 års bevillningsförordning 74 § ansluter sig i huvudsak tili
1883 års författning.
Under nu berörda tidrymd hade emellertid viss ändring inträtt i fråga örn
uppbördskommissariernas ställning. När handels- och ekonomikollegium
enligt Kungl. Maj:ts beslut den 15 oktober 1880 indrogs, överfördes nämligen
kollegiets bestyr nied uppbörden å Överståthållarämbetet, och uppbördskommissarierna
överfördes till överståthållarämbetets lönestat men erhöllo fortfarande
avlöning av stadens medel. 1 samband därmed fastställde Kungl.
Maj:t grunderna för organisationen av Stockholms stads uppbördsverk samt
för handhavandet av skatteuppbörden och tillsynen å densammas behöriga
redovisande. Härvid föreskrevs beträffande uppbördskommissarierna bl. a.
att de skulle tillhandagå de genom bevillningsstadgan påbjudna beskattningsmyndigheter
med de upplysningar och det biträde, varom .särskilt är eller
varder i behörig ordning stadgat eller som, såsom företrädesvis tillhörande
området för uppbördskommissariernas tjänstebestyr, av Överståthållarämbetet
föreskrives, samt att de skulle bevaka det allmännas rätt vid taxeringar.
Skyldigheten att tillhandagå vederbörande beskattningsmyndighet med de
upplysningar och det biträde, varom särskilt var eller bleve stadgat, inskärptes
ytterligare genom instruktionen för Överståthållarämbetet den 1 december
1882, g 40. Härmed åsyftades bl. a. att uppbördskommissarierna
skulle tjänstgöra såsom kronoombud vid taxeringsnämnderna (Jfr Davidson.
Bevillningsförordningen, Stockholm 1889, sid. 188). Uppbördskommissariernas
uppgifter voro således fortfarande att dels handhava uppbörden och dels
biträda såsom kronoombud vid taxeringen. Denna dubblering av uppbördskommissariernas
arbetsuppgifter kvarstod fram till år 1921, då en uppdelning
därav skedde. Denna förändring kan i korthet sägas innebära, att uppbördskommissarierna
med bibehållande av själva uppbördsarbetet befriades
från det dem dittills åvilande arbetet med taxeringen, för vars utförande i stället
inrättades särskilda s. k. taxeringskommissariebefattningar. I samband
med denna omorganisation inkommo stadsfullmäktige i Stockholm med en
den 28 november 1921 dagtecknad underdånig skrivelse rörande ersättning
för taxeringsarbetet i Stockholm (prop. 167/1922 sid. 62 o. f.). I denna skrivelse
åberopade fullmäktige ett av stadskollegiet den 27 oktober 1921 avgivel
utlåtande, vari bl. a. framhölls följande: Stadens betydande, år från år växande
utgifter för taxering, debitering, uppbörd och indrivning av utskylder avsåge
i vidsträckt omfattning ändamål, som till stor del måste anses vara av
rent statlig natur. Taxeringsförordningen, liksom även före denna gällande
författningar, förutsatte uppenbarligen att i det väsentliga alla kostnader för
taxeringsarbetet skulle i städerna liksom å landsbygden bäras av staten. I
Stockholm hade emellertid staden sedan länge bestritt en betydande del av
kostnaderna för taxeringsförrättningarna. De förutvarande uppbördskommissarierna
kunde antagas hava varit sysselsatta med taxeringsarbetet under
fyra månader eller en tredjedel av året. Det kunde i och för sig icke anses
riktigt, att staden måste ikläda sig omkostnader för ett ändamål av rent statlig
natur, vilka därjämte enligt taxeringsförordningen tydligen vöre avsedda
att helt och hållet bestridas av statsmedel. I avvaktan på resultatet av en
Kungl. Maj.ts proposition nr 134.
13
utredning rörande statens och stadens ömsesidiga rättigheter och skyldigheter
inskränkte sig emellertid staden för det dåvarande till att begära ett
bidrag till stadskassan för de merkostnader för taxeringsväsendet, vilka
omorganisationen av uppbördsverket medfört, samt hemställde örn för ändamålet
erforderlig ändring av taxeringsförordningen.
I infordrat utlåtande uttalade statskontoret och kammarrätten att då en
organisation av taxeringsarbetet, som i sig inneslöte garantier för en mera
omsorgsfull taxering än dittills förekommit, givetvis komme att tillföra icke
blott vederbörande kommun utan även statsverket betydande fördelar, det
syntes ämbetsverken principiellt riktigt, att staten bidroge till gäldande av
kostnaderna för denna organisation. Departementschefen anslöt sig i huvudsak
till ett av statskontoret och kammarrätten avgivet förslag i ämnet, dock
att han ansåg försiktigheten böra bjuda att annan utfästelse ej lämnades
än att bidrag till kostnaderna skulle kunna erhållas i den mån särskilda anstalter
för taxeringsarbetet vidtagits; statskontoret och kammarrätten hade
avsett att full ersättning skulle utgå. Bevillningsutskottet (bet. 30/1922) anslöt
sig till departementschefens uppfattning och författningsbestämmelserna
avfattades i enlighet därmed.
Spörsmålet om ersättning för biträde vid taxeringen upptogs ånyo under
förarbetena till 1928 års taxeringsförordning, och i sådant hänseende må hänvisas
till vad departementschefen uttalat i prop. 214/1928 (sid. 85 o. f.). I
detta sammanhang behandlades frågan om införande av skyldighet för städer
under landsrätt att tillhandahålla tjänstemän såsom biträde vid längdföring
i enlighet med vad gällde för städer med magistrat. Departementschefen
fann icke lämpligt att föreslå dylik skyldighet. Denna fråga syntes honom
nämligen äga samband med den ännu olösta frågan örn upphörande
av städernas skyldighet att genom av dem avlönade tjänstemän för statens
räkning utföra visst arbete (städernas särskilda skyldigheter och rättigheter
i förhållande till staten), och det syntes honom i denna frågas oavgjorda läge
icke böra ifrågakomma att utsträcka en skyldighet, som av ålder åvilat magistratsstäderna,
jämväl till städer under landsrätt.
Ar 1936 skedde ånyo en omorganisation av dåvarande uppbördsverket,
varvid taxeringskommissarietjänsterna indrogos och i stället inrättades vissa
befattningar såsom taxeringsinspektörer. För närvarande är allt arbete med
taxeringen anförtrott en särskild avdelning, taxeringsavdelningen, medan allt
arbete med uppbörden handhaves av cn särskild uppbördsavdelning.
På sätt av föregående översikt framgår synes i städerna arbetet med taxeringen
av ålder hava varit en borgerskapet anförtrodd rättighet och ett dess
särskilda privilegium. Därav lärer även följa, att skyldigheten att bestrida
härigenom föranledda kostnader — inbegripet avlöning åt erforderliga tjänstemän
— likaledes av ålder åvilat städerna. Stockholms stad intog emellertid
i äldre tider en mera gynnad ställning härutinnan i det att lönerna till vid
taxeringarna biträdande tjänstemän intill år 1815 helt utgingo av statsmedel.
Från och med sistnämnda år har emellertid av statsmedel endast lämnats ett
mindre lönebidrag, vilket ännu utgår med 11,472 kronor.
Av statsmedel har emellertid i stället alltsedan år 1812 utgått ersättning
åt alla vid taxeringarna inom riket biträdande tjänstemän, en ersättning,
som år 1861 utvidgades all avse även vederbörande ordförande i de taxerande
nämnderna och sedan år 1922 kan utgå även till kommuner, som avlöna
särskilda taxeringstjänstemän. Vad som härigenom skett torde för städernas
vidkommande kunna karakteriseras sålunda att — medan Stockholm ej
längre fick åtnjuta förmånen av att de tjänstemän, vilka bland annat bi
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
trädde vid taxeringen, erhöllo full lön av statsmedel — statsverket i allt
större utsträckning har lämnat anslag åt de med taxeringsarbetet främst
sysselsatta personerna, närmast vederbörande ordförande och kronoombud,
samt sedan 1922 även berett möjlighet till bidrag till bland annat och framförallt
städer, som vidtagit särskilda åtgärder för främjande av den dem åvilande
skyldigheten att ombesörja taxeringsarbetet. Att de sålunda av billighetsskäl
utanordnade medlen medfört en minskning av städernas kostnader
för taxeringsarbetet lärer emellertid icke kunna åberopas till stöd för att städerna
numera skulle vara fritagna från sin principiella skyldighet att bekosta
taxeringsarbetet. Vad särskilt Stockholm vidkommer, kan den omständigheten
att Överståthållarämbetet år 1880 övertog de stadens tjänstemän,
vilka dittills tjänstgjort vid taxeringskommittéer och taxeringsnämnder,
icke rimligen förändra detta förhållande. Med avseende härå må särskilt anmärkas,
att Stockholms stad sedan gammalt bestritt alla kostnader för Överståthållarämbetet
med undantag för överståthållarämbetets kansli, och att
alltså nyssberörda överflyttning på intet sätt kan åberopas såsom stöd för
ett antagande att staden därigenom skulle hava befriats från skyldigheten
att bestrida kostnaderna för taxeringsarbetets utförande. Det torde i detta
sammanhang även böra erinras örn att stadskollegiet i Stockholm i underdånig
skrivelse den 27 oktober 1921 — alltså samma år då uppbördskommissarierna
befriades från arbetet med taxeringen — uttryckligen framhöll,
att staden sedan länge bestritt en betydande del av kostnaderna för taxeringsförrättningarna.
I samma skrivelse uttalades vidare, att uppbördskommissarierna
kunde antagas hava varit sysselsatta en tredjedel av året med taxeringsarbetet.
Stockholm i januari 1940.
G. SANDSTRÖM.
Kungl. Maj:ts proposition nr 134.
15
Bilaga B.
P. M.
med beräkningar till grund för statens bidrag till Stockholms
stad för taxeringsarbetet från och med den 1 oktober 1940.
Av antalet kronoombud år 1939 (81 st.) voro 39 personer
tjänstemän inom Överståthållarämbetet. För dessa beräknas
liksom 1938 1,500 kronor för var och en, 39x1,500 = .... kronor
Antalet deklarationer, som år 1938 utgjorde 369,630, har ökat
till 380,819. 1938 utgjorde den beräknade kostnaden för
taxeringsarbetet (bortsett från prövningsnämnden) 56,532
kronor. En höjning av detta belopp i proportion till ökningen
av antalet deklarationer utvisar .................. »
Kostnaderna för prövningsnämnden beräknades 1938 till 29,305
kronor. Antalet paragrafer i prövningsnämndens protokoll
var 1938 2,471 och år 1939 2,498. ökningen motsvarar 1 %
å 1938 års antal. Kostnaden utföres därför med ........ »
Lägges härtill tidigare fastställda............................ »
58,500
58,243
29,600
70,000
erhålles ett belopp å
Summa kronor 216,343.
Stockholm i Överståthållarämbetet för skatteärenden den 24 november 1939.
ERIK HOLMBERG.