Kungl. Maj:ts proposition nr 133.
1
Nr 133.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående räntan å ogulden
köpeskilling för viss kronoegendom samt örn betalning
sanstånd för köpare av sådan egendom; given
Stockholms slott den 8 mars 1940.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
A. Pehrsson-Bramstorp.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8
mars 1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anför
efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet:
Räntan å ogulden köpeskilling för viss kronoegendom.
Enligt förordningen den 6 juni 1929 (nr 176) angående försäljning i vissa
fall av kronoegendom m. m. skall köpeskillingen för fastighet, som försäljes
enligt 9 § eller 13 § a) i förordningen, liksom även köpeskillingen för
kronan tillhöriga, å åbolägenhet befintliga byggnader, allt i den mån köpeskillingen
erlägges genom avbetalningar på sätt i 22 § A) i förordningen sägs,
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 133. 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 133.
Departements
chefen.
betalas och förräntas enligt i huvudsak samma grunder, som jämlikt kungörelserna
nr 217 och 218 år 1928 tillämpas för egnahemslån för jordbrukslägenheten
I samband med att räntan ändrats för egnahemslån ha motsvarande
ändringar genom förordningar nr 127 år 1934 och nr 55 år 1935 vidtagits
i nyssnämnda 1929 års förordning. Denna förordning, vilken trädde
i kraft den 1 juli 1929, ersatte en tidigare förordning i ämnet den 17 december
1926 (nr 509), vilken i sin tur trädde i stället för en kungörelse den 17
oktober 1913 (nr 271). Sistnämnda kungörelse ändrades i avseende å räntebestämmelserna
och betalningsvillkoren genom kungörelserna nr 728 år 1919
och nr 131 år 1923. Den år 1926 utfärdade förordningen erhöll i fråga
örn räntebestämmelserna och betalningsvillkoren ändrad lydelse genom kungörelsen
nr 240 år 1927. För de jämlikt 1913 och 1926 års författningar upplåtna
lägenheterna tillämpas ränte- och betalningsbestämmelser, som i allt
väsentligt äro av samma innebörd som de vid tiden för respektive upplåtelser
gällande egnahemslånebestämmelserna.
Med anledning av proposition (nr 265) till 1937 års riksdag har riksdagen
medgivit, att i avseende å köpeskilling för sådan jordbrukslägenhet
eller byggnad å åbolägenhet, som år 1920 eller senare år försålts eller försäljes
från kronoegendom, räntan må, i de fall där köpeskillingen förräntas enligt
enahanda grunder, som gällt eller gälla för den stående delen av egnahemslån
för jordbrukslägenheten under tiden 1937—1939 utgå efter 3.6 procent.
Den räntenedsättning, som sålunda medgivits, har anslutit sig till ett
motsvarande medgivande beträffande egnahemslån. Kungörelse i ämnet har
utfärdats den 30 juni 1937 (nr 575).
Kungl. Majit har i en denna dag till riksdagen avlåten proposition angående
anslag till egnahemsverksamheten för budgetåret 1940/41 m. m. på min
hemställan föreslagit riksdagen att bland annat medgiva, att beträffande egnahemslån,
som efter ingången av år 1920 men före den 1 juli 1940 beviljats
från egnahemslånefonden, den årliga räntan å stående del av lånen må
under åren 1940 och 1941 utgå efter 3.6 procent för jordbrukslån och 4
procent för bostadslån. Vad åter angår lån, som utlämnas efter den 1 juli
1940, bli dessa i princip underkastade de nya bestämmelser rörande egnahemslångivningen,
som antagits vid 1939 års lagtima riksdag. Med hänsyn
till nu pågående utredning i fråga om räntan å lån från statens utlåningsfonder
kunna emellertid, enligt vad jag anfört i nyssnämnda proposition,
skäl tala för att de nya grunderna för egnahemslånen tills vidare icke sättas
i tillämpning såvitt gäller lånens förräntning. I enlighet härmed har Kungl.
Majit föreslagit riksdagen besluta, att egnahemslån, som beviljas under budgetåret
1940/41, skall förräntas efter fast räntefot, bestämd till 3.6 procent
för lån till jordbruksfastigheter och 4 procent för lån till bostadsfastigheter.
Då den av 1937 års riksdag beslutade nedsättningen av räntan å ogulden
köpeskilling för kronoegendom upphört att gälla med utgången av år 1939,
torde frågan om fortsatt sådan räntenedsättning nu böra underställas riksdagen.
Enligt min mening bör, i anslutning till vad som föreslagits beträf
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 133-
3
tande före den 1 juli 1940 beviljade egnahemslån, den nuvarande räntenedsättningen
provisoriskt förlängas för åren 1940 och 1941. Detta medgivande
torde böra gälla, vare sig kronoegendom försålts före eller efter den 1 juli
1940. Då nu gällande grunder för försäljning av kronoegendom äro avsedda
att, oberoende av de nya bestämmelserna för egnahemslångivningen, tillämpas
även efter den 1 juli 1940, torde sålunda icke erfordras någon motsvarighet
till den föreskrift rörande räntan för under budgetåret 1940/41 beviljade
egnahemslån, varom förslag framlagts i förenämnda proposition angående
egnahemsverksamheten.
I överensstämmelse med det nu anförda torde riksdagens medgivande böra
inhämtas, att i avseende å köpeskilling för sådan jordbrukslägenhet eller
byggnad å åbolägenhet, som år 1920 eller senare år försålts från kronoegendom,
räntan må, i den mån köpeskillingen förräntas enligt enahanda grunder
som gällt eller gälla för den stående delen av före den 1 juli 1940 beviljat
egnahemslån för jordbrukslägenheter, under åren 1940 och 1941 utgå
efter 3.6 procent.
Betalningsanstånd för köpare av kronoegendom.
Enligt 22 § förordningen den 6 juni 1929 (nr 176) angående försäljning i
vissa fall av kronoegendom m. m., vilket författningsrum erhållit sin nuvarande
lydelse genom förordning den 15 mars 1935 (nr 55), kan köpare av
kronoegendom, som står under domänstyrelsens förvaltning, erhålla rätt att
gälda viss del av köpeskillingen genom avbetalningar. I fråga om gäldandet
härav gäller i vissa fall, att beloppet uppdelas i en stående del och en amorteringsdel,
å vilken senare erläggas årligen lika annuiteter, och eljest att beloppet
i sin helhet uppdelas på lika stora, årliga avbetalningar. I förstnämnda
fall inträder amorteringsskyldigheten först med sjätte året efter det,
varunder tillträdet av egendomen ägt ram, och kan efter vederbörande länsstyrelses
beprövande framflyttas intill femtonde året efter året för tillträdet,
därest vid försäljningen egendomen är till avsevärd del ouppodlad eller ej
försedd med nödiga byggnader eller ock andra liknande skäl för beviljande
av anstånd föreligga. Utöver de nu angivna innehåller förenämnda förordning
icke några bestämmelser rörande betalningsanstånd för köpare av kronoegendom.
Emellertid har 1924 års riksdag (skrivelse nr 72) i anledning av en inom
riksdagen väckt motion beslutat, att Kungl. Majit må — utan hinder av dåvarande
bestämmelser i kungörelsen den 17 oktober 1913 (nr 271) angående
grander för upplåtande av egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar
med däri vidtagna ändringar samt i ett särskilt brev den 29 maj 1874 (nr
53 s. 4) — efter prövning i varje särskilt fall med hänsyn till föreliggande
omständigheter bevilja köpare av kronojord anstånd eller ytterligare anstånd
med erläggande av köpeskilling och ränta. I jordbruksutskottets av
riksdagen godkända utlåtande (nr 17) bar utskottet, med hänsyn till de kon
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 133.
sekvenser som ett medgivande av förevarande art skulle kunna medföra,
särskilt betonat, att anstånd syntes böra medgivas allenast efter noggrann
prövning av föreliggande omständigheter i varje särskilt fall. Härvid syntes
särskilt böra undersökas, huruvida genom anstånd med betalning verklig
nytta bereddes köparen. Såsom förutsättning för anstånd syntes också böra
uppställas, att kronans möjlighet att utfå sin fordran icke genom anståndet
minskades. Utskottet har utgått från alt rätten att bevilja anstånd borde
läggas i Kungl. Maj:ts hand.
Domänstyrelsen har i skrivelse den 16 maj 1938 anhållit, att rätten att bevilja
anstånd med erläggande av likvider för försålda kronoegendomar måtte
överflyttas till domänstyrelsen. Till stöd härför har styrelsen hänvisat till att
styrelsen enligt särskilda beslut av Kungl. Majt alltsedan år 1921 varit bemyndigad
att efter i varje särskilt fall verkställd noggrann utredning på vissa
villkor medgiva anstånd med betalning av från kronans skogar inköpt virke
ävensom att styrelsen, likaledes enligt särskilda, alltsedan år 1924 av Kungl.
Maj t meddelade bemyndiganden, ägde att på angivna villkor bevilja anstånd
med betalning av arrendeavgifter för utarrenderade kronodomäner. Enligt
vad styrelsen framhållit i förenämnda skrivelse, syntes någon skillnad i
princip ej finnas mellan anståndsfrågor för virkeslikvider, arrendeavgälder
och köpeskillingar för försålda kronolägenheter. Anstånd beviljades sålunda
för samtliga först efter utredning och prövning i varje särskilt fall. Villkoren
för erhållande av anstånd vore även likartade. Var och en som erhölle
anstånd vöre sålunda skyldig att erlägga ränta å oguldet belopp samt
för betalningens fullgörande ställa säkerhet, som domänstyrelsen godkände.
Samtliga dylika frågor syntes därför böra erhålla en likformig behandling.
Genom överflyttandet till domänstyrelsen av rätten att bevilja anstånd
skulle även ernås en arbetsbesparing för såväl domänstyrelsen som Kungl.
Majit. Styrelsen, som synes ha utgått från att Kungl. Majit årligen skulle
meddela styrelsen ett bemyndigande i förevarande ämne, har ansett detta bemyndigande
böra innebära, att domänstyrelsen skulle få intill av styrelsen
bestämd dag, dock ej längre än till den 1 november under respektive år, bevilja
anstånd helt eller delvis med betalning av amortering och ränta å köpeskillingar
för försålda kronoegendomar under villkor att köpare erlade ränta
å anståndsbeloppet från förfailodagen tills full betalning skedde efter en
räntefot av fem procent för år ävensom för betalningens behöriga fullgörande
ställde till vederhäftigheten styrkt borgen eller annan säkerhet, som av
domänstyrelsen godkändes, dock med rätt för styrelsen att, då särskilda skäl
förelåge, medgiva befrielse från skyldighet att ställa säkerhet.
Statskontoret har i remissutlåtande den 9 juli 1938 anfört, att praktiska
skäl syntes tala för att domänstyrelsen erhölle rätt att medgiva anstånd med
erläggande av likvider för försålda kronoegendomar. Vad anginge förslaget
om befogenhet för domänstyrelsen att medgiva befrielse från skyldighet att
ställa säkerhet rörde det sig — enligt vad statskontoret under hand inhämtat
från domänstyrelsen — i det stora flertalet fall, där kravet på säkerhet ansåges
böra eftergivas, endast örn obetydliga belopp. Vid sådant förhållande
Kungl. May.ts proposition nr 133.
5
syntes det ifrågasatta medgivandet utan olägenhet kunna begränsas till att
avse allenast sådana fall, där fordringen icke överstege ett visst maximibelopp,
förslagsvis 400 kronor. Ett bemyndigande för domänstyrelsen av i
ärendet avsett slag syntes icke kunna lämnas utan riksdagens medgivande.
I likhet med domänstyrelsen och statskontoret anser jag praktiska skäl Departementstala
för att åt domänstyrelsen anförtros rätt att bevilja anstånd med erläg- chefengande
av kapital- och räntebetalningar å utestående köpeskillingar för kronoegendomar,
vilken rätt nu ankommer på Kungl. Majit. Riksdagens medgivande
härtill torde böra inhämtas.
Å kapitalbelopp, för vilket anstånd beviljas, torde böra utgå dröjsmålsränta,
lämpligen efter samma grunder som pläga tillämpas med avseende å
lån från de statliga utlåningsfonderna. Domänstyrelsen har även föreslagit,
att vid beviljande av anstånd skall för betalningens behöriga fullgörande ställas
till vederhäftigheten styrkt borgen eller annan säkerhet, som av domänstyrelsen
godkännes, dock med rätt för styrelsen att, då särskilda skäl föreligga,
medgiva befrielse från skyldighet att ställa säkerhet. Mot vad sålunda
föreslagits har jag intet att erinra. Det synes knappast behövligt att, såsom
statskontoret synes ha avsett, fastställa en viss summa, som fordringsbelopp
ej får överskrida utan att särskild säkerhet ställes.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva,
dels att i avseende å köpeskilling för sådan jordbrukslägenhet
eller byggnad å åbolägenhet, som år 1920 eller senare år
försålts eller försäljes från kronoegendom, räntan må, i den
mån köpeskillingen förräntas enligt enahanda grunder som
gällt eller gälla för den stående delen av före den 1 juli 1940
beviljat egnahemslån för jordbrukslägenheten under åren
1940 och 1941 utgå efter 3.6 procent,
dels ock att Kungl. Majit må uppdraga åt domänstyrelsen
att, enligt grunder som meddelas av Kungl. Majit, bevilja köpare
av kronoegendom anstånd med betalning av förfallet kapital-
och räntebelopp.
Vad föredragande departementschefen sålunda hemställt,
däri statsrådets övriga ledamöter instämma, bifaller
Hans Majit Konungen samt förordnar, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Richard Jobson.
Bihang till riksdagens protokoll lilio. 1 sami. Nr 133.
2